Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Andersson, Kent & Henrik (red.) Anderö , Ordbok för släktforskare , 5 uppl. , Västerås: Ica 2006 .


A

Överlåtelse av gods och räntor från kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i rang än en underofficer men högre än en vanlig soldat.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Tjänare, tjänarinna, biträde.
Under svenska tiden en statlig befattning i större härader, vid hovrätterna och i Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid tjänstefel och försummelser.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Ett universitets högsta styresman.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Landbo som bodde på allmänning utan besittningsrätt till jorden.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Torp anlagt på en bys allmänning. Allmänningstorp förekom under 1600-talet och fick grundas endast om samtliga bybor godkände det.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
Skattefri frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
Sämskmakare.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Från 1617 centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska amiralitetet och eskader. Amiralitetskollegium fick kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två riksråd (amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll, rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Domstol som tillkom 1644 och hade i uppdrag att handlägga mål rörande sjökrigsmakten. Dess föregångare kallades holmrätten. Amiralitetsrätten avlöstes 1717 av amiralitetsunderrätten och amiralitetsöverrätten.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes amiralitetsstatskammarkontoret under Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Sjökrigsmaktens högsta domstol 1717–1791 med Krigskollegiums president eller ett amiralitetsråd som ordförande. Amiralitetsöverrätten uppgick 1791 i Krigshovrätten.
Sjöofficer med amiralsgrad.
De lägre tjänstemän som under övervakning av Krigskollegiums Fortifikationskontor vårdade krigsförnödenheterna.
Bonde som arrenderar ett annexhemman.
Arbetare vid ett anrikningsverk inom till exempel metallindustrin.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Stadsbetjänt som utförde grovsysslor i en stad. Arbetsmännen utsågs av borgmästare och råd.
Arrendator av en jordlägenhet som under 1600-talet hade ett torp som lön för dagsverkena på huvudgården.
Skiljedomare.
Person som förestod ett arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a. krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel. Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Benämning på den äldsta artillerikonstapeln ombord på ett örlogsfartyg. Artilleriuppbördskonstapeln ansvarade för kulor, krut och kanoner som fanns ombord.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Jordbrukare.
Arrendator, landbo.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums vågstat för att föra anteckningar över malmauktioner och register över invägningen vid kopparvågen, under våginspektörens översyn.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.

B

Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Riddare som hade rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor med rätt att åtala överträdelse av stadgan för bankens förvaltning. Bankfiskalen var underställd bankokommissarien.
Tjänsteman vid Rikets ständers banks lånekontor.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor och chef för bankofullmäktiges expedition.
Benämning på ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
Krigsman.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Skomakare som tillverkar barnskor. Barnskomakarna bildade från 1730-talet ett eget skrå.
Barnsköterska, till exempel på barnhus.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär titel på artillerist till sjöss av underofficers grad, som övervakade ordningen och renligheten inom ett batteri ombord.
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Benämning på en båtsman som hade minst tolv månaders erfarenhet till sjöss samt behärskade bruket av kompass. En befaren båtsman ansvarade bl.a. för rorgång och handlodning.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Tunnbindare.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Tjänsteman i Bergskollegium med ansvar för och åtalsrätt i ett bergsdistrikt. Han hade huvudsakligen judiciella uppgifter, som att se till att alla fullgjorde sina skyldigheter gentemot kronan och att författningarna följdes. Bergsfiskalen övervakade också bergverkens egendom, intäkter och räntor så att de inte försnillades eller förminskades. Tjänsten fanns redan 1641 och tjänstebeteckningen infördes 1649.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Bergsmännens förtroendeman vid gruvor och bergslag som hade i uppgift att övervaka gruvans (bergslagets) material, tjänstgöra som uppbördsman och räkenskapsförare samt vara bisittare i bergstings- eller gruvrätten.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Stämpelmästare.
Vid tygstaten anställd civilmilitär tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna rätt medför. Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Tjänsteman med ansvar för att uppdaga och hindra olaglig handel i städerna.
Ryttare som anskaffades genom värvning. De hade årslön och inkvartering. Besoldningsrytttare förekom vid hovfanan, hingstridarna och drabanterna från 1520-talet till början av 1600-talet.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Beteckning för manskap som fullgör sin värnplikt.
Drabant, livvakt.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
Chef för malmkrossningens stampanläggning.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Statare som var anställd på ett familjejordbruk.
Kantor.
Bonde som brukar ett boställe på vilket boställshavaren inte bor.Boställsbonden erlade ränta till boställshavaren.
Gruvdräng som stod beredd att passa bergstunnorna och fylla dem med berg vid särskilt Sala silvergruva.
Manlig invånare från Norr- och Österbottens kusttrakter.
Ledare för en brandrote, valdes vanligen för en treårsperiod.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans brev till och från ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Syn som granskar att jorden är rättvist fördelad mellan byns alla delägare.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Person som förestår brännvinsbränneri. Indelades i förste och andre etc. brännmästare.
Person som beivrar överträdelse av brännvinsförordningen.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
Budbärare.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Budbärare till fots, sändebud.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Benämning på kammartjänare, page.
Stadens lagbok, även den allmänna stadslagen.
Byföreståndare på landsbygden. Byfogden var ordförande för bystämman. Han skötte byns räkenskaper och handlingar, övervakade byns gemensamma arbeten och var byns kontaktperson i förhållande till myndigheterna. Byfogden valdes av byalaget, vanligen för ett år.
Tjänsteman inom bergsstaten som verkade som chef för byggnadsarbetena i en gruva.
Chef för den avdelning av magistraten (i större städer) som ansvarade för stadens byggnader.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av stad anställd lägre tjänsteman (stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Benämning på person som tjänstgjorde på flottans skepp. Från och med 1600-talet var båtsmännen en del av det ständiga knekthållet såsom roteringsbåtsmän eller indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän. Båtsmännen indelades i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och välbefaren båtsman.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Äldre benämning på person som tillverkade kanoner.
Byggnad för förvaring av artilleripjäser.
Folklig benämning på befälhavare vid artilleri. Bössemästaren förde befäl över bösseskyttarna.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.

C

Mässförrättande präst.
Tjänstebeteckning för det kansliråd som från 1686 vid Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Bisittare i rådstuga som bl.a. för protokoll i civilmål.
Om icke militära tjänster och icke militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Ledamot av akademi eller lärare och studerande vid universitet.
Tilläggstitel för kaplan i en domkyrka.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Tjänsteförrättande kyrkoherde (pastor) eller nådårspredikant.
Kyrkopräst, kyrkoherde, kaplan.
”Sedeväktare”, ordningsman. Titel för person vid läroanstalt som hade i uppgift att upprätthålla ordningen bland kamraterna när ingen lärare var närvarande, förkortas vanligen custos.

D

Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
De arbetsdagar som torpare och backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Rådsherre i kungliga rådet som ledde landets försvar under Karl XII:s frånvaro, i bruk 1714–1721.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (riksråd), senare av fjorton.
Äldre benämning på klockare.
Dekan, diaconus, ärkedjäkne. Medlem av ett domkapitel med rang under en domprost.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Tjänstefolk, tjänare.
Avkunna dom; fälla dom (över någon).
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst, präst vid domkyrka.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Adjunkt i anställningsförhållande till en domprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Under svenska tiden på vissa håll förekommande personlig skatt som utgick för att avlöna en domhavande (i stället för häradshövdingen) eller hyra tingshus. Domränta förekom eventuellt också i Finland. Den bör inte förväxlas med tingsgästningen under pågående ting.
Samlande benämning på mål eller ärenden som föll under domstols handläggning och dom, oavsett om det var frågan om civilmål eller brottmål. Domsaker förekom bara under svenska tiden. Termen användes också under 1500-talet i formen domssak, och avsåg då domares andel i böterna.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Under autonoma tiden tjänsteman i en domänstyrelse som förvaltade statliga jordegendomar i huvudsakligen juridiskt hänseende.
Tjänsteman som biträder vid vården av statens boställen och andra fastigheter (domäner) inom sitt distrikt.
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen livdrabant fick officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Chef för drabanter, vanligen översten för Kgl. Maj:ts garde eller en överstelöjtnant.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med rang närmast efter major.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med överstes rang.
Officiell tolk vid hov eller beskickning i Orienten.
På 1600-talet en beriden infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av ryttmästare och fänrik som motsvarades av kornett.
Bonde som rustade en ryttare vid ett dragonregemente.
I äldre nordisk betydelse ung ogift man, men även bildade män eller krigare kunde ingå i sammanhanget. Sedan senmedeltiden i svenska riket dock vanligen benämning på tjänare eller manlig fast anställd lantarbetare.
Ryttaravdelning bestående av adelns tjänare.
Kassaförvaltare vid Drätselkammaren.
Tjänsteman med ansvar för stadens drätselkammare.
Knekt beväpnad med harnesk och spets eller pik, erhöll dubbel lön (sold) i motsats till hakeskyttarna.
Den extra båtsman som roten kunde åläggas att ställa upp i krigstider.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Benämning på truppernas genomtåg genom eget eller vänskapligt land.
Dörrvakt, portvakt.

E

Under svenska tiden titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Drätselkontorets föregångare.
Person som har som yrke att (värva och) befordra emigranter (särskilt till Amerika). Båtbolagens agent. Generalagent i Göteborg och Köpenhamn, samt lokalkontor ute i landet.
Titel och värdighet för män inom samhällets topp. Titeln infördes av Gustav III 1773.
Samling lutherska lärodokument från 1580, tryckta 1584 och i Uppsala mötesbeslut 1593. Endräktsboken innehåller bl.a. Luthers Stora och Lilla katekes. År 1686 blev den bekännelseskrift för kyrkan i det svenska riket.
Benämning på enskild egendom, särskilt enskild jord.
Benämning på inhyrt sjömanskap i flottan.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
En typ av vaktmästartjänst vid länsstyrelsen. Han var också express eller kurir vid uppdrag på landsbygden och uppbådade ofta kungsskjuts eller kronoskjuts.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Anmärkning i lässedel, införd 1697. Examinatio libri betecknade att församlingsprästen hade hållit förhör på läsning i bok, vilket ingick i både kommunions- och konfirmandförhör.
Person som förrättar examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Lägre tjänsteman som i en stad biträdde utmätningsmannen vid utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Titel för lägre tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Landsstatens tjänsteman avlönad av kronofogden som hans bisittare i tjänsteåligganden (ej vid skatteuppbörd). Mot uppvisat sjukintyg kunde expeditionsfogden förordnas att bisitta kronofogden, då hans lön betalades från kronans medel.
Landstatstjänsteman anställd av länsstyrelsen eller kronofogden själv för att biträda vid skatteuppbörden.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid Kanslikollegium (Kunglig Majestäts kansli). Vid justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773. Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Förlänat krono- eller kyrkogods som skriftligen utlovades till en annan person, så snart förläningen blev ledig. Detta skedde medan innehavaren ännu var berättigad till godset. Expektansgodsförläningar upphörde 1655.
Lön som uppbars i väntan på utlovad tjänst eller pension. Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Person som av ämbetsverk eller konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss befattning eller förläning när innehavarens rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om expektans till en tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön. Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Ur protokollet, vanligen om hänvisning till text i ett protokoll.

F

Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk ledare eller verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Person som fångar och tränar falkar och andra rovfåglar att jaga samt har hand om deras vård och skötsel, även person som vid jakt med falk eller rovfågel bär jaktfåglarna. År 1748 utgjordes falkenerarestaten i Sverige av en falkenermästare och två drängar.
Benämning på manlig betjänt som följde en student av herremansklassen till utländska akademier. Ibland hade famulus själv möjlighet att studera.
Hyrd sjöman.
Marinintendent på örlogsfartyg som biträder fartygschefen i hushållningen och redovisningen ombord. Fartygsintendenten ansvarar särskilt för att motta, förvara och utlämna fartygets förråd.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Ursprungligen av konungen utnämnd ombudsman i kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande rätt att väcka åtal.
Åtal om tjänstebrott.
Stadsbo med kungligt privilegium att fiska på kronans vatten.
Tjänsteman inom statens lokala fiskeriadministration. Fiskeriintendenten gav allmänna råd rörande fiskerinäringen.
Titel på en av länsstyrelsen tillsatt tjänsteman inom vissa hushållningssällskap. Fiskeritillsyningsmannen övervakade fiskeriförfattningarnas efterlevnad.
Titel på tjänsteman inom hushållningssällskapen som verkade för fiskenäringens utveckling.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till 1/4 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
Adjutant hos högste befälhavaren över flottan.
Rederiets till tjänsteår äldsta maskinmästare.
Flaggunderofficer inom styrmansstaten vid svenska flottan.
Person som vaktar och sköter arkliets hästar under krigståg.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra befäl över rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Ryttare som var uppsatt genom fogderusttjänst.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
Bonde som drygar ut sina inkomster med allmänna körslor.
Tjänstetitel på högre tjänsteman vid Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som revirforstmästare i minst ett års tid. Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk titel för den som avlagt skogsexamen.
Tidigare benämning på infanterist.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Under 1500-talet förekommande benämning på skriftlig eller muntlig anhållan hos kungen om nåd från fredlöshet eller landsförvisning.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt brev varmed en fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd. Fridsbrev erhölls på ansökan om nåd eller mot erläggande av böter (friköp). De förekom fram till 1736.
Skatt som under 1600-talet togs ut för att återuppbygga landet efter krig.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier, bl.a. rätten att uppbära årlig ränta, kronotionden och sakören. De första friherreskapen inrättades 1569. De indrogs till kronan i och med reduktionen 1680 och termen innebar därefter enbart friherrlig värdighet. Friherren kunde också tillsätta präst och häradshövding. Friherreskapen var ärftliga på manslinjen.
Kompani som under en officers befäl utförde spaningsuppdrag eller bedrev gerillakrig mot fienden. Beteckningen förekom till exempel under stora ofreden, då frikompanier av fotsoldater (fotdragon) förordnades att på eget bevåg bedriva krig.
Titel på skråhantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skråväsendet. Privilegiet avskaffades 1731.
Till staden utgående avgift vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Förvaltare av frälsegods.
Mansperson som innehade (ärftlig) skattefrihet gentemot kronan och med friheten sammanhängande privilegier (till exempel fritt bestämmande, frihet från visst ansvar och vissa straff). Benämningen ersattes med ”adelsman” då det rusttjänstskyldiga frälset cirka 1600 ombildades till en privilegierad bördsadel. Den användes därefter endast i arkaiserande stil eller som motsats till ofrälse.
Ryttare som utförde krigstjänst till häst, hade lans, svärd, sköld, brynja, hjälm och stridshäst.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
Den hyra (ständig ränta) som frälsebonden (frälselandbon) betalade till ägaren. Frälseskatteräntan var årligen utgående, där ägaren till ”rent frälse” överlåtit sin jordäganderätt till en landbonde, med förbehåll om rätt till ränta eller (mer sällan) överlåtit rätten till räntan åt någon annan men behållit äganderätten till jorden.
Torpare på frälsehemman. Frälsemannen ansvarade för att jorden uppodlades, byggnaderna hölls i stånd och att erfoderligt underhållsmaterial fanns till hands.
Förvaltare av större furageförråd med hästfoder för militärhästar.
Vid hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Underofficer vid ett kompani eller motsvarande enhet som förberedde och ombesörjde inkvartering och förplägnad, ibland även enhetens räkenskaper.
Soldat som uttogs ur truppavdelningen under marsch för att förbereda inkvartering. Furirskyttarna var underställda kvartersmästare eller furir.
Under medeltiden till 1500-talet en av de tolv soldater som under resa eller strid skulle befinna sig närmast konungen. Termen användes också allmänt om man som var i tjänst hos konung eller hövding, hirdman, under 1500-talet ersatt med exempelvis väpnare.
Den lön som bruksidkare betalade bruksarbetarna för de dagar han inte hade arbete att erbjuda. Termen användes även i betydelsen fyr- och båkavgift.
Militär tjänsteman som tillverkade och ansvarade för all ammunition som innehöll krut såsom artilleri- och brandprojektiler och brand- och lyskulor. Titeln avskaffades 1816, återinfördes 1824 och avskaffades för gott 1876 i Sverige.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Under svenska tiden samlande benämning på juridiskt bindande handling som bevisade äganderätten till fast egendom, huvudsakligen köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Benämning på domare i fäktkrigsrätt.
Tidigare benämning på statligt anställda villebrådsjägare som gjorde krigstjänst, från och med mitten av 1700-talet benämning på soldater i arméns jägarförband.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden fältväbel togs i bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik, löjtnant eller kornett.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem kvarter eller befallningar. Fänikans stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren, trumslagare och pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Benämning på underofficer som under 1500-talet ingick i fänikans och senare i kompaniets stab. Föraren biträdde fänriken samt ansvarade för trossen och de sjuka samt för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen föll bort i början av 1800-talet.
Officer som enligt överenskommelse tagit avsked från militärtjänst. Föravskedade officerare var skyldiga att erlägga slottshjälp om förmögenhet fanns, men om de saknade egendom och inkomst blev de befriade.
Under statarsystemets tid den dräng som var förman för ett arbetslag.
Reservbefäl. Fördubblingsbefäl infördes 1690 för kavalleriets korpraler och antalet var 24 i varje regemente. Fördubblingsbefäl uttogs inte i fredstid.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Reservkarl som varje rote skulle uppställa i krigstid utöver den ordinarie knekten eller båtsmannen.
Under 1700-talet förekommande finansiell term för hemman vars ägor efter hand hade blivit så sammanblandade med grannarnas ägor att dess ytvidd inte längre kunde fastställas. Hemmanet uteslöts därför ur jordeboken. I forskningslitteraturen förekommer också uttrycket obefintligt hemman.
Nedsättning (förmedling) av ett hemmans ränta, förekom vid nödår eller svårighet att erlägga skatt.
Nedsättning av ett hemmans mantal vid svårigheter att betala skatt. Skattehemmanet förlorade därmed sina skatterätter (såsom rösträtt vid präst- och klockarval och lättnader i rotering).
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Benämning på en person som saknade laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade lösdriveri eller olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris, tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Medlem av något (till exempel domkapitel: domkapitelförvant).

G

Regemente som stadigvarande var inkvarterat i en garnison i en stad eller en fästning. Vanligen värvade regementen, vars löner huvudsakligen utbetalades i pengar. Garnisonsregementen förekom i Sverige från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet.
Titel för tulltjänsteman (tullskrivare) som höll moträkning (kontrabok) över tulluppbörden.
Lägre präst eller präst för allmogen, vanligen om präst vid ett kompani eller regemente under 1600-talet.
Person som (på grund av stånd, vistelseort eller avslutat burskap) saknade borgarrätt i viss stad och erlade avgift för rätten att åtnjuta borgarskapets förmåner (kontingent).
Sjövapnets statssekreterare, med militärgrad mellan överste och generalmajor. Tjänsten inrättades 1790 för att öka kontrollen över flottans tillsyn och tjänstbarhet. Den knöts 1792 till Kgl. Maj:ts kansli. Som chef över generaladjutanten för flottorna verkade en armégeneraladjutant. Under perioden 1805–1809 verkade två generaladjutanter. Generaladjutanten i Stockholm var chef över generaladjutanten i Karlskrona.
Högsta amiralsgraden inom svenska flottan med ansvar för samtliga flottor 1780–1828. Graden infördes av Gustav III, som gjorde generalamiralen ansvarig endast inför regenten. I Ryssland utgjorde generalamiral den första rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”..
Ämbetsman i Krigskollegium från och med 1673 och i Kungliga Majestäts kansli från och med 1713. Generalauditörens uppgift var att föredra juridisk-militära mål i högsta instans. Generalauditören erhöll instruktion 1683, var chef för generalauditörsexpeditionen samt ledamot av generalkrigsrätten 1683–1770. Generalauditör var också en militär titel på 1630–1640-talet. I Finland kallades generalauditör under den autonoma tiden för överauditör.
Tjänstebeteckning för ledamot av Krigskollegium från 1675 och chefen för artillerikontoret 1682–1794 och 1807–1897. Generalfälttygmästaren ansvarade för artilleriets centralförvaltning, anskaffningen och vården av härens vapen och ammunition samt lantförsvarets innestående förrådsmaterial, det så kallade tygförrådet. Tidigare kallades han riksfälttygsmästare. Mellan 1782 och 1865 var generalfälttygmästaren chef för arméförvaltningens tygavdelning med bland andra fälttygmästaren och två tygmästare av regementsofficers eller kaptens rang som underlydande.
Benämning på högsta profossen vid den svenska armén under 1600- och 1700-talet. Generalgevaldigern hörde till högkvarteret, med uppgift att hålla uppsikt över ordningsvakterna och utöva den högsta tillsynen över den allmänna ordningen i läger och kvarter. Han var också åklagare vid krigsrätt.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Titel på en under Kammarkollegium lydande ämbetsman på 1680-talet med ansvar för bevakning och förvaltning av landtullarna.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Rikets högsta konsistorium, överkonsistorium. Generalkonsistoriet var ett centralt ämbetsverk för svenska kyrkan som planerades 1607–1659 för att revidera kyrkolagstiftningen, övervaka biskoparna och tjänstetillsättningarna, döma i andliga mål samt inspektera akademier, skolor, hospital, barnhus och boktryckerier. Ett motsvarande konsistorium fanns i S:t Petersburg, och den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland lydde under detta konsistorium.
Till högkvarteret hörande militär befattningshavare som hade uppsikt över arméns polis och övervakade den allmänna ordningen inom militära läger och kvarter. Generalprofossen verkade även som åklagare vid generalkrigsrätt i fält.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var generalsuperintendent också en titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Redaktionssekreterare.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel, äldre och yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet: betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Befattningshavare som biträdde en gevaldiger i övervakningen av ordningen inom en viss civilrättslig funktion, till exempel inom bergs- och landstaten, fångvården och salpetersjuderiet. Befattningen motsvarade gevaldigerlöjtnantsbefattningen inom krigsmakten.
Befattningshavare som biträdde fält-, över- eller generalgevaldigern i arbetet med att övervaka ordningen inom truppförband och militära läger.
Vid truppförband anställd beställningsman med sergeants grad som utförde reparationer av gevär och andra handeldvapen.
Militär tjänsteman av korpralsgrad som biträdde gevärshantverkare av sergeantsgrad.
Ursprungligen benämning på soldat som hade i uppgift att kasta handgranater. Senare användes titeln om en infanterist vid ett elitförband, där grenadjärerna utvalts av det bästa soldatmaterialet. I Sverige förekom grenadjärer från och med slutet av 1600-talet. Under 1700-talet försvann skillnaden mellan grenadjärer och övrigt infanteri.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Tjänsteman vid gruva som förde register över socknarnas vedutskyld vid Kgl. Maj:ts tillmakning.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat eller gruvstaten, som höll register över tillmakningarna vid gruva (en metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten) eller smidet till konstverken (mekaniska verk för dränering av gruva och bergshantering) m.m.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724 gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Uppsyningsman över gymnasier och skolor som inte var belägna i en stiftsstad. Gymnasieinspektorn utnämndes av biskopen och räknades till ecklesiastikstaten. Inspektorsbefattningen i universitetsstaden tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Tjänsten inrättades 1856.
Benämning på vissa tjänstemän i en stad som i tjänsten inte fick gå mer än fyra mil utanför staden.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Uppbördsman för en gärd.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).

H

Finsk ryttare under trettioåriga kriget.
Fotknekt beväpnad med hakebössa.
Lägre tjänsteman i bevakningsuppgifter vid hallrätt eller en hallrätts packhus. Hallbetjänten var underordnad hallmästaren.
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en titel på hantverksmästare, manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Tillsynsmyndighet (i en industristad) under Kommerskollegium. Hallrätten övervakade och inspekterade manufakturer och hantverk utanför skråordningen, under viss domsrätt i överträdelser av hallordningen (1722, 1739, 1770), och beviljade anläggningstillstånd med viss lånefinansiering. Hallrätten bestod av borgmästaren och ett antal av borgerskapet valda yrkesmän som bisittare. Hallrättens beslut kunde överklagas till magistraten i skuldfordringar och till Kammarkollegium i politi- och brottmål, under autonoma tiden till hovrätten. Den avskaffades 1859, varefter dylika ärenden hanterades av magistraten. Hallrätten skötte också Manufakturfondens lokala utlåningsverksamhet, kontrollerade manufakturister och deras anställda samt de saluförda varorna som, om de godkändes, försågs med en särskild hallstämpel.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats sigill ännu efter 1827.
Bonde som var skyldig att vid gästning utfordra hälften så mycket som en helbordsman.
Samtliga smeder och arbetare vid en stångjärnshammare.
Hamnkassör, ansvarade för stadens intäkter i hamnavgifter.
Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Lägre tjänsteman som övervakade ordningen i en hamn.
Borgare som hade rätt att driva viss handel (som gårdsfarihandel inom ett visst distrikt, försäljning av viss landsdels alster i staden) och som var skyldig att upprätthålla en handelsbod. Benämningen användes särskilt om handlande i lappmarken. Handelsborgaren kunde anställa en eller flera handelsbetjänter eller handelsdrängar som gjorde handelsresor.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Tysk militärgrad som motsvarade kapten. Graden förekom i Sverige under 1500- och 1600-talet och brukades av befälhavare över större truppstyrka, högsta styresmannen på ett slott, av länsherren tillsatt upplysningsman eller av kyrkan tillsatt fogde.
Ursprungligen vakt- och jaktpersonal, kronojägare vid kungliga djurgårdar som inhägnade jaktområden. Hejderidarna var underordnade jägeristatens jägmästare. De höll också (till häst) uppsikt över kronans skogar i ett område, i allmänhet ett härad.
Bonde som var skyldig att oavkortat utfordra vid gästning.
Krono- eller skattebonde som innehade ett helgärdshemman och som skattade minst ett mantal.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Lönens naturadel för vissa militärer under indelningsverket. Hemkall utbetalades av rotebönderna om soldaten eller båtsmannen saknade torp eller om soldattorpets avkastning var för liten.
Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Ett hemmans kamerala jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman, skattehemman och frälsehemman.
Av hemmanet efter mantalet utgående ordinarie skatt eller skyldighet; benämning på mantalsränta från 1723.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Kännare eller samlare av medicinalväxter; tjänsteman i staden som utbildade apotekare och lekmän i vilka inhemska växter som kunde användas som läkemedel.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Kallelse till herre- eller riksdag.
Ledamot av herredag, riksdag, efter 1719 riksdagsman. Benämningen användes särskilt om ombud för bondeståndet.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Fotsoldat beväpnad med ett kombinerat hugg- och stickvapen (hillebard).
Besoldningsryttare och förridare. Under Gustav Vasas tid (1523–1560) ryttare som tillhörde kungens livvakt, senare ridknekt i kungl. hovstallet, förridare som red framför kungligt eller furstligt ekipage. Hingstridarna tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm eller på slotten och kungsgårdarna. Sedermera blev hingstridare en titel för stallbetjänt som red in hästar.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Lantanstalt (större ladugård) för avel av nötboskap, även om stamhjord av nötboskap vid dylik anstalt. Anstalten leddes av en holländarförman.
Benämning på den sjöofficer som förde befälet på örlogsstationen och skeppsvarvet på Skeppsholmen i Stockholm. Titeln infördes i början av 1600-talet, och trots att flottan i stor utsträckning flyttade till Karlskrona fanns titeln kvar långt in på 1700-talet. Motsvarande chefstitel på örlogsstationen i Karskrona var vice holmamiral.
Lägre personal vid flottstation eller örlogsvarv, huvudsakligen de som fanns på Blasieholmen, senare på Skeppsholmen. Under förra delen av 1700-talet: ekipagemästare, holmmajor, -kapten och -löjtnant.
Sjömilitär som tjänstgjorde vid örlogsvarv eller flottstation under svenska tiden. Holmkaptenerna räknades på 1700-talet till holmbetjänte.
Benämning på den officer som under 1600-talet och i början av 1700-talet biträdde varvsamiralen i Karlskrona och holmamiralen i Stockholm vid varvets skötande. Holmmajoren hade kommendörs rang.
Särskild domstol för flottan grundad 1620 i Stockholm. Holmrätten bytte 1644 namn till Amiralitetsrätten.
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Vid sjukhus tjänstgörande präst, fanns under svenska tiden och autonoma tiden samt i Gamla Finland. Hospitalspredikanten verkade också ofta som hospitalssyssloman. Senast från självständighetstiden används termen sjukhuspräst.
Hospitalsföreståndare.
Dagsverksbonde. Hoveribonden innehade och brukade ett under större gård eller gods hörande hemman, mot ett visst antal dagsverken.
Hovtjänsteman av lägre rang med uppgift att uppvakta i kungens förmak, och ännu under 1700-talets första hälft att vid kungens bord presentera maten och servera kungen och drottningen. Sedermera blev hovjunkare en titel utan ämbete. Hovjunkare var också befälhavare för ryttare i ett borgläger. På 1700-talet blev det vanligt med hovjunkare utan lön vid hovet.
Ledande tjänsteman vid hovets jägeristat, med ansvar för uppsikten över dess personal och de kungliga jaktparkerna. Tidvis under perioden 1716–1780 fanns flera hovjägmästare, av vilka förste jägmästaren var den högste chefen. Hovjägeriet existerade fastän en riksjägmästare 1635–1682 ansvarade för den totala verksamheten, och hovjägmästaren var då underställd riksjägmästaren.
Allmän benämning på uppvaktande adelsman vid kungligt eller furstligt hov.
Samlande beteckning på de lägre tjänstemännen vid en hovrätt under svenska och autonoma tiden.
Ordinarie ledamot och domare i hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var hovrättsråd också en titel för äldre hovrättsdomare, med samma rang som lagmän.
Benämning på tjänstefolk i ett bondehushåll.
Matmor, värdinna.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan. Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
(I vissa städer) kvinna som skötte tömningen av avträden; renhållningsgumma.
Stadsbetjänt som ansvarade för övervakningen av ett tiotal hus och lydde under kvarterskommissarien.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare. I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus, gatehusman. Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
Ordinerad präst, verksam hos enskild adlig familj, som betalade hans lön och stod för hans uppehälle. Huspredikanter förekom sedan medeltiden. Rätten för adelsmän att anställa huspredikanter formaliserades 1686. Rätten till huspredikant beviljades av biskopen och domkapitlet om kyrkobesök var omöjliga på grund av sjukdom, ålder eller andra omständigheter. Anställningen fick inte inverka på församlingens ordinarie prästers löner och förmåner. År 1723 ökade bruket av huspredikanter också bland de lägre stånden, och kyrkobesöket som den primära formen för religionsutövning betonades.
Tolv korta tillägg till Luthers Lilla katekes. Hustavlan baserade sig på treståndsläran som en av Gud given ordning. Den reglerade människans skyldigheter och rättigheter inom och mellan läroståndet, överhetsståndet och hushållsståndet.
Borgare som med tillstånd av länsstyrelsen bedrev sitt yrke inom ett härad på landsbygden.
Tjänsteman som hade uppsikt över häradets skogar.
Postgång inrättad från och med 1648 på beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Häradsprost i ämbete eller syssla.
Vedertagen benämning på vaktmästare vid tingshus under svenska tiden.
Gästgivare som förestod ett skråhärbärge.
Skrå av ämbetsmän vid hovet kända sedan 1100-talet och benämnda härold från och med 1300-talet. Härolderna ledde verkställningen av offentliga tillställningar såsom kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. De var experter i heraldik och ceremonier, hade ansvar för adelsvapen och dylikt. Senare fick härolderna mer inskränkta uppgifter av ceremoniell karaktär. Härolden in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier. Härolder förekom också vid kungliga och kejserliga ordnarna. Härolden var domare i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen (härolder) samt övervakade och höll vapensyn vid torneringar, senare ceremoniella uppgifter (vid kröningar, receptioner och riksdagens öppnande). Indelad i tre grader: perservant (lärling), härold och vapenkung.
Soldat i jägarregemente till häst.
Titel på underofficer av lägsta graden vid skepparstaten inom svenska örlogsflottan fram till 1824, även titel på person som hade den lägsta befälsposten på ett handelsfartyg.
Behörighetskrav för ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).

I

Epitet som infördes på 1600-talet och som användes om borgmästare och rådman som saknade kunskaper i lagfarenhet och juridisk bildning, motsvarande politiborgmästare och politirådman. Epitetet användes även i Gamla Finland och gällde bl.a. handelsrådmän.
Centralt ämbetsverk 1685–1795 som hade i uppgift att införa rusthållsinrättningen och att upprätta kontrakt mellan kronan och ägaren till ett skattehemman som utsetts till ett rusthåll.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en militär eller civil tjänsteman under indelningsverkets tid.
Soldat som hör till infanteriet.
Läromästare, lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas informator och en pagernas informator i fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Bonde på ett hemman som inte var satt i mantal, i skattehänseende jämställd med husman; backstugusittare.
Beteckning för domare som utöver sin roll som ordförande för domstol också fungerar som undersökningsledare eller rättegångsförfarande där domstolen har initiativrätt eller utredningsansvar. Motsats: ackusatorisk (domare eller rättegång).
Tionderäknare, person som uppbar tiondet (till exempel häradsskrivare, kronofogde, sexman).
Uppsyningsman vid högre läroanstalt, lärare vid vetenskaplig institution. Inspektor var även en titel för en tjänsteman inom vissa verk.
Underofficer inom skepparestaten som ombord på örlogsfartyg hade hand om fartygets uppbörd.

J

Titel för (ung) adlig tjänsteman upptagen på hovets jägeristat och som biträdde monarken vid jakt och dylikt. Jaktjunkaren stod i rang närmast under hovjägmästaren.
Överordnad tulltjänsteman, vanligen befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
Person anställd för att övervaka ett jaktområde och sköta jaktvården inom detsamma.
Den tjänsteman som förde (jorde)bok över kungens arv och eget.
Läkare som biträdde vid förlossningar.
Elev vid sjömansskola, sjömanslärling, senare tredje gradens sjöman. Ursprungligen användes beteckningen skeppsgosse.
Borgmästare i mindre städer under 1600-talet och styresman och domhavande i den svenska kolonin S:t Barthélemy på 1700-talet.
Under svenska tiden om tjänsteman vid Generaltullstyrelsen som ansvarade för de rättegångsärenden som skulle skötas av denna.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770, ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
(Under 1500-talet) student, sedermera benämning på motskrivare, kontrollör.
Sammanfattande benämning på personal i lägre befattning inom skogsstaten anställd för skogsvård och jakt på skadedjur.
Underordnad tjänsteman inom skogsstaten som ansvarade för skogsvård och jakt på skadedjur.
Sammanfattningen av skogsstaten: dels den på hovstaten upptagna personal som ansvarade för vården av kronans eller kungens skogar (och jaktmarker), dels de tjänstemän under länsstyrelsen vilka konkret skötte bevakningen och vården av kronans skogar och övervakade att jakt- och skogslagstiftningen följdes. Till jägeristaten räknades överjägmästare, underjägmästare, (fiskaler), skogsvaktare och hejderidare, vilka sedan 1687 stod under landshövdingens överinseende. Skogs- och jägeristaten omorganiserades 1790 till en jägerikorpsstyrka vars medlemmar inte hade någonting att göra med skogs- och jaktvård. De skulle i stället tjänstgöra som soldater och försvara landet. Beslutet ändrades redan 1793 och jägeristaten skulle återbesättas på samma sätt som före 1790.
Tjänsteman vid skogsstaten, som under överjägmästares tillsyn förvaltade ett skogsrevirs kronoparker och övriga områden under skogsstatens förvaltning. Den tidigare benämningen på jägmästare var skogshövitsman. Jägmästare avsåg också en person som var högste övervakare av jaktväsendet inom ett visst område.
Predikoämbete vid ett järnbruk. Församlingen utgjorde vanligen ett kapellag.
Svenska kronans edsvurna tjänsteman i stapel- eller uppstad som efter Norrköpings riksdags beslut 1604 till 1855 (Sverige) övertog bergslagsfogdarnas uppgift att kontrollera mängden av och beskaffenheten hos det järn som skeppades ut från Sverige. Järnvräkarna konfiskerade undermåligt järn till Järnvräkeriet och bötfällde producenten.

K

Centralt ämbetsverk för utrikeskorrespondens 1791–1840. Kabinettet förestods av en kabinettsekreterare, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk. Det ersatte Presidentkontoret.
Från 1791 benämning på tjänsteman i Kgl. Maj:ts kansli och i konungens kabinett för utrikesbrevväxlingen, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk.
Vid krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Officiell titel, senare tjänstebeteckning för fiskal under svenska tiden i ”kammaren” eller Kammarkollegium, senare Kammarrevisionen, och under autonoma tiden vid Ekonomiedepartementets kammarexpedition, där han verkade som kronans åklagare i de ekonomiska mål som upptogs till (rättslig) behandling vid Kammarkollegium respektive Kammarrevisionen, senare Ekonomiedepartementet.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Manlig tjänare i hovtjänst, titel utan tjänstgöring i rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Allmän benämning på en sjöartillerist som tjänstgjorde vid kanonerna. Under 1700-talet betecknade ”kanonjär” en värvad soldat vid flottan som tjänstgjorde som arbetsledare vid kanonerna på fartyget. Senare har kanonjär varit den lägsta militärgraden inom artilleriet och i kustförbanden.
Ung adelsman i underordnad befattning vid Kungliga kansliet, motsvarande en kanslibetjänt, eller om dylik volontär utan motsvarande ämbete och lön. Under förra delen av 1700-talet användes beteckningen också om obetitlad ung manlig ståndsperson i underordnad befattning vid Kanslikollegium eller Kgl. Maj:ts kansli.
Privilegiebrev på kapning av främmande fartyg.
Person med privilegium att kapa främmande fartyg.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Officer vid infanteriet, med rang mellan kapten och löjtnant, och vid flottan mellan löjtnant och kommendörkapten av andra graden. Kaptenlöjtnanten var vid infanteriet fram till 1750 ofta befälhavare över ett kompani och underställd regementschefen, en överstelöjtnant eller major som förde befälet. Graden kaptenlöjtnant ersattes samma år med stabkaptensgraden (fyra till antalet vid varje infanteriregemente). Inom den svenska flottan avskaffades graden 1866, men den förekommer ännu inom den finska flottan. Kaptenlöjtnant var även benämning på den generalmajor som ledde Kungliga Majestäts drabanter. I Ryssland tillhörde kaptenlöjtnant inom flottan den nionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Ryttare beväpnad med karbin, ursprungligen med spaningsuppgifter. Under 1600-talet grundades i olika länder karabinjärregementen. I den svenska armén hette Södra skånska kavalleriregementet mellan åren 1805 och 1822 Skånska karabinjärregementet.
Försäljare av det stämplade papper som krävdes för utfärdande av vissa officiella dokument, till exempel lysning.
Befälhavare på ett befäst slott med administrativ och juridisk myndighet över de områden som lydde under slottet. Termen var speciellt i bruk i Polen och motsvarade de svenska benämningarna borgfogde och slottsfogde.
Präst som samtidigt innehade klockartjänst, reglerades 1596. Efter 1742 skulle alla vakanta klockartjänster upplåtas till kaplaner. Under reformationstiden fanns i Sverige tidvis ett överskott av präster. Obefordrade präster började därför antaga klockarbefattningar. Troligen samtidigt blev det vanligt att dylika klockare blev ämbetsbiträden åt kyrkoherdarna. Då prästeståndets anseende ökade, ansågs det inte förenligt med predikoämbetets värdighet att några dess medlemmar utförde klockarens sysslor. Vid ombyte av klockartjänster hände därför ofta att befattningen förändrades till en kapellanstjänst. Enligt en förordning från 1742 skulle alla vakanta klockartjänster upplåtas till kaplaner.Tillhörande boställe eller jord anslogs då åt den nya befattningsinnehavaren.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i församling utan klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett arvode skötte klockringningen, på grund av den ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Lågadlig riddare, tjänare, väpnare. Termen knapa förekom i Sverige från början av 1300-talet. Före adelskapet blev ärftligt utgjorde knaparna en löst definierad grupp mellan bönder och det egentliga frälset. År 1627 bestämdes vilka som hade rätt till adligt vapen och sigill. Fram till 1680-talet räknades dock knaparna till adeln och behövde inte betala mantalspenningar.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Soldat; fotsoldat; militär. Ordet förekom redan under medeltiden och betecknade fotsoldat vid de första besoldade trupperna. Ett särskilt slag av knektar var de mycket beryktade tyska ”landsknektarna” (landsknechte). I Sverige började ordet snart beteckna fotsoldat, oberoende av det sätt, på vilket han blivit anskaffad, och i denna bemärkelse förekommer det i Karl XI:s indelningsverk. Sedermera har benämningen knekt blivit utbytt mot soldat.
Benämning på bonde som underhöll en knekt.
Benämning på sjömän som örlogsflottan anställde genom värvning från handelsflottan. Kofferdibåtsmännen utgjorde ett mer erfaret sjöfolk än båtsmännen och fick månatlig lön. Deras arbetsuppgifter ombord var vanligen uppe i riggen och de behövde inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete. Kofferdibåtsmännen tjänstgjorde inom det militära enbart under sex månader om året, medan de under resten av tiden kunde tjänstgöra på handelsfartyg.
Av kronan vanligen på en kungsgård avlönad djurskötare. Kogubben hade högre lön än kördrängarna men låg under dem i rang.
Under 1700-talet förekommande benämning på biträdande präst eller lärare; hjälppräst; hjälplärare; adjunkt. Termen övergick under 1800-talet i betydelsen medhjälpare, medarbetare.
Person som förestod något av kronans handelshus (handelshuset) i Moskva, Novgorod och Petroskoj och som samtidigt främjade svenska undersåtars handel i Ryssland och lämnade underrättelser om tillståndet i landet till svenska kronan.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Benämning på en kyrkoherdes ordinarie hjälppräst, eller ordinarie präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
Kaplans biträde i ämbetet. Beteckningen användes i Sverige förmodligen för att en kyrkoherdes adjunkt ofta kallades ”pastorsadjunkt”. Den förekom inte i Finland.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Sekreterare vid beskickning. Kommissionssekreterare stod i rang under envoyé eller minister. De förekom redan under senare delen av 1600-talet vid flera utländska hov och från förra delen av 1700-talet vid alla stora hov i Västeuropa, Ryssland och Konstantinopel. Senare blev legationssekreterare den dominerande benämningen.
Borgmästare som var verksam i stad som saknade egen jurisdiktion och därmed magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare. Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Rådman med förvaltningsuppgifter i en stad.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Av domkapitel från 1787 utsett ombud när man förrättade husesyner på prästboställen och när en präst stod åtalad vid häradsrätt eller rådstugurätt inom stiftet, efter 1798 också när en krigspräst stod åtalad vid krigsrätt. Konsistoriefullmäktige bevakade huvudsakligen kyrkans intressen och befogenheter gentemot kronan.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om rättegång i domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Militär vakt under en konstapels befäl, både officers- och underofficersvakt; också samlande beteckning för en enhet bestående av konstapelvakter.
Bergsmekaniker under Bergskollegium som hade i uppdrag att anlägga och övervaka de mekaniska arbetena, ”konsterna”, i en gruva, särskilt vattenhjul och andra pumpar eller tekniska apparater som höll gruvan fri från vatten.
Statsfinansiell benämning på till gruvdriften hörande vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggång, pumpar m.m. och de tjänstemän som ansvarade för dylika mekaniska verk, deras drift och reparationer, vid Bergskollegium under ledning av en direktör för konstverken och vid en gruva under en inspektör.
Tjänsteman i övervakningsuppgifter inom Bergskollegiums konststat, särskilt den person som övervakade de vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggångar och pumpar m.m. som höll gruvan fri från vatten.
En av de högsta sjöofficersgraderna efter amiral och viceamiral. Under perioden 1630–1771 användes den holländska benämningen schoutbijnacht. Den motsvarande graden vid armén var generalmajor. I Ryssland tillhörde konteramiral den fjärde rangklassen inom flottan i den militära rangtabellen.
Titel på borgare som av magistraten fått tillåtelse att under viss kortare tid idka handel i staden, utan skyldighet att söka burskap. Personen måste då erlägga en avgift, genant, och förbinda sig att efter den överenskomna periodens utgång förvärva burskap. År 1673 fick adeln och de som för sina sysslor hade kunglig fullmakt (gällde ej kronouppbördsmän) rätt att, mot en efter näringen lämplig avgift till staden, handla i gross, men inte i minut. Rätten utsträcktes med tiden till andra personer (till exempel avskedade officerare, kvinnor). Kontingentborgarna kunde inte delta i val av borgmästare och rådmän.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Konungens befallningshavande, landshövdingen. Konungens befallningshavande var under svenska tiden den officiella benämningen på den högsta statliga makten i ett län.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Penningsubstitut i koppar som utgavs av Riksgäldskontoret 1797–1802.
Benämning på det kungliga plakatet om mått och vikt från den 10 mars 1665.
Plåtmynt av koppar 1644–1768. Myntfoten infördes 1625 och avskaffades 1776–1777. Myntsystemets enheter var angivna såsom koppar(plåt)mynt och satta i ett visst värdeförhållande till motsvarande enheter inom silvermyntsräkningen.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Under 1500-talet: präst som tjänstgjorde vid domkyrka som vikarie eller medhjälpare, sedan 1700-talet titel för den hjälppräst som biträder vid koret i en församling.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797 befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
Sändebud som kungör att krig brutit ut.
Titel omnämnd av Axel Oxenstierna 1631, efter 1865 i Sverige hög befälhavare i Krigskollegium och inom arméförvaltningen.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Under svenska tiden titel för särskild bisittare i rådstugurätt, med uppgift att föra protokoll över behandlingen av brottmål; från autonoma tiden allmän beteckning för assessor vid en hovrätts kriminalexpedition, i motsats till vid civilexpeditionen.
Kameral benämning på något som omedelbart var kronan förbehållet (till exempel kronosäterier, kungs- och kungsladugårdar).
Benämning på tjänsteman inom bergsstaten som hade överinseende över kopparvågen.
Fast anställd bagare inom militieväsendet.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Brev från ämbetsverk (ämbets- eller tjänsteman). Allmogen var fram till 1801 skyldig att utan ersättning befordra kronobreven. Därefter sköttes transporten av särskilda kronobrevbärarehemman.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Statligt verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Dike som bekostats av kronan.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Sedan 1700-talet officiell benämning på länsmannen. Kronolänsmannen var en tjänsteman i häradet, senare länsmansdistriktet, underställd länsstyrelsen och med kronofogden eller häradsfogden som närmaste överordnad. Han verkade som polismyndighet och häradets allmänna åklagare samt som biträde åt kronofogden vid utmätningar. Kronolänsmannen hade uppsikt över kronoskjutsen, inkvartering, vägar m.m. Kronolänsmännen ersattes med länsmän under autonoma tiden, i Sverige 1917 med landsfiskaler.
Av militären fastanställd mjölnare.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad, i senare tid i allmänhet en i varje socken) som hade i uppgift att biträda kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, upprätthållande av ordning, tillsyn av vägar m.m. Kronorättarens närmaste överordnade var kronofogden, i hans frånvaro kronolänsmannen. I vissa trakter under 1700-talet var kronorättare liktydigt med fjärdingsman.
Person som skjuter regalt villebråd eller villebråd för regentens räkning, kallades tidigare djurkarl.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Officer som kontrollerade kruttillverkningen vid ett krutbruk.
Av staten tillsatt tjänsteman som kontrollerade kryddkrämarnas handel med specerier och medicinalväxter.
Riddarorden instiftad 1748 för militära förtjänster inom armé och flotta. Den hade ursprungligen två klasser: kommendör och riddare. Kungliga Svärdsorden förlänades till 1974 (i Sverige) som belöning för långvarig, gagnande verksamhet inom försvarsmakten (därefter vilande).
Benämning på rikets högsta styrande organ bestående av kungen eller av kungen och rådet eller del därav som i gemensamma överläggningar beslutade om rikets ärenden.
Titel för manlig regent.
Benämning på kronofogde.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga statuter och regler för gårdsrätter.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Ursprungligen titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets drätselverk och kansli.
Vaktmästare, ordningsman (inom olika ämbetsverk).
(Fram till 1923 i Sverige) titel för underordnad tulltjänsteman som främst tjänstgjorde som besättningsman på kustbevakningsfartyg.
Lokal tjänsteman med uppgift att bevilja tillstånd för malning och att utlämna kvarntullssedlar. Termen användes också om en bokhållare vid kvarn.
Statlig tjänsteman som hade uppsikt över kvarntullen.
Accissedel som spannmålsinnehavare måste skaffa sig för rätten att få sin spannmål mald. Den beviljades av en lokal kvarntullskrivare.
Officer i truppförband, regementsstab, vaktkvarter eller på örlogsfartyg. Kvartermästaren förestod underhållet, förberedde inkvarteringen och skötte i samband med detta ekonomin, persedlarna m.m. I den svenska armén har det funnits regements-, bataljons- och kompanikvartermästare samt brigadkvartermästare.
Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Arbetsförman inom bergsstaten som vid en gruva hade tillsyn över gruvarbetarnas boende och bostäder.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel förvaltning och ordning i ett kvarter.
Samlande benämning på finansförvaltningen av och personalen vid den militära hantverkarkåren.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Tungt rustad, harneskklädd kavallerist, beväpnad med rak värja och pistoler. I den svenska armén var benämningen inte i bruk förutom för Livregementets dragoner som åren 1792–1815 kallades Livregementsbrigadens kyrassierkår.
Vakt bestående av eller verkställd av officerare och manskap ur kyrassikåren.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Åbo som arrenderade och brukade ett kyrkohemman eller kyrkbolshemman; också synonym till kyrkbo: en bonde som hörde till en viss kyrka.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Dräng som var anställd vid kyrka. Kyrkdrängen uträttade grövre sysslor och tjänstgjorde bl.a. som likbärare och dödgrävare. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller dylikt.
Fogde, ibland också klockare, som hade uppsikt över kyrkans lösöre (kalken, kandelabrar och dylikt); i vissa församlingar i Stockholm under 1600-talet tjänstebeteckning för befattningshavare som ansvarade för en kyrkas eller kyrkogårds förvaltning.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
Ordinarie pastorsadjunkt i ett pastorat, i motsats till en på viss tid anställd personlig adjunkt.
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Äldre benämning på kyrkvaktare, kyrkväktare, på grund av hans uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt, det vill säga en lång stav, med skramlande ringar, som stöttes i kyrkgolvet. I Finland kallades kyrkstöten ofta kyrkoväckare.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads rättsskipning och förvaltning. De var bl.a. ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Ordförande för kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i Gamla Finland i samma betydelse.
Kollektiv benämning på köpmän, handelsmän.

L

Lagstiftare, domare. Beteckningen förekom under 1600-talet och särskilt i Sverige som synonym till lagläsare.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Av lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten. Lagmanssyn förrättades av lagman eller hans ställföreträdare efter anfört besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (landsbok) och hade under landshövdingens tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
Domare av frälsestånd vars jurisdiktion omfattade ett helt landskap, fastän tingslag utgjordes av enbart en eller några socknar. Åtminstone i Tavastland förekom landsdomare på 1370-talet. Också i Satakunta och västra Nyland omnämndes landsdomare i slutet av 1300-talet. På Åland omnämndes landsdomare ännu på 1400- och 1500-talen. På 1490-talet dokumenterades också benämningen häradsdomare. I östra Finland omnämndes en domare år 1442 men ingenting är känt om hans jurisdiktion. ”Landsdomare” övergick under 1600-talet till att betyda överdomare i ett landskap eller en landsdel, 1646–1683 särskilt i de delar av Sverige som tidigare hade hört till Danmark. Beteckningen ersattes 1683 med ”lagman”.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Medeltida benämning på kungens främste man som hade rätt att uppbåda folk vid krigsfara. Landherren var högsta styresman i en provins, ett landskap eller län.
Landshövdingens rapport till ständerna och Kgl. Maj:t om hur han hade skött sina ämbetsåligganden. Berättelsen innehöll även en beskrivning av förhållandena i länet (till exempel jordbruket). Landshövdingsberättelser inkrävdes inte regelbundet under 1600-talet. De systemsattes år 1735 då årlig rapport krävdes av alla landshövdingar, från 1741 efter en viss mall. Från och med 1802 skulle en rapport skickas in vart femte år.
Högste styresmannen i ett landskap.
Ung adelsman eller herreman, bosatt på landsbygden som större gårdsbrukare eller godsägare.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Bonde som med särskilt tillstånd idkade handel på landsbygden. Fenomenet förekom under Gustav Vasas tid (dispens från stadsprivilegierna). Landsköpmännen måste erlägga landsköpsmannapenningar.
Benämning på ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman vid Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.
Beriden soldat i ofrälse rusttjänst tillhörande truppförband uppsatt och underhållet av viss landsdel (landsfana, lantregemente) 1622–1796. Landsryttaren tecknade kontrakt med kronan om rusttjänst med egen häst på eget hemman mot penninglön (10 daler/år) och avkortning på grundskatten.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Chef för ett landsregemente med ansvar för de kavalleriregementen som uppställdes inom hans distrikt.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Ridderskapets och adelns talman och ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Titel för jordägare som uppvisade en fjärdedels förbättring mot lantrådet. Titeln likställdes med landssekreteraren.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant, kartritare och kartritarelev.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också titel för åtskilliga väl renommerade lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett lantmäterikontor i ett län.
Titel på jordägare som utfört viss betydelsefull prestation för egendomens förbättrande. Titeln likställdes med lagman.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
Benämning på person som tillhör ett lantvärn. Under svenska tiden användes benämningen om de män som uttogs till lantvärnet under finska kriget 1808–1809. Totalt 30 000 lantvärnsmän arrangerades i 51 bataljoner och förenades länsvis i brigader. ”Lantvärnsman” var även en äldre benämning på en högt uppsatt ämbetsman (hövding, militärbefälhavare) med uppgift att förestå ett lands eller en landsdels försvar mot fientligt anfall.
Ursprungligen präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en kyrkoherde i en lappförsamling.
Av regenten utnämnt sändebud; särskilt om tillfälligt sändebud av kommendörs rang med speciellt uppdrag (till exempel fredsunderhandlare).
Under svenska tiden präst vid svensk ambassad, legation eller annan diplomatisk beskickning. Legationspredikanterna var underställda överhovpredikanten och Kabinettet för utrikesbrevväxlingen. De utsågs av Kgl. Maj:t på förslag av ärkebiskopen.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre grad än ett legationsråd.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Tjänsteman med uppdrag att uppbära licentavgifter.
Den högste tulltjänstemannen vid en licentkammare på en ort.
Av kommissorialrätt eller hovrätt genom särskild fullmakt förlänad titel åt ombud som skulle utreda ekonomiska mål rörande kronans fordringar eller mål vars avgörande förutsatte en omfattande ekonomisk utredning. Allmänt: affärsombud.
Tjänsteman vid statens linvräkeri. Linvräkaren övervakade kvaliteten på det lin som såldes och kasserade undermålig vara.
Från 1615 eller 1619 förekommande epitet för juridiskt bildad, till skillnad från illiterat. Åren 1615–1698 var litterat epitet för juridiskt bildad assessor av lägre klass vid hovrätt. Epitetet tillskrevs i övrigt särskilt borgmästare och rådmän. Det användes även i Gamla Finland om juridiskt utbildade rådmän, justitierådmän.
Tillförordnad sekreterare.
Titel för svenska lotsväsendets högsta chef under huvuddelen av tiden 1697–1871, samt titel för chefen för Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet under autonoma tiden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till boställe åt lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen lotshemman också om hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en åbo som inte var lämplig som lots fick anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Behörighetskrav för domprost och prästassessor. Examen avlades inför domkapitlet.
Från 1719 lägre tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa län och i Uleåborgs län.
Äldre benämning på lärare (professor) vid högre skola (till exempel gymnasium eller universitet), senare om person som meddelar privat undervisning: preceptor, informator.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Struket mått.

M

Kollektiv benämning på den personal som avlönades för att handha kronans spannmålsrörelse, även om budgeten för kronomagasinen och deras inrättningar. Från 1748 avlönades dessa kronans tjänstemän vid kronomagasinen med en särskild lön.
Mantalskommissaries lön som beräknades efter behållna mantalet. Med lönen bestred han bl.a. skrivningsförrättningen, utskriften av längden och pappret.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i stad i närvaro av borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av Kammarkollegiumförslag av landshövdingen. Som arvode erhöll de provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Person som ägde eller förestod en manufaktur eller fabrik, antingen en skråutbildad mäster som efter vunnet burskap fick tillstånd att bedriva verksamheten eller en på annat sätt yrkesutbildad person. I egenskap av detta var manufakturisten ibland även föreståndare för ett rasp- och spinnhus. Manufakturister i Tammerfors stad var efter 1821 utan undantag befriade från alla personella utskylder till kronan. Dettg gällde såväl honom själv och hans familj som hans manufakturarbetare och tjänstefolk, boningsgårdar, verkstäder, vattenverk och tillverkning.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för räntetagare och räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
Gruvmätare, person som uppmäter och kartlägger gruvor. Uppgifterna existerade redan 1628 och omnämndes under denna beteckning i bergsamtets registratur 1637. Markscheider blev en tjänstebeteckning i Bergskollegium 1649 för den tjänsteman som mätte upp bruksanläggningarna ovan jord och skildrade dem med penna och pensel. Sedermera användes beteckningen om en ingenjörsutbildad person i motsvarande uppgifter.
Arbetsledare vid tackjärnstillverkning, fram till mitten av 1800-talet ett yrke med skråliknande former. Staten fastställde masmästarens uppgifter och krav på utbildning m.m.
Medlemsarrende, delarrende. Medlemsarrendet utgick till ett belopp som slagits fast i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Det ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Styrmansgrad i svenska flottan mellan överstyrman och lårstyrman.
Uttryck som innebar att en person inte var skrivkunnig och att en annan person hade fört handen vid underskrift.
Jordebok med förteckning över alla till arméns försörjning anslagna hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Förrättning under indelningsverkets tid där man fastslog vilka hemman som skulle underhålla soldaterna.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Från 1719 beskickningschef i tredje rangklassen närmast efter minister. I allmännare mening har beteckningen använts om diplomatiskt ombud av lägre rang. Från 1961 kallas ministerresident oftast minister och hör till andra rangklassen tillsammans med envoyén. Ministerresidenten är ackrediterad hos värdlandets statschef. En dylik representant för den svenska staten fanns 1788–1790 i Polen, 1792–1806 i Hamburg, 1739–1741 i Preussen och år 1787 i Mecklenburg.
Gammal man som mindes vad som hänt för länge sedan och därför användes som vittne beträffande till exempel arvegods, gammalt innehav, åverkan mellan byar och äldre gränsdragningar.
Soldat som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid. Minörens uppgift var att lägga ut och antända minor. Sedan 1900-talet: kustartillerist som är särskilt utbildad för minstrid.
Befattningshavare med löjtnants grad vid Fortifikationen, som ansvarade för planeringen och tillverkningen av modeller och maskiner.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett ämbete som munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Muskötbeväpnad fotsoldat. Musketerarna ersatte hakeskyttarna.Från början av 1600-talet bestod ett infanterikompani av hälften musketerare och häften pikenerare. Under första hälften av 1700-talet ersattes musköten av geväret, men benämningen musketerare användes senare i betydelsen fotsoldat.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad tjänsteman under Kammarkollegium 1668–1731 och under finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Ämbetsman med uppgift att justera mått och vikt i riket åren 1725–1732. Han hade också inspektionsansvar över guld- och silverarbeten samt kronans silver och myntverk. Efter 1718 användes benämningen även om ämbetsverket som hade hand om tillverkningen av mynt.
Av bödeln själv eller staden anställt biträde.
Under 1500–1600-talet benämning på värderingsman som verkade som skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
Vid Tekniska högskolans väg- och vattenbyggnadsavdelning utbildad tjänsteman i stad, som utförde mätning och skifte av stadstomt; från 1932 i författningarna benämnd tomtmätningsman.
Civil militär tjänsteman som upprättade mönsterrullor och skötte en fänikas (senare ett kompanis) kassaväsende. Mönsterskrivaren var regementsskrivarens medhjälpare i rang med högsta underofficeraren. Han biträdde vid upprättandet av landskapets rotelängder, förtecknandet av den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Mönsterskrivaren indrev av- och tillträdesavgifter vid överlåtelse av rusthåll samt förde räkenskaper och betalade ut lönerna. ”Mönsterskrivare” var även en benämning på civilmilitär tjänsteman ombord på större örlogsfartyg under 1700-talet. Mönsterskrivaren ansvarade bl.a. för besättningens kläder, tre års persedlar och mönsterrullor.

N

Nära förbunden, nära förenad (till exempel genom släktskap).
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Födelseort. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Födda och döpta. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Sammanskott av förnödenheter för härbärgeskyldighet.
Ett kalenderår, räknat från dagen efter utfärdat beslut eller fälld dom.
Dödfödd. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Oberoende av varans art på viss tid uppskjuten skyldighet att betala tullavgift på de importerade varor som lagrades i tullens förråd eller om rätten till gratis lagring av vissa av staten fastställda viktiga handelsvaror, till exempel salt. Nederlagsfriheten infördes 1784.
Benämning på soldat (eller annan militärperson) som tillhörde indelt eller värvat manskap och som i denna egenskap hade ett nummer inom kompani eller skvadron.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden ecklesiastisk ämbets- eller tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant. Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.

O

Skiljedomare.
Tjänsteman vid observatorium.
Män utom släkten.
Person som genom födsel var berättigad att äga odaljord, även om person med goda anor, ädel.
En av nio gode män (fastar) som skulle närvara vid köp eller förpantning av jord.
Under medeltiden och fram till 1649 område som av ålder, med hävd eller privilegium, tillhörde vissa gruvor inom gamla bergslagen.
Stadfäst (fullkomligt eller fast) köp av odaljord.
Äldre beteckning för jord på landet, innehavd med full äganderätt, särskilt arvegods. Ägaren, odalbonde eller odalman, hade fulla medborgerliga rättigheter, inbegripet stämma på tinget.
Något yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Skifte av (odal)jord mellan grannar i by.
Under medeltiden rätt att äga odaljord.
Om person som inte har avlagt avgångsexamen.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
Del av apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Som har ett icke offentligt tillkännagivet samband med myndigheter, särskilt om halvofficiella tidningar, även om av myndighet indirekt tillkännagivet beslut, slutsats m.m.
Person eller jord som inte erhöll frälseprivilegier. Även om de stånd som inte tillhörde adeln: präster, borgare, bönder.
Orätt förvärvat gods.
Oförmögen att arbeta.
Ostridig.
Ojusterat mantal, innebar erläggande av fulla skatter eller utskrivningar och utskylder, enligt jordegendomens kamerala storlek.
Oförsörjd, till exempel om kvinna.
Icke besläktad.
Oavsiktligt, ofrivilligt, plötsligt.
Utan fel, oskyldigt, oklandrat.
Förbruten, olaglig, om till exempel väg som är oduglig, i dåligt skick, och som innebär att den underhållsskyldige är hemfallen till straff för sin underlåtenhet att underhålla den.
Icke utkomstgivande, ofruktbar.
Vanligt epitet för tjänstesökande.
Oklandrad.
Orättfärdigt.
Fordom, tidigare.
Ämbetstitel för cheferna för de sex expeditionerna i Kunglig Majestäts kansli 1714–1719. Ombudsråden hade i uppgift att planera, föredra och expediera ärenden inom sitt förvaltningsområde, med hjälp av en statssekreterare. I rang var ett ombudsråd jämställt med högste ombudsmannen.
Ofta förekommande sedvänja under medeltiden vid överlåtelse av jord, i vissa fall också stadgad i områdets landskapslag, dock inte i landslagen. Omfärd innebar att säljare och köpare (jämte några vittnen) gick en rundtur kring ägorna och fastställde det jordområde som skulle överlåtas. Beseglades ofta med skafthållning.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
Inkvartering av en trupp eller ett antal personer eller hästar på gårdar som var skyldiga att underhålla dem.
Omtalade.
(Inom skråväsendet) benämning på förbud att konkurrera om gesällerna. Förbudet innebar att gesällerna bjöds till mästarna i tur och ordning (omskåt).
För klockare vikna bördor, skyldigheter och besvär.
Avgifter som betalades ur kyrkkassan.
Göra slut på en tvist, avdöma.
Kyrkligt ämbete inom det svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1783. Till skillnad från övriga biskopar tillsattes ordensbiskopen av monarken utan förslag. Ordensbiskopen blev ett slags hovbiskop och gavs värdighet som stiftsbiskop. Ordensbiskopsämbetet var i Sverige vakant från 1883 och nedlades 1952.
Brev eller diplom inom ordenssällskap genom vilket man tilldelar en person ordenstecken eller utnämner någon till ordensvärdighet.
Myndighet som avhandlar ordensärenden, ordenskapitel för de svenska kungliga ordnarna verksamt sedan 1748 då de första svenska ordnarna grundades. Till detta ordenskapitel sammankommer serafimeriddarna samt kommendörerna av första klass av de övriga kungliga ordnarna. Ordenskapitel för de svenska ordnarna sammankom till ordinarie ordenskapitel på stora ordensdagen den 28 april, som var den formella stiftaren Fredrik I:s födelsedag, och på lilla ordensdagen, måndagen före advent samt till extra ordenskapitel. Utdelning av ordnar skedde i regel i extra ordenskapitel.
Kommissionslantmätare på ordinarie lön, i motsats till kommissionslantmätare som arbetade mot arvode.
Kyrklig befattningshavare som var anställd för att trampa luft i orgelns bälgar. Befattningen kombinerades ofta med uppgiften som ringare.
Arbetsbetyg, intyg av en husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.

P

Lägre tulltjänsteman vid ett tullpackhus, med packhusinspektorn som närmaste överordnad. Under packhusbesökaren verkade packhusbetjänter.
Arbetare vid ett packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
Tulltjänsteman som förestod stämplingen av undersökta varor vid ett packhus.
Magasinvakt; vakt vid tullpackhus.
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
Benämning på arbetslag inom kronans salpetersjuderi. Ett pannelag bestod av hemmansägare som var förpliktade att lämna salpeterjord till en vid laget verksam salpetersjudare.
Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Torpare som bebodde ett torp som var upplåtet på bestämd tid (vanligen 49 år). Panttorparen ägde vanligen byggnaderna och hade endast obetydlig dagsverksskyldighet.
Stadsbetjänt som mätte mängden hö eller ved som bönderna saluförde i staden; under 1900-talet edsvuren vedmätare.
Medlem av regelbundna trupper eller frikårer som för krig på egen hand, även benämning på medlem av detachement som skickades för att rekognosera eller för att bedriva sabotageverksamhet.
Person som genom passevolansavtal mot avgift åtagit sig visst underhåll av krigsmanskap.
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Kyrklig ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete. Pastoralexamen infördes i Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år), intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar: förhör inför domkapitlet, en offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som präst eller lektor, undervisning i en teologisk fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Kyrkoherde i regalt pastorat.
Pastor på ort och ställe, beteckning i prästbevis och andra kyrkliga handlingar.
Kyrkoherdes personliga adjunkt eller en fastanställd adjunkt i ett pastorat.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
Präst som ansvarade för anklagades och fångars, särskilt dödsdömdas, själavård.
Artillerist som var specialiserad på sprängminor (petarder) med vilka man sprängde fästningsportar och -murar samt broar.Petadören var underställd petardmästaren.
Benämning på fotsoldat som var beväpnad med en pik. Pikenerare var vanliga under 1500- och 1600-talen, men försvann allt mer under 1700-talet på grund av bruket av bajonett. Pikenerarnas främsta uppgift var att med sina långa pikar nedkämpa kavalleriet.
Militär piltillverkare under armborstskyttarnas tid, medlem av hantverkarkår som yrkesmässigt försåg pilskaft med spetsar och styrfjädrar.
Skansbyggare, ingenjörssoldat. Termen infördes under slutet av 1600-talet som benämning på medlem av den militära ingenjörskåren. Omfattade även soldater som hade straffats med arbete på skansbygge.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett militieboställe för pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
Benämning på lägre tjänsteman inom stadens inre förvaltning, i större städer underlydande politieborgmästaren.
Stadsbetjänt som i egenskap av bärare var förbunden att uppehålla sig vid viss stadsport. Portdragaren skulle utses av dragarämbetet, men vad dennes uppdrag egentligen gick ut på är okänt.
Benämning på portvakt i en stad.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Den officiella beteckningen för postbonde på indelt posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Postförvaltare på vissa gränsorter under 1636–1870 och vid de svenska provinsernas postkontor 1699–1815. Postkommissarien utnämnde postmästarna, övervakade postförarna samt förestod och inspekterade sitt postala område. Han redovisade årligen till postkamreraren. Behållningen av rörelsen tillföll postkassan i Stockholm. Postföringen sköttes med vagnar som fraktade gods och passagerare enligt av svenska postmyndigheter fastställda taxor.
Titel för person som (i ort med föga omfattande poströrelse) i sin bostad mottar och utdelar post för postverkets räkning.
Beteckning för postmästarens eller postförvaltarens skrivbiträde, en inofficiell arvodesbefattning vid postverket under svenska tiden och autonomin.
Tjänsteman som skötte förvaltningen av de till kronan indragna prebendegodsen på 1500-talet.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan, pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för präst vid bönehus- och bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente, skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger predikoprov inför prästval.
Tjänsteman som avgjorde metallhalt. Riksguardianen var anställd på Kungliga myntet medan malmproberare var anställda inom Bergskollegium för bergverken. När flera nya gruvor togs i bruk under 1600-talet anställdes flera malmproberare. Någon allmän instruktion om deras anställningsvillkor och skyldigheter utfärdades inte.
Avgift som proberaren hade rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till myntverket för förmyntning.
Benämning på borgmästare under medeltiden.
Benämning på tjänsteman som förvaltar akademigods.
Befattningshavare i kronans eller en stads tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel, skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Biträde åt lands-, stads- eller häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Ställföreträdare för universitetskansler, ursprungligen för kanslern vid Kungliga Akademin i Åbo.
Titel på ordinarie lektor och lärare vid gymnasium och universitet som var utsedd till rektorns ersättare och ställföreträdare vid frånvaro och laga förfall. Vid högre elementarskola motsvarades prorektor av conrektor, vid lägre elementarskola (två klasser) av lärare och vid fruntimmerskola av andra lärarinna.
Vetenskapligt utbildad tjänsteman som vid sidan av en professor undervisar i normal och patologisk anatomi. Prosektorn ansvarar särskilt för den praktiska delen av denna undervisning, såsom obduktioner och dissektioner.
Adjunkt som stod i anställningsförhållande till en kontraktsprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra protokoll vid sammanträde, rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens departement och expeditioner och fungerade då som beredande och föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Föreståndare.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för matförrådet och förplägningen ombord på större örlogsfartyg, senare kallad fartygsintendent.
Civilmilitär tjänsteman som ansvarade för kronomagasinen.
Beriden indelt soldat som var utrustad av prästgårdar och klockarehemman. Prästdragoner förekom under Karl XII:s regeringstid.
Antingen en person som bedrev teologiska studier vid universitet eller prästseminarium för att bli präst, eller en person som avlade prästexamen vid domkapitel.
Prästvigd person utan fast ämbete, efter 1763 särskilt om sökande till prästtjänst. Administrativt: präst som har en för saken ovidkommande ämbetsstatus.

R

Under svenska tiden titel för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Benämning på officer vars befattning blivit indragen och som fick nöja sig med en lägre lön tills han fick en ny anställning.
Officer som satte upp och skrev ut order, rapporter, förslag och ämbetsbrev m.m. vid regementsstab i den svenska armén under regementskvartersmästaren eller skeppsregementes befälsstab vid svenska flottan. Regementsadjutanten hade vanligen löjtnantsgrad.
Fältdomare som var upptagen på Krigskollegiums justitiestat från förra delen av 1700-talet, under åren 1790–1809 också ordförande för regementskrigsrätten. Tjänsten kunde vara förenad med en annan regementsbefattning, till exempel regementspastorstjänsten.
Allmän benämning på person som innehade statligt ämbete eller tjänst (till exempel befäl eller civil militär befälhavare) inom ett regemente.
Församling som omfattade personalen vid ett stående regemente. Regementsförsamlingen hade egen kyrkobyggnad och regementspräst. I mindre regementen predikade den närliggande församlingens kyrkoherde.
Tjänsteman i regementsstaben av kaptens rang. Regementsintendenten övertog under 1800-talet förvaltningsuppgifter från regementsskrivare, -kommissarier och mönsterskrivare.
Tjänsteman vid ett regemente med ansvar för kassaväsendet. Regementskassören var vanligen underställd regementsintendenten.
Befattningshavare vid ett regemente eller motsvarande förband i början av 1700-talet som hade till uppgift att sörja för förbandets underhåll. Regementskommissarien var underställd regementskvartersmästaren eller annan motsvarande tjänsteman.
Befattningshavare i den svenska armén som ansvarade för regementets underhållstjänst. Han var direkt underställd regementschefen och hörde till regementets officerskår. Tidigare under 1600-talet var regementskvartermästarrangen högre än kaptensrangen, men kom med tiden att placeras under denna.
Under 1700-talet tjänstebeteckning för militärläkare, i rang över bataljonsläkare, och med tjänsteställningen som förste läkare vid ett regemente eller motsvarande förband.
Den högsta prästerliga befattningen vid en regementsförsamling. Regementspastorn var upptagen som ordinarie präst på regementets stater, oavsett om det var krig eller fred. Regementspastorn skulle en gång om året också närvara vid ett kompanimöte för att förrätta kristendomsförhör.
Den till tjänsteställningen främste bland profosserna vid ett regemente.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av Krigskollegium efter förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Civilmilitär tjänsteman, ofta officer, som var anställd vid svenska kavalleri-och artilleriregementen. Regementsstallmästaren skötte utbildningen av regementets remonter och undervisade officerarna och underofficerarna i ridning.
Underofficer med högsta graden bland trumpetare i ett beridet regemente. Regementstrumpetaren verkade som signalgivare vid regementsstaben.
Till regementsstaben hörande officer i rang närmast under överstelöjtnanten.
Från 1600-talet officer vid regementsstab som fungerade som allmän åklagare inom regementet samt övervakade straffverkställigheten och arrestlokalerna. Vanligen tillsattes befattningen endast under krig.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
Benämning på nyvärvat manskap, även soldat som genomgår grundläggande utbildning.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
Officer som biträdde lärare vid militärhögskola eller skjutskola.
Från 1620-talet förekommande benämning på en vid främmande hov eller huvudstad bosatt diplomatisk representant, beskickningschef av tredje klassen, i rang näst efter en minister. Residenten representerade efter 1719 ofta den svenska staten i en stor europeisk handelsstad.
Under 1500-talet benämning på militär ryttare.
Officiell lokal förtroendeman som, ibland i domares närvaro, utförde jordmätning och medverkade vid jordskifte. Revkarl var föregångare till lantmätare.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö stadga där gästningsfrälset också omfattade riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet. Riddarhus och inom denna institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Titel och grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Titel på militär tjänsteman som verkade som rytterianförare.
Män inom samhällets topp som av Kunglig Majestät hade förlänats titeln och värdigheten ”en av rikets herrar”. Dessa var till sin formella position likställda med riksråden som stod ovan om rang. Titeln skapades av Gustav III 1773 och var i Sverige i bruk till 1868. I Finland brukades titeln inte längre under autonomin.
Amiralsgrad i den svenska flottan, beteckning för svenska flottans administrativa och militära ledare under tiden 1602–1683. Riksamiralen skulle enligt instruktionen 1614 omedelbart under kungen utöva tillsyn över skeppsbyggnaderna, skeppens underhåll och utrustning, förordna skeppskaptener och uppfordra sjöfolk samt vara högste befälhavare när flottan gick till sjöss. Riksamiralen var en av de fem höga riksämbetsmännen i Sverige 1602–1680 och ordförande för Amiralitetskollegium 1617–1791.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Chefsämbetsman med ansvar för artilleriet samt vapen- och ammunitionstillverkningen. Titeln förekom från och med 1634 då den ersatte rikstygmästartiteln. Riksfälttygsmästaren var medlem i Krigskollegium. Titeln ersattes 1675 med ”generalfälttygsmästare”.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Statligt ämbete infört 1796 för att befrämja geografisk kännedom om svenska riket. Ämbetet innehades endast av Gustav Fredrik Linniehielm (1757–1819) och blev obesatt efter hans död.
Under 1600-talet tillsynsman över guld- och silversmederna i landet. Riksguardianen övervakade också kronans myntverk och metallhalten i rikets mynt. Med biträde av en riksjusterare godkände han landets mätverktyg och vikter. Under åren 1725–1732 kallades han myntvärdie. Ämbetet uppgick 1752 i Kontrollverket.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald hövitsman till Sverige”.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i rang av de fem höga riksämbetsmännen. Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var president för kansliets beslutsfattande kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Rikskanslerns, senare kanslipresidentens, närmaste ämbetsman i Kanslikollegium 1626–1783, ursprungligen som extraordinarie, efter 1720 som ett fast ämbete. Under frihetstiden (1719–1772) var rikskansliråd titel för den, vid sidan av kanslipresidenten, enda kollegieledamoten som också var medlem av Riksrådet. Rikskansliråd motsvarade ämbetstiteln riksråd i de övriga kollegierna.
Benämning på rikets högste militära ämbetsman 1634–1676 som även var president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för Räknekammaren eller Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med president i Kammarkollegium.
Hög hovämbetsman som förestod Kungliga stallstaten och ansvarade för kronans stuteriverksamhet 1612–1673 och 1772–1800. Uppgifterna förlades 1673 på riksmarskalken men avskildes 1772 till eget ämbete med tillhörande kontor och egen riksstallstat. Riksstallmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen och verkade som chef för bland andra överhovstallmästaren och hovstallmästaren.
Chefsämbetsman som ansvarade för artilleriet och vapentillverkningen. Titeln förekom från 1602 då den ersatte överstetygmästartiteln. Rikstygmästaren var fältmarskalkens ställföreträdare och hörde till de lägre riksämbetsmännen. Från 1634 kallades rikstygmästaren riksfälttygsmästare.
Hög funktionär som innehade ett riksämbete. De fem högsta riksämbetsmännen var riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästare. Ytterligare tillkom lägre ämbeten som riksmarskalk, rikstygmästare, riksstallmästare och riksjägmästare. Före 1634 hade riksämbetsmännen vanligen inga verkliga funktioner. De blev permanenta först under Gustav II Adolfs regering. 1634 års regeringsform gjorde de fem högre riksämbetsmännen till chefer för kollegierna. Under regentens omyndighetstid tillkom ytterligare riksförmyndaren som ett riksämbete. Samtliga riksämbeten avskaffades av Karl XI 1680. Riksdrots- och rikskanslervärdigheterna återuppstod under korta perioder i slutet av 1700-talet.
Båtsman vid flottan som uppsattes och underhölls av en rote. Från och med 1680-talet utgjordes båtsmännen av rotebåtsmän och indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän.
Föreståndare eller ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en fana (fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den knekt som stod främst och förde befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största hemman där soldattorpet låg.
Från trettioåriga krigets tid bruklig benämning på en militär värdighet vars innehavare sorterade under generalgevaldigern (överprofossen) och som, i motsats till denna, hade i uppgift att utom kvarter och läger beivra och straffa förseelser. Rumormästaren fick instruktion 1621, och denna upptogs oförändrad i krigsartiklarna 1683. Någon rumormästare omnämns inte längre i 1700-talets krigsartiklar. Senare titel på tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss domsrätt över brunnsverksamheten.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Kontrakt mellan indelningskommissariatet och rusthållaren om ömsesidigt ansvar och skyldighet för rustningsbesväret. Rusthållsbrevet förband rusthållaren till skyldigheten att såväl i freds- som i krigstid anskaffa och underhålla ryttare och häst samt delta i trossens underhåll, mot befrielse från jordeboks- och mantalsräntor samt rotering. Rusthållsbrev upprättades senare även för rusthållare på kronohemman av för ändamålet utsedda kommissarier.
Båtsman som hörde till ett indelningskompani och tjänade enligt rusthållssystemet under det militära indelningsverkets tid. Kategorin uppstod i samband med grundandet av Karlskrona örlogsstation och dess behov av en stor mängd båtsmän inom omedelbar närhet.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en befattning i den finska armén med ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Enhet för angivande av värdet av de i räntan av ett frälsegods och dylikt ingående rusttjänstpersedlarna. Enligt adelsprivilegierna 1772 skulle av frälsejord utrustas en beriden karl för varje 580 mark ränta.
Krigsman till häst.
Under 1500-talet befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet titel för kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan löjtnant och major (motsvarande kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Under 1500–1600-talet person som skötte en räfst (reduktion), särskilt om av konungen befullmäktigad person som höll räfsteting.
Av rådstuga utsedd person med uppgift att räkna stående sädesskylar för tiondetaxeringen.
Benämning på lätt beväpnad beriden soldat, vanligen en budbärare.
Bonde som är skyldig att betala räntor eller skatter. Termen användes speciellt i relation till mottagaren, till exempel omtalas Akademins räntebönder på 1700-talet.
Benämning på fogde med uppgift att indriva, motta eller förvalta räntor.
Titel för lägre tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.
Tjänsteman med uppgift att förvalta offentliga kassor, ursprungligen högre ämbetsman inom statsförvaltningen, exempelvis i Kammaren. Senare användes beteckningen om högre tjänsteman inom länsstyrelsen (exempelvis lanträntmästare) och föreståndare för drätselverket vid universitet m.m.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan handräckning till kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på förman för arbetsfolk.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Under 1500-talet om fogde vid rättarting eller rättsfogde, fogde som verkade vid allmän underrätt, särskilt i Stockholm, också om kämnär i stad som ansvarade för judiciella ärenden.
Tjänstebeteckning för protokollföraren vid Amiralitetsunder- och överrätten 1717–1791, vid Amiralitetsöverrätten också kallad handlingsskrivare. Rättegångsskrivare var också en allmän benämning på civil militär tjänsteman vid krigsdomstol sedan 1600-talet som upptecknade och renskrev rättegångshandlingarna.

S

Universitetsexamen i teologi, innehållande skriv- och språkprov i grekiska och latin, kristendomens ursprungstexter, praktiska övningar, dogmatik, exegetik och sedlighetslära samt kyrkohistoria och praktisk teologi. Examen var efter 1849 ett behörighetskrav för prästvigning. Den motsvarade i praktiken den tidigare prästexamen.
Under tiden närmast efter reformationen titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Särskilt under 1500-talet om böter utdömda i penningar.
På 1500-talet om böter som utgick i silver i stället för ett visst penningbelopp.
Person som för kronans räkning framställde salpeter genom inkokning av salpeterlut.
Av stadsstyrelsen anställd edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det. Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några bisittare och en mätarskrivare.
Ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten för att underlätta och förbereda de stridande förbandens framryckning.
Yrkestitel på länstyrelsens tjänsteman som fungerade som konsulent eller dylikt för fåraveln inom ett visst distrikt (län). Han var vanligen utbildad vid schäferskola och förestod ett eget schäferi.
Svenska riksdagens viktigaste utskott 1627–1772 från vilket bondeståndets representanter var uteslutna. Sekreta utskottet behandlade främst utrikesärenden, från 1672 också vissa inrikesärenden.
Beteckning för den verkliga innehavaren av chefsbefattningen vid ett regemente där kungen innehade det nominella chefskapet eller någon högre officer stod som chef utan att utöva befattningen. ”Sekundchef” var även benämning på ledaren för flottans konstruktionskår.
Underofficersgrad som etablerades i Sverige under Gustav II Adolfs tid på 1610-talet. Varje kompani hade en sergeant som stod under fältväbeln. Sergeantsgraden förekommer även inom den finska försvarsmakten.
Av bergsmännen vald förtroendeman vid en gruva som förde räkenskap över malmen och bergslagens inkomster och utgifter och som höll uppsikt över gruvdriften och gruvans materiel. Sexmannen var bisittare i bergstingsrätten.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Ämbetsman av hög rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Lägre stadsbetjänt med uppgift att förrätta sillvrakning. Sillvrakaren kontrollerade kvaliteten på den sill (och annan fisk) som i tunnor fördes in i staden för försäljning.
Kollektivbeteckning för de hovtjänstemän som arbetade i Kungl. silverkammaren. Silverkammarbetjänte ansvarade särskilt för förrådet av kungligt (bords)silver, också det som monarken hade medfört i fält, jämte hovets dukar, servis och annat som hörde till dukningen. Till silverkammarbetjänte räknades, enligt hovstaten 1729, taffeltäckare och silverknektar.
Hovtjänst i Kungl. silverkammaren med uppgift att föra räkenskap över det kungliga silvret.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara skallfogde var en bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som brofogde inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje socken i Gamla Finland.
Militär ingenjör med uppgift att leda anläggandet av en skans.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i Gamla Finland 1723–1811.
Trupp bestående av lätt beväpnade infanterister. Efter införandet av allmän värnplikt 1878 organiserades den finska värnpliktiga militären i åtta skarpskyttebataljoner. Bataljonerna upplöstes 1901.
Benämning på fogde som förestod skatteuppbörden i ett visst härad.
Den årliga grundskatt (ränta) som en självägande bonde med bördsrätt till sitt skattehemman årligen betalade till en frälseman (adelsman) i stället för till kronan fram till 1789. Kronan hade donerat skatten till frälsemannen.
(Före 1900-talet) ägare av ett lappskattehemman.
Särskilt under 1500-talet om skiljedomare, ledamot av skiljedomstol, i synnerhet när det gällde att lösa tvister mellan stater. Skedesdomare förekom i privata sammanhang också vid tornerspel eller för lösande av tvister mellan två parter utanför domstol.
Allmän benämning på befälhavare på ett handelsfartyg. Inom den svenska flottan var skeppare en underofficersgrad. Skepparen verkade som arbetsledare för manskapet i det dagliga arbetet på däck och under riggen. Han biträddes av en högbåtsman. Den närmaste överordnade var en skeppshövitsman, senare krigsfartygets kapten.
Person med uppgift att ha uppsikt över krigsmateriel för flottans räkning.
Beteckning för befälhavaren på ett örlogsfartyg under 1500-talet och i början av 1600-talet. Under honom verkade skeppare och högbåtsmän. Senare kallades han kapten.
Benämning på ett rustningsdistrikt inom den medeltida ledungen. De svenska landskapen vid Östersjön och Mälaren var indelade i skeppslag, med skyldighet att ställa ett skepp till kungens förfogande. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor och på vissa ställen i åror, vilka skulle ställa upp med en beväpnad roddare. Skeppslagen var även i många områden tingslag och benämningen har i denna judiciella betydelse fortlevt i en del områden.
Sjöofficer med tjänsteställning närmast under örlogsfartygets kapten.
Tjänsteman vid sjötullkammare som mätte ett fartygs bärförmåga (i läst) och dess djupgående (i fot) för utfärdande av mätarebrev. Skeppsmätaren verkade under Kommerskollegiums översyn.
Benämning på lantmätare som förrättar lagenligt jordskifte, opartisk person som allmänt förrättar skiften (till exempel arvskifte) eller värderingsman som medverkar vid byte av något (skifte).
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Benämning på soldat som står på post, vaktpost.
Bonde med skyldighet att ställa hästar och skjuts till förfogande då gästgivarens egna hästar inte täckte behovet. Han medföljde de resande till följande skjutshåll för att sedan återföra sin häst. Under skjutsbonden verkade skjutsdrängar, även kallade skjutspojkar.
Borgare som var skjutsskyldig (mot vissa lättnader i pålagorna), eller borgare som utförde skjutsning som sin näring.
Ursprungligen skjutsbondes biträde, sedan 1800-talet benämning på skjutsningsentreprenörs biträde. Han skjutsade i bondens ställe eller utförde göromål i anslutning till skjutsning.
Person som höll transportmedel i beredskap för (och utförde) transport av resande inom skjutsväsendet.
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Tjänsteman vid Forststyrelsen som, i likhet med överforstmästare, övervakade skogsförvaltningen i ett antal forstrevir. Skogsinspektör motsvarade överjägmästare under svenska tiden
Ledamot av de svenska skogskommissionerna på 1680–1690-talet.
Tjänsteman vid Forststyrelsens forstinspektionsdistrikt eller forstrevir, vilken ansvarade för att upprätta skogsindelningsplaner över statens skogar och värdera skog som staten erbjudits att köpa in.
Innehavare av skogstorp i bolagsskogar eller i statliga skogsdomäner. Skogstorparen utförde i huvudsak skogsarbete.
Från och med 1500-talet lärare i en stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Benämning på åklagare vid krigsrätt, profoss.
Fältskär som var underställd regementsfältskären i en truppenhet bestående av ryttare eller fotsoldater.
Benämning på knekt som mot löfte att göra krigstjänst till fots i Karl IX:s krig mot Polen i början av 1600-talet erhöll frälsefrihet för sin gård och rätt att tillsammans med andra sådana knektar föra ett gemensamt sköldemärke.
Under 1500–1600-talen benämning på slottsfogde. Slottshövitsmannen förvaltade slottet, skötte försvaret och verkade som domare i lägsta instans. Till exempel på Viborgs slott ansvarade slottshövitsmannen för rättsskipningen på slottsområdet ända till 1530-talet, då östra Finland delades i tre domsagor med egna häradshövdingar.
Tjänsteman vid ståthållarämbetet i Stockholm med huvuduppgiften att ansvara för säkerheten, ordningen och renhållningen på Stockholms slott.
Mindre geografiskt avgränsat område för självstyrelse i kyrkligt, kameralt eller judiciellt hänseende, vars ursprung är okänt. Förvaltningsenheten socken benämndes vanligen under medeltiden kyrkosocken, från 1400-talet också administrativ socken och från 1500-talet jordebokssocken för den kamerala förvaltningen. Därutöver fanns ett otal andra sockenbenämningar. Socknarna ersattes 1865 med kommuner (stads- och landskommuner).
Befälhavare för militär avdelning, i socken där korpral saknades. Sockenbefälhavaren kontrollerade bl.a. manskapets kyrkogång och uppförande på roten, ledde kyrkoparaden och mottog besked om soldats sjukdom. Han var rapporteringsskyldig till korpralskapets chef.
Personligt skriftligt (senare tryckt) intyg för sockengång då kringvandrande djäknar samlade in understöd (djäknehjälp) för sina fortsatta studier. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och under vissa tider, vilket intygades i ett skriftligt bevis. Sockengången och beviset för det avskaffades officiellt 1780.
Under 1500-talet benämning på kyrkoherden i socken, blev under 1600-talets lopp benämning på en stor, vanligen adlig, jordägare eller den största (adliga) jordägaren i socken; socknens patronus.
Reservsoldat som uppsattes av en socken från och med 1716 för att fylla ut de glesnande trupperna under stora nordiska kriget. Ersattes från och med 1770-talet med vargeringskarl.
Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Benämning på tjänsteman i judiciella eller fiskala uppgifter hos konungen eller en biskop under medeltiden. Socknaren beivrade förseelser och drev in böter, obetalda skatter och avgifter m.m. På vissa håll var socknare en motsvarighet till länsman.
De legoknektar som de svenska städerna i händelse av krig skulle utrusta och besolda för kronans räkning.
Stadsbetjänt med uppgift att (själv eller under ledning av en förman) förestå vården av och arbetet vid en brandspruta, brandkapten. Sprutmästaren inspekterade regelbundet brandsprutan och brandpersonalens kunnighet.
Benämning på arméns överläkare under Karl XII:s regeringstid,senare kallad stabsläkare.
Högre officer som tjänstgör vid en militär stab. Åren 1751–1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta armén. De fick lägre lön än motsvarande befattningshavare vid de värvade regementena. I andra regementen än infanteriregementet i Österbotten innehade stabsofficerarna två boställen: ett som stabssäte och ett som löneboställe.
Tjänstetitel för ryttmästare i kavalleriet som tjänstgjorde vid en stab (regementsstab eller högre). I Ryssland utgjorde stabsryttmästaren från och med 1797 den tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Kollektivbenämning på underordnade tjänstemän som verkade som biträden eller vaktmästare vid stadens allmänna underrätt eller magistrat. De hade ofta uppgifter av exekutiv eller polisiär art.
Militär båtsman som tjänstgjorde för en stad på en staden tillhörig båt. Han uppställdes och underhölls av staden.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Läkare som var anställd av en stad. Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier: stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
Militär chef närmast underställd stadskommendant i en befäst stad (till exempel Viborg), platsmajor, hög befattning inom Stockholms borgerskaps infanteri- och kavallerikårer.
I större stads tjänst varande officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Edsvuren av stad anställd mätare som utförde geometriskt eller geografiskt mätningsarbete. Stadsmätaren verkställde också offentliga mätningar av torra varor om köparen eller säljaren begärde det.
Kyrkoherde i stadsförsamling, särskilt den första som hade utnämnts till predikoämbetet i staden. När predikoämbetet hade etablerat sig: (stads)kyrkoherde.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som lagläsare biträda vid handläggningen av rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Tjänsteman (för kronan) med uppgift att biträda magistraten som ett slags kunglig stadsskrivare. Stadssyndikus skulle anställas av staden om det finansiella läget så tillät. Han avlade särskild ämbetsed (stadssyndikied). Efter 1633 blev termen en synonym till stadsskrivare.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare, statdräng eller statkarl (spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Hovämbete infört av Gustav III 1774 för gifta damer i drottningens eller änkedrottningens uppvaktning. Statsfrun stod i rang direkt under överhovmästarinnan.
Mansperson som ingår i en stats högsta politiska ledning och som genom sina politiska egenskaper (särskilt förmågan att höja sig över (småskuren) parti- eller lokalpolitik) ger prov på exemplariskt ledarskap. Ibland används ordet synonymt med politiker.
Mellanting mellan torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade rätt att bebo ett (stat)torp eller en backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Särskilt på 1500-talet förekommande beteckning för bödelns, profossens eller slottsvaktmästarens medhjälpare eller biträde, en syssla som motsvarade en drängs. Beteckningen härstammar förmodligen från uppgiften att fästa och vakta (fot)stocken. Det är osäkert om den alls förekom i Finland.
Äldre benämning på uppsyningsman vid ett stadshäkte, under medeltiden vanligen kallat stockhus. Det är osäkert om benämningen alls förekom i Finland.
Officersgrad inom svenska örlogsflottan 1748–1796 och 1827–1840, mellan 1794 och 1797 också titel på svenska örlogsflottans överstyrelse som bestod av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta.
Beriden lägre tjänsteman inom tullverket, vilken idkade kustbevakning genom att patrullera längs med stranden, särskilt vid eller nära riksgränsen. Strandridare arbetade också vid vedkompanier och vedkontor inom bergsstaten med att samla in drivved längs kusten. Strandridare kallades från 1832 (i Sverige) kustuppsyningsman.
(Under Karl XII:s tid) benämning på soldat till häst vid ett år 1700 grundat särskilt rytteri för adelsmän, ståndspersoner och präster. Uppsattes även 1712, 1715 och 1716. Avskaffades med freden 1721. I pluralis (ståndsdragoner), den truppenhet som bestod av dylika ryttare.
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt som vid packhuset kontrollerade stämplingen av utanför skråväsendet i landet tillverkade varor som skulle säljas. Tjänsten avskaffades 1859 (1846 i Sverige). Benämningen användes också om andra ämbets- eller tjänstemän som vid penninginrättning ansvarade för statsstämplar.
Benämning på officer under kaptens grad, det vill säga löjtnant och underlöjtnant.
Under svenska tiden och autonoma tiden om civilt mål eller ärende i formen av en till Kgl. Maj:t riktad begäran, anhållan eller ansökan om stöd, hjälp eller nåd, i vissa fall också ett besvär. Motsats: kriminalmål. Registratorn vid justitiekanslersämbetet förde diarium över de till och från Kgl. Maj:t expedierade supplikmålen (supplikationsmål). Termen förekom ofta i sammansättningen kriminalie- och supplikationsmål.
Avstänga (någon) från tjänst (för viss tid eller tillsvidare) och därmed förenade rättigheter och förmåner. Suspendering var en påföljd för brott eller förseelse mot till exempel lag, instruktion eller avtal.
Ung tjänare eller betjänt särskilt vid hov såsom hovsven eller page. Under 1600-talet användes benämningen också om en person som var anställd för att fullgöra rusttjänst åt en rusthållare. Han kunde också kallas dragon- eller ryttarsventjänare.
Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.

T

Inspektion i samband med att man ingick ett arrende- eller boställskontrakt.
Person som yrkesmässigt utför arbete med timmer, hantverkare vid infanteriet som utförde bro- och skansarbeten, skeppshantverkare vid flottan.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman, torpare och hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Från 1668 sekreterare i arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Benämning på ett reglemente för tjänstefolk på landsbygden som stadgade om de obesuttnas arbetsplikt och samtidigt reglerade deras förhållande till arbetsgivarna. Den första stadgan gavs ut 1664. Den sista gällde (i Sverige) 1833–1926.
Under svenska tiden en titel för varje särskild medlem av nämnd på landsbygden (nämndeman i häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild ed (värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald församling som bestod av tolv män.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Flyttning i skola från en lägre klass till en högre, inom katolska kyrkan under medeltiden: från saliggjord till helgon.
Tillstyrkt kopia på officiellt dokument (till exempel jorde- eller råbrev, privilegier) eller avskrift av vissa punkter (ur officiell skriftlig handling eller brev) med streck som utmärker utelämnad text.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att tre rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Tremänningssystemet avskaffades 1721.
Titel på (minst 17 år gammal) mansperson som anställdes av rote- och rusthållare för att ansvara för trossen. Enligt ett reglemente från 1696 skulle det finnas en trossbängel per fem ryttare i ett indelt kavalleri, en per fyra ryttare i ett dragonregemente och en per tältlag inom infanteriet.
Benämning på person som yrkesmässigt slog på en trumma. Trumslagare stod tillsammans med pipblåsarna för regementsmusiken.
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Artilleriofficer med befäl över tygstation. Under tygmästaren verkade tygskrivare och tygvaktare.

U

Skatteterm för en bondhustru, som på ålderdomen lämnat hemmet till son eller måg. Motsvarade undantagsman.
Tjänstebeteckning för underdomare vid lagmansrätt eller lagmannens ställföreträdare under svenska tiden, motsvarande lagläsaren vid häradsrätten. Underlagmannen tillsattes av lagmannen själv till 1668, därefter av hovrätten vid behov. Ursprungligen var han en självlärd fogde eller skrivare, sedermera domarutbildad. Från och med rättegångsordningen 1614 användes benämningen om lagmannens bisittare, underdomare.
Militär grad under en löjtnant. Graden infördes i Sverige 1835 som lägsta officersgrad. Underlöjtnant var den lägsta officersgraden i den finska flottan. I Ryssland utgjorde underlöjtnant fram till 1764 den tolfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Av häradskrivaren under en uppbördstermin gjord förteckning över alla skattskyldiga personer i ett fögderi och de skatter de hade erlagt samt till vilket belopp. Upbördsboken uppställdes på landsbygden per by och hemman, i samma ordning som i jordeboken, och i städerna per rote och kvarter. Den sigillerades och förseglades på landskontoret, varifrån uppbördsboken hämtades av kronofogden till den förestående uppbördsstämman. Varje skatt hade sin egen kolumn där de skattebelopp som var och en skulle betala infördes på basis av uppgifterna i jordeboken, mantals- och taxeringslängden samt andra officiella handlingar. Uppbördsbokens riktighet granskades vid landskontoret och boken återlämnades därefter till uppbördsmannen med landshövdingens befallning om uppbördens verkställande.
Tjänsteman vid Överståthållarämbetet i Stockholm med ansvar för debitering, uppbörd och redovisning av kronoutskylder inom Stockholm stads uppbördsdistrikt.
Civil militär tjänsteman som ansvarade för transport och stuvning av artilleriets alla eld- och handvapen med tillbehör.
Den av två läkare som är kommenderade till tjänstgöring på ett örlogsfartyg och som svarar och redovisar för sjukvården, dess medicinförråd och finansförvaltningen. Uppbördsläkaren var vanligen av kaptens rang.
Allmän benämning på kronans tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket belopp varefter skatterna betalades och kvitterades i en kvittensbok och uppbördsboken. Försummade den skattskyldige att betala sin skatt, uttogs beloppet exekutivt med omkostnader och stämmoböter. Tjänstefolket behövde inte närvara eftersom husbonden svarade för deras skatter. Inom åtta dagar från stämmans avslutande skulle häradsskrivaren rapportera beloppet av den kontanta skatteuppbörden till landskontoret. Beloppet levererades till lantränteriet från landsbygden inom 14 dagar eller allra senast inom 4 veckor med ett av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet uppbördsextrakt. Städerna levererade dem inom 8 dagar om länsstyrelsen låg i staden, annars inom 30 dagar.
Period för vilken skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Tjänstebeteckning för ansvarig tjänsteman för ett distrikt inom ett visst bevakningsområde under autonoma tiden. Uppsyningsmannen ansvarade för verksamheten och inspektionerna. Uppsyningsmän fanns bl.a. från 1851 i Forststyrelsens forstrevir, från 1852 i fattigvårdsdistrikt under fattigvårdsinspektören och från 1871 i inspektionsdistrikt under boställsinspektören. Uppsyningsmän förekom även under självständighetstiden inom tullväsendet. I Gamla Finland var uppsyningsmannen 1744–1785 chef för gränsridarestaten.
Laga åtgärd varigenom arvinge avsäger sig ett arv och därmed de till arvet hörande skulderna.
Befriad från mantalspenningar (till exempel på grund av ålder).
(Under 1500-talet) benämning på tillfällig bergsman som saknade egen gruvandel. Utbrukarna fick malmen som gåva när de uppsökte och utbröt gamla malmstreck, letade fram malm genom sovring m.m. De tog vanligen hand om sådan malm som bergsmännen förkastade.
Benämning på bonde som hade erlagt sina skatter till kronan, skattebetalare.
Benämning på mansperson som blivit uttagen och utrustad till soldat.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Skifte av utjord.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932. Utmål beviljades då åt finländska medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
Benämning på åbo (arrendator) på utsocknes hemman.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att indelningsverket infördes togs en man från var tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
En av två civila militära tjänstemän som var kronans ombud vid utskrivning av soldater. Utskrivningen skedde i närvaro av en lagman och en landshövding.

V

Under svenska tiden muntlig eller skriftlig, från 1868 alltid skriftlig, missnöjesanmälan eller ändringsansökan i en allmän underrätts domslut i ett tvistemål. I vadeinlagan ingick också underrättens protokoll och utslag samt bevis på erlagd vadepenning. Vadeinlagan skulle under svenska tiden även inbegripa en borgensförbindelse med två ekonomiskt välsituerade löftesmän, vilka förband sig att vid behov stå för den ersättning som vademålet kunde komma att innebära för den ändringssökande ifall denne förlorade målet. Vadeinlagan lämnades inom vadetiden in till den överrätt som den ändringssökande sökte prövning hos. Under autonomin kallades vadeinlagan också vadelibell, enligt tyska förebilder ibland också (vade)duplik, juridisk libell.
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols domslut i ett tvistemål. Vademål avsåg uttryckligen en prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos lagmansrätt och rådstugurätt. I Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta instans hos Dirigerande senaten. Den ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Tid inom vilken ansökan om ändring (vad) i en underrätts domslut i ett tvistemål skulle lämnas in till hovrätten.
Tjänsteman inom diverse förvaltningsområden med uppgift att underhålla och reparera eller bygga vagnar. Dylika tjänstemän fanns särskilt under svenska tiden upptagna på post-, stall- och militiestaten. Från senare delen också tjänstebeteckning för chefen för ett lokstall; lokstation. ”Vagnmästare” var även en äldre benämning inom det militära på den officer som i en högre stab vid en armé i fält hade befälet över trängen.
Årlig avgift som en rote- och rusthållare eller vissa städer betalade till kronan för att undgå skyldigheten att underhålla en beriden soldat (rusthållsvakansavgift), en soldat med mundering (rotevakansavgift) eller en båtsman (båtsmansvakansavgift). Från 1810 betalades avgiften till Allmänna militiekassan och blev en årlig avgift för den upplösta indelta arméns roterade båtsmans-, rote- och rusthållshemman. Den övervakades av landskontoren och kronofogden ansvarade för uppbörden. Avgiften avskaffades 1885.
Förman för vakt, fram till omkring 1630 benämning på väktare av majorsgrad, senare högsta underofficersgraden vid kavalleriet.
Benämning på en underofficer inom fortifikationsstaten med ansvar för byggande och underhåll av fästningsvallar. Vallmästarna räknades till 1778 till hantverkarna men fick då titeln underkonduktör. Titeln ändrades dock snart på nytt till vallmästare.
(Under medeltiden) benämning på en vanligen yngre soldat som bistod en förnämare krigare och bar hans vapen.
Person som är utsatt att upptäcka och varna för annalkande fiender.
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig vargering som 1752 blev frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Äldre benämning på ryttarevakt.
Skråföreståndare eller ålderman i ett skrå, senare arbetsledare inom viss hantverksindustri.
Näst högsta officersgraden inom flottan.
Allmän benämning på en person som utför visitationer, till exempel prost-, justitiekanslers- och biskopsvisitation.
Allmän benämning på tulltjänsteman som granskade varor vid stora sjötullen.
Allmän benämning på person som frivilligt inträder i krigstjänst; mer specifikt benämning på personer som värvades till flottan under den svenska tiden. Volontärerna var ofta specialister eller rutinerade sjömän från handelsflottan och tjänstgjorde vanligen som arbetsledare vid kanonerna på fartygen. Volontärerna utgjorde vanligen den grupp varifrån man värvade underofficerare. Volontärer har förekommit i Finland även under autonoma tiden och självständighetstiden.
Besiktningsman, kontrollör; en av kronan tillsatt tjänsteman i stapelstäder som vid städernas vågar kontrollerade stapelvarornas mängd och kvalitet före utskeppningen. Varorna skulle också kvalitetsgrupperas och i vissa fall prissättas. Vräkningen av järn överfördes till städerna 1604. Vräkning av sill behandlades i fiskelagstiftningen 1666. År 1774 skulle endast sill som fångats enligt det holländska sättet vräkas. Tjäran skulle vräkas på speciella platser, på så kallade tjärhov. Även i städerna i Gamla Finland fanns vräkare. Formellt gällde reglerna om obligatorisk vräkning ännu på 1980-talet, fastän de inte tillämpades i praktiken.
Stadsbetjänt som transporterade tullpliktigt gods till stadsvågen för vägning. Vågdragaren hade också till uppgift att packa upp införda varor för vägning och kontroll. Han packade också in varor för vidare transport.
Titel på lägre stadsbetjänt som verkade som ordningsman och brandvakt, under en vårdskrivare och en vårdsättare.
Redan på 1500-talet förekommande benämning på underofficer som hade den närmaste tillsynen över ordning och snygghet inom fänikan. Från 1600-talet kallades han regementsväbel vid regementets stab eller fältväbel om han var tillsatt för krig. En väbel var också underofficer eller flaggkorpral vid flottan som övervakade disciplinen, i vissa fall också sjukvårdsmaterielen.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Ett slags fältingenjör som tillhörde Fortifikationen 1657–1708.Vägvisarkaptenen anvarade för rekognoscering och reparation av vägar m.m.
Beteckning som ofta användes om en yngling som lämnat pagens ställning för att göra sig värdig riddarslaget.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.

Y

Grad av skattefrihet på frälsejord. Den omfattade säteri med tillhörande ladugård samt rå- och rörshemman och innebar befrielse från mantalsränta, jordeboksränta, kronotionden och rotering. Den medförde också befrielse från rusttjänst, senare från rusttjänstbevillning samt från en mängd andra pålagor. Friheten var dock inte lika fullständig för rå- och rörshemmanen som för säterier och ladugårdar.

Å

Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Besittningsrätt till hemman med olika rättigheter och skyldigheter, som berodde på hemmanets skattenatur (skatte, krono eller frälse). Innehavaren var skyldig att bruka hemmanet. Åboskapet förföll vid ödesmål, vanskötsel och förfall. År 1789 fick innehavare av kronohemman rätt att friköpa det till skattehemman.
Sedan 1600-talet en bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid allmän domstol yrkar på straff för brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän domstol i första instans för statlig tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
Hushållsföreståndarinna på kungligt slott och storgods, ofta synonym till fataburshustru, tills titeln åldfru blev formell på kungliga slott 1719.
Bevis på den förre ägarens äganderätt till en fastighet (fastebrev, bouppteckning, lagfart, arvskifte). Vid lagfartsansökning: de handlingar som styrker den förra ägarens rätt att sälja, överlåta eller testamentera en viss fastighet. Åtkomsthandling infördes 1806. Dessförinnan uppvisades åtkomsten vid uppbuden och dokumenterades 1736–1806 i lagfarts- eller intecknings-protokollet, före 1736 i domboken.

Ä

Högre befattning i stat eller kyrka. Från 1600-talet högre statstjänst med fastställda självständiga offentligrättsliga befogenheter. Som ämbete betecknades i svenskt administrativt språkbruk en sådan tjänst vars innehavare tillsattes av Kunglig Majestät. Någon terminologisk skillnad mellan ämbete och tjänst förekommer inte i det finska språket.
Årsvis uppsättning av stadens styrelse, det vill säga borgmästare, råd och andra förtroendemän.
Jord vars avkastning tillföll vissa tjänstemän inom kyrka och stat.
Samlande benämning på auskultanter vid statliga verk under 1700-talet som hade avlagt ämbetsexamen och som inledde sin tjänstekarriär som biträde till en erfaren tjänsteman. Ämnessvennerna fick närvara vid beslutsfattandet. Dylika fanns under svenska tiden i kollegierna, vid hovrätterna, i Kungliga Vetenskapsakademin och vid Lantmäterikontoret.
Det årliga understöd som prästänka (åtminstone i vissa trakter) brukade uppbära av makens efterträdare i ämbetet. Detta var en gammal praxis som var bruklig särskilt i södra Sverige.

Ö

Titel inom svenska flottan 1715–1820, i rang närmast över amiral, motsvarade 1569–1602 översteamiral. I rangtabellen för Finland 1826 och 1897 förekom endast amiral, konteramiral och viceamiral.
Hovämbete för gift adelsdam i ledningen för hovfruntimret, drottningens eller annan kvinnlig kunglig persons uppvaktning och kammarbetjäning. Överhovmästarinnan sorterade tidvis – i drottning Kristinas hovstat och under 1700-talets andra hälft till 1809 – över det vanliga hovmästarinneämbetet. Om ingen överhovmästarinna fanns innehade hovmästarinnan chefsställning. I överhovmästarinnans uppgifter ingick tidvis på 1700-talet också tronföljarens fostran under hans första år, innan guvernören tog över. ”Överhovmästarinna” var även en benämning på chefen för drottningens hovstat från och med 1777, 1744–1751 också för kronprinsessans och från och med 1792 tidvis till 1913 för änkedrottningens hovstat. För änkedrottning: 1792–1813, 1818, 1844–1876 och 1907–1913.
Befattning som instiftades inom landsstaten 1682. Överjägmästaren skulle övervaka jägeribetjäningen och kronans skogsbruk och jakt. Överjägmästaren var underställd landshövdingen. I princip skulle det finnas en överjägmästare i varje län. I praktiken kunde dock en överjägmästares verksamhetsområde (distrikt) omfatta flera län. Under överjägmästaren ansvarade jägmästare för mindre revir inom distrikten. Tidvis fanns överjägmästare också upptagna på hovstaten, som tillsammans med länsstyrelsens skogsfunktionärer bildade jägeristaten.
Under svenska tiden allmän åklagare vid Krigshovrätten, som av Kgl Maj:t kunde bli förordnad till samma uppgift vid Krigsöverdomstolen. Överkrigsfiskalen var också chef för och tillsynsman över krigsfiskalerna vid de domstolar som lydde under Krigshovrätten.
Bergsstatstjänsteman tillsatt för hela riket år 1751. Övermasmästaren bistod järnkontorets fullmäktige och styrelse med tekniskt kunnande om brukshanteringen. Från 1755 hade övermasmästaren säte i Nora. Under autonomin fanns en övermasmästare vid Bergsstyrelsen.
Militär officersgrad med högsta eller näst högsta rangen under generalsgraderna, ursprungligen överste hövitsman, sedan 1600-talet den vanligaste militära graden för en regementschef, senare också en flottiljchef. I Ryssland tillhörde graden den sjätte rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Amiralsgrad i den svenska flottan. Graden infördes under Gustav Vasas tid och ersattes 1602 med riksamiral. Översteamiralen förde det högsta befälet på en utkommenderad flotta och hade en underamiral som biträde.
Chefsämbetsman som handhade artilleriet och dess materiel under 1500-talet. Titeln ändrades under 1500-talet till rikstygmästare.
Högt hovämbete som skapades 1783 då överkammarherren gavs titeln överstekammarherre inklusive fältmarskalks rang (rangklass 1). Ämbetet skapades samtidigt som Gustav III skapade sex överstekammarjunkarämbeten.
Ämbetstitel för den högsta tjänstemannen vid Räknekammaren, även kallad Kortare kammaren, med uppgift att förestå skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Mellan 1602 och 1684 kallades han riksskattmästare, efter 1684 president (för Drätsel- och kammarkollegium).
Militär grad närmast under överste. Graden togs i bruk under 1500-talet för en regementschefs ställföreträdare eller en kårchef. I Ryssland tillhörde graden den sjunde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Den främsta mannen i en militär rote.
Ämbetstitel för den högsta tjänstemannen vid Räknekammaren, även kallad Kortare kammaren, med uppgift att förestå skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Mellan 1602 och 1684 kallades han riksskattmästare, efter 1684 president (för Drätsel- och kammarkollegiet).
Den högsta civila ämbetsmannen i Stockholm 1634–1967, motsvarande landshövding i ett län. Överståthållaren var knuten till det kungliga slottet i Stockholm som chef för slottsstaten och ansvarig för slottsbyggnaden.
Högre tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.