Den
domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt
ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och
brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den
rätt att disciplinera som en
biskop och ett
domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare.Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och
skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och
mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick
utfärda skiljebreven.