Lista över hänvisningar
Murtorinne, Eino
, Finlands kyrkohistoria. Från förtrycksperioden till våra dagar 1900–1990 4
, Skellefteå: Artos
2000
.
A
”Självhövdad”, beteckning på självständig ortodox nationalkyrka, som inte står under en främmande patriark. Den ortodoxa kyrkan i Finland blev autokefal 1925, från att tidigare ha varit en autonom del av Moskvas och hela Rysslands patriarkat och underställd den ryske patriarken.
B
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
C
De evangelisk-lutherska församlingarnas samarbetsorgan, grundat 1948 för att övervaka religionsundervisningens ställning i skolorna samt arbeta för att utveckla kyrkans undervisnings- och uppfostringsarbete i skriftskolan, förskole- och ungdomsfostran samt församlingsfostran. Centralen för kristen fostran verkade under Kyrkostyrelsen.
Kyrkligt samarbetsorgan grundat under kyrkodagarna 1918 för att samordna verksamheten i de olika kristna sammanslutningarna, utveckla församlingslivet och effektivera församlingsverksamheten. Centralförbundet hade under mellankrigstiden karaktären av en allmänkyrklig verksamhetsorganisation som bl.a. skötte den kyrkliga tidningsbyrån. Den leddes då betrodda statskyrkomän. Centralförbundet blev efter 1944 ett arbetsorgan för statskyrkan. Det befullmäktigades till uppgiften av det förstärkta biskopsmötet och beviljades medel av Kyrkostyrelsen för att verkställa sina allmänkyrkliga funktioner.Samma ställning fick också församlingsinstitutet i Träskända efter kriget. Förstärkta biskopsmötet och Söndagsskoleföreningen bildade 1945 en särskild stiftelse för finansiering av församlingsinstitutets verksamhet.
D
En av det förstärkta biskopsmötets nämnder 1949–1966 som koordinerade statskyrkans diakoniarbete i finska församlingar. Utskottet bestod av medlemmar från domkapitlen, församlingsförbunden och diakonissaanstalterna. Det ersattes 1966 med Kyrkans diakonikommitté. Det svenska diakoniarbetet sköts sedan 1949 av Församlingsförbundet.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också rätt att gifta sig.
Församling vars medlemmar är skingrade över ett större område, vanligen i en annan trosmiljö än den egna. Beteckningen används i Finland särskilt om de ortodoxa församlingarna i Östra Finland som under vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 evakuerades till de lutherska inre delarna av Finland.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
F
Till generalitetet hörande specialofficer, stationerad vid generalstaben för att bära det högsta ansvaret för själavården och den kyrkliga undervisningen inom armén. Fältbiskopen väljs av staten och armén gemensamt, med vanlig tjänsteansökan, och utnämns av presidenten. Han är förman för både evangelisk-lutherska och ortodoxa militärpräster och självskriven medlem i biskops- och kyrkomötet. Ämbetet inrättades under fortsättningskriget då Finlands president den 11 juli 1941 beviljade titel och värdighet av fältbiskop åt den dåvarande krigsprosten. Kyrkomötet godkände statusändringen från fältprost till fältbiskop och definierade fältbiskopens ställning den 3 oktober 1941.
Fältbiskopens byrå vid högkvarteret som administrerade fältbiskopsämbetets ekonomi och förvaltning 1941–1944. Byrån utvidgades 1942 till en avdelning för kyrkoärenden vid högkvarteret (ecklesiastikavdelningen) indelad i tre byråer: byrån för person- och organisationsfrågor, för själavård och för omhändertagande av de stupade. Varje byrå förestods av en fältpräst. Fältbiskopsbyrån hette 1935–1941 fältprostens byrå.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Allmänkyrklig centralorganisation inom den svenska församlingsverksamheten grundad på svenska kyrkodagarna 1918 och vanligen kallad Församlingsförbundet. Förbundet grundade också ett förlag, Församlingsförlaget, för uppgiften att utöva kristet upplysningsarbete bland landets svenska befolkning. Motsvarande finska förbund grundades följande år.
Kassa med vilken man bestred prästernas, klockarens och organistens löner. En församlingskassa inrättades i varje landsförsamling till följd av prästerskapets lönereform 1922 (då pastoralierna avskaffades). Kassans årliga inkomster utgjordes huvudsakligen av kassans räntor och nettoinkomsterna från prästboställenas avkastning, samt en personell avgift av alla 16 år fyllda församlingsmedlemmar. Undantagsvis, ifall kassans medel inte räckte till lönerna, fick också en kyrkoskatt uppbäras. Kyrkoskatten beräknades på basis av kommunalbeskattningen.
Evangelisk-lutherska kyrkans högsta centralstyrelseorgan grundat 1944 vid sidan av Kyrkostyrelsen. Det förstärkta biskopsmötet hade rätt att i kyrkomötets ställe fatta beslut om kyrkans centrala ekonomi och om kyrkans relation till andra (länders) kyrkosamfund samt avge utlåtanden i allmänkyrkliga ärenden. Det beredde också tros- och lärofrågor inom ramen för en nämndinstitution. Det förstärkta biskopsmötet bestod av biskopen som ordförande och stiftens biskopar, ett antal assessorer och två lekmän från varje stift. Kyrkans högsta beslutanderätt låg däremot hos landets regering, i tros- och lärofrågor hos kyrkomötet.
G
Statskyrkans landsomfattande medelinsamling till kyrkliga ändamål sedan 1949. Insamlingen initierades av det förstärkta biskopsmötet. Administrationen av insamlingen sköttes av Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete.
H
Grekisk-ortodox interimistisk biskop, fanns i Gränskarelen 1913–1917 och i Karelens och Viborgs län 1922–1925, varifrån hjälpbiskopatet flyttades till Sordavala 1925 och upphöjdes till ärkebiskopsdöme. Den sittande hjälpbiskopen blev metropolit över Karelen och hela Finland. Hjälpbiskopen har sedan 1944 sitt residens i Kuopio.Verksamhetsledaren för Karelska brödraskapet utsågs till hjälpbiskop 1913. Föreståndaren för Mustjala församling i Estland var hjälpbiskop 1922–1925.
K
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Inom katolska kyrkan ett slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor, vilka avlagt löfte att leva efter fastställda klosterregler. Katolska munkkloster grundades i Nådendal 1249, Viborg 1403, Raumo 1449 och på Kökar 1472. De upplöstes i samband med reformationen. Ett nunnekloster fanns 1438–1577 i Nådendal. Alla kloster, munk- och nunneordnar av främmande religion förbjöds 1781.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Utbildningsinrättning inom statskyrkan, inrättad 1948. Den hette ursprungligen Kristligt-pedagogiska centralen, senare Centralen för kristen fostran. Kristliga studiecentralen ordnade i samarbete med Kyrkostyrelsen fortbildning för församlingsanställda, särskilt kyrkvaktmästare, värdinnor och städpersonal, samt de som verkade vid ekonomi-, förvaltnings- eller pastorskanslier eller arbetade med fastighetsvård eller gravgårdsarbete.
För den evangelisk-lutherska kyrkan gemensam fond, ursprungligen inrättad under namnet Vederlagsfonden och 1941 ombildad till Kyrkans centralfond. Medlen användes för kyrkans gemensamma ändamål, för understöd av församlingar och kyrkliga samfälligheter i svag ekonomisk ställning, för utvecklande av samarbetet mellan församlingar och av församlingsstrukturen, betalning av pensioner och familjepensioner till anställda inom kyrkan, en församling eller en kyrklig samfällighet samt betalning av andra utgifter som grundar sig på kyrkolagen. Kyrkans centralfond erhöll sina medel från församlingarna och genom testamenten eller donationer. Kyrkomötet beslutade om centralfondens budget. Kyrkostyrelsen fungerade som centralfondens styrelse, som leddes av det ecklesiastikråd som var chef för Kyrkostyrelsens ekonomiavdelning.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen.Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Centralt ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman.Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
L
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
M
Titel för ärkebiskop inom den ortodoxa kyrkan, ursprungligen för biskopen i den romerska kyrkoprovinsens största stad. Metropoliten är biskop i sitt eget stift. I Finland upphöjdes den ryska patriarkens hjälpbiskop i Viborgs län 1925 till metropolit över Karelen och hela Finland.
Fältprostens kontor vid Högkvarteret. Militärprostbyrån ansvarade för fältkonsistoriets och prostämbetets administration och förvaltning samt beredde föredragningen inför överbefälhavaren. Militärprostbyrån bestod av fyra präster. Den bytte 1941 namn till (Högkvarterets) fältbiskopsbyrå.
Kollektivbenämning på präster som är anställda av försvarsmakten för att ansvara för beväringarnas och stampersonalens själavård och kyrkliga undervisning. Militärprästerna utnämns av Försvarsministeriet. Före andra världskriget var en militärpräst en av staten och armén gemensamt utnämnd präst i varje truppenhet eller inom gränsbevakningen. Han kallades tidigare krigspräst, under krigstid: fältpräst.
N
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett kommunionförhör och skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
P
Byrå i ett prosteri som sedan 1918 administrerar kontraktsprostämbetet under prostens ledning och handlägger de ärenden som rör prosteriets förvaltning. Byrån hette under svenska tiden och autonoma tiden prostexpedition.
S
Föreståndare för Centralen för kristen fostran (grundad 1948).
Tjänsteman vid förstärkta biskopsmötet 1945–1966 som koordinerade kyrkans socialarbete med hjälp av kyrkans socialnämnder och de vid varje stift för socialt arbete avlönade stiftspastorerna. Tjänsten ombildades i samband med nämndreformen 1966, då kyrkans sociala arbete slogs ihop med diakoniarbetet, till diakonisekreterare.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Varje stift skulle efter 1945 avlöna en pastor som bedrev socialt arbete i stiftet under tjänstebeteckningen stiftspastor. Stiftspastorn rapporterade till socialsekreteraren vid det förstärkta biskopsmötet.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan möte för stiftets präster och lektorer, sammankallas av biskopen. Ursprungligen kallades mötet synod eller prästmöte, men benämns från 1869 synodalmöte. Mötena förde fram till 1869 en tynande tillvaro, men fick genom kyrkolagen samma år klart definierade uppgifter och en ställning som kyrkomötets beredande organ. Mötet behandlade teologiska frågor, synodalavhandlingar, församlingarnas skötsel och annan kyrklig verksamhet och administration.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
U
Pastor anställd för att arbeta med ungdomar. Sådana tjänster började inrättas i takt med att stiften inledde ungdomsarbetet i slutet av 1940-talet, senast från 1953 när stiftens Centralorgan för kyrkans ungdomsarbete grundades.