Enheter inom den finska armén under fortsättningskriget. De bestod av soldater som tillhörde finskbesläktad befolkning. Soldaterna bestod dels av karelare och ingermanländare som flytt till Finland efter 1918, dels av tillfångatagna soldater från den röda armén. Största delen av officerarna och underofficerarna var finländare. Till frändekrigarenheterna räknades Brigad K., Avdelta bataljonen 7 (Aunus frändekrigarbataljon), Avdelta bataljonen 8 (Viena frändekrigarbataljon), Frändefolksbataljon 3 och Avdelta bataljonen 6.
Delegation som ledde forskningsarbetet i Östkarelen under fortsättningskriget. Delegationen hade grundats av Undervisningsministeriet den 11 december 1941 på initiativ av Geografiska sällskapet i Finland. Delegationen utgick från militärförvaltningens förväntningar, och forskningens målsättning var att entydigt och mångsidigt visa på Östkarelens tillhörighet till Finland.
Av myndigheterna upprättade läger för civila fångar. När de finska trupperna erövrade Östkarelen 1941 gav överbefälhavaren order om att den ryska befolkningen skulle interneras i koncentrationsläger. Lägren upprättades av Staben för Östkarelens militärförvaltning. Dels var det fråga om att förhindra möjlig partisanverksamhet, dels var det ett steg i planerna på att skapa ett etniskt enhetligt Östkarelen. Avsikten var att den internerade befolkningen efter kriget skulle förpassas till Sovjetunionen. Som mest fanns det nio koncentrationsläger och 24 000 internerade, till stor del kvinnor, barn och åldringar. De internerade fick samma matransoner som krigsfångarna och dödligheten i lägren steg till över 13 procent. Trots usla förhållanden var de finska koncentrationslägren inte förintelseläger. År 1943 omdöptes lägren till transfer- eller omflyttningsläger för att skapa en skillnad i förhållande till de tyska koncentrationslägren.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till icke-nationell förflyttad befolkning hörde personer som frigivits från koncentrationslägren men som inte bodde på sina ursprungliga hemorter.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till nationell befolkning räknades personer som hade finskbesläktad härstamning. Främst var det fråga om karelare, ingermanländare, vepser och ester. Den nationella befolkningen var privilegierad jämfört med den övriga befolkningen i Östkarelen.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till de icke-nationella räknades personer som inte tillhörde den finskbesläktade befolkningen, vanligen befolkning med rysk härstamning. En stor del av den icke-nationella befolkningen internerades i koncentrationsläger.
Biträdande organ under fortsättningskriget för Staben för Östkarelens militärförvaltning. Medlemmarna utsågs av överbefälhavaren och bestod av tolv välkända i Finland bosatta östkarelare. Även de östkarelska flyktingorganisationerna var företrädda. Delegationens betydelse förblev liten. Den upplöstes i början av 1942 och ersattes av ett råd bestående av representanter för lokalbefolkningen.
Under fortsättningskriget skapade Högkvarteret en förvaltningsorganisation för Östkarelen, som ansvarade både för civil- och militärförvaltningen. Arbetet leddes av chefen för militärförvaltningen och Staben för Östkarelens militärförvaltning. Den följande nivån bestod av militärförvaltningsdistrikt som indelades i militärförvaltningsområden. Den lägsta nivån utgjordes av lokala kommendanter, som biträddes av byäldstar. Som mest bestod militärförvaltningens personal av 6 300 personer, både finländare och karelare.
Statlig befattning grundad 1941. Folkförsörjningsledaren ledde folkförsörjningsverksamheten i en kommun. Han ansvarade för att Folkförsörjningsministeriets, folkförsörjningskontorets och folkförsörjningsnämndens beslut och föreskrifter verkställdes och övervakade att personer som arbetade inom folkförsörjningen fullgjorde sina uppgifter. Folkförsörjningsledaren skulle vara dagligen anträffbar för allmänheten på folkförsörjningskansliet.
Kansli som verkade som en central för folkförsörjningsverksamheten i kommunen. Från 1941 fanns folkförsörjningsledaren vid kansliet. I kansliet fanns tillgång till alla protokoll, beslut och uträkningar som folkförsörjningsnämnden eller dess sektioner gjort. Kansliet skulle grundas på ett ställe som var lättillgängligt för allmänheten.
Frivillig försvarsorganisation vars målsättning var att stärka försvarsandan. Förbundet grundades 1937 i samband med att försvarsmakten för första gången arrangerade specialutbildning för journalister och annan informationspersonal. Förbundet grundade en privat nyhetsbyrå, Finlandia Uutistoimisto, som under kriget i praktiken införlivades med Försvarsministeriets propagandaavdelning.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den grundades 1939 som en efterföljare till Försvarsministeriets Pressbyrå. Propagandaavdelningen ansvarade under vinterkriget för information angående kriget både för inhemsk och för utländsk press och för Rundradion. Verksamheten var uppdelad i extern propaganda, som riktade sig till utlandet, intern propaganda, som riktade sig till den inhemska befolkningen samt frontpropaganda, som riktade sig till både egna trupper och fiendesoldater.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Aktiva studenförbundet. Hembygdsfronten var en motsvarighet till den av Akademiska Karelen-Sällskapet grundade Maan Turva.
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Akateeminen Karjala-Seura. Maan turva samlade uppgifter speciellt om sinnesstämningarna på hemmafronten. Hade en motsvarighet i den svenskspråkiga Hembygdsfronten. Organisationen upphörde 1941.
Benämning på Överbefälhavarens stab under fortsättningskriget. Högkvarteret grundades den 17 juni 1941 och omfattade Generalstaben och Krigsekonomistaben, även kallat Högkvarteret I och Högkvarteret II. Högkvarteret upphörde som en följd av krigsslutet den 4 december 1944.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Enheter inom försvarsmakten som grundades 1941 och verkade under fortsättningskriget. Informationskompanierna grundades enligt tysk modell och producerade text-, bild- och radioreportage från fronten. Kompanierna verkade under Högkvarterets informationsavdelning och producerade även propagandamaterial för utlandet och fronttrupperna. Kompaniernas antal var 12 med en personalstyrka mellan 13 och 44 man. Personalen rekryterades främst bland yrkesjournalister, författare, press- och filmfotografer, tecknare och målare.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.
Nämnd som skötte om de av staten under krigstid eller vid krigshot beviljade återförsäkringarna. Krigsförsäkringsnämnden grundades 1939 och dess medlemmar utsågs av statsrådet. Nämnden var uppdelad i en sektion för transportförsäkringar och en sektion för olycksfallsförsäkringar.
Befattning vid försvarsmakten som tillkom under de extraordinära förhållandena hösten 1939. I och med att mobiliseringen genomfördes som en extra repetitionsövning och inget krigstillstånd utlystes, kunde republikens president inte lagenligt överräcka överbefälhavareskapet till Försvarsrådets ordförande. För att kringgå förordningen antogs en ny förordning den 17 oktober 1939, som gjorde det möjligt för republikens president att under särskilda omständigheter tillsätta en kommendör för försvarsmakten såsom högsta militära myndighet. I och med krigsutbrottet 1939 blev kommendören för krigsmakten även överbefälhavare. Efter andra världskriget kom befattningen kommendör för krigsmakten att ersätta den tidigare befattningen befälhavare för krigsmakten.
Informations- och censurorgan som verkade under fortsättningskriget. Statens informationsverk lydde under statsrådet och var en efterföljare till Statens informationscentral. Informationsverkets uppgift var att informera regeringen, Högkvarteret och andra myndigheter om stämningarna på hemmafronten och om händelser i hemlandet och i utlandet, upplysa allmänheten och leda censurverksamheten. Informationsverket var uppdelat i Informationssektionen, som skötte informations- och propagandaverksamheten, samt Granskningssektionen, som skötte censurverksamheten. År 1945 överfördes informationsverket till Inrikesministeriet, där det ombildades till en intermistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen indrogs 1947.
Hemvärnsorganisation på Åland, som grundades den 6 december 1939 efter ett beslut som fattats på ett allmänt medborgarmöte på Åland. Enligt stadgarna skulle hemvärnet bestå enbart så länge krigstillstånd rådde och användas enbart på Åland. Totalt anslöt sig 1 800 man till hemvärnet som upplöstes i början av augusti 1940.
Enhet under fortsättningskriget bestående av svenska frivilliga. Bataljonen verkade vid Hangö-fronten och bestod av cirka 800 man. Bataljonen hemförlovades i december 1941.
Ledande organ för den svenska frivilligrörelsen under vinterkriget och den organisatoriska grunden för Svenska frivilligkåren. Finlandskommittén organiserade rekryteringen av frivilliga genom lokala kommittér och över 200 rekryteringsbyråer. Den avvecklades efter vinterkriget och ersattes under fortsättningskriget med Finlandskommittén av år 1941.
Kommitté som ansvarade för de svenska frivilliga under fortsättningskriget. Den grundades den 10 juli 1941 som efterträdare till den avvecklade Finlandskommittén från 1939–1940.
Möten där reservisterna fick nya mobiliseringsorder samtidigt som Försvarsministeriet ville få bättre kunskap om reservens skolning och struktur. I anslutning till den nya territorialorganisationen beordrade försvarsministern att man inom varje militärdistrikt under sommaren 1932 skulle arrangera kontrollmöten för reservister. På grund av att en stor del reservister uteblev från kontrollmötena arrangerades nya möten sommaren 1934.
Befattning inom Finlands försvarsmakt vid Inspektörens för de tekniska truppernans byrå. Brevduvor förekom inom den finska armén under 1920- och 1930-talet.
Benämning på de tyska och sovjetiska militärtransporterna, som arrangerades över finskt territorium under mellankrigstiden 1940–1941. Tyska transporter gick till norra Norge och sovjetiska transporter till flottbasen i Hangö.
Benämning på området öster om den gräns mellan Finland och Sovjetryssland som fastställdes i freden i Dorpat 1920. Området var uppdelat i två historiska landskap, Olonetskarelen och Vienakarelen, och beboddes under mellankrigstiden främst av karelare, finnar och ryssar. Östkarelen gränsade i söder till Ladoga och floden Svir, i öster till sjön Onega och i norr till sjön Imandra.
En av försvarsmaktens militära skolor, grundad den 26 juni 1933 i Viborg. Verksamheten kom i gång 1934. Under andra världskriget ändrades namnet till Kaasusuojelukoulutuskeskus, och skolan var verksam på flera orter. I december 1944 bytte skolan namn igen, denna gång till Gasskyddskolan, och förlades i Niinisalo. Den lades ner 1952.
En av försvarsmaktens militära skolor.
Militär läroanstalt för vidareutbildning av militärt befäl för armén. Stridsskolan grundades 1927 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla invid Viborg och arrangerade främst kurser för kompanichefer och plutonchefer. Skolan skötte fram till 1939 även stamunderofficersutbildningen.
En av försvarsmaktens militära inrättningar.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Lokalt verkställande organ underlydande Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet. Granskarna ansvarade tillsammans med snabbkolonisationskommissionen, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna för förverkligandet av snabbkolonisationen efter vinterkriget. Som snabbkolonisationsplanegranskare verkade länslantmäteriingenjören, biträdande länslantmäteriingenjören, inspektören vid lantmäterikontoret, länets kolonisationsinspektör och agronomer och skogsmästare i skogsvårdsnämnderna.
Kommunal nämnd som från 1919 grundades för att främja och övervaka kolonisationen av den del av befolkningen som inte ägde jord i kommunen, medan förvaltningen på central nivå sköttes av Kolonisationsstyrelsen. Kolonisationsnämnden förvaltade den kommunala kolonisationskassan. Nämndens medlemmar, varav hälften skulle vara torpare och backstugusittare, tillsattes av kommunfullmäktige för tre kalenderår. Ordföranden valdes av nämndens ledamöter och var samtidigt medlem i kolonisationskommissionen som gjorde upp och verkställde kommunens kolonisationsplan. I nämnden ingick också en kolonisationsdomare. Kolonisationsnämnden hade i vissa fall rätt att tvångsinlösa jord för kolonisationsbruk.
Ett av de lokala organ som grundades 1940 för genomförandet av snabbkolonisationen av den evakuerade befolkningen. Ordförandena i prövningsrätterna utsågs av justitieministern. De övriga medlemmarna utgjordes av tre snabbkolonisationsplanegranskare, en av kommunalnämnden vald lantbrukare och en representant som utsetts av den omplacerade befolkningens tidigare hemkommun.
Lag stiftad i maj 1945 för att möjliggöra överlåtelse av jord till den på grund av kriget förflyttade befolkningen samt till krigsinvalider, krigsänkor och frontsoldater. Lagen utgick främst från överlåtelse av statlig jord men möjliggjorde även tvångsinlösning av jord. Jordanskaffningslagen föranledde en omfattande jordreform som fram till 1950 hade skapat cirka 100 000 nya småbruk. Jordanskaffningslagen innehöll en språklig aspekt som gick ut på att inte i alltför hög grad rubba språkbalansen i enspråkigt svenska eller tvåspråkiga kommuner.
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Grundades 24.1.1940 för att skapa en enhetlig organisation för behandlingen av de stupade i vinterkriget. Underställda armékårerna. Under fortsättningskriget ansvarade KEK för att de kvarlevor av stupade finska soldater som påträffades i Karelen skickades till hemkommunerna. Cheferna för KEK skulle ha prästutbildning. Den sista KEK lades ner 30.11.1944.
Enhet under vinterkriget bestående av två armékårer. Näsets armé ansvarade för försvaret av Karelska näset och utgjorde fältarméns största enhet.
Kristen församling som står utanför statskyrkan. Medlemmar i statskyrkan kunde från 1869 också vara medlemmar i en frikyrkoförsamling. Efter 1923 blev frikyrkoförsamlingar vars medlemmar inte var anslutna till statskyrkan tillåtna.
Medeltida kombinerade ålderdomshem och sjukhus som drevs av välgörenhetsstiftelser. De började förekomma i Sverige på 1300-talet.
Benämning på hovkleresi, förekom från 1540-talet.
Rådgivande organ inom Lantbruksministeriet i anslutning till verkställandet och övervakningen av jordanskaffningslagen 1945. Som ordförande verkade chefen för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Ledamöternas antal var åtta av vilka tre ledamöter skulle inneha jordöverlåtarnas förtroende och tre jordmottagarnas förtroende.
Lokalt organ tillsatt av Lantbruksministeriet i anslutning till jordanskaffningslagen 1945. Nämnden behandlade till den förflyttade befolkningen hörande personers ansökningar gällande jordlägenheter och bostadstomter. Som nämndens ordförande verkade jordinlösningsnämndens ordförande eller en av jordinlösningsnämndens ledamöter. Av åbonämndens tre ledamöter skulle en företräda jordöverlåtarna och två företräda mottagarna av jord.
Lokal plan för den del av statens mark som upplåtits för kolonisationsändamål. Kolonisationsplanen gjordes upp av en kolonisationskommission. I planen fastställdes kolonisationsområdets uppdelning i lantbruksområde, skogsmark och bebyggelse. Därtill kunde det även ingå en plan för områdets torrläggning, skogsförbättring och kommande vägar. Kolonisationsplaner gjordes även upp av jordinlösningsnämnderna i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Samfälld skog som skapats genom den statliga kolonisationsverksamheten och som stod under Kolonisationsstyrelsens tillsyn. Samfällda kolonisationsskogar skapades till en del under 1920- och 1930-talet, men i högre grad i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Plan som fastställdes av Lantbruksministeriet för placeringen av de personer som ansökte om jord enligt jordanskaffningslagen 1945. I placeringen av den förflyttade befolkningen skulle man försöka erbjuda områden som motsvarade de områden där personerna tidigare varit bosatta.
Benämning på de personer eller instanser som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 överlät jord för kolonisationen av den förflyttade befolkningen.
Benämning på de personer som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 mottog jord. Mottagarna av jord tillhörde till stor del den förflyttade befolkningen.
Stab bildad efter vinterkriget (den 19 mars 1940) för att reorganisera fältarmén till försvaret av östgränsen. Den nya staben, som bildades av staben för Näsets armé, övertog den direkta ledningen för trupperna från det krigstida Högkvarteret. Staben för landstridskrafterna upplöstes hösten 1940 då dess uppgifter överfördes till Försvarsmaktens huvudstab.
Föreningen bildad enligt lagen om krigsskada å lösegendom den 12 mars 1940. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för lös egendom. Trots att Krigsskadeföreningen för lös egendom utgjorde en skild förening leddes den av samma personer som Krigsskadeföreningen och hade identiska stadgar gällande styrelsens sammansättning. Krigsskadeföreningen för lös egendom upphörde 1981.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Benämning på försvarsmaktens ledningsstab under den så kallade mellanfreden. Den bildades den 16 september 1940 genom en sammanslagning av staben för Landstridskrafterna och det krigstida Högkvarteret. Försvarsmaktens Huvudstab utgjorde staben för kommendören för försvarsmakten samt utgjorde tillsammans med Försvarsministeriet det centrala ämbetsverket för militärförvaltningen. Den ersattes i juni 1941 av det återinrättade Högkvarteret. Efter fortsättningskriget återinfördes Försvarsmaktens Huvudstab i december 1944. Namnet förkortades 1952 till Huvudstaben.
Avdelning inom försvarsmaktens huvudstab under andra världskriget. Avdelningen skötte om anskaffande, underhåll och reparation av motorfordon, traktorer, hästfordon, trängmateriel, cyklar och skidor samt anskaffning och lagring av flytande bränsle. Avdelningen var uppdelad i en motorfordonsbyrå och en hästfordonsbyrå.
Uppteckning av resultaten av den besiktning av hästar och fordon som genomfördes av höstutsiktningsmannen. Häst- och fordonslängden skulle granskas av de kommunala myndigheterna innan den skickades till militärlänet och vidare till Försvarsministeriet.
12721 - 12780 av 13863