Brev som utfärdats av kungen eller i kungens namn. Vanligen var kungen närvarande. Undantag utgjordes av en omyndig kungs brev samt de dombrev från Magnus Erikssons tid som utfärdades 1344–62 under ”ad casus”-sigill i hans namn av en justiarius eller annan befullmäktig som testus. De äldsta kända kungabreven är av Knut Eriksson (1167–96) för Viby-Julita kloster samt ett original och en kopiebokstext för Nydala kloster. Först från Magnus Erikssons tid finns brev på annat språk än latin. Breven var av många olika slag, och många av de tidigaste tycks kungen närmast ha utfärdat som privatperson. Under kungalösa perioder hade visserligen riksföreståndarna verkställande makt som ”vice rex”, men endast det samlade riksrådet med ärkebiskopen i spetsen hade full myndighet. Kungabreven motsvarades under dessa perioder av både riksrådets och riksföreståndarnas brev.
kuninkaankirje, kuninkaallinen kirje