Lista över hänvisningar
Kerkkonen, Gunvor (red.)
, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I–XXII
, [København]: Rosenkilde og Bagger
1956–1978
.
A
Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra
län förekom från 1600-talet
aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig
myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga
värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och
domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de
äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
Ett av inledningsorden till datumformeln.
Actum et datum eller datum et actum var den vanligaste datumsformeln på diplomen under medeltiden.
Tillägg till birgittinregeln. Addiciones uppsattes i enlighet med Birgittas önskan av Petrus Olavi och stadfästes definitivt år 1420.
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman.
Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa
frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Den
tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett
stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Fogde som förde
befäl över ett medeltida slottslän. En
advocatus för Tavastehus omnämndes 1297. Advocatus kom under medeltiden ofta att kunna indikera en lägre ställning än praefectus och capitaneus, vilka i högre
grad betecknade de militära uppgifter som förknippades med
Åbo och Viborg.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla
biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens
rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med
advocatus ecclesiae.
Befälhavare på
Åbo slott och åtminstone tidvis högsta styresman över de finska slottslänen. Begreppet användes första gången 1315. Beteckningen användes parallellt med praefectus och capitaneus, vilka i högre
grad användes för att understryka de militära uppgifterna.
Ursprungligen en liturgisk funktionär som mottagit den högsta av de fyra lägre vigningarna. Senare blev
akolyt en beteckning för kyrkotjänare.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen.
Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Begrepp som ingår i Alsnö stadgar och innebar befrielse från alla
ordinarie skatter men inte från extra gärder och pålagor. De skulle formellt utgå efter bevillning. Under 1200- och 1300-talen betalade både andligt och världsligt
frälse lika stora extra pålagor som skattebönderna. Senare blev det
praxis att frälsebönderna erlade hälften i jämförelse med skattebönderna. Samtidigt blev sätesgårdar och de landbönder som gjorde dagsverken till dem helt befriade från extra pålagor.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av
samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av
allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man
fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma
avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarvikarierna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från
ledung och
ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett
privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla
ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas
räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde
gods som gått förlorade för
kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt
ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter
annater i mitten av 1300-talet.
Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
Den kanoniska benämningen på en
kyrka som förenats med en annan
socken eller kyrklig
institution och som betjänas av dennas präst.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av
beneficium var noggrant reglerat. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst
apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av
statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte
rätt att överlåtas åt enskilda, även om
dispens i detta avseende länge beviljades.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
En enskild samefamiljs ”jordegendom”. Under vintern samlades hela stammen till talvsid, men sommartid befann sig samefamiljen för sig själv på sin arvelott.
Arealmått som användes vid
beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett
arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Arealmått som användes vid
beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de
gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s
regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades
arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av
kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som
kronohemman i jordeböckerna.
Fristad. Under medeltiden anslöt sig asylrätten till den kanoniska rätten. Om en dråpare blev bunden till dråpet och vägrade
inställa sig vid tinget hade han
frid endast i kyrkor och kloster. De kyrkliga myndigheterna skulle besluta huruvida han skulle återförvisas till civil
domstol eller om brottet skulle sonas efter kyrkans domslut. Enligt privilegierna 1340 och 1347 hade de svenska bergverken
asylrätt för brottslingar med undantag för mördare, tjuvar och förrädare. Den som blev
biltog vid ett bergverk kunde inte få frid vid de övriga. Asylrätt fanns också till sjöss under pågående segling. Fören var enligt sjörätten förordnad asyl, där en
båtsman ägde skydd.
Senmedeltida benämning på en
locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Större gård som under medeltiden drev eget
jordbruk i stor skala.
Förläning där länsinnehavaren betalade en årlig
avgift till
kronan för att få inneha länet med dess inkomster. Han behövde inte lämna någon
redovisning för skötseln av länet.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för
ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana
brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Samling
dokument som innehåller kopior av originaldokument. Under medeltiden förekom domkykornas registra samt bundna eller häftade registratur, brevböcker och kopieböcker av växlande slag.
B
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Enhet inom johannitordens organisation. Flera
bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Under medeltiden bärare av
baner eller märke. Banerföraren var den främsta förtroendeposten, som utdelades av en truppstyrkas ledare. Utmärkelsen att vara rikets, kungens eller riksföreståndarens
banerförare tilldelades i allmänhet en
riddare av hög börd och stor duglighet.
Riddare som hade
rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En
biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också
rätt att bevilja avlösning.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
Skatt som är känd från början av 1500-talet. I en del
slottslän erlades skatten i natura medan den i andra hade bytts ut mot penningar. I Nyslotts
län omnämndes
bastpenningar som bolmansskatt.
Donator, person som gett gåva eller testamenterat jord eller lösöre till kyrkan eller en kyrklig institution. Namnet skulle då antecknas i missalet så att prästen hade det lätt tillgängligt när han läste mässan. Förteckningarna inleddes vanligen med: Pro istis est orandum in ecclesia... (för dessa bör man be i kyrkan).
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Under medeltiden en kyrkorättslig benämning på den
intäkt en kyrklig
ämbetsman erhöll. Den lyftes inte enligt en bestämd tidtabell utan efter behov. Inkomsten blev inte privategendom utan användningen begränsades av kyrkliga bestämmelser. Biskopen hade
rätt att inom sitt
stift grunda nya
beneficier förutsatt att det fanns ekonomiska resurser. Till
beneficium hörde närmast prästgården. Den jord som överläts skulle erbjuda prästen bostad och uppehälle. Den överlämnades av socknen genom
skötning till kyrkan.
Kyrkorättslig benämning på den
intäkt som en medeltida kyrklig
ämbetsman erhöll ifall hans
tjänst var förenad med själavård.
Kyrkorättslig benämning på den
intäkt en medeltida kyrklig
ämbetsman erhöll ifall själavård inte ingick i hans åligganden.
Kyrkorättslig benämning på den
intäkt en medeltida kyrklig
ämbetsman erhöll ifall han tillhörde en klosterregel.
Kyrkorättslig benämning på den
intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman, som inte tillhörde en klosterregel, erhöll.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME
landslag begränsades kunglig
benådning till
brott mot staten och kungen. En
frälseman som mist sitt
frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot
kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och
gods om kungen inte av
nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Bergsbruksidkare med
frihet från skatter eller arrendeavgifter. Begreppet förekom på 1400-talet i bekräftelser av Kopparbergsprivilegierna av 1347.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans
äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett
additament till
Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i
Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i
frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i
skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha
rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig
fogde och ett
råd som utövade både administrativ och
judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Att anbringa ett
sigill på eller under ett
dokument för att i stället för underskrift bekräfta eller ge rättslig giltighet åt detsamma.
Dom som bestämde vilkendera parten i ett
mål som ägde bevisvitsordet samt hur bevistemat skulle lyda. Landskapslagarna och de allmänna lagarna angav för varje fall noga arten och måttet för erforderlig bevisning. Utan
bevisdom var det svårt för parterna att veta vem som skulle ombesörja bevisningen.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en
domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen,
nämnd och urkunder. Svarandens inför
rätt avlagda
bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med
ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett
bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett
brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras
utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick
rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman.
Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman.
Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Uppdelning av samfälligheter enligt principen att den som särskilt har utnyttjat en viss del av en
samfällighet bör vid ett
skifte få behålla marken. De andra bygrannarna ska få jämngoda delar som kompensation.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren
rätt att välja
biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff.
Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Rätten att ta emot bikt och förmedla avlösning. Enligt Laterankonciliet tillkom biktjurisdiktionen församlingsprästen. Genom påvligt
privilegium utsträcktes den också till tiggarordnarnas präster i deras predikodistrikt. Den
avgörande regleringen fastställdes 1300 genom Bonifacius VIII:s
bulla Super cathedram.
Kyrkorättslig beteckning på en prästs upprepade firande av mässan under samma dag. År 1212 förbjöds
binatio med undantag för juldagen då tre mässor firades samt stundom för påskdagen.
Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket också om andra från häradsjurisdiktionen avskilda områden.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att
beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Den
skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten
avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Benämning på de
äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under
birkrätt och där man idkade
internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock, ”pirkkapuu”, som användes vid kreditköp.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad
biskop hade han fått
biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga
domsrätt vid
biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Den samling av jordebrev och andra urkunder som samlats i biskopsgårdarna och som avspeglade biskoparnas ämbetsverksamhet och biskopsbordets framväxt.
Under medeltiden den
ämbetsed som en nyvald
biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Livsmedelsskatt som en
biskop hade
rätt att ta ut vid två tillfällen.
Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja
gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings
stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
De medeltida biskoparnas
rätt att erhålla
gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att
gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till
friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som
gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för
Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast
institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en
biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som
rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en
socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess
domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa
landskap var
nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av
biskop förrättas av stiftets domkapitel.
Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en
postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
För att kunna kandidera vid
biskopsval krävdes att personen skulle vara av äkta börd, att han var trettio år gammal och en man av goda seder och kunskaper. En ordensman eller en
biskop i ett annat
stift kunde inte väljas, endast föreslås.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade
rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Det
skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget
jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda
torpare eller
nybyggare i Kexholms
län och i den karelska delen av Viborgs län.
Hamnpenning eller
tullavgift som
kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Grupp i Ryssland vars ursprung fanns i bojarhirderna. I slutet av 1400-talet utgjorde de en stor del av storfursten av Moskvas handgångna män. I skatteboken över voternas femtedel som uppgjordes i Kexholm år 1500 ingår fem
bojarbarn och hovgårdsfogdar, vilka utrryckligen sades vara moskoviter.
Det kungliga boktryckeriet, som upprättades av Gustav Vasa, hade ett eget märke, det svenska riksvapnet med Vasa-vapnet i hjärtskölden. Boktryckarmärket ändrades när tryckeriet övertogs av Amund Laurensson år 1543.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding,
treding (
tridung),
nötslag (Åland) och markabol.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde
bol enbart gård.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett
hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i
relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Avgift inom gengärden som i Finland allmänt uppbars av bolmännen.
Person som inom ett
bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje
länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom
taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Årligen vald förtroendeman med
ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Allmogeman som brukade ett
hemman eller en gård och icke tillhörde herrskapsklassen.
Bonde som brukade egen jord var hemmansägare eller skattebonde. Bonden kunde (för egen räkning) bruka av
kronan ägd jord och var då kronobonde, eller av andra ägd jord och var då
landbonde eller frälsebonde. I Finland ägde 96 procent av bönderna själva sin jord ännu på 1540-talet och endast 4 procent var landbönder. Från senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet blev krono- och frälsebönderna allt fler och skattebönderna utgjorde en liten minoritet i Finland i början av 1700-talet. Skattebönderna ökade i antal igen från mitten av 1700-talet genom att det blev möjligt att köpa
kronohemman till skatte. Strax efter mitten av 1800-talet var de flesta hemmanen i Finland skatte. Indelningen i skatte-, krono- och
frälsebonde förlorade sin betydelse 1925 då jordskatterna avskaffades.
Stillestånd som under pågående krig slöts mellan två menigheter på ömse sida om en
gräns med löfte om att inte ofreda varandra.Bondefreder slöts i allmänhet under perioder då de statliga banden var svaga.
Arrendator av hemman, som ägdes av en skattebonde. Landbor, som satt på ofrälseland, skulle erlägga skatteavgifter i samma utsträckning som en skattebonde. Strängnässtadgan 1437 försökte i viss mån underlätta bondelandbornas ställning så att en viss lättnad i avgifterna till
kronan medgavs.
Räkneenhet och i Raseborgs
slottslän kanske också verkliga penningar. Räkningen i bondemarker förekom speciellt i Finland och omnämndes första gången 1378. Relationerna varierade i de olika finska landskapen.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en
stad som innehade
burskap och därför hade
rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Den medeltida borgaren i en
stad hade
rätt att driva borgerlig näring, att delta i allmän rådstuga, väljas till förtroendeposter i stadens styrelse, att dömas efter stadslag.
Den medeltida borgarens skyldigheter bestod i att göra borgerlig tunga, delta i brandskydd och nattvakt, delta i stadens försvar och att göra
kronan krigstjänst.
Förmögenhetsskatt som en
borgare betalade till staden och indirekt till kronan.
Under medeltiden hade
borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var
borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
Kvinna med burskap. Enligt de medeltida lagarna kunde endast män förvärva burskap. Källmaterialet visar dock att kvinnor i städer kunde uppnå full rättskapacitet. Tänkeböckerna visar flera burskapsavgifter som har erlagts av kvinnor. Förmodligen hade borgerskorna ärvt och fortsatt av make, fader eller annan anhörig driven yrkesverksamhet.
Avgifter som en blivande
borgare måste erlägga för att få burskap. I Sverige krävdes sådana endast av dem som inte var fast bosatta i staden.
Magnus Erikssons stadslag stadgade att avgifterna var fem öre och att självständiga yrkesutövare med en viss minimiförmögenhet var skyldiga att söka burskap. Avgiften skulle inte krävas av person som fäst gård- eller jordägande mö eller änka i staden, säkerligen inte heller av andra grundägare.
Benämning på de köpmän från Stockholm,
Åbo och andra inhemska städer, som sommartid gjorde handelsfärder till hamn- och marknadsplatserna vid Bottenviken. Säkra uppgifter om deras handel finns från 1300-talet. I Ulfsbys
privilegiebrev nämndes att stadens innevånare hade
rätt att i Österbotten byta ut handelsvaror mot livsmedel. Verksamheten reglerades 1420. Handelsfärderna sköttes ofta av handelsbolag där den rikare handelsmannen investerade kapital medan den fattigare gjorde den egentliga resan.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo.
Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det
bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis
rätt att idka utrikeshandel.
Ensidiga
mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje
fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter
klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda
vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
Stadganden i
stadslagen och sedvanor i städerna som avsåg att förhindra eldsvådor. Lagstiftningen gick i hög
grad ut på att begränsa användningen av eld. All användning av eld och lyse var förbjudet sedan det ringt i vård. Transport av eld fick endast göras i slutna kärl. Byggandet av stenhus uppmuntrades genom skattefrihet. Varje gård skulle ha utrustning och vatten tillgängligt.
Böter utkrävdes av den på vars gård eldsvåda brutit ut. Särskilda brandkårer organiserades.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens egentliga uppgifter förutom eventuellt brandvärdering är okända. Befattningen var oavlönad. Den är med säkerhet känd endast från Arboga.
Allmän beteckning för en skrivelse. För nordisk medeltid används
brev synonymt med
diplom eller urkund.
Urkund har en vidare betydelse. Breven kan kategoriseras efter innehåll. Också kyrkliga
statuter och världsliga stadgar har ofta bevarats i form av brev.
Kopiebok som huvudsakligen innehöll avskrifter av utgående brev. Begreppet användes ofta under 1800-talet för medeltida kopieböcker. Numera föredras begreppet registratur.
Den
avgift för
brev som erlades för att gälda kanslikostnader. I Upplandslagen stadgades att den som för ett svårt
brott ålades vallfart skulle ge biskopen två öre för att utfå brevet. Prästernas avgifter till biskopens
kansler för ordinationsbrev,
indulgensbrev och
kollationsbrev fastställdes 1423. Magnus Erikssons
landslag stadgade att
lejdebrev skulle lösas av kungens
kansler med ½ mark och
fridsbrev med 1 mark.
Lösen skulle också erläggas för häradshövdings och lagmans
fastebrev samt för lagmans dombrev. Fastighetsköp i staden skulle inskrivas i stadens bok och stadsskrivaren ersättas med 2 öre.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar.
Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Person som var anställd av den medeltida staden som renhållningskarl vid hamnen.
Skrivare i den medeltida stadens hamn. Tjänsten omtalades i Stockholm 1480.
Person som tjänstgjorde som
ordningsman i den medeltida stadens hamn.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna.
Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade
domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms
stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons
privilegiebrev till staden 1454.
Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk.
Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
Nybyggare. I praktiken en underklass av bönder som bestod av utmarkernas småbrukare. När invånarna i Egentliga Finland 1386 anhöll om lagman, gjordes skillnad mellan brytar och bönder. I Sverige var
bryte en allmän beteckning för uppsyningsmannen över trälarna på en gård. Sedan träldomen avskaffats fick bryte betydelsen ”fri man”.
Parallellbenämning på
matskott som förekom i Savolax och Karelen.
Ursprungligen det metallsigill med vilken en urkund, framför allt en påvlig sådan, var beseglad. Så småningom övergick betydelsen till själva urkunden. Det påvliga sigillet fick sitt hävdvunna utseende omkring 1100. Som benämning på påvlig
skrivelse avsåg
bulla först endast skrivelser av privilegienatur. Den nuvarande betydelsen är av senare datum. Urkundsmaterialet var ursprungligen papyrus men från 1100-talet förekom också pergament. Stiliseringen följer ett invecklat formelväsen. Beseglingen med blybullan gjordes utgående ifrån bullans natur. Dateringen uttrycktes i regel med romersk tideräkning med angivande av påvens regeringsår och från 1445 också det kristna året enligt stilus Florentinus. Bullan betecknades efter ingångsorden.
Samling av påvebullor och -brev.
Borgare.
Bure är endast känt från Söderköpingsrätten men förekommer i sammansatta ord som buregäld,
burspråk och burabrev.
Förteckning över personer som erlagt borgarskapsavgifter. Särskilda burskapslängder är kända från Stockholm och Arboga. I Arboga ingår de dock i tänkeböckerna.
Organisationen av bevakningen i den medeltida staden. Burvården skulle utgöra stadens bestående vaktstyrka mot fientliga anfall, den skulle sköta brandbevakning och fungera som en polisstyrka. Vårdstyrkan bestod av minst tolv män beväpnade med sköld, järnhatt och handvapen, harnesk och pansar. Alla
borgare med
burskap var skyldiga att delta. Vård gällde mellan klockan 21 och klockan 6 vintertid och klockan 4 sommartid. Under den perioden fick tavernorna inte sälja öl och andra drycker. Ingen fick ha ljus och eld i husen. Dubbla
böter stadgades för övervåld mot vårdstyrkan.
Kronans
fogde i stad. Byfogden hade
rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans
uppbördsman i
stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En
byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Benämning på
budkavel i Österbotten. Funktionen uppgick sedermera i åldermannastaven. Bykavlen var formad som ett bräde eller en träskiva och försedd med hemmanens bomärken. Den användes ännu i sen tid för att sammankalla bystämmor och uppbåda folk för att bekämpa skogsbränder.
Av
stad anställd lägre
tjänsteman (
stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en
båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre
skålpund tingsfisk för bågen.
Tillvaratagande av skepp eller
gods som förlist. Under medeltiden hade bärgaren ingen laglig
rätt till bärgarlön. Under 1100-talet utbreddes principen att skeppsbrott inte förändrade besittningsförhållandena, och kungarna började bevilja köpmän och städer friheter från strandrätt. I slutet av medeltiden blev det kutym att betala vanlig
dagspenning för bärgningsarbetet.
Person som mot
arvode hade i uppdrag att verkställa avrättningar och
exekvera kroppsstraff. Bödelsämbeten började förekomma i de svenska städerna i slutet av 1200-talet. Det är osäkert huruvida fast anställda bödlar förekommit på landsbygden under medeltiden.
Avgift som erlades av stadens
borgare och som är belagd från slutet av 1400-talet. Inkomsten användes för avlöning av stadens bödel. Eftersom summan var ganska liten skulle också målsägare från annan ort erlägga en viss
avgift för varje exekution.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en
böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
Vaktsystem som syftade till signaltjänst i skärgården.
Böte omnämndes i Upplandslagen. Bötevården slog larm om en fientlig
flotta siktades varpå strandvården förde signalen vidare till byvården. Längs östra Nylands kust kan systemet ha förekommit i mitten på 1300-talet. Det försvann senast i början av 1500-talet. Ortnamn med böte förekommer både på Åland och längs den finska kusten.
C
Bildkalender avsedd för borgerligt
bruk av icke läskunniga.
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Den andel av kollekten som franciskaner och dominikaner överlät till det lokala sockenprästerskapet då de höll gudstjänster utanför sina egna ordenshus. Andelen utgjorde vanligen en fjärdedel.
Slottsherre på en medeltida borg. I finska källor användes titeln första gången i samband med Mats Kättilmundsson 1324–1326. Titeln innebar ett militärt
ansvar och var förbunden med en krisperiod. Titeln var inte knuten till någon enskild borg och syftade på ett större område än ett slottslän. Den hade en annan innebörd än ”advocatus” eller ”prefectus”, även om samma person kunde använda dem jämsides. Först i slutet av 1300-talet användes titeln i förbindelse med en enskild borg. Samtidigt blev den svenska titeln ”hövitsman” allt vanligare. Utöver Kättilmundsson har titeln använts i samband med Karl Näskonungsson (1326–1328), Dan Niklisson (1346), Gerhard Skytte (1349–1350), Narve Ingevaldsson (1364–1365), Ernst von Dotzen (1374) och Bo Jonsson (1370-talet, omkring 1380).
Slottsherre på en medeltida borg. I finska källor användes titeln första gången i samband med Mats Kättilmundsson 1324–1326. Titeln innebar ett militärt
ansvar och var förbunden med en krisperiod. Titeln var inte knuten till någon enskild borg och syftade på ett större område än ett slottslän. Den hade en annan innebörd än ”advocatus” eller ”prefectus”, även om samma person kunde använda dem jämsides. Först i slutet av 1300-talet användes titeln i förbindelse med en enskild borg. Samtidigt blev den svenska titeln ”hövitsman” allt vanligare. Utöver Kättilmundsson har titeln använts i samband med Karl Näskonungsson (1326–1328), Dan Niklisson (1346), Gerhard Skytte (1349–1350), Narve Ingevaldsson (1364–1365), Ernst von Dotzen (1374) och Bo Jonsson (1370-talet, omkring 1380).
Kapten eller
hövitsman över Österlanden,
titel som Gerene Skytte använde 1347–1348 och Bo Jonsson en gång på 1370-talet och omkring 1380. Titeln innebar ett militärt
ansvar som omfattade mer än
Åbo slottslän.
Strävan efter att uppnå välvilja, beteckning för den brevled som i allmänhet fanns mellan
salutatio och narratio.
Dispositivt
dokument som gav
laga kraft åt en rättshandling. Den avfattades i jag- eller vi-form. Motsatsen till en ”carta” är en ”notitia”.
Kyrklig
avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor,
beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet.
Cathedraticum kunde ibland också beteckna den
avgift som en
ärkebiskop gav sin patriark, en
biskop sin
metropolit och en
präst sin
biskop vid ordinationen.
Skälig orsak, de nödvändiga förutsättningarna för att villkoren för ett
beneficium skulle få ändras. Exempelvis kunde ett
kanonikat delas i två tjänster endast om det fanns en skälig orsak.
Källarmästare, ekonom. Tjänsten som
cellarius medförde inte någon större
värdighet eller
rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom den bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande
befattning i kloster.
Skatteskrivning, registrering av person- och förmögenhetsförhållanden med tanke på en rättvis
fördelning av skatterna. Senare användes termen också om en lista på skattskyldiga med uppgifter om förmögenhet. I de medeltida urkunderna används
census ofta i betydelsen
skatt eller arrende. I
kanonisk rätt avses särskilt en årlig
avgift som en
kyrka eller beneficieinnehavare erlade till biskopen eller på grund av biskoplig
auktoritet åt någon annan. I Finland förekom census när Borgå
socken och dess
kapell inkoorporerades med cisterciensklostret i Padis under åren 1351–1429. Systemet utvidgades under 1400-talet.
Den
avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i
Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
Handlingstyp som användes vid kontrakt, rättsliga
dokument och dylikt. Texten skrevs två gånger på ett pergament/papper. I mellanrummet mellan texterna skrev man ett eller flera ord eller bokstäver. Ofta
in nomine Dei, Jesus eller ABC. Därefter skars dokumentet med en börjande eller sicksack-linje genom
orden så att delar av de genomskurna
orden skulle synas i bägge dokumenten. Avsikten var att det skulle bli omöjligt för innehavarna av dokumenthalvorna att förfalska dem. I Finland har typen förekommit på 1400-talet i biskopskansliet.
Under svenska tiden förekommande benämning på
stämning eller skriftlig
kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om
kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Medeltida handskriven text i bokform. Beteckningen infördes när man övergick från rullar till inbundna böcker. Uttrycket används ofta om lagsamlingar.
Pergamenthandskrift i bokform. Pergamentet hade många fördelar framom papyrusen. Det var betydligt starkare, lättare att hantera och kunde också återanvändas.
Det andliga släktskap som enligt
kanonisk rätt inträdde vid fadderskap. Det hade konsekvenser bl.a. genom att det utgjorde äktenskapshinder.
Gemensamt bord för kleresiet. Ett sådant inrättades i
Åbo efter norsk förebild år 1493.
Den statutsamling för Uppsalaprovinsen i vilken alla utgivna
statuter samlades. Det utgavs i början av 1440-talet. Redaktör var domprosten Birger i Strängnäs. Samlingen är indelad i huvudgrupper. Bestämmelser om samma ämne har grupperats flockvis från olika statuter. Det trycktes år 1525.
I diplomatiken den brevled som i synnerhet i privata
brev förekommer efter dispositio,
narratio eller
petitio och som således avslutar brevet. Den har definierats som den del som utvecklar framställningens föremål.
Visitationsdistrikt inom
dominikanorden som bildades av Visby med Reval och Åbo. Senare tillkom också Viborg i Finland. Verksamheten kulminerade på 1200-talet och det var till Visby som
biskop Thomas av
Åbo begav sig efter sin avsägelse 1245.
Kustodmöte. Möte där representanterna bestod av ledarna för kustoderna i en
provins inom franciskanorden. Mötet kunde ersätta provinsialkapitlet under de år då det inte kunde sammanträda.
Ett slags väktare vid den medeltida katedralskolan. Det fanns tendenser till självstyre hos eleverna, och det är möjligt att corycei utsågs av eleverna själva.
Beseglingen med en blybulla med ett hampsnöre. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden innehöll ett åliggande.
Beseglingen med en blybulla med trådar av rött och gult eller enfärgat silke. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden gav adressaten en rättighet.
Ordningsman vid en medeltida katedralskola. I katedralskolan fanns tendenser till självstyre hos eleverna. Det är därför möjligt att
custodes utsågs av eleverna själva.
D
Ordensprovins till vilken de svenska, danska och norska dominikanerna hörde. Den nordiska provinsen styrdes av en gardian. En gång om året samlades varje konvents
prior till gemensamt
kapitel under provinsialpriorns ledning. Där avgjordes frågor om förflyttningar, studier, nygrundadningar med mera. Årligen (efter 1372 vartannat år) hölls också ett
generalkapitel för ordens samtliga provinser.
Ordensprovins till vilken de nordiska franciskanerna hörde. Provinsen leddes av en provinsialminister. Enligt en
bestämmelse 1390 skulle provinsialministern i Dacia turvis väljas från Danmark eller från Sverige/Norge. Bestämmelsen beaktades i huvudsak under hela 1400-talet. Om provinsialministern var dansk skulle hans ställföreträdare, provinsialvikarien, väljas från Sverige/Norge och
vice versa.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och
frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära
Åbo varje
bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets
ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo
län skulle för var 40:de
rök hålla en stadigvarande
arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Sveriges
drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”.
Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans
ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Datumsformel enligt en biskops eller en kungs regeringsår.
Datering. Den del av slutformeln i ett
diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter
corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
Dekan vid artesfakulteten vid det medeltida universitetet i Uppsala. Tjänsten är belagd redan 1481, nästan omedelbart efter universitetets grundande.
Samling av den kanoniska rätten som sammanställdes av Gratianus efter 1140. Den är indelad i tre delar. Den första delen indelas i ”distinctiones” som i sin tur indelas i ”canones”. Den andra delen indelas i ”Causae” och dessa i ”questiones”, vilka sedan indelas i ”Canones”. Den tredje delen indelas i ”Distinctiones” med motsvarande ”canones”. Den utgör också den första delen av en samling med sex lagtexter som gick under namnet
Corpus Juris Canonici. Den ägde
laga kraft i den katolska kyrkan till 1917, då den förnyades.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av minderårighet. Formellt skulle en person vara fjorton år gammal.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av svagsinthet.
Kroppslig missbildning eller lyte. Förlusten av en lem gjorde i princip en person inkompetent för kyrkliga ämbeten som präst. I så fall måste personen ansöka om påvlig dispens.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på frund av att personen i fråga hade dåligt anseende.
Hinder för att ta emot tonsur eller vigning på grund av att ståndaktigheten i tron inte hade prövats. Detta gällde speciellt nyligen kristnade.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning beroende på att personen i sitt tidigare yrke visat bristande mildhet. Det kunde handla om en krigare, en
domare som fällt döds- eller stympningsdomar eller en skarprättare.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på ofrihet. Som ofrihet betraktades omyndighet, skuldförpliktelse, livegenskap eller äktenskapliga band.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att personen ingått flera tidigare äktenskap.
Hinder för att mottaga vigning eller tonsur på grund av bristande lärdom.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en
greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad
uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också
rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i
Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen:
ordförande för en universitetsfakultet.
Brev i vilket utfärdaren förbinder sig att bedja för mottagaren och innesluta denne i gemenskapen. Ett stort antal
delaktighetsbrev för enskilda personer är bevarade. Det förekom också att ett världsligt
gille delgavs ett delaktighetsbrev av en kyrklig orden.
Snittet i ett chirographum.
Rätten att ingripa då en utnämnd kyrklig
tjänsteman eller
präst inte inom utsatt tid besatt sitt ämbete.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en
klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var
diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra
tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Termen har i svensk medeltid mer eller mindre oegentligt fått beteckna vissa medeltidskällor av sinsemällan ganska olika karaktär, men med de gemensamma draget att de oftare än annalerna meddelar inte enbart år, utan också datum för de noterade händelserna. Diarier som utgör dagliga anteckningar över in- och utgående ärenden har inte bevarats från nordisk medeltid, utan de äldsta är från 1500-talet.
Ställning som högsta kapiteldignitet;
titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
Ställning som högsta kapiteldignitet;
titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett
beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas
diplom eller även
urkund på svenska.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett
beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas
diplom eller även
urkund på svenska.
Typ av
avskriftssamling som innehåller alla slag av medeltida
brev som anses vara av historiskt intresse. Beteckningen uppträder först på 1700-talet och användes inte under medeltiden.Traditionen inleddes i Sverige i
Antikvitetskollegium och hit hör Örnhielms, Peringskiölds, N.R. Brocmans och L.F. Rääfs diplomatarier och B.E. Hildebrands samling. På 1800-talet tillkom avskrifter från utländska arkiv. Under 1900-talet ersattes de handskrivna kopiorna av fotografier.
Epitet som ofta används i medeltidslatinet och bäst kan översättas med ”den förståndige eller gode mannen”.
Vid sidan av föreläsning den viktigaste av den medeltida lärda undervisningen. Metoden tillämpades systematiskt från och med 1100-talet. Vid en
disputation ställde magistern frågan och en
baccalaureus besvarade den som respondent. De övriga närvarande hade
rätt att göra objectiones, invändningar. Åhörandet och deltagandet var obligatoriskt för den som ville erhålla lärda grader.
Ändring av villkoren för ett beneficium, som innebar delning och skapande av två eller flera tjänster. Med domkapitlets
medgivande kunde biskopen dela ett
kanonikat i två tjänster om det fanns en skälig orsak. Ett prästerligt bord kunde delas om avståndet till kyrkan blev för långt för dem som bodde i utkanten.
Lärd man; beteckning som användes hela medeltiden och efter universitetens uppkomst speciellt om den högsta lärda graden. Titlarna
professor och
magister användes ofta som synonymer. På 1400-talet reserverades doctorstiteln i Paris och Oxford för den högsta graden i de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna.
Användes under medeltiden ibland som epitet för nämndemän. Eventuellt är det fråga om någon form av ”yrkesbeteckning” som övergått i släktnamn. Företeelsen kan spåras på 1550-talet. I Ålands
dombok för år 1607 användes benämningen
domare för den främste nämndemannen i varje åländsk nämnd.
Den
avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte
tingsgästningskappar eller -penningar.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma
domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405.
Dombok fördes antagligen från början vid
Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför
hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet. Under svenska tiden en underrätts inbundna domstolsprotokoll, övergående från 1549 och särskilt efter 1614 i betydelsen huvudprotokoll vid härads-, kämnärs-, rådstugu- och lagmansrätter samt vid vissa specialdomstolar. Vid vissa hovrätter avses med domböcker också inbundna
arkivexemplar av domar i
civilmål som är undertecknade av alla dem som var med om att fatta beslutet. Domböckerna sändes årligen in till
kammaren för granskning, från 1723 till hovrätten.
Dispositiv urkund, varigenom den dömande kungör den fällda domen till efterrättelse.
Dombrev omnämns i Magnus Erikssons landslag. Ofta utfärdades
dombrev endast i de fall då målsäganden var villig att utlösa dem. En lagmans dombrev kostade ½ öre.
Jungfru,
titel för en sorts
hovfröken under högmedeltiden.
Domicella användes på annat sätt än den maskulina titeln ”domicellus”. Titeln användes av ogifta kvinnor som tillhörde högfrälset, men inte av ogifta kvinnor inom kungahuset.
Orden grundad av den helige Dominikus år 1216. Den antog augustinregeln och stadfästes av påven samma år. Ordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära
myndighet var generalkapitlet som sammanträdde vartannat år.
Orden var 1228 indelad i tolv provinser.
Sigill som användes för
besegling av
dom utfärdad i kungens namn. Enstaka
domsigill är kända från Magnus Ladulås tid. Domsigill användes regelbundet endast under Magnus Erikssons regering. Sigillet hade inskriptionen ”ad causas” och ersattes ett par gånger med ett
sigill som hade inskriptionen ”ad officium”.
Under medeltiden en gåva (
själagåva) till
kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av
jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en
ed åt staden och hade
rätt till en viss lön för varje
läst råg som han lossade.
Det avstånd som av stadens
syllsättare skulle mätas ut mellan varje
hus på tättbebyggda platser. Ändamålet var att hindra att ”droppar röta andras tak”. Syllsättarna tillkallades också i tvister angående dropprum.
Dropprum omtalades sista gången i Stockholm 1584.
Under medeltiden hade
drots två grundbetydelser: köks- eller
hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande
riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande
karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades
fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I
Kalmar recess 1436 ingick en
bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också
politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
Förfarande som innebar att en
kärande kunde tillåta svaranden att värja sig med ed. I landslagarna kunde detta förekomma vid lytesskada. I de flesta fall krävdes dessutom edgärdsmän.
Beteckning på en process som förekom i de medeltida germanska lagarna och som innebar att den ena parten var avliden. Det vanliga uttrycket för att åtala den döde är i svensk
rätt ”att giva den döde sak”.
Dödmansprocess försvann i och med Magnus Erikssons lands- och stadslag.
E
Kungen har sedan gammalt avlagt en
ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns
hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Person som valts till
biskop av domkapitlet i hans kommande stift. Efter valet erhöll han titeln
electus och skulle inom tre månader presentera sig för sin ärkebiskop, som hade
rätt att konfirmera valet och konsekrera honom. Som electus hade den blivande biskopen ett rättsligt anspråk på biskopsstolen. Under 1200-talet började domkapitlet utkräva edsvurna valkapitulationer av sin electus.
Titel för en
electus som erhållit
konfirmation på sitt ämbete, men ännu inte blivit invigd.
Electus confirmatus hade förbindelse med sin blivande
kyrka och den förbindelsen kunde endast påven upplösa. Han hade då förvärvat
jus in re, sitt biskopliga ämbete, med makt att råda in spiritualibis et temporabilus. Undantaget var enbart de sakrala befogenheter som tillkom biskopen efter biskopsinvigningen.
Småbrukare. Benämningen omtalas i Egentliga Finland 1419.
Marknad i en
stad där endast stadens egna
borgare fick saluföra sina varor. Enskilda marknader försvann 1788.
Den färd till de olika landskapen som en nyvald kung gjorde under medeltiden. Rutten var bestämd i landskapslagarna och landslagarna. Varje
landskap skulle ge den nyvalde kungen
lejd och
gisslan före denne fick rida in i landet. När kungen anlände till tinget skulle han svära att vara landskapets invånare trogen och inte bryta
rätt lag i deras land. Eriksgatan omtalas första gången 1210. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362 och detta avsatte bestämmelser om hur eriksgatan skulle utsträckas till Finland i
Kristoffers landslag 1442. Traditionen fortlevde in på 1600-talet och till och med på 1700-talet, men då mera metaforiskt.
Den färd till de olika landskapen som en nyvald kung gjorde under medeltiden. Rutten var bestämd i landskapslagarna och landslagarna. Varje
landskap skulle ge den nyvalde kungen
lejd och
gisslan före denne fick rida in i landet. När kungen anlände till tinget skulle han svära att vara landskapets invånare trogen och inte bryta
rätt lag i deras land. Eriksgatan omtalas första gången 1210. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362 och detta avsatte bestämmelser om hur eriksgatan skulle utsträckas till Finland i
Kristoffers landslag 1442. Traditionen fortlevde in på 1600-talet och till och med på 1700-talet, men då mera metaforiskt.
Enskilt rågånget fångstområde som var beläget långt ifrån hemtrakten och som ofta också omfattade fiskevatten. Erämarkerna var oftast privat egendom som kunde ärvas, säljas, bytas eller avyttras på något annat sätt.
Tvingande omständighet, en av de förutsättningar som skulle föreligga för att en
biskop inom sitt
stift kunde sammanslå två redan befintliga beneficium.
Fördel. Biskopen hade
rätt att inom sitt
stift sammanslå två
beneficium om det medförde en uppenbar fördel. För sammanslagning av två
prästbord eller ett prästbord med ett
kanonikat fordrades domkapitlets tillstånd.
Uppbörd: en omdiskuterad benämning i Sverker Karlssons
donationsbrev till Uppsala
domkyrka år 1200. Efter donationsbestämmelserna följde allmänna stadganden om andlig
domstol samt uppgiften att kyrkans
hus och åkrar skulle vara fria från all kunglig uppbörd. Det har hävdats att ordet
exactio i detta sammanhang inte skulle åsyfta
uppbörd utan endast bötesuppbörd.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom
census vid behov kunde erläggas till en
biskop eller med biskoplig
auktoritet till någon annan instans. En del av de
äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom
census vid behov kunde erläggas till en
biskop eller med biskoplig
auktoritet till någon annan instans. En del av de
äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Den andra av de lägre vigningsgraderna inom den katolska kyrkan. Excorcisten hade i uppgift att fördriva demoner. Han ordinerades till ämbetet av biskopen.
Sammanfattande benämning på den medeltida kyrkans begravningsceremonier. Begreppet uppfattades juridiskt och mycket sällan liturgiskt.
Biskop som var direkt underställd påven.
Exemption som grundade sig på
lag eller privilegier.
Kyrkorättslig term som innebar att en person, korporation eller
institution lösgjordes från det normala kyrkliga subordinationsförhållandet; under 1600-talet förekommande benämning på dispensation.
Exemption som grundade sig på att det undantagna är
äldre än närmast överordnad
myndighet och således erhöll sin
exemption vid den överordnande myndighetens tillkomst.
Exemption som grundade sig på hävd.
I medeltida bemärkelse en form för påvlig tillsättning av ett kyrkligt ämbete, som innebar
rätt för vederbörande att få första ledigblivna
prebende därsammastädes, vanligen av samma storleksordning som det givna ämbetet. Expektansämbetena avskaffades delvis 1483 men huvudsakligen först på mötet i Trident.
F
Kyrkans byggnadskassa, jordegendom som tillhörde kyrkan, men som inte ingick i prästbordet. Till den ursprungliga jordegendomen tillkom under medeltiden ofta nyförvärv genom testamenten, donationer eller köp. Största delen av jordegendomarna indrogs efter reformationen.
Fakultet för de fria konsterna. Dessa bestod av
trivium (grammatik, retorik och logik) och quadrivium (aritmetik, geometri, musik och astronomi). I Paris leddes artes-fakulteten av rektor, som i slutet av 1200-talet blev hela universitetets rektor. I artes-fakulteten avlades först baccalaureus-examen, och därefter krävdes omkring fyra års studier för magisterexamen.
Fakultet för de fria konsterna. Dessa bestod av
trivium (grammatik, retorik och logik) och quadrivium (aritmetik, geometri, musik och astronomi). I Paris leddes artes-fakulteten av rektor, som i slutet av 1200-talet blev hela universitetets rektor. I artes-fakulteten avlades först baccalaureus-examen, och därefter krävdes omkring fyra års studier för magisterexamen.
Benämning på vittnen vid dop och eventuellt också vid konfirmation. Enligt
kanonisk rätt skulle fadderskapet ligga utanför barnens familjekrets. Antalet faddrar var vanligen två till tre. Vid dopet skulle faddern föra barnet till kyrkan och under ceremonin hålla det samt säga dess namn. I första hand skulle faddern förrätta nöddop. Krav på fadderns kunskaper ingår i många landskapslagar och synodalföreskrifter.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ
gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten
rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet
fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s
bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den
fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ
gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten
rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet
fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s
bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den
fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Åbobiskopens krigsfolk. Under medeltiden hade biskopen i
Åbo ett proportionellt betydligt större
krigsfolk än de övriga nordiska biskoparna.
Beteckning för personer som bl.a. fick sitt uppehälle som läkare och var tjänare hos stormän och kungar. Beteckningen användes ofta pejorativt. I Finland förekom uttrycket som beteckning för
biskop Henriks körsven.
Den bestämda dag som enligt götalagarna och landslagen var bestämda för landbons avflyttning. Fardagen var terminer inom en sammanhängande flyttningsperiod mellan jul och midfastan. Landslagen omtalade bara en fardag, nämligen torsdagen före midfastan, men två legostämmor, Mårten och pingst.
Stadslagen fastställde två fardagar om året. I Finland tillämpades förmodligen inte landslagens bestämmelser utan för såväl landbönder som pigor och drängar var Michelsmässan (29/9) flyttdag.
Person som var närvarande som
vittne vid rättshandlingar för att dessa skulle vinna laga kraft. Fastar behövdes vid fastighetsavhändelse, fästning,
förlikning vid mandråp och bolagsbildning.
Diplom från Finland visar att fastarna vanligen var 1 + 8. Det innebar en forskälaman samt åtta fastar.
Officiellt
intyg på att ett köp eller
byte av jord blivit genom
lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars
jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen
fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I
Gamla Finland utfärdades fastebreven av
krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Under senmedeltiden beteckning för den centrala finansförvaltning som utövades från den kungliga kammaren.
De
län vars inkomster var direkt anslagna till kungens eller riksföreståndarens underhåll. De förvaltades vanligen direkt från Stockholms slott och slottsfogdarna redovisade dit.
De
län vars inkomster var direkt anslagna till kungens eller riksföreståndarens underhåll. De förvaltades vanligen direkt från Stockholms slott och slottsfogdarna redovisade dit.
Den del av tiondet som var avsedd för de fattigas underhåll. I Hälsingland utgjorde den 1/3 av tiondeuppbörden, men fattigtionden tycks inte ha förekommit i Finland under medeltiden. I början av medeltiden behöll bönderna fattigtiondet vanligen själva men när de kyrkliga institutionerna utvecklades hävdades principen att lekmän inte fick ha hand om kyrkliga tionden.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders
sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av
fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt
äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Extra
skatt som
drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes.
Skatt som
drottning Margareta år 1403 tillkännagav att hade utgått med femton mark av var fullgärd. Fem mark hade avlysts vid Erik av Pommerns
eriksgata och nu skulle också de återstående tio marken avlysas. Alla gamla skatter skulle utgå som förut och varje
bonde skulle utföra sexton dagsverken om året. Eventuellt betydde beslutet dock bara att den gamla femtonmarkshjälpen fick en ny form.
Person som ville bli
borgare i en
stad men inte ägde grund där. Därför krävdes han på en
burskapsavgift om fem öre. Beloppet blev med tiden ganska obetydligt och uttrycket fick en pejorativ innebörd.
Allmän giltighet. Frågan om urkundens beviskraft utvecklades i Norden under medeltiden. Den kanoniska rätten fastslog att beviskraftiga handlingar skulle vara uppsatta av en
offentlig notarie eller försedda med autentiskt sigill. I Norden uppfattades notariesystemet som främmande och i stället måste vittnen tillkallas. Sedan början av 1300-talet skaffades dock i viktigare ärenden en notariatsurkund. Sigillurkunden var dock viktigare. I slutet av medeltiden tillerkändes dock böcker förda av institutioner som städer och kyrkliga institutioner som beviskraftiga.
Benämning på frister som förekom i rättslivet samt på sammankomster som utsattes för att hållas i samband med en dylik frist.
Fimt omfattades av tingsfrid. Den hölls ofta i den svarandes hem och kunde exempelvis gälla frågor som
skifte av bo, som tjuv jämte livet förverkat genom full stöld.
Egentligen
lagman i Österland lydande under finsk rätt. Titeln användes av lagmannen Jakob Andersson i en
urkund som utfärdats i Satakunta 1347. Förmodligen har lagmannen velat poängterat skillnaden i sedvänja mellan Sverige och Finland.
Kunglig skattkammare där kungens och rikets dyrbarheter förvarades. Under medeltiden var
skattkammaren inte skild från de finansiella uppgifterna.
Kommunal
besiktningsman som granskade fisk som förpackats i tunnor. Fiskvräkarna utsågs vanligen bland tunnbindare och spilare och avlönades med en mindre
avgift för varje granskad tunna.
Fiskvräkare förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Del av den medeltida staden. Fjärdingarna behövde inte vara fyra till antalet. Fjärdingen utgjorde grundenheten för bekämpningen av eldsvådor. Varje
fjärding hade två ledare, en svensk och en tysk. Under 1300-talet kallades de ofta för fjärdingshövdingar, senare för fjärdingsmän.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms
län samt delvis också i Kumogårds län. I
Åbo och Raseborgs
län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län
marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en
socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Ledare för en
fjärding i en
stad under medeltiden. Antalet
ledare var två, en svensk och en tysk. När en eldsvåda bröt ut skulle minst sex fjärdingshövdingar leda släckningsarbetet, i vilket en man från varje gård skulle delta. Benämningen
fjärdingshövding förekom huvudsakligen på 1300-talet och ersattes sedan med fjärdingsman.
Strategisk åtgärd genom vilken man strävade efter att ekonomiskt isolera och bryta all in- och utförsel från ett land. Under korstågstiden förbjöd de kyrkliga konsilierna vapenexport till hedningar. Påven utfärdade förbud mot vapenexport på
initiativ av biskopen i
Åbo 1229. Hansastäderna använde vid flera tilfällen handelsblockad som ett utrikespolitiskt påtryckningsmedel.
Enskild skogsmark. Benämningen har främst använts i Österbotten.
Form av sjuk- eller ålderdomsförsörjning, varigenom någon mot livstids vård och underhåll överlämnade sig och sin egendom till en annan.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående
skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig
avgift vilken såsom en
ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
Den lägsta rättsinstansen i en
stad enligt Magnus Erikssons stadslag. Fogderätten sammanträdde på torget och bestod av en fogde, som representerade kungen, och en svensk och en tysk rådman. De sistnämnda var rättafogdar. Förmodligen avhandlades endast
politimål av fogderätten. Domarna kunde appelleras till rådet.
Samling av modellbrev, som var uppställda enligt de gällande teoretiska reglerna för dictamen. Formulärboken utgjorde en praktisk handbok som inte bara utnyttjades av kyrkan och kronan, utan också ibland av privatpersoner. I den
donation som
biskop Hemming gav till
Åbo domkyrka omkring 1354 ingick en dylik
formulärbok och i
biskop Magnus
kopiebok från slutet av 1400-talet ingick fyra
formulär för uppgörande av testamenten.
Domstol, domsrätt, jurisdiktionell behörighet, laga domstol. Under medeltiden skiljde man mellan det världsliga samhällets
domsrätt och kyrkans domsrätt.
Domstol som avgjorde
mål gällande samvetsfrågor. Till dem hörde alla frågor som gällde den kristnas förhållande till Gud. Ärendena avgjordes antingen inför botsakramentet eller utanför detta. När någon exempelvis blev löst från korstågslöfte avgjordes frågan av
forum conscientiae men utanför botsakramentet. Ärendena behandlades vanligen bakom lyckta dörrar.
Kyrklig
domstol för tvisteforum. Domstolen behandlade frågor som gällde de kristnas förhållande till varandra inom kyrkan som rättsligt samhälle. Behandlingen av ärendena var offentlig.
Kyrkans dömande myndighet. Inom kyrkans
domsrätt skiljde man mellan samvetets
forum och tvisteforum. I betydelsen laga
domstol utgick man från principen att målet skulle dras inför den anklagades domstol, det vill säga domstolen för det område där han hörde hemma. Enligt bestämmelser 1215 skulle ingen instämmas till
rättegång som hölls på en ort belägen mer än två dagsresor från hans hemstift. I senare påvebullor framhölls dock särskilt att dessa bestämmelser inte fick utgöra hinder för behandling av dylika mål.
Den senare vanliga benämningen på
forum judicale eller forum contentiosum.
Den vanliga benämningen på
forum conscientiae under senmedeltiden.
Det världsliga samhällets domsrätt. Under medeltiden skiljde man mellan kyrkans domrätt och den världsliga domsrätten. Problemet med laga
domstol behandlades av en hel
titel i dekretalerna.
Särskild kategori av ofria, som var födda och uppvuxna på den gård där de levde. Benämningen förekommer i landskapslagarna, och en
fostre hade en bättre ställning än övriga ofria. Hans ställning skiljde sig rättsligt och han kunde ha egendom och självständigt bo.
Fogde i Österlanden, Gereke Skyttes
titel 1347–1348. Åren 1349–50 använde han titeln
capitaneus de Osterlande.
Orden som uppstod spontant kring Franciskus av Assisi. En omarbetad ordensregel stadfästes 1223.
Orden var en klerkorden med olika slag av apostolisk verksamhet. Varje ordenshus hade sitt verksamhetsområde. De första grundades i Norden på 1230-talet. Ordens syfte var evangeliets efterföljelse i fullständig fattigdom, arbete för eget och nästans själagagn genom predikan och föredöme. Franciskanernas
författning under medeltiden är inte helt klarlagd. Ordensregeln var allmän och generalkapitlen fick utforma konstitutionerna. Ordens högste styresman var generalministern. Senare utvidgades generalkapitlets makt. Den kvinnliga grenen av franciskanorden, klarissorna, hade sitt ursprung i det kloster som den heliga Klara grundade 1212.
Franciskanorden delades 1517 när påven stadfäste observantorden. I Norden upplöstes franciskanorden före 1537. Ordenshusen fanns kvar längst i Finland där Raumo upplöstes först 1538.
Den period under vilken jakt av ett visst bytesdjur är förbjuden.
Fridlysningstid omnämndes redan i vissa landskapslagar och Dalalagens fridlysningstid var mellan den 15 april och den 13 oktober. Varje villebråd hade sin egen fridlysningstid, medan fåglarna saknade sådan. Rovdjur var fredlösa året om.
Avgift som enligt
Magnus Erikssons stadslag erlades till rådet i samband med överlåtelsen av fast egendom i staden. Överlåtelsen skulle ske offentligt på rådhuset och bekräftas genom
fastebrev eller anteckning i stadens bok. Avgiften betalades av förvärvaren.
Marknad i en
stad där också andra än stadens egna
borgare kunde saluföra sina varor.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av
beneficium var noggrant reglerade. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades
frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet.
Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
Ämbete som ett par gånger omnämndes i Stockholm under medeltiden. Fäbaggens uppgifter är okända. Eventuellt skulle han övervaka förbudet mot att hålla kreatur inne i staden.
Frihetsstraff som fanns i Norden under medeltiden, men som hade en mycket liten betydelse. I gårdsrätterna omtalades upp till en månads fängelse.
Fängelsestraff hade förmodligen uppkommit under inflytelse av kanonisk lag. Klostren hade egna fängelser.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem
kvarter eller befallningar. Fänikans
stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren,
trumslagare och
pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en
fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en
fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens
stab och hade ofta en
lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och
marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde
fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under medeltiden finsk motsvarighet till skandinaviskt ledungsskepp. Huruvida en organiserad
ledung faktiskt funnits är osäkert.
Avgift som under medeltiden erlades av bönderna i trakter med vidsträckta vattendrag. Den motsvarade de
väg- och broavgifter som förekom i andra landskap.
Skatt som erlades i form av boskap eller boskapsprodukter. Under medeltiden var dessa de allmännaste skatterna i Finland. De erlades av bönderna såväl till kyrkan som till kronan. Landbönderna erlade fäskatter till sina herrar.
Avgift som i de medeltida städerna uppbars för borgarnas
rätt att ha öppen bodförsäljning. På motsvarande sätt har också försäljningen på stadens torg varit avgiftsbelagd.
Byte av en
skattepersedel in natura mot en annan. Belägg för
förbytning finns redan från 1300-talet. Under 1500-talet hade den lokala ekonomin förändrats jämfört med den tidpunkt då en särskild
pålaga hade införts. Därför gjordes skatteavtal med allmogen om hur svårlevererade skattepersedlar skulle värderas och bytas ut mot andra.
Person som inom en
fänika på 1500-talet hade uppsikt över trossen, skötte röjning av marschvägar och utsåg lägerplatser. Han ingick i fänikans stab.
Den
styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en
förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett
avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Offentligrättslig term för högtidligt bindande utfästelse, förbindelse, löfte.
Skyldigheten för bonden gentemot kungen att sköta transporter. En gammal förselskyldighet var lagarnas bestämmelser om kungens budkavel. Kungens
skeppsvist skulle också enligt landskapslagarna föras till kungens visthus. I folkets
ed till en nyvald kung ingick skyldigheten att utan
tredska flytta och föra skatterna enligt kungens vilja och deras egen rätt. Termen vectura förekom i en
urkund av Magnus Eriksson 1347.
Benämning som huvudsakligen användes om den person som var
ordförande för fastarna. Uppgiften kunde vara förenad med andra och det förekom att förskälamannen också var häradshövding. Benämningen förekom åtminstone i Satakunta, Egentliga Finland och på Åland.
Benämning på de i Sverige sedan slutet av 1500-talet ofta detaljerade urkunder, i vilka en
regent vid sitt trontillträde eller efter ett framgångsrikt uppror med
ed lovade och tillförsäkrade folket eller ett särskilt
stånd vissa rättigheter.
Försäkran preciserade och begränsade den kungamakt som lagen och kungaeden förutsatte. Termen har av forskningen också använts om medeltida handfästningar.
G
Avrättningsplats. Under tidig medeltid förekom inte speciella galgbackar. När den dömde fått sin
dom på tinget hängdes han vanligen i närmaste träd. En konstgjord galge är belagd i Birgittas uppenbarelser. I de större städerna var galgbacken konstruerad för flera delinkventer som upphängdes enligt en viss rangordning. Vanligen användes rep, i svårare fall kedja. Om repet brast släpptes vanligen den dömde. De avrättade fick vanligen hänga kvar bli nergrävda på backen. De begravdes inte i vigd jord. Levande begravning av dömda kvinnor förrättades också på galgbacken.
Kronans
regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes i ett
brev 1477.
Generellt
skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Föreståndare för ett enskilt ordenshus bland franciskanerna. Gardianen utsågs av provinsialministern och diffinitorerna med hörande av bröderna. Gardianens ämbetstid var inte begränsad, tills den bland observanterna fastställdes till tre år. Gardianen biträddes av ett
råd av discreti och hans ställföreträdare var vicegardianen. Endast prästbröderna var valbara till gardian.
Dominikanordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära organ. Generalkapitlet sammanträdde från och med 1372 vartannat år. Till detta sammanträdde två gånger i följd valda representanter och deras följeslagare från varje ordensprovins och den tredje gången provinsialpriorerna och deras valda socii. I de fall då generalkapitlet skulle utse
generalmästare skulle varje
provins representeras av såväl sin
prior som av en vald representant och en socius. Varje ändring av konstitutionerna måste godkännas av tre på varandra följande generalkapitel.
Franciskanordens högsta lagstiftande församling. Den sammanträdde vid pingsten vart tredje år på en ort som turvis låg norr och turvis söder om Alperna. Till generalkapitlet sammankom alla provinsialministrar samt en
kustos och en vald discretus från varje provins. Generalkapitlet utsåg generalministern och kontrollerade dennes verksamhet. Generalkapitlet kunde också avsätta generalministern.
Ledare för munkarna i ett birgittinerkloster. Birgitta gav ingående instruktioner om klostrens sammansättning. Det skulle bestå av 60 systrar och 25 bröder, varav åtta lekbröder under en
abbedissa och en
generalkonfessor för bröderna. Generalkonfessorn skulle utses av abbedissan. Fördelen med ett dubbelkloster var att systrarnas behov av av präster för bikt och mässor blev tillgodosett.
Högsta styresman för franciskanorden. Ursprungligen var denne nästan enväldig men efterhand ökade generalkapitlets makt. Generalministern utsågs av generalkapitlet på livstid och kunde också avsättas av generalkapitlet. År 1517 bestämdes generalministerns ämbetstid till sex år.
Dominikanordens högsta styresman. Han utsågs av generalkapitlet på livstid. Han var skyldig att avlägga räkenskap inför generalkapitlet. I början hade han ingen fast residensort men från slutet av 1400-talet uppehöll han sig huvudsakligen i Rom.
Studieinrättning som tillhörde franciskanorden. Franciskanordens verksamhet inom själavården krävde god teologisk kunskap. Generalstudiehusen gav högre
undervisning som kompletterade den som givits vid de olika konventen. För att utbildas till
lektor krävdes fyra år vid ett generalstudiehus. Den nordiska provinsen Dacia hade platser vid de europeiska generalstudiehusen, bl.a. i Toulouse. År 1425 beslutade man att inrätta ett
generalstudiehus i Lund. Det stadfästes av generalkapitlet 1438. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade med universiteten och deras
lector principalis var således universitetsprofessorer.
Studieinrättning som tillhörde franciskanorden. Franciskanordens verksamhet inom själavården krävde god teologisk kunskap. Generalstudiehusen gav högre
undervisning som kompletterade den som givits vid de olika konventen. För att utbildas till
lektor krävdes fyra år vid ett generalstudiehus. Den nordiska provinsen Dacia hade platser vid de europeiska generalstudiehusen, bl.a. i Toulouse. År 1425 beslutade man att inrätta ett
generalstudiehus i Lund. Det stadfästes av generalkapitlet 1438. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade med universiteten och deras
lector principalis var således universitetsprofessorer.
Allmän ställföreträdare. Befattningen förekom inom kleresiet. När domkapitlen hade utvecklats uppstod så småningom motsättningar mellan biskopen och domkapitlet. Det blev då vanligt att biskopen började utnyttja klerker utanför domkapitlet som sin ställföreträdare. De utrustades då med jurisdiktionella befogenheter. Biskopen behövde inte höra domkapitlet för att utse en generalvikarie. Denne måste vara prästvigd. Hans befogenheter omfattade inte de biskopliga funktioner som krävde biskopsvigning. Fullmakterna upphörde vid sedisvakans.
En av dominikanordens
generalkapitel eller
generalmästare utsedd temporär
ledare för en provins. Åtgärden vidtogs då viktiga skäl förelåg eller för att förrätta en
räfst i provinsen. För Sveriges del skedde detta ofta under unionskrigen.
Generalvikarie för en biskop, vars befogenheter gällde hela stiftet och hela den biskopliga jurisdiktionen. I de fallen krävdes mera preciserade fullmakter.
Sammanskott av livsmedel, en
skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons
landslag hade kungen enbart
rätt till
gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan
drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas
gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en
tunna öl med tillhörande kost och foder.
Sammanskott av livsmedel, en
skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons
landslag hade kungen enbart
rätt till
gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan
drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas
gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en
tunna öl med tillhörande kost och foder.
Avgift som landbönderna under senmedeltiden och under 1500-talet betalade jordägaren vid sidan av avraden. Gengärden gällde både för
frälsejord och för kyrkojord.
Kronan började uppbära avgiften när kyrkogodsen indrogs på 1500-talet. Under 1500-talet användes uttrycket ofta i betydelsen ”avgift från landbojord”.
Benämning som är belagd i ett
skyddsbrev för Skänninge kloster 1292. I brevet fritogs klostrets
gods från sådana kungliga pålagor som gingärdslösen, mordgäld och ledungslama. Med
gengärdslösen avsågs förmodligen en årlig avlösning från skyldigheten att lämna kungen
gästning eller
gengärd i natura.
Beteckning som innebar avlösning i pengar för
fodring eller landböndernas gengärd. Uttrycket användes under 1400- och 1500-talen.
Plats där utomstående enligt rättsliga avtal hade
rätt att färdas över annans land, omnämndes 1510.
Genomgång gällde speciellt samfärdsel i Finland där man färdades längs de talrika stråtarna och insjösystemen. För att byta insjösystem drogs båten över eden från ett system till ett annat.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Mer eller mindre
officiell förteckning över medlemmarna i ett gille. Ofta antecknades förutom personens namn också tidpunkten då vederbörande blivit medlem. Flera svenska gilleslängder har bevarats. I många fall kunde en person också upptas som medlem på dödsbädden eller postumt.
Sigill som användes av ett
gille för att besegla gillets handlingar. I bildval och inskriptioner betonades gillets andliga
karaktär och vederbörandes skyddshelgon.
Gillessigill är kända från Norden först under 1200-talet. Ibland kunde gillessigillet också användas för att representera en ort. Från Finland har endast sigillstampen för S:t Knutsgillet bevarats. Gillessigillet från Kimito användes 1378 för att bekräfta ett jordköp.
Medeltida sammanslutning av andlig och social
karaktär med säte i en stad. Av de finska stadsgillena är de i
Åbo bäst kända. Där fanns det sex medeltida gillen. Heliga tre konungars
gille grundades 1449 och fick stor betydelse på grund av sin aristokratiska karaktär. I Viborg är endast ett medeltida
gille känt. Medlemmar i stadsgillena var borgare, särskilt köpmän, klerker och frälsemän. De finska gillena hade både manliga och kvinnliga medlemmar. Medlemmarna behövde inte vara bosatta i staden. De finska gillena försvann i slutet av 1500-talet då deras egendomar konfiskerades.
Byggnad som tillhörde ett
gille och där gillets sammankomster ägde rum. Gillestugor nämns i många källor där gillen omtalas. I gillestugan hölls ofta också ständermöten och ting.
Benämning på administrativ enhet eller skattekrets i Karelen som motsvarade en socken. Det svenska begreppet är känt i två fall, i Erikskrönikan samt i den svenska och latinska versionen av Nöteborgsfredens traktat. Gisslalag-institutionen har varit känd från det liviska området i Kurland till det estnisk-votländska området i Karelen.
De personer som varje
landskap ställde som garanter för kungens säkerhet under eriksgata. Varje landskap skulle ge kungen
lejd och
gisslan innan denne fick komma till landskapet och på tinget bli dömd till kung. Landskapslagarna innehöll bestämmelser om gisslans storlek och sammansättning. Om kungen underlät att ta gisslan betraktades det som missaktning för landet och dess lag. Kungen uppfattades då som en främmande inkräktare. Också i fredstraktater kunde gisslan förekomma. I traktaten 1332 mellan Sverige och Danmark skulle som gisslan lämnas 30 riddare,
väpnare och
borgare från Sverige och Skåne.
Vid ett
myntverk anställd person med uppgift att upphetta myntämnena före präglingen.
Förening för tyska köpmän som färdades över Östersjön och bedrev handel på och över Gotland. Den hade sitt säte i Visby och fick sin största betydelse i slutet av 1100-talet och 1200-talet. Den hade ett eget
sigill och slöt fördrag med furstar i Novgorod och i Düna-området. I början av 1290-talet genomdrev Lybeck att det gemensamma sigillet skulle ersättas med de tyska hansastädernas egna sigill.
Inristning som gjorts med något vasst föremål på mynt, men som inte tillhör den ursprungliga texten eller ornamentiken. Avsikten har exempelvis varit en
prövning av myntets äkthet.
Förrättning genom vilken ägogränserna inom en och samma
by granskades. Enligt landskapslagarna hade en målsägare
rätt att själv tillkalla en
grannesyn vid ägotvist med granne.
Frigiven
träl som blivit i behov av fattigvård. Om en sådan familj kom i nöd skulle man enligt
äldre rätt gräva en grav på kyrkogården och lägga dem i den. Den som överlevde längst skulle tas upp av den tidigare husbonden, som sedan var skyldig att föda honom eller henne.
Enhet inom den ortodoxa kyrkan. Under medeltiden bildades sju grekisk-ortodoxa församlingar inom Novgorods del av Karelen. De lydde under ärkebiskopen i Novgorod. Omkring 1500 bestod prästerskapet i församlingarna av en präst, en
diakon och den övriga personalen utgjordes av en kyrkvaktare och bagare. Samtliga kyrkor besatt jordegendomar. Inom socknarna hade grundats kapell.
Under medeltiden sällsynt
titel i de nordiska länderna. I Sverige förekom ”comes” på 1100-talet någon gång i stället för ”dux”. På 1300-talet använde Erengisle Sunesson
jarl på latin titeln ”comes Orchadensis”. I andra fall förekommer
greve enbart om holsteinska och andra kontinentala grevar. I landslagarna fastställdes att kungadömet inte fick bli grevedöme eller mindre.
Benämning som från senare delen av 1100-talet användes om
mynt som motsvarade flera stycken av det dittills ensamt utgivna denarmyntet.
Ämbete i staden som undersökte lödigheten och stämplingar på guld- och silversmide. Bestämmelser om
kontrollstämpling av svenskt silver infördes på herredagen i Jungfruhamn 1485 och upprepades i ett
brev av riksrådet 1489. De omfattade endast mästarstämpling och förnyades 1529 och 1594. Stadsstämplar påbjöds i Sverige 1596.
Delbetalning som överlämnades omedelbart i samband med en ekonomisk transaktion. I Sverige förekom benämningen enbart i de medeltida stadslagarna. I
Magnus Erikssons stadslag användes
gudspenning parallellt med
fästepenning vid hushyra.
Gudspenning kunde lämnas både vid köp av fast egendom och vid köp av lösegendom.
Samling rättsregler, huvudsakligen av disciplinär och straffrättslig karaktär, som främst var avsedda för besättningarna på kungliga slott och gårdar. Den äldsta bevarade gårdsrätten är Magnus Erikssons
gårdsrätt från cirka 1332. Ursprungligen gällde gårdsrätterna endast på kungsgårdar. Många av de på 1400-talet nedskrivna gårdsrätterna utsträcker giltigheten också till kungens
råd på deras gårdar. Ibland tillades också att gårdsrätterna skulle tillämpas av alla kungens hövitsmän och ämbetsmän, oberoende av var de befann sig.
Samling rättsnormer från och med Gustav Vasas
gårdsrätt 1544 till och med Karl X Gustavs
hovartiklar 1655. Gårdsrätten reglerade förhållandena för militära och civila tjänstemän vid hovet, sedermera för allt underlydande
krigsfolk och tjänstefolk på konungens slott, borg eller gård samt på fästningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län. Fåglarna avlöstes med penningar i
Åbo och i Kumogårdslän.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt 1530-talets räkenskaper erlades av nötslagen i Viborgs län. I
Åbo och Kumogårdslän avlöstes gåvopersedlarna med gåvopenningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Gåvoskatt som enligt skatteräkenskaperna från 1530-talet betalades av bolen i
Åbo län.
Gåvolamm ingick också bland gåvoskatterna från nötslagen i Viborgs län.
Skattetyp som enligt räkenskaperna på 1530-talet förekom i flera
län i Finland. Gåvoskatterna omfattade många olika persedlar och penningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Temporär form av
träldom som innebar att en skuldsatt person arbetade av sin skuld eller lämnade sina barn som skuldträlar.
Person som uppehöll sig i en
stad utan att vara
borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte
rätt att handla med en annan
gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och
gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i
stadslagen i praktiken.
Skyldighet att låta en fattig tillbringa natten i den gård där han sökte gästning. Skyldigheten ingick i många landskapslagar. Det är dock omdiskuterat huruvida bestämmelserna endast var komplement till bestämmelser om resande eller om de faktiskt var en form av underhåll av fattiga.
Kungens
rätt till fritt uppehälle hos allmogen för sig och sin hird. Rätten var uråldrig och omnämndes 1267 när Gudhems kloster befriades från pålagan. I några landskapslagar omtalades rättigheten som gengärd. Ämbetsmännens rätt till fri
gästning förbjöds 1403. Gästningen formaliserades på 1400-talet, och utgångspunkten blev allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring. I kameralia under 1500-talet blev
gästning synonymt med fodring.
Några bestämmelser om landböndernas skyldigheter att lämna jordägaren
gästning antingen i form av
fodring eller
gengärd har bevarats. På kyrkliga jordar krävdes i allmänhet
gästning i form av gengärd.
Övernattning under resor. Gästgiveriväsendet var dåligt utvecklat under medeltiden. Gästningen blev därför ofta betungande för bönderna, speciellt vid de större vägarna. Bestämmelserna i Alsnö
stadga inskränkte gästningen. Våldsgästning förbjöds. Ingen hade skyldighet att utan ersättning ge vägfarande kost och logi. I varje
by skulle finnas en
rättare som antingen själv skulle sälja förnödenheter till resande eller hänvisa dem till bönderna. Gårdar tillhörande kungen, biskopar,
riddare eller svenner till vapen var undantagna från gästning. Varje
bonde var skyldig att ta emot två man till gården och ge dem kost och foder till gängse pris. På 1300-talet kompletterades systemet genom införandet av tavernor och
fasta priser.
Den form av
träldom som innebar att en person på grund av fattigdom gjorde sig själv med sin eventuella egendom och sina efterkommande till trälar. Den blivande ägaren kunde vara en släkting, men också en ickebesläktad person.
Gävträldom försvann under 1200-talet.
H
Egentligen inhägnad betesmark. I
äldre historieskrivning anses de finska Haga-namnen vara en beteckning för
kungsgård vid befästning. Som exempel har nämnts
Haga (Hakoinen) i Janakkala och Haga i S:t Karins.
Det
bågtal som bestod av en gosse under 15 år. I Kemi beräknades bågtalet alltid vid nyår, och
kronan krävde bågskattelax för hel och halv båge.
Egentligen oröjd stenbunden mark, rättsuttryck för den ännu inte uppodlade bymarken. Varje
byman hade oinskränkt
rätt till nyodling. Den uppodlade marken fick samma rättsliga natur som den gamla odaljorden.
Plats för lastning och lossande av fartyg. Under medeltiden skulle ett handelsfartyg som kom till en
stad med
hamn lägga till vid brobänken och underrätta fogden. Denne hade förköpsrätt. Fartyg som låg förtöjda med enbart barlast, måste lämna plats åt nyanlända. Staden hade flera personer anställda för hamnarbetet.
Enhet som utgjorde grunden för ledungsdistrikten. På basis av skeppsvistens sammansättning och ledungslamans storlek har man dragit slutsatsen att hamnan var åtta grundenheter, ursprungligen kanske tre eller sex. Antalet hamnar i de fornsvenska tolfterna motsvarade de senare kyrksocknarna har i allmänhet varit tre eller fyra och hamnan omfattade då fyra respektive tre bolbyar.
Hamna förekom i de östsvenska landskapen. Om hamnans skyldighet att bidraga till ledungen stadgades i landskapslagarna. Skyldigheten bestod både av vapen, manskap och matvaror.
Enligt hamnordningen 1450 skulle en
hamnfogde leda både ett fiskeläge och fisket. Han skulle taxera och bära upp skatten, avvisa obehöriga, föra tredskande till länsmannen, döma och inkräva böter, övervaka ordningen, kontrollera ölhandeln och uppbåda hjälp till personer i sjönöd. Han hade företrädesrättigheter i fisket och fiskhandeln. Han ledde de enskilda båtlagen och signalerade utrodd. Han kontrollerade tunnornas packning. Hamnfogden kunde biträdas av en sexman.
Organisation för de personer som deltog i ett fiskeläge. Hamnlaget hjälpte ekonomiskt de fiskare som fick garnen stormskadade. Bestämmelser om hamnlaget ingick i hamnordningen 1450.
Person som ansvarade för organisationen av hamnans skyldigheter att bidraga till kungens ledung. Hamnomän förekom i de östsvenska landskapen. Enligt Södermanlandslagen skulle hamnomannen vittna om vem som var skyldig att delta i ledungen i de fall att det uppstod tvister om saken.
Hamnskrå, fiskestadga som gällde kronans fiskehamnar i Östersjön. Den utfärdades på Svenska högarna 1450. Förutsättningen var kronans
regalrätt till fisket i Saltsjön. Stadgan avsåg fiskelägen för strömmings- och torskfiske mellan pingst och olovsmässan samt mellan Olofsmässan och Mikaeli. Stadgan skulle dels fixera och kontrollera skatten, dels utgöra ordningsföreskrift. Fisket övervakades av en hamnfogde.
Skatt som bestod av en liten mängd hampa. Den betalades i Finland på 1530-talet i Nyland och Savolax till slotten och i Tavastland till häradshövdingarna.
I inskränkt betydelse fred under
marknad eller möte eller i en vidare bemärkelse både yttre och inre handel. Först under 1200-talet uppstod verklig
internationell handel och främmande köpmän blev i rättslig mening jämställda med inhemska. Hansastäderna som då behärskade den internationella handeln byggde handelsfreden dels på fördrag, dels på privilegiebrev. I de senare saknades reciprocitetsklausulen.
Ursprungligen var handeln fri. Handelsprivilegier började förekomma i mitten av 1200-talet när kungamakten konsoliderades. Handelsprivilegierna indelades i två grupper: sådana som beviljades utländska köpmän och städer samt sådana som beviljades
stånd i det egna landet.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet
handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Allmän benämning på olika typer av handskrivna dokument. De äldsta svenska handskrifterna är skrivna på pergament, och pergament föredrogs länge för exempelvis lagar. Redan från 1446 finns en
handskrift av
Kristoffers landslag ömsom på papper och pergament. De äldsta pappershandskrifterna är en unkundslibell från omkring 1345 och ett
kungabrev från början av 1330-talet. Svenska medeltida handskrifter har i stor utsträckning publicerats.
Handskakning. Under medeltiden hade handslaget flera funktioner. På tinget bekräftades olika slags avtal med handslag. Åtminstone i östra Finland ingick
handslag i prästvalet. När församlingen i Nykyrka 1686 hade förrättat
prästval gav först sexmännen och övriga ansedda män och därefter resten av församlingen prästen ”lyckönskningshanden”, som en bekräftelse på valet.
Sammanslutning av nordtyska städer som 1358 första gången framträdde som ett statsförbund. Den ursprungliga innebörden av namnet är oklar. Köpmän från Köln sammanslöt sig i London till ett
gille som kallades hansa, och sammanslutningen fick flera efterföljare. Det hanseatiska inflytandet innebar också invandring. Bergverk och städer organiserades delvis efter tyskt mönster. Sålunda började de svenska städerna redan i början av 1300-talet att styras av råd, enligt tyskt mönster. Den svenska riket var tidvis synnerligen beroende av
Hansan och Lybeck. Först genom grevefejden kunde Gustav Vasa slutgiltigt bryta beroendeförhållandet.
Den
präst vid domkapitlet som ansvarade för veckans kultprogram. Uppdraget alternerade ofta bland kanikerna.
Den extra
avgift som utkrävdes vid dråp på någon av kungens, eller, enligt vissa landskapslagar, också biskopens män. Hedersboten för dråp på kungens män tillföll kungen. Om en sven blev dräpt tillföll hedersboten den
riddare som han hade tjänat. Avgiften varierade beroende på vem den dräpte hade tjänat. Ursprungligen utgick den endast vid
ledung men i början av 1200-talet utvidgades den.
Grundläggande medeltida skatteenhet. En
helbåge var en man över femton år som förmådde spänna en
båge och nedlägga ett villebråd.
Urkundsförfalskning som utfördes av Palne Eriksson Rosenstråle till Ravnäs och överläts åt Johan III i Nyköping 1587. Enligt urkunden skulle en
herredag 1282 på Magnus Ladulås begäran ha förklarat de större vattendragen, malmfyndigheterna, skärgården med fisken samt all ouppodlad jord i riket för statsegendom. Dokumentet accepterades inte av samtiden. På 1630-talet förklarades det av Johannes Messenius som äkta och fick från mitten av 1600-talet också rättslig betydelse. Förfalskningen fastslogs 1869.
Institution som ansvarade för den allmänna social- och sjukvården i den medeltida staden. Fattiga kunde få vård gratis medan bättre bemedlade betalade efter möjlighet. Det äldsta svenska helgeandshuset grundades i Uppsala på 1290-talet. Till stöd för helgeandshusen grundades ofta helgeandsgillen. I slutet av medeltiden fanns
helgeandshus i de flesta viktigare städer. Någon gemensam organisation för helgeandshusen är inte känd, och endast helegeandshuset i Söderköping hörde till helgeandsorden. Under 1500-talet blev helgeandshusen i allt högre
grad beroende av städernas
borgerskap och magistrat. Benämningen
helgeandshus försvann och ersattes av
sjukstuga eller hospital.
Lokal
avgift som förekom i vissa stift. Uppsala
domkyrka åtnjöt ”votum Olavi” och Vadstena kloster vårfrupenningen.
Delning av
hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Före 1400-talet saknades regler för
hemmansklyvning i Sverige. Enligt Strängnäs
stadga 1437 fick en
skattebonde inte köpa mer jord än
vad han själv kunde bruka och som han själv var
besutten på. Kristian I:s
plakat om skattegodsens vidmakthållande 1459,
Kalmar recess 1474 och 1483 avsåg att förhindra sådant skattebortfall som berodde på att hemmansdelarna blev så små att de inte kunde bära sina pålagor. Besuttna hemman fick därför inte förminskas.
Titel som började förekomma under medeltiden och senare enligt internationella förebilder. I Sverige kallas Knut Eriksson ”dominus” i mitten av 1160-talet, medan jarlen och tre folklandsprostar som uppräknas i samma vittnesformel inte har samma titulatur. I andra 1100-talsdokument tituleras ärkebiskopen och biskopen av Skara ”dominus”. Titeln genomgick inflation. Under 1200-talet användes den av det högre kleresiet och världsliga stormän. Bland världsliga stormän var dock ”herre” förbehållet dubbade riddare. Enligt tyskt mönster började dominustiteln också förekomma bland borgare. Äldsta belägget är från 1253. Följande är från 1280-talet och visar att rådsförfattning hade införts, där herretiteln förbehölls den högre rangen hos de fyra rådmän som senare skulle bli borgmästare.
Ursprungligen tysk titel, som efterhand kom att ersätta den gamla jarltiteln. Magnus Ladulås fick titeln ”sveahertig” och erhöll Södermanland som hertigdöme. Hans bror Bengt blev 1284 ”hertig av Finland”, vilket enbart var en hedersbetygelse. Magnus Ladulås
yngre söner blev bägge hertigar med därtill hörande landområden. År 1310 blev dessa självständiga och likvärdiga med kungens del av riket. Splittringen upphörde 1317. Under återstoden av medeltiden utnämndes endast Bengt Algotsson på 1350-talet till ”hertig av Halland och Finland”.
Brev som påstods ha fallit ner från himlen vid till exempel altare eller kyrka. Brevet kunde också ha framburits av någon framstående person, som påven Leo eller ärkeängeln Mikael. Vanligen uppmanade det läsaren till vissa dygder eller till att hålla söndagen i helgd. I Norden förekom de främst under efterreformatorisk tid, och myndigheterna försökte genom olika förbud att bekämpa dem. De användes också som ett politiskt propagandamedel.
Benämning på krigarfölje som utgjorde en konungs eller stormans livvakt och kärntruppen i hans här under tidig medeltid.
Den ed, ”manseden”, som en man avlade när han inträdde i
tjänst hos en storman. Benämningen
hominium förekom både i Sverige och i Danmark.
Blockformigt åkerstycke, ibland äng, som inte var tegskiftad. Hopstycket kunde antingen vara särskilt omgärdat som i östra Finland, eller ligga inom byns gemensamma hägnader, vilket åtminstone var fallet i södra Österbotten.
Andlig
orden som var instiftad uttryckligen för att understöda fattiga och sjuka. I Norden verkade inom detta område johanniter samt av de borgerliga hospitalsordnarna antoniter och Helgeandsorden.
Det kungliga hushållet. I Sverige kände man till det europeiska hovbegreppet och hade vissa motsvarigheter. Konkreta uppgifter om hovets organisation finns från Bo Jonssons
fullmakt 1369, kung Kristoffers
försäkran 1441 och Georg Normans
hovordning 1539. Mest givande är instruktionerna för personalen vid biskopsgården i Linköping från omkring 1515. Linköpingsbiskopens hushåll leddes på 1200-talet av en
stallare och munskänk, på 1300-talets andra hälft av en
hovmästare och skattmästare.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig
kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen
klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen
rätt till sex prelaturer samt vid varje
domkyrka ett
kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin
tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Allmän benämning på
ryttare under medeltiden.
Musiker i
tjänst hos en andlig eller
världslig furste. År 1314 omnämndes pipare, bombare och fedlare i spetsen för kung Birgers följe. På 1400-talet finns flera notiser om musik hos kungen. I slutet av 1400-talet omtalades också sångare anslutna till hovet när Sten Stures cantores förstärkte skolkören från Linköping vid Katarinas translationsfest i Vadstena 1489. De musiker som omnämndes var trumpetare, pipare, basunare, bambare (
trumslagare), gigare, fedlare, harposlagare, lutenista och organista.
Ursprungligen i Danmark en
ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje
rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med
myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och
extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära
ombudsman i Finland. Åtminstone
drottning Dorothea och Kristina hade sina egna
hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Ursprungligen i Danmark en
ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje
rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med
myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och
extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära
ombudsman i Finland. Åtminstone
drottning Dorothea och Kristina hade sina egna
hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Urfjäll, ett
jordstycke som är skilt från en bys övriga jordägor. Benämningen förekommer i ÖgL.
Familjens och husets överhuvud. Husbonden förvaltade all egendom i boet, också hustruns enskilda egendom, och endast han kunde ingå avtal. Under 1400-talet reglerades mannens
rätt att aga sin hustru. Han var
målsman för hustrun och sina barn. Förhållandet till myndiga söner berodde på om de bodde i oskiftat bo med honom eller inte. I landskapslagarna var husbondens makt över trälarna obegränsad. Under 1400-talet hade husbonden rätt att aga legohjon inom vissa gränser. Också i förhållande till landborna kallades gårdens
herre för husbonde. I Karelen var brödrafamiljer i majoritet bland storfamiljerna på 1500-talet. Ursprungligen var husbonden då den äldsta brodern eller en farbror. Brödrafamiljerna avvek dock från fadersfamiljerna genom att husbonden kunde avsättas.
Husbondens hustru och husmoder i förhållande till gårdsfolket. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle kvinnan ges till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och nycklar.... Också egendom utanför hemmet kunde i vissa fall förvaltas av hustrun. Hustrun hade inom vissa snäva gränser
rätt att förrätta köp. I Finland var hustruns ställning avhängig av hennes släkts betydelse. Ännu under nya tiden behöll hon sitt släktnamn. Hennes ställning inom äktenskapet berodde på om det föddes några arvingar. Om barnen var minderåriga kunde hon efter mannens död fortsätta att styra huset under hela sin livstid oavsett att den äldsta sonen senare blev
husbonde till namnet. En barnlös änka däremot återvände till sin egen släkt efter mannens död. Den östfinska hustruns ställning avvek från den västfinska med avseende på äganderätten. Ännu under nya tiden ärvde hon endast lösöre, sin hemgift.
Nedskrivna regler för skötseln av en lantgård. Gården utgjorde ofta ett självständigt samhälle med bestämd funktion och egna normer. Gårdshushållet producerade både arbetskraft och konsumtionsvaror. Gården skötte också både uppfostran och åldringsvård. Från medeltiden har
biskop Hans Brasks Hushållskalendariunm bevarats.
Magasinshyra. Enligt
Magnus Erikssons stadslag måste gästande köpmän föra kläde, lärft, specerier och andra bärbara varor till klädeshuset, där försäljningen skulle ske. Inkomsterna från huslägan skulle delas mellan kungen och staden. I Stockholm fick staden ensam inkomsterna.
Man som har lejt
hus åt sig men som inte har någon gröda eller boskap. Husmän omnämndes i landskapslagarna. De jämställdes ofta med legofolk eller
hantverkare och skulle betala vissa kyrkliga avgifter. Enligt Magnus Erikssons
landslag var husmännen och inhysesmännen förbjudna att bära värja, dolk och jaktkniv. Enligt Växsjö
stadga 1414 skulle en
husman betala hälften så stor
skatt eller
avrad som en bonde.
Kansliterm med dubbel betydelse: både huvuddokument och originalurkund. I Norden är termen endast belagd i Sverige. När Erik Turesson (Bielke) år 1504 skrev till Svante Sture om det förkomna originalet av Nöteborgstraktaten utgjorde detta huvudbrevet, själv innehade han endast kopian av samma brev.
Beteckning för en större egendom. Under en
huvudgård låg dels jord i direkt drift, dels
utjord som odlades av landbönder. Under en huvudgård hörde också torpare, fiskare och en eller flera kvarnar. Huvudgården utgjorde också ett förvaltningscentrum för jordägarens övriga landbor. Arbetet leddes under tidig medeltid av en
bryte och sedan 1300-talet av en gårdsfogde. Från 1200-talet fick biskoparna
rätt att uppbära alla kungsböter som utdömdes av personer bosatta på kyrkans huvudgårdar. Omkring 1280 fick frälset
skattefrihet för sina huvudgårdar liksom för sin övriga frälsejord. Under tidig medeltid användes begreppet ”villa”, senare curia, curia principalis eller curia residentialis. Under senmedeltiden blev ”mansio” vanligt och i sällsynta fall används manerium för särskilt stora gårdar.
I 1540-talets språkbruk definierat som ”den huvudsakligaste skatten”. Benämningen är förhållandevis sällsynt i medeltida källor. Innebörden är oklar. De medeltida beläggen visar att ordet
huvudskatt användes om den största delen av den årliga skatten och gärna om den del som utgick i pengar. Termen användes mera regelbundet i stiftssummarier och häradsräkenskaper under 1540-talet. I de flesta uppländska härader användes huvudskatt om de medeltida skattetitlar som tidigare hade benämnts
vinterskatt och sommarskatt. Huvudskatt hade inte heller då någon fast
kameral betydelse utan togs som en lämplig term när man sammanslog
äldre skatter eller angav ett distrikts huvudsakliga skatteform. Huvudskatten uppgick i den term som i jordeböckerna redovisades i den årliga räntan. Senast i början av 1600-talet försvann uttrycket ur den kamerala terminologin.
Formellt saknades
huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt
testamente gjorde franciskanerklostrets
kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av
Kalmar recess 1483.
När jorden i en
by på lagens tid hade att erlägga en årlig ledungsskatt, som ursprungligen var en avlösning för skyldigheten att utgöra
proviant till krigsfartygen.
Den vanligaste hägnadsformen i Finland under medeltiden var gärdsgården. De medeltida lagarna innehåller bestämmelser om hur en gärdsgård skulle vara gjord för att godkännas och om underhållsskyldigheten. Terminerna mellan vilka hägnaderna skulle hållas i
stånd varierade i de olika landskapslagarna. Gärdsgårdssyner hölls regelbundet, vanligen vid Botulvsmässan. Utdömda sakören för försummade gärdsgårdar omnämndes i Finland i
Åbo län 1464.
Landskapslag som allmänt antas ha avfattats på
initiativ av
ärkebiskop Olof Björnsson i början av 1300-talet.
Hälsingelagen har påverkats av Upplandslagen och tillkommit efter den, men är mera ålderdomlig beträffande utrodden, skatteledungen samt skatteuppbörden, det sistnämnda genom konungsåren. Hälsingerätten tillämpades förutom i Hälsingland också i Finland.
Grundenhet för allmän
förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en
judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I
1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus,
häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också
valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i
Gamla Finland av indelningen i
lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Vanligen skogsområde inom ett
härad där områdets befolkning efter 1542 hade
rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en
häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om
uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens
förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
Bro, för vilken ett helt
härad var ansvarigt. Underhållet var vanligen lottskiftat på byar eller större enheter. Endast mindre broar kunde vara individuellt skiftade. Vägbanksbroar var i högre
grad individuellt utskiftade än fribärande brokonstruktioner. De tidigaste finska beläggen för häradsbroar är från år 1288.
Titel som i
Kristoffers landslag reserverades för häradshövdingens edsvurne vikarie. Från början av 1500-talet reserverades titeln för tolvmannanämndens ordförande. Det innebar att häradshövdingenräntan kom att disponeras av kronan, som förlänade häradshövdinge- och lagmanstjänster till adelsmän som lönefyllnad.
Titel som i
Kristoffers landslag reserverades för häradshövdingens edsvurne vikarie. Från början av 1500-talet reserverades titeln för tolvmannanämndens ordförande. Det innebar att häradshövdingenräntan kom att disponeras av kronan, som förlänade häradshövdinge- och lagmanstjänster till adelsmän som lönefyllnad.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden, omnämnd i finländska medeltidsurkunder tidigast 1411, sedan senmedeltiden tjänstebeteckning för en domsagas styresman och domhavande. Under medeltiden skulle häradshövdingen inte bara döma på tinget utan också leda verkställandet av domen. Han skulle bevaka häradets
rätt till
böter och dess rättigheter beträffande häradsallmänningen, broar och vägar. Han skulle låta gripa fredlösa och
anställa husrannsakan efter stulet gods. Enligt Alsnö
stadga skulle han inom sitt
härad tillsätta de
rättare som skulle förse resande med förnödenheter. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle en av häradsmenigheten på
extraordinarie ting vald
nämnd med lagmannen som
ordförande utse tre valbara, bofasta kandidater av vilka kungen utsåg en till häradshövding. Valförfarandet sattes ur spel av riksföreståndaren Svante Nilsson. Enligt denne kunde en utanför häradet bosatt
häradshövding fullgöra åliggandena genom en vikarie.
Kristoffers landslag reserverade titeln
häradsdomare för vikarien.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden, omnämnd i finländska medeltidsurkunder tidigast 1411, sedan senmedeltiden tjänstebeteckning för en domsagas styresman och domhavande. Under medeltiden skulle häradshövdingen inte bara döma på tinget utan också leda verkställandet av domen. Han skulle bevaka häradets
rätt till
böter och dess rättigheter beträffande häradsallmänningen, broar och vägar. Han skulle låta gripa fredlösa och
anställa husrannsakan efter stulet gods. Enligt Alsnö
stadga skulle han inom sitt
härad tillsätta de
rättare som skulle förse resande med förnödenheter. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle en av häradsmenigheten på
extraordinarie ting vald
nämnd med lagmannen som
ordförande utse tre valbara, bofasta kandidater av vilka kungen utsåg en till häradshövding. Valförfarandet sattes ur spel av riksföreståndaren Svante Nilsson. Enligt denne kunde en utanför häradet bosatt
häradshövding fullgöra åliggandena genom en vikarie.
Kristoffers landslag reserverade titeln
häradsdomare för vikarien.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första
instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons
landslag dömde
häradshövding i första instans.
Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser.
Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Handling som visade att en person hade
rätt till fri skjuts. Under medeltiden gällde det endast skjutsar för kungens räkning. Den kungliga friskjutsningen gällde både person- och varutransporter och både vinter- och sommartid. Hästbrevet skulle överlämnas till den lokala tjänsteman, i Finland
länsman eller skjutsnempnare, som ansvarade för organiserandet av skjutsningen. Hästbrevet kontrollerades av en läskunnig präst.
Chef för en
fänika i det svenska infanterisystem som Gustav Vasa uppsatte.
Under senmedeltiden och 1500-talet den vanligaste titeln på en
militär befallningsman. Engelbrekt utnämndes 1433 till Dalarnas och 1435 till hela rikets hövitsman. Titeln användes också för
befälhavare på kronans befästa borgar. Den innebar en mera självständig ställning, medan fogdetideln förbehölls dem som innehade
län på räkenskap eller fataburslän. Titeln försvann under 1600-talet
Den
titel som i princip innebar innehavet av och/eller det militära befälet över samtliga finska slottslän. Värdigheten innehades av Erik Axelsson (Tott) 1468 och av Sten Sture d.ä. 1498. Erik Turesson (Bielke) hade 1504 det militära befälet över hela Finland, men någon motsvarande benämning om honom användes inte.
Den
titel som i princip innebar innehavet av och/eller det militära befälet över samtliga finska slottslän. Värdigheten innehades av Erik Axelsson (Tott) 1468 och av Sten Sture d.ä. 1498. Erik Turesson (Bielke) hade 1504 det militära befälet över hela Finland, men någon motsvarande benämning om honom användes inte.
I
Form av
unio beneficiorum som innebar att ett
ämbete införlivades med en kyrklig institution, oftast med ett kloster.
Eftergift av timliga syndastraff, både sådana som blivit pålagda i botsakramentet vid botgöring och sådana som syndaren efter sin död skulle utstå i skärselden.
Indulgens är känt från 700-talet och var avsett för personer som inte hade möjlighet att fullgöra sin ålagda kyrkobot. Termen indulgentia plena slog igenom på 1200-talet. Generellt var det påven som hade
rätt att utdela indulgens. Biskoparnas rättigheter begränsades 1215 till ett års indulgens i samband med kyrkoinvigning men till 40 dagars indulgens vid andra tillfällen. Indulgens utdelades personligen eller kollektivt. År 1215 uttalade sig Laterankonciliet också emot omdömeslös och onödig utdelning av indulgens. Förbudet upprepades av den norska provinsialsynoden 1334. År 1417 föreslog konciliet i Konstanz reformer, och Martin V vidtog åtgärder för att återkalla alla indulgens ad instar. Mot slutet av medeltiden urartade systemet och indulgensväsendet utvecklades till en penningmarknad.
Dokument på avlat. Dokumenten var dels personliga, dels lokala avlatsprivilegier. De utfärdades av påven, en grupp kardinaler, en eller flera biskopar samt under slutet av medeltiden av påvens utsända kommissarier. I de lokala avlatsbreven krävdes vanligen gåva eller
testamente till kyrkans underhåll, fromt besök på viss helgondag, devotion inför viss helgonbild, läsning i kyrkan av vissa böner eller kringvandring i processioner. De sista avlatsbreven utfärdades i Norden på 1520-talet.
Utsänd
predikant som förmedlade indulgens. Indulgenspredikanter sändes under senmedeltiden ut för att stöda korstågen mot turkarna.
Indulgens knöts då till
biktbrev genom vilka köparen fritogs från att bikta endast för sin egen kyrkoherde. Indulgenspredikanterna fick samtidigt
fullmakt att ge avlösning också för synder som var reserverade för avdömande i högre
instans samt att förläna fullständig avlat antingen en gång i livet, på dödsbädden eller bäggedera. Indulgenspredikanterna verkade i princip som folkmissionärer, de reste omkring och verkade som de tidigare korstågspredikanterna. Under senmedeltiden framträdde i högre
grad den fiskala sidan. De världsliga furstarna krävde ofta en andel av vinsten. Flera av avlatskommissionärerna hade samtidigt politiska uppdrag.
Beviljande av medlemskap i ett
gille åt en person på dödsbädden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande
gille var designerat till.
Ledamot av en inkvisitionsdomstol, med uppgiften att uppspana, rannsaka och bestraffa irrläriga och avfällningar. I Sverige utnämndes den första inkvisitorn 1403. Han var franciskanernas
gardian i Viborg. Ämbetet tycks ha stannat inom franciskanerorden eftersom franciskaner utnämndes också 1421 och 1479. Någon organiserad
domstol är inte känd och inte heller några åtgärder från inkvisitorerna.
Förändring av villkoren i ett beneficium. Förändringar kunde göras av biskopen i dennes stift. De kunde också vara av olika typer. Ett
beneficium kunde delas, två eller flera sammanslås eller införlivas med en kyrklig
institution (under vissa omständigheter).
Innehav av ett prästerligt ämbete. Under medeltiden hade kyrkoägaren
rätt att föreslå en
kandidat till ett ledigt prästämbete. Biskopen hade den formella rätten att bevilja den verkliga förläningen, och detta skedde vanligen under symboliska former.
Tronbestigning, både kungligheters och påvens; i synnerhet om den
akt varigenom en
biskop tar sin
biskopsstol i besittning. Intronisationen skedde ofta omedelbart efter valet, det vill säga före biskopsinvigningen.
Iklädning; den ceremoni genom vilken innehavaren av ett kyrkligt
ämbete ikläddes detta ämbete. Förutsättningen var att vederbörande under kanoniskt giltiga former blivit vald eller utnämnd.
Person som inte hade
rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av brist eller brott. Irregularitet kunde i vissa fall avlägsnas av personen själv, exempelvis genom studier eller av tredje person genom en lämplig
donation eller om en äkta maka valde att gå i kloster. I andra fall kunde
dispens beviljas av påven eller biskop.
Person som inte hade
rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av någon brist eller något lyte. Som sådant räknades oäkta börd, kroppsliga lyten, svagsinthet, minderårighet, bristande bildning, oprövad ståndaktighet i tron (särskilt hos nykristna), fler än ett tidigare äktenskap, bristande mildhet i tidigare utövande av krigarens, domarens eller skarprättarens yrke, dåligt anseende och ofrihet på grund av livegenskap eller äktenskapligt band.
Järnsnidare, myntstämpelgravör,
hantverkare som graverade de stämplar med vilka mynten slogs. Den tidigaste till namnet kända isensnidaren i Sverige var Gorius målare som 1538 erhöll betalning av myntverket.
Person som ansvarade för att brandvakarna vintertid skulle vara upphuggna. Han skulle också undersöka isens tjocklek och ansvara för att det var isfritt kring stadens kvarnar. Isfogden valdes bland de
dragare som skulle sköta arbetet med brandvakarna, och uppdraget alternerade. Uppgiften är åtminstone belagd i Stockholm.
Vägbeskrivning. Under medeltiden fanns för pilgrimer och andra resande beskrivningar till de mest besökta vallfartsorterna som Rom, Santiago del Compostela och Jerusalem. Det enda kända svenska itinerariet beskriver rutten Koburg–Rom.
Undersökningsdomare. Påven tillsatte undersökningsdomare exempelvis för en kanoniseringsprocess. De var prelater som vanligen också var landsmän till det presumptiva helgonet och skulle på ort och ställe göra en detaljerad undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakel.
Rikets rättigheter. Under medeltiden var det viktigt att skilja mellan
vad kungen hade
rätt att disponera över av
gods och inkomster i egenskap av kung och vad han hade som privatperson. Regalrätten fixerades i Europa i mitten av 1100-talet. I kröningsederna lovade sedan kungen att hålla rikets rättigheter intakta. Problemet aktualiserades i Sverige senast under Magnus Ladulås. Principen ledde i början av 1300-talet till reduktioner av gods som kommit från kronan. I Magnus Erikssons
landslag kodifierades principen om kronans oavytterliga egendom.
Den ersättning för vissa kyrkliga förrättningar (vigsel, kyrktagning och jordfästning med efterföljande själamässor) som den medeltida prästen hade
rätt till. Förrättningarna skulle dock också utföras ifall prästen inte fick någon ersättning.
Skälig lön, den ersättning som under 1200-talet tillkom som ersättning för bärgningsarbete.
J
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig
lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Medeltida högt
ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna
rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa
härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Under medeltiden jordenhet, som ägdes av en enskild
bonde eller bondebolag. Varje bonde eller bondebolag ägde i medeltal ett halvt tiotal jordstycken, och i jordeboken angavs noggrant på vilket
stycke bostället befann sig.
Inom katolska kyrkan de år då fullständig
indulgens utfärdas. Det första jubelåret firades år 1300. Avsikten var att
jubelår skulle firas vart hundrade år, men mellantiden förkortades. Numera firas jubelår vart 25:e år. Ett särskilt jubelår firades 1933.
Indulgens som specificerades till ett jubelår. Bonifacius VIII utlyste året 1300 till kyrkans jubelår, och alla pilgrimer som under 15 dagar besökte apostlarna Petri och Pauli kyrkor fick fullständig indulgens. År 1390 utsträcktes möjligheterna att förvärva
jubileumsavlat till kyrkor utanför Rom och utanför jubelåren. Redan 1393 fick Vadstena klosterkyrka
avlatsprivilegier för en månad från Trefaldighetsfesten. Intäkterna av allmosor (lika med kostnaderna för en
resa till Rom) skulle då delas lika mellan klostret och kyrkorna i Rom.
”Ung herre”, under medeltiden
titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev
junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
”Ung herre”, under medeltiden
titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev
junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
De rimmande verspar som i regel avslutar varje
balk i svealagarna med undantag av Dalalagen. Oftast var versparen utformade som böner om Guds bistånd att efterleva lagen i kristen anda. En
yngre typ av
juridisk diktning förekommer i laghandskrifter och är ofta skriven på latin. De är memorialverser på hexameter, vilkas satser är sammanställda av nyckelord som syftar på balkarnas rubriker.
Inom romerska kyrkorätten de bestämmelser som ansågs ha gudomligt ursprung. De baserade sig i första rummet på evangeliet.
Rätten att på torg eller vid gata inneha en plats för tillverkning och beredning av marknadsvaror. Rätten ingick i den företagsform som betecknades med kameraltermen ”stallum”.
Inom
kyrkorätt de bestämmelser som baserade sig på kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän.
Den
rätt som tillkom en kyrkoägare (patronus) att när ett
prästämbete blev ledigt presentera en
kandidat för biskopen som formellt tillsatte tjänsten.
Biskopens och domkapitlets
rätt att gemensamt besätta kanonikaten.
Person som under medeltiden utövade
domsrätt i kungens ställe. Formeln ”teste NN justiciario nostro” förekommer i Sverige i tre
brev från 1360–1361, utfärdade i Magnus Erikssons namn och sigillerade med hans domsigill. År 1365 förekom
justitiar i ett
brev av Albrekt av Mecklenburg. Fallen är för få för att några slutsatser ska kunna dras. Justitiaruppdraget kan ha varit tillfälligt eller lokalt begränsat.
Skatt som utgick i järn. Enligt 1500-talets kamerala handlingar erlades
järnskatt i järnproducerande trakter. Skatten erlades av bergsbruksidkare och av sådan arbetskraft som var registrerad som avgiftspliktig till något bergverk. Förmodligen började hemmansägarna och andra i järndistrikten redan på 1300-talet att få den gamla jordskattepålagan åtminstone delvis omvandlad till en produktionsskatt i järn.
K
Grupp
hemman som var i sämre skick än genomsnittet.
Liten pergaments- eller papperslapp med tillägg eller fortsättning på ett brev. Kalven fästes vid huvudbrevet eller lades lös inuti huvudbrevet om detta var slutet. Termen användes i Sverige speciellt under Sturetiden och
äldre Vasatiden. Senare motsvaras kalven av
post scriptum, som vanligen var skrivet på samma ark som huvudbrevet.
Det förvaltningsorgan som skötte finanserna. Under Birger Magnussons tid blev
kammaren i det kungliga brevmaterialet en central
kassa för sådana inkomster som kungen själv uppbar. Unionen ändrade förhållandet. Erik av Pommern hade inte någon svensk central finansförvaltning. I Halmstadsöverenskommelsen stadgades att kungen skulle ha
drätsel och
kammarmästare i varje rike. Kammarens uppgift var att sköta den centrala kassan, förvara överskottsmedel och ombesörja räkenskapsgranskning. Senast 1524 fick kammaren en fastare organisation. I kammaren sköttes dels revisionen, dels inbetalning till och utbetalning från kassan. På 1540-talet indelades kammaren ytterligare i en räknekammare, en räntekammare och en varuhusorganisation.
Kyrkligt kanslispråk för kammartjänare. Benämningen förekom ännu under senmedeltiden i Hans Brasks kopiebok.
Högre riksämbete som var kopplat till den konsoliderade kungamaktens ökade behov av förvaltningspersonal. En ”camerarius” omnämndes i ett gåvobrev 1310 vid sidan av
drots och marsk. Då innehades posten av en politiskt aktiv stormannafraktion. År 1318 omnändes en ung politiskt oerfaren man som ”camerarius”. Ämbetet upphörde då att vara ett självständigt riksämbete och blev en av kungamakten beroende tjänst. Under Albrekt av Meklenburgs
regering är ingen
kammarmästare känd. I
kungaförsäkran 1441 fastställdes att en
kammarmästare skulle ingå i kungens hovstat. Under sturetiden var ingen
kammarmästare verksam. Först 1525 tillsattes två kammarmästare. De var prästmän med en lägre tjänsteställning i finansförvaltningen. De måste betraktas som kungens personliga tjänare och inte som riksämbetsmän. Under 1540-talet planerades en kammarmästartjänst i ledningen för kammaren. Denne skulle representera den tekniska sakkunskapen och ha en underordnad ställning.
Ed som skulle avläggas av tillträdande medlemmar av domkapitel. Den nye kaniken svor biskopen och kapitulares trohet, lovade att tjäna dem, att inte röja kapitlets hemligheter och att vinnlägga sig om endräkt och vänskap. Enligt
Åbo domkapitels
stadga 1474 skulle en nyintagen
kanik svära två olika eder. Efter att han avlagt en
ed till biskopen skulle han avlägga en sedvanlig trohets- och lojalitetsed till sina medbröder i kapitlet.
De formella åtgärder som krävdes för en helgonförklaring. Under 1200-talet utvecklades de formella kraven. Processen inleddes med petitiner om en
kanonisering som riktades till påven. Om påven ansåg att det fanns skäl tillsatte han en eller flera prelater för att undersöka vederbörandes helgonrykte, folkets vördnad och mirakel. Om detta utföll positivt tillsatte påven undersökningsdomare för att på ort och ställe göra en noggrann undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakler. Proceduren innebar vanligen vittnesförhör, och vittnena inställde sig personligen. Vittnesförhören beedigades inför en
offentlig notarie. De ursprungliga petitionärerna kunde utse en postulator som drev det blivande helgonets sak. Förhörsakterna tillställdes påven, som överlät dem åt särskilda personer i kurian för att göra sammandrag för påven och kardinalerna. Därefter behandlades saken vid ett offentligt kardinalskonsistorium, där påven slutligen tillkännagav sitt beslut. Själva kanoniseringen skedde sedan genom en liturgisk process.
Helgonförklaring. För
offentlig kult av en person krävdes de kyrkliga myndigheternas bifall. Först räckte det med att stiftets
biskop upptog helgonkandidatens kvarlevor ur graven, lade dem i ett skrin samt förklarade att personen skulle firas med en årlig mässa och tidegärd på sin minnesdag. Efterhand blev det kutym att vända sig till påven. En påvlig
kanonisering innebar att den var giltig i hela kristenheten, medan en biskoplig kanonisering endast kunde röra det egna stiftet.
Den katolska kyrkans kyrkorätt, ursprungligen
beslut av allmänna eller partikulära synoder, påvliga
brev (decretales) samt apokryfiska skrifter. De stora kyrkomötena i Nicaea, Konstantinopel m.m. avgjorde inte bara trosfrågor utan antog också kyrkorättsliga bestämmelser, ”canones”. De viktigaste sammanställdes efter 1140 till en lagsamling, ”Decretum Gratiani. År 1234 publicerade Gregorius IX ett omfattande urval och bestämde att det skulle användas i rättsskolorna och domstolarna. Senare lät också påvarna Bonifatius VIII och Clemens V utge officiella dekretalsamlingar, som fick en mindre betydelse. Grundprinciperna i
kanonisk rätt var påvens universiella makt över hela kyrkan,
klerus rätt att utöva
kyrkostyrelsen utan inblandning av lekmän och den kyrkliga egendomens oantastlighet.
De bestämmelser om åldersgränser som ingick i kanonisk rätt. Myndighetsåldern ansågs för pojkar inträda vid fjorton och för flickor vid tolv års ålder. Barn under sju år ansågs inte kunna svara för sina handlingar. Pojkar kunde upptas i det klerikala ståndet när de fyllt sju år, men vid fjorton års ålder kunde de själva bekräfta sitt val eller utträda. Konsiliet i Vienne bestämde 1312 att subdiakonat skulle få ges vid 18 och
diakonat vid 20 års ålder.
Biskopsvigning skulle inte ges åt klerker
yngre än 30 år.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var
biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en
secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens
kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Inom katolska kyrkan en
församling som inte var självständig och som vanligen saknade egen präst. I Täljestatuterna 1279 användes
kapell i betydelse fattig
församling i allmänhet. I Finland kunde dock en
kapellförsamling under medeltiden ha ett eget område. Benämningen kan ha uppstått så att privata
kapell fått egna områden och bildat socknar. I vissa landskapslagar kallas tolfteskyrkor för kapellkyrkor. En medeltida
kapellförsamling hade
rätt till tiondeuppbörd, egna kyrkovärdar samt egna räkenskaper.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Möte för kommuniteten i ett kloster eller en annan kyrklig koorporation. Mötena kunde vara av andlig natur, men man kunde också avhandla gemensamma angelägenheter som val av förmän eller delegater.
Sigill för kannikkollegium vid en metropolitankyrka,
domkyrka eller en annan ”kollegiat” kyrka. I Sverige förekom
kapitelsigill enbart vid domkyrkor.
Gille med enbart manliga medlemmar.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett
karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje
katedral anställa en magister, vilken som
scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets
prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär
undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den
ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Katedralskolan vid
Åbo domkapitel omnämndes första gången 1326 i Mats Kettilmundssons testamente. Det är sannolikt att skolan grundades senast 1276 då det kanoniska domkapitlet i Åbo instiftades. Den första kända rektorn omnämndes 1355. I mitten av 1400-talet rekommenderade en Vadstenamunk två elever från Sverige som elever hos rektorn i skolan. Skolan utnyttjades också av elever som inte ämnade göra kyrklig karriär. År 1510 skickade en
köpman från Danzig sin son till skolan för att lära sig latin och finska. Verksamheten i skolan är inte känd. Rektorerna förbjöds 1482 att tillskansa sig av de allmosor som var avsedda för eleverna. Sockengången förbjöds 1489.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Savolax. Den ersatte de
väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Skatt i Savolax som utgick i
korn i stället för i färdebåtar. Den omnämndes i en skatteundervisning 1539. Den utgick efter fjärdingstal och varje
fjärding erlade två pund korn. Den utgjorde avlösning för en
äldre skatt i båtar. Belägg på en dylik från 1400-talet förekom i Åbotrakten och vid Viborg. På 1420-talet användes ”kafus” som vaktfartyg för att kontrollera trafiken mellan Bottniska viken och Reval.
Av kejsaren auktoriserad person med uppgift att
uppsätta rättsliga urkunder. Endast få kejserliga notarier är kända från Sverige. Den första uppträdde 1341. Kejsar
Fredrik III gav domprosten Magnus Nicolai och hans efterträdare i
Åbo att som
Pfalzgreve rätt att utnämna kejserliga notarier.
Utmark där man jagade harar och ekorrar, senare idkades även svedjebruk. Benämningen användes främst i Karelen. I Savolax motsvarades den av ekorrland.
Finsk medeltida beteckning inte bara för böndernas
gengärd utan också för det tillfälle då skatten förtärdes. Under reformationen utvecklades läsförhören ur de tillfällen som kyrkoherdarna under medeltiden hade gästat bönderna. Benämningen ”lukukinkerit” i betydelsen
läsförhör har således ursprungligen betytt läsgengärd.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen
kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma
skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen
kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma
skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Skriven tur. Benämningen på det frivarp i Rimito som innebar att vid uppenbar havsstrand, stensstrand och skogsholmar skulle strömmingsfiske vara fritt för alla som bodde i lagsagan, men att de som ägde landet skulle ha det första notvarpet under två dagar i veckan, enligt en
förordning 1488 om notfiske i Erstan.
Den
ed som klockaren under medeltiden vid en
domkyrka avlade till biskopen då han mottog kyrkans nycklar av biskopen i kapitlets närvaro. Eden innehöll en trohets- och lydnadsförpliktelse till både biskopen och kapitlet.
Den organiserade form av religiöst liv som under medeltiden innebar att personer valde att leva sitt liv enligt en regel. Klosterlivet innebar lydnad och ett liv i kyskhet. Förhärskande blev den benediktiska formen där munkar och nunnor bodde i kloster och förpliktade sig att stanna där, bättra sitt liv och lyda sin
abbot eller abbedissa. År 1298 förbjöds nunnor att ge sig ut ur klostret. Klostren avskaffades efter reformationen och förbjöds i Sverige 1781.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av bärbara varor som bl.a. kläde, lärft och specerier försiggick. Gästande köpmän måste enligt
Magnus Erikssons stadslag föra sina varor till klädeshuset från försäljning. Köpmännen skulle för förvaringen erlägga magasinshyra.
Förvaringsrum för kläder och tyger. Klädkammaren hade en vidare funktion under medeltiden och 1500-talet eftersom lön och sold också betalades i form av beklädnad. Under Gustav Vasas tid tjänstgjorde i klädkammaren på Stockholms slott en
klädskrivare och en sidengevantskrivare.
Den sfragistiska termen för vissa stora
sigill och/eller de verktyg som använts för att framställa dem. Benämningen är tidigast känd från
drottning Margarets
vidimation den 21 januari 1388. Klämman var ursprungligen en typ av dubbelsigill men senare användes benämningen också om vissa stora ensidiga sigill. Det mest kända är det svenska rikssigillet av år 1439.
Medhjälpare, biträde; inom romersk-katolska kyrkan en biskops (abbots eller kyrkoherdes) ställföreträdare, när ämbetets
ordinarie innehavare av ålderdomssvaghet, sjukdom eller annan orsak var förhindrad att utöva sitt ämbete. Ursprungligen utsågs biskoparnas koadjutorer på provinsialsynoderna, men Bonifatius VIII förbehöll utnämningsrätten åt påvestolen. Koadjutorerna kunde dels vara tillfälliga (lat. temporam), dels ständiga (perpetui cum iure succedendi), i det senare fallet övertog de vid vederbörande biskops död omedelbart styrelsen över stiftet. Om biskopen blev oförmögen till tjänsteutövning, övergick hela biskopsmyndigheten på koadjutorn. Om biskopen ännu helt eller delvis var arbetsför, deltog koadjutorn i ämbetets
förvaltning endast i den mån biskopen anmodade honom därtill. I
rang följde koadjutorn närmast efter biskopen. Även abbotarnas koadjutorer utsågs av påven, men kyrkoherdarnas av vederbörande stiftsbiskop.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Person som enligt Stora Kopparbergets
privilegiebrev 1347 ledde ett arbetslag som, om det var fulltaligt, bestod av åtta arbetare. Varje söckendag skulle kolaren lämna åtta måttkorgar till fogden. Storleken på måttkorgarna bestämdes av fogden (gällde hela bergverket).
Överlämnandet av ett kyrkligt
ämbete till en därtill utsedd person. Påvens kollationsrätt utvidgades under Avignon-tiden och intogs i dekretalsamlingen. Den bekräftades 1448.
Under medeltiden, studielokal och student- eller lärarhärbärge vid ett universitet. Under senmedeltiden blev
undervisning vid ett
kollegium allmän. De fyra skandinaviska kollegierna var så
pass små att de inte förmådde organisera undervisning för sina pensionärer, utan dessa fick delta i undervisningen i något av de större kollegierna.
Ämbetsman som var utsänd av påven för att indriva kyrkans intäkter. I början av 1300-talet skulle det finnas en generalkollektor och två eller flera subkollektorer i varje stift. Peterspenningen insamlades och redovisades ursprungligen av biskoparna. Korstågsgärderna gjorde en särskild organisation nödvändig. Institutionen blev permanent under Avignontiden. Kollektorn fick då titeln nuntie. Från mitten av 1400-talet blev uppgiften som
kollektor huvudsakligen övertagen av avlatskommissarierna.
Skattmått använt i Savolax på 1500-talet. En
kolmas var en sjättedels spann, liksom spannen var en sjättedels pund. Tolv pund utgjorde en läst.
Person som genom konfirmationsakt ska bekräfta sin kristna tro. Personen skulle vara döpt, och konfirmationen fick inte äga rum före fem eller sju års ålder. Tidigare
konfirmation hindrade också mottagandet av konfirmationssakramentet. Inte heller den som var exkommunicerad, bannlyst eller stadd i dödssynd kunde konfirmeras. Konfirmationen skulle föregås av bikt och fasta. Bikt krävdes endast om konfirmanden var
äldre än tolv år.
Under medeltiden ett av en
biskop utdelat sakrament varigenom dopet bekräftades. I samband med konfirmationsakten gavs förhållningsorder till konfirmanderna om ålder,
fasta och bikt,hinder för konfirmation,
rätt att ändra dopnamnet samt tillsägelse att ej avlägsna sig förrän akten var slut. Därefter gavs förmaningar åt faddrarna.
Motsigill tryckt på baksidan av huvudsigillet. Avsikten med kontrasigillet var att det skulle ge en större rättslig kraft och ett skydd mot förfalskningar. Kontrasigillet var alltid mindre än huvudsigillet och ofta runt, medan huvudsigillet kunde vara spetsigt ovalt. De flesta stora svenska
kungasigill före unionstiden var dubbelsigill med revers.
Rikets överhuvud under medeltiden. Före kristendomen ledde kungen huvudblotet i Uppsala dit folket skulle komma från hela Sveaväldet. Kungen betraktades då som bärare av den gudomliga makten som främjade årsväxten. Vid missväxt kunde kungen offras. Också med kristendomen hade han en betydelsefull ställning inom det religiösa livet och under 1100-talet hade kungarna en framträdande plats vid kyrko- och klosterbyggande. Kungen disponerade Uppsala ödsgodsen som eventuellt hade en förkristen bakgrund. I varje
hundare fanns en husaby, där den kungliga befallningsmannen bodde. Han hade också
rätt till dulgadråp och danaarv. Rätten till
ensaksböter tillkom efter 1248. Under 1200-talet började den kungliga stadgelagstiftningen att utvecklas. Från början av 1200-talet utövade kungen sin
domsrätt vid särskilda kungliga domstolar med en särskild nämnd. Kungen valdes och kunde också avsättas.
Benämning på de områden som låg utanför byskogarna och de enskilda ägorna. Benämningen uppstod då Gustav Vasa i mitten av 1500-talet under inflytande av romersk-rättsliga strömningar förklarade att områdena skulle utgöra ”konungens allmänning”. Dispositionen av dessa (för odlingsändamål) skulle utövas av länets ståthållare.
Finansförvaltningsorgan som framträdde på 1530-talet vid sidan av den allmänna kammaren. Till kungens egen
kammare överfördes inkomster i guld samt vissa andra statliga inkomster, som vanligen hade en
regal karaktär. Överskottet från den årliga driftsbudgeten överfördes antingen till kungens egen
kammare eller till silverkammaren.
Kungamaktens lokala representant som omnämndes i de senare landskapslagarna och i landslagarna. Han skulle övervaka kungens
rätt till böter. I praktiken var han också
offentlig åklagare. I regel hade han endast subsidiär åtalsrätt. Rättssamfundets bötesandel utdömdes utgående från hans åtal.
Kronans
regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes 1454.
Ed genom vilken kungen och senare landets förnämsta män lovade att bestraffa vissa
brott som kränkte den allmänna friden. Dessa var brott som inte kunde sonas med
böter utan medförde ovillkorlig
fredlöshet och förlust av egendom. Edsöreslagstiftningen förnyades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadgar. De viktigaste edsöresbrotten var brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid samt
olaga hämnd. Alla edsöresmål skulle avgöras av konungsräfst. Om målsägaren eller dennes arvingar bad för brottslingen kunde denne lösa sig till fred för 40 mark till kungen.
Konungsfodring. Termen förekommer i 1500-talets kameralia. Konungsgästningen hade sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att ta emot kungens hästar till fodring.
Ämbetsman under medeltiden, som ledde arbetet i det
kungliga kansliet eller skrivarstugan och hade ett antal underlydande medhjälpare. Samtliga akter som utfärdades av kungamakten gick genom hans händer och för deras expediering åtnjöt han sportler. Dessa var delvis föreskrivna i landskapslagarna. Också de senmedeltida riksföreståndarna hade en motsvarande kansler. I början av 1200-talet var konungskanslern vanligen en biskop, sedermera en man med hög samhällsställning. Den sista medeltida konungskanslern var en gift lekman,
juris utriusque doctor Klas Ryting som var Karl Knutssons
kansler 1451–1472.
Nämnd som enligt
Kalmar recess skulle finnas i varje lagsaga. Formellt var
nämnden en del av den kungliga domsrätten och alla fullföljda
mål skulle hänskjutas till den. När kungen befann sig i Danmark skulle hans
domsrätt i princip utövas av rådet.
Ting som hölls av kungen eller av honom utsedda personer utanför de
ordinarie tingsperioderna. Stadgaden om kungens
räfst ingick i vissa landskapslagar. Genom landslagarna utsträcktes konungsräfsten till hela riket.
Konungsräfst skulle lysas sex veckor innan tinget skulle hållas. Erik av Pommern gjorde konungsräfsten till ordinarie ting. Genom
Kristoffers landslag fastslogs att konungsräfst skulle hållas en gång årligen. De medeltida kungarna och riksföreståndarna uppträdde också själva på tingen. Ofta delegerades uppdraget till någon medlem av rådet eller den högsta aristokratin. Trots benämningen kunde uppdraget vara så effektivt åtskiljt från kungens person att han ibland inte agerade fastän han var närvarande. I Kristoffers
landslag blev kungens
domhavande ersatt av ett
kollegium som bestod av lagsagans
lagman och biskop, två
riksråd samt två medlemmar av domkapitlet.
Sammankomst för den medeltida kungliga rättsutövningen. Flera belägg före och under landskapslagarnas tid visar på att kungen haft
rätt att ingripa med summariskt strafförfarande. Från Birger Jarls tid var kungen sannolikt själv domshavande på räfsten. I början av 1300-talet reglerades den kungliga domsrätten genom stadgor. År 1344 infördes en tolvmannanämnd för att döma den som ofredade allmogen mot kungens rätt. Stadgorna ledde fram till bestämmelserna om
rättareting 1345. Magnus Erikssons
landslag stadgade att
konungsting skulle utlysas sex veckor innan
ting skulle hållas. Det kungliga tingen utvecklades i början av 1400-talet och som särskilt konungsting för Finland grundade Erik av Pommern
landsrätten i
Åbo vars verksamhet reglerades 1411.
Kristoffers landslag 1442 uppdelade de lokala konungstingen och gjorde skillnad mellan räfste- och rättareting.
Kungens sändebud, en man som var utskickad i kungens ställe.
Konungsåren var kungens ställföreträdare i Hälsingland. När kungen anlände till gränsskogen Mårdbäck mellan Gästrikland och Hälsingland skulle en särskild
frid råda, medan denna kungens rätta skattman var i landet. Hälsingarna ansvarade för att han skulle kunna färdas oskadd och bönderna var skyldiga att ge honom gästning. Konungsåren skulle hålla
ting i kungens ställe, han skulle framföra kungens ärenden och förhandla med tingsmenigheten. Han skulle ta emot och avgöra klagomål och döma kungsdomar. Han skulle bevaka kungens rättigheter och särskilt dennes
rätt till sakören. Han skulle uppbära kungens
skatt och ingen hade rätt att vägra hästar till transporten av den.
Ordenshus inom dominikanorden. Konventet styrdes av en prior. Antalet medlemmar fick inte understiga tolv, annars hade konventet inte säte vid provinsialkapitlet. Nya
konvent kunde grundas endast med tillstånd av generalkapitlet. Man skilde mellan klerker och lekmän. Varje konvent hade sitt eget verksamhetsområde, i Norden ofta ett helt biskopsstift. Utanför konventet kunde konventet äga härbärgen för bröder med olika uppgifter, framförallt predikande.
Enskilt ordenhus där brödernas antal var minst 13 och som hade fulla konstitutionella rättigheter. I konventet utsågs gardianen med brödernas hörande av provinsialministern och diffinitorerna. I Sverige fanns sammanlagt 15 ordenshus. De finska konventen omnämndes i Viborg 1403, i Raumo 1449 och i Kökar före 1472.
Avskriftsvolym. Termen
kopiebok är numera att föredra framför ”bok”. Vadstena klosters bok skall därför benämnas Vadstena klosters kopiebok.
Yngre
klerk som nyligen fått sina vigningar och som under en viss tid skulle tjänstgöra i domkyrkan för att göra sig hemmastadd med stiftets liturgiska tradition och bruk. Ofta hade varje kapitelsledamot sin personliga
korklerk och skulle stå för dennes underhåll. Korklerkerna bildade ett eget
kapitel vars verksamhet stod under uppsikt av domkapitlet eller någon av domkapitlets medlemmar.
Ett mynts ädelmetallinnehåll angivet i proportion till dess totalvikt enligt en vedertagen skala som karat eller lod.
Krigståg med religiöst syfte. Avsikten var att kämpa mot trons fiender, ursprungligen främst att befria det Heliga landet. I ett senare skede förekom också
korståg mot andra som
kättare ansedda kristna grupper som albigenser, grekisk-ortodoxa och hussiter. Korståg proklamerades av påven genom en korstågsbulla.
Bidrag till finansiering av krigståg till det Heliga landet. År 1213 uppmanade Innocentius III alla de nordiska kyrkoprovinserna att delta i finansieringen. Laterankonciliet 1215 påbjöd att en tjugondedel av kyrkoprovinsernas inkomster skulle anslås för korstågsverksamhet. Avgiften erlades i natura, som sedan skulle omsättas i pengar och skickas söderut. Om möjligt skulle medlen användas för korsfarare från den
kyrkoprovins där avgiften utkrävts. År 1262 föreskrevs en hundradedel av inkomsterna till korståg. Lyonkonciliet ändrade 1274 avgifterna, som blev
fasta och gällde i hela kristenheten. Inkrävningen blev då också mera systematisk. År 1312 fastställdes ett sexårigt
korstågstionde som i de nordiska kyrkoprovinserna började utkrävas 1314. Från 1326–1328 aktiverades verksamheten i Sverige och för första gången redovisades bidrag från
Åbo stift. Både 1343 och 1345 utskrevs korstågstionde mot turkarna. Uppbärandet av avgifterna sköttes av kollektorer som efter hand blev tvungna att dela inkomsterna med kungamakten. Efter erövringen av Konstantinopel återupplivades korstågstiondena. År 1455 började man uppbära avgiften i Sverige.
Indulgens utfärdad genom en
korstågsbulla åt alla som deltog i ett korståg. Den första nordiska korstågsbullan utfärdades 1171/72 då påven Alexander III uppmanade de nordiska folken att dra ut mot ester och andra hedningar vid Östersjön. Deltagarna utlovades ett års indulgens, och de som stupade efter att ha ångrat och biktat sina synder erhöll fullständig indulgens. Gregorius IX utlovade 1237 i en
bulla samma
indulgens för dem som tog korset mot tavasterna som de som drog till det Heliga landet. År 1496 utfärdades en korstågsbulla mot ryssarna på grund av deras härjningar i Finland.
Det
brev med vilket påven proklamerade ett korståg. De troende som med vapen i hand eller genom materiell hjälp stödde ifrågavarande företag förlänades avlat. Var och en som kom i åtnjutande av den och som avlade korstågslöfte fäste på sin klädnad ett kors. På vissa villkor kunde påven befria personen i fråga från skyldigheten att infria korstågslöftet. En
korstågsbulla är bevarad från 1237, och den är riktad till det svenska episkopatet med anledning av en hednisk reaktion i Tavastland. En liknande
bulla utfärdades 1256 för ett
korståg till Karelen. Magnus Erikssons ryska krig 1348–1351 erhöll en korstågsbulla 1351. År 1496 understödde påven Alexander VI kriget mot Ryssland med en korstågsbulla.
Avgift som påvestolen uppbar av årsinkomsterna från alla andliga ämbeten enligt ett
beslut 1274 (sex år), 1312 (sex år), 1343 (tre år) och 1351 (fyra år).
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och
krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Löfte att följa kungen eller en krigsherre i härnad. Någon
krigsmannaed avlagd i samband med
ledung eller allmänt
uppbåd är inte känd i de medeltida källorna. Enligt Adam av Bremen lovade svearna att lyda kungen. Senare källor omnämner löften som allmogen avlade vid tingen i samband med själva uppbådet. I viss mån kan de eder som länstagare och slottshövitsmän avlade jämföras med krigsmannaeder. Upphävande av troskapsförpliktelse genom uppsägelsebrev är känt från 1400-talet.
Skadestånd som den besegrade parten erlägger till segraren för de utgifter som krigshandlingarna fört med sig samt för de skador som denne har lidit. Vid freden i Laholm 1278 bestämdes att Magnus Ladulås skulle betala 4 000 mark åt danskarna för de olägenheter och skador som kriget hade medfört. Också konflikter mellan stormän kunde leda till förhandlingar om ersättning.
Ärkebiskop Gustav Trolle krävde år 1517 en ersättning på 400 000 mark för ödeläggelsen av Almarestäket.
Bestämmelser som avsåg att trygga landets egna invånare mot övergrepp samt att inskärpa lydnad mot krigsherren. I landskapslagarna fanns flera bestämmelser som syftade till att kontrollera lydnaden under ledungsfärd eller vid uppbåd. För besoldade trupper med egen
jurisdiktion antogs särskilda krigsartiklar. Straffsatserna var högre än i den allmänna
landsrätten och de skärptes fortgående under medeltiden.
Den gängse benämningen på den lagbok för Sveriges landsbygd som stadfästes den 2 maj 1442 enligt det löfte Kristoffer avgett i sin kungaförsäkran. Enligt promulgationsurkunden hade rådet upprepade gånger begärt en förbättrad redaktion av den gamla lagboken. Ändringar eller större tillägg har gjorts i alla balkar jämfört med Magnus Erikssons landslag. Det är osäkert huruvida
Kristoffers landslag tillämpades under medeltiden. Av politiska skäl nedsvärtades Kristoffers minne av Karl Knutsson och under Sturetiden betonades nationell restauration. Först under slutet av 1500-talet blev avskrifter av Kristoffers landlag vanligare än avskrifter av Magnus Erikssons landslag. År 1608 blev Kristoffers
landslag formellt den gällande lagen och den ersattes först 1736 av 1734 års lag.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock
rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids
skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort
gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock
rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids
skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort
gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
Besittning som tillhörde
kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Den högtidliga handling genom vilken en
regent eller dennes gemål insätts i sin värdighet. Under medeltiden bestod den vanligen av smörjande,
investitur med regalierna,
intronisation och mässa. Smörjelsen var det viktigaste momentet eftersom den förmedlade Helig Ande vilken gav regenten en kvasiklerikal karaktär. Den första kända svenska kröningen är kröningen av Erik Knutsson 1210.
En av de två urkunder som bevarats från mötet i Kalmar 1397. Det föreligger i original. Utfärdarna intygade att de bevistat kröningen av Erik av Pommern till kung i de tre nordiska rikena och lovade honom sin trohet och kärlek.
Den
ed som kungen avlade i samband med kröningen. Ordalydelsen är känd 1443. Kungen fick under ceremonin ett
dokument med ordalydelsen, som han läste upp. Sedan lade han sin högra hand på Nya testamentet och avlade eden. Eden bestod av två delar. Han utlovade fred och rättfärdighet för kyrkan och folket samt att upprätthålla de förmåner som kyrkan erhållit.
Brev som utfärdats av kungen eller i kungens namn. Vanligen var kungen närvarande. Undantag utgjordes av en omyndig kungs
brev samt de
dombrev från Magnus Erikssons tid som utfärdades 1344–62 under ”ad casus”-sigill i hans namn av en justiarius eller annan befullmäktig som testus. De äldsta kända kungabreven är av Knut Eriksson (1167–96) för Viby-Julita kloster samt ett
original och en kopiebokstext för Nydala kloster. Först från Magnus Erikssons tid finns
brev på annat språk än latin. Breven var av många olika slag, och många av de tidigaste tycks kungen närmast ha utfärdat som privatperson. Under kungalösa perioder hade visserligen riksföreståndarna verkställande makt som ”vice rex”, men endast det samlade riksrådet med ärkebiskopen i spetsen hade full myndighet. Kungabreven motsvarades under dessa perioder av både riksrådets och riksföreståndarnas brev.
Belöningsverksamhet som vanligen innebar överlåtelse av jord åt förtjänt person. Den kungliga gåvoverksamheten hade under
äldre medeltid en skiftande karaktär. Magnus Ladulås och hans bror Valdemar Birgersson överlät åt sin kära
klerk tre mindre gårdar. Borgaren Tideman Fris erhöll 1282 en ö i Stockholms skärgård för sin trogna tjänst. I viss mån fortsatte gåvoverksamheten under hela senmedeltiden. Som belöningsform förlorade kungagåvorna sin betydelse och ersattes av förläningsväsendet.
På ett kungligt
sigill finns vanligen den regerande kungens namn och titlar, ofta också hans porträtt och/eller hans vapen med andra heraldiska symboler för hans maktutövning. Det äldsta svenska kungasigillet är från 1164/67. Under senmedeltiden skapades särskilda rikssigill till skillnad från kungens personliga sigill. Varje kung hade flera regeringssigill successivt eller samtidigt. Den äldsta typen
kungasigill var det stora sigillet, klämman. Vid sidan av det stora sigillet infördes ”sigillum secretum” av kung Valdemar 1266/77. Den tredje typen var signetum som också var ett intimt sigill som till och med var mera personligt än secretum.
Den medeltida kungen utsågs genom val. Kungen kunde också avsättas. Enligt
äldre Västgötalagen ägde svear att taga kung och likaså att vräka. Den som svearna tagit till kung skulle dömas till kung på alla götars ting. Valet skedde i Uppland på
Mora äng, där
Mora sten fanns. Den nytagne kungen skulle sedan dömas till kung av lagmännen på de olika lagtingen. Dömandet bestod av uppläsning av en formel. Kungen skulle svära att vara trogen lagsagans invånare och inte bryta
rätt lag i deras land. Han skulle ge
frid åt tre män som inte begått nidingsdåd. Han fick konungs namn och en krona. Den nytagne kungen skulle göra en
eriksgata i riket. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362. I utkastet till unionsfördrag 1436 tillförsäkrades de finska lagsagorna rätten att utse särskilda
deputerade till den gemensamma valförrättningen. De skulle bestå av en lagman, en med
riddare jämställd, en
borgmästare från
Åbo samt två bönder från var lagsaga.
Allmän sammanfattande benämning på de årliga skatterna under medeltiden. Ordet
skatt förekommer endast i vissa landskapslagar och i
Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. Ordet jorda skatter förekommer först senare.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av
privilegierad natur som tillhörde
kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom
arrende eller som indelade till boställen.
Under
kronan lydande obebott område som var avsöndrat från allmänningen. Kungsparker omnämndes i landslagarna. I dessa stadgades om
straff för den som jagade i kungspark.
Eventuell hednisk
titel på hövding hos tavaster.
Kuningas återfinns som personnamn 1340.
Eventuell hednisk
titel på hövding hos tavaster och karelare. ”Kupias” är ett ryskt lånord som betyder
herre eller godsförvaltare. Som personnamn finns ”kupias” belagt både i Tavastland och i Karelen. I Estland har ordet ”kubjas” ursprungligen avsett byålderman.
Eventuell hednisk
titel på hövding hos tavaster och karelare. ”Kupias” är ett ryskt lånord som betyder
herre eller godsförvaltare. Som personnamn finns ”kupias” belagt både i Tavastland och i Karelen. I Estland har ordet ”kubjas” ursprungligen avsett byålderman.
I en
handskrift de ord, siffror eller bokstäver som är skrivna längst ner på sidan och som anger början av texten på följande sida.
Inspektionsområde inom franciskanordens provins. Kustodierna bestod av ett eller flera ordenshus. De förestods av en kustos. Ursprungligen var Sverige en
kustod som före 1291 delades upp i kustodierna Linköping och Stockholm. De finska ordenshusen hörde till Stockholm.
Föreståndare för ett
kustodium inom franciskanorden. Kustorn utsågs ursprungligen av generalen, senare av provinsialministern och provinsialkapitlet. Kustoderna var medlemmar i provinsialkapitlet. I fall provinsialkapitlet inte kunde sammanträda ersattes det av kustodernas möte.
Landskapslagarna reglerade ingående rätten till kvarn och kvarnbygge. Gemensamt var att ingen fick bebygga ett kvarnställe till skada för en annan. Rätten till kvarnställe reglerades enligt skifteslagstiftningens principer. Vattenkvarnar omnämndes i Finland år 1352. I västra Finland var det vanligt att byar som hade gemensam skog också hade gemensamma kvarnforsar. Bruket av gemensam kvarn kunde antingen avgöras genom lottning eller så kunde man följa delägarnas skattetal. För att kvarnen inte skulle skada fisket reglerades öppnandet av kvarndammarna vid vissa tidpunkter.
Militär enhet under 1500-talet, en av fyra eller fem enheter inom en fänika. Enheten leddes av en befallningsman, vars
titel senare ändrades till kvartersmästare. Varje
kvarter indelades i fem hela eller överrotar under en
överrotmästare och varje
överrot indelades i två halva eller underrotar om tio man, underrotmästaren inberäknad.
Vid
myntverk anställd person med uppgift att justera myntämnena till lämplig tjocklek.
Skriftligt
intyg som avskriver eller intygar mottagande av en fordran (betalning eller prestation). Ett flertal medeltida kvittenser utfärdades i kloster och
hospital 1294 med anledning av gåvor enligt
lagman Birger Perssons första hustrus testamente. Hertigarna Eriks och Valdemars
testamente föranledde en liknande räcka av kvittenser 1321–1327. Genom Tälje
stadga 1345 erkändes
kvittobrev som bevis mot skuldfordran. Termen används även om intyg på
rätt till eller befrielse från rättsligt ärende eller en skuldförbindelse. Kvittobrev utfärdades bl.a. till målsäganden i ett
civilmål som bevis för att denne hade rätt att uppbära målsägandeandelen i sakören.
I medeltidssvenskan använd form av det finska ordet ”kylvömitta” som betyder såningsmått. I Karelen och Tavastland avsågs med
kylmit ett mått om 1/6
tunna spannmål. Termen förekommer i urkundsmaterialet 1526.
Byggnad i vilken de skattepersedlar som tillkom kyrkan förvarades. Den kunde vara sammanbyggd med kyrkan eller stå separat på kyrkogården. För att minska kostnaderna kunde ibland också kyrkornas vindar eller torn användas som förvaringsplatser för tiondet.
Den del av de medeltida landskapslagarna som reglerade kyrkliga förhållanden.
Kyrkobalk ingår i samtliga svenska landskapslagar med undantag av GL. Kyrkobalkarna intog en särställning genom att de delvis kodifierade den kanoniska rätten. I praktiken återspeglade kyrkobalkarna hur man uppfattade den kanoniska rätten i Sverige vid landskapslagarnas uppkomst. Den konflikt som uppträdde under förarbetena med Magnus Erikssons
landslag ledde till att denna
lag saknar kyrkobalk. Därför kom landskapslagarnas kyrkobalkar att gälla längre än de övriga balkarna. Så småningom kom Upplandslagens kyrkobalk att tränga undan de övriga och gälla i hela riket. Slutgiltigt förlorade den sin betydelse först genom 1734 års lag. Upplandslagens kyrkobalk var delvis i kraft i Finland under medeltiden, vid sidan av Helsingelagens. Bägge kyrkobalkarna var en kompromiss mellan den kanoniska rätten och
äldre nedärvd rättsuppfattning.
Samlande benämning på kyrkans fastigheter och lösöre. Kyrkans jordegendom kunde indelas i kultegendom, som kyrkotomt och begravningsplats, samt ekonomiegendom som vid sidan av skatterna utgjorde kyrkans viktigaste inkomstkälla. Kyrkans
rätt att äga jord grundade sig på kanonisk rätt. Redan under medeltiden gjorde man tydlig åtskillnad mellan stiftsegendom och sockenkyrkoegendom. Inom bägge grupperna skilde man mellan ämbetsinnehavarens bord (
mensa) och byggnadskassan.
Det avskilda området runt en
kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Det avskilda området runt en
kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Förrättning genom vilken man kontrollerade att allmogen hade uppfyllt sina skyldigheter och att gärdsgården omkring kyrkogården var i gott skick.
Kyrkrättslig enhet som bestod av flera (suffragan-)biskopsstift under en
metropolit eller ärkebiskop. År 1152 lydde de 21 nordiska stiften under Lund. År 1153 förenades de norska stiften till en
kyrkoprovins med Nidaros som metropolitansäte. Den svenska kyrkoprovinsen avskiljdes 1164. Ärkebiskopen av Lund var då
primas över den svenska kyrkoprovinsen. År 1219 lades det danska Estland med stiftet Reval under den danska kyrkoprovinsen.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given
frälsejord återställas och alla
kyrkogods gå under
kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla
gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en
kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås
recess 1527 innebar att kronans
ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas
ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under
världslig förvaltning. Adeln fick
rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga
dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven
rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny
kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års
lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt
Hälsingelagen fick ingen vara
kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den
äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan. Också i Finland fanns två kyrkvärdar i varje socken. De fick sin lön av den del av tiondet som tillföll sockenkyrkan. I de flesta församlingar var lönen två spann per man, men i Virmo var kyrkvärdens lön 8 spann och därtill fick han behålla sitt eget tionde.
Hemman som var oförmöget att fullgöra sina skatter.
Benämning på stadens låsförsedda penningstock. Benämningen användes under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Ämbete i staden som omtalades tidigast omkring 1300. Kämnärerna var två till antalet och skulle enligt
stadslagen sköta förvaltningen av stadens medel och tillsammans med stadsskrivaren redovisa för fogden och borgmästarna varvid stadsskrivaren förde räkenskaperna. Kämnären hade en viss
exekutiv myndighet eftersom han tillsammans med fogden och stadsskrivaren skulle sköta uppbörden av skatter och sakören. Ursprungligen var kämnären inte medlem i stadens råd. Under senmedeltiden blev han dock automatiskt medlem i rådet åtminstone i Stockholm och Arboga.
Benämning på den kista i vilken kämnären förvarade stadens medel. På Vasatiden utnyttjades den också för
deposition av värdehandlingar eller andra processuella bevis, så att dessa kunde användas i rätten oberoende av ägaren.
Gåvoskatt som enligt en räkenskap från 1530-talet betalades i Åbo, Kumogårds, Tavastehus, Borgå och Viborgs län. Kögemestarpenningarna var förmodligen en pengaskatt och inte avlösning för andra skattepersedlar.
Person som uteslutande ägnade sig åt handel. Under medeltiden skiljde man vanligen mellan köpmän ”mercatores” som ägnade sig åt importvaror som sill, salt, kläde, kryddor och krämare som ägnade sig åt detaljhandel.
L
Årlig fodring. Uttrycket förekommer i 1500-talets kameralia. Det har sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring.
Rätten att fängsla förbrytare. Medeltidsrätten representerade ett brytningsskede. Rätten att fängsla förbrytare gällde endast vid grova brott.
Avgörande var också huruvida brottslingen hade blivit tagen på bar gärning. Rätten att fängsla ersatte den
äldre rätten att döda en ertappad dråpare eller tjuv. Ursprungligen var det enbart målsägaren som hade
rätt att fängsla, medan myndigheternas uppgift inskränkte sig till att förvara brottslingen så att han kunde föras till tings och dömas. Den som gjort sig skyldig till lands- eller högförräderi kunde fängslas av varje medlem i rättssamfundet. Varje medlem av rättssamfundet kunde också fängsla en tjuv som påträffades med tjuvgodset i händerna. Vanligen fick en brottsling inte fängslas i eget eller annans hem, i
kyrka eller kloster. Icke bofasta personer fick fängslas också för mindre brott.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp,
byte eller gåva, samt viss tids
hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga
fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Ämbete som förekommer i landskapslagarna. Ursprungligen hade lagmannen också en lagstiftande funktion. Ämbetet gick ofta i
arv inom vissa släkter. Lagmannen skulle vara bondson och inte son av frigiven eller träl. Alla bönder skulle råda över valet. Sedan lagmännen insattes i rådet av Magnus Ladulås blev de
domare och inte lagstiftare. Kodifieringen av de svenska landskapslagarna i slutet av 1200-talet leddes dock av lagmännen. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle en
valnämnd tillsammans med klerkerna
uppsätta ett
förslag på tre i lagsagan boende personer, av vilka kungen hade att utse en. Mot slutet av medeltiden beaktades inte allmogens önskemål i samma utsträckning och ämbetet började betraktas som en förläning. Lagmannen skulle årligen hålla fyra
landsting i lagsagans huvudort och även i
praxis ett landsting i varje härad.
Dombrev eller
synebrev utfärdade av lagman. I formellt avseende skiljer sig lagmansbreven under medeltiden knappast från motsvarande
brev av häradshövdingar. Landskapslagarna omtalar inte lagmansbrev. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle alla lagmannens domar anleda
dombrev och skrivas på svenska. Lagmannen kunde också
utfärda fastebrev. Lagmannens
klerk som skrev ut brevet hade
rätt till en avgift.
Benämning på
lagsaga då riket fick en enhetlig
lag med Magnus Erikssons landslag. Landstingen i lagmansdömet saknade den lagstiftande funktion som den tidigare lagsagan hade haft. Magnus Erikssons
landslag fastslog att Sverige bestod av nio lagmansdömen. Finland (Österlanden) omnämndes som
lagmansdöme tidigast 1362, då det stadgades att Österlandets
lagman skulle delta i kungavalet. År 1435 delades det finska lagmansdömet i två delar: Norr- och Söderfinne med Aura å som gräns. Under stora ofreden infördes i
Åbo generalguvernement av de ryska ockupationsmyndigheterna 1717 en administrativ
indelning i distrikt, som även kallades för lagmansdömen, främst för verkställandet av skatteuppbörden, med en
lagman som styresman.
Den
nämnd som enligt Magnus Erikssons
landslag tillsammans med klerkerna skulle föreslå tre i lagsagan boende män som ny lagman.
Nämnden bestod av tolv personer, sex
frälse och sex ofrälse. Den utsågs av allmogen i närvaro av biskopen och två klerker.
Ursprungligen lagens muntliga
föredragande på tinget. Sedermera kom ”lagsaga” att betyda det område för vilket en speciell
lagsaga gällde. De svenska lagsagorna uppräknades första gången i Södermanlandslagens
additament och i Magnus Erikssons landslag. Förutom en dömande funktion hade landstingen ursprungligen också en lagstiftande funktion, som försvann när riket fick en enhetlig lag. Då ersattes benämningen
lagsaga formellt av
lagmansdöme eller ”land och lagsaga”.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett
landskap eller
län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten.
Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Bro som under medeltiden skulle underhållas av ett helt
landskap eller flera härader gemensamt. Landsbroarna var i allmänhet lottskiftade på socknar. Broarna vid de stora medeltida borgarna i Finland skulle i allmänhet också underhållas av landskapets invånare. De viktigaste medeltida landsbroarna i Finland var
Åbo bro, Korvensuu bro, Abborrfors och Vuolenkoski bro. I början av 1500-talet fanns en
landsbro också i Sjundeå. På Åland fanns landsbroar i Finnström och Ämnäs.
Domare av
frälsestånd vars
jurisdiktion omfattade ett helt landskap, fastän
tingslag utgjordes av enbart en eller några socknar. Åtminstone i Tavastland förekom
landsdomare på 1370-talet. Också i Satakunta och västra Nyland omnämndes landsdomare i slutet av 1300-talet. På Åland omnämndes landsdomare ännu på 1400- och 1500-talen. På 1490-talet dokumenterades också benämningen häradsdomare. I östra Finland omnämndes en
domare år 1442 men ingenting är känt om hans jurisdiktion. ”Landsdomare” övergick under 1600-talet till att betyda överdomare i ett
landskap eller en landsdel, 1646–1683 särskilt i de delar av Sverige som tidigare hade hört till Danmark. Beteckningen ersattes 1683 med ”lagman”.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans
uppbörd inom ett visst område. I
Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs
län fanns en
landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida
indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
Värvad soldat. Benämningen användes både om tyska legoknektar och om svenska värvade soldater. Ursprungligen uppstod benämningen i slutet av 1400-talet om det österrikiska Habsburgs arméer som övade och utrustade soldater enligt schweizisk förebild. Benämningen försvann i Sverige under 1600-talet.
Under medeltiden den
avgift som yxmännen männen betalade för rätten att idka svedjebruk i byns skogar. Avgiften förekom i trakter där det hade blivit brist på svedjeskogar.
Förrättning genom vilken tvister mellan två härader avgjordes. Synemännens antal skulle vara tolv, men i ett typfall från Asikkala 1445 användes endast sex landssynemän.
Allmänt
ting hållet med inbyggarna i ett
landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen.
Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Allmänt
ting hållet med inbyggarna i ett
landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen.
Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Landsförsvar. Enligt
Hälsingelagen innebar
landvärn en urgammal skyldighet för de fria männen att försvara sitt land. Om faran var särskilt stor var man skyldig att gå man ur huse. Skyldigheten var begränsad till det egna landskapet och landvärnsplikten innebar endast att man var skulle värja sitt land hemma. Om kungen ville använda uppbådet utanför landskapets gränser måste han vända sig till landskapets
ting och utverka dess samtycke. Med Magnus Erikssons
landslag utvidgades landvärnsplikten till att omfatta hela riket. I Finland uppbådades 1495 först i Karelen och Nyland, eventuellt också i Savolax var femte man, medan de fyra övriga skulle stå för hans kost. När belägringen av Viborg inleddes inkallades från hela landet en man för vart
hemman (gränsen var 15 år).
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Ämbetsman som företrädde
kronan gentemot samerna och övervakade samernas rättigheter. Benämningen förekom under senmedeltiden och 1500-talet vid sidan av birkarlarna. Lappfogden var sannolikt identisk med den konungsman som själv var
birkarl och ansvarade för att birkarlarnas
avgift levererades till kronan.
Benämning på de obygder i de nordliga svenska och finska gränsområdena som huvudsakligen var befolkade av samer och länge sparsamt använda. Från första framträdandet hävdades lappmarkerna som kronoallmänningar, bl.a. genom att
kronan övervakade förhållandet mellan birkarlar och samer. Först 1555 började ”lappmark” användas i administrativa namn i samband att de blev egna fögderier. Det äldsta kända belägget för
lappmark ingår i Magnus Erikssons
fribrev för
nybyggare i norra Sverige 1340.
Lärare vid ett
generalstudiehus inom dominikan- eller franciskanorden. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade i ett universitet, och i praktiken var
lector principalis universitetsprofessor.
Titel som under 1400-talet gavs åt en person som kvalificerat sig för
undervisning inom en
orden oberoende av om han var förordnad att ge sådan undervisning.
Medeltida organisation med förhistoriska rötter av kustförsvar och utrodd. Enligt Upplandslagen skulle varje
hundare rusta ett skepp med
styrman och två tolfter roddare. I Hälsingland och i Roden kallades ledungsdistriktet skeppslag. När kungen bjudit ut
ledung skulle alla som bodde i hundaret ha
frid och inga rättsliga tvister kunde påbörjas eller avslutas. Ombord på ledungsskeppen gällde rodarätten. Ledungsflottan förlorade sin betydelse i slutet av 1200-talet. Krigsledungen började då avlösas av skatteledung. Uppgifterna om ledung i Finland är bristfälliga. På Åland uppbars
ledungslama på 1500-talet och i skärgården tyder vissa ortnamn på en tradition av en
äldre ledung.
Den hamnplats där ledungsflottan skulle samlas. Ledungshamnen skulle särskilt namnges varje gång som sveakungen utlyste ledung. Förmodligen kan de hamnar som har namnet Kungshamn höra till dessa.
Medeltida
skatt som uppbars som ersättning för att ett
skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet.
Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje
markskatt erlades där 1
markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Medeltida
skatt som uppbars som ersättning för att ett
skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet.
Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje
markskatt erlades där 1
markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Uppbörd som ersatte de utgifter som ledungsflottan förde med sig. Ledungsflottan sammankallades allt mer sällan i slutet av 1200-talet. Redan under utroddens tid kunde kungen utlysa en
gärd för att få
proviant åt flottan. Med tiden började ledungsbudet enbart avse maten, som då inte fördes till flottan utan till kungens visthus. Då övergick ledungsprovianten till att bli en på jorden vilande skattebörda. Ledungsskatterna på 1500-talet var i Uppland ledungslama, skipestapenningar samt skipestakorn, skipestasmör och skipestafläsk samt i Västmanland matupenningar, -korn, -smör ochfläsk. På Åland uppbars också ledungslama.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Sändebud som hade påvlig
fullmakt och som var medlem av kardinalkollegiet. Dessa sändebud användes oftast för de viktigaste och vanskligaste uppdragen. Ofta hade de så omfattande fullmakter att de kunde handla som påvens alter ego. Många av de legater som besökte Norden då kyrkorna organiserades på 1100-talet var legati a letere.
Påvligt sändebud som oftast tillhörde kurian och som sändes ut som påvens representant i inre kyrkliga frågor eller diplomatiska uppdrag. Sändebuden kunde ha mycket vidsträckta fullmakter, men deras uppdrag var vanligen av begränsat slag medan de viktigaste plenipotentära legationerna vanligen förbehölls legi a latere. Under missionstiden hade exempelvis ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen legati missi-fullmakt angående missionen i Skandinavien.
Residerande prelater som inom sitt tjänsteområde representerade påven i enlighet med de utställda fullmakterna. Titeln var alltid knuten till person och inte till ämbete. I Norden förekom
legati nati på alla ärkebiskopsstolar i ett skede där de
rätt så nyligen blivit instiftade. Efter 1100-talet var de dock relativt sällsynta.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det
ting där han skulle
lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons
landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett
lejdebrev med andra villkor.
Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Skriftlig
försäkran eller
skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands
regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för
brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas
konvent skulle alltid finnas en lektor, vars
undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Benämning på den näst lägsta av de fyra lägre vigningsgraderna inom klerus. Undantagsvis användes benämningen
lektor också om domkyrkornas och kollegiatkapitlens scholasticus. Den åsyftade då endast den högre formen av
undervisning som meddelades som föreläsningar eller disputationer.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas
konvent skulle alltid finnas en lektor, vars
undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Förteckning över de avgifter som bestämda kloster, kyrkor, biskopsdömen, städer och andra enheter skulle betala till den romersk-katolska kyrkan. Vanligen avses med
liber censuum den
förteckning som utarbetades av Cencius, camerarius vid kurian år 1192.
Gregorius IX:s
lagsamling som efter 1234 skulle användas vid domstolarna och de rättsliga skolorna.
Benämning på karelsk småbrukare.
Minnesbok;
titel för Stockholms stads
tänkebok åren 1474–86 samt 1511.
Lärd
grad som under medeltiden kunde beviljas en
student med magistersgrad, senare också baccalaureat, och som gav denne
rätt att undervisa. Rätten att bevilja ”licentia docendi” överflyttades under 1100-talet från domkapitlen till universiteten, och 1212–1222 frigjorde sig universiteten från de lokala kyrkliga myndigheterna och ställde sig direkt under påvestolen. Först 1366 när examenssystemet differentierades fick
licentiatus karaktären av en ny högre examen.
Ensidig förklaring,
intyg med vilket utfärdaren avsåg att framlägga sin åsikt eller uppfattning i en viss fråga. Målet var att för framtiden reservera sin rätt. Ofta var det skriftliga dokumentet en protest mot någon annans åtgärd.
De områden som anvisades åt en
drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I
unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över
vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en
ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års
regeringsform förbjöds utdelning av
livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter
greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Benämning på en skolklass vid en medeltida katedralskola.
Hjälplärare vid en medeltida katedralskola. Hjälpläraren tillsattes av skolrektorn. Under senmedeltiden blev benämningen
locatus mera sällsynt och ersattes av auditor.
Förbud mot att inom ett visst geografiskt område hålla gudstjänster, ge sakrament och utföra andra heliga handlingar med vissa undantag som barndop och
absolution till döende. Det var också relativt lätt att få
dispens av påven för hållande av mässa bakom stängda dörrar och för att ge personer en kristlig begravning.
Lokalinterdikt kunde gälla ett helt land, men de var i praktiken svåra att genomföra. En
biskop kunde också utlysa lokalinterdikt. Det användes av biskopen i
Åbo 1329 mot Tavastland på grund av att bönderna där vägrade att betala vissa avgifter.
Militär
tjänst som ibland förekom inom en
fänika under 1500-talet. Lutenampten kunde biträda fänikans
hövitsman eller fänrik.
Person som av 40 rökar gemensamt var anställd för att utföra
vikuarbete på
Åbo slott enligt Karl Knutssons
stadga 1450.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och
judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
M
Den riksomfattande
lagsamling som infördes på landsbygden under senare hälften av 1300-talet och som var gångbar
lag tills den ersattes av Kristoffer av Bayerns
landslag eller senast till 1736. Landslagen skapades av en
nämnd med tre lagmän som från 1347 verkade i Örebro. Försöket att skapa en
kyrkobalk misslyckades. Lagsamlingen var färdig mellan 1347 och 1352. Den stadfästes aldrig officiellt.
Lag för städerna, utarbetad 1349–1357. Den ersatte de enskilda städernas separata stadslagar och den
äldre Bjärköarätten.
Magnus Erikssons stadslag hade också i vissa delar stor likhet med tyska stadslagar från samma tid. Lagen trycktes 1618 och stadfästes av Gustav II Adolf. Den var i kraft till 1736.
Det rättsskydd som tillkom en fri man till person, egendom och ära. Han hade
rätt till personlig fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Han hade, i motsats till en träl, också rättskapacitet, vilket innebar att han kunde uppträda på tinget, inneha egendom och hade rätt att ingå ekonomiskt eller juridiskt bindande avtal. Manhelgden förlorades endast genom vissa handlingar som kränkte en annan persons
manhelgd eller genom gävträldom. Manhelgd behandlas i landskapslagarna.
Det rättsskydd som tillkom en fri man till person, egendom och ära. Han hade
rätt till personlig fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Han hade, i motsats till en träl, också rättskapacitet, vilket innebar att han kunde uppträda på tinget, inneha egendom och hade rätt att ingå ekonomiskt eller juridiskt bindande avtal. Manhelgden förlorades endast genom vissa handlingar som kränkte en annan persons
manhelgd eller genom gävträldom. Manhelgd behandlas i landskapslagarna.
Gästningsskatt som bestod av allmogens skyldighet att erlägga vissa persedlar. I Raseborgs
län motsvarades den av bolgästning, och persedlarna tycks ha varit ungefär de samma som i Tavastland och Savolax.
Ursprungligen en tillfällig
skatt som uppbars i penningar i början av 1300-talet. Markgälden redovisades direkt till kungens fiskus. Under Albrekt av Meklenburgs tid fick vissa
länsinnehavare rätt att uppbära markgäld. Det förekom också olaglig beskattning. De tillfälliga markgälderna indrogs av
drottning Margareta. I Finland var
markgäld en penningskatt som i slutet av medeltiden uppbars på Åland, i Nyland och Karelen. Den omtalas första gången på Åland 1384.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en
by i
markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna
borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Extra
skatt som
drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes. Pant- och övriga
län återbördades till kronan.
Skatteenhet och
skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en
markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Ämbetsman i hirden som hade
tillsyn över kungens hästar. När marskens förbindelse med hirden upphörde övertog han ansvaret för att anföra kungens här samt för de militära uppgifter som inte löstes genom allmänt uppbåd. I Sverige omnämndes marsken sedan 1268. Marskens uppgifter definierades inte i Magnus Ladulås testamente, och Tyrgils Knutssons ställning berodde knappast på hans position som marsk. Karl Knutssons utnämning till
marsk 1435 och beskrivningen av ämbetet i unionsutkastet 1436 baserar sig på dansk och inte svensk tradition. Då fastslogs att marskämbetena i de olika nordiska rikena skulle besättas.
Medeltida
kyrkoskatt införd av
biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till
kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Medeltida gästningsskatt som är känd från Tavastland. Den innebar en gästningsfärd som landsfogden gjorde inom sitt
härad sålunda att man sommartid gästade varje länsmans- och bolmans- eller tridungs eller fjärdingsmansgård, samt att man höst- och vintertid vistades en natt i var länsmansgård och två nätter hos varje uppbördsman. Samtidigt uppbars sakörespengar. Systemet förekom också i andra län, men under andra benämningar. Gästningen var förenad med en foderskatt.
Benämning på en
stad som fritt kunde uppsökas av ett skepp, senare stapelstad. Benämningen ingår i Magnus Erikssons stadslag.
Grupp handskrifter med Magnus Erikssons landslag. I handskrifterna ingår inte landslagens regler om representationsrätt utan de har i utvidgat skick anslutits till Upplandslagen.
Mellersta lagen tillämpades 1507 genom riksrådets
dom och i domen fastslogs att rättstillämpningen också i fortsättningen skulle följa denna praxis.
När den medeltida staden skulle införa nya pålagor eller ändra tidigare pålagor skulle menigheten eller dess representanter. Dessa utsågs av rådet. Antalet varierade mellan de olika städerna och kunde vara 12, i Stockholm 24 eller senare 48. När antalet var 12 brukade fyra av dem vara rådmän och åtta av menigheten. Också andra proportioner förekom. Gruppen leddes av två skottmän och i Stockholm av fyra skottherrar.
Vittne som under medeltiden kunde träda fram på ett
ting och vittna om allmänt kända rättsfakta som jordbesittningar och gränsförhållanden.
Inkomster, vanligen från jordegendomar som var avsedda för underhållet av särskilda, ofta kyrkliga, personer. På världsligt område betydde
mensa i praktiken under medeltiden statskassan. Åtskillnaden mellan mensa och fabrica kom till uttryck i fördelningen av tiondena och i de tidigaste privilegierna om kyrkobolets immunitet. Prästen förvaltade ensam de jordegendomar som hörde till mensa. Vid godsskiften måste dock biskopens och socknens godkännande inhämtas.
De godskomplex på vilka domkapitlens ekonomi baserade sig. Termen är i den betydelsen inte känd från svensk medeltid. Åtminstone i Linköping tycks vikarierna dock ha haft någon form av
mensa communis. I betydelsen ”gemensam måltid” införde
biskop Magnus
mensa communis i
Åbo domkyrka 1493. Motsvarande
praxis fanns också i Nidaros.
Prästbordet; den jord som av socknen under medeltiden överlåtits till kyrkan till ett prästbol. Jorden skulle bereda prästen bostad och uppehälle.
Ärkebiskop och högsta styresman för en kyrkoprovins. Metropolitanbiskopen hade
rätt att
stadfästa valet av sina suffraganer och konsekrera dem. Han sammankallade och presiderade vid provinsialsynoder, övervakade och visiterade stiften i sin provins, bestraffade försumliga, dömde i andra
instans över appellationer från suffraganbiskoparnas domslut, hade rätt till
devolution och rätt att tillsätta
administrator för ett
stift där domkapitlet försummade förvaltningen under sedisvakans. Han hade också befogenhet att inom kyrkoprovinsen utdela vissa avlater.
Den
titel som en
riddare själv använde sig av i handlingar under medeltiden. Titeln ”miles” eller ”riddare” skrevs efter namnet. Däremot tilltalades han ”dominus” (
herre) före namnet. Han omtalades som ”strenuus miles”, ”stränge riddare”, ”ärlig herre”.
Riddares vederlikar: den grupp bland
väpnare som hade någon form av högre
tjänst hos kungen och satt i rådet. De åtskildes från vanliga svenner. Terminologin blev dock aldrig helt fastslagen.
Yngste sonens arvsrätt, i Estland troligen ett svenskrättsligt
institut som under medeltiden förekom på öarna Dagö och Moon samt i västra Estland (Wiek). I samband med inre
kolonisation spreds det senare till mellersta Estland.
Kanoniskt uppdrag. Biskopen hade
fullmakt att förkunna den kristna läran, och i fall han inte ansåg sig kunna det hade han
rätt att ge behöriga personer uppdraget.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som
medhjälpare åt andra.
Biskop som erhållit den behövliga vigningsgraden, men vilkas verksamhetsområde ännu inte fått stiftets formella avgränsning. Missionsbiskopar utnämndes i Finland under tidig medeltid.
Följebrev till en handling. Vanligen anmäler eller begär missivet endast att handlingen ska behandlas av myndigheten. Under medeltiden var
missiv också en generell beteckning för
brev i betydelsen skriftlig hänvändelse till viss person, således motsatsen till öppet brev.
Inlärningssystem där de
äldre eleverna
förhör de yngre. Systemet förekom vid de medeltida katedralskolorna.
Den sten på
Mora äng i Lagga
socken i Uppland, på vilken den nyvalde kungen lyftes upp efter valet på Mora äng. Som bevis för valet lades enligt en uppgift från 1434 på den stora stenen en mindre sten med inskription. Vissa av dessa mindre stenar har bevarats. Den stora stenen är försvunnen efter 1457. En tillfällig förflyttning finns dokumenterad 1441. Under Gustav Vasas och Johan III:s tid försökte man utan framgång att hitta den.
Av motparten utfärdat
bytesbrev eller fördrag. Vanligen skulle de båda utväxlade urkunderna ha likalydande
formulär medan
protokoll och eskatokoll i det ena brevets utfärdare stod som mottagare i det andra.
Högre myntvalör än enheten. I Sverige är den äldsta mutipeln från 1530-talet.
Person som avsagt sig världen. Huvudsakligen har beteckningen använts om cenobiter i klostergemenskap. Senare uppkom religiösa samfundsformer som formellt inte i egentlig mening var monastiska. Under senmedeltiden användes benämningen munk i folkspråket också för mendikanter och regulära korherrar.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett
ämbete som
munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Åtgärd genom vilken undersåtarna tvingas byta ut de
mynt som är i omlopp mot nypräglade, eventuellt samma belopp i sämre mynt.
Myntindragning i Sverige har antytts i
brev från 1300-talet.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av
kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida
myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad
tjänsteman under
Kammarkollegium 1668–1731 och under
finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Stadganden eller
direktiv för myntmästaren om myntets finhet (
korn) och vikt (skrot) som tillsammans konstituerade myntfoten; också
remedium för proportionen mellan utmyntningskvantitet för olika nominaler. Myntordningarna var ofta skrivna i kontraktsform. Den äldsta svenska myntordningen fastslogs 1449, de följande är från 1478, 1480, 1497 samt flera från 1500-talet.
Rätten att bestämma över ett lands myntväsen. Den omfattade myntens yttre utseende, myntfot, urvalet av nominaler, emmissioner och myntverkens läge. Kunglig
mynträtt i Sverige är belagd under Olof Skötkonungs tid. Kungen kunde
delegera rätten, men om sådan
delegation i Sverige finns inga källor före 1500-talet. Bevarade
mynt tyder på att ärkebiskopen i Uppsala haft mynträtt omkring 1170–1215. Jarlen hade eventuellt också mynträtt. Privilegiebrevet för Stockholm 1436 gav staden
rätt att kontrollera myntningen.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I
myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare,
prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet
mynt i Åbo.
Man som var ålagd att i
kyrkoskatt betala ett visst mått och inte de vanliga tiondena. Målamän omtalades i Nyland 1373 som en särklass av kyrkliga skattebetalare. I viss forskning har målamännen betraktats som personer med annan huvudnäring än egentligt jordbruk. Som sådana betraktades fångstmän, sjöfarare,
hantverkare och nybyggare.
Avgift som finns upptagen i nyländska räkenskaper under 1500-talet. Målabeskattningen har tolkats som en nybyggarbeskattning. Målapengar utgick i Nyland dels av kust- och skärgårdsbor, dels av inlandsbor. Målaskatten torde kunna uppfattas som en kyrklig motsvarighet till de världsliga flöteskatterna och stadgeskatterna.
Den allmänna beteckningen för en självständig förvärvsdrivande hantverkare. I de svenska medeltida källorna saknas dock vanligen mästertitel. När den förekommer är det oftast fråga om inflyttade tyska hantverkare. Det finns dock indicier på att man haft mästareprov med åtföljande förtäring. Sådana omtalas i skomakarskråets
skråordning i Stockholm 1474.
Benämning på person som utsetts att
uppskatta värdet av egendom eller skada. Mätismän förekommer i de svenska medeltidslagarna. De var vanligen två eller fyra till antalet. Mätismännen utförde värderingar av vattenskadade åkrar och ängar, efter bränder, av stulna föremål samt bortsprungna eller skadade kreatur. De hade också en funktion vid pantvärdering,
bördslösen och värdering av skador på hus.
Befattningsinnehavare i den senmedeltida staden som hade uppgifter i samband med fastighetsskiften. Mätningsmännens egentliga uppgifter är okända. Antagligen utgjorde de någon form av garanti för att de uppgifter som fanns i fastebreven var riktiga. Befattningen är känd från Uppsala. Där var de vanligen några av stadens rådmän och 4–8 till antalet.
N
Ersättning eller
pant som en fordringsägare själv tog som gottgörelse. Benämningen förekommer i de svenska landskapslagarna.
I det medeltida Finland ett skattedistrikt som var mindre än en socken. De präster och
klockare som uppbar kyrkliga avgifter och även utförde kyrkliga handlingar hade
rätt att erhålla
kvarter och kost för en natt.
Nattbol utgjorde också en territoriell enhet vid fördelningen av kyrkliga pålagor som underhåll av prästgård. I början av 1500-talet var socknarna i Egentliga Finland uppdelade i fyra, sex eller åtta nattbol.
Köpman. Benämningen förekommer i samband med birkahandeln på 900-talet.
Föregångare till länsman. Benämningen förekom på 1300-talet och har gett upphov till den finska benämningen nimismies.
Beviskraftig
urkund uppsatt av en notarie. Enligt ett dekretal uppsatt av Alexander III erkände den kanoniska rätten som beviskraftiga sådana handlingar som var uppsatta av en manus publica (offentlig notarie) eller försedda med ett autentiskt sigill. I Norden var notariatet sällsynt. Den förste svenske påvlige notarien omnämndes mellan 1318 och 1328.
Handling som ger ett skriftligt
intyg om en rättslig handling men som saknar betydelse för den rättsliga urkundens rättskapacitet. Den är avfattad i tredje person. Motsats: ”carta”.
Titel som ofta från och med 1300 innehades av de påvliga kollektorer som hade ett fast verksamhetsområde och som samlade in diverse skatter och avgifter till den apostoliska stolen. Eftersom kyrkan på så sätt fick
fasta representanter började de också att användas för uppdrag som tidigare skötts av legater. Samtidigt började det bli vanligt med diplomatiska beskickningar, och nuntien blev då också påvens ambassadör. Den första formella nuntiaturen inrättades 1500.
Person som innehade nyckel till vissa byggnader. Förvaltningen av nycklarna till portar och torn var i de medeltida städerna ett förtroendeuppdrag som innehades av aktade borgare. I Stockholm valdes nyckelbäraren årligen till ämbetet. Den utsedde borgaren gick
ed på att vara rättfärdig i sitt ämbete.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under
skatt och blev befriad endast om
kronan särskilt beviljade det.
Medeltida
avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk
rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till
kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Person som under 1300-talet, före organiseringen av den världsliga sockenindelningen, var socknens administrativa funktionär. Den främsta uppgiften var förmodligen att organisera kronoskjutsningen. Efter att länsmanssocknarna tillkommit på 1400-talet försvann vanligen befattningen. Endast i några socknar kvarstod den som länsmannens medhjälpare. Benämningen blev då skjutsnempnare. Befattningen försvann slutgiltigt i slutet av 1500-talet.
Marin åtgärd i krigssituation, i syfte att isolera ett rike, område eller en stad, så att all till- och utförsel förhindras. År 1495 stängde ryssarna av Viborgska viken i en
närblockad samtidigt som de belägrade staden.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde försäkra sig om att de enskilda gårdarna höll sina vargnät i skick.
O
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Vanlig
tjänst som inte medförde någon högre
värdighet eller rang. I det medeltida domkapitlet var innehavaren av en sådan tjänst inte alltid kapitelsledamot.
Befattningsinnehavare; inom den katolska kyrkan gemensam beteckning för ett stort antal befattningsinnehavare som alla utövade sitt
ämbete i kraft av fullmakt. Benämningen kunde också användas om man vid
förfall kunde representeras vid tinget av en ombudsman. Under 1300-talet förekommer
official också som beteckning för förvaltare av andliga institutioners gods.
Världslig
syssloman som skötte egendomsförvaltning vid kloster och konvent. Beteckningen användes exempelvis av klarissorna.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes
fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare
regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
Kringgärdad skogslott på vilken man idkade svedjebruk, förekom på 1600-talet i Karelen.
De högre invigningsgraderna inom den katolska kyrkan. De var präst,
diakon och subdiakon.
De fyra lägre vigningsgraderna för
klerus inom den katolska kyrkan. De bestod av akolyt, exorcist, lektor, ostiarius. De lägre invigningarna gav möjlighet att återvända till lekmannaskapet. Kraven var en
prövning av vederbörandes ålder och lämplighet. Det ställdes krav på kunskap i latin, logik, teologi och
kanonisk rätt samt förmåga att sköta de världsliga ärenden som kunde förekomma. Den fanns också vissa hinder för mottagande av tonsur eller vigning.
Ordning, vigningsgrad inom den katolska kyrkan. Antalet ordningar var sju: präst,
diakon och
subdiakon bildade de högre ordningarna medan akolyt, excorcist,
lektor och
ostiarius utgjorde de lägre ordningarna. Det fanns ett flertal hinder för mottagande av vigning eller tonsur.
Den
urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas
union 1319–1344.
P
Medeltida beteckning för betalningsmedel.
Sigill som är tryckt i papper över en vaxkaka, från 1500-talet förekom också lack eller oblatmjöl.
Den
avgift som en
landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var bestämd enligt en kvot, vanligen hälften eller 1/3 av produktionen, i motsats till de landbönder som betalade en fast avgift. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Dan Niklissons
titel i
Åbo 1343. Titeln innebar också ett militärt ansvar.
Handling som dels innebar en tillåtelse att färdas, dels ett avskedsbevis från en anställning. Under medeltiden utfärdades
pass för diplomatiska beskickningar av landets högsta myndighet. I betydelsen ”tillåtelse att färdas” är passen belagda i Sverige under senmedeltiden.
Avgift på högst 1 mark som åtminstone på 1550-talet i Egentliga Finland hörde till landsfogdens intäkter. Förmodligen erhölls den som ersättning för utskrivande av pass.
De fattigas arvedel. Under medeltiden tillhörde i princip hela kyrkans egendom de fattiga. I synnerhet skulle de kyrkliga ämbetsinnehavarnas inkomster inte användas till överflöd, utan det som inte behövdes för ett måttligt leverne skulle delas ut till de fattiga.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till
prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt
kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en
rätt att för patronus vid inträffad
ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens
auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till
prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt
kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en
rätt att för patronus vid inträffad
ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens
auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Särskild grupp av medeltida
kanonikat som inte tillsattes av biskopen och domkapitlet tillsammans. Tillsättningsrätten var begränsad genom att den som genom gåvor instiftat ett kanonikat förbehöll sig och sina efterkommande rätten att tillsätta det. I Sverige var dylika kanonikat ovanliga.
Passagetull som tillkom kungen enligt regalerätten. Pedagiet omnämndes i mitten av 1200-talet. Termen försvann under 1300-talet, men bruket att uppböra passagetullar fortsatte under hela medeltiden på Älvsborgs och Stegeborgs slott.
Präst vid katedralkyrka eller kollegiatkyrka, eventuellt också tillhörande en religiös
orden med uppgift att höra bikt och meddela absolution. Benämningen användes om en
präst som
delegerad utövade biskopens jurisdiktion. Påvliga penitentiaries var utrustade med omfattande fullmakter och kunde lösa botfärdiga från skuld som de ådragit sig genom
brott som endast påven kunde ge
absolution för. Nordiska påvliga penitentiarier är kända sedan slutet av 1200-talet.
Form av delning av ett
beneficium som innebar att en person fick
rätt att lyfta en viss del av inkomsten.
Den
avgift som en
landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var fast i motsats till de landbönder som betalade enligt en viss kvot. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Biskopsval där domkapitlet enhälligt väljer att överlåta valet åt en eller flera personer inom eller utanför sin egen krets.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma
by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
Medeltida
brevsamling i vilken handlingarna skrivits på pergament. Av praktiska skäl har de skrymmande pergamentsbreven med sina tjocka vidhängande
sigill förvarats separat från pappersbreven. I många pergamentsbrevsamlingar saknas en gemensam proveniens.
Benämning på uppräkningar i jordrättsliga handlingar av tillbehör till en fastighet eller jordområde. Formeln förekom vanligen i överlåtelsehandlingar eller testamentariska förfoganden över jord. Avsikten var att garantera att den nya ägaren hade samma rättsställning som den gamla ägaren hade haft.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från
Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Uppgiften om på vems begäran ett medeltida
diplom har utfärdats. En
petitio kunde ingå i den del av texten som kallades narratio.
Femtedel, förvaltningsområde i det medeltida Novgorod. Indelningen kan beläggas redan under 1300-talet men undanträngde tidigare indelningar först på 1400-talet. Den votiska pjatinan i Ingermanland gränsade mot Viborgs län. I väster gick gränsen mot Luga och i öster längs Volchov. I norr omfattade pjatinan Kexholms län.
Femtedel, förvaltningsområde i det medeltida Novgorod. Indelningen kan beläggas redan under 1300-talet men undanträngde tidigare indelningar först på 1400-talet. Den votiska pjatinan i Ingermanland gränsade mot Viborgs län. I väster gick gränsen mot Luga och i öster längs Volchov. I norr omfattade pjatinan Kexholms län.
Fullständig indulgens. Ursprungligen utfärdades fullständig
indulgens huvudsakligen för deltagande i korståg. Den utsträcktes emellertid också till andra prestationer. Kyrkobesök gällde åtminstone sedan 1270-talet Assisi men utsträcktes under den stora schismen till alla kyrkor i kristenheten. Kyrkobesöken skulle ske en viss dag och kyrkobesökaren skulle stöda kyrkan genom en allmosa.
Åkerareal av den storleken att den kunde bearbetas med en plog. ”Plogland” har av forskningen använts som en teoretisk arealenhet. Enheten
plogland är jämförbar med den baltisk-finska kamerala enheten krokland.
Kontrolltecken av bly som användes särskilt vid exporten av kläde. Bestämmelser om bruket av plomber ingår i hanseatiska källor från 1300- och 1400-talen. Plomben för kläde slogs fast av en särskild sigillerare och stämplades efter kontroll av tjänstemän vid klädeshallarna. Kontrollen gällde klädespackens längd, bredd och så småningom också kvalitet.
Förteckningar över de botgöringar som biktfadern kunde ålägga de biktande. Vanligen var de uppställda enligt synd i alfabetisk ordning. De upptar också reservatfall, för vilka biskopen eller påven själv måste utmäta penitens. Flera är kända från svensk medeltid och samtliga är av utländskt ursprung.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en
pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs
fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
De
insignier som biskopen bar som tecken på sin
värdighet och som överräcktes till honom vid investituren.
Stadsbetjänt som i egenskap av bärare var förbunden att uppehålla sig vid viss stadsport. Portdragaren skulle utses av dragarämbetet, men
vad dennes uppdrag egentligen gick ut på är okänt.
Person som var anställd som
hamnfogde i den medeltida stadens hamn.
Domkapitelledamöternas andel av fattigtiondet, som delvis indragits till domkyrkorna i början av 1400-talet. Andelen användes för att bekosta kanikernas residens. I
Åbo genomfördes reformen först 1486. Efter norsk förebild inrättades ett gemensamt bord för kleresiet 1493.
Den del av avkastningen från ett
prebende som egentligen skulle tillfalla prebendeinnehavaren vid kapellen och sockenkyrkorna, men som uppbars av en annan
präst i det fall att han var
vikarie med
ansvar för själavården.
Person som inte kunde väljas till ett
ämbete utan enbart bli föreslagen. En ordensman eller en
biskop i ett annat
stift kunde inte kandidera i biskopsval. De kunde bli föreslagna, men deras ställning var rättsligt sämre än en egentlig kandidats. Ett
postulat kunde också återtas innan det hade framförts till högre instans. Den postulerade skulle inom tre månader hos påven anhålla om
dispens och utnämning, vilket beviljades som en nåd.
Kyrkans andliga regeringsmakt, biskopens jurisdiktionella och administrativa myndighet, som innebar både lagstiftning, lagskipning och
styrelse inom stiftet. Biskopen stiftade inom ramen för den kanoniska rätten lagar för sitt eget stift, men han hade också
rätt at bevilja
dispens från dem. Han utövade
domsrätt inom sitt
stift och var också straffande myndighet. Han upptog nya medlemmar i
klerus samt inrättade, besatte, förändrade och avskaffade kyrkliga ämbeten. Han ledde och uppfostrade sitt klerus, visiterade sitt stift, beskattade sina underlydande och förvaltade stiftets kyrkliga förmögenhet.
Kyrkans andliga regeringsmakt, biskopens jurisdiktionella och administrativa myndighet, som innebar både lagstiftning, lagskipning och
styrelse inom stiftet. Biskopen stiftade inom ramen för den kanoniska rätten lagar för sitt eget stift, men han hade också
rätt at bevilja
dispens från dem. Han utövade
domsrätt inom sitt
stift och var också straffande myndighet. Han upptog nya medlemmar i
klerus samt inrättade, besatte, förändrade och avskaffade kyrkliga ämbeten. Han ledde och uppfostrade sitt klerus, visiterade sitt stift, beskattade sina underlydande och förvaltade stiftets kyrkliga förmögenhet.
Biskopens läroämbete, som innebar att han hade
fullmakt att förkunna den kristna läran, såväl för folket som för sina präster och studerande klerker. I det fall att han inte kunde göra det hade han
rätt att meddela behöriga personer ett kanoniskt uppdrag.
Kyrkans sakramentala vigningsmakt, ofta om biskopens sakramentala befogenheter. Dit hörde hans prästerliga vigningsfullmakt, befogenhet att inom sitt
stift själv konsekrera biskopar, ordinera präster, diakoner och lägre klerker, att förrätta vigning av oljor och krisma, utdela konfirmationens sakrament, konsekrera kyrkor, altaren och altarkärl, smörja konungar, benedicera abbotar och abbedissor samt välsigna liturgiska parament. Dessutom hade han
rätt att bevilja avlösning i vissa fall. Han hade också genom
delegation från påven
fullmakt att utdela vissa avlater intill 40 dagar.
Världslig
ståthållare i Åbo, omtalades 1278 enligt Ericus Olai. Benämningen praefectus försvann och ersattes av benämningen
advocatus Finlandensis.
Plikten och rätten att predika tillkom enligt
kanonisk rätt biskopen samt dennes ställföreträdare,
församlingspräst och andra andliga som innehade ämbeten med själavård. Sedan 1215 hade inga andra än dessa
rätt att predika utan tillstånd.
Vid
myntverk anställd person med uppgift att prägla myntämnen.
Den medeltida förnämsta kanikens
syssla eller verksamhetsområde.
Titel som förlänades av påven till den främste (ärke)biskopen i en kyrkoprovins. Titeln Sveriges
primas användes 1457. Formellt hade primasen
domsrätt över provinsens andra biskopar och deras suffraganer. Efter att den svenska kyrkoprovinsen lösgjorde sig från Lund 1164 behöll Lund primatet. Ärkebiskopen i Uppsala motarbetade förhållandet och på 1300-talet återstod i praktiken endast titeln. Påven gjorde som
biskop i Rom anspråk på primatet över hela kristenheten.
Titel som förlänades av påven till den främste (ärke)biskopen i en kyrkoprovins. Titeln Sveriges
primas användes 1457. Formellt hade primasen
domsrätt över provinsens andra biskopar och deras suffraganer. Efter att den svenska kyrkoprovinsen lösgjorde sig från Lund 1164 behöll Lund primatet. Ärkebiskopen i Uppsala motarbetade förhållandet och på 1300-talet återstod i praktiken endast titeln. Påven gjorde som
biskop i Rom anspråk på primatet över hela kristenheten.
Föreståndare för ett dominikankonvent. Priorn valdes av kommuniteten, men han måste tillhöra det egna konventet. Han kunde avsättas endast genom högre instans. Han gjorde årlig räkenskap inför konventets
kapitel och var årligen underkastad votering över sin förvaltning. Han biträddes av en
supprior och andra funktionärer som han själv utsåg.
Organisatorisk enhet inom johannitorden. Prioraten organiserades i tungor och bestod av bailliskap. Prioratet leddes av en prior. Dacia (Skandinavien) hörde till den tyska tungan och betraktades vanligen som ett priorat. Enligt den tyska generalpriorns uppfattning var Dacia dock enbart ett bailliskap.
Den högsta ledaren för ett
priorat inom johannitorden. Han utsågs av stormästaren och rådet. Dacias
prior höll egna
provinskapitel med sina kommendatorer och kyrkopriorn i Antvorskov. Efter 1467 skulle priorn för Dacia väljas av elektorer som utsågs av kommendatorerna under kyrkopriorns ledning. Valet skulle stadfästas av den tyske generalpriorn.
Kyrkans
frihet från alla förpliktelser mot den världsliga makten för sina tjänare och sin egendom.
Vanlig benämning på ett befullmäktigat ombud. I
formulär för provisionsbullor nämndes vanligen att den som fått
expektans på ett
beneficium själv eller genom
procurator skulle anmäla hos
biskop och
kapitel om han ville ta emot beneficiet. Benämningen användes också vid kyrkliga möten om delegater som deltog vid sidan om biskopar och kapitelombud. Enligt
internationell praxis användes termen också om rättegångsombud. Vid universitetet i Paris kallades den främste representanten för varje
nation procurator.
Diplomatiska
ombud vid kurian. Benämningen är belagd redan på 1200-talet.
Titel som under medeltiden var synonym med ”doctor” och ”magister”. Beroende på tid,
universitet och
fakultet kunde benämningen användas om en person som innehade den högsta lärda graden och hade
rätt att föreläsa offentligt. Under senmedeltiden i Norden blir
professor den vanliga titeln för en universitetslärare som är knuten till ett bestämt universitet och som deltar i universitetsförvaltningen.
Underlåtelse att infinna sig vid en kyrklig rättegång, där ett bannlysningsstraff kunde utdömas. Underlåtelsen medförde automatiskt bannlysning.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss
patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I
Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss
patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I
Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Ursprungligen beteckning på första sidan i en papyrusrulle. Protokollet var en av huvuddelarna i ett medeltida diplom. Till protokollet hörde chrismon (kors eller annat religiöst tecken) invocatio, inititulatio (utfärdarens namn och titel) som eventuellt var försedd med devotionsformel,
inscriptio (adressatens namn och titel) samt hälsningsformeln salutatio.
Ursprungligen beteckning på första sidan i en papyrusrulle. Protokollet var en av huvuddelarna i ett medeltida diplom. Till protokollet hörde chrismon (kors eller annat religiöst tecken) invocatio, inititulatio (utfärdarens namn och titel) som eventuellt var försedd med devotionsformel,
inscriptio (adressatens namn och titel) samt hälsningsformeln salutatio.
Person som mot
avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
Person som mot
avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
Benämning på de
beslut som fattades vid provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentligöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop. Statuterna innehöll kanoniska rättens bestämmelser med lokala föreskrifter om suppleringen. Syftet var att reglera de kyrkliga förhållandena inom provinsen. Statuterna kunde också ingripa i den aktuella politiska situationen. Man kunde
offentliggöra provincialstatuterna genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.
Geografisk enhet inom franciskanorden. Det högsta beslutande organet inom provinsen var provinsialkapitlet. Provinsen leddes av en provinsialminister. Norden hörde till provinsen Dacia. Provinsen indelades i inspektionsområden (kustodier), vart och ett med ett eller flera ordenshus.
Inom
franciskanorden det högsta beslutande organet inom en provins. Provinsialkapitlet utsåg under den senare delen av medeltiden provinsialministern. Provinsialkapitlet utsåg också
kustos för kustodierna inom sitt område. Ursprungligen skulle provinsialkapitlet ange deltagare och plats för följande provinsialkapitel. Snart blev det
praxis att de sammanträdde årligen, men under 1400-talet blev intervallerna längre. Provinsialkapitlet bestod av kustoderna och representanter för det enskilda ordenshusen.
Församling bestående av biskopar och präster i en kyrkoprovins. Formellt skulle sammankomsten hållas årligen, men 1425 bestämdes att
provinsialkonsil skulle sammankallas vart tredje år. I Sverige sammankallades det första provinsialkonsiliet 1248. Förutom en kardinal, biskopar och präster deltog också jarlen och andra stormän i mötet. Provinsialkonsiliet fungerade också i Sverige som kyrklig överrätt. Efter reformationen fortsatte traditionen i form av en rad kyrkomöten.
Den högsta styresmannen för en
provins inom franciskanorden. Provinsialministern utsågs ursprungligen av generalen, men senare av provinsialkapitlet. Ursprungligen utsågs han på livstid, men senare blev ämbetstiden begränsad. Provinsialministern var ansvarig inför provinsialkapitlet. Han hade beslutanderätt i löpande ärenden och biträddes av ett särskilt utskott.
Ledare av en
provins inom dominikanorden. Provinsialpriorn utsågs av provinsialkapitlet. Han hade inget fast
residens utan alternerade mellan de olika konventen. Då han skulle väljas bildades kapitlet av konventets priorer samt två utvalda representanter från varje konvent, som tillsammans förrättade valet.
Den ställföreträdande ämbetsmannen för provinsialministern inom franciskanorden. Inom provinsen Dacia skulle provinsialvikarien efter 1390 väljas från Danmark i det fall att provinsialministern företrädde Sverige eller Norge, och
vice versa.
Högsta styrelseorgan för en
provins inom dominikanorden. Provinskapitlet sammanträdde ursprungligen årligen i något av provinsens konvent. Det bestod av de olika konventens priorer med varsin av konventet vald
socius samt de ordensbröder som utnämnts till praedicatores generales. Kapitlet utsåg ett
utskott av fyra diffinitorer som tillsammans med provinsialpriorn behandlade och avgjorde ärendena, utsåg representanterna till generalkapitlet samt de visitatorer som på kapitlets vägnar skulle
inspektera provinsens konvent. Kapitlet utsåg under specialformer också provinsialprior.
Kyrklig myndighets
rätt att besätta en
vakant tjänst med en
kompetent person. Under 1300-talet började påven hävda sin
provisionsrätt gentemot domkapitlens rätt att genom val fylla tjänster inom domkapitlet och välja ny biskop.
Domkapitelsledamot, som hade säte i koret, plats och
rösträtt i kapitlet samt
rätt att njuta prebendeinkomster. Rösträtt vid
biskopsval utgjorde den viktigaste skillnaden mellan en fullvärdig kapitelsledamot och det lägre domkyrkokleresiet. Prelaterna tillsattes vanligen genom val av kapitlet. Från 1400-talet vållade den påvliga provisionsrätten och expektansbreven avsteg från regeln. Till receptionen anslöt sig upptagningsceremonier, tjänsteed och vissa avgifter. Antalet kapitelsledamöter varierade. För inträde krävdes vanligen en ålder av 20–24 år samt minst subdiakonvigning. De flesta hade full prästvigning. I Uppsala krävdes 1486 att varje kanik, som inte studerat teologi eller
kanonisk rätt i minst fem år, under tre års tid skulle bedriva studier i kanonistik och själv bekosta sina böcker. Kapitelledamöterna hade en särskild
ämbetsdräkt och deras hierarkiska
rang framom det övriga prästerskapet framhävdes bl.a. i provincialsynoden i Tälje år 1279.
Den
ed som prästen avlade under medeltiden. Den finns bevarad i ett
formulär från Linköpings
stift från 1400-talet. Prästeden var uppställd i frågeform och prästen skulle svara på frågorna endast med ”volo” (jag vill). Frågorna var: Vill du i Guds namn mottaga prästämbetet? Vill du förvalta detta
ämbete enligt lagen, så långt du kan, förmår och förstår? Vill du vara din biskop, till vars
församling du kommer att ordineras, lydig efter rättvisan och ditt ämbete?
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till
prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En
avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka
nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
Under medeltiden bestod ersättningen till sockenprästen av
dispositionsrätt till
prästgård och ytterligare den jord som tillhörde prästbordet samt inkomsterna från en rad avgifter. Av tiondet tillföll kvicktiondet odelat prästen och en tredjedel av sädestionden. Han hade
rätt till offer på bestämda dagar antingen i natura (
matskott) eller i penningar. Slutligen ingick avgifter för vissa kyrkliga förrättningar.
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en
magister vid varje
domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Den medeltida kyrkan hade många typer av prästämbeten. Den kanoniska rätten skilde mellan världsliga och andliga förmåner. Ämbetsuppgifterna var främst av liturgisk art. Prästen handhade gudstjänster, sakrament och sakramentalier.
Konfirmation var förbehållen biskop. Vissa villkor uppställdes för inträde i prästerskapet. Prästen fick inte ha kroppsliga lyten eller vara av oäkta börd. Han skulle ha en viss utbildning och ha erhållit prästvigningar. Hans
förman var biskopen till vilken han avlade en lydnadsed. Genom vigningen blev prästen skickad att handha sakramenten, frambära mässoffer, ta emot bikt och meddela absolution. Han var skyldig att leva i celibat, bevara sin tonsur och bära andlig dräkt. Efter ordinationen erhöll han sedan en egen
tjänst eller beneficium. Det gjordes skillnad mellan regulära präster (prästvigda munkar och tiggarbröder) och sekulära som inte tillhörde någon religiös orden.
Den del av texten i ett medeltida
diplom som innehöll kungörelseformuläret. Mot slutet av medeltiden, när användningen av
arenga och
narratio nästan försvann, blev
publicatio textens första del.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms
stad när de lade till. Avgiften omnämndes i Karl Knutssons
privilegiebrev till staden 1454 tillsammans med brotull. Senare omtalas enbart pålagäld. Pålepengar omtalas också på 1500-talet. Avgiften var avsedd att bekosta underhållet av bom och bro, vilket innebar att den egentligen var en
hamnavgift som skepparen skulle betala för att få lossa sin last. Antagligen har avgiften också betalats i andra hamnstäder.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms
stad när de lade till. Avgiften omnämndes i Karl Knutssons
privilegiebrev till staden 1454 tillsammans med brotull. Senare omtalas enbart pålagäld. Pålepengar omtalas också på 1500-talet. Avgiften var avsedd att bekosta underhållet av bom och bro, vilket innebar att den egentligen var en
hamnavgift som skepparen skulle betala för att få lossa sin last. Antagligen har avgiften också betalats i andra hamnstäder.
En av påven auktoriserad person med uppgift att
uppsätta rättsliga urkunder. Ännu 1339 förklarades att notarier inte fanns i Sverige. Vissa på 1200-talet uppsatta urkunder är dock uppsatta efter notarialinstrumentens formulär. Den förste svenskfödde påvliga notarien var verksam 1318–1328. Påvliga nuntier och kollektorer brukade ha
rätt att utnämna påvliga notarier. År 1347 anhöll Magnus Eriksson om att en
biskop skulle få rätt att efter kungens anvisningar utnämna 30 påvliga notarier. En kapitelnotarie omnämndes i
Åbo av Konrad Bitz och en synodalnotarie omnämndes 1420.
Påvens
rätt att besätta ett ledigt ämbete.
Provision bestod av rätten att nominera kandidater (genom val, postulation, nominering eller presentation), stadfästelse av den utnämnda kandidaten (av
biskop eller påve) och insättande i ämbete. Provisionen är fullständig när makten över de tre momenten samlas i samma hand. Påvens inflytande ökade efterhand. I Norden förekom sedan mitten av 1200-talet att biskopsstolen tillsattes genom
påvlig provision efter att domkapitlets val underkänts som okanoniskt.
Q
Biskopsval som domkapitlet gör enhälligt utan omröstning. Förfarandet användes i
Åbo 1338 då Hemming valdes till biskop.
R
Godtagandet av nya medlemmar i ett domkapitel. Rätten att godta nya medlemmar tillkom alltid domkapitlet. Det innebar bl.a. möjligheten att granska kollationsbrevets giltighet samt att kontrollera att den blivande tjänsteinnehavaren uppfyllde de krav som allmänna kyrkorätten och kapitelstatuterna förutsatte. Till receptionen hörde upptagningsceremonier, tjänsteed och erläggande av vissa avgifter.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en
lantdag eller
ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större
sammankomst eller möte.
Angivandet av medverkande kanslipersonal i uppställandet av ett medeltida diplom, utgör ett element av eschatokollet.
Recognitio ingår inte alltid, men förekommer ofta speciellt i kungliga brev.
Skolrektor vid en medeltida katedralskola. Skolrektorn ombesörjde undervisningen och hade
rätt att tillsätta medhjälpare. Hans verksamhet övervakades av en scholasticus, som var en av kanikerna i domkapitlet.
Beteckning för avskriftsvolymer i vilka domkyrkor och kloster lät inskriva sina privilegiebrev, statuter, påvebullor och åtkomsthandlingar. Benämningen användes redan 1396 i provinsialkonciliestatut från Arboga. Ibland kallas en sådan bok enbart liber. Beteckningen
registrum har också använts om Lunds domkyrkas och Malmö stads urkundsböcker.
Kopieböcker som huvudsakligen innehåller en samling utgående
brev av en person eller institution. ”Registratur” har i Sverige sedan 1611–1612 använts om sådana böcker inom det kungliga kansliet. Gustav I:s
registratur kallades till en början register.
Huvudsakligen beteckning för systematiskt uppställda godsförteckningar och avskriftsvolymer.
Den birgittinska ordensregeln. Regeln stadfästes av Urban V 1370 och dess främsta egenart är dubbelklostret. I detta skede innebar bekräftelsen inte att en ny klosterorden skapades utan att ärkebiskopen i Uppsala och två av hans lydbiskopar fick
fullmakt att grunda två kloster i Vadstena efter augustinregeln, varvid de i ordensbrevet intagna ordensstadgarna skulle tillämpas. En mera generell form stadfästes 1378. Den nya organisationen stadfästes definitivt 1420.
Medlem av det andliga ståndet som levde avskilt, utanför världen. Dit hörde munkar, regulära korherrar och tiggarbröder.
Ställföreträdande funktionär inom de religiösa ordnarna som antingen var utnämnd för vissa uppgifter eller som automatiskt tillträdde vid en vakans. Utnämning av vikarien och hans uppgifter bestämdes vanligen av ordensregeln eller konstitutionerna.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Ed som avlades av nytillträdda
riksråd och som ersatte landslagens
rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om
råd till rikets bästa, om
sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Förbrytelse eller synd av särskilt svår natur. Sådana kunde i princip avgöras endast av påven, som dock kunde
delegera avgörandet.
Den ceremoni genom vilken en man utnämndes till riddare. Dubbningar är belagda i Sverige sedan 1285. Kulmen nåddes vid unionsmötet i Kalmar då 133 personer dubbades. Ceremonierna kring dubbningarna hade kontinentala förebilder. Akten var förlagd till kyrkan. Kungen eller någon annan förestavade eden varvid symbolerna för den nya värdigheten överlämnades.
Riddarslag kunde också utdelas i samband med en strid. Normalt förlades dubbningen till högtidligheter i samband med kröningar, furstliga bröllop eller kungabesök.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra
krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö
stadga där gästningsfrälset också omfattade
riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket
Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet.
Riddarhus och inom denna
institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Den
ed som en nydubbad
riddare avlade vid ceremonin. Enligt uppgifter från Kristoffer av Bayerns
kröning 1441 svor de nydubbade riddarna vid den evige med händerna sträckta mot himmelen att de skulle hålla sin ed. Ett danskt
edsformulär från cirka 1500 är bevarat. Under påkallande av Gud,
jungfru Maria och S:t Knut lovade riddaren att värna om den heliga kristna tron, skydda den heliga kyrkan, stå emot orätt, styrka fred och rättvisa, beskydda föräldralösa barn, jungfrur, änkor och fattiga, vara sin kung trogen och hålla sitt riddarskap efter bästa förmåga, så hjälpe honom Gud och alla hans helgon.
Ursprungligen ett slags hjälpfogde, senare under 1500-talet en
fogde som förvaltade ett
fögderi utan att ha ett formellt centrum för sin förvaltning. Ridfogdarna i
Åbo län började från 1549 avge egna räkenskaper då antalet fögderier steg. Ridfogdarnas fögderier var förhållandevis små och kunde bestå av några få socknar. I Tavastland förekom ridfogdar i vissa härader. Benämningen
ridfogde förekommer ibland som synonym till landsfogde.
Gästning som ridfogden var berättigad till när han sommartid befann sig på
resa för att uppbära skatter och böter.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster,
borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen
riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet.
Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett
brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Oklart begrepp som förekom både i singular- och i pluralform. Det användes i
brev 1408 och i översättning av Birgittas uppenbarelser. I singular form tycks termen ha åsyftat bestämmelser om en jordägares
rätt att inlösa småjordar i samma by. Bestämmelserna inarbetades i 1474 års landbostadga.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av
titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha
rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny
konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt
konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade
riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som
regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Under medeltiden var klara gränser ovanliga. Riksgränsen var i bästa fall ett landamäre utmärkt av stenar med särskilda namn eller andra gränsmärken vid lämpliga ställen. Den östra gränsen försköts i olika etapper, genom krigståg och kolonisation. Den första verkliga gränsen fastställdes 1323 i Nöteborg, då Novgorod avstod Savolax, Jääskis och Äyräpää till Sverige. I traktaten uppräknas rårna från Systerbäck till Kajanska havet. Endast beträffande dragningen på Karelska näset har det rått enighet.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526.
Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje
rike skulle ha en av kungen utnämnd
överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Den europeiska uppfattningen om kungens skyldighet att stifta och ändra
lag nådde under 1200-talet Sverige. Kungamaktens uppgift var inte enbart att nedteckna och redigera landskapslagarna utan också att med stöd av sina stormän genomdriva förändringar av hävdvunna lagar och seder som moderna kristna förhållanden krävde. Knut Långe stadgade förbud mot självtäkt och Birger jarls edsöreslagstiftning gällde hela riket. Under Magnus Erikssons tid utgavs en rad viktiga stadganden som kulminerade med landslagen och stadslagen. År 1357 och 1360 tillkom kompletterande stadgor.
Kristoffers landslag stadfästes 1442 men den
äldre landslagen tillämpades fortsättningsvis. Under 1500-talet blev det regel att rikslagstiftningen utövades av kung och riksdag.
Kopiebok i vilken de från det
Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s
regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn
rätt att åtnjuta
frälsefrihet och enligt Skänninge
stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons
landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker,
riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara
infödd svensk, en
bestämmelse som inte alltid följdes.
Brev som under medeltiden utfärdades av riksrådet, speciellt under de perioder som saknade inhemsk kung. Bland utfärdarna uppräknades först ärkebiskopen och övriga biskopar, sedan riksföreståndaren, riddarna och svennerna. Endast de som infunnit sig på rådsmötet eller skickat sina
sigill till rådsmötet angavs som utfärdare. I viktiga fall efter 1439 vidhängdes riksklämman.
Under medeltiden var övergripande
riksräkenskaper okända. Fragmenten av Erik av Pommerns
skattebok från 1413 kan uppfattas som ett första försök för centralmakten att få en bild av rikets inkomster. Från slutet av medeltiden har ett par
länsregister bevarats. Deras innebörd är inte klar, men målet har varit att erhålla en summa i pengar för alla skatteavgifter i landet samt
avrad av kronolandbor. Ett första finansöverslag föreligger i form av ”Undervisningen om rikets
ränta 1530–33.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av
riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Skatt som förekom i Savolax och erlades i hö. Den omnämndes 1539 och kan eventuellt vara samma
skatt som år 1542 kallades bolemans rokarotzi renta.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Föreståndare eller
ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en
fana (
fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den
knekt som stod främst och förde
befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade
reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med
länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de
matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till
ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största
hemman där soldattorpet låg.
Anställd specialist vid ett
myntverk med uppgift att klippa ut myntämnena till en cirkelrund form.
Den förplägning som ryska sändebud erhöll i Finland på sin väg till Sverige och svenska sändebud på väg till Ryssland. Den är belagd på 1500-talet men utgått förmodligen redan på medeltiden. Den erlades vanligen av kronans skatter antingen på Viborgs, Raseborgs eller
Åbo slott, ibland på kronans ladugårdar. Den är uppförd i fogderäkenskaperna. Ibland upptogs också en särskild hjälpskatt av bönderna för ändamålet. Den är belagd i Äyräpää 1557.
Den
avgift som under medeltiden utkrävdes i de lagliga hamnarna vid Bottniska viken av de karelare som kom längs älvarna i sina färdebåtar eller hopar.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt
Magnus Erikssons stadslag hade rådet
rätt att stifta egen stadslag och att verka som
domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt
råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
Den byggnad i vilken stadens
råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i
Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev
rådhus en
offentlig kommunal byggnad i en
stad som inhyste
ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens
förvaltning och i rättsskipningen vid
kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom
politirådman eller justitierådman.
Under medeltiden en form av medverkaransvar vid dråp, som innebar att den dräptes eftermälande hade
rätt att åtala ett visst antal personer.
Ed som ett
riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna
rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Under medeltiden de stora skogar i östra Finland där fångstnäringar och svedjebruk dominerade. Rågskogarna utgjorde en form av allmänning. Under 1500-talet förklarade Gustav Vasa att de allmänningar som låg utanför byskogarna skulle utgöra konungens allmänning.
Skillnaden mellan byar eller med byar i kameralt hänseende likställda jordområden.
Kristoffers landslag stadgade att när två byar tvistade om
bolstada skäl skulle byamännen vid
ägandesyn försöka komma överens i godo. Annars skulle bymännen på häradstinget utse
häradssyn om tolv personer, hälften från vardera byn. Klagan mot häradssynen skulle göras på följande landsting, vars
beslut inte kunde överklagas.
Benämning på en baltisk skilling. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Ursprungligen en del av den kungliga domsrätten. Ännu i Magnus Erikssons
landslag gjordes ingen åtskillnad mellan räfst- och rättareting. År 1413 stadgade Erik av Pommern om
räfsteting i Linköpings stift. De skulle hållas två gånger årligen i Linköping och en gång i Kalmar. Räfstetinget bestod av lagmannen, representanter för kyrkan och kungen. Det fanns möjlighet att vädja till kungen fastän räfstetinget gav konungsdom. Enligt
Kristoffers landslag skulle
lagtima räfsteting hållas en gång per år i varje lagsaga. Räfstetingets
nämnd valdes av kungen bland lagsagans landmän. Sammansättningen från 1413 med delegater från
kyrka och domkapitel, lagmannen och två av rikets
råd bibehölls. Det är osäkert huruvida bestämmelserna följdes.
Direkt under
kronan hörande län. Innehavaren skulle göra räkenskap till kronan över alla utgifter och inkomster. Överskottet togs av kronan. Jämför fataburslän.
Den period för vilken
redovisning görs för årligen återkommande inkomster och utgifter av samma slag. Under medeltiden och 1500-talet förekom olika längd på räkenskapsåret. Åldermannen i Helga Lekamens
gille i Stockholm gjorde räkenskap med ojämna mellanrum.
Magnus Erikssons stadslag föreskrev att stadens
räkenskapsår omfattade perioden från den 1 maj till den 30 april. I början av 1540-talet utgjorde kronofogdarnas räkenskapsår vanligen ett kalenderåre. Från 1547 skedde dock en förskjutning till räkenskapsåret som löper från Mikaelis (den 29 september) till Mikaelis.
Avgift för innestående skuld. Om
ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av
Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Tjänsteman i
stad med uppgiften att
avdöma mål i torgrätten. Rättafogden var ofta föregående års kämnär.
Torgrätt förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm. Rättafogdarna räknades till det sittande rådet. Efter sitt ämbetsår blev de vanligen skottherrar för nästa år.
Tjänsteman i
stad med uppgiften att
avdöma mål i torgrätten. Rättafogden var ofta föregående års kämnär.
Torgrätt förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm. Rättafogdarna räknades till det sittande rådet. Efter sitt ämbetsår blev de vanligen skottherrar för nästa år.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
I kung
Kristoffers landslag om
ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge
stadga 1345.
Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt.
Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
Under medeltiden hade domsmakten vid folkdomstolarna övergått från tingsmenigheten till särskilda domare. Domsrätten skulle dock fortsättningsvis utövas i tingsmenighetens närvaro. Någon instansordning fanns i praktiken inte. Allmänt gällde att ett
mål skulle handläggas av
domstol på svarandens hemort. Senare uppkom stadganden enligt vilka domstolen på orten för ett
brott avgjorde brottsmål. Ursprungligen saknade gift kvinna och omyndig person förmåga att vara
part i processen. Under senmedeltiden tillerkändes de i allt högre
grad partshabilitet.
S
Helgerån, ett formellt odefinierat begrepp i den kanoniska rätten som omfattade ett flertal brott. Det kunde inbegripa våld eller övergrepp på
klerus eller munkar, plundring eller vanhelgande av kyrkor och kloster,
brott mot kyrkofrid och övergrepp mot kyrkliga egendomar.
Sacrilegium bestraffades med exkommunikation. Ibland hänförs också
simoni till sacrilegium. Sacrilegium indelades i sacrilegium personale, locale och reale.
Helgerån, ett formellt odefinierat begrepp i den kanoniska rätten som omfattade ett flertal brott. Det kunde inbegripa våld eller övergrepp på
klerus eller munkar, plundring eller vanhelgande av kyrkor och kloster,
brott mot kyrkofrid och övergrepp mot kyrkliga egendomar.
Sacrilegium bestraffades med exkommunikation. Ibland hänförs också
simoni till sacrilegium. Sacrilegium indelades i sacrilegium personale, locale och reale.
Sakristan, en
tjänst som inte medförde någon större
värdighet eller
rang utan tillhörde officia. Till tjänsten hörde kyrkvaktmästar- och klockaruppgifter. Förekom under medeltiden bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot.
Under medeltiden en typ av
allmänning som ofta ägdes av flera
byalag gemensamt. I södra Finland var stora allmänningar sällsynta och tillhörde ofta flera byalag gemensamt. Eftersom solskiftet hade införts i Egentliga Finland redan under medeltiden påminde samfälligheterna där om motsvarigheterna i Uppland.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Benämning på skattehare som ibland under 1500-talet användes i Karelen. Benämningen uppstod förmodligen därför att överlämnades omkring Martinsdagen.
Ursprungligen
nybyggare som i slutet av medeltiden och början av nya tiden flyttade från Savolax till andra finska landskap, sedermera om bönder i Savolax.
Sedel, mindre pergamentstycke eller pappersbit med notat, gärna fäst eller bifogat till
register eller jordeböcker. Enklare
diplom kan också ha liknande lappar fastsatta i underkanten.
Skolmästare,
tjänst inom det medeltida domkapitlet. Tjänsten var organisatoriskt placerad under prelaterna men betraktades dock som en högre tjänst. Innehavaren var vanligen kapitelledamot. Scholasticus skulle övervaka verksamheten i stiftets undervisningsväsen och katedralskola. Under senmedeltiden förmedlade han inte själv undervisning. Han hade
rätt att uppbära en del av elevernas skolavgifter.
Skolmästare,
tjänst inom det medeltida domkapitlet. Tjänsten var organisatoriskt placerad under prelaterna men betraktades dock som en högre tjänst. Innehavaren var vanligen kapitelledamot. Scholasticus skulle övervaka verksamheten i stiftets undervisningsväsen och katedralskola. Under senmedeltiden förmedlade han inte själv undervisning. Han hade
rätt att uppbära en del av elevernas skolavgifter.
Biskopsval som domkapitlet avgör genom omröstning.
Medeltida
tjänst bland kanslipersonalen med oklar avgränsning. År 1307 hade hertigarna en secretarius, men ingen kansler. I ett
pass från Flandern förekommer en sécrétaire hos kung Magnus 1334. År 1347 förekom två
secretarius hos kungen. Titeln förekom också under 1400-talet men med okänd spridning. I Gustav Vasas
kansli gavs titeln secretarius åt personer som var helt klart överställda vanliga skrivare. År 1524 titulerades stadsskrivaren i Stockholm secretarius.
Den period under vilken biskopsstolen i ett
stift var ledig. Förvaltningen skulle då skötas av domkapitlet och vid försummelser kunde ärkebiskopen tillsätta en administrator.
Sigill, i synnerhet om en furstes, ett rikes eller en stads officiella sigill, ibland också om det mindre
sigill som i synnerhet under medeltiden trycktes på baksidan av ett större sigill.
Medlem av det andliga ståndet som levde i världen. Dit hörde bl.a. sockenpräster.
Ursprungligen frivilliga, från 1200-talet obligatoriska avgifter som erlades av abbotar och biskopar till påven innan de mottog provisionsbullan. Avgifterna bestod av servitium
commune och fem servitia minuta. Löften om betalning infördes i de påvliga obligationsregistren. Normalt erlades betalningen i två terminer med ett halvt eller ett helt års mellanrum. Överträdelser bestraffades med bannlysning och suspension. En efterträdare måste förbinda sig att betala föregångarens resterande belopp. Under senmedeltiden växte restantierna och många ansökte om dispens.
Åbo stift värderades till 400 gyllen.
Rätt till husrum och kost, en av de förmåner som präster och
klockare hade vid skatteuppbörd och tjänsteförrättningar.
Person som hänger sitt
sigill under en handling. Efter 1250 börjar uppgifter om sigillanter att lämnas i brevtexten. Ännu senare förekommer det att personer som inte omnämnts har beseglat dokumentet. Det förekommer dock också att personer som omnämns i brevtexten inte beseglat den. Brevutfärdarna eller vittnena behöver inte personligen under medeltiden ha varit närvarande då brevet utfärdades. Beseglingen gjordes ofta senare.
Den i Norden viktigaste typen av urkund. Under medeltiden kunde var och en skaffa sig
sigill men det förekom ändå en uppfattning om att vissa sigill var autentiska. Det innebar att de ägde allmän beviskraft också i ärenden som inte direkt berörde sigillanten. I vissa fall jämställdes underskriften med sigillet. I synnerhet kungliga och furstliga personer, världsliga ämbetsmän, biskopar, domkapitel, kloster och städer uppträdde som sigillanter i för dem helt främmande sammanhang.
Söndagen efter Jakobsdagen den 25 juli. Då firades traditionellt en
fångstfest vid Kukkolankoski i Torneälv. Fångstlaget utbjöd hela fångsten till gemensam utspisning. På festen var i allmänhet också representanter för överheten närvarande.
Skyldighet för gästande köpmän att vid införsel växla silver i svenskt
mynt med ett avdrag. Enligt Olaus Petri hade de gästande köpmännen under Magnus Erikssons tid en skyldighet att, vid import av varor till ett värde av 40 mark, växla ut en lödig mark silver mot 4½ mark penningar i svenskt mynt.
Benämning på en extra
skatt som uppbars vid flera tillfällen.
Silverskatt benämndes den skatt som Gustav Vasa uppbar av kyrkan 1522–1523. Sommaren 1560 beviljade riksdagen en extraskatt som skulle utgå i silver för att bekosta arvfursten Eriks friarefärd till England. Denna silverskatt betalades i praktiken i reda pengar och naturalier. Den uppbars huvudsakligen 1560–1561.
Importavgift som skulle erläggas i silver.
Silvertull är tidigast känd i Sverige från 1300-talet. Varje
borgare som införde specerier skulle för varje varuvärde om 40 mk avlägga till
myntverket en
avgift på 1 mark lödig silver och därför erhålla 4½ mark. År 1453 stadgades att alla som importerade utrikes
gods till Stockholm, Kalmar, Söderköping och
Åbo skulle för varje fyrtio marks värde till myntverket i respektive
stad lämna en lödig mark silver senast 14 dagar efter importen.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till
myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till
myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Handel med andliga ämbeten och kyrkliga vigningar.
Tid om sju dygn. Termen förekom i vissa landskapslagar i olika sammanhang som en bestämd frist i rättslivet.
Medeltida inrättning som kunde ha proventfolk men inte intog fattiga. I stället utövade den barmhärtighet bland stadens fattiga husmän och kvinnor. Själagårdarna skilde sig från helgeandshusen såtillvida att de inte hade självständiga
kapell utan var anslutna till själaaltaret i en stadskyrka. I Stockholms
själagård utdelade på 1400-talet föreståndaren varje söndag en
allmosa till 60 fattiga, gav dem ett fritt bad varje månad och en måltid vid den årliga festen för alla kristna själar.
Allmänt: offergåva till kyrkan som givits till fördel för den egna eller någon annans frälsning. I landskapslagarna betecknade
själagåva också prästens
rätt till vissa avgifter efter den döde. Donationer av jord var strängt reglerade.
Allmänt: offergåva till kyrkan som givits till fördel för den egna eller någon annans frälsning. I landskapslagarna betecknade
själagåva också prästens
rätt till vissa avgifter efter den döde. Donationer av jord var strängt reglerade.
Märke (eller målad fläck) till ledning för sjöfarten. Någon form av märken torde ha funnits under medeltiden längs farleden från Danmark till Reval. En kvastprick från 1400-talet finns avbildad i S:t Marie
kyrka i Egentliga Finland. Gustav Vasa beodrade fogdarna 1550 att sätta upp sjömärken i vardera ändan av ett långt grund eller en långsträckt grynna.
Offentligt organiserad drevjakt på varg, björn eller räv.
Skalljakt på bestämda tider förekom i vissa landskapslagar och i landslagarna. Varje bonde, kreatursägare inklusive präster och frälsemän i ett
härad eller
fjärding skulle delta. I
Kristoffers landslag gjordes skillnad mellan nätskall och varggårdaskall. Deltagarna i nätskall var skyldiga att hålla en viss mängd nät. Skalljakt är belagd i Finland från mitten av 1500-talet, men har säkerligen också förekommit tidigare. Skyldigheten att delta i jakten reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664. Jakterna organiserades av jaktfogden. Då introducerades också skottpeng på nedlagda skadedjur. Den obligatoriska skyldigheten att delta i drevjakterna avskaffades 1868.
Ställning där man kedjade fast delinkventen vid prygelstraff. I de medeltida källorna användes inte termen skampåle. Skampålen användes också för offentligt utställande. Tredskande arbetare som inte nöjde sig med den fastställda dagspenningen kedjades fast från morgonen till kvällen.
Befattning i den medeltida staden. Innehavaren skötte uppgifter inom renhållningen.
Handling som innehåller förteckningar över skatten. Termen är belagd i Sverige 1488. Den enda medeltida kända skatteboken är dock den förkomna Erik av Pommerns
skattebok från 1413. Den var upplagd länsvis och innehöll uppgifter om skatter, både för landsbygden och i städerna, skattebönder, krono- och landbönder samt frälsemän. Den första samlade översikten över rikets inkomster upprättades i början av 1530-talet.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan.
Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(
hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Skatteenhet, som i några finska
landskap utgjorde grunden för uppbörden eller betalningen av vissa grundskatter (jordskatter) under senmedeltiden och ännu därefter. Skattmarken eller delar av sådana omtalas fr.o.m. förra hälften av 1300-talet.
Under medeltiden tjänstgjorde en
skeppare på de kungliga, riksföreståndarnas och stormännens skepp. Han hade kommandot över båtsmännen eller matroserna som skötte segling och manövrering. Skeppshövitsmannen var den egentliga fartygschefen med kommandot över krigsfolket ombord.
Avgift som erlades i samband med skeppsfart. Skeppsavgifter omtalades i ett
privilegiebrev på Gotland 1225, enligt vilken en kyrkas grundläggningsfond tillkommit genom uppburna avgifter av tyska skepp i Visby. På 1300-talet skulle utländska skepp i svenska hamnar växla svenskt
mynt mot en avgift. Passageavgifter uppbars vid Älvsborg, Stockholm och Stegeborg. På 1500-talet skulle skepp i Stockholm betala hamnavgifter.
Plats där flottans fartyg byggdes, utrustades, underhölls och var förlagda. Benämningen började användas på 1500-talet. År 1540 fanns skeppsgårdar i Stockholm, Kalmar, Älvsborg,
Åbo och Viborg.
Under medeltiden dels den
proviant som vid utrodd skulle bäras till ledungsskeppet, dels den utgärd som skulle föras till kungens visthus i husabyn, i det fall att utrodd inte hade utlysts. Från mitten av 1300-talet blev skeppsvisten en årlig laga
utskyld och i slutet av medeltiden en stående skatt.
Soldat utrustad med skidor för vinterstrider. Det tidigaste omnämnandet var vintern 1555 då karelska gränsbönder på skidor deltog i striden vid Joutselkä. Sannolikt går traditionen tillbaka på medeltiden.
Landbonde som årligen gav jordägaren hälften av den spannmål som blev över när utsädet dragits från skörden. Förutom jordskatten erlade han kreatursskatt för inventarieboskapen samt gengärd.
Systemet att avgöra en tvist eller konflikt genom ett rättsligt utslag. Skiljedomsinstitutet användes av Magnus Eriksson och hans son Erik 1357. Parterna utsåg ett lika antal
skiljedomare och om dessa inte kunde komma överens skulle den slutliga domen avkunnas av en särskilt utsedd överman. Systemet utvecklades vidare i Stettinfreden 1570 mellan Sverige och Danmark. Skiljedomsförfarande förekom också i andra tvister.
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna
dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Beskattning av pälsdjursfångsten. De kyrkliga avtalsskatteprivilegierna från senare hälften av 1200-talet fastslog att biskopen i
Åbo och de lokala kyrkorna uppbar en stor del av sina tillgodohavanden i ekorr- och vitskinn. I tiondeförordningen 1329 för de nordösterbottniska socknarna Salois och Kemi dominerade skinnskatter. Pälsverken blev också i kronobeskattningen en del av skattepersedlarna och den äldsta kronobeskattningen i Savolax baserades nästan helt på erämarkshushållningen. I södra och västra Finland förvandlades de flesta till jordskatter under 1400-talet, och på 1550-talet levde erämarkshushållningen ställvis kvar huvudsakligen i Lappland och norra Österbotten.
Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område.
Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).
Organiserat
skjutsväsen förekom under medeltiden endast för kungens räkning. Bönderna och städernas
borgare var enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skyldiga att ställa gratis hästar till förfogande när kungen eller någon person med kungligt
hästbrev färdades genom landet. Rättaren skulle låta en läskunnig
präst kontrollera hästbrevet och fördela bördan rättvist mellan bönderna. Vid kusten eller i insjötrakterna skulle socknarna underhålla en skjutsbåt. På Åland gick tre tridungar samman om att underhålla en egen ferie. I Finland sköttes administrationen av länsmännen, ställvis av speciella skjutsnempnare.
Ödemarkslott i erämark, omtalades i flera medeltida urkunder. Fastän de medeltida skifteslagens gemensamma hemskogar förblev odelade ända till storskiftet förekom tillfälliga skiften redan under medeltiden.
Ett enskilt hemmans andel i byns eller skifteslagets tillfälligt uppdelade allmänningsskog.
Sigill som användes av en medeltida skola. De flesta skolor torde ha haft egna sigill. Endast få svenska
skolsigill är kända. De hade ofta skolsymbolerna ris och
färla som dekorationselement.
Benämning på
skottman i Stockholm. Antalet skottherrar där var fyra. Två representerade menigheten och två var rådmän. De senare var vanligen föregående års rättafogdar. Skottherrarna utsågs för ett år i taget och ansvarade för skatteuppbörden.
I den medeltida staden de personer som stod i spetsen för menighetens representanter. De var vanligen två eller fyra till antalet. Skottmännen valdes för ett år. En av dem var
rådman och den andra representerade menigheten.
Vers, ramsa eller anteckning som den medeltida skrivaren ofta avslutade sitt kopieringsarbete med. Innehåller ofta datum, skrivarens namn, den person som föranlett arbetet, en from önskan eller en skämtsam vers.
Benämning på
förtullning av varor under medeltiden. Enligt
Magnus Erikssons stadslag var gäster skyldiga att låta skriva in sitt
gods i klädeshuset före försäljningen för beräkning av tullavgift. I slutet av medeltiden gjordes detta i särskilda tullbodar. Det gods som gäster och byamän inte kunde sälja hade de
rätt att saklöst föra bort igen, såvida det inte var fråga om livsmedel.
Rättsuttryck som i medeltidsrätten förekom i samband med kungens domsrätt. Kungens
rätt bestod av befogenheten att uppta domar som i materiellt avseende var behäftade med brister eller felaktigheter. Den kungliga befogenheten utvecklades genom fullmakten för den nyinrättade hovrätten i Stockholm 1614. Kungens rätt att bryta
skrocksocken var också en förutsättning för inrättningen av institutet
beneficium revisionis 1615.
Person anställd vid ett myntverk. Skrodmästaren skötte förmodligen myntmetallens preparering till bandform.
Handling genom vilken kungens beskydd utsträcktes till en namngiven person, grupp eller institution. I Sverige utfärdades kungliga
skyddsbrev sedan slutet av 1100-talet. Förebilden utgjordes förmodligen av påvliga skyddsbrev. De äldsta gällde kloster och senare (från 1358) blev det vanligt att
utfärda skyddsbrev för städer. Under unionstiden utfärdades skyddsbrev också av riksföreståndarna.
Besiktning av hantverksprodukter och tillfället då besiktingen utfördes.
Tidigast en enskild nyttjomark som utmärkts med märken som var inhuggna i träd; ett
stycke utmark som var beläget långt från byn och där ägaren bedrev jakt och fiske. Där kunde också finnas svedjeland och naturängar. Under 1400-talet var sådana utmarker begränsade av rår. Under 1500-talet blev ”skåra” en
kameral term och betecknade en utmark av en viss storlek.
Ämbetsman med uppgifter som gällde kronouppbörden bland skäribönderna som erlade specialskatter. Skärifogden är belagd år 1542 i Raseborgs län.
Skärgårdsbo som skattade för annan utkomst än vanliga bondenäringar.
Beteckning som förekom i fogderäkenskaperna för Hälsingland 1539. Den var benämningen på de
gärdelag på vilka skatten var fördelad. En
sköll räknades 1539 bestå av 6 fullsuttna bönder.
Den vinst som myntutgivaren, i egenskap av monopolinnehavare, kan få ut av myntningen, i vidsträckt betydelse skillnaden mellan ett mynts metallvärde och det värde som samma
mynt fått av myntutgivaren.
Som grundbetydelse de förpliktelser eller löften som mottagaren av ett
slottslän gav sin länsherre. Benämningen kom också att användas i betydelse innehavet av eller befälet över ett slottslän. Slottslovens betydelse växte under senmedeltiden efter att majoriteten av rikets
uppbörd från början av 1300-talet koncentrerades till borgarna. I händelse av länsherrens död blev det
avgörande till vem länsinnehavaren hade förbundit sig att överlämna länet. För att förhindra att slottsbefälhavaren bröt sitt löfte avkrävde man också ofta löften av andra medlemmar av slottsbesättningen.
Beteckning för vissa mindre avgifter inom kronans beskattning. Uttrycket förekom i denna betydelse i vissa av Gustav Vasas brev. Uttrycket är också belagt i Vadstena klosters jordeböcker och avsåg de mindre persedlar som skulle utgå från socknarna nära Vadstena
huvudgård och i närheten av klostrets intäktsgårdar i Linköping och Söderköping.
Fäskatt som på den svenska rättens område innebar 1 penning i
mynt för vart lamm och 2 för var kalv.
Följeslagare, en vald delegat som deltog i dominikanordens generalkapitel.
Medeltida sammanslutning som hade sitt säte på landsbygden. Sockengillena tycks ofta ha blivit anlagda på handelsplatser på landsbygden. De flesta förekom i socknarna längs Kumo älv. Deras existens är huvudsakligen belagd genom ortsnamn. I övriga delar av Finland är gillen endast kända genom Kirkesunds
gillestuga i Kimito och S:t Knutsgillet på Åland.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid S:t Olof, den 29 juli. Uppdelningen i sommar- och
vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens uppgift var att kontrollera mått och måttredskap. De godkända måtten och redskapen skulle sedan förses med stadens märke.
Den medeltida staden hade vanligen två
byggmästare som ansvarade för underhåll och uppförande av nya byggnader. Om det förekom större byggnadsföretag utsågs ofta fler än två byggmästare.
Benämning på en överenskommelse om erläggandet av en fixerad skatteprestation, vanligen mellan
kronan och en eller flera skattebetalare.
Församling som betalade census. Mestadels bestod avgiften av pengar eller smör, ibland spannmål eller fisk. Avgiften utgjorde en förhållandevis liten del av en kyrkoherdes inkomster.
Medeltida skatteform som innebar att en grupp bönder i exempelvis en
socken eller ett
härad kollektivt utgjorde en viss avgift, ofta fastställd i en viss vara. Också tiondet kunde betalas som stadgeskatt. Skatteformen innebar att
kronan inte kontrollerade de enskilda hemmanens prestationsförmåga.
Det
sigill som den medeltida staden använde för att bekräfta sina handlingar. Emblemet i de sex finska medeltida städerna är en bokstav. I Borgå och Viborgs
stadssigill är emblemet dessutom placerat i en sköld. Det äldsta bevarade finska stadssigillet är för
Åbo och det är belagt från 1309.
Skola som förmodligen fanns i många medeltida städer. I
Åbo var den antagligen förenad med katedralskolan. I Viborg nämndes en
skolmästare 1409. Förmodligen motsvarade stadsskolan katedralskolans lägre klasser. Skolan i Raumo besöktes av Martin Skytte och var eventuellt knuten till franciskanklostret. Åren 1540–1541 sköttes den av stadens kyrkoherde. I Borgå omnämndes en skolmästare 1545. Från det medeltida Ulvsby är ingen skola känd. En skolmästare omnämndes i Björneborg 1555.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan
rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som
lagläsare biträda vid handläggningen av
rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt
utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Förvaltningsorganen för ett självständigt stadssamfund. I Sverige finns uppgifter om städernas
styrelse från 1200-talet. I Finland omtalas
Åbo som
stad första gången 1309.
Borgmästare och
rådstugurätt omtalas 1324. Den centrala dömande myndigheten i den medeltida staden var rådet, som också hade administrativa befogenheter. Rådet ombildades under början av 1600-talet till magistraten, som med stöd av
stadslagen utgjorde det beslutande och verkställande organet i svenska och finländska städer fram till 1900-talets mitt, varefter den beslutande makten stegvis övergick till stadsfullmäktige. Stadsstyrelsen väljs av stadsfullmäktige. Den motsvaras i kommunerna av kommunstyrelsen.
Rättslig
sammankomst i städerna som förekom redan före de äldsta medeltidslagarna. I Birka leddes stadstinget av kungen personligen eller av dennes ställföreträdare, men besluten fattades av menigheten. Synnerligen viktiga
beslut skulle dessutom underställas ett annat
ting i en annan del av riket. På 1200-talet blev bytinget stadens domstol. Fogdens och rådmännens
dom avkunnades på allmänt byting. I
Magnus Erikssons stadslag förekommer byamotet endast på ett ställe.
Under medeltiden hos konung,
biskop eller storman anställd person som ursprungligen hade uppsyn över stallet och hästarna. Benämningen användes särskilt om sådan (hög) person inom hirden som utöver ovan nämnda funktion också skötte konungens resor, föredrog hirdens angelägenheter inför konungen, var
befälhavare för krigsmakten till lands m.m. ”Stallare” ersattes på 1200-talet av ”marsk”.
Korstol. Korstolen var förbehållen innehavaren av ett visst
ämbete inom domkapitlet. Den hade en ceremoniell betydelse vid installationen av nya kormedlemmar.
Säte i koret, en av domkapitelmedlemmarnas viktigaste rättigheter.
Innebär att en bestämd handel eller vissa varor dirigerades till en viss handelsplats.
Magnus Erikssons stadslag fastslog att ”alla köp skall göras i staden”. Reellt innebar detta en stapelrätt. I litteraturen används oftast termerna handelstvång eller förbud mot landsköp. Det bottniska stapeltvånget hade sitt ursprung i Magnus Erikssons stadslag som slog fast att ”[a]lla män från Finland, utom
Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsningland eller Gästrikland skall ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm”.
I Norden ofta benämning på inhemska världsliga stadgar under medeltiden.
Term som huvudsakligen förekommer i kyrklig kanonisk rätt, där den betecknar såväl allmänna som särskilda bestämmelser. Termen användes under medeltiden ofta om bestämmelser som reglerade kyrkolivet, ofta av disciplinär art. De utfärdades av personer som inte innehade hela den lagstiftande makten, som exempelvis biskopar.
Avtal som slöts mellan krigsförande parter och som gällde avbrott i krigshandlingarna på en viss tid.
Kristen dateringskutym där årets början räknas från den 25 mars (efter vårt nyår). Dateringen infördes i påvebrev 1445 och användes till 1908 då den 1 januari infördes som årets början.
Legoknekt. Benämningen förekom i slutet av 1200-talet.
Ersättningen för de tjänster som en
präst utförde. En egentlig svensk beteckning saknades under medeltiden. I landskapslagarna omtalas i stället ”tillagor” till tionden. Ersättningar framgick tydligast för sista smörjelse och likvaka. I några landskapslagar stadgades att prästen för sitt
tionde skulle ge bonden, hans hustru och hans först avlidna barn smörjelsen, men ha 2 öre i ersättning av dem som ej gav tionde. Praxis fortsatte efter reformationen.
Den tyska tungans
ledare på Rhodos inom johannitorden. Storbaillin var samtidigt ordens fortifikationschef.
Johannitordens högsta styresman. Han valdes på livstid bland riddarna av generalkapitlet. I förvaltningen biträddes han av ett
råd som bestod av ordens högsta ämbetsmän. Stormästaren och rådet utnämnde priorer, baillier och kommendatorer. Vid behov sände de ut visitatorer.
Äganderätt till det som driver i land från havet, oftast vrak, skeppsgods och besättning. Under medeltiden kriminaliserades strandrätten. Upphittarens andel uppfattades som ersättning för arbetet med bärgningen. I slutet av medeltiden blev det
hävd att bärgade varor tillföll kungen, om inte ägaren inom år och natt hämtade den.
Passagetull som uppbars under Gustav Vasas tid på 1500-talet för passage genom Norrström och Söderström i Stockholm. Förmodligen uppbars redan under medeltiden en
avgift vid inloppet till Mälaren, men uppgifter saknas.
Passagetull som uppbars under Gustav Vasas tid på 1500-talet för passage genom Norrström och Söderström i Stockholm. Förmodligen uppbars redan under medeltiden en
avgift vid inloppet till Mälaren, men uppgifter saknas.
Studerande som var immatrikulerad vid en
högskola eller ett universitet. I slutet av 1100-talet började de främmande studenterna vid ett
universitet att organisera sig. Bologna fick karaktären av ett studentuniversitet, och när universiteten i Uppsala och Köpenhamn inrättades på 1470-talet tilldelade påven studenterna samma privilegier som i Bologna.
Dominikanordens allmänna ordenshögskolor. De grundades ofta i anslutning till ett universitet. Till dem kunde de olika provinserna skicka sina studenter för att vinna lektorskompetens eller högre teologiska grader. Enligt generalkapitlets
beslut 1505 skulle en sådan skola inrättas i Västerås. Om beslutet verkligen förverkligades blev inrättningen dock kortvarig.
Fullständigt
universitet med alla privilegier och skyddsbrev. ”Studium generale” var den vanligaste benämningen på ett universitet under medeltiden.
Benämning på befälhavaren på ett ledungsskepp. Under senmedeltiden fanns på de kungliga, på riksföreståndarnas och stormännens krigsskepp vanligen en
hövitsman eller skeppshövitsman, en
skeppare och en styrman. Styrmannen hade då blivit ett slags mellanting mellan
lots och navigationsofficer.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som
lots eller långlots på kronans fartyg.
Sedan medeltiden domstolens uppmaning till svaranden att svara med anledning av ett
käromål eller åtal.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME
landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker,
riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat
beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
Den lägsta av de högre vigningsgraderna för
klerus inom den katolska kyrkan. Innocentius III definierade närmare subdiakonens ställning 1198–1216.
Ämbetsman med uppdraget att uppbära den heliga stolens inkomster,
medhjälpare till generalkollektor. År 1276 bestämdes att de stora nordiska stiften kunde ha fler än två subkollektorer i varje stift.
Extraordinarie omständigheter vilka kunde föranleda erläggandet av
exactiones till en
biskop eller på grund av biskoplig
auktoritet till någon annan.
Rätt att väcka åtal om målsägaren tillkännagett att han inte tänkte utnyttja sin åtalsrätt.
Biträdande kantor; en högre
tjänst inom det medeltida domkapitlet, som dock organisatoriskt stod under prelaterna. Innehavaren av tjänsten var ofta kapitelledamot.
Under medeltiden sannolikt beteckning för en
sockendomare i Finland. Förmodligen var han en av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Upphävande av ett beneficium.
Beteckning för
medhjälpare åt en
prior i ett dominikankonvent. Han utsågs av priorn.
Det underhåll som en kyrklig
ämbetsman under medeltiden behövde för att kunna sköta sina åligganden.
Titel som användes av flera personer i Sverige 1150–1250: Ulf
jarl Gamle (omkring 1164), Guttorm jarl (omkring 1167), Birger jarl Brosa (död 1202), Folke jarl (död 1210), Karl jarl Döve (död 1222), Ulf jarl Fase (död 1247?) och Birger jarl (död 1266).
Titel som användes av Magnus Ladulås. År 1255 började Magnus använda sin fars gamla
sigill med omskriften ”iunior dux sweorum”. Efter Birger jarls död övertog han Birgers gamla jarladöme som hertigdöme utan faderns maktbefogenheter. Han använde därefter titeln ”Dei gratia dux sveorum”. Magnus blev kung 1275 och utsåg då sin bror Erik till ny hertig. Erik avled dock samma år och någon ny sveahertig utsågs inte.
Titel som innehades av Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y.
Ämbetsman i den medeltida staden, vars uppgift var att underhålla bödelssvärdet. Svärdet ägdes av staden.
Förfarande som innebar att man genom
besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget.
Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter.
Syn kunde också företas på
initiativ av en privatperson, som
av- och tillträdessyn mellan
jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
Den skriftliga sammanfattningen av en syneförrättning. Synebreven kunde vara av två slag,
notitia eller charta. I det första fallet avgav synenämnden en berättelse om
vad som förekommit och vilka råmärken som de hade kunnat enas om. I en charta utfärdade en
domhavande ett brev, i vilket synenämndens åtgärder och berättelse redovisades varefter man omnämnde tingnämndens och tingsmenighetens gillande av synen och slutligen domhavandes
dom om stadfästelse med viteshot.
Den ersättning som en
syneman hade
rätt till. Synekosten skulle erläggas av den förlorande parten och det förekom att målsägarna ville undvika
syn och nöja sig med målsägandevittnen.
Person som deltog i syneförrättningar och hade
rätt till synekost. Ofta var en
syneman i praktiken en av häradsrättens nämndemän, i vissa fall en utsocknes nämndeman. Synemännens vittnesmål ansågs ha större beviskraft än målsägandevittnenas.
Den grupp som befullmäktigats att utföra en syneförrättning. Synemännens antal var i regel tolv, men antalet kunde variera. Efter förrättningen skulle synemännen sammanfatta sin åsikt och framföra den på nästa ting. Om målsägaren inte var nöjd skulle han innan synemännen svor sin
ed vädja till en högre instans. Synemännens ed bekräftades under senmedeltiden av
nämnden på tinget. Synenämndens
beslut baserades på majoriteten. I en tolvmannanämnd räckte det med sju synemän. Om majoritet inte kunde uppnås avgjordes saken genom lottning av häradshövdingen.
Under medeltiden det återkommande mötet för prästerskapet i ett katolskt biskopsstift. Mötet omfattade också mässor och tidegärder för att befästa den sakrala gemenskapen.
Undervisning gavs genom predikningar och av lärda förkunnare. Biskopen sammanfattade förhandlingarna, och också skriftliga stadgor kunde utfärdas. Prästernas närvaro var obligatorisk och endast det antal som behövdes för själavården fick dispens. Prostarna ansvarade för prästerna i sitt område. Mötet varade i tre dagar och mötesplatsen var domkyrkan i stiftsstaden. Terminen för synoden i
Åbo växlade och kan inte fastställas.
Sämja eller
stadga var benämningen på en från medeltiden härstammande beskattningsform som innebar att
kronan och en eller flera skattebetalare ingick överenskommelse om erläggande av en fixerad skatteprestation. För bönderna inom ett
distrikt som betalade sämje- eller
stadgeskatt var det fråga om en kollektiv
pålaga som ofta utgick i en enhetlig vara eller i pengar. Sämjebeskattningen avvecklades under de första århundraden av nya tiden.
T
Gräns, skiljelinje, ofta om tomtgränser,
gräns för privatjordegendom, bymark.
Samernas vinterboplats. Under medeltiden bodde hela stammen samlad men om sommaren skingrades den och de enskilda familjerna höll sig på sin arvelott.
Accis som i Stockholm och förmodligen också i andra städer under medeltiden betalades för vin.
Benämning på
gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge
stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och
kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans
gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en
taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot
avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.
Erik XIV:s
förordning som gällde skjutsväsendet. Allmogen befriades helt från skjutsbördan mot erläggande av tavernepenningar. I stället grundades tavernor med skyldighet att hålla hyreshästar. Systemet spolierades i och med avsättningen av Erik 1568.
Den
avgift som allmogen skulle erlägga från 1561 mot att den befriades från skjutsbördan. Systemet avskaffades 1568.
Statlig (eller annan överhets)
pålaga eller
avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en
avgift till
kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet
rätt att friköpa sig från
borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades
borglägerspenningar eller taxen.
Benämning på en medeltida skiftesform för disponeringen av åkerjorden i en samfällighet, samt ofta även av de samfällda ängs- och skogsmarkerna. Andra benämningar på denna skiftesform var i Finland
solskifte och svenskt skifte. Tegskiftet innebar att hemmanens tidigare separat gärdade åkrar kring bytomten sammanfördes till vanligtvis två stora gärden med ägoblandning som följd. Hemmanen fick sin åkerjord inom gärdena enligt sin andel i byamålet, d.v.s. enligt de kvotandelar som hemmanen hade i byns tillgångar. Vid fördelningen av åkerjorden mätte man med en mätstång ut åt varje
hemman smala tegar vilka i fråga om bredden stod i proportion till hemmanets andel av byamålet, medan tegarnas längd inte beaktades. Tegskiftet förekom i Finland från förra hälften av 1300-talet ända till övergången till storskiftet.
Benämning på en medeltida skiftesform för disponeringen av åkerjorden i en samfällighet, samt ofta även av de samfällda ängs- och skogsmarkerna. Andra benämningar på denna skiftesform var i Finland
solskifte och svenskt skifte. Tegskiftet innebar att hemmanens tidigare separat gärdade åkrar kring bytomten sammanfördes till vanligtvis två stora gärden med ägoblandning som följd. Hemmanen fick sin åkerjord inom gärdena enligt sin andel i byamålet, d.v.s. enligt de kvotandelar som hemmanen hade i byns tillgångar. Vid fördelningen av åkerjorden mätte man med en mätstång ut åt varje
hemman smala tegar vilka i fråga om bredden stod i proportion till hemmanets andel av byamålet, medan tegarnas längd inte beaktades. Tegskiftet förekom i Finland från förra hälften av 1300-talet ända till övergången till storskiftet.
Benämning på en medeltida skiftesform för disponeringen av åkerjorden i en samfällighet, samt ofta även av de samfällda ängs- och skogsmarkerna. Andra benämningar på denna skiftesform var i Finland
solskifte och svenskt skifte. Tegskiftet innebar att hemmanens tidigare separat gärdade åkrar kring bytomten sammanfördes till vanligtvis två stora gärden med ägoblandning som följd. Hemmanen fick sin åkerjord inom gärdena enligt sin andel i byamålet, d.v.s. enligt de kvotandelar som hemmanen hade i byns tillgångar. Vid fördelningen av åkerjorden mätte man med en mätstång ut åt varje
hemman smala tegar vilka i fråga om bredden stod i proportion till hemmanets andel av byamålet, medan tegarnas längd inte beaktades. Tegskiftet förekom i Finland från förra hälften av 1300-talet ända till övergången till storskiftet.
Påskrift på baksidan av ett brev. Under medeltiden kunde dessa vara av tre typer: adress, samtida kanslipåskrift eller arkivpåskrift. Den viktigaste tergala kanslipåskriften var anvisningar för sigillering. Arkivpåskrifterna kunde både vara gjorda i mottagarens
arkiv eller i senare ägares arkiv. Dateringarna för dessa varierade från samtida till nutiden.
Gräns. Under medeltiden fanns bestämda tidpunkter då inom- och utomprocessuella rättshandlingar skulle företas. Uttrycket användes för bestämda tidpunkter då en viss process, som exempelvis ett ting, skulle äga rum, men kunde också beteckna en viss tidsrymd.
Härbärge för dominikanbröder med uppgifter på avlägsna orter. Terminarhusen ägdes av konventen och användes huvudsakligen av de bröder som terminerade, det vill säga fullföljde de årliga prediko- och tiggarvandringarna.
Områdesbeteckning som under medeltiden vanligen var synonym med
landskap eller folkland.
Besparing av kontanta medel som
mynt eller hacksilver, förekommer som skattfynd redan under förhistorisk tid.
Skattmästare;
tjänst som förekom i det medeltida domkapitlet. Tjänsten stod formellt under prelaterna men tillerkändes en högre rang, fastän den inte innebar en formell förmansställning. Tjänsteinnehavaren tillhörde dock vanligen kapitelsledamöterna.
Den
avgift som under medeltiden erlades för kyrktagning. Normerande under senmedeltiden blev bestämmelserna i UL som fastslog att prästen av kvinnan skulle erhålla ett öre för ljus. Fattigt folk kunde befrias. Den
präst som vägrade kyrktagning skulle betala böter.
Kontrollmärke, ofta av bly, som visade att en tiggare hade
rätt att tigga i en viss stad. Tiggarmärkena var ofta försedda med stadens vapen. Tiggarmärken förekom i Danmark under Kristian II:s tid och sådana omtaldes också i en föreskrift rörande stadens fattiga i Stockholm år 1533.
Religiös
orden som gjorde ett pricipiellt avkall på innehavet av fast egendom och reguljära intäkter. I stället baserades ekonomin på brödernas arbete och gåvor.
Tiggeri och tiggarnas verksamhet reglerades redan i landskapslagarna. Tiggare hade
rätt till kristlig begravning trots att likstolen måste bli minimal. Utländska arbetsföra tiggare som strök omkring skulle enligt ett kungligt
brev från 1303 jagas ut ur landet. Kyrkliga
statuter 1279 förhöll sig med stor misstänksamhet till främmande kringstrykande präster utan
pass eller rekommendationer. Organiserat
tiggeri bedrevs av tiggarmunkarna, av fattiga djäknar genom
sockengång och av hospitalen.
Sammankomst för rättsskipning, jurisdiktion. Ursprungligen utövades domsrätten av tingsmenigheten, och tingsordförande avkunnade domen i folkets namn. Sedermera avlöstes tingsmenigheten av tingsvittnen. Domkretsens hövding ledde förhandlingarna. I det medeltida rättsväsendet förekom olika former av ting. De kunde ha olika dignitet som
konungsting och landskapsting, vilka var överordnade häradstingen. De kunde också ha särskild kompetens som biskopsting.
Person som var
kompetent att vittna på ett
ting om
vad som beslutats på ett ting. I Danmark användes benämningen också om en
urkund eller ett
intyg över vad som skett på ett ting.
Person som var
kompetent att vittna på ett
ting om
vad som beslutats på ett ting. I Danmark användes benämningen också om en
urkund eller ett
intyg över vad som skett på ett ting.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess
kyrka och dess fattiga. I
Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
Förläning där innehavaren varken lämnade någon
avgift eller
redovisning till kronan.
Kronan åtnjöt endast innehavarens tjänst. Förläningsformen var vanlig på kontinenten men relativt sällsynt i Norden. Eftersom tjänsten i regel bestod av kvalificerad
krigstjänst och inte var fixerad till sin omfattning var tjänstelänen fördelaktiga för innehavaren.
Sockenkyrka i de uppländska folklanden.
Rätten att på viss tid och plats bedriva handel, så att våldsbrott på platsen bestraffades hårdare än vanligt. Avsikten var att trygga handelns fortbestånd. Bestämmelser om
torgfrid är sällsynta i landskapslagarna. Brytande av torgfrid på förmiddagen jämställdes i Björköarätten med edsöresbrotten mot hem- och kyrkofrid. I
Magnus Erikssons stadslag och i stadsprivilegier förkommer uttrycket ”rätt torgdag”.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Framtvingad
bekännelse inför rätten.
Tortyr förekommer ytterst sparsamt i de medeltida landskapslagarna. Få tortyrfall är kända. Olaus Petri varnade delvis för tortyr i sina domarregler. Räkenskaperna i Stockholm upptog några tortyrinstrument 1462.
Folkrättsligt avtal, en överenskommelse mellan folkrättsliga subjekt, huvudsakligen mellan stater. Under medeltiden förekom flera benämningar för traktat.
Rätten att sluta överenskommelser med främmande makter. Under
äldre medeltid ingicke detta i regel i statsöverhuvudets mandat, som en del av hans allmänna kompetens att representera sitt rike. När riksrådet växte fram och fick ökad
politisk makt blev tidvis riksrådets
medgivande nödvändigt. Under
interregnum övergick hela traktatkompetensen till riksrådet.
Byte av biskopsämbete. Ursprungligen betraktades biskopen som förmäld med sitt
stift och
byte av stift var okanoniskt. Under nordisk senmedeltid blev det vanligt att en
biskop promoverades till ärkebiskop. Det förkom också att personer inom klosterväsendet utsågs till biskop. Biskopar och ordensbröder kunde inte väljas i normala
biskopsval utan måste få
dispens och postuleras av påven.
En tredjedel av en socken. Indelningen förekom i en stor del av Satakunta och under tidig medeltid också i delar av Västra Nyland och Egentliga Finland. Ännu under 1500-talet uppbars vissa avgifter enligt tredingen.
Bygdelagsenhet som utgjorde en tredjedel av en naturligt avgränsad bygd, som ett landskap. Det medeltida Åland var indelat i tredingar; Saltviks, Finströms och Jomala. Deras uppgifter var att äga mindre allmänningar, att bygga broar och färjor och att turvis ombesörja överskickandet av den årliga skatten till fastlandet. Ännu i början av 1500-talet fördelades skjutsningsskyldigheten på tredingarna. Dessutom utgjorde tredingar
rättssamfund med
rättsskipning på tredingstingen.
Dom i
tvistemål mot
part som utan laga
förfall har uteblivit från eller är passiv under rättens sammanträde dit han i vederbörlig ordning har kallats.
Tredskodom stadgas redan i landslagen under medeltiden och 1692 samt i 1734 års lag. Sedan självständigheten används termen vanligen i betydelsen
dom som ges i ett dispositivt tvistemål av samma orsaker.
Benämning på vissa typer av gärningsmän, förekommer i några landskapslagar. För skamliga gärningar av en viss natur kunde gärningsmannen dömas till rättslöshet samt en bot som ursprungligen var 3 mark silver.
Begreppet omfattade 1290 sannolikt skattskyldighet för övervintrande gäster. Samma betydelse återfinns i Magnus Ladulås
privilegiebrev för de gotländska köpmännen 1290.
”Från
skatt och tull”, de äldsta bevarade uppgifterna om handelsavgifter. Uttrycket användes i Birger Jarls
privilegiebrev till lybska köpmän.
Under tidig medeltid var Sverige en blandning av arv- och valrike. Kungen utsågs bland de förnämsta ätterna. För att försäkra sig om att successionen skulle gå till den
äldste sonen, började den regerande kungen låta välja denne till kung redan under sin livstid. Det minskade också stormännens möjligheter att ställa villkor till tronpretendenten. Under 1300- och 1400-talen betonades i lagstiftningen Sverige som ett valrike. Kandidaterna skulle då vara kungasöner, så vitt sådana fanns att tillgå. Valprincipen poängterades också i unionsdokumentet från mötet i Kalmar 1397. Arvrikesprincipen infördes först genom Västerås
arvförening 1544.
Person anställd för att blåsa trumpet. Trumpetarna var de musiker som i det tidigaste skedet knöts till hovet. Fast anställda
trumpetare fanns hos Kristoffer av Bayern. En fast trumpetarkår förekom hos Kristian I. Under det tidigaste skedet hade trumpetarna förmodligen inte någon musikalisk funktion. Deras uppgift var att blåsa till samling och uppbrott vid bestämda tidpunkter på dagen, stå för en del av programpunkterna vid festliga tillfällen samt under krigstider framföra budskap. De omnämndes vanligen som ”kongens trommertere”.
Ofri person. Trälen saknade
manhelgd och stod utanför ätten i motsats till en fri person. Han var
rättslös i förhållande till sin ägare och dennes familj.
Brott begångna mot en
träl behandlades som skadegörelse på annans egendom och sonades genom ersättning för ägarens förlust. Ägaren ansvarade för brott begångna av en träl. Trälkvinnans barn tillhörde hennes ägare. En träl kunde säljas, stjälas, skänkas bort eller gå i arv. En person kunde bli träl genom härtagning eller om en fri person gjorde sig och sina efterkommande till gävträlar. En
infödd kunde också arbeta av sin skuld eller lämna sina barn som skuldträlar. Frigivning av träl skedde genom
ättledning i ägarens eller någon annans ätt.
Träldom avskaffades genom Skarastadgan 1335.
Det
regale som innebar en
avgift vid handel. I Sverige infördes
tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Den största enheten i Johannitordens organisation. Johannitorden var indelad i sju och efter 1462 i åtta tungor eller nationer (Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England). De fick sin slutliga form på 1300- och 1400-talen och varje tungas
ledare på Rhodos blev innehavare av var sitt ämbete. Tungan leddes av en
generalprior och hade sina egna provincialkapitel. Varje
tunga var indelad i priorat.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Benämning på skatteuppbördsman i Viborgs
län under medeltiden och 1500-talet.
Stadsbok som innehöll judiciella, kommunala och kamerala anteckningar. Den tillhörde staden och förvarades i stadskistan. Anteckningarna fördes av stadsskrivaren. Ämbetsspråket skulle vara svenska. Vanligen var tänkeboken uppställd i kronologisk ordning. Med undantag för i Kalmar var tänkeboken huvudsakligen rådhusrättens protokollbok. Anteckningarna hade en rättsligt bindande karaktär. Anteckningar om jordöverlåtelse hade därför samma rättskapacitet som fastebrev. Överstrykning gjorde dock de införda besluten kraftlösa.
U
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Hollola. Den ersatte de
väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Ämbetsman som biträdde den egentliga fogden. Underfogdetjänster fanns på 1500-talet på alla de finska slotten. Hans avlöning var vanligen hälften av slottsfogdens.
Militär beteckning som under 1500-talet ibland kunde förekomma i en fänika.
Militär enhet under 1500-talet. Två underrotar eller halva utgjorde en överrot. Underroten bestod av tio man, underrotmästaren inberäknad.
Militär beteckning under 1500-talet. Underrotmästaren var chef för de övriga nio männen i en underrot.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive
distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar,
arviorubel och arviohuvud. I
Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs
län efter
öretal och några små tillsatser efter
hemmantal och kor, på Åland efter
mantal och i
Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Den första samlade översikten över rikets inkomster. Den upprättades i början av 1530-talet på basis av fogdarnas räkenskaper.
I det medeltida universitetet i Uppsala var lärarna skyldiga att behandla de föreskrivna kurserna som föreläsningar. De bestod av diktat av grundläggande texter och kommentarer till dessa. Magistrarna var också skyldiga att i två års tid efter promoveringen hålla föreläsningar. Undervisningen inleddes med lectiones och excercitia på S:ta Birgittas dag den 7 oktober 1477.
Form av
innovationes som innebar sammanslagning av beneficium.
Unio beneficiorum kunde göras av biskopen i dennes stift. Med domkapitlets tillstånd hade biskopen
rätt att sammanslå två prästerliga bord eller ett sådant med ett kanonikat. Förutsättningarna var att det skulle finnas en tvingande förutsättning eller någon fördel.
Förening av två eller flera självständiga stater. Unionen kunde förverkligas som en personalunion eller som en realunion. I det förra fallet var vanligen det förenande bandet statsöverhuvudet, och unionen kunde automatiskt upphöra vid monarkens död. Om unionsländerna hade samma tronföljdsordning eller om det fanns överenskommelser om att välja en gemensam tronföljare kunde personalunionen fortgå. I så fall övergick personalunionen ofta i en realunion.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper.
Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det
rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
Självständigt stadssamfund. I Finland omtalades
Åbo som sådant 1309.
Korporation av
lärare och/eller studenter, försedda med privilegier och
rätt att utdela akademiska grader. Benämningen blev allmän på 1200-talet. Det egentliga universitetet utvecklades från universitetet i Bologna omkring 1150. Något
yngre var universitetet i Paris som utvecklades då lärarna organiserade sig i en självständig korporation som fick stöd av kurian. Universitetet bestod vanligen av fyra fakulteter: i teologi, juridik, medicin och de fria konsterna. Studenterna och magistrarna var organiserade efter sina hemländer i nationer, som leddes av en procurator. Examina och akademiska värdigheter var detaljreglerade.
Universitet grundat i Uppsala år 1477. Initiativet togs redan av Nicolaus Ragvaldi som 1438 genomdrev att
magister Andreas Bondonis skulle föreläsa i Uppsala. Uppsala grundades som ett fullvärdigt
universitet med fyra fakulteter. Privilegierna hade privilegierna för universitetet i Bologna som förebild. Ärkebiskopen utsågs till
kansler med
rätt att utdela akademiska grader. I början av 1500-talet avstannade verksamheten men den återupptogs 1595. På 1620-talet fick universitetet omfattande donationer och utvecklades snabbt. År 1655 fick universitetet nya konstitutioner, och dessa tillämpades också på rikets övriga universitet.
Handling genom vilken parterna i en fejd avtalade om stridens upphörande.
Enligt bestämda former avfattad skriftlig uppteckning som ska utgöra bevis för en handling eller ett
beslut med vissa rättsverkningar. I tysk
praxis åtskiljs mellan offentliga urkunder och privata urkunder. Skillnaden har inte varit relevant i nordisk medeltid. Bruket av termen
diplom och
urkund är därför inte inom nordisk medeltidsforskning så strängt fixerat som på kontinenten.
Person som genom att fästa sitt
sigill vid en handling bevittnade rättshandlingen. För att öka handlingens
auktoritet utverkades ibland
besegling av prominenta personer som konungar, biskopar, lagmän eller andra med särskilda juridiska befogenheter.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes
hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes
hävd vara laga fång.
Benämning på en hemmansägare som ägde en del av en annan bys bolåkrar. Benämningen förekom i Finland. Genom skattläggningar på 1580-talet försökte
kronan avskaffa dylika ägoförhållanden.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som
hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i
vägröjning och brobyggnad.
Ursprungligen om personer från annat landskap, motsats: inhemsk eller härländsk. I landskapslagarna förekommer benämningen både i den ursprungliga och i den moderna betydelsen. Betydelsen diskuterades på ett möte i Kalmar 1436. Riksrådet ansåg att ”inländsk” och ”infödd” var identiska, medan Erik av Pommern ansåg att uttrycket inländska män omfattade alla som hade egendom i Sverige.
Lärd
grad i både civil och
kanonisk rätt som under medeltiden kunde erhållas i den juridiska fakulteten i Bologna. För graden ansågs tio års studier nödvändiga.
I Finland använd benämning på en hemmansägare som i en främmande
socken ägde
utbysskatt eller del av någon bys bolåkrar. Benämningen förekom under medeltiden och på 1500-talet.
V
Person inom en
fänika på 1500-talet som ordnade truppernas uppställning och bevakning. Han ingick i fänikans stab.
Skatt som skulle erläggas vid Valborg. Under medeltiden skulle vanligen skatter som hade med ledungen att göra betalas på våren. Enligt Erik av Pommerns
skattebok 1413 skulle smör och fläsk av skeppsvisten betalas vid Valborgsmässan.
Värdering eller omräkning av en myntsort till en annan. Inflationen i Norden var i praktiken nästan konstant under medeltiden och det innebar talrika valvationer.
Fastställt värde på ett i landet gångbart utländskt eller inhemskt mynt, vars värde har förändrats i förhållande till nyutgivet.
Förbud mot att bära vapen. Enligt
Magnus Erikssons stadslag var utländska gäster förbjudna att bära vapen. Endast om gästen hade fejd på sig kunde fogden och rådmännen ge honom tillstånd att bära vapen. De inhemska borgarna fick endast bära vapen om de ägde fastighet eller lösöre av ett visst värde i staden. Frälsemän fick bära vapen, medan totalt
vapenförbud gällde för bönder, legodrängar och vanartiga lösdrivare.
Ställföreträdare för gardianen i ett konvent.
Bruket att lägga ett
yngre brev ovanpå ett eller flera äldre, som det yngre brevet åberopar i texten. Vidfästning gjordes vanligen så att en eller flera av det yngre brevets sigillremsor genomdrogs det
äldre brevets uppveck, varefter vaxsigillet fastsattes. Endast ett exempel på vidfästning av
brev finns bevarat bland de finska medeltidsurkunderna.
Kopiering av en handling så att den har samma rättskapacitet som originalet. Avsikten har varit att ersätta originalet med en likvärdig kopia. Kopiering gjordes vanligen av en andlig eller
världslig myndighet. Den nya handlingen inleddes vanligen med ett
protokoll som bevisade att de som utfärdat vidimationen sett och
läst originalet.
I vissa landskapslagar benämning på skinn, som i
skatt erlades av alla vapenföra män.
Ställföreträdare. Under medeltiden användes benämningen dels om en speciell typ av präster med ”cura animarum”, dels om altarvikarior ”sine cura”. När ämbetena kumulerade på vissa personer uppstod behovet av permanenta vikarier som samtidigt hade
ansvar för själavården i en socken. Behovet av altarvikarier uppkom vid domkyrkor och andra kollegiatkyrkor när antalet själamässor växte. Eftersom en
präst endast fick förrätta en själamässa per dag blev behovet av präster större än antalet kaniker. I praktiken kunde ett
vikariat som var knutet till ett bestämt altare upprättas i samband med donationen.
Det arbete som utfördes av sådana arbetskarlar som utsänts till
Åbo slott och slottsladugård av avlägsna socknar enligt Karl Knutssons
stadga 1450. Skyldigheten var beräknad så att var 40:de
rök skulle hålla en arbetare året om.
Ställa rättskrav på egendom som fallit i någon annans händer. Enligt
stadslagen skulle den som innehade stulet
gods återlämna det till den rätta ägaren utan lösen. I en variant av stadslagen angavs dock att ägare och tredjeman skulle ta halva skadan vardera.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av vin ägde rum. Gästande köpmän måste enligt
Magnus Erikssons stadslag transportera sitt vin dit för försäljning. Köpmännen måste betala en
avgift för förvaringen av vinet, och enligt
stadslagen skulle inkomsterna delas mellan staden och kungen.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande
stad eller på en handelsplats. En
gäst som under medeltiden stannade över vintern i en
stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en
värd bland borgarna.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande
stad eller på en handelsplats. En
gäst som under medeltiden stannade över vintern i en
stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en
värd bland borgarna.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid kyndelsmässan den 2 februari. Uppdelningen i sommar- och
vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Biskopens skyldighet att regelbundet besöka den apostoliska stolen. Ursprungligen gällde skyldigheten endast ärkebiskopen, som vart tredje år antingen personligen eller genom
ombud skulle fullgöra besöket. Efterhand utsträcktes skyldigheten till samtliga biskopar.
Hierarkiskt kontrollsystem inom den katolska kyrkan. Påven skulle formellt övervaka sin hjord som överherde och han utövade denna skyldighet genom att skicka ut legater och genom skyldigheten för metropoliter, biskopar och vissa abbotar att regelbundet besöka kurian och avlägga rapport.
Äganderätt till jordområde vilken grundade sig på att man hävdade jorden res nullius. Enligt
Hälsingelagen gällde detta intagan på allmänning. Hade man brukat intagan i tre år okvalt och oklandrat hade man vunnit
hävd på den. Det andra fallet gällde då jorden haft tidigare ägare. Sedan
hävd efter tre år vunnits var i en klanderprocess den tidigare ägarens anspråk avskurna. Den treåriga hävden tycks ha varit ett laga fång. I ME
landslag finns inga bestämmelser om hävd. Det är oklart om städerna tillämpade den treåriga hävdtiden från landslagen eller om man tillämpade en ettårig hävdtid från hanseatisk rätt.
Person som under
ed utgjorde en utsaga direkt om själva saken i ett mål. Vittnet skulle vara en fri man som uppnått myndig ålder. Uteslutna var fredlösa, minderåriga och, med vissa undantag, trälar och kvinnor. De flesta medeltida lagar krävde också att vittnet skulle vara bofast inom landet, hundaret, fjärdingen eller staden. I vissa fall skulle ett
vittne också äga jord. I
Magnus Erikssons stadslag gällde inte kravet på ett vittnes bofasthet i fråga om brottsmål, när en person plötsligt, utan att vara kallad, bevittnade ett brott.
Urkund som intygar att en viss händelse, ofta en jordöverlåtelse, har ägt rum. I Finland utfärdades ett
brev i slutet av 1300-talet, där fyra bönder vittnade om en jordöverlåtelse. Ägorätten till köpegodset hade fastslagits genom ett muntligt avtal.
Skattedistrikt i Ladogakarelen. Benämningen är sällsynt, vanligen används
pogost som indelades i perevarer.
Benämning på ett litet enstaka, inhägnat åkerland. Benämningen finns bevarad i ortnamn på Åland, sporadiskt i Åboland och västra Nyland samt i några socknar i Österbotten.
Besiktningsman, en edsvuren medeltida
tjänsteman utsedd av stadens råd. Han skulle kontrollera och godkänna vissa varor som exempelvis fisk, näver, bräder, tjära, ved, hampa, lin och kalk före försäljningen. De godkända varorna skulle stämplas med stadens märke. Stämplingen varierade beroende på kvaliteten. Vräkaren hade också
rätt att
konfiskera varor och bötfälla ägaren. Under senmedeltiden var vräkning obligatorisk i städer med sjöfart till utlandet.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt
stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt
Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en
köpman fick officiellt
intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en
uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om
vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som
vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna
borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre
avgift än inhemska köpmän.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om
vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som
vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna
borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre
avgift än inhemska köpmän.
Vakt, bevakning och vakttjänstgöring. Benämningen förekom i Björköarätt, som behandlade
fynd av vrak och vrakgods i yttersta havsbandet. Upphittaren hade
rätt till hälften av fyndets värde medan hittelönen innanför
vård och vaka uppgick till 1/3. Bevakning i städer reglerades av
Magnus Erikssons stadslag i mitten av 1300-talet. Alla burskapsägande
borgare skulle göra vård och vaka i staden. Vård och vaka trädde i kraft klockan 21 då bykyrkans klocka ringde i vård. Ringningen ur vård skedde på vintern klockan 6 och på sommaren klockan 4.
Klockringning i de nordiska medeltida städerna som utfördes morgon och kväll som signal till eld- och ljussläckning samt öppnande och stängande av portarna. Ringningen hade huvudsakligen en praktisk betydelse och är belagd från 1200-talet.
Stadstjänsteman som ansvarade för att
rätt antal
borgare varje kväll infann sig till tjänstgöring för stadens burvård. Vårdskrivaren gjorde upp vaktlistor och utkrävde
böter av försumliga borgare. Han skötte också den årliga mantalsskrivningen. I Stockholm ingick
vårdskrivare i ämbetsboken sedan 1449. Lönen utgick av skattemedel och kan följas från 1460-talet.
Befälhavare över den vårdstyrka som skötte bevakningen i en stad. Vårdsättarna var två till antalet och utsågs för ett år i taget vid tiden för valborgsmässan. Vårdsättarna biträddes av två
kvartersmästare från vart och ett av stadens fyra kvarter.
Tjänsteman i den medeltida staden, som utförde vägningen i våghuset. Stadens
åmare tjänstgjorde ofta också som vägare.
Tjänsteman i den medeltida staden, som utförde vägningen i våghuset. Stadens
åmare tjänstgjorde ofta också som vägare.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Enligt
Magnus Erikssons stadslag skulle järn, fläsk och annat som fördes till Stockholm samt allt som fördes utomlands vägas. Endast städerna fick äga vågar för detta ändamål. Vägningen som utfördes av en särskild
tjänsteman skulle intygas med vågsedlar.
Bönderna var inte bara skyldiga att underhålla och bygga vägar och broar, de skulle också betala en särskild
skatt för ”vägar och broar”. I Tavastland och Satakunta uppbars den regelbundet av varje
fjärding och tridung. Den bestod vanligen av naturapersedlar. I trakter med vidsträckta vattendrag ersattes avgiften av särskilda färdebåtsavgifter. Inkomsterna användes ursprungligen förmodligen till avlöning av personer som hade till uppgift att sköta underhållet.
Under medeltiden fungerade ofta en
rättare i varje kyrkby som en av häradshövdingen utsedd vägvisare. Den rätta vägen från ort till ort var budkavlevägen, som var känd av ansvariga personer. Milstolpar är kända först från 1649. Kunskapen om vintervägar hemlighölls. Den gick ofta i arv. Om fienden visades ut på vinterleder leddes han ofta vilse genom att ruskorna lades fel.
Offentligrättslig
vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga
skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av
Kemi lappmark för gränsfred.
Enligt Alsnö stadgar en särskild kategori av frälsemän vid sidan om riddare. Kategorin
väpnare var till en början inte fullt jämställd med riddarkategorin. Den saknade
rätt till
hedersbot och när en
väpnare dog fick hans hustru och barn inte behålla frälset. Med tiden skedde en utjämning. Hedersboten avskaffades i början av 1300-talet och i Tälgestadgan 1345 tillerkändes också väpnarnas hustrur och barn frälsefrihet. I regel hade en
riddare under medeltiden högre status än en väpnare, men inte alltid. År 1335 jämställdes de väpnare som var medlemmar i rådet med riddare. Också i övrigt skilde man mellan väpnare som var riddares vederlike och väpnare som var ”mindre man för sig”. År 1344 tilläts en väpnare som var medlem i rådet att rida med fler hästar än en
riddare utanför rådet. I Finland har endast enskilda genom
riddarslag höjt sig ur väpnarklassen under senmedeltiden.
Mål i vilka den
svarande skulle fria sig från anklagelserna genom ed. I landskapslagarna kombinerades vanligen partens
ed med edgärdsmän. I vissa fall räckte det med enbart svarandens ed. I Magnus Erikssons
landslag gjordes i
brottmål en uppdelning i vittnesmål och i dulsmål. I de senare skulle den svarande fullgöra bevisning genom partsed och edgärdsmän.
Den grupp världsliga
jordägare som var befriade från skatter och utskylder. Det världsliga frälset framträdde i Alsnöstadgan 1279–81 där kungen fritog från gästningsbesvär alla gårdar som tillhörde
riddare och svenner till vapen, samt beslutade att alla hans, hans bror Bengts samt ärkebiskopens och biskoparnas svenner och deras brytar skulle vara fria från alla pålagor. Motprestationen utgjordes av tjänst, främst rusttjänst. Under 1200- och 1300-talen erlade frälset extra pålagor. Mot slutet av medeltiden blev frälsets sätesgårdar befriade och deras landbönder betalade hälften i jämförelse med skattebönder. Frälset befriades också från tull.
Y
Ekonom;
tjänst som inte medförde någon större
värdighet eller
rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom tjänsten bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande
befattning i kloster. Enligt Arbogakonciliets
statuter 1474 skulle varje svensk
domkyrka ha en yconomus. Denne tillsattes av
biskop och domkapitel.
Yconomus skulle en gång per år avlägga räkenskap inför kapitlet. I
Åbo stift omtalades en yconimus 1373.
Ekonom;
tjänst som inte medförde någon större
värdighet eller
rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom tjänsten bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande
befattning i kloster. Enligt Arbogakonciliets
statuter 1474 skulle varje svensk
domkyrka ha en yconomus. Denne tillsattes av
biskop och domkapitel.
Yconomus skulle en gång per år avlägga räkenskap inför kapitlet. I
Åbo stift omtalades en yconimus 1373.
Ekonom;
tjänst som inte medförde någon större
värdighet eller
rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom tjänsten bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande
befattning i kloster. Enligt Arbogakonciliets
statuter 1474 skulle varje svensk
domkyrka ha en yconomus. Denne tillsattes av
biskop och domkapitel.
Yconomus skulle en gång per år avlägga räkenskap inför kapitlet. I
Åbo stift omtalades en yconimus 1373.
Småbrukare. Benämningen används i karelska skattelängder från början av 1500-talet.
I Viborgs
län på 1500-talet stubbebönder som inte hade fullsäteshemman med åker, äng och
utmark till skillnad från andra skattebönder.
Yxjalka omnämndes 1555 i samband med Saviniemi gård. Gården förvaltades då av kungens landbofogde. Under gården låg det året 70 ½ fullskattar (140 rökar), som kallades yxjalka.
Benämning i Savolax på en utarmad
bonde som inte förmådde betala full skatt. Den äldsta förklaringen ingick i prästskattelängden från Savolax 1555–1556. Benämningen berodde på att dessa bönder fick sin huvudsakliga näring av svedjebruk och att deras viktigaste arbetsredskap var yxan. I Kexholm var motsvarande benämning ”bobul”.
Liten
skatt i anslutning till prästskatten som uppbars på 1500-talet i Savolax av fattiga yxmän som inte kunde erlägga några andra avgifter.
Å
Ledare för ett skrå. Åldermannen var ansvarig för att hantverkarna gjorde ett gott och ostraffeligt
verk och att de sålde sina arbeten efter
rätt och skälighet.
Ämbetsman med uppgift att uppbära stadgeskatten för ålfiskerierna under slottet samt att leda det fiske som slottsfolket själv bedrev. En
ålfogde är belagd i Tavastehus 1542.
Ämbetsman i staden som mätte och krönte målkärl, åmar,
fat m.m. med sitt märke. Under medeltiden var en av de viktigaste uppgifterna märkning av
åm för sältran. Åmaren tjänstgjorde ofta också som stadens vägare.
Allmänt förekommande
termin i medeltida rättsliga sammanhang. Terminen var av varierande längd. I Björköarätt ärvde kungen om arvingar inte gav sig till känna
år och dag efter dödsfallet. Dag var i detta fall inom sex veckor.
Ä
Märke som angav ägaren av boskap, får, getter, svin, gäss och eventuellt höns. Institutioner som kungamakten, kyrkor och biskopsstolen hade egna ägomärken. I Sverige användes benämningen bolsmärke.
Den prelatur vid domkapitlet som i
rang kom närmast efter
biskop och domprost. Ämbetet förekom i samtliga svenska domkapitel. I
Åbo instiftades ämbetet omkring 1390, men det indrogs 1412 för att undandra påvens provisionsrätt. Det återinrättades nästan omedelbart med förbehåll av kapitlets
valrätt och biskopens utnämningsrätt. Biskopen förbehöll sig då rätten att indra ämbetet på nytt. Ärkedjäkneämbetena indrogs efter reformationen på 1500-talet. Det i Åbo bibehölls längst som
förläning till kungatjänare.
Den lägsta prelaturen i
Åbo stift. Hans uppgift var att bistå domprosten i ledningen av kulten. De flesta innehavarna av ämbetet i Åbo hade akademiska lärdomsgrader. Ärkepresbyter-ämbete förekom i de svenska stiften endast i Åbo.
Den lägsta prelaturen i
Åbo stift. Hans uppgift var att bistå domprosten i ledningen av kulten. De flesta innehavarna av ämbetet i Åbo hade akademiska lärdomsgrader. Ärkepresbyter-ämbete förekom i de svenska stiften endast i Åbo.
Person som utnyttjade erämarker, framför allt för jakt och fiske.
Benämning på bördsjord i medeltida
diplom från Götaland.
Ö
Vanligen om
hemman som inte kunde betala skatt. Under medeltiden kan termen
öde också indikera en icke tidigare uppodlad agrar enhet. Under medeltiden var
öde främst en följd av en demografisk ödeläggelse. Benämningen öde uppträder i större omfattning mot slutet av 1300-talet. Under 1500-talet förekommer ”öde” i jordeböckerna som ett kameralt begrepp som anger skatteoförmåga, men endast i liten utsträckning om demografiskt öde.
En av de vanligaste praktiska enheterna för taxering av jordegendomar under medeltiden. I de gamla åkerbruksbygderna baserades taxeringen i princip på åkerarealen. Örtugtalen förutsatte därför ett mått av åkerns areal. I många byar var
örtugland ett högmedeltida
tunnland om 36 snesland. Sneslandets storlek kunde variera. Det åländska markskattesystemet med mark och örtug innehöll värderingar av markagods och skatter uppburna enligt markskatter. Markskatternas
relation i areal till svenska örtugland är inte utredd.
Förbud mot onödig lyx. Förbud mot överflöd vid bröllop och gästabud infördes i Sverige genom Tälje
stadga 1345. Också
Magnus Erikssons stadslag innehåller vissa överflödsförbud vid gästabud.
I karelska skattelängder en
fullskatt som inte går jämnt ut i räkningen. Den medeltida skatteindelningen av de karelska socknarna bibehölls av Gustav Vasas administration. Tio fullskatter utgjorde ett nötslag, men det teoretiska systemet gick inte jämnt ut. Som parallellbenämning för
överloppsskatt användes i Säkkijärvi år 1543 begreppet ”Nÿe skatthar”.
Ny
utskyld som infördes på Åland efter skatteomläggningen 1540.
Överloppsörtug omtalades i skatteundervisningen 1543 och krävdes efter jordtalet så att om en
bonde hade mer än hundra mark värderad jord eller en rök, så skulle han betala åtta penningar (= 1 örtug) för varje överskjutande mark.
Militär enhet under 1500-talet, en av fem enheter inom ett kvarter. Enheten leddes av en
överrotmästare och varje
överrot indelades i två halva eller underrotar om tio man, underrotmästaren inberäknad.
Militär beteckning under 1500-talet, chef för en
överrot eller hela.
