Förvaltningshistorisk ordbok

Svenska tiden Autonoma tiden Självständighetstiden

medeltiden 1500-tal 1600-tal 1700-tal 1800-tal 1900-tal

Ord från Svenska tiden

1

Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759. 1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.

A

Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Överlåtelse av gods och räntor från kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndarinna och ledare för klarissornas konvent. Abbedissan utsåg tillsammans med konventet dess råd av discretae, priorinna och andra funktionärer. Valet av abbedissa utfördes av systrarna och stadfästes av franciskanernas generalminister och provinsens förmän.
Under 1600-talet ibland beteckning för föreståndare för ett fattighus, senare också om föreståndaren för en stiftelse som skapats när ett kloster sekulariserats.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
abc
Beteckning för icke-utsatt namn, ersattes senare av N.N (lat. =nomen nescio).
Alfabetiskt ordnad anteckningsbok, omnämnd första gången 1635. Boken motsvarar landsskrivarens inventarium.
Gosse som var abecedarie och höll på att lära sig bokstäverna eller de första grunderna till boklig kunskap.
Avsägelse eller nedläggande av ett ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av regeringsmakt och krona, under svenska tiden drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Elev som är redo att lämna ett läroverk eller gymnasium, men som ännu inte avlagt studentexamen.
abo
Myntnominal ursprungligen präglad i Åbo under 1400- och 1500-talen, motsvarade enligt 1478 års myntordning en halvörtug. År 1436 nämndes i en penningstadga att aboescer penninge skulle gälla 4 penninge så att 6 abon var = 1 öre i stället för som tidigare när abon var = 6 penningar och 4 abon = 1 öre.
Nedläggningen av ett åtal eller en förundersökning av särskilda orsaker. Den misstänkte eller åtalade blir då befriad från straff, eftersom ingen dom har blivit avkunnad.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om utslag rörande straffeftergift i en dom som vunnit laga kraft.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Under pennalismtiden den handling då pennalen förklarades vara fullmyndig student. Absolution innebar en av vissa ceremonier åtföljd uppflyttning från de yngres underordnade klass (bland studenter).
Benämning på universitetet i Dorpat när det år 1699 flyttades till Pernau. Den var verksam till år 1710.
Högskola som år 1576 upprättades i Stockholm av Johan III. Lokalerna fanns i gråmunkeklostret på Riddarholmen. När universitetet i Uppsala år 1593 återupprättades, förflyttades högskolans professorer dit.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Tillkomst, tillväxt, huvudsakligen en term inom folkrätten som innebär att en stat ansluter sig till ett traktat eller fördrag som redan undertecknats av andra stater. Accession förekom redan på 1700-talet.
Utmärkelse vid tävlingar i akademier och vetenskapliga samfund, mindre belöning, andra pris eller hedersomnämnande vid pristävlingar. Ordet betyder ”han har kommit nära” målet.
Benämning på en tjänstemans tillfälliga inkomster, biinkomster. Termen används vanligen i pluralis: accidentier. Den ersattes småningom med sportel, sportler.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Genom hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Att godvilligt uppge och överlämna en fästning.
Skriftlig försäkran om att varken betala eller ta emot ackord för en tjänst.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Av staten ägd häst som var avsedd för militärt bruk under övningsperioder.
Inlösning av ackord när tjänsteköpen avskaffades. Inlösningen skedde vanligen med lånade medel. Tjänsteinnehavarna kunde sedan amortera lånen i mindre rater.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Ämbetsman som verkade som åklagare och som skulle föra kronans talan vid kommissionerna mot Karl XI:s förmyndare, rådet och kollegierna. Med undantag av Aktorats- och ersättningskontoret var uppdraget personligt. Antalet actores causae var förhållandevis stort.
Ett av inledningsorden till datumformeln. Actum et datum eller datum et actum var den vanligaste datumsformeln på diplomen under medeltiden.
Gjort som ovan.
Handling.
Nådeverkning.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
A dato, från denna dag.
Tillägg, bilagor.
Tillägg till birgittinregeln. Addiciones uppsattes i enlighet med Birgittas önskan av Petrus Olavi och stadfästes definitivt år 1420.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i rang än en underofficer men högre än en vanlig soldat.
Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Förteckning över landets adel. Matrikeln över den finska adeln fördes 1626–1810 i Riddarhuset i Stockholm och 1818–1919 i Riddarhuset i Finland.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Studentnation för adelsmän vid Uppsala universitet. Den var verksam mellan åren 1768 och 1780. Adliga studenter berördes inte av den obligatoriska nationstillhörigheten. Kronprins Gustav besökte Uppsala 1767 och föreslog då, i egenskap av universitetets kansler, att en särskild nation för de adliga studenterna skulle bildas. Följande år besökte han universitetet på nytt och bestämde då att nationen skulle grundas. Innehavaren av den skytteanska professuren utsågs till inspektor. Konsistoriet uppmanade de adliga studenterna att ansluta sig, men många valde att bli kvar i sina tidigare nationer. Verksamheten upphörde 1780. Sex år senare gjordes ett misslyckat försök att återuppliva verksamheten.
Benämning på en medlem i adelsfanan.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman. Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Tills vidare. Tillfälligt förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Under autonomin benämning på hög ämbetsmans närmaste medhjälpare, ämbetsbiträde (till exempel hos generalguvernören, ministerstatssekreteraren och lotsdirektören samt hos en mängd ryska ämbetsmän).
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid hovrätt användes termen om sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans vikarie för viss tid eller tills vidare. Adjungering förekom i kommittéer, ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Förordnande av en person att tills vidare eller för viss tid vara ledamot av ett kollegialt ämbetsverk, en kommitté och dylikt eller att verka som hjälppräst åt ordinarie präst (kyrkoherde eller kaplan).
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
I Ryssland särskilt 1775–1796 om av den lokala adeln för en treårsperiod vald medlem (rangklass 7–10) i flera domstolar och andra organ. Även i Gamla Finland valdes sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797, dock i mindre omfattning än i Ryssland på grund av adelns fåtalighet. I vissa domstolar kallades de även assessorer.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
Benämning på den förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Den tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Kadettkår för adelsmän som grundades i Stockholm 1748. Kåren upplöstes 1756 på grund av brist på medel för dess underhåll.
Under Adolf Fredriks regeringstid (1751–1771), benämning på en silverkaroliner präglad under perioden 1664–1755.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Fogde som förde befäl över ett medeltida slottslän. En advocatus för Tavastehus omnämndes 1297. Advocatus kom under medeltiden ofta att kunna indikera en lägre ställning än praefectus och capitaneus, vilka i högre grad betecknade de militära uppgifter som förknippades med Åbo och Viborg.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med advocatus ecclesiae.
Befälhavare på Åbo slott och åtminstone tidvis högsta styresman över de finska slottslänen. Begreppet användes första gången 1315. Beteckningen användes parallellt med praefectus och capitaneus, vilka i högre grad användes för att understryka de militära uppgifterna.
Omtalas 1327 i Borgå, eventuellt ståthållare i Borgå.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Privaträttslig funktion som juridiskt utbildad sakförare vid domstol, känd sedan rättegångsordningen 1615. Under 1600-talet författade ofta advokaten juridiska skrivelser till förmån för en enskild person inför en förestående domstolsbehandling, medan han kallades prokurator under själva rättegången. Under senare delen av autonoma tiden blev advokaten en person med juridisk examen och advokatexamen. Han gav juridiska råd och hjälpte till i juridiska angelägenheter.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Enhet vid Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans ränta och rättighet. En vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka danaarv och kronans rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Under svenska tiden en statlig befattning i större härader, vid hovrätterna och i Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid tjänstefel och försummelser.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
Titel för en av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien efter 1786.
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Till akademistaten hörande tjänsteman som ansvarade för universitetets drätsel. Tjänsten inrättades på 1600-talet. Med den följde självskrivet medlemskap i universitetets drätselnämnd och säte i såväl det större som det mindre konsistoriet i ekonomiska frågor.
Chefen för kansliet vid universiteten i Uppsala och Lund samt Kungliga akademien i Åbo. Akademisekreteraren tillsattes av Kgl. Maj:t.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Ursprungligen en liturgisk funktionär som mottagit den högsta av de fyra lägre vigningarna. Senare blev akolyt en beteckning för kyrkotjänare.
akt
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
akt
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller tjänsteman för tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av lösen för kronoavlönad befattning eller för uppdrag som aktor.
Skriftlig handling, dokument. Begreppet användes endast inom justitieförvaltningen specifikt om den handling som innehöll uppgifter om (fysiska) bevis.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Förbud mot att avyttra egendom. Den kanoniska rätten utgick ifrån att en kyrklig institutions egendom inte fick avyttras. Förbudet gällde både fast och lös egendom. Förbudet kunde överträdas i vissa fall: tvingande nödvändighet, uppenbar nytta och kristen kärleksgärning. Till den första typen räknades brist på mat och kläder åt en präst eller behov av reparationer eller nybyggnation. Nyttomotivet kunde vara byte av egendom ofta med kontant mellanskillnad eller avyttring av egendomar som var till nackdel på grund av ringa storlek eller avstånd. Kärleksgärningen innebar lösen av fångar. Tillstånd för avyttring skulle ges av biskop i samråd med domkapitlet.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande konung eller drottning, i Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Uttryck som användes i underskrift till skrifter med vilka undersåtar i Sverige, Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till den manliga regenten. I Sverige lydde underskriften ”allerunderdånigste tropligtigste tjenare och undersåte”, i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Konung. ”Tjänare” användes endast av tjänstemän med kunglig fullmakt, i annat fall och i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Drottningen ”undersåte”.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen. Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Begrepp som ingår i Alsnö stadgar och innebar befrielse från alla ordinarie skatter men inte från extra gärder och pålagor. De skulle formellt utgå efter bevillning. Under 1200- och 1300-talen betalade både andligt och världsligt frälse lika stora extra pålagor som skattebönderna. Senare blev det praxis att frälsebönderna erlade hälften i jämförelse med skattebönderna. Samtidigt blev sätesgårdar och de landbönder som gjorde dagsverken till dem helt befriade från extra pålagor.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Beteckning för menige man, förekommer i flera medeltidsbrev från 1300- och 1400-talen. Menige man utgjorde den ena parten i överenskommelser om kyrkliga avgifter. Senare bekräftades dessa av världsliga myndigheter. Allmogen representerades av socknens tolvmän. Detta framkommer i brevet om kungavalet den 15 februari 1362 och allmogens trohetsförsäkran efter ett uppror i Satakunta 1439.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Tiggarbarn.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från mantalspenningar efter 1643.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
En 1775 i Stockholm upprättad anstalt med uppgiften att som välgörenhetsinrättning motta och vårda barnaföderskor samt att som läroanstalt undervisa i barnförlossningskonst för medicine studerande och barnmorskelärlingar.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Försäkringsbolag som bildades 1782 efter att frågan om en brandförsäkringsreform diskuterats på riksdagen 1778−1779. Fonden leddes av en direktion med chefen för Överintendentsämbetet som ordförande. Brandförsäkringsfonden erbjöd en allframtidsförsäkring, som gällde för all framtid efter att premien hade erlagts. Försäkringstagaren skulle betala en avgift under tre års tid och sedan vara befriad från vidare premier. Betalningsperioden förlängdes dock på grund av det bristande intresset. År 1788 begränsades betalningstiden till tolv år och efter sex år halverades premien och den sammanlagda premiesumman låstes till en viss nivå. Allmänna Brandförsäkringsfonden bytte 1808 namn till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet. Eftersom städer var mera utsatta för bränder delades fonden då upp i en stadsfond och en landsfond. Stadsfonden drabbades av stora skadeersättningar efter Åbo brand 1827 och upplöstes.
Försäkringsbolag som bildades 1808 då Allmänna Brandförsäkringsfonden delades i två delar: en stadsfond och en landsfond. Fonden verkade enligt samma principer som sin föregångare. Brandförsäkringsverket avvecklade sin verksamhet 2009.
Fond som delade ut bidrag till nödställda, ålderstigna eller sjuka soldater. Fonden grundades 1796 av Stockholms stads borgerskap och magistrat. Avsikten var ursprungligen att grunda ett hospital, men i stället kom fonden att dela ut bidrag till behövande.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Instans som skötte utveckling och förvaltning av det allmänna undervisningsväsendet, så länge området saknade eget ämbetsverk. Ursprungligen var verksamheten ideell men mellan 1760 och 1801 handhades uppgiften av en särskild uppfostringskommission under Kanslikollegiums översyn, 1801–1809 av Kanslersgillet under kansliets översyn. Syftet med Allmänna uppfostringsverket var att verkställa de i olika repriser sedan 1724 utfärdade skolförordningarna, utarbeta nya förordningar för både högre och lägre skolor samt framta och kontrollera allmänna skolböcker och kunniga lärare.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Mark som ägts samfällt och inte befunnit sig i enskild ägo. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Landbo som bodde på allmänning utan besittningsrätt till jorden.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Torp anlagt på en bys allmänning. Allmänningstorp förekom under 1600-talet och fick grundas endast om samtliga bybor godkände det.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Allmän revision kallades den skattläggning som 1719 under stora ofreden verkställdes av den ryska ockupationsförvaltningen i Åbo generalguvernement och som gick ut på att registrera böndernas och även andra jordbrukares utsäde och husdjursbestånd, i en del av generalguvernementet även tjänstefolket.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet rätt att mot en årlig avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Bok förd vid Kammarkollegium över alla allodialdonationer. Allodialboken utgjorde basen för verksamheten vid Allodialundersökningskontoret.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Skattefri frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Säteri som innehades med full äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Kontor i Kammarkollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för utredningarna gällande allodialdonationer.
Den handling varigenom ett län förvandlades till fri egendom, allod.
Under 1800-talet i historiska arbeten skapad benämning på det allmänna riksting som antas ha funnits i Sverige under forntiden. Har inte kunnat verifieras.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Allmosehjon, fattighjon. Benämningen användes under 1600-talet.
Almosehjon, tiggare. Benämningen användes under 1500-talet.
aln
Armbågslängd, längdenhet av varierande storlek, indelad i 4 kvarter eller 24 verktum. En aln motsvarade ungefär 0,93802 m. Längdenheten avskaffades när metersystemet infördes den 22 november 1875.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Av präst utfärdat intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Princip om att förvandling av skatteuttaget i persedlar till penningar inte fick resultera i en summa som var mer än dubbelt så stor som kronovärdet. Principen gällde byggningshjälpen.
Ofta en lägre tjänsteman vid universitet, domkapitel, arkiv och museer sedan 1600-talet.
Hovorden vid drottning Kristinas hov, aktiv 1653–1654, och en sällskapsorden instiftad i Stockholm 1760 med samma namn och med anknytning till drottning Kristinas orden. Ordet amarant kommer från grekiskans amaranthos, oförvissnelig, växt med blomställningar som inte vissnar. Det är en metafor för odödlighet. Drottning Kristina instiftade Amaranthorden som en del av en hovfest. När drottningen abdikerade och lämnade Sverige 1654 upphörde dess verksamhet. Den 1760 instiftade sällskapsorden hade inte kungligt ursprung. De första medlemmarna var ämbetsmän och poeter i Stockholm.
En stats diplomatiska beskickning av högsta rangen i en annan stat. Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Under tiden då diplomatiskt sändebud av högsta rang från en regering till en annan (1532–1809). Efter Finlands självständighet 1918 landets högsta diplomatiska representant i ett annat land. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Person som hade till uppgift att resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Skepp som kommenderades av en amiral. Benämningen användes under 1500-talet.
Amiralsgrad inom svenska flottan. Graden inrättades 1681 då den tilldelades Hans Wachtmeister. Graden förekom inte efter Wachtmeisters död 1714. Amiralsgeneralen var näst efter presidenten den högsta befattningshavaren i amiralitetskollegiet och rangen var likställd med fältmarskalk.
Amiralsgrad inom den svenska flottan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.
Tjänstebeteckning på en apotekare som försåg flottan med läkemedel. Amiralitetsapotekaren hade Kungl. Maj:ts fullmakt på tjänsten och lön på flottans stat. Den första amiralitetsapotekaren tillsattes 1655 i Stockholm och den första i Karlskrona 1676. Till amiralitetsapotekarens uppgifter hörde bl.a. att inventera läkemedelsförråden på kronans fartyg som gick till sjöss. Fr.o.m. 1700 hade amiralitetsapotekaren ensamrätt att förse amiralitetet med läkemedel.
Tidigare benämning på amiralitetskrigsmanskassan.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och befattade sig med flottans artilleri och ammunition.
Lagfaren ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Lägre tjänsteman i amiralitetets eller flottans tjänst.
Person som yrkesmässigt tillverkade block och svarvade trissor av trä för flottan.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Vid amiralitetet verkande fiskal. En dylik var upptagen på amiralitetskollegiets stat 1729.
Benämning på manskapet vid svenska flottan under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Namn på den myndighet som ansvarade för flottans ekonomiförvaltning, inklusive krigsmanshuskassan. Kommissariatet förestods av en direktör, med biträde av en överkommissarie. Amiralitetskommissariatet grundades 1722 som en efterföljare till Amiralitetsstats- och kammarkontoret. År 1728 förlorade kommissariatet sin självständiga roll och började lyda under Amiralitetskollegiet. Kommissariatet upphävdes slutligen 1732 och dess befogenheter tilldelades Amiralitetskollegiet.
Ledande tjänsteman vid Amiralitetsgeneralkommissariatet under 1700-talet.
Hospital grundat av drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Benämning på amiralitetsöverrätten 1717–1797.
Huvudbyggnad för amiralitetet på Skeppsholmen i Stockholm. Huset stod klart 1650. Det inrymde amiralitetets kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Efter att flottan flyttade 1680 till Karlskrona blev Amiralitetshuset ett arkiv.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
Lagfaren ledamot av amiralitetsrätten.
Ämbetsman inom Amiralitetskollegium. Amiralitetskammarråd blev ordförande för amiralitetskammarrätten från och med 1732. Över amiralitetskammarrådet stod amiralitetsråden och kollegiepresidenten. Under honom verkade amiralitetsbetjänte: sekreterare, notarie, aktuarie och kopister.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Förvaltningsmyndighet som behandlade ekonomiska spörsmål som gällde den svenska flottan. Amiralitetskammarverket uppdelades 1691 i fyra avdelningar: amiralitetskammarkontor, varvskontor, artillerikontor och sjömiliskontor. År 1692 skildes Amiralitetskammarverket i de flesta delar från Amiralitetskollegiet och verkade under Amiralitetsstats- och kammarkontoret.
Räkenskapsförande tjänsteman i Amiralitetskammarkontoret under 1700-talet.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Tolv dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Kollektivbenämning på det till amiralitetet hörande prästerskapet. Under förra delen av 1700-talet också beteckning för amiralitetskonsistorium.
Från 1617 centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska amiralitetet och eskader. Amiralitetskollegium fick kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två riksråd (amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll, rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Efterföljare till Amiralitetsstatskammarkontoret med uppgift att indriva, förvalta och disponera amiralitetsmedlen. Kommissariatet grundades 1717 och verkade under Amiralitetskollegium fram till 1719 då dess uppgifter övertogs av det återupprättade Amiralitetsstatskammarkontoret.
Tjänst inrättad 1687 vid amiralitetskonsistoriet. Notarien förde protokoll över konsistoriets sammankomster, upprättade skrivelser till högre myndighet, expedierade beslut, vårdade arkivet, uppbar och redovisade kollekt- och stamboksmedel m.m. Han verkade från 1791 också som konsistoriets uppbördsman.
Flottans domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Benämning på huvudboken över ett amiralitetskrigsmanshus räkenskaper.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de rätt att söka tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Person som hade ansvaret för livsmedelsförsörjningen och proviantförrådet inom flottan.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Domstol som tillkom 1644 och hade i uppdrag att handlägga mål rörande sjökrigsmakten. Dess föregångare kallades holmrätten. Amiralitetsrätten avlöstes 1717 av amiralitetsunderrätten och amiralitetsöverrätten.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Under 1600-talet de till amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes amiralitetsstatskammarkontoret under Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Ordförande för amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta ledare över de till amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt stift inom svenska kyrkan. En amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Första rättsinstans för sjöstridskrafterna 1717–1797, med en sammansättning som var beroende av det behandlade målet. Som ordförande verkade kommendören och som bisittare en auditör samt minst fyra militärer från både befäl och manskap.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och skötte om anskaffandet, tillverkandet, förvarandet och utdelandet av förnödenheter för skeppsbyggen och flottans utrustning.
Hög tjänsteman i sjömilitiekontoret 1791–1794 med uppgift att biträda statssekreteraren för sjöärendena i den ekonomiska och tekniska förvaltningen av svenska örlogsflottan. Amiralitetsöverkommissarien förestod ett amiralitetsöverkommissariekontor.
Sjökrigsmaktens högsta domstol 1717–1791 med Krigskollegiums president eller ett amiralitetsråd som ordförande. Amiralitetsöverrätten uppgick 1791 i Krigshovrätten.
Sjöofficer med amiralsgrad.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Kontor som förmedlade, besiktigade och övervakade ammor.
De lägre tjänstemän som under övervakning av Krigskollegiums Fortifikationskontor vårdade krigsförnödenheterna.
Sällskap i Lovisa 1786–1812 med syfte att dels väcka kärlek till dygd och ära hos sina medlemmar, dels vårda och uppfostra värnlösa barn till dugliga tjänare. Sällskapet upprätthöll en skola där pojkar och flickor undervisades i skrivning, handarbeten och andra färdigheter som krävdes av tjänstefolk.
I allmänhet varje förvärv, särskilt fastigheter, av kyrkan eller en andlig institution. En åtgärd mot amortisationen har varit de stora kyrkogodsens sekularisation. I Sverige indrogs kyrkogodsen redan under Gustav Vasa.
Arbetsledare, gårdsfogde. Benämningen förekom på 1600-talet. Amtman var också en titel för en ämbetsman i Sveriges tysktalande besittningar.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
Regel för avgörande kriterium vid tjänstetillsättningar (med eller utan kunglig fullmakt). Anciennitetsregeln infördes 1720 och upphävdes den 12 november 1766. Skicklighet och förtjänst skulle mätas i antalet tjänsteår.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från ledung och ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde gods som gått förlorade för kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Avräkningskontoren bevakade kronans fordringar och skulder och kontrollerade statens utgifter. De fungerade också som utredande organ. Verksamheten inleddes på 1630-talet och upphörde 1800. Andra avräkningskontoret granskade hovstatens, Krigskollegiums, amiralitetets och sjöexpeditionens huvudböcker med tillhörande räkningar. Det granskade räkenskaperna för Vadstena krigsmanshus och Amiralitetskrigsmanshuset, stallstaten, Stockholms slott och magasin, Klädkammaren, Husgerådskammaren samt anslag till faktorier, salpetersjuderier, extra ordinarie resor och kommissioner. Ytterligare granskade kontoret i krig förda räkenskaper och räkenskaperna från Sveriges tyska provinser. Andra avräkningskontoret gjorde löneuträkningar för bl.a. värvade förband, bearbetade ärenden som berörde de tyska provinserna samt skötte Kammarkollegiums och vissa andra myndigheters expensmedel. Det övergick 1800 i civil- och militieavräkningskontoret.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”femte kornet”.
Avdelning i generalpostkontoret som ansvarade för den konkreta övervakningen av rapporteringen från rikets alla postkontor och granskningen av deras räkenskaper, under ledning av en kamrer och med biträde av några kammarskrivare.
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
Från 1802 tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare, som under autonoma tiden kallades yngre kommissionslantmätare.
Regementsofficersbefattning som infördes i de värvade förbanden 1743 och i de indelta förbanden 1756. Befattningen avskaffades 1875.
Benämning på viss enskild egendom i Savolax under 1500-talet. Redan i 1561 års jordebok hade många anek i Savolax flera innehavare och jorden var samfälld besittning.
Ovanlig benämning på straff, förekom under 1700-talet.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska guvernement år 1657.
Efter kollegiums beslut gjort meddelande om att en auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande tjänsteman eller myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande tjänsteman (revisor) har rätt att få ut som sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter annater i mitten av 1300-talet. Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
Den kanoniska benämningen på en kyrka som förenats med en annan socken eller kyrklig institution och som betjänas av dennas präst.
Mindre del av ett pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
”I herrans år”.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerat. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Skriva, skriva upp, anteckna, uppföra under viss rubrik, notera (i räkenskaper), bokföra, inregistrera, uppskriva (en summa på någon eller på någons räkning).
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Förkunna, tillkännage, fastslå, offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Förrätta, inrätta, anordna, inom domstolsväsendet om att anställa till exempel förhör, rannsakning eller bouppteckning.
Anstalter, åtgärder; instruktion.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Äldste underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
Meddela någon något, muntligt tillkännage, omtala, kungöra, anmäla. Ansäga dag = fastställa, utsätta eller överenskomma om en viss dag för något. Benämningen förekom på 1600- och 1700-talet.
Utsaga, uppgift, muntligt tillkännagivande.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förteckning över förskott ur kronans medel som betalades ut till tjänstemän som verkställde viss förvaltning (till exempel för brev- och postavgifter samt resekostnader).
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över förskott som hade betalats ut till tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Mässbok med de i gudstjänsten brukliga kyrkosångerna. Antifonariet föranstaltades av Gregorius den store. Enligt den medeltida Smålandslagen skulle varje kyrka äga ett sådant.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium 1692–1686, därefter Vitterhetsakademien. Arkivet bevarade rikets gamla handlingar och arkivalier och samlade in den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi, under 1700-talet också mynt och medaljer. Det ombildades av Antikvitetskollegium 1692 under en sekreterare som samtidigt fungerade som riksantikvarie. Det var i ställning jämbördigt med Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet (RA), med en gemensam styrelse med KB 1751–1767. Verksamheten upphörde när samlingarna 1780 överfördes till KB och RA. Arkivet indrogs när ansvaret för fornsakerna, myntsamlingen och medeltida manuskript överfördes till Vitterhetsakademien 1793. År 1850 flyttades handlingarna från KB till Vitterhetsakademin, medan en del fortfarande finns på Riksarkivet.
Fornsaks- och myntsamlingarna inom Antikvitetskollegium, föregångare till Statens historiska museum. År 1666 uppmanades prästerna att sockenvis uppspåra och förteckna alla slags fornminnen. Det upprepades 1676 och utökades inom kort med skyldigheten att till kronan mot hittelön avstå dyrbarare fornfynd.
Centralt ämbetsverk grundat 1630 för att förvalta de sedan detta år insamlade forntida minnena i riket, att utvidga samlingen samt att ägna sig åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi. Antikvitetskollegium fick instruktion 1667. I praktiken var det en form av lärd akademi knuten till Uppsala universitet, under ledning av en direktör och sex assessorer med vetenskapliga ämbeten som gav dem deras levebröd, och som sådan verksamt till 1737. Själva verksamheten sköttes från 1692 av Antikvitetsarkivet.
Svar. Termen förekom på 1500-talet.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning, order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Andraga, framställa eller framföra (ärende), anhålla om, göra ansökning om någons antagande och anställande i tjänst (som t.ex. soldat eller skådespelare).
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Inom romersk-katolska kyrkan, den kedja av prästvigningar som slutar i biskopsämbetet och som härstammar ända från apostlarna. Successionen förmedlades av biskoparna ända tills systemet bröts genom reformationen.
Titel för påvens ställföreträdare i länder utan katolsk biskop och för utomordentliga påvliga sändebud. Under medeltiden insattes ofta ärkebiskopar till apostoliska vikarier för något bestämt land och de fick då varaktigt vissa privilegier som annars endast tillkom påven.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Sammanslutning för apotekare i Sverige. År 1675 utfärdades privilegium för apotekarna i Stockholm att preparera och försälja läkemedel. År 1683 utsträcktes1675 års privilegium till att omfatta alla rikets apotekare. Societeten hade en privat karaktär och försökte 1776 förändra sin verksamhet och bli en av överheten godkänd myndighet. Försöket misslyckades. År 1792 utarbetades av överståthållaren Projekt till reglemente för Apothekare Societeten i dess oekonomiska angelägenheter. Någon ordningsstadga kom dock inte till stånd.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Fastighet som inrymmer ett apotek. År 1688 bestämdes att varje apotek skulle vara försett med officin, materialkamrar; örtkammare, källare och laboratorium. I senare författningar tillkom dekoktorium.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Som visar sig eller framträder, träder i dagen, uppenbar, tydlig.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Skriftlig vädjan eller besvär till högre instans om granskning av och beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad, besvär från en lägre rättsinstans till en högre domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett avgörande i en lägre instans togs upp till prövning och beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
I Ryssland från 1710-talet, så även i Gamla Finland, benämning på olika slag av rättsmedel med vilka ändring kunde sökas i domstolars domslut men även i administrativa myndigheters beslut. Appellation ägde rum under olika former beroende på rättegångsmålens och ärendenas natur.
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre instans beslut (appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd. Appellationsbevis förekom också i Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska tvistemål cirka 1630–1868.
I Gamla Finland avgift som erlades av ändringssökande som genom vad sökte ändring i vissa typer av domslut hos Dirigerande senaten. Denna avgift var en skild avgift vid sidan av vadepenningen.
Bihang, tillägg, supplement, särskilt det till landslagen 1608 som gjorde delar av Gamla Testamentets Moseböcker till gångbar lag och kom att gälla tills 1734 års lag togs i bruk.
Avslutande bön om kungörandet av innehållet i ett medeltida diplom. Ofta kan den vara mycket kortfattad av typen: ”Alleluja eller det klassiska ”feliciter”. Den ingår som ett element i eschatokollet.
Biskopens länsman.
Mönstring för att godkänna eller kassera soldater.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Mönstring som genomfördes för att godkänna soldater eller hästar.
ar
Ytmått på 100 kvadratmeter för uppmätning av jordområden, bland annat ledungsskattens beräkningsgrund i den medeltida Upplandslagen.
Benämning på straffarbete. Uttrycket hänvisar till den järnplatta försedd med en kunglig krona i relief som bars av straffångarna under 1600-talet.
Fånge som blivit dömd till tvångsarbete: tvångsarbetsfånge. Begreppet användes tidigare också om till straffarbete dömd förbrytare; straffånge.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Benämningen ”ropottimies” användes om dem som i Viborgs kommendantskap av de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden blev ålagda att utföra arbetsprestationer för ockupanten inom ramen för skatteuttaget.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Till tjänsten som indelt soldat hörde, förutom de regelbundet återkommande excerciserna och övningarna, också att bli arbetskommenderad. Arbetskommenderingen kunde gälla militära byggnadsarbeten såsom dock- och befästningsarbeten samt civila byggnadsprojekt som kanaler.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Stadsbetjänt som utförde grovsysslor i en stad. Arbetsmännen utsågs av borgmästare och råd.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett fattighus i en församling, senare en kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en arbetsanstalt för lösdrivare.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Benämningen ”ropottirahat” användes om den penningskatt som de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden utkrävde i Viborgs kommendantskap i anslutning till uttaget av arbetskarlar inom ramen för den pålagda arbetsskyldigheten.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Arrendator av en jordlägenhet som under 1600-talet hade ett torp som lön för dagsverkena på huvudgården.
Beroende av godtycke, gottfinnande, förfaringssätt inom förvaltningen, särskilt hos dömande myndigheter under 1600-talet och i början av 1700-talet.
”Att döma efter samvete”, om av domare fritt avdömt straff utan stöd av klar lag eller på grund av målets säromständigheter. Arbitration förekom huvudsakligen under 1600-talet, med början från 1608, vid hovrätterna huvudsakligen 1614–1684, men blev mera ovanligt efter införandet av 1734 års lag. I modern tid avgörande av en konflikt genom skiljedom eller av tredje part på basis av internationell rätt.
Om viss jurisdiktion i tjänstebrott vid de allmänna underdomstolarna som innebar att man under vissa förhållanden kunde rätta straffet efter lokala intressen och behov. Arbiträr jurisdiktion avskaffades successivt efter 1738/1739 års riksdag, som riktade hård kritik mot förfarandet.
Stadga från 1561, i vilken man slog fast gränserna mellan den kungliga och den furstliga makten i de av Gustav Vasa inrättade hertigdömena 1561–1599. De inskränkta maktbefogenheterna i hertigdömena väckte ont blod. Artiklarna togs ur bruk av Karl IX under hans tid som riksföreståndare och de facto-regent.
Spåman, hednisk präst. Benämningen förekom 1534 i ärkebiskop Makars i Novgorod herdabrev och har använts i Östkarelen.
Bågskytt som tillhörde den i Stockholm 1667 upprättade beridna nattvakten.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Den första delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Avsikten var att redogöra för orsakerna till skrivelsen.
Läkemedel med en hemlig sammansättning, som inte var registrerade av Collegium medicum. År 1675 var det tillåtet för kvacksalvare att sälja arkana på marknadsplatser. Arkana förbehölls apoteken 1683. Förbuden mot obehörig försäljning upprepades bland annat 1816. År 1910 inrättades en byrå för meddelande av upplysning om bedrägliga läkemedel och läkemetoder. År 1931 skärptes kraven på import av medicinska preparat. Bestämmelser för tillverkning av inhemska specialpreparat saknades.
Soldat beväpnad med hakebössa.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Benämning på de exemplar ”av allt vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Chef för Kammararkivet 1617–1838.
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en expedition eller ett ämbetsverk.
Äldre benämning på förråd av vapen och krigsmateriel, i synnerhet artillerimaterial. Före en mer utvecklad militärförvaltning indelades rikets vapenförråd i stora och lilla arkliet.
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Person som förestod ett arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a. krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel. Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Civilmilitär bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Den skärgårdsflotta som grundades efter lilla ofreden. Skärgårdsflottan lösgjordes 1756 från örlogsflottan och lydde under Krigskollegium. År 1760 fick flottan det officiella namnet Arméns flotta. Flottan bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och Finska eskadern, och dess huvudstationer fanns i Stockholm och Sveaborg. År 1823 slogs arméns flotta samman med örlogsflottan.
Överdomstol för Arméns flotta. Den grundades cirka 1760 och verkade fram till 1797, då den ersattes av krigshovrätten, som var gemensam för hela krigsmakten.
Representantskap för armén som grundades i samband med inrättandet av arméns pensionskassa 1756. Arméns fullmäktige bestod av 16 personer av vilka två var generaler, sex regementschefer och åtta kaptener eller ryttmästare. Representanterna var valda arméfördelningsvis och fullmäktige höll sammanträde i regel vart femte år. Tillsammans med Kungliga Krigsbefälet utgjorde Arméns fullmäktige Arméns pensionskassas överstyrelse med ansvar för arméns pensionskassa.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Officerare eller tjänsteman som av kronan erhållit en arrendeförläning samt adelsman som av en donatarie arrenderade ett donationsgodskomplex.
Person som arrenderade en kungsgård under svenska tiden År 1799 bestämdes att arrendetiden var 30 år. Arrendatorn skulle betala ett fixerat belopp i spannmål för den fasta åkerjorden medan andra förmåner auktionerades ut för en penningavgift. Arrendatorn var skyldig att underhålla karaktärsbyggnaden som ersättning för säterifrihet. Han skulle också hävda och vårda kungsgårdens alla ägor. Fram till 1784 hade kungsgårdsarrendatorerna rätt att använda kronans räntedagsverken av de hemman som låg inom två mils avstånd från gården. Arrendatorn ansvarade för brännvinsarrendeavgift, djäknepenningar, kyrkobyggnad med därtill hörande byggnader, dulgadråpsböter, sockenfattigas underhåll, skallgång, brandstod samt prästerskapets tionde och andra rättigheter.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
I Gamla Finland 1796–1811 använd form för avsöndring av kronans jordskatter från kronohemman. Arrende av detta slag innebar att arrendatorerna fick dispostionsrätten till kronointäkterna från kronohemmanen för livstid, behaglig tid eller för ett visst antal år mot att de betalade kronan jordskatterna i penningar enligt det för dem fördelaktiga kronovärdet. I gengäld fick de uppbära jordskatterna in natura och kunde sälja spannmålen med vinst.
Kontor vid Kammarkollegium som hade att göra med de utarrenderade kronogodsen och lägenheterna, under ledning av en kamrerare.
Räkenskaper som enbart innehåller redovisning för den skatt som en förpaktare skulle leverera till kronan. På 1620-talet började arrenderäkenskaperna ersätta fogderäkenskaperna.
Medel som erlades för enskilt eller samfällt bruk av under kronans omedelbara disposition varande kungsgårdar, fiske, holmar och obebyggda lägenheter. Arrenderäntan utgick till ett belopp som överenskommits i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Den ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Spannmål som erlades i arrende.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Större förvaringsställe för krigsförnödenheter av alla slag samt benämning på dockor för nybyggnad och reparation av fartyg. Ibland betecknar termen förvaringsplatsen för gamla militära segertecken, rustningar, vapen m.m.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Förrådsförvaltare vid en truppenhet eller militärt förband, vanligen av fanjunkares rang. Arsenalsrustmästarna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte och lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor.
Benämning på de kröningsartiklar som Laurentius Petri på Johan III:s uppdrag utarbetade inför dennes kröning 1569.
Interimistisk kyrkoordning som 1540 utarbetades av Georg Norman. Den förverkligades dock aldrig. Avsikten var att den skulle ersätta regelverket för den svenska protestantiska kyrkan i Västerås ordinantia 1527.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Del av en lagtext eller ett internationellt avtal, ofta i fredsavtal.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Samlande benämning på de lägre tjänstemän i Krigskollegium som arbetade för artilleriet, till exempel kamrerare, bokhållare och vissa tygmästare.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Avdelning vid Krigskollegium och vid Amiralitetskollegium 1690–1773, som skulle sköta räkenskaperna rörande artilleri och ammunition. Vid Krigskollegium skulle artillerikontoret också ha den ekonomiska översikten över stycke- och krutbruken, gevärsfabriker och salpetersjuderi. Artillerikontoren förestods av en kamrerare.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat Fältartilleriregementet till ett regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Benämning på den äldsta artillerikonstapeln ombord på ett örlogsfartyg. Artilleriuppbördskonstapeln ansvarade för kulor, krut och kanoner som fanns ombord.
arv
Kvarlåtenskap som enligt lag övergått till annans ägo på grund av släktskap eller på grund av testamente efter förre ägarens död.
Kommission under ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens livgeding och en av statssekreterarna.
I Ryssland centralt ämbetsverk 1722–1786, största delen av tiden i Moskva, med uppgift att administrera ärenden som rörde adelsgods och en tid även att verkställa lantmäteriförrättningar på gods tillhörande enskilda. Arvegodskollegiet fungerade fram till 1775 även som överdomstol i rättegångsmål rörande adliga gods. Kollegiet efterträddes av Arvegodsdepartementet. Donationsgodsen i Gamla Finland hörde tidvis till dess kompetensområde, men huvudsakligen under Arvegodskontoret.
I Ryssland central myndighet 1722–1782 som verkade i S:t Petersburg och som utgjorde en avdelning vid Arvegodskollegiet för de västra delarna av Ryssland, inklusive Gamla Finland. Kontoret hade likadana uppgifter som Arvegodskollegiet.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
En enskild samefamiljs ”jordegendom”. Under vintern samlades hela stammen till talvsid, men sommartid befann sig samefamiljen för sig själv på sin arvelott.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
Värderingsbrev utfärdat åt en bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den skatt som egendomen skulle betala till kronan.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som kronohemman i jordeböckerna.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Lägre extra ordinarie tjänsteman under svenska tiden och i början av autonoma tiden. Arvodisten arbetade på års- eller månadsarvode och skötte sysslor som ingen ordinarie tjänstemän hann med. Arvodister förekom inte i Finland under senare hälften av 1800-talet och på 1900-talet.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning, testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Skriftlig order om att till exempel generaltullförvaltaren skulle få göra vissa inköp för kronans räkning. Assecurationen innehöll en försäkran om att erhålla betalning i ett visst års tulluppbörd. Den kunde också ges vid förskottsbetalning. Termen används i Kammarkollegiums diarier över utgångna handlingar.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Ledamot av eller bisittare i Medicinekollegiet. År 1736 inrättades sex assessorstjänster vid Collegium medicum. Assessorerna använde bara en del av sin tid åt kollegiet och livnärde sig på medicinsk praktik eller andra tjänster. Först på 1760-talet blev assessorstjänsterna avlönade.
Lagbevandrad ledamot av kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt, bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea hovrätt år 1616 och vid Åbo hovrätt 1627.
Beteckning eller titel för ledamot av eller bisittare i kollegialt ämbetsverk, sedan 1719 i allmänhet om ordinarie ledamot av lägre rang.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Av vissa städer på 1700-talet förd bok över stadssekreterarens eller annan tjänstemans till uppbördsmannen eller -kammaren gjorda anvisningar att ur stadens kassa betala ut arbetslöner, fattigmedel m.m.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Fristad. Under medeltiden anslöt sig asylrätten till den kanoniska rätten. Om en dråpare blev bunden till dråpet och vägrade inställa sig vid tinget hade han frid endast i kyrkor och kloster. De kyrkliga myndigheterna skulle besluta huruvida han skulle återförvisas till civil domstol eller om brottet skulle sonas efter kyrkans domslut. Enligt privilegierna 1340 och 1347 hade de svenska bergverken asylrätt för brottslingar med undantag för mördare, tjuvar och förrädare. Den som blev biltog vid ett bergverk kunde inte få frid vid de övriga. Asylrätt fanns också till sjöss under pågående segling. Fören var enligt sjörätten förordnad asyl, där en båtsman ägde skydd.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett augmentshemman som inom ramen för indelningsverket betalades åt ett rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att auktion ska förrättas i auktionskammare. Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Avgift som efter 1750 utgick för befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater, Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick fullmakt på verklig tjänst eller karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd avgift fungerade som lösen för fullmakten.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
Om bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en fogde i hans ställe, eller en adelsmans ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Avundsvittne, person som vittnar av ovänskap eller fiendskap.
I äldre tider om att politiskt eller religiöst överge den eller det som man hållit sig till, tillhört, tjänat, dyrkat eller hyllat, särskilt om att avsäga sig den evangeliska läran. I modern tid främst om rester, oönskade sopor.
Skriva, göra upp.
I politisk mening: person som övergår till fiendelägret, överlöpare. I religiös mening (ofta nedsättande): person som har lämnat sin lära eller tro.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Eftergift i skatten. Uttrycket förekom på 1500-talet.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Förläning där länsinnehavaren betalade en årlig avgift till kronan för att få inneha länet med dess inkomster. Han behövde inte lämna någon redovisning för skötseln av länet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Samlande beteckning för beslut, dom eller utslag.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Under 1200–1800-talet om underhandling, överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal, beslut och kontrakt.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå äganderätt till exempelvis anförtrott gods, kronogods och arvegods.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande avgift (avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Avslutandet av häradsrättens tingssession, som innebar att rättegångsfriden upphävdes. Därigenom straffades inte längre personer som gjort sig skyldiga till vissa brott, som våldsgärningar eller förargelseväckande beteende på tingsplatsen, hårdare än normalt.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Kontor i ett kollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för tjänstemännens löner och utredningen av de ekonomiska förhållandena inom förvaltningsgrenen. De första avräkningskontoren grundades på 1730-talet i Kammarkollegium. Senare fanns ett motsvarande kontor bl.a. vid Bergskollegium.
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Offentligen tillkännagivet domstolsbeslut.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en soldat i den indelta armén, även benämning på ett avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
Samling dokument som innehåller kopior av originaldokument. Under medeltiden förekom domkykornas registra samt bundna eller häftade registratur, brevböcker och kopieböcker av växlande slag.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I äldre tider: skriftligt bevis på avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Avkasta, ge i ränta.
Avprägling av myntstamp. Begreppet används ofta om ovanligare avpräglingar, till exempel med oregelmässig vikt, för en annan valör eller för en annan metall än stampen egentligen var avsedd för.
Minskning, under 1700–1800-talet också om auktion, där det utbjudna först uppropades till det högsta priset, och detta pris därefter sänktes tills man fick ett anbud. Numera används termen främst om nekande svar på en anhållan.
Avsättning från högt ämbete.
Störtande, fall: om avlägsnande från (hög) värdighet eller om avsättning från ämbete.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Person som yrkesmässigt arbetade som skrivare vid garningsverk. Han kontrollerade att den koppar som skulle vågföras var noga rensad från smuts och jord samt översåg forslingen till garmakeriet.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Avskedsansökan.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.
Tjänstebeteckning för lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.

B

Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet.
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Reglemente som gällde badarskråets verksamhet och som gavs av Collegium medicum 1807. I reglementet fastställdes badarnas uppgifter och vilka färdigheter de skulle ha. Badaren skulle upprätthålla en bastu med olika typer av bad. Han skulle kunna raka skägg, koppa, slå åder, anlägga blodiglar och plåster med spansk fluga, rengöra naglar och liktår, känna till de medel med vilka blod kunde stämmas, kunna ge första hjälpen vid benbrott och färska sår samt känna till smärre kirurgi.
Enhet inom johannitordens organisation. Flera bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Frälsegård i Kexholms län på 1500- och 1600-talet.
Skatt till staten för rättigheten att använda bakugn. Bakugnspenningarna lades 1622 på invånarna i städerna och uttogs årligen av varje hushåll efter en graderad taxa som fastställts utgående från stånd och förmögenhet. Bakugnspenningarna avskaffades 1747, men beskattningen på brödförbrukningen i städerna fortsatte i form av den så kallade husbehovsaccisen.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
se Barberare, krigskirurg som från 1685 utbildades och legitimerades av barberarämbetet i Stockholm.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Benämning på ett distrikt inom Tyska orden, som låg utanför Preussen och Livland. Distriktet var direkt underställt tyskmästaren.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Under medeltiden i regel en duk fästad på en stång. Baneret kunde dels innebära en viss värdighet, dels vara ett samlande och förenande tecken för en här eller en trupp, eller också för andra världsliga och andliga sammanslutningar.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Under medeltiden bärare av baner eller märke. Banerföraren var den främsta förtroendeposten, som utdelades av en truppstyrkas ledare. Utmärkelsen att vara rikets, kungens eller riksföreståndarens banerförare tilldelades i allmänhet en riddare av hög börd och stor duglighet.
Riddare som hade rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Bankir.
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor med rätt att åtala överträdelse av stadgan för bankens förvaltning. Bankfiskalen var underställd bankokommissarien.
Kontor vid Riksens ständers bank 1681–1864.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor och chef för bankofullmäktiges expedition.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Fordringsbevis, utfärdat av en bank. Banksedeln var ställd på innehavaren och lydde på en viss summa, vilken banken var skyldig att genast utbetala vid anfordran.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Brott som medför eller förtjänar att bestraffas med bannlysning.
Från predikstolen uppläst särskilt formulär över bannlysning av person, ingick i kyrkolagen 1686.
Bannlyst man.
Bannlyst person: en straffpåföljd för helgdagsbrott under 1700–1800-talet. Användes också för en ännu icke kyrktagen kvinna.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också rätt att bevilja avlösning.
Benämning på ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
Krigsman.
Person som vid sidan av sitt egentliga yrke (rakning och hårklippning) utövade kirurgi i konkurrens med fältskärer och läkare. Bardskärarna bildade skrå på 1500-talet med lärlingar, gesäller och barberarmästare, vilka försåg hären och flottan med kirurger och fältskärer fram till att fältläkarkåren inrättades 1806.
Äldre benämning på garvare. Barkaren var medlem i garvarskrået.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Hittebarnshus som finansierades med allmänna medel. Det första anlades 1633 i Stockholm och utvidgades så småningom till ett allmänt barnhus. Anstalten fick efterhand flera privilegier, bl.a. den så kallade barnhustunnan. Den sköttes till 1666 av ett bolag och stod därefter under olika myndigheters överinseende. Under autonomin fanns även barnhusinrättningar i Finland.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860 tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka tjänst i barnmorskeyrket.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Skomakare som tillverkar barnskor. Barnskomakarna bildade från 1730-talet ett eget skrå.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Simon Daniel Barohn (1674–1732, adlad 1731). Kompaniet hörde till Österbottens regemente och var stationerat i Gamlakarleby.
Under medeltiden titel som i Norden användes huvudsakligen i Norge. I Sverige omtalas baron endast en gång år 1305 vid sidan om nobiles.
Skatt som är känd från början av 1500-talet. I en del slottslän erlades skatten i natura medan den i andra hade bytts ut mot penningar. I Nyslotts län omnämndes bastpenningar som bolmansskatt.
Benämning på en underavdelning till ett regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Militär titel på artillerist till sjöss av underofficers grad, som övervakade ordningen och renligheten inom ett batteri ombord.
Den handling, varigenom påven förklarar en avliden för salig. Beatifikationen föregick den egentliga helgonförklaringen.
Titel för påven i suppliker. Däremot kallade han sig själv ”Seruus seruorum Dei”, biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
Genom skriftlig handling eller dokument stadfästa eller bekräfta (förbund, försäkran), ge (någon) brev (på något), bekräfta, skriftligen tillförsäkra (någon något).
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (fögderi).
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Benämning på en båtsman som hade minst tolv månaders erfarenhet till sjöss samt behärskade bruket av kompass. En befaren båtsman ansvarade bl.a. för rorgång och handlodning.
Handling om tillsättning av en statlig tjänst, exempelvis landshövdingarnas samlade förslag om befordran av lägre länstjänsteman. Befordringsakterna sändes till Kammarkollegium.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Benämning på den fortifikationsofficer som ansvarade för alla fortifikationsarbeten under ett fälttåg. Benämningen var i bruk speciellt under Karl XII.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Utmärkelsetecken av flaggduk, som förs på en masttopp eller på en vimpelstake för att ange den ombordvarande befälhavarens värdighet.
Medlem i en religiös sammanslutning där kvinnor levde tillsammans utan klosterlöfte. Beginer är kända i Danmark 1263 och på Gotland på 1270-talet. Inga begingårdar är kända i Sverige.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Utkast till offentlig handling. Begreppet används om till exempel förslaget till unionsakt i Söderköping 1436.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Benämning på ett upptagande (av juridiska regler, rättssystem m.m.) som sker på grund av att det finns ett uttalat behov av det. Som exempel kan nämnas när Bibeln år 1608 blev lag för att komplettera de gamla medeltida lagarna.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
(Bebott och brukat) hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Tunnbindare.
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
Avdelning vid Krigskollegium som ansvarade för regementenas beklädningsräkenskaper och upprättade förslagen till militärexpektanternas avlöning. Beklädningskontoret förestods av en kamrerare.
Under svenska tiden och autonoma tiden en åtalad persons erkännande under en rättegång. Bekännelsen måste ske inför domstol för att ha bevisvärde, frånsett erkännande på dödsbädden eller i samband med ett dödsstraff.
Fånge förordnad av domstol till insättning i fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Benämning på att en viss charta sigillata-avgift bör erläggas för att ett dokument ska vara officiellt (gällde till exempel skeppsdokument efter 1803).
Utskott inom ”stadens äldste”, bildat 1710 för handläggning av inkomna suppliker över för hög taxering och bestyret med båtsmanskompaniets och borgargardets utrustning. Kommissionen omorganiserades 1720 från ett utskott till ett uppbördsverk med tre uppbördskommissarier för de utskylder till staden som vilade på borgarklassen. År 1761 uppdrogs åt kommissionen bestyret med ”militärkompaniet”, sedermera även ”separationsvakten” och 1776 det nybyggda börshuset. Därjämte förvaltades andra borgerskapets fastigheter och dess enskilda medel samt donationsfonder.
Donator, person som gett gåva eller testamenterat jord eller lösöre till kyrkan eller en kyrklig institution. Namnet skulle då antecknas i missalet så att prästen hade det lätt tillgängligt när han läste mässan. Förteckningarna inleddes vanligen med: Pro istis est orandum in ecclesia... (för dessa bör man be i kyrkan).
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst, förläning m.m.
Under medeltiden en kyrkorättslig benämning på den intäkt en kyrklig ämbetsman erhöll. Den lyftes inte enligt en bestämd tidtabell utan efter behov. Inkomsten blev inte privategendom utan användningen begränsades av kyrkliga bestämmelser. Biskopen hade rätt att inom sitt stift grunda nya beneficier förutsatt att det fanns ekonomiska resurser. Till beneficium hörde närmast prästgården. Den jord som överläts skulle erbjuda prästen bostad och uppehälle. Den överlämnades av socknen genom skötning till kyrkan.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt som en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall hans tjänst var förenad med själavård.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall själavård inte ingick i hans åligganden.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall han tillhörde en klosterregel.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman, som inte tillhörde en klosterregel, erhöll.
Av regentens välvilja beroende förmån att få ett rättsligt avgörande i andra instans prövat av högsta instans. Förmånen förutsatte en inlämnad böneskrift, i vissa fall också en särskild avgift, och fick sin definitiva utformning för civilmål år 1662 då revisionsinstitutet infördes. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätt och Kgl. Maj:t i praktiken under hela 1600- och 1700-talet, trots att Kgl. Maj.t innehade ensamrätt att till livet benåda brottslingar som begått bevisade brott vilka enligt lag förtjänade dödsstraffet.
Ofrälse person som hade rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en avgift till Själö hospital samt en avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME landslag begränsades kunglig benådning till brott mot staten och kungen. En frälseman som mist sitt frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och gods om kungen inte av nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Skriftligt utslag på abolition, amnesti, restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Bestämmelse, beslut, överenskommelse.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Föregångare till Bergskollegium 1630–1649 som först och främst skulle övervaka kronans bergsbruk, dra försorg om att sådana gruvor som bearbetas utan bergsfästen och pelare skulle stärkas, samt att ingenting bröts eller bearbetades utan ämbetsverkets vetskap. Enligt en fullmakt 26 februari 1630 skulle generalbergsamtet ha inseende över alla kronans dåvarande och kommande bruk. Fullmakten blev i praktiken en interimsförordning och avsikten var att få ett närmare samband mellan bergslagrens föreståndare. År 1634 väcktes ett förslag att en särskild bergsöverste, vald bland riksråden, skulle ingå. I februari 1637 gavs en ny fullmakt för generalbergsamtet och dess tjänstemän. Ordförande hade titeln Gouverneur. Dessutom ingick fyra assessorer. Med dem adjungerades då en bergskamrerare, riksguardianen, en bergsskrivare, generalkonstmästaren samt en visitateur eller markscheider. Samtidigt utgavs ett memorial med generalbergsamtets skyldigheter och arbeten. Proberkammaren skulle också stå under Bergsamtets uppsikt. Bergsamtet upptog och avdömde rättegångar som angick bergverken. Varje nyår skulle Bergsamtet till drottningen inlämna en skriftlig redogörelse för alla kronans bergsbruk med deras villkor och lägenheter. I Stockholm skulle det ständigt finnas en generalbergsbok med anteckningar om alla bergverksförhållanden.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre tjänsteman på stat.
Lägre tjänsteman i bergsstaten under Bergskollegium och som verkade under bergsmästaren.
Stadga för (viss) bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Tjänsteman i Bergskollegium med ansvar för och åtalsrätt i ett bergsdistrikt. Han hade huvudsakligen judiciella uppgifter, som att se till att alla fullgjorde sina skyldigheter gentemot kronan och att författningarna följdes. Bergsfiskalen övervakade också bergverkens egendom, intäkter och räntor så att de inte försnillades eller förminskades. Tjänsten fanns redan 1641 och tjänstebeteckningen infördes 1649.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Bergsbruksidkare med frihet från skatter eller arrendeavgifter. Begreppet förekom på 1400-talet i bekräftelser av Kopparbergsprivilegierna av 1347.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
Centralt ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar. Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Det fullmäktige i Bergslagen som vid behov sammanträdde för att behandla områdets gemensamma ekonomiska ärenden. De deputerade bestod till hälften av bergsmän och till andra hälften av representanter för andra näringsgrenar och tjänstemän i Sala och Falun.
Lagstiftning som gällde för gruvor och bruk.
Benämning på järnvågsvägare i Bergslagen under 1500-talet.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Skatte- eller kronohemman inom ett bergslag. Innehavaren av hemmanet skulle använda sina skogar till kolning och bedriva hyttbruk. Han erlade tiondejärn och var befriad från rotering och vissa andra pålagor.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Ledamot av nämnd i bergsting, bisittare i bergstingsnämnd.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett additament till Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig fogde och ett råd som utövade både administrativ och judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Bergsmännens förtroendeman vid gruvor och bergslag som hade i uppgift att övervaka gruvans (bergslagets) material, tjänstgöra som uppbördsman och räkenskapsförare samt vara bisittare i bergstings- eller gruvrätten.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
De lägre tjänstemän under Bergskollegium som var verksamma i landets olika län.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
Lantegendom som tillhörde kronan och var skyldig att ställa upp en soldat, ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Intyga riktigheten av händelseförlopp eller omständigheter inför domstol.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Kostunderhåll av indelt soldat (för ryttare även hästen) under den årliga mönstringen och exercisen inom ett kompani. Besiktningskosten förestods av rote- och rushållare för indelt soldat, av kronan för reserverna. Den bestod av torrt bröd, sovel och drickspenningar.
Förteckning på granskningar av rekryter, hästar eller dylikt som verkställdes vid ett uppbådstillfälle.
Vid tygstaten anställd civilmilitär tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
De mynt som under 1500–1800-talen präglades i de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland. Under trettioåriga kriget präglades också mynt i flera tyska städer som tillfälligt hade erövrats av svenskarna, till exempel Augsburg och Mainz.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Lägga skatt på eller ta skatt av någon, i fråga om krigsskatt: ta tribut.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
Bestämma, fastställa, stadga, förordna, ha hand eller vård om. Inom utrikesförvaltningen: att tillsätta och skicka som sändebud.
En suverän stats diplomatiska representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet. Ambassad och legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister, ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant, auditör och dragoman.
Gällande lagstiftning. Termen användes av Gustav Vasa och förekom ännu i 1734 års lag.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana brott i tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Allmän domstols avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Handhållen hävstångsvåg. Besman fick inte användas i bodar och hus i städer utan endast på torg, marknader och motsvarande handelsplatser samt vid erläggandet av pundräntor. Besman fick dock inte användas för vägning av varor till högre vikt än 2 lispund viktualievikt.
Ryttare som anskaffades genom värvning. De hade årslön och inkvartering. Besoldningsrytttare förekom vid hovfanan, hingstridarna och drabanterna från 1520-talet till början av 1600-talet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Proviantering, förplägning, traktering.
Otillbörlig gåva som gavs för att mottagaren skulle gynna givarens intressen. Sedermera är bestickning brottsrubriceringen för den som ger, erbjuder eller utlovar en muta, i motsats till den som tar emot en muta och kan dömas för mutbrott.
Motpartens meddelande till domstolen om att han inte godkänner käromålet, åtalet eller de yrkanden som framställs. Motsats: medgivande.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s. hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Militärt manskap i tjänstegrenar, som fordrade särskild yrkesskicklighet (såsom sjukvårds-, gevärshantverkar-, hovbeslags- och hantverkssoldater). Beställningsmännen erhöll särskild utbildning och var vanligen av korprals- eller vicekorpralsgrad.
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som skötte ett regementes intendenturväsen, i Krigskollegiums artilleristat 1729: tygmästare, tygvaktmästare och tygskrivare m.m.
I Sverige och i Ryssland epitet för bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (arrende). De besuttna bönderna i Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Adelsman som hade fast egendom. Begreppet användes också om en adelsman som intog en hög ställning i samhället eller var högt uppsatt.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Klagomål framställt av ett eller flera stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade besvär under 1726/1727 års riksdag.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Omsorg.
Beslagtagning, om att kvarstadsbelägga (lös eller fast egendom).Benämningen förekom på 1500-talet.
Personalen på ett fartyg eller en borg.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning, syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel vaktmästare och biträden. Termen togs i bruk i mitten av 1600-talet i äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding, överauditör och direktör av posten. I Gamla Finland var betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Samlande beteckning för de inspektörer som övervakade mått och viktväsendet i Svea- och Götaland samt i storfurstendömet Finland och som stod upptagna på Kammarkollegiums stat.
Kringstrykande tiggare, termen förekom i författningar rörande tiggeriet fram till 1800-talet.
Tiggarmunk.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller lantdagen beviljad skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
I forskningen förekommande benämning på den nämnd i varje landskap under medeltiden som beslutade om att bevilja konungen särskilda inkomster för specifika ändamål (kröning, eriksgata, krig, försvarsverk och giftermål), utöver statsinkomsterna från Uppsala öd och skatterna till kronan. Bevillningsnämnden bestod av biskopen och lagmannen i varje lagsaga samt sex frälsemän och sex bönder.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Dom som bestämde vilkendera parten i ett mål som ägde bevisvitsordet samt hur bevistemat skulle lyda. Landskapslagarna och de allmänna lagarna angav för varje fall noga arten och måttet för erforderlig bevisning. Utan bevisdom var det svårt för parterna att veta vem som skulle ombesörja bevisningen.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen, nämnd och urkunder. Svarandens inför rätt avlagda bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek, sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman. Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Rätten att ta emot bikt och förmedla avlösning. Enligt Laterankonciliet tillkom biktjurisdiktionen församlingsprästen. Genom påvligt privilegium utsträcktes den också till tiggarordnarnas präster i deras predikodistrikt. Den avgörande regleringen fastställdes 1300 genom Bonifacius VIII:s bulla Super cathedram.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Skriftligt bevis på en fordran i fartyg för pengar som förskotterats till byggande eller reparation av fartyget eller till avlöning av besättning.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Kyrkorättslig beteckning på en prästs upprepade firande av mässan under samma dag. År 1212 förbjöds binatio med undantag för juldagen då tre mässor firades samt stundom för påskdagen.
Hospital i Rom som utgjorde centrum för de svenska pilgrimerna under medeltiden. Byggnaden skänktes till Birgitta 1353 och efter hennes död 1373 tillföll den Vadstena kloster. Verksamheten leddes av en föreståndare (procurator). Efter reformationen avstannade verksamheten.
Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket också om andra från häradsjurisdiktionen avskilda områden.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Den skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock, ”pirkkapuu”, som användes vid kreditköp.
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Ersättare, förtroendevald eller vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som bisittare i domkapitlet. Också städernas råd hade bisittare som avlade domareed.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Inom katolska kyrkan kollegial domstol vid biskopens sida, som dömde i första instans i kyrkliga mål (andra instans var metropoliten och tredje påven). Konsistoriet bestod vanligen av både andliga råd (mest domkapitulares) och världsliga och kunde ha antingen bestämmande eller rådgivande votum. Biskopens medhjälpare, generalvikarien, kunde också ha ett konsistorium till hjälp vid stiftets förvaltning.
Den samling av jordebrev och andra urkunder som samlats i biskopsgårdarna och som avspeglade biskoparnas ämbetsverksamhet och biskopsbordets framväxt.
(Land)bonde som arrenderade jord som anslagits till avlöning åt en biskop.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Biskops ämbetsskrivelse.
Skatt i Karelen under medeltiden. Enligt en överenskommelse 1331 mellan biskopen i Åbo och Viborgs slottslän skulle varje rök eller hemman på den karelska rättens område utgöra två vitskinn årligen till biskopen. Skatteordningen 1345 fastslog att varje man som bar en båge årligen till kyrkan skulle erlägga ett bågskinn eller en treding spannmål.
Biskops ämbetsområde, stift.
Under medeltiden den ämbetsed som en nyvald biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Av konungen utfärdad fullmakt på tjänst som biskopsfogde.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Benämning på det underlag åt regeringen för val av biskop som domkapitlet sammanställde enligt bestämmelserna från 1571, 1686 och 1869. De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet var angivna till namn, ålder och ämbete.
Livsmedelsskatt som en biskop hade rätt att ta ut vid två tillfällen. Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
De medeltida biskoparnas rätt att erhålla gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Benämning på biskopsgård under 1600-talet.
Sedan reformationen benämning på biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Under 1600-talet förekommande benämning på biskopsval.
Bonde som i egenskap av arrendator brukade ett hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Benämning på länsman inom Åbo stift som under förra delen av 1600-talet för biskopens räkning spanade upp utomäktenskapliga förbindelser, särskilt mellan ogifta personer, och såg till att de drogs inför kyrklig rätt.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Specialenhet vid kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa landskap var nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Hemman eller pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Under 1500-talet benämning på den styrelse som utövades av biskopar.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Ärende eller världsligt rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Stad där biskop har sitt säte, stiftsstad.
Biskopsämbete med tillhörande budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Till biskopssäte hörande hemman.
En biskops ställning och värdighet som stiftets högsta ämbetsman och medlem av kyrkomötet.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Skatt som en biskop betalade till kronan för sina inkomster in natura.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av biskop förrättas av stiftets domkapitel. Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
För att kunna kandidera vid biskopsval krävdes att personen skulle vara av äkta börd, att han var trettio år gammal och en man av goda seder och kunskaper. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte väljas, endast föreslås.
Inom katolska kyrkan den sakrala akt som electus skulle genomgå för att kunna tillträda sitt ämbete och utöva alla dess rättigheter. Biskopsvigningen skulle äga rum inom tre månader efter att påvens eller metropolitens meddelande om stadfästningen av utnämningen hade utgått. Den skedde ofta vid den romerska kurian. Före vigningen avgav konsekranden sin trohetsed till påven eller metropoliten. Om prästvigning saknades måste han också genomgå de nödvändiga prästvigningarna. Genom vigningen fick biskopen sina sakrala befogenheter samt rätten till ponteficalia.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett koncept till hovordning från cirka 1571.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Med offentligt postbud befordrad privat väska för post till särskild person eller särskilt ställe utanför den ordinaire postrutten. Sådan post var under 1800-talet belagd med en särskild postavgift.
Arméförband i Finland, som sattes upp 1626 med Satakunta som rekryteringsområde. Regementet upplöstes 1809.
Specialdomstol i stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
De åtgärder som genom marint tvång strävar efter att bryta fiendens motstånd. Blockad kan vara av två typer: strategisk fjärrblockad och operativ närblockad. Bägge förekom under medeltiden.
Mindre befästningsverk uppfört av grova stockar vilket vanligen hade formen av ett hus. Det kunde också uppföras av sten och jord.
Det skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Förskönande omkrivning till svenska av dokument på annat språk.
Namn på ett mynt som tillskrivs drottning Margareta.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
Antalet dygn en masugn var i gång, grunden för beräkningen av tiondejärnet efter 1686. Ägaren var skyldig att med masugnsmästarens bestyrkan anmäla till kyrkoherden blåsningens början och slut. Han måste också förete bevis på gjord anmälan.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Hamnpenning eller tullavgift som kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Räkenskapsförande tjänsteman vid bod i vilken malm förvarades och försåldes, fanns upptagen på bergslagens stat 1729.
Kyrkogård.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades åbo (och var oftast en länsman, häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Under medeltiden en krigar- och storgodsägararistokrati i Ryssland. I Novgorod kämpade de rika bojarsläkterna om makten. De förlorade sin ställning på 1470-talet när de ersattes av storfurstens handgångna män, av vilka bojarbarnen utgjorde en viktig grupp.
Grupp i Ryssland vars ursprung fanns i bojarhirderna. I slutet av 1400-talet utgjorde de en stor del av storfursten av Moskvas handgångna män. I skatteboken över voternas femtedel som uppgjordes i Kexholm år 1500 ingår fem bojarbarn och hovgårdsfogdar, vilka utrryckligen sades vara moskoviter.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
Det kungliga boktryckeriet, som upprättades av Gustav Vasa, hade ett eget märke, det svenska riksvapnet med Vasa-vapnet i hjärtskölden. Boktryckarmärket ändrades när tryckeriet övertogs av Amund Laurensson år 1543.
Vetenskapligt samfund i Uppsala 1719–1728. Samfundet grundades av Erik Benzelius i ett försök att återuppliva Collegium curiosum. År 1728 upphöjdes samfundet till kunglig akademi och bytte namn till Kungliga Vetenskapssocieteten.
bol
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding, treding (tridung), nötslag (Åland) och markabol.
bol
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde bol enbart gård.
bol
Bebodd eller odlad jordegendom, som kameral term ett stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
bol
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd skatt av diverse slag.
bol
Fram till storskiftet det stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Bofast man: i Kristoffers landslag 1442 odalbonde, med rätt att vara nämndeman och vittne på tinget. Motsats: landbonde.
Avgifter som ett bol skulle utgöra gemensamt vid sidan av bolskatten på 1500-talet. I Nyland bestod bolgästningen av en mängd olika persedlar, som varierade till beskaffenhet och kvantitet mellan de olika socknarna.
Avgift inom gengärden som i Finland allmänt uppbars av bolmännen.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Avgift som erlades i halm och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Avgift som erlades i hö och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Den del av varje helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Skatt som erlades av varje fjärding i Tavastland på 1500-talet. I skatten ingick en mängd naturaprodukter som bl.a. råg, korn, fisk, havre, smör och humle.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och 1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var mål för tvister. Efter 1883 blev bolstada skäl en officiell lagterm.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Den odlade mark för vilken ett hemman blivit skattlagt.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Inbyggare, åbo, jordbrukare, hemmansbrukare, husfar, husbonde.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
Allmogeman som brukade ett hemman eller en gård och icke tillhörde herrskapsklassen. Bonde som brukade egen jord var hemmansägare eller skattebonde. Bonden kunde (för egen räkning) bruka av kronan ägd jord och var då kronobonde, eller av andra ägd jord och var då landbonde eller frälsebonde. I Finland ägde 96 procent av bönderna själva sin jord ännu på 1540-talet och endast 4 procent var landbönder. Från senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet blev krono- och frälsebönderna allt fler och skattebönderna utgjorde en liten minoritet i Finland i början av 1700-talet. Skattebönderna ökade i antal igen från mitten av 1700-talet genom att det blev möjligt att köpa kronohemman till skatte. Strax efter mitten av 1800-talet var de flesta hemmanen i Finland skatte. Indelningen i skatte-, krono- och frälsebonde förlorade sin betydelse 1925 då jordskatterna avskaffades.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Stillestånd som under pågående krig slöts mellan två menigheter på ömse sida om en gräns med löfte om att inte ofreda varandra.Bondefreder slöts i allmänhet under perioder då de statliga banden var svaga.
Arrendator av hemman, som ägdes av en skattebonde. Landbor, som satt på ofrälseland, skulle erlägga skatteavgifter i samma utsträckning som en skattebonde. Strängnässtadgan 1437 försökte i viss mån underlätta bondelandbornas ställning så att en viss lättnad i avgifterna till kronan medgavs.
Räkneenhet och i Raseborgs slottslän kanske också verkliga penningar. Räkningen i bondemarker förekom speciellt i Finland och omnämndes första gången 1378. Relationerna varierade i de olika finska landskapen.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Av riksdagens fyra ståndstalmän vald person med uppdraget att sköta bondeståndets skriftliga ärenden under pågående riksdag.
Kantor.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
Pagebeställning vid hovet för uppvaktning vid monarkens bord, under hovjunkare.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en stad som innehade burskap och därför hade rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Den medeltida borgaren i en stad hade rätt att driva borgerlig näring, att delta i allmän rådstuga, väljas till förtroendeposter i stadens styrelse, att dömas efter stadslag.
Den medeltida borgarens skyldigheter bestod i att göra borgerlig tunga, delta i brandskydd och nattvakt, delta i stadens försvar och att göra kronan krigstjänst.
Förmögenhetsskatt som en borgare betalade till staden och indirekt till kronan.
Grupp bestående av borgare som företrädde den militära styrkan och som vid behov försvarade staden. Åbo och Viborg hade på 1600-talet Finlands största och mest utvecklade borgargarden. Borgerskapet i Åbo var skyldigt att vid behov gripa till vapen för att försvara staden och slottet, särskilt mot anfall från havet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
Under medeltiden hade borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Garantisystem för ersättning av kronans förlorade inkomster vid tjänstemans förfall eller tjänstefel. Detta gällde särskilt kronofogden som måste gå i godo för att ersätta skattebortfall som uppstod på grund av brister i ämbetsutövningen.
Skrift där ämbetsman förbinder sig att personligen erlägga oindrivna avgifter. Borgenskriften bifogades till ansökan om kronofogdebefattningen.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Det moderna civiliserade samhället. Språkbruk om den inom förvaltningen rådande synen på det ideala samhället under 1700-talet.
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Kvinna med borgarrätt som borgares hustru eller änka.
Kvinna med burskap. Enligt de medeltida lagarna kunde endast män förvärva burskap. Källmaterialet visar dock att kvinnor i städer kunde uppnå full rättskapacitet. Tänkeböckerna visar flera burskapsavgifter som har erlagts av kvinnor. Förmodligen hade borgerskorna ärvt och fortsatt av make, fader eller annan anhörig driven yrkesverksamhet.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Avgifter som en blivande borgare måste erlägga för att få burskap. I Sverige krävdes sådana endast av dem som inte var fast bosatta i staden. Magnus Erikssons stadslag stadgade att avgifterna var fem öre och att självständiga yrkesutövare med en viss minimiförmögenhet var skyldiga att söka burskap. Avgiften skulle inte krävas av person som fäst gård- eller jordägande mö eller änka i staden, säkerligen inte heller av andra grundägare.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Den del av lönen som åt kronans anställda utbetalades i tyg.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Avgift som betalades som ersättning för skyldighet att erbjuda borgläger. År 1597 fixerades borglägerspenningarna till 8–12 daler årligen beroende på tjänsteår och grad. Benämningen borgläger försvann på 1600-talet.
Ung soldat förlagd i borgläger.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Det viktigaste administrativa organet i staden. I slutet av 1600-talet började man tala om ”magistrat” vid sidan av ”borgmästare och råd”. Uppgifterna var varierande och rätt så omfattande. Borgmästare och råd var inte enbart en beslutande utan också en verkställande instans. Det fungerade som domstol i staden, det vill säga rådstugurätt. Efter år 1619 hade borgmästare och råd till och med rätt att ge förordningar om den inre administrationen i staden, såvida dessa inte stred mot lagen, kungliga beslut eller stadsprivilegierna. Detta gjorde att varje stad uppvisade vissa säregna drag.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Särskild form av borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten. Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Borgå som residensstad. Borgå stift grundades 1723 när biskopssätet flyttades från Viborg till Borgå. År 1811–1812 anslöts församlingarna i Gamla Finland till stiftet. År 1851 utbröts en del av församlingarna och bildade Kuopio stift. Biskopssätet flyttades 1923 från Borgå till Tammerfors. Stiftsadministrationen leddes av en biskop och bestod 1816 av en domprost och sex andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens. Den skötte stiftets förvaltning och ekonomi, övervakade församlingar med prästerskap och Borgå och Viborgs gymnasium, trivialskolorna i Helsingfors, Kuopio och Lovisa samt krets-, elementär- och flickskolor i Viborg och Kexholm, Fredrikshamn, Nyslott, Villmanstrand och Sordavala.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå län och Satakunta också av hans lösöre.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Bonde som brukar ett boställe på vilket boställshavaren inte bor.Boställsbonden erlade ränta till boställshavaren.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Ersättning för förlorade boställsinkomster, förekom särskilt under stora ofreden. Präster, häradshövdingar och andra tjänstemän med boställen som hade flytt till Sverige och gått miste om boställets inkomster fick dem i stället assignerade från ett visst svenskt härads restmedel.
Sådant gods som hittats nedsänkt i vatten och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde kräva. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle hälften tillfalla konungen och hälften upphittaren. Hittaren hade rätt till sin andel också i de fall att en ägare kunde hittas.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Gruvdräng som stod beredd att passa bergstunnorna och fylla dem med berg vid särskilt Sala silvergruva.
Manlig invånare från Norr- och Österbottens kusttrakter.
Benämning på de köpmän från Stockholm, Åbo och andra inhemska städer, som sommartid gjorde handelsfärder till hamn- och marknadsplatserna vid Bottenviken. Säkra uppgifter om deras handel finns från 1300-talet. I Ulfsbys privilegiebrev nämndes att stadens innevånare hade rätt att i Österbotten byta ut handelsvaror mot livsmedel. Verksamheten reglerades 1420. Handelsfärderna sköttes ofta av handelsbolag där den rikare handelsmannen investerade kapital medan den fattigare gjorde den egentliga resan.
Knekt från landskapen vid Bottniska viken.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo. Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis rätt att idka utrikeshandel.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
”Världslig arm”, om världslig myndighets befogenhet att avgöra, utdöma eller verkställa (dödsstraff) i världsliga ting, i motsats till kyrkans andliga överhöghet eller domsrätt. Benämningen användes innan domkapitlens domar fick överklagas till hovrätten 1687.
Ensidiga mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
I Ryssland från 1782 kår i anslutning till en stadsdelsförvaltning, vilken hade i uppgift att förhindra och släcka eldsvådor. Brandkommandot leddes av en brandmästare. Det är oklart om sådana kommandon organiserats i städerna i Gamla Finland.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Ordning eller reglemente med bestämmelser över de åtgärder som skulle företas i händelse av eldsvåda eller vid släckande av eldsvåda.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en rotemästare eller brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus, by eller stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Stadganden i stadslagen och sedvanor i städerna som avsåg att förhindra eldsvådor. Lagstiftningen gick i hög grad ut på att begränsa användningen av eld. All användning av eld och lyse var förbjudet sedan det ringt i vård. Transport av eld fick endast göras i slutna kärl. Byggandet av stenhus uppmuntrades genom skattefrihet. Varje gård skulle ha utrustning och vatten tillgängligt. Böter utkrävdes av den på vars gård eldsvåda brutit ut. Särskilda brandkårer organiserades.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens egentliga uppgifter förutom eventuellt brandvärdering är okända. Befattningen var oavlönad. Den är med säkerhet känd endast från Arboga.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt hus på helt hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd avgift också rösträtt i prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Allmän beteckning för en skrivelse. För nordisk medeltid används brev synonymt med diplom eller urkund. Urkund har en vidare betydelse. Breven kan kategoriseras efter innehåll. Också kyrkliga statuter och världsliga stadgar har ofta bevarats i form av brev.
Kopiebok som huvudsakligen innehöll avskrifter av utgående brev. Begreppet användes ofta under 1800-talet för medeltida kopieböcker. Numera föredras begreppet registratur.
Budbärare som var anställd vid Finländska revisionskommissionen.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans brev till och från ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Breviarum (bönbok i vilken tidegärden återfinns) eller kyrkohandbok. Kurian behövde en praktisk samling med tidegärdens olika delar (antifonerna, psaltarpsalmerna, hymnerna m.m.). Breviariet är en av de officiella liturgiska böckerna och innehåller jämte riterna de vanligaste välsignelserna och andra sakramentalier.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Den avgift för brev som erlades för att gälda kanslikostnader. I Upplandslagen stadgades att den som för ett svårt brott ålades vallfart skulle ge biskopen två öre för att utfå brevet. Prästernas avgifter till biskopens kansler för ordinationsbrev, indulgensbrev och kollationsbrev fastställdes 1423. Magnus Erikssons landslag stadgade att lejdebrev skulle lösas av kungens kansler med ½ mark och fridsbrev med 1 mark. Lösen skulle också erläggas för häradshövdings och lagmans fastebrev samt för lagmans dombrev. Fastighetsköp i staden skulle inskrivas i stadens bok och stadsskrivaren ersättas med 2 öre.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar. Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Uppvisare, innehavare av ett brev, en urkund eller dokument.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär titel i Ryssland fram till 1797, tillhörde femte rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokorodie”.
Om säljare eller överlåtare som inte kunde prestera bevis för egen åtkomst av egendom och således inte kunde garantera köparens rätt till densamma.
bro
Övergång eller förbindelseled över ett vatten(drag), en ravin eller sänka som förenar två punkter med varandra ovanför marken.Broarna indelades i socken-, härads- och landsbroar. Indelningen hade betydelse för den skyldighet att underhålla broar som ålåg alla hemman. Broarna övervakades av landshövdingen.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Allmänna rättsprinciper, regler och domar som under högmedeltiden gavs ut som rättesnöre för domarna och som bildade den tidigaste rättsvetenskapliga litteraturen, före 1500-talets domarregler, samlade prejudicerande rättsskipning och lagberedningar m.m.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
I lokalförvaltningen i Finland från och med 1600-talet syssla, där brofogdens och skallfogdens uppgifter var förenade hos en person. Bro- och jaktfogdar tillsattes under stora ofreden av ockupationsmyndigheterna allmänt i Åbo generalguvernement, medan de som i Viborgs kommendantskap uträttade motsvarande värv i regel kallades brofogdar. Bro- och skallfogdar fanns även i Gamla Finland.
Avgift för passerande av bro.
Person som var anställd av den medeltida staden som renhållningskarl vid hamnen.
Skrivare i den medeltida stadens hamn. Tjänsten omtalades i Stockholm 1480.
Person som tjänstgjorde som ordningsman i den medeltida stadens hamn.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna. Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Uppsåtlig handling i strid med en (lag)bestämmelse, (i juridiskt avseende) för vilken det är föreskrivet ett straff och där inga objektiva ansvarsfrihetsgrunder föreligger.
Person som inte har förbrutit sig, är oskyldig.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Av hovrättsfiskalen årligen förd förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454.
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Extra skatt som kungen hade rätt att kräva när någon av prinsessorna gifte sig. Erik XIV utkrävde brudskatt 1562 när hans syster gifte sig och Johan III utkrävde en sådan 1579.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Industrianläggning för förädling av råvaror, ofta järn, koppar eller glas. Bruken började anläggas på 1600-talet. För att få grunda ett bruk krävdes tillstånd och privilegium av kronan. Under autonoma tiden måste en utländsk ägare av ett finländskt bruk vara bosatt i Finland.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Patronell församling som bestod av bruksägaren med familj samt personalen och deras familjer.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
Bruksarbetare, exempelvis hammarsmed, smeddräng, kolare.
Präst anställd i predikoämbete på ett bruk som utgjorde ett kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars ordinarie prästerskaps göromål.
För bruksidkare verkande parallellt informellt forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Under svenska tiden om fiskal vid brunnsort som hade i uppgift att beivra brott mot brunnsordningen. Brunnsfiskalen underlydde brunnsintendenten och den domsrätt som han jämte ett antal redbara män hade över brunnsverksamheten.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss domsrätt över brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk. Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
Ingenjör som hade utbildning i brobyggnadskonsten. Titeln förekom särskilt som ”beställningsman” vid artilleriet.
Nybyggare. I praktiken en underklass av bönder som bestod av utmarkernas småbrukare. När invånarna i Egentliga Finland 1386 anhöll om lagman, gjordes skillnad mellan brytar och bönder. I Sverige var bryte en allmän beteckning för uppsyningsmannen över trälarna på en gård. Sedan träldomen avskaffats fick bryte betydelsen ”fri man”.
Av Gustav III tillsatt direktion som verkade 1775–1788 med uppgift att ombesörja allt som rörde inrättande och ledning av kronobrännerier.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Skatt som tillföll staden och sammanhängde med handeln. Avkastningen skulle användas för avlöningen av tjänstemän. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Person som beivrar överträdelse av brännvinsförordningen.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Lagar och förordningar som reglerar tillverkning, försäljning, inköp och utskänkning av alkoholhaltiga drycker.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
Kontroll av brödets kvalitet och storlek sköttes under medeltiden av stadens råd. I Stockholm kontrollerades bagarna av stadens brödskådare och rådet utsåg också bagarskråets ålderman. År 1484 bestämdes att bagarna förutom vetebröd också skulle baka en brödkaka av rågmjöl enligt gammal sed. Brödets vikt ändrades flera gånger beroende på spannmålspriset. År 1545 fastställdes en tabell för brödets vikt i förhållande till priset på vetespannen.
Granskning av en truppenhet för att kontrollera att dess styrka överensstämde med den som blivit upptagen i längderna och att truppen tilldelats det som den var berättigad till.
I vidsträckt betydelse varje sammanslutning av kristna med ändamål att verka till Guds ära genom gudstjänst samt för ömsesidigt andligt och materiellt stöd i den kristna broderskärlekens anda. Verkliga sammanslutningar uppkom på basis av de så kallade gillena.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
Parallellbenämning på matskott som förekom i Savolax och Karelen.
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Fodral innehållande tjänstetecken för kronans budbärare.
Budbärare.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Plåt (bricka) med riksvapnet. Budvapen bars av budbärare eller sändebud som tecken för att de var stadda i kronans ärenden.
Vävare som i kronans tjänst sedan 1500-talet vävde buldan, grov, tvåskaftad vävnad av lin-, jute- eller hampgarn som användes till säckar, segel m.m. och till enklare kläder. Från 1700-talet användes tyget till bl.a. randiga fängelsedräkter.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Ursprungligen det metallsigill med vilken en urkund, framför allt en påvlig sådan, var beseglad. Så småningom övergick betydelsen till själva urkunden. Det påvliga sigillet fick sitt hävdvunna utseende omkring 1100. Som benämning på påvlig skrivelse avsåg bulla först endast skrivelser av privilegienatur. Den nuvarande betydelsen är av senare datum. Urkundsmaterialet var ursprungligen papyrus men från 1100-talet förekom också pergament. Stiliseringen följer ett invecklat formelväsen. Beseglingen med blybullan gjordes utgående ifrån bullans natur. Dateringen uttrycktes i regel med romersk tideräkning med angivande av påvens regeringsår och från 1445 också det kristna året enligt stilus Florentinus. Bullan betecknades efter ingångsorden.
Samling av påvebullor och -brev.
På fartyg använd mindre flagga eller vimpel.
Fotboja, även black: stock av obetydligt bearbetat eller obearbetat trä med urholkningar för benen, låstes fast i fångens ben ovanför ankeln. Motsvarande förekom även för armarna.
Brev som utfärdades i en stad och fungerade som pass för stadsborna. Kostnaden för ett burabrev var ½ öre och brevet var i kraft ett år.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgare. Bure är endast känt från Söderköpingsrätten men förekommer i sammansatta ord som buregäld, burspråk och burabrev.
Under 1600-talet titel på den högsta juridiska och militära tjänstemannen i Åbo, Malmö och Göteborg. År 1629 utnämndes Åboborgaren Erik Andersson Knape av kronan till underståthållare på Åbo slott och burggreve i Åbo stad. Hans uppgift var att övervaka borgmästare och råd och stadens övriga tjänstemän samt delta i rådstugurättens arbete.
Borgare.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Av stad förd bok över personer som fått eller innehade burskap eller personer som erlagt burskapspengar. Burskapsboken kallades tidigare burskapslängd.
Förteckning över personer som erlagt borgarskapsavgifter. Särskilda burskapslängder är kända från Stockholm och Arboga. I Arboga ingår de dock i tänkeböckerna.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Beteckning på delägarskap i vissa välgörande stiftelser för borgare under 1800-talet: gubb- och änkehus m.m.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Benämning på kammartjänare, page.
Organisationen av bevakningen i den medeltida staden. Burvården skulle utgöra stadens bestående vaktstyrka mot fientliga anfall, den skulle sköta brandbevakning och fungera som en polisstyrka. Vårdstyrkan bestod av minst tolv män beväpnade med sköld, järnhatt och handvapen, harnesk och pansar. Alla borgare med burskap var skyldiga att delta. Vård gällde mellan klockan 21 och klockan 6 vintertid och klockan 4 sommartid. Under den perioden fick tavernorna inte sälja öl och andra drycker. Ingen fick ha ljus och eld i husen. Dubbla böter stadgades för övervåld mot vårdstyrkan.
by
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Vanligen om en jordägare som var bosatt en by, stundom även annan jordbrukare i en by eller borgare i viss stad; byålderman.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt delningsgrund för teg- eller solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Stadens lagbok, även den allmänna stadslagen.
Kronans fogde i stad. Byfogden hade rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans uppbördsman i stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Byföreståndare på landsbygden. Byfogden var ordförande för bystämman. Han skötte byns räkenskaper och handlingar, övervakade byns gemensamma arbeten och var byns kontaktperson i förhållande till myndigheterna. Byfogden valdes av byalaget, vanligen för ett år.
Sammanfattning av de personer som bor i en bygd. Eftersom de svenska byarna var små bestod bygdelaget ofta av flera byar. Begreppet har inte haft någon juridisk eller kameral funktion.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvar för byggnadstillsynen.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Tjänsteman som förde bok över byggnadsbestånd eller byggverksamhet. Byggningsbokhållare förekom vid diverse svenska ämbetsverk, på 1600-talet vid Amiralitetet, på 1700-talet i ämbetskollegiet i Stockholm.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Det järn som bruksägaren hade rätt att använda för reparationer och byggnadsändamål vid bruket. Det skulle inte inräknas i den kvot av järn för vilken bruksägaren skulle erlägga hammarskatt.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som ansvarade för beräkningarna av materialbehovet och -kostnaderna vid de svenska flottbaserna. Kontoret leddes av en verkskommissarie med biträde av olika skrivare.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader, reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Benämning på budkavel i Österbotten. Funktionen uppgick sedermera i åldermannastaven. Bykavlen var formad som ett bräde eller en träskiva och försedd med hemmanens bomärken. Den användes ännu i sen tid för att sammankalla bystämmor och uppbåda folk för att bekämpa skogsbränder.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Stadsbo, borgare.
Benämning på förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i häradsting men senare på sockenstämma.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av stad anställd lägre tjänsteman (stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev. Beslut om åtgärd skulle tas av domstol eller exekutiv myndighet. Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts beslut om bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Byte av frälse- och kronohemman mellan kronan och enskilda personer. Bytet gjordes efter bestämda regler. Den part som inte fick full ersättning för lämnad jord kom att inneha en innestående fordran för den så kallade bytesbristen, på jord kallad skatterättsfordran och vid frälseräntebyte kallad frälseräntefordran eller bytesöverskottsränta. Fick däremot kronan mindre ränta från det förvärvade byteshemmanet än vederlagshemmanet som upplåtits, uppkom en så kallad vederlagsbrist, som innebar en så kallad kronofordran på det enskilda frälsets ränta. Rätten till byte var i Sverige av hävd ett frälseprivilegium med målet att konsolidera adligt jordägande, vilken slutligen stadfästes i adelsprivilegierna 1723. Jordbyten mellan krona och adel förekom till exempel om posthemman, som efter 1703 (1706, 1722) skulle överlåtas till kronan. Sådana byten pågick till mitten av 1700-talet.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Gods som kronan lämnade ifrån sig vid jordbyten, förekom på jord av olika jordnatur för att avrunda ägorna, under abalienationstiden förekom till och med byten av gods som stod under donationsrätt. Bytesgodset antog omedelbart det utbyttas natur, förutom under reduktionen 1655 och 1680 till den del det visade sig att kronan förlorade på affären. Vid jordrannsakningen fastslogs en ersättning för kronans förlust, såvida det inte av bytesbrevet framgick att innehavaren genom kunglig nåd fått mer än det han givit. Förfarandet föranledde efterräkningar om 1600-talets bytesmål in på 1800-talet.
Hemman som kronan lämnat i byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Vid Reduktionsdeputationen bildades fem byteskontor: E. Hööks kontor 1688, T. Teuterströms kontor 1688–1694 (1703), J. Schiller - A. Rooths kontor 1689–1693, E. Drysell - L. Hööker - J. Scylanders kontor 1689–1715 (1717) och D. Norbergs kontor 1691–1729. Byteskontorens uppgift var att granska och utreda alla under deputationen hörande byten, både de så kallade gamla bytena ingångna före 1655 och byten från perioden 1655–1680. Granskningen av de nyare, sedan 1680 ingångna bytena sköttes däremot av Kammarkollegium.
Enhet inom Kammarkollegium som skapades 1747 för att påskynda bytesverket. Enheten undersökte alla mellan 1680 och 1723 beviljade byten av gods mellan kronan och enskilda. Under perioden 1756–1798 skötte kontoret också de sedan 1723 ingångna bytena. År 1798 återfördes handläggningen av nyingångna byten till provinskontoren. Byteskontoret indrogs 1828.
Person som portionerade ut maten till manskapet på fartyg eller i en kasern.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
Talesman och ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Västerbotten på 1500-talet.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Antalet män per hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Form av dödsstraff som innebar att den dömda brändes på bål. Bål och brand förekommer först i de yngre landskapslagarna som straff för trolldom, giftmord och mordbrand. De häxförföljelser som i Europa inleddes efter påvebullan Summis desiderantes 1484 nådde inte Norden.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Benämning på person som tjänstgjorde på flottans skepp. Från och med 1600-talet var båtsmännen en del av det ständiga knekthållet såsom roteringsbåtsmän eller indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän. Båtsmännen indelades i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och välbefaren båtsman.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en indelt soldat som tjänstgjorde i flottan.
Sammanfattande benämning på de hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1682. Den fastslogs stadsvis mellan staden och kronan. Avgiften utgick ur borgerskapets sammanskottsmedel och efter 1787 under krigstid till dubbelt belopp. Båtsmanspenningen redovisades av magistraten till landskontoret som sedan rapporterade till Krigskollegium. Landskamreren fick ½ procent som lön. Befriade var ridderskapet och adeln, ämbetsmän som vistats i staden eller bodde där för att sköta ett ämbete samt de personer som innehade som lön anslagen jord. Avgiften ersattes 1810 med en vakansavgift.
Enhet inom den svenska flottan under stora nordiska kriget. År 1717 slopades båtsmanskompanierna och alla båtsmän organiserades i sju båtsmansregementen. Efter Karl XII:s död indrogs regementena i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen med kompanier återinfördes.
Enhet av personer eller gårdar som under det ständiga knekthållets tid uppsatte och underhöll en båtsman. En båtsmansrote utgjordes vanligen av fyra kamerala hemman. Roten betalade värvningsersättning, årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med odlingsbar jord.
Sammanfattande benämning på den institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla ordinarie båtsmän för flottans behov.
Socken i Österbottens län som var indelad att underhålla en båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.
Torp som tilldelades en militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
De medel som inflöt i statskassan som avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Olagligt, icke offentligt ting.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Tillvaratagande av skepp eller gods som förlist. Under medeltiden hade bärgaren ingen laglig rätt till bärgarlön. Under 1100-talet utbreddes principen att skeppsbrott inte förändrade besittningsförhållandena, och kungarna började bevilja köpmän och städer friheter från strandrätt. I slutet av medeltiden blev det kutym att betala vanlig dagspenning för bärgningsarbetet.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett dykeri eller bärgningskompani.
Person som mot arvode hade i uppdrag att verkställa avrättningar och exekvera kroppsstraff. Bödelsämbeten började förekomma i de svenska städerna i slutet av 1200-talet. Det är osäkert huruvida fast anställda bödlar förekommit på landsbygden under medeltiden.
Bödelns bostad, användes vid behov även som fängelse.
Avgift som erlades av stadens borgare och som är belagd från slutet av 1400-talet. Inkomsten användes för avlöning av stadens bödel. Eftersom summan var ganska liten skulle också målsägare från annan ort erlägga en viss avgift för varje exekution.
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Vallfart, pilgrimsfärd.
Frivillig, from välgärning.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.
Person som utövade hantverk i smyg för annan persons räkning utan att tillhöra ett skrå eller som saknade burskap. Bönhasarna efterspanades av skråmedlemmarna. Försvann i Finland 1809, i Sverige 1846. Från 1600-talets slut användes benämningen även i betydelsen klåpare, fuskare eller om person som utan verklig utbildning utövade läkaryrket.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Bonde på hemman som omfattades av reglerna om bördsrätt.
Parallell benämning på skattehemman till vilket bonden eller annan ägare var i besittning av bördsrätten, det vill säga rätten att besitta och bruka hemmanet mot erläggande av kronoskatterna och övriga kronoutskylder.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i stad både arve- och avlingejord. Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av offentlig myndighet.
Fatalietid för käromål rörande bördsrätt, bördestalan; också äldre benämning på födelsedag.
Landfastighet som ägaren med hänvisning till bördsrätt genom köp införskaffat av en släkting (skyldeman) som löst in släktjorden. Bördköpt eller bördlöst jord avsåg också en landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Bördemans anbud att köpa en avliden släktings jord eller ränta vilken enligt lag eller testamente först skulle bjudas ut till honom.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Rätten att betala skatt på skattehemman mot full besittnings- och arvsrätt inom bördsleden, men med rätt för kronan att under vissa förutsättningar återinlösa jorden. Själva rättigheten kallades bördsrätt och innehavaren skattebonde. I senare tid (tidigast från 1723) ofta icke skild från den med full äganderätt förenade, likaledes genom köp från kronan förvärvade skatterätten som gav bördemän förköpsrätt till annan bördemans skattejord.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till bördsrätt till skattehemman.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
Äldre benämning på person som tillverkade kanoner.
Byggnad för förvaring av artilleripjäser.
Folklig benämning på befälhavare vid artilleri. Bössemästaren förde befäl över bösseskyttarna.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
Vaktsystem som syftade till signaltjänst i skärgården. Böte omnämndes i Upplandslagen. Bötevården slog larm om en fientlig flotta siktades varpå strandvården förde signalen vidare till byvården. Längs östra Nylands kust kan systemet ha förekommit i mitten på 1300-talet. Det försvann senast i början av 1500-talet. Ortnamn med böte förekommer både på Åland och längs den finska kusten.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
Böter i form av spannmål.

C

Bildkalender avsedd för borgerligt bruk av icke läskunniga.
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Den andel av kollekten som franciskaner och dominikaner överlät till det lokala sockenprästerskapet då de höll gudstjänster utanför sina egna ordenshus. Andelen utgjorde vanligen en fjärdedel.
Slottsherre på en medeltida borg. I finska källor användes titeln första gången i samband med Mats Kättilmundsson 1324–1326. Titeln innebar ett militärt ansvar och var förbunden med en krisperiod. Titeln var inte knuten till någon enskild borg och syftade på ett större område än ett slottslän. Den hade en annan innebörd än ”advocatus” eller ”prefectus”, även om samma person kunde använda dem jämsides. Först i slutet av 1300-talet användes titeln i förbindelse med en enskild borg. Samtidigt blev den svenska titeln ”hövitsman” allt vanligare. Utöver Kättilmundsson har titeln använts i samband med Karl Näskonungsson (1326–1328), Dan Niklisson (1346), Gerhard Skytte (1349–1350), Narve Ingevaldsson (1364–1365), Ernst von Dotzen (1374) och Bo Jonsson (1370-talet, omkring 1380).
Kapten eller hövitsman över Österlanden, titel som Gerene Skytte använde 1347–1348 och Bo Jonsson en gång på 1370-talet och omkring 1380. Titeln innebar ett militärt ansvar som omfattade mer än Åbo slottslän.
Allmän sammankomst inom domkapitlet där alla medlemmar var tvungna att infinna sig.
Kapitel med klosterliknande organisation. Många tidigare förvärldligade kapitel avstod från ett gemensamt liv under reformrörelsen på 900-talet och organiserade sig vanligen enligt augustinregeln eller premonstratensregeln. Många av dem återvände ”till världen” på 1100- och 1200-talen, och organiserade sig sekulärt som capitulum saeculare.
Ledamot av domkapitel.
Domkapitel, i vilket antalet medlemmar inte var fixerat. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel med fixerat antal medlemmar. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel som inte hade en klosterliknande organisation utan som hade delat den gemensamma kapitelsegendomen i prebenden och hade organiserat sig för uppgifter ”ute i världen” och för att biträda biskopen i förvaltningen av stiftet. Det sekulära domkapitlet skulle också förrätta kanoniska val av biskop. I Uppsala fungerade ett sekulärt domkapitel i slutet av 1100-talet men upphörde före 1224. Det äldsta kända sekulära domkapitlet organiserades i Linköping 1232 med påvens tillstånd. År 1247 stadfästes ett sekulärt domkapitel i Uppsala.
Strävan efter att uppnå välvilja, beteckning för den brevled som i allmänhet fanns mellan salutatio och narratio.
Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
Dispositivt dokument som gav laga kraft åt en rättshandling. Den avfattades i jag- eller vi-form. Motsatsen till en ”carta” är en ”notitia”.
Hörande till slottet. Uttrycket användes om viborgare fram till 1403.
Påvligt reservatfall.
Medicinaltaxa som fastställdes vid 1739 års riksdag och utkom i tryck 1741.
Medicinaltaxa som trycktes 1687. Förutom pris på ett par tusen olika läkemedel innehöll den också den summa som skulle erläggas för beredning av recepten.
Kyrklig avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor, beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet. Cathedraticum kunde ibland också beteckna den avgift som en ärkebiskop gav sin patriark, en biskop sin metropolit och en präst sin biskop vid ordinationen.
Skälig orsak, de nödvändiga förutsättningarna för att villkoren för ett beneficium skulle få ändras. Exempelvis kunde ett kanonikat delas i två tjänster endast om det fanns en skälig orsak.
Mässförrättande präst.
Källarmästare, ekonom. Tjänsten som cellarius medförde inte någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom den bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster.
Tjänstebeteckning för det kansliråd som från 1686 vid Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
I Gamla Finland benämning på guvernementsskoldirektorn i Finländska guvernementet i dennes egenskap av företrädare för censurkommitten vid Dorpats universitet 1804–1812.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Kyrkotukt. Från 1214 var censura ecclesiastica i teknisk kyrkorätt begränsad till tre åtgärder: avhållning från ämbete, interdikt och excommunicatio.
I Ryssland från och med 1802/1804 kommitté vid vart och ett av universiteten för handhavandet av censurfrågor inom undervisningskretsarna.
I Ryssland 1796–1802/1804 censurmyndighet i huvudstäderna och hamnstäderna för övervakningen av från utlandet införd litteratur. Censurmyndigheterna var direkt underställda generalprokuratorn vid Dirigerande senaten. Bokcensuren överfördes 1802 på civilguvernörerna, 1802/1804 på undervisningskretsarna. Censurmyndigheter fanns 1799–1802 i hamnstäderna i Gamla Finland.
Bestämmelser om förhandsgranskning av litteratur och trycksaker under svenska tiden. Det första censurplakatet utgavs 1662 och påbjöd att alla viktigare skrifter före tryckning skulle inlämnas för granskning till Kanslikollegium. År 1686 tillsattes genom ett censurplakat en särskild tjänsteman, censor librorum, som skulle ansvara för kontrollen. Censuren avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Skatteskrivning, registrering av person- och förmögenhetsförhållanden med tanke på en rättvis fördelning av skatterna. Senare användes termen också om en lista på skattskyldiga med uppgifter om förmögenhet. I de medeltida urkunderna används census ofta i betydelsen skatt eller arrende. I kanonisk rätt avses särskilt en årlig avgift som en kyrka eller beneficieinnehavare erlade till biskopen eller på grund av biskoplig auktoritet åt någon annan. I Finland förekom census när Borgå socken och dess kapell inkoorporerades med cisterciensklostret i Padis under åren 1351–1429. Systemet utvidgades under 1400-talet.
Den avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel departement och centrala ämbetsverk. Statens centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse, kyrkomöte och biskopsmöte.
Allmän benämning på ämbetsverk vars styrelse och förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor, direktion eller överstyrelse och från och med självständighetstiden verk eller styrelse.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Hovämbete vid monarkens hovstat som instiftades 1648 under namnet introduktör med särskilt ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister. Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Avgift som sedan 1687 skulle erläggas till kronan för fullmakter, konstitutorialer, kollationsbrev på ämbeten och tjänster samt avskedsbrev. År 1764 fastslogs att avgiften endast skulle utgå för fullmakter, konstitutorialer och avskedsbrev som utgick från kollegierna, landshövdingen, magistrater och övriga myndigheter. År 1778 fastslogs att en varierande avgift skulle utgå för greve-, friherre- och andra adelsbrev, för kallelsebrev och fullmakter, för förbättringar av rang eller karaktär, för donationer och pensioner, för gåvobrev, för eftergifter av gravationer eller skulder, för konfirmation på rusthåll och brev på skatterättigheter, för bytesbrev, dimissioner, avskedsbrev, protektorial, exekutorial och lejdebrev, för vissa domstolsutslag och vissa övriga handlingar.
Beteckning för en avskriftsvolym som använts av kyrkliga institutioner. Begreppet var vanligt på kontinenten men har inte använts i svensk medeltid.
Handlingstyp som användes vid kontrakt, rättsliga dokument och dylikt. Texten skrevs två gånger på ett pergament/papper. I mellanrummet mellan texterna skrev man ett eller flera ord eller bokstäver. Ofta in nomine Dei, Jesus eller ABC. Därefter skars dokumentet med en börjande eller sicksack-linje genom orden så att delar av de genomskurna orden skulle synas i bägge dokumenten. Avsikten var att det skulle bli omöjligt för innehavarna av dokumenthalvorna att förfalska dem. I Finland har typen förekommit på 1400-talet i biskopskansliet.
Kordjäkne.
Till exempel kungörelse eller order av officiell natur från en överordnad myndighet eller chef inom stat och kyrka till underordnade ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän. Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
De penningmedel vid varje kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Påvlig rundskrivelse, särskilt om kungörelse innehållande en överenskommelse mellan påven och en världslig regering om hur de yttre kyrkliga angelägenheterna skulle ordnas i ett land.
cis
Accis: skatt på tillverkning eller försäljning av vara.
Klosterorden som utgick från moderklostret Cîtaux. De första klostren anlades i Sverige på 1100-talet. I södra Finland fick orden ett stort inflytande genom att munkar från det estniska klostret i Padis utövade en viss verksamhet. På 1330-talet sålde de högsta styresmännen betydande jordegendomar till klostret. På 1350-talet donerade Magnus Eriksson patronatsrätten och laxfisket i tre–fyra östnyländska socknar samt Borgå med kapell åt klostret. Egendomarna återköptes på 1400-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Yrkesinriktad examen som infördes vid sidan av magisterexamen 1749–1750. Civilexamina var avsedda för inträde i ämbetsverken och var av flera olika slag: det fanns en examen för inträde i rättegångsverken, en för Krigskollegium, en för Kanslikollegium och en för bergsväsendet.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
I Gamla Finland var guvernören under ståthållarskapsperioden 1784–1797 chef för ståthållarskapsregeringen och civilförvaltningen och kallades därför även civilguvernör, medan ståthållaren, det vill säga generalaguvernören, hade befälet över trupperna i ståthållarskapet. I Viborgs guvernement (Finländska guvernementet) var den högsta ledningen 1797–1811 fördelad mellan en civilguvernör, även guvernör kallad, som var chef för guvernementsregeringen, och en krigsguvernör som hade befälet över trupperna i guvernementet.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter med ansvar för civilförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Kansliet övervakade verksamheten vid länsstyrelserna, i hovrätterna och domkapitlen. Det verkade på fullmakt att under generalens ledning avgöra de av ämbetsverkens ärenden som tidigare hade avgjorts av regenten eller de centrala ämbetsverken i Stockholm. Ansvaret för kansliet överfördes den 1 december 1808 (i praktiken från februari 1809) till den nyutnämnde generalguvernören.
Det anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Enhet som bildades 1800 genom sammanslagning av Första och Andra avräkningskontoret. Vid kontoret fanns särskilda civila och militära avdelningar. Inom kontoret granskades civila och militära räkenskaper, utövades räntekammarkontroll, kontroll av avlöningsrekvisitioner och vård av rikets regalier. Kontoret indrogs 1825.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande medborgare (i motsats till militärer och präster).
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Pensionskassa för ålderstigna och sjukliga civila tjänstemän.
Om icke militära tjänster och icke militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Stadsliknande medeltida handelsplats i Finland.
Den högsta teologiska klassen som infördes 1604 i latinskolan.
Prästeståndets brev till domkapitlen.
Medeltida handskriven text i bokform. Beteckningen infördes när man övergick från rullar till inbundna böcker. Uttrycket används ofta om lagsamlingar.
Benämning på en handskrift av Magnus Erikssons landslag jämte bl.a. kyrkobalken i Upplandslagen. Den äldsta delen av handskriften är ett kalendarium för Åbo stift.
Benämning som mindre allmänt användes även i Ryssland om 1734 års lag.
Pergamenthandskrift i bokform. Pergamentet hade många fördelar framom papyrusen. Det var betydligt starkare, lättare att hantera och kunde också återanvändas.
Samling klassiska handskrifter som drottning Kristina donerade till Vatikanbiblioteket.
Det andliga släktskap som enligt kanonisk rätt inträdde vid fadderskap. Det hade konsekvenser bl.a. genom att det utgjorde äktenskapshinder.
Lärd sammanslutning i Uppsala 1710–1711. Organisationen grundades i Gustavianum när universitetet var stängt på grund av pest. Universitetsbibliotekarien Eric Benzelius d.y. var initiativtagare. Samfundet utgav en vetenskaplig tidskrift, ”Daedalus hyperboreus”. Sammanträdena upphörde redan 1711 men sällskapet fick flera efterföljare, bland annat Bokwettsgillet 1719, Kungliga vetenskapssocieteten 1728 och Vetenskapsakademien 1739.
Svenskt riddarkollegium för utbildningen av adelns söner. Kollegiet grundades i Stockholm 1625 och öppnade året därpå. Verksamheten organiserades av Johan Skytte. Kollegiet verkade till 1629, då pesten avbröt arbetet. Det avskaffades 1632.
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
Benämning på Collegium medicum, använd av Kansliexpeditionen före 1811.
”Visheten är rikets stöd.” Drottning Kristinas valspråk.
Prebende som hade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Domkapitlets gemensamma egendom.
Gemensamt bord för kleresiet. Ett sådant inrättades i Åbo efter norsk förebild år 1493.
Den statutsamling för Uppsalaprovinsen i vilken alla utgivna statuter samlades. Det utgavs i början av 1440-talet. Redaktör var domprosten Birger i Strängnäs. Samlingen är indelad i huvudgrupper. Bestämmelser om samma ämne har grupperats flockvis från olika statuter. Det trycktes år 1525.
Med kvittande av rättegångskostnaderna.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
I diplomatiken den brevled som i synnerhet i privata brev förekommer efter dispositio, narratio eller petitio och som således avslutar brevet. Den har definierats som den del som utvecklar framställningens föremål.
Förvaltningsidealet om endräkt, mål för samförstånd i överenskommelsen mellan parter i tvistemål om en ämbetsmans tjänsteutövning.
”En för alla bindande trosbekännelse”, antagen i Uppsala 1593, kallas också Uppsala mötes beslut om religionen, tryckt 1594. Confessio fidei innehöll de tre fornkyrkliga symbola: Augsburgska bekännelsen (Augusta invariata) och kyrkoordningen 1571, som gjordes till grund för lära och kult.
Tilläggstitel för kaplan i en domkyrka.
Bekräftelse, stadfästelse av offentligt fattat beslut.
Lekmannabroder.
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
Lärare som hade befattning som rektorns närmaste man och ställföreträdare vid trivialskola och äldre läroverk. Conrectorn räknades till prästeståndet och var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen.
Den liturgiska handling som syftar till att inviga personer eller föremål till heligt bruk. En consecratio förrättades vanligen av en biskop i motsats till de enklare benediktionerna. Som concretatio räknades vigning av biskop eller klosterjungfrur, invigning av kyrka, altare, kalk och paten.
Medlem av ett konsistorium, beteckning för en medlem av ett domkapitel (konsistorium) i det svenska riket och storfurstendömet Finland. I Gamla Finland användes beteckningen consistorialis (eller assessor ordinarius consistorii) för medlem av evangelisk-lutherskt konsistorium.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets konsistorium för att införas i statskalendern.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Under perioden 1607–1649 och 1726–1727 planerat men aldrig genomfört centralorgan för kyrkans centralstyrelse. Det skulle bestå av tolv medlemmar, hälften andliga och hälften lekmän, och sammanträda en gång om året för att övervaka biskoparna och döma i kyrkliga tvistemål. Konsistoriet var inte tänkt som ett beständigt administrativt verk, utan skulle finnas till för att kontrollera biskoparna och döma i andliga ”klagemålssaker”. Termen förekom 1607 vid Karl IX:s kröning. Gustav II Adolf framlade ett förslag om dess grundande 1623 som förföll. Instruktion för consistorium ecclesiasticum general gavs den 7 juli 1645, men något riksdagsbeslut om grundandet kunde inte fattas 1649. Frågan återupptogs vid 1726–1727 års riksdag och behandlades då vidlyftigt av ecklesiastikdeputationen, men saken lämnades ”tills vidare liggande”.
Benämning på särskilda möten mellan biskopar och andra framstående präster som under senare delen av 1600-talet hölls tillsammans med kapitlet i Stockholm.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
Begrepp för rättsparadoxer som gjorde fällande dom omöjlig, till exempel allmogens låga intresse för att stämma kronans befattningshavare för tjänstebrott eller rättens alltför hårda krav på två ojäviga åsynavittnen (legal bevisföring) för fällande dom. Contradictio in adiecto undergrävde domarens möjligheter till fällande dom, trots övertygelsen om ämbetshavarens skuld till påtalat missbruk.
”Mot lagen”.
Birgittinsystrarnas veckoritual, som trycktes och kodifierades 1512.
Visitationsdistrikt inom dominikanorden som bildades av Visby med Reval och Åbo. Senare tillkom också Viborg i Finland. Verksamheten kulminerade på 1200-talet och det var till Visby som biskop Thomas av Åbo begav sig efter sin avsägelse 1245.
Munkar och nunnor som under medeltiden utförde de lägre klostersysslorna.
Lekbroder.
Skolkalas, förekom i de medeltida katedralskolorna och tog stundom anstötliga former. I Uppland förbjöds de på en synod 1412 och förbudet upprepades 1417, med undantag för dem som kunde hållas på ett anständigt sätt.
Kustodmöte. Möte där representanterna bestod av ledarna för kustoderna i en provins inom franciskanorden. Mötet kunde ersätta provinsialkapitlet under de år då det inte kunde sammanträda.
Ursprungligen materiella bevis eller synliga tecken på ett begånget brott (vid mord ett lik, vid myntförfalskning det förfalskade myntet eller de verktyg som hade använts vid förfalskningen), sedermera sammanfattningen av de objektiva och subjektiva förutsättningarna för ett brott.
Lagsamling. Den indelas sedan medeltiden i corpus juris civilis, närmast en samling av romerska rättens samlingar från Justinianus tid (527–656) och corpus juris canonici, en samling med olika kyrkomötens och påvliga beslut som bildade kyrkorätten.
Ordnad samling av rättslärdas utlåtanden innehållande huvuddelen av kejsar Justinianus kodifikation av den romerska rätten 527–656. Samlingen bestod av institutiones, digesterna (pandecta), codex och novellae. Ett stort antal rättsprinciper och -regler hämtades från denna rättskälla och införlivades genom hovrätternas rättspraxis med svensk rätt från cirka 1630. Tillämpningen av utländsk rätt minskade efter 1680 och förbjöds i 1734 års lag.
Den avslutande delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Den innehåller de element som utgör bekräftelse på eller stadfästelse av diplomets innehåll. Normalt insattes corroboratio omedelbart före datumsformeln. I corroboratio ingår ofta uppgifter om handlingsvittnen.
Ett slags väktare vid den medeltida katedralskolan. Det fanns tendenser till självstyre hos eleverna, och det är möjligt att corycei utsågs av eleverna själva.
Benämning på alla som ingick i uppvaktningen vid hovet.
Återkommande formell mottagning vid hovet, hos monarken eller annan furstlig person, för den kungliga uppvaktningen och personer som kommit för att presenteras. Denna mer eller mindre regelbundna mottagningsform fick sin början 1680 vid dåvarande änkedrottningens hov.
”Skuld”, oaktsamhet, vårdslöshet, utan uppsåt. Om en tjänsteman vållade kronan skada genom oaktsamhet eller vårdslöshet skulle han ersätta skadan. Om skadan däremot hade uppkommit av våda, det vill säga varit en olyckshändelse, var han inte skadeståndsskyldig.
”Med Gud och segrande vapen”, ett af Gustaf II Adolfs (regent 30.10.1611–6.11.1632) valspråk .
Beseglingen med en blybulla med ett hampsnöre. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden innehöll ett åliggande.
Beseglingen med en blybulla med trådar av rött och gult eller enfärgat silke. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden gav adressaten en rättighet.
”Med tillstånd och uteslutande rätt”, ensamrätt till och oavsett censuren beviljad rätt att offentliggöra och låta trycka enskilt skriftligt verk.
Tjänsteförrättande kyrkoherde (pastor) eller nådårspredikant.
Kyrkopräst, kyrkoherde, kaplan.
Ordningsman vid en medeltida katedralskola. I katedralskolan fanns tendenser till självstyre hos eleverna. Det är därför möjligt att custodes utsågs av eleverna själva.
Arkivkustos, tjänstebeteckning för riksarkivarien 1626–1713. Han biträddes i sitt ämbete av rikshistoriografen.

D

Ordensprovins till vilken de nordiska franciskanerna hörde. Provinsen leddes av en provinsialminister. Enligt en bestämmelse 1390 skulle provinsialministern i Dacia turvis väljas från Danmark eller från Sverige/Norge. Bestämmelsen beaktades i huvudsak under hela 1400-talet. Om provinsialministern var dansk skulle hans ställföreträdare, provinsialvikarien, väljas från Sverige/Norge och vice versa.
Till lantmätare utgående dagtraktamente från 1766 för det ordinarie arbete som han utförde utanför sin egen boningsort.
Allmänt om journal eller förteckning som dagligen fördes av tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till Kammarkollegium för kontroll.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av armé eller flotta, vid hospital, sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Om jaktmark i ödebygder, den runda från lägerplatsen som jägaren hann tillryggalägga på en dag.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära Åbo varje bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo län skulle för var 40:de rök hålla en stadigvarande arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Förteckning över dagsverken som utfördes av hantlangare till lantmätaren när han förrättade jordskifte och mätningar för att kunna upprätta karta. Varje hemman ansvarade för dagsverket i proportion till sin andel i byamålen. Dagsverkslistan gjordes upp enligt ett visst formulär som angav datum för förrättningarna, vad som hade gjorts, antalet totala dagsverken per hemman och när de hade utförts.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
De extra 18 kronodagsverken som varje hemman sedan slutet av 1500-talet skulle utgöra till kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar. De erlades i dräng- och ökedagsverken. År 1650 fastslog landshövdingen antalet dagsverken i sitt län. År 1652 blev den en permanent börda och antalet dagsverken fixerades i hela riket. Då kunde dagsverkena också erläggas i penningar. De infördes då i jordeboken som en del av jordeboksräntan. Dagsverkena fick inte utkrävas av utarrenderade kungsgårdar, och dagsverkspenningar utgick av de hemman som kronan behållit.
Tjänsteman som förde bok över utförda och planerade dagsverken, förekom i början av 1700-talet vid Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor i Karlskrona och i Ämbetskollegium i Stockholm.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Datum. Även om arbete som betalades per dag (dagtals).
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Vanligen 14-lödigt silvermynt av något över 2 lods vikt. I den allmänna penningrörelsen fick från 1619 den slagna dalern, som hade allt lägre silverhalt än de tidigare slagna dalrarna, namnet riksdaler. Den avskaffades i Sverige 1873.
Benämning på vissa äldre svenska mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker). Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Mynt i koppar, som hastigt föll i värde. Myntet knöts 1633 till silverdalerns värde, då 1 daler silver motsvarade 2 daler i koppar, vilket justerades flera gånger. Den 7 oktober 1766 nedsattes kopparmyntets värde för sista gången till 3 per 1 daler silver, ett värde som var i bruk till 1776, då räkningen i riksdaler, skillingar och rundstycken infördes.
Gällande eller gångbart mynt 1664–1776. Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Ersättning åt kyrkvärd eller uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Lärartjänst vid bl.a. universitet och kadettskolor. Dansmästaren övade inte enbart dans med eleverna utan lärde dem också att föra kroppen rätt, graciöst och höviskt.
Sveriges drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”. Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Datumsformel enligt en biskops eller en kungs regeringsår.
Datering. Den del av slutformeln i ett diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Dekan vid artesfakulteten vid det medeltida universitetet i Uppsala. Tjänsten är belagd redan 1481, nästan omedelbart efter universitetets grundande.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Avgift som avlades av borgare och adelsmän som flyttade ut ur landet.
Ursprungligen benämning på de kyrkliga ordningsföreskrifter som gavs ut av svenska kyrkan år 1544 angående kyrkofrid, kyrkobesök och landsstrykare. Allmänt: kyrkliga författningar, kyrkoordning, kyrkolag, kyrkobalk.
Samling av den kanoniska rätten som sammanställdes av Gratianus efter 1140. Den är indelad i tre delar. Den första delen indelas i ”distinctiones” som i sin tur indelas i ”canones”. Den andra delen indelas i ”Causae” och dessa i ”questiones”, vilka sedan indelas i ”Canones”. Den tredje delen indelas i ”Distinctiones” med motsvarande ”canones”. Den utgör också den första delen av en samling med sex lagtexter som gick under namnet Corpus Juris Canonici. Den ägde laga kraft i den katolska kyrkan till 1917, då den förnyades.
Benämning på protokoll som upprättades av skattläggningkommissionen vid en skatterevision, detsamma som revisionsdeduktion.
Officiell benämning på den skriftliga redogörelse eller utredning till justitierevisionen (konungens högsta domstol), under autonoma tiden senaten, varmed ändring söktes i ett av hovrätten avgjort tvistemål, revisionsinlaga. Allmänt: utredning, beredning.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av minderårighet. Formellt skulle en person vara fjorton år gammal.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av svagsinthet.
Kroppslig missbildning eller lyte. Förlusten av en lem gjorde i princip en person inkompetent för kyrkliga ämbeten som präst. I så fall måste personen ansöka om påvlig dispens.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på frund av att personen i fråga hade dåligt anseende.
Hinder för att ta emot tonsur eller vigning på grund av att ståndaktigheten i tron inte hade prövats. Detta gällde speciellt nyligen kristnade.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning beroende på att personen i sitt tidigare yrke visat bristande mildhet. Det kunde handla om en krigare, en domare som fällt döds- eller stympningsdomar eller en skarprättare.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på ofrihet. Som ofrihet betraktades omyndighet, skuldförpliktelse, livegenskap eller äktenskapliga band.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att personen ingått flera tidigare äktenskap.
Hinder för att mottaga vigning eller tonsur på grund av bristande lärdom.
Under det ständiga knekthållets tid en förteckning över bristerna i en indelt soldats beklädnad och utrustning. Defektsedeln gjordes upp av befälet, efter en granskning vid regementsmöte eller annan kommendering. Defektsedeln tillkännagavs rusthållaren eller roten som måste åtgärda bristerna.
Försvarande, försvar, värn.
Riksdagsutskott med uppgift att utveckla och övervaka försvaret i riket. Defensionsdeputationen tillsattes 1723 av ständerna efter Sekreta utskottets förslag, från riksdagen 1726–1727 av utskottet självt.
Rådsherre i kungliga rådet som ledde landets försvar under Karl XII:s frånvaro, i bruk 1714–1721.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (riksråd), senare av fjorton.
Högtidlig förbimarsch inför en högre militär som en hederbetygelse eller för att undergå mönstring.
Benämning på riksmöte (herredag) för stormän i rikets tjänst under Karl IX och Gustav II Adolf. De förnämsta ständerna bestod av kung, rådsherrar, annat ridderskap och ombud från till exempel prästerskap, krigsbefäl och borgare. De kallades från 1640-talet närmast utskott (vid herredagen senare kallad riksdagen), från 1719 deputation.
Äldre benämning på klockare.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
”Enligt lagen”, rättsligt sett.
Guds tio bud som en sammanfattning av Guds lag och denna lag som norm och utgångspunkt för lagstiftningen och den världsliga överhetens rättsliga agerande. Dekalogen var rättesnöre i svensk rätt från och med högmålsplakatet 1563 fram till cirka 1736.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Ämbetsområde och ämbete för kyrlig dekan; dekanat.
Dekan, diaconus, ärkedjäkne. Medlem av ett domkapitel med rang under en domprost.
Stadganden som påven utfärdade och som infogades i den kanoniska rätten. Gregorius IX:s dekretaler, innehållande bl.a. kravet på celibat för prästerna, infördes i Sverige 1248.
Sakkunnig i kanonisk rätt, titel för teologisk lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Brev i vilket utfärdaren förbinder sig att bedja för mottagaren och innesluta denne i gemenskapen. Ett stort antal delaktighetsbrev för enskilda personer är bevarade. Det förekom också att ett världsligt gille delgavs ett delaktighetsbrev av en kyrklig orden.
Ur den under beredning varande lagens synpunkt, enligt den under beredning varande lagen.
”Enligt den givna lagen”, ur gällande lags synpunkt, angående gällande lag.
Kronprins.
Av tjänstemän begångna ämbetsbrott, tjänstebrott. Motsats: tjänsteförsummelse.
Av tjänstemän begångna försummelsebrott. Motsats: ämbetsbrott, tjänstebrott.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids) fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Principen för hur mycket jord ett enskilt hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783 hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av hävd hade innehaft.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare, god man eller motpart, kontrapart, part vid exekution, rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Person som tillsammans med andra gemensamt äger något, till exempel en fastighet.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Benämning som en tid var i användning för avdelningen för flickor vid huvudskolan i Viborg.
Vid huvudskolan i Viborg 1788–1805 verksam klass eller avdelning för flickor med tyska som undervisningsspråk. Det officiella namnet ”Demoisellen-Klasse der Haupschule” ändrades år 1800 till ”Demoisellen-Schule”. Dess verksamhet fortsattes 1805 av den självständiga dotterskolan.
Benämning på ett ryskt silvermynt (från 1200-talet) som var gångbart överallt i länderna öster om Östersjön.
Berövande av adelskap, av latinets nobilis, ädling. Denobilisation kunde komma i fråga då en adelsman begått ett allvarligt brott. Adelsmannen förlorade namn, heder och värdighet samt de privilegier som följde med adelskapet.
Snittet i ett chirographum.
I Ryssland betjänt hos civila och militära tjänstemän, senare endast hos officerare. Under stora ofreden inom den ryska ockupationsförvaltningen i Viborgs kommendantskap använd benämning på de lokala fogdarnas och länsmännens underordnade medhjälpare.
Skriftlig brottsanmälan eller muntlig angivelse, vare sig någon tillika utpekas som gärningsman eller inte, övergående under självständighetstiden i skriftlig anmälan rörande förpantning.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Till 1695 initiationsrit för intagning av nya studenter till studentlivet vid universiteten; depositio cornuum (lat.) eller ”hornens avläggande”. Ceremonin infördes i Uppsala redan 1595.
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll, reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupperna. Vanligen uppsattes vid mobilisering en depotbataljon för varje infanteriregemente.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Beskärd del, andel, lott. Enligt kunglig resolution 1675 den ersättning in natura och persedlar som en ämbetsman eller annan person (deputatist) fick utöver sin ordinarie lön. Deputat gällde vissa kyrkliga statsanslag till prästerskapet i krigshärjade Karelen och Viborgs län från 1675, där man inte kunnat utmäta tiondeskatt eftersom det inte gått att förrätta mantalsskrivning (prästernas deputat, deputatspannmål).
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Den som blir förtroendevald, erhåller deputat.
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud, fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Utskott för överläggning med ledamöter från adeln, präster- och borgarståndet, vilket tillsattes vid riksdag av Sekreta utskottet. År 1719 tillsattes Deputerade över statsverket, 1720 Deputerade över defensions- och statsverket och 1726–1727 Statsdeputationen
Rymma, avvika från krigstjänst.
Dom som fälldes i ett mål i en överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Person som rymt från krigstjänst.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för personer som vid rekrytutskrivningen hade uppgifter av samma slag som en sotnik.
Ritning, utkast eller plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Mindre militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Samlande benämning under svenska tiden på personer som hölls i fängsligt förvar utan att vara dömda för något.
Benämning på den omorganisation av det ständiga båtsmanshållet som genomfördes under Karl XI och var klar 1687. Omorganisationen grundade sig på det växande behovet av båtsmän och innebar bl.a. en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap.
Rätten att ingripa då en utnämnd kyrklig tjänsteman eller präst inte inom utsatt tid besatt sitt ämbete.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs finsk-svenska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Termen har i svensk medeltid mer eller mindre oegentligt fått beteckna vissa medeltidskällor av sinsemällan ganska olika karaktär, men med de gemensamma draget att de oftare än annalerna meddelar inte enbart år, utan också datum för de noterade händelserna. Diarier som utgör dagliga anteckningar över in- och utgående ärenden har inte bevarats från nordisk medeltid, utan de äldsta är från 1500-talet.
Av ämbetsverk eller annan offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en registrator eller aktuarie.
Av församlingspräst förd foliebok över personer som flyttat till eller från församlingen. I diariet antecknades personernas namn, karaktär och kön jämte uppgifter om varifrån de kom eller vart de flyttade. Uppgifterna antecknades sedan 1748 också i husförhörslängden.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
Representant i dominikanordens generalkapitel och i provinskapitlen.
Medlem i det utskott som biträdde franciskanordens provinsialminister i dennes ämbetsutövning.
Ställning som högsta kapiteldignitet; titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
I Ryssland generell benämning på ämbetsverk, domstol och kyrkligt ämbetsverk, särskilt sådant kyrkligt ämbetsverk som underlydde eparchialförvaltningen. Termen förekom även i Sverige avseende domstol, särskilt överrätt.
Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Predikan varmed en präst som flyttar från församlingen tar avsked från sina församlingsbor.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas diplom eller även urkund på svenska.
Person som har i uppgift att sköta underhandlingar med främmande stater; sändebud vid ett utländskt hov; medlem av diplomatkåren.
Typ av avskriftssamling som innehåller alla slag av medeltida brev som anses vara av historiskt intresse. Beteckningen uppträder först på 1700-talet och användes inte under medeltiden.Traditionen inleddes i Sverige i Antikvitetskollegium och hit hör Örnhielms, Peringskiölds, N.R. Brocmans och L.F. Rääfs diplomatarier och B.E. Hildebrands samling. På 1800-talet tillkom avskrifter från utländska arkiv. Under 1900-talet ersattes de handskrivna kopiorna av fotografier.
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett hov eller av ett statsöverhuvud.
Administration, förvaltning, huvudsakligen om presidium eller ordförandeskap. Under medeltiden fram till 1527: den romersk-katolska kyrkokalendern där de för varje dag förekommande mässorna och festerna är upptecknade.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt verk eller ett styrande kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Direktion med ansvar för rikets hospital och barnhus 1766–1773. Direktionen föregicks av Hospitaldeputationen och efterträddes av Serafimerordensgillet.
Annat namn på Generaltullarrendesocieteten, en överstyrelse för tullverket 1803–1812.
Direktörsämbete inom hovet ovanför kapellmästaren, vilket gick under benämningen ’ha direktion över musiken’. På hovstat och som ämbete distinkt utbildat senast på 1720-talet, men förekom sporadiskt redan på 1600-talet. Från 1700-talets slut bestod direktionen av direktör, andre direktör och sekreterare och fungerade som direktionen för Kungliga teatrarna. Ämbetet innehades av adelsmän med hovämbete på kammarherrenivå (rang). Innehavaren förenade sysslan med andra hovämbeten. Kapellmästare förordnades under 1700-talets första hälft ibland också direktion över musiken med därtill hörande lön.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Chef för lantmäteriet med rätt till enrådighetsbeslut. Han skulle leda och övervaka lantmätarna och lantmäteriväsendet. Direktorn över lantmäteriet ersatte 1683 inspektorn över lantmäteriet och var stationerad i Kammarkollegiums räknekammare, från 1684 vid det skilda centrala ämbetsverket Lantmäterikontoret i Stockholm. Tjänstebeteckningen ändrades till överdirektor i instruktionen 1699, till karaktären först 1720.
Hovtjänsteman, chef över hovekonomin – hovhushållningen, köksregionerna och hovförtäringen – inom monarkens hovstat. Tjänsten inrättades över hovkontrollören, högst antagligt 1767, som sedan 1680-talet hade övervakat kökets införskaffningar, varuförbrukningen och personalen. I hovkalendrarna omnämns hovekonomin förmodligen första gången 1767, i stället för kök och skafferi. Från och med 1780 står de under kök och fatabur. Direktören hade i slutet av 1700-talet under sig ekonomiehovmästare, ekonomiekamrerare, hovkontrollör, köksmästare, köksskrivare, skaffare, inköpare, hovkonditor, hovbagare och fatabursåldfru.
Chef för Kungliga teatrarna. Ämbetet utsöndrades 1780 ur uppdraget att ha direktion över musiken och hovkapellet, och var också senare nära förbundet med direktion för musik och hovkapell. Under direktören fanns en andre direktör (även kallad vice direktör eller underdirektör) och sekreterare, och de bildade tillsammans Kungliga spektakeldirektionen.
Titel som på 1740-talet gavs åt Daniel Ekström, som var ledamot i Vetenskapsakademien och tillverkade vetenskapliga instrument. Från 1753 var verkstaden inhyst i observatoriets källare. Formellt var Ekström dock inte underställd Vetenskapsakademien. Staten inlöste verkstaden år 1755 efter hans död. Därefter underställdes verkstaden Vetenskapsakademien.
I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Ett av de sex departement som Dirigerande senaten var indelad i från 1763. I detta departement handlades ärendena rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland i expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden. Fram till 1805 utövade departementet senatens funktioner som högsta rättsinstans för dessa regioner. Därefter överfördes brottmålen till senatens fjärde departement, medan civilmålen fortfarande behandlades i tredje departementet.
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Epitet som ofta används i medeltidslatinet och bäst kan översättas med ”den förståndige eller gode mannen”.
Äta vid eget bord, vara bofast någonstans, ha ett eget hushåll. Uttrycket förekom redan i landskapslagarna. För tjänstefolk, som uppbar årslön vid hovet, hos biskopar, hos adelsmän eller hos ofrälse hovrättsassessorer behövde mantalspenningar inte erläggas.
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Kontor i Kommerskollegium som inrättades 1766 för att administrera tidsbundna lån åt fabriker och manufakturer, mot en bestämd ränta. Diskontkontoret fick sina medel på kredit från Riksens ständers bank.
Samlande benämning på de tidigaste svenska privata affärsbankerna, särskilt i anslutning till den övervakning av dem som idkades av Riksens ständers bank från 1667.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Utredning om haveri.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Föreskrift för apotekare rörande tillredningen av läkemedel. Dispensatoriet var en föregångare till och gammal benämning på farmakopé. Benämningen härstammar från Tyskland där den första för såväl läkare som apotekater avsedda läkemedelskodexen utkom under namnet dispensatorium i Nürnberg år 1477.
Den del av ett medeltida diplom som ger uttryck för utställarens vilja eller beslut i den sak eller omständighet för vilket diplomet är utställt.
En befälhavares order inför en marsch eller strid.
Rätt eller befogenhet att fritt förfoga och bestämma över sak eller jord, utan rätten att sälja, låta gå i arv eller överlåta åt annan.
Vid sidan av föreläsning den viktigaste av den medeltida lärda undervisningen. Metoden tillämpades systematiskt från och med 1100-talet. Vid en disputation ställde magistern frågan och en baccalaureus besvarade den som respondent. De övriga närvarande hade rätt att göra objectiones, invändningar. Åhörandet och deltagandet var obligatoriskt för den som ville erhålla lärda grader.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig avhandling eller framställda teser; hålla offentlig disputation vid universitet eller domkapitel över vetenskaplig avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Omtvistad riksgräns, benämning på riksgränsen mellan Finland och Ryssland efter 1721.
Beteckning för de områden och hemman (disputerligt område, disputerligt hemman) som vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 hamnade i ingenmansland till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter. Inga myndigheter eller domstolar var verksamma i dessa områden.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
Igenkänningstecken, kännetecken som anger tjänstegrad eller tjänsteår, art av uppförande eller avlagt kunskapsprov. Benämningen används till exempel om pipkragar till prästdräkt och kokarder på polishattar men också om militära utmärkelsetecken, särskilt medaljer, ordenstecken och dylikt.
Avgift som betalades åt kaniker för att dessa skulle medverka i domkyrkans dagliga bönestunder. Systemet infördes under senmedeltiden när kanikerna åtnjöt inkomster från sina prebenden och började negligera de gemensamma uppdragen i domkyrkan.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i Åbo generalguvernement indelades guvernementet i distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I Gamla Finland utgjorde Viborgs provins 1721–1744 ett enda distrikt eller lantkommissariat.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Från 1725 chef för lantmäteridistrikt som även (efter 1736) ansvarade för regleringen av mått och vikter inom sitt tjänstedistrikt.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Skarprättare, under 1500-talet särskilt om den som avrättade tjuvar.
Ändring av villkoren för ett beneficium, som innebar delning och skapande av två eller flera tjänster. Med domkapitlets medgivande kunde biskopen dela ett kanonikat i två tjänster om det fanns en skälig orsak. Ett prästerligt bord kunde delas om avståndet till kyrkan blev för långt för dem som bodde i utkanten.
Sätt att fånga vilda djur och fåglar med giller, snaror, fällor och fallgropar.
Tidvis på jägeristaten under 1700-talet upptagen tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Student eller skoldjäken som av ledarna för de interimistiska konsistorierna under stora ofreden (1717–1721) hastigt prästvigts för att kunna besätta en ledig prästtjänst. Djäkneprästerna måste efter ofreden avlägga prästexamen för att få fortsätta på sin prästerliga befattning.
Bostad eller kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Akademisk titel som medförde rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Lärd man; beteckning som användes hela medeltiden och efter universitetens uppkomst speciellt om den högsta lärda graden. Titlarna professor och magister användes ofta som synonymer. På 1400-talet reserverades doctorstiteln i Paris och Oxford för den högsta graden i de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i Åbo 1781.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
dom
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Användes under medeltiden ibland som epitet för nämndemän. Eventuellt är det fråga om någon form av ”yrkesbeteckning” som övergått i släktnamn. Företeelsen kan spåras på 1550-talet. I Ålands dombok för år 1607 användes benämningen domare för den främste nämndemannen i varje åländsk nämnd.
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Domarämbete, domaryrke.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Personell skatt på landsbygden införd 1483 för varje rök för att bekosta domares (och tingsrätters) underhåll. Skatten avskaffades under 1500-talet, senast 1602. Termen används ofta i forskningen synonymt med den 1602 och 1604 införda lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna.
Avgift (införd i Helsingfors 1694) med syfte att stärka magistratens lönebudget. Konungens stadfästelse på denna inkomstpost gavs 1693.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Ring av stenar, vanligen med en, ”den anklagades sten” i mitten. Enligt folklig tradition var en sådan ring en sammanträdesplats för ett lokalt ting. Två domarringar har påträffats i Finland och bägge ligger i samband med järnåldersgravfält. Namnet Käräjämäki (tingsbacken) i Kumo är belagt från 1463. Domarringen i Eura är utritad på Olaus Magni Charta Marina.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet. Under svenska tiden en underrätts inbundna domstolsprotokoll, övergående från 1549 och särskilt efter 1614 i betydelsen huvudprotokoll vid härads-, kämnärs-, rådstugu- och lagmansrätter samt vid vissa specialdomstolar. Vid vissa hovrätter avses med domböcker också inbundna arkivexemplar av domar i civilmål som är undertecknade av alla dem som var med om att fatta beslutet. Domböckerna sändes årligen in till kammaren för granskning, från 1723 till hovrätten.
Om fullständig avskrift av dombok, använt från slutet av 1500-talet och särskilt efter 1614. År 1549 ålades häradshövdingarna att föra dombok för att två gånger per år sända dem till kammaren i Stockholm för kontroll. Beslutet ledde så småningom till att det uppstod konceptdomböcker, renskrifter för domarens eget behov och lagläsares renskrifter för häradshövdingen. Efter 1593 skulle en beseglad renskrift av tingsförrättarens privata dombok förvaras i häradskistan, häradets arkiv. Samma år stadgades att häradshövdingen skulle sända renoverade domböcker till kansliet. Stadgandena från 1593 förnyades 1602. Samma stadganden ingick också i den instruktion som 1602 gavs för ståthållare och fogdar i Finland. Efter 1701 saknas i de renoverade domböckerna ofta uppbud, lagfarter och inteckningar, och senast från 1712, också protokollen över de mål som underställts hovrätten för slutlig dom.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Dispositiv urkund, varigenom den dömande kungör den fällda domen till efterrättelse. Dombrev omnämns i Magnus Erikssons landslag. Ofta utfärdades dombrev endast i de fall då målsäganden var villig att utlösa dem. En lagmans dombrev kostade ½ öre.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var dombrott ett tjänstebrott belagt med böter.
Avkunna dom; fälla dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta dom eller utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst, präst vid domkyrka.
Jungfru, titel för en sorts hovfröken under högmedeltiden. Domicella användes på annat sätt än den maskulina titeln ”domicellus”. Titeln användes av ogifta kvinnor som tillhörde högfrälset, men inte av ogifta kvinnor inom kungahuset.
Korsyster som i klarissornas konvent förmedlade undervisning i läsning och skrivning.
Orden grundad av den helige Dominikus år 1216. Den antog augustinregeln och stadfästes av påven samma år. Ordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära myndighet var generalkapitlet som sammanträdde vartannat år. Orden var 1228 indelad i tolv provinser.
Direkt äganderätt: cirka 1523–1789 särskilt om kronans och adelns oinskränkta rätt till jorden, egentligen dess produktion.
Innehav av antingen äganderätt eller nyttjanderätt till jord.
Fullständig äganderätt och nyttjanderätt till jord.
Nyttjanderätt: cirka 1523–1789 särskilt om bondes ärftliga rätt att bebo och bruka ett hemman.
Husbonde, under medeltiden även religiös ledare eller riddare.
Under medeltiden i katolska kyrkan klerkkollegium knutet till en domkyrka som fungerade som biskopens rådgivare och medhjälpare i stiftsstyrelsen. Domkapitlet hade rätt att förvalta kapitelsegendomen, anta nya medlemmar, utöva inre disciplinär myndighet samt utge statuter gällande kapitlets egen verksamhetskrets. Domkapitlet utsåg biskop genom röstning. Biskopen var skyldig att i alla viktiga frågor inhämta domkapitlets råd och då de berörde domkapitlets intressen också inhämta domkapitlets bifall. När biskopsstolen var vakant övergick hela den biskopliga dom- och förvaltningsmyndigheten till domkapitlet. Under 1200-talet ökade domkapitlets makt när det började utkräva av en nyvald electus edsvurna valkapitulationer. Domkapitlets föreståndare var vanligen prost, i några fall dekan. Ledamöter var praelatus. I mitten av 1500-talet var de gamla katolska domkapitlen upplösta eller också existerade de enbart på pappret.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av världslig eller kyrklig domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en dom som hade vunnit laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift med vilken dom eller utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde. Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Under stora ofreden titel som bars av preses för de evangelisk-lutherska konsistorier som inrättades av den ryska ockupationsförvaltningen både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Adjunkt i anställningsförhållande till en domprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Under svenska tiden på vissa håll förekommande personlig skatt som utgick för att avlöna en domhavande (i stället för häradshövdingen) eller hyra tingshus. Domränta förekom eventuellt också i Finland. Den bör inte förväxlas med tingsgästningen under pågående ting.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Samlande benämning på mål eller ärenden som föll under domstols handläggning och dom, oavsett om det var frågan om civilmål eller brottmål. Domsaker förekom bara under svenska tiden. Termen användes också under 1500-talet i formen domssak, och avsåg då domares andel i böterna.
Från 1615 av part eller dömd person till Kgl. Maj:t eller hovrätt riktad anhållan om att få veta motiveringarna till domen eller utslaget. Termen användes också om den skriftliga handling som innehöll en domsmotivering. Förfarandet uppkom som ett resultat av att konungen inte behövde uppge sina domskäl och att hovrätterna tillämpade en domskrivningsteknik som inte redogjorde för meningsskiljaktigheter mellan domarna. Underrätterna måste emellertid alltid uppge sina domskäl.
Sigill som användes för besegling av dom utfärdad i kungens namn. Enstaka domsigill är kända från Magnus Ladulås tid. Domsigill användes regelbundet endast under Magnus Erikssons regering. Sigillet hade inskriptionen ”ad causas” och ersattes ett par gånger med ett sigill som hade inskriptionen ”ad officium”.
Skrivare vid en domstol; arvodesbefattning vid underrätt på landsbygden. Domskrivaren hade i uppdrag att skriva domstolsprotokoll, särskilt sådana som löstes ut med domlösen av berörd(a) person(er).
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Grundsats eller princip efter vilken dom avkunnas, domarregel.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Domstol, instans. Ibland är det svårt att skilja mellan domsställe och ställe där rätt skipas: tingsplats eller lagmansdomställe.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Lag eller författning om domstolar och deras förhållande till varandra. Termen användes huvudsakligen i samband med Karl den tolftes domstolsordning eller 1718 års justitiereform, med vilken häradsrätterna och lagmansrätterna slogs ihop under en lagman, med två häradshövdingar som bisittare och en nämnd. Reformen indrogs av ständerna 1719.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under rättegång som medförde rätt att söka rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom natt och år från beslutet.
Domfäst. Inom förvaltningen under svenska tiden i betydelsen verkställd genom den makt eller auktoritet som ett domslut eller myndighetsbeslut gav. Allmänt: maktfullkomlig, tvärsäker.
Under svenska tiden detsamma som domsrätt (jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Person (adelsman (donatarie), gunstling, tjänsteman) eller samfund (ämbetsverk, akademi, hospital) som cirka 1523–1682 innehade kunglig donation.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs län till cirka 1867.
I Gamla Finland överlåtelse av kronohemman, egentligen skatteintäkterna från sådana hemman, till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt. Besittningsvillkoren för donationsgodsen i Gamla Finland skilde sig från besittningsvilkoren för gods som i Ryssland avhändes till adeln. Även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
I Gamla Finland, förutom överlåtelse av skatteintäkterna från kronohemman till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt, även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Under medeltiden en gåva (själagåva) till kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Bonde på donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och Kymmenegårds län med frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick rätt att friköpa de hemman som de hade besittningsrätt till.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700 gods som donerades till ryska adelsmän i Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds donation av hemman till allodialt frälse 1682. År 1867 beviljade lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
Avbildning av donator eller donatorer till minne av en donation. Under medeltiden föreom det ofta i kyrkliga sammanhang att donationer förevigades genom avbildningar av givaren. Donatorsbilder kan förekomma både på byggnader och på mindre föremål.
Fasta eller lösa avbildningar av en donators vapen som skulle utmärka givaren av kyrkliga föremål eller byggnader/byggnadsdelar. Att utmärka minnet av givmilda personer genom donatorsvapen var synnerligen allmänt på 1400-talet.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
I Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen fruntimmersskola kom i bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen livdrabant fick officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Chef för drabanter, vanligen översten för Kgl. Maj:ts garde eller en överstelöjtnant.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med rang närmast efter major.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med överstes rang.
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en ed åt staden och hade rätt till en viss lön för varje läst råg som han lossade.
Officiell tolk vid hov eller beskickning i Orienten.
På 1600-talet en beriden infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av ryttmästare och fänrik som motsvarades av kornett.
Militär postförsändelse med en dragon.
Bonde som rustade en ryttare vid ett dragonregemente.
Mindre medicinalvikt motsvarande 1/8 uns.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
Det avstånd som av stadens syllsättare skulle mätas ut mellan varje hus på tättbebyggda platser. Ändamålet var att hindra att ”droppar röta andras tak”. Syllsättarna tillkallades också i tvister angående dropprum. Dropprum omtalades sista gången i Stockholm 1584.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I Kalmar recess 1436 ingick en bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
Mantalsdagsverke på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar, för skattebönder också på donationsgods. Antalet fastslogs på 1652 års riksdag till tolv drängdagsverken per år och hemman. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Drängdagsverkena infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
År 1576 utfärdades bestämmelser om taxering av hantverkare, mästersvenner, ämbetskarlar och legodrängar, eftersom det ansågs att dessa yrkeskategorier krävde för höga löner eller priser av bönderna. Drängepenningarna redovisades 1576–1577.
De längder som upprättades i samband med utkrävandet av drängepenningar.
Ryttaravdelning bestående av adelns tjänare.
Form av dödsstraff. En överbevist trollkvinna skulle föras ut till havs, ryggen skulle knäckas och sedan skulle hon bunden sänkas ner i vattnet. Det är osäkert huruvida straffet har använts under medeltiden i Sverige.
Skattkammare, förrådshus, allmän kassa.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Drätsel- och byggnadskollegium var det fjärde kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegium, handelskollegium samt hantverkskollegium. Drätsel- och byggnadskollegium i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för drätsel- och byggnadsärenden samt brandskydd. Antalet kollegium och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Instruktion för hur en myndighets eller en stads ekonomiska förvaltning bör skötas.
Enhet som sköter ekonomisk förvaltning. Termen användes också om finansförvaltningen i allmänhet. Exempel på drätselverk är Drätsel- och byggnadskollegium och drätselkammare.
Postföring två gånger i veckan (under den tid då det normala var en gång i veckan). Dubbel post fanns på 1690-talet i Österbotten, Åbo län, Nylands och Tavastehus län samt i Savolax och Kymmenegårds län.
Knekt beväpnad med harnesk och spets eller pik, erhöll dubbel lön (sold) i motsats till hakeskyttarna.
Från 1680-talet ett säterirusthåll som ställde upp och underhöll två dragoner och två hästar, i motsats till normen om en dragon och häst per rusthåll. Det förekom också tredubbelt berustade säterier.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster, lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett tjänsteår räknades som två när en tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också rätt att räkna dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Den extra båtsman som roten kunde åläggas att ställa upp i krigstider.
Reservregementen som uppsattes under stora nordiska kriget i början av 1700-talet för att sköta landets försvar på hemmafronten.
duk
Det antal nattvardsgäster som på samma gång kunde knäböja vid altaret och motta nattvarden.
Benämning på den utgåva av 1734 års lag som gavs ut 1780. Uttrycket kom sig av att boktryckaren hade utlovat en silverdukat till var och en som kunde finna ett tryckfel i lagboken. Upplagan låg till grund för de faksimilutgåvor som under 1900-talet togs av 1734 års lag.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Pennföring eller handställning.
De böter som ett härad skulle erlägga för ett dråp på man eller kvinna där den skyldiga till dråpet inom natt och år inte kunnat dömas eller uppspanas. Dulgaböter erlades efter mantalet och uppbars av kronofogden. Av bötessumman gick hälften till kronan och andra hälften till målsäganden. Dulgadråpsböter ingick dock inte i den medeltida stadslagen.
Outredd, tvivelaktig sak.
Under medeltiden före landslagen, ett rättsmål som inte kunde bevisas av någondera parten och som därför bevisades med svarandens edgång, med eller utan edgärdsmän.
Under 1600–1700-talet allmän benämning på förbindelse, kommunikation som farled eller väg. Termen användes särskilt om vattenvägar: segelled, båtled, kanal.
Transitotull vid genomfartsled, särskilt vid vatten.
Skjutsning av krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
Benämning på truppernas genomtåg genom eget eller vänskapligt land.
Extra skatt införd 1687 för att åstadkomma en jämnare fördelning av bördan av militära trupptransporter.
Kronotransport av militärt manskap och materiel. Bestämmelser om durchtågsskjutsning infördes 1627. Vederbörande befäl skulle meddela landshövdingen på uppbrottsorten om den tross som medtogs, kommenderingsstyrkan och destinationen samt behovet av hästar och tidpunkten för skjutsningen. Landshövdingen underrättade sedan andra berörda landshövdingar om kommenderingen och marschrutten.
Långvarigt uppehåll vid postkontor i avvaktan på postens ankomst.Om dröjsmålen var återkommande fick den väntande postbonden en särskild ersättning.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Delägare i dykerikompani.
Ledande tjänsteman i ett dykerikompani med privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän