Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
kuninkaanvala
Keskiajalta vuoteen 1772 asti uuden kuninkaan vannoma vala, vuodesta 1523 kruunajaisten yhteydessä. Kaarle XII ei vannonut kuninkaanvalaa. Jos kuningas rikkoi valansa, hänet voitiin syrjäyttää asemastaan.
Herlitz, Nils , Grunddragen av det svenska statsskickets historia , Stockholm: Norstedt 1928 , 21, 89.
Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38 , Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag 1904–1926 , 14. http://runeberg.org/nf/
Sadeniemi, Matti , Nykysuomen sanakirja 1–6. Valtion toimeksiannosta teettänyt Suomalaisen Kirjallisuuden Seura , Helsinki: WSOY 1951–1961 .
Sonck, J. G. (Johan Gideon) , Ruotsalais-suomalainen laki- ja virkakielen sanasto, Svensk-finsk lag- och kurialterminologi , 103 1903 , 192.
Svensk uppslagsbok 1-32 , andra omarbetade och utvidgade upplagan , Malmö: Förlagshuset Norden 1947–1955 .