Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Svensk uppslagsbok 1-32 , andra omarbetade och utvidgade upplagan , Malmö: Förlagshuset Norden 1947–1955 .


A

Civilt, militärt eller kyrkligt offentligt styresorgan som i huvudsak idkar (lokal eller central)förvaltning.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Arvsrätt till frälsejord.
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.

B

Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Avgift som betalades som ersättning för skyldighet att erbjuda borgläger. År 1597 fixerades borglägerspenningarna till 8–12 daler årligen beroende på tjänsteår och grad. Benämningen borgläger försvann på 1600-talet.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.

C

Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister. Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.

D

Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Från 1725 chef för lantmäteridistrikt som även (efter 1736) ansvarade för regleringen av mått och vikter inom sitt tjänstedistrikt.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Under svenska tiden detsamma som domsrätt (jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700 gods som donerades till ryska adelsmän i Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds donation av hemman till allodialt frälse 1682. År 1867 beviljade lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.

E

Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen. Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst. Examen avlades vid universitetens juridiska fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Det förhållande som föreligger när ett rättsanspråk är i ett sådant skick att det kan verkställas. Detta innebär att det har fastställts av en offentlig myndighet och föreligger i skrift som en utskrift av en dom.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektans på gods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.

F

Efter självständigheten den officiella benämningen på den ortodoxa kyrkan i Finland, sedermera Ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Förening grundad 1894 för att främja utvecklingen och brukandet av kärr- och mossodling. Finska mosskulturföreningen hade försöksstationer i olika distrikt vilka utförde odlingsförsök på torvjord. Föreningen bedrev därtill konsultativ verksamhet och utförde systematiska undersökningar av torvmarker. Den erhöll statsbidrag för sin verksamhet, och föreningsstyrelsen var stationerad i Helsingfors.
Militär kår som hade till uppgift att konstruera flottans fartyg och övervaka deras byggnad och underhåll. Verksamheten, som tidigare skötts av skeppsbyggmästare av olika grader, organiserades som militär kår 1793 under benämningen Flottans konstruktionskår. Kåren bestod enligt förordningen från 1798 av en överstelöjtnant, en major, fyra kaptener, fyra löjtnanter och fyra konstruktörer.
Benämning på en administrativ och teknisk befäst hemort (varv, kaserner m.m.) för en större del av en örlogsflotta. Platsen skulle ha säkra och snabba förbindelser till landets centra. Under olika perioder under den svenska tiden fanns en flottstation i Stockholm, Karlskrona, Sveaborg, Viborg och Göteborg. Under autonoma tiden fanns en flottstation på Sveaborg och Skatudden i Helsingfors samt under självständighetstiden i Sandhamn och Obbnäs.
Benämning på regentens personliga adjutanter, om dessa inte innehade generals grad. Flygeladjutanter förekom bl.a. i Ryssland och Preussen.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Benämning på styrelsen för den svenska arméns ingenjörs- och fortifikationskår. Fortifikationspersonalen fick en enhetlig organisation 1634 under ledning av en generalkvartermästare. Åren 1680–1681 utökades Fortifikationen märkbart då fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna och i de tyska besittningarna ställdes under generalkvartermästarens befäl. Fortifikationen fick en regional organisation med brigader år 1721, med underlydande fästningar. Brigadindelningen upphörde 1798 och brigaderna sammanslogs till en Fortifikationsstat, uppdelad i kompanier bestående av stab samt kompani-, informations- och civilstater. År 1811 efterträdde Ingenjörskåren Fortifikationen som ämbetsverk.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Den särskilda frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från världslig domstol. Kyrkans hus och jord var till 1527 fritagna från böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens riddare som hade rätt till ett följe på högst tolv ryttare, väpnare i konungens råd med höst åtta ryttare och väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I praxis blev frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
Den åtgärd då en tjänsteman eller fångförare på arvode med vilja eller av vårdslöshet släppte lös en fånge som han skulle bevaka. Personen kunde straffas med avsättning, i värsta fall med straffarbete eller fängelse och vid lindrig vårdslöshet med böter.
Militär svensk organisation som bildades 1805 och hade i uppgift att skapa en på astronomiska och trigonometriska data baserad karta över Sverige samt att anlägga ett arkiv för dylika kartor. Kåren hade den franska fältmätningskåren i Italien som förebild. Den skulle under krig medfölja generalstaben och förestods av en fältmätningschef, med biträde av en officersstab och en professor i matematik. Kåren förenades 1811 med Fortifikationen och bildade Ingenjörkåren, där den utgjorde en fältmätningsbrigad.
Områden och hemman där kronans gods eller räntor inte fick bortförlänas eller säljas och där förbud mot jordavsöndring rådde under förra delen av 1600-talet (särskilt 1613, 1638 och 1641). Dit hörde ryttare- och knekthemman, till båtmanshållet och boställen anslagna hemman, kungsgårdarna, godsen kring vissa fästningar, akademier och allmännyttiga samfund såsom hospital. Till de förbjudna orterna hörde också skogar som skulle reserveras till bränsle för bergslagen m.m.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet procedur vid administrativa ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens beslut genom föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
Av konungen beviljad rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar, bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672 ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner daler silvermynt till kronan, vilket i förening med reduktionen bröt dess maktställning.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Innehavare av förtroendeämbete 1660–1917.

G

Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Utnämning som tilldelades Anders Bure 1628. Han skulle organisera uppmätning av det svenska riket och utbilda lantmätare. Bure är den enda som har haft titeln.
Centralt ämbetsverk 1791–1794, som fungerade som överstyrelse för flottan. Generalsjömilitekontoret leddes av statssekreteraren för sjöärendena. Generalsjömilitiekontoret ersatte Amiralitetskollegium och ersattes 1794 med Storamiralsämbetena.
Den landsomfattande befolkningsstatistik som från 1756 årligen sammanställdes på basis av läns- eller stiftsvisa befolkningstabeller i Sverige och Finland. Generaltabellen sammanställdes från 1758 av Tabellverket, 1809–1865 av senatens kammarexpedition och 1865–1870 av Temporära statistiska centralbyrån, därefter av av Statistiska ämbetsverket.
Specialdomstol vid gränstullkammare eller -tullstation under svenska tiden för överträdelser av tullförfattningarna (tullmål). En gränstullrätt skulle enligt stadganden från 1700-talets början finnas i varje tullinspektorsdistrikt vid rikets gränser, där sådan rätt behövdes. Gränstullrätter inrättades i Finland efter 1721.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.

H

Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats sigill ännu efter 1827.
Specialdomstol vid fisklägen under svenska tiden, stadgad 1668, verksam från 1669. Hamnrätterna bestod ofta av hamnfogden med fyra fiskare som bisittare. De behandlade mål rörande fiskets utövande och idkare, särskilt mål som gällde ordningen i fiskeläget. Termen används också i betydelsen hamnrättens sammanträde. Allmänt: speciallag gällande för fisklägen.
Avdelning som inrättades vid Kanslikollegium i samband med 1713 års kansliordning. Handelsexpeditionen hade under ledning av ett ombudsråd i uppgift att handlägga ärenden rörande handel, hantverk, städerna, bergsbruk, mynt-, bank- och tullväsendet samt kyrko- och skolärenden. Den slogs 1719 samman med kammarexpeditionen och bildade inrikesexpeditionen. Från 1773 förekom på nytt en separat handels- och finansexpedition, som 1792 återintegrerades med inrikesexpeditionen.
Från 1773 avdelning vid Kanslikollegium med ansvar för finans-, handels- och industriförvaltningen fram till 1792, då expeditionen återintegrerades i inrikesexpeditionen. Handels- och finansexpeditionen inrättades i Sverige på nytt 1809 i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns en finansexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. År 1888 inrättades även en handels- och industriexpedition.
I Sverige under medeltiden, trohetsed avlagd av mansperson inom det världsliga frälset vilken därmed blev konungens man (homo). Med trohetseden följde vissa rättigheter och skyldigheter, ursprungligen rätten till (visst eller vissa) jordagods, skattefrihet och skyldighet att göra krigstjänst i kungens följe.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Samlande benämning på högre eller lägre hovanställda.
Hög ämbetsman i Sverige, med huvudsaklig uppgift från 1650 att övervaka och leda arbetet i Kunglig Majestäts kansli. Hovkanslern hade rätt att delta i vissa av Kanslikollegiums sammanträden, särskilt dem som berörde utrikesförvaltningen. Efter 1777 var hovkanslern chef för utrikesexpeditionen och verkade 1802–1809 som Kunglig Majestäts kanslis näst högsta chef efter kanslipresidenten, med särskilt ansvar för övervakningen av tryckfriheten. Hovkanslern ansvarade från 1580-talet till 1809 även för att de beslut som fattades i rådkammaren blev utfärdade i enlighet med de justerade protokollen och uppsatte skrivelser vid behov. Hovkanslern hade ytterligare från 1719 översyn över Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, från 1785 över teater och från 1802 över boktryckerier, bokhandeln, bibliotek och bokauktionskamrar och tryckfriheten. Efter att Kanslikollegium avskaffats 1801 inrättades en särskild hovkanslersexpedition vid Kunglig Majestäts kansli för att expediera hovkanslerns uppgifter.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv. Drottning Kristinas hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
Hovämbete för gift adelsdam från 1585 som hade överinseende över drottningens eller andra kvinnliga kungliga personers hovhållning. Hovmästarinnan, tidvis överhovmästarinnan, hos drottningen var chef för hovfruntimret. Under perioden 1751–1782 var hovmästarinna en tjänstebeteckning för chefen för serveringen vid den kvinnliga hovhållningen. Hovmästarinneämbetet och överhovmästarinneämbetet var de enda hovämbetena för gifta kvinnor, främst änkor, vid det svenska hovet tills Gustav III 1774 skapade statsfrusysslan. Hovmästarinnorna rekryterades från en begränsad krets av ofta högadliga damer som i allmänhet hade tidigare erfarenhet av hovtjänst och som ingick i familjer och nätverk med hovmän och hovdamer. De var ofta änkor efter riksråd och var i 50–60-årsåldern.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Skola vid ett hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Årlig avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Kontraktsprost vars ämbetsområde begränsades till ett härad. Häradsprostar fanns under 1500-talet bl.a. i Närpes och Letala, där kyrkoherden var prost bara i sin egen kyrksocken, som dessutom bildade ett eget härad. Häradsprostar var mer sällsynta under 1600-talet på grund av att stora församlingar ofta delades. Under 1600- och 1700-talet förekom häradsprostar framför allt i de tidigare danska områdena i södra Sverige.
Skyldighet att hålla en jordbruksfastighet i ett efter ortens sed gott odlingsskick.
Från 1713 tjänstebeteckning för chefen för justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, vilken hade i uppgift att övervaka domstolsväsendet och lagligheten i riket. Tjänstebeteckningen ombildades 1719 till justitiekansler.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
Hedrande tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en titel för biskopar och teologie doktorer.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.

I

Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Militär tjänstegren för ordnande av en armés eller flottas eller ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning.

J

Benämning på kameralt och administrativt distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom adel och prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Från 1735 tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått, mål och vikter före mätning och vägning. Som justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Lagakraftvunnen underrätts- eller hovrättsdom som är felaktig eller en oriktig dom som givits av Högsta domstolen. Ett justitiemisstag kan endast rättas till genom ett resningsförfarande. Justitiemisstag kan förekomma i brottsmål, civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga tvister.
Det fall när en oskyldig person blivit dömd till döden och avrättats.

K

Centralt ämbetsverk för utrikeskorrespondens 1791–1840. Kabinettet förestods av en kabinettsekreterare, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk. Det ersatte Presidentkontoret.
Avdelning som genom 1713 års kansliordning inrättades vid Kanslikollegium för att under ett ombudsråds ledning sköta redovisningen av statsinkomsterna och statsutgifter samt övervaka kronofogdarna. Kammarexpeditionen slogs 1719 samman med Handelsexpeditionen och bildade Inrikesexpeditionen, som inofficiellt fortsatte att kallas Kammarexpeditionen. Åren 1809–1840 verkade Kammarexpeditionen i Sverige på nytt som separat avdelning i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns även en kammarexpedition vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Reglemente eller instruktion som efter 1544 organiserade den centrala förvaltningen av landets finanser i (Räkne- eller Räkninge-)kammaren, efter 1618 i Kammarkollegium som till 1650-talet vanligen kallades riksens räknekammare.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Centralt ämbetsverk 1799–1824 som övervakade finansförvaltningen och dess ämbets- och tjänstemän. Kammarrätten var dömande myndighet i tjänsteärenden och räkenskapsmål, besvärsmyndighet i skattemål, senare också i mål rörande fattigvård. Ursprungligen var den en avdelning inom Kammarkollegium som 1695 blev ett självständigt kollegium. Kammarrätten förestods av en president med ett visst antal kammarråd som bisittare och en eller flera revisionskommissarier. Den ersattes 1824 av Allmänna revisionsrätten.
Från 1626 benämning på Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form. Kanslikollegium avskaffades 1801, medan Kunglig Majestäts kansli bestod fram till 1840. Kanslikollegiums beslutsfattande organ var kanslirådet under rikskanslerns, senare kanslipresidentens, ordförandeskap. Enligt 1720 års kansliordning var Kanslikollegiums huvuduppgifter att administrera, kontrollera, och sköta judiciella funktioner, utrikesärenden samt ärenden rörande riksråds- och ständermöten, privilegier, domsrevisioner, barmhärtighetsanstalter och skolor. Även postverket stod under Kanslikollegiums kontroll. Samtliga beslut som fattades av Kunglig Majestät och riksdagsbesluten dokumenterades av Kanslikollegium, som fungerade som ett regeringskansli och hade en samordnande kontrollfunktion över de andra kollegierna. Dess personal hade högre rang än motsvarande ämbetsmän vid andra kollegier. För att sköta ärendena inrättades vid Kanslikollegium 1663 Justitieexpeditionen, 1713 Handelsexpeditionen och Kammarexpeditionen som 1719 slogs ihop med Inrikesexpeditionen, vars verksamhet fortsatte i likhet med en utrikesexpedition och en krigsexpedition. Efter 1772 fram till 1792 verkade också en handels- och finansexpedition samt en ecklesiastikexpedition vid Kanslikollegium.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Sedan 1600-talet av Kgl. Maj:t given fullmakt på karaktär av ämbete eller tjänst och själva dokumentet med vilket detta beviljades. Fullmakten kunde ange tjänsterang eller värdighet också utan anknytning till tjänst eller lön.
Internationell benämning på fastighets- och bykarta, med uppgifter om jordens fördelning i åker, äng och (gårds)tomt, vilken ritades upp av lantmätare. Katasterkartorna bildade underlag för de arealberäkningar som låg till grund för jordskifte och fastighetsskatten.
Flera centrala ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var Räkningekammaren (kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års regeringsform skulle det finnas fem kollegier, svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina protokoll till protokollsdeputationen för granskning. De till denna förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus, barnhus och hospital. När Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k. Manufakturfonden av Kommerskollegium. Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a. Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
Underofficer, som biträder kompanichefen i expeditionstjänst, materielförvaltning, kassatjänster m.m. Befattningen som kompaniadjutant var traditionellt höjdpunkten på underofficerskarriären.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier. Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Under kommerskollegiums överstyrelse i Sverige verkande ämbetsverk 1752–1829 som leddes av en överdirektör. Kontrollverket verkställde införandet av enhetliga bestämmelser för kontrollstämpling av guld-, silver- och tennarbeten, utförde på magistraternas anmodan probering eller kemisk undersökning av metallhalter och inkasserade kontrollavgifter. Kontrollverket ersatte riksguardien. Det inrättades 1818 i storfurstendömet Finland för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen.
Från 1800-talet vanlig beteckning på tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Benämning (epitet, titel) på ämbetsman som innehade den högsta ämbetsrangen, motsvarande högre rang än generals. Till dessa ämbetsmän hörde till exempel rikskanslern, riksmarsken, riksdrotsen, riksskattmästaren, riksamiralen och riksmarskalken. Efter 1720 användes i enskilda fall också denna värdighet för ärkebiskopen, även om denne formellt rankades som troman. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på ämbetsman som innehade näst högsta ämbetsrangen (från generallöjtnant till general). Till dessa ämbetsmän hörde till exempel överståthållarna, justitieråden och justitiekanslern. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt ämbete ägde rang från överstelöjtnant till generalmajor, det vill säga hörde till de högre rangklasserna i den svenska rangordning som infördes i slutet av 1600-talet. Till dessa hörde till exempel landshövdingar, generaldirektörer, ackrediterade sändebud, kommendörerna av riddarordnarna och ledamöter av Svenska Akademien. Efter 1720 bar också ärkebiskopen, biskopar och överhovpredikanten värdigheten troman.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt ämbete ägde rang motsvarande major till underlöjtnant, det vill säga de lägre rangklasserna. Värdigheten bars efter 1720 också av hovpredikanten. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss upphandling och besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Centralt ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret. Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av justerare i länen.
Systematiskt insamlad och ordnad samling av äldre och nyare mynt och medaljer, central numismatisk institution med ursprung i 1500-talet. Från och med 1727 lydde kabinettet under riksantikvariens vård och fick då namnet Kgl. myntkabinettet. År 1786 blev det en del av Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Benämning på svenskt ämbetsverk grundat 1769.
Pensionsinrättning för Kungliga teatrarnas artist-, balett-, kör- och tjänstemannapersonal grundad 1788 genom en bestämmelse om att avsättningar skulle ske till en pensionskassa vid talscenen.
Benämning på rikets högsta styrande organ bestående av kungen eller av kungen och rådet eller del därav som i gemensamma överläggningar beslutade om rikets ärenden.
Titel för manlig regent.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619 allmän domstol i första instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt. Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade tvistemål och de flesta brottmål, med självständig domsrätt dock endast över smärre brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.

L

Den tidsrymd i äldre svensk rätt under vilken en genom hembud eller uppbud såld fastighet skulle stå till förfogande för inlösning genom bördsrätt eller annan inlösningsrätt, mot samma köpeskilling.
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Offentlig myndighet som utövar domsrätt, såsom domstol och vissa ämbetsverk.
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Sedan 1683 av lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom, ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Av lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet, fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Under 1700-talet förekommande allmän benämning på den statliga institution för lantmäteri som tillkom i Sverige 1628 och som från och med 1683 bildade ett centralt ämbetsverk under Kammarkollegium och från och med 1699 provinciala ämbetsverk underlydande länsstyrelsen.
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Truppenhet inom den svenska armén som bildades 1791 genom en omorganisation av livregementet till häst. Brigaden bestod av Livregementsbrigadens kyrassiärkår, Livregementsbrigadens lätta dragonkår och Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon.
Ursprungligen monarkens samling och förrådskammare för vapen. Kammaren hade redan på 1500-talet och särskilt från och med 1628 karaktär av historisk samling av kungliga dräkter, rustningar, munderingar, vagnar och andra föremål. Livrustkammarens museala funktion att för eftervärlden bevara kläder och föremål inleddes då Gustav II Adolf 1628 bestämde att hans kläder från krigskampanjen i Polen skulle bevaras i Livrustkammaren. Dräkter och föremål har sedan överförts från både klädkammaren och hovstallet.

M

Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
Benämning på statsrättslig urkund som stadfäste undersåtarnas fri- och rättigheter.
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Grupp ursprungligen per mantal utgående ovissa och extra ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet mantalsränta eller hemmantalsränta.
Ämbetsverk under riksdagen 1739–1766 som skulle förvalta Manufakturfonden och främja uppkomsten av nya fabriker. Uppgifterna sköttes före 1739 av landshjälpsdeputationen. Manufakturkontoret styrdes av ett fullmäktige med representanter för varje stånd. Det indrogs 1766, då uppgifterna överfördes på Kommerskollegium och från 1770 på kollegiets division för manufakturärenden.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
Hemman som blivit anslaget till underhåll åt sockenprästen, utöver hans vanliga boställe. Dessa hemman kallades efter 1694 annexhemman, ifall de anslogs till kaplanens underhåll i en kapellförsamling. Mensalhemman fanns huvudsakligen i södra Sverige, i de områden som tidigare hade hört till Danmark.
Riddare och väpnare, till skillnad från ”konungens män”. Sedan Alsnö stadga 1279 gjordes i det världsliga frälset under medeltiden åtskillnad mellan män som hade svurit konungen en trohetsed (homagium) och män som inte hade avlagt den.
Från cirka 1600 titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis utrikesminister och finansminister. En minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt) ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Benämning på diplomatiskt sändebud av andra rangklass med titeln ”ministre plénipotentiaire”. Minister motsvarade från 1815 envoyén i rangklass och hade ofta den dubbla titeln envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire. ”Minister” användes tidvis från 1719 som benämning på svenskt diplomatiskt sändebud vid vissa hov i utlandet, och under autonomin på motsvarande sätt på ryska diplomatiska sändebud. Fr.o.m. Finlands självständighet beskickningstjänsteman av högre rang än ambassadråd. De finländska sändebuden bar oftast den dubbla titeln utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister.
Befattning vid sjöfartsväsendet underlydande Handels- och industriministeriet, med uppgift att sköta mistsignalering vid dålig sikt från en fyr, ett hamnlopp eller en mistsirenstation. Sju mistsirenskötarbefattningar och en biträdande mistsirenskötarbefattning inrättades 1921: tre vid Kallbåda grund, en var vid Someri, Hoglands södra och Rödskärs fyrar samt vid Kobbaklintars mistsirenstation. De äldsta apparaterna för ljudsignaler i luften var klocka och gonggong, senare tillkom signalkanonen och mistluren som i olika nyare former kallas mistsiren, tyfon eller nautofon.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Präglat metallstycke av bestämd vikt och halt. Tjänar som bytes- och betalningsmedel och värdemätare. Vanligen utgett av statsmyndighet och fungerar som garanti för till exempel ett visst metallinnehåll.
Räkneenhet inom ett myntsystem. Det värde som, utgående från metallsort samt brutto- och nettovikt, utgör särmärket för systemet. Myntenheten är vanligen räkneenhet, men behöver inte vara utmyntad.
Den genom lag bestämda myntningsgrunden (metallen) för huvudmyntet i ett lands myntväsen. Myntfoten indelas i enkel myntfot, då huvudmyntet präglas i endast en metall (vanligen guld eller silver) och dubbel myntfot, då huvudmyntet präglas i två metaller.
Högre tjänsteman vid Myntverket med uppgift att pröva metallhalt. Benämningen ”guardin” förekom 1635 i riksregistraturet. Han förestod proberkammaren i Stockholm.
Systematiskt ordnad offentlig samling av äldre och nyare mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Fördrag eller överenskommelse mellan två eller flera stater om helt eller delvis gemensamt myntväsen (till exempel Sverige, Norge och Danmark 1718). Senare användes termen om fördrag mellan olika stater rörande myntförhållanden.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad tjänsteman under Kammarkollegium 1668–1731 och under finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Inskrift eller bild på mynt som anger var myntet är präglat, att myntet är tillverkat enligt föreskriven myntfot och vilken myntmästare som präglat myntet.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Nödmynt, särskilt de 1715–1719 utgivna mynten av koppar med angivet värde av en daler silvermynt; mynt med nominellt värde som är högre än metallvärdet (och som inte inlöses av staten efter sitt nominella värde). Gällde stundom även sedlar av låg valör och dylikt. Termen används ibland även om tecken eller bild på präglade mynt.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Den verksamhet i städerna som motsvarade lantmäteriet i övriga delar av landet. Mätningsväsendet omfattade rent mätningstekniska uppgifter, till exempel gränsbestämningar och inrättande av fixpunkter, och handläggning av fastighetsbildande förrättningar.

N

Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Gods som donerats av kronan enligt de villkor som fastställts på riksdagen i Norrköping 1604. Varje donation skulle bekräftas på nytt av varje ny regent. Godsen fick endast ärvas av manliga arvingar. Om donationsinnehavaren avled utan manliga bröstarvingar skulle eventuella kvinnliga arvingar få ut brudskatt av kronan. Kronan kunde också enligt eget gottfinnande överlåta donationen på den kvinnliga arvingens make. Ägaren fick inte heller sälja eller förpanta godset, om detta inte först erbjöds kronan. Norrköpings beslut uppluckrades under de följande decennierna. Reduktionsbeslutet på 1655 års riksdag innebar att frälsedonationer på annat än Norrköpings besluts villkor förbjöds.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.

O

Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
Äldre beteckning för jord på landet, innehavd med full äganderätt, särskilt arvegods. Ägaren, odalbonde eller odalman, hade fulla medborgerliga rättigheter, inbegripet stämma på tinget.
Något yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Vid reduktionen de ovissa och extraordinarie räntor som innehavaren av köpe- och pantgods uppburit av sina gods efter det att köpet eller pantsättningen skett men innan betalningen ägt rum. Under årens lopp översteg beloppet ofta den köpesumma adelsmannen hade betalat till kronan för rätten att uppbära hemmanets kronoskatter och ansågs ”oköpt”. Ägaren måste ersätta kronans förlust av kronoskatter genom att tillskjuta nytt kapital eller genom att erlägga fortlöpande årligt vederlag för sin andel av avkastningen.
De skatter som i början utfästes av riksdagen på viss tid och för visst ändamål, till skillnad från den skatt som från början var fastslagen för alla. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.

P

Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk. Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller kungörelse om beviljad rätt till något (till exempel Johan III:s patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Tjänsteman under kurian som ansvarade för botväsendet. Enligt Laterankonciliet skulle en penitentarie ockå finnas vid varje domkyrka. Efter konciliet i Trident blev han också medlem i domkapitlet. Ämbetet avskaffades efter reformationen, men återinfördes genom Nova ordinantia 1577. Det omnämndes inte i kyrkolagen 1686.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Postförvaltare på vissa gränsorter under 1636–1870 och vid de svenska provinsernas postkontor 1699–1815. Postkommissarien utnämnde postmästarna, övervakade postförarna samt förestod och inspekterade sitt postala område. Han redovisade årligen till postkamreraren. Behållningen av rörelsen tillföll postkassan i Stockholm. Postföringen sköttes med vagnar som fraktade gods och passagerare enligt av svenska postmyndigheter fastställda taxor.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Titel eller värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta rangklass under balettmästaren.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
På 1600- och 1700-talen advokat som av part och mot arvode hade blivit utsedd till ställföreträdare och sakförare under en rättegång, fram till 1680-talet också person som prövats skicklig av hovrätten att där verka som advokat. Efter 1680 avsåg prokurator huvudsakligen av rådstugurätt godkänd advokat i en stad. Allmänt: åklagare, ombudsman, syssloman.
Intresseförening bestående av präster inom ett kontrakt, motvarande gille för präster under medeltiden. Det är osäkert om dylika alls förekom i Finland. Däremot förekom prostkonvent i betydelsen ”med biskopen hållet prostmöte i ett stift”.
Det förhör som prosten skulle hålla med församlingen under en prostvisitation, eller det formella besök (visitation) som en kontraktsprost förättade i en av kontraktets församlingar på biskopens och domkapitlets förordnande, och som följde stadgandena om prostvisitationer i kyrkolagen 1686. Under 1500-talet utgjorde prosttingen också en andlig domstol i huvudsakligen äktenskapssaker och sedlighetsbrott, med landsprost (maarovasti) eller domprost som domare. Prosttinget behandlade därutöver ärenden rörande tiondeuppbörden, kyrkobyggnad och boställen, i häradshövdingens och häradsfogdarnas närvaro. Dessa domstolar uppgick så småningom i häradstingen.
Av kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.

R

Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Återförande (av ett mynt) till det verkliga värdet, statlig åtgärd varigenom det nominella värdet av kreditmynt (sedlar eller underhaltiga metallmynt) som fallit i värde i förhållande till huvudmyntet regleras (enligt viss lägre kurs). Kreditmynten inlöses då till ett betydligt lägre värde än det nominella värdet.
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Under svenska tiden titel för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Från 1620-talet förekommande benämning på en vid främmande hov eller huvudstad bosatt diplomatisk representant, beskickningschef av tredje klassen, i rang näst efter en minister. Residenten representerade efter 1719 ofta den svenska staten i en stor europeisk handelsstad.
Den konstitutionella stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Amiralsgrad i den svenska flottan, beteckning för svenska flottans administrativa och militära ledare under tiden 1602–1683. Riksamiralen skulle enligt instruktionen 1614 omedelbart under kungen utöva tillsyn över skeppsbyggnaderna, skeppens underhåll och utrustning, förordna skeppskaptener och uppfordra sjöfolk samt vara högste befälhavare när flottan gick till sjöss. Riksamiralen var en av de fem höga riksämbetsmännen i Sverige 1602–1680 och ordförande för Amiralitetskollegium 1617–1791.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap, borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Under 1600-talet tillsynsman över guld- och silversmederna i landet. Riksguardianen övervakade också kronans myntverk och metallhalten i rikets mynt. Med biträde av en riksjusterare godkände han landets mätverktyg och vikter. Under åren 1725–1732 kallades han myntvärdie. Ämbetet uppgick 1752 i Kontrollverket.
Styrelse för administration av statsskulden 1778–1789. Förvaltningen av statsskulden sköttes före det av Riksens ständers kontor 1719–1764, därefter av en avdelning vid Statskontoret kallad Riksgäldskontoret som 1778–1789 verkade som ett självständigt ämbetsverk under en direktion som bestod av fyra höga ämbetsmän. Ämbetsverket omorganiserades 1789 till Riksgäldskontoret som ställdes under ett fullmäktige under Ständernas kontor.
Under riksens ständer verkande ämbetsverk 1765–1778 och 1789–1866, med uppgift att sköta förvaltningen av statsskulden och sedelutgivningen, under riksgäldsfullmäktiges översyn, 1778–1789 sköttes uppgiften av Riksgäldsdirektionen. Förvaltningen av statsskulden sköttes 1809–1875 av Finansexpeditionens växel-, låne- och depositionskontor, från och med 1875 av Statskontoret och från och med 1940 av dess statsskuldsavdelning.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för Räknekammaren eller Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med president i Kammarkollegium.
Under 1200–1500-talen benämning på vanligen riddare av frälseätt som utan ämbete fungerade som konungens personliga rådgivare, ibland mot att han innehade kunglig förläning; också om denna utanför de fasta ämbetena verkande korporation av frälsemän (rådsherrar). Under 1200–1350-talet kallades rådsherre också kungligt råd, och ersattes 1602 med riksråd.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Beskrivning av rågångarna omkring en fastighet och av de råmärken med vilka dessa markerades. Beskrivningen gjordes upp vid en rågångsförrättning.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan. Ränta uppkom först som lösen för de skyldigheter gentemot konungen och kronan som vilade på allmogen såsom gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Person som hjälper part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Om vid lantmäteriförrättning uppgjord beskrivning av rårna kring fastighet, by eller härad och de råmärken varmed dessa angivits på marken.

S

Ett av frihetstidens viktigaste utskott, tillsatt efter 1723 års riksdag ganska regelbundet för att granska rådets protokoll i alla ärenden och (till 1766) de olagligheter som regeringen hade gjort sig skyldig till. Utrikesprotokollen granskades dock 1723–1726 tillsammans med Sekreta utskottet, och från 1726 av Mindre sekreta deputationen. År 1738 överläts också granskningen av protokollen i justitieärenden åt Justitiedeputationen. I samband med protokollsgranskningen kom Sekreta deputationen även att behandla klagomål rörande tjänstetillsättningar. Deputationen bestod av alla fyra stånden. Också enskilda kunde, oavsett om de var riksdagsmän eller inte, göra Sekreta deputationen uppmärksam på olagligheter som regeringen gjort sig skyldig till. Dessutom yttrade den sig över besvär i befordringsfrågor, så länge sådana fick föredras inför ständerna (till 1766).
En av 1723 års ständer upprättad regeringskommission 1723–1734 med uppgift att handlägga de hemligaste utrikesärendena. Sekreta kommissionen bestod av kanslipresidenten och hans närmaste man rikskanslirådet, som båda tillhörde riksrådet, samt en del andra medlemmar av Kanslikollegium. Kommissionen infördes för att omöjliggöra en personlig utrikespolitik från kungens sida.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som skötte flottans alla räkenskaper under amiralitetskommendantens, ibland också ekipagemästarens översyn. Kontoret leddes av en kommissarie,1729 med biträde av adjutanter, regements- och kontorskrivare samt en vaktskrivare. Sjömilitiekontor var också ett ekonomiskt kontrollorgan vid en flottstation under 1600–1800-talen, som beräknade och redovisade kontanta medel och proviant för sjöexpeditioner, manskapets avlöning och beklädnad samt utövade kontrollen över magasin, båtsmanshållet, bageri och sjukhus m.m.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för donationshemman av skattenatur, där kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande) bonde och hans arvingar som hade bördsrätt till skattehemmanet. Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick rätt att inneha såväl jord som ränta i allmänt frälse.
Den ändring av skattebördan som en lokal skattemyndighet kan utföra under året i det fall att den skattskyldiges skatteförmåga har förändrats.
Den ersättning som soldaterna började få 1791 i utbyte mot att de själva skaffade sig vissa små persedlar.
Benämning på hovkleresi, förekom från 1540-talet.
Under 1800-talet och fram till 1918 benämning på lokal lägre skola som underlydde kyrkoförvaltningen, från och med 1918 benämning på vanligen de två lägsta klasserna inom folkskolan (i motsats till den sexklassiga folkskolan). I småskolan meddelades elementär undervisning i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik.
Mindre geografiskt avgränsat område för självstyrelse i kyrkligt, kameralt eller judiciellt hänseende, vars ursprung är okänt. Förvaltningsenheten socken benämndes vanligen under medeltiden kyrkosocken, från 1400-talet också administrativ socken och från 1500-talet jordebokssocken för den kamerala förvaltningen. Därutöver fanns ett otal andra sockenbenämningar. Socknarna ersattes 1865 med kommuner (stads- och landskommuner).
Benämning på tjänsteman i judiciella eller fiskala uppgifter hos konungen eller en biskop under medeltiden. Socknaren beivrade förseelser och drev in böter, obetalda skatter och avgifter m.m. På vissa håll var socknare en motsvarighet till länsman.
Måttenhet för beräkning av åkerareal, också använd som skatteenhet. Spannlandets storlek varierade så att det var större i de mera perifera delarna av riket. Från 1635 var spannland ett geometriskt ytmått för beräkning av ett hemmans yta och kamerala storlek, motsvarande ungefär ett halvt tunnland. I Finland räknades 16 spann på en rök, motsvarande ett gammalt mantal, 1/4 mantal och 1/4 hektar. Senare fixerades spannlandet till ½ tunnland = 2 468 m2.
Från 1500-talet om kronans tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens beslut samt att som kungligt ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
Statliga sågverk som grundades och upprätthölls av Forststyrelsen. Virkeshandeln var avsedd att ge intäkter åt staten. År 1904 inledde statens sågverk i Siuro sin verksamhet, 1909 inköptes Kevätniemi sågverk. Staten lät 1922 bygga ett sågverk vid Veitsiluoto och utvidgade 1930 verksamheten med en sulfit-cellulosafabrik. Sågverken överläts år 1932 till bolaget Veitsiluoto Oy där staten var majoritetsägare.
Centralt ämbetsverk i Sverige 1758–1858 med uppgiften att förvalta och utveckla tabellverket samt bearbeta tabellverksstatistiken. Statistiska tabellkommissionen ersatte Tabellverkskommissionen.
Samling av uppgifter om de kyrkliga förhållandena i ett visst stift vid den tidpunkt då matrikeln ges ut. Matrikeln innehåller upplysningar om stiftets pastorat såsom yta, folkmängd och prästlöner och korta biografier över dess prästerskap.
Organ tillsatt av 1680 års riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen. Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Officersgrad inom svenska örlogsflottan 1748–1796 och 1827–1840, mellan 1794 och 1797 också titel på svenska örlogsflottans överstyrelse som bestod av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta.
Storamiralsämbetena, bestående av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta, utgjorde svenska flottans överstyrelse 1794–1797. Storamiralsämbetena ersatte Generalsjömilitiekontoret. De bägge storamiralsämbetena delades in i Militär-, Sjömilis-, Varvs- och artilleri- samt Kameraldepartementet. Storamiralsämbetena upplöstes 1797, då uppgifterna överfördes på två kommittéer: Kommittén till förvaltandet av örlogsflottans ärenden och Kommittén för förvaltningen av arméns flottas ärenden.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Under 1000-talet–1547 titel för den främsta storfurstens gemål i Ryssland, 1547–1886 för kejserliga dynastins alla kvinnliga medlemmar, 1886–1917 endast för kejsarens gemål.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap, borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Fastigheter som kronan på olika villkor överlät åt en stad. Särskilt under 1500- och 1600-talen uppmuntrades anläggandet av städer på kronojord. Också äldre städer fick betydande jordområden som bestod av krono- eller ibland tillbytta frälse- eller skattehemman. Donationerna var av tre typer: 1) donationer med fullständig allodialrätt, 2) donationer givna ”till evärdelig ägo” men utan rätt för staden att avhända sig området, 3) donationer som enbart bestod av nyttjanderätt medan kronan förbehöll sig äganderätten.
syn
Förfarande som innebar att man genom besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget. Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter. Syn kunde också företas på initiativ av en privatperson, som av- och tillträdessyn mellan jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
De skattefördelar och andra förmåner som ett säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig frälseman fick rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.

T

Beteckning för system för insamlande av befolkningsstatistik i Sverige och Finland 1749–1858, också samlande benämning på den på detta sätt erhållna statistiken. Den genom 1686 års kyrkolag införda allmänna kyrkobokföringen i Sverige kom snart att möjliggöra tabellariska sammanställningar över födda och döda. På initiativ från enskilt håll verkställdes sammanställningar över födda och döda för hela riket 1721–1735 och sedan för varje enskilt år 1735–1749. Då intresset för mera fullständiga tabellariska sammanställningar ökade, godkändes planen för inrättandet av Tabellverket 1749. Församlingarnas präster upprättade tabeller över folkmängden och befolkningens förändringar för församlingarna som adderades kontraktsvis till prosteritabeller. Dessa sammanfördes sedan läns- eller stiftsvis till läns- eller stiftstabeller vilka sammanställdes av tabellverkskommissioner till slutliga generaltabeller för hela riket.Verksamheten leddes under perioden 1756–1758 av Tabellverkskommissionen under Kanslikollegium och 1758–(1809)1858 av Statistiska tabellkommissionen, under perioden 1809–1865 av Senatens kammarexpedition, 1865–1870 av Temporära statistiska byrån, 1870–1884 av Statistiska ämbetsverket och från 1884 av Statistiska centralbyrån.
Styresorgan för Tabellverket 1756–1758 som också sammanställde de årliga landsomfattande statistiska översikterna. Kommissionen sorterade under Kammarkollegium. Den omorganiserades 1758 till ett centralt ämbetsverk under namnet Statistiska tabellkommissionen.
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Benämning på ett intyg som utfärdats av en myndighet om myndighetens tillstånd att utöva ett sådant yrke eller ett sådant näringsfång som inte får utövas utan tillstånd. Tillståndsbevis behövdes i begränsad omfattning efter införandet av näringsfrihet 1879. Benämningen kunde också användas om utgivningsbevis, vilket innebar tillstånd för att publicera en periodisk skrift.
Intyg som utfärdades i den församling som den döde hade tillhört, i det fall att begravningen, med eller utan jordfästning, skulle äga rum i en annan församling.
Skatt (särskilt i Roden) som under medeltiden betalades av allmogen som vederlag för befrielse från skyldigheten att delta i ting, från cirka 1350 (Magnus Erikssons landslag) en årlig laga utskyld, vid medeltidens slut en stående skatt som utgick oberoende av utgiftsbehovet.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Romersk-katolsk biskop utan eget stift. Åt en titulärbiskop avdelades ett formellt stift utan troende och stiftsorganisation. Hans titulatur var därför titulärbiskop av [namnet på stiftet]. Benämningen användes också om biträdande biskop i ett stift som behövde flera biskopar.
Hederstitel utan motsvarande ämbete och lön, förlänades av biskop åt välförtjänt kyrkoherde. Titulärprosten skulle från 1787 vart tredje år anställa visitation i sin eller sina församlingar och inkomma med en berättelse till domkapitlet om förhållandena i moderförsamlingen och kapellförsamlingarna samt vid präst- och klockarboställena.
Förteckning över ordinarie och extraordinarie tjänstemän i ett ämbetsverk med antecknande av lönegrad.
Det antal år en tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran, pension eller vid tjänstetillsättning.
Förlikningsdomstol i det fria på stadens torg, förekom från medeltiden fram till 1619.
Under 1700-talet benämning på stridsfartyg eller förhyrda handelsfartyg vilka för en örlogsflottas räkning användes som lasaretts-, logements- och kasernfartyg, transport- eller verkstadsfartyg.

U

Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av vice kanslern.

V

vad
Rättsmedel för överklagande, sökande av ändring, i lägre domstols domslut i tvistemål. Vad riktades huvudsakligen till hovrätten. Rättsmedlet inbegrep anmälan om missnöje med utslaget eller ändringsansökning och vadepenning, vilka sammanställdes i en vadeinlaga. Ibland avsåg man med ordet vad, lägga vad, erlägga vad också själva missnöjesskriften, ändringsansökningen eller vadepenningen.
Granskning av en frälsemans och hans hirds rustning och hästar. Från 1334 (1345) gällde vapensynen frälsemän som var över 15 år gamla. Vapensyn hölls årligen på bestämda platser. Rusttjänsten var obligatorisk och orsaken till att utebli skulle granskas och godkännas vid vapensynen. Vid vapensynen fastställdes också en bondes förmåga att göra rusttjänst och därmed bli frälse. Formellt gällde bestämmelserna om vapensyn till 1736.
Beteckning som näringsidkare från 1889 frivilligt använder för att skilja sina varor från andras och som de anmäler till myndigheternas varumärkesregister.
I viss mån sedan medeltiden konungens och kronans, på offentligrättslig grund vilande, ägande- och förfoganderätt över vattnet i samtliga inom riket befintliga hav, sjöar eller floder. Vattenregale uppdelades i strömfallsregal (formellt infört 1649, i praktiken aldrig systematiskt genomfört) och fiskregal (omnämnt första gången 1454), som ytterligare indelades i kronans regalrätt till fisket i saltsjön och till sötvattensfisket. Regalrätten till havsfiske upphävdes med allmänna fiskeristadgan 1766.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och titel utan ämbete som en hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till vikarie för häradshövding. Den beviljas av hovrätt på ansökan. I Kexholms provins i Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Skatt som uttryckligen en gång för alla var bestämd att utgå, i motsats till bevillningar. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.

Y

Grad av skattefrihet på frälsejord. Den omfattade säteri med tillhörande ladugård samt rå- och rörshemman och innebar befrielse från mantalsränta, jordeboksränta, kronotionden och rotering. Den medförde också befrielse från rusttjänst, senare från rusttjänstbevillning samt från en mängd andra pålagor. Friheten var dock inte lika fullständig för rå- och rörshemmanen som för säterier och ladugårdar.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Yppersta frälse var sådant ypperligt frälse som vid sidan om andra förmåner också var befriade från allmän rotering, vilket innebar befrielse från skyldighet att under krig delta i roteringen.

Ä

Den handling som upprättades i samband med en ägokarta och som för varje ägofigur angav ägoslag och areal. Vid laga skifte angavs också ägofigurens naturliga beskaffenhet, gradtal och uppskattningsinnehåll.
Begrepp som anger jordstycke i samband med laga skifte.
Process vid laga skifte där varje ägostycke får ett visst gradtal. Därigenom kan de olika ägostyckena jämföras med varandra och genom en tillökning i areal av sämre jord kan ägostyckena bytas ut mot varandra. Vid graderingen fick den bästa jorden gradtalet 1, jord som var hälften så god gradtalet 2. Mellan grad 1 och 2 tillämpades vanligen en tiogradig skala, mellan sämre jord användes glesare intervaller. Uppskattningsinnehållet erhölls genom att arealen för ett jordstycke (ägofigur) dividerades med gradtalet.
Lantmäterikarta över en egendom. Ägokartan är en karta i stor skala, som detaljerat visar områdets beskaffenhet, uppdelning i ägoslag, bebyggelse, vägar och andra detaljer.
Den andel av jorden som varje delägare får vid ett laga skifte.
Av regent eller myndighet (på lagstadgade grunder) beviljad fullmakt åt högre statlig ämbetsman och tjänsteman för att förstärka tjänsteinnehavarens ansvar och myndighet, med en försäkran om att innehavaren behöll ämbetet och därmed förenade förmåner så länge denne fullgjorde sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Fullmakten ersattes 1926 med förordnande, som när som helst kan återkallas, och utnämningsbrev. Fullmakt beviljades inom kyrkan åt ärkebiskop, biskop, kyrkoherdar och för sådana sysslor och tjänster inom ecklesiastik- och skolstaten som besattes av domkapitlet.

Ö

Från 1697 tjänstebeteckning för intendent vid diverse ämbetsverk, i Finland från 1809 huvudsakligen vid Krigskommissariatet, Industristyrelsen och Intendentskontoret. Under kriget 1918 var ”överintendent” en befälsgrad inom den vita armén.