Förvaltningshistorisk ordbok

Svenska tiden Autonoma tiden Självständighetstiden

medeltiden 1500-tal 1600-tal 1700-tal 1800-tal 1900-tal

Ord från medeltiden

A

Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndarinna och ledare för klarissornas konvent. Abbedissan utsåg tillsammans med konventet dess råd av discretae, priorinna och andra funktionärer. Valet av abbedissa utfördes av systrarna och stadfästes av franciskanernas generalminister och provinsens förmän.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
abo
Myntnominal ursprungligen präglad i Åbo under 1400- och 1500-talen, motsvarade enligt 1478 års myntordning en halvörtug. År 1436 nämndes i en penningstadga att aboescer penninge skulle gälla 4 penninge så att 6 abon var = 1 öre i stället för som tidigare när abon var = 6 penningar och 4 abon = 1 öre.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Ett av inledningsorden till datumformeln. Actum et datum eller datum et actum var den vanligaste datumsformeln på diplomen under medeltiden.
Nådeverkning.
Tillägg till birgittinregeln. Addiciones uppsattes i enlighet med Birgittas önskan av Petrus Olavi och stadfästes definitivt år 1420.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman. Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Den tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Fogde som förde befäl över ett medeltida slottslän. En advocatus för Tavastehus omnämndes 1297. Advocatus kom under medeltiden ofta att kunna indikera en lägre ställning än praefectus och capitaneus, vilka i högre grad betecknade de militära uppgifter som förknippades med Åbo och Viborg.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med advocatus ecclesiae.
Befälhavare på Åbo slott och åtminstone tidvis högsta styresman över de finska slottslänen. Begreppet användes första gången 1315. Beteckningen användes parallellt med praefectus och capitaneus, vilka i högre grad användes för att understryka de militära uppgifterna.
Omtalas 1327 i Borgå, eventuellt ståthållare i Borgå.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Ursprungligen en liturgisk funktionär som mottagit den högsta av de fyra lägre vigningarna. Senare blev akolyt en beteckning för kyrkotjänare.
Förbud mot att avyttra egendom. Den kanoniska rätten utgick ifrån att en kyrklig institutions egendom inte fick avyttras. Förbudet gällde både fast och lös egendom. Förbudet kunde överträdas i vissa fall: tvingande nödvändighet, uppenbar nytta och kristen kärleksgärning. Till den första typen räknades brist på mat och kläder åt en präst eller behov av reparationer eller nybyggnation. Nyttomotivet kunde vara byte av egendom ofta med kontant mellanskillnad eller avyttring av egendomar som var till nackdel på grund av ringa storlek eller avstånd. Kärleksgärningen innebar lösen av fångar. Tillstånd för avyttring skulle ges av biskop i samråd med domkapitlet.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen. Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Begrepp som ingår i Alsnö stadgar och innebar befrielse från alla ordinarie skatter men inte från extra gärder och pålagor. De skulle formellt utgå efter bevillning. Under 1200- och 1300-talen betalade både andligt och världsligt frälse lika stora extra pålagor som skattebönderna. Senare blev det praxis att frälsebönderna erlade hälften i jämförelse med skattebönderna. Samtidigt blev sätesgårdar och de landbönder som gjorde dagsverken till dem helt befriade från extra pålagor.
Beteckning för menige man, förekommer i flera medeltidsbrev från 1300- och 1400-talen. Menige man utgjorde den ena parten i överenskommelser om kyrkliga avgifter. Senare bekräftades dessa av världsliga myndigheter. Allmogen representerades av socknens tolvmän. Detta framkommer i brevet om kungavalet den 15 februari 1362 och allmogens trohetsförsäkran efter ett uppror i Satakunta 1439.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Mark som ägts samfällt och inte befunnit sig i enskild ägo. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
aln
Armbågslängd, längdenhet av varierande storlek, indelad i 4 kvarter eller 24 verktum. En aln motsvarade ungefär 0,93802 m. Längdenheten avskaffades när metersystemet infördes den 22 november 1875.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
I allmänhet varje förvärv, särskilt fastigheter, av kyrkan eller en andlig institution. En åtgärd mot amortisationen har varit de stora kyrkogodsens sekularisation. I Sverige indrogs kyrkogodsen redan under Gustav Vasa.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från ledung och ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde gods som gått förlorade för kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter annater i mitten av 1300-talet. Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
Den kanoniska benämningen på en kyrka som förenats med en annan socken eller kyrklig institution och som betjänas av dennas präst.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
”I herrans år”.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerat. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Mässbok med de i gudstjänsten brukliga kyrkosångerna. Antifonariet föranstaltades av Gregorius den store. Enligt den medeltida Smålandslagen skulle varje kyrka äga ett sådant.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Inom romersk-katolska kyrkan, den kedja av prästvigningar som slutar i biskopsämbetet och som härstammar ända från apostlarna. Successionen förmedlades av biskoparna ända tills systemet bröts genom reformationen.
Titel för påvens ställföreträdare i länder utan katolsk biskop och för utomordentliga påvliga sändebud. Under medeltiden insattes ofta ärkebiskopar till apostoliska vikarier för något bestämt land och de fick då varaktigt vissa privilegier som annars endast tillkom påven.
Avslutande bön om kungörandet av innehållet i ett medeltida diplom. Ofta kan den vara mycket kortfattad av typen: ”Alleluja eller det klassiska ”feliciter”. Den ingår som ett element i eschatokollet.
ar
Ytmått på 100 kvadratmeter för uppmätning av jordområden, bland annat ledungsskattens beräkningsgrund i den medeltida Upplandslagen.
Spåman, hednisk präst. Benämningen förekom 1534 i ärkebiskop Makars i Novgorod herdabrev och har använts i Östkarelen.
Den första delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Avsikten var att redogöra för orsakerna till skrivelsen.
Soldat beväpnad med hakebössa.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
arv
Kvarlåtenskap som enligt lag övergått till annans ägo på grund av släktskap eller på grund av testamente efter förre ägarens död.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
En enskild samefamiljs ”jordegendom”. Under vintern samlades hela stammen till talvsid, men sommartid befann sig samefamiljen för sig själv på sin arvelott.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Fristad. Under medeltiden anslöt sig asylrätten till den kanoniska rätten. Om en dråpare blev bunden till dråpet och vägrade inställa sig vid tinget hade han frid endast i kyrkor och kloster. De kyrkliga myndigheterna skulle besluta huruvida han skulle återförvisas till civil domstol eller om brottet skulle sonas efter kyrkans domslut. Enligt privilegierna 1340 och 1347 hade de svenska bergverken asylrätt för brottslingar med undantag för mördare, tjuvar och förrädare. Den som blev biltog vid ett bergverk kunde inte få frid vid de övriga. Asylrätt fanns också till sjöss under pågående segling. Fören var enligt sjörätten förordnad asyl, där en båtsman ägde skydd.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Större gård som under medeltiden drev eget jordbruk i stor skala.
Förläning där länsinnehavaren betalade en årlig avgift till kronan för att få inneha länet med dess inkomster. Han behövde inte lämna någon redovisning för skötseln av länet.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Under 1200–1800-talet om underhandling, överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Samling dokument som innehåller kopior av originaldokument. Under medeltiden förekom domkykornas registra samt bundna eller häftade registratur, brevböcker och kopieböcker av växlande slag.
Avprägling av myntstamp. Begreppet används ofta om ovanligare avpräglingar, till exempel med oregelmässig vikt, för en annan valör eller för en annan metall än stampen egentligen var avsedd för.

B

Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet.
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Enhet inom johannitordens organisation. Flera bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Benämning på ett distrikt inom Tyska orden, som låg utanför Preussen och Livland. Distriktet var direkt underställt tyskmästaren.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Under medeltiden i regel en duk fästad på en stång. Baneret kunde dels innebära en viss värdighet, dels vara ett samlande och förenande tecken för en här eller en trupp, eller också för andra världsliga och andliga sammanslutningar.
Under medeltiden bärare av baner eller märke. Banerföraren var den främsta förtroendeposten, som utdelades av en truppstyrkas ledare. Utmärkelsen att vara rikets, kungens eller riksföreståndarens banerförare tilldelades i allmänhet en riddare av hög börd och stor duglighet.
Riddare som hade rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Brott som medför eller förtjänar att bestraffas med bannlysning.
Bannlyst man.
Bannlyst person: en straffpåföljd för helgdagsbrott under 1700–1800-talet. Användes också för en ännu icke kyrktagen kvinna.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också rätt att bevilja avlösning.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
Krigsman.
Person som vid sidan av sitt egentliga yrke (rakning och hårklippning) utövade kirurgi i konkurrens med fältskärer och läkare. Bardskärarna bildade skrå på 1500-talet med lärlingar, gesäller och barberarmästare, vilka försåg hären och flottan med kirurger och fältskärer fram till att fältläkarkåren inrättades 1806.
Under medeltiden titel som i Norden användes huvudsakligen i Norge. I Sverige omtalas baron endast en gång år 1305 vid sidan om nobiles.
Skatt som är känd från början av 1500-talet. I en del slottslän erlades skatten i natura medan den i andra hade bytts ut mot penningar. I Nyslotts län omnämndes bastpenningar som bolmansskatt.
Den handling, varigenom påven förklarar en avliden för salig. Beatifikationen föregick den egentliga helgonförklaringen.
Titel för påven i suppliker. Däremot kallade han sig själv ”Seruus seruorum Dei”, biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Medlem i en religiös sammanslutning där kvinnor levde tillsammans utan klosterlöfte. Beginer är kända i Danmark 1263 och på Gotland på 1270-talet. Inga begingårdar är kända i Sverige.
Utkast till offentlig handling. Begreppet används om till exempel förslaget till unionsakt i Söderköping 1436.
Donator, person som gett gåva eller testamenterat jord eller lösöre till kyrkan eller en kyrklig institution. Namnet skulle då antecknas i missalet så att prästen hade det lätt tillgängligt när han läste mässan. Förteckningarna inleddes vanligen med: Pro istis est orandum in ecclesia... (för dessa bör man be i kyrkan).
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Under medeltiden en kyrkorättslig benämning på den intäkt en kyrklig ämbetsman erhöll. Den lyftes inte enligt en bestämd tidtabell utan efter behov. Inkomsten blev inte privategendom utan användningen begränsades av kyrkliga bestämmelser. Biskopen hade rätt att inom sitt stift grunda nya beneficier förutsatt att det fanns ekonomiska resurser. Till beneficium hörde närmast prästgården. Den jord som överläts skulle erbjuda prästen bostad och uppehälle. Den överlämnades av socknen genom skötning till kyrkan.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt som en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall hans tjänst var förenad med själavård.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall själavård inte ingick i hans åligganden.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall han tillhörde en klosterregel.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman, som inte tillhörde en klosterregel, erhöll.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME landslag begränsades kunglig benådning till brott mot staten och kungen. En frälseman som mist sitt frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och gods om kungen inte av nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Bergsbruksidkare med frihet från skatter eller arrendeavgifter. Begreppet förekom på 1400-talet i bekräftelser av Kopparbergsprivilegierna av 1347.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett additament till Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig fogde och ett råd som utövade både administrativ och judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Tiggarmunk.
I forskningen förekommande benämning på den nämnd i varje landskap under medeltiden som beslutade om att bevilja konungen särskilda inkomster för specifika ändamål (kröning, eriksgata, krig, försvarsverk och giftermål), utöver statsinkomsterna från Uppsala öd och skatterna till kronan. Bevillningsnämnden bestod av biskopen och lagmannen i varje lagsaga samt sex frälsemän och sex bönder.
Dom som bestämde vilkendera parten i ett mål som ägde bevisvitsordet samt hur bevistemat skulle lyda. Landskapslagarna och de allmänna lagarna angav för varje fall noga arten och måttet för erforderlig bevisning. Utan bevisdom var det svårt för parterna att veta vem som skulle ombesörja bevisningen.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen, nämnd och urkunder. Svarandens inför rätt avlagda bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman. Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Rätten att ta emot bikt och förmedla avlösning. Enligt Laterankonciliet tillkom biktjurisdiktionen församlingsprästen. Genom påvligt privilegium utsträcktes den också till tiggarordnarnas präster i deras predikodistrikt. Den avgörande regleringen fastställdes 1300 genom Bonifacius VIII:s bulla Super cathedram.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Kyrkorättslig beteckning på en prästs upprepade firande av mässan under samma dag. År 1212 förbjöds binatio med undantag för juldagen då tre mässor firades samt stundom för påskdagen.
Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket också om andra från häradsjurisdiktionen avskilda områden.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Den skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock, ”pirkkapuu”, som användes vid kreditköp.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Inom katolska kyrkan kollegial domstol vid biskopens sida, som dömde i första instans i kyrkliga mål (andra instans var metropoliten och tredje påven). Konsistoriet bestod vanligen av både andliga råd (mest domkapitulares) och världsliga och kunde ha antingen bestämmande eller rådgivande votum. Biskopens medhjälpare, generalvikarien, kunde också ha ett konsistorium till hjälp vid stiftets förvaltning.
Den samling av jordebrev och andra urkunder som samlats i biskopsgårdarna och som avspeglade biskoparnas ämbetsverksamhet och biskopsbordets framväxt.
Biskops ämbetsskrivelse.
Skatt i Karelen under medeltiden. Enligt en överenskommelse 1331 mellan biskopen i Åbo och Viborgs slottslän skulle varje rök eller hemman på den karelska rättens område utgöra två vitskinn årligen till biskopen. Skatteordningen 1345 fastslog att varje man som bar en båge årligen till kyrkan skulle erlägga ett bågskinn eller en treding spannmål.
Under medeltiden den ämbetsed som en nyvald biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Livsmedelsskatt som en biskop hade rätt att ta ut vid två tillfällen. Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
De medeltida biskoparnas rätt att erhålla gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Bonde som i egenskap av arrendator brukade ett hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa landskap var nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av biskop förrättas av stiftets domkapitel. Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
För att kunna kandidera vid biskopsval krävdes att personen skulle vara av äkta börd, att han var trettio år gammal och en man av goda seder och kunskaper. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte väljas, endast föreslås.
Inom katolska kyrkan den sakrala akt som electus skulle genomgå för att kunna tillträda sitt ämbete och utöva alla dess rättigheter. Biskopsvigningen skulle äga rum inom tre månader efter att påvens eller metropolitens meddelande om stadfästningen av utnämningen hade utgått. Den skedde ofta vid den romerska kurian. Före vigningen avgav konsekranden sin trohetsed till påven eller metropoliten. Om prästvigning saknades måste han också genomgå de nödvändiga prästvigningarna. Genom vigningen fick biskopen sina sakrala befogenheter samt rätten till ponteficalia.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett koncept till hovordning från cirka 1571.
De åtgärder som genom marint tvång strävar efter att bryta fiendens motstånd. Blockad kan vara av två typer: strategisk fjärrblockad och operativ närblockad. Bägge förekom under medeltiden.
Mindre befästningsverk uppfört av grova stockar vilket vanligen hade formen av ett hus. Det kunde också uppföras av sten och jord.
Det skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Namn på ett mynt som tillskrivs drottning Margareta.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Hamnpenning eller tullavgift som kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Under medeltiden en krigar- och storgodsägararistokrati i Ryssland. I Novgorod kämpade de rika bojarsläkterna om makten. De förlorade sin ställning på 1470-talet när de ersattes av storfurstens handgångna män, av vilka bojarbarnen utgjorde en viktig grupp.
Grupp i Ryssland vars ursprung fanns i bojarhirderna. I slutet av 1400-talet utgjorde de en stor del av storfursten av Moskvas handgångna män. I skatteboken över voternas femtedel som uppgjordes i Kexholm år 1500 ingår fem bojarbarn och hovgårdsfogdar, vilka utrryckligen sades vara moskoviter.
bol
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd skatt av diverse slag.
bol
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde bol enbart gård.
bol
Fram till storskiftet det stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Bofast man: i Kristoffers landslag 1442 odalbonde, med rätt att vara nämndeman och vittne på tinget. Motsats: landbonde.
Avgift inom gengärden som i Finland allmänt uppbars av bolmännen.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och 1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var mål för tvister. Efter 1883 blev bolstada skäl en officiell lagterm.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Allmogeman som brukade ett hemman eller en gård och icke tillhörde herrskapsklassen. Bonde som brukade egen jord var hemmansägare eller skattebonde. Bonden kunde (för egen räkning) bruka av kronan ägd jord och var då kronobonde, eller av andra ägd jord och var då landbonde eller frälsebonde. I Finland ägde 96 procent av bönderna själva sin jord ännu på 1540-talet och endast 4 procent var landbönder. Från senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet blev krono- och frälsebönderna allt fler och skattebönderna utgjorde en liten minoritet i Finland i början av 1700-talet. Skattebönderna ökade i antal igen från mitten av 1700-talet genom att det blev möjligt att köpa kronohemman till skatte. Strax efter mitten av 1800-talet var de flesta hemmanen i Finland skatte. Indelningen i skatte-, krono- och frälsebonde förlorade sin betydelse 1925 då jordskatterna avskaffades.
Stillestånd som under pågående krig slöts mellan två menigheter på ömse sida om en gräns med löfte om att inte ofreda varandra.Bondefreder slöts i allmänhet under perioder då de statliga banden var svaga.
Arrendator av hemman, som ägdes av en skattebonde. Landbor, som satt på ofrälseland, skulle erlägga skatteavgifter i samma utsträckning som en skattebonde. Strängnässtadgan 1437 försökte i viss mån underlätta bondelandbornas ställning så att en viss lättnad i avgifterna till kronan medgavs.
Räkneenhet och i Raseborgs slottslän kanske också verkliga penningar. Räkningen i bondemarker förekom speciellt i Finland och omnämndes första gången 1378. Relationerna varierade i de olika finska landskapen.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Den medeltida borgaren i en stad hade rätt att driva borgerlig näring, att delta i allmän rådstuga, väljas till förtroendeposter i stadens styrelse, att dömas efter stadslag.
Den medeltida borgarens skyldigheter bestod i att göra borgerlig tunga, delta i brandskydd och nattvakt, delta i stadens försvar och att göra kronan krigstjänst.
Förmögenhetsskatt som en borgare betalade till staden och indirekt till kronan.
Under medeltiden hade borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
Kvinna med burskap. Enligt de medeltida lagarna kunde endast män förvärva burskap. Källmaterialet visar dock att kvinnor i städer kunde uppnå full rättskapacitet. Tänkeböckerna visar flera burskapsavgifter som har erlagts av kvinnor. Förmodligen hade borgerskorna ärvt och fortsatt av make, fader eller annan anhörig driven yrkesverksamhet.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Avgifter som en blivande borgare måste erlägga för att få burskap. I Sverige krävdes sådana endast av dem som inte var fast bosatta i staden. Magnus Erikssons stadslag stadgade att avgifterna var fem öre och att självständiga yrkesutövare med en viss minimiförmögenhet var skyldiga att söka burskap. Avgiften skulle inte krävas av person som fäst gård- eller jordägande mö eller änka i staden, säkerligen inte heller av andra grundägare.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå län och Satakunta också av hans lösöre.
Sådant gods som hittats nedsänkt i vatten och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde kräva. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle hälften tillfalla konungen och hälften upphittaren. Hittaren hade rätt till sin andel också i de fall att en ägare kunde hittas.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo. Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis rätt att idka utrikeshandel.
Ensidiga mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
Stadganden i stadslagen och sedvanor i städerna som avsåg att förhindra eldsvådor. Lagstiftningen gick i hög grad ut på att begränsa användningen av eld. All användning av eld och lyse var förbjudet sedan det ringt i vård. Transport av eld fick endast göras i slutna kärl. Byggandet av stenhus uppmuntrades genom skattefrihet. Varje gård skulle ha utrustning och vatten tillgängligt. Böter utkrävdes av den på vars gård eldsvåda brutit ut. Särskilda brandkårer organiserades.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens egentliga uppgifter förutom eventuellt brandvärdering är okända. Befattningen var oavlönad. Den är med säkerhet känd endast från Arboga.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Allmän beteckning för en skrivelse. För nordisk medeltid används brev synonymt med diplom eller urkund. Urkund har en vidare betydelse. Breven kan kategoriseras efter innehåll. Också kyrkliga statuter och världsliga stadgar har ofta bevarats i form av brev.
Kopiebok som huvudsakligen innehöll avskrifter av utgående brev. Begreppet användes ofta under 1800-talet för medeltida kopieböcker. Numera föredras begreppet registratur.
Breviarum (bönbok i vilken tidegärden återfinns) eller kyrkohandbok. Kurian behövde en praktisk samling med tidegärdens olika delar (antifonerna, psaltarpsalmerna, hymnerna m.m.). Breviariet är en av de officiella liturgiska böckerna och innehåller jämte riterna de vanligaste välsignelserna och andra sakramentalier.
Den avgift för brev som erlades för att gälda kanslikostnader. I Upplandslagen stadgades att den som för ett svårt brott ålades vallfart skulle ge biskopen två öre för att utfå brevet. Prästernas avgifter till biskopens kansler för ordinationsbrev, indulgensbrev och kollationsbrev fastställdes 1423. Magnus Erikssons landslag stadgade att lejdebrev skulle lösas av kungens kansler med ½ mark och fridsbrev med 1 mark. Lösen skulle också erläggas för häradshövdings och lagmans fastebrev samt för lagmans dombrev. Fastighetsköp i staden skulle inskrivas i stadens bok och stadsskrivaren ersättas med 2 öre.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar. Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Allmänna rättsprinciper, regler och domar som under högmedeltiden gavs ut som rättesnöre för domarna och som bildade den tidigaste rättsvetenskapliga litteraturen, före 1500-talets domarregler, samlade prejudicerande rättsskipning och lagberedningar m.m.
Person som var anställd av den medeltida staden som renhållningskarl vid hamnen.
Skrivare i den medeltida stadens hamn. Tjänsten omtalades i Stockholm 1480.
Person som tjänstgjorde som ordningsman i den medeltida stadens hamn.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna. Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454.
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk. Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
Nybyggare. I praktiken en underklass av bönder som bestod av utmarkernas småbrukare. När invånarna i Egentliga Finland 1386 anhöll om lagman, gjordes skillnad mellan brytar och bönder. I Sverige var bryte en allmän beteckning för uppsyningsmannen över trälarna på en gård. Sedan träldomen avskaffats fick bryte betydelsen ”fri man”.
Kontroll av brödets kvalitet och storlek sköttes under medeltiden av stadens råd. I Stockholm kontrollerades bagarna av stadens brödskådare och rådet utsåg också bagarskråets ålderman. År 1484 bestämdes att bagarna förutom vetebröd också skulle baka en brödkaka av rågmjöl enligt gammal sed. Brödets vikt ändrades flera gånger beroende på spannmålspriset. År 1545 fastställdes en tabell för brödets vikt i förhållande till priset på vetespannen.
Parallellbenämning på matskott som förekom i Savolax och Karelen.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Ursprungligen det metallsigill med vilken en urkund, framför allt en påvlig sådan, var beseglad. Så småningom övergick betydelsen till själva urkunden. Det påvliga sigillet fick sitt hävdvunna utseende omkring 1100. Som benämning på påvlig skrivelse avsåg bulla först endast skrivelser av privilegienatur. Den nuvarande betydelsen är av senare datum. Urkundsmaterialet var ursprungligen papyrus men från 1100-talet förekom också pergament. Stiliseringen följer ett invecklat formelväsen. Beseglingen med blybullan gjordes utgående ifrån bullans natur. Dateringen uttrycktes i regel med romersk tideräkning med angivande av påvens regeringsår och från 1445 också det kristna året enligt stilus Florentinus. Bullan betecknades efter ingångsorden.
Samling av påvebullor och -brev.
Brev som utfärdades i en stad och fungerade som pass för stadsborna. Kostnaden för ett burabrev var ½ öre och brevet var i kraft ett år.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgare. Bure är endast känt från Söderköpingsrätten men förekommer i sammansatta ord som buregäld, burspråk och burabrev.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Förteckning över personer som erlagt borgarskapsavgifter. Särskilda burskapslängder är kända från Stockholm och Arboga. I Arboga ingår de dock i tänkeböckerna.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Benämning på kammartjänare, page.
Organisationen av bevakningen i den medeltida staden. Burvården skulle utgöra stadens bestående vaktstyrka mot fientliga anfall, den skulle sköta brandbevakning och fungera som en polisstyrka. Vårdstyrkan bestod av minst tolv män beväpnade med sköld, järnhatt och handvapen, harnesk och pansar. Alla borgare med burskap var skyldiga att delta. Vård gällde mellan klockan 21 och klockan 6 vintertid och klockan 4 sommartid. Under den perioden fick tavernorna inte sälja öl och andra drycker. Ingen fick ha ljus och eld i husen. Dubbla böter stadgades för övervåld mot vårdstyrkan.
by
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt delningsgrund för teg- eller solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Kronans fogde i stad. Byfogden hade rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans uppbördsman i stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Benämning på budkavel i Österbotten. Funktionen uppgick sedermera i åldermannastaven. Bykavlen var formad som ett bräde eller en träskiva och försedd med hemmanens bomärken. Den användes ännu i sen tid för att sammankalla bystämmor och uppbåda folk för att bekämpa skogsbränder.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av stad anställd lägre tjänsteman (stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Form av dödsstraff som innebar att den dömda brändes på bål. Bål och brand förekommer först i de yngre landskapslagarna som straff för trolldom, giftmord och mordbrand. De häxförföljelser som i Europa inleddes efter påvebullan Summis desiderantes 1484 nådde inte Norden.
Tillvaratagande av skepp eller gods som förlist. Under medeltiden hade bärgaren ingen laglig rätt till bärgarlön. Under 1100-talet utbreddes principen att skeppsbrott inte förändrade besittningsförhållandena, och kungarna började bevilja köpmän och städer friheter från strandrätt. I slutet av medeltiden blev det kutym att betala vanlig dagspenning för bärgningsarbetet.
Person som mot arvode hade i uppdrag att verkställa avrättningar och exekvera kroppsstraff. Bödelsämbeten började förekomma i de svenska städerna i slutet av 1200-talet. Det är osäkert huruvida fast anställda bödlar förekommit på landsbygden under medeltiden.
Avgift som erlades av stadens borgare och som är belagd från slutet av 1400-talet. Inkomsten användes för avlöning av stadens bödel. Eftersom summan var ganska liten skulle också målsägare från annan ort erlägga en viss avgift för varje exekution.
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Vallfart, pilgrimsfärd.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i stad både arve- och avlingejord. Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Jord som fick säljas utan att släkten hade rätt att lösa in den.
Bördemans anbud att köpa en avliden släktings jord eller ränta vilken enligt lag eller testamente först skulle bjudas ut till honom.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
Vaktsystem som syftade till signaltjänst i skärgården. Böte omnämndes i Upplandslagen. Bötevården slog larm om en fientlig flotta siktades varpå strandvården förde signalen vidare till byvården. Längs östra Nylands kust kan systemet ha förekommit i mitten på 1300-talet. Det försvann senast i början av 1500-talet. Ortnamn med böte förekommer både på Åland och längs den finska kusten.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.

C

Bildkalender avsedd för borgerligt bruk av icke läskunniga.
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Den andel av kollekten som franciskaner och dominikaner överlät till det lokala sockenprästerskapet då de höll gudstjänster utanför sina egna ordenshus. Andelen utgjorde vanligen en fjärdedel.
Slottsherre på en medeltida borg. I finska källor användes titeln första gången i samband med Mats Kättilmundsson 1324–1326. Titeln innebar ett militärt ansvar och var förbunden med en krisperiod. Titeln var inte knuten till någon enskild borg och syftade på ett större område än ett slottslän. Den hade en annan innebörd än ”advocatus” eller ”prefectus”, även om samma person kunde använda dem jämsides. Först i slutet av 1300-talet användes titeln i förbindelse med en enskild borg. Samtidigt blev den svenska titeln ”hövitsman” allt vanligare. Utöver Kättilmundsson har titeln använts i samband med Karl Näskonungsson (1326–1328), Dan Niklisson (1346), Gerhard Skytte (1349–1350), Narve Ingevaldsson (1364–1365), Ernst von Dotzen (1374) och Bo Jonsson (1370-talet, omkring 1380).
Kapten eller hövitsman över Österlanden, titel som Gerene Skytte använde 1347–1348 och Bo Jonsson en gång på 1370-talet och omkring 1380. Titeln innebar ett militärt ansvar som omfattade mer än Åbo slottslän.
Allmän sammankomst inom domkapitlet där alla medlemmar var tvungna att infinna sig.
Kapitel med klosterliknande organisation. Många tidigare förvärldligade kapitel avstod från ett gemensamt liv under reformrörelsen på 900-talet och organiserade sig vanligen enligt augustinregeln eller premonstratensregeln. Många av dem återvände ”till världen” på 1100- och 1200-talen, och organiserade sig sekulärt som capitulum saeculare.
Ledamot av domkapitel.
Domkapitel, i vilket antalet medlemmar inte var fixerat. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel med fixerat antal medlemmar. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel som inte hade en klosterliknande organisation utan som hade delat den gemensamma kapitelsegendomen i prebenden och hade organiserat sig för uppgifter ”ute i världen” och för att biträda biskopen i förvaltningen av stiftet. Det sekulära domkapitlet skulle också förrätta kanoniska val av biskop. I Uppsala fungerade ett sekulärt domkapitel i slutet av 1100-talet men upphörde före 1224. Det äldsta kända sekulära domkapitlet organiserades i Linköping 1232 med påvens tillstånd. År 1247 stadfästes ett sekulärt domkapitel i Uppsala.
Strävan efter att uppnå välvilja, beteckning för den brevled som i allmänhet fanns mellan salutatio och narratio.
Dispositivt dokument som gav laga kraft åt en rättshandling. Den avfattades i jag- eller vi-form. Motsatsen till en ”carta” är en ”notitia”.
Hörande till slottet. Uttrycket användes om viborgare fram till 1403.
Påvligt reservatfall.
Kyrklig avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor, beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet. Cathedraticum kunde ibland också beteckna den avgift som en ärkebiskop gav sin patriark, en biskop sin metropolit och en präst sin biskop vid ordinationen.
Skälig orsak, de nödvändiga förutsättningarna för att villkoren för ett beneficium skulle få ändras. Exempelvis kunde ett kanonikat delas i två tjänster endast om det fanns en skälig orsak.
Mässförrättande präst.
Källarmästare, ekonom. Tjänsten som cellarius medförde inte någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom den bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster.
Kyrkotukt. Från 1214 var censura ecclesiastica i teknisk kyrkorätt begränsad till tre åtgärder: avhållning från ämbete, interdikt och excommunicatio.
Skatteskrivning, registrering av person- och förmögenhetsförhållanden med tanke på en rättvis fördelning av skatterna. Senare användes termen också om en lista på skattskyldiga med uppgifter om förmögenhet. I de medeltida urkunderna används census ofta i betydelsen skatt eller arrende. I kanonisk rätt avses särskilt en årlig avgift som en kyrka eller beneficieinnehavare erlade till biskopen eller på grund av biskoplig auktoritet åt någon annan. I Finland förekom census när Borgå socken och dess kapell inkoorporerades med cisterciensklostret i Padis under åren 1351–1429. Systemet utvidgades under 1400-talet.
Den avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
Beteckning för en avskriftsvolym som använts av kyrkliga institutioner. Begreppet var vanligt på kontinenten men har inte använts i svensk medeltid.
Handlingstyp som användes vid kontrakt, rättsliga dokument och dylikt. Texten skrevs två gånger på ett pergament/papper. I mellanrummet mellan texterna skrev man ett eller flera ord eller bokstäver. Ofta in nomine Dei, Jesus eller ABC. Därefter skars dokumentet med en börjande eller sicksack-linje genom orden så att delar av de genomskurna orden skulle synas i bägge dokumenten. Avsikten var att det skulle bli omöjligt för innehavarna av dokumenthalvorna att förfalska dem. I Finland har typen förekommit på 1400-talet i biskopskansliet.
Kordjäkne.
Påvlig rundskrivelse, särskilt om kungörelse innehållande en överenskommelse mellan påven och en världslig regering om hur de yttre kyrkliga angelägenheterna skulle ordnas i ett land.
Klosterorden som utgick från moderklostret Cîtaux. De första klostren anlades i Sverige på 1100-talet. I södra Finland fick orden ett stort inflytande genom att munkar från det estniska klostret i Padis utövade en viss verksamhet. På 1330-talet sålde de högsta styresmännen betydande jordegendomar till klostret. På 1350-talet donerade Magnus Eriksson patronatsrätten och laxfisket i tre–fyra östnyländska socknar samt Borgå med kapell åt klostret. Egendomarna återköptes på 1400-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Stadsliknande medeltida handelsplats i Finland.
Medeltida handskriven text i bokform. Beteckningen infördes när man övergick från rullar till inbundna böcker. Uttrycket används ofta om lagsamlingar.
Benämning på en handskrift av Magnus Erikssons landslag jämte bl.a. kyrkobalken i Upplandslagen. Den äldsta delen av handskriften är ett kalendarium för Åbo stift.
Pergamenthandskrift i bokform. Pergamentet hade många fördelar framom papyrusen. Det var betydligt starkare, lättare att hantera och kunde också återanvändas.
Det andliga släktskap som enligt kanonisk rätt inträdde vid fadderskap. Det hade konsekvenser bl.a. genom att det utgjorde äktenskapshinder.
Prebende som hade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Domkapitlets gemensamma egendom.
Gemensamt bord för kleresiet. Ett sådant inrättades i Åbo efter norsk förebild år 1493.
Den statutsamling för Uppsalaprovinsen i vilken alla utgivna statuter samlades. Det utgavs i början av 1440-talet. Redaktör var domprosten Birger i Strängnäs. Samlingen är indelad i huvudgrupper. Bestämmelser om samma ämne har grupperats flockvis från olika statuter. Det trycktes år 1525.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
I diplomatiken den brevled som i synnerhet i privata brev förekommer efter dispositio, narratio eller petitio och som således avslutar brevet. Den har definierats som den del som utvecklar framställningens föremål.
Lekmannabroder.
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
Den liturgiska handling som syftar till att inviga personer eller föremål till heligt bruk. En consecratio förrättades vanligen av en biskop i motsats till de enklare benediktionerna. Som concretatio räknades vigning av biskop eller klosterjungfrur, invigning av kyrka, altare, kalk och paten.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Birgittinsystrarnas veckoritual, som trycktes och kodifierades 1512.
Visitationsdistrikt inom dominikanorden som bildades av Visby med Reval och Åbo. Senare tillkom också Viborg i Finland. Verksamheten kulminerade på 1200-talet och det var till Visby som biskop Thomas av Åbo begav sig efter sin avsägelse 1245.
Munkar och nunnor som under medeltiden utförde de lägre klostersysslorna.
Lekbroder.
Skolkalas, förekom i de medeltida katedralskolorna och tog stundom anstötliga former. I Uppland förbjöds de på en synod 1412 och förbudet upprepades 1417, med undantag för dem som kunde hållas på ett anständigt sätt.
Kustodmöte. Möte där representanterna bestod av ledarna för kustoderna i en provins inom franciskanorden. Mötet kunde ersätta provinsialkapitlet under de år då det inte kunde sammanträda.
Den avslutande delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Den innehåller de element som utgör bekräftelse på eller stadfästelse av diplomets innehåll. Normalt insattes corroboratio omedelbart före datumsformeln. I corroboratio ingår ofta uppgifter om handlingsvittnen.
Ett slags väktare vid den medeltida katedralskolan. Det fanns tendenser till självstyre hos eleverna, och det är möjligt att corycei utsågs av eleverna själva.
Beseglingen med en blybulla med ett hampsnöre. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden innehöll ett åliggande.
Beseglingen med en blybulla med trådar av rött och gult eller enfärgat silke. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden gav adressaten en rättighet.
Ordningsman vid en medeltida katedralskola. I katedralskolan fanns tendenser till självstyre hos eleverna. Det är därför möjligt att custodes utsågs av eleverna själva.

D

Ordensprovins till vilken de nordiska franciskanerna hörde. Provinsen leddes av en provinsialminister. Enligt en bestämmelse 1390 skulle provinsialministern i Dacia turvis väljas från Danmark eller från Sverige/Norge. Bestämmelsen beaktades i huvudsak under hela 1400-talet. Om provinsialministern var dansk skulle hans ställföreträdare, provinsialvikarien, väljas från Sverige/Norge och vice versa.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Om jaktmark i ödebygder, den runda från lägerplatsen som jägaren hann tillryggalägga på en dag.
De arbetsdagar som torpare och backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära Åbo varje bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo län skulle för var 40:de rök hålla en stadigvarande arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Sveriges drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”. Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Datumsformel enligt en biskops eller en kungs regeringsår.
Datering. Den del av slutformeln i ett diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
Dekan vid artesfakulteten vid det medeltida universitetet i Uppsala. Tjänsten är belagd redan 1481, nästan omedelbart efter universitetets grundande.
Samling av den kanoniska rätten som sammanställdes av Gratianus efter 1140. Den är indelad i tre delar. Den första delen indelas i ”distinctiones” som i sin tur indelas i ”canones”. Den andra delen indelas i ”Causae” och dessa i ”questiones”, vilka sedan indelas i ”Canones”. Den tredje delen indelas i ”Distinctiones” med motsvarande ”canones”. Den utgör också den första delen av en samling med sex lagtexter som gick under namnet Corpus Juris Canonici. Den ägde laga kraft i den katolska kyrkan till 1917, då den förnyades.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av minderårighet. Formellt skulle en person vara fjorton år gammal.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av svagsinthet.
Kroppslig missbildning eller lyte. Förlusten av en lem gjorde i princip en person inkompetent för kyrkliga ämbeten som präst. I så fall måste personen ansöka om påvlig dispens.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på frund av att personen i fråga hade dåligt anseende.
Hinder för att ta emot tonsur eller vigning på grund av att ståndaktigheten i tron inte hade prövats. Detta gällde speciellt nyligen kristnade.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning beroende på att personen i sitt tidigare yrke visat bristande mildhet. Det kunde handla om en krigare, en domare som fällt döds- eller stympningsdomar eller en skarprättare.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på ofrihet. Som ofrihet betraktades omyndighet, skuldförpliktelse, livegenskap eller äktenskapliga band.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att personen ingått flera tidigare äktenskap.
Hinder för att mottaga vigning eller tonsur på grund av bristande lärdom.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Dekan, diaconus, ärkedjäkne. Medlem av ett domkapitel med rang under en domprost.
Stadganden som påven utfärdade och som infogades i den kanoniska rätten. Gregorius IX:s dekretaler, innehållande bl.a. kravet på celibat för prästerna, infördes i Sverige 1248.
Sakkunnig i kanonisk rätt, titel för teologisk lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Brev i vilket utfärdaren förbinder sig att bedja för mottagaren och innesluta denne i gemenskapen. Ett stort antal delaktighetsbrev för enskilda personer är bevarade. Det förekom också att ett världsligt gille delgavs ett delaktighetsbrev av en kyrklig orden.
Benämning på ett ryskt silvermynt (från 1200-talet) som var gångbart överallt i länderna öster om Östersjön.
Snittet i ett chirographum.
Rätten att ingripa då en utnämnd kyrklig tjänsteman eller präst inte inom utsatt tid besatt sitt ämbete.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Termen har i svensk medeltid mer eller mindre oegentligt fått beteckna vissa medeltidskällor av sinsemällan ganska olika karaktär, men med de gemensamma draget att de oftare än annalerna meddelar inte enbart år, utan också datum för de noterade händelserna. Diarier som utgör dagliga anteckningar över in- och utgående ärenden har inte bevarats från nordisk medeltid, utan de äldsta är från 1500-talet.
Representant i dominikanordens generalkapitel och i provinskapitlen.
Medlem i det utskott som biträdde franciskanordens provinsialminister i dennes ämbetsutövning.
Ställning som högsta kapiteldignitet; titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas diplom eller även urkund på svenska.
Typ av avskriftssamling som innehåller alla slag av medeltida brev som anses vara av historiskt intresse. Beteckningen uppträder först på 1700-talet och användes inte under medeltiden.Traditionen inleddes i Sverige i Antikvitetskollegium och hit hör Örnhielms, Peringskiölds, N.R. Brocmans och L.F. Rääfs diplomatarier och B.E. Hildebrands samling. På 1800-talet tillkom avskrifter från utländska arkiv. Under 1900-talet ersattes de handskrivna kopiorna av fotografier.
Administration, förvaltning, huvudsakligen om presidium eller ordförandeskap. Under medeltiden fram till 1527: den romersk-katolska kyrkokalendern där de för varje dag förekommande mässorna och festerna är upptecknade.
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Epitet som ofta används i medeltidslatinet och bäst kan översättas med ”den förståndige eller gode mannen”.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Föreskrift för apotekare rörande tillredningen av läkemedel. Dispensatoriet var en föregångare till och gammal benämning på farmakopé. Benämningen härstammar från Tyskland där den första för såväl läkare som apotekater avsedda läkemedelskodexen utkom under namnet dispensatorium i Nürnberg år 1477.
Den del av ett medeltida diplom som ger uttryck för utställarens vilja eller beslut i den sak eller omständighet för vilket diplomet är utställt.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Vid sidan av föreläsning den viktigaste av den medeltida lärda undervisningen. Metoden tillämpades systematiskt från och med 1100-talet. Vid en disputation ställde magistern frågan och en baccalaureus besvarade den som respondent. De övriga närvarande hade rätt att göra objectiones, invändningar. Åhörandet och deltagandet var obligatoriskt för den som ville erhålla lärda grader.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
Avgift som betalades åt kaniker för att dessa skulle medverka i domkyrkans dagliga bönestunder. Systemet infördes under senmedeltiden när kanikerna åtnjöt inkomster från sina prebenden och började negligera de gemensamma uppdragen i domkyrkan.
Ändring av villkoren för ett beneficium, som innebar delning och skapande av två eller flera tjänster. Med domkapitlets medgivande kunde biskopen dela ett kanonikat i två tjänster om det fanns en skälig orsak. Ett prästerligt bord kunde delas om avståndet till kyrkan blev för långt för dem som bodde i utkanten.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Lärd man; beteckning som användes hela medeltiden och efter universitetens uppkomst speciellt om den högsta lärda graden. Titlarna professor och magister användes ofta som synonymer. På 1400-talet reserverades doctorstiteln i Paris och Oxford för den högsta graden i de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
dom
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Användes under medeltiden ibland som epitet för nämndemän. Eventuellt är det fråga om någon form av ”yrkesbeteckning” som övergått i släktnamn. Företeelsen kan spåras på 1550-talet. I Ålands dombok för år 1607 användes benämningen domare för den främste nämndemannen i varje åländsk nämnd.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
Personell skatt på landsbygden införd 1483 för varje rök för att bekosta domares (och tingsrätters) underhåll. Skatten avskaffades under 1500-talet, senast 1602. Termen används ofta i forskningen synonymt med den 1602 och 1604 införda lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna.
Ring av stenar, vanligen med en, ”den anklagades sten” i mitten. Enligt folklig tradition var en sådan ring en sammanträdesplats för ett lokalt ting. Två domarringar har påträffats i Finland och bägge ligger i samband med järnåldersgravfält. Namnet Käräjämäki (tingsbacken) i Kumo är belagt från 1463. Domarringen i Eura är utritad på Olaus Magni Charta Marina.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Dispositiv urkund, varigenom den dömande kungör den fällda domen till efterrättelse. Dombrev omnämns i Magnus Erikssons landslag. Ofta utfärdades dombrev endast i de fall då målsäganden var villig att utlösa dem. En lagmans dombrev kostade ½ öre.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst, präst vid domkyrka.
Jungfru, titel för en sorts hovfröken under högmedeltiden. Domicella användes på annat sätt än den maskulina titeln ”domicellus”. Titeln användes av ogifta kvinnor som tillhörde högfrälset, men inte av ogifta kvinnor inom kungahuset.
Korsyster som i klarissornas konvent förmedlade undervisning i läsning och skrivning.
Orden grundad av den helige Dominikus år 1216. Den antog augustinregeln och stadfästes av påven samma år. Ordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära myndighet var generalkapitlet som sammanträdde vartannat år. Orden var 1228 indelad i tolv provinser.
Innehav av antingen äganderätt eller nyttjanderätt till jord.
Fullständig äganderätt och nyttjanderätt till jord.
Under medeltiden i katolska kyrkan klerkkollegium knutet till en domkyrka som fungerade som biskopens rådgivare och medhjälpare i stiftsstyrelsen. Domkapitlet hade rätt att förvalta kapitelsegendomen, anta nya medlemmar, utöva inre disciplinär myndighet samt utge statuter gällande kapitlets egen verksamhetskrets. Domkapitlet utsåg biskop genom röstning. Biskopen var skyldig att i alla viktiga frågor inhämta domkapitlets råd och då de berörde domkapitlets intressen också inhämta domkapitlets bifall. När biskopsstolen var vakant övergick hela den biskopliga dom- och förvaltningsmyndigheten till domkapitlet. Under 1200-talet ökade domkapitlets makt när det började utkräva av en nyvald electus edsvurna valkapitulationer. Domkapitlets föreståndare var vanligen prost, i några fall dekan. Ledamöter var praelatus. I mitten av 1500-talet var de gamla katolska domkapitlen upplösta eller också existerade de enbart på pappret.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Sigill som användes för besegling av dom utfärdad i kungens namn. Enstaka domsigill är kända från Magnus Ladulås tid. Domsigill användes regelbundet endast under Magnus Erikssons regering. Sigillet hade inskriptionen ”ad causas” och ersattes ett par gånger med ett sigill som hade inskriptionen ”ad officium”.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Under medeltiden en gåva (själagåva) till kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
Avbildning av donator eller donatorer till minne av en donation. Under medeltiden föreom det ofta i kyrkliga sammanhang att donationer förevigades genom avbildningar av givaren. Donatorsbilder kan förekomma både på byggnader och på mindre föremål.
Fasta eller lösa avbildningar av en donators vapen som skulle utmärka givaren av kyrkliga föremål eller byggnader/byggnadsdelar. Att utmärka minnet av givmilda personer genom donatorsvapen var synnerligen allmänt på 1400-talet.
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en ed åt staden och hade rätt till en viss lön för varje läst råg som han lossade.
Det avstånd som av stadens syllsättare skulle mätas ut mellan varje hus på tättbebyggda platser. Ändamålet var att hindra att ”droppar röta andras tak”. Syllsättarna tillkallades också i tvister angående dropprum. Dropprum omtalades sista gången i Stockholm 1584.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I Kalmar recess 1436 ingick en bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
I äldre nordisk betydelse ung ogift man, men även bildade män eller krigare kunde ingå i sammanhanget. Sedan senmedeltiden i svenska riket dock vanligen benämning på tjänare eller manlig fast anställd lantarbetare.
Form av dödsstraff. En överbevist trollkvinna skulle föras ut till havs, ryggen skulle knäckas och sedan skulle hon bunden sänkas ner i vattnet. Det är osäkert huruvida straffet har använts under medeltiden i Sverige.
Skattkammare, förrådshus, allmän kassa.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Pennföring eller handställning.
Under medeltiden före landslagen, ett rättsmål som inte kunde bevisas av någondera parten och som därför bevisades med svarandens edgång, med eller utan edgärdsmän.
Förfarande som innebar att en kärande kunde tillåta svaranden att värja sig med ed. I landslagarna kunde detta förekomma vid lytesskada. I de flesta fall krävdes dessutom edgärdsmän.
Beteckning på en process som förekom i de medeltida germanska lagarna och som innebar att den ena parten var avliden. Det vanliga uttrycket för att åtala den döde är i svensk rätt ”att giva den döde sak”. Dödmansprocess försvann i och med Magnus Erikssons lands- och stadslag.
Brott som straffas med döden eller förtjänar dödsstraff.
Den äldsta rättsuppfattningen har förmodligen inte innehållit regler om dödstraff exekverat av en offentlig myndighet. Under medeltiden utökades antalet dödsstraff betydligt.

E

Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
ed
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Under svenska tiden titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Kungen har sedan gammalt avlagt en ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Huvudavdelning i Magnus Erikssons landslag, som skulle garantera ordning i samhället och trygghet för undersåtarna. Den infördes senare i frids- och edsöreslagstiftningen i1734 års lag. Den avskaffades delvis 1779 och i sin helhet när strafflagen infördes 1889 i Finland.
Myntning efter annan förebild. När efterpräglingen strävade efter att imitera vittutbredda populära präglingar, var det för en analfabetisk allmänhet omöjligt att skilja mellan imitation och original. Avsikten var att få större spridning för de egna präglingarna.
Jaktmark i Savolax utmarker, för vilken samfälligheten torde ha betalat ett ekorrskinn i skatt till kronan. När området övergick till svedjemarksbesittning och pälsskatten ombildades till en spannmålsskatt, blev ekorrskinnet (oravannahka, oravainen) ett spannmålsmått.
Samfälld jaktmark i Satakunta under de tidigaste tiderna av utmarksfångst.
Person som valts till biskop av domkapitlet i hans kommande stift. Efter valet erhöll han titeln electus och skulle inom tre månader presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätt att konfirmera valet och konsekrera honom. Som electus hade den blivande biskopen ett rättsligt anspråk på biskopsstolen. Under 1200-talet började domkapitlet utkräva edsvurna valkapitulationer av sin electus.
Titel för en electus som erhållit konfirmation på sitt ämbete, men ännu inte blivit invigd. Electus confirmatus hade förbindelse med sin blivande kyrka och den förbindelsen kunde endast påven upplösa. Han hade då förvärvat jus in re, sitt biskopliga ämbete, med makt att råda in spiritualibis et temporabilus. Undantaget var enbart de sakrala befogenheter som tillkom biskopen efter biskopsinvigningen.
Upphöjdhet, höghet, värdighet, också titel som från början tillkom kejsare, konungar och biskopar till vilka man kunde knyta nämnda epitet, sedermera högre dignitärer inom katolska kyrkan, efter 1630 endast titel för katolska kardinaler. Som titel och epitet på kyrkliga personer var ”eminens” i bruk i Sverige bara under medeltiden. Inom lutherska kyrkan hade biskopar och ärkebiskopar de motsvarande epiteten i ”höghet” och ”högvördighet”.
Benämning på ständig besittningsrätt till jord i den kanoniska rätten. Emphyteusis infördes på 1200-talet och innebar att kyrkan arrenderade ut sina marker till åbor i utbyte mot att dessa betalade avrad till kyrkan, och att arrendena ofta gick i arv till följande generation.
Prebende som saknade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Småbrukare. Benämningen omtalas i Egentliga Finland 1419.
Marknad i en stad där endast stadens egna borgare fick saluföra sina varor. Enskilda marknader försvann 1788.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Åbo, åtminstone efter 1259. Tidigare kallad biskopen av Finland.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Finland, tills stiftet var färdigt organiserat. Titeln påträffas första gången i ett avlatsbrev som påven beviljade Åbo domkyrka 1259.
Biskop i de otrognas (muslimers och hedningars) land.
”Formulerade brev”, efter ett bestämt formulär avfattade kyrkliga rekommendationsbrev, som utfärdades i församlingens namn av en biskop eller presbyter.
Den färd till de olika landskapen som en nyvald kung gjorde under medeltiden. Rutten var bestämd i landskapslagarna och landslagarna. Varje landskap skulle ge den nyvalde kungen lejd och gisslan före denne fick rida in i landet. När kungen anlände till tinget skulle han svära att vara landskapets invånare trogen och inte bryta rätt lag i deras land. Eriksgatan omtalas första gången 1210. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362 och detta avsatte bestämmelser om hur eriksgatan skulle utsträckas till Finland i Kristoffers landslag 1442. Traditionen fortlevde in på 1600-talet och till och med på 1700-talet, men då mera metaforiskt.
Enskilt rågånget fångstområde som var beläget långt ifrån hemtrakten och som ofta också omfattade fiskevatten. Erämarkerna var oftast privat egendom som kunde ärvas, säljas, bytas eller avyttras på något annat sätt.
Egentligen beteckning för den sista sidan i en papyrusrulle. Vanligen avses med eschatokoll slutfraserna i ett medeltida diplom. Eschatokoll kan bestå av följande delar: subscriptio, datering, sigillatio och apprecatio och i vissa kungliga brev också angivandet av den medverkande kanslipersonalen.
Tvingande omständighet, en av de förutsättningar som skulle föreligga för att en biskop inom sitt stift kunde sammanslå två redan befintliga beneficium.
Fördel. Biskopen hade rätt att inom sitt stift sammanslå två beneficium om det medförde en uppenbar fördel. För sammanslagning av två prästbord eller ett prästbord med ett kanonikat fordrades domkapitlets tillstånd.
Uppbörd: en omdiskuterad benämning i Sverker Karlssons donationsbrev till Uppsala domkyrka år 1200. Efter donationsbestämmelserna följde allmänna stadganden om andlig domstol samt uppgiften att kyrkans hus och åkrar skulle vara fria från all kunglig uppbörd. Det har hävdats att ordet exactio i detta sammanhang inte skulle åsyfta uppbörd utan endast bötesuppbörd.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom census vid behov kunde erläggas till en biskop eller med biskoplig auktoritet till någon annan instans. En del av de äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Kyrklig tjänsteman med uppgift att biträda biskopen vid indrivningen av skatter, särskilt biskopstionden, och vid rättsutövningen. Termen förekom under medeltiden från cirka 1200-talet och finns i dokument från 1320-talet.
Kyrkligt straff som grundade sig på klerus rätt ”att lösa och binda”. Straffet betydde uteslutning från den kyrkliga gemenskapen. Det innebar förlust av rätten att åhöra mässan, få del av sakramenten och nådemälen, kunna stå fadder och få en kristlig begravning. Med exkommunikation bestraffades sacrilegium, kätteri, trolldom, blasfemi, mord, sexualbrott, ocker, mened och andra brott som stred mot de tio budorden. Normalt skulle syndaren få tre varningar med tidsfrist. Exkommunikation måste föregås av rättegång. En biskop kunde endast bannlysa personer inom sitt eget stift, medan påven kunde bannlysa vem som helst. Påven reserverade också vissa brott för sig. Dit hörde bland annat prästdråp och rätten att bannlysa furstar. Den som hade rätten att bannlysa hade också rätten att förmedla avlösning.
Sammanfattande benämning på den medeltida kyrkans begravningsceremonier. Begreppet uppfattades juridiskt och mycket sällan liturgiskt.
Biskop som var direkt underställd påven.
Exemption som grundade sig på lag eller privilegier.
Kyrkorättslig term som innebar att en person, korporation eller institution lösgjordes från det normala kyrkliga subordinationsförhållandet; under 1600-talet förekommande benämning på dispensation.
Exemption som grundade sig på att det undantagna är äldre än närmast överordnad myndighet och således erhöll sin exemption vid den överordnande myndighetens tillkomst.
Exemption som grundade sig på hävd.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
I medeltida bemärkelse en form för påvlig tillsättning av ett kyrkligt ämbete, som innebar rätt för vederbörande att få första ledigblivna prebende därsammastädes, vanligen av samma storleksordning som det givna ämbetet. Expektansämbetena avskaffades delvis 1483 men huvudsakligen först på mötet i Trident.
Skriftlig handling som bekräftar innehavarens rätt att i framtiden besitta en tjänst eller pension, ett gods eller en förläning. Från 1700-talet benämndes den expektansfullmakt.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.

F

Kyrkans byggnadskassa, jordegendom som tillhörde kyrkan, men som inte ingick i prästbordet. Till den ursprungliga jordegendomen tillkom under medeltiden ofta nyförvärv genom testamenten, donationer eller köp. Största delen av jordegendomarna indrogs efter reformationen.
Fakultet för de fria konsterna. Dessa bestod av trivium (grammatik, retorik och logik) och quadrivium (aritmetik, geometri, musik och astronomi). I Paris leddes artes-fakulteten av rektor, som i slutet av 1200-talet blev hela universitetets rektor. I artes-fakulteten avlades först baccalaureus-examen, och därefter krävdes omkring fyra års studier för magisterexamen.
Benämning på vittnen vid dop och eventuellt också vid konfirmation. Enligt kanonisk rätt skulle fadderskapet ligga utanför barnens familjekrets. Antalet faddrar var vanligen två till tre. Vid dopet skulle faddern föra barnet till kyrkan och under ceremonin hålla det samt säga dess namn. I första hand skulle faddern förrätta nöddop. Krav på fadderns kunskaper ingår i många landskapslagar och synodalföreskrifter.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Åbobiskopens krigsfolk. Under medeltiden hade biskopen i Åbo ett proportionellt betydligt större krigsfolk än de övriga nordiska biskoparna.
Äldsta brodern eller den man som på livstid utsågs till uppdraget att förestå en storfamilj som saknade en naturlig husbonde i brödernas far.
Beteckning för personer som bl.a. fick sitt uppehälle som läkare och var tjänare hos stormän och kungar. Beteckningen användes ofta pejorativt. I Finland förekom uttrycket som beteckning för biskop Henriks körsven.
Den bestämda dag som enligt götalagarna och landslagen var bestämda för landbons avflyttning. Fardagen var terminer inom en sammanhängande flyttningsperiod mellan jul och midfastan. Landslagen omtalade bara en fardag, nämligen torsdagen före midfastan, men två legostämmor, Mårten och pingst. Stadslagen fastställde två fardagar om året. I Finland tillämpades förmodligen inte landslagens bestämmelser utan för såväl landbönder som pigor och drängar var Michelsmässan (29/9) flyttdag.
Person som var närvarande som vittne vid rättshandlingar för att dessa skulle vinna laga kraft. Fastar behövdes vid fastighetsavhändelse, fästning, förlikning vid mandråp och bolagsbildning. Diplom från Finland visar att fastarna vanligen var 1 + 8. Det innebar en forskälaman samt åtta fastar.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
fat
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt i relation till andra måttenheter.
Under senmedeltiden beteckning för den centrala finansförvaltning som utövades från den kungliga kammaren.
De län vars inkomster var direkt anslagna till kungens eller riksföreståndarens underhåll. De förvaltades vanligen direkt från Stockholms slott och slottsfogdarna redovisade dit.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Den del av tiondet som var avsedd för de fattigas underhåll. I Hälsingland utgjorde den 1/3 av tiondeuppbörden, men fattigtionden tycks inte ha förekommit i Finland under medeltiden. I början av medeltiden behöll bönderna fattigtiondet vanligen själva men när de kyrkliga institutionerna utvecklades hävdades principen att lekmän inte fick ha hand om kyrkliga tionden.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Extra skatt som drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes.
Skatt som drottning Margareta år 1403 tillkännagav att hade utgått med femton mark av var fullgärd. Fem mark hade avlysts vid Erik av Pommerns eriksgata och nu skulle också de återstående tio marken avlysas. Alla gamla skatter skulle utgå som förut och varje bonde skulle utföra sexton dagsverken om året. Eventuellt betydde beslutet dock bara att den gamla femtonmarkshjälpen fick en ny form.
Person som ville bli borgare i en stad men inte ägde grund där. Därför krävdes han på en burskapsavgift om fem öre. Beloppet blev med tiden ganska obetydligt och uttrycket fick en pejorativ innebörd.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Allmän giltighet. Frågan om urkundens beviskraft utvecklades i Norden under medeltiden. Den kanoniska rätten fastslog att beviskraftiga handlingar skulle vara uppsatta av en offentlig notarie eller försedda med autentiskt sigill. I Norden uppfattades notariesystemet som främmande och i stället måste vittnen tillkallas. Sedan början av 1300-talet skaffades dock i viktigare ärenden en notariatsurkund. Sigillurkunden var dock viktigare. I slutet av medeltiden tillerkändes dock böcker förda av institutioner som städer och kyrkliga institutioner som beviskraftiga.
Benämning på frister som förekom i rättslivet samt på sammankomster som utsattes för att hållas i samband med en dylik frist. Fimt omfattades av tingsfrid. Den hölls ofta i den svarandes hem och kunde exempelvis gälla frågor som skifte av bo, som tjuv jämte livet förverkat genom full stöld.
Latinsk beteckning för Finland vilken började förekomma i biskoparnas titulatur från 1221 och avsåg de sydvästra landskapen kring Åbo. Anefter som landområdena öster om Åbo började införlivas med Sverige infördes 1308 och särskilt efter 1330-talet den officiella benämningen Österlanden, senare Österlandet, för områdena öster om det så kallade Finland. Från 1464 och särskilt efter 1500 användes begreppet Finland för hela området. Benämningen Österlandet användes i officiella dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Egentligen lagman i Österland lydande under finsk rätt. Titeln användes av lagmannen Jakob Andersson i en urkund som utfärdats i Satakunta 1347. Förmodligen har lagmannen velat poängterat skillnaden i sedvänja mellan Sverige och Finland.
System enligt vilket tiondena betalades med råg och inte med smör. Rågleveranserna har förknippats med finska bönder i motsats till de svenska nybyggarna.
Kunglig skattkammare där kungens och rikets dyrbarheter förvarades. Under medeltiden var skattkammaren inte skild från de finansiella uppgifterna.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Kommunal besiktningsman som granskade fisk som förpackats i tunnor. Fiskvräkarna utsågs vanligen bland tunnbindare och spilare och avlönades med en mindre avgift för varje granskad tunna. Fiskvräkare förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Vid tegskifte om delning av en bys jord på så sätt att två huvudvägar korsade varandra i mitten av byn och bildade fyra lika stora huskvarter. Varje hus skulle angränsa till gatan, annars måste huset flyttas.
Del av den medeltida staden. Fjärdingarna behövde inte vara fyra till antalet. Fjärdingen utgjorde grundenheten för bekämpningen av eldsvådor. Varje fjärding hade två ledare, en svensk och en tysk. Under 1300-talet kallades de ofta för fjärdingshövdingar, senare för fjärdingsmän.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms län samt delvis också i Kumogårds län. I Åbo och Raseborgs län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Benämning på fjärdedel av en administrativ socken från början av nya tiden. Fjärdingen utgjorde ett skatteuppbördsområde med en fjärdingsman som uppbördsman.
Under medeltiden, domare i fjärdedels härad, en fjärding. Fjärdingshövdningar torde inte ha förekommit i Finland.
Ledare för en fjärding i en stad under medeltiden. Antalet ledare var två, en svensk och en tysk. När en eldsvåda bröt ut skulle minst sex fjärdingshövdingar leda släckningsarbetet, i vilket en man från varje gård skulle delta. Benämningen fjärdingshövding förekom huvudsakligen på 1300-talet och ersattes sedan med fjärdingsman.
Strategisk åtgärd genom vilken man strävade efter att ekonomiskt isolera och bryta all in- och utförsel från ett land. Under korstågstiden förbjöd de kyrkliga konsilierna vapenexport till hedningar. Påven utfärdade förbud mot vapenexport på initiativ av biskopen i Åbo 1229. Hansastäderna använde vid flera tilfällen handelsblockad som ett utrikespolitiskt påtryckningsmedel.
Enskild skogsmark. Benämningen har främst använts i Österbotten.
Form av sjuk- eller ålderdomsförsörjning, varigenom någon mot livstids vård och underhåll överlämnade sig och sin egendom till en annan.
Underavdelning till balk i de fornsvenska lagarna.
Delaktighet i ett brott. Uttrycket förekommer oftast i den äldre lagstiftningen. I edsöresbalken i Kristoffers landslag stadgas att om någon i avsikt att göra bonden eller hans hjon skada och misshandlar eller dräper någon som är under hemfridens skydd skall alla ”the, ther meth æro j fluk oc farnöte” ha brutit edsöret.
Stekarhussven i ett kloster. På motsvarande sätt fanns stekarhussystrar i nunnekloster.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra befäl över rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig avgift vilken såsom en ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
Tjänsteman som på regeringens vägnar förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett landområde (län, fögderi) eller i en stad. Huvudorten var ofta ett fäste och fogden var i regel också fästets befälhavare. För en sådan kungens ämbetsman började med 1300-talet titeln advocatus eller fogde ersätta den äldre benämningen praefectus. Fogden hade också polisiära uppgifter, särskilt att gripa grövre förbrytare. Under senmedeltiden användes titeln för dem som innehade län på räkenskap eller fataburslän. Gustav Vasa ersatte i stor utsträckning medeltidens självständiga länsinnehavare med lågättade fogdar. Kontrollen skärptes och flera stadgor utfärdades. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar. Till följd av förvaltningens uppdelning krympte fogdemyndigheten och titeln kronofogde blev enarådande.
Den lägsta rättsinstansen i en stad enligt Magnus Erikssons stadslag. Fogderätten sammanträdde på torget och bestod av en fogde, som representerade kungen, och en svensk och en tysk rådman. De sistnämnda var rättafogdar. Förmodligen avhandlades endast politimål av fogderätten. Domarna kunde appelleras till rådet.
Skvaltkvarn.
Benämning på Åbo domkyrkas formulärbok. Den donerades till domkyrkan av biskop Hemming omkring 1354.
Samling av modellbrev, som var uppställda enligt de gällande teoretiska reglerna för dictamen. Formulärboken utgjorde en praktisk handbok som inte bara utnyttjades av kyrkan och kronan, utan också ibland av privatpersoner. I den donation som biskop Hemming gav till Åbo domkyrka omkring 1354 ingick en dylik formulärbok och i biskop Magnus kopiebok från slutet av 1400-talet ingick fyra formulär för uppgörande av testamenten.
En av de äldsta skiftesformerna i landskapslagarna som i motsats till det senare solskiftet antagligen avsåg en oregelbunden fördelning av byns åkrar och ängar, men som antagligen fastställde äganderätten till gårdstomten och huvudåkrarna.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Domstol, domsrätt, jurisdiktionell behörighet, laga domstol. Under medeltiden skiljde man mellan det världsliga samhällets domsrätt och kyrkans domsrätt.
Domstol som avgjorde mål gällande samvetsfrågor. Till dem hörde alla frågor som gällde den kristnas förhållande till Gud. Ärendena avgjordes antingen inför botsakramentet eller utanför detta. När någon exempelvis blev löst från korstågslöfte avgjordes frågan av forum conscientiae men utanför botsakramentet. Ärendena behandlades vanligen bakom lyckta dörrar.
Kyrklig domstol för tvisteforum. Domstolen behandlade frågor som gällde de kristnas förhållande till varandra inom kyrkan som rättsligt samhälle. Behandlingen av ärendena var offentlig.
Kyrkans dömande myndighet. Inom kyrkans domsrätt skiljde man mellan samvetets forum och tvisteforum. I betydelsen laga domstol utgick man från principen att målet skulle dras inför den anklagades domstol, det vill säga domstolen för det område där han hörde hemma. Enligt bestämmelser 1215 skulle ingen instämmas till rättegång som hölls på en ort belägen mer än två dagsresor från hans hemstift. I senare påvebullor framhölls dock särskilt att dessa bestämmelser inte fick utgöra hinder för behandling av dylika mål.
Den senare vanliga benämningen på forum judicale eller forum contentiosum.
Den vanliga benämningen på forum conscientiae under senmedeltiden.
Det världsliga samhällets domsrätt. Under medeltiden skiljde man mellan kyrkans domrätt och den världsliga domsrätten. Problemet med laga domstol behandlades av en hel titel i dekretalerna.
Särskild kategori av ofria, som var födda och uppvuxna på den gård där de levde. Benämningen förekommer i landskapslagarna, och en fostre hade en bättre ställning än övriga ofria. Hans ställning skiljde sig rättsligt och han kunde ha egendom och självständigt bo.
Fogde i Österlanden, Gereke Skyttes titel 1347–1348. Åren 1349–50 använde han titeln capitaneus de Osterlande.
Orden som uppstod spontant kring Franciskus av Assisi. En omarbetad ordensregel stadfästes 1223. Orden var en klerkorden med olika slag av apostolisk verksamhet. Varje ordenshus hade sitt verksamhetsområde. De första grundades i Norden på 1230-talet. Ordens syfte var evangeliets efterföljelse i fullständig fattigdom, arbete för eget och nästans själagagn genom predikan och föredöme. Franciskanernas författning under medeltiden är inte helt klarlagd. Ordensregeln var allmän och generalkapitlen fick utforma konstitutionerna. Ordens högste styresman var generalministern. Senare utvidgades generalkapitlets makt. Den kvinnliga grenen av franciskanorden, klarissorna, hade sitt ursprung i det kloster som den heliga Klara grundade 1212. Franciskanorden delades 1517 när påven stadfäste observantorden. I Norden upplöstes franciskanorden före 1537. Ordenshusen fanns kvar längst i Finland där Raumo upplöstes först 1538.
Broder, ordens- eller klosterbroder, munk, som inte är prästvigd.
Straff som innebar att en person kunde bli föremål för hämnd. Fredlöshet innebar att personen i fråga saknade den okränkbarhet som varje medlem av rättssamfundet åtnjöt. Den fredlöse skulle gå i landsflykt eftersom han hade förlorat sin rätt att vistas i landet. I princip förlorade han sin rättskapacitet och kunde straffritt dödas. Vissa stadganden förutsatte dock att den rätten enbart tillkom målsäganden och dennes anförvanter. Edsöreslagstiftningen på 1200-talet fastslog flera brott som kunde leda till fredlöshet. Gärningsmannen dömdes då fredlös i hela riket och förverkade sin lösa egendom. Fredlösheten var avlösbar under vissa omständigheter. I Kalmar recess 1483 utvidgades fredlösheten till att gälla i samtliga nordiska riken.
I den äldsta germanska rätten och i medeltida svensk rätt till 1734, det ordnade och tryggade tillståndet under lagens herravälde. Var och en, som var i folkets frid, hade därigenom sin rätt garanterad. Denna allmänna frid kunde emellertid dels utvidgas, i det att handlingar, som tidigare inte betraktats som fridsbrott, erhöll denna egenskap, dels förstärkas, i det att en högre grad av okränkbarhet i vissa fall erkändes. I dessa sistnämnda fall ådömdes gärningsmannen utöver det straff, som annars kunde komma i fråga för gärningen, en särskild bot för det att friden blivit bruten. Det förekom många slags sådana frider, som julfriden från julaftonen till tjugondedagen, påskfriden från dymmelonsdagen till åttonde dagen efter påsk eller, på orter, till påskdagens afton, pingstfriden från pingstaftonen till åttonde dagen efter pingst; vårfrid, andfrid, hemfrid, kyrkofrid, ölfrid, tingsfrid, köptingsfrid, kvinnofrid. Straffet för fridsbrott var ursprungligen att gärningsmannen blev fridlös (fredlös). Fridlöshet innebar att man uteslöts ur frids-och rättsgemenskapen. Det försatte personen i fråga i en fullkomligt främmandes ställning och betecknade honom också som en folkets och kungens fiende. Fridlösheten blev emellertid så småningom alltmer till sin användning inskränkt, och även där den kvarstod försvann mycket av den gamla hårdheten. Då den ursprungligen mera hade närmat sig dödsstraffet, övergick den så småningom till ett slags landsflykt. Ganska tidigt genomfördes också den förändringen, att lindrigare fridsbrott kunde försonas genom böter.
Den period under vilken jakt av ett visst bytesdjur är förbjuden. Fridlysningstid omnämndes redan i vissa landskapslagar och Dalalagens fridlysningstid var mellan den 15 april och den 13 oktober. Varje villebråd hade sin egen fridlysningstid, medan fåglarna saknade sådan. Rovdjur var fredlösa året om.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt brev varmed en fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd. Fridsbrev erhölls på ansökan om nåd eller mot erläggande av böter (friköp). De förekom fram till 1736.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som avkortning i räkenskaperna.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Folkrättslig regel för sjöstridskrafters behandling av handelsfartyg i krig. Enligt regeln skyddade neutral flagg fienden tillhörig egendom, som inte var kontraband, medan neutralt gods, som inte var kontraband, ansågs fritt, även om det fördes på handelsfartyg som tillhörde fienden.
fru
Härskarinna, furstinna, drottning. Termen användes även om förnäm kvinna, oberoende av om hon var gift eller ogift.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerade. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Den särskilda frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från världslig domstol. Kyrkans hus och jord var till 1527 fritagna från böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens riddare som hade rätt till ett följe på högst tolv ryttare, väpnare i konungens råd med höst åtta ryttare och väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I praxis blev frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
Åbo på adelns frälsehemman efter i lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot kronan (till exempel gengärd, körslor, fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet. Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en åbo (utan bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och borgare gavs rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Skatteteknisk term på jordnatur. Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Mansperson som innehade (ärftlig) skattefrihet gentemot kronan och med friheten sammanhängande privilegier (till exempel fritt bestämmande, frihet från visst ansvar och vissa straff). Benämningen ersattes med ”adelsman” då det rusttjänstskyldiga frälset cirka 1600 ombildades till en privilegierad bördsadel. Den användes därefter endast i arkaiserande stil eller som motsats till ofrälse.
Ryttare som utförde krigstjänst till häst, hade lans, svärd, sköld, brynja, hjälm och stridshäst.
Uttryck som omfattade lans, svärd, sköld, hjälm, ringpansarskjorta med kapuschong och ärmar samt benskydd. Under senmedeltiden förändrades rustningen på grund av den förbättrade teknologin. Vapnen utökades då med hjälmkrossare och svärden gjordes längre. Uttrycket ingick i bestämmelserna om rusttjänst.
Utgångspunkten för drottning Margaretas maktposition. Den 13 augusti 1387 valdes hon på landstinget i Lund av det danska riksrådet till fullmäktig fru och till husbonde. I Norge hyllades hon med samma titel den 2 februari 1388. I slutet av mars sammanträffade hon på slottet Dalaborg i Vänern med representanter för det svenska riksrådet och de valde henne på rikets vägnar till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde.
Benämning på den huvudskatt som i början av 1540-talet infördes i Östra Nyland. Också i Viborgs län erlades enligt det medeltida fullskattetalet. Det gamla systemet grundade sig på en sammansättning av bönder med ett visst förmögenhetsbelopp i lösören. Fullskatten var det nya mantal som skapades genom reformen. Det var i egentlig mening personligt tills en uppskattning av markvärdet genomfördes. Detta kom också till stånd på 1540-talet och då överflyttades skattebördan på jorden. De karelska fullskatterna var till värdet olika också på samma ort, medan de sockenvis hade samma utskylder. Persedlarnas beskaffenhet skiljde sig mellan olika socknar.
Öppet sår. Kategoriseringen av olika typer av skador avgjorde straff och storleken på eventuella böter.
Under medeltiden till 1500-talet en av de tolv soldater som under resa eller strid skulle befinna sig närmast konungen. Termen användes också allmänt om man som var i tjänst hos konung eller hövding, hirdman, under 1500-talet ersatt med exempelvis väpnare.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Folklig fest som i samband med lax- och sikfångsterna utvecklades till folkfester med fast årsdag och samhällelig betydelse. På festerna var vanligen överheten representerad för att möta allmogen och då hölls också ofta formella sammankomster som exempelvis lagmansting.
Ämbete som ett par gånger omnämndes i Stockholm under medeltiden. Fäbaggens uppgifter är okända. Eventuellt skulle han övervaka förbudet mot att hålla kreatur inne i staden.
Frihetsstraff som fanns i Norden under medeltiden, men som hade en mycket liten betydelse. I gårdsrätterna omtalades upp till en månads fängelse. Fängelsestraff hade förmodligen uppkommit under inflytelse av kanonisk lag. Klostren hade egna fängelser.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens stab och hade ofta en lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under medeltiden finsk motsvarighet till skandinaviskt ledungsskepp. Huruvida en organiserad ledung faktiskt funnits är osäkert.
Avgift som under medeltiden erlades av bönderna i trakter med vidsträckta vattendrag. Den motsvarade de väg- och broavgifter som förekom i andra landskap.
Straffredskap som speciellt användes i skolor. Den bestod av en träkluns med skaft för handplagg. Färlan är avbildad i flera skolors sigill.
Skatt som erlades i form av boskap eller boskapsprodukter. Under medeltiden var dessa de allmännaste skatterna i Finland. De erlades av bönderna såväl till kyrkan som till kronan. Landbönderna erlade fäskatter till sina herrar.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott. Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
Form av gudsdom som omnämndes i medeltida liturgiska handskrifter. Ett fullständigt formulär har bevarats från början av 1200-talet. Födoämnesprov användes huvudsakligen vid stöld. Kornbröd och getost invigdes och överräcktes i den anklagades mun. Om personen kunde svälja brödet och osten ansågs han vara oskyldig.
Avgift som i de medeltida städerna uppbars för borgarnas rätt att ha öppen bodförsäljning. På motsvarande sätt har också försäljningen på stadens torg varit avgiftsbelagd.
Byte av en skattepersedel in natura mot en annan. Belägg för förbytning finns redan från 1300-talet. Under 1500-talet hade den lokala ekonomin förändrats jämfört med den tidpunkt då en särskild pålaga hade införts. Därför gjordes skatteavtal med allmogen om hur svårlevererade skattepersedlar skulle värderas och bytas ut mot andra.
Avgift för forsling eller transport som ingick i sädestiondet och smörtiondet (eller näbbskatten). Enligt Helsingelagen betalades ett skålpund smör för varje person som fyllt sju år.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel, kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (fatalietid).
Benämning på förpantad jord som på grund av att pantsättaren inte löste tillbaka fastigheten inom en viss förfallotid, vanligen ett år, övergick i pantägarens (gäldenärens) ägo, under förutsättningen att denne genast tog jorden i besittning och tillgodogjorde sig avkastningen. Detta var den äldsta formen av panträtt till jord, och förekom sedan medeltiden. Formföreskrifterna för pantavtalet var desamma som vid försäljning av fast egendom, det vill säga att jorden måste uppbjudas på tinget och hembjudas till gäldenären.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Av konungen beviljad rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar, bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Den styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Offentligrättslig term för högtidligt bindande utfästelse, förbindelse, löfte.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Skyldigheten för bonden gentemot kungen att sköta transporter. En gammal förselskyldighet var lagarnas bestämmelser om kungens budkavel. Kungens skeppsvist skulle också enligt landskapslagarna föras till kungens visthus. I folkets ed till en nyvald kung ingick skyldigheten att utan tredska flytta och föra skatterna enligt kungens vilja och deras egen rätt. Termen vectura förekom i en urkund av Magnus Eriksson 1347.
Benämning som huvudsakligen användes om den person som var ordförande för fastarna. Uppgiften kunde vara förenad med andra och det förekom att förskälamannen också var häradshövding. Benämningen förekom åtminstone i Satakunta, Egentliga Finland och på Åland.
Benämning på de i Sverige sedan slutet av 1500-talet ofta detaljerade urkunder, i vilka en regent vid sitt trontillträde eller efter ett framgångsrikt uppror med ed lovade och tillförsäkrade folket eller ett särskilt stånd vissa rättigheter. Försäkran preciserade och begränsade den kungamakt som lagen och kungaeden förutsatte. Termen har av forskningen också använts om medeltida handfästningar.
De livsmedel som kronans tjänare och ämbetsmän förtärde på slott och gårdar.
Om att lagligen byta ut ett straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera böter mot fängelsestraff. Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i 1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.
Korrumperad eller meningslös inskription på mynt. I Norden förekom det speciellt under myntpräglingens äldsta skede.

G

Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes i ett brev 1477.
Generellt skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Kameral beteckning för klockarboställe som hade blivit anlagt före reformationen och som omfattades av de skattefriheter som tillkom det gamla andliga frälset, efter 1726 de gamla kaplansbolen. Beteckningen blev betydelsefull efter 1762, när nya klockarboställen fick inrättas på kronans utmarker i samband med storskiftet.
Föreståndare för ett enskilt ordenshus bland franciskanerna. Gardianen utsågs av provinsialministern och diffinitorerna med hörande av bröderna. Gardianens ämbetstid var inte begränsad, tills den bland observanterna fastställdes till tre år. Gardianen biträddes av ett råd av discreti och hans ställföreträdare var vicegardianen. Endast prästbröderna var valbara till gardian.
Till 1736 civilt och till 1809 (1812 i Sverige) militärt straff för manspersoner som hade brutit mot den allmänna lagen eller mot krigsartiklarna och militära regler. Gatlopp verkställdes av ett antal män eller soldater försedda med spön. De ställdes upp i två rader vända mot varandra. Den dömde fick sedan löpa längs en ”gata” mellan de uppställda mansleden och fick ta emot slag på sin blottade rygg. Antalet män i ledet och därmed också antalet slag varierade efter förbrytelsens allvarlighetsgrad. Gatlopp kunde upprepas flera gånger och under flera dagar.
Militär grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell grad och ett ständigt befäl, och general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Dominikanordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära organ. Generalkapitlet sammanträdde från och med 1372 vartannat år. Till detta sammanträdde två gånger i följd valda representanter och deras följeslagare från varje ordensprovins och den tredje gången provinsialpriorerna och deras valda socii. I de fall då generalkapitlet skulle utse generalmästare skulle varje provins representeras av såväl sin prior som av en vald representant och en socius. Varje ändring av konstitutionerna måste godkännas av tre på varandra följande generalkapitel.
Franciskanordens högsta lagstiftande församling. Den sammanträdde vid pingsten vart tredje år på en ort som turvis låg norr och turvis söder om Alperna. Till generalkapitlet sammankom alla provinsialministrar samt en kustos och en vald discretus från varje provins. Generalkapitlet utsåg generalministern och kontrollerade dennes verksamhet. Generalkapitlet kunde också avsätta generalministern.
Johannitordens högsta beslutande organ. Generalkapitlet bestod av alla ordens riddare. Det utsåg stormästare och de högsta ämbetsmännen, som bildade ett råd för att bistå stormästaren i förvaltningen.
Ledare för munkarna i ett birgittinerkloster. Birgitta gav ingående instruktioner om klostrens sammansättning. Det skulle bestå av 60 systrar och 25 bröder, varav åtta lekbröder under en abbedissa och en generalkonfessor för bröderna. Generalkonfessorn skulle utses av abbedissan. Fördelen med ett dubbelkloster var att systrarnas behov av av präster för bikt och mässor blev tillgodosett.
Högsta styresman för franciskanorden. Ursprungligen var denne nästan enväldig men efterhand ökade generalkapitlets makt. Generalministern utsågs av generalkapitlet på livstid och kunde också avsättas av generalkapitlet. År 1517 bestämdes generalministerns ämbetstid till sex år.
Dominikanordens högsta styresman. Han utsågs av generalkapitlet på livstid. Han var skyldig att avlägga räkenskap inför generalkapitlet. I början hade han ingen fast residensort men från slutet av 1400-talet uppehöll han sig huvudsakligen i Rom.
Ledare för en tunga inom johannitorden. Generalpriorn utsågs av generalkapitlet. Han höll egna provincialkapitel. Efter etableringen på Rhodos hade varje tungas ledare ett särskilt ämbete. Tillsammans utgjorde de ett råd som bistod stormästaren i dennes förvaltning. De högre prosterna inom johannitorden var: ”Grand Hospitaller” för Frankrike; ”Grand Commander” för Provence, marskalk för Auvergne, standardbärare för Aragonien, storkansler för Kastilien, admiral för Italien, storbailli för Tyskland och Turkopolier för England.
Studieinrättning som tillhörde franciskanorden. Franciskanordens verksamhet inom själavården krävde god teologisk kunskap. Generalstudiehusen gav högre undervisning som kompletterade den som givits vid de olika konventen. För att utbildas till lektor krävdes fyra år vid ett generalstudiehus. Den nordiska provinsen Dacia hade platser vid de europeiska generalstudiehusen, bl.a. i Toulouse. År 1425 beslutade man att inrätta ett generalstudiehus i Lund. Det stadfästes av generalkapitlet 1438. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade med universiteten och deras lector principalis var således universitetsprofessorer.
Allmän ställföreträdare. Befattningen förekom inom kleresiet. När domkapitlen hade utvecklats uppstod så småningom motsättningar mellan biskopen och domkapitlet. Det blev då vanligt att biskopen började utnyttja klerker utanför domkapitlet som sin ställföreträdare. De utrustades då med jurisdiktionella befogenheter. Biskopen behövde inte höra domkapitlet för att utse en generalvikarie. Denne måste vara prästvigd. Hans befogenheter omfattade inte de biskopliga funktioner som krävde biskopsvigning. Fullmakterna upphörde vid sedisvakans.
En av dominikanordens generalkapitel eller generalmästare utsedd temporär ledare för en provins. Åtgärden vidtogs då viktiga skäl förelåg eller för att förrätta en räfst i provinsen. För Sveriges del skedde detta ofta under unionskrigen.
Generalvikarie för en biskop, vars befogenheter gällde hela stiftet och hela den biskopliga jurisdiktionen. I de fallen krävdes mera preciserade fullmakter.
Sammanskott av livsmedel, en skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons landslag hade kungen enbart rätt till gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en tunna öl med tillhörande kost och foder.
Avgift som landbönderna under senmedeltiden och under 1500-talet betalade jordägaren vid sidan av avraden. Gengärden gällde både för frälsejord och för kyrkojord. Kronan började uppbära avgiften när kyrkogodsen indrogs på 1500-talet. Under 1500-talet användes uttrycket ofta i betydelsen ”avgift från landbojord”.
Benämning som är belagd i ett skyddsbrev för Skänninge kloster 1292. I brevet fritogs klostrets gods från sådana kungliga pålagor som gingärdslösen, mordgäld och ledungslama. Med gengärdslösen avsågs förmodligen en årlig avlösning från skyldigheten att lämna kungen gästning eller gengärd i natura.
Beteckning som innebar avlösning i pengar för fodring eller landböndernas gengärd. Uttrycket användes under 1400- och 1500-talen.
Plats där utomstående enligt rättsliga avtal hade rätt att färdas över annans land, omnämndes 1510. Genomgång gällde speciellt samfärdsel i Finland där man färdades längs de talrika stråtarna och insjösystemen. För att byta insjösystem drogs båten över eden från ett system till ett annat.
Skriftligt intyg över fullgjort gesällprov som slog fast att lärlingen blivit gesäll. Gesällbrevet utfärdades av skråämbetet i staden. Det innehöll uppgifter om gesällens namn och ålder samt mästarhushållet där han arbetade.
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Väg eller stig i utmarken längs med vilken villebråd fångades med snaror och andra fällor. Gillerstigen utmärktes av besittningstagaren med bläckningar, som höggs i träden längs stigen. Den slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Mer eller mindre officiell förteckning över medlemmarna i ett gille. Ofta antecknades förutom personens namn också tidpunkten då vederbörande blivit medlem. Flera svenska gilleslängder har bevarats. I många fall kunde en person också upptas som medlem på dödsbädden eller postumt.
Sigill som användes av ett gille för att besegla gillets handlingar. I bildval och inskriptioner betonades gillets andliga karaktär och vederbörandes skyddshelgon. Gillessigill är kända från Norden först under 1200-talet. Ibland kunde gillessigillet också användas för att representera en ort. Från Finland har endast sigillstampen för S:t Knutsgillet bevarats. Gillessigillet från Kimito användes 1378 för att bekräfta ett jordköp.
Medeltida sammanslutning av andlig och social karaktär med säte i en stad. Av de finska stadsgillena är de i Åbo bäst kända. Där fanns det sex medeltida gillen. Heliga tre konungars gille grundades 1449 och fick stor betydelse på grund av sin aristokratiska karaktär. I Viborg är endast ett medeltida gille känt. Medlemmar i stadsgillena var borgare, särskilt köpmän, klerker och frälsemän. De finska gillena hade både manliga och kvinnliga medlemmar. Medlemmarna behövde inte vara bosatta i staden. De finska gillena försvann i slutet av 1500-talet då deras egendomar konfiskerades.
Byggnad som tillhörde ett gille och där gillets sammankomster ägde rum. Gillestugor nämns i många källor där gillen omtalas. I gillestugan hölls ofta också ständermöten och ting.
Styresorgan för ett medeltida gille, då även bl.a. uppbörden ombesörjdes. Gillestämman leddes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden (gillisværiande) och arrangerades av så kallat giærdafolk. Gillesfriden övervakades bl.a.genom att man beslagtog vapen. Gillestämman hade jurisdiktion inom gillestadgan och verkställde utmätta straff.
Benämning på administrativ enhet eller skattekrets i Karelen som motsvarade en socken. Det svenska begreppet är känt i två fall, i Erikskrönikan samt i den svenska och latinska versionen av Nöteborgsfredens traktat. Gisslalag-institutionen har varit känd från det liviska området i Kurland till det estnisk-votländska området i Karelen.
De personer som varje landskap ställde som garanter för kungens säkerhet under eriksgata. Varje landskap skulle ge kungen lejd och gisslan innan denne fick komma till landskapet och på tinget bli dömd till kung. Landskapslagarna innehöll bestämmelser om gisslans storlek och sammansättning. Om kungen underlät att ta gisslan betraktades det som missaktning för landet och dess lag. Kungen uppfattades då som en främmande inkräktare. Också i fredstraktater kunde gisslan förekomma. I traktaten 1332 mellan Sverige och Danmark skulle som gisslan lämnas 30 riddare, väpnare och borgare från Sverige och Skåne.
Kroppslig straffrätt.
Kommentar till eller tolkning av den kanoniska rätten. Glossa ordinaria eller magistralis bestod av över 100 000 kommentarer till Corpus juris civilis, Institutes och Digests. Den sammanställdes av Franciskus Accursius i Italien i början av 1200-talet.
Vid ett myntverk anställd person med uppgift att upphetta myntämnena före präglingen.
Kringvandrande klerk eller vagant.
Herre, härskare, furste, i Ryssland ursprungligen epitet för en slavägare, från och med 1400-talet också för de ryska storfurstarna, från och med 1721 för kejsarna, huvudsakligen i deras egenskap av Rysslands främsta jord- (och slav)ägare. Slaveriet avskaffades 1868 men det kejserliga epitetet bestod till och med 1917.
Förening för tyska köpmän som färdades över Östersjön och bedrev handel på och över Gotland. Den hade sitt säte i Visby och fick sin största betydelse i slutet av 1100-talet och 1200-talet. Den hade ett eget sigill och slöt fördrag med furstar i Novgorod och i Düna-området. I början av 1290-talet genomdrev Lybeck att det gemensamma sigillet skulle ersättas med de tyska hansastädernas egna sigill.
Inristning som gjorts med något vasst föremål på mynt, men som inte tillhör den ursprungliga texten eller ornamentiken. Avsikten har exempelvis varit en prövning av myntets äkthet.
Förrättning genom vilken ägogränserna inom en och samma by granskades. Enligt landskapslagarna hade en målsägare rätt att själv tillkalla en grannesyn vid ägotvist med granne.
Frigiven träl som blivit i behov av fattigvård. Om en sådan familj kom i nöd skulle man enligt äldre rätt gräva en grav på kyrkogården och lägga dem i den. Den som överlevde längst skulle tas upp av den tidigare husbonden, som sedan var skyldig att föda honom eller henne.
Enhet inom den ortodoxa kyrkan. Under medeltiden bildades sju grekisk-ortodoxa församlingar inom Novgorods del av Karelen. De lydde under ärkebiskopen i Novgorod. Omkring 1500 bestod prästerskapet i församlingarna av en präst, en diakon och den övriga personalen utgjordes av en kyrkvaktare och bagare. Samtliga kyrkor besatt jordegendomar. Inom socknarna hade grundats kapell.
Kloster som grundades i den del av Karelen som tillhörde Novgorod. Det äldsta, Valamo, grundades före 1329. På 1390-talet grundades Konevitsa kloster. Skattboken 1500 visade att klostren hade omfattande egendomar. Då omtalas också tre kloster i Kexholm. På 1580-talet fanns inom Kexholms län sex kloster.
Tvångsmedel som används i syfte att säkerställa förhör eller utreda någons identitet, sedan svenska medeltidslagarna om att var och en får gripa en gärningsman som anträffas på bar gärning eller på flyende fot, sedermera också person som genom efterlysning har förklarats anhållen och häktad, ursprungligen av domstol, sedan självständighetstiden av polismyndighet.
Benämning som från senare delen av 1100-talet användes om mynt som motsvarade flera stycken av det dittills ensamt utgivna denarmyntet.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands konstitution och på vilka all övrig lagstiftning baserar sig. I officiell betydelse är en grundlag en särskild form av lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Under medeltiden och till 1600-talet av under- eller överdomstol fastställd gräns mellan landskap, socknar eller enskildas marker. Gränsdomen föregicks av ägosyn, häradssyn, landssyn eller riddarsyn. Ibland har termen också använts om den förteckning över dylika gränser som fördes fram till 1500-talet.
Rågång då gräns utstakades, före 1725 av representanter för den enhet (hemman, by, härad, län) som ärendet berörde, efter 1725 av lantmätare, i närvaro av berörda parter.
Samling avskrifter av statsrättsliga och historiska aktstycken. Samlingen skapades av Hogenskild Bielke, som avrättades 1605. I samlingen ingår bland annat brevtexter om inlösningen av Skånelandskapen 1332–1343 och Albrekt av Mecklenburgs försäkran 1375.
Ämbete i staden som undersökte lödigheten och stämplingar på guld- och silversmide. Bestämmelser om kontrollstämpling av svenskt silver infördes på herredagen i Jungfruhamn 1485 och upprepades i ett brev av riksrådet 1489. De omfattade endast mästarstämpling och förnyades 1529 och 1594. Stadsstämplar påbjöds i Sverige 1596.
Form av bevisföring som förutsätter medverkan från Guds sida. Flera landskapslagar omnämnde gudsdom som något förgånget. Landskapslagarna omnämnde enbart järnbörd men liturgiska handskrifter visar att också kallvattenprov och födoämnesordal förekom under medeltiden i Sverige. Gudsdom infogades i det medeltida benediktionssystemet och framstod förmodligen som ett sacramentalium. Många förbud mot gudsdom är kända; det senaste från 1320.
Delbetalning som överlämnades omedelbart i samband med en ekonomisk transaktion. I Sverige förekom benämningen enbart i de medeltida stadslagarna. I Magnus Erikssons stadslag användes gudspenning parallellt med fästepenning vid hushyra. Gudspenning kunde lämnas både vid köp av fast egendom och vid köp av lösegendom.
Samling rättsregler, huvudsakligen av disciplinär och straffrättslig karaktär, som främst var avsedda för besättningarna på kungliga slott och gårdar. Den äldsta bevarade gårdsrätten är Magnus Erikssons gårdsrätt från cirka 1332. Ursprungligen gällde gårdsrätterna endast på kungsgårdar. Många av de på 1400-talet nedskrivna gårdsrätterna utsträcker giltigheten också till kungens råd på deras gårdar. Ibland tillades också att gårdsrätterna skulle tillämpas av alla kungens hövitsmän och ämbetsmän, oberoende av var de befann sig.
Sedan medeltiden känd benämning på muntliga vädjanden till konungen gällande juridiska ärenden. Under medeltiden behandlades de vid räfst- och rättartingen. Har senare kvarstått som allmän benämning för till konungen (senare staten) riktade skriftliga besvär och ansökningar om rättelse, nåd och dylikt.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län. Fåglarna avlöstes med penningar i Åbo och i Kumogårdslän.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt 1530-talets räkenskaper erlades av nötslagen i Viborgs län. I Åbo och Kumogårdslän avlöstes gåvopersedlarna med gåvopenningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt skatteräkenskaperna från 1530-talet betalades av bolen i Åbo län. Gåvolamm ingick också bland gåvoskatterna från nötslagen i Viborgs län.
Skattetyp som enligt räkenskaperna på 1530-talet förekom i flera län i Finland. Gåvoskatterna omfattade många olika persedlar och penningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Temporär form av träldom som innebar att en skuldsatt person arbetade av sin skuld eller lämnade sina barn som skuldträlar.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
Person som uppehöll sig i en stad utan att vara borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte rätt att handla med en annan gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i stadslagen i praktiken.
Skyldighet att låta en fattig tillbringa natten i den gård där han sökte gästning. Skyldigheten ingick i många landskapslagar. Det är dock omdiskuterat huruvida bestämmelserna endast var komplement till bestämmelser om resande eller om de faktiskt var en form av underhåll av fattiga.
Kungens rätt till fritt uppehälle hos allmogen för sig och sin hird. Rätten var uråldrig och omnämndes 1267 när Gudhems kloster befriades från pålagan. I några landskapslagar omtalades rättigheten som gengärd. Ämbetsmännens rätt till fri gästning förbjöds 1403. Gästningen formaliserades på 1400-talet, och utgångspunkten blev allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring. I kameralia under 1500-talet blev gästning synonymt med fodring.
Några bestämmelser om landböndernas skyldigheter att lämna jordägaren gästning antingen i form av fodring eller gengärd har bevarats. På kyrkliga jordar krävdes i allmänhet gästning i form av gengärd.
Övernattning under resor. Gästgiveriväsendet var dåligt utvecklat under medeltiden. Gästningen blev därför ofta betungande för bönderna, speciellt vid de större vägarna. Bestämmelserna i Alsnö stadga inskränkte gästningen. Våldsgästning förbjöds. Ingen hade skyldighet att utan ersättning ge vägfarande kost och logi. I varje by skulle finnas en rättare som antingen själv skulle sälja förnödenheter till resande eller hänvisa dem till bönderna. Gårdar tillhörande kungen, biskopar, riddare eller svenner till vapen var undantagna från gästning. Varje bonde var skyldig att ta emot två man till gården och ge dem kost och foder till gängse pris. På 1300-talet kompletterades systemet genom införandet av tavernor och fasta priser.
Avgift till staden som en gäst måste betala efter sex veckors vistelse.
Den form av träldom som innebar att en person på grund av fattigdom gjorde sig själv med sin eventuella egendom och sina efterkommande till trälar. Den blivande ägaren kunde vara en släkting, men också en ickebesläktad person. Gävträldom försvann under 1200-talet.

H

Egentligen inhägnad betesmark. I äldre historieskrivning anses de finska Haga-namnen vara en beteckning för kungsgård vid befästning. Som exempel har nämnts Haga (Hakoinen) i Janakkala och Haga i S:t Karins.
Jordbruk där jordägaren och arrendatorn delade på avkastningen. Det innebar vanligtvis att jordägaren stod för jord och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragare, arbete och husens underhåll. Vardera tog hälften av skörden.
Det bågtal som bestod av en gosse under 15 år. I Kemi beräknades bågtalet alltid vid nyår, och kronan krävde bågskattelax för hel och halv båge.
I tegskiftad by, benämning på de oregelbundna åkerstycken (inom eller utanför åkergärderna) som hade tillfallit ett enskilt hemman under de äldre skiftesförhållandena. Hammarland omnämns tidigast 1410.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna. Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Plats för lastning och lossande av fartyg. Under medeltiden skulle ett handelsfartyg som kom till en stad med hamn lägga till vid brobänken och underrätta fogden. Denne hade förköpsrätt. Fartyg som låg förtöjda med enbart barlast, måste lämna plats åt nyanlända. Staden hade flera personer anställda för hamnarbetet.
Enhet som utgjorde grunden för ledungsdistrikten. På basis av skeppsvistens sammansättning och ledungslamans storlek har man dragit slutsatsen att hamnan var åtta grundenheter, ursprungligen kanske tre eller sex. Antalet hamnar i de fornsvenska tolfterna motsvarade de senare kyrksocknarna har i allmänhet varit tre eller fyra och hamnan omfattade då fyra respektive tre bolbyar. Hamna förekom i de östsvenska landskapen. Om hamnans skyldighet att bidraga till ledungen stadgades i landskapslagarna. Skyldigheten bestod både av vapen, manskap och matvaror.
Enligt hamnordningen 1450 skulle en hamnfogde leda både ett fiskeläge och fisket. Han skulle taxera och bära upp skatten, avvisa obehöriga, föra tredskande till länsmannen, döma och inkräva böter, övervaka ordningen, kontrollera ölhandeln och uppbåda hjälp till personer i sjönöd. Han hade företrädesrättigheter i fisket och fiskhandeln. Han ledde de enskilda båtlagen och signalerade utrodd. Han kontrollerade tunnornas packning. Hamnfogden kunde biträdas av en sexman.
Organisation för de personer som deltog i ett fiskeläge. Hamnlaget hjälpte ekonomiskt de fiskare som fick garnen stormskadade. Bestämmelser om hamnlaget ingick i hamnordningen 1450.
Person som ansvarade för organisationen av hamnans skyldigheter att bidraga till kungens ledung. Hamnomän förekom i de östsvenska landskapen. Enligt Södermanlandslagen skulle hamnomannen vittna om vem som var skyldig att delta i ledungen i de fall att det uppstod tvister om saken.
Hamnskrå, fiskestadga som gällde kronans fiskehamnar i Östersjön. Den utfärdades på Svenska högarna 1450. Förutsättningen var kronans regalrätt till fisket i Saltsjön. Stadgan avsåg fiskelägen för strömmings- och torskfiske mellan pingst och olovsmässan samt mellan Olofsmässan och Mikaeli. Stadgan skulle dels fixera och kontrollera skatten, dels utgöra ordningsföreskrift. Fisket övervakades av en hamnfogde.
Skatt som bestod av en liten mängd hampa. Den betalades i Finland på 1530-talet i Nyland och Savolax till slotten och i Tavastland till häradshövdingarna.
I inskränkt betydelse fred under marknad eller möte eller i en vidare bemärkelse både yttre och inre handel. Först under 1200-talet uppstod verklig internationell handel och främmande köpmän blev i rättslig mening jämställda med inhemska. Hansastäderna som då behärskade den internationella handeln byggde handelsfreden dels på fördrag, dels på privilegiebrev. I de senare saknades reciprocitetsklausulen.
Ursprungligen var handeln fri. Handelsprivilegier började förekomma i mitten av 1200-talet när kungamakten konsoliderades. Handelsprivilegierna indelades i två grupper: sådana som beviljades utländska köpmän och städer samt sådana som beviljades stånd i det egna landet.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Allmän benämning på olika typer av handskrivna dokument. De äldsta svenska handskrifterna är skrivna på pergament, och pergament föredrogs länge för exempelvis lagar. Redan från 1446 finns en handskrift av Kristoffers landslag ömsom på papper och pergament. De äldsta pappershandskrifterna är en unkundslibell från omkring 1345 och ett kungabrev från början av 1330-talet. Svenska medeltida handskrifter har i stor utsträckning publicerats.
Handskakning. Under medeltiden hade handslaget flera funktioner. På tinget bekräftades olika slags avtal med handslag. Åtminstone i östra Finland ingick handslag i prästvalet. När församlingen i Nykyrka 1686 hade förrättat prästval gav först sexmännen och övriga ansedda män och därefter resten av församlingen prästen ”lyckönskningshanden”, som en bekräftelse på valet.
Sammanslutning av nordtyska städer som 1358 första gången framträdde som ett statsförbund. Den ursprungliga innebörden av namnet är oklar. Köpmän från Köln sammanslöt sig i London till ett gille som kallades hansa, och sammanslutningen fick flera efterföljare. Det hanseatiska inflytandet innebar också invandring. Bergverk och städer organiserades delvis efter tyskt mönster. Sålunda började de svenska städerna redan i början av 1300-talet att styras av råd, enligt tyskt mönster. Den svenska riket var tidvis synnerligen beroende av Hansan och Lybeck. Först genom grevefejden kunde Gustav Vasa slutgiltigt bryta beroendeförhållandet.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Den präst vid domkapitlet som ansvarade för veckans kultprogram. Uppdraget alternerade ofta bland kanikerna.
Den extra avgift som utkrävdes vid dråp på någon av kungens, eller, enligt vissa landskapslagar, också biskopens män. Hedersboten för dråp på kungens män tillföll kungen. Om en sven blev dräpt tillföll hedersboten den riddare som han hade tjänat. Avgiften varierade beroende på vem den dräpte hade tjänat. Ursprungligen utgick den endast vid ledung men i början av 1200-talet utvidgades den.
Grundläggande medeltida skatteenhet. En helbåge var en man över femton år som förmådde spänna en båge och nedlägga ett villebråd.
Urkundsförfalskning som utfördes av Palne Eriksson Rosenstråle till Ravnäs och överläts åt Johan III i Nyköping 1587. Enligt urkunden skulle en herredag 1282 på Magnus Ladulås begäran ha förklarat de större vattendragen, malmfyndigheterna, skärgården med fisken samt all ouppodlad jord i riket för statsegendom. Dokumentet accepterades inte av samtiden. På 1630-talet förklarades det av Johannes Messenius som äkta och fick från mitten av 1600-talet också rättslig betydelse. Förfalskningen fastslogs 1869.
Medeltida kombinerade ålderdomshem och sjukhus som drevs av välgörenhetsstiftelser. De började förekomma i Sverige på 1300-talet.
Institution som ansvarade för den allmänna social- och sjukvården i den medeltida staden. Fattiga kunde få vård gratis medan bättre bemedlade betalade efter möjlighet. Det äldsta svenska helgeandshuset grundades i Uppsala på 1290-talet. Till stöd för helgeandshusen grundades ofta helgeandsgillen. I slutet av medeltiden fanns helgeandshus i de flesta viktigare städer. Någon gemensam organisation för helgeandshusen är inte känd, och endast helegeandshuset i Söderköping hörde till helgeandsorden. Under 1500-talet blev helgeandshusen i allt högre grad beroende av städernas borgerskap och magistrat. Benämningen helgeandshus försvann och ersattes av sjukstuga eller hospital.
Den nunneorden som uppstod i det systrakloster som grundades av den heliga Klara 1212 under ledning av den helige Franciskus. Den andra orden var utpräglat kontemplativ. Klostren styrdes av en abbedissa och underlydde franciskanernas generalminister och dess provinsialförmän. I Sverige grundades S:ta Klara kloster i Stockholm 1289. Det stängdes 1527 och de sista nunnorna flyttade till det övergivna gråbrödraklostret i Stockholm där de levde till 1573.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Delning av hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Före 1400-talet saknades regler för hemmansklyvning i Sverige. Enligt Strängnäs stadga 1437 fick en skattebonde inte köpa mer jord än vad han själv kunde bruka och som han själv var besutten på. Kristian I:s plakat om skattegodsens vidmakthållande 1459, Kalmar recess 1474 och 1483 avsåg att förhindra sådant skattebortfall som berodde på att hemmansdelarna blev så små att de inte kunde bära sina pålagor. Besuttna hemman fick därför inte förminskas.
Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Antal mantal i en by eller skattepliktiga hemman.
Titel som började förekomma under medeltiden och senare enligt internationella förebilder. I Sverige kallas Knut Eriksson ”dominus” i mitten av 1160-talet, medan jarlen och tre folklandsprostar som uppräknas i samma vittnesformel inte har samma titulatur. I andra 1100-talsdokument tituleras ärkebiskopen och biskopen av Skara ”dominus”. Titeln genomgick inflation. Under 1200-talet användes den av det högre kleresiet och världsliga stormän. Bland världsliga stormän var dock ”herre” förbehållet dubbade riddare. Enligt tyskt mönster började dominustiteln också förekomma bland borgare. Äldsta belägget är från 1253. Följande är från 1280-talet och visar att rådsförfattning hade införts, där herretiteln förbehölls den högre rangen hos de fyra rådmän som senare skulle bli borgmästare.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Ursprungligen benämning på en stor gård som beboddes och innehades av en adelsman. Under 1700-talet förändrades innebörden då också ofrälse brukspatroner och bruksägare bebodde stora gårdar som fick samma beteckning.
Förkortning av tilltalen: Högädle Herre (adlig) eller Hans Helighet (påven), Hans/Hennes Höghet (kungligheter), Hans Högvördighet (biskopar). På äldre gravstenar: Här Hvilar.
Fotsoldat beväpnad med ett kombinerat hugg- och stickvapen (hillebard).
Brev som påstods ha fallit ner från himlen vid till exempel altare eller kyrka. Brevet kunde också ha framburits av någon framstående person, som påven Leo eller ärkeängeln Mikael. Vanligen uppmanade det läsaren till vissa dygder eller till att hålla söndagen i helgd. I Norden förekom de främst under efterreformatorisk tid, och myndigheterna försökte genom olika förbud att bekämpa dem. De användes också som ett politiskt propagandamedel.
Benämning på krigarfölje som utgjorde en konungs eller stormans livvakt och kärntruppen i hans här under tidig medeltid.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en lägenhetsinnehavare eller arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
I Sverige under medeltiden, trohetsed avlagd av mansperson inom det världsliga frälset vilken därmed blev konungens man (homo). Med trohetseden följde vissa rättigheter och skyldigheter, ursprungligen rätten till (visst eller vissa) jordagods, skattefrihet och skyldighet att göra krigstjänst i kungens följe.
Den ed, ”manseden”, som en man avlade när han inträdde i tjänst hos en storman. Benämningen hominium förekom både i Sverige och i Danmark.
Blockformigt åkerstycke, ibland äng, som inte var tegskiftad. Hopstycket kunde antingen vara särskilt omgärdat som i östra Finland, eller ligga inom byns gemensamma hägnader, vilket åtminstone var fallet i södra Österbotten.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
hov
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
hov
Det kungliga hushållet. I Sverige kände man till det europeiska hovbegreppet och hade vissa motsvarigheter. Konkreta uppgifter om hovets organisation finns från Bo Jonssons fullmakt 1369, kung Kristoffers försäkran 1441 och Georg Normans hovordning 1539. Mest givande är instruktionerna för personalen vid biskopsgården i Linköping från omkring 1515. Linköpingsbiskopens hushåll leddes på 1200-talet av en stallare och munskänk, på 1300-talets andra hälft av en hovmästare och skattmästare.
Innehavare av apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde frihet från tull, växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Hovtjänsteman av lägre rang med uppgift att uppvakta i kungens förmak, och ännu under 1700-talets första hälft att vid kungens bord presentera maten och servera kungen och drottningen. Sedermera blev hovjunkare en titel utan ämbete. Hovjunkare var också befälhavare för ryttare i ett borgläger. På 1700-talet blev det vanligt med hovjunkare utan lön vid hovet.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen rätt till sex prelaturer samt vid varje domkyrka ett kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Allmän benämning på uppvaktande adelsman vid kungligt eller furstligt hov.
Allmän benämning på ryttare under medeltiden.
Ursprungligen i Danmark en ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära ombudsman i Finland. Åtminstone drottning Dorothea och Kristina hade sina egna hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Under medeltiden ett ämbete som vanligen innebar överinseende över drottningens hushåll. Hovmästarinnor förekom åtminstone hos drottning Margareta i Norge och förmodligen hos drottningarna Dorotea och Kristina.
En av hovstatens tjänare med uppgift att i narrkostym eller -mundering roa kungen och andra högt uppsatta personer. I Sverige omtalas dvärgar som hovnarrar (hovdvärgar) under senmedeltiden. Andra narrars tjänstgöring vid hovet är inte kända. Hovnarren underhöll vanligen med kvickheter och sarkasmer över händelser och personer vid hovet eller genom dumhet, pedanteri och vanställdhet, som gjorde honom till måltavla för andras spott och spe. I Sverige omtalas i äldre tid bl.a. hovdvärgar, men något annat om narrar är inte känt. Det är osäkert om narrarna hade en befattning vid hovet.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Benämning på ris- eller spöstraff. Kombinerad med avskärande av öronen förekom hudstrykning som straff för flera brott, i första hand smärre stölder, förfalskningar, misshandel och okvädningsord. Eftersom hudstrykning jämfört med stympningar och dödsstraff var ett relativt milt straff användes det ofta som benådningsstraff speciellt för kvinnor.
Urfjäll, ett jordstycke som är skilt från en bys övriga jordägor. Benämningen förekommer i ÖgL.
Jordenhetsområde för kulten, rättsskipningen, förvaltningen och krigsväsendet i de uppländska folklanden. Hundaret var indelat i kvotdelar: hälfter, fjärdingar och åttingar. Det fanns också identitet mellan hundare och tolft. Normala åttingsindelade hundaren bestod av åtta tolfter. Enligt Upplandslagen skulle det i varje hundare finnas en hundarekyrka. Laga ledung var fyra skepp av varje hundare och ledungsdistriktet utrustade 96 vigermän samt fyra styrmän. I varje uppländskt hundare fanns också en huvudort, Tuna, där kult- och tingsplatsen var belägen. I början av medeltiden låg i allmänhet husabyn nära tunaorten.
Centralkyrka i ett hundare. Enligt Upplandslagen skulle det finnas en hundarekyrka i varje hundare. Enligt Olaus Petri var denna också den äldsta kyrkan i hundaret. Den låg i allmänhet i närheten av hundarets forna hedniska kultort med efterleden -tuna.
hus
I äldre tider kronans slott, befästa plats eller kungsgård, av samma betydelse i sammansättningar (till exempel Tavastehus, Husaby, Bohus).
By som tillhörde en kung eller biskop. Husabyar är inte kända i Island och Finland, men nog i Sverige, Norge och Danmark. Husabyn uppkom antagligen på 600–900-talen. Husabyn var den gård där kungens visthus var belägna och som var byggd så att den kunde ta emot honom och hans följe. Husabyn kan också ha haft vissa militära uppgifter eftersom husabymannen i Trögd benämndes ”hövitsman”. Husabyns administrativa betydelse försvann under 1200-talet.
Kungens bryte på en husabygård. Han skulle sköta gården och förvalta kronogodsen på orten. Han hade även befogenheter inom rättsskipningen. I Dalarna fanns det förmodligen en husabyman i varje treding och han hade inom den en del av länsmannens befogenheter.
Familjens och husets överhuvud. Husbonden förvaltade all egendom i boet, också hustruns enskilda egendom, och endast han kunde ingå avtal. Under 1400-talet reglerades mannens rätt att aga sin hustru. Han var målsman för hustrun och sina barn. Förhållandet till myndiga söner berodde på om de bodde i oskiftat bo med honom eller inte. I landskapslagarna var husbondens makt över trälarna obegränsad. Under 1400-talet hade husbonden rätt att aga legohjon inom vissa gränser. Också i förhållande till landborna kallades gårdens herre för husbonde. I Karelen var brödrafamiljer i majoritet bland storfamiljerna på 1500-talet. Ursprungligen var husbonden då den äldsta brodern eller en farbror. Brödrafamiljerna avvek dock från fadersfamiljerna genom att husbonden kunde avsättas.
Husbondens hustru och husmoder i förhållande till gårdsfolket. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle kvinnan ges till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och nycklar.... Också egendom utanför hemmet kunde i vissa fall förvaltas av hustrun. Hustrun hade inom vissa snäva gränser rätt att förrätta köp. I Finland var hustruns ställning avhängig av hennes släkts betydelse. Ännu under nya tiden behöll hon sitt släktnamn. Hennes ställning inom äktenskapet berodde på om det föddes några arvingar. Om barnen var minderåriga kunde hon efter mannens död fortsätta att styra huset under hela sin livstid oavsett att den äldsta sonen senare blev husbonde till namnet. En barnlös änka däremot återvände till sin egen släkt efter mannens död. Den östfinska hustruns ställning avvek från den västfinska med avseende på äganderätten. Ännu under nya tiden ärvde hon endast lösöre, sin hemgift.
Nedskrivna regler för skötseln av en lantgård. Gården utgjorde ofta ett självständigt samhälle med bestämd funktion och egna normer. Gårdshushållet producerade både arbetskraft och konsumtionsvaror. Gården skötte också både uppfostran och åldringsvård. Från medeltiden har biskop Hans Brasks Hushållskalendariunm bevarats.
Magasinshyra. Enligt Magnus Erikssons stadslag måste gästande köpmän föra kläde, lärft, specerier och andra bärbara varor till klädeshuset, där försäljningen skulle ske. Inkomsterna från huslägan skulle delas mellan kungen och staden. I Stockholm fick staden ensam inkomsterna.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
Man som har lejt hus åt sig men som inte har någon gröda eller boskap. Husmän omnämndes i landskapslagarna. De jämställdes ofta med legofolk eller hantverkare och skulle betala vissa kyrkliga avgifter. Enligt Magnus Erikssons landslag var husmännen och inhysesmännen förbjudna att bära värja, dolk och jaktkniv. Enligt Växsjö stadga 1414 skulle en husman betala hälften så stor skatt eller avrad som en bonde.
Kansliterm med dubbel betydelse: både huvuddokument och originalurkund. I Norden är termen endast belagd i Sverige. När Erik Turesson (Bielke) år 1504 skrev till Svante Sture om det förkomna originalet av Nöteborgstraktaten utgjorde detta huvudbrevet, själv innehade han endast kopian av samma brev.
Beteckning för en större egendom. Under en huvudgård låg dels jord i direkt drift, dels utjord som odlades av landbönder. Under en huvudgård hörde också torpare, fiskare och en eller flera kvarnar. Huvudgården utgjorde också ett förvaltningscentrum för jordägarens övriga landbor. Arbetet leddes under tidig medeltid av en bryte och sedan 1300-talet av en gårdsfogde. Från 1200-talet fick biskoparna rätt att uppbära alla kungsböter som utdömdes av personer bosatta på kyrkans huvudgårdar. Omkring 1280 fick frälset skattefrihet för sina huvudgårdar liksom för sin övriga frälsejord. Under tidig medeltid användes begreppet ”villa”, senare curia, curia principalis eller curia residentialis. Under senmedeltiden blev ”mansio” vanligt och i sällsynta fall används manerium för särskilt stora gårdar.
I 1540-talets språkbruk definierat som ”den huvudsakligaste skatten”. Benämningen är förhållandevis sällsynt i medeltida källor. Innebörden är oklar. De medeltida beläggen visar att ordet huvudskatt användes om den största delen av den årliga skatten och gärna om den del som utgick i pengar. Termen användes mera regelbundet i stiftssummarier och häradsräkenskaper under 1540-talet. I de flesta uppländska härader användes huvudskatt om de medeltida skattetitlar som tidigare hade benämnts vinterskatt och sommarskatt. Huvudskatt hade inte heller då någon fast kameral betydelse utan togs som en lämplig term när man sammanslog äldre skatter eller angav ett distrikts huvudsakliga skatteform. Huvudskatten uppgick i den term som i jordeböckerna redovisades i den årliga räntan. Senast i början av 1600-talet försvann uttrycket ur den kamerala terminologin.
Formellt saknades huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt testamente gjorde franciskanerklostrets kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av Kalmar recess 1483.
Från 1200-talet uppburen engångsskatt för kyrkliga ändamål. Huvudtiondet utgick i en tiondedel av en bondes förmögenhet (inte bara jord) när en ny kyrka invigdes, när bonde ingick äktenskap eller ärvde sina föräldrar och som bot för en dödssynd (i kanonisk lag). Huvudtiondet avskaffades 1527. I stället infördes likstol. Huvudtionde torde sällan ha uppburits i Finland, mera regelbundet i Skara stift.
Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
När jorden i en by på lagens tid hade att erlägga en årlig ledungsskatt, som ursprungligen var en avlösning för skyldigheten att utgöra proviant till krigsfartygen.
Den vanligaste hägnadsformen i Finland under medeltiden var gärdsgården. De medeltida lagarna innehåller bestämmelser om hur en gärdsgård skulle vara gjord för att godkännas och om underhållsskyldigheten. Terminerna mellan vilka hägnaderna skulle hållas i stånd varierade i de olika landskapslagarna. Gärdsgårdssyner hölls regelbundet, vanligen vid Botulvsmässan. Utdömda sakören för försummade gärdsgårdar omnämndes i Finland i Åbo län 1464.
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Landskapslag som allmänt antas ha avfattats på initiativ av ärkebiskop Olof Björnsson i början av 1300-talet. Hälsingelagen har påverkats av Upplandslagen och tillkommit efter den, men är mera ålderdomlig beträffande utrodden, skatteledungen samt skatteuppbörden, det sistnämnda genom konungsåren. Hälsingerätten tillämpades förutom i Hälsingland också i Finland.
Under medeltiden ett vanärande dödstraff som utdömdes för stöld och tjuveri av kloster och kyrkor. Kvinnor avrättades inte genom hängning. Senare var hängning det vanliga sättet att verkställa dödsstraff för ofrälse personer, vid sidan av halshuggning. Hängning avskaffades i Finland 1889, i praktiken redan 1826.
Vanligen skogsområde inom ett härad där områdets befolkning efter 1542 hade rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
Bro, för vilken ett helt härad var ansvarigt. Underhållet var vanligen lottskiftat på byar eller större enheter. Endast mindre broar kunde vara individuellt skiftade. Vägbanksbroar var i högre grad individuellt utskiftade än fribärande brokonstruktioner. De tidigaste finska beläggen för häradsbroar är från år 1288.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den äldste i tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens talman och ordförande, med ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan. Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Titel som i Kristoffers landslag reserverades för häradshövdingens edsvurne vikarie. Från början av 1500-talet reserverades titeln för tolvmannanämndens ordförande. Det innebar att häradshövdingenräntan kom att disponeras av kronan, som förlänade häradshövdinge- och lagmanstjänster till adelsmän som lönefyllnad.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden, omnämnd i finländska medeltidsurkunder tidigast 1411, sedan senmedeltiden tjänstebeteckning för en domsagas styresman och domhavande. Under medeltiden skulle häradshövdingen inte bara döma på tinget utan också leda verkställandet av domen. Han skulle bevaka häradets rätt till böter och dess rättigheter beträffande häradsallmänningen, broar och vägar. Han skulle låta gripa fredlösa och anställa husrannsakan efter stulet gods. Enligt Alsnö stadga skulle han inom sitt härad tillsätta de rättare som skulle förse resande med förnödenheter. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle en av häradsmenigheten på extraordinarie ting vald nämnd med lagmannen som ordförande utse tre valbara, bofasta kandidater av vilka kungen utsåg en till häradshövding. Valförfarandet sattes ur spel av riksföreståndaren Svante Nilsson. Enligt denne kunde en utanför häradet bosatt häradshövding fullgöra åliggandena genom en vikarie. Kristoffers landslag reserverade titeln häradsdomare för vikarien.
Ämbetsed som häradshövding svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller valnämnden cirka 1350–1736, av samma innehåll som den ämbetsed lagmannen svor. Häradshövdingeeden ersattes 1736 med en domared.
Skyldighet hos häradet att förse häradshövdingens hästar med foder på hans tingsresor. Termen användes även om den avgift som betalades i stället för den konkreta utfodringen. Avgiften utgick från och med medeltiden fram till 1600-talet.
Personell skatt inom finsk tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när tingsgästningskappar började tas ut från varje rök (matlag).
Den nämnd som cirka 1350–1736 placerade tre bofasta (lagfarna) män i häradet på förslag till häradshövding, under ett för ändamålet särskilt sammankallat lagmansting. Nämnden bestod av lagmannen och tolv män i häradet. Valet träffades sedan av konungen eller av honom utsedd ersättare.
Sedan medeltiden benämning på den nämnd som bestod av ett tingslags bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Allmän domstol i första instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades ting och hölls tingslagsvis. En häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Dom fälld av allmän domstol efter en häradssyn.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons landslag dömde häradshövding i första instans. Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser. Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Skrå av ämbetsmän vid hovet kända sedan 1100-talet och benämnda härold från och med 1300-talet. Härolderna ledde verkställningen av offentliga tillställningar såsom kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. De var experter i heraldik och ceremonier, hade ansvar för adelsvapen och dylikt. Senare fick härolderna mer inskränkta uppgifter av ceremoniell karaktär. Härolden in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier. Härolder förekom också vid kungliga och kejserliga ordnarna. Härolden var domare i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen (härolder) samt övervakade och höll vapensyn vid torneringar, senare ceremoniella uppgifter (vid kröningar, receptioner och riksdagens öppnande). Indelad i tre grader: perservant (lärling), härold och vapenkung.
Handling som visade att en person hade rätt till fri skjuts. Under medeltiden gällde det endast skjutsar för kungens räkning. Den kungliga friskjutsningen gällde både person- och varutransporter och både vinter- och sommartid. Hästbrevet skulle överlämnas till den lokala tjänsteman, i Finland länsman eller skjutsnempnare, som ansvarade för organiserandet av skjutsningen. Hästbrevet kontrollerades av en läskunnig präst.
Medeltida mått på ett hemmans storlek i vissa landsdelar, ibland motsvarande mantalet. Måttet användes för beräkning av flera eller färre ränteprestationer, av vilka fodringsräntan för hästar, så kallad hästeståndsränta, var den viktigaste. Termen betecknade ibland även själva skyldigheten att utfodra kronans hästar (hästestånd).
De högsta rangklasserna inom adelskapet, i Sverige grevar och friherrar. Klassindelningen vid riddarhuset upphävdes 1719. Gustav III återinförde klassindelningen 1778.
Epitet för kungligheter och personer i regerande furstliga hus vid omtalande och tilltal.
Från medeltiden till 1889 om brott som föranledde dödsstraff, särskilt statsbrott såsom majestätsbrott och högförräderi. I de medeltida lagarna och i 1734 års lag ingick en särskild högmålsbalk där till exempel mord, dråp, mordbrand, tvegifte, tidelag, trolldom och högförräderi ingick. Sedermera har begreppet avsett förbrytelse mot staten eller statsöverhuvud, majestätsbrott, högförräderimål.
En grupp synnerligen grova brott mot enskilds liv samt politiska förräderibrott. Högmålsbalk förekom i Magnus Erikssons landslag, Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. I Östgötalagen angavs att högmål hörde till de brott som skulle slitas av konungsräfst. Till högmål räknades mord i allmänhet, mord eller viljadråp begånget av föräldrar på barn eller barn på föräldrar, tvegifte och förgöring genom gift eller trolldom. Resande av här mot kungen eller rikets herrar, ledande av utländsk här mot fosterlandet, dråp på rätt herre, husbonde eller husfru samt brännande av annans gård eller hus med vilja hörde också till högmålsbrotten. Kristoffers landslag tillförde självmord och tidelag. I 1439 års straffordning rubricerades också incest som högmålsbrott.
Ståndsrepresentationen av adel och prästerskap, till skillnad från borgare och bönder.
Den förnämsta sittplatsen i ett bostadshus. Under tidig medeltid motsvarade kungens högsäte i Norden i viss mån den västerländska tronen. Till ceremonierna vid utkorandet av regenten ingick lyftandet av honom i högsäte. Ceremonin fanns ställvis kvar i Tavastland ännu under 1700-talet i vissa socknar. Efter att församlingen valt präst bars denne till prästbänken i kyrkans kor.
Person som ansvarade för brandskyddet i sin del av staden. Enligt stadslagen skulle det finnas två hövitsmän i varje kvarter.
Under senmedeltiden och 1500-talet den vanligaste titeln på en militär befallningsman. Engelbrekt utnämndes 1433 till Dalarnas och 1435 till hela rikets hövitsman. Titeln användes också för befälhavare på kronans befästa borgar. Den innebar en mera självständig ställning, medan fogdetideln förbehölls dem som innehade län på räkenskap eller fataburslän. Titeln försvann under 1600-talet
Den titel som i princip innebar innehavet av och/eller det militära befälet över samtliga finska slottslän. Värdigheten innehades av Erik Axelsson (Tott) 1468 och av Sten Sture d.ä. 1498. Erik Turesson (Bielke) hade 1504 det militära befälet över hela Finland, men någon motsvarande benämning om honom användes inte.

I

Oansvarig för sina handlingar. Under medeltiden hade målsman bötesansvar för skada vållad av vansinnig. Vansinne måste dock bevisas enligt stränga kriterier. Personen borde ha varit bunden till följd av sin galenskap och sinnestillståndet borde ha blivit lyst på tinget.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers privilegium att utöva domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller rätt att få sin sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Form av unio beneficiorum som innebar att ett ämbete införlivades med en kyrklig institution, oftast med ett kloster.
Eftergift av timliga syndastraff, både sådana som blivit pålagda i botsakramentet vid botgöring och sådana som syndaren efter sin död skulle utstå i skärselden. Indulgens är känt från 700-talet och var avsett för personer som inte hade möjlighet att fullgöra sin ålagda kyrkobot. Termen indulgentia plena slog igenom på 1200-talet. Generellt var det påven som hade rätt att utdela indulgens. Biskoparnas rättigheter begränsades 1215 till ett års indulgens i samband med kyrkoinvigning men till 40 dagars indulgens vid andra tillfällen. Indulgens utdelades personligen eller kollektivt. År 1215 uttalade sig Laterankonciliet också emot omdömeslös och onödig utdelning av indulgens. Förbudet upprepades av den norska provinsialsynoden 1334. År 1417 föreslog konciliet i Konstanz reformer, och Martin V vidtog åtgärder för att återkalla alla indulgens ad instar. Mot slutet av medeltiden urartade systemet och indulgensväsendet utvecklades till en penningmarknad.
Dokument på avlat. Dokumenten var dels personliga, dels lokala avlatsprivilegier. De utfärdades av påven, en grupp kardinaler, en eller flera biskopar samt under slutet av medeltiden av påvens utsända kommissarier. I de lokala avlatsbreven krävdes vanligen gåva eller testamente till kyrkans underhåll, fromt besök på viss helgondag, devotion inför viss helgonbild, läsning i kyrkan av vissa böner eller kringvandring i processioner. De sista avlatsbreven utfärdades i Norden på 1520-talet.
Utsänd predikant som förmedlade indulgens. Indulgenspredikanter sändes under senmedeltiden ut för att stöda korstågen mot turkarna. Indulgens knöts då till biktbrev genom vilka köparen fritogs från att bikta endast för sin egen kyrkoherde. Indulgenspredikanterna fick samtidigt fullmakt att ge avlösning också för synder som var reserverade för avdömande i högre instans samt att förläna fullständig avlat antingen en gång i livet, på dödsbädden eller bäggedera. Indulgenspredikanterna verkade i princip som folkmissionärer, de reste omkring och verkade som de tidigare korstågspredikanterna. Under senmedeltiden framträdde i högre grad den fiskala sidan. De världsliga furstarna krävde ofta en andel av vinsten. Flera av avlatskommissionärerna hade samtidigt politiska uppdrag.
Beviljande av medlemskap i ett gille åt en person på dödsbädden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande gille var designerat till.
Inom kanoniska rätten den undersökning, som vid förläning av biskops- eller abbotsstift brukar hållas av påven för att utröna kandidatens duglighet, valets rättmätighet och formenlighet. Utgången av informationsprocessen kan inte överklagas.
Äldre och villkorlig pantsättning av fastighet, gav i äldre svensk rätt pantägaren rätt till fastighetens inkomster mot avdrag på skulden och rätt att efter fatalietidens slut söka lagfart på fastigheten genom tre uppbud i underrätten, dock under förutsättning att det vidtagits en värdering av skuld och fordran, samt att pantägaren fullgjort sin skyldighet att till ägaren redovisa beloppet som översköt fordringsbeloppet. Företeelsen föll ur bruk 1730 genom införandet av inteckning, ett mycket snabbare och enklare sätt att vinna panträtt i fastighet.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Den handling med vilken en dittills självständig stat (del av en stat) eller självständigt kyrkligt, kommunalt, administrativt eller judiciellt förvaltningsområde införlivas med ett annat på så sätt att den senares allmänrättsliga förhållanden blir gällande även för det införlivade området. Under medeltiden kunde inkorporeringen också gälla anslagna inkomster till ett kloster eller biskopsstift som uppbars av ett prästboställe eller ett pastorat.
Bok som är tryckt före 1500 och som därmed härstammar från boktryckarkonstens första tid.
Ledamot av en inkvisitionsdomstol, med uppgiften att uppspana, rannsaka och bestraffa irrläriga och avfällningar. I Sverige utnämndes den första inkvisitorn 1403. Han var franciskanernas gardian i Viborg. Ämbetet tycks ha stannat inom franciskanerorden eftersom franciskaner utnämndes också 1421 och 1479. Någon organiserad domstol är inte känd och inte heller några åtgärder från inkvisitorerna.
Skatt som under medeltiden uppbars till den nyvalde kungen när han första gången kom till ett landskap.
Förändring av villkoren i ett beneficium. Förändringar kunde göras av biskopen i dennes stift. De kunde också vara av olika typer. Ett beneficium kunde delas, två eller flera sammanslås eller införlivas med en kyrklig institution (under vissa omständigheter).
”I bröstet, hjärtat”. Kardinalsvärdighet förlänad av påven i hemlighet, skedde när offentliggörandet av värdigheten kunde leda till förföljelse av kristna eller på annat sätt skada den katolska kyrkan.
I full prästskrud, i ämbetsdräkt. Uttrycket ansluter sig till de avgifter som det ordinarie prästerskapet fick uppbära som tjänsteförmån när de förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud. Rättigheten avskaffades i samband med prästerskapets lönereform 1886.
Den del av protokollet i ett medeltida diplom som innehöll uppgifter om adressatens namn och titel. Utformningen kunde vara allmän: ”omnibus presens scriptum lecturis uel audituris” eller riktad till en enskild person eller en grupp av personer. Ofta saknas inscription och då ersätts den normalt av en promulgatio.
Ursprungligen den akt genom vilken en nyvald kapitelmedlem tog sitt uppdrag i besittning. Installationen förrättades vanligen av biskopen. Vederbörande avlade sin ed till biskopen, mottog kapitelsregeln och fördes till sin plats i koret. Senare utsträcktes installation också till att betyda iklädande av lägre kyrkligt ämbete i allmänhet.
Innehav av ett prästerligt ämbete. Under medeltiden hade kyrkoägaren rätt att föreslå en kandidat till ett ledigt prästämbete. Biskopen hade den formella rätten att bevilja den verkliga förläningen, och detta skedde vanligen under symboliska former.
Sedan 1868 offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung. Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Kyrkligt förbud i skriftlig form, ursprungligen bannlysning, förbud mot sakramenten, gudstjänstens firande och kyrklig begravning, avsett för ett visst område (interdictum locale) eller en viss person (interdictum personale). Förbudet lindrades så småningom när vissa handlingar (dop, konfirmation och nattvard åt sjuka och döende) fick förrättas, trots interdikt.
Påvlig diplomat av andra rangen, förhandlare, sändebud.
Påvligt sändebud.
Den del av protokollet i ett medeltida diplom som innehöll uppgifter om utställarens namn och titel. Till intitulatio knöts ofta en devotion som exempelvis ”dei gratia”.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Tronbestigning, både kungligheters och påvens; i synnerhet om den akt varigenom en biskop tar sin biskopsstol i besittning. Intronisationen skedde ofta omedelbart efter valet, det vill säga före biskopsinvigningen.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på hospital och erhöll pension ur militärstaten.
Iklädning; den ceremoni genom vilken innehavaren av ett kyrkligt ämbete ikläddes detta ämbete. Förutsättningen var att vederbörande under kanoniskt giltiga former blivit vald eller utnämnd.
Åkallandet av Gud i protokollet i början av ett medeltida diplom eller brev. Invocation kunde vara monogrammatisk eller verbal. Den kortaste verbala formen var ”In nomine domini amen”.
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till hemman hörande jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
Person som inte hade rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av brist eller brott. Irregularitet kunde i vissa fall avlägsnas av personen själv, exempelvis genom studier eller av tredje person genom en lämplig donation eller om en äkta maka valde att gå i kloster. I andra fall kunde dispens beviljas av påven eller biskop.
Person som inte hade rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av någon brist eller något lyte. Som sådant räknades oäkta börd, kroppsliga lyten, svagsinthet, minderårighet, bristande bildning, oprövad ståndaktighet i tron (särskilt hos nykristna), fler än ett tidigare äktenskap, bristande mildhet i tidigare utövande av krigarens, domarens eller skarprättarens yrke, dåligt anseende och ofrihet på grund av livegenskap eller äktenskapligt band.
Hinder mot att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att en person svårt hade förbrutit sig mot kyrkans straffrätt. Till de berörda hörde mördare och dråpare, fosterfördrivare, personer som gjort sig skyldiga till stympning, självstympare, kättare och avfällingar, vederdöpare, personer som orättmätigt mottagit eller utdelat vigningar och personer som trots avlagt celibatlöfte ingått äktenskap. År 1215 utsträcktes förbudet till att också omfatta ättlingar till patroner, fogdar och vasaller som dödat eller stympat någon klerk.
Järnsnidare, myntstämpelgravör, hantverkare som graverade de stämplar med vilka mynten slogs. Den tidigaste till namnet kända isensnidaren i Sverige var Gorius målare som 1538 erhöll betalning av myntverket.
Person som ansvarade för att brandvakarna vintertid skulle vara upphuggna. Han skulle också undersöka isens tjocklek och ansvara för att det var isfritt kring stadens kvarnar. Isfogden valdes bland de dragare som skulle sköta arbetet med brandvakarna, och uppdraget alternerade. Uppgiften är åtminstone belagd i Stockholm.
Rätten att träda i en avliden (an-)moders eller (an-)faders ställe vid tagande av arv. År 1355 i en stadga för Västergötland och Värmland infördes i götarätten en istadarätt av begränsad omfattning för barnbarn och syskonbarn. Den formen infördes sedan omkring 1350 i lands- och stadslagen.
Vägbeskrivning. Under medeltiden fanns för pilgrimer och andra resande beskrivningar till de mest besökta vallfartsorterna som Rom, Santiago del Compostela och Jerusalem. Det enda kända svenska itinerariet beskriver rutten Koburg–Rom.
Undersökningsdomare. Påven tillsatte undersökningsdomare exempelvis för en kanoniseringsprocess. De var prelater som vanligen också var landsmän till det presumptiva helgonet och skulle på ort och ställe göra en detaljerad undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakel.
Rikets rättigheter. Under medeltiden var det viktigt att skilja mellan vad kungen hade rätt att disponera över av gods och inkomster i egenskap av kung och vad han hade som privatperson. Regalrätten fixerades i Europa i mitten av 1100-talet. I kröningsederna lovade sedan kungen att hålla rikets rättigheter intakta. Problemet aktualiserades i Sverige senast under Magnus Ladulås. Principen ledde i början av 1300-talet till reduktioner av gods som kommit från kronan. I Magnus Erikssons landslag kodifierades principen om kronans oavytterliga egendom.
Den ersättning för vissa kyrkliga förrättningar (vigsel, kyrktagning och jordfästning med efterföljande själamässor) som den medeltida prästen hade rätt till. Förrättningarna skulle dock också utföras ifall prästen inte fick någon ersättning.
Skälig lön, den ersättning som under 1200-talet tillkom som ersättning för bärgningsarbete.

J

Rätten att a) få förfölja ett på egna ägor uppjagat rovdjur in på annans ägor, b) få behålla villebrådet och c) uppbära skottpenning. Förföljningsrätten begränsades 1808 till på egna ägor skadskjutna djur.
Privilegium för kungligt hov, ursprungligen också frälseman, att jaga vissa djur, främst björn, älg, rådjur, räv och rapphöna. Jaktregal infördes genom riksrådsbeslut 1488 som förbjöd bönder och präster att jaga regaldjur på sina marker, vilket avskaffades 1789. Jaktstadgan 1808 tillerkände jordägaren full jakträtt och avskaffade friheten att jaga rovdjur utan jordägarens tillstånd.
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Medeltida högt ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Korporation av riddare, präster och tjänande bröder. Dess uppgift var att bistå och skydda pilgrimerna som reste till det Heliga landet samt med vapen kämpa för den kristna tron. Ursprungligen i Palestina kom etapporganisationen att omfatta hela det kristna Europa. Påven bekräftade johanniternas organisation 1113 och stadfäste johanniterorden 1154. I Europa organiserades kommender, som lydde under priorat. Sedan 1462 var johanniterorden indelad i åtta nationer eller tungor. Orden leddes av en stormästare och det högsta beslutande organet var generalkapitlet. I förvaltningen biträddes stormästaren av ett råd. Rådet bestod på 1400-talet av ordens högsta ämbetsmän som samtidigt var tungornas ledare. I Sverige grundades johanniterordens kloster i Eskilstuna på 1100-talet. Under 1400-talet grundades ytterligare två kloster. Efter reformationen delades orden i en katolsk gren som kallades malteserorden och en evangelisk gren som behöll namnet johanniterorden.
Del av lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Avskiljande av en del av ett skattehemman till en lägenhet (tomt), utan att stomhemmanets mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot avsöndring av särskilt skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av torp på skattejord.
Kronans eller kyrkans jordbruksfastigheter, som inte bara gav innehavaren en bostad utan också lön genom den inkomst som jordbruket gav. Jordbruksboställen fanns inom kyrkan sedan medeltiden, för vissa ämbets- och tjänstemän sedan 1500–1600-talet och för militären sedan 1680-talet. De indrogs (med undantag för inom kyrkan) efter 1809 då innehavaren dog.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Outbildad barnmorska.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk uppmätning av jorden, ursprungligen med stång eller rep. Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom adel och prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Under medeltiden jordenhet, som ägdes av en enskild bonde eller bondebolag. Varje bonde eller bondebolag ägde i medeltal ett halvt tiotal jordstycken, och i jordeboken angavs noggrant på vilket stycke bostället befann sig.
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
Inom katolska kyrkan de år då fullständig indulgens utfärdas. Det första jubelåret firades år 1300. Avsikten var att jubelår skulle firas vart hundrade år, men mellantiden förkortades. Numera firas jubelår vart 25:e år. Ett särskilt jubelår firades 1933.
Indulgens som specificerades till ett jubelår. Bonifacius VIII utlyste året 1300 till kyrkans jubelår, och alla pilgrimer som under 15 dagar besökte apostlarna Petri och Pauli kyrkor fick fullständig indulgens. År 1390 utsträcktes möjligheterna att förvärva jubileumsavlat till kyrkor utanför Rom och utanför jubelåren. Redan 1393 fick Vadstena klosterkyrka avlatsprivilegier för en månad från Trefaldighetsfesten. Intäkterna av allmosor (lika med kostnaderna för en resa till Rom) skulle då delas lika mellan klostret och kyrkorna i Rom.
Kalender införd av Julius Caesar 46 f.Kr., den officiella kalendern i Sverige fram till 1752. Åren 1700–1712 gällde dock den svenska kalendern. Kalenderåret bestod av 365 dagar med en skottdag vart fjärde år. Den gregorianska kalenderreformen fixerade 1583 vårdagjämningen till den 21 mars. Påsksöndagen fixerades till första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753. I Ryssland användes den julianska kalendern till 1917.
Fram till 1800-talet (avskaffat 1862 i Sverige) det minsta svenska rymdmåttet för våta varor.
Titel på adlig ogift dotter, under senmedeltiden med arvs- och ägorättslig betydelse; ungmö. Titeln trängdes ut av frökentiteln, i borgerliga kretsar ersatt från 1800-talet med mamsell, medan jungfru under 1700-talet började beteckna kvinnligt tjänstehjon av högre rang i högre stånds hushåll (husjungfru).
Benämning på tumskruvar. Tumskruvar är kända från räkenskaperna i Stockholm 1462. År 1488 omtalades i Stockholm en kvinna på vilken man skruvat sönder två jungfrur.
”Ung herre”, under medeltiden titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Konungens eller regentens rättigheter. Rättigheterna definierades i konungabalken. Enligt landslagen hade kungen rätt att uppta skatter, utfärda lagar, vara högsta domare och utfärda privilegier. 1734 års lag saknade konungabalk. 1772 års regeringsform fastslog att kungen skulle ”styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform”. I Finland förblev regeringsformen från 1772 i kraft under autonoma tiden.
De rimmande verspar som i regel avslutar varje balk i svealagarna med undantag av Dalalagen. Oftast var versparen utformade som böner om Guds bistånd att efterleva lagen i kristen anda. En yngre typ av juridisk diktning förekommer i laghandskrifter och är ofta skriven på latin. De är memorialverser på hexameter, vilkas satser är sammanställda av nyckelord som syftar på balkarnas rubriker.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk rätt är ett dödsbo i finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Den form av jurisdiktion som utövades i kraft av en fullmakt ad hoc. Den upphörde då fullmakten utgick eller återkallades, men inte nödvändigtvis ifall innehavaren av fullmakten avled. Jurisdictio delegatio innehades vanligen av nuntier eller legater som utsänts av påven. De hade rätt att vid behov delegera sina befogenheter till subdelegater. Detta gjordes ofta av kollektorer och avlatskommissarier för att dessa lättare skulle kunna fullgöra sin uppbörd.
Den form av jurisdiktion som förvärvades genom övertagande av motsvarande kyrkliga ämbete och förlorades i och med förlusten av ifrågavarande ämbete.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
Den kanoniska rätten eller den katolska kyrkans rätt.
Under medeltiden en samlande benämning på den äldre medeltida lärda rätten, närmast den kanoniska och romerska rätten, från och med 1734 allmän rätt, den allmänna lagen.
Inom romerska kyrkorätten de bestämmelser som ansågs ha gudomligt ursprung. De baserade sig i första rummet på evangeliet.
Rätten att på torg eller vid gata inneha en plats för tillverkning och beredning av marknadsvaror. Rätten ingick i den företagsform som betecknades med kameraltermen ”stallum”.
Inom kyrkorätt de bestämmelser som baserade sig på kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän.
Den rätt som tillkom en kyrkoägare (patronus) att när ett prästämbete blev ledigt presentera en kandidat för biskopen som formellt tillsatte tjänsten.
Under förläningarnas tid och i arkaiska samhällen, den rätt till bruden på bröllopsnatten som en man av högre stånd hade över en man av lägre stånd.
Samlande benämning på den äldre inhemska medeltida sedvanerätten.
Biskopens och domkapitlets rätt att gemensamt besätta kanonikaten.
Rätt att uppbära avgifter för kyrkliga förrättningar som skedde i ämbetsdräkt (stola).
Under medeltiden förekommande titel som i det närmaste motsvarade drots.
”Den förlikande rätten”, rättsskipning som grundade sig på förlikning.
Person som under medeltiden utövade domsrätt i kungens ställe. Formeln ”teste NN justiciario nostro” förekommer i Sverige i tre brev från 1360–1361, utfärdade i Magnus Erikssons namn och sigillerade med hans domsigill. År 1365 förekom justitiar i ett brev av Albrekt av Mecklenburg. Fallen är för få för att några slutsatser ska kunna dras. Justitiaruppdraget kan ha varit tillfälligt eller lokalt begränsat.
I medeltidens lagar föreskriven ed som begicks inför domstol av en person som förorättat en annan. Eden innehöll ett löfte om upprättelse enligt principen att om den edsvurne själv blev målsägande mot den andra i en dylik sak, skulle han nöja sig med samma upprättelse som han nu själv föreslog. Termen förekommer även i betydelsen ed på att arvskifte eller jämkning av arvslotter verkställts på rättvist sätt.
Fördelning av arv så att vissa grupper undantagsvis fick lika stora lotter av arvet, gällde i de medeltida lagarna särskilt kvinnoarv och arvingar på mödernet eftersom arvsfördelningen vanligtvis gynnade manliga släktingar och arvingar på fädernet enligt principen 2/3 mot 1/3 av arvet.
Form av gudsdom som omnämndes i landskapslagarna. Ett fullständigt formulär för järnbörd har bevarats från början av 1200-talet. Det svenska formuläret saknade den vanliga inledande akten. Efter mässan invigdes platsen, elden och järnet. Det upphettade järnet hämtades av en ministrant och placerades på några stavar, varifrån den anklagade skulle hämta det. Järnet bestänktes med rökelse och vigvatten varefter den anklagade skulle bära det en bestämd sträcka.
Skatt som utgick i järn. Enligt 1500-talets kamerala handlingar erlades järnskatt i järnproducerande trakter. Skatten erlades av bergsbruksidkare och av sådan arbetskraft som var registrerad som avgiftspliktig till något bergverk. Förmodligen började hemmansägarna och andra i järndistrikten redan på 1300-talet att få den gamla jordskattepålagan åtminstone delvis omvandlad till en produktionsskatt i järn.

K

Ett slags almanacka med uppgifter om de helgondagar och andra kyrkliga festdagar som firades i det stift där kalendariet hörde hemma; i kyrk- och klosterkalendarium också dödsdagar för donatorer och gynnare som skulle ihågkommas med själamässor på årsdagen. I modern tid har termen använts om en del av en kalender, som innehåller en kronologisk förteckning (till exempel kalendariet i statskalendern).
Intresseförening för de präster som verkade vid samma kyrka eller i samma stad. Gillet samlades den första dagen i varje månad (lat. calendae). Kalendegillen förekom efter reformationen främst i södra Sverige och på Gotland.
Grupp hemman som var i sämre skick än genomsnittet.
Form av gudsdom som omnämndes i medeltida liturgiska handskrifter. Ett fullständigt formulär har bevarats från början av 1200-talet. Efter ordaliemässan inleddes provet med en invigning av vattnet. Efter invigningen avkläddes den anklagade och han kysste evangelieboken och korset varefter han kastades ner i vattnet. Ytterligare information om själva provet saknas.
Fördrag som slöts i Kalmar den 7 september 1483 av representanter för det svenska rådet och ombud för kung Hans. De senare representerade också Danmarks och Norges råd. Fördraget kompletterade kung Hans handfästning i Halmstad. Fördraget bestod av garantier mot kungamakten. Den principiella riksintegriteten fastslogs, rättspraxis och lag garanterades, upprorsrätten erkändes och slottsloven anförtroddes åt fyra riksråd.
Den dansk-norsk-svenska unionen som fått namn efter mötesplatsen där den bekräftades 1397. Två urkunder är bevarade från mötet. De tre rikena skulle ha en gemensam kung. Kungen hade en viss beslutanderätt på alla rikens vägnar. Däremot skulle varje rike bevara sina egna lagar. Unionen skakades tidvis av interna konflikter och upplöstes i praktiken 1523.
Liten pergaments- eller papperslapp med tillägg eller fortsättning på ett brev. Kalven fästes vid huvudbrevet eller lades lös inuti huvudbrevet om detta var slutet. Termen användes i Sverige speciellt under Sturetiden och äldre Vasatiden. Senare motsvaras kalven av post scriptum, som vanligen var skrivet på samma ark som huvudbrevet.
Benämning på åtskilliga förvaltande verk och deras lokaler, till exempel drätselkammare, förmyndarkammare och inom kungliga hovet till exempel husgerådskammaren, livrustkammaren och silverkammaren. Under senmedeltiden fungerade konungens skrivkammare som centralmyndighet för statsförvaltningen.
Högre riksämbete som var kopplat till den konsoliderade kungamaktens ökade behov av förvaltningspersonal. En ”camerarius” omnämndes i ett gåvobrev 1310 vid sidan av drots och marsk. Då innehades posten av en politiskt aktiv stormannafraktion. År 1318 omnändes en ung politiskt oerfaren man som ”camerarius”. Ämbetet upphörde då att vara ett självständigt riksämbete och blev en av kungamakten beroende tjänst. Under Albrekt av Meklenburgs regering är ingen kammarmästare känd. I kungaförsäkran 1441 fastställdes att en kammarmästare skulle ingå i kungens hovstat. Under sturetiden var ingen kammarmästare verksam. Först 1525 tillsattes två kammarmästare. De var prästmän med en lägre tjänsteställning i finansförvaltningen. De måste betraktas som kungens personliga tjänare och inte som riksämbetsmän. Under 1540-talet planerades en kammarmästartjänst i ledningen för kammaren. Denne skulle representera den tekniska sakkunskapen och ha en underordnad ställning.
Kyrkligt kanslispråk för kammartjänare. Benämningen förekom ännu under senmedeltiden i Hans Brasks kopiebok.
Kammartjänare i furstlig persons tjänst.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Ed som skulle avläggas av tillträdande medlemmar av domkapitel. Den nye kaniken svor biskopen och kapitulares trohet, lovade att tjäna dem, att inte röja kapitlets hemligheter och att vinnlägga sig om endräkt och vänskap. Enligt Åbo domkapitels stadga 1474 skulle en nyintagen kanik svära två olika eder. Efter att han avlagt en ed till biskopen skulle han avlägga en sedvanlig trohets- och lojalitetsed till sina medbröder i kapitlet.
Under medeltiden och närmast efter reformationen, hemman som var anslaget åt en katolsk kanik för hans uppehälle. Kanikhemman fick enligt Västerås recess 1527 inte anslås utan konungens medgivande.
Under katolska tiden och tiden närmast efter reformationen, en kanoniks ämbete, med åtföljande förmåner och skyldigheter.
De formella åtgärder som krävdes för en helgonförklaring. Under 1200-talet utvecklades de formella kraven. Processen inleddes med petitiner om en kanonisering som riktades till påven. Om påven ansåg att det fanns skäl tillsatte han en eller flera prelater för att undersöka vederbörandes helgonrykte, folkets vördnad och mirakel. Om detta utföll positivt tillsatte påven undersökningsdomare för att på ort och ställe göra en noggrann undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakler. Proceduren innebar vanligen vittnesförhör, och vittnena inställde sig personligen. Vittnesförhören beedigades inför en offentlig notarie. De ursprungliga petitionärerna kunde utse en postulator som drev det blivande helgonets sak. Förhörsakterna tillställdes påven, som överlät dem åt särskilda personer i kurian för att göra sammandrag för påven och kardinalerna. Därefter behandlades saken vid ett offentligt kardinalskonsistorium, där påven slutligen tillkännagav sitt beslut. Själva kanoniseringen skedde sedan genom en liturgisk process.
Helgonförklaring. För offentlig kult av en person krävdes de kyrkliga myndigheternas bifall. Först räckte det med att stiftets biskop upptog helgonkandidatens kvarlevor ur graven, lade dem i ett skrin samt förklarade att personen skulle firas med en årlig mässa och tidegärd på sin minnesdag. Efterhand blev det kutym att vända sig till påven. En påvlig kanonisering innebar att den var giltig i hela kristenheten, medan en biskoplig kanonisering endast kunde röra det egna stiftet.
Bestämmelser om äktenskapshinder gällande förbjudna led. Den katolska kyrkan förklarade äktenskapet vara ett sakrament, och äktenskapsmålen drogs under andlig domsrätt. Därför fick kyrkan ett avgörande inflytande över äktenskapslagstiftningen. De förbjudna släktskapsleden omfattade inte bara rätt uppstigande och nedstigande led, utan också sidoskylda till och med sjätte led. Kyrkan använde för ledens beräknande den så kallade kanoniska komputationen, som angav skyldskapets närhet inte bara genom att sammanlägga alla led mellan var och en av de skylda utan antalet led endast i den ena linjen från stammen. Därför blev äktenskapshindren mycket utsträckta.
Den katolska kyrkans kyrkorätt, ursprungligen beslut av allmänna eller partikulära synoder, påvliga brev (decretales) samt apokryfiska skrifter. De stora kyrkomötena i Nicaea, Konstantinopel m.m. avgjorde inte bara trosfrågor utan antog också kyrkorättsliga bestämmelser, ”canones”. De viktigaste sammanställdes efter 1140 till en lagsamling, ”Decretum Gratiani. År 1234 publicerade Gregorius IX ett omfattande urval och bestämde att det skulle användas i rättsskolorna och domstolarna. Senare lät också påvarna Bonifatius VIII och Clemens V utge officiella dekretalsamlingar, som fick en mindre betydelse. Grundprinciperna i kanonisk rätt var påvens universiella makt över hela kyrkan, klerus rätt att utöva kyrkostyrelsen utan inblandning av lekmän och den kyrkliga egendomens oantastlighet.
Den kyrkliga rättsprocess som ägde rum vid särskilda domstolar. Processen skedde enligt detaljerade regler. Domsmakten sköttes normalt av biskopar och domslutet kunde överklagas till ärkebiskopen och vidare till påven. Påven kunde också personligen eller genom legater avgöra i första instans. Processen inleddes med en anklagelseskrift. Under processen var det åklagarens sak att föra fram bevis. Han utförde också vittnesförhören. Det fanns regler om vittnenas trovärdighet. Om domaren inte hittade tillräckliga skäl för att fria eller fälla kunde han döma den åklagade att befria sig med partsed av edgärdsmän. Om detta misslyckades ansågs den åklagade skyldig. Gudsdomar förekom under äldre medeltid men försvann sedan. Vid verkställandet av straffen sökte de kyrkliga domstolarna bistånd av de världsliga. Detta gällde speciellt vid dödsstraff och konfiskationer.
De bestämmelser om åldersgränser som ingick i kanonisk rätt. Myndighetsåldern ansågs för pojkar inträda vid fjorton och för flickor vid tolv års ålder. Barn under sju år ansågs inte kunna svara för sina handlingar. Pojkar kunde upptas i det klerikala ståndet när de fyllt sju år, men vid fjorton års ålder kunde de själva bekräfta sitt val eller utträda. Konsiliet i Vienne bestämde 1312 att subdiakonat skulle få ges vid 18 och diakonat vid 20 års ålder. Biskopsvigning skulle inte ges åt klerker yngre än 30 år.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
Inom katolska kyrkan en församling som inte var självständig och som vanligen saknade egen präst. I Täljestatuterna 1279 användes kapell i betydelse fattig församling i allmänhet. I Finland kunde dock en kapellförsamling under medeltiden ha ett eget område. Benämningen kan ha uppstått så att privata kapell fått egna områden och bildat socknar. I vissa landskapslagar kallas tolfteskyrkor för kapellkyrkor. En medeltida kapellförsamling hade rätt till tiondeuppbörd, egna kyrkovärdar samt egna räkenskaper.
Möte för kommuniteten i ett kloster eller en annan kyrklig koorporation. Mötena kunde vara av andlig natur, men man kunde också avhandla gemensamma angelägenheter som val av förmän eller delegater.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Domkapitlets egendom. Under 1100- och 1200-talen övergav många domkapitel den regulära formen och flyttade isär. Då delades också domkapitlets egendom, och först skildes kapitelbordet från biskopsbordet i många domkapitel. Vid övergången till en sekulär ordning blev endast en liten del av egendomen kvar för domkyrkans och kapitlets gemensamma behov, resten delades så att varje medlem i kapitlet fick en egen inkomst, prebende.
Sigill för kannikkollegium vid en metropolitankyrka, domkyrka eller en annan ”kollegiat” kyrka. I Sverige förekom kapitelsigill enbart vid domkyrkor.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Officersgrad sedan senare hälften av 1400-talet, med rang närmast över en löjtnant. Under medeltiden var kapten befälhavare över ett avgränsat område, till exempel en stad. Senare förde kaptenen vanligen befäl över ett kompani inom infanteriet och kavalleriet, senare även över ett artillerikompani. Enligt rangordningen 1735 var de olika kaptensbefattningarna rangordnade i klasserna 29–36. I Ryssland tillhörde kaptensgraden den nionde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Gille med enbart manliga medlemmar.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Munkorden som bekräftades av Alexander III år 1176. En kvinnlig gren instiftades 1147. Orden anlände till Sverige 1494 från Rostock. Orden beviljades stadga och försäkring i Tälje 1493. Ett kloster, Mariefred, anlades vid Gripsholms slott. Klostret upplöstes 1525.
Mynt eller medaljer som utkastades till folket vid högtidliga tillfällen. Ceremonin har endast en gång dokumenterats i Sverige under medeltiden. Vid Gustav Vasas kröning i Uppsala 1528 utkastade en härold efter kröningen i domkyrkan under processionen till ärkebiskopsgården ”daler och penningar” åt folket.
Huvudkyrkan i ett stift; domkyrka. Termen användes på medeltiden om Åbo domkyrka (invigd den 17 juni 1300) men föll bort i samband med reformationen. Ordet katedral kommer från biskopsstolen (cathedra) som finns i koret i stiftets huvudkyrka.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje katedral anställa en magister, vilken som scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Katedralskolan vid Åbo domkapitel omnämndes första gången 1326 i Mats Kettilmundssons testamente. Det är sannolikt att skolan grundades senast 1276 då det kanoniska domkapitlet i Åbo instiftades. Den första kända rektorn omnämndes 1355. I mitten av 1400-talet rekommenderade en Vadstenamunk två elever från Sverige som elever hos rektorn i skolan. Skolan utnyttjades också av elever som inte ämnade göra kyrklig karriär. År 1510 skickade en köpman från Danzig sin son till skolan för att lära sig latin och finska. Verksamheten i skolan är inte känd. Rektorerna förbjöds 1482 att tillskansa sig av de allmosor som var avsedda för eleverna. Sockengången förbjöds 1489.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Savolax. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Skatt i Savolax som utgick i korn i stället för i färdebåtar. Den omnämndes i en skatteundervisning 1539. Den utgick efter fjärdingstal och varje fjärding erlade två pund korn. Den utgjorde avlösning för en äldre skatt i båtar. Belägg på en dylik från 1400-talet förekom i Åbotrakten och vid Viborg. På 1420-talet användes ”kafus” som vaktfartyg för att kontrollera trafiken mellan Bottniska viken och Reval.
Utmark där man jagade harar och ekorrar, senare idkades även svedjebruk. Benämningen användes främst i Karelen. I Savolax motsvarades den av ekorrland.
Finsk medeltida beteckning inte bara för böndernas gengärd utan också för det tillfälle då skatten förtärdes. Under reformationen utvecklades läsförhören ur de tillfällen som kyrkoherdarna under medeltiden hade gästat bönderna. Benämningen ”lukukinkerit” i betydelsen läsförhör har således ursprungligen betytt läsgengärd.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Skriven tur. Benämningen på det frivarp i Rimito som innebar att vid uppenbar havsstrand, stensstrand och skogsholmar skulle strömmingsfiske vara fritt för alla som bodde i lagsagan, men att de som ägde landet skulle ha det första notvarpet under två dagar i veckan, enligt en förordning 1488 om notfiske i Erstan.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Medlem av det andliga ståndet, huvudsakligen använt som motsats till lekman. Under medeltiden fram till reformationen: innehavare av lägre kyrkligt ämbete trots att han ännu inte var prästvigd. ”Klerk” blev under 1700-talet en samlande beteckning för skrivarbiträden, sekreterare och bokhållare.
Det andliga ståndet inom den romersk-katolska kyrkan, i motsats till lekmännen. Upptagandet i klerus sker genom prästvigningen (ordinationen), varigenom en outplånlig karaktär (character indelebilis) anses bli påtryckt prästen. Det yttre tecknet på klerkvärdigheten är tonsuren. Inom klerus skiljs först och främst mellan de fyra lägre graderna (ordines minores) och de tre högre (ordines majores). De förra är (i stigande ordning) dörrvaktare (ostiarius), lektor, exorcist och akolut; de senare: subdiakon, diakon och presbyter (präst). Vidare tillkommer episkopatet och de högsta kyrkliga värdigheterna. Celibatet är obligatoriskt för de högre graderna, från och med subdiakonatet. Inträde i klerus medgavs endast åt döpta pojkar eller män. Delaktighet i klerus privilegier var extensivt. Kyrkans beskydd omfattade också de kvinnliga medlemmarna i religiösa ordnar, lekmannabrödraskap, skolor, hospital och andra koorporationer med deras alumner och skyddslingar samt av nöd eller olycka drabbade personer.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte bol i den gamla betydelsen.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Den ed som klockaren under medeltiden vid en domkyrka avlade till biskopen då han mottog kyrkans nycklar av biskopen i kapitlets närvaro. Eden innehöll en trohets- och lydnadsförpliktelse till både biskopen och kapitlet.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Ceremoni som förrättades av en biskop när en ny kyrkklocka skulle tas i bruk. Klockdopet beivrades efter reformationen, eftersom många trodde att de invigda klockorna hade fått en mystisk makt.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Inom katolska kyrkan ett slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor, vilka avlagt löfte att leva efter fastställda klosterregler. Katolska munkkloster grundades i Nådendal 1249, Viborg 1403, Raumo 1449 och på Kökar 1472. De upplöstes i samband med reformationen. Ett nunnekloster fanns 1438–1577 i Nådendal. Alla kloster, munk- och nunneordnar av främmande religion förbjöds 1781.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Den organiserade form av religiöst liv som under medeltiden innebar att personer valde att leva sitt liv enligt en regel. Klosterlivet innebar lydnad och ett liv i kyskhet. Förhärskande blev den benediktiska formen där munkar och nunnor bodde i kloster och förpliktade sig att stanna där, bättra sitt liv och lyda sin abbot eller abbedissa. År 1298 förbjöds nunnor att ge sig ut ur klostret. Klostren avskaffades efter reformationen och förbjöds i Sverige 1781.
Typ av myntprägling där avslaget gjorts på en osedvanligt tjock platta.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av bärbara varor som bl.a. kläde, lärft och specerier försiggick. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag föra sina varor till klädeshuset från försäljning. Köpmännen skulle för förvaringen erlägga magasinshyra.
Förvaringsrum för kläder och tyger. Klädkammaren hade en vidare funktion under medeltiden och 1500-talet eftersom lön och sold också betalades i form av beklädnad. Under Gustav Vasas tid tjänstgjorde i klädkammaren på Stockholms slott en klädskrivare och en sidengevantskrivare.
Ersättning åt stadens tjänstemän, en form av lön uppburen som skatt.
Den sfragistiska termen för vissa stora sigill och/eller de verktyg som använts för att framställa dem. Benämningen är tidigast känd från drottning Margarets vidimation den 21 januari 1388. Klämman var ursprungligen en typ av dubbelsigill men senare användes benämningen också om vissa stora ensidiga sigill. Det mest kända är det svenska rikssigillet av år 1439.
Klockringning med korta, avbrutna slag, dels bruklig som signal för att eld utbrutit inom ett visst område, dels ända sedan medeltiden använd i kyrkans tjänst. Klämtningen förekom under medeltiden huvudsakligen vid tre tillfällen: då brödet och vinet vid nattvarden upplyftes (den så kallade elevationen), vid gudstjänstens slut samt slutligen varje middag och afton som maning till bön. Klämtning vid nattvarden avskaffades 1593, likaledes middags- och aftonklämtningen, som senare återupptogs.
Lågadlig riddare, tjänare, väpnare. Termen knapa förekom i Sverige från början av 1300-talet. Före adelskapet blev ärftligt utgjorde knaparna en löst definierad grupp mellan bönder och det egentliga frälset. År 1627 bestämdes vilka som hade rätt till adligt vapen och sigill. Fram till 1680-talet räknades dock knaparna till adeln och behövde inte betala mantalspenningar.
Soldat; fotsoldat; militär. Ordet förekom redan under medeltiden och betecknade fotsoldat vid de första besoldade trupperna. Ett särskilt slag av knektar var de mycket beryktade tyska ”landsknektarna” (landsknechte). I Sverige började ordet snart beteckna fotsoldat, oberoende av det sätt, på vilket han blivit anskaffad, och i denna bemärkelse förekommer det i Karl XI:s indelningsverk. Sedermera har benämningen knekt blivit utbytt mot soldat.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Medhjälpare, biträde; inom romersk-katolska kyrkan en biskops (abbots eller kyrkoherdes) ställföreträdare, när ämbetets ordinarie innehavare av ålderdomssvaghet, sjukdom eller annan orsak var förhindrad att utöva sitt ämbete. Ursprungligen utsågs biskoparnas koadjutorer på provinsialsynoderna, men Bonifatius VIII förbehöll utnämningsrätten åt påvestolen. Koadjutorerna kunde dels vara tillfälliga (lat. temporam), dels ständiga (perpetui cum iure succedendi), i det senare fallet övertog de vid vederbörande biskops död omedelbart styrelsen över stiftet. Om biskopen blev oförmögen till tjänsteutövning, övergick hela biskopsmyndigheten på koadjutorn. Om biskopen ännu helt eller delvis var arbetsför, deltog koadjutorn i ämbetets förvaltning endast i den mån biskopen anmodade honom därtill. I rang följde koadjutorn närmast efter biskopen. Även abbotarnas koadjutorer utsågs av påven, men kyrkoherdarnas av vederbörande stiftsbiskop.
Överlämnandet av ett kyrkligt ämbete till en därtill utsedd person. Påvens kollationsrätt utvidgades under Avignon-tiden och intogs i dekretalsamlingen. Den bekräftades 1448.
Katolsk stiftsmedlem.
Sammanslutning av prästerskapet vid kollegiatkyrka i ett katolskt stift. Kapitlet hade ursprungligen en klosterliknande organisation, men fick under senmedeltiden en organisation som motsvarade de lutherska domkapitlen. Kollegialkapitlet förestods av en prost eller dekan. Några sådana torde inte ha förekommit i det svenska riket.
Under medeltiden, studielokal och student- eller lärarhärbärge vid ett universitet. Under senmedeltiden blev undervisning vid ett kollegium allmän. De fyra skandinaviska kollegierna var så pass små att de inte förmådde organisera undervisning för sina pensionärer, utan dessa fick delta i undervisningen i något av de större kollegierna.
Ämbetsman som var utsänd av påven för att indriva kyrkans intäkter. I början av 1300-talet skulle det finnas en generalkollektor och två eller flera subkollektorer i varje stift. Peterspenningen insamlades och redovisades ursprungligen av biskoparna. Korstågsgärderna gjorde en särskild organisation nödvändig. Institutionen blev permanent under Avignontiden. Kollektorn fick då titeln nuntie. Från mitten av 1400-talet blev uppgiften som kollektor huvudsakligen övertagen av avlatskommissarierna.
Stipendium för medellösa studerande vid universitet (Kungliga akademien i Åbo, från och med 1828 Alexandersuniversitetet i Helsingfors). Kollektstipendierna finansierades genom de kollekter som under svenska tiden från och med 1693, under autonoma tiden från och med 1811, uppbars i kyrkorna, ursprungligen på apostla- och gengångardagarna, från autonoma tiden under elva högmässor per år. Kollektstipendier förekom förmodligen redan under medeltiden och omnämns bl.a. i prästmöteshandlingar och biskopliga konstitutioner från 1500-talet.
Skattmått använt i Savolax på 1500-talet. En kolmas var en sjättedels spann, liksom spannen var en sjättedels pund. Tolv pund utgjorde en läst.
Benämning på johanniterordens ordenshus. Kommendan underlydde ett prioritat. De enskilda ordenshusen styrdes av kommendatorer, provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden kallades föreståndaren vanligen prior.
Styresman för en kommenda inom johannitorden. Terminologin var vacklande. Styresmännen kunde också kallas provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden användes vanligen prior. År 1465 fastslogs att endast präster och tjänande bröder kunde vara kommendatorer. Johanniterriddare fanns knappast i Norden under denna tid. Kommendatorerna utsåg elektorer som efter 1467 valde priorn för Dacia.
Enligt kanonisk rätt, ett kyrkligt beneficium som stod under interimistisk förvaltning och vars inkomster huvudsakligen uppbars av en lekman. Senare användes ”kommenderi” i betydelsen ett gods, ett län, som tillhörde en (andlig) riddarorden och som lämnades åt en ordensriddare att innehas. År 1774 testamenterades ett par fideikommisser i Sverige åt konungen för att under vissa förutsättningar överlämnas som kommenderier.
Befälhavaren för en komtur, eller ett kommando inom Tyska orden.
Ortodox klosteranläggning i Karelen på en ö i Ladoga. Klostret anlades 1393. Klostret ödelades 1577 och förblev öde till 1595. Under Karl IX:s krig flydde klostrets invånare, varefter det var övergivet i 106 år. År 1716 återupprättades det, men var föga betydande fram till 1760, då det av kejsarinnan Elisabet mottog betydande donationer.
Biktfader i ett kloster.
Person som genom konfirmationsakt ska bekräfta sin kristna tro. Personen skulle vara döpt, och konfirmationen fick inte äga rum före fem eller sju års ålder. Tidigare konfirmation hindrade också mottagandet av konfirmationssakramentet. Inte heller den som var exkommunicerad, bannlyst eller stadd i dödssynd kunde konfirmeras. Konfirmationen skulle föregås av bikt och fasta. Bikt krävdes endast om konfirmanden var äldre än tolv år.
Under medeltiden ett av en biskop utdelat sakrament varigenom dopet bekräftades. I samband med konfirmationsakten gavs förhållningsorder till konfirmanderna om ålder, fasta och bikt,hinder för konfirmation, rätt att ändra dopnamnet samt tillsägelse att ej avlägsna sig förrän akten var slut. Därefter gavs förmaningar åt faddrarna.
Strafform som innebar förlust av egendom. Konfiskering av både fast och lös egendom förekommer redan i landskapslagarna. I äldre Västgötalagen hade vid landsförräderi den fredlöses hustru rätt att först ta en tredjedel och arvingen hälften av återstoden. Därefter treskiftades resten mellan målsägande, kung och härad. Samma delningsprinciper gällde också vid urbotamål. Också edsöreslagstiftningen och landslagarna följde samma skiftesprinciper.
Invigning av  kyrkor samt kyrkliga redskap och föremål eller biskopar och präster genom ordination, övergående i teknisk term för brödets och vinets invigning vid nattvardsfirandet.
Bilden av ett hjul med fyra ekrar som under medeltiden målades på insidan av en kyrka för att helga den vid invigningen.
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Under medeltiden församling, möte för kyrkoförvaltning och trosfrågor. Konsilierna indelades i ekumeniska (allmänna) där hela kyrkan var representerad och partikulära, som utgjorde representationsförsamling för ett visst kyrkoterritorium (kyrkoprovins, biskopsstift och dylikt). Diecesankonsilium representerar ett biskopsstift, provinsialkonsilium en kyrkoprovins och nationalkonsilium en folkkyrka.
Sedan medeltiden titel för medlem av ett domkapitel, till 1604 dess ordförande och prästerskapets uppsyningsman, efter 1687 med uppgift att vårda kapitlets handlingar, utfärda skrivelser i konsistoriets namn och att biträda notarien vid protokollföringen. Uppgiften innehades vanligen i tur och ordning av domkapitlets ledamöter, vanligen för ett år i sänder, förutom ordföranden (biskopen).
Motsigill tryckt på baksidan av huvudsigillet. Avsikten med kontrasigillet var att det skulle ge en större rättslig kraft och ett skydd mot förfalskningar. Kontrasigillet var alltid mindre än huvudsigillet och ofta runt, medan huvudsigillet kunde vara spetsigt ovalt. De flesta stora svenska kungasigill före unionstiden var dubbelsigill med revers.
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Rikets överhuvud under medeltiden. Före kristendomen ledde kungen huvudblotet i Uppsala dit folket skulle komma från hela Sveaväldet. Kungen betraktades då som bärare av den gudomliga makten som främjade årsväxten. Vid missväxt kunde kungen offras. Också med kristendomen hade han en betydelsefull ställning inom det religiösa livet och under 1100-talet hade kungarna en framträdande plats vid kyrko- och klosterbyggande. Kungen disponerade Uppsala ödsgodsen som eventuellt hade en förkristen bakgrund. I varje hundare fanns en husaby, där den kungliga befallningsmannen bodde. Han hade också rätt till dulgadråp och danaarv. Rätten till ensaksböter tillkom efter 1248. Under 1200-talet började den kungliga stadgelagstiftningen att utvecklas. Från början av 1200-talet utövade kungen sin domsrätt vid särskilda kungliga domstolar med en särskild nämnd. Kungen valdes och kunde också avsättas.
Den avdelning av svenska medeltida landskapslagar som behandlade kungens rättsliga ställning. Konungabalken utgjorde den statsrättsliga grunden för konstitutionen fram till 1719 års författning som fungerade som grundlag för den svenska konstitutionen. Den avskaffades formellt med 1734 års lag (som saknade konungabalk).
Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Land vars regent bär konungatitel.
Medeltida benämning för den svenska statens finansväsen.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Från Alsnö stadga 1279 benämning på man av det världsliga frälset som svurit konungen trohetsed. Den nu rådande uppfattningen är att äldre adliga ätter tog i bruk benämningen för att skilja sig från lägre stående eller yngre adliga ätter. Under 1500-talets lopp, senast i början av 1600-talet, ersattes ”konungens man” av benämningen ”rikets stora”, ”rikets förnäma” (majores, principes regni, nobiles regni).
Kungamaktens lokala representant som omnämndes i de senare landskapslagarna och i landslagarna. Han skulle övervaka kungens rätt till böter. I praktiken var han också offentlig åklagare. I regel hade han endast subsidiär åtalsrätt. Rättssamfundets bötesandel utdömdes utgående från hans åtal.
Benämning på vissa råmärkta jordstycken i sydöstra Finland under 1300-talet som hörde till kronan och som koloniserades på kronans initiativ.
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes 1454.
Benämning på konungens (regentens) domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Ed genom vilken kungen och senare landets förnämsta män lovade att bestraffa vissa brott som kränkte den allmänna friden. Dessa var brott som inte kunde sonas med böter utan medförde ovillkorlig fredlöshet och förlust av egendom. Edsöreslagstiftningen förnyades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadgar. De viktigaste edsöresbrotten var brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid samt olaga hämnd. Alla edsöresmål skulle avgöras av konungsräfst. Om målsägaren eller dennes arvingar bad för brottslingen kunde denne lösa sig till fred för 40 mark till kungen.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital, bergslag och städer) som genom särskilda skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Ämbetsman under medeltiden, som ledde arbetet i det kungliga kansliet eller skrivarstugan och hade ett antal underlydande medhjälpare. Samtliga akter som utfärdades av kungamakten gick genom hans händer och för deras expediering åtnjöt han sportler. Dessa var delvis föreskrivna i landskapslagarna. Också de senmedeltida riksföreståndarna hade en motsvarande kansler. I början av 1200-talet var konungskanslern vanligen en biskop, sedermera en man med hög samhällsställning. Den sista medeltida konungskanslern var en gift lekman, juris utriusque doctor Klas Ryting som var Karl Knutssons kansler 1451–1472.
Nämnd som enligt Kalmar recess skulle finnas i varje lagsaga. Formellt var nämnden en del av den kungliga domsrätten och alla fullföljda mål skulle hänskjutas till den. När kungen befann sig i Danmark skulle hans domsrätt i princip utövas av rådet.
Ting som hölls av kungen eller av honom utsedda personer utanför de ordinarie tingsperioderna. Stadgaden om kungens räfst ingick i vissa landskapslagar. Genom landslagarna utsträcktes konungsräfsten till hela riket. Konungsräfst skulle lysas sex veckor innan tinget skulle hållas. Erik av Pommern gjorde konungsräfsten till ordinarie ting. Genom Kristoffers landslag fastslogs att konungsräfst skulle hållas en gång årligen. De medeltida kungarna och riksföreståndarna uppträdde också själva på tingen. Ofta delegerades uppdraget till någon medlem av rådet eller den högsta aristokratin. Trots benämningen kunde uppdraget vara så effektivt åtskiljt från kungens person att han ibland inte agerade fastän han var närvarande. I Kristoffers landslag blev kungens domhavande ersatt av ett kollegium som bestod av lagsagans lagman och biskop, två riksråd samt två medlemmar av domkapitlet.
Sammankomst för den medeltida kungliga rättsutövningen. Flera belägg före och under landskapslagarnas tid visar på att kungen haft rätt att ingripa med summariskt strafförfarande. Från Birger Jarls tid var kungen sannolikt själv domshavande på räfsten. I början av 1300-talet reglerades den kungliga domsrätten genom stadgor. År 1344 infördes en tolvmannanämnd för att döma den som ofredade allmogen mot kungens rätt. Stadgorna ledde fram till bestämmelserna om rättareting 1345. Magnus Erikssons landslag stadgade att konungsting skulle utlysas sex veckor innan ting skulle hållas. Det kungliga tingen utvecklades i början av 1400-talet och som särskilt konungsting för Finland grundade Erik av Pommern landsrätten i Åbo vars verksamhet reglerades 1411. Kristoffers landslag 1442 uppdelade de lokala konungstingen och gjorde skillnad mellan räfste- och rättareting.
Kungens sändebud, en man som var utskickad i kungens ställe. Konungsåren var kungens ställföreträdare i Hälsingland. När kungen anlände till gränsskogen Mårdbäck mellan Gästrikland och Hälsingland skulle en särskild frid råda, medan denna kungens rätta skattman var i landet. Hälsingarna ansvarade för att han skulle kunna färdas oskadd och bönderna var skyldiga att ge honom gästning. Konungsåren skulle hålla ting i kungens ställe, han skulle framföra kungens ärenden och förhandla med tingsmenigheten. Han skulle ta emot och avgöra klagomål och döma kungsdomar. Han skulle bevaka kungens rättigheter och särskilt dennes rätt till sakören. Han skulle uppbära kungens skatt och ingen hade rätt att vägra hästar till transporten av den.
Ordenshus inom dominikanorden. Konventet styrdes av en prior. Antalet medlemmar fick inte understiga tolv, annars hade konventet inte säte vid provinsialkapitlet. Nya konvent kunde grundas endast med tillstånd av generalkapitlet. Man skilde mellan klerker och lekmän. Varje konvent hade sitt eget verksamhetsområde, i Norden ofta ett helt biskopsstift. Utanför konventet kunde konventet äga härbärgen för bröder med olika uppgifter, framförallt predikande.
Enskilt ordenhus där brödernas antal var minst 13 och som hade fulla konstitutionella rättigheter. I konventet utsågs gardianen med brödernas hörande av provinsialministern och diffinitorerna. I Sverige fanns sammanlagt 15 ordenshus. De finska konventen omnämndes i Viborg 1403, i Raumo 1449 och i Kökar före 1472.
Munk och medlem av andlig orden som har säte och stämma i klostrets eller ordenshusets konvent.
Avskriftsvolym. Termen kopiebok är numera att föredra framför ”bok”. Vadstena klosters bok skall därför benämnas Vadstena klosters kopiebok.
Benämning på den skatt som koppartillverkningen i Sverige måste erlägga. År 1499 bestämdes att handel med koppar endast fick förekomma i städerna. År 1580 förbjöds handel med koppar med andra än kronans kopparköpare. Regaliseringen av kopparhandeln blev strängare 1582 men liberaliserades något 1590. Då fick bergsmannen rätt att, sedan råkopparn var vågförd, smida resten i plåtar försedda med kronans märke mot en avgift på fyra daler skeppundet. Stora Kopparbergets delägare erlade 18 lispund för varje fjärdepart ända till 1600, då avraden höjdes till l skeppund. År 1650 sänktes den till 15 och 1718 till 7½ lispund per fjärdepart. Den avskaffades 1729. Avraden skulle år 1347 levereras i två terminer, vid midsommar och Mickelsmässan. Karl Knutsson ändrade detta 1449 till en termin. Gustav II Adolf bestämde att avradsdag för kopparskatten skulle vara den 21 december.
Pojke, vanligen mellan 7 och 15 år, som biträder den katolske prästen vid den liturgiska delen av gudstjänsten.
Medlem i den första gruppen av ordnar, canonici regulares, i vilken den officiella katolska kyrkokalendern uppdelar munkväsendet. Ibland betraktas birgittinorden som en korherreorden.
Titel för präst som är medlem av ett katolskt domkapitel.
Yngre klerk som nyligen fått sina vigningar och som under en viss tid skulle tjänstgöra i domkyrkan för att göra sig hemmastadd med stiftets liturgiska tradition och bruk. Ofta hade varje kapitelsledamot sin personliga korklerk och skulle stå för dennes underhåll. Korklerkerna bildade ett eget kapitel vars verksamhet stod under uppsikt av domkapitlet eller någon av domkapitlets medlemmar.
Ett mynts ädelmetallinnehåll angivet i proportion till dess totalvikt enligt en vedertagen skala som karat eller lod.
Skördeutfall. Skördeutfallet under medeltiden är okänt. Materialet från 1500-talets kungsgårdar visade på stor variation. Höga siffror som 12 à 14 förekom, men också låga som 1 à 2.Beräkningssättet kunde vara mycket vilseledande eftersom samma korntal kunde innebära mycket olika skörd beroende på utsädesmängden.
Gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Kristen symbol. Fredssluten mellan Novgorod och Sverige bekräftades genom att kyssa korset. Ceremonin utfördes i Nöteborg 1323 och ännu vid fredsslutet i Teusina 1596 avtalades att tsaren och den svenske kungen skulle bekräfta freden genom att kyssa korset. Kors förekom allmänt som gränsmärke då det höggs i sten eller skars i trä. År 1500 inristades ett kors i berget i Kimito vid en gränsgång.
Krigståg med religiöst syfte. Avsikten var att kämpa mot trons fiender, ursprungligen främst att befria det Heliga landet. I ett senare skede förekom också korståg mot andra som kättare ansedda kristna grupper som albigenser, grekisk-ortodoxa och hussiter. Korståg proklamerades av påven genom en korstågsbulla.
Bidrag till finansiering av krigståg till det Heliga landet. År 1213 uppmanade Innocentius III alla de nordiska kyrkoprovinserna att delta i finansieringen. Laterankonciliet 1215 påbjöd att en tjugondedel av kyrkoprovinsernas inkomster skulle anslås för korstågsverksamhet. Avgiften erlades i natura, som sedan skulle omsättas i pengar och skickas söderut. Om möjligt skulle medlen användas för korsfarare från den kyrkoprovins där avgiften utkrävts. År 1262 föreskrevs en hundradedel av inkomsterna till korståg. Lyonkonciliet ändrade 1274 avgifterna, som blev fasta och gällde i hela kristenheten. Inkrävningen blev då också mera systematisk. År 1312 fastställdes ett sexårigt korstågstionde som i de nordiska kyrkoprovinserna började utkrävas 1314. Från 1326–1328 aktiverades verksamheten i Sverige och för första gången redovisades bidrag från Åbo stift. Både 1343 och 1345 utskrevs korstågstionde mot turkarna. Uppbärandet av avgifterna sköttes av kollektorer som efter hand blev tvungna att dela inkomsterna med kungamakten. Efter erövringen av Konstantinopel återupplivades korstågstiondena. År 1455 började man uppbära avgiften i Sverige.
Indulgens utfärdad genom en korstågsbulla åt alla som deltog i ett korståg. Den första nordiska korstågsbullan utfärdades 1171/72 då påven Alexander III uppmanade de nordiska folken att dra ut mot ester och andra hedningar vid Östersjön. Deltagarna utlovades ett års indulgens, och de som stupade efter att ha ångrat och biktat sina synder erhöll fullständig indulgens. Gregorius IX utlovade 1237 i en bulla samma indulgens för dem som tog korset mot tavasterna som de som drog till det Heliga landet. År 1496 utfärdades en korstågsbulla mot ryssarna på grund av deras härjningar i Finland.
Det brev med vilket påven proklamerade ett korståg. De troende som med vapen i hand eller genom materiell hjälp stödde ifrågavarande företag förlänades avlat. Var och en som kom i åtnjutande av den och som avlade korstågslöfte fäste på sin klädnad ett kors. På vissa villkor kunde påven befria personen i fråga från skyldigheten att infria korstågslöftet. En korstågsbulla är bevarad från 1237, och den är riktad till det svenska episkopatet med anledning av en hednisk reaktion i Tavastland. En liknande bulla utfärdades 1256 för ett korståg till Karelen. Magnus Erikssons ryska krig 1348–1351 erhöll en korstågsbulla 1351. År 1496 understödde påven Alexander VI kriget mot Ryssland med en korstågsbulla.
Avgift som påvestolen uppbar av årsinkomsterna från alla andliga ämbeten enligt ett beslut 1274 (sex år), 1312 (sex år), 1343 (tre år) och 1351 (fyra år).
Präst som förrättade största delen av kanikens obligatoriska kortjänst. Korvikarien var ofta en ung nybliven präst. Kaniken avlönade honom med inkomsterna från sitt eget prebende.
Utspisningsstat. Under medeltiden och 1500-talet var utspisningsstaterna enbart avsedda för bokföringen. De skulle möjliggöra kontroll av till utspisning anslagna persedlar och summor. Endast en medeltida svensk kostplan är känd. Den tillkom i början av 1380-talet och var avsedd för hospitalet i Enköping. Flera uppgifter om utspisning och förtäring ingår i 1500-talets fogderäkenskaper. Anslagen av livsmedel utgick antagligen efter de numera förlorade normalstater som utarbetades omkring 1547.
Benämning på en soldat som tillfångatagits under krigshandling och vanligen internerats i fångläger. Kravet för att kategoriseras som krigsfånge är att soldaten har deltagit i striderna som en del av en militär organisation samt burit vapen och uniform. Regleringen av hur krigsfångar ska behandlas är fastställd i den internationella lagen från 1929, även kallad Tredje Genèvekonventionen. Under medeltiden skilde man inte mellan kombattanter och civila. Under hednisk och tidig medeltid betraktades vanliga krigsfångar som segrarens egendom och de kunde säljas som trälar. Det ansågs dock som god ton att släppa högvälborna fångar fria. Principen om krigsfångar som egendom levde kvar när det blev vanligt att kräva lösen för fångarna. Under svenska tiden förekom särskilt många krigsfångar under stora nordiska kriget. Under självständighetstiden förekom krigsfångar under inbördeskriget 1918 samt under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget.
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Löfte att följa kungen eller en krigsherre i härnad. Någon krigsmannaed avlagd i samband med ledung eller allmänt uppbåd är inte känd i de medeltida källorna. Enligt Adam av Bremen lovade svearna att lyda kungen. Senare källor omnämner löften som allmogen avlade vid tingen i samband med själva uppbådet. I viss mån kan de eder som länstagare och slottshövitsmän avlade jämföras med krigsmannaeder. Upphävande av troskapsförpliktelse genom uppsägelsebrev är känt från 1400-talet.
Skadestånd som den besegrade parten erlägger till segraren för de utgifter som krigshandlingarna fört med sig samt för de skador som denne har lidit. Vid freden i Laholm 1278 bestämdes att Magnus Ladulås skulle betala 4 000 mark åt danskarna för de olägenheter och skador som kriget hade medfört. Också konflikter mellan stormän kunde leda till förhandlingar om ersättning. Ärkebiskop Gustav Trolle krävde år 1517 en ersättning på 400 000 mark för ödeläggelsen av Almarestäket.
Bestämmelser som avsåg att trygga landets egna invånare mot övergrepp samt att inskärpa lydnad mot krigsherren. I landskapslagarna fanns flera bestämmelser som syftade till att kontrollera lydnaden under ledungsfärd eller vid uppbåd. För besoldade trupper med egen jurisdiktion antogs särskilda krigsartiklar. Straffsatserna var högre än i den allmänna landsrätten och de skärptes fortgående under medeltiden.
Den gängse benämningen på den lagbok för Sveriges landsbygd som stadfästes den 2 maj 1442 enligt det löfte Kristoffer avgett i sin kungaförsäkran. Enligt promulgationsurkunden hade rådet upprepade gånger begärt en förbättrad redaktion av den gamla lagboken. Ändringar eller större tillägg har gjorts i alla balkar jämfört med Magnus Erikssons landslag. Det är osäkert huruvida Kristoffers landslag tillämpades under medeltiden. Av politiska skäl nedsvärtades Kristoffers minne av Karl Knutsson och under Sturetiden betonades nationell restauration. Först under slutet av 1500-talet blev avskrifter av Kristoffers landlag vanligare än avskrifter av Magnus Erikssons landslag. År 1608 blev Kristoffers landslag formellt den gällande lagen och den ersattes först 1736 av 1734 års lag.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje krok beroende på om jorden var korngill.
Själva staten eller den lagstiftande makten (regent och folk tillsammans), inte regenten ensam. Uttrycket förekom redan i de medeltida lagarna, till exempel Upplandslagens kyrkobalk.
Statsrättsligt begrepp för att exempelvis beteckna gods ”que ad coronam pertinebat” eller ”bona coronae” upptogs i Norden på 1200-talet, sedan det uppstått på 1100-talet i England och Frankrike under inflytande från den kanoniska rättens korporationslära.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Hemman som ägdes av kronan och vars skatter gick till kronan. Kronohemmanen ombildades ofta till skattehemman efter 1789, genom att åbon som brukade hemmanet (skatte)köpte det av kronan. Kronan uppbar grundräntan som beräknades utgående från ortens skattläggningssätt.
Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
Vid sidan av böter den vanligaste strafformen under medeltiden. Ursprungligen användes kroppsstraff enbart mot ofria och under medeltiden går det att dra en social distinktion mellan kroppsstraff och böter, ”den bättre med kropp, som ej äger ko”. I städerna var kroppsstraffen i praktiken alltid offentliga. Bland kroppsstraffen går det att urskilja två huvudtyper: stympning och prygel.
Den högtidliga handling genom vilken en regent eller dennes gemål insätts i sin värdighet. Under medeltiden bestod den vanligen av smörjande, investitur med regalierna, intronisation och mässa. Smörjelsen var det viktigaste momentet eftersom den förmedlade Helig Ande vilken gav regenten en kvasiklerikal karaktär. Den första kända svenska kröningen är kröningen av Erik Knutsson 1210.
En av de två urkunder som bevarats från mötet i Kalmar 1397. Det föreligger i original. Utfärdarna intygade att de bevistat kröningen av Erik av Pommern till kung i de tre nordiska rikena och lovade honom sin trohet och kärlek.
Den ed som kungen avlade i samband med kröningen. Ordalydelsen är känd 1443. Kungen fick under ceremonin ett dokument med ordalydelsen, som han läste upp. Sedan lade han sin högra hand på Nya testamentet och avlade eden. Eden bestod av två delar. Han utlovade fred och rättfärdighet för kyrkan och folket samt att upprätthålla de förmåner som kyrkan erhållit.
Brev som utfärdats av kungen eller i kungens namn. Vanligen var kungen närvarande. Undantag utgjordes av en omyndig kungs brev samt de dombrev från Magnus Erikssons tid som utfärdades 1344–62 under ”ad casus”-sigill i hans namn av en justiarius eller annan befullmäktig som testus. De äldsta kända kungabreven är av Knut Eriksson (1167–96) för Viby-Julita kloster samt ett original och en kopiebokstext för Nydala kloster. Först från Magnus Erikssons tid finns brev på annat språk än latin. Breven var av många olika slag, och många av de tidigaste tycks kungen närmast ha utfärdat som privatperson. Under kungalösa perioder hade visserligen riksföreståndarna verkställande makt som ”vice rex”, men endast det samlade riksrådet med ärkebiskopen i spetsen hade full myndighet. Kungabreven motsvarades under dessa perioder av både riksrådets och riksföreståndarnas brev.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Belöningsverksamhet som vanligen innebar överlåtelse av jord åt förtjänt person. Den kungliga gåvoverksamheten hade under äldre medeltid en skiftande karaktär. Magnus Ladulås och hans bror Valdemar Birgersson överlät åt sin kära klerk tre mindre gårdar. Borgaren Tideman Fris erhöll 1282 en ö i Stockholms skärgård för sin trogna tjänst. I viss mån fortsatte gåvoverksamheten under hela senmedeltiden. Som belöningsform förlorade kungagåvorna sin betydelse och ersattes av förläningsväsendet.
På ett kungligt sigill finns vanligen den regerande kungens namn och titlar, ofta också hans porträtt och/eller hans vapen med andra heraldiska symboler för hans maktutövning. Det äldsta svenska kungasigillet är från 1164/67. Under senmedeltiden skapades särskilda rikssigill till skillnad från kungens personliga sigill. Varje kung hade flera regeringssigill successivt eller samtidigt. Den äldsta typen kungasigill var det stora sigillet, klämman. Vid sidan av det stora sigillet infördes ”sigillum secretum” av kung Valdemar 1266/77. Den tredje typen var signetum som också var ett intimt sigill som till och med var mera personligt än secretum.
Handledning i statskonst och goda seder, avsedd för en ung furste. Genren var mycket populär i Europa under senmedeltiden. I Sverige sammanställdes Konungastyrelsen – Om styrilse konunga ock höfdinga, troligen för den unge Magnus Eriksson.
Den medeltida kungen utsågs genom val. Kungen kunde också avsättas. Enligt äldre Västgötalagen ägde svear att taga kung och likaså att vräka. Den som svearna tagit till kung skulle dömas till kung på alla götars ting. Valet skedde i Uppland på Mora äng, där Mora sten fanns. Den nytagne kungen skulle sedan dömas till kung av lagmännen på de olika lagtingen. Dömandet bestod av uppläsning av en formel. Kungen skulle svära att vara trogen lagsagans invånare och inte bryta rätt lag i deras land. Han skulle ge frid åt tre män som inte begått nidingsdåd. Han fick konungs namn och en krona. Den nytagne kungen skulle göra en eriksgata i riket. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362. I utkastet till unionsfördrag 1436 tillförsäkrades de finska lagsagorna rätten att utse särskilda deputerade till den gemensamma valförrättningen. De skulle bestå av en lagman, en med riddare jämställd, en borgmästare från Åbo samt två bönder från var lagsaga.
Allmän sammanfattande benämning på de årliga skatterna under medeltiden. Ordet skatt förekommer endast i vissa landskapslagar och i Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. Ordet jorda skatter förekommer först senare.
Kungliga kansliet, sedan medeltiden regentens kansli, ett centralt förvaltningsorgan för mottagande och expedition av skrivelser till och från statsöverhuvudet. Benämningen användes både för lokalen och för personalen. Under medeltiden sköttes kansliet av representanter för kyrkan. Under Gustav Vasa reformerades kansliet efter tysk modell. År 1626 omorganiserades enheten och fick en fast organisation med en kansliordning.
Enhet som fram till 1840 i Sverige inför konungen, eller för konungen i rådet, föredrog de ärenden som avgjordes av regeringen. Kansliet var i organisatoriskt avseende en skapelse av Axel Oxenstierna. År 1626 fick kansliet sin första kansliordning och blev då ett ämbetsverk med fast personal och stadgade former för ärendenas fördelning, beredning och expedition, samt för registrering och förvaring av handlingar. Kunglig Majestäts kansli var indelat i Rikskansliet eller dagliga kansliet och Riksarkivet eller gamla arkivet och stod över de andra kollegierna, eftersom kansliet också beredde och expedierade ärenden som hörde till andra kollegiers förvaltningsområden. Fram till 1801 kallades Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form även Kanslikollegium.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga statuter och regler för gårdsrätter.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom arrende eller som indelade till boställen.
Från medeltiden till 1800-talet benämning på drevjakt, senare också vinterskall, för kungliga personers nöje. Kungsjakt bedrevs huvudsakligen på regala villebråd – älg, björn och rådjur, från 1700-talet också varg. Kungsjakt organiserades av hovjägaren, med hjälp av allmogen som var skyldig att bistå vid jakten. Under 1700-talet blev kungliga jaktdjurgårdar med uppfött villebråd allt vanligare.
Under kronan lydande obebott område som var avsöndrat från allmänningen. Kungsparker omnämndes i landslagarna. I dessa stadgades om straff för den som jagade i kungspark.
Särskild skjuts för regenten eller hans familj; avgiftsfri skjuts i likhet med kronoskjutsen, ålåg sedan gammalt allmogen. Först 1792 infördes en avgift motsvarande skjutslegan som för andra resande. Kungsskjutsen koordinerades av landshövdingen och kronans lokala tjänstemän efter behov och uppsatt resrutt.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna. Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster. Kuningas återfinns som personnamn 1340.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster och karelare. ”Kupias” är ett ryskt lånord som betyder herre eller godsförvaltare. Som personnamn finns ”kupias” belagt både i Tavastland och i Karelen. I Estland har ordet ”kubjas” ursprungligen avsett byålderman.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Inspektionsområde inom franciskanordens provins. Kustodierna bestod av ett eller flera ordenshus. De förestods av en kustos. Ursprungligen var Sverige en kustod som före 1291 delades upp i kustodierna Linköping och Stockholm. De finska ordenshusen hörde till Stockholm.
Föreståndare för ett kustodium inom franciskanorden. Kustorn utsågs ursprungligen av generalen, senare av provinsialministern och provinsialkapitlet. Kustoderna var medlemmar i provinsialkapitlet. I fall provinsialkapitlet inte kunde sammanträda ersattes det av kustodernas möte.
Landskapslagarna reglerade ingående rätten till kvarn och kvarnbygge. Gemensamt var att ingen fick bebygga ett kvarnställe till skada för en annan. Rätten till kvarnställe reglerades enligt skifteslagstiftningens principer. Vattenkvarnar omnämndes i Finland år 1352. I västra Finland var det vanligt att byar som hade gemensam skog också hade gemensamma kvarnforsar. Bruket av gemensam kvarn kunde antingen avgöras genom lottning eller så kunde man följa delägarnas skattetal. För att kvarnen inte skulle skada fisket reglerades öppnandet av kvarndammarna vid vissa tidpunkter.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
Vid myntverk anställd person med uppgift att justera myntämnena till lämplig tjocklek.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Skriftligt intyg som avskriver eller intygar mottagande av en fordran (betalning eller prestation). Ett flertal medeltida kvittenser utfärdades i kloster och hospital 1294 med anledning av gåvor enligt lagman Birger Perssons första hustrus testamente. Hertigarna Eriks och Valdemars testamente föranledde en liknande räcka av kvittenser 1321–1327. Genom Tälje stadga 1345 erkändes kvittobrev som bevis mot skuldfordran. Termen används även om intyg på rätt till eller befrielse från rättsligt ärende eller en skuldförbindelse. Kvittobrev utfärdades bl.a. till målsäganden i ett civilmål som bevis för att denne hade rätt att uppbära målsägandeandelen i sakören.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
Kyrkohemman använt som boställe åt sockenprästen under medeltiden. Efter kyrkoreduktionen användes vanligen termen prästbol eller prästbord. I kameralt hänseende: till kyrka hörande jord.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Byggnad i vilken de skattepersedlar som tillkom kyrkan förvarades. Den kunde vara sammanbyggd med kyrkan eller stå separat på kyrkogården. För att minska kostnaderna kunde ibland också kyrkornas vindar eller torn användas som förvaringsplatser för tiondet.
Den del av de medeltida landskapslagarna som reglerade kyrkliga förhållanden. Kyrkobalk ingår i samtliga svenska landskapslagar med undantag av GL. Kyrkobalkarna intog en särställning genom att de delvis kodifierade den kanoniska rätten. I praktiken återspeglade kyrkobalkarna hur man uppfattade den kanoniska rätten i Sverige vid landskapslagarnas uppkomst. Den konflikt som uppträdde under förarbetena med Magnus Erikssons landslag ledde till att denna lag saknar kyrkobalk. Därför kom landskapslagarnas kyrkobalkar att gälla längre än de övriga balkarna. Så småningom kom Upplandslagens kyrkobalk att tränga undan de övriga och gälla i hela riket. Slutgiltigt förlorade den sin betydelse först genom 1734 års lag. Upplandslagens kyrkobalk var delvis i kraft i Finland under medeltiden, vid sidan av Helsingelagens. Bägge kyrkobalkarna var en kompromiss mellan den kanoniska rätten och äldre nedärvd rättsuppfattning.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
Av kyrkostämman fastställd avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier, rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
Det avskilda området runt en kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Förrättning genom vilken man kontrollerade att allmogen hade uppfyllt sina skyldigheter och att gärdsgården omkring kyrkogården var i gott skick.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Den förvaringsbod där tiondet förvarades. Boden hörde till de byggnader som allmogen skulle uppföra och underhålla. Bönderna var också skyldiga att föra tiondepersedlarna till kyrkohärbärget.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Kyrkrättslig enhet som bestod av flera (suffragan-)biskopsstift under en metropolit eller ärkebiskop. År 1152 lydde de 21 nordiska stiften under Lund. År 1153 förenades de norska stiften till en kyrkoprovins med Nidaros som metropolitansäte. Den svenska kyrkoprovinsen avskiljdes 1164. Ärkebiskopen av Lund var då primas över den svenska kyrkoprovinsen. År 1219 lades det danska Estland med stiftet Reval under den danska kyrkoprovinsen.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given frälsejord återställas och alla kyrkogods gå under kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås recess 1527 innebar att kronans ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under världslig förvaltning. Adeln fick rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Straff som utdömdes enligt den kanoniska rätten. Man skiljde mellan följande former: poenae vindicativae och poenae medicinales eller censurae. De förstnämnda var huvudsakligen vedergällningsstraff men kunde samtidigt syfta till förbrytarens förbättring. Censurae omfattade exkommunikation, interdikt och suspension. Förutom de offentliga straffen fanns av syndare frivilligt påtagna penitenser som pålades inom botinstitutets ram. Påläggandet av ett straff med poenae vindicativae krävde alltid en rättslig undersökning och dom. Censurae kunde vara förbundet med den brottsliga handlingen och träda i kraft så fort den hade begåtts. Rätten att pålägga ett kyrkostraff tillkom enligt den kanoniska rätten innehavaren av ”iurisdictio ecclesiastica pro foro externo”.
Den verksamhet som avsåg att bevara och återställa den kyrkliga gemenskapsordningen. Enligt den medeltida uppfattningen var varje person genom dopet underställd kyrkans gemenskapsordning. På 1200-, 1300- och 1400-talen tillerkändes kyrkan en omfattande domsrätt i Sverige i andliga frågor samt i mål som gällde incest, äktenskapsbrott, otukt, eder, meneder, brott mot religionen, helgdagsbrott och sakrilegium.
Socken som bildade ett eget pastorat. En kyrksocken bestod av en enda församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt ansvar såsom beskattning.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt Hälsingelagen fick ingen vara kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan. Också i Finland fanns två kyrkvärdar i varje socken. De fick sin lön av den del av tiondet som tillföll sockenkyrkan. I de flesta församlingar var lönen två spann per man, men i Virmo var kyrkvärdens lön 8 spann och därtill fick han behålla sitt eget tionde.
Medeltida benämning på en liten arrestlokal, ibland också skampåle. I Stockholm benämndes under senmedeltiden arrestlokalen på torget ”kåk” medan den närbelägna skampålen kallades ”stupa”. På kåkens platta tak (Stockholm) utställdes personer som begått äktenskapsbrott för att skämmas. Där fastspikades också falska mått och smädebrev. Bruket att uppsätta kroppsdelar från stympningsstraff på kåken härstammar förmodligen från senmedeltiden.
Hemman som var oförmöget att fullgöra sina skatter.
Städernas rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.
Ämbete i staden som omtalades tidigast omkring 1300. Kämnärerna var två till antalet och skulle enligt stadslagen sköta förvaltningen av stadens medel och tillsammans med stadsskrivaren redovisa för fogden och borgmästarna varvid stadsskrivaren förde räkenskaperna. Kämnären hade en viss exekutiv myndighet eftersom han tillsammans med fogden och stadsskrivaren skulle sköta uppbörden av skatter och sakören. Ursprungligen var kämnären inte medlem i stadens råd. Under senmedeltiden blev han dock automatiskt medlem i rådet åtminstone i Stockholm och Arboga.
Benämning på den kista i vilken kämnären förvarade stadens medel. På Vasatiden utnyttjades den också för deposition av värdehandlingar eller andra processuella bevis, så att dessa kunde användas i rätten oberoende av ägaren.
Benämning på kristen som förfäktade åsikter som stred mot den katolska kyrkans dogmer; i överförd betydelse också om personer som visade notorisk olydnad mot kyrkans bud eller föraktade dess domar. I svenska synodalstatuten 1396 och senare används den överförda betydelsen då kätteri vid hovet omtalas. Kätteri medförde uteslutning ur kyrkan och avsättande från kyrkligt ämbete. Det finns endast få kända fall av kätteri i Sverige. De handhades av biskoparna, och först 1403 utnämndes en påvlig inkvisitor i Sverige. Kättardomen före Stockholms blodbad gjordes av en andlig kommission och åsidosatte kanoniska former.
Gåvoskatt som enligt en räkenskap från 1530-talet betalades i Åbo, Kumogårds, Tavastehus, Borgå och Viborgs län. Kögemestarpenningarna var förmodligen en pengaskatt och inte avlösning för andra skattepersedlar.
Ursprungligen ett underordnat ämbete jämställt med stekare. Omkring 1400 har ämbetet omvandlats till ett rent hovämbete utan politiska funktioner. Ämbetet omtalas i Karl Knutssons norska handfästning 1449, men blev förmodligen inte besatt. I Sverige omtalades ämbetet i Kristoffer av Bayerns handfästning och i Kristian I:s kungalöfte 1476. Det skulle då uttryckligen besättas med inhemska män.
Under svenska tiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Under medeltiden var begreppet köping mer eller mindre synonymt med handelsplats. På 1600-talet fick ordet köping en juridisk innebörd. Städerna fick då rätt att grunda lydköpingar för att skydda sitt eget näringsliv och övervaka handeln på landsbygden. Grundandet av en köping skedde med tillstånd av regenten. Staden fick då rätt att anlägga en eller flera köpingar, som också kunde vara i användning endast en del av året. Endast borgare med burskap i hemstaden hade rätt att idka handel i dem. Köpingens hantverkare måste tillhöra moderstadens hantverkarskrån. I slutet av 1700-talet började man grunda fria köpingar. Tammerfors grundades 1779. De var inte administrativt beroende av någon stad, utan övervakades direkt av landshövdingen.
Person som uteslutande ägnade sig åt handel. Under medeltiden skiljde man vanligen mellan köpmän ”mercatores” som ägnade sig åt importvaror som sill, salt, kläde, kryddor och krämare som ägnade sig åt detaljhandel.
Handels- eller köpman i stad utan stapelrättigheter.

L

lag
Generell rättsnorm (författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om förordning given av statsrådet och presidenten.
Rätten att fängsla förbrytare. Medeltidsrätten representerade ett brytningsskede. Rätten att fängsla förbrytare gällde endast vid grova brott. Avgörande var också huruvida brottslingen hade blivit tagen på bar gärning. Rätten att fängsla ersatte den äldre rätten att döda en ertappad dråpare eller tjuv. Ursprungligen var det enbart målsägaren som hade rätt att fängsla, medan myndigheternas uppgift inskränkte sig till att förvara brottslingen så att han kunde föras till tings och dömas. Den som gjort sig skyldig till lands- eller högförräderi kunde fängslas av varje medlem i rättssamfundet. Varje medlem av rättssamfundet kunde också fängsla en tjuv som påträffades med tjuvgodset i händerna. Vanligen fick en brottsling inte fängslas i eget eller annans hem, i kyrka eller kloster. Icke bofasta personer fick fängslas också för mindre brott.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp, byte eller gåva, samt viss tids hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län, härad och socknar, byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering, skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Den tidsrymd i äldre svensk rätt under vilken en genom hembud eller uppbud såld fastighet skulle stå till förfogande för inlösning genom bördsrätt eller annan inlösningsrätt, mot samma köpeskilling.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Ämbete som förekommer i landskapslagarna. Ursprungligen hade lagmannen också en lagstiftande funktion. Ämbetet gick ofta i arv inom vissa släkter. Lagmannen skulle vara bondson och inte son av frigiven eller träl. Alla bönder skulle råda över valet. Sedan lagmännen insattes i rådet av Magnus Ladulås blev de domare och inte lagstiftare. Kodifieringen av de svenska landskapslagarna i slutet av 1200-talet leddes dock av lagmännen. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle en valnämnd tillsammans med klerkerna uppsätta ett förslag på tre i lagsagan boende personer, av vilka kungen hade att utse en. Mot slutet av medeltiden beaktades inte allmogens önskemål i samma utsträckning och ämbetet började betraktas som en förläning. Lagmannen skulle årligen hålla fyra landsting i lagsagans huvudort och även i praxis ett landsting i varje härad.
Dombrev eller synebrev utfärdade av lagman. I formellt avseende skiljer sig lagmansbreven under medeltiden knappast från motsvarande brev av häradshövdingar. Landskapslagarna omtalar inte lagmansbrev. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle alla lagmannens domar anleda dombrev och skrivas på svenska. Lagmannen kunde också utfärda fastebrev. Lagmannens klerk som skrev ut brevet hade rätt till en avgift.
Benämning på lagsaga då riket fick en enhetlig lag med Magnus Erikssons landslag. Landstingen i lagmansdömet saknade den lagstiftande funktion som den tidigare lagsagan hade haft. Magnus Erikssons landslag fastslog att Sverige bestod av nio lagmansdömen. Finland (Österlanden) omnämndes som lagmansdöme tidigast 1362, då det stadgades att Österlandets lagman skulle delta i kungavalet. År 1435 delades det finska lagmansdömet i två delar: Norr- och Söderfinne med Aura å som gräns. Under stora ofreden infördes i Åbo generalguvernement av de ryska ockupationsmyndigheterna 1717 en administrativ indelning i distrikt, som även kallades för lagmansdömen, främst för verkställandet av skatteuppbörden, med en lagman som styresman.
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök. Lagmansränta erlades av alla ofrälse män bland allmoge och ståndspersoner som innehade hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol, prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare, pipare och trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens, disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Av lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten. Lagmanssyn förrättades av lagman eller hans ställföreträdare efter anfört besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Den nämnd som enligt Magnus Erikssons landslag tillsammans med klerkerna skulle föreslå tre i lagsagan boende män som ny lagman. Nämnden bestod av tolv personer, sex frälse och sex ofrälse. Den utsågs av allmogen i närvaro av biskopen och två klerker.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Ursprungligen lagens muntliga föredragande på tinget. Sedermera kom ”lagsaga” att betyda det område för vilket en speciell lagsaga gällde. De svenska lagsagorna uppräknades första gången i Södermanlandslagens additament och i Magnus Erikssons landslag. Förutom en dömande funktion hade landstingen ursprungligen också en lagstiftande funktion, som försvann när riket fick en enhetlig lag. Då ersattes benämningen lagsaga formellt av lagmansdöme eller ”land och lagsaga”.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett landskap eller län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten. Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Domare av frälsestånd vars jurisdiktion omfattade ett helt landskap, fastän tingslag utgjordes av enbart en eller några socknar. Åtminstone i Tavastland förekom landsdomare på 1370-talet. Också i Satakunta och västra Nyland omnämndes landsdomare i slutet av 1300-talet. På Åland omnämndes landsdomare ännu på 1400- och 1500-talen. På 1490-talet dokumenterades också benämningen häradsdomare. I östra Finland omnämndes en domare år 1442 men ingenting är känt om hans jurisdiktion. ”Landsdomare” övergick under 1600-talet till att betyda överdomare i ett landskap eller en landsdel, 1646–1683 särskilt i de delar av Sverige som tidigare hade hört till Danmark. Beteckningen ersattes 1683 med ”lagman”.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans uppbörd inom ett visst område. I Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs län fanns en landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Medeltida benämning på kungens främste man som hade rätt att uppbåda folk vid krigsfara. Landherren var högsta styresman i en provins, ett landskap eller län.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
I slutet av förhistorisk tid fanns i Finland fem landskap: Åland med de nuvarande gränserna, Finland med de centrala och södra delarna av Egentliga Finland, Kaland som omfattade norra delarna av Egentliga Finland med nuvarande Nedre Satakunta och Österbotten, Tavastland som bestod av Tavastland och Övre Satakunta och Karelen som bestod av nuvarande Karelen och Savolax. Under 1200-talet omformades landskapen till offentlig-rättsliga samhällen med egna sigill. År 1310 hade Kaland utgått som landskap och Nyland uppkommit. Satakunta organiserades som landskap 1326–1334. Under 1300-talet uppstod också Österbotten. Savolax avskiljdes från Karelen i slutet av 1400-talet.
Medeltida lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär rättskälla fram till 1734.
Sigill som representerar bondebefolkningen i den större enhet som kallades landskap. De finska landskapssigillen är belagda från 1300- och 1400-talen. De finska medeltida landskapssigillen har kristna avbildningar.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Under medeltiden den avgift som yxmännen männen betalade för rätten att idka svedjebruk i byns skogar. Avgiften förekom i trakter där det hade blivit brist på svedjeskogar.
Permanent överrätt i Finland cirka 1410–1488, med rätt att döma konungsdom. Landsrätten sammanträdde en gång per år i Åbo (före S:t Henriks dag). Den bestod av biskopen och några av domkapitlets ledamöter, riksråden och lagmännen som var bosatta i Finland samt alla häradshövdingar och fogdar. Som ordförande verkade ett riksråd. Nämnden bestod till hälften av adelsmän, till andra hälften av bönder, vid behov också av Åbo stads borgmästare och några rådmän. Den hade fast organisation efter 1435. Efter 1447 blev sammanträdena mera sporadiska och hölls närmast då konungen befann sig i landet. Det sista omnämnandet är från 1488.
Förrättning genom vilken tvister mellan två härader avgjordes. Synemännens antal skulle vara tolv, men i ett typfall från Asikkala 1445 användes endast sex landssynemän.
Allmänt ting hållet med inbyggarna i ett landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen. Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Lagmannens meddomare under ett lagmansting som hölls gemensamt för hela lagsagan i lagsagans huvudort från medeltiden till 1630-talet, i motsats till lagmansting som bara hölls för ett visst härad. Landstingsnämnden bestod av nämndemän från lagsagans häradsrätter. Endast en enig nämnd kunde fälla lagmannens beslut.
Landsförsvar. Enligt Hälsingelagen innebar landvärn en urgammal skyldighet för de fria männen att försvara sitt land. Om faran var särskilt stor var man skyldig att gå man ur huse. Skyldigheten var begränsad till det egna landskapet och landvärnsplikten innebar endast att man var skulle värja sitt land hemma. Om kungen ville använda uppbådet utanför landskapets gränser måste han vända sig till landskapets ting och utverka dess samtycke. Med Magnus Erikssons landslag utvidgades landvärnsplikten till att omfatta hela riket. I Finland uppbådades 1495 först i Karelen och Nyland, eventuellt också i Savolax var femte man, medan de fyra övriga skulle stå för hans kost. När belägringen av Viborg inleddes inkallades från hela landet en man för vart hemman (gränsen var 15 år).
Ämbetsman som företrädde kronan gentemot samerna och övervakade samernas rättigheter. Benämningen förekom under senmedeltiden och 1500-talet vid sidan av birkarlarna. Lappfogden var sannolikt identisk med den konungsman som själv var birkarl och ansvarade för att birkarlarnas avgift levererades till kronan.
Benämning på de obygder i de nordliga svenska och finska gränsområdena som huvudsakligen var befolkade av samer och länge sparsamt använda. Från första framträdandet hävdades lappmarkerna som kronoallmänningar, bl.a. genom att kronan övervakade förhållandet mellan birkarlar och samer. Först 1555 började ”lappmark” användas i administrativa namn i samband att de blev egna fögderier. Det äldsta kända belägget för lappmark ingår i Magnus Erikssons fribrev för nybyggare i norra Sverige 1340.
Lärare vid ett generalstudiehus inom dominikan- eller franciskanorden. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade i ett universitet, och i praktiken var lector principalis universitetsprofessor.
Titel som under 1400-talet gavs åt en person som kvalificerat sig för undervisning inom en orden oberoende av om han var förordnad att ge sådan undervisning.
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Medeltida organisation med förhistoriska rötter av kustförsvar och utrodd. Enligt Upplandslagen skulle varje hundare rusta ett skepp med styrman och två tolfter roddare. I Hälsingland och i Roden kallades ledungsdistriktet skeppslag. När kungen bjudit ut ledung skulle alla som bodde i hundaret ha frid och inga rättsliga tvister kunde påbörjas eller avslutas. Ombord på ledungsskeppen gällde rodarätten. Ledungsflottan förlorade sin betydelse i slutet av 1200-talet. Krigsledungen började då avlösas av skatteledung. Uppgifterna om ledung i Finland är bristfälliga. På Åland uppbars ledungslama på 1500-talet och i skärgården tyder vissa ortnamn på en tradition av en äldre ledung.
Den hamnplats där ledungsflottan skulle samlas. Ledungshamnen skulle särskilt namnges varje gång som sveakungen utlyste ledung. Förmodligen kan de hamnar som har namnet Kungshamn höra till dessa.
Medeltida skatt som uppbars som ersättning för att ett skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet. Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje markskatt erlades där 1 markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Uppbörd som ersatte de utgifter som ledungsflottan förde med sig. Ledungsflottan sammankallades allt mer sällan i slutet av 1200-talet. Redan under utroddens tid kunde kungen utlysa en gärd för att få proviant åt flottan. Med tiden började ledungsbudet enbart avse maten, som då inte fördes till flottan utan till kungens visthus. Då övergick ledungsprovianten till att bli en på jorden vilande skattebörda. Ledungsskatterna på 1500-talet var i Uppland ledungslama, skipestapenningar samt skipestakorn, skipestasmör och skipestafläsk samt i Västmanland matupenningar, -korn, -smör ochfläsk. På Åland uppbars också ledungslama.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Sändebud som hade påvlig fullmakt och som var medlem av kardinalkollegiet. Dessa sändebud användes oftast för de viktigaste och vanskligaste uppdragen. Ofta hade de så omfattande fullmakter att de kunde handla som påvens alter ego. Många av de legater som besökte Norden då kyrkorna organiserades på 1100-talet var legati a letere.
Påvligt sändebud som oftast tillhörde kurian och som sändes ut som påvens representant i inre kyrkliga frågor eller diplomatiska uppdrag. Sändebuden kunde ha mycket vidsträckta fullmakter, men deras uppdrag var vanligen av begränsat slag medan de viktigaste plenipotentära legationerna vanligen förbehölls legi a latere. Under missionstiden hade exempelvis ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen legati missi-fullmakt angående missionen i Skandinavien.
Residerande prelater som inom sitt tjänsteområde representerade påven i enlighet med de utställda fullmakterna. Titeln var alltid knuten till person och inte till ämbete. I Norden förekom legati nati på alla ärkebiskopsstolar i ett skede där de rätt så nyligen blivit instiftade. Efter 1100-talet var de dock relativt sällsynta.
Sakkunnig i romersk rätt, en titel för lärare i och tolkare av den romerska rätten under medeltiden. Termen förekom på 1700-talet också som synonym till jurist, advokat.
Benämning på rättsregel under medeltiden.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det ting där han skulle lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett lejdebrev med andra villkor. Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Benämning på den näst lägsta av de fyra lägre vigningsgraderna inom klerus. Undantagsvis användes benämningen lektor också om domkyrkornas och kollegiatkapitlens scholasticus. Den åsyftade då endast den högre formen av undervisning som meddelades som föreläsningar eller disputationer.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas konvent skulle alltid finnas en lektor, vars undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Dödsstraff som speciellt användes för kvinnor. Det tillämpades för tjuveri, sodomi och i danska stadsrätter också för horeri.
Den juliska majestätslagen. Den romerska rätten blev känd i Sverige under medeltiden. Den åberopades 1282 i en urkund om två upprorsmän, Holger och Filip, som stämplade mot konungens liv.
Internationell handelsrätt under medeltiden, av sedvanekaraktär. Den ersattes senast med handelsbalken i 1734 års lag. Till lex mercatoria räknades Bjärköarätten för Stockholm, Söderköpings stadslag, Visby stadslag och ett yngre skikt i Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet, första gången tryckt år 1618. Det är osäkert om denna handelsrätt överhuvudtaget tillämpades i Finland.
Smädeskrift, flygskrift. De mest kända smädeskrifterna under medeltiden var ”Libellus de Magno Erici rege” från 1300-talet och det meklenburska partiets smädeskrift ”Libellus magnopolensis” från samma århundrade.
Anklagelseskrift. I inledningen av en kanonisk straffprocess anfördes en anklagelseskrift med beskrivning av tidpunkten för brottet, ställe, art och gärningsman samt att åklagaren vill anföra bevis över anklagelsens riktighet. Ifall anklagelsen var felaktig var åklagaren villig att underkasta sig det straff vilket han krävt för den åklagade.
Förteckning över de avgifter som bestämda kloster, kyrkor, biskopsdömen, städer och andra enheter skulle betala till den romersk-katolska kyrkan. Vanligen avses med liber censuum den förteckning som utarbetades av Cencius, camerarius vid kurian år 1192.
Gregorius IX:s lagsamling som efter 1234 skulle användas vid domstolarna och de rättsliga skolorna.
Benämning på karelsk småbrukare.
Minnesbok; titel för Stockholms stads tänkebok åren 1474–86 samt 1511.
Lärd grad som under medeltiden kunde beviljas en student med magistersgrad, senare också baccalaureat, och som gav denne rätt att undervisa. Rätten att bevilja ”licentia docendi” överflyttades under 1100-talet från domkapitlen till universiteten, och 1212–1222 frigjorde sig universiteten från de lokala kyrkliga myndigheterna och ställde sig direkt under påvestolen. Först 1366 när examenssystemet differentierades fick licentiatus karaktären av en ny högre examen.
Justeringsmått eller justeringsvikt som utgör norm vid kontroll av andra mått eller vikter. Likare för rymdmått omtalas i Magnus Erikssons stadslag.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Kollegium för studenter från Linköping i Sorbonne. Kollegiet grundades i början av 1300-talet, men mycket litet är känt om dess verksamhet. I början av 1400-talet var kollegiet övergivet.
Viktenhet för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar). Lispund var en äldre viktenhet i Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöländerna. Ett lispund utgjorde 20 skålpund, 20 lispund ett skeppspund. Enligt viktualievikten var ett lispund i det närmaste lika med 8,5 kg.
De områden som anvisades åt en drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års regeringsform förbjöds utdelning av livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Benämning på en skolklass vid en medeltida katedralskola.
Hjälplärare vid en medeltida katedralskola. Hjälpläraren tillsattes av skolrektorn. Under senmedeltiden blev benämningen locatus mera sällsynt och ersattes av auditor.
Plats och rösträtt i kapitlet; den fullvärdiga kapitelledamotens viktigaste rättighet som bl.a. omfattade rätten att rösta i valet av stiftets biskop.
lod
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.Lod var en måttenhet inom huvudvikten viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade ett lod 4 quintin och 32 lod ett skålpund.
Förbud mot att inom ett visst geografiskt område hålla gudstjänster, ge sakrament och utföra andra heliga handlingar med vissa undantag som barndop och absolution till döende. Det var också relativt lätt att få dispens av påven för hållande av mässa bakom stängda dörrar och för att ge personer en kristlig begravning. Lokalinterdikt kunde gälla ett helt land, men de var i praktiken svåra att genomföra. En biskop kunde också utlysa lokalinterdikt. Det användes av biskopen i Åbo 1329 mot Tavastland på grund av att bönderna där vägrade att betala vissa avgifter.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Person som av 40 rökar gemensamt var anställd för att utföra vikuarbete på Åbo slott enligt Karl Knutssons stadga 1450.
Fram till 1634 var ett län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var Åbo och Björneborgs län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775 Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938. Nylands och Tavastehus län delades 1831 i Nylands län och i Tavastehus län.
Under medeltiden benämning på innehavare av förläning som inte var förenad med någon bestämd ämbetstitel eller generella rättigheter och skyldigheter, utan avhängiga av villkoren för varje särskild förläning: fataburs-, avgifts-, pant- och slottslän. I regel skulle länsinnehavaren ha alla konungens rättigheter i länet, utom rättsskipning, och inte vara redovisningsskyldig till kronan. Han uppbar då bl.a. avkastningen från kronogods, sakören, skatter, dagsverken och fodring. Under 1300-talet kallades länsinnehavaren ofta fogde och från och med 1400-talet i större län hövitsman.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Andel av länsmansräntan (i persedlar) som länsmannen betalade till kronan, förutom att han också måste hålla gästning och skjutsa kronans fogdar och lagmännen till och från lagmanstinget, vilket lagmansräntan var en ersättning för.
Från medeltiden till 1680-talet om rätten att förläna och den rätt som dylika förläningar omfattades av; förläningsrätt. Från 1634 fram till att de särskilda länsrätterna grundades 1974 var länsrätten den administrativa förvaltningsrätt som utövades av landshövdingen i ansöknings- och besvärsmål till länsstyrelsen rörande bl.a. näringstillstånd, skattelängder och valförrättningar.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän. Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
I Kung Kristoffers landslag 1442, lös befolkning, i motsats till fast bosatt, en befolkningsgrupp som uppstod när träldomen avskaffades, officiellt 1335. Under 1600–1700-talen var ”lösker man” en motsvarighet till lösdrivare, inhysing, (lego)hjon.

M

Titel för svärdsbrödraordens högmästare.
Den riksomfattande lagsamling som infördes på landsbygden under senare hälften av 1300-talet och som var gångbar lag tills den ersattes av Kristoffer av Bayerns landslag eller senast till 1736. Landslagen skapades av en nämnd med tre lagmän som från 1347 verkade i Örebro. Försöket att skapa en kyrkobalk misslyckades. Lagsamlingen var färdig mellan 1347 och 1352. Den stadfästes aldrig officiellt.
Titel som användes om stenhuggaren Éstienne de Bonneuill 1287 i Paris då han mottog uppdraget att bygga katedralen i Uppsala.
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Det rättsskydd som tillkom en fri man till person, egendom och ära. Han hade rätt till personlig fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Han hade, i motsats till en träl, också rättskapacitet, vilket innebar att han kunde uppträda på tinget, inneha egendom och hade rätt att ingå ekonomiskt eller juridiskt bindande avtal. Manhelgden förlorades endast genom vissa handlingar som kränkte en annan persons manhelgd eller genom gävträldom. Manhelgd behandlas i landskapslagarna.
Benämning på ett notlags olika lotter i svenska Österbotten under 1500-talet. De var ofta flera än de hemman som hörde till notlaget. Det bodde således flera familjer på hemmanen, fastän hemmanen inte formellt hade skiftats familjerna emellan. Varje familj fick dock ett mansfar.
Huvudsakligen i Tavastland och Satakunta benämning på jaktmarksägor i utmarkerna; område för utmarksfångst.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Gammalt uppbådssystem med frivilligt uppbådade bondetrupper ur varje hus, i stället för rotesoldater och knekthåll. År 1729 återinfördes detta medeltida uppbådssystem i Karelen. Systemet avskaffades 1758.
Medeltida hospital utanför Viborg. Där vårdades huvudsakligen spetälska.
Skatteuppbördsdistrikt och skatteenhet på Åland under medeltiden och 1500-talet.
Benämning på de försäljare av drycker och livsmedel som följde med trupperna.
Ursprungligen en tillfällig skatt som uppbars i penningar i början av 1300-talet. Markgälden redovisades direkt till kungens fiskus. Under Albrekt av Meklenburgs tid fick vissa länsinnehavare rätt att uppbära markgäld. Det förekom också olaglig beskattning. De tillfälliga markgälderna indrogs av drottning Margareta. I Finland var markgäld en penningskatt som i slutet av medeltiden uppbars på Åland, i Nyland och Karelen. Den omtalas första gången på Åland 1384.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en by i markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Extra skatt som drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes. Pant- och övriga län återbördades till kronan.
Skatteenhet och skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Ämbetsman i hirden som hade tillsyn över kungens hästar. När marskens förbindelse med hirden upphörde övertog han ansvaret för att anföra kungens här samt för de militära uppgifter som inte löstes genom allmänt uppbåd. I Sverige omnämndes marsken sedan 1268. Marskens uppgifter definierades inte i Magnus Ladulås testamente, och Tyrgils Knutssons ställning berodde knappast på hans position som marsk. Karl Knutssons utnämning till marsk 1435 och beskrivningen av ämbetet i unionsutkastet 1436 baserar sig på dansk och inte svensk tradition. Då fastslogs att marskämbetena i de olika nordiska rikena skulle besättas.
Förteckning över levande medlemmar i en förening eller institution. Under medeltiden användes termen dels om varje enskild kyrkas prästerskap matricula clericorum, dels om förteckningen över de fattiga som fick underhåll av en viss kyrka, matricula pauperum. De medeltida universitetens matriklar kallades ibland album. Ordet matrikel finns belagt i svenskan från 1620.
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Medeltida gästningsskatt som är känd från Tavastland. Den innebar en gästningsfärd som landsfogden gjorde inom sitt härad sålunda att man sommartid gästade varje länsmans- och bolmans- eller tridungs eller fjärdingsmansgård, samt att man höst- och vintertid vistades en natt i var länsmansgård och två nätter hos varje uppbördsman. Samtidigt uppbars sakörespengar. Systemet förekom också i andra län, men under andra benämningar. Gästningen var förenad med en foderskatt.
Benämning på en stad som fritt kunde uppsökas av ett skepp, senare stapelstad. Benämningen ingår i Magnus Erikssons stadslag.
Grupp handskrifter med Magnus Erikssons landslag. I handskrifterna ingår inte landslagens regler om representationsrätt utan de har i utvidgat skick anslutits till Upplandslagen. Mellersta lagen tillämpades 1507 genom riksrådets dom och i domen fastslogs att rättstillämpningen också i fortsättningen skulle följa denna praxis.
När den medeltida staden skulle införa nya pålagor eller ändra tidigare pålagor skulle menigheten eller dess representanter. Dessa utsågs av rådet. Antalet varierade mellan de olika städerna och kunde vara 12, i Stockholm 24 eller senare 48. När antalet var 12 brukade fyra av dem vara rådmän och åtta av menigheten. Också andra proportioner förekom. Gruppen leddes av två skottmän och i Stockholm av fyra skottherrar.
Vittne som under medeltiden kunde träda fram på ett ting och vittna om allmänt kända rättsfakta som jordbesittningar och gränsförhållanden.
Inkomster, vanligen från jordegendomar som var avsedda för underhållet av särskilda, ofta kyrkliga, personer. På världsligt område betydde mensa i praktiken under medeltiden statskassan. Åtskillnaden mellan mensa och fabrica kom till uttryck i fördelningen av tiondena och i de tidigaste privilegierna om kyrkobolets immunitet. Prästen förvaltade ensam de jordegendomar som hörde till mensa. Vid godsskiften måste dock biskopens och socknens godkännande inhämtas.
De godskomplex på vilka domkapitlens ekonomi baserade sig. Termen är i den betydelsen inte känd från svensk medeltid. Åtminstone i Linköping tycks vikarierna dock ha haft någon form av mensa communis. I betydelsen ”gemensam måltid” införde biskop Magnus mensa communis i Åbo domkyrka 1493. Motsvarande praxis fanns också i Nidaros.
Prästbordet; den jord som av socknen under medeltiden överlåtits till kyrkan till ett prästbol. Jorden skulle bereda prästen bostad och uppehälle.
Ärkebiskop och högsta styresman för en kyrkoprovins. Metropolitanbiskopen hade rätt att stadfästa valet av sina suffraganer och konsekrera dem. Han sammankallade och presiderade vid provinsialsynoder, övervakade och visiterade stiften i sin provins, bestraffade försumliga, dömde i andra instans över appellationer från suffraganbiskoparnas domslut, hade rätt till devolution och rätt att tillsätta administrator för ett stift där domkapitlet försummade förvaltningen under sedisvakans. Han hade också befogenhet att inom kyrkoprovinsen utdela vissa avlater.
Den titel som en riddare själv använde sig av i handlingar under medeltiden. Titeln ”miles” eller ”riddare” skrevs efter namnet. Däremot tilltalades han ”dominus” (herre) före namnet. Han omtalades som ”strenuus miles”, ”stränge riddare”, ”ärlig herre”.
Riddare och väpnare, till skillnad från ”konungens män”. Sedan Alsnö stadga 1279 gjordes i det världsliga frälset under medeltiden åtskillnad mellan män som hade svurit konungen en trohetsed (homagium) och män som inte hade avlagt den.
Riddares vederlikar: den grupp bland väpnare som hade någon form av högre tjänst hos kungen och satt i rådet. De åtskildes från vanliga svenner. Terminologin blev dock aldrig helt fastslagen.
Benämning på män som under medeltiden skulle recitera lagen för tingsmenigheten under tingets sessioner.
Yngste sonens arvsrätt, i Estland troligen ett svenskrättsligt institut som under medeltiden förekom på öarna Dagö och Moon samt i västra Estland (Wiek). I samband med inre kolonisation spreds det senare till mellersta Estland.
Kanoniskt uppdrag. Biskopen hade fullmakt att förkunna den kristna läran, och i fall han inte ansåg sig kunna det hade han rätt att ge behöriga personer uppdraget.
Biskop som erhållit den behövliga vigningsgraden, men vilkas verksamhetsområde ännu inte fått stiftets formella avgränsning. Missionsbiskopar utnämndes i Finland under tidig medeltid.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som medhjälpare åt andra.
Person som mot avgift malde mjöl åt andra.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Påminnelse. För att excommunitatio minor eller maior skulle kunna få laga straff måste syndaren genomgå rättegång. Det skulle föregås av tre allvarliga påminnelser som skulle meddelas med en viss tidsfrist.
Inlärningssystem där de äldre eleverna förhör de yngre. Systemet förekom vid de medeltida katedralskolorna.
Den sten på Mora äng i Lagga socken i Uppland, på vilken den nyvalde kungen lyftes upp efter valet på Mora äng. Som bevis för valet lades enligt en uppgift från 1434 på den stora stenen en mindre sten med inskription. Vissa av dessa mindre stenar har bevarats. Den stora stenen är försvunnen efter 1457. En tillfällig förflyttning finns dokumenterad 1441. Under Gustav Vasas och Johan III:s tid försökte man utan framgång att hitta den.
Brudgummens personliga gåva till sin brud på morgonen efter bröllopsnatten. Den utgjorde ett slags vederlag för hemgiften och kunde bestå av både fast och lös egendom. Morgongåvans storlek fick inte övergå en tredjedel av mannens fasta och en tiondedel av mannens lösa egendom. Från 1664 fick änkan endast nyttjanderätt till morgongåva som bestod av jordagods, medan hon hade full äganderätt till morgongåva som bestod av lös egendom.
Dokument som upprättades före vigseln och som fastställde den del av mannens egendom som skulle tillfalla kvinnan ifall hon var barnlös och blev änka. Morgongåvobrev förekom redan under medeltiden och avskaffades i Finland 1878. Morgongåvobrevet skulle stadfästas och protokollföras av allmän domstol.
Att nyttja myrmarker för odling av lantbruksväxter. Mossodling har troligen bedrivits redan från medeltiden. Mossodlingen i västra och södra Finland skilde sig från den i östra Finland. I västra Finland användes kyttlandsbruk, som innebar att trovskiktet brändes och därefter besåddes. Under 1700-talet kom lerslagning av kyttlandet i bruk då eldens betydelse för att bereda jorden minskade. Under 1800-talet spred sig denna mossodlingsteknik till östra Finland, där mossodlingen tidigare utvecklats från svedjebruket och hade gått ut på att marken torrlades genom dikning, varefter träden fälldes. Sedan brändes träden och även torvskiktet. År 1894 grundades Finska mosskulturföreningen för att främja utvecklingen och brukandet av mossodling.
Av motparten utfärdat bytesbrev eller fördrag. Vanligen skulle de båda utväxlade urkunderna ha likalydande formulär medan protokoll och eskatokoll i det ena brevets utfärdare stod som mottagare i det andra.
Person som avsagt sig världen. Huvudsakligen har beteckningen använts om cenobiter i klostergemenskap. Senare uppkom religiösa samfundsformer som formellt inte i egentlig mening var monastiska. Under senmedeltiden användes benämningen munk i folkspråket också för mendikanter och regulära korherrar.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett ämbete som munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Ett mynts andel av värdemetall, exempelvis silver eller guld.
Åtgärd genom vilken undersåtarna tvingas byta ut de mynt som är i omlopp mot nypräglade, eventuellt samma belopp i sämre mynt. Myntindragning i Sverige har antytts i brev från 1300-talet.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad tjänsteman under Kammarkollegium 1668–1731 och under finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Stadganden eller direktiv för myntmästaren om myntets finhet (korn) och vikt (skrot) som tillsammans konstituerade myntfoten; också remedium för proportionen mellan utmyntningskvantitet för olika nominaler. Myntordningarna var ofta skrivna i kontraktsform. Den äldsta svenska myntordningen fastslogs 1449, de följande är från 1478, 1480, 1497 samt flera från 1500-talet.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Rätten att bestämma över ett lands myntväsen. Den omfattade myntens yttre utseende, myntfot, urvalet av nominaler, emmissioner och myntverkens läge. Kunglig mynträtt i Sverige är belagd under Olof Skötkonungs tid. Kungen kunde delegera rätten, men om sådan delegation i Sverige finns inga källor före 1500-talet. Bevarade mynt tyder på att ärkebiskopen i Uppsala haft mynträtt omkring 1170–1215. Jarlen hade eventuellt också mynträtt. Privilegiebrevet för Stockholm 1436 gav staden rätt att kontrollera myntningen.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare, prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet mynt i Åbo.
Man som var ålagd att i kyrkoskatt betala ett visst mått och inte de vanliga tiondena. Målamän omtalades i Nyland 1373 som en särklass av kyrkliga skattebetalare. I viss forskning har målamännen betraktats som personer med annan huvudnäring än egentligt jordbruk. Som sådana betraktades fångstmän, sjöfarare, hantverkare och nybyggare.
Avgift som finns upptagen i nyländska räkenskaper under 1500-talet. Målabeskattningen har tolkats som en nybyggarbeskattning. Målapengar utgick i Nyland dels av kust- och skärgårdsbor, dels av inlandsbor. Målaskatten torde kunna uppfattas som en kyrklig motsvarighet till de världsliga flöteskatterna och stadgeskatterna.
Tjänsteman i den medeltida staden med uppgift att kontrollera och förse spann, pyndare, sälaåmar, besman och alla slag av mått och vikter med stadens märke. Enligt stadslagen skulle märkarna vara två till antalet. Den märkare som förfalskade måtten och togs på bar gärning och överbevisades skulle hängas.
Märkningsplikt gällde under medeltiden både för städerna och för vissa hantverkare. Enligt stadslagen skulle staden märka spann, pyndare, sälaåmar, besman och alla slag av måtter och vikter med stadens märke. Avsikten var att garantera konsumenterna rätt mått och vikt. Tunnbindare skulle ha ett speciellt märke med vilka de skulle märka sin produktion, så att om någon tunna innehöll fel rymd, kunde de ställas till ansvar. Järnblåsare som inte hade eget märke och sålde dåligt järn skulle ställas till ansvar. Guldsmederna ålades 1485 att sätta sitt märke på de arbeten där det gick att slå det. Klädespackor med importerat kläde kvalitet, längd och bredd kontrollerades redan i tillverkningsortens klädeshall och försågs med blyplomber. Blypomberna visade tillverkningsortens stadsvapen eller namninitial, samt något tecken som visade kvaliteten.
Den allmänna beteckningen för en självständig förvärvsdrivande hantverkare. I de svenska medeltida källorna saknas dock vanligen mästertitel. När den förekommer är det oftast fråga om inflyttade tyska hantverkare. Det finns dock indicier på att man haft mästareprov med åtföljande förtäring. Sådana omtalas i skomakarskråets skråordning i Stockholm 1474.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Benämning på person som utsetts att uppskatta värdet av egendom eller skada. Mätismän förekommer i de svenska medeltidslagarna. De var vanligen två eller fyra till antalet. Mätismännen utförde värderingar av vattenskadade åkrar och ängar, efter bränder, av stulna föremål samt bortsprungna eller skadade kreatur. De hade också en funktion vid pantvärdering, bördslösen och värdering av skador på hus.
Befattningsinnehavare i den senmedeltida staden som hade uppgifter i samband med fastighetsskiften. Mätningsmännens egentliga uppgifter är okända. Antagligen utgjorde de någon form av garanti för att de uppgifter som fanns i fastebreven var riktiga. Befattningen är känd från Uppsala. Där var de vanligen några av stadens rådmän och 4–8 till antalet.

N

nam
Ersättning eller pant som en fordringsägare själv tog som gottgörelse. Benämningen förekommer i de svenska landskapslagarna.
Den del av en handling som innehåller uppgifter om de sakförhållanden för vilka handlingen har utställts. Vanligen placerades narratio mellan publicatio och dispositio. Narratio kunde variera i omfång. I början av medeltiden kunde den vara mycket lång, men minimerades under 1200- och 1300-talen. Under slutet av medeltiden blev det vanligt att direkt från publicatio övergå till dispositio. I narratio kunde också ingå en petitio.
Under medeltiden en organisation för studenter och magistrar i artes-fakulteten. Antalet nationer var i regel fyra. Medlemmarna var indelade efter sina hemländer och nationen leddes av en procurator.
I det medeltida Finland ett skattedistrikt som var mindre än en socken. De präster och klockare som uppbar kyrkliga avgifter och även utförde kyrkliga handlingar hade rätt att erhålla kvarter och kost för en natt. Nattbol utgjorde också en territoriell enhet vid fördelningen av kyrkliga pålagor som underhåll av prästgård. I början av 1500-talet var socknarna i Egentliga Finland uppdelade i fyra, sex eller åtta nattbol.
Köpman. Benämningen förekommer i samband med birkahandeln på 900-talet.
Föregångare till länsman. Benämningen förekom på 1300-talet och har gett upphov till den finska benämningen nimismies.
Kustlandet runt den del av Bottniska viken som låg norr om Kvarken. Benämningen var vanlig under medeltiden. Området hade också en gemensam fogde, som bodde på Korsholm i Österbotten. I kyrkligt hänseende var området delat mellan Åbo stift och ärkebiskopen i Uppsala. Först på 1440-talet reglerades den kyrkliga gränsen till Kaakamo älv.
Till Norrland hörde fram till 1634 också Österbotten och Åland.Under medeltiden räknades Gästrikland ännu till Uppland, men skildes därifrån redan i början av 1500-talet. Härjedalen och Jämtland hörde till Danmark. I kyrkligt hänseende hörde Härjedalen under Trondheim och Jämtland under Uppsala. När Härjedalen under de nordiska sjuårskriget ockuperades sköttes förvaltningen där först av särskilda redogörare, sedan av Hälsninglands fogde. Lappland var fördelat i olika lappmarker. De kan inte betraktas som enhetliga landskap utan snarare som bakland till respektive kustområden. Hälsinglands 32 medeltida socknar fördelade på 17 pastorat fanns alla kvar under 1500-talet. Gävle kungsgård var centrum för Hälsinglands förvaltning. Landskapet delades i två fögderier 1556. Medelpad utgjorde ett fögderi som tidvis av förvaltades av fogden i Ångemanland och Västerbotten. Ångermanland bestod under medeltiden av 26 kyrksocknar fördelade på 17 gäll. Under 1500-talet försvann en kyrksocken medan två tillkom. Tidvis hade landskapet gemensam fogde med Medelpad och Västerbotten. Västerbottens gräns mot Österbotten gick mellan Torne och Kemi socknar. Antalet socknar var åtta. Lule socken indelades ännu på 1500-talet i fjärdingar och Ume i tredingar. Alla lappmarker utom Ångermanlands lades 1549 under fogden i Västerbotten, som från 1552 också tog avgift av fisket vid Norra Ishavet. I slutet av 1550-talet fick de flesta lappmarker sina egna fogdar. ästersjölapparnas skatt upptogs i allmänhet av Tornefogden. Österbotten bestod på 1530-talet av nio socknar. Närpes hörde till Satakunta. Åland bestod av åtta socknar i början av 1540-talet.
Beviskraftig urkund uppsatt av en notarie. Enligt ett dekretal uppsatt av Alexander III erkände den kanoniska rätten som beviskraftiga sådana handlingar som var uppsatta av en manus publica (offentlig notarie) eller försedda med ett autentiskt sigill. I Norden var notariatet sällsynt. Den förste svenske påvlige notarien omnämndes mellan 1318 och 1328.
Handling som ger ett skriftligt intyg om en rättslig handling men som saknar betydelse för den rättsliga urkundens rättskapacitet. Den är avfattad i tredje person. Motsats: ”carta”.
Person som inträtt i ett kloster men som ännu inte avlagt klosterlöftena.
Kvinna som avlagt klosterlöften och bor i en klostergemenskap.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
Titel som ofta från och med 1300 innehades av de påvliga kollektorer som hade ett fast verksamhetsområde och som samlade in diverse skatter och avgifter till den apostoliska stolen. Eftersom kyrkan på så sätt fick fasta representanter började de också att användas för uppdrag som tidigare skötts av legater. Samtidigt började det bli vanligt med diplomatiska beskickningar, och nuntien blev då också påvens ambassadör. Den första formella nuntiaturen inrättades 1500.
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Person som innehade nyckel till vissa byggnader. Förvaltningen av nycklarna till portar och torn var i de medeltida städerna ett förtroendeuppdrag som innehades av aktade borgare. I Stockholm valdes nyckelbäraren årligen till ämbetet. Den utsedde borgaren gick ed på att vara rättfärdig i sitt ämbete.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under skatt och blev befriad endast om kronan särskilt beviljade det.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Medeltida avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Oftast mindre grupp personer som valts (av offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller lagmansrätten i lagsagan eller ett härad. Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades häradsdomare efter 1734.
Under medeltiden rättsmål där sakfrågan avgjordes av en särskilt för ändamålet tillsatt nämnd, vanligen bestående av tolv personer, medan domarens roll reducerades till att tillämpa lagen på ett givet faktum.
Person som under 1300-talet, före organiseringen av den världsliga sockenindelningen, var socknens administrativa funktionär. Den främsta uppgiften var förmodligen att organisera kronoskjutsningen. Efter att länsmanssocknarna tillkommit på 1400-talet försvann vanligen befattningen. Endast i några socknar kvarstod den som länsmannens medhjälpare. Benämningen blev då skjutsnempnare. Befattningen försvann slutgiltigt i slutet av 1500-talet.
Marin åtgärd i krigssituation, i syfte att isolera ett rike, område eller en stad, så att all till- och utförsel förhindras. År 1495 stängde ryssarna av Viborgska viken i en närblockad samtidigt som de belägrade staden.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde försäkra sig om att de enskilda gårdarna höll sina vargnät i skick.

O

Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Oinskränkt och urgammal äganderätt till jord, som inte kunde bevisas med dokument. Som odal räknades bara de ägor som låg nära bostaden.
Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
Person som genom födsel var berättigad att äga odaljord, även om person med goda anor, ädel.
Under medeltiden benämning på fastighet av odalnatur.
Under medeltiden och fram till 1649 område som av ålder, med hävd eller privilegium, tillhörde vissa gruvor inom gamla bergslagen.
Äldre beteckning för jord på landet, innehavd med full äganderätt, särskilt arvegods. Ägaren, odalbonde eller odalman, hade fulla medborgerliga rättigheter, inbegripet stämma på tinget.
Något yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Skifte av (odal)jord mellan grannar i by.
Under medeltiden rätt att äga odaljord.
Vanlig tjänst som inte medförde någon högre värdighet eller rang. I det medeltida domkapitlet var innehavaren av en sådan tjänst inte alltid kapitelsledamot.
Befattningsinnehavare; inom den katolska kyrkan gemensam beteckning för ett stort antal befattningsinnehavare som alla utövade sitt ämbete i kraft av fullmakt. Benämningen kunde också användas om man vid förfall kunde representeras vid tinget av en ombudsman. Under 1300-talet förekommer official också som beteckning för förvaltare av andliga institutioners gods.
Världslig syssloman som skötte egendomsförvaltning vid kloster och konvent. Beteckningen användes exempelvis av klarissorna.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden, kronan eller kyrkan. En sådan tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka lagfart på egendomen.
Person eller jord som inte erhöll frälseprivilegier. Även om de stånd som inte tillhörde adeln: präster, borgare, bönder.
Ofta förekommande sedvänja under medeltiden vid överlåtelse av jord, i vissa fall också stadgad i områdets landskapslag, dock inte i landslagen. Omfärd innebar att säljare och köpare (jämte några vittnen) gick en rundtur kring ägorna och fastställde det jordområde som skulle överlåtas. Beseglades ofta med skafthållning.
Pålaga, utskyld, skatt, avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Lokalt fastställd bestämmelse angående en stads förvaltning. I Viborg förekom under medeltiden en egen lokal författning som utfärdats av stadens råd och borgmästare. Bestämmelserna förnyades på 1540-talet.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
De högre invigningsgraderna inom den katolska kyrkan. De var präst, diakon och subdiakon.
De fyra lägre vigningsgraderna för klerus inom den katolska kyrkan. De bestod av akolyt, exorcist, lektor, ostiarius. De lägre invigningarna gav möjlighet att återvända till lekmannaskapet. Kraven var en prövning av vederbörandes ålder och lämplighet. Det ställdes krav på kunskap i latin, logik, teologi och kanonisk rätt samt förmåga att sköta de världsliga ärenden som kunde förekomma. Den fanns också vissa hinder för mottagande av tonsur eller vigning.
Ordning, vigningsgrad inom den katolska kyrkan. Antalet ordningar var sju: präst, diakon och subdiakon bildade de högre ordningarna medan akolyt, excorcist, lektor och ostiarius utgjorde de lägre ordningarna. Det fanns ett flertal hinder för mottagande av vigning eller tonsur.
Den urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas union 1319–1344.
Osmund var det medeltida järnbrukets viktigaste produkt och var förutom ämnesjärn också myntsurrogat. Därför skulle osmundarna hålla en bestämd vikt. Skattelängderna från 1500-talet visar på ett komplicerat kameralt system i vilket osmundarna räknades i stycken och i hundrade (120 stycken). Dessutom angavs antalet fat som osmundarna packades i för transport. Slutligen vägdes järnet i marker, lispund och ibland i skeppund. Relationerna mellan enheterna var av olika slag: 24 osmundar utgjorde 1 lispund, 4, 4½ eller 5 hundrade (480, 540 eller 600) osmundar utgjorde 1 fat och fatet anges vanligen ha vägt ett skeppund.

P

Medeltida beteckning för betalningsmedel.
Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Sigill som är tryckt i papper över en vaxkaka, från 1500-talet förekom också lack eller oblatmjöl.
Den avgift som en landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var bestämd enligt en kvot, vanligen hälften eller 1/3 av produktionen, i motsats till de landbönder som betalade en fast avgift. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Dan Niklissons titel i Åbo 1343. Titeln innebar också ett militärt ansvar.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
De fattigas arvedel. Under medeltiden tillhörde i princip hela kyrkans egendom de fattiga. I synnerhet skulle de kyrkliga ämbetsinnehavarnas inkomster inte användas till överflöd, utan det som inte behövdes för ett måttligt leverne skulle delas ut till de fattiga.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en rätt att för patronus vid inträffad ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Särskild grupp av medeltida kanonikat som inte tillsattes av biskopen och domkapitlet tillsammans. Tillsättningsrätten var begränsad genom att den som genom gåvor instiftat ett kanonikat förbehöll sig och sina efterkommande rätten att tillsätta det. I Sverige var dylika kanonikat ovanliga.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
Namn eller personbeteckning som anger härkomst på fädernet.
Passagetull som tillkom kungen enligt regalerätten. Pedagiet omnämndes i mitten av 1200-talet. Termen försvann under 1300-talet, men bruket att uppböra passagetullar fortsatte under hela medeltiden på Älvsborgs och Stegeborgs slott.
Tjänsteman under kurian som ansvarade för botväsendet. Enligt Laterankonciliet skulle en penitentarie ockå finnas vid varje domkyrka. Efter konciliet i Trident blev han också medlem i domkapitlet. Ämbetet avskaffades efter reformationen, men återinfördes genom Nova ordinantia 1577. Det omnämndes inte i kyrkolagen 1686.
Präst vid katedralkyrka eller kollegiatkyrka, eventuellt också tillhörande en religiös orden med uppgift att höra bikt och meddela absolution. Benämningen användes om en präst som delegerad utövade biskopens jurisdiktion. Påvliga penitentiaries var utrustade med omfattande fullmakter och kunde lösa botfärdiga från skuld som de ådragit sig genom brott som endast påven kunde ge absolution för. Nordiska påvliga penitentiarier är kända sedan slutet av 1200-talet.
Form av delning av ett beneficium som innebar att en person fick rätt att lyfta en viss del av inkomsten.
Den avgift som en landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var fast i motsats till de landbönder som betalade enligt en viss kvot. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Föreståndare för större ordenshus inom tempelherreorden.
Akademisk studieresa, företogs vanligen till juridisk, teologisk eller medicinsk fakultet som ett första steg i en ämbetsmannakarriär. Studieresorna minskade i betydelse då Uppsala universitet återupprättades 1620 och när det grundades universitet i Dorpat 1630, i Åbo år 1640 och i Lund år 1666.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
Medeltida brevsamling i vilken handlingarna skrivits på pergament. Av praktiska skäl har de skrymmande pergamentsbreven med sina tjocka vidhängande sigill förvarats separat från pappersbreven. I många pergamentsbrevsamlingar saknas en gemensam proveniens.
Kyrkstraff som innebar förbud för en enskild person att bevista gudstjänster och nattvarden. Personalinterdikt var ett mildare straff än exkommunikation. Från 1100-talet klassades det som excommunicatio minor i motsats till excommunicatio major.
Benämning på uppräkningar i jordrättsliga handlingar av tillbehör till en fastighet eller jordområde. Formeln förekom vanligen i överlåtelsehandlingar eller testamentariska förfoganden över jord. Avsikten var att garantera att den nya ägaren hade samma rättsställning som den gamla ägaren hade haft.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Uppgiften om på vems begäran ett medeltida diplom har utfärdats. En petitio kunde ingå i den del av texten som kallades narratio.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus major och minor. Domprostarna i Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren Fredrik III år 1369. Titeln medförde rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
I biskoparnas titulatur från och med cirka 1172 förekommande beteckning för de sydvästra delarna av Finland. Den ersattes under 1200-talet med Fialanda (ca 1209) och 1221 med Finlandia.
Märke, oftast av tenn, ibland bly eller brons, som utdelades vid ett vallfartsmål. Pilgrimsmärket för Santiago de Compostela var en snäcka. Pilgrimsmärket offrades ofta i hemkyrkan vid återkomsten, men det var också ett bevis över fullgjord botföring, i de fall att en person blivit ålagd att göra en pilgrimsfärd.
Militär piltillverkare under armborstskyttarnas tid, medlem av hantverkarkår som yrkesmässigt försåg pilskaft med spetsar och styrfjädrar.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett militieboställe för pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Femtedel, förvaltningsområde i det medeltida Novgorod. Indelningen kan beläggas redan under 1300-talet men undanträngde tidigare indelningar först på 1400-talet. Den votiska pjatinan i Ingermanland gränsade mot Viborgs län. I väster gick gränsen mot Luga och i öster längs Volchov. I norr omfattade pjatinan Kexholms län.
Fullständig indulgens. Ursprungligen utfärdades fullständig indulgens huvudsakligen för deltagande i korståg. Den utsträcktes emellertid också till andra prestationer. Kyrkobesök gällde åtminstone sedan 1270-talet Assisi men utsträcktes under den stora schismen till alla kyrkor i kristenheten. Kyrkobesöken skulle ske en viss dag och kyrkobesökaren skulle stöda kyrkan genom en allmosa.
Pergamentets nedre oskrivna kant. För att ett brev skulle kunna bära ett tungt sigill som hängdes vid ett snöre eller en pergamentremsa veks pergamentets nedre kant varigenom de skåror som gjorts för sigillsnörena passerade genom ett dubbelt lägg av pergamentet. Påvliga bullor har vissa kuriala påskrifter på eller under plican.
Åkerareal av den storleken att den kunde bearbetas med en plog. ”Plogland” har av forskningen använts som en teoretisk arealenhet. Enheten plogland är jämförbar med den baltisk-finska kamerala enheten krokland.
Kontrolltecken av bly som användes särskilt vid exporten av kläde. Bestämmelser om bruket av plomber ingår i hanseatiska källor från 1300- och 1400-talen. Plomben för kläde slogs fast av en särskild sigillerare och stämplades efter kontroll av tjänstemän vid klädeshallarna. Kontrollen gällde klädespackens längd, bredd och så småningom också kvalitet.
Kyrkligt vedergällningsstraff som också syftade till förbrytarens bot och bättring. Det kunde bestå av en mångfald olika strafformer som tillrättavisning, tvångsfasta, tvångsbot, kropplig aga, insättande i kloster eller i fängelse, bannlysning, infami, böter, förmögenhetskonfiskation, förlust av ämbete, förlust av rätten att erhålla altarets sakrament och rätten att erhålla kyrklig jordfästning. Påläggandet av ett straff med poenae vindicativae krävde alltid en rättslig undersökning och dom.
Förteckningar över de botgöringar som biktfadern kunde ålägga de biktande. Vanligen var de uppställda enligt synd i alfabetisk ordning. De upptar också reservatfall, för vilka biskopen eller påven själv måste utmäta penitens. Flera är kända från svensk medeltid och samtliga är av utländskt ursprung.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
De insignier som biskopen bar som tecken på sin värdighet och som överräcktes till honom vid investituren.
Stadsbetjänt som i egenskap av bärare var förbunden att uppehålla sig vid viss stadsport. Portdragaren skulle utses av dragarämbetet, men vad dennes uppdrag egentligen gick ut på är okänt.
Person som var anställd som hamnfogde i den medeltida stadens hamn.
Domkapitelledamöternas andel av fattigtiondet, som delvis indragits till domkyrkorna i början av 1400-talet. Andelen användes för att bekosta kanikernas residens. I Åbo genomfördes reformen först 1486. Efter norsk förebild inrättades ett gemensamt bord för kleresiet 1493.
Den del av avkastningen från ett prebende som egentligen skulle tillfalla prebendeinnehavaren vid kapellen och sockenkyrkorna, men som uppbars av en annan präst i det fall att han var vikarie med ansvar för själavården.
Blåsinstrument för att ge signal om att posten har anlänt eller ska avgå. Posthornet blev ett kännetecken för postföringen. Ursprunget kan eventuellt sökas i Tyskland, där postföringen tidvis sköttes av slaktare mot vissa skattelättnader. När de anlände till en by för att köpa boskap så anmälde de sin ankomst genom att blåsa i ett horn. Posthornet blev under 1500-talet allmänt bland kurirer som skötte offentlig postgång (till exempel kyrkans, statens, ämbetsmäns postförare). Posthornet blev sedermera en symbol för statligt postmonopol och förekommer än idag på postlådor, postfanor m.m.
Beviljande av medlemskap i ett gille åt en person efter döden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande gille var designerat till. Vanligen skedde inskrivningen omedelbart i samband med frånfället. Undantaget var ett par av de borgmästare som avrättades under Stockholms blodbad 1520. Av politiska skäl kunde de inte omedelbart erhålla postumt medlemskap
Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska, lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade postpass också på den handling som bestyrkte någons rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en stad eller en postförvaltare på landsbygden.
Person som inte kunde väljas till ett ämbete utan enbart bli föreslagen. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte kandidera i biskopsval. De kunde bli föreslagna, men deras ställning var rättsligt sämre än en egentlig kandidats. Ett postulat kunde också återtas innan det hade framförts till högre instans. Den postulerade skulle inom tre månader hos påven anhålla om dispens och utnämning, vilket beviljades som en nåd.
Valanhållan, särskilt gällande kyrkliga ämbeten. Termen användes särskilt under medeltiden då den förenades med en anhållan hos påven om dispens. Ofta gällde dispensen att endast en person blivit placerad i förslagsrum, fastän det enligt kanonisk rätt skulle vara flera än en. Detta skedde i Finland när Johannes I valdes till biskop i Åbo 1286.
Rätten att lösa och binda. Den tillkom klerus enligt Matt. 16, 18, 19. Nyckelmakten gällde i vidaste mening dispositionsrätt över all kyrklig egendom, över botsakrament och kyrkotukt. Ur nyckelrätten utvecklades kyrkostraff som bannlysning och interdikt.
Kyrkans andliga regeringsmakt, biskopens jurisdiktionella och administrativa myndighet, som innebar både lagstiftning, lagskipning och styrelse inom stiftet. Biskopen stiftade inom ramen för den kanoniska rätten lagar för sitt eget stift, men han hade också rätt at bevilja dispens från dem. Han utövade domsrätt inom sitt stift och var också straffande myndighet. Han upptog nya medlemmar i klerus samt inrättade, besatte, förändrade och avskaffade kyrkliga ämbeten. Han ledde och uppfostrade sitt klerus, visiterade sitt stift, beskattade sina underlydande och förvaltade stiftets kyrkliga förmögenhet.
Biskopens läroämbete, som innebar att han hade fullmakt att förkunna den kristna läran, såväl för folket som för sina präster och studerande klerker. I det fall att han inte kunde göra det hade han rätt att meddela behöriga personer ett kanoniskt uppdrag.
Kyrkans sakramentala vigningsmakt, ofta om biskopens sakramentala befogenheter. Dit hörde hans prästerliga vigningsfullmakt, befogenhet att inom sitt stift själv konsekrera biskopar, ordinera präster, diakoner och lägre klerker, att förrätta vigning av oljor och krisma, utdela konfirmationens sakrament, konsekrera kyrkor, altaren och altarkärl, smörja konungar, benedicera abbotar och abbedissor samt välsigna liturgiska parament. Dessutom hade han rätt att bevilja avlösning i vissa fall. Han hade också genom delegation från påven fullmakt att utdela vissa avlater intill 40 dagar.
Världslig ståthållare i Åbo, omtalades 1278 enligt Ericus Olai. Benämningen praefectus försvann och ersattes av benämningen advocatus Finlandensis.
Kapitelledamöterna var under medeltiden skyldiga att använda en särskild ämbetsdräkt, som bestod av en lång svart korkappa (cappa choralis) över den vita mässkjortan (superpellicum) samt på vintern en över skuldrorna hängande mössa (almutium eller caputium), om sommaren en liten svart barett (bireta).
Inom den svenska romersk-katolska kyrkan samt den evangelisk-lutherska kyrkan, under tiden fram till reformationens fullständiga genomförande: innehavare av prebende, prebendat; särskilt om präst vid domkyrka eller större moderkyrka, av lägre grad än kanik.
Samling kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Landbonde på prebendehemman som tillhörde ett prebendegods eller vars inkomster gick till att bekosta lönen för en viss kyrklig eller skolastisk tjänst.
Gård vars inkomster gick till lön eller löneförbättring åt en kanik under medeltiden. Efter reformationen gick inkomsterna till en biskop, professor eller en lektor vid akademi eller skola. Uttrycket kunde också beteckna en gård som tillhörde en prebendestiftelse.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop, professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Kyrksocken som utgjorde ett prebende, mera ovanligt en socken som ingick i ett prebendepastorat. Benämningen användes särskilt under medeltiden inom den katolska kyrkan i Sverige och inom evangelisk-lutherska kyrkan under 1500-talet, tills reformationen hade genomförts.
Person som på felaktiga eller tvivelaktiga grunder lagt beslag på ett prebende. Vanligen påstod han felaktigt att han erhållit det av påven.
Plikten och rätten att predika tillkom enligt kanonisk rätt biskopen samt dennes ställföreträdare, församlingspräst och andra andliga som innehade ämbeten med själavård. Sedan 1215 hade inga andra än dessa rätt att predika utan tillstånd.
Vid myntverk anställd person med uppgift att prägla myntämnen.
Den medeltida förnämsta kanikens syssla eller verksamhetsområde.
Titel som förlänades av påven till den främste (ärke)biskopen i en kyrkoprovins. Titeln Sveriges primas användes 1457. Formellt hade primasen domsrätt över provinsens andra biskopar och deras suffraganer. Efter att den svenska kyrkoprovinsen lösgjorde sig från Lund 1164 behöll Lund primatet. Ärkebiskopen i Uppsala motarbetade förhållandet och på 1300-talet återstod i praktiken endast titeln. Påven gjorde som biskop i Rom anspråk på primatet över hela kristenheten.
Föreståndare för ett dominikankonvent. Priorn valdes av kommuniteten, men han måste tillhöra det egna konventet. Han kunde avsättas endast genom högre instans. Han gjorde årlig räkenskap inför konventets kapitel och var årligen underkastad votering över sin förvaltning. Han biträddes av en supprior och andra funktionärer som han själv utsåg.
Organisatorisk enhet inom johannitorden. Prioraten organiserades i tungor och bestod av bailliskap. Prioratet leddes av en prior. Dacia (Skandinavien) hörde till den tyska tungan och betraktades vanligen som ett priorat. Enligt den tyska generalpriorns uppfattning var Dacia dock enbart ett bailliskap.
Den högsta ledaren för ett priorat inom johannitorden. Han utsågs av stormästaren och rådet. Dacias prior höll egna provinskapitel med sina kommendatorer och kyrkopriorn i Antvorskov. Efter 1467 skulle priorn för Dacia väljas av elektorer som utsågs av kommendatorerna under kyrkopriorns ledning. Valet skulle stadfästas av den tyske generalpriorn.
Latinsk term som innebar att präster endast kunde dömas av kyrklig domstol och att besättandet av kyrkliga ämbeten, särskilt biskopar, låg i kyrkans händer. Privilegiet infördes omkring 1250 och det andliga frälset befriades från alla slags skatter, avgifter och skyldigheter gentemot kronan. Från och med 1531 utnämnde regenten de högre kyrkliga tjänstemännen. Det andliga frälsets privilegier avskaffades sedan successivt under 1600-talet. Från och med 1787 omfattade domsrätten endast tjänstebrott medan andra brott skulle rannsakas av häradsrätten. Detta gällde i Finland fram till 1867.
Kyrkans frihet från alla förpliktelser mot den världsliga makten för sina tjänare och sin egendom.
Fängelse i ett kloster.
Benämning på borgmästare under medeltiden.
Vanlig benämning på ett befullmäktigat ombud. I formulär för provisionsbullor nämndes vanligen att den som fått expektans på ett beneficium själv eller genom procurator skulle anmäla hos biskop och kapitel om han ville ta emot beneficiet. Benämningen användes också vid kyrkliga möten om delegater som deltog vid sidan om biskopar och kapitelombud. Enligt internationell praxis användes termen också om rättegångsombud. Vid universitetet i Paris kallades den främste representanten för varje nation procurator.
Diplomatiska ombud vid kurian. Benämningen är belagd redan på 1200-talet.
Titel som under medeltiden var synonym med ”doctor” och ”magister”. Beroende på tid, universitet och fakultet kunde benämningen användas om en person som innehade den högsta lärda graden och hade rätt att föreläsa offentligt. Under senmedeltiden i Norden blir professor den vanliga titeln för en universitetslärare som är knuten till ett bestämt universitet och som deltar i universitetsförvaltningen.
Innehavare av befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet, högskola eller akademi. ”Professor” är även en titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna rangklass 36.
Under medeltiden: den gästning av församlingarna som en biskop eller ärkedjäkne utnyttjade under sina visitationsresor i stiftet. Ursprungligen innebar prokurationen livsmedel, drycker, uppehälle m.m., men så småningom ersattes den av en summa pengar. Eftersom prokurationen var förbehållen det andliga frälset behandlades eventuella underlåtelser av en andlig domstol.
Ursprungligen var prokuration avsedd för biskopens underhåll. Den omvandlades med tiden till en penningskatt, som indrogs till kronan 1547.
Under medeltiden tjänstebeteckning för den tjänsteman som företrädde ledningen i Uppsalakollegiet i Paris, formellt innehades uppgiften av rektorn vid Uppsala domskola. Prokuratorn höll fyra gånger om året sammankomst med studenterna och övervakade studenternas skuldsättning. Ingen student fick skuldsätta sig över ett visst belopp utan prokuratorns tillstånd. Prokurator var också en titel för förvaltare av kyrkors eller ordenssamfunds förmögenheter och fullmäktig i den kanoniska rättegångsproceduren.
Underlåtelse att infinna sig vid en kyrklig rättegång, där ett bannlysningsstraff kunde utdömas. Underlåtelsen medförde automatiskt bannlysning.
Vanlig beteckning för kontrakt eller prosteri under reformationen och tills kyrkolagen 1686. Termen förekommer också i kyrkliga urkunder från 1300-talet, dock i okänd betydelse. Ursprungligen användes den också om boställe för prost.
Den avgift på en tunna spannmål (råg eller korn) som en kontraktsprost uppbar av varje pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Ursprungligen beteckning på första sidan i en papyrusrulle. Protokollet var en av huvuddelarna i ett medeltida diplom. Till protokollet hörde chrismon (kors eller annat religiöst tecken) invocatio, inititulatio (utfärdarens namn och titel) som eventuellt var försedd med devotionsformel, inscriptio (adressatens namn och titel) samt hälsningsformeln salutatio.
Person som mot avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
Benämning på de beslut som fattades vid provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentligöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop. Statuterna innehöll kanoniska rättens bestämmelser med lokala föreskrifter om suppleringen. Syftet var att reglera de kyrkliga förhållandena inom provinsen. Statuterna kunde också ingripa i den aktuella politiska situationen. Man kunde offentliggöra provincialstatuterna genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.
Synod som hölls bara i en del av ett stift, till exempel i Tälje 1301.
Geografisk enhet inom franciskanorden. Det högsta beslutande organet inom provinsen var provinsialkapitlet. Provinsen leddes av en provinsialminister. Norden hörde till provinsen Dacia. Provinsen indelades i inspektionsområden (kustodier), vart och ett med ett eller flera ordenshus.
Församling bestående av biskopar och präster i en kyrkoprovins. Formellt skulle sammankomsten hållas årligen, men 1425 bestämdes att provinsialkonsil skulle sammankallas vart tredje år. I Sverige sammankallades det första provinsialkonsiliet 1248. Förutom en kardinal, biskopar och präster deltog också jarlen och andra stormän i mötet. Provinsialkonsiliet fungerade också i Sverige som kyrklig överrätt. Efter reformationen fortsatte traditionen i form av en rad kyrkomöten.
Den högsta styresmannen för en provins inom franciskanorden. Provinsialministern utsågs ursprungligen av generalen, men senare av provinsialkapitlet. Ursprungligen utsågs han på livstid, men senare blev ämbetstiden begränsad. Provinsialministern var ansvarig inför provinsialkapitlet. Han hade beslutanderätt i löpande ärenden och biträddes av ett särskilt utskott.
Ledare av en provins inom dominikanorden. Provinsialpriorn utsågs av provinsialkapitlet. Han hade inget fast residens utan alternerade mellan de olika konventen. Då han skulle väljas bildades kapitlet av konventets priorer samt två utvalda representanter från varje konvent, som tillsammans förrättade valet.
Den ställföreträdande ämbetsmannen för provinsialministern inom franciskanorden. Inom provinsen Dacia skulle provinsialvikarien efter 1390 väljas från Danmark i det fall att provinsialministern företrädde Sverige eller Norge, och vice versa.
Högsta styrelseorgan för en provins inom dominikanorden. Provinskapitlet sammanträdde ursprungligen årligen i något av provinsens konvent. Det bestod av de olika konventens priorer med varsin av konventet vald socius samt de ordensbröder som utnämnts till praedicatores generales. Kapitlet utsåg ett utskott av fyra diffinitorer som tillsammans med provinsialpriorn behandlade och avgjorde ärendena, utsåg representanterna till generalkapitlet samt de visitatorer som på kapitlets vägnar skulle inspektera provinsens konvent. Kapitlet utsåg under specialformer också provinsialprior.
Tillsättning av ett kyrkligt ämbete inom den katolska kyrkan. Termen används särskilt om sådana fall där påven åsidosätter lägre instansers tillsättningsrätt och själv gör utnämningen.
Kyrklig myndighets rätt att besätta en vakant tjänst med en kompetent person. Under 1300-talet började påven hävda sin provisionsrätt gentemot domkapitlens rätt att genom val fylla tjänster inom domkapitlet och välja ny biskop.
Domkapitelsledamot, som hade säte i koret, plats och rösträtt i kapitlet samt rätt att njuta prebendeinkomster. Rösträtt vid biskopsval utgjorde den viktigaste skillnaden mellan en fullvärdig kapitelsledamot och det lägre domkyrkokleresiet. Prelaterna tillsattes vanligen genom val av kapitlet. Från 1400-talet vållade den påvliga provisionsrätten och expektansbreven avsteg från regeln. Till receptionen anslöt sig upptagningsceremonier, tjänsteed och vissa avgifter. Antalet kapitelsledamöter varierade. För inträde krävdes vanligen en ålder av 20–24 år samt minst subdiakonvigning. De flesta hade full prästvigning. I Uppsala krävdes 1486 att varje kanik, som inte studerat teologi eller kanonisk rätt i minst fem år, under tre års tid skulle bedriva studier i kanonistik och själv bekosta sina böcker. Kapitelledamöterna hade en särskild ämbetsdräkt och deras hierarkiska rang framom det övriga prästerskapet framhävdes bl.a. i provincialsynoden i Tälje år 1279.
Den ed som prästen avlade under medeltiden. Den finns bevarad i ett formulär från Linköpings stift från 1400-talet. Prästeden var uppställd i frågeform och prästen skulle svara på frågorna endast med ”volo” (jag vill). Frågorna var: Vill du i Guds namn mottaga prästämbetet? Vill du förvalta detta ämbete enligt lagen, så långt du kan, förmår och förstår? Vill du vara din biskop, till vars församling du kommer att ordineras, lydig efter rättvisan och ditt ämbete?
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla prästgård och dess byggnader. Om prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Under medeltiden bestod ersättningen till sockenprästen av dispositionsrätt till prästgård och ytterligare den jord som tillhörde prästbordet samt inkomsterna från en rad avgifter. Av tiondet tillföll kvicktiondet odelat prästen och en tredjedel av sädestionden. Han hade rätt till offer på bestämda dagar antingen i natura (matskott) eller i penningar. Slutligen ingick avgifter för vissa kyrkliga förrättningar.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en magister vid varje domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Den medeltida kyrkan hade många typer av prästämbeten. Den kanoniska rätten skilde mellan världsliga och andliga förmåner. Ämbetsuppgifterna var främst av liturgisk art. Prästen handhade gudstjänster, sakrament och sakramentalier. Konfirmation var förbehållen biskop. Vissa villkor uppställdes för inträde i prästerskapet. Prästen fick inte ha kroppsliga lyten eller vara av oäkta börd. Han skulle ha en viss utbildning och ha erhållit prästvigningar. Hans förman var biskopen till vilken han avlade en lydnadsed. Genom vigningen blev prästen skickad att handha sakramenten, frambära mässoffer, ta emot bikt och meddela absolution. Han var skyldig att leva i celibat, bevara sin tonsur och bära andlig dräkt. Efter ordinationen erhöll han sedan en egen tjänst eller beneficium. Det gjordes skillnad mellan regulära präster (prästvigda munkar och tiggarbröder) och sekulära som inte tillhörde någon religiös orden.
Den del av texten i ett medeltida diplom som innehöll kungörelseformuläret. Mot slutet av medeltiden, när användningen av arenga och narratio nästan försvann, blev publicatio textens första del.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämndes i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454 tillsammans med brotull. Senare omtalas enbart pålagäld. Pålepengar omtalas också på 1500-talet. Avgiften var avsedd att bekosta underhållet av bom och bro, vilket innebar att den egentligen var en hamnavgift som skepparen skulle betala för att få lossa sin last. Antagligen har avgiften också betalats i andra hamnstäder.
En av påven auktoriserad person med uppgift att uppsätta rättsliga urkunder. Ännu 1339 förklarades att notarier inte fanns i Sverige. Vissa på 1200-talet uppsatta urkunder är dock uppsatta efter notarialinstrumentens formulär. Den förste svenskfödde påvliga notarien var verksam 1318–1328. Påvliga nuntier och kollektorer brukade ha rätt att utnämna påvliga notarier. År 1347 anhöll Magnus Eriksson om att en biskop skulle få rätt att efter kungens anvisningar utnämna 30 påvliga notarier. En kapitelnotarie omnämndes i Åbo av Konrad Bitz och en synodalnotarie omnämndes 1420.
Påvens rätt att besätta ett ledigt ämbete. Provision bestod av rätten att nominera kandidater (genom val, postulation, nominering eller presentation), stadfästelse av den utnämnda kandidaten (av biskop eller påve) och insättande i ämbete. Provisionen är fullständig när makten över de tre momenten samlas i samma hand. Påvens inflytande ökade efterhand. I Norden förekom sedan mitten av 1200-talet att biskopsstolen tillsattes genom påvlig provision efter att domkapitlets val underkänts som okanoniskt.

Q

Biskopsval som domkapitlet gör enhälligt utan omröstning. Förfarandet användes i Åbo 1338 då Hemming valdes till biskop.

R

Vid tegskifte, delning av en bys jord på så sätt att en huvudgata gick mitt genom byn och husen stod på vardera sidan om den. Radskifte förekom knappast i Finland.
Handelsman som bröt handelsblockader och därigenom kunde utnyttja handelsförbud. Handelsblockader hörde till de vanligaste åtgärderna i konflikterna med hanseaterna. Speciellt slottsherren i Viborg understödde smyghandeln och de handelsmän som vågade bryta blockaderna.
Godtagandet av nya medlemmar i ett domkapitel. Rätten att godta nya medlemmar tillkom alltid domkapitlet. Det innebar bl.a. möjligheten att granska kollationsbrevets giltighet samt att kontrollera att den blivande tjänsteinnehavaren uppfyllde de krav som allmänna kyrkorätten och kapitelstatuterna förutsatte. Till receptionen hörde upptagningsceremonier, tjänsteed och erläggande av vissa avgifter.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en lantdag eller ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större sammankomst eller möte.
Angivandet av medverkande kanslipersonal i uppställandet av ett medeltida diplom, utgör ett element av eschatokollet. Recognitio ingår inte alltid, men förekommer ofta speciellt i kungliga brev.
Skolrektor vid en medeltida katedralskola. Skolrektorn ombesörjde undervisningen och hade rätt att tillsätta medhjälpare. Hans verksamhet övervakades av en scholasticus, som var en av kanikerna i domkapitlet.
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Kungens rätt till skatter, olika slag av böter, danaarv, hittegods och strandvrak. I Sverige hade kungen också rätt att mynta. Världsliga stormäns och biskopars myntningsrätt grundade sig under senmedeltiden förmodligen på förläning. I Finland och landet norr om Bygdeå hade kungens fogde den förvaltningsrätt som i de gamla landskapen tillkom lagmannen. De kungliga ämbetsmännen kunde där ge tillstånd till nybyggesanläggningar på allmänningar och byarnas utmarker.
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
Från 1100-talet–1604 dekansämbete inom ett domkapitel som låg under kunglig utnämningsrätt.
Beteckning för avskriftsvolymer i vilka domkyrkor och kloster lät inskriva sina privilegiebrev, statuter, påvebullor och åtkomsthandlingar. Benämningen användes redan 1396 i provinsialkonciliestatut från Arboga. Ibland kallas en sådan bok enbart liber. Beteckningen registrum har också använts om Lunds domkyrkas och Malmö stads urkundsböcker.
Huvudsakligen beteckning för systematiskt uppställda godsförteckningar och avskriftsvolymer.
Den birgittinska ordensregeln. Regeln stadfästes av Urban V 1370 och dess främsta egenart är dubbelklostret. I detta skede innebar bekräftelsen inte att en ny klosterorden skapades utan att ärkebiskopen i Uppsala och två av hans lydbiskopar fick fullmakt att grunda två kloster i Vadstena efter augustinregeln, varvid de i ordensbrevet intagna ordensstadgarna skulle tillämpas. En mera generell form stadfästes 1378. Den nya organisationen stadfästes definitivt 1420.
Vanligt domkapitel, i motsats till de sekulära domkapitel som förekom under medeltiden.
Medlem av det andliga ståndet som levde avskilt, utanför världen. Dit hörde munkar, regulära korherrar och tiggarbröder.
Ställföreträdande funktionär inom de religiösa ordnarna som antingen var utnämnd för vissa uppgifter eller som automatiskt tillträdde vid en vakans. Utnämning av vikarien och hans uppgifter bestämdes vanligen av ordensregeln eller konstitutionerna.
Ed som avlades av nytillträdda riksråd och som ersatte landslagens rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om råd till rikets bästa, om sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Förbrytelse eller synd av särskilt svår natur. Sådana kunde i princip avgöras endast av påven, som dock kunde delegera avgörandet.
Den del av avkastningen som skickades till ordensledningen från ett priorat. Till johannitordens ledning var responsionen från Dacia fastställd till 100 mark silver i början av 1300-talet. Den sänktes 1434 till 140 rhenska gyllen.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Den ceremoni genom vilken en man utnämndes till riddare. Dubbningar är belagda i Sverige sedan 1285. Kulmen nåddes vid unionsmötet i Kalmar då 133 personer dubbades. Ceremonierna kring dubbningarna hade kontinentala förebilder. Akten var förlagd till kyrkan. Kungen eller någon annan förestavade eden varvid symbolerna för den nya värdigheten överlämnades. Riddarslag kunde också utdelas i samband med en strid. Normalt förlades dubbningen till högtidligheter i samband med kröningar, furstliga bröllop eller kungabesök.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö stadga där gästningsfrälset också omfattade riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet. Riddarhus och inom denna institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Den ed som en nydubbad riddare avlade vid ceremonin. Enligt uppgifter från Kristoffer av Bayerns kröning 1441 svor de nydubbade riddarna vid den evige med händerna sträckta mot himmelen att de skulle hålla sin ed. Ett danskt edsformulär från cirka 1500 är bevarat. Under påkallande av Gud, jungfru Maria och S:t Knut lovade riddaren att värna om den heliga kristna tron, skydda den heliga kyrkan, stå emot orätt, styrka fred och rättvisa, beskydda föräldralösa barn, jungfrur, änkor och fattiga, vara sin kung trogen och hålla sitt riddarskap efter bästa förmåga, så hjälpe honom Gud och alla hans helgon.
Kommission under ett riksråd eller en annan för ändamålet förordnad ämbetsman, som vidtog en av regenten förordnad syneförrättning i en överklagad lagmanssyn i en ägotvist, särskilt sådan syn som rörde rå och rör. Lagmanssyn som hade överklagats på grund av brister i förfarandet (nullitetsfel) fick avgöras av hovrätten. Riddaresynen avskaffades 1848.
Den ceremoni genom vilken kungen med ett symboliskt svärdsslag dubbade en person till riddare. Riddardubbningar är belagda i Sverige tidigast 1285, 1289, 1298 och 1302. Vid unionsmötet i Kalmar 1397 dubbades 133 personer från hela Norden till riddare. Riddarslag förekom också som tapperhetsbelöning i samband med vissa krigsföretag. Det kunde också utgöra en uppmuntran före slaget.
Höskatt eller fodring med vilken allmogen, fördelad i fjärdingar eller per mantal, på Åland och i en del av sydvästra Finland underhöll domstolstjänstemännens hästar vid tingsresorna.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster, borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet. Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Oklart begrepp som förekom både i singular- och i pluralform. Det användes i brev 1408 och i översättning av Birgittas uppenbarelser. I singular form tycks termen ha åsyftat bestämmelser om en jordägares rätt att inlösa småjordar i samma by. Bestämmelserna inarbetades i 1474 års landbostadga.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Under medeltiden var klara gränser ovanliga. Riksgränsen var i bästa fall ett landamäre utmärkt av stenar med särskilda namn eller andra gränsmärken vid lämpliga ställen. Den östra gränsen försköts i olika etapper, genom krigståg och kolonisation. Den första verkliga gränsen fastställdes 1323 i Nöteborg, då Novgorod avstod Savolax, Jääskis och Äyräpää till Sverige. I traktaten uppräknas rårna från Systerbäck till Kajanska havet. Endast beträffande dragningen på Karelska näset har det rått enighet.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald hövitsman till Sverige”.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526. Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje rike skulle ha en av kungen utnämnd överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Den europeiska uppfattningen om kungens skyldighet att stifta och ändra lag nådde under 1200-talet Sverige. Kungamaktens uppgift var inte enbart att nedteckna och redigera landskapslagarna utan också att med stöd av sina stormän genomdriva förändringar av hävdvunna lagar och seder som moderna kristna förhållanden krävde. Knut Långe stadgade förbud mot självtäkt och Birger jarls edsöreslagstiftning gällde hela riket. Under Magnus Erikssons tid utgavs en rad viktiga stadganden som kulminerade med landslagen och stadslagen. År 1357 och 1360 tillkom kompletterande stadgor. Kristoffers landslag stadfästes 1442 men den äldre landslagen tillämpades fortsättningsvis. Under 1500-talet blev det regel att rikslagstiftningen utövades av kung och riksdag.
Kopiebok i vilken de från det Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn rätt att åtnjuta frälsefrihet och enligt Skänninge stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker, riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara infödd svensk, en bestämmelse som inte alltid följdes.
Korporation som under medeltiden regerade tillsammans med kungen. Rådet omnämns i ett brev från 1225, då det fungerade som förmyndarregering. Det förekom inget riksråd 1280, men kort därefter organiserades ett råd och fragment av en stadga om rådets sammansättning från 1282 har bevarats. Utförliga bestämmelser om riksrådet ingick i Magnus Erikssons landslag. Enligt dessa utsågs rådet av kungen och bestod av ärkebiskopar, så många biskopar som kungen ansåg nödvändigt, andra klerker samt högst tolv världsliga riddare och svenner. Riksrådets uppgift var att råda kungen och stöda honom i uppgiften att hålla rikets lag. Rådets samtycke krävdes formellt endast då drottningens morgongåva skulle utses. I praktiken krävdes ofta rådets samtycke vid utnämningen av nya riksråd och högre ämbetsmän, utfärdandet av förordningar och skatter, utrikespolitiska frågor, den kungliga domsrätten samt förläningspolitiken. Rådsmedlemmarna hade tystnadsplikt. År 1483 slogs det fast att klagomål mot kungen skulle göras hos riksrådet. Under 1400-talet utövade rådet ofta kungens domsrätt och andra funktioner i dennes frånvaro. Landslagens rådsed ersattes med en republikansk rådsed. Under 1500-talet förlorade riksrådet sin mellanställning mellan kung och folk. I stället blev det en konselj vid kungens sida.
Brev som under medeltiden utfärdades av riksrådet, speciellt under de perioder som saknade inhemsk kung. Bland utfärdarna uppräknades först ärkebiskopen och övriga biskopar, sedan riksföreståndaren, riddarna och svennerna. Endast de som infunnit sig på rådsmötet eller skickat sina sigill till rådsmötet angavs som utfärdare. I viktiga fall efter 1439 vidhängdes riksklämman.
Under medeltiden var övergripande riksräkenskaper okända. Fragmenten av Erik av Pommerns skattebok från 1413 kan uppfattas som ett första försök för centralmakten att få en bild av rikets inkomster. Från slutet av medeltiden har ett par länsregister bevarats. Deras innebörd är inte klar, men målet har varit att erhålla en summa i pengar för alla skatteavgifter i landet samt avrad av kronolandbor. Ett första finansöverslag föreligger i form av ”Undervisningen om rikets ränta 1530–33.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Ett hemmans särskilda tomt för en ria. Ritomterna låg vanligen i utkanten av byn, separat från de egentliga hemmanstomterna.
Av universitet under medeltiden upprättad lista över de lärda som rekommenderades få inkomster av nominella kyrkliga tjänster.
Anställd specialist vid ett myntverk med uppgift att klippa ut myntämnena till en cirkelrund form.
Frälsepersons personliga skyldighet att ställa upp ryttare och häst till det tunga rytteriet, mot att han erhöll skattefriheter av kronan. Bestämmelser om den rusttjänstskyldiges förpliktelser reglerades 1345, och under 1400-talet blev rusttjänstskyldigheten i högre grad bunden till jordinnehavets storlek. Rusttjänsten reglerades 1562 då antalet ryttare och hästar ställdes i proportion till frälsegodsets inkomster. Skyldigheten överfördes 1569 på frälsejord och förläningar. Under 1600-talet blev rusttjänstskyldigheten endast formell och avskaffades 1741.
Den förplägning som ryska sändebud erhöll i Finland på sin väg till Sverige och svenska sändebud på väg till Ryssland. Den är belagd på 1500-talet men utgått förmodligen redan på medeltiden. Den erlades vanligen av kronans skatter antingen på Viborgs, Raseborgs eller Åbo slott, ibland på kronans ladugårdar. Den är uppförd i fogderäkenskaperna. Ibland upptogs också en särskild hjälpskatt av bönderna för ändamålet. Den är belagd i Äyräpää 1557.
Den avgift som under medeltiden utkrävdes i de lagliga hamnarna vid Bottniska viken av de karelare som kom längs älvarna i sina färdebåtar eller hopar.
Krigsman till häst.
Beridet truppslag som använde hästar för förflyttning och strid.
Gränslinje mellan härader, socknar, byamarker eller jordegendomar som tillhör olika skifteslag. Rån skulle utmärkas med råmärken. Den kunde också anges med en upphuggen gata i en skog, eller ett vattendrag.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
Beteckning för rådets sammanträdesdagar sedan medeltiden, vanligen varje måndag, onsdag och lördag, delvis i, delvis utanför rådhuset. Deltagandet i stadsdomstolens sessioner var under medeltiden obligatoriskt för rådmännen. De straffades med böter för sen ankomst och förfallolöst uteblivande.
Den byggnad i vilken stadens råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev rådhus en offentlig kommunal byggnad i en stad som inhyste ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens förvaltning och i rättsskipningen vid kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom politirådman eller justitierådman.
Ämbetsed (domared) som avlades av rådman, en i stadslagen formulerad ed. Eden avlades av varje nyvald rådman inför kungens fogde den första maj vid ämbetsperiodens början.
Den ersättning som den i övrigt oavlönade rådmannen uppbar under medeltiden.
Val av rådmän till en stads råd, vilket gemensamt under en borgmästares ordförandeskap styrde stadens förvaltning. Rådmansval hölls åtta dagar före S:t Valborgs dag. Fogden måste vara närvarande och om enighet inte kunde uppnås, utsåg han ensamt rådmän och borgmästare. Rådmansval förrättades även vid val av bisittare till gruvrätten.
Under medeltiden en form av medverkaransvar vid dråp, som innebar att den dräptes eftermälande hade rätt att åtala ett visst antal personer.
Ed som ett riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Skatt till biskopen, uppbars i råg. Den överläts i mitten av 1200-talet till kungen.
Under medeltiden de stora skogar i östra Finland där fångstnäringar och svedjebruk dominerade. Rågskogarna utgjorde en form av allmänning. Under 1500-talet förklarade Gustav Vasa att de allmänningar som låg utanför byskogarna skulle utgöra konungens allmänning.
Skillnaden mellan byar eller med byar i kameralt hänseende likställda jordområden. Kristoffers landslag stadgade att när två byar tvistade om bolstada skäl skulle byamännen vid ägandesyn försöka komma överens i godo. Annars skulle bymännen på häradstinget utse häradssyn om tolv personer, hälften från vardera byn. Klagan mot häradssynen skulle göras på följande landsting, vars beslut inte kunde överklagas.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken, by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde, kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle rågång alltid utföras av lantmätare i de berörda personernas närvaro.
Råmärke som utmärkte en gräns (rå) mellan landskap, härad, socknar, byar eller egendomar som tillhörde olika skifteslag.
Benämning på en baltisk skilling. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Benämning på en samling processrättsliga regler under medeltiden som ingick i de svenska landskapslagarna, den första i Östgötalagen cirka 1280.
Ursprungligen en del av den kungliga domsrätten. Ännu i Magnus Erikssons landslag gjordes ingen åtskillnad mellan räfst- och rättareting. År 1413 stadgade Erik av Pommern om räfsteting i Linköpings stift. De skulle hållas två gånger årligen i Linköping och en gång i Kalmar. Räfstetinget bestod av lagmannen, representanter för kyrkan och kungen. Det fanns möjlighet att vädja till kungen fastän räfstetinget gav konungsdom. Enligt Kristoffers landslag skulle lagtima räfsteting hållas en gång per år i varje lagsaga. Räfstetingets nämnd valdes av kungen bland lagsagans landmän. Sammansättningen från 1413 med delegater från kyrka och domkapitel, lagmannen och två av rikets råd bibehölls. Det är osäkert huruvida bestämmelserna följdes.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting, rättareting eller konungsnämnd m.m. Termen användes dels om urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om ting som enligt beslut på Linköpings riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens besvär över skatter och utskrivningar.
Direkt under kronan hörande län. Innehavaren skulle göra räkenskap till kronan över alla utgifter och inkomster. Överskottet togs av kronan. Jämför fataburslän.
Den period för vilken redovisning görs för årligen återkommande inkomster och utgifter av samma slag. Under medeltiden och 1500-talet förekom olika längd på räkenskapsåret. Åldermannen i Helga Lekamens gille i Stockholm gjorde räkenskap med ojämna mellanrum. Magnus Erikssons stadslag föreskrev att stadens räkenskapsår omfattade perioden från den 1 maj till den 30 april. I början av 1540-talet utgjorde kronofogdarnas räkenskapsår vanligen ett kalenderåre. Från 1547 skedde dock en förskjutning till räkenskapsåret som löper från Mikaelis (den 29 september) till Mikaelis.
I Finland från medeltiden till början av 1600-talet förekommande benämning på en bonde som samlade in skatterna i ett skatteuppbördsdistrikt och vidarebefordrade dem till kronans fogde. Han behövde inte vara skrivkunnig men han skulle ha gott minne och kunskap om skatteenheterna för varje hemman och de kvantiteter av olika slags persedlar som skulle utgöras. Till stöd för minnet användes en stav, på vilken varje hemmans skatteenheter var utmärkta med skåror, högst antagligen godkända av bönderna med deras bomärken.
Avgift för innestående skuld. Om ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan. Ränta uppkom först som lösen för de skyldigheter gentemot konungen och kronan som vilade på allmogen såsom gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Benämning på fogde med uppgift att indriva, motta eller förvalta räntor.
Tjänsteman i stad med uppgiften att avdöma mål i torgrätten. Rättafogden var ofta föregående års kämnär. Torgrätt förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm. Rättafogdarna räknades till det sittande rådet. Efter sitt ämbetsår blev de vanligen skottherrar för nästa år.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
I kung Kristoffers landslag om ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge stadga 1345. Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt. Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
Under medeltiden hade domsmakten vid folkdomstolarna övergått från tingsmenigheten till särskilda domare. Domsrätten skulle dock fortsättningsvis utövas i tingsmenighetens närvaro. Någon instansordning fanns i praktiken inte. Allmänt gällde att ett mål skulle handläggas av domstol på svarandens hemort. Senare uppkom stadganden enligt vilka domstolen på orten för ett brott avgjorde brottsmål. Ursprungligen saknade gift kvinna och omyndig person förmåga att vara part i processen. Under senmedeltiden tillerkändes de i allt högre grad partshabilitet.
Icke officiell uppteckning av den gällande medeltida rätten, ibland också en privat sådan. Termen användes vanligen om lagmannens privata nedteckningar av gällande sedvanerätt.
Uttryck som förekom i landskapslagarna vid vissa mindre grova brott som processuell tredska, skadegörelse medelst eld, olovligt bruk av annans arbetsdjur eller redskap, tjuvmjölkning, åkertramp och nedbrytande av gärdesgård. Att dömas rättslös innebar att den skyldige förlorade en del av sin manhelgd, vilket medförde förlorat anseende.
Under medeltiden matlag, hushåll, gård; kameralt om grund för en viss skatt eller pålaga på landsbygden. Under medeltiden var röken det dominerande skattetalet i Egentliga Finland och Satakunta. Beräkningsgrunden för röken varierade. Ursprungligen räknades till en rök de som innehade ett jordbruk, utan avseende på storlek eller avkastning. Från 1741 utvidgades beräkningsgrunden till att gälla samtliga personer på landsbygden, som fick sin utkomst ifrån jordbruk, lovlig näring eller ämbete. Till en rök räknades inte tjänstefolk, spannmålstorpare, bakstugusittare och inhyseshjon. Röken fastslogs på nytt 1829 och förekom då som grund för vissa skatter på landsbygden, bl.a. tingsgästningspenningar.
Indelningen i rökar som grund för utgörandet av en viss skatt eller pålaga, vanligen jordeboksräntan. I Finland ökade röktalen under 1500-talet på grund av upprepade skattläggningar.

S

Helgerån, ett formellt odefinierat begrepp i den kanoniska rätten som omfattade ett flertal brott. Det kunde inbegripa våld eller övergrepp på klerus eller munkar, plundring eller vanhelgande av kyrkor och kloster, brott mot kyrkofrid och övergrepp mot kyrkliga egendomar. Sacrilegium bestraffades med exkommunikation. Ibland hänförs också simoni till sacrilegium. Sacrilegium indelades i sacrilegium personale, locale och reale.
Inom den kanoniska rätten vanhelgandet av ett invigt kyrkorum eller kyrkogård. Akten kunde exempelvis bestå av blods- eller sädesutgjutning, om en bannlyst eller odöpt begravdes i vigd jord, om kyrkans asylrätt missbrukades eller om kyrkan användes för profana ändamål. Den medeltida lagstiftningen graderade områdenas och byggnadernas helighet och den finns ett flertal bestämmelser.
Begrepp inom den kanoniska rätten som innebar vanhelgande eller våldförande på en person. Det innebar brott mot privilegium canonis, fori och immunitatis samt otuktsbrott där ena parten var bunden av en högre kyrklig vigning eller ett kyskhetslöfte.
Inom den kanoniska rätten, missbruk av sakramenten, missbruk, stöld eller förstörande av kyrkliga inventarier eller undanhållande av kyrkliga inkomster. Landskapslagarna innehöll ett flertal bestämmelser om avgifter till kyrkan.
Sakristan, en tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Till tjänsten hörde kyrkvaktmästar- och klockaruppgifter. Förekom under medeltiden bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot.
Det ursprungliga ordet för böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Hälsningsformeln i protokollet i ett medeltida diplom. Salutatio var inte obligatorisk, ibland saknas den helt.
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Under medeltiden en typ av allmänning som ofta ägdes av flera byalag gemensamt. I södra Finland var stora allmänningar sällsynta och tillhörde ofta flera byalag gemensamt. Eftersom solskiftet hade införts i Egentliga Finland redan under medeltiden påminde samfälligheterna där om motsvarigheterna i Uppland.
En av Mälardalens viktigaste vintermarknader som hölls i Strängnäs i anslutning till första söndagen i fastan. Ledungen skulle utlysas på samtinget. Marknaden växte ursprungligen upp vid sidan av en tingsförsamling.
Den del av av texten i ett medeltida diplom som innehåller uppgifter om straffhot. Sanction kunde placeras in på flera ställen i diplomet, men efter 1200-talets slut placerades den vanligen efter corroboratio. Sanction kunde vara uppbyggd av tre delar: först straffet för dem som sätter sig upp mot diplomet, sedan hotet av dylika personer och till sist belöningen.
Benämning som har använts om Magnus Erikssons landslag omkring 1500.
Benämning på skattehare som ibland under 1500-talet användes i Karelen. Benämningen uppstod förmodligen därför att överlämnades omkring Martinsdagen.
Sedel, mindre pergamentstycke eller pappersbit med notat, gärna fäst eller bifogat till register eller jordeböcker. Enklare diplom kan också ha liknande lappar fastsatta i underkanten.
Medeltida skolelev.
Skolmästare, tjänst inom det medeltida domkapitlet. Tjänsten var organisatoriskt placerad under prelaterna men betraktades dock som en högre tjänst. Innehavaren var vanligen kapitelledamot. Scholasticus skulle övervaka verksamheten i stiftets undervisningsväsen och katedralskola. Under senmedeltiden förmedlade han inte själv undervisning. Han hade rätt att uppbära en del av elevernas skolavgifter.
Biskopsval som domkapitlet avgör genom omröstning.
Medeltida tjänst bland kanslipersonalen med oklar avgränsning. År 1307 hade hertigarna en secretarius, men ingen kansler. I ett pass från Flandern förekommer en sécrétaire hos kung Magnus 1334. År 1347 förekom två secretarius hos kungen. Titeln förekom också under 1400-talet men med okänd spridning. I Gustav Vasas kansli gavs titeln secretarius åt personer som var helt klart överställda vanliga skrivare. År 1524 titulerades stadsskrivaren i Stockholm secretarius.
Den period under vilken biskopsstolen i ett stift var ledig. Förvaltningen skulle då skötas av domkapitlet och vid försummelser kunde ärkebiskopen tillsätta en administrator.
Oskriven lag, närmast rättsregel som vilar på hävdvunnen sed och som allmänt omfattas av folket, domstolar och myndigheter som rättsligt giltig. Termen används också om sammanfattningen av den rättspraxis genom vilken dylika rättsregler uppkommer. Sedvanerätten gavs lika stor vikt som lagarna fram till 1734 års lag.
Sigill, i synnerhet om en furstes, ett rikes eller en stads officiella sigill, ibland också om det mindre sigill som i synnerhet under medeltiden trycktes på baksidan av ett större sigill.
Medlem av det andliga ståndet som levde i världen. Dit hörde bl.a. sockenpräster.
De fem avgifter som en electus eller blivande abbot skulle avlägga förutom huvudavgiften, för att få påvens provisionsbulla på sitt ämbete. Fyra avgifter erlades till påven och en till kardinalkollegiets underordnade tjänstemän. Storleken på varje avgift var en andel av kardinalkollegiets servitium commune.
Ursprungligen frivilliga, från 1200-talet obligatoriska avgifter som erlades av abbotar och biskopar till påven innan de mottog provisionsbullan. Avgifterna bestod av servitium commune och fem servitia minuta. Löften om betalning infördes i de påvliga obligationsregistren. Normalt erlades betalningen i två terminer med ett halvt eller ett helt års mellanrum. Överträdelser bestraffades med bannlysning och suspension. En efterträdare måste förbinda sig att betala föregångarens resterande belopp. Under senmedeltiden växte restantierna och många ansökte om dispens. Åbo stift värderades till 400 gyllen.
Den huvudavgift som en nyvald electus eller abbot skulle erlägga till påvestolen för bekräftelsen av valet. Hälften av avgiften tillkom påven och hälften kardinalkollegiet, vars medlemmar fördelade den mellan sig. Förutom huvudavgiften skulle man betala fem servitia minuta.
Inskränkning i en ägares dispositionsrätt över en fastighet till förmån för ägaren av en annan fastighet. Giltigt servitut förutsätter att rättigheten är till stadigvarande nytta för fastigheten. Termen recipierades från romerska rätten på 1800-talet. Servitutliknande rättigheter omtalas dock redan i svenska medeltidslagar och medeltidsurkunder, huvudsakligen gällande utfartsväg från gård eller nybyggares rätt till bete för sina kreatur och nyttjande av annans skog till husbehov.
Märke på försegling (av till exempel brev) eller som kännetecken använt stämpelmärke (för till exempel en stad eller myndighet) som betecknar stämplarens rättigheter (privilegier). Det förra kallas öppet (volant) sigill, det senare stadssigill. De medeltida städerna hade egna sigillstampar med vilka viktiga handlingar bekräftades. Sigillen var föregångare till stadsvapnen från 1600-talet.
I forskningen benämning på från 1200- och 1300-talet till 1500-talet uppkomna landskap med självstyre, egen förvaltning och ett landskapssigill. Dessa samlades årligen till gemensamma landskapsting. De utgjordes ursprungligen av Egentliga Finland, Nyland, Tavastehus, Satakunta och Åland. I slutet av medeltiden var de åtta till antalet, förutom de ovanstående också Savolax (1475), Österbotten och Karelen.
Person som hänger sitt sigill under en handling. Efter 1250 börjar uppgifter om sigillanter att lämnas i brevtexten. Ännu senare förekommer det att personer som inte omnämnts har beseglat dokumentet. Det förekommer dock också att personer som omnämns i brevtexten inte beseglat den. Brevutfärdarna eller vittnena behöver inte personligen under medeltiden ha varit närvarande då brevet utfärdades. Beseglingen gjordes ofta senare.
Beseglingsformel. Sigillatio ingår som ett element i eschatokollet i ett medeltida diplom.
Ämbetsman av hög rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Beteckning för det domsigill som konungen som högsta rättsinstans under medeltiden och 1500-talet fäste på räfstetingsdomar och andra juridiskt bindande dokument och som i sig fastställde dokumentets giltighet.
Den i Norden viktigaste typen av urkund. Under medeltiden kunde var och en skaffa sig sigill men det förekom ändå en uppfattning om att vissa sigill var autentiska. Det innebar att de ägde allmän beviskraft också i ärenden som inte direkt berörde sigillanten. I vissa fall jämställdes underskriften med sigillet. I synnerhet kungliga och furstliga personer, världsliga ämbetsmän, biskopar, domkapitel, kloster och städer uppträdde som sigillanter i för dem helt främmande sammanhang.
Söndagen efter Jakobsdagen den 25 juli. Då firades traditionellt en fångstfest vid Kukkolankoski i Torneälv. Fångstlaget utbjöd hela fångsten till gemensam utspisning. På festen var i allmänhet också representanter för överheten närvarande.
Skyldighet för gästande köpmän att vid införsel växla silver i svenskt mynt med ett avdrag. Enligt Olaus Petri hade de gästande köpmännen under Magnus Erikssons tid en skyldighet att, vid import av varor till ett värde av 40 mark, växla ut en lödig mark silver mot 4½ mark penningar i svenskt mynt.
Importavgift som skulle erläggas i silver. Silvertull är tidigast känd i Sverige från 1300-talet. Varje borgare som införde specerier skulle för varje varuvärde om 40 mk avlägga till myntverket en avgift på 1 mark lödig silver och därför erhålla 4½ mark. År 1453 stadgades att alla som importerade utrikes gods till Stockholm, Kalmar, Söderköping och Åbo skulle för varje fyrtio marks värde till myntverket i respektive stad lämna en lödig mark silver senast 14 dagar efter importen.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Handel med andliga ämbeten och kyrkliga vigningar.
Äldre benämning på hospital eller lasarett eller enklare och mindre sjukhus i en församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Tid om sju dygn. Termen förekom i vissa landskapslagar i olika sammanhang som en bestämd frist i rättslivet.
Medeltida inrättning som kunde ha proventfolk men inte intog fattiga. I stället utövade den barmhärtighet bland stadens fattiga husmän och kvinnor. Själagårdarna skilde sig från helgeandshusen såtillvida att de inte hade självständiga kapell utan var anslutna till själaaltaret i en stadskyrka. I Stockholms själagård utdelade på 1400-talet föreståndaren varje söndag en allmosa till 60 fattiga, gav dem ett fritt bad varje månad och en måltid vid den årliga festen för alla kristna själar.
Allmänt: offergåva till kyrkan som givits till fördel för den egna eller någon annans frälsning. I landskapslagarna betecknade själagåva också prästens rätt till vissa avgifter efter den döde. Donationer av jord var strängt reglerade.
Märke (eller målad fläck) till ledning för sjöfarten. Någon form av märken torde ha funnits under medeltiden längs farleden från Danmark till Reval. En kvastprick från 1400-talet finns avbildad i S:t Marie kyrka i Egentliga Finland. Gustav Vasa beodrade fogdarna 1550 att sätta upp sjömärken i vardera ändan av ett långt grund eller en långsträckt grynna.
Det tiondespannmål vars belopp hade beräknats genom att man räknade skylarna på åkern. Från början av 1600-talet fixerades tiondespannmålen till ett bestämt belopp, oberoende av om skörden var god eller dålig. Under 1700–1800-talet avsåg man med skafttionde tydligen ännu växande (oskördat) spannmålstionde.
Offentligt organiserad drevjakt på varg, björn eller räv. Skalljakt på bestämda tider förekom i vissa landskapslagar och i landslagarna. Varje bonde, kreatursägare inklusive präster och frälsemän i ett härad eller fjärding skulle delta. I Kristoffers landslag gjordes skillnad mellan nätskall och varggårdaskall. Deltagarna i nätskall var skyldiga att hålla en viss mängd nät. Skalljakt är belagd i Finland från mitten av 1500-talet, men har säkerligen också förekommit tidigare. Skyldigheten att delta i jakten reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664. Jakterna organiserades av jaktfogden. Då introducerades också skottpeng på nedlagda skadedjur. Den obligatoriska skyldigheten att delta i drevjakterna avskaffades 1868.
Ställning där man kedjade fast delinkventen vid prygelstraff. I de medeltida källorna användes inte termen skampåle. Skampålen användes också för offentligt utställande. Tredskande arbetare som inte nöjde sig med den fastställda dagspenningen kedjades fast från morgonen till kvällen.
Straff som genom skymflig behandling av brottslingen avsåg att framkalla psykiskt lidande. De var i regel offentliga och en stor del av dem utdömdes för sedlighetsbrott.
Kollegium för studenter från Skara i Sorbonne. Mycket litet är känt om Skarakollegiets verksamhet. Biskop Brynolph Algotsson kan ha varit en drivande kraft. Kollegiets hus var fallfärdigt 1407 och övergavs några årtionden senare.
Befattning i den medeltida staden. Innehavaren skötte uppgifter inom renhållningen.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller juridisk person att betala en avgift åt staten eller annan offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Handling som innehåller förteckningar över skatten. Termen är belagd i Sverige 1488. Den enda medeltida kända skatteboken är dock den förkomna Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den var upplagd länsvis och innehöll uppgifter om skatter, både för landsbygden och i städerna, skattebönder, krono- och landbönder samt frälsemän. Den första samlade översikten över rikets inkomster upprättades i början av 1530-talet.
Den årliga grundskatt (ränta) som en självägande bonde med bördsrätt till sitt skattehemman årligen betalade till en frälseman (adelsman) i stället för till kronan fram till 1789. Kronan hade donerat skatten till frälsemannen.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
(Före 1900-talet) ägare av ett lappskattehemman.
Skatteenhet, som i några finska landskap utgjorde grunden för uppbörden eller betalningen av vissa grundskatter (jordskatter) under senmedeltiden och ännu därefter. Skattmarken eller delar av sådana omtalas fr.o.m. förra hälften av 1300-talet.
Under medeltiden tjänstgjorde en skeppare på de kungliga, riksföreståndarnas och stormännens skepp. Han hade kommandot över båtsmännen eller matroserna som skötte segling och manövrering. Skeppshövitsmannen var den egentliga fartygschefen med kommandot över krigsfolket ombord.
Avgift som erlades i samband med skeppsfart. Skeppsavgifter omtalades i ett privilegiebrev på Gotland 1225, enligt vilken en kyrkas grundläggningsfond tillkommit genom uppburna avgifter av tyska skepp i Visby. På 1300-talet skulle utländska skepp i svenska hamnar växla svenskt mynt mot en avgift. Passageavgifter uppbars vid Älvsborg, Stockholm och Stegeborg. På 1500-talet skulle skepp i Stockholm betala hamnavgifter.
Benämning på ett rustningsdistrikt inom den medeltida ledungen. De svenska landskapen vid Östersjön och Mälaren var indelade i skeppslag, med skyldighet att ställa ett skepp till kungens förfogande. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor och på vissa ställen i åror, vilka skulle ställa upp med en beväpnad roddare. Skeppslagen var även i många områden tingslag och benämningen har i denna judiciella betydelse fortlevt i en del områden.
Domstol i skärgården utanför Stockholm (Roslagen) som hanterade mål rörande skeppslagen. Någon skeppslagsrätt torde inte ha funnits i Finland.
Under medeltiden dels den proviant som vid utrodd skulle bäras till ledungsskeppet, dels den utgärd som skulle föras till kungens visthus i husabyn, i det fall att utrodd inte hade utlysts. Från mitten av 1300-talet blev skeppsvisten en årlig laga utskyld och i slutet av medeltiden en stående skatt.
Soldat utrustad med skidor för vinterstrider. Det tidigaste omnämnandet var vintern 1555 då karelska gränsbönder på skidor deltog i striden vid Joutselkä. Sannolikt går traditionen tillbaka på medeltiden.
Fördelning av arv eller jord och dylikt.
Landbonde som årligen gav jordägaren hälften av den spannmål som blev över när utsädet dragits från skörden. Förutom jordskatten erlade han kreatursskatt för inventarieboskapen samt gengärd.
Gräns mellan hemman inombys.
Systemet att avgöra en tvist eller konflikt genom ett rättsligt utslag. Skiljedomsinstitutet användes av Magnus Eriksson och hans son Erik 1357. Parterna utsåg ett lika antal skiljedomare och om dessa inte kunde komma överens skulle den slutliga domen avkunnas av en särskilt utsedd överman. Systemet utvecklades vidare i Stettinfreden 1570 mellan Sverige och Danmark. Skiljedomsförfarande förekom också i andra tvister.
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Beskattning av pälsdjursfångsten. De kyrkliga avtalsskatteprivilegierna från senare hälften av 1200-talet fastslog att biskopen i Åbo och de lokala kyrkorna uppbar en stor del av sina tillgodohavanden i ekorr- och vitskinn. I tiondeförordningen 1329 för de nordösterbottniska socknarna Salois och Kemi dominerade skinnskatter. Pälsverken blev också i kronobeskattningen en del av skattepersedlarna och den äldsta kronobeskattningen i Savolax baserades nästan helt på erämarkshushållningen. I södra och västra Finland förvandlades de flesta till jordskatter under 1400-talet, och på 1550-talet levde erämarkshushållningen ställvis kvar huvudsakligen i Lappland och norra Österbotten.
Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område. Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Organiserat skjutsväsen förekom under medeltiden endast för kungens räkning. Bönderna och städernas borgare var enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skyldiga att ställa gratis hästar till förfogande när kungen eller någon person med kungligt hästbrev färdades genom landet. Rättaren skulle låta en läskunnig präst kontrollera hästbrevet och fördela bördan rättvist mellan bönderna. Vid kusten eller i insjötrakterna skulle socknarna underhålla en skjutsbåt. På Åland gick tre tridungar samman om att underhålla en egen ferie. I Finland sköttes administrationen av länsmännen, ställvis av speciella skjutsnempnare.
Ett enskilt hemmans andel i byns eller skifteslagets tillfälligt uppdelade allmänningsskog.
Ödemarkslott i erämark, omtalades i flera medeltida urkunder. Fastän de medeltida skifteslagens gemensamma hemskogar förblev odelade ända till storskiftet förekom tillfälliga skiften redan under medeltiden.
Sammanslutning som upptog latinskolornas elever som medlemmar och stödde dem materiellt. Skolgillen tilläts i Sverige på provinsialkonsiliet i Söderköping 1441 i enlighet med Baselkonsiliets statuter. Konkreta exempel från Sverige är inte kända.
Sigill som användes av en medeltida skola. De flesta skolor torde ha haft egna sigill. Endast få svenska skolsigill är kända. De hade ofta skolsymbolerna ris och färla som dekorationselement.
Benämning på medeltida räkenskapsbok som innehåller uppgifter om erläggande och förvaltning av skattemedel. I skotteböckerna antecknades de skattepliktiga borgarna efter bostad och de utgjorde därför en typ av föregångare till adressböcker. Skotteböcker förda i de finska städerna har inte bevarats.
Benämning på skottman i Stockholm. Antalet skottherrar där var fyra. Två representerade menigheten och två var rådmän. De senare var vanligen föregående års rättafogdar. Skottherrarna utsågs för ett år i taget och ansvarade för skatteuppbörden.
I den medeltida staden de personer som stod i spetsen för menighetens representanter. De var vanligen två eller fyra till antalet. Skottmännen valdes för ett år. En av dem var rådman och den andra representerade menigheten.
Skattemedel som erlades i städerna under medeltiden. Skottet uppbars av skottherren och förvarades i skotthuset. Beräkningsgrunderna för skottet är oklara. Eventuellt utgick det med 4 procent på den beskattade hantverkarens eller köpmannens rörelsekapital. Intäkterna redovisades årligen den 1 maj för borgmästaren.
Skottpremie för dem som efter 1647 dödade vissa slag av rovdjur utan skallgång. Skottpenningen betalades med jägeristatens medel, från 1808 ur länsvisa jaktkassor. Skottpenningen utgick i proportion till antalet skott som avfyrats: högst 12 för björn, 9 för lo och 6 för varg. Under senmedeltiden betalades skottpenning endast för varg, från 1647 även för björn och från 1734 ytterligare räv och vissa rovfåglar. År 1868 stadgades om skottpeng på varg och järv. Systemet kulminerade 1898–1916. Penningförsämringen efter 1916 minskade värdet på skottpengarna. Skottpeng på säl infördes 1928. I jaktlagen 1934 fastslogs att skottpengar betalades för varg, björn, järv och säl. För Saimenvikaren avskaffades skottpengen 1948.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist, bokhållare och kontorist).
Under senmedeltiden benämning på riksföreståndarnas kansli på Stockholms slott. I Skrivarestugan sköttes konungens korrespondens och övervakades den centrala finansförvaltningen (fataburen). Den var en föregångare till Räkningekammaren och kansliet.
Vers, ramsa eller anteckning som den medeltida skrivaren ofta avslutade sitt kopieringsarbete med. Innehåller ofta datum, skrivarens namn, den person som föranlett arbetet, en from önskan eller en skämtsam vers.
Benämning på förtullning av varor under medeltiden. Enligt Magnus Erikssons stadslag var gäster skyldiga att låta skriva in sitt gods i klädeshuset före försäljningen för beräkning av tullavgift. I slutet av medeltiden gjordes detta i särskilda tullbodar. Det gods som gäster och byamän inte kunde sälja hade de rätt att saklöst föra bort igen, såvida det inte var fråga om livsmedel.
Rättsuttryck som i medeltidsrätten förekom i samband med kungens domsrätt. Kungens rätt bestod av befogenheten att uppta domar som i materiellt avseende var behäftade med brister eller felaktigheter. Den kungliga befogenheten utvecklades genom fullmakten för den nyinrättade hovrätten i Stockholm 1614. Kungens rätt att bryta skrocksocken var också en förutsättning för inrättningen av institutet beneficium revisionis 1615.
Person anställd vid ett myntverk. Skrodmästaren skötte förmodligen myntmetallens preparering till bandform.
Intressebevakande organisation för utövare av ett eller flera närstående hantverk eller yrken i en stad. Skrået leddes av en ålderman. Enligt en särskild stadga eller ordning hade varje skrå såväl speciella privilegier som vissa förpliktelser beträffande yrkesutövningen. Skrået valde även representanter till stadens styrelse och olika förtroendeorgan. Skråväsendet avskaffades i Finland 1809, i Sverige 1846.
Handling genom vilken kungens beskydd utsträcktes till en namngiven person, grupp eller institution. I Sverige utfärdades kungliga skyddsbrev sedan slutet av 1100-talet. Förebilden utgjordes förmodligen av påvliga skyddsbrev. De äldsta gällde kloster och senare (från 1358) blev det vanligt att utfärda skyddsbrev för städer. Under unionstiden utfärdades skyddsbrev också av riksföreståndarna.
Besiktning av hantverksprodukter och tillfället då besiktingen utfördes.
Tidigast en enskild nyttjomark som utmärkts med märken som var inhuggna i träd; ett stycke utmark som var beläget långt från byn och där ägaren bedrev jakt och fiske. Där kunde också finnas svedjeland och naturängar. Under 1400-talet var sådana utmarker begränsade av rår. Under 1500-talet blev ”skåra” en kameral term och betecknade en utmark av en viss storlek.
Ämbetsman med uppgifter som gällde kronouppbörden bland skäribönderna som erlade specialskatter. Skärifogden är belagd år 1542 i Raseborgs län.
Skärgårdsbo som skattade för annan utkomst än vanliga bondenäringar.
Adelsdiplom eller brev på rättighet att bära adlig hjälm och sköld i bemärkelsen att upphöja en person till adlig värdighet. Sköldebrev innebar ett ärftligt adelskap och förekom från 1420. I brevet avbildades och avmålades den heraldiska vapenbilden. Det fanns frälsemän som saknade sköldemärke och sköldemärke fördes i några fall av borgare utan frälsefrihet. Under 1600-talet godkände det svenska riddarhuset endast sköldebrev som bevis för att en ätt tillhörde brevadeln. Efter 1689 innebar sköldebrev erläggande av avancementspenningar.
Det fullständiga innehållet i en vapensköld, beteckning på de bilder som finns på vapenskölden i ett heraldiskt vapen.
Medeltida laga bekräftelse på överlåtelse av egendom som då den sköttes av innehavaren övergick i dennes ägo. Den symboliska rättshandlingen gick ut på att överlåtaren av fast egendom lade en torva av jord i mottagarens sköte eller kappa.Skötning förekom ofta i fråga om gemensam överlåtelse av privatägd jord till kyrkan för uppförande av kyrka eller prästbol. Termen användes också om egendom som hade uppstått på sådant sätt.
Den vinst som myntutgivaren, i egenskap av monopolinnehavare, kan få ut av myntningen, i vidsträckt betydelse skillnaden mellan ett mynts metallvärde och det värde som samma mynt fått av myntutgivaren.
Under svenska tiden om kronans befallningsman på kungligt slott, särskilt sådan som hade uppgifter som motsvarade en slottsfogdes. Under autonoma tiden var ”slottsbefallningsman” en tjänstebeteckning för den person som ansvarade för byggnaderna i ett länsfängelse som var inrymt i ett gammalt slott, närmast Åbo och Tavastehus slott.
Under 1300–1500-talen benämning på fogde som verkade som konungens befallningsman i ett slottsfogdedöme i utbyte mot att han fick indriva slottsfogderänta som lön. Under 1600–1700-talen statlig ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
Under medeltiden soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Som grundbetydelse de förpliktelser eller löften som mottagaren av ett slottslän gav sin länsherre. Benämningen kom också att användas i betydelse innehavet av eller befälet över ett slottslän. Slottslovens betydelse växte under senmedeltiden efter att majoriteten av rikets uppbörd från början av 1300-talet koncentrerades till borgarna. I händelse av länsherrens död blev det avgörande till vem länsinnehavaren hade förbundit sig att överlämna länet. För att förhindra att slottsbefälhavaren bröt sitt löfte avkrävde man också ofta löften av andra medlemmar av slottsbesättningen.
Under 1200–1400-talen benämning på förläning med en borg eller en befäst ort som centralort. Förläningsinnehavaren kunde antingen förestå slottslänet själv eller låta en slottsfogde sköta förvaltningen. Under 1300-talet indelades Finland i nio slottslän: Åbo (Egentliga Finland), Kastelholm (Åland), Kumo gård (Satakunta och Västra Tavastland), Tavastehus (Centrala Tavastland), Korsholm (Österbotten), Raseborg (Västra Nyland), Borgå (Östra Nyland), Viborg (Karelen) och Nyslott (Savolax). Slottslänen behölls intakta fram till regeringsformen 1634 och instruktionen för landshövdingeämbetet 1635.
Beteckning för vissa mindre avgifter inom kronans beskattning. Uttrycket förekom i denna betydelse i vissa av Gustav Vasas brev. Uttrycket är också belagt i Vadstena klosters jordeböcker och avsåg de mindre persedlar som skulle utgå från socknarna nära Vadstena huvudgård och i närheten av klostrets intäktsgårdar i Linköping och Söderköping.
Fäskatt som på den svenska rättens område innebar 1 penning i mynt för vart lamm och 2 för var kalv.
Medeltida mått på åkerareal. Vanligen utgjorde 36 snesland ett örtugland. Sneslandet kunde dock variera i storlek.
Följeslagare, en vald delegat som deltog i dominikanordens generalkapitel.
Det landområde inom en socken vilket inte tillhörde någon enskild gård utan ägdes och förvaltades gemensamt av socknens byalag. Gränserna fastställdes i samband med storskiftet och byalagens andelar fixerades utgående från mantal. Överloppsjorden tillföll då kronan.
Förtroendeman under medeltiden, med ansvar för socknens förvaltning och rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
Medeltida sammanslutning som hade sitt säte på landsbygden. Sockengillena tycks ofta ha blivit anlagda på handelsplatser på landsbygden. De flesta förekom i socknarna längs Kumo älv. Deras existens är huvudsakligen belagd genom ortsnamn. I övriga delar av Finland är gillen endast kända genom Kirkesunds gillestuga i Kimito och S:t Knutsgillet på Åland.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
Skog som gemensamt ägdes av en socken. I Finland förekom sockenskog bara i Egentliga Finland. Ägandeformen hade förmodligen ett medeltida ursprung. Under 1500- och 1600-talen fanns fem sockenskogar i Masku härad. Alla besuttna bönder hade del i ägandet av sockenskogarna. Avverkning för försäljning, svedjebruk och mulbete var förbjudet. Senare uppfördes torp och backstugor i skogarna. Uppdelningen av sockenskogarna lämnades ofta utanför storskiftet. Några skiftades först i slutet av 1800-talet.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Under medeltiden benämning på de lokala ting som hölls enskilt för en viss socken och där socknens administrativa, kamerala och rättsliga ärenden behandlades av gemene man. Sockentinget ersattes så småningom (från och med 1400-talet) av sockenstämma och häradsrätt.
Benämning på tjänsteman i judiciella eller fiskala uppgifter hos konungen eller en biskop under medeltiden. Socknaren beivrade förseelser och drev in böter, obetalda skatter och avgifter m.m. På vissa håll var socknare en motsvarighet till länsman.
Skattehemman av bästa åkerjord, vars räntor under medeltiden gick till ett kalendegille och som efter reformationen blev en löneförmån åt någon av det tidigare kalendegillets präster.
I landskapslagarna förekommande benämning på jordskifte som följde solbanan (väderstrecken). Termen används dock ofta synonymt med tegskifte, i Västgötalagen med odalskifte. Landskapslagarnas definition av solskifte är varierande och i Hälsingelagen som tillämpades i Finland saknades solskifte helt och hållet. Hur skiftet skulle gå till reglerades inte. Man har antagit att hustomten låg utanför det som skulle skiftas. Den skulle hemmansägaren märka med råmärken. Hustomtens läge angående väderstrecken påverkade dock hurdana tegar gården fick. En tomt på södersluttning fick soliga tegar, en tomt mot norr, tegar mot norr. Ett lagligt verkställt solskifte fick inte rivas upp utan alla delägares samtycke.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid S:t Olof, den 29 juli. Uppdelningen i sommar- och vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Systrar i ett nunnekloster vilka stod utanför konventet. De var direkt underställda abbedissan och arbetade i klostrets hjonagård.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens uppgift var att kontrollera mått och måttredskap. De godkända måtten och redskapen skulle sedan förses med stadens märke.
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Från medeltiden fram till 1800-talet benämning på ställe, plats.
Den medeltida staden hade vanligen två byggmästare som ansvarade för underhåll och uppförande av nya byggnader. Om det förekom större byggnadsföretag utsågs ofta fler än två byggmästare.
Varje medeltida stads kopia av stadslagen. Lagboken förvarades i en kista tillsammans med stadens sigill och privilegier. Den upplästes en gång om året, och var och en hade rätt att mot en avgift få lagens innehåll i en rättsfråga uppläst för sig.
Tjänsteman i staden som omnämndes i stadslagen. En sådan stadstjänare fanns under 1500-talet både i Viborg och i Åbo. Med tanke på ordet sven (ung man, oerfaren, yngling) måste han eventuellt vara ogift.
Från medeltiden ett rådgivande utskott i en del städer, bestående av förtroendemän som representerade det burskapsägande borgerskapet. Stadens äldste kompletterade stadens råd. På 1700-talet blev stadens äldste en remissinstans för magistraten och övertog överläggningarna mellan magistrat och borgerskap från rådstugorna. I Åbo tillsattes i mitten av 1670-talet stadens äldste, även kallat de äldstes råd, eller de tjugofyras råd. Antalet medlemmar varierade mellan 22 och 25 och starkast representerade var handlandena. Man kunde be om de äldstes åsikt då det gällde val av stadsfunktionärer och präster, de granskade stadens räkenskaper och (från 1689) övervakade de medel som användes för underhållet av offentliga byggnader. Från 1693 deltog stadens äldste i behandlingen av ansökningar om burskap. De skötte taxeringen tillsammans med magistraten och behandlade skattebesvär. På andra håll, till exempel i Viborg, hade stadens äldste en oklarare roll, men de förekom senare även i en del av städerna i Gamla Finland.
Benämning på en överenskommelse om erläggandet av en fixerad skatteprestation, vanligen mellan kronan och en eller flera skattebetalare.
Församling som betalade census. Mestadels bestod avgiften av pengar eller smör, ibland spannmål eller fisk. Avgiften utgjorde en förhållandevis liten del av en kyrkoherdes inkomster.
Bonde som betalade en bestämd summa i skatt (stadgeränta) till kronan för det hemman han brukade, i stället för att betala skatt efter skattetal. Ursprungligen var stadgebönderna nybyggare på allmänningsjord. Stadgebönder förekom i norra Tavastland från och med 1300-talet. Benämningen förekom också i norra Savolax och i Österbotten på 1500-talet, fram till 1657. Så småningom började stadgebönderna uppfattas som kronobönder, och formellt likställdes de 1724.
Avgift i lax som på 1500-talet förekom i Kemi. Skatten hörde under medeltiden till de kyrkliga skatterna och hade pålagts av biskopen för att bönderna skulle få använda sina nät om söndagarna. Den indrogs senast 1548 till kronan.
Medeltida skatteform som innebar att en grupp bönder i exempelvis en socken eller ett härad kollektivt utgjorde en viss avgift, ofta fastställd i en viss vara. Också tiondet kunde betalas som stadgeskatt. Skatteformen innebar att kronan inte kontrollerade de enskilda hemmanens prestationsförmåga.
Dombok i vilken de domar som avkunnades i rådhuset antecknades.
Häkte underhållet av en stad, avsett som förvaringsställe för brottsmisstänkta under rättegången vid stadens domstol och för korta fängelsestraff, ursprungligen fängelse på vatten och bröd. Stdsfängelser stadgades redan under svenska tiden i stadslagen och 1798. År 1889 blev stadsfängelset en statlig fängelseinrättning under länsfängelset.
Källarförråd som ägdes av en stad. Staden hade efter 1619 rätt att för sin räkning införa en viss mängd vin tullfritt. Vinet kunde antingen säljas från stadskällaren eller av särskilda vintappare.
Med stadslagen avsågs Magnus Erikssons stadslag som gällde i städerna i delar av Gamla Finland som Sverige avträtt 1721, men som senare till vissa delar ersattes av 1734 års lag. Stadslagen ingick i beteckningen gamla lagen, som började användas i Gamla Finland 1742.
Rätt som gäller städer. Ursprungligen allmän rätt för samtliga städer i svenska riket, stadslag, införd i Finland under senare hälften av 1300-talet och upphävd med 1734 års lag. Därefter har termen använts närmast i betydelsen allmän domstol eller rättsskipning i stad.
Det sigill som den medeltida staden använde för att bekräfta sina handlingar. Emblemet i de sex finska medeltida städerna är en bokstav. I Borgå och Viborgs stadssigill är emblemet dessutom placerat i en sköld. Det äldsta bevarade finska stadssigillet är för Åbo och det är belagt från 1309.
Skatt som städerna årligen betalade till kronan.
Skola som förmodligen fanns i många medeltida städer. I Åbo var den antagligen förenad med katedralskolan. I Viborg nämndes en skolmästare 1409. Förmodligen motsvarade stadsskolan katedralskolans lägre klasser. Skolan i Raumo besöktes av Martin Skytte och var eventuellt knuten till franciskanklostret. Åren 1540–1541 sköttes den av stadens kyrkoherde. I Borgå omnämndes en skolmästare 1545. Från det medeltida Ulvsby är ingen skola känd. En skolmästare omnämndes i Björneborg 1555.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som lagläsare biträda vid handläggningen av rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Förvaltningsorganen för ett självständigt stadssamfund. I Sverige finns uppgifter om städernas styrelse från 1200-talet. I Finland omtalas Åbo som stad första gången 1309. Borgmästare och rådstugurätt omtalas 1324. Den centrala dömande myndigheten i den medeltida staden var rådet, som också hade administrativa befogenheter. Rådet ombildades under början av 1600-talet till magistraten, som med stöd av stadslagen utgjorde det beslutande och verkställande organet i svenska och finländska städer fram till 1900-talets mitt, varefter den beslutande makten stegvis övergick till stadsfullmäktige. Stadsstyrelsen väljs av stadsfullmäktige. Den motsvaras i kommunerna av kommunstyrelsen.
Rättslig sammankomst i städerna som förekom redan före de äldsta medeltidslagarna. I Birka leddes stadstinget av kungen personligen eller av dennes ställföreträdare, men besluten fattades av menigheten. Synnerligen viktiga beslut skulle dessutom underställas ett annat ting i en annan del av riket. På 1200-talet blev bytinget stadens domstol. Fogdens och rådmännens dom avkunnades på allmänt byting. I Magnus Erikssons stadslag förekommer byamotet endast på ett ställe.
Under medeltiden hos konung, biskop eller storman anställd person som ursprungligen hade uppsyn över stallet och hästarna. Benämningen användes särskilt om sådan (hög) person inom hirden som utöver ovan nämnda funktion också skötte konungens resor, föredrog hirdens angelägenheter inför konungen, var befälhavare för krigsmakten till lands m.m. ”Stallare” ersattes på 1200-talet av ”marsk”.
Korstol. Korstolen var förbehållen innehavaren av ett visst ämbete inom domkapitlet. Den hade en ceremoniell betydelse vid installationen av nya kormedlemmar.
Säte i koret, en av domkapitelmedlemmarnas viktigaste rättigheter.
Innebär att en bestämd handel eller vissa varor dirigerades till en viss handelsplats. Magnus Erikssons stadslag fastslog att ”alla köp skall göras i staden”. Reellt innebar detta en stapelrätt. I litteraturen används oftast termerna handelstvång eller förbud mot landsköp. Det bottniska stapeltvånget hade sitt ursprung i Magnus Erikssons stadslag som slog fast att ”[a]lla män från Finland, utom Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsningland eller Gästrikland skall ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm”.
Bestämmelse, föreskrift eller stadga inom ett enskilt rättsområde.
Bestämmelser som utfärdats av ett domkapitel.
I Norden ofta benämning på inhemska världsliga stadgar under medeltiden.
Term som huvudsakligen förekommer i kyrklig kanonisk rätt, där den betecknar såväl allmänna som särskilda bestämmelser. Termen användes under medeltiden ofta om bestämmelser som reglerade kyrkolivet, ofta av disciplinär art. De utfärdades av personer som inte innehade hela den lagstiftande makten, som exempelvis biskopar.
Kringvandrande tiggare.
Dödstraff som innebar att den dömde först rådbråkades varefter kroppen fästes på ett hjul som restes upp på en stång. I de yngre svenska landskapslagarna var stegling ett straff för mord och dråp av husbonde. Under senmedeltiden ökade användningen av strafformen men praxis varierade mellan de olika städerna och från tillfälle till tillfälle.
Form av dödsstraff som åtminstone i norska landskapslagar tillämpades vid bestraffning av allmän tjuvnad. I Sverige användes stening vid bestraffning av hustru som begått äktenskapsbrott och för trolldom. Kvinnan skulle då grävas ner och sedan stenas. Som dödsstraff försvann steningen före reformationen.
Medeltida hospital utanför Åbo (Aningais tull). Där vårdades huvudsakligen personer med spetälska. Under hospitalet låg flera enstaka hemman i S:t Maria socken som då hospitalet lades ned genom kungligt brev den 8 november 1650 övergick i antingen Själö hospitals eller Åbo stads ägo.
Bonde som odlade Åbo domkyrkas egendomar i Egentliga Finland. Domkyrkogodsen förvaltades separat från biskopsgodset. Större delen indrogs till kronan 1547 och lades då under samma fogde som förvaltade de flesta kapitelgodsen och andra kyrkolandbor.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. ”Stift” användes om kloster (abbots- eller abbedissestift), kollegiatkapitel eller domkapitel. I Norden användes termen enbart om biskops- eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400-talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet.
Kristen dateringskutym där årets början räknas från den 25 mars (efter vårt nyår). Dateringen infördes i påvebrev 1445 och användes till 1908 då den 1 januari infördes som årets början.
Legoknekt. Benämningen förekom i slutet av 1200-talet.
Äldre benämning på uppsyningsman vid ett stadshäkte, under medeltiden vanligen kallat stockhus. Det är osäkert om benämningen alls förekom i Finland.
Ersättningen för de tjänster som en präst utförde. En egentlig svensk beteckning saknades under medeltiden. I landskapslagarna omtalas i stället ”tillagor” till tionden. Ersättningar framgick tydligast för sista smörjelse och likvaka. I några landskapslagar stadgades att prästen för sitt tionde skulle ge bonden, hans hustru och hans först avlidna barn smörjelsen, men ha 2 öre i ersättning av dem som ej gav tionde. Praxis fortsatte efter reformationen.
Det officiella rymdmåttet för utminutering av drycker, som erkänns av svenska Bjärköarätten och Magnus Erikssons stadslag. Kanna (= 2 stop) uppträdde först i slutet av 1400-talet.
Den tyska tungans ledare på Rhodos inom johannitorden. Storbaillin var samtidigt ordens fortifikationschef.
Johannitordens högsta styresman. Han valdes på livstid bland riddarna av generalkapitlet. I förvaltningen biträddes han av ett råd som bestod av ordens högsta ämbetsmän. Stormästaren och rådet utnämnde priorer, baillier och kommendatorer. Vid behov sände de ut visitatorer.
Den rättsliga påföljden för vissa brott. Under landskapslagarnas tid förekom ännu blodshämnd, men rätten att förverkliga straff överfördes i huvudsak på tinget och i sista hand kungen. Huvudsakligen utdömdes böter. Kroppsstraff, fredlöshet och de flesta dödsstraff hade en viss infamerande karaktär men direkta skamstraff var sällsynta. Böter dominerade också i landslagarna. Dödsstraffen sammanfördes i högmålabalker. Kombinerade kropps- och skamstraff blev vanligare.
Sådant gods som hittats på stranden och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde göra anspråk på. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle två tredjedelar tillfalla konungen och en tredjedel upphittaren. Ägaren hade rätt till sin andel också i det fall att en ägare kunde hittas.
Äganderätt till det som driver i land från havet, oftast vrak, skeppsgods och besättning. Under medeltiden kriminaliserades strandrätten. Upphittarens andel uppfattades som ersättning för arbetet med bärgningen. I slutet av medeltiden blev det hävd att bärgade varor tillföll kungen, om inte ägaren inom år och natt hämtade den.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg. Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten, kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Passagetull som uppbars under Gustav Vasas tid på 1500-talet för passage genom Norrström och Söderström i Stockholm. Förmodligen uppbars redan under medeltiden en avgift vid inloppet till Mälaren, men uppgifter saknas.
Under medeltiden beteckning för nybyggare på kronans allmänning, ofta ett hemman eller nybygge med ärftlig nyttjanderätt. Dessa hemman förekom också efter att fritt övertagade av allmänning började begränsas 1542, särskilt i norra Sverige och i Finland, där nybyggen starkt befrämjades under 1500–1700-talet.
Studerande som var immatrikulerad vid en högskola eller ett universitet. I slutet av 1100-talet började de främmande studenterna vid ett universitet att organisera sig. Bologna fick karaktären av ett studentuniversitet, och när universiteten i Uppsala och Köpenhamn inrättades på 1470-talet tilldelade påven studenterna samma privilegier som i Bologna.
Ekonomiskt understöd i form av kollektstipendium. Studenthjälpen gick till de inom stiftet skickligaste och mest behövande studenterna vid universitetet, särskilt de som studerade vid prästseminariet och som hade utmärkt sig för flit och sedligt leverne.
Dominikanordens allmänna ordenshögskolor. De grundades ofta i anslutning till ett universitet. Till dem kunde de olika provinserna skicka sina studenter för att vinna lektorskompetens eller högre teologiska grader. Enligt generalkapitlets beslut 1505 skulle en sådan skola inrättas i Västerås. Om beslutet verkligen förverkligades blev inrättningen dock kortvarig.
Fullständigt universitet med alla privilegier och skyddsbrev. ”Studium generale” var den vanligaste benämningen på ett universitet under medeltiden.
Dominikankonvent i dess egenskap av utbildningsanstalt. Utbildningen reglerades av ordens stadgar. Verksamheten leddes av en lektor, och eleverna förutsattes redan tidigare ha inhämtat latinets grunder. De bästa eleverna kunde få fortsätta studierna vid någon av ordens fem högskolor.
Hävdvunnen skiftesform enligt vilken jorden fördelades i stycken (mindre än tegar) enligt bördighet och avkastning, inte enligt storlek och läge som vid tegskiftet. Styckeskifte förekom framförallt på Åland och i Sydösterbotten, särskilt på orter där tegskiftet aldrig infördes.
Benämning på befälhavaren på ett ledungsskepp. Under senmedeltiden fanns på de kungliga, på riksföreståndarnas och stormännens krigsskepp vanligen en hövitsman eller skeppshövitsman, en skeppare och en styrman. Styrmannen hade då blivit ett slags mellanting mellan lots och navigationsofficer.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som lots eller långlots på kronans fartyg.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Mätredskap för uppmätning av tegskiftad åker. Stångens längd uttrycktes vanligen i alnar och varierade från by till by, och i en och samma by under olika tider.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från by till by, oftast var den 6 alnar lång. Stångfall var från mitten av 1300-talet också en kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
I landskapslagarna förekommande benämning på tegskifte, syftade på det redskap, en stång, som användes för mätning av jordareal.
Under tegskiftets tid om åker med tegar som blivit uppmätta med stång och fördelats enligt byamålen. Den äldsta uppgiften om stångfallsåker härstammar i Finland från 1332. Gränsen mellan tegarna utgjordes av en djupare råfåra, sällan av diken.
Ämbetstitel för hövitsmannen på Åbo slott samt över Tavastehus och Viborg under 1300-talet, med början från 1343.
Sedan medeltiden domstolens uppmaning till svaranden att svara med anledning av ett käromål eller åtal.
Sedan Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker, riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
I Helsingelagen förekommande term för uppmätning och lagligt övertagande av allmänning för nybygge. Stöttingsmil fastställdes vintertid enligt hur stort område den tilltänkta nybyggaren med kälke hann ringa in och märka ut (med störar) från det solen gick upp till middagen.
Den lägsta av de högre vigningsgraderna för klerus inom den katolska kyrkan. Innocentius III definierade närmare subdiakonens ställning 1198–1216.
Ämbetsman med uppdraget att uppbära den heliga stolens inkomster, medhjälpare till generalkollektor. År 1276 bestämdes att de stora nordiska stiften kunde ha fler än två subkollektorer i varje stift.
Den del av eschatokollet i ett medeltida diplom som anger utställarnas och vittnenas underskrift. Underskrifterna behöver dock inte vara egenhändiga.
Extraordinarie omständigheter vilka kunde föranleda erläggandet av exactiones till en biskop eller på grund av biskoplig auktoritet till någon annan.
Formellt frivillig hjälp eller ynnest som en världslig enhet (person, stad, rike, socken) ger kyrkan. Termen användes huvudsakligen om bidrag till påven eller biskoparna. Den har också använts om frivilligt bidrag till kronan och påvarnas uppmaningar under Avignontiden till ärkebiskopen och hans suffraganer om bidrag.
Avgift som utgjorde hälften av fabrica-tiondena av alla biskopar i ett år inom en kyrkoprovins. Den erlades åt en nyvald ärkebiskop för att bekosta dennes resa till kurian där han skulle få sitt pallium. Avgiften är belagd från den norska och den svenska kyrkoprovinsen. Avgifterna fixerades i Uppsala 1344 för alla kyrkor och präster. Sockenkyrkan gav i allmänhet hälften av vad prästen gav. Suffraganstiften bidrog förmodligen inte till palliehjälpen.
Biträdande kantor; en högre tjänst inom det medeltida domkapitlet, som dock organisatoriskt stod under prelaterna. Innehavaren av tjänsten var ofta kapitelledamot.
Biskop i en kyrkoprovins, som lyder under en ärkebiskop eller en metropolitan och har rösträtt på provinssynoden. Metropolitanbiskopen hade i Norden rätt att stadfästa sina suffraganers val och konsekrera dem.
Under medeltiden sannolikt beteckning för en sockendomare i Finland. Förmodligen var han en av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Upphävande av ett beneficium.
Beteckning för medhjälpare åt en prior i ett dominikankonvent. Han utsågs av priorn.
Det underhåll som en kyrklig ämbetsman under medeltiden behövde för att kunna sköta sina åligganden.
Titel för svenska kungen under medeltiden fram till 1161. Titeln ersattes från 1278 med ”Svears och Götes konung”.
Titel som användes av flera personer i Sverige 1150–1250: Ulf jarl Gamle (omkring 1164), Guttorm jarl (omkring 1167), Birger jarl Brosa (död 1202), Folke jarl (död 1210), Karl jarl Döve (död 1222), Ulf jarl Fase (död 1247?) och Birger jarl (död 1266).
Titel för Sveriges konung från 1278. Tidigare hade den vanliga titeln varit Svea konung. Karl Sverkersson (1161–1167) använde emellertid titeln Rex sveorum et gothorum, eller ”Svears och götars konung”. Från Magnus Ladulås kröning blev titeln Svears och Götes konung den allmänt förekommande. Den ersattes på 1540-talet av ”Sveriges, Götes och Vendes konung”.
Det system enligt vilket tiondena betalades i smör och inte i råg. Systemet har förknippats med de svenska nybyggarna.
I Finland förekommande benämning på tegskifte eller solskifte, i motsats till hävdvunna skiftesformer.
Titel som användes av Magnus Ladulås. År 1255 började Magnus använda sin fars gamla sigill med omskriften ”iunior dux sweorum”. Efter Birger jarls död övertog han Birgers gamla jarladöme som hertigdöme utan faderns maktbefogenheter. Han använde därefter titeln ”Dei gratia dux sveorum”. Magnus blev kung 1275 och utsåg då sin bror Erik till ny hertig. Erik avled dock samma år och någon ny sveahertig utsågs inte.
Benämning som i en viss utsträckning har använts för Magnus Erikssons landslag och Kristoffers landslag.
Titel som innehades av Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y.
Andlig riddarorden bestående av präster, riddare och tjänande bröder som grundades 1202 för att försvara den kristna missionen i Livland. Den lydde under en högmästare och ordens huvudbog låg i Riga. Den uppgick 1237 i Tyska orden.
Ämbetsman i den medeltida staden, vars uppgift var att underhålla bödelssvärdet. Svärdet ägdes av staden.
Befattningsinnehavare i den medeltida staden som ansvarade för tomtmätning. Han uppbar avgift för sina förrättningar. Syllsättare omvaldes vanligen i flere år.
syn
Förfarande som innebar att man genom besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget. Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter. Syn kunde också företas på initiativ av en privatperson, som av- och tillträdessyn mellan jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
Den skriftliga sammanfattningen av en syneförrättning. Synebreven kunde vara av två slag, notitia eller charta. I det första fallet avgav synenämnden en berättelse om vad som förekommit och vilka råmärken som de hade kunnat enas om. I en charta utfärdade en domhavande ett brev, i vilket synenämndens åtgärder och berättelse redovisades varefter man omnämnde tingnämndens och tingsmenighetens gillande av synen och slutligen domhavandes dom om stadfästelse med viteshot.
Officiell benämning på den dom som meddelades av häradsrätten efter en syneförrättning gällande en tvist om rågång, ägogränser eller bolstada skäl; häradssynedom. Synedomar förekom redan under medeltiden och stadgades i jordabalken i 1734 års lag.
Den ersättning som en syneman hade rätt till. Synekosten skulle erläggas av den förlorande parten och det förekom att målsägarna ville undvika syn och nöja sig med målsägandevittnen.
Person som deltog i syneförrättningar och hade rätt till synekost. Ofta var en syneman i praktiken en av häradsrättens nämndemän, i vissa fall en utsocknes nämndeman. Synemännens vittnesmål ansågs ha större beviskraft än målsägandevittnenas.
Den grupp som befullmäktigats att utföra en syneförrättning. Synemännens antal var i regel tolv, men antalet kunde variera. Efter förrättningen skulle synemännen sammanfatta sin åsikt och framföra den på nästa ting. Om målsägaren inte var nöjd skulle han innan synemännen svor sin ed vädja till en högre instans. Synemännens ed bekräftades under senmedeltiden av nämnden på tinget. Synenämndens beslut baserades på majoriteten. I en tolvmannanämnd räckte det med sju synemän. Om majoritet inte kunde uppnås avgjordes saken genom lottning av häradshövdingen.
Under medeltiden det återkommande mötet för prästerskapet i ett katolskt biskopsstift. Mötet omfattade också mässor och tidegärder för att befästa den sakrala gemenskapen. Undervisning gavs genom predikningar och av lärda förkunnare. Biskopen sammanfattade förhandlingarna, och också skriftliga stadgor kunde utfärdas. Prästernas närvaro var obligatorisk och endast det antal som behövdes för själavården fick dispens. Prostarna ansvarade för prästerna i sitt område. Mötet varade i tre dagar och mötesplatsen var domkyrkan i stiftsstaden. Terminen för synoden i Åbo växlade och kan inte fastställas.
Kyrklig partikulärrätt som kompletterade den allmänna kanoniska rätten inom ett stift under medeltiden.
Förordning som stiftats av en biskop under rådgivande medverkan av domkapitlets och vissa av stiftssynodens ledamöter. Bestämmelserna gällde det egna stifttet och stiftades antingen vid en av biskopen sammankallad dioecesansynod, prästmöte eller utanför denna. I vissa fall krävdes domkapitlets bifall. Statututgivningen utgjorde en lokal komplettering av de allmänna kyrkliga bestämmelserna. Stadganden och föreskrifter om praktiskt taget alla olika områden inom kyrkan kunde ingå. Förutom domkapitlets synpunkter kunde underlag också ges av prostarna och prästerskapet i stiftet.
Vittne åt prost när han bevistade synoden. Enligt biskopsstadgarna cirka 1340 skulle varje prost åtföljas av två vittnen vid biskopssynoden.
Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Sämja eller stadga var benämningen på en från medeltiden härstammande beskattningsform som innebar att kronan och en eller flera skattebetalare ingick överenskommelse om erläggande av en fixerad skatteprestation. För bönderna inom ett distrikt som betalade sämje- eller stadgeskatt var det fråga om en kollektiv pålaga som ofta utgick i en enhetlig vara eller i pengar. Sämjebeskattningen avvecklades under de första århundraden av nya tiden.
Benämning som användes under medeltiden och 1500-talet för en frälsemans huvudsäte. Efter mitten av 1500-talet började man använda benämningen säteri.
Kameralt mått som angav skatteböndernas fullsuttenhet. När gärdeindelningen infördes bestod varje gärd av sex bönder. Ursprungligen betecknade sättingen en sjättedel av den skattesumma som gärden bestod av. Så småningom utvecklades en gradering av böndernas inbördes bärkraft och som måttenhet infördes hel- och halvsätting. Termen sätting försvann ur jordeböckerna i början av 1600-talet.

T

Yrkesbeteckning för en officiell skrivare. I Norden hade de påvliga kollektorerna i början fullmakt att utnämna sådana och av den ed som krävdes av dem framgick att upprättandet av kontrakt var en tabellios huvuduppgift. I fullmaktsformulär från 1400-talet är ”tabellio” den officiella beteckningen för en notarius publicus.
Befogenhet inom arvsrätt att utan lottning välja sin andel av arvet som gällde fast egendom på landet. Detta gällde bl.a. broder framför syster eller en arvinge med större arvslott framför en arvinge med mindre arvslott.
Gräns, skiljelinje, ofta om tomtgränser, gräns för privatjordegendom, bymark.
Hemmansskatt, finsk benämning på den svenska prästskattebenämningen ”boskatt” i det medeltida Tavastland. Termen förekommer i en anteckning från 1400-talet.
Samernas vinterboplats. Under medeltiden bodde hela stammen samlad men om sommaren skingrades den och de enskilda familjerna höll sig på sin arvelott.
Accis som i Stockholm och förmodligen också i andra städer under medeltiden betalades för vin.
Benämning på gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.
En bys alla tegar i en viss åker eller äng, också samlingen av de bönder som hade teg(ar) i en dylik åker eller äng.
Benämning på en medeltida skiftesform för disponeringen av åkerjorden i en samfällighet, samt ofta även av de samfällda ängs- och skogsmarkerna. Andra benämningar på denna skiftesform var i Finland solskifte och svenskt skifte. Tegskiftet innebar att hemmanens tidigare separat gärdade åkrar kring bytomten sammanfördes till vanligtvis två stora gärden med ägoblandning som följd. Hemmanen fick sin åkerjord inom gärdena enligt sin andel i byamålet, d.v.s. enligt de kvotandelar som hemmanen hade i byns tillgångar. Vid fördelningen av åkerjorden mätte man med en mätstång ut åt varje hemman smala tegar vilka i fråga om bredden stod i proportion till hemmanets andel av byamålet, medan tegarnas längd inte beaktades. Tegskiftet förekom i Finland från förra hälften av 1300-talet ända till övergången till storskiftet.
Verkheliga dagar då prästerna var förbjudna att välsigna eller celebrera giftermål. Om dagarna stadgades i synodalstatuter enligt kanonisk rätt.
Påskrift på baksidan av ett brev. Under medeltiden kunde dessa vara av tre typer: adress, samtida kanslipåskrift eller arkivpåskrift. Den viktigaste tergala kanslipåskriften var anvisningar för sigillering. Arkivpåskrifterna kunde både vara gjorda i mottagarens arkiv eller i senare ägares arkiv. Dateringarna för dessa varierade från samtida till nutiden.
Gräns. Under medeltiden fanns bestämda tidpunkter då inom- och utomprocessuella rättshandlingar skulle företas. Uttrycket användes för bestämda tidpunkter då en viss process, som exempelvis ett ting, skulle äga rum, men kunde också beteckna en viss tidsrymd.
Härbärge för dominikanbröder med uppgifter på avlägsna orter. Terminarhusen ägdes av konventen och användes huvudsakligen av de bröder som terminerade, det vill säga fullföljde de årliga prediko- och tiggarvandringarna.
Områdesbeteckning som under medeltiden vanligen var synonym med landskap eller folkland.
Tredje orden. Franciskan- och dominikanorden betraktade sina nunnekloster som en separat orden skild från den första, ”prästerliga” orden. Till tredje orden samlades lekmän som inspirerades av ordens grundtankar. Det viktigaste franciskanska tertiarhelgonet, Elisabeth av Thüringen, helgonförklarades 1235 och firades i alla nordiska stift. Tertiarernas betydelse i Norden är mycket litet känd.
Besparing av kontanta medel som mynt eller hacksilver, förekommer som skattfynd redan under förhistorisk tid.
Gåvobrev vars dispositioner trädde i kraft först efter utfärdarens frånfälle. Testamentsrätten reglerades av landskapslagarna och den kanoniska rätten utfärdade regler för de testamenten som utfärdades av präster och biskopar. Rätt att fritt avhända sig avlingejord stadfästes i Magnus Erikssons landslag.
Skattmästare; tjänst som förekom i det medeltida domkapitlet. Tjänsten stod formellt under prelaterna men tillerkändes en högre rang, fastän den inte innebar en formell förmansställning. Tjänsteinnehavaren tillhörde dock vanligen kapitelsledamöterna.
Den avgift som under medeltiden erlades för kyrktagning. Normerande under senmedeltiden blev bestämmelserna i UL som fastslog att prästen av kvinnan skulle erhålla ett öre för ljus. Fattigt folk kunde befrias. Den präst som vägrade kyrktagning skulle betala böter.
Kontrollmärke, ofta av bly, som visade att en tiggare hade rätt att tigga i en viss stad. Tiggarmärkena var ofta försedda med stadens vapen. Tiggarmärken förekom i Danmark under Kristian II:s tid och sådana omtaldes också i en föreskrift rörande stadens fattiga i Stockholm år 1533.
Religiös orden som gjorde ett pricipiellt avkall på innehavet av fast egendom och reguljära intäkter. I stället baserades ekonomin på brödernas arbete och gåvor.
Tiggeri och tiggarnas verksamhet reglerades redan i landskapslagarna. Tiggare hade rätt till kristlig begravning trots att likstolen måste bli minimal. Utländska arbetsföra tiggare som strök omkring skulle enligt ett kungligt brev från 1303 jagas ut ur landet. Kyrkliga statuter 1279 förhöll sig med stor misstänksamhet till främmande kringstrykande präster utan pass eller rekommendationer. Organiserat tiggeri bedrevs av tiggarmunkarna, av fattiga djäknar genom sockengång och av hospitalen.
Skinnmått, vanligen 40 skinn.
Sammankomst för rättsskipning, jurisdiktion. Ursprungligen utövades domsrätten av tingsmenigheten, och tingsordförande avkunnade domen i folkets namn. Sedermera avlöstes tingsmenigheten av tingsvittnen. Domkretsens hövding ledde förhandlingarna. I det medeltida rättsväsendet förekom olika former av ting. De kunde ha olika dignitet som konungsting och landskapsting, vilka var överordnade häradstingen. De kunde också ha särskild kompetens som biskopsting.
Skatt eller pålaga av tillfällig natur som tidvis och på vissa orter uttogs för att bestrida domarens eller hans medhjälpares kostnader i samband med ting, i stället för det fria uppehälle de hade rätt till hos en bonde. Tingsgärd kan ha förekommit också i Finland innan tingsgästningen successivt blev vedertagen efter 1650.
Skatt (särskilt i Roden) som under medeltiden betalades av allmogen som vederlag för befrielse från skyldigheten att delta i ting, från cirka 1350 (Magnus Erikssons landslag) en årlig laga utskyld, vid medeltidens slut en stående skatt som utgick oberoende av utgiftsbehovet.
Person som var kompetent att vittna på ett ting om vad som beslutats på ett ting. I Danmark användes benämningen också om en urkund eller ett intyg över vad som skett på ett ting.
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen, fattighus och hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602) kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller rusthåll samt prebendehemman. Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Regionalt eller länsvist kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad skatt eller avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en avskrift bifogades till tiondelängden.
Den förrättning genom vilken den årliga tiondeavgiften i spannmål för ett hemman fastslogs. Förrättningen skulle övervakas av tionde- eller landsfogden, prosten, kyrkoherden, läns- och fjärdingsmänen samt kyrkornas sexmän. Den årliga skylräkningen och provtröskningarna började på vissa orter redan 1688 ersättas av fasta årliga avgifter. Den egentliga övergången till tiondesättningen skedde i huvudsak under 1700-talet.
Tiondeskatt som per mantal utgick i vete, råg, korn, havre, ärter och bönor vilken ursprungligen bestämdes utifrån hemmanets skördeutfall och uppbars av kronan. Under 1700-talet bestämdes en fast årlig avgift.
I kyrkorätten den bestämda ämbetsställning som en klerk vid en bestämd kyrka blev ordinerad till och som han med hänsyn till beneficium hade rättskrav på. Avsikten med systemet var att undvika kringflackande arbetslösa klerker och säkra en arbetsplats åt varje klerk som blev ordinerad. I Sverige är vigningar för en bestämd sockenkyrka inte kända. Däremot förekom listor på vigningar för bestämda stift.
Romersk-katolsk biskop utan eget stift. Åt en titulärbiskop avdelades ett formellt stift utan troende och stiftsorganisation. Hans titulatur var därför titulärbiskop av [namnet på stiftet]. Benämningen användes också om biträdande biskop i ett stift som behövde flera biskopar.
Förläning där innehavaren varken lämnade någon avgift eller redovisning till kronan. Kronan åtnjöt endast innehavarens tjänst. Förläningsformen var vanlig på kontinenten men relativt sällsynt i Norden. Eftersom tjänsten i regel bestod av kvalificerad krigstjänst och inte var fixerad till sin omfattning var tjänstelänen fördelaktiga för innehavaren.
Grundenheten i hundare. Varje hundare bestod av 96 tolfter. Tolftnamnet är belagt i alla de uppländska folklanden och är i alla fall namnet på en socken. De vanliga sockenkyrkorna kallades tolftkyrkor.
Sockenkyrka i de uppländska folklanden.
Under svenska tiden en titel för varje särskild medlem av nämnd på landsbygden (nämndeman i häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild ed (värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald församling som bestod av tolv män.
Under svenska tiden om ed stadgad i lands- och stadslagen till 1695 för tolv edgärdsmän som styrkte sanningen i den misstänktas påståenden inför domstol. Under svenska tiden var tolvmannaed också en synonym till nämndemannaed.
Vid tegskifte avgränsat (och inhägnat) markområde, på landsbygden i anslutning till ett hemman, i stad bildad efter upprättande av stadsplan. Efter storskiftet avser en tomt en genom styckning bildad självständig fastighet eller del av en fastighet som är bebyggd eller är avsedd att bebyggas.
Före storskiftet, åker som tagits i besittning av ett närliggande hemman. Tomtåkrarnas storlek var troligen inte jämförbar med hemmanens skattetal.
Princip för skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
Rätten att på viss tid och plats bedriva handel, så att våldsbrott på platsen bestraffades hårdare än vanligt. Avsikten var att trygga handelns fortbestånd. Bestämmelser om torgfrid är sällsynta i landskapslagarna. Brytande av torgfrid på förmiddagen jämställdes i Björköarätten med edsöresbrotten mot hem- och kyrkofrid. I Magnus Erikssons stadslag och i stadsprivilegier förkommer uttrycket ”rätt torgdag”.
Förlikningsdomstol i det fria på stadens torg, förekom från medeltiden fram till 1619.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Funktionär i den medeltida staden. Tornväktaren hade bl.a. till uppgift att ringa i och ur vård. Han skulle också slå larm i fall av bränder eller fientliga anfall.
Framtvingad bekännelse inför rätten. Tortyr förekommer ytterst sparsamt i de medeltida landskapslagarna. Få tortyrfall är kända. Olaus Petri varnade delvis för tortyr i sina domarregler. Räkenskaperna i Stockholm upptog några tortyrinstrument 1462.
Folkrättsligt avtal, en överenskommelse mellan folkrättsliga subjekt, huvudsakligen mellan stater. Under medeltiden förekom flera benämningar för traktat.
Rätten att sluta överenskommelser med främmande makter. Under äldre medeltid ingicke detta i regel i statsöverhuvudets mandat, som en del av hans allmänna kompetens att representera sitt rike. När riksrådet växte fram och fick ökad politisk makt blev tidvis riksrådets medgivande nödvändigt. Under interregnum övergick hela traktatkompetensen till riksrådet.
Flyttning i skola från en lägre klass till en högre, inom katolska kyrkan under medeltiden: från saliggjord till helgon.
Byte av biskopsämbete. Ursprungligen betraktades biskopen som förmäld med sitt stift och byte av stift var okanoniskt. Under nordisk senmedeltid blev det vanligt att en biskop promoverades till ärkebiskop. Det förkom också att personer inom klosterväsendet utsågs till biskop. Biskopar och ordensbröder kunde inte väljas i normala biskopsval utan måste få dispens och postuleras av påven.
Bygdelagsenhet som utgjorde en tredjedel av en naturligt avgränsad bygd, som ett landskap. Det medeltida Åland var indelat i tredingar; Saltviks, Finströms och Jomala. Deras uppgifter var att äga mindre allmänningar, att bygga broar och färjor och att turvis ombesörja överskickandet av den årliga skatten till fastlandet. Ännu i början av 1500-talet fördelades skjutsningsskyldigheten på tredingarna. Dessutom utgjorde tredingar rättssamfund med rättsskipning på tredingstingen.
En tredjedel av en socken. Indelningen förekom i en stor del av Satakunta och under tidig medeltid också i delar av Västra Nyland och Egentliga Finland. Ännu under 1500-talet uppbars vissa avgifter enligt tredingen.
Tillsynsman i treding, motsvarighet till fjärdingsman i fjärding.
Dom i tvistemål mot part som utan laga förfall har uteblivit från eller är passiv under rättens sammanträde dit han i vederbörlig ordning har kallats. Tredskodom stadgas redan i landslagen under medeltiden och 1692 samt i 1734 års lag. Sedan självständigheten används termen vanligen i betydelsen dom som ges i ett dispositivt tvistemål av samma orsaker.
Benämning på vissa typer av gärningsmän, förekommer i några landskapslagar. För skamliga gärningar av en viss natur kunde gärningsmannen dömas till rättslöshet samt en bot som ursprungligen var 3 mark silver.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons landslag och i 1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
”Från skatt och tull”, de äldsta bevarade uppgifterna om handelsavgifter. Uttrycket användes i Birger Jarls privilegiebrev till lybska köpmän.
Medeltida socken på Åland. Till de medeltida tridungssocknarna räknades Saltvik, Finnström, Sund, Hammarland, Jomala och Lemland. Föglö och Kumlinge omtalades som självständiga pastorat och skattesocknar först 1540.
Under tidig medeltid var Sverige en blandning av arv- och valrike. Kungen utsågs bland de förnämsta ätterna. För att försäkra sig om att successionen skulle gå till den äldste sonen, började den regerande kungen låta välja denne till kung redan under sin livstid. Det minskade också stormännens möjligheter att ställa villkor till tronpretendenten. Under 1300- och 1400-talen betonades i lagstiftningen Sverige som ett valrike. Kandidaterna skulle då vara kungasöner, så vitt sådana fanns att tillgå. Valprincipen poängterades också i unionsdokumentet från mötet i Kalmar 1397. Arvrikesprincipen infördes först genom Västerås arvförening 1544.
Person anställd för att blåsa trumpet. Trumpetarna var de musiker som i det tidigaste skedet knöts till hovet. Fast anställda trumpetare fanns hos Kristoffer av Bayern. En fast trumpetarkår förekom hos Kristian I. Under det tidigaste skedet hade trumpetarna förmodligen inte någon musikalisk funktion. Deras uppgift var att blåsa till samling och uppbrott vid bestämda tidpunkter på dagen, stå för en del av programpunkterna vid festliga tillfällen samt under krigstider framföra budskap. De omnämndes vanligen som ”kongens trommertere”.
Ofri person. Trälen saknade manhelgd och stod utanför ätten i motsats till en fri person. Han var rättslös i förhållande till sin ägare och dennes familj. Brott begångna mot en träl behandlades som skadegörelse på annans egendom och sonades genom ersättning för ägarens förlust. Ägaren ansvarade för brott begångna av en träl. Trälkvinnans barn tillhörde hennes ägare. En träl kunde säljas, stjälas, skänkas bort eller gå i arv. En person kunde bli träl genom härtagning eller om en fri person gjorde sig och sina efterkommande till gävträlar. En infödd kunde också arbeta av sin skuld eller lämna sina barn som skuldträlar. Frigivning av träl skedde genom ättledning i ägarens eller någon annans ätt. Träldom avskaffades genom Skarastadgan 1335.
En form av slaveri. Trälen var rättslös och sågs som sin herres personliga egendom. Träldomen avskaffades officiellt i Skarastadgan 1335, för lapparna troligen 1554 när Gustav Vasa drog in birkakarlarnas skatteuppbördsrättigheter till kronan.
Det regale som innebar en avgift vid handel. I Sverige infördes tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Avgifter som uppbars på in- och utförsel av varor, både utrikes och inom riket. Tull uppbars sedan slutet av 1200-talet. På 1300-talet fick tullen ett samband med silverväxeln, som sedan uppbars i olika perioder fram till 1637. Under största delen av Gustav Vasas regering förekom endast intull. Utförseltull infördes 1559. År 1718 arrenderades sjötullen ut på ett år. Arrendet förlängdes inte följande år utan i stället började en tilläggsavgift, licent, att uppbäras.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer, lurendrejeri och smuggling.
Den största enheten i Johannitordens organisation. Johannitorden var indelad i sju och efter 1462 i åtta tungor eller nationer (Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England). De fick sin slutliga form på 1300- och 1400-talen och varje tungas ledare på Rhodos blev innehavare av var sitt ämbete. Tungan leddes av en generalprior och hade sina egna provincialkapitel. Varje tunga var indelad i priorat.
Rymdmått som sedan medeltiden användes för mätning av både torra varor som spannmål och våta varor som saltad fisk och tjära. År 1602 fastslogs formellt storleken på tunnan som rymdmått. År 1816 fastslogs en måltunna för hela Finland och den utgjorde 30 kappar, mot 32 kappar under svenska tiden.
Gammalt åkerytmått motsvarande 56 000 kvadratfot eller cirka en halv hektar, egentligen den areal som motsvarade en tunnas utsäde; utsädestunnland.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Fördelning av böterna mellan två parter, till exempel målsäganden och kronan, staden och kronan, kyrkan och hospitalet och så vidare. Uttrycket användes inom justitieförvaltningen fram till 1889 varefter böterna i sin helhet tillfaller staten.
Riddarorden som bildades i Palestina 1190 och som från 1226 koncentrerade sin verksamhet till Ostpreussen. Orden förenades 1237 med resterna av Svärdsbrödraorden. Områdena utanför Preussen och Livland var indelade i distrikt, som i sin tur var indelade i komturer.
Gängse benämning på två olika stadgor utfärdade i Tälje (nuvarande Södertälje) under Magnus Erikssons regering – den ena 1330, den andra 1345 – och som framför allt reglerade rättsförhållandena och förhållandena inom frälseståndet, särskilt skyldigheten att bära vapen som indelade frälset i klasser. Konungens män utgjorde det förnämsta skiktet och indelades i en riddar- och en väpnarklass. Inom den senare utgjorde rådsmedlemmarna en förnämare grupp. Lägst stod de väpnare som tjänade stormännen.
Stadsbok som innehöll judiciella, kommunala och kamerala anteckningar. Den tillhörde staden och förvarades i stadskistan. Anteckningarna fördes av stadsskrivaren. Ämbetsspråket skulle vara svenska. Vanligen var tänkeboken uppställd i kronologisk ordning. Med undantag för i Kalmar var tänkeboken huvudsakligen rådhusrättens protokollbok. Anteckningarna hade en rättsligt bindande karaktär. Anteckningar om jordöverlåtelse hade därför samma rättskapacitet som fastebrev. Överstrykning gjorde dock de införda besluten kraftlösa.

U

Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Hollola. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Domstol i lägsta instans, huvudsakligen första rättsinstans såsom häradsrätten på landsbygden och rådstugurätten i stad, i vissa städer ursprungligen kämnärsrätten.
Ämbetsman som biträdde den egentliga fogden. Underfogdetjänster fanns på 1500-talet på alla de finska slotten. Hans avlöning var vanligen hälften av slottsfogdens.
Tjänstebeteckning för underdomare vid lagmansrätt eller lagmannens ställföreträdare under svenska tiden, motsvarande lagläsaren vid häradsrätten. Underlagmannen tillsattes av lagmannen själv till 1668, därefter av hovrätten vid behov. Ursprungligen var han en självlärd fogde eller skrivare, sedermera domarutbildad. Från och med rättegångsordningen 1614 användes benämningen om lagmannens bisittare, underdomare.
I det medeltida universitetet i Uppsala var lärarna skyldiga att behandla de föreskrivna kurserna som föreläsningar. De bestod av diktat av grundläggande texter och kommentarer till dessa. Magistrarna var också skyldiga att i två års tid efter promoveringen hålla föreläsningar. Undervisningen inleddes med lectiones och excercitia på S:ta Birgittas dag den 7 oktober 1477.
Form av innovationes som innebar sammanslagning av beneficium. Unio beneficiorum kunde göras av biskopen i dennes stift. Med domkapitlets tillstånd hade biskopen rätt att sammanslå två prästerliga bord eller ett sådant med ett kanonikat. Förutsättningarna var att det skulle finnas en tvingande förutsättning eller någon fördel.
Förening av två eller flera självständiga stater. Unionen kunde förverkligas som en personalunion eller som en realunion. I det förra fallet var vanligen det förenande bandet statsöverhuvudet, och unionen kunde automatiskt upphöra vid monarkens död. Om unionsländerna hade samma tronföljdsordning eller om det fanns överenskommelser om att välja en gemensam tronföljare kunde personalunionen fortgå. I så fall övergick personalunionen ofta i en realunion.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper. Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
Självständigt stadssamfund. I Finland omtalades Åbo som sådant 1309.
Korporation av lärare och/eller studenter, försedda med privilegier och rätt att utdela akademiska grader. Benämningen blev allmän på 1200-talet. Det egentliga universitetet utvecklades från universitetet i Bologna omkring 1150. Något yngre var universitetet i Paris som utvecklades då lärarna organiserade sig i en självständig korporation som fick stöd av kurian. Universitetet bestod vanligen av fyra fakulteter: i teologi, juridik, medicin och de fria konsterna. Studenterna och magistrarna var organiserade efter sina hemländer i nationer, som leddes av en procurator. Examina och akademiska värdigheter var detaljreglerade.
Rättigheten av grunda ett universitet beviljades av påven. Det egentliga privilegiebrevet utfärdades vid ett rådsmöte. Privilegierna omfattade examensrätt och en akademisk jurisdiktion. Den påvliga bullan med tillståndet att få grunda ett universitet i Uppsala löstes ut den 27 februari 1477. Den 2 juli bekräftade riksrådet universitetets privilegier. I den påvliga bullan nämndes att privilegierna, rättigheterna och friheterna för universitetet i Bologna också skulle gälla i Uppsala. Universitetets kansler hade rätt att utdela de akademiska värdigheterna, baccalar-, magister-, licentiat- och doktorsgraderna. Rektor skulle ha domsrätt över studenter och lärare utom i rent kyrkliga mål.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande häradsting eller i rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Av häradsrätt eller rådstugurätt utfärdat bevis på fullgjort uppbud om försäljning av arvegods, särskilt jordfastighet. Uppbudsbevis utfärdades på anhållan.
Köpenskap som bedrevs inom ett visst område omkring eller i närheten av en stad.
Universitet grundat i Uppsala år 1477. Initiativet togs redan av Nicolaus Ragvaldi som 1438 genomdrev att magister Andreas Bondonis skulle föreläsa i Uppsala. Uppsala grundades som ett fullvärdigt universitet med fyra fakulteter. Privilegierna hade privilegierna för universitetet i Bologna som förebild. Ärkebiskopen utsågs till kansler med rätt att utdela akademiska grader. I början av 1500-talet avstannade verksamheten men den återupptogs 1595. På 1620-talet fick universitetet omfattande donationer och utvecklades snabbt. År 1655 fick universitetet nya konstitutioner, och dessa tillämpades också på rikets övriga universitet.
Det komplex av fastigheter (huvudsakligen kungsgårdar och kronoparker) strödda över hela landet, som till skillnad från konungens arvegods var kronans cirka 1350–1500. Avkastningen från godsen utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna. ”Att komma till Uppsala öd” avsåg i landslagen att konungen lagligen hade kommit i besittning av den kungliga värdigheten. Konungen hade besittnings- och nyttjanderätt till godsen, men fick inte förskingra eller minska dem. Skedde sådant måste efterträdaren återställa godset under kronan.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
Handling genom vilken parterna i en fejd avtalade om stridens upphörande.
Mindre jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal. Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
De hemman som fanns i byn, då skattesystemet som hade kroktal som skatteenhet infördes, tidigast före 1290-talet, nämnd i källorna 1334.
Enligt bestämda former avfattad skriftlig uppteckning som ska utgöra bevis för en handling eller ett beslut med vissa rättsverkningar. I tysk praxis åtskiljs mellan offentliga urkunder och privata urkunder. Skillnaden har inte varit relevant i nordisk medeltid. Bruket av termen diplom och urkund är därför inte inom nordisk medeltidsforskning så strängt fixerat som på kontinenten.
Sätt att skaffa sig fördelar genom oäkta skrivelser. De medeltida lagarna behandlade inte urkundsförfalskning. Urkundsförfalskning förekom inom alla samhällsklasser och på alla nivåer. Strider om urkundsförfalskningar fördes åtminstone i riksrådet. Äktheten undersöktes också av biskoparna och andra höga prelater.
Person som genom att fästa sitt sigill vid en handling bevittnade rättshandlingen. För att öka handlingens auktoritet utverkades ibland besegling av prominenta personer som konungar, biskopar, lagmän eller andra med särskilda juridiska befogenheter.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes hävd vara laga fång.
Extra ting som hölls i häradsrätt eller lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för lagtima ting. Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman. Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning på en hemmansägare som ägde en del av en annan bys bolåkrar. Benämningen förekom i Finland. Genom skattläggningar på 1580-talet försökte kronan avskaffa dylika ägoförhållanden.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Ursprungligen om personer från annat landskap, motsats: inhemsk eller härländsk. I landskapslagarna förekommer benämningen både i den ursprungliga och i den moderna betydelsen. Betydelsen diskuterades på ett möte i Kalmar 1436. Riksrådet ansåg att ”inländsk” och ”infödd” var identiska, medan Erik av Pommern ansåg att uttrycket inländska män omfattade alla som hade egendom i Sverige.
Benämning på jordbruksmarker och skog som låg bortom den egna gårdens åkrar, vallar och betesmarker. Till utmarken kunde man komma endast genom att passera någon annans mark eller byns allmänning. Utmark räknades inte som odal.
Lärd grad i både civil och kanonisk rätt som under medeltiden kunde erhållas i den juridiska fakulteten i Bologna. För graden ansågs tio års studier nödvändiga.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att indelningsverket infördes togs en man från var tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
I Finland använd benämning på en hemmansägare som i en främmande socken ägde utbysskatt eller del av någon bys bolåkrar. Benämningen förekom under medeltiden och på 1500-talet.
De livsmedelspersedlar som ingick i kronans tjänares och ämbetsmäns löner.
Jordbruksmark som under tegskiftets tid låg utanför en bys inägor (åker och äng), vanligen skog eller betesmark i utmarken.

V

Skatt som skulle erläggas vid Valborg. Under medeltiden skulle vanligen skatter som hade med ledungen att göra betalas på våren. Enligt Erik av Pommerns skattebok 1413 skulle smör och fläsk av skeppsvisten betalas vid Valborgsmässan.
Benämning på förseglad postsäck, ett kontinentalt ord inom taxis posten som (före det indelta postverkets tid) var brukligt inom postföringen mellan städerna och mellan ståthållardömena och den svenska regeringen.
Ordslut på -valta kan antyda en eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster och karelare. År 1337 omnämndes Valit Karjalainen som hövitsman på Kexholms slott.
Värdering eller omräkning av en myntsort till en annan. Inflationen i Norden var i praktiken nästan konstant under medeltiden och det innebar talrika valvationer.
Fastställt värde på ett i landet gångbart utländskt eller inhemskt mynt, vars värde har förändrats i förhållande till nyutgivet.
(Under medeltiden) benämning på en vanligen yngre soldat som bistod en förnämare krigare och bar hans vapen.
Förbud mot att bära vapen. Enligt Magnus Erikssons stadslag var utländska gäster förbjudna att bära vapen. Endast om gästen hade fejd på sig kunde fogden och rådmännen ge honom tillstånd att bära vapen. De inhemska borgarna fick endast bära vapen om de ägde fastighet eller lösöre av ett visst värde i staden. Frälsemän fick bära vapen, medan totalt vapenförbud gällde för bönder, legodrängar och vanartiga lösdrivare.
Granskning av en frälsemans och hans hirds rustning och hästar. Från 1334 (1345) gällde vapensynen frälsemän som var över 15 år gamla. Vapensyn hölls årligen på bestämda platser. Rusttjänsten var obligatorisk och orsaken till att utebli skulle granskas och godkännas vid vapensynen. Vid vapensynen fastställdes också en bondes förmåga att göra rusttjänst och därmed bli frälse. Formellt gällde bestämmelserna om vapensyn till 1736.
Kontroll av varors kvalitet, vikt, mått och pris. Normerna utfärdades under medeltiden av kungen och riksrådet genom lagstiftning, förordningar och stadgar för rikets städer. Inom staden utövades kontrollen av fogden, borgmästare och rådmän, som för ändamålet kunde utse särskilda medhjälpare. Under rådet fanns skråna där det hörde till åldermannens uppgifter att övervaka mästarna. Brott mot varukontrollen åtalades inför rådet som domstol.
Skattfynd som gjorts i vatten, oftast till havs. Ägaren skulle efterlysas. Hittelönen varierade i de olika landskapslagarna. Enligt Hälsingelagen fick upphittaren en tredjedel av det som påträffats innanför och hälften av det som påträffats utanför allmän farled.
I viss mån sedan medeltiden konungens och kronans, på offentligrättslig grund vilande, ägande- och förfoganderätt över vattnet i samtliga inom riket befintliga hav, sjöar eller floder. Vattenregale uppdelades i strömfallsregal (formellt infört 1649, i praktiken aldrig systematiskt genomfört) och fiskregal (omnämnt första gången 1454), som ytterligare indelades i kronans regalrätt till fisket i saltsjön och till sötvattensfisket. Regalrätten till havsfiske upphävdes med allmänna fiskeristadgan 1766.
Typ av handelsbolag i vilken den förmögnare handelsmannen insatte kapital, pengar eller varor och den yngre, vederlagssvennen, satsade något kapital och sitt arbete. Vederläggning var vanligt under medeltiden.
Ursprungligen medeltida skatt som bestod av vedleveranser till gränshus, fästningar och slott. Den erlades på 1500-talet ofta i penningar och omvandlades så småningom till en kontant avgift.
Skråföreståndare eller ålderman i ett skrå, senare arbetsledare inom viss hantverksindustri.
Råsten som är placerad mellan två av gränsernas huvudmärken och som visade på gränslinjens raka sträckning.
Vikarierande biskop, biskopsvikarie. Vicarius filii dei är en omtvistad påvlig värdighet som betyder att påven är Guds sons ställföreträdare på jorden.
Ställföreträdare för gardianen i ett konvent.
Bruket att lägga ett yngre brev ovanpå ett eller flera äldre, som det yngre brevet åberopar i texten. Vidfästning gjordes vanligen så att en eller flera av det yngre brevets sigillremsor genomdrogs det äldre brevets uppveck, varefter vaxsigillet fastsattes. Endast ett exempel på vidfästning av brev finns bevarat bland de finska medeltidsurkunderna.
Kopiering av en handling så att den har samma rättskapacitet som originalet. Avsikten har varit att ersätta originalet med en likvärdig kopia. Kopiering gjordes vanligen av en andlig eller världslig myndighet. Den nya handlingen inleddes vanligen med ett protokoll som bevisade att de som utfärdat vidimationen sett och läst originalet.
Roddare, stridsman på en snäcka. Snäckan utgjorde det vanliga ledungsskeppet. Gränsen mellan den och ett långskepp gick vid 12 årpar. Ledungsskeppet bemannades med 24 vigermän och en skeppshövding som benämndes styrman i landskapslagarna.
I vissa landskapslagar benämning på skinn, som i skatt erlades av alla vapenföra män.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Ställföreträdare. Under medeltiden användes benämningen dels om en speciell typ av präster med ”cura animarum”, dels om altarvikarior ”sine cura”. När ämbetena kumulerade på vissa personer uppstod behovet av permanenta vikarier som samtidigt hade ansvar för själavården i en socken. Behovet av altarvikarier uppkom vid domkyrkor och andra kollegiatkyrkor när antalet själamässor växte. Eftersom en präst endast fick förrätta en själamässa per dag blev behovet av präster större än antalet kaniker. I praktiken kunde ett vikariat som var knutet till ett bestämt altare upprättas i samband med donationen.
Person som ansvarar för ämbete eller tjänst under den tid som den ordinarie tjänstemannen är ledig.
Det arbete som utfördes av sådana arbetskarlar som utsänts till Åbo slott och slottsladugård av avlägsna socknar enligt Karl Knutssons stadga 1450. Skyldigheten var beräknad så att var 40:de rök skulle hålla en arbetare året om.
Borgare.
Ställa rättskrav på egendom som fallit i någon annans händer. Enligt stadslagen skulle den som innehade stulet gods återlämna det till den rätta ägaren utan lösen. I en variant av stadslagen angavs dock att ägare och tredjeman skulle ta halva skadan vardera.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av vin ägde rum. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag transportera sitt vin dit för försäljning. Köpmännen måste betala en avgift för förvaringen av vinet, och enligt stadslagen skulle inkomsterna delas mellan staden och kungen.
Person som arrenderade en stads privilegium på försäljning av utländska vin och drycker. Genom källarfrihet införskaffade utländska vin och drycker fick antingen säljas på stadskällaren eller utarrenderas till försäljning genom ”vintappare”.
Ursprungligen medeltida skatt som härrörde sig från allmogens skyldighet att bygga och underhålla kronans borgar och kungsgårdar. Den erlades i en mängd olika persedlar, huvudsakligen byggnadsmaterial och ved. Avgiftens storlek varierade i olika trakter. År 1622 nedsattes avgiften med hälften. År 1652 blev den en ständig ränta. Benämningen på vinterkörseln varierade i olika delar. Motsvarande benämningar i andra delar av landet var byggningshjälpen, slottshjälpen, slottsfamnen, rustkammarhjälpen, vind och vask, byggningsveden, tegelveden, ekekörseln och körseln.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande stad eller på en handelsplats. En gäst som under medeltiden stannade över vintern i en stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en värd bland borgarna.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid kyndelsmässan den 2 februari. Uppdelningen i sommar- och vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Ordinarie häradsting under vinterterminen. Enligt 1734 års lag skulle vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Fångststig.
Biskopens skyldighet att regelbundet besöka den apostoliska stolen. Ursprungligen gällde skyldigheten endast ärkebiskopen, som vart tredje år antingen personligen eller genom ombud skulle fullgöra besöket. Efterhand utsträcktes skyldigheten till samtliga biskopar.
Den del av påvens visitationsrätt som bestod av de katolska metropoliternas, biskoparnas och vissa abbotars skyldighet att regelbundet besöka kurian för att avlägga rapport. Systemet förlorade sin betydelse under den senare delen av 1400-talet. Ursprungligen gällde skyldigheten de dignitärer som fått sin utnämning av påven personligen, men utsträcktes på 1200-talet. De svenska biskoparna besökte förmodligen kurian vart tredje år, under en kort period vart fjärde år. I regel sköttes besöken av ställföreträdare.
Hierarkiskt kontrollsystem inom den katolska kyrkan. Påven skulle formellt övervaka sin hjord som överherde och han utövade denna skyldighet genom att skicka ut legater och genom skyldigheten för metropoliter, biskopar och vissa abbotar att regelbundet besöka kurian och avlägga rapport.
Äganderätt till jordområde vilken grundade sig på att man hävdade jorden res nullius. Enligt Hälsingelagen gällde detta intagan på allmänning. Hade man brukat intagan i tre år okvalt och oklandrat hade man vunnit hävd på den. Det andra fallet gällde då jorden haft tidigare ägare. Sedan hävd efter tre år vunnits var i en klanderprocess den tidigare ägarens anspråk avskurna. Den treåriga hävden tycks ha varit ett laga fång. I ME landslag finns inga bestämmelser om hävd. Det är oklart om städerna tillämpade den treåriga hävdtiden från landslagen eller om man tillämpade en ettårig hävdtid från hanseatisk rätt.
Grupp av kapare som var i Albrekt av Meklenburgs tjänst efter att Margareta blivit regent i Sverige. Albrekts släktingar i Meklenburg slöt förbund med riddarskap och städer i Meklenburg och inledde en blockad mot de nordiska rikena. År 1391 öppnades hamnarna Ribnitz och Golwitz för alla som på egen risk och kostnad ville deltaga i blockaden och undsätta Stockholm. I början leddes de av mecklenburgska adelsmän. Freden i Lindholmen 1395 tog bort de formella förutsättningarna för vitalianernas verksamhet. Deras verksamhet fortsatte dock.
Person som under ed utgjorde en utsaga direkt om själva saken i ett mål. Vittnet skulle vara en fri man som uppnått myndig ålder. Uteslutna var fredlösa, minderåriga och, med vissa undantag, trälar och kvinnor. De flesta medeltida lagar krävde också att vittnet skulle vara bofast inom landet, hundaret, fjärdingen eller staden. I vissa fall skulle ett vittne också äga jord. I Magnus Erikssons stadslag gällde inte kravet på ett vittnes bofasthet i fråga om brottsmål, när en person plötsligt, utan att vara kallad, bevittnade ett brott.
Urkund som intygar att en viss händelse, ofta en jordöverlåtelse, har ägt rum. I Finland utfärdades ett brev i slutet av 1300-talet, där fyra bönder vittnade om en jordöverlåtelse. Ägorätten till köpegodset hade fastslagits genom ett muntligt avtal.
Sedan medeltiden om formbunden utsaga som ett vittne ger inför domstol och där vittnet vid Gud försäkrar att han talar sanning. Eden ger vittnesutsagan ett bevisvärde, varför eden inte kan sväras av jävig, minderårig, mentalsjuk eller därmed jämförbar person. Den svenska rätten gav 1734 det edsvurna vittnesmålet en lagbestämd bevisverkan. Vittneseden fick därför inte avges av person som befarades vara opålitlig (såsom jävig, vanhedrad, menedare eller brottsling).
Skattedistrikt i Ladogakarelen. Benämningen är sällsynt, vanligen används pogost som indelades i perevarer.
Helgonskatt som uppbars i Norrland. Ursprungligen hade den tillfallit Nidaros domkyrka men övergick till Uppsala domkyrka.
Benämning på ett litet enstaka, inhägnat åkerland. Benämningen finns bevarad i ortnamn på Åland, sporadiskt i Åboland och västra Nyland samt i några socknar i Österbotten.
Till stadens kassa utgående skatt eller arrendeavgift för nyttjande av stadens fundationsjord. Vretskatten kallades på vissa håll också täppepenningar.
Besiktningsman, en edsvuren medeltida tjänsteman utsedd av stadens råd. Han skulle kontrollera och godkänna vissa varor som exempelvis fisk, näver, bräder, tjära, ved, hampa, lin och kalk före försäljningen. De godkända varorna skulle stämplas med stadens märke. Stämplingen varierade beroende på kvaliteten. Vräkaren hade också rätt att konfiskera varor och bötfälla ägaren. Under senmedeltiden var vräkning obligatorisk i städer med sjöfart till utlandet.
Böter som erlades för kroppsskador eller dråp som inte skett med vilja. Termen förekom redan under medeltiden och ingår också i 1734 års lag.
I medeltidslagarna sådana handlingar som medför skada men som inte begåtts uppsåtligen. Till vådaverk räknades också husbondens ansvar för handlingar som begåtts av barn, kvinnor, vansinniga, trälar och djur.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en köpman fick officiellt intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
Tjänsteman i staden som arbetade på våghuset med vägning och mätning av olika varor. I några städer var vågmästartjänsten år 1897 förenad med tjänsten som tolagsbokhållare eller hamnmästare. I Helsingfors tillhörde vågmästaren trafikkontorets personal. Uppgiften är belagd redan i den medeltida staden, men det är osäkert huruvida de vågpenningar som vågmästaren uppbar kunde behållas av honom själv eller om han var avlönad av staden. Från 1500-talet och framåt finns belägg för ett arrendesystem, där vågmästaren mot en årlig avgift till staden kunde behålla inkomsterna.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre avgift än inhemska köpmän.
Missbruk av kungens, högre ämbetsmäns och krigsfolkets rätt till husrum, kost och skjuts hos allmogen. Våldgästningen förbjöds 1280. Under senmedeltiden skulle socknens rättare visa resande till de gårdar där de kunde få kost och logi mot ersättning.
Titel på lägre stadsbetjänt som verkade som ordningsman och brandvakt, under en vårdskrivare och en vårdsättare.
Vakt, bevakning och vakttjänstgöring. Benämningen förekom i Björköarätt, som behandlade fynd av vrak och vrakgods i yttersta havsbandet. Upphittaren hade rätt till hälften av fyndets värde medan hittelönen innanför vård och vaka uppgick till 1/3. Bevakning i städer reglerades av Magnus Erikssons stadslag i mitten av 1300-talet. Alla burskapsägande borgare skulle göra vård och vaka i staden. Vård och vaka trädde i kraft klockan 21 då bykyrkans klocka ringde i vård. Ringningen ur vård skedde på vintern klockan 6 och på sommaren klockan 4.
Klockringning i de nordiska medeltida städerna som utfördes morgon och kväll som signal till eld- och ljussläckning samt öppnande och stängande av portarna. Ringningen hade huvudsakligen en praktisk betydelse och är belagd från 1200-talet.
Stadstjänsteman som ansvarade för att rätt antal borgare varje kväll infann sig till tjänstgöring för stadens burvård. Vårdskrivaren gjorde upp vaktlistor och utkrävde böter av försumliga borgare. Han skötte också den årliga mantalsskrivningen. I Stockholm ingick vårdskrivare i ämbetsboken sedan 1449. Lönen utgick av skattemedel och kan följas från 1460-talet.
Befälhavare över den vårdstyrka som skötte bevakningen i en stad. Vårdsättarna var två till antalet och utsågs för ett år i taget vid tiden för valborgsmässan. Vårdsättarna biträddes av två kvartersmästare från vart och ett av stadens fyra kvarter.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Tjänsteman i den medeltida staden, som utförde vägningen i våghuset. Stadens åmare tjänstgjorde ofta också som vägare.
Benämning på skriftligt dokument som uppvisade en kronotjänstemans (till exempel kunglig kurir, kungligt postbud eller annans) rätt till fri skjuts, kost och härbärge hos präster, borgare och bönder. Vägbrev ersattes 1556–1577 med postbössa, 1577–1580 med postvapen, och efter 1584 hade endast kungliga brevbärare rätt till fri skjuts och gästning mot uppvisat vägbrev. Efter 1595 användes postvapen och postpass parallellt med vägbrev som legitimation, allt för att få ordning på vem som reste i rätt ärende och vem som åkte snålskjuts på kronans bekostnad.
Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle järn, fläsk och annat som fördes till Stockholm samt allt som fördes utomlands vägas. Endast städerna fick äga vågar för detta ändamål. Vägningen som utfördes av en särskild tjänsteman skulle intygas med vågsedlar.
Bönderna var inte bara skyldiga att underhålla och bygga vägar och broar, de skulle också betala en särskild skatt för ”vägar och broar”. I Tavastland och Satakunta uppbars den regelbundet av varje fjärding och tridung. Den bestod vanligen av naturapersedlar. I trakter med vidsträckta vattendrag ersattes avgiften av särskilda färdebåtsavgifter. Inkomsterna användes ursprungligen förmodligen till avlöning av personer som hade till uppgift att sköta underhållet.
Anläggande och underhåll av allmänna vägar för att befordra kommunikationerna inom landet. Vägröjning var ett onus för varje hemman oberoende av om det var av säteri-, frälse-, skatte- eller krononatur. Vägröjning stadgades ursprungligen i landslagen och infördes i 1734 års lag. Undantagna var endast lotshemman efter 1783 och efter 1786 alla bruk. Städerna ansvarade för vägar inom stadens ägor som även civila tjänstemän och ståndspersoner var skyldiga att finansiera. Befriade var efter 1734 endast biskops-, präst-, läsemästare- och klockargårdar i staden. Vägröjningen övervakades av landshövdingen. Med tanke på underhållsskyldigheten indelades de allmänna vägarna i lands- eller ”kungsväg”, härads-, socken- och byaväg.
Under medeltiden fungerade ofta en rättare i varje kyrkby som en av häradshövdingen utsedd vägvisare. Den rätta vägen från ort till ort var budkavlevägen, som var känd av ansvariga personer. Milstolpar är kända först från 1649. Kunskapen om vintervägar hemlighölls. Den gick ofta i arv. Om fienden visades ut på vinterleder leddes han ofta vilse genom att ruskorna lades fel.
Offentligrättslig vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av Kemi lappmark för gränsfred.
Beteckning som ofta användes om en yngling som lämnat pagens ställning för att göra sig värdig riddarslaget.
Enligt Alsnö stadgar en särskild kategori av frälsemän vid sidan om riddare. Kategorin väpnare var till en början inte fullt jämställd med riddarkategorin. Den saknade rätt till hedersbot och när en väpnare dog fick hans hustru och barn inte behålla frälset. Med tiden skedde en utjämning. Hedersboten avskaffades i början av 1300-talet och i Tälgestadgan 1345 tillerkändes också väpnarnas hustrur och barn frälsefrihet. I regel hade en riddare under medeltiden högre status än en väpnare, men inte alltid. År 1335 jämställdes de väpnare som var medlemmar i rådet med riddare. Också i övrigt skilde man mellan väpnare som var riddares vederlike och väpnare som var ”mindre man för sig”. År 1344 tilläts en väpnare som var medlem i rådet att rida med fler hästar än en riddare utanför rådet. I Finland har endast enskilda genom riddarslag höjt sig ur väpnarklassen under senmedeltiden.
Borgare som hade en gäst som stannade längre än sex veckor. Värden ansvarade för gästens uppförande under vistelsen.
Mål i vilka den svarande skulle fria sig från anklagelserna genom ed. I landskapslagarna kombinerades vanligen partens ed med edgärdsmän. I vissa fall räckte det med enbart svarandens ed. I Magnus Erikssons landslag gjordes i brottmål en uppdelning i vittnesmål och i dulsmål. I de senare skulle den svarande fullgöra bevisning genom partsed och edgärdsmän.
Ed med vilken en åtalad värjde sig mot anklagelserna vid domstolen, varvid anklagelsen förföll. Värjemålsed var en del av rättsprocessen från medeltiden till 1695, förutom i grova brott som var belagda med dödsstraff.
Den grupp världsliga jordägare som var befriade från skatter och utskylder. Det världsliga frälset framträdde i Alsnöstadgan 1279–81 där kungen fritog från gästningsbesvär alla gårdar som tillhörde riddare och svenner till vapen, samt beslutade att alla hans, hans bror Bengts samt ärkebiskopens och biskoparnas svenner och deras brytar skulle vara fria från alla pålagor. Motprestationen utgjordes av tjänst, främst rusttjänst. Under 1200- och 1300-talen erlade frälset extra pålagor. Mot slutet av medeltiden blev frälsets sätesgårdar befriade och deras landbönder betalade hälften i jämförelse med skattebönder. Frälset befriades också från tull.

Y

Ekonom; tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom tjänsten bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster. Enligt Arbogakonciliets statuter 1474 skulle varje svensk domkyrka ha en yconomus. Denne tillsattes av biskop och domkapitel. Yconomus skulle en gång per år avlägga räkenskap inför kapitlet. I Åbo stift omtalades en yconimus 1373.
Småbrukare. Benämningen används i karelska skattelängder från början av 1500-talet.
Benämning i Savolax på en utarmad bonde som inte förmådde betala full skatt. Den äldsta förklaringen ingick i prästskattelängden från Savolax 1555–1556. Benämningen berodde på att dessa bönder fick sin huvudsakliga näring av svedjebruk och att deras viktigaste arbetsredskap var yxan. I Kexholm var motsvarande benämning ”bobul”.
Liten skatt i anslutning till prästskatten som uppbars på 1500-talet i Savolax av fattiga yxmän som inte kunde erlägga några andra avgifter.
Enhet enligt vilken skörden fördelades från bolagssvederna. Yxtalet grundade sig på hur många kvinnor och män som hade deltagit i arbetet från varje hemman. En kvinna motsvarade en man.

Å

Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Biskopsstift med Åbo som residensstad. Traditionellt hänförs stiftet till 1157, som ett missionsstift med säte i Nousis. År 1229 flyttades det till Korois och 1300 till Åbo. Domkapitlet dateras till 1276. Stiftet omfattade hela Finland till år 1554 då de östra delarna bildade Viborgs stift. Gränsen mot Uppsala ärkestift var Kaakamo älv. Åbo stift blev Åbo ärkestift år 1817. Före konstituerandet av den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1809 och 1811 hörde Åbo stift till Uppsala ärkestift. Åbo stift leddes till 1817 av en biskop med ett domkapitel som bestod av en domprost, fem andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens.Stiftet bestod då av församlingar som var indelade i prosterier. Stiftsadministrationen övervakade också katedralskolan i Åbo och trivialskolorna i Björneborg, Vasa och Uleåborg samt Tavastehus skola.
Ledare för ett skrå. Åldermannen var ansvarig för att hantverkarna gjorde ett gott och ostraffeligt verk och att de sålde sina arbeten efter rätt och skälighet.
Märket av det verktyg som användes vid undersökningen av ett föremåls metallhalt. Att det finns ett sådant märke innebär att föremålet var fullödigt eftersom underhaltiga föremål omedelbart skulle sönderbrytas av proberaren. Prövningen förstatligades 1752 och åldermansrankan ersattes av en stämpel med riksvapnet.
Hushållsföreståndarinna på kungligt slott och storgods, ofta synonym till fataburshustru, tills titeln åldfru blev formell på kungliga slott 1719.
Ämbetsman med uppgift att uppbära stadgeskatten för ålfiskerierna under slottet samt att leda det fiske som slottsfolket själv bedrev. En ålfogde är belagd i Tavastehus 1542.
åm
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar som våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra måttenheter.
Ämbetsman i staden som mätte och krönte målkärl, åmar, fat m.m. med sitt märke. Under medeltiden var en av de viktigaste uppgifterna märkning av åm för sältran. Åmaren tjänstgjorde ofta också som stadens vägare.
Urgammal skatteenhet i Finland som betecknade ett plöjningsredskap, en plog, och avsåg full skatt motsvarande det som kunde tas ut från ett normalhemman, kallat ett helkrokshemman. Under Gustav Vasas tid (1623–1560) var enheten i bruk endast i Övre Satakunta och i Tavastland. Den har i forskningen fått namnet krok efter den i urkunderna använda svenska benämningen.
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska kronan sedan Magnus Erikssons landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna skatt eller avgift till kronan också under autonoma tiden.
Allmänt förekommande termin i medeltida rättsliga sammanhang. Terminen var av varierande längd. I Björköarätt ärvde kungen om arvingar inte gav sig till känna år och dag efter dödsfallet. Dag var i detta fall inom sex veckor.
1/8 kameralt mantal; under medeltiden i Sverige ett vanligt ytmått för åkerjord. Det har antagits att åtting ursprungligen utgjorde en åttondel av byn. Enligt ett annat sätt att måttbestämma motsvarade en åttung den mängd åker och bete som behövdes för att försörja en familj.
En av de ledungspliktiga bönderna i en åtting. Åttingsmannens uppgift var att, de år då flottan inte löpte ut, vara närvarande vid uppbörden av skeppsvisten vid visthusen i husabyn.

Ä

Under perioden 1415–1734, i praktiken till slutet av 1700-talet, förrättad syn med parter som tvistade om ägogräns, rågång eller lantmäteriförrättning. Ägandesynen syftade till en uppgörelse i godo, och kallades därför (under 1700-talet) också sämjesyn.
Före rådragningarnas tid, i flera hemmans eller byars besittning tagna ängsslätter och frodiga holmar vilka lämnades oskiftade då gränserna mellan byarna drogs upp.
Den ledande biskopen. Ärkebiskopen i Sverige var under den katolska tiden 1164–1531 underställd kardinalerna och påven. Han hade då, och därefter inom ramen för den lutherska kyrkan, säte i Uppsala. Under autonomin tilldelades biskopen i Åbo ärkebiskopsvärdighet 1817. Det första ärkebiskopsvalet hölls 1833. Sedan 1164 var ärkebiskopen ordförande för kyrkomötet, sedan 1500-talet för biskopsmötet och sedan 1944 i Finland för Kyrkostyrelsen. Ärkebiskopen var prästeståndets talman i svenska riksdagen, i Finland fram till 1907 också i lantdagen. Bland de lutherska kyrkorna är det bara kyrkorna i Finland, Sverige, Estland och Lettland som har ärkebiskopar. Ärkebiskopen är inte chef för de andra biskoparna utan han är den främste bland likar i biskopskollegiet (lat. primus inter pares).
Ledaren för en kyrkoprovins. Ärkebiskopen utvecklades endast i vissa fall till en typ av överbiskop i förhållande till biskoparna inom sin kyrkoprovins. Ärkebiskopen kunde formellt lyda under en primas. Ärkebiskopen presiderade i biskopskollegiet som bekräftade valet av medbiskopar i kyrkoprovinsen och mottog lydnadslöfte från dem. Ärkebiskopen hade visitationsrätt inom sin provins. Han kunde bestraffa sina medbiskopar med suspension eller bann, men inte avsättning. Han fungerade som domstol i andra instans efter biskopen. Målen kunde dock appelleras vidare till påven. Ärkebiskopen var självskriven i kungens råd och hade där den främsta rangen. Ärkebiskopsstiftet i Uppsala grundades 1164.
Den prelatur vid domkapitlet som i rang kom närmast efter biskop och domprost. Ämbetet förekom i samtliga svenska domkapitel. I Åbo instiftades ämbetet omkring 1390, men det indrogs 1412 för att undandra påvens provisionsrätt. Det återinrättades nästan omedelbart med förbehåll av kapitlets valrätt och biskopens utnämningsrätt. Biskopen förbehöll sig då rätten att indra ämbetet på nytt. Ärkedjäkneämbetena indrogs efter reformationen på 1500-talet. Det i Åbo bibehölls längst som förläning till kungatjänare.
Den lägsta prelaturen i Åbo stift. Hans uppgift var att bistå domprosten i ledningen av kulten. De flesta innehavarna av ämbetet i Åbo hade akademiska lärdomsgrader. Ärkepresbyter-ämbete förekom i de svenska stiften endast i Åbo.
Ärkebiskopens ämbetsområde, inrättat i Uppsala 1164, i Åbo 1817. Från 1596 var ärkestiftet endast primus inter pares med rätt att inviga andra biskopar än ärkebiskopen och att inneha ordförandeskapet för kyrkomötet och vissa permanenta kyrkliga kommissioner (Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen m.m.).
Person som utnyttjade erämarker, framför allt för jakt och fiske.
Brant bergvägg som användes av medlemmar av en släkt för att förkorta livet på sig själva, gamla eller sjuka. Dödandet kunde vara frivilligt eller med tvång. Så länge gamla hade sina själsförnödenheter i behåll behandlades de med vördnad. Diverse källor indikerade dock att man vid nödtid dödat gamla och sjuka. Dödandet var knappast någon allmänt utbredd företeelse och indicierna är samlade till södra Sverige.
Den rättshandling som innebar att en ofri man eller kvinna blev upptagen i ätten. Den kunde också innebära legitimering av frillobarn. Ättledning förekom i ättesamhället och påträffas endast i landskapslagarna. Den viktigaste rättsverkningen av ättledning var att den ättledde blev arvsberättigad efter sin far och sina fädernefränder. Om den ättledde saknade barn, syskon eller föräldrar ärvdes han av ättledaren.
Benämning på bördsjord i medeltida diplom från Götaland.

Ö

Vanligen om hemman som inte kunde betala skatt. Under medeltiden kan termen öde också indikera en icke tidigare uppodlad agrar enhet. Under medeltiden var öde främst en följd av en demografisk ödeläggelse. Benämningen öde uppträder i större omfattning mot slutet av 1300-talet. Under 1500-talet förekommer ”öde” i jordeböckerna som ett kameralt begrepp som anger skatteoförmåga, men endast i liten utsträckning om demografiskt öde.
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman. Hemman som lämnade bara viss skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Den frankiska kyrkoreformen omkring 800 förbjöd anläggandet av kyrkor utan biskopens medgivande. Kanonisk rätt förbjöd en lekman att nedlägga en invigd kyrka. Landskapslagarna saknade dylika bestämmelser. I städerna förekom nedlagda kyrkor på grund av dåliga ekonomiska tider. På landsbygden var nedlagda kyrkor sällsynta. Biskopen av Skara ansökte 1234 av påven om tillstånd för att slå ihop vissa mindre kapell med andra kyrkor. Ödekyrkorna gav upphov till en omfattande sägenflora. Lämningar och ortnamn har åberopats som stöd för förekomsten.
Obebodd vildmark. Benämningen användes om sådan mark där man fick anlägga nybyggen.
Benämning på vissa ödesbyar i Egentliga Finland under 1300–1600-talen. Det var uppenbarligen fråga om byar som uppstått under kolonisationen på 1300-talet och där den fåtaliga befolkningen hade dött ut, men som bibehölls som skatteobjekt.
I landskapslagarna ett sådant barn som man hoppats få men som uteblev på grund av kastrering eller dråp på bruden under bröllopet. För sådana barn utgick särskilda böter.
Den vanligaste enheten vid praktisk taxering av jordegendom under medeltiden. Öreslandet var i vissa landsdelar 3 örtugsland. Under 1500-talet infördes ”nya öresland”.
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt öresland = 3 tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
En av de vanligaste praktiska enheterna för taxering av jordegendomar under medeltiden. I de gamla åkerbruksbygderna baserades taxeringen i princip på åkerarealen. Örtugtalen förutsatte därför ett mått av åkerns areal. I många byar var örtugland ett högmedeltida tunnland om 36 snesland. Sneslandets storlek kunde variera. Det åländska markskattesystemet med mark och örtug innehöll värderingar av markagods och skatter uppburna enligt markskatter. Markskatternas relation i areal till svenska örtugland är inte utredd.
Beteckning för den finska riksdelen. Den användes första gången 1344. Efter 1460-talet blev benämningen allt mera sällsynt och användes sista gången i ett officiellt dokument 1525.
Officiell benämning på Finland cirka 1308–1525. ”Österland” avsåg ursprungligen områdena öster om det egentliga Finland, från 1464 och särskilt från 1500 användes benämningen Finland för hela området. Benämningen Österlandet användes i officiella dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Förbud mot onödig lyx. Förbud mot överflöd vid bröllop och gästabud infördes i Sverige genom Tälje stadga 1345. Också Magnus Erikssons stadslag innehåller vissa överflödsförbud vid gästabud.
I karelska skattelängder en fullskatt som inte går jämnt ut i räkningen. Den medeltida skatteindelningen av de karelska socknarna bibehölls av Gustav Vasas administration. Tio fullskatter utgjorde ett nötslag, men det teoretiska systemet gick inte jämnt ut. Som parallellbenämning för överloppsskatt användes i Säkkijärvi år 1543 begreppet ”Nÿe skatthar”.