Svenska tiden
Autonoma tiden
Självständighetstiden
medeltiden
1500-tal
1600-tal
1700-tal
1800-tal
1900-tal
Ord från Autonoma tiden
Kommitté med uppgift att bekämpa farsoter på lokal nivå. År 1834 bestämdes att om det i en
församling bröt ut en sjukdomsepidemi skulle sockenstämman sammanträda. Mötet skulle utse en
kommitté som under ledning av kyrkoherden och biträdd av en
kronobetjänt skulle ansvara för vården av de insjuknade. Församlingen skulle indelas i distrikt, och kommittén skulle utse en eller flera
ledare för varje distrikt. Dessa skulle tillsammans med kommittén ordna vårdplatser för dem som inte kunde skötas hemma. Kommittén skulle informera provinsialläkaren om situationen och denne skulle skicka skriftliga instruktioner om vård samt mediciner till församlingen. Kommittén ansvarade sedan för vidaredistributionen av instruktioner och medicin till distrikten.
1
Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759.
1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.
Manifest som den ryske kejsaren utfärdade 1890 i Finland och som påbjöd att det finska postväsendet därefter sorterade under ryska post- och telegrafverket. Telegrafväsendet hade ända sedan 1855 då det inrättades i Finland lytt under ryska post- och telegrafverket.
2
På våren 1916 uppställd
bataljon inom den tyska armén bestående av finska frivilliga soldater.
A
Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra
län förekom från 1600-talet
aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Elev som är redo att lämna ett läroverk eller gymnasium, men som ännu inte avlagt studentexamen.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller
gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje
lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat
anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en
förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en
inspektor över abnormskolorna var anställd.
Nedläggningen av ett åtal eller en
förundersökning av särskilda orsaker. Den misstänkte eller åtalade blir då befriad från straff, eftersom ingen
dom har blivit avkunnad.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av
revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll
beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om
utslag rörande straffeftergift i en
dom som vunnit laga kraft.
Förkortning, sammandrag, utkast.
Böter för uteblivande från
domstol utan laglig orsak. Om
absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse.
Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Skriftligt mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande av att något (myndighetsbrev, postförsändelse, växel) har mottagits. Före 1800-talet kallades det vanligen recepisse, resipit.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Tillkomst, tillväxt, huvudsakligen en term inom folkrätten som innebär att en
stat ansluter sig till ett
traktat eller fördrag som redan undertecknats av andra stater.
Accession förekom redan på 1700-talet.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Utmärkelse vid tävlingar i akademier och vetenskapliga samfund, mindre belöning, andra pris eller hedersomnämnande vid pristävlingar. Ordet betyder ”han har kommit nära” målet.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i
Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I
Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade
brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade
jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som
ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära
lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev
instans för ändringssökande.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid
konkurs eller företagsrekonstruktion.
Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Genom
hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en
tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande
stat överlämnar sitt
kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad
barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde
titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Periodiskt utkommande
förteckning över levande medlemmar av landets adel.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade
rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en
adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Förteckning över landets adel. Matrikeln över den finska adeln fördes 1626–1810 i Riddarhuset i Stockholm och 1818–1919 i Riddarhuset i Finland.
I Ryssland från 1785
matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till
Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i
Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till
adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Tills vidare. Tillfälligt
förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en
exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid
hovrätt användes termen om
sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans
vikarie för viss tid eller tills vidare.
Adjungering förekom i kommittéer,
ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en
hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Förordnande av en person att tills vidare eller för viss tid vara
ledamot av ett kollegialt ämbetsverk, en
kommitté och dylikt eller att verka som
hjälppräst åt
ordinarie präst (kyrkoherde eller kaplan).
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det
arvode som betalades till
hjälppräst eller biträdande
lärare av den
ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den
präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
I Ryssland från och med 1716
officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa
ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i
Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en
militär expedition. Adjutantens
befattning reglerades i en
instruktion för infanteriet 1751 och för
generalstaben 1788.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års
riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under
riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra
adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att
utfärda intyg rörande adeln, samt att förse
Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna
adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I
Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
I Ryssland från 1775
ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en
guvernementsadelsmarskalk som
ordförande och kunde inrättas även för större områden. I
Gamla Finland fanns 1784–1812 ett
adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Samlande beteckning för den
domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella
mål och vissa
administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen).
Administrativ lagskipning stadgades i
1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos
justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på
besvär mot fattigvårdssamhälles
beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och
senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Till fromma ändamål, vanligen använt om
hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av
kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Av
postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Fungera som advokat, föra annans
talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Privaträttslig funktion som juridiskt utbildad
sakförare vid domstol, känd sedan rättegångsordningen 1615. Under 1600-talet författade ofta advokaten juridiska skrivelser till förmån för en enskild person inför en förestående domstolsbehandling, medan han kallades
prokurator under själva rättegången. Under senare delen av autonoma tiden blev advokaten en person med juridisk
examen och advokatexamen. Han gav juridiska
råd och hjälpte till i juridiska angelägenheter.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en
hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas
rätt och förde
talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med
ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva
ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Under svenska tiden en statlig
befattning i större härader, vid hovrätterna och i
Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade
tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid
tjänstefel och försummelser.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om
positiv intervention, sedermera
lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Predikant som i
stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en
annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt
ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller
politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter
rang såsom konsularagent,
konsul och generalkonsul.
Under autonoma tiden,
tjänsteman vid större
poliskammare som i egenskap av polisens bulvan (polisagent) agiterade bland brottslingar och uppviglade dem till brottslighet som han sedan polisanmälde.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande
mynt och pappersmynt.
Forskningsanstalt inrättad 1898 i Ånäs i Helsinge med självständiga avdelningar och forskningsstationer för växtodling och redskapsprovning, växtförädling, entomologi, växtpatologi, agrikulturkemi,
mossodling och agrikulturfysik, husdjursskötsel och husdjursförädling. Försöksväsendet leddes från 1923 av en centralkommission under Lantbruksministeriet, vilken 1957 ombildades till Lantbrukets forskningscentral. Lantbruksekonomiska försöksanstalten verkade i anslutning till Helsingfors universitets lantbruksundervisning och under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
I Helsingfors grundat privat laboratorium för undersökning av kvaliteten på foder- och gödselmedel. Laboratoriet beviljades statsstöd 1880 och underställdes från 1898 Lantbruksstyrelsen. Undersökningarna och övervakningen intensifierades när den första förordningen om kraftfoder och konstgjord gödsel utfärdades 1901. Förordningen innehöll också bestämmelser om handel med utsäde. Laboratoriet sammanslogs 1906 med Frökontrollanstalten och förstatligades, med uppgiften att förse jordbruket, handeln och industrin med upplysningar och
råd samt att utföra undersökningar på näringsområdet. Frökontrollverksamheten avskildes 1919 från laboratoriet och bildade Statens frökontrollanstalt. Laboratoriet ombildades 1924 till Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium.
Från 1858
tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid
Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Ambulerande skolor i Tammerforstrakten under förra hälften av 1800-talet, uppkallade efter
assessor Gabriel Ahlman (1737–1799), som testamenterat medel för ändamålet till Finska hushållningssällskapet. De två första skolorna inrättades 1811 i Birkala och Messuby, den sista omnämns 1855.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter
Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets
statuter att universitetets
apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Alexanders-universitetets i Finland byggnadsfond, grundad 1827, detsamma som Kungliga Akademien i Åbos
fond eller Akademins byggnadsfond.
Akademifonden fick lagstadgade inkomster från bl.a. andel i tullavgifter för utskeppning av vissa varor (t.ex. ved, bräder, beck och tjära).
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (
Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga
Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Första
rättsinstans för en akademi (
universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som
domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Styrelseorgan för
universitet som även fungerade som
domstol i
rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets
bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Benämning på en akademis styresmän,
lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet
akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller
tjänsteman för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
Ledande organ inom den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Kommittén bestod av representanter bl.a. för olika politiska partier,
Militärkommittén och studenterna.
Aktionskommittén organiserade jägarvärvningen, grundade skyddskårer och skaffade vapen.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som
allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen
befattning med uppdraget att väcka
allmänt åtal eller
brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas
arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av
lösen för kronoavlönad
befattning eller för uppdrag som aktor.
Skriftlig handling, dokument. Begreppet användes endast inom justitieförvaltningen specifikt om den handling som innehöll uppgifter om (fysiska) bevis.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i
Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet
tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i
Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Ett delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt
sanatorium för vård av bl.a. tuberkulospatienter, grundat 1913. Förestods av kommunlaläkaren.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid
tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande
konung eller drottning, i
Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i
Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från
mantalspenningar efter 1643.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla
mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål,
brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första
instans häradsrätt,
kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta
domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade
rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av
timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Benämning till år 1905 på
sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox
församling för behandling av ärenden rörande främst församlingens egendom och ekonomi men även bl.a. barnundervisning.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet
allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från
Åbo i väster till Vederlax i öster.
Från 1907 om a) medborgares skyldighet att delta i den allmänna grundläggande utbildningen (ursprungligen folkskolans sex klasser) och b) statens
ansvar att erbjuda avgiftsfri grundläggande utbildning till medborgarna. Lagen om läroplikt från 1921 förpliktade alla att gå i skola eller åtminstone förvärva kunskaper och bildning som motsvarade folkskoleundervisningen.
Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Utskott vid
lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna
besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till
allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård,
prästgård och
tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den
kassa som bestred militiestatens allmänna utgifter. Den löd under Militieexpeditionen, tidvis under Finansexpeditionen. Den sammanslogs 1889 med krigsmanshus- och
militieboställskassan till
allmänna militiefonden och bestred sedan tillsammans med dem utgifterna för värnpliktsarmén. Kassan erhöll sina inkomster från den indragna finska indelta arméns inkomster, exempelvis räntor och tionden, boställsarrenden, vakansavgifter, knektfrihetsmedel, lots- och båkinrättningsavgifter, brännvinsförpaktningen,
inkvarteringstolag och karelska jägarfondens avkastning. Ursprungligen uppbars kassans inkomster av regementsskrivarna. Efter 1818 uppbars medlen av regementsskrivarna och kronofogdarna. År 1830 övertog kronofogdarna uppgiften.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg.
Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Centralt
ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom
revision och laglighetsövervakning samt
specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper.
Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en
överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänst utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Nylands
länssjukhus grundat 1861 i Helsingfors för såväl vården av sjuka som praktisk
undervisning av medicinestuderande, barnmorskor och sjukssköterskor. Där sköttes i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset skapades då Nya Kliniken, som var ett undervisningssjukhus, och Nylands
länslasarett (Gamla Kliniken och Barnbördshuset i Helsingfors) slogs ihop till en administrativ enhet för den akademiska undervisningens behov. Alla senare tillkomna universitetskliniker (Gynekologiska kliniken, hud- och könssjukdoms kliniken (1905-), ögon-, näs- och halskliniken (1907-), barnkliniken m.m.) anslöts till detta
sjukhus som år 1958 ombildades till Helsingfors universitetssjukhus (
HUS). Sjukhuset leddes av en sjukhusstyrelse. Som
ordförande verkade generaldirektören för Medicinalverket. Ledamöter var föreståndarna för sjukhusets fem avdelningar: medicinska avdelningen, kirurgiska avdelningen, patologisk-anatomiska avdelningen, förlossningsavdelningen och syfilitiska avdelningen. I början av 1900-talet tillkom ytterligare en oftamologisk avdelning och en barnavdelning samt avdelningen för öron-, näs- och strupsjukdomar. Sjukhusets tjänstemän var två assistentläkare, fyra amanuenser, en kamrerare och sjukhusets syssloman. Professorerna i medicin var avdelningsläkare med undantag för avdelningen för veneriska sjuka. Där skulle senatens finansexpedition utse en ansvarig på
förslag av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. På sjukhuset ansvarade en
underläkare för utbildningen av barnmorskor. År 1937 bestod sjukhuset av fem avdelningsgrupper som var och en förestods av en överläkare, en
assistentläkare och en översköterska. I den första avdelningen fanns 1:a medicinska avdelningen, den neuropatologiska, syfilo-dermatologiska och oftamologiska avdelningen. I den andra fanns Andra 2:a medicinska avdelningen, medicinska polikliniken, strålbehandlings- och örn-, näs och strupavdelningen. I den tredje fanns 1:a och 2:a kirurgiska avdelningen och kirurgiska polikliniken. I den fjärde avdelningen verkade barnavdelningen och i den femte 1:a och 2:a gynekologiska avdelningen och barnbördsavdelningen. I anslutning till sjukhuset verkade Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte på heltid utan kombinerades med andra tjänster.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus.Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av
Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av
samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av
allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man
fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var
kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig
avgift till kronan.
Vatten som ägdes av
kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som
lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning,
råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Av
Poststyrelsen utfärdad
stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Tjänstebeteckning för
referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna
kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens
arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta.
Borgmästare och
råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän.
Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i
Gamla Finland hölls allmän
rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och
ordinarie tjänster vid senatens
departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier.
Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp,
folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och
politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets
konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
Benämning på
kronoskog sedan storskiftet.
Allmän skog kunde enligt förordningen 1886 upplåtas till enskilt
hemman eller
skifteslag på villkoret att skogen förblev i samfällt
bruk och sköttes enligt en
plan som fastställdes av landshövdingen.
Av
domstol eller annan
myndighet förordnat arbete för statens räkning i
fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i
fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var
allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till
böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Fängelse som under autonoma tiden tog emot fångar från hela landet, ursprungligen bara fängelset på Sveaborgs fästning.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I
Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som
kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet
rätt att mot en årlig
avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio
ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt
kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
Ursprungligen ett av
Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en
syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i
län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna
sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje
by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av
borgmästare och
råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det
hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades
ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör,
kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare.
Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en
avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den
vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Skattefri
frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i
Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när
Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav
universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Av
präst utfärdat
intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Ofta en lägre
tjänsteman vid universitet, domkapitel,
arkiv och museer sedan 1600-talet.
En stats diplomatiska
beskickning av högsta rangen i en annan stat.
Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Under tiden då diplomatiskt sändebud av högsta
rang från en
regering till en annan (1532–1809). Efter Finlands självständighet 1918 landets högsta diplomatiska representant i ett annat land. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (
postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma
lärare under olika perioder av läsåret meddelade
undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en
kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått
sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en
kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Person som hade till uppgift att
resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande
förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa
amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens
rätt till
initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar
general inom armén. Titeln togs i
bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för
översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet
amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant,
schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral,
holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde
amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Skepp som kommenderades av en amiral. Benämningen användes under 1500-talet.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar
befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet.
Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Benådning av en viss kollektiv grupp genom regeringsbeslut.
Amnesti förutsätter ingen åtgärd från dem som amnestin berör.
Arbetsledare, gårdsfogde. Benämningen förekom på 1600-talet.
Amtman var också en
titel för en
ämbetsman i Sveriges tysktalande besittningar.
Den
domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt
ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och
brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den
rätt att disciplinera som en
biskop och ett
domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och
skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och
mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick
utfärda skiljebreven.
Parallell benämning på
andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet
kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig
domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen
andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta
instans för
rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses
domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i
Gamla Finland inrättades efter freden i
Åbo 1743 en andlig
styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad
kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas
domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i
Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt
biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och
kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Lägre
tjänsteman vid
Hans Majestät Kejsarens
kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Finskt värvat sjöförband som bildades 1853 i samband med Krimkriget. Ekipaget lades ner efter kriget 1856.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg,
Åbo och Kuopio län.
Räkenskapsförande
tjänsteman i
ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till
yngre regeringssekreterare.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett
beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med
gods skulle ägaren avlämna
angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan
tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och
debitering av tullavgifterna.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i
relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en
tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Av häradsrätten fastställt
beslut att ett nytt
hemman fick anläggas. Detta antecknades i jordeboken, enligt
instruktion från 1830, och innebar
skattefrihet under ett visst antal år.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Anteckning om en elevs förseelse i en
dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt
straff innebärande klander, även i betyg gjort
klander mot elevs uppförande.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en
anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som
tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets)
anmärkning av
offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande
tjänsteman eller
myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra
Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om
mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande
tjänsteman (
revisor) har
rätt att få ut som
sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Mindre del av ett
pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade
rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på
pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och
lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den
äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i
Åbo enligt akademins gamla
stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för
ordinarie räntan.
Beslut om att en viss inkomst, vissa
hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga
order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för
bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets
beslut på
offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt
anslag var belagt med bötesstraff.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Förrätta, inrätta, anordna, inom domstolsväsendet om att
anställa till exempel förhör, rannsakning eller bouppteckning.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Inom den ryska förvaltningen organisationsenhet vid
ämbetsverk för ett speciellt fackområde samt även självständig fackmyndighet för ett speciellt kompetensområde.
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över
förskott som hade betalats ut till
tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning,
order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Andraga, framställa eller framföra (ärende), anhålla om, göra ansökning om någons antagande och anställande i
tjänst (som t.ex.
soldat eller skådespelare).
I Ryssland från 1797
centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i
Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras
hemman brukades av apanagebönder.
Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional
myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som
domstol i mindre
tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en
prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I
Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
Särskild klass vid lägre
trivialskola (
pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares
lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Tillägg till en
urkund eller ansökan, även
anmärkning eller glosa i kanten av en skrift. Också för skriftligt tillägg efter namnunderskriften i ett brev.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt
skyddsbrev för Stockholms
apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa
provinsialläkare tidvis
rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än
vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt
apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i
Åbo 1816. Från 1830 övervakade
Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet
apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en
examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett
reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen.
Apotekare är sedan 1800-talet en person som av
Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat
intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en
förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor
rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av
apotekare som fått
privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek.
Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av
provisorsexamen som efter erhållen
undervisning vid
farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund
rätt att avlägga
examen inför den medicinska fakulteten i
Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll
apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska
apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom
provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett
apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att
dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas.
Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre
vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel
tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin,
frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning,
inkvartering m.m.).
Person som hade avlagt Pharmacie Studiosi-examen och arbetade på ett
apotek men ännu inte hade undergått apotekarexamen. Efter fullgjord
examen skulle apotekargesällen bli kvar hos samma
apotekare i ett år. Under vissa förhållanden kunde lärotiden förlängas. Efter det året kunde han med tre månaders uppsägningstid söka sig annorstädes. Under gesälltiden skulle gesällen fördjupa sina kunskaper i språk, naturalhistoria och apotekarekonsten. Efter fyra års arbete och studier kunde han anmäla sig hos Collegium medicum för att antingen som
provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla sitt eget. Då fick Pharmaciae
Studiosus titeln Pharmaciae Candidat.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla
apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig
avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50
rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig
avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000
recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid
sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya
privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med
stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Filial till
apotek som
apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Civil
tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för
apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få
ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst
apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av
statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte
rätt att överlåtas åt enskilda, även om
dispens i detta avseende länge beviljades.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till
apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte
apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid
Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen.
Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev
ordinarie 1927.
Som visar sig eller framträder, träder i dagen, uppenbar, tydlig.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar).
Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Skriftlig vädjan eller
besvär till högre
instans om granskning av och
beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett
mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad,
besvär från en lägre
rättsinstans till en högre
domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett
avgörande i en lägre
instans togs upp till
prövning och
beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre
instans beslut (
appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den
avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd.
Appellationsbevis förekom också i
Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols
beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var
appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska
tvistemål cirka 1630–1868.
Allmänt om
myndighet som enligt vanligt besvärsförfarande kan pröva och ändra
beslut som fattats av en lägre instans.
Ordning för vädjande till högre
domstol eller högre myndighet.
Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre
instans av en lägre instans
beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Grundades den 8 november 1917 av det socialdemokratiska partiet och Finska Landsorganisationen. Centralrådet utlyste och organiserade en generalstrejk den 14 november 1917. Under centralrådet verkade lokala distrikts- och kommunalråd.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
För vården av lösdrivare inrättad statlig
anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som
arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en
direktion och en föreståndare.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat,
ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i
Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Fånge som blivit dömd till tvångsarbete: tvångsarbetsfånge. Begreppet användes tidigare också om till
straffarbete dömd förbrytare; straffånge.
Ursprungligen
spinnhus för kvinnor. Det omorganiserades till ett
fängelse för män som öppnades i Villmanstrand 1882 och blev under 1900-talet ett centralfängelse. Fängelsets
direktion bestod av fängelsedirektören, predikanten och läkaren. Andra tjänstemän var (1897, 1910) en läkare, en bokhållare, en
lärare och en arbetsledare. År 1937 bestod fängelsestyrelsen av direktören, en pastor, en läkare, ekonomiföreståndaren, arbetsledaren och en lärare.
Fängelse och
arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till
allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig
anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Tjänstebeteckning för den person som ledde fångarnas arbete vid ett
arbetsfängelse eller ett straff- och arbetsfängelse.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett
fattighus i en församling, senare en
kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en
arbetsanstalt för lösdrivare.
Specialsjukhus i Helsingfors för patienter som var intagna på stadens arbets- och fattighus. Sjukhuset underlydde Medicinalstyrelsen. År 1897 fanns på sjukhuset en underläkartjänst.
Tvångsarbetsinrättning för manliga lösdrivare i Viborgs län, grundad 1831. Anstalten avskaffades 1882 då länsfängelset i Viborg började uppföras. Det stod färdigt 1884.
Statligt
arbetsfängelse och
korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en
direktion med landshövdingen (guvernören) som
ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant,
bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Präst vid arbets- och korrektionsinrättning. Predikanten förordnades av vederbörande domkapitel, på
förslag av inrättningens direktion. Arbets- och korrektionspredikanten förde kyrk- och kommunionbok över korrektionshjonen och undervisade dem i gudsfruktan, flit och moralisk bättring genom kristendomsundervisning och flitiga andaktsövningar under ledning av inrättningens vaktmästare. Han höll också regelbundna prediko- och
katekesförhör samt högmässor.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Föreskrift om vilka regler och påbud som gäller på en arbetsplats.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i
Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Under 1800–1900-talen:
skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Läkemedel med en hemlig sammansättning, som inte var registrerade av Collegium medicum. År 1675 var det tillåtet för kvacksalvare att sälja
arkana på marknadsplatser. Arkana förbehölls apoteken 1683. Förbuden mot
obehörig försäljning upprepades bland annat 1816. År 1910 inrättades en byrå för meddelande av upplysning om bedrägliga läkemedel och läkemetoder. År 1931 skärptes kraven på import av medicinska preparat. Bestämmelser för tillverkning av inhemska specialpreparat saknades.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under
Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern
preses i Collegium Medicum. Från 1928 är
arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma
rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid
ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också
tillsyn över åtskilliga av kronans
hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare
Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med
ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också
inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
I
arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett
arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett
ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en
arkivarie från och med 1720 en
tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga
ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman vid statssekretariatets
arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen
instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Benämning på de exemplar ”av allt
vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom
landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Benämning på större enhet inom landstridskrafterna. En
armékår består av två eller flera divisoner medan flera armékårer bildar en armé. Under 1920- och 30-talet bestod Finlands fredstida försvarsmakt av en armékår. Vid mobiliseringen 1939 ökades antalet till fyra och vid mobiliseringen 1941 till fem armékårer.
Person som innehar jordegendom på
arrende eller
förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Person som arrenderade en
kungsgård under svenska tiden År 1799 bestämdes att arrendetiden var 30 år. Arrendatorn skulle betala ett fixerat belopp i spannmål för den
fasta åkerjorden medan andra förmåner auktionerades ut för en penningavgift. Arrendatorn var skyldig att underhålla karaktärsbyggnaden som ersättning för säterifrihet. Han skulle också hävda och vårda kungsgårdens alla ägor. Fram till 1784 hade kungsgårdsarrendatorerna
rätt att använda kronans räntedagsverken av de
hemman som låg inom två mils avstånd från gården. Arrendatorn ansvarade för brännvinsarrendeavgift, djäknepenningar, kyrkobyggnad med därtill hörande byggnader, dulgadråpsböter, sockenfattigas underhåll, skallgång,
brandstod samt prästerskapets
tionde och andra rättigheter.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega.
Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en
kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast
anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
Spannmål som erlades i arrende.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Ryskt längdmått motsvarande en aln, efter 1875 0,711 meter. Enheten användes i Finland bland annat inom krigsväsendet under 1800-talet. Termen används även om motsvarande turkiskt och persiskt längdmått.
Övervakare av fångars kosthållningsbolag.
Del av en lagtext eller ett internationellt avtal, ofta i fredsavtal.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett
kompani inom infanteriet.
Kvarlåtenskap som enligt
lag övergått till annans ägo på grund av släktskap eller på grund av
testamente efter förre ägarens död.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas
successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var
arvfurste en
titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes.
Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner,
torpare och
nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat,
jordstycke som svedjades av ett enskilt
hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till
urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet.
Arviorubel förblev skattenhet även i
Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Extraordinarie tjänst, i motsats till
ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Lägre extra
ordinarie tjänsteman under svenska tiden och i början av autonoma tiden. Arvodisten arbetade på års- eller månadsarvode och skötte sysslor som ingen ordinarie tjänstemän hann med. Arvodister förekom inte i Finland under senare hälften av 1800-talet och på 1900-talet.
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning,
testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett
hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd
förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre
rang (rangklass 7–8) i kollegiala
ämbetsverk och domstolar.
Assessor användes också som
titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga
bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I
Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda
ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var
assessor en hederstitel för läkare,
apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad
ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med
högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
En av ett domkapitels två i teologi sakkunniga
bisittare sedan 1870, vilka tillsammans med biskopen som
ordförande och domprosten som viceordförande, jämte stiftsekreteraren sköter den kyrkliga administrationen och verksamheten i stiftet, samt behandlar andra frågor som
rör stiftsförvaltningen. Assessorn väljs av prästerskapet i stiftet för tre år. Behörig är
präst som avlagt teologie licentiat- eller högre pastoralexamen.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens
förordnande ordna
inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare.
Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets
tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Internationell organisation som grundades 1885 och förnyades efter första världskriget. Medlemmar var inte bara järnvägsförvaltningen utan också länders regeringar. Organisationen ordnade internationella kongresser, och en gång per år ordnades en tidtabellskongress, som organiserade transitförbindelser per järnväg, bekräftade internationella tåg- och båtförbindelser samt försökte underlätta övervakningen av
tull och pass.
Fri
rätt för
medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss
premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under autonoma tiden om
frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller
kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll
kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en
stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin
ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet
uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
Centralsjukhus för obotliga sjuka mentalpatienter i Viborgs län.Inrättningen grundades 1889 när det tidigare fängelset omvandlades till sjukhus. Verksamheten leddes av en läkare. Andra tjänstemän var en
predikant och en
syssloman och uppsyningsman. Inrättningen avskaffades 1927.
De lagar och förordningar som ger skydd mot
häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings
rätt till dylikt beskydd.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev
asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Titel på
tjänsteman av lägre
grad vid en beskickning.
Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som
titel på tjänstemän vid beskickningar eller
konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Av
myndighet utfärdat skriftligt
intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Lagfaren
tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig
ledamot av
krigsrätt i första
instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om
åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var
auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst,
ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett
augmentshemman som inom ramen för
indelningsverket betalades åt ett
rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av
ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen.
Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till
kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att
auktion ska förrättas i auktionskammare.
Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det
län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den
rådman som stod i tur
auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i
stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev
auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde
protokoll vid auktioner.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett
ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en
officiell titel för juridiskt utbildade
extraordinarie tjänstemän vid
hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt
lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i
Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av
rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade
rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Rätt att själv stifta sina lagar,
självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avgift som efter 1750 utgick för
befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater,
Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som
sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick
fullmakt på verklig
tjänst eller
karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd
avgift fungerade som
lösen för fullmakten.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre
tjänst befordrad
tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran.
Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter
förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans
sterbhus som
begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre
tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En
åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant
hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a.
Generalguvernörskansliet och ministerierna.
I
politisk mening: person som övergår till fiendelägret, överlöpare. I religiös mening (ofta nedsättande): person som har lämnat sin lära eller tro.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet
mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid
skifte av samfällda ägor fick
avgärda by hälften mot
hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda
by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Samlande beteckning för beslut,
dom eller utslag.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal,
beslut och kontrakt.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Under 1200–1800-talet om underhandling,
överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Kameralt begrepp som innebar att ett
hemman fick bli utan
åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman,
stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om
rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och
besvär som tidigare utgått därifrån.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Sedan autonoma tiden en
växel som ska betalas vid uppvisandet.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande
avgift (
avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till
frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs
rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning,
tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara
ordinarie eller extraordinarie.
Minskning av penningars värde, reduktion.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda
arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Avslutandet av häradsrättens tingssession, som innebar att rättegångsfriden upphävdes. Därigenom straffades inte längre personer som gjort sig skyldiga till vissa brott, som våldsgärningar eller förargelseväckande beteende på tingsplatsen, hårdare än normalt.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk,
reglemente eller motsvarande.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
Av
magistrat utfärdat
protokoll över lossat fraktfartyg, dess last och erlagda tullavgifter.
Avmönstringsprotokoll krävdes för att skepparen skulle få ersättning för de tullavgifter han hade lagt ut.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av
synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett
boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring.
Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Dag då
avrad skall erläggas, enligt
äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig
avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel
kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys
allmänning eller
kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för
jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till
allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Offentligen tillkännagivet domstolsbeslut.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet.
Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga
karaktär förändrades.
Under 1600- och 1700-talet om öppet
brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik
tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt
brev varmed en
tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
I
äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan
skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är
avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Minskning, under 1700–1800-talet också om auktion, där det utbjudna först uppropades till det högsta priset, och detta pris därefter sänktes tills man fick ett anbud. Numera används termen främst om nekande svar på en anhållan.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid
syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets
mantal förändrades. Motsvarande delning av
hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Skriftlig handling över avvittring. Vid
bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
B
Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare
rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på
ofri grund (annans
hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla
backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt
kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick
rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Reglemente som gällde badarskråets verksamhet och som gavs av Collegium medicum 1807. I reglementet fastställdes badarnas uppgifter och vilka färdigheter de skulle ha. Badaren skulle upprätthålla en bastu med olika typer av bad. Han skulle kunna raka skägg, koppa, slå åder, anlägga blodiglar och plåster med spansk fluga, rengöra naglar och liktår, känna till de medel med vilka blod kunde stämmas, kunna ge första hjälpen vid benbrott och färska sår samt känna till smärre kirurgi.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också
1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans
kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en
bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var
banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Anvisning till betalning av en fordran, som har
karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco
assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste
medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Bandirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens banavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens banavdelning vilka behandlade och expedierade ärenden som hörde till bandirektörens uppgifter.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En
baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Tjänsteman, tidvis vid
Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och
Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges
beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad.
Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid
Finlands Bank (grundad 1840).
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Värde som av bank (särskilt Riksbanken) åsättes egendom vid
inteckning för lån.
Fordringsbevis, utfärdat av en bank. Banksedeln var ställd på innehavaren och lydde på en viss summa, vilken banken var skyldig att genast utbetala vid anfordran.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas
förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Kyrkligt straff. Större
bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt
ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och
världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Från predikstolen uppläst särskilt
formulär över bannlysning av person, ingick i kyrkolagen 1686.
Bannlyst person: en straffpåföljd för helgdagsbrott under 1700–1800-talet. Användes också för en ännu icke kyrktagen kvinna.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större
avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Kvinnlig sjukvårdare, ursprungligen medlem av en 1633 grundad fransk religiös orden, vars medlemmar ägnade sig åt sjukvård. Barmhärtighetssystrarna deltog i Krimkriget, där de vårdade sjuka och sårade fransmän. En motsvarande rörelse bildades i Ryssland 1854 och om medlemmarna i den användes också termen ”barmhärtighetssyster”.
Förlossningssjukhus under autonoma tiden. Termen användes särskilt om det förlossningssjukhus som fanns i Helsingfors från och med 1834. Det hade flyttats till Helsingfors från
Åbo 1833, där det tidigare hade kallats accouchementshuset. I Helsingfors var det först inrymt i Gamla kliniken. Under perioden 1841–1861 var barnbördshuset en avdelning vid Nylands länslasarett, 1861–1878 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Vid sjukhuset undervisades barnmorskor. Verksamheten som en del av det
Allmänna sjukhuset i Helsingfors upphörde 1878 då Barnbördshuset på Fabriksgatan öppnades.
Barnbördshus grundat 1878 vid Fabriksgatan. Det var undervisningssjukhus för medicinestuderande och barnmorskor långt efter 1918. Föreståndare var professorn i barnförlossningskonst och barnsjukdomarnas klinik. Personalen bestod 1897 av en
underackuschör som samtidigt var barnmorskelärare, en assistentläkare, två instruktionsbarnmorskor och en syssloman. År 1934 blev sjukhuset en självständig enhet.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora
barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha
rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad
fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna
böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Hittebarnshus som finansierades med allmänna medel. Det första anlades 1633 i Stockholm och utvidgades så småningom till ett allmänt barnhus. Anstalten fick efterhand flera privilegier, bl.a. den så kallade barnhustunnan. Den sköttes till 1666 av ett bolag och stod därefter under olika myndigheters överinseende. Under autonomin fanns även barnhusinrättningar i Finland.
Under svenska tiden
avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora
barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans
tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära
barnhustunna som
avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de
län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Kvinna som var utbildad och hade
rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett
reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och
undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli
barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860
tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad
barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i
stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka
tjänst i barnmorskeyrket.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Benämning på en underavdelning till ett
regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större
militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (
bataljon). Titeln användes ursprungligen för
befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär
tjänsteman av underofficers
rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Tjänstetitel på läkaren som tjänade vid finska militärens bataljoner. Bataljonsläkaren förestod också ett litet bataljonssjukhus.
Kyrkoherde vid den finska militärens värvade och indelta regementen eller bataljoner under autonoma tiden.
Under svenska tiden en
präst i
predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var
bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för
krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Allmän
åklagare i
krigsrätt 1877–1905, såvida befälhavaren inte utnämnde någon annan till uppgiften. Bataljonsrustmästarna ersattes 1919 med auditörer.
Militär
titel för person som skötte om den militära signaleringen i en bataljon. Titeln var i
bruk vid den finska militärens bataljoner under autonoma tiden.
Militärt
sjukhus i Helsingfors för de nyländska kompanierna. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i
Åbo för kompanierna i Åbo och Björneborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i Nikolajstad (Vasa) för kompanierna i Österbotten. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i Uleåborg för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i Kuopio för kompanierna i Kuopio län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i S:t Michel för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i Tavastehus för kompanierna i Tavastehus län.Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt
sjukhus i Viborg för kompanierna i Viborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Genom skriftlig handling eller
dokument stadfästa eller bekräfta (förbund, försäkran), ge (någon)
brev (på något), bekräfta, skriftligen tillförsäkra (någon något).
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig
befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för
militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens
fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var
kommendant på kronans slott i området. I några svenska
landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen
befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Under 1700-talet fastställt understöd ur
nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till
kyrkoherde eller annat prästerligt
ämbete beviljad
rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga
pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det
ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till
kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och
kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras.
Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga
pastorat fram till 1845.
Benämning på ett upptagande (av juridiska regler, rättssystem m.m.) som sker på grund av att det finns ett uttalat behov av det. Som exempel kan nämnas när Bibeln år 1608 blev
lag för att komplettera de gamla medeltida lagarna.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Kungsladugård eller
kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av
kronan utan att bli utarrenderad.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter
avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års
reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder,
hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Under svenska tiden och autonoma tiden en åtalad persons erkännande under en rättegång. Bekännelsen måste ske inför
domstol för att ha bevisvärde, frånsett erkännande på dödsbädden eller i samband med ett dödsstraff.
Fånge förordnad av
domstol till insättning i
fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova
brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i
1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
Skola för mindrebemedlade barn vilken arbetade enligt Bell-Lancesterpedagogiken:
äldre elever hjälpte de yngre. Skolan grundades 1820 i Åbo.
Läraren arbetade på
konstitutorial av domkapitlet.
Av regentens välvilja beroende förmån att få ett rättsligt
avgörande i andra
instans prövat av högsta instans. Förmånen förutsatte en inlämnad böneskrift, i vissa fall också en särskild avgift, och fick sin definitiva utformning för
civilmål år 1662 då revisionsinstitutet infördes. I
brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan
hovrätt och Kgl. Maj:t i praktiken under hela 1600- och 1700-talet, trots att Kgl. Maj.t innehade ensamrätt att till livet benåda brottslingar som begått bevisade
brott vilka enligt
lag förtjänade dödsstraffet.
Ofrälse person som hade
rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av
kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en
avgift till Själö
hospital samt en
avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft.
Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak.
Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I
brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Skriftligt
utslag på abolition, amnesti,
restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett
straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd.
Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i
Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens
president benådningsrätt.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade
tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en
redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara
domare på bergstinget. Under autonomin fanns en
bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828.
Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till
tjänst vid
Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt
förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt
prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik,
bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp.
Examen avläggs ytterst sällan.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes
bergshauptman även om viss
ledamot i bergsamtet.
Chef för
Bergsstyrelsen och dess bergsintendenturkontor. Då Bergsstyrelsen uppgick i
Industristyrelsen 1885 ansvarade en
intendent för bergsväsendet för motsvarande område under ledning av Industristyrelsens överintendent.
Kontor som lydde under senatens finansexpedition och som inhyste Bergsstyrelsens intendenturämbete.
Centralt
ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga
brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och
bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två
bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en
guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar.
Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs
bergslag som bestod av Falun, Avesta
bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Lagstiftning som gällde för gruvor och bruk.
Från 1690-talet
tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen
bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller.
Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som
tjänsteman vid
Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Ämbetstitel för
ledamot av
Bergskollegium efter 1713, av högre
rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden
titel utan motsvarande
ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Centralt
ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett
bergslag eller bergmästardistrikt.
Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars
ämbete var inrättat i ett
bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare,
bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Benämning på
skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet
gods eller av hushållningen av medel i
magasin eller fängelser.
Den
nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk
besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt
nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna
rätt medför.
Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som
ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga
skatt på eller ta skatt av någon, i fråga om krigsskatt: ta tribut.
Lägga
skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Myndighets
rätt att lägga
skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
Bestämma, fastställa, stadga, förordna, ha hand eller vård om. Inom utrikesförvaltningen: att tillsätta och skicka som sändebud.
En suverän stats diplomatiska
representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet.
Ambassad och
legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister,
ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant,
auditör och dragoman.
Tvångsmedel varmed en
myndighet för den tid brottsutredningen och rättegången varar omhändertar ett bevis eller ett föremål som har använts som hjälpmedel vid
brott eller ett föremål som någon blivit av med genom ett brott.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana
brott i
tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Allmän domstols
avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett
ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Under perioden 1826–1918 statssekretariatets
förteckning över av kejsaren oavgjorda eller särskilt förordnade ärenden, vilka skulle stadfästas vid följande regentföredragning.
Handhållen hävstångsvåg.
Besman fick inte användas i bodar och
hus i städer utan endast på torg, marknader och motsvarande handelsplatser samt vid erläggandet av pundräntor. Besman fick dock inte användas för vägning av varor till högre vikt än 2
lispund viktualievikt.
Proviantering, förplägning, traktering.
Otillbörlig gåva som gavs för att mottagaren skulle gynna givarens intressen. Sedermera är
bestickning brottsrubriceringen för den som ger, erbjuder eller utlovar en muta, i motsats till den som tar emot en
muta och kan dömas för mutbrott.
Motpartens meddelande till domstolen om att han inte godkänner käromålet, åtalet eller de yrkanden som framställs. Motsats: medgivande.
Bevisa riktighet, används i uttryck som ”med vittnen bestyrkt” och ”till riktigheten bestyrkt”.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep
beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s.
hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans
tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
I Sverige och i Ryssland epitet för
bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (
arrende). De besuttna bönderna i
Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Adelsman som hade fast egendom. Begreppet användes också om en adelsman som intog en hög ställning i samhället eller var högt uppsatt.
Allmän benämning på en undre
gräns för att
hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för
besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds
hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett
hemman under 1/300
mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av
lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Ordinarie
rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets
avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats:
vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i
Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets
beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit
laga kraft i
domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom
besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken
besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om
redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje
utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (
politimål).
Utskott vid
lantdagen från 1867 och i enkammarlantdagen från 1907. Besvärsutskottet behandlade
besvär och ansökningsmål, ursprungligen också fullmaktsärenden.
Personalen på ett fartyg eller en borg.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel
vaktmästare och biträden. Termen togs i
bruk i mitten av 1600-talet i
äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som
sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding,
överauditör och
direktör av posten. I
Gamla Finland var
betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet
officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som
betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Kringstrykande tiggare, termen förekom i författningar rörande tiggeriet fram till 1800-talet.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Del av ett
forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Av riksdagen eller
lantdagen för viss tid stadgad
skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från
ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella
avgift eller
skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens
bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två
daler för adelsman,
präst eller ståndsperson.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(
ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar.
Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller
lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i
relation till den
bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i
lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Utrustning för en beväring.
Boksamling i enskild eller
offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna
bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en
lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen
titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då
Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en
bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums
stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en
ordinarie tjänsteman vid
bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Ursprungligen
titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek, sedan 1800-talet om en
ordinarie tjänsteman vid
bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, grundat 1828. Biblioteket uppbar sina inkomster från inskrivningsavgifter, promotioner, befordringar inom universitetet och
Åbo ärkestift samt kyrkoherdesterbhus inom Åbo ärkestift. Biblioteket leddes av en överbibliotekarie som hade ställning som professor.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera
skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Skriftligt bevis på en fordran i fartyg för pengar som förskotterats till byggande eller reparation av fartyget eller till avlöning av besättning.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Ersättare, förtroendevald eller
vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som
bisittare i domkapitlet. Också städernas
råd hade
bisittare som avlade domareed.
Tjänsteman som deltog i ordningsrättens arbete. Antalet
bisittare i ordningsrätten skulle vara två. År 1897 omnämns
bisittare i ordningsrätten endast i Mariehamn och Kemi.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett
stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för
ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga
mål en vidsträckt
domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års
kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var
ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade
ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en
fältbiskop och en ärkebiskop.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen
biskop 1892 genom inrättandet av ett
biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
Biskopens
ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma
regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något
formulär för biskopseden.
Benämning på det underlag åt regeringen för val av
biskop som domkapitlet sammanställde enligt bestämmelserna från 1571, 1686 och 1869. De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet var angivna till namn, ålder och ämbete.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till
biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Till
biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en
officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en
assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens
förvaltning och skötsel. Det har dock inte
myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger
förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till
Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har
initiativrätt till biskopsmötet.
Specialenhet vid
kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Stad där
biskop har sitt säte, stiftsstad.
Biskopsämbete med tillhörande
budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en
biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i
Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt
biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den
stad eller ort där
biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla
ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje
präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till
biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt
biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i
församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet,
förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I
Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört
protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess
dokument och
förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har
rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Det
ämbete en
biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den
myndighet han genom detta ämbete utövar.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om
beslut vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Med offentligt
postbud befordrad privat väska för
post till särskild person eller särskilt ställe utanför den ordinaire postrutten. Sådan post var under 1800-talet belagd med en särskild postavgift.
Specialdomstol i
stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla
mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som
åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till
kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en
förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Finskspråkig skola för blinda i södra och sydvästra Finland, med en provisorisk svensk avdelning. Blindskolan leddes av ett
skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande.Tjänstemän var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, en lärare, två lärarinnor, en handarbets- och hantverkslärare och -lärarinna samt två biträdande lärarinnor. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att
blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget
jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda
torpare eller
nybyggare i Kexholms
län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett
skattetal i delar av Kexholms län.
Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande
tjänsteman vid ett
ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid
finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns
bokhållare vid Helsingfors stads
trafikkontor och vattenledningskontor.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer.
Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av
kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett
hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i
relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Från 1600-talet om av
kronofogde och
häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och
1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var
mål för tvister. Efter 1883 blev
bolstada skäl en
officiell lagterm.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Den odlade mark för vilken ett
hemman blivit skattlagt.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda
torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till
prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
I Ryssland från 1785
register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i
Gamla Finland fördes
borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en
stad som innehade
burskap och därför hade
rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (
burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Samtliga
borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade
rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i
Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Person som gått i
borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i
stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i
Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två
borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och
Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste
ledare med
ansvar för stadens
förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var
ordförande för stadens
magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med
ordförande eller ledande
tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i
Gamla Finland fanns en
borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje
stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till
borgmästare av högsta domstolen.
Biskopsstift inom
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Borgå som residensstad.
Borgå stift grundades 1723 när biskopssätet flyttades från Viborg till Borgå. År 1811–1812 anslöts församlingarna i
Gamla Finland till stiftet. År 1851 utbröts en del av församlingarna och bildade Kuopio stift. Biskopssätet flyttades 1923 från Borgå till Tammerfors. Stiftsadministrationen leddes av en
biskop och bestod 1816 av en
domprost och sex andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens. Den skötte stiftets
förvaltning och ekonomi, övervakade församlingar med
prästerskap och Borgå och Viborgs gymnasium, trivialskolorna i Helsingfors, Kuopio och Lovisa samt krets-, elementär- och flickskolor i Viborg och Kexholm, Fredrikshamn, Nyslott, Villmanstrand och Sordavala.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och
underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt
församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar,
häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns
officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
De arrenden som ursprungligen betalades för boställen som varit anslagna åt befälet vid
indelta armén och som efter 1809 och den sista innehavarens avgång tillföll kronan. Boställena arrenderades sedan ut mot en årlig arrendeavgift som tillföll militiestaten.
Bonde som brukar ett
boställe på vilket boställshavaren inte bor.Boställsbonden erlade
ränta till boställshavaren.
Ämbetsområde för boställsinspektör.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar,
prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens
förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Sådant
gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle
bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till
kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då
förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen
bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera
bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel,
prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
Försäkringsbolag i Finland som grundades i
Åbo 1816. Bolaget hade skilda fonder för
stad och för landsbygd. De som anslöt sig till bolaget behövde inte höra till en
brandstodsförening eller delta i häradets brandstod. Bolagets verksamhet upphörde 1833 på grund av Åbo brand.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren
befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Ordning eller
reglemente med bestämmelser över de åtgärder som skulle företas i händelse av eldsvåda eller vid släckande av eldsvåda.
Den ersättning som varje hemman,
brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett
hemman som genom vådeld förlorat
hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta.
Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje
bonde i ett
härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt
hus på helt
hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll
vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I
Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Den enhet i en
stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en
överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett
brandverk endast i Helsingfors.
Av
klockare förd längd eller bok över varje brevväska eller enskilt tjänstebrev som sändes med klockarposten. I boken noterade klockaren dag och månad då försändelsen gick ut. Mottagaren verifierade sedan försändelsens ankomst med datum och namnteckning, mot ett kvitto. Brevboken infördes 1836.
Av
domkapitel förd bok över alla utgående
brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox.
Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var
brevbärare det samma som postiljon.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet.
Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot
postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens
postkontor eller posthåll.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en
postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den
finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid
mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär tjänsteställning som chef för en brigad.
Om säljare eller överlåtare som inte kunde prestera bevis för egen åtkomst av egendom och således inte kunde garantera köparens
rätt till densamma.
Övergång eller förbindelseled över ett vatten(drag), en ravin eller sänka som förenar två punkter med varandra ovanför marken.Broarna indelades i socken-, härads- och landsbroar. Indelningen hade betydelse för den skyldighet att underhålla broar som ålåg alla hemman. Broarna övervakades av landshövdingen.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en
bro inför rätta. Brofogdesysslan var en
bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig
tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både
bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett
distrikt (exempelvis en
församling eller rote).
I lokalförvaltningen i Finland från och med 1600-talet syssla, där brofogdens och skallfogdens uppgifter var förenade hos en person. Bro- och jaktfogdar tillsattes under stora ofreden av ockupationsmyndigheterna allmänt i
Åbo generalguvernement, medan de som i Viborgs
kommendantskap uträttade motsvarande värv i regel kallades brofogdar. Bro- och skallfogdar fanns även i Gamla Finland.
Lagstadgad granskning av bro. En
besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans
tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Uppsåtlig handling i strid med en (
lag)bestämmelse, (i juridiskt avseende) för vilken det är föreskrivet ett
straff och där inga objektiva ansvarsfrihetsgrunder föreligger.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar
straff åt person som begått straffbar gärning.
Av hovrättsfiskalen årligen förd
förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda
mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt
register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Av luthersk
församlingspräst förd
förteckning över dem som varit anklagade för
brott eller förseelse i
världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Av
domare upprättad
förteckning över dömda personer i
häradsrätt eller i stadens kämnärs- och rådstugurätt. Brottmålslängden innefattar uppgifter om förbrytarens namn,
stånd eller karaktär, samt brottet och domen. För tjänstehjon och inhysingar angavs också namnet på det
hemman där de senast hade haft tjänst. Brottmålslängden sändes halvårsvis till vederbörande
hovrätt för kontroll och till kyrkoherden som förde in brottmålet i kyrkböckerna för framtida flyttnings- och frejdebevis.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
Avgift som betalades på varor som fördes in till Helsingfors. Penningarna betalades för varje kärrlass varor som kördes upp från stranden. Avgiften var 1 kopek silver för lasset, men stadens egna
borgare betalade bara hälften.
Industrianläggning för förädling av råvaror, ofta järn, koppar eller glas. Bruken började anläggas på 1600-talet. För att få grunda ett
bruk krävdes tillstånd och
privilegium av kronan. Under autonoma tiden måste en utländsk ägare av ett finländskt bruk vara bosatt i Finland.
Samlande beteckning för anställda vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, i synnerhet för järnvägspersonal av högre tjänstegrad.
Patronell
församling som bestod av bruksägaren med familj samt personalen och deras familjer.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare,
bruksskrivare m.m.
Präst anställd i
predikoämbete på ett
bruk som utgjorde ett
kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän
rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid
anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars
ordinarie prästerskaps göromål.
För
brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till
konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en
ständig skatt för rätten att bränna brännvin till
husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en
ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och
hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa
län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med
tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom
rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en
avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till
brännvinsbränning för
husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Person med uppgift att utöva kontroll över brännvinsbränningen.
Lagar och förordningar som reglerar tillverkning, försäljning, inköp och utskänkning av alkoholhaltiga drycker.
Rättegångsmål angående olaglig tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av
torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
I Finland benämning på gårdstomt och huvudåkrar i motsats till utjordar; bröståkrar (rintapellot).
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en
kommun eller en
offentlig inrättning.
Gårdsägares anmälan till budningskontoret vid stadens renhållningsverks om att gårdens latrintunna var full och måste tömmas.
Kontor inom renhållningsverket i en
stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens
renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt
monopol infördes 1927.
Borgarrättighet i
stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades
burskap av stadens
magistrat genom ett
burbrev som medförde
rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i
allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i
stadslagen på 1300-talet. Stadens
borgare fick automatiskt
borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Offentligt kungjort
beslut som tagits under en
sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje
borgare i staden var skyldig att fullgöra.
Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även
enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en
by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Vanligen om en
jordägare som var bosatt en by, stundom även annan jordbrukare i en
by eller
borgare i viss stad; byålderman.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Sammankomst av byamännen i en
by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Sammanfattning av de personer som bor i en bygd. Eftersom de svenska byarna var små bestod bygdelaget ofta av flera byar. Begreppet har inte haft någon juridisk eller
kameral funktion.
Tjänsteman vid
militär (från 1869 civil)
ingenjörskår som ansvarade för byggnadsarbetena inom väg- och vattenkommunikationerna, till exempel vid Saima och Pielinens kanaler.
Byggmästare fanns också vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade dessa
byggmästare under linjeförvaltningens bansektion.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
Den förvaltningsenhet i en
stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en
stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Extraordinarie
skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels
län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då
tull eller
accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Det järn som bruksägaren hade
rätt att använda för
reparationer och byggnadsändamål vid bruket. Det skulle inte inräknas i den kvot av järn för vilken bruksägaren skulle erlägga hammarskatt.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Benämning på
förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till
byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i
häradsting men senare på sockenstämma.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen.
Byråavdelningen leddes av en
byrådirektör och ansvarade för kansli-, kameral- och kassaärenden samt ärenden som angick förvaltningen i allmänhet. Avdelningen bestod av ett kansli, ett kamrerarkontor, ett kontrollkontor, ett kassakontor, ett verstkontor (senare kilometerkontor) och ett statistiskt kontor. År 1922 ersattes byråavdelningen av
administrativa avdelningen och kamrerarkontoret, statistiska kontoret,
kilometerkontoret och kassakontoret flyttades till den nygrundade ekonomiavdelningen.
Kontrollkontoret flyttades till tariff- och kontrollavdelningen.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av
kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som
ordförande för Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till byrådirektörens uppgifter.
Titel för vissa tjänstemän i centrala
ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enhet under inspektören för skyddsfostran som hanterade övervakningen av privata och offentliga inrättningar för barn (barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor). Byrån överfördes 1918 på
Skolstyrelsen och blev Barnskyddsbyrån.
Kommunal eller privat skola som meddelade
undervisning i innantillläsning och textförståelse för inträde i högre skola. Byskolorna inspekterades efter 1856 av
kaplan eller
pastor (om undervisningen var fortlöpande). Enligt en kejserlig
kungörelse angående folkskolundervisningen från den 19 april 1858 krävdes läskunskaper för inträde i statlig folkskola.
Sammankomst av byamännen i en
by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med
böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två
ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna
rösträtt efter mantalet. Bystämmans
beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin
frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev.
Beslut om åtgärd skulle tas av
domstol eller
exekutiv myndighet.
Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av
bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Handling som innehöll villkoren för ett
byte och bekräftade detta.
Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av
kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Hemman som
kronan lämnat i
byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Av en eller flera byar eller
enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
På land uppfört
sjömärke vid
segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Årlig
avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett
dykeri eller bärgningskompani.
Postförsändelser som bars till addressaten av postiljon, brevbärare. Den indelades i tre typer: postlåde-, postlucke- och postboxpost. Därutöver fanns avlämningspost ( i en öppen låda på
postanstalt avlämnad post) och avhämtningspost (avhämtades från postanstalten, enligt särskilt
kontrakt med postverket).
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Präst med fast
anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en
kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Parallell benämning på
skattehemman till vilket bonden eller annan ägare var i besittning av bördsrätten, det vill säga rätten att besitta och bruka hemmanet mot erläggande av kronoskatterna och övriga kronoutskylder.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt
intyg för bl.a.
militär befordran, för inträde i
skrå eller för inlösande av
bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i
äldre tider också
in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var
böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och
målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i
fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om
fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
C
Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
Fängelse med enskild cell för varje fånge. Cellfängelser inrättades från och med 1871 när de gamla kronofängelserna successivt började ersättas med specialbyggda länsfängelser. Begreppet användes också och ursprungligen om ett speciellt
fängelsestraff som avtjänades i isolering, gentemot att andra fångar vistades i samma utrymme.
Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens
censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av
Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om
censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata
brev av rätten till posthemlighet.
Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Från 1829 samlande beteckning för Censuröverstyrelsen, dess ombudsmän och censurkommittén.
Censurinrättningen ersattes 1865 av Överstyrelsen för pressärendena.
I Ryssland från och med 1802/1804
kommitté vid vart och ett av universiteten för handhavandet av censurfrågor inom undervisningskretsarna.
Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en
sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
Centralt
ämbetsverk inrättat 1829 för att granska importerad litteratur samt inhemska tidningar, tidskrifter och tryckalster. Prokuratorn hade 1810–1829 verkat som censor. Han var också medlem av
Censuröverstyrelsen fram till 1861. Censuröverstyrelsen skulle ha ombudsmän på varje ort där det fanns ett tryckeri. Förhandscensur var i kraft till 1865 då en ny tryckfrihetslag infördes och Censuröverstyrelsen ersattes med Överstyrelsen för pressärendena.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner,
beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i
böter och konfiskationer, pensioner och
begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till
krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830.
Centonalavgift var även en benämning på
inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Högre eller högsta
institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks
sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en
predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra
underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla
tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets
styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare,
lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på
Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel
departement och centrala ämbetsverk. Statens
centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse,
kyrkomöte och biskopsmöte.
Kommitté grundad hösten 1915 av politiker som förhöll sig positivt till den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Den bestod till stor del av svenskspråkiga statsråd, senatorer och professorer. Även om centralkommitténs roll var
rätt marginell kom flera av dess medlemmar att ha en synlig roll i självständighetsrörelsen.
Kommitté inrättad av senaten 1916 under namnet Finska läderindustriidkares centralbestyrelse för läderanskaffning till militära ändamål. Den döptes samma år om till
Centralkommittén för den finska läderindustrin. Kommittén inrättades i syfte att förbättra kvaliteten på det läder som bereddes i Finland och säkerställa tillgången på material för tillverkning av soldatstövlar.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Egentligen Central- eller instruktionspolisen, en polisavdelning vid stadspolisen i Helsingfors från och med 1903, som ansvarade för poliskonstaplarnas utbildning och vid behov biträdde
ordningspolisen och spaningspolisen.
Centralpolisen övervakade också anstalterna för kollektivtrafiken. Enheten blev efter 1918 en del av Detektiva centralpolisen.
Läroanstalt grundad 1870 och som från 1874 upprätthölls av Konstflitföreningen i Finland. Centralskolan för konstflit, som senare kom att kallas Konstindustriella läroverket, var inrymd i konstmuseet Ateneum och omfattade från 1886 statens konstindustriskola och en högre
hantverksskola för Helsingfors stad. Konstindustriella läroverket övergick i statens ägo 1965 och ombildades 1973 till Konstindustriella högskolan.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och
ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Benämning på skolstyrelse 1858–1869 som lydde under senaten och ledde kartläggningen av och förslagen till inrättande av allmän folkundervisning i Finland. Centralstyrelsen övervakade från 1861 överinspektören för folkskolorna. Den upplöstes 1869 i och med inrättandet av Överstyrelsen för skolväsendet.
Allmän benämning på
ämbetsverk vars
styrelse och
förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen
kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor,
direktion eller
överstyrelse och från och med självständighetstiden
verk eller styrelse.
Revolutionärt organ som grundades den 11 maj 1917 i Helsingfors för att verka som en centraldelegation för den ryska Östersjöflottans matroser.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Skriftligt
kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle
lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de
skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande
myndighet eller magistraten i stapelstaden.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en
tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister.
Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och
stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret.
Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som
kronan uppbar i
avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den
avgift som tillföll statsverket genom försäljning av
stämplat papper (
charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av
högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska
riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna.
Charta sigillata-avgift erlades också för
lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Kontor under
Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev
charta sigillata kontoret en
myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av
stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en
kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Avgift som sedan 1687 skulle erläggas till
kronan för fullmakter, konstitutorialer,
kollationsbrev på ämbeten och tjänster samt avskedsbrev. År 1764 fastslogs att avgiften endast skulle utgå för fullmakter, konstitutorialer och
avskedsbrev som utgick från kollegierna, landshövdingen, magistrater och övriga myndigheter. År 1778 fastslogs att en varierande
avgift skulle utgå för greve-, friherre- och andra adelsbrev, för
kallelsebrev och fullmakter, för förbättringar av
rang eller karaktär, för donationer och pensioner, för gåvobrev, för eftergifter av gravationer eller skulder, för
konfirmation på
rusthåll och
brev på skatterättigheter, för bytesbrev, dimissioner, avskedsbrev, protektorial,
exekutorial och lejdebrev, för vissa domstolsutslag och vissa övriga handlingar.
Fond i varje
domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av
Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i
Kuopio stift då det grundades 1852.
De penningmedel vid varje
kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till
specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om
domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i
Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en
senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888,
Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892),
Statistiska byrån vid
Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån),
postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen),
Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också
Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till
Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Benämning på
fånge som undergår enkelt fängelsestraff. Motsats: straffånge.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
Parallell benämning på tvistemål.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande
medborgare (i motsats till militärer och präster).
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans
stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Pensionsinrättning för civilstatens ämbets- och tjänstemän, deras änkor och barn. Den grundades 1826 med ett
anslag av allmänna medel. Dessutom tillförsäkrades kassan en årlig inkomst av de löne-, avancements- och vakansbesparingar inom civilstaten, som borde ha tillfallit statsverket. De anställda ämbets- och tjänstemännen skulle dessutom årligen betala en
avgift till fonden. Pensionerna indelades i åtta klasser. För att en änka eller ett barn efter en avliden
tjänsteman skulle vara berättigad till full
pension skulle den avlidne tjänstemannens erlagda avgifter motsvara minst 150 procent av pensionen.
Om icke militära tjänster och icke
militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Ämbetsverk bildat 1811 i storfurstendömet Finland efter modell från svenska tidens Collegium medicum. Collegium medicum bestod av medicineprofessorn vid
Kungliga akademin i Åbo och två andra akademiska ledamöter. Ämbetsverket delades 1827 i
Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum som 1827–1878 fick ansvaret för läkares, apotekares och provisorers examinering och legitimation. Collegium medicum hade sitt säte i anslutning till medicinska fakulteten i Åbo, efter 1828 i Helsingfors. Det leddes från 1829 av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket, med biträde av professorerna vid den medicinska fakulteten och
sekreterare samt kamrer,
kanslist och läkare av varierande omfattning från Överstyrelsen för medicinalverket. Sammanslogs 1878 med Överstyrelsen för medicinalverket och bildade Medicinalstyrelsen.
Det
förhör som en universitetsutbildad läkare och kirurg avlade i praktisk medicin inför Collegium medicum. Ett godkänt förhör var en förutsättning för att bli legitimerad och få
rätt att utöva medicin. Praxis infördes 1823. År 1878 bestämdes att de läkare som studerat utomlands skulle avlägga förhöret inför den medicinska fakulteten i Alexanders-universitetet.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var
fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I
computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
”En för alla bindande trosbekännelse”, antagen i Uppsala 1593, kallas också Uppsala mötes
beslut om religionen, tryckt 1594.
Confessio fidei innehöll de tre fornkyrkliga symbola: Augsburgska bekännelsen (Augusta invariata) och kyrkoordningen 1571, som gjordes till grund för lära och kult.
Benämning som efter freden i Fredrikshamn 1809 användes av ryssar för de finska områden som Sverige i nämnda fred avträtt åt Ryssland.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens
kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets
konsistorium för att införas i statskalendern.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt
verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande
forum för
mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som
ordförande verkar biskopen och som
vice ordförande domprosten.
Ursprungligen materiella bevis eller synliga tecken på ett begånget
brott (vid mord ett lik, vid
myntförfalskning det förfalskade myntet eller de verktyg som hade använts vid förfalskningen), sedermera sammanfattningen av de objektiva och subjektiva förutsättningarna för ett brott.
Lagsamling. Den indelas sedan medeltiden i
corpus juris civilis, närmast en samling av romerska rättens samlingar från Justinianus tid (527–656) och corpus juris canonici, en samling med olika kyrkomötens och påvliga
beslut som bildade kyrkorätten.
D
Vid
domkapitel förd bok över alla till domkapitlet inkomna
mål och skrifter, med uppgifter om dagen då de inkommit och varje åtgärd som vidtagits. Dagboken var en motsvarighet till
diarium vid andra ämbetsverk. Dagböckerna infördes med kyrkolagen 1869.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande
församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av
armé eller flotta, vid hospital,
sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde,
torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje
plogland eller
ader (ungefär mantal).
Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms
län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Lån,
växel med fastställd återbetalningsdag.
Ersättning åt
kyrkvärd eller
uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en
ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig
dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i
äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som
danaarv räknades också
arv efter utländsk
medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans
rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Beräkning på
skatt som skall erläggas.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Den företeelse då vederbörande tjänsteman, efter i författningarna stadgade grunder, räknade ut de
ordinarie skatter och utskylder som de skattskyldiga måste erlägga inom häradet eller staden under året. Termen användes även om själva underrättelsen om det belopp som skulle erläggas.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett
ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Benämning på
protokoll som upprättades av skattläggningkommissionen vid en skatterevision, detsamma som revisionsdeduktion.
Högtidlig förbimarsch inför en högre
militär som en hederbetygelse eller för att undergå mönstring.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
”Enligt lagen”, rättsligt sett.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen:
ordförande för en universitetsfakultet.
(
Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid
riksdag utförligt yttrande.
Ur den under beredning varande lagens synpunkt, enligt den under beredning varande lagen.
”Enligt den givna lagen”, ur gällande lags synpunkt, angående gällande lag.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets
avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
Av tjänstemän begångna ämbetsbrott, tjänstebrott. Motsats: tjänsteförsummelse.
Av tjänstemän begångna försummelsebrott. Motsats: ämbetsbrott, tjänstebrott.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis:
brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller
myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot
internationell rätt.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids)
fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Principen för hur mycket jord ett enskilt
hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783
hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av
hävd hade innehaft.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare,
god man eller motpart, kontrapart,
part vid exekution,
rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Person som tillsammans med andra gemensamt äger något, till exempel en fastighet.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Benämning som en tid var i användning för avdelningen för flickor vid huvudskolan i Viborg.
Vid huvudskolan i Viborg 1788–1805 verksam klass eller avdelning för flickor med tyska som undervisningsspråk. Det officiella namnet ”Demoisellen-Klasse der Haupschule” ändrades år 1800 till ”Demoisellen-Schule”. Dess verksamhet fortsattes 1805 av den självständiga dotterskolan.
Intyg över verkställd denaturering, vilket verifierade att man tillsatt vissa ämnen för att ändra den ursprungliga och riktiga beskaffenheten hos en vara eller ett ämne för att omöjliggöra dess egentliga användning. Detta gällde i synnerhet i fråga om sprit eller brännvin, utan att upphäva användbarheten för vissa andra ändamål.
Person som utförde och kontrollerade denaturering av sprit. Bestämmelserna om försäljning, införsel och tillverkning av denaturerad sprit granskades 1932 och denatureringskontrollören utsågs av Socialministeriet.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt
reskript 1892 och en
kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner,
lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna.
Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Berövande av adelskap, av latinets nobilis, ädling.
Denobilisation kunde komma i fråga då en adelsman begått ett allvarligt brott. Adelsmannen förlorade namn, heder och
värdighet samt de privilegier som följde med adelskapet.
Skriftlig brottsanmälan eller muntlig angivelse, vare sig någon tillika utpekas som
gärningsman eller inte, övergående under självständighetstiden i skriftlig anmälan rörande förpantning.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till
division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens
viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller
ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med
kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med
deportation till Sibirien.
Intyg av en
myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll,
reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupperna. Vanligen uppsattes vid
mobilisering en
depotbataljon för varje infanteriregemente.
Förman vid förråd eller förvaringsställe.
Depotföreståndare förekom vid
Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Förman vid förråd eller förvaringsställe vid Järnvägsstyrelsen.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom ett kavalleriregemente.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Benämning på de näringsgrupper (bruks- och bergsverk, fabriker) under autonoma tiden som omfattades av privilegier gentemot bondebefolkningen tills näringsfriheten infördes 1879.
Benämning som användes i
Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs
län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och
byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen
in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då
ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Ersättningsenhet för de finska skarpskyttebataljonerna. Då trupperna ställdes på
krigsfot uppsattes ett
depåkompani för varje
bataljon .
Under autonoma tiden om upphävande, särskilt av delar av en
lag eller förordning, övergående i betydelsen att en tvist enligt avtal ska avgöras av annan
domstol än den som anges i lagen.
Rymma,
avvika från krigstjänst.
Dom som fälldes i ett
mål i en
överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst
dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Person som rymt från krigstjänst.
Mindre
militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Avdelning vid poliskammaren i Helsingfors,
Åbo och Tammerfors under senare delen av 1800-talet som ansvarade för brottsutredning och spaning i stadens alla polisdistrikt. Som chef verkade en poliskommissarie. Hans närmaste överordnade var polismästaren.
Under autonoma tiden förekommande benämning på polis som var specialutbildad för eller förordnad till spaningsuppdrag, också om
tjänst vid en polismyndighets detektiva avdelning.
Besittningsrätt eller
rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i
hamn (
embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Valmetod uppkallad efter den belgiske juristen Victor d'Hondt (1841–1901). Metoden kallas även heltalsmetoden och används vid
proportionella val för att räkna ut i vilken ordning platserna (mandaten) skall fördelas mellan partierna. Metoden tillämpas i finländska riksdagsval. Den brukar resultera i att det största partiet får en viss överrepresentation.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet
kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är
diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen
examen i
diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete,
befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en
institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av
diakon och diakonissa.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till
tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd
examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en
diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också
rätt att gifta sig.
Sjukhem, senare
sjukhus och barnhem, först grundat 1867 i Helsingfors och senare i Viborg för församlingarnas nödlidande, med anledning av nödåret 1867–1868. Diakonissanstalterna verkade också som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor. Motsvarande grundades 1894 i Sordavala, 1896 i Uleåborg och 1941 i Björneborg.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i
Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Utfärdat och avgiftsbelagt
intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst
mål eller ärende. Intyget utfärdades av den
tjänsteman vars uppgift det var att föra
register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Av
ämbetsverk eller annan
offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de
mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en
registrator eller aktuarie.
Av
församlingspräst förd foliebok över personer som flyttat till eller från församlingen. I diariet antecknades personernas namn,
karaktär och kön jämte uppgifter om varifrån de kom eller vart de flyttade. Uppgifterna antecknades sedan 1748 också i husförhörslängden.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med
ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till
psalmläsare (psalomščik).
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
I Ryssland generell benämning på ämbetsverk,
domstol och kyrkligt ämbetsverk, särskilt sådant kyrkligt
ämbetsverk som underlydde eparchialförvaltningen. Termen förekom även i Sverige avseende domstol, särskilt överrätt.
Tjänsteman vid hushållningssällskapen som sedan 1880-talet anställdes för att förverkliga utdikningar. Han fick en särskild utbildning och var underställd länets lantbruksingenjör. Hans uppgift var att utstaka dikningsplanerna och sköta nedläggningen av
rör samt övervaka den egentliga utdikningen.
Benämning på statschef eller
ämbetsman (också befälhavare) med oinskränkt makt och myndighet. I storfurstendömet Finland hade generalguvernören mellan 1898 och 1904 nära nog diktatoriska maktbefogenheter.
Uppskov, ofta om
anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då
studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Predikan varmed en
präst som flyttar från församlingen tar avsked från sina församlingsbor.
Person som har i uppgift att sköta underhandlingar med främmande stater; sändebud vid ett utländskt hov; medlem av diplomatkåren.
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller
titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre
rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en
ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett
hov eller av ett statsöverhuvud.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt
verk eller ett styrande
kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med
överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Under
senatens ekonomiedepartement verkande överstyrelsen för Finlands vårdanstalter för mentalsjuka. År 1839 framlades ett
förslag till ny
författning om organisationen av mentalvården. Det högsta överinseendet skulle innehas av en direktion. I den ingick cheferna för senatens kansli- och ecklesiastikexpeditioner samt generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Medicinalverkets
sekreterare skulle också vara
sekreterare i direktionen för dårvården. Generaldirektören skulle verkställa direktionens beslut. Medicinalverkets
kamrer var också kamrer vid direktionen. Dessutom hade direktionen en ombudsman. År 1878 slogs direktionen för dårvården ihop med
Överstyrelsen för medicinalverket samt Collegium medicum, och
Medicinalstyrelsen grundades som ett kollegialt ämbetsverk.
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt
reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i
Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Ledningsorgan för Finlands Bank. Direktionen bestod av ett antal direktörer av vilka en var ordförande. Besluten fattades genom röstning. Om röstningen var jämn avgjorde ordförandes röst. Direktionen ledde Finlands Banks huvudkontor.
Ämbetsverk som 1840 ersatte
Kejserliga strömrensningsdirektionen och som lydde under Senatens kansliexpedition.
Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna ansvarade för vattenvägarna, rensning av vattendrag, brobyggen, kanalverksamhet och vägarbeten, medan planeringen och verkställandet utfördes av ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna. År 1860 ersattes ämbetsverket med Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna.
Benämning på riktlinje, rättesnöre för förvaltningsgren, inom militären motsats till order.
Direktiv ersatte från 1809 delvis beteckningen instruktion. Med direktiv avses den högsta befälhavarens eller ämbetsmannens allmänna anvisningar till de underlydande, närmast rörande förestående åtgärder.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets
medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Sedan 1680-talet förekommande
titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga
verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid
Åbo Akademi 1747–1829. Titeln
direktor ersattes under 1800-talet med titeln
lärare i skolor och
direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I
Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska
verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln
direktör ersatte på 1800-talet den
äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Benämning på den
kommission som hade den disciplinära uppsikten över studenterna vid universitetet i Helsingfors.
Disciplinkommissionen bestod av rektorn som
ordförande och dekanerna för universitetets fem fakulteter som medlemmar.
Organ eller
ämbete som tilldelats
myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Den
ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en
växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Kommitté som slog fast och beviljade diskonter vid Finlands Banks avdelningskontor. Den bestod 1897 av två
ordinarie ledamöter och deras suppleanter.
Belopp som är anslaget till gratifikationer åt tjänstemän och för vars användning man inte behöver lämna redovisning.
Protokoll som redogör både för
beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av
lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om
dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624
världslig lag,
förordning eller ett reglemente.
Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en
avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har
rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Rätt eller befogenhet att fritt förfoga och bestämma över
sak eller jord, utan rätten att sälja, låta gå i
arv eller överlåta åt annan.
Om bestämmelse, föreskrift eller
anordning som inte är tvingande eller bindande, utan
valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva
mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig
grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig
avhandling eller framställda teser; hålla
offentlig disputation vid
universitet eller
domkapitel över vetenskaplig
avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas
rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares
rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa
samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik
lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som
specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling:
avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens
professor (till 1852). Den inkluderade en
gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk
avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen
disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I akademiska kretsar högre
vitsord än
vad som krävs för godkänd examen: överbetyg, honnörsbetyg eller kvalitetsbetyg; särskilt om förstärkning av huvudbetygen approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste distinktionsbetygen är maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par noiis (med mig, examinatorn, jämngod).
Igenkänningstecken, kännetecken som anger tjänstegrad eller tjänsteår, art av uppförande eller avlagt kunskapsprov. Benämningen används till exempel om pipkragar till prästdräkt och kokarder på polishattar men också om militära utmärkelsetecken, särskilt medaljer, ordenstecken och dylikt.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Från 1904
tjänsteman som fungerade som chef för Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg, och även beteckning på cheferna för de temporära distriktsstyrelserna i Helsingfors, Viborg och Vasa 1913–1923. Distriktschefen vid distriktsstyrelsen i S:t Petersburg var samtidigt föreståndare för
byråavdelningen vid Järnvägsstyrelsen, medan distriktschefen i de temporära distriktsstyrelserna utsågs av styrelsernas medlemmar som utgjordes av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Distriktschefen ansvarade för linjeförvaltningens tjänstepersonal, som bestod av alla tjänstemän, järnvägsbetjänter och arbetare i distrikten, samt för den allmänna ordningen och ekonomin inom distrikten.
Föreståndare för en församlings sjukvårdsdistrikt som från 1834 skulle inrättas när någon epidemi hade brutit ut. Föreståndaren lydde under församlingens sundhetskommitté. Han skötte informationsgången, övervakade sjukstugan, sjuksköterskorna och medicineringen samt delade ut de av provinsialläkaren ordinerade medicinerna till patienter som inte hade fått plats i sjukstugan.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga
fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Tjänsteman med uppgift att ta emot och kvittera
uppbörd och övriga inkomster till en distriktskassa samt att bokföra distriktskassans inkomster och utgifter. Distriktskassörer förekom i väg- och vattenbyggnadsdistrikten och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning där distriktskassörerna efter 1932 kallades sektionskassörer.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju
distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Läkare anställd av Helsingfors
stad för ett distrikt. Staden indelades i slutet av 1800-talet i fem distrikt: Södra distriktet, Norra distriktet, Sörnäs, Berghäll och Tölö. Dessutom tillkom en
distriktsläkare för kvinnosjukdomar. År 1910 fanns därutöver en distriktsläkare för alla läkardistrikt i Helsingfors och en extra distriktsläkare.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning vilken ansvarade för revisionen av distriktens räkenskaper. Från 1922 sorterade revisorerna under kassörsdistrikten, senare under ekonomisektionerna.
För att underlätta
linjeförvaltningen vid
Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars
förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en
distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var
byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en
maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör,
baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
Oavlönad förtroendeman i lokalt
fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett
fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
Militärt förband som består av regementen eller brigader. Flera divisioner bildar en armékår. Indelningen av armén i divisioner spred sig från Frankrike i början av 1800-talet.
Sätt att fånga vilda djur och fåglar med giller, snaror, fällor och fallgropar.
Tjänsteman som ansvarade för och beredde ärenden som gällde veterinärmedicin i Medicinalstyrelsen. Djurläkaren deltog i de
förhör som ordnades för legitimeringen av veterinärer.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad
avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och
ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Akademisk
titel som medförde
rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i
Åbo 1781.
I Ryssland från och med början av 1700-talet
värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
Person som vid en
högskola eller ett
universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
Avgörande av huvudsaken i
brottmål eller
tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det
beslut med vilket ett vid
allmän domstol i första
instans anhängiggjort
mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Den
ed som en
ledamot i en
domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som
lagfaren domare. Den följer samma
formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Den
avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte
tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en
avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande
tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Juridisk
ämbetsexamen som under perioden 1828–1894 gav domarbehörighet och berättigade till domarämbeten inom rättegångsverken och till sekreterartjänster vid domkapitlen.
Domarexamen infördes redan 1817 för blivande jurister i storfurstendömets tjänst, dock utan särskilt namn. Den avlades vid universitets juridiska fakultet. Domarexamen ersatte
hovrättsexamen och de ämbetsexamina som från 1776 hade införts vid diverse ämbetsverk. Den ombildades 1895 till rättsexamen.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för
domare med
direktiv för
rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till
1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Vikarie för
ledamot av
allmän domstol i första
instans sedan autonoma tiden. Om det är fråga om en
lagfaren domare utnämns han av hovrätten, medan nämndemän utnämns av häradsrätten och rådmän av rådstugurätten. Den finska benämningen används också om lagläsare.
Avkunna dom; fälla
dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta
dom eller
utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om
allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga
domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan
kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets
biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens
kyrkoherde (
domprost) som
viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad
stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna
brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av
världslig eller kyrklig
domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med
domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en
dom som hade vunnit
laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en
juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på
konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig
borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
Den i
domstol förvarade ursprungliga domboken,
ordinarie dombok. Motsats: renoverad dombok.
Förteckning över
mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
avgift med vilken
dom eller
utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde.
Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde i
domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets)
vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också
examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I
Gamla Finland var
domprost titel för
preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var
domprost en parallell beteckning på prost.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som
ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin
domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en
häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till
Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands
domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Under autonoma tiden förekommande samlande benämning på en underrätts lokaler: tingsstuga, tingshus,
kämnärskammare och rådstuga.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden
officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss
domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares
rätt till
rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och
avgörande av
civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering,
riksdag och
offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Lag eller
förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Lag eller
författning om domstolar och deras förhållande till varandra. Termen användes huvudsakligen i samband med Karl den tolftes
domstolsordning eller 1718 års justitiereform, med vilken häradsrätterna och lagmansrätterna slogs ihop under en lagman, med två häradshövdingar som
bisittare och en nämnd. Reformen indrogs av
ständerna 1719.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under
rättegång som medförde
rätt att söka
rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av
domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var
obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett
beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom
natt och år från beslutet.
Under svenska tiden detsamma som
domsrätt (
jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans
fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara
disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till
bestridande av statliga utgifter.
Under autonoma tiden
tjänsteman i en domänstyrelse som förvaltade statliga jordegendomar i huvudsakligen juridiskt hänseende.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i
Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs
län till cirka 1867.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg
donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Bonde på
donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip
besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full
äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och
Kymmenegårds län med
frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin
bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick
rätt att friköpa de
hemman som de hade besittningsrätt till.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700
gods som donerades till ryska adelsmän i
Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds
donation av
hemman till allodialt
frälse 1682. År 1867 beviljade
lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då
rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Skriftligt
intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den
präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Av
ordinarie präst i en
församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje
församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera
pastoralier som efter 1686 tillkom det
ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686
kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig
akt (i prästskrud).
I
Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen
fruntimmersskola kom i
bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
På 1600-talet en beriden
infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade
dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av
ryttmästare och
fänrik som motsvarades av kornett.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av
apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I
Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888.
Rätt att bedriva
droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt
förslag för regleringen av droghandeln.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska
förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under
stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som
fattigvårdsnämnd efter 1922.
Tjänsteman med
ansvar för stadens drätselkammare.
Tjänsteman anställd inom stadens ekonomiska förvaltning. I de städer där det fanns en
drätselkamrer var drätselkassören underställd denne.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Instruktion för hur en myndighets eller en stads ekonomiska
förvaltning bör skötas.
Postföring två gånger i veckan (under den tid då det normala var en gång i veckan).
Dubbel post fanns på 1690-talet i Österbotten,
Åbo län, Nylands och Tavastehus
län samt i Savolax och Kymmenegårds län.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster,
lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett
tjänsteår räknades som två när en
tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också
rätt att räkna
dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Brev, skrivelse,
dokument och dylikt som utfärdats eller utställs i två likalydande exemplar, av vilka det ena betraktas som huvudexemplar.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Biträdande
lärare vid ett läroverk som studerade pedagogik eller som var utexaminerad pedagogiekandidat; extra lärare. Duplikanterna antogs av vederbörande skolstyrelse utan vidare prov och undervisade på arvode.
Ledande
tjänsteman i ett dykerikompani med
privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947
dyrtidstillägg för innehavare av statlig
tjänst eller
befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Statlig
fond inrättad 1840 för att bestrida kostnaderna för mentalvården. Fonden fick därefter sina medel huvudsakligen från en tredjedel av de
arv eller gåvor som patienterna fick, den egendom som en på mentalsjukhus avliden obotlig patient lämnade efter sig och avgifter från enskilda patienter då de inlöstes eller skrevs ut från sjukhuset.
Dårhusfonden förvaltades av direktionen för dårvården, in- och utskrivningsavgifterna deponerades på lantränterierna som årligen överförde dem på fonden.
Predikant vid mentalsjukhus, sjukhuspräst. Den första dårhuspredikanten tillsattes 1840 av direktionen för dårvården i Helsingfors efter att Borgå
domkapitel hade föreslagit en lämplig kandidat.
Särskild undersökning av mentalpatient, stadgad 1840 för fattiga patienter. Undersökningen kunde göras på länslasarettens avdelning för mentalsjuka eller på mentalsjukhusen i Helsingfors eller på Själö. Avsikten med undersökningen var att fastställa vårdmöjligheterna. Om sjukdomen bedömdes vara obotlig stannade patienten kvar på sjukhuset i hela sitt liv, efter att sockenstämman givit sitt medgivande. Patientens uppehälle bekostades av dårhusfonden. Förmögna mentalpatienter kunde med medicinalverkets
generaldirektör inskrivas i mentalsjukhus, utan att ha genomgått dårkuren. De kunde också lämna sjukhuset utan särskild byrokrati.
Vård av mentalsjuka patienter. Vården ordnades enligt författningen 1840. Den inleddes med en provperiod, under vilken det avgjordes huruvida patienten gick att bota eller skulle betraktas som obotbar. Obotliga patienter inlöstes till anstalter för mentalsjuka och efter deras död tillföll deras egendom respektive anstalt. Förfarandet avskaffades 1862.
Obduktionskostnad. Om man misstänkte att dödsfallet berodde på ett
brott kunde en
domare eller kronofogden bestämma att en obduktion skulle utföras. Obduktionen gjordes av provinsialläkaren eller stadsläkaren. Om ingreppet gjordes på läkarens hemort hade denne enligt bestämmelserna 1762 inte
rätt till ersättning, men om provinsialläkaren måste
resa skulle han ha skjuts och traktamente. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren förutom skjuts och
traktamente också skulle få ersättning för
attest över likbesiktning. Räkningen skulle lämnas i två exemplar till landshövdingen som betalade den från allmänna medel. Han kunde sedan kräva ersättning av den som domstolen förklarat vara skyldig att ersätta kostnaden.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som
bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare,
klockringare och annan kyrkobetjäning.
Dödgrävare blev en separat
befattning under 1800-talet.
Av
ordinarie präst i en
församling förd särskild bok (längd) över avlidna och begravda med uppgifter om deras namn,
stånd och ålder, döds- och begravningsdag, gravplats (i kyrkan eller på kyrkogården) och sedan mitten av 1700-talet dödsorsak. Död- och begravningsboken innehöll ursprungligen också en kort beskrivning av personens leverne och livsvillkor. Den hörde till de böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1686 och 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. Bokföring av nyfödda, vigda och avlidna förordnades av biskopen i
Åbo stift redan 1628.
Under autonoma tiden, döma till utmätning.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat
initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett
skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga
lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en
borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald
ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
E
Kyrkoföreståndare. I den i ortodoxa kyrkan benämning på den person, som har uppsikten över kyrkorna och gudstjänstens upprätthållande.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en
ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Inofficiell benämning på chefen för senatens ecklesiastikexpedition.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Ecklesiastikexpeditionen leddes av en
senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist.
Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
Prästlägenhet, prästerlig lägenhet, en från senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe eller
hemman som underlydde ett prästboställe.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en
överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition.
Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar,
domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på
tjänst och lönenivå.
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående
anslag till lön för
ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet.
Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (
fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
Sanningsförsäkran som till exempel ett
vittne eller en sakkunnig avger inför
domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande
myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Avläggande av
ed vid
domstol under vissa stadgade former.
Av
myndighet utfärdat bevis över att någon har avlagt en ed.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med
ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (
ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt
ämbete eller yrke.
Person som utan
anställning och avlöning svurit
ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Huvudavdelning i Magnus Erikssons landslag, som skulle garantera ordning i samhället och trygghet för undersåtarna. Den infördes senare i frids- och edsöreslagstiftningen i1734 års lag. Den avskaffades delvis 1779 och i sin helhet när strafflagen infördes 1889 i Finland.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724
titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur
bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Den sammanlagda summan av skatter som en hemmansinnehavare under en förmedlingsprocess var skyldig
kronan i fall han fått uppskov med betalningen tills förmedlingsprocessen var slutförd.
Direkta kronoskatter som ålåg dels
hemman och andra skattskyldiga fastigheter, dels invånarna i landet.
Egentliga kronoskatter var av beständig natur och utgick ovillkorligen. De kunde inte höjas utan ständernas medgivande.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Kommendör för Finska sjöekipaget, ett värvat marinförband bestående av finskt manskap och
befäl som verkade åren 1830–1862.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Kansli som 1892 ersatte Kejserliga senatens allmänna
kansli och övertog en del av den nedlagda Kansliexpeditionens uppgifter.
Ekonomiedepartementets kansli mottog alla inkommande ärenden som skulle upptas till behandling i senatens
plenum eller av Ekonomiedepartementet och fördelade dessa ärenden mellan de olika expeditionerna. Som chef verkade en
referendariesekreterare som lydde direkt under ekonomiedepartementets viceordförande. Övriga uppgifter sköttes av en kanslist, registratorer för besvärs- och supplikärenden, en
registrator för brevärendena, translatorer för ryska språket och translatorer för finska språket. Under kansliet verkade Finlands statsarkiv, registratorskontoret,
translatorkontoret och senatens tryckeri. Kansliet ansvarade också för författningssamlingen,
Finlands allmänna tidning och statskalendern, från 1896 också för diverse formella ärenden gällande lantdagen, statssekretariatet,
Finska passexpeditionen i S:t Petersburg och allmänna internationella frågor. Uppgifterna utökades ytterligare 1917 i frågor rörande statstjänstemannakåren i allmänhet, ordningen för ärendenas handläggning i senaten, allmän statistik samt senatens
bibliotek och förlag. År 1918 ersattes Ekonomiedepartementets
kansli med Statsrådets kansli.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även
ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Benämning på de lagar som innehåller a) stadganden för ledningen av nationalekonomin som befordrar nationens välstånd (allmänna hushållningslagar) och b) stadganden om nödvändiga skatter och andra avgifter som uppbärs för att bestrida statskostnaderna och hur dessa medel förvaltas (kamerala lagar).
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller
hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken
myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På
kungsgård förrättades ekonomisk
besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades
ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Ett av de fem
utskott som måste tillsättas vid de finska lantdagarna för att bereda
förslag rörande näringsverksamheten och landets allmänna hushållning. Utskottet bestod av minst sexton medlemmar. I lantdagsordningen från 1906 slogs det fast att det vid
lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Från och med 1820
officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid
elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande
elementarskola för barn tillhörande alla
stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I
Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid
universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
Den person som genom endossering överlåter
växel eller annat värdepapper till någon annan.
Folkrepresentation där ledamöterna bildar en enda församling. År 1907 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna utsågs genom allmänna val. I regeringsformen 1919 ersattes benämningen
lantdag med riksdag.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när
lantdag ersattes med
riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Postföring en gång i veckan.
Fängelsestraff som inte inbegrep svältning av fången. Motsats:
fängelse på vatten och bröd.
Enkelt fängelse avskaffades senast 1889.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig
institution eller en jordägare.
Ensaksböter stadgades i
1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två
serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt
anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Begränsad biskopsvisitation, införd med kyrkolagen 1869. Den omfattade en granskning av kyrkböckerna, med alla till dem hörande längder, samt kyrkans räkenskaper och egendom, efter 1908 också församlingsfonder för kyrkliga ändamål. En
enskild visitation förrättades i närvaro av kyrkorådet och kyrkvärden, eller andra förtroendemän som i praktiken skötte förvaltningen av kyrkomedlen.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om
enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna
rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om
vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen
ryttare som ägde hästen han red på i fält.
Under tegskiftet ett avskilt liggande
nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra
hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full
äganderätt endast till det avgränsade området.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska
representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att
envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en
beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
Anstalt för vård och isolering av patienter med smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus) i Helsingfors.Epidemisjukhuset skötte i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset grundades 1910 för att epidemiavdelningen på
Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge
socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som
sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en
underläkare och två
assistentläkare samt vårdpersonal - flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades 2.11.1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets
direktör verkade som ordförande. ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 startade en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt på Epidemisjukhuset. Åren 1943-44 verkade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium på Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade
stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Biskoplig;
episkopal ordning för en
kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Biskopsvärdighet, biskopsämbete, biskopsstol. Episkopaten står högst i
ecklesiastisk rang, näst efter ärkebiskop.
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om
vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
Utbetalat
förskott inom statsförvaltningen, till exempel ersättning för
resa eller förestående tjänsteåliggande. Ersättningsanordningen bokfördes som en fordran av den
tjänsteman till vilken pengarna utbetalades. Sådana utbetalningar var bl.a. resekostnader som bestreds av lantränteriet, skogstjänstemäns kostnader för
bestridande av skogsförvaltningen eller ämbetsverks och särskilda tjänsteinnehavares kostnader för tjänstebrev och postavgifter. Förskotten infördes i årliga förskotts-eller anticipationsförteckningar efter fastställda
formulär och inlämnades till Kammarkollegium.
Under särskild chef stående flottavdelning av varierande storlek.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Benämning på en armés förbindelseväg mellan hemorten och krigsområdet.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i
relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt
mynt vars värde förändrats.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I
lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt
mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Den lutherska statskyrkan i Finland som i synnerhet från slutet av 1800-talet alltmer övergått till en folkkyrkomodell. Den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstituerades 1809 och 1811 ur den svenska lutherska kyrkan, i samband med att Finland inlemmades i det ryska riket. Kyrkan är episkopal, och 1817 utnämndes en
ärkebiskop som överhuvud. Verksamheten i kyrkan reglerades av 1686 års
kyrkolag fram till 1869 då en ny kyrkolag antogs (den ersattes senare av 1933 års kyrkolag), vilken garanterade kyrkan ett omfattande självbestämmande gentemot staten. I samband med kommunalreformen 1865 hade också landsbygdens församlingar skilts från de nygrundade landskommunerna. Kyrkans högsta beslutande organ blev kyrkomötet. Endast kyrkomötet kunde komma med
initiativ till ny kyrkolagstiftning. Förslaget kunde antas eller förkastas, men inte ändras, av
lantdagen och kejsaren, senare riksdagen. Kyrkomötet utformade också kyrkoordningen, som fastställde kyrkans administration. I förhållande till statlig
förvaltning har kyrkan ansvarat för folkbokföring och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll. Staten har stått för avlöningen av biskopar, domkapitlens utgifter, finansieringen av religionsundervisning i skolorna samt själavården i armén, i fängelserna och bland döva. Hos staten låg ärenden rörande den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inom Ecklesiastikexpeditionens, senare Undervisningsministeriets förvaltningsområde.
Undersökning, granskning,
prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Officiellt namn på
ämbetsexamen i
lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för
lantmäteriet 1848–1916.
Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid
lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
Personer som har
rätt att förrätta viss
examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst.
Examen avlades vid universitetens juridiska
fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med
rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå
examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Person som förrättar
examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes
excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral,
kansler och skattmästare, från
drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I
rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga
statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Enligt en domstols dom,
utslag eller avgörande.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en
dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre
tjänsteman som i en
stad biträdde utmätningsmannen vid
utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning,
straff eller avrättning.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning.
Exekutiv verkställs av en
exekutor och styrks med ett av
domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
Verkställare, särskilt om person som förrättar
utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig
befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut,
utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte
charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Militärövning i vapenföring och taktiska formeringar.
Beteckning på olika slag av militära övningar gällande bl.a. vapenbruk, stridssituationer, fysisk träning och militärdisciplin.Exercisen fick större betydelse från och med 1700-talet och den allt mer utvecklade taktiska krigföringen.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Det förhållande som föreligger när ett rättsanspråk är i ett sådant skick att det kan verkställas. Detta innebär att det har fastställts av en
offentlig myndighet och föreligger i skrift som en utskrift av en dom.
Uteslutning ur kyrkans
gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen.
Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Utom lag, utanför lagen, under svenska tiden också om fredlös.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som
ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Avdelning eller
division vid
ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts
kansli (
Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en
expedition också en särskild avdelning vid
hovrätt och
domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts
kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en
expedition innebär att förfärdiga ett formellt
dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Från 1917 benämning på den tidigare Kommunikationsexpeditionen, som 1918 ombildades till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Kontor i anslutning till
postdirektionen med huvudsaklig uppgift att övervaka ankommande posttransporter.
Kontor i anslutning till
postdirektionen med uppgift att övervaka de avgående posttransporterna.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Den
avgift man erlade för
tjänst eller
expedition utförd av en
offentlig myndighet.
Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Plenum hållet med alla eller med vissa av ekonomiedepartementets expeditioner, stadgades i senatens
reglemente den 13 september 1892.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
I Ryssland från och med 1799 högre
tjänsteman vid de regionala postamten samt föreståndare för de
postkontor som nämnda år ändrats till postexpeditioner, ersättande titeln postmästare. Postexpeditörer fanns även i Gamla Finland.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet.
Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen
registrator och upphöjdes till
tionde rangklassen.
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser:
expeditör av första eller andra löneklassen.
Term för penningmedel som anslagits för smärre ospecificerade utgifter.
Från och med
1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har
rätt till ersättning.
Tvångsinlösning av i första hand fast egendom, vilken genom myndighets försorg överförs på någon annan.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (
hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Statlig veterinärtjänst som förekom utöver länsveterinärerna. År 1877 fanns
extra djurläkare i Helsingfors, Björneborg och Jyväskylä.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en
fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid
hovrätt och i betydelsen
extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade
lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Utanför lagen, undersökningen eller domen. Termen förekom under autonomin.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
Formellt
utdrag ur ett justerat protokoll.
Förlängt nådår, högst ett år till.
Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra
nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Vid vissa tillfällen erlagd tillfällig eller villkorlig statsskatt. Den erlades under vissa förhållanden eller med anledning av andra inträffade händelser, exempelvis begångna förbrytelser eller för en fördel eller njutning som den betalande i och med detta sökt och vunnit. Den
extraordinarie kronouppbörden tillföll kronan.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Extraordinarieläkare användes som vikarier för att sköta lediga befattningar.
Medicinalstyrelsen kunde också förordna dem att sköta andra uppdrag inom hälso- och sjukvården.
Tillfälligt förordnad
präst i en församling, vanligen en
adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den
ordinarie prästen eller kronan.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på
ordinarie stat.
Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
De möjligheter till
ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett
avgörande i lägre
instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen
resning (
återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.
Sportelavgift till de finska tullkamrarnas betjänter som uppbars för utfärdandet av
pass för varje inkommande och utgående fartyg och för öppna båtar. Enligt förordningen 1686 och de kungliga breven 1802 och 1803, vilka fastställdes på nytt 1818, fördelades avgiften så att tullförvaltaren erhöll hälften, kontrollören 35 procent, sekreteraren vid
generaltulldirektionen 5 procent och kamreraren 10 procent.
Tjänsteman anställd av Vasa stad.
F
Stämpel (plomb eller lacksigill) som sattes på besiktigade fabriksvaror som ett tecken på att varan godkänts för försäljning, efter 1832 (i Sverige) att den tillverkats inom landet. Stämpeln sattes på fabriks- och manufakturvaror som tillverkats vid de under hallrätten lydande verkstäderna. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs efter 1827 med vederbörande magistrats sigill.
Statligt länsmentalsjukhus i Kuopio
socken grundat 1892. Hade plats för 330 patienter, främst kroniker. Anstalten leddes 1908 av en
överläkare som biträddes av två underläkare. Andra tjänstemän var en
predikant och en syssloman. År 1937 hade tjänstemannakåren utökats med en översköterska. Prästen var däremot anställd av Niuvanniemi församling. Hette tidigare Fagernäs kur- och vårdanstalt för sinnessjuka.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om
fattigvård i betydelsen
frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk
fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de
lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Avtalad eller i
lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Inrättning för farmaciutbildningen i Finland med
rätt att bevilja farmaciestudiosi- och provisorsexamina, som offentligen avlades inför Medicinalstyrelsen. Inrättningen grundades 1897. Den famaceutiska undervisningen omorganiserades 1923 och den farmaceutiska läroinrättningen avskildes från universitetets fysiologisk-kemiska inrättning.
Sammanslutning för studerande vid Farmaceutiska läroinrättningen. Klubben bildades i slutet av 1880-talet och fick 1890 namnet Farmaciekandidatklubben.
Den
examen som en
apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Officiell
förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Kommitté med uppgift att utarbeta en ny farmakopé. På senatens
förord tillsattes en
farmakopékommitté av Collegium medicum 1848.
Ordförande var professorn i kemi och fysik. Dessutom ingick en
apotekare och en
provisor som ledamoter. Arbetet slutfördes 1850 när tryckningen inleddes. En ny
kommitté tillsattes av
Medicinalstyrelsen 1881. Den bestod av fem ledamöter. Dess arbete avslutades med den nya upplagan av farmakopén som började gälla 1886. År 1906 förordnade senaten Medicinalstyrelsen att utarbeta en ny farmakopé. En
kommission tillsattes som bestod av
ordförande och elva ledamöter. Den nya farmakopén slutfördes i maj 1914. Statsrådet utsåg på
förslag av Medicinalstyrelsen en kommitté för uppgörandet av en ny omarbetad upplaga av farmakopén år 1922. Den bestod av tre ledamöter och en kallad sekreterare. Kommittén upplöstes 1929.
Av sockenstämma, senare
fattigvårdsstyrelse fastställd
plan inom ett
fattigrote för hur rotehjonen skulle färdas från gård till gård för att vistas där under så lång tid som ansågs motsvara lägenhetens mantal.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Legitimationshandling för fartyg.
Under
offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande
register över fartyg som har
rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
Av
myndighet utfärdad bekräftelse på förvärv av fast egendom. Termen har ofta senare använts synonymt med lagfart.
Officiellt
intyg på att ett köp eller
byte av jord blivit genom
lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars
jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen
fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I
Gamla Finland utfärdades fastebreven av
krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Fornminne som utgörs av boplatser från förhistorisk tid, gravar, borglämningar, ruiner av kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med inskrifter och bilder.
Av underrätt förd
förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Allt det som behövs för att göra en järnväg färdig för trafik, till exempel själva spåret med dess skenor, signaler och telegrafer, broar och bangårdsanordningar.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Talan som enbart avser att få en
domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den
kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt i
relation till andra måttenheter.
Förrådskammare,
klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Laga frist, i
lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras. Termen användes ofta särskilt om den tid inom vilken
talan skulle fullgöras i högre
rätt eller ansökningshandlingar till en ledig
tjänst skulle inkomma. Olika tidsperioder gällde för särskilda fall av fatalier.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
I
lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Personell
skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller
stadskommun eller annat
fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens
beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett
fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal
arvsskatt (
fattigprocent) och en personlig
skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.
Av
myndighet (ursprungligen prästen eller kronofogden) utfärdat skriftligt
intyg på att en person bevisligen var medellös. Fattigbeviset innebar befrielse från eller lättnader i vissa avgifter och skyldigheter. Medellösheten fastslogs av allmän domstol.
Fattigbevis infördes cirka 1807. Det bytte från 1930-talet namn till medellöshetsbetyg, intyg över medellöshet. Fattigbevis utfärdades också för medellösa
sterbhus och för
besvärsmål till hovrätten, under förutsättning att den berörda personen inte var fängslad, och att han eller hon kunde uppvisa två löftesmän som gick i
borgen för de eventuella utgifterna. När fattigbevis utfärdades behövde man inte göra någon bouppteckning. Ett nytt
formulär stadgades under autonoma tiden 1858.
Ed svuren vid
domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det
fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller
hamna i fattigstugan.
Ansvarig
tjänsteman för en fattiggård eller ett
fattighus under autonoma tiden, under svenska tiden kallad fattighusföreståndare.
Person som åtnjöt allmänt
fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en
fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier,
besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med
pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick
in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till
kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i
lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och
arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en
skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Styrelse för en församlings fattighus.
Under
fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till
fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Fattigstuga, härbärge eller
kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
Huvudsakligen om den av kyrkorådet förvaltade kassan, vars medel användes till understöd åt de fattiga som inte kunde fördelas på fattigrote. Fattigkassor förekom också vid läroverken för understöd till fattiga elever. De fick efter 1743 sina medel från en viss procent av summan för inventarierna i varje
sterbhus i församlingen, frivilliga bidrag under bröllop och barndop, ur fattighåven som efter allmänna kollekten fördes runt i kyrkan under gudstjänsten och från kvarlåtenskap efter avlidna fattighushjon. Efter 1848 insamlade också passexpeditionen i S:t Petersburg 20 kopek silver till fattigkassan, av alla som vistades där på obestämd tid, medan de samtidigt var inskrivna i kyrkboken i sin hemförsamling i Finland. Medlen skickades till den berörda församlingens fattigkassa.
Sjukhus med friplatser för fattiga. Ett dylikt
sjukhus (Libeckska fattiglasarettet) fanns i Gamlakarleby . Det hade grundats med en testamentsdonation av apotekaren Gustaf Libeck och öppnades 1853.
De medel i penningar och/eller
in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Medicin som avgiftsfritt fördelades bland fattiga sjuka. I handlingarna från 1775.
Statlig
fond 1820–1891 som bestred kostnaderna för fattighus, arbetsinrättningar för lösdrivare samt dövstumskolorna. Fonden erhöll sina medel från diverse allmänna avgifter, till exempel fartygsbesättningarnas passavgifter.
Allmän
kollekt uppburen från 1818 två gånger om året över hela Finland till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna. Kollekten uppbars förslagsvis första och andra bönedagen varje år eller på de dagar kyrkoherden eller ärkestiftet ansåg lämpliga. Kollektmedlen sändes årligen inom mars månad via prostexpeditionen med åtföljande
remiss till landskontoren, för vidarebefordran till berörda inrättningar.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en
socken och från 1852 ett
fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje
rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett
prejudikat för Pyhäjoki
kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat
fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid
domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick
rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Juridiskt utbildad person som av
domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången.
Fattigsakförare förekom innan fri
rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk
bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd
tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Avgiftsfri
elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande
fattigskola grundades 1820 i
Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett
fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till
fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre
fattighus i varje
socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med
fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote,
fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för
inackordering i besuttna hushåll.
Inkomster för bestridandet av fattigvård, framför allt avkastningen från de för fattigvården avsedda fastigheterna, influtna bötesmedel, kollekter, frivilliga gåvor, sterbhusinventarieprocenter och andra inkomster som vid behov togs ut i församlingen, socknen eller kommunen för att täcka kostnaderna för fattigvården.
Styrelse för fattigvården i en
församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep
beslut om vem som hade
rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som
ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i
fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera
län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala
distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den
myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet.
Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens
överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets
överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i
fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på
Socialstyrelsen och ändrade namn till
överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om
fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när
Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.
Det
reglemente som ett
fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje
församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en
stad eller
socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett
fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande
lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter
utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Ett hemmans skyldighet att bestrida fattigvården i en
socken eller ett fattigvårdssamhälle.
Statistik över fattigvården, dess institutioner och understödstagare. Den stadgades under svenska tiden genom
Tabellverket 1749 och gjordes upp av kyrkoherdarna. Fattigvårdsstatistiken stadgades under autonoma tiden 1842 och ingick först i guvernörernas verksamhetsberättelser, senare upprättades en särskild statistik av varje fattigvårdsdirektion, senare fattigvårdsstyrelse, vilken sammanställdes av guvernören, efter 1879 av fattigvårdsinspektören och efter 1917 av Socialstyrelsens socialstatistiska avdelning under ledning av överinspektören för fattigvården. Efter 1922 skötte Socialministeriets byrå för social forskning och statistik om sammanställningen av statistik inom det sociala området.
Styrelse för ett
fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep
beslut om vem som hade
rätt till
fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Förvaltningsorgan och möte som oftast hölls i samband med
kyrkostämma eller kommunalstämma, där församlingen eller kommunen fattade
beslut i fattigvårdsärenden.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en
socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (
fattighjon).
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
Regemente som grundades 1809 och bestod av delar av Finska artilleriregementet. Det upplöstes 1811.
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett
febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens
fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Kommunalt
sjukhus i Helsingfors inrättat 1866 för att bekämpa en grasserande epidemi av återfallsfeber (febris recurrens). Ombildades 1894 till allmänt kommunalsjukhus. Grundades på Bergmansgatan med stöd av stadens
fattigkassa och privata insamlade medel. Flyttade i flera repriser tills sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas för Kommunala sjukhuset. Bytte 1894 namn till Maria sjukhus. Sjukdomen spreds epidemiskt också 1868–70, 1876–77 och i fånglägren 1918.
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Apotek som grundats av en
apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad
provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra
protokoll över inspektionen.
Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna.
Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade
apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Titel för filosofie
kandidat som (vanligen vid
frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Statsutskottets sammanfattande
förslag till riksstat,
betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare
Senatens ekonomiedepartement med
ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar,
lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser.
Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan
senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank,
Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen),
Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket,
Bergsstyrelsen och
Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades
Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Benämning på finansexpeditionens
kamrerarkontor 1811–1918 som utan särskild
instruktion huvudsakligen ansvarade för ärenden rörande
budget och bokslut, kronans inköp av jord och tomter, tjänstemännens avlöning och lån, avskrivningar m.m. Finanskontoret hade samma tjänstemän som kamrerarkontoren vid kammar- och militieexpeditionen.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal,
rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt
danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Myndighetsarkiv som grundades 1816 då en
extraordinarie arkivarietjänst inrättades i senaten. Tjänsteinnehavaren lydde under allmänna referendariesekreteraren. Senatens arkiv, eller Finlands allmänna
arkiv som det också kallades, ansvarade för alla de handlingar, arkiv, allmänna och enskilda dokument, planer och kartor rörande Finland, vilka Sverige förbundit sig att överlämna till finska myndigheter i samband med att Finland avträddes till Ryssland. Arkivet flyttades från
Åbo till Helsingfors 1819 och öppnades för allmänheten 1859. År 1869 ombildades verksamheten och arkivet ersattes av Finlands statsarkiv.
Enhet under
senatens ekonomiedepartement som från 1819 gav ut ”Finlands Allmänna Tidning”, från 1860 också ”Suomalainen Virallinen Lehti” och 1899–1917 ”Finljandskaja Gazeta”, vilka skulle innehålla meddelanden om lagstadgade ärenden och offentliga kungörelser. Enheten förestods av en huvudredaktör, efter 1860 av två, en för den svenska och en för den finska tidningen, efter 1899 ytterligare en tredje för den ryska tidningen. Efter självständigheten lydde tidningen under Statsrådets
kansli och den omorganiserades 1931 till en tvåspråkig tidning med namnet ”Officiella tidningen”.
Centralbank för Finland vilken ersatte
Växel-, låne- och depositionskontoret i samband med myntrealisationen 1840. I myntrealisationen blev metalliska
mynt det enda lagliga betalningsmedlet.
Finlands Bank fick
rätt att ge ut sedlar, mot skyldighet att på uppmaning lösa in dem med metalliskt mynt. Finlands Bank hade också skyldighet att ta emot den ryska centralbankens sedlar. År 1865 förklarades silvermynt för det enda lagliga betalningsmedlet. Landet fick en egen myntenhet, den finska marken (indelad i 100 penni). Guldmyntfoten antogs 1877. År 1886 erhöll Finlands Bank
monopol på sedelutgivningen. Finlands Bank ansvarade för övervakningen av bankverksamheten och upprätthållandet av
stadga och säkerhet i Finlands penningväsen samt penningomsättningen i landet. Finlands Bank lydde till en början under Senatens ekonomiedepartement, från 1867 under lantdagen. Under självständighetstiden lydde Finlands Bank under riksdagen, men fram till 1929 även under Finansministeriet. Banken leddes av
direktionen för Finlands Bank och verksamheten övervakades av ett bankfullmäktige. Bankens huvudkontor fanns i Helsingfors, medan avdelningskontor förekom på olika håll i landet.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en
diskontkommitté (med två
ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en
kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Ett avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en
kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Avdelningskontoret grundades 1887. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en
kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en
kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en
bankkommissarie biträdd av en
kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två
ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Den centrala enheten för Finlands Bank, vilken koordinerade bankverksamheten under ledning av direktionen för Finlands Bank. Den högste tjänstemannen på huvudkontoret var sekreteraren i direktionen för Finlands Bank. År 1897 utgjordes de övriga högre tjänstemännen av en ombudsman, kamrerare, en överkassör, kassörer, en
växelkassör och en biträdande växelkassör.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor. År 1897 var ombudsmannen den näst högste tjänstemannen vid huvudkontoret efter sekreteraren.
Grundades i Berlin i oktober 1916 av utlandsdelegationen för Finlands frigörelse. Byrån, som leddes av Samuli Saurio, var en efterträdare till den
wetterhoffska byrån och skulle verka som en kontakt mellan jägarna och den finska aktiviströrelsen samt upprätthålla kontakt med de tyska myndigheterna. Byrån var en föregångare till den finska beskickningen i Berlin.
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av rikets lagar och förordningar, ibland också vissa
beslut och tillkännagivanden. Samlingen har sedan 1808 publicerats på svenska under olika namn, från 1860 också helt på finska.
Sammanslutning av fastighetsägare, grundad 1862 för att bereda landets jordbrukare amorteringslån i utbyte mot att de intecknade sin lantegendom. Föreningen styrdes av en direktion, i vilken ett statligt
ombud ingick. Den förvaltades av en ombudsman. Under honom lydde verkställande länskommittéer med var sin
värderingsman som chef. Föreningen hade 1906 utestående lån till ett belopp av 50 miljoner mark.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva
tillsyn över Finlands Banks
förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Bibliotek med tillhörande
arkiv som lydde under
lantdagen (1907–1919). Biblioteket hette tidigare Ständernas bibliotek, och namnet ändrades senare till Statens centralbibliotek.
Revolutionärt ryskt organ som valdes av garnisonstruppernas
råd i Finland den 7 maj 1917. Oblastkommitténs militäravdelning var det högsta militära organet för de ryska trupperna i Finland.
Myndighetsarkiv som ersatte Finlands allmänna
arkiv 1869. Statsarkivet verkade till en början i anslutning till Ecklesiastikexpeditionen. Åren 1888–1892 fungerade det som en enhet i Kansliexpeditionen, 1892–1896 i Civilexpeditionen och därefter i Ekonomiedepartementets kansli. Från 1871 övervakade en
ordinarie arkivarie (från 1880 statsarkivarie) arkivets två avdelningar, den historiska avdelningen och det
äldre (svenska) arkivet. Statsarkivet hade i uppgift att förvara, vårda, ordna och förteckna handlingar och räkenskaper av bestående värde. Arkivet var inrymt i Senatsborgen fram till 1890, då det fick en egen byggnad. Statsarkivet kvarstod som en organisationsenhet inom
Senatens ekonomiedepartement fram till slutet av 1917, då det fick status som en självständig
institution under Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet, Undervisningsministeriet. Statsarkivet ansvarade för hela den statliga arkivbildningen, och verksamheten leddes av en statsarkivarie. År 1927 grundades det första landsarkivet, som underställdes Statsarkivet. År 1939 omorganiserades verksamheten och Statsarkivet bytte namn till Riksarkivet.
Officiell almanacka och handbok som regelbundet började utkomma 1811. Redan under svenska tiden utgavs en statskalender från 1738. Efter 1809 fick universitetet i uppgift att ge ut en statskalender över autonoma Finland. Statskalendern innehöll kalendarium, uppgifter om de viktigaste statliga institutionerna och tjänstemännen. En finsk upplaga började utkomma 1869. Den finska och den svenska upplagan publicerades parallellt fram till 1982, då de sammanslogs.
Benämning på ståndslantdagen i Finland 1809–1906, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid lantdag.
Organ som övervakade verksamheten vid
Finlands Bank från 1867, då bankinrättningen förvaltningsmässigt kom att lyda under lantdagen. Tidigare lydde Finlands Bank under senaten. Bankfullmäktige bestod av fyra
ordinarie medlemmar som representerade vart och ett av stånden. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter. Därtill hade organet en sekreterare. Vid sidan av bankfullmäktige verkade Finlands Ständers bankrevisorer. Sammansättningen ändrades efter 1906 då
ständerna upplöstes och en
enkammarlantdag inrättades, bankfullmäktige ändrade samtidigt namn till Finlands lantdags bankfullmäktige.
Organ som 1867–1906 skötte revisionsverksamheten vid
Finlands Bank och som bestod av fyra
ordinarie revisorer som var och en representerade ett stånd. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter.
Rysk tidning som under generalguvernörens översyn gavs ut i anslutning till
generalguvernörskansliet 1899–1917, med en finskspråkig bilaga, ”Suomen Sanomat”.
Under senare hälften av 1700-talet och i början av 1800-talet ett
distrikt för fortifikationsförvaltningen omfattande fästningarna i
Gamla Finland samt bl.a. Archangelsk, Kronstadt, S:t Petersburg och Schlüsselburg.
Under autonomin lydde telegrafväsendet i Finland under ryska post- och telegrafverket. Finland utgjorde ett separat telegrafdistrikt och förvaltades av
Telegrafstyrelsen under ledning av en
adjoint till direktören för ryska post- och telegrafverket.
Sammanslutning för apotekare, grundad 1897. Stadgarna stadfästes av senaten 1898. År 1912 började föreningen utge ”Finska apotekareföreningens tidskrift”.
Allmän benämning på den
militär som under olika perioder varit stationerad i Finland, främst beteckning på den del av den svenska armén som var stationerad i Finland samt den finska krigsmakten under självständighetstiden.
Kyrklig
förening grundad 1812 i
Åbo i anslutning till domkapitlet med syfte att översätta och sprida de heliga skrifterna: biblar, postillor och katekeser. Sällskapet erhöll omedelbart statligt tryckningsstöd för biblar och publicerade 1815 Nya testamentet på finska och 1817 hela Bibeln. Genom grundandet av åtta filialer 1818, med direktioner bestående av orternas ledande tjänstemän och prästerskap, utgjorde sällskapet i praktiken en del av samhällets och kyrkans lokalförvaltning. Bristen på biblar var stor på grund av att bibelupplagan från 1776 var dyr och svåråtkomlig. Motsvarande arbete med att översätta och sprida religiösa skrifter utfördes också av det väckelsekristna, utanför kyrkans organisationer verkande Evangeliska sällskapet i Finland som den 31 oktober 1817 fick verksamhetstillstånd av senaten.
Myndighet för översyn och
förvaltning av brandsäkerheten på landsbygden och försäkringsverksamheten i anslutning till det. Myndigheten leddes 1877 av en politiskt tillsatt direktion, med biträde av två ombudsmän och en kamrerare. Under dem verkade agenter inom varje brandstodsdistrikt.
Den finska
beskickning vid kejsar Alexander I:s
hov i Petersburg som existerade under 1808–1809 års krig.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt
reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en
direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Förening inom skogsbruk, grundad 1877. Föreningen strävade efter att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och bidrog till att grunda andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer och intresseföreningar inom privatskogsbruk.
Förening som bland annat ordnade sex veckors sjuksköterskekurser 1880–1886.
Icketerritoriell
församling för personer födda i Finland, personer födda i Sverige med finskbördig far eller mor eller maka/make till en person som hör till församlingen. Församlingen bildades 1577 genom en utbrytning från Storkyrkoförsamlingen och utgör sedan dess ett eget pastorat.
Värvad finsk truppenhet under autonoma tiden. Gardet härstammade från ett
jägarregemente som bildades 1812 i Viborg. Från detta
regemente åtskildes en undervisningsbataljon som år 1827 fick namnet Finska undervisningsskarpskyttebataljonen. Bataljonen upphöjdes 1829 till Livgardets 3. finska skarpskyttebataljon, som även kallades Finska gardet. Gardet utgjorde under åren 1869–1880 Finlands enda arméförband. Efter införandet av
allmän värnplikt 1881 sammansattes även
Finska gardet av värnpliktiga. Finska gardet indrogs 1905. Under självständighetstiden bildades
Finlands vita garde som en förvaltare av Finska gardets traditioner.
Finsk truppenhet som sattes upp genom värvning 1846 och stationerades i Åbo. År 1856 omformerades bataljonen till Finska undervisningsskarpskyttebataljonen.
Vetenskapligt centralorgan inom historia, grundat 1875.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En
förening föreskrevs varje socken, genom kungligt
brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga
Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd,
undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial,
brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga
anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av
Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Värvat finskt marinförband.
Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Den enda högre militära utbildningsanstalten i Finland under autonoma tiden. Kadettkåren, som var en efterträdare till
Haapaniemi krigsskola och
Topografiska kåren på Haapaniemi, grundades i Fredrikshamn 1821. Kadettkårens uppgift var att utbilda truppofficerare. Skolans elever fick huvudsakligen
tjänst i Finlands egen
militär men många trädde också i rysk tjänst. Verksamheten upphörde 1903 och skolan indrogs formellt 1905.
Förening grundad 1846 med syfte att stödja den finländska bildkonsten och främja ett allmänt konstintresse.
Finska konstföreningen grundade Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, och 1852 övertog konstföreningen
Åbo Ritskola. Finska konstföreningen var också med om att uppföra konstmuseet Ateneum, där föreningen förvarade sin konstsamling och inrymde sin ritskola. År 1939 omorganiserades föreningen, och ansvaret för musei- och skolverksamheten överfördes till den nygrundade Stiftelsen Finlands konstakademi.
Sällskap grundat 1831, vars centrala funktioner anknöt till forskning i folktradition, språk och litteratur.
Tidskrift som sedan 1841 utges av Finska Läkaresällskapet. På 1800-talet trycktes provinsialläkarnas årsrapporter i tidskriften.
Pensions- och understödskassa, grundad 1819, för änkor och barn till tjänstemän i den upplösta, dock inte avskaffade, finska indelta armén.
Förening grundad 1894 för att främja utvecklingen och brukandet av kärr- och mossodling.
Finska mosskulturföreningen hade försöksstationer i olika
distrikt vilka utförde odlingsförsök på torvjord. Föreningen bedrev därtill konsultativ verksamhet och utförde systematiska undersökningar av torvmarker. Den erhöll statsbidrag för sin verksamhet, och föreningsstyrelsen var stationerad i Helsingfors.
Från 1848
ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition.
Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens
kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska
pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en
avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en
avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska
medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp
mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett
rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt
pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en
förordning den 28 juni 1918.
Värvat marinförband bestående av finskt manskap och befäl. Sjöekipaget bildades 1830 efter upplösningen av den värvade finska militären. Förbandet bestod av åtta kompanier och var stationerat i marinkasernen på Skatudden i Helsingfors. Som ekipagechef verkade kejsaren. Under honom sorterade ekipagekommendören, en
kapten av första och en kapten av andra rangen, fyra kaptenlöjtnanter, tolv löjtnanter och tolv midshipmän. De civila tjänstemännen var auditören, stabsläkaren, överläkaren, underläkaren, pastorn, predikanten, en
äldre och en
yngre kommissarie samt en translator. Sjöekipaget hade ett eget
sjukhus i Helsingfors. Under Krimkriget uppställdes 1854 Andra finska sjöekipaget, som upplöstes efter kriget 1856. Sjöekipaget reducerades 1863 till en kader, Finska kaderekipaget, som upplöstes 1880 efter värnpliktens införande.
Förening grundad 1907, genom en sammanslagning av Metsänystäväin seura och Suomen Metsänhoidonsytävien Seura Tapio. Föreningen hade som
mål att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och privatskogsbrukets ställning. Följande år blev alla jordbruks- och ekonomiföreningar,
Finska forstföreningen och lantmannagillen medlemmar i Finska Skogsvårdsföreningen Tapio. Åren 1928–1969 verkade föreningen som centralskogssällskap.
Pensionskassa för
lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till
Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
Värvat finskt truppförband under autonoma tiden. Bataljonen härstammade från ett
regemente som bildades i Viborg 1812. Från detta
regemente åtskildes en undervisningsbataljon som fick namnet Helsingfors bataljon. Helsingfors
bataljon fick 1827 namnet
Finska undervisningsskarpskyttebataljonen och dess manskap utökades till 500 soldater fördelade på fyra kompanier. År 1829 döptes undervisningsskarpskyttebataljonen till Livgardets 3. finska skarpskyttebataljon, även kallad Finska gardet.
Vanlig beteckning för den
armé som skapades 1881 med införandet av allmän värnplikt.
Bataljon som bildades 1856 efter omformeringen av Finska grenadjärskarpskyttebataljonen. Undervisningsbataljonen omformades 1859 till Skarpskytteskolan.
Ursprungligen av konungen utnämnd
ombudsman i
kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags
allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var
fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande
rätt att väcka åtal.
Förteckning över åtalade tjänstebrott, fördes åtminstone under autonomin.
Centralorganisation för fiskerirådgivningen i Finland, grundad 1891. Föreningen bytte 1979 namn till Centralförbundet för fiskerihushållning och ansvarar för rådgivningen till vattenägare och yrkesfiskare.
Från 1860
ämbete och
ämbetsverk som lydde under
Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade
tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en
äldre och
yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Biträde och ersättare åt fiskeriinspektören.
Skatt för underhåll av
kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning,
indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Av bönderna på en socken-, senare
kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett
härad (
fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen
inkvarteringsfrihet och i vissa
län en blygsam kontantersättning.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Större typ av flaggprick, officiellt
sjömärke som användes för utmärkning av farled.
I Viborg belägen flickskola inrättad 1805, när Viborg ännu hörde till Ryssland. Skolan förestods av en
lärarinna som, enligt kejserligt
brev 1832, skulle ha fria boningsrum i skolbyggnaden. Den hade sina rötter i flickklassen i anslutning till tyska gosseskolan i Viborg, grundad 1788.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I
1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om
kungsådra och
farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor.
Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också
rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Benämning på en administrativ och teknisk befäst hemort (varv, kaserner m.m.) för en större del av en örlogsflotta. Platsen skulle ha säkra och snabba förbindelser till landets centra. Under olika perioder under den svenska tiden fanns en
flottstation i Stockholm, Karlskrona, Sveaborg, Viborg och Göteborg. Under autonoma tiden fanns en flottstation på Sveaborg och Skatudden i Helsingfors samt under självständighetstiden i Sandhamn och Obbnäs.
Benämning på regentens personliga adjutanter, om dessa inte innehade generals grad. Flygeladjutanter förekom bl.a. i Ryssland och Preussen.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän
flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (
årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om
tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt:
dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än
vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
Benämning som dels pekar på att ett
kyrkosamfund omfattar eller riktar sig till flertalet invånare i ett land (oftast i ett öppet och inkluderande avseende), dels är ett uttryck för en teologisk riktning. Teologiskt utgår begreppet från uppfattningen att det kristna evangeliet riktar sig till alla människor, samt att man lägger primär betydelse vid Guds vilja och handlande. Barndopet är ett uttryck för denna syn, vilket inte bortser från att den vuxnes fria ställningstagande är en förutsättning även i folkkyrkan. Denna kyrkoform skiljer sig från en
frikyrka genom att medlemskap i den senare bygger på en personlig
bekännelse i en eller annan form samt anmälan om anslutning. I Finland betecknas den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som folkkyrkor. I synnerhet tidigare använde man också termen
statskyrka om dessa kyrkosamfund.
Av
kyrkoherde eller
kaplan i lands- och
stadsförsamling vart femte år upprättad tabell över församlingens folkmängd. Tabellerna gjordes i två exemplar: det ena för att förvaras i sockenkyrkan, det andra för att sändas via kontraktprosten till stiftet, efter 1865 till statistiska ämbetsverket.
I Ryssland för uppbörden av poduschnieavgiften upprättade listor över den skattskyldiga manliga befolkningen. Sådana befolkningslistor började upprättas i
Gamla Finland efter att produschnieavgift började uppbäras under ståthållarskapsperioden efter 1783.
Enligt fredstraktaterna 1645, 1658, 1660 och 1676 om erövrade folks
rätt att få leva med sina gamla lagar och förordningar. Termen övergick under 1700-talet i betydelsen sammanfattningen av och vetenskapen om de rättsregler och rättssystem som reglerar förhållandet mellan stater och om den doktrin och rättspraxis som tillämpas för alla folk, oavsett politiska gränser (internationell rätt).
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre
folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd
undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en
folkskollärare eller folkskollärarinna.
Under perioden 1884–1931
tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
Person med behörighet att verka som
lärare i folkskola. Kompetenskravet för
folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärarinnor.
Kassa grundad 1880. Direktionen i Helsingfors bestod av tre ledamöter och tre suppleanter, valda för tre år. Kassans inkomster bestod av årliga avgifter, som alla
ordinarie och vikarierande
lärare och lärarinnor var skyldiga att erlägga.
Undervisningsanstalt för utbildning av
folkskollärare och folkskollärarinnor.
Sällskap stiftat 1874 med ändamålet att utge populär och billig litteratur på svenska och finska språken och även genom andra medel väcka folkets håg för vetande.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Statlig
fond i anslutning till fattig- och arbetshusfonden, vars medel användes till bidrag och understöd åt kommuner och privata välgörenhetssällskap eller -föreningar som upprätthöll anstalter för arbetsoförmögna, och till enskilda personer som vårdade, underhöll och undervisade en lytt, blind, andesvag eller på annat sätt helt arbetsoförmögen person. Fonden övervakades av guvernören och fattigvårdsinspektören. Den hette egentligen Fonden för vården om till arbete fullkomligt oförmögna personer.
Fond upprättad av Riddarhuset i Finland 1856 i syfte att bekosta medellösa ogifta adliga kvinnors
pension ur adliga jungfrustiftelsen. Fonden erhöll sina medel från de avgifter som uppbars av ofrälsemän, för deras på vissa villkor förvärvade rättighet att besitta ett frälsesäteri, till exempel fall där en
ofrälse man gift sig med en adlig jungfru, som under sin livstid fick behålla besittningsrätten till frälsesäteriet enligt adelsprivilegierna 1723 och 1789.
Anteckning i domstolsprotokoll om att pantsatt fast egendom, med eller utan ägarens medgivande, hade ställts som säkerhet för pantinnehavarens fordringar. Fordringsinteckningar förekom för att panter i vanliga fall måste vara i borgenärens händer för att kunna realiseras för obetalda skulder. De gav borgenären befogenhet att genom myndighets försorg få fastigheten exekutivt såld på
auktion för att få ut sin fordran.
Fordringsinteckning kunde i allmänhet inte göras utan fastighetsägarens skriftliga och bevittnade på fordringshandlingen tecknade medgivande. Såsom fastighetsägare betraktades i allmänhet den som hade lagfart. Utan fastighetsägarens
medgivande kunde dock ”tvångsinteckning” göras.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i
fasta och lösa fornminnen.
Aktuarie vid Forststyrelsen.
Del av ett forstrevir. Forstbevakningsområdet förestods av en forstuppsyningsman.
I Ryssland 1802–1811 centralt ämbetsverk, motsvarande ett kollegium, för förvaltningen av kronoskogarna med undantag av sådana som lydde under saltsjuderier och metallförädlingsverk.
Forstdepartementet lydde under Finansministeriet. Forstmästeriinrättningarna i guvernementen, även inrättningen i Finländska guvernementet, var underställda Forstdepartementet.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Tekniskt utbildad
tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Regionalt skogsvårdsområde inom statens forstförvaltning. Forstinspektionsdistrikten sorterade under
Forststyrelsen och förestods av en överforstmästare, biträdda av forstrevisorer, forstmästare, forstkonduktörer, forstkassörer och forsttaxatorer. Distrikten var i sin tur indelade i revir.
De ekonomiska medel som forstkassören i ett forstdistrikt eller
forstrevir ansvarade för.
Kameral
tjänsteman inom forstväsendet, vilken ansvarade för forstdistriktets eller forstrevirets ekonomi och skötte brevväxlingen med landshövdningen (guvernören) och forsttjänstemännen.
Läroanstalt för
undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog
Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Tjänstebeteckning för lägre
tjänsteman i ett forstrevir.
Lägre
tjänsteman i ett
forstrevir som biträdde revirforstmästaren i dennes tjänsteuppgifter och verkade som hans ersättare.
Tjänsteboställe för forstmästare.
Tjänstetitel på högre
tjänsteman vid
Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som
revirforstmästare i minst ett års tid.
Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk
titel för den som avlagt skogsexamen.
Under svenska tiden och autonoma tiden om lägre tjänstemän inom forstväsendet, vanligen om dem som arbetade i ett forstrevir.
Organisation för forstförvaltningen på guvernementsnivå i Gamla Finland, inrättades 1798 och lydde under överforstmästaren. Kallad
Forstmästeriinrättningen eller Forstmästeriet. I Ryssland ser det ut att ha saknats en särskild benämning på motsvarande inrättning.
Ämbetsområde för de
forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets
förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i
distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt. Forstrevisorn ansvarade för distriktets finansövervakning och rapportering. Hans närmaste överordnade var överforstmästaren.
Under 1800-talet benämning på
skogvaktare inom forstförvaltningen.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan
förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Forststyrelsen inrättades 1859. Från 1851 hörde skogsförvaltning till Lantmäteriöverstyrelsens förvaltningsområde, vilken också ändrade namn till Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendet. År 1863 skildes forstväsendet från lantmäteriväsendet och
Forststyrelsen ombildades till ett separat centralt ämbetsverk, som lydde under Senatens kammarexpedition. Efter självständigheten sorterade Forststyrelsen under Lantbruksministeriet. Forststyrelsen ansvarade för vården och förvaltningen av kronoskogarna, enstaka boställen i statens eller kyrkans ägo,
statens sågverk samt tillsynen över forstläroanstalterna och tidvis åtminstone formellt även över det privata skogsbruket. Vid Forststyrelsen förekom från 1928 en
sektion för statsskogarna och en sektion för privatskogarna. Forststyrelsen leddes av en överdirektör, från 1920-talet av en generaldirektör. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till Forststyrelsens
kollegium och blev således ett kollegialt ämbetsverk. Förvaltningen och tillsynen av de statsägda skogarna sköttes inom ramen för regionala forstinspektionsdistrikt, som i sin tur var indelade i forstrevir.
Tjänsteman inom forstförvaltningen som ansvarade för timmerflottningen längs en viss flottningsled.
Tjänsteman inom forststaten.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens
skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre
bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
Statlig forsknings- och sakkunnigorganisation inom skogsbruket, från 1908 från universitetet fristående forskningsanstalt som 1917 ombildades och kom att lyda under Lantbruksstyrelsen. Den kallades fram till 1928
Forstvetenskapliga Försöksanstalten (Forstvetenskapliga provanstalten), då den på nytt omorganiserades och sorterade under
Lantbruksministeriet under namnet Forstvetenskapliga Forskningsanstalten, 1932–1952 Forstliga Forskningsanstalten, 1953–1962 Skogsforskningsanstalten, efter 1962 Skogsforskningsinstitutet (senare Metla). Anstalten hade i uppgift att inventera skogarna i landet samt utföra riksomfattande undersökningar och experiment som främjade skogsvården och förbättrade skogsbeståndets kvalitet och diversitet i Finland. Anstalten utförde undersökningar och experiment i laboratorier och i statens forskningsskogar, som institutet förvaltade. Anstalten förvaltade även de lagstadgade nationalparkerna som från 1938 inrättades på statens marker. Vid anstaltens naturvårdsbyrå verkade även statens naturskyddsinspektör.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Privilegiedomstol, ursprungligen
domstol bestående av gelikar, stadgad i adelsprivilegierna 1569 och i kyrkolagen 1686. Från 1614 användes benämningen om hovrätten i egenskap av första
rättsinstans för adeln, senare också för höga ämbets- och tjänstemän som begått
tjänstebrott eller försummat viktiga tjänsteplikter. Privilegiedomstolen avskaffades för adeln och prästerskapet 1867, för höga tjänstebrott 1918.
Forum privilegiatum för adeln i brottmål, tvister om (fast) egendom, arv, testamente,
konkurs m.m.
Anteckning på postförsändelse om att postavgiften erlagts (vid avsändandet), stadgades under autonoma tiden först 1862. Senare har termen använts om själva postbefordringsavgiften.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Samlande benämning på postalt värdetecken (
frimärke) eller värdestämpel som bevisade att
porto hade betalats. Frankostämpel har använts i Finland endast 1864–1874.
Skyldighet att erlägga postavgift.
Frankotvång stadgades 1862 och angavs 1864–1874 med särskild stämpel.
Franko = betald.
Område som var beläget inom en
mil från en frälsemans sätesgård. De
frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och
gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Från 1753, av
församlingspräst till
domstol utfärdat
prästbevis över en för begånget
brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Handling som intygade att fartyget var byggt på kravell, att det var finskt eller nationellt, att det hade finsk
besättning och fördes av en finsk skeppare, att det ägdes av finska undersåtar och var berättigat att föra rysk flagga. Fribrev fick inte utfärdas för andra än inhemska redares kraveller som byggts i hemlandet. Fribrevet utfärdades av landshövdingen på ansökan eller anmälan av magistraten i en stapelstad. Med anhållan skulle bifogas bilbrev,
mätarebrev samt magistratens
intyg att skepparen var finsk
undersåte och
borgare i någon
stad i Finland. Undantag gjordes för
officerare i flottan. Magistraten skulle också intyga att besättningen åtminstone till hälften bestod av finländare. Dessutom skulle eventuella tidigare
fribrev bifogas.Det gamla fribrevet returnerades inte utan stannade hos landshövdingen. Fribrevet skulle förnyas årligen.
Dokument utfärdat av
myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt
privilegium för
ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas
rätt till avgiftsfri
postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med
fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums
fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev,
mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste
postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av
Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade
rätt att sända
fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare,
postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet.
Fribrevsrätt var ett
privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Ursprungligen att
kungöra den
frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän
kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723.
Tionde skulle utgå till
kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet
fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Rätt för sjömän att utan
tull utföra och införa varor.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full
frihet i förvärv, exklusive alla genom
lag eller
förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Adlig
titel under greve, införd 1561 av Erik XIV. Under åren 1626–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Ridderskapet och adeln. Klassindelningen slopades under frihetstiden, men återupprättades av Gustav III 1778. I Sverige gällde den till 1809, i Finland till 1917.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet.
Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som
avkortning i räkenskaperna.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett
nybygge eller en industriell anläggning.
Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga
grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till
kronan som till kommunen och prästerskapet.
Kristen
församling som står utanför statskyrkan. Medlemmar i statskyrkan kunde från 1869 också vara medlemmar i en frikyrkoförsamling. Efter 1923 blev frikyrkoförsamlingar vars medlemmar inte var anslutna till statskyrkan tillåtna.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i
bruk 1856. Frimärket visar att
avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som
kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Dokument som gav en
skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av
gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått,
mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen
fribrev för frisedel.
Gratisplats inklusive mat och vård på
sjukhus och kurhus. På varje
kurhus och
lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde,
länsman eller
borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
Benämning som i kombination med uttrycken fritt skepp eller ofritt skepp utgör en folkrättslig regel för sjöstridskrafters behandling av handelsfartyg i krig.
Folkrättslig regel för sjöstridskrafters behandling av handelsfartyg i krig. Enligt regeln skyddade neutral flagg fienden tillhörig egendom, som inte var kontraband, medan neutralt gods, som inte var kontraband, ansågs fritt, även om det fördes på handelsfartyg som tillhörde fienden.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör
krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i
tjänst efter tjänstetidens slut, även
soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om vid
domstol eller annan
offentlig myndighet iakttagna lagstadgade formaliteter rörande diverse ansökningsärenden såsom lagfart, inteckning, bevakning av
testamente och registrering av rättsliga förhållanden rörande panträtt, giftorätt, förmynderskap m.m.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i
Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års
förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre
fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll
undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins
pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på
förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde
präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje
prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om
prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella
pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp:
Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt
brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt
brev till
Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Åbo på adelns
frälsehemman efter i
lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (
avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot
kronan (till exempel gengärd, körslor,
fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en
åbo (utan
bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (
ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och
borgare gavs
rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de
ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Skatteteknisk term på jordnatur.
Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Ogift kvinna av
frälse börd. En
frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i
ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Kvinna som hörde till frälseståndet. Hon behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i
ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten. Ovasett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Skatteteknisk term som angav en egendoms skattenatur. Jord av
frälsenatur var befriad från
skatt och tillhörde en privatperson som hade full
äganderätt till den.
Rättighet som grundar sig på genom
rusttjänst eller börd vunnet
frälse eller på innehav av frälsejord.
Frälsejord som genom
privilegium av Erik XIV 1562 hade blivit befriat från
rusttjänst och från de tillfälliga skatter och vissa pålagor (till exempel
kronotionde från år 1600) som de vanliga frälsehemmanen måste stå för, övergående i betydelsen adligt storgods tills begränsningen att bara en adelsman fick äga ett gammalt
frälsesäteri upphävdes 1864. Frälsesäteriet skulle vara ett föredöme för traktens bönder, genom ett gott underhåll av byggnaderna och en god skötsel av åkrar och betesmarker.
Torp på frälsehemman. Frälsetorpen kunde vara upplåtna med ärftlig
besittningsrätt på vissa villkor som dokumenterades i domboken vanligen vart
tionde år.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman,
syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen
rätt att få ingå avtal med tredje
part eller att som laga
ombud anklaga eller svara för annan i civila
mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En
fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit
fullmakt att verka som
ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som
titel för
ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan,
Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Den
fattigvård en fattig person hade
rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade
hemortsrätt i en annan
kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få
fakultativ fattigvård.
Postkontor eller
postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Gammal
odaljord på vilket ett stadssamhället vuxit upp.
Jord (av fri eller ofri natur) på vilken ett stadssamhälle växte fram och grundades med fundationsbrev. Som fri
jordnatur i
stad räknades gammal
odaljord och av staden med full
äganderätt förvärvad jord, som ofri villkorligt given
kronojord (
donation).
Dels om
borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för
vad som kan brista efter att en annan
borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Sådant
gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla
mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till
kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel,
redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde
fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Kollektivbenämning på vakter inom fångvården under svenska och autonoma tiden.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en
bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation,
fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Benämning på plats eller ställe för
byte av
fångförare under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Titel för
fånge i
fängelse eller
tukthus som fungerade som talesman för de andra fångarna. Termen förekom i lagterminologin under autonoma tiden efter 1889.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Förteckning införd 1749 över dem som satt häktade eller avtjänade ett kortare
straff i kronans häkte. Den omfattade en månad med uppgifter om fångarnas namn, häktnings- och frigivningsdatum, brottet och de åtgärder som hade vidtagits i ärendet under den gångna månaden. Fångförteckningen sändes månatligen för kontroll till justitiekanslern under svenska tiden och till prokuratorn under autonoma tiden.
Tjänstebeteckning för
ordinarie fångförare i ett
härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön,
dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
Tjänstebeteckning under autonoma tiden för
vakt som övervakade fångarna under deras utevistelse på fängelsets eller tukthusets gård.
Predikant vid statligt
fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens
ordinarie präst som fängelsepredikant.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare,
fångknekt m.m.
System som användes vid
tukthus under perioden 1889–1975 och innebar att fångarna indelades i minst tre övervaknings- eller tvångsklasser. Avsikten var att låta fången känna av straffet genom de begränsningar eller förmåner som tillkom en viss fångklass. I tukthus med långa strafftider kunde föreståndaren efter omständigheterna ha ännu flera fångklasser. Ersattes med halvöppen, öppen och sluten.
Tjänstebeteckning för
fångvaktare i fängelse, åtminstone under autonoma tiden.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett
centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till
straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
I Gamla Finland, tjänstebeteckning för evangelisk-luthersk
präst vid
fängelse och sjukhus.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att
fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell
dom samt en
förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en
judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde,
häradshövding eller vid
krigsrätt en auditör.
Samlande beteckning för alla statliga kostnader för fångarna inom fångväsendet under autonoma tiden. Till dem räknades kostnader för fångars gripande, skjuts och underhåll, sängkläder, fängelsejärn, medikamenter, likkistor, betalning för exekutioner, fångrummens renhållning och eldning och tukthus- och straffångarnas beklädnad. Under svenska tiden kallades kostnaderna huvudsakligen fångmedel.
Transport av
fånge eller fångar till och från fängelse,
domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av
kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de
ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman,
fjärdingsman och andra
Av ett
härad utbetald ersättning för fångskjuts. Fångskjutslegan bokfördes och betalades ut av kronofogdarna vilka årligen redovisade dem på vintertinget. Ersättningen bestreds efter 1734 med lantränteriets medel.
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en
järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i
fångklass efter 1889.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det
traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en
fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en
arvodesbefattning vid häkte,
fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn.
Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från
häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av
justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och
mentalsjukhus för fångar från 1911.
Sammansättningen av alla anställda inom fångvårdsväsendet och budgeten för deras avlöning. En särskild
stat för fångvården började föras under autonomin särskilt efter att
Fångvårdsstyrelsen hade grundats 1881.
Chefsstyrt
ämbetsverk för fängelseväsendet och dess
förvaltning 1881–1922, ett
ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna.
Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917
justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en
överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant,
kanslist och kammarskrivare.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Taktiskt fältartilleriförband bestående av mellan fyra och åtta pjäser med tillhörande ammunitionsvagnar och trängfordon.
Kirurg anställd vid en
armé i krig.
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare.
Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Alla armén tillhöriga statligt avlönade läkare. Genom ett kungligt
brev från den 6 augusti 1806 infördes fältläkarväsendet, som ålade alla vid armén i fred och krig anställda läkare att utgöra en militäriskt organiserad kår på
stat under överfältläkaren. Denne hade generalmajors
rang och var ansvarig endast inför konungen.
Militär
värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes
löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken
befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde
fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i
bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets
ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom
fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne
prästman fältkaplan.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939
krigspräst som förärats titeln
fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande
pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som
ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden
fältväbel togs i
bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik,
löjtnant eller kornett.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om
fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och
spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Ett fängelses
styrelse sedan 1866. Fängelsedirektionen bestod av förtroendevalda och fängelsets tjänstemän, särskilt fängelsedirektören, ibland också pastorn, läkaren och en av fängelsets andra befattningshavare.
Chef för större statligt
fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse,
länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Förening grundad 1870 med uppgift att bistå frigivna fångar. Under Fängelseföreningen verkar underavdelningar i åtskilliga städer, särskilt i sådana där det finns större straffanstalter.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig
fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Samlande
officiell beteckning för
fängelse under autonoma tiden, särskilt det som fanns i Kexholm 1861–1879 och som 1880 ersattes med ett
straffängelse för tukthusfångar.
Rannsakningsfängelse för manliga fångar i Viborgs
län som dömts till fängelsevistelse på obestämd tid för att få dem att bekänna sitt brott. Fängelset förestods av en fängelsedirektör. Andra tjänstemän var (1876) en
predikant och en läkare.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när
Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och
föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med
ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Befattning för luthersk
predikant vid statligt
fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens
ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en
förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en
fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens
stab och hade ofta en
lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och
marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde
fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Avgift som uppbars för utnyttjandet av en färja. Avgiften ingick i färjkarlens lön. År 1918 avgjordes avgiftens storlek av landshövdingen.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott.
Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
De utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden som tas fram innan riksdagen beslutar om en ny lag. Tillsammans ger de en utförlig bakgrund till lagens tillkomst. Det första 1684 publicerade förarbetet var det så kallade
Rosengrenska förslaget (1604). De första förarbetena som blev faktisk
lag (
1734 års lag) gjordes 1686–1731.
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande
undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i
Åbo och Viborg. Helsingfors
förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Penitentiär-pedagogiska anstalter (till exempel tvångsuppfostringsanstalter,
skyddshem och skolhem) som upprättats och förvaltades av enskilda eller kommuner. Förbättringsanstalterna var ställda under
offentlig kontroll och understöddes med allmänt bidrag. Uppgiften var att vårda, förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar. Förbättringsanstalterna underlydde Fångvårdsstyrelsen.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till
avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande.
Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i
justitierevisionen och i Konungens högsta
domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet
procedur vid administrativa
ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den
föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett
kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets
förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens
beslut genom
föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för
föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes
förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en
föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Organisation som grundades 1907 för att föra ett aktivt arbete mot tuberkulosen. Föreningen grundade sanatorier men höll huvudsakligen på med förebyggande arbete genom att grunda tuberkulosdistrikt och tuberkulosbyråer.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till
beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de
ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln.
Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Tjänsteman som fungerade som chef för en
postanstalt som var inrättad till exempel på ett fartyg eller i en järnvägsvagn.
Läkartjänst som innebar
ansvar för en vaccindepot. År 1837 fanns en föreståndartjänst endast i Åbo. År 1877 var de fyra: i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad (Vasa).
Svenskspråkig benämning på den
präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och
församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare
officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Samlande beteckning för förordning,
förordnande eller ordnat rättsförhållande för
offentlig myndighet.
Term inom processrätten under autonoma tiden som innebar att parterna under rättegången skulle utreda målet. Principen motsvarade det som under svenska tiden kallades förlikning.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren
förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid
förfall eller konkurs.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av
domare och/eller nämnd,
skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade
förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid
domstol avstod parterna från domstolens
prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i
brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk
rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Den del av kronotiondespannmålen som efter 1647 oavkortad och med råge tillföll tjänstemän inom
ecklesiastik- och skolstaten som löneförmån, och domkyrkan, akademin i
Åbo och gymnasierna som verksamhetsbidrag.
Förläningsspannmål utgick efter 1842 också till prästerna i Lappmarken. Det avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har
rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot
förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Nedsättning av ett hemmans
mantal och/eller
skatt vid minskad skattebetalningsförmåga.
Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet.
Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i
rotering och
rätt att delta i församlingsval. I
Gamla Finland ägde motsvarande minskning av
mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Handlingar som gällde skatteförmedlingar. År 1833 fastslogs att förmedlingsakterna av landshövdingen skulle skickas till senaten för att ett förmedlingsmål skulle kunna prövas.
Den process under vilken en anhållan om minskad skattebörda för ett
hemman behandlades. Förmedlingsorsakerna fastslogs 1688 och förnyades på 1700-talet. Orsakerna till
förmedling skulle undersökas av kronofogden och häradsrätten. Beslutet om ny
skattläggning av hemmanet skulle sedan fattas av landshövdingen. Innan skattläggningen genomfördes skickade landshövdingen sitt beslut, kronofogdens
utlåtande och häradsrättens undersökning till advokatfiskalen i Ekonomiedepartementet. Den egentliga skattläggningen utfördes av lantmätaren och skattläggningsmännen.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter
lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är
förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med
vite i rätten.
Vård som person genom
lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Vid
domstol förd särskild bok med
förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Företrädesrättighet, privilegium, företräde. Huvudsakligen användes termen om borgenärers, ofta kronans, företrädesrätt till en gäldenärs egendom.
Från och med 1840 av
församlingspräst eller
häradshövding utfärdat
intyg över en rik eller fattig obotlig mentalpatients enskilda egendom. Förmögenhetsbeviset innehöll också uppgifter om de närmaste släktingarna på orten.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om
förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Lägre
författning än lag. Gränsen mellan
förordning och
lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Truppers förseende med livsförnödenheter av olika slag. Förplägnaden i krig sköttes ännu under 1600-talet genom att soldaten själv köpte livsmedel för sin sold, vilket ofta ledde till plundring. Under 1700-talet skedde förplägnaden främst ur kronomagasinen eller som kvarters- eller rekvisitionsförplägnad av ortsbefolkningen mot ersättning ur fältportions- och rationsstater.
Bokhållare för förrådet och materialet vid en stads byggnadskontor.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsens depot, under autonoma tiden endast i Helsingfors. En
förrådsförvaltare av första eller andra klass förestod förrådssektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, där även andra
förrådsförvaltare arbetade.
Förrådsförvaltare fanns även vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en
speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare.
Förrådskontoret bytte 1919 namn till
Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Tjänstebeteckning för
lantmätare vid Överstyrelsen för
lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över
skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var
förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra
ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för
ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Handling som upprättats i samband med en förrättning och som bevisar att den ägt rum.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En
församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var
församling huvudsakligen ett kyrkligt
samfund med egen
kyrka och präst. En luthersk
kyrksocken (församling) bildade i Finland och
Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt
samfund och administrativ enhet med egen
kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det
svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I
Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I kyrkoherdens vård varande arkiv, stadgat 1908. Församlingsarkivet innehöll kyrkböckerna, domkapitlens
cirkulär och andra offentliga publikationer som lästes upp från predikstolen såsom kungörelser, förordningar och plakat. I praktiken innehöll arkiven motsvarande handlingar, dock med visst svinn, allt sedan 1600-talet.
Synonym för föreståndare inom ortodoxa kyrkan.
Allmän benämning på
präst i ett pastorat, särskilt om biträdande präst som hjälpte till vid ämbetsförrättningarna, förde in information i kyrkböckerna och andra kyrkliga handlingar m.m.
Uppsyningsman i en viss del av en
församling eller inom en kyrkrote.
Församlingsäldste övervakade kyrkotukten och verkställde de
beslut som kyrkorådet hade fattat i frågan. De valdes på fyra år av kyrkostämman eller i samband med ett läsförhör.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida
redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller
anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt.
Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den
tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet
förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
Militär skriftlig redogörelse, vanligen uppgjord efter ett fastställt formulär, om hur en trupp, en
besättning på en fästning eller ett förband var sammansatt. Termen användes också om
redogörelse för besättningen på örlogsfartyg, persedelbehållning i ett förråd m.m.
Handling genom vilken en
myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Tjänstebeteckning för föreståndarinnan vid en fruntimmersskola.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Från 1809 ledande
tjänsteman vid
Hans Majestät Kejsarens
kansli för Finland i S:t Petersburg fram till 1892 då benämningen ändrades till
expeditionschef och flyttades till femte klassen i rangordningen. Förste expeditionssekreteraren var samtidigt
föredragande tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden. Förste expeditionssekreteraren förestod fram till 1888 en av kansliets två skriftsavdelningar, den ryska eller den svenska, därefter båda avdelningarna.
Räkenskapsförande
tjänsteman i
ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning över andre kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till
äldre regeringssekreterare.
Under svenska tiden efter 1739 i
instruktion en benämning på och från 1802
officiell tjänstebeteckning för ett läns
ordinarie lantmätare som samtidigt var chef för länets lantmäterikontor. Beteckningen ersattes 1848 med länslantmätare.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för
lantmäterikontor i
landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av
uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Benämning på en person som saknade
laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast
anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade
lösdriveri eller
olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris,
tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt
hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och
sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Sammanfattningen av alla de krigsmedel som en
stat befogar över.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917
ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med
instruktion och
Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid
Socialministeriet i samband med att
Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Försäljare av
stämplat papper (
charta sigillata), som tillhandahölls av Charta sigillata-kontoret, senare Finlands stämpelkontor. Han utsågs av länets
landshövding och verkade under lanträntmästarens övervakning. Han skulle årligen inkomma med en
årsräkning till lantränteriet, efter att hans papperslager hade inventerats av landshövdingen, en representant för magistraten eller tingsrätten samt en kronobetjänt.
Arvode för ombesörjd försäljning (av stämplat papper). Provisionen för försäljning av
stämplat papper gick till lanträntmästaren och försäljningsmännen, vid utkreditering av stämplat papper endast till lanträntmästaren efter 1803 och fastställdes ånyo 1823.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en
förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre
myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Undersökning som sedan autonoma tiden görs när det misstänks att ett
brott har begåtts och där de omständigheter som måste klarläggas med tanke på åtalsprövning och
rättegång utreds.
Skötsel, ledning eller
styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Mål som gäller en rättstvist inom förvaltningens område.
Förvaltningsmål anfördes ursprungligen vid
allmän domstol eller hos landshövdingen, från 1974 vid
länsrätt och efter 1999 enligt förvaltningsprocessslagen vid förvaltningsdomstol. De kallades ursprungligen ansökningsmål.
Nämnd i en
församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
Om att lagligen byta ut ett
straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera
böter mot fängelsestraff.
Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i
1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.
Inom förvaltningen om uppskjutande, överföring, hänvisning av något till någon annan
tjänsteman eller myndighet. Termen användes också inom domstolsväsendet, i betydelsen
förvisning av en person från gärningsorten (ortsförvisning, särskilt under 1700-talet) eller utvisning ur landet (landsförvisning, särskilt 1826–1894).
Adelskap kunde 1626–1919 förvärvas genom introduktion,
naturalisering eller adoption. Den egentliga adlingen kunde enbart utföras av regenten, varefter den nya ätten skulle introduceras på Riddarhuset. Utländska ätter fick inte introduceras utan regentens tillstånd för naturalisering. Adoption förekom om ätten saknade manliga arvingar. Adoptionen gällde då ofta systersöner eller brorsöner om brodern hade en lägre rang.
G
Från början av 1800-talet etablerad benämning på Viborgska guvernementet, de områden öster om
Kymmene älv som Finland förlorade efter freden i Nystad 1721 och freden i
Åbo 1743, som införlivades med det autonoma Finland 1812 och där skattläggningen, de gamla donationerna och jordskiftesformerna skilde sig från övriga Finlands.
Benämning på ett sjukhuskomplex som började uppföras 1830–1832 då Nylands och Tavastehus
län hade delats och det gamla länslasarettet i Tavastehus inte längre fick ta emot patienter från Nyland.
Gamla kliniken öppnades den 15 januari 1833. Sjukhuset hade 30 vårdplatser fördelade på en medicinsk och en kirurgisk avdelning. En särskild byggnad öppnades den 1 november 1833 med ytterligare 30 platser då
Åbo accouchementshus flyttades till Helsingfors. År 1838 hade sjukhuset 90 bäddplatser. Då hade sjukhuset fått också en allmän länssjukhusavdelning och en venerisk avdelning. Det blev efter 1842 en avdelning vid Nylands länslasarett. Sjukhuset utgjorde stommen i det komplex av sjukhusbyggnader som efter att
Nya kliniken hade inlett sin verksamhet 1948 kom att kallas för Gamla kliniken. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes därför fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Benämning på gammal ojusterad uträkningsgrund för kronoskatt som kunde variera från ort till ort, i motsats till justerat nytt
mantal som var fastslaget för hela Finland. Benämningen förekom in på 1800-talet. I
Åbo och Björneborgs
län uträknades då ännu boskapspenningarna av gammal sedvana enligt det gamla ojusterade mantalet, i övriga
län enligt det nya beräkningssystemet.
Term för beräkningen av den totala höskatten för ett
hemman i Vasa län. I mindre hemman utgjorde nämligen höskatten brutna mått både i jordebokshöskatten och i den höskatt som skulle beräknas enligt markegångstaxan. Då skulle hela höskatten uträknas till lispundtal.
Gammal gevinst var då den summa på 15 kopek silver per
fång som, förutom markegångspriset, skulle läggas på jordebokshöskatten.
Rang som Livgardets finska
skarpskyttebataljon erhöll efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878.
Skattetal för beräkning av ett hemmans jordeboksränta.
Gammalt hemman innebar att hemmanet inte hade påförts någon stadgad ränta, utan varje år fick sin årliga
ränta fastställd enligt en ny beräkning (
undervisning). Dylika
hemman var vanliga i Finland, där ett hemman oavsett mantalet brukade räknas som ett helt hemman. I Sverige motsvarade ofta ett helt hemman ett mantal.
Kameral beteckning för
klockarboställe som hade blivit anlagt före reformationen och som omfattades av de skattefriheter som tillkom det gamla andliga frälset, efter 1726 de gamla kaplansbolen. Beteckningen blev betydelsefull efter 1762, när nya klockarboställen fick inrättas på kronans utmarker i samband med storskiftet.
Enhet för
skattläggning av jord. I Finland förmodligen antalet
hemman (
hemmantal) i början av 1600-talet. Termen användes också i Sverige och avsåg där 1580–1630 antalet bönder som alla betalade lika stor årlig
grundskatt till kronan, oberoende av hemmanets kamerala storlek. I jordeboken var
gammalt mantal beräkningsgrunden för hemmans- och mantalsräntan samt vissa
extraordinarie gärder som ett hemman (oavkortat och oberoende av ändringar i hemmanets bärförmåga) skulle erlägga.
Hemman som 1706 var skattehemman. Ett kriterium fastslaget under autonoma tiden 1826 för donationsbondes
rätt att genom domstolsbeslut inlösa sitt
hemman i Viborgs län. Ersattes 1867 med att staten köpte ut donatarien och försålde hemmanet som
skattehemman till innehavaren.
Militärsjukhus i Helsingfors grundat 1822. Det gamla militärsjukhuset brann ned 1826. Ett nytt uppfördes vid Andrégatan (Lönnrotsgatan) och fick namnet Bataljonssjukhuset vid 1:a finska skarpskyttebataljonen. Det bytte 1881 namn till Helsingfors garnisonssjukhus.
Beteckning på en
soldat som ingick i regentens livtrupper.
Ort där det finns en permanent förläggning för lantmilitär eller benämning på trupper som är förlagda på en sådan ort. Garnisonsregementen fanns i Sverige under stormaktstiden i befästa platser på andra sidan Östersjön. År 1729 fanns garnisoner i Fredrikshamn och Villmanstrand. År 1918 fastställde
militieexpeditionen att alla trupper som stationerats på samma ort utgjorde ortens garnison.
Församling som omfattade en garnison. Garnisonsförsamlingen hade egen
präst och höll gudstjänster enligt författningarna. Termen används också om en regementsförsamling, där den närmaste sockenprästen predikade och höll nattvard.
Militärt centralsjukhus för vård av de olika bataljonernas
stampersonal och beväringar. Sjukhuset avskaffades när den finska militären upplöstes 1902–1905. Det ombildades 1918 till Finska försvarsmaktens centralmilitärsjukhus. Sjukhuset hette tidigare Gardets
sjukhus i Helsingfors. Därutöver fanns mindre militärsjukhus i Finland, ett invid varje skarpskyttebataljon. År 1886 var de åtta till antalet, senare nio.
Präst som i fredstid var förlagd till en viss garnison, där han regelbundet höll gudstjänst och (efter 1804) förde befolkningstabeller. Garnisonspräster fanns vanligen endast i garnisoner som var så stora att de kunde bilda en egen församling. Om garnisonen var liten, skötte den närmaste sockenprästen de till prästämbetet hörande uppgifterna i garnisonen.
Sjukhus avsett för den militära personalen.
Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
I Ryssland fanns vid garnisoner skolor för soldaters barn från och med 1702. Vid varje
regemente skulle 1721–1798 finnas en skola för soldatbarn, vilka var förpliktade till militärtjänstgöring. Benämningen på dessa skolor var 1731–1798 garnisonsskola, 1798–1805 soldatbarnhusinrättning, från och med 1805 kantonistskola. I anslutning till dessa skolor fanns även andra specialläroanstalter. I
Gamla Finland fanns från och med förra hälften av 1700-talet sådana skolor i anslutning till garnisonerna och vid inrättningen i Viborg från och med 1810 en ingenjörsskola.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Praxis sedan medeltiden var att hus- och tomtägare skulle bygga eller bekosta halva bredden av den sträcka som löpte utmed tomtgränsen. Under 1800-talet började städerna överta ansvaret och fastighetsägarna betalade i stället en gatuavgift. Också adliga fastighetsägare skulle betala avgiften. Gatuavgiften avskaffades 1993.
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Titel för
menig uttagen till underbefälstjänst.
Gefreiter var en
militär grad i den finska militären under autonoma tiden samt i den
vita armén 1918. Graden var i
bruk även bland jägarna i 27. Kungliga preussiska jägarbataljonen.
Honorärtitel av tredje
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna
överstelöjtnant och viceamiral.
Geheimeråd var ursprungligen en
titel för medlem av geheimerådskollegiet eller
statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Sjukhus i Brahestad. Sjukhuset grundades med en testamentsdonation av Isac Gellman 1872. Sjukhuset hade femton platser. Det fick en ny byggnad och ett
barnbördshus 1912.
Högsta beslutande organ i en delad
stadsförsamling eller en tidigare förenad stads- och landsförsamling, senare också en kyrklig samfällighet, införd 1908 för att handlägga de ärenden som är gemensamma för församlingarna (till exempel kyrkor och annan gemensam egendom), medan varje församlings egen
kyrkostämma ansvarade för de särskilda angelägenheterna. Domkapitlet utsåg varje år en av kyrkoherdarna till ordförande.
Militär
grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta
befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell
grad och ett ständigt befäl, och
general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom
general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Högsta ledaren inom vissa ordenssamfund inom den katolska kyrkan samt
titel på frälsningsarméns högste chef.
Högsta amiralsgraden inom svenska flottan med
ansvar för samtliga flottor 1780–1828. Graden infördes av Gustav III, som gjorde generalamiralen ansvarig endast inför regenten. I Ryssland utgjorde
generalamiral den första rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”..
Militär
titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av artilleriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Militär
titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av infanteriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”
Militär
titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av kavalleriet tillhörde den andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett
chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller
föredragande har dock
rätt och
plikt att till protokollet låta
anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Medicinalstyrelsens ledande tjänsteman. Fram till 1927 var generaldirektören
ledare i ett
kollegium bestående av ett antal medicinalråd. Därefter fungerade han som ensam ämbetsverkschef med olika avdelningar under sig. Generaldirektören skulle vara medicine och kirurgie doktor, samt legitimerad läkare. Han gjorde årligen inspektionsresor för att
inspektera sjukhus, andra sjukvårdsinrättningar samt apotek.
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till
Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han
ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad
doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
Tjänstebeteckning för en generaldirektörs högra hand och ersättare vid
chefsstyrt ämbetsverk under autonomin.
Obegränsad
fullmakt eller
fullmakt utan inskränkningar.
Generalfullmakt ger befogenhet att vidta alla åtgärder (rättshandlingar) som den som ställer ut fullmakten själv får göra. Motsatt: enkel fullmakt. I Finland sedan senare delen av autonoma tiden kallad öppen fullmakt,
in blanco fullmakt, blancofullmakt.
Förteckning över samtliga dödsbon i ett län. Generalförteckningen upprättades av landshövdingen varje halvår och sändes ofördröjligen till hovrätten. Allmänt:
register över ett visst förvaltnings- eller ämnesområde.
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den
finska värnpliktsarmén 1880–1902.
Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
Tjänstebeteckning för generalguvernörens närmaste
medhjälpare och ersättare. Åren 1833–1855 förestods
Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen, medan generalguvernören var stationerad i S:t Petersburg. Generalguvernörsadjointen kunde vara rysk undersåte.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid
general von Buxhoevdens högkvarter.
Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som
högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens
stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk
expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en
direktor och en
expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en
förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i
militär och civil
rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens
ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens
ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för
Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905
kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Benämning på huvudräkenskaperna över statsverkets fonder 1883–1900 som gjordes upp för senaten.
Tidvis
titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för
generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad
general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Allmän översiktskarta. Den första svenska generalkartan trycktes 1626. Under 1700-talet var
generalkarta också en benämning på av
fältmätningsofficer uppgjord översiktskarta, vanligen över ett län.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Från 1783 namnet på
Lantmäterikontoret i Stockholm.
Generallantmäterikontoret var ett
centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller
inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en
premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt
ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i
Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en
militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands
armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Militär
grad av lägsta generalsgraden och
tjänsteman i diverse ledande uppgifter inom svenska och finska indelta armén, samt vid kejsarens svit under autonoma tiden. Generalmajoren var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen. Generalmajoren vid Stockholmska fortifikationsbrigaden bar 1729 tjänstebeteckningen direktör, men erhöll lön motsvarande en generalkvartermästare.
Militär
order som gäller samtliga förband av en armé.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens
postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Karta som skapades av Fältmätningskåren.
Fältmätningskåren fick uppdraget 1805, och det gällde hela riket. Arbetet påbörjades dock först 1810 och de svenska generalstabskartorna omfattade således inte Finland.
Generalstabskarta var också en generell benämning på topografisk
karta i skala mellan 1: 50 000 och 1: 100 000.
Officer som avlagt generalstabsofficersexamen. I det självständiga Finland utbildades generalstabsofficerare vid Krigshögskolan.
Den landsomfattande befolkningsstatistik som från 1756 årligen sammanställdes på basis av läns- eller stiftsvisa befolkningstabeller i Sverige och Finland. Generaltabellen sammanställdes från 1758 av Tabellverket, 1809–1865 av senatens
kammarexpedition och 1865–1870 av Temporära statistiska centralbyrån, därefter av av Statistiska ämbetsverket.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var
Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och
centralt ämbetsverk som under en
överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt
härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en
uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Militär ingenjörs- eller fortifikationsstad.
Militär ingenjörs- eller fortifikationskår.
Under autonoma tiden om
svarande som hade väckt genkäromål,
gentalan gentemot käranden. Motsats: gensvarande.
Sedan svenska tiden vid
domstol i lägre eller högre
instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan.
Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Skriftligt eller muntligt
bestridande under 1500–1800-talet, invändning, protest mot en
pålaga eller skyldighet.
Benämning på den
stämning som tas ut för
genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en
sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Inom bergsväsendet under 1800-talet förekommande benämning på geologi.
Sedan 1628 års
lantmäteriinstruktion mätning, beskrivning och framställande (på papper) av ett större landområde (provins, län, härad, socken).
Ämbetsverk som grundades 1885 och ersatte Geologiska byrån.
Geologiska kommissionen hade i uppgift att systematiskt bedriva geologiska undersökningar i landet och lydde under Industristyrelsen, 1918–1925 under
Handels- och industristyrelsen och därefter under Handels- och industriministeriet. Kommissionens medlemmar utsågs av senaten, senare statsrådet, på framställning av det överordnade organet. Kommissionen bytte år 1947 namn till Geologiska forskningsanstalten.
Kartläggning i skattläggningssyfte genom exakta mätningar av enskilda jordägor.
Geometrisk kartläggning förrättades av
lantmätare och skedde i Sverige under perioden 1628–1765, men avbröts för storskiftet. Arbetet utfördes åter tidvis under autonoma tiden. Mätningen av Finlands alla orter, byar och
hemman med deras ägor blev färdig först 1977.
Måttenhet för
skifte och
skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en
tunna utsäde räckte till. Från 1634 var
geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt
tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk
aln och geometriskt kappland.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en
judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel,
äldre och
yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet:
betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Befattningshavare som biträdde en
gevaldiger i övervakningen av ordningen inom en viss civilrättslig funktion, till exempel inom bergs- och landstaten, fångvården och salpetersjuderiet. Befattningen motsvarade gevaldigerlöjtnantsbefattningen inom krigsmakten.
Fabrik som tillverkade gevär åt armén, övervakades under svenska tiden av Krigskollegium, medan
Fortifikationskontoret granskade dess räkenskaper. Faktorier fanns under 1600- och 1700-talet bl.a. i Huskvarna, Örebro, Söderhamn, Norrköping, Norrtälje och invid Karlskrona. I Finland grundades en gevärsfabrik i Systerbäck 1714 av ryska kronan. Orten (och faktoriet) förenades 1812 med det övriga
Gamla Finland och hörde därefter till Viborgs län. Fabriksområdet överfördes 1864 till Ryssland, mot att Finland som kompensation fick tillgång till Norra Ishavet via Petsamo (förverkligades 1920).
Bestämmelser om försäljning och hantering av gifter och giftiga ämnen. Collegium medicum utfärdade 1756 en
kungörelse om hur försäljningen av venena och farliga medicinalvaror skulle skötas. I städer med
apotek fick gift endast säljas på apotek. I städer utan apotek kunde magistraten utse en
handlande som förpliktade sig att sköta gifthandeln enligt gällande föreskrifter.
Rätt att köpa gift för
husbehov hade ståndspersoner, välbärgade
borgare och andra kända personer. Av gemene man krävdes
attest med
sigill utfärdad av präst. År 1786 skärptes bestämmelserna och endast apoteken fick handha giftförsäljningen. Arsenikförsäljningen skärptes 1787. En ny
förordning angående handeln med gift utkom 1888. År 1906 tillsattes en
kommitté med uppgiften att utarbeta en ny giftstadga. Kommitténs
betänkande utkom 1910.
Juridisk term som innebär att alla berättigade anspråk uppfylls eller att alla nödvändiga kvalifikationer finns.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Ryssland från 1785 en av de invånarklasser stadsinvånarna var indelade i. Denna invånarklass bestod av köpmän som hörde till de tre skattegillena, så kallade köpmän av första, andra och tredje gillet. Det ryska gillesystemet infördes i
Gamla Finland 1787 och var i
bruk ända till 1812.
Förtroendeman, en av
domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även
interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Herre, härskare, furste, i Ryssland ursprungligen epitet för en slavägare, från och med 1400-talet också för de ryska storfurstarna, från och med 1721 för kejsarna, huvudsakligen i deras egenskap av Rysslands främsta jord- (och slav)ägare. Slaveriet avskaffades 1868 men det kejserliga epitetet bestod till och med 1917.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett
universitet eller en högskola.
Den tjänstgöring i lägre grader som varje antagen officer eller
underofficer måste ha förrättat innan han kunde tjänstgöra som befäl.
Statlig
kommission som tillsattes 1812 för att utreda och föreslå åtgärder till ändring av förhållandena i
Gamla Finland som samma år införlivats med resten av storfurstendömet Finland. Ändringarna gällde i synnerhet skatte-, skiftes- och förvaltningsförhållandena. Före införlivningen hade
Kommissionen för finska ärenden behandlat organiseringen av förhållandena i Gamla Finland.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll
pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens
instruktion 1798. På lasarettet i
Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Fonder vars medel användes för pensioner för ur tjänsten avgångna tjänstemän, pensioner för änkor och barn efter avlidna civila och militära tjänstemän samt
extraordinarie pensioner. Termen användes också om tjänstemannakåren inom och själva förvaltningsenheten för dessa fonder.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom
styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter
rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett
stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare, med
ansvar för att gräva och täcka gravar.
Gravgrävare omnämndes inte i kyrkolagen 1686. I praktiken verkade ändå gravgrävare i många församlingar. Från 1869 var gravgrävare en befattningsinnehavare som var anställd av kyrkorådet, och räknades till kyrkobetjäningen.
Utdrag ur jordregistret 1895–1985 över de förhållanden som belastade en fastighets rättigheter såsom panträtt, nyttjanderätt och inteckningar och servitut, ursprungligen också bördsrätt, legorätt och sytning.
Undersökning för att reda ut ägaren till en gravplats. Gravrannsakningar företas vid reparation i
kyrka eller omläggning av
kyrkogård och dylikt. Vid gravrannsakningen ska ägarna bekräfta sin
äganderätt eller uppge villkor för hur graven ska överlåtas till församlingen. De gravar som saknar ägare eller där äganderätt inte kan bevisas, tillfaller församlingen.
Kalender som infördes genom en kalenderreform 1582 som fixerade vårdagjämningen till den 21 mars. Påsksöndagen bestämdes till den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. I Sverige övergick man från den julianska till den
gregorianska kalendern 1753. Man tog bort de sista 11 dagarna i februari, så att den 17 februari följdes av den 1 mars. I Ryssland genomfördes reformen 1917.
Samlande benämning på prästerskapet inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Under den autonoma tiden officiellt epitet till år 1905 för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland.
Bataljon som uppsattes genom värvning 1846 och stationerades i Åbo. Det omformades 1856 till en Finsk undervisningsbataljon, som snart ombildades till en Skarpskytteskola, vilken indrogs 1860.
Tvångsmedel som används i syfte att säkerställa
förhör eller utreda någons identitet, sedan svenska medeltidslagarna om att var och en får gripa en
gärningsman som anträffas på bar gärning eller på flyende fot, sedermera också person som genom efterlysning har förklarats anhållen och häktad, ursprungligen av domstol, sedan självständighetstiden av polismyndighet.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands
konstitution och på vilka all övrig
lagstiftning baserar sig. I
officiell betydelse är en
grundlag en särskild form av
lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (
regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (
riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot
vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett
beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till grundlagsutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden rörande stiftande, ändrande eller upphävande av
grundlag samt att ge utlåtanden om lagförslags eller andra ärendens grundlagsenlighet.
Avgift till
stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild
taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal
avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för
rätt till upplag på stadens mark.
Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en
tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller
ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Administrativ
ränta fastställd (årligen, senare halvårsvis) av
Finlands Bank för beskattningen och bankernas utlåning. Grundräntan infördes 1867.
Skiljelinje mellan till exempel fastigheter, kommuner,
län och stater.
Tulltjänsteman som med hjälp av en
tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Rågång då
gräns utstakades, före 1725 av representanter för den enhet (hemman, by, härad, län) som ärendet berörde, efter 1725 av lantmätare, i närvaro av berörda parter.
Topografisk
karta över landgräns. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kartlades första gången efter freden i Teusina (Täyssinä) 1595 och gjordes därefter upp vid varje gränsförskjutning. Andra gränskartor gjordes vid behov över
skifteslag från 1680-talet, från 1730 över förvaltningsområden och från cirka 1770 över storskiftet samt i samband med kartläggning av herresäten. Från 1725 utförde
lantmätare gränsdragningen och kartläggningen.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes
gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Avgift till
kronan för
rätt till höbärgning och bete på ödeshemman. Om ödehemmanet ingick i en rote, kunde gräsgälden också användas till den indelta soldatens underhåll.
Den del av kyrkohandboken som innehåller
formulär och material för olika gudstjänster samt mässmelodierna.
Gudstjänstboken fastställs av kyrkomötet.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland.
Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs
guvernement 1744–1783 och 1797–1802,
Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett
län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland från och med 1775 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltningarna som samtidigt var chef för barnmorskorna i guvernementet (rangklass 8–10). I
Gamla Finland fanns en sådan
tjänst 1797–1812 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från 1766
ledare för adelskorporationen i ett
guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom
ordförande i korporationens organ var han även
ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i
Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
I Ryssland från och med 1772 chef för byggnadsverksamheten vid guvernementsförvaltningen med uppgift att verka som chef för byggnadsexpeditionen i anslutning till kameralhovet, senare guvernementsregeringen. Till guvernementsarkitektens (rangklass 8) uppgifter hörde att övervaka byggnadsverksamheten och särskilt kronans byggnadsprojekt samt att utarbeta byggnadsritningar. I
Gamla Finland fanns en guvernementsarkitektstjänst 1784–1812.
Officiell benämning på gymnasierna i de ryska guvernementsstäderna från och med 1803/1805.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i
Gamla Finland 1784–1810.
I Ryssland fanns från och med 1765
guvernementslantmätare (rangklass 7), vilka från och med 1775 var chefer för
lantmäteriet i ett guvernemente med
ansvar för organiseringen och genomförandet av lantmäteriförrättningarna samt den allmänna övervakningen av lantmäteriföreskrifternas efterlevnad. Även i
Gamla Finland fanns en guvernementslantmätare från och med 1784. Lantmäteriverksamheten i Gamla Finland leddes dock 1765–1801 av Finländska revisionskommissionen.
I Ryssland från och med 1797
ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet.
Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i
Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med 1797 chef för medicinalförvaltningen i ett
guvernement och för de civila läkarna samt en tid även för militärläkarna i guvernementet. Inspektören hade titeln
stadsfysikus (rangklass 8) och lydde under Medicinalkollegiet och från och med 1803 under Inrikesministeriet.
I Ryssland från och med mitten av 1700-talet
postkontor i sådan
guvernementsstad där det inte fanns poststyrelse. Till guvernementspostkontorets uppgifter hörde organiseringen av postverksamheten i guvernementet. Guvernementspostkontoren lydde från och med 1783 under de regionala poststyrelserna medan kretspostkontoren var underställda guvernementspostkontoren. Även i
Gamla Finland fanns ett guvernementspostkontor.
Tjänsteman med
ansvar för organiseringen av och tillsynen över postverksamheten i guvernementet. I Ryssland leddes guvernementspostkontoren från och med 1772 av en guvernementspostmästare. På 1720-talet
rangklass 14, i början av 1800-talet rangklass 5–7.
Från och med 1708
tjänst vid regionalförvaltningen i Ryssland, vars innehavare hade
ansvar för dokumenthanteringen vid guvernementskansliet i guvernementen.
Guvernementssekreterare var från och med 1722 även benämningen på den tolfte rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: Vaše blagorodie”. Under stora ofreden från och med 1717 var
guvernementssekreterare en
titel för sekreterarna vid guvernementskansliet i
Åbo generalguvernement och under lilla ofreden titel för sekreterarna vid guvernementskanslierna i Åbo guvernement.
I Ryssland från och med 1802/1804 chef för skolväsendet i ett guvernement. Denna
tjänst (rangklass 7) var förenad med direktorstjänsten vid guvernementsstadens gymnasium. Dessa tjänster ersatte de tidigare skoldirektorstjänsterna. I Gamla Finland, i Finländska guvernementet, var dessa två tjänster däremot inte förenade hos samma person, utan i guvernementet fanns även 1804–1810 en separat guvernementsskoldirektorstjänst. Guvernementsskoldirektorn i Viborg lydde under undervisningskommissionen vid Dorpats universitet.
Hjälplärare i
befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en
lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också
expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den
ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Innehavare av
tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
I Ryssland från och med 1802/1804 föreståndare för gymnasiet i
guvernementsstad och samtidigt chef för skolväsendet i guvernementet. Gymnasiedirektorerna (rangklass 7) var underställda universitetens undervisningskretsar. De lokala skolinspektorerna lydde under respektive gymnasiedirektor. Gymnasiet i Viborg i
Gamla Finland leddes från och med 1804 av en gymnasiedirektor, men guvernementsskoldirektorstjänsten var inte förenad med denna tjänst. Gymnasiedirektorn i Viborg, som synbarligen kallades rektor, lydde under guvernementsskoldirektorn i guvernementet.
Uppsyningsman över gymnasier och skolor som inte var belägna i en stiftsstad. Gymnasieinspektorn utnämndes av biskopen och räknades till ecklesiastikstaten. Inspektorsbefattningen i universitetsstaden tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Tjänsten inrättades 1856.
I Ryssland från och med 1755
tjänsteman (rangklass 8) för övervakningen av verksamheten vid ett gymnasium, ursprungligen med anknytning till ett universitet. Från och med 1802/1804 var gymnasieinspektorn underställd guvernementsskoldirektorn. En sådan
tjänst verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1755 benämning på
fast anställd lärare vid gymnasium. Gymnasielärarna indelades 1803/1804 i kategorierna
äldre gymasielärare,
yngre gymnasielärare och gymnasielärare utan särskiljande epitet. Till sistnämnda kategori hörde lärarna i dans, musik och gymnastik, vilka inte var upptagna i någon rangklass. Gymnasielärare fanns i
Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på gymnasiernas och gymnasieväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla dem samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i
Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg.
Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt
gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
I Ryssland från och med 1726 läroverk, där avlagd
examen gav behörighet för statstjänst och rättighet att inleda universitetstudier. I varje
guvernementsstad fanns från och med 1803/1805 ett
gymnasium som var allmänbildande läroverk och öppet för manliga elever tillhörande alla stånd. Undervisningen vid dessa gymnasier, som efterträdde huvudskolorna i guvernementsstäderna, förberedde eleverna för universitetsstudier. I
Gamla Finland fanns från och med 1805 ett
guvernementsgymnasium i Viborg med tyska som undervisningsspråk.
Universitetsklinik för obstretrik och gynekologi med säte i Helsingfors.
Gynekologiska kliniken verkade under gynekologi- och ostetrikprofessorns översyn. Kliniken inledde verksamheten 1861 som en avdelning inom
Gamla Kliniken och verkade där till 1919. Kliniken gav från 1926 också moderskapsrådgivning som från 1944 blev lagstadgad för hela landet. Undervisningen av medicinestuderande var tillfälligt (1855–1861) förlagd till Nya Klinikens två förlossningsavdelningar då Gamla Kliniken var en del av Nylands länslasarett. Kliniken blev 1935 universitetssjukhuset Kvinnokliniken.
Transport av underhållsbehövande från gård till gård under vilken de kunde samla in mat och andra förnödenheter i stället för att leva på fattigroten. Gårdsskjutsen förekom i östra Finland från 1600-talet och ersattes 1852 i huvudsak med understödsbidrag och inackordering. I mellersta Finland omnämns dylik
fattigvård endast för mentalsjuka medellösa.
Under svenska tiden och autonoma tiden
ed som gäldenär måste avlägga vid
domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos
bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk
förvaltning i stället för konkurs.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och
skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en
ständig ränta också under 1800-talet.
Fullmakt utfärdad till
sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren
rätt att utöva sitt yrke i ett
härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person på landet som inte brukade ett
hemman eller
kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I
stad var en
gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Den som vid ett
brott utför själva gärningen, till skillnad från anstiftare och medhjälpare.
Personlig
skatt som erlades av
hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare
rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (
gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Avgift som uttogs av varje hemmansinnehavare i ett
härad i form av skyldighet att underhålla en gästgivargård. Avgiften var ovanlig i Finland. Gästgiverierna underhölls vanligen av de
hemman på vilkas ägor de låg.
Skjuts som
gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Logi- och utskänkningsställen som var placerade med jämna mellanrum längs de allmänna vägarna. Gästgivarna skulle efter 1734 (och 1766) mot skälig betalning hålla den vägfarande med ståndsmässigt husrum med mat, stall och foder för hästarna och förvaringsrum för åkdon. De skulle också erbjuda ombyte av hästar och åkdon om den resande inte hade eget färdmedel. Om gästgivaren inte hade egen skog var det häradets
ansvar att förse honom med virke för underhåll av byggnader.
Gemensam benämning på den gästgivar-, håll- och
reservskjuts som
gästgivare var skyldiga att utföra. Ursprungligen upplät gästgivarna endast hästar för skjutsningen. Efter 1664 fastslogs skyldigheten till åtta hästar, och det bestämdes att den angränsande allmogen måste upplåta sina hästar för skjutsen vid behov (reservskjuts). År 1766 fastslogs bestämda tider för det som kallades hållskjuts. Efter 1793 fick de skjutsskyldiga hemmanen inte tvingas till fler än en skjutsresa per dag med sina egna hästar.
H
Lägre
tjänsteman i bevakningsuppgifter vid
hallrätt eller en hallrätts packhus. Hallbetjänten var underordnad hallmästaren.
Tillsynsmyndighet (i en industristad) under Kommerskollegium. Hallrätten övervakade och inspekterade manufakturer och hantverk utanför skråordningen, under viss
domsrätt i överträdelser av hallordningen (1722, 1739, 1770), och beviljade anläggningstillstånd med viss lånefinansiering. Hallrätten bestod av borgmästaren och ett antal av borgerskapet valda yrkesmän som bisittare. Hallrättens
beslut kunde överklagas till magistraten i skuldfordringar och till
Kammarkollegium i politi- och brottmål, under autonoma tiden till hovrätten. Den avskaffades 1859, varefter dylika ärenden hanterades av magistraten. Hallrätten skötte också Manufakturfondens lokala utlåningsverksamhet, kontrollerade manufakturister och deras anställda samt de saluförda varorna som, om de godkändes, försågs med en särskild hallstämpel.
Tjänsteman vid
hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och
hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Av
hallrätt utnämnd
notarie som ansvarade för protokollföringen och annan dokumentation vid hallrätt.
Anhaltsstation, hållplats vid exempelvis järnväg.
Kameral benämning på fartyg som erlade hälften av fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. Hit hörde öppna båtar och skutor som var försedda med back, gångbord eller tvärbjälkar. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg, oberoende av storlek, som huvudsakligen fraktade järnmalm.
De bönder i Savolax på 1500-talet som hade mindre än fem skatteskinn, från 1816 de
nybyggare som betalade endast hälften av kronotiondespannmålen.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor. Träkärlet rymde 24 kannor. Måttet fastslogs formellt 1602.
Storlek på egendom som motsvarade den åkeryta som besåddes med en halv
tunna utsäde.
Kronoskatt för stångjärnverk och ämneshamrar för smidesrättigheten, oavsett produktionens storlek. Skatten fastslogs 1696 till en procent av smidesrättigheten och höjdes 1803 till två procent för nyetablerade hamrar. Hammarskatten infördes i uppbördsboken.
Ständig
ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
Av magistraten utnämnd
uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt
ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också
ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Fyr vid inloppet till en hamn.
Tjänsteman med
befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En
hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
I större hamnar anställd person som på begäran lotsade fartyg inom hamnområdet.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var
hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som
hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje
läst eller lästetal. Motsats:
hamnavgift för varor.
Polis i import- och exporthamnarna under 1900-talet.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Av
Finska Hushållningssällskapet disponerat statligt
anslag för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senaten före utgången av maj.
Från 1852 benämning på det tidigare
Åbo ärkestifts
seminariebibliotek vid Alexanders-universitetet. Biblioteket hade en mer allmän uppgift än föregångaren och skulle tillgodose studenternas behov av arbeten som behövdes för deras studier. År 1881 bestämdes dock att befintliga dubletter som fanns vid universitetsbiblioteket och som utnyttjades av studenterna skulle överföras till Studentbiblioteket.
Kommitté som grundades med anledning av reformationsjubileet 1817 för att se över och modernisera kyrkohandboken från 1693.
Handbokskommittén hade den svenska kyrkohandboken från 1811 som grund. Som
ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén framlade ett färdigt utkast innan den upphörde med sin verksamhet 1821.
Personligt, egenhändigt
brev från högt uppsatt person, i synnerhet
regent eller högre ämbetsman.
Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Under autonoma tiden (1809–1917)
titel på
ombud för ett eller flera handelshus utrikes.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815)
officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Köpman som åtagit sig att för annans räkning, men i eget namn, försälja eller inköpa varor, värdepapper och annan lösegendom.
Läroverk som från 1904 erbjöd
undervisning i handelsämnen. Handelsläroverken lydde under Industristyrelsen, senare Handels- och industristyrelsen, Handels- och industriministeriet, och omfattade handelsskolor som erbjöd en kortare undervisning och handelsinstitut som även erbjöd en högre kurs. De statligt finansierade handelsläroverken inspekterades från 1906 av inspektorn för handelsundervisningen.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter.
Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen,
Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette
Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras
ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en
handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Alfabetiskt
register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild
post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens
handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur
kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans
Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
På hovstatens
ordinarie eller extra ordinarie lönestat tidvis upptagen sekreterare, kassör, som skötte konungens eller kejsarens handkassa.
Person som idkar eller driver handel, köpman, senare även allmän yrkesbeteckning, särskilt om minuthandlare.
Sedan 1700-talet om hjälp som en
myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar
handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa
beslut om tvångsåtgärd på grund av
exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Det manskap, bestående av skifteslagets delägare, som skulle biträda lantmätaren vid jordskifte samt vid
uppmätning och kartläggning av jordområde.
Medicinaltaxa som stadfästes 1819. I taxan fanns cirka 800 prissatta läkemedel. Till den anslöt sig en laborationstaxa, som hade sin grund i pro labore-bestämmelserna från 1777.
Beteckning för undersåtar av storfurstendömet Finland 1824–1903 som med full näringsrätt vistades i Ryssland utan ryskt medborgarskap med
hemortsrätt och skattskyldighet i en
socken eller
stad i Finland. Gruppen är närmast jämförbar med ett separat stånd, även kallat ”finska infödingar”, som efter 1848 var ärftligt och kunde övergå till barn födda i Ryssland av finska undersåtar, som vistades där (med pass) på bestämd (tre år) eller obestämd tid.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till
Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En
statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje
härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till
kronan eller för ändamålet
privilegierad stad) och att följa ordningen för
hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en
stad än 30 kilometer.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Sjukhus för mentalsjuka patienter i Harjavalta, grundat 1903.Sjukhuset grundades av kommunerna Ulfsby, Björneborgs landskommun, Kullaa, Hvittisbofjärd, Luvia, Kiukais, Kokemäki, Harjavalta och Kjulo. Sjukhuset fick statsunderstöd för sin verksamhet.
De fiskevatten till havs eller i den yttre skärgården som låg utanför byalagen eller enskilda hemmans rår. Alla undersåtar hade
rätt att idka fiske där, och
kronan fick inte någon annan inkomst än
arrende för sådana kronoholmar som var utarrenderade.
Titel som en
fakultet vid ett
universitet beviljar en person för vissa förtjänster ifall ifrågavarande person inte har erhållit doktorsgraden i nämnda fakultet. Hedersdoktoratet är universitetets högsta hedersbevis. Titeln erhålls i samband med en promotion.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för
bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906.
Kommission för granskning av förslaget till
kodifikation av Finlands grundlagar 1890. Efter
greve Feodor Logginovitsh Heiden, generalguvernör över Finland 1881-1894.
Länssjukhus i Heinola grundat 1795. Sjukhuset var tämligen litet och personalen bestod av provinsialläkaren i Heinola, en sjuksköterska, en tvätterska och en tjänarinna. Tidvis fanns där också en fältskär. Sjukhuset slogs 1810 ihop med kurhuset för veneriska sjukdomar som låg på samma
tomt och bytte namn till
Lasarett och kurhuset i Heinola. Det hette igen 1850–1858 Heinola länslasarett, varefter namnet ändrades till länssjukhus.
Dokument utfärdat av en
myndighet i syfte att definiera vissa rättigheter, visst beskydd eller
privilegium från att erlägga vissa avgifter, exempelvis av
Kommerskollegium eller
landshövding utfärdat
fribrev för fartyg. I brevet angavs ett fartygs svenska, senare finska, nationalitet jämte andra förhållanden (till exempel fartygets bilbrev, mätebrev) som tillförsäkrade de förmåner och rättigheter som tillkom nationens fartyg. Helfrihetsbreven ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Fartyg som hade
tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett
helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa
myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig
domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos
Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första
instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade
ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i
Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Importföretag som inledde sin verksamhet 1895. Dess prislista utgjorde under flera år grunden för priserna i medicinaltaxan.
Inrättning för systerfostran, sjukvård och omsorg om värnlösa barn. Diakonissanstalten grundades som ett
epidemisjukhus med åtta platser år 1867. Den förestods av en föreståndarinna som blivit utbildad vid Evangeliska hospitalet i S:t Petersburg. I samband med diakonissanstalten utvecklades också ett barnhem. År 1868 grundades ett Tjänarinnehem för de flickor som flyttat från landsbygden för att arbeta som hembiträden i huvudstaden. Nya verksamhetsformer uppstod: man grundade en hushållsskola, nya barnhem och ett
sjukhus för barn med bentuberkulos år 1906. År 1927 utvidgades verksamheten med Rinnehemmet. År 1928 grundades Elim-hemmet.
Provisoriskt
sjukhus för spetälska (leprasorium) i Hörneberg i Helsingfors 1900–1904. Efter att Själö
hospital 1840 upphörde att verka som leprasjukhus var landet utan vårdanstalt. En tillfällig
asyl inrättades då i Helsingfors för att stävja en epidemi. Asylen flyttades 1904 till Orivesi leprasorium.
Läroanstalt med
undervisning i teknik, vilken grundades av
Manufakturdirektionen 1849. År 1858 inrättades yrkesspecifika avdelningar: ingenjörs-, maskiningenjörs-, arkitekt- och lantmäteriavdelningarna samt avdelningen för kemisk teknik. År 1872 omvandlades läroanstalten till Polytekniska skolan.
Värvat finskt förband under autonoma tiden. Helsingforsbataljonen härstammade från ett värvat
regemente som bildades 1812 i Viborg. År 1817 bildades av två av regementets kompanier en undervisningsbataljon, som 1818 fick namnet Helsingfors undervisningsbataljon. Namnet ändrades 1827 till Finska undervisningsskarpskyttebataljonen.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord,
ränta eller föremål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans,
rätt till
arv efter utlänning och dött arv (
danaarv), herrelöst
gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en
kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman,
enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller
stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Samlande benämning på landbönder,
torpare och andra arrendatorer till jord eller en del av ett hemman.
Person som i egenskap av ägare,
åbo eller särskilt
arrendator brukade ett hemman.
Delning av
hemman i mindre delar så att andelarna i ägor,
skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek.
Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning.
Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852.
Frälsejord fick däremot klyvas.
Klyvning fick ske efter myndigheternas
prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full
frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Ett hemmans kamerala
jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot
kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman,
skattehemman och frälsehemman.
Nummer som tilldelats ett
hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma
by eller socken.
Antal
mantal i en
by eller skattepliktiga hemman.
Handling om
hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns)
rätt till
fattigvård på den angivna orten.
Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid
resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge
fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den
socken som hade givit akut
fattighjälp åt en person hade
rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som
lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Hänskjutande av myndighets
beslut för
avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av
mål till högre
rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader.
Hemsändning gällde närmast tiggare,
fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
De kostnader som en
kommun fick genom att en fattigvårdstagare som vistades utanför kommunen sändes tillbaka till kommunen, under bestämmelserna om hemortsrätt. Staten stod för hemsändningskostnaderna ifall personen i fråga hade vistats på den andra orten i minst fyra år.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad
rätt till det köpta.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett
domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett
gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets
pastorat eller skolan i fråga.
Ursprungligen benämning på en stor gård som beboddes och innehades av en adelsman. Under 1700-talet förändrades innebörden då också
ofrälse brukspatroner och bruksägare bebodde stora gårdar som fick samma beteckning.
Tillfälligt mentalsjukhus i Helsingfors som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Förkortning av tilltalen: Högädle
Herre (adlig) eller Hans Helighet (påven), Hans/Hennes
Höghet (kungligheter), Hans Högvördighet (biskopar). På
äldre gravstenar: Här Hvilar.
Prästernas överhuvud, kyrklig
ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Från medeltiden fram till 1700-talet om gåva som hustrun erhöll av sin man dagen efter bröllopet (hinderdagen) på morgonen: morgongåva.
Skriftligt
intyg över
frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller
magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid
domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som
ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Prövning av hinder, huvudsakligen äktenskapshinder.
Hindersprövning begärdes före vigseln av både mannen och kvinnan.
Bok över församlingens och församlingsmedlemmarnas diverse angelägenheter, ofta de som hade behandlats vid kyrko- eller sockenstämma, under biskops- och prästvisitation och dylikt. Historieboken fördes av kyrkoherden, i hans ställe av annan präst. Termen användes också i Borgå domkapitels
cirkulär 1856 om kyrkboken över födda, i motsats till den separata så kallade barnaboken. Allmänt: lärobok i historia, historiskt verk.
Gods som upphittats på ett sådant ställe att ägaren förmodligen förkommit det, skulle utlysas tre söndagar i rad i närmaste
kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, på
häradsting och i rådstuga. Ägare som på så sätt hittades fick tillbaka sitt
gods mot skälig hittelön. Uppdagades inte ägaren inom
natt och år från upphittandet, tillföll godset till två tredjedelar
kronan och till en tredjedel upphittaren. Ett levande
ting tillföll alltid upphittaren. Den som inte anmälde ett
hittegods fick böta dess dubbla värde.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat
gods frivilligt erlägger eller enligt
lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Under 1500–1600-talet arbetsprestationer som av
kronan utkrävdes för byggnadsföretag, under 1700-talet och första delen av 1800-talet om till antalet obegränsade tilläggsarbeten (skjutsning, körslor, spånad, tröskning), som vid behov krävdes av landbönderna på säterier och herrgårdar utöver hjälp- eller drängdagsverkena.
Grekisk-ortodox
interimistisk biskop, fanns i Gränskarelen 1913–1917 och i Karelens och Viborgs
län 1922–1925, varifrån hjälpbiskopatet flyttades till Sordavala 1925 och upphöjdes till ärkebiskopsdöme. Den sittande hjälpbiskopen blev
metropolit över Karelen och hela Finland. Hjälpbiskopen har sedan 1944 sitt
residens i Kuopio. Verksamhetsledaren för Karelska brödraskapet utsågs till
hjälpbiskop 1913. Föreståndaren för Mustjala
församling i Estland var hjälpbiskop 1922–1925.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De
äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började
indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en
lägenhetsinnehavare eller
arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
Förkortning för Hans (Hennes) kungliga (kejserliga) höghet.
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och
prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Med regentens
fullmakt beviljad
värdighet åt en
pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i
Åbo stift och fem i Borgå stift.
Vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka och personer med spetälska. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en
syssloman med stöd av en
styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en
kyrkoherde och
borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på
hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet
hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns fr.o.m. medeltiden
S:t Görans hospital i Åbo, och
Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg. Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo och Pudasjärvi.
Ledning eller styrelseorgan för ett hospital. Hospitalsdirektionen övervakade förvaltningen av sjukhuset med biträde av annan personal, till exempel en syssloman. Den ansvarade huvudsakligen för ekonomin och kontrollen av sjukhusens inflytande medel som sakören, medgift,
arvsmedel och i Österbotten för den
hospitalsfyrk som uppbars där.
Fond som samlade in de avgifter som skulle användas för ett
hospital som grundats och underhölls av kronan.
Årlig
skatt endast i Österbotten.
Hospitalsfyrk uppbars årligen per
rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby
hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
De
dokument som berörde en enskild patient på ett hospital. Efter 1686 inkluderades också ett
prästbevis med uppgifter om patientens tillgångar, som efter dennes död skulle tillfalla hospitalet.
Kassa som inom sitt
distrikt uppbar medel för att underhålla och driva Själö och Kronoby hospital. Hospitalskassan förvaltades av hospitalsdirektionen med biträde av hospitalssysslomannen. Kvittenser över influtna medel redovisades till landskontoret.
Vid
sjukhus tjänstgörande präst, fanns under svenska tiden och autonoma tiden samt i Gamla Finland. Hospitalspredikanten verkade också ofta som hospitalssyssloman. Senast från självständighetstiden används termen sjukhuspräst.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
Innehavare av
apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också
hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes
apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius
rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde
frihet från tull,
växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd
taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en
titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades
fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Läroanstalt med utbildning i hovslagning. Hovbeslagarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Allmän benämning på hos
drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
I Viborgs län,
donationsgods som från 1812 till cirka 1867 låg under ryska kronans omedelbara
disposition (till exempel kungsgård, kungsladugård). Från 1867 avsågs med
hovläger också de herrgårdar som inlöstes från ryska donatarier och som till en början brukades av finska staten, men senare (mestadels) parcellerades eller blev kronopark.
Allmän benämning på uppvaktande adelsman vid kungligt eller furstligt hov.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland och i Finland under autonoma tiden. Hovråden utgjorde sjunde rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Högre
rättsinstans inom domstolsväsendet, tidvis högsta och i vissa fall första rättsinstans, samt tillsynsmyndighet över underrätternas
rättsskipning och magistraternas exekutioner, samt deras
domare och exekutorer. Hovrätter grundades i svenska riket från 1614 (
Svea hovrätt), i Finland 1623 (
Åbo hovrätt). De dömde ursprungligen
konungsdom och verkade (till 1868) som en första rättsinstans för adeln i vissa mål, i grova
brottmål mot regenten, Gud och staten och högre ämbets- och tjänstebrott. Hovrätten var också
allmän domstol i andra
instans 1623–1980 vars avgöranden kunde överklagas till
Kunglig Majestät 1615–1789 (justitierevisionen 1669–1789), Konungens högsta
domstol 1789–1809,
senatens justitiedepartement 1809–1917 och
högsta domstolen 1918–1980. Under autonoma tiden var hovrätterna indelade i dömande expeditioner (till 1911), från självständigheten i dömande sektioner. Sedan självständigheten är hovrätten första rättsinstans för
mål rörande landsförräderi och statsbrott. Åbo
hovrätt var högre domstol för underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då Vasa
hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Vibrogs hovrätt inrättades 1839. Hovrättens
domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor. I och med landavträdelserna efter 1944, flyttades hovrätten till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt, som blev hovrätt för Kymmene, Kuopio och S:t Michels län. År 1949 överfördes vissa domsagor (Jyväskylä, Saarijärvi, Viitasaari och Kajana) i mellersta och nordöstra Finland från
Vasa hovrätt till Östra Finlands hovrätt. År 1952 var domsagorna 24, mot 18 under
Åbo hovrätt, 16 under Vasa och 7 under den då grundande Helsingfors hovrätt. I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som
överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas
domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta
auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Edsvuren
bisittare i
hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var
ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i
rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev
hovrättsassessor tjänstebeteckning för
föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att
hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om
böter vid frånvaro utan skäl.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid
hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea
hovrätt kring 1620, vid
Åbo hovrätt 1634.
Samlande beteckning på de lägre tjänstemännen vid en
hovrätt under svenska och autonoma tiden.
Bibliotek vid hovrätt, det första grundat på 1600-talet i Åbo, för hovrättsdomarnas och de omgivande häradsrätternas behov av allmän (inhemsk och utländsk) juridisk litteratur, tryckta prejudikatssamlingar och lagfarenhetsverk m.m. Biblioteken utökades med tiden med hjälp av en del av de
böter som tillföll hovrätten, sedermera med medel från hovrättens årliga budget.
Benämning på den
ämbetsexamen för blivande jurister i statens
tjänst som infördes 1749 som
examen till rättegångsverken.
Hovrättsexamen var den första av flera ämbetsexamina som skulle avläggas vid universitet. Hovrättsexamen avlades också under autonoma tiden från och med 1817, efter 1828 dock under det formella namnet domarexamen.
Kanslist vid
hovrätt sedan autonoma tiden, särskilt om sådan som arbetade vid hovrättens civilexpedition 1809–1911.
Sedan autonoma tiden om område över vilket en
hovrätt har jurisdiktion, bestående av de kommuner (socknar) som hör till områdets domsagor.
Protokollförare och
kopist vid
hovrätt sedan 1615. Hovrättsnotarien verkade också som hovrättssekreterarens biträde och avancerade ofta, åtminstone under 1600-talet, till hovrättsassessor.
Lägre
tjänsteman vid
hovrätt under 1600-talet, med uppgift att sköta ämbetsförsändelserna. Under 1700-talet ersattes hovrättsposten ibland med vaktmästare, särskilt vid
hovrätt som hade flera hovrättsposttjänster. I slutet av autonoma tiden var
hovrättspost liktydigt med vaktmästare, under den första vaktmästaren.
Edsvuren
ordförande och högsta chef i hovrätt, med det övergripande ansvaret för lagtillämpning och rättsprinciper. Hovrättspresidenten fördelar sedan autonoma tiden också domarna i olika dömande sektioner och övervakar kontrollen över underrätterna. Hovrättspresidenterna utnämndes under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av senaten, på
förslag av justitiedepartementet, sedan självständighetstiden av presidenten, på
förslag av statsrådet.
Tjänsteman vid
hovrätt som författade hovrättens domar i tjänsteställning närmast över notarierna. Tjänsten förekom tidvis under autonoma tiden.
Registrator vid en hovrätts civil- eller
kriminalexpedition (1809–1911), senare dömande sektion. Hovrättsregistratorn tillhörde ursprungligen
rangklass tio.
Ordinarie
ledamot och
domare i
hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under
vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i
tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var
hovrättsråd också en
titel för
äldre hovrättsdomare, med samma
rang som lagmän.
Högre
tjänsteman vid
hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är
hovrättssekreterare en
föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Av regenten utnämnd statlig
ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står
vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när
Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa
hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid
Viborgs hovrätt 1839–1945.
Sjukhusavdelning för behandling av och
undervisning i dermatologi (hudsjukdomar) och venerologi (könssjukdomar).Kliniken inrättades 1874 som en avdelning inom
Allmänna Sjukhuset i Helsingfors då den första professuren i syfilidologi och dermatologi tillsattes. Den uppgick 1958 i Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Sjukhus för behandling av hudsjukdomar i Helsingfors, grundat 1900. Sjukhuset blev 1905 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Bruk eller användning i
hushållet eller hemmet, ursprungligen om
frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade
ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Av riksdagen införd
skatt på spannmålsinförseln i städerna 1747–1810. Husbehovsaccisen ersatte skatten på bakugnar (de så kallade bakugnspenningarna). Adeln fick avdrag för konsumtionen i hushållet, beräknad till vissa tunnor per person.
Rätten att bränna brännvin i hemmet till husbehov. Brännvinsbränningen underkastades statlig kontroll 1638. Då infördes en avgift, vars storlek berodde på om brännvinsbränningen var avsedd för
husbehov eller för försäljning. Under perioden 1718–1733 var
husbehovsbränning förbjudet. År 1733 fick hushållen på nytt tillstånd att bränna brännvin mot en
avgift för varje panna. År 1747 ändrades uppbörden och avgiftens storlek blev beroende av hemmanets storlek. År 1756 infördes ett tillfälligt förbud mot husbehovsbränning. År 1775 blev brännsvinsbränningen ett
privilegium för kronan. Kronobränningen avskaffades 1787. Om en hemmansägare avsade sig rätten att bränna kunde hans
rätt utarrenderas. År 1800 blev brännandet beroende av jordinnehav. Bestämmelserna gällde till 1865.
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra
jordägare så småningom
rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Såg i vilken bräder endast sågades för sågägarens behov. År 1688 fastslogs att samtliga sågar som inte var anlagda på
frälsejord var skattskyldiga.
Husfaderns
rätt att företräda, styra, kontrollera och (inom skäliga gränser) aga hustru, barn och tjänstefolk, samt
fattighjon som bodde i hans hushåll. Husbonden hade rätt att hindra tjänstefolket från att rymma och att med myndighetshjälp återföra dem till tjänsten.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan.
Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda
register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt
hemman och hushåll, i städerna enligt
kvarter och tomt.
Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna
husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års
kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Läroanstalt med teoretisk och praktisk
undervisning för blivande husmödrar och framför allt tjänarinnor i hushållsgöromål. Utbildningen varade några månader eller högst ett år. Hushållsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med praktisk
undervisning i hushållsarbete och barnavård, med en utbildning på högst ett år. Husmodersskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Präst vid katedralkyrkan i Helsingfors som under den autonoma tiden tjänstgjorde som
huspredikant hos generalguvernören över Finland.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn.
Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för
brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom
utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Vid till- och avträde av
arrende förrättades
syn av arrendejorden och dess fastigheter. Vid synen uppskattades
vad det skulle kosta att sätta jord och byggnader i gott skick. Summan av dessa kostnader kallas husröteersättning. Var husrötan större vid avträdessynen än vid tillträdessynen, ansvarade arrendatorn för skillnaden, den så kallade husrötebristen. Var husrötan mindre skulle arrendatorn uppbära skillnaden.
Tolv korta tillägg till Luthers Lilla katekes. Hustavlan baserade sig på treståndsläran som en av Gud given ordning. Den reglerade människans skyldigheter och rättigheter inom och mellan läroståndet, överhetsståndet och hushållsståndet.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
I Ryssland från 1809 central
myndighet för byggande, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Benämningen var från 1801 Huvudförvaltningen för kommunikationsleder. Trafikdistrikten lydde under denna huvudförvaltning.
I Ryssland från och med 1803
kollegial myndighet tillhörande Folkupplysningsministeriets organisation under vilken skolväsendet i det ryska riket lydde.
Huvudskolförvaltningen fortsatte Huvudskolkommissionens verksamhet.
Ämbetstitel för stadsläkaren i
Åbo 1821–1829. Titeln avskaffades då Helsingfors hade blivit huvudstad. Den sista huvudstadsläkaren utnämndes 1827. Vid sidan av huvudstadsläkaren verkade i Åbo en
stadsläkare och provincialläkaren i Åbo och Björneborgs
län som hade säte i staden.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Tjänsteman vid
Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med
förhör i hydraulik och hydrometri.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en
hydrograf samt flera biträdande hydrografer.
Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
Tro- och huldhetsed som avlades av
ständerna inför regenten.
Lån mot säkerhet i fast egendom som förblir i gäldenärens ägo och där fordran säkerställs genom
inteckning i egendomen. Hypotekslånen blev lagliga genom den Palmstruchska bankens
privilegiebrev 1656. Då Sveriges riksbank grundades 1668 övertogs skyldigheten att låna till jordbruket av denna bank. Riksbanken måste dock tidvis starkt inskränka eller helt upphöra med långivningen varför man i riksdagen upprepade gånger i början av 1800-talet framställde
förslag om inrättande av särskilda hypotekslåneanstalter för jordbruket. Då detta inte ledde till något resultat inrättades på enskilt
initiativ lokala hypoteksföreningar.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen.
Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av
kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående
ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Fängsling, fängslande, sedermera i en mera inskränkt användning om den åtgärd varigenom vederbörande
myndighet lät fängsla en person misstänkt för brott, lösdrivare, försumlig försörjare, tredskande konkursgäldenär eller vittne.
Person som arrenderade ett
jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till
kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens
fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Bruket att betala med virke för sågning av bräder. Hälftensågningen förbjöds 1756 och betalning för sågning skulle göras med kontanter. Förbudet var dock omöjligt att kontrollera och 1761 års skogsordning fastslog att frälse- och skattehemmansägare fritt fick disponera hemmanets skog.
Brunn i Kuppis inklusive ett
sjukhus för spetälska, grundat av medicine
professor Elias Tillandz vid Kungliga Akademin i Åbo. Han grundade också det första apoteket i Finland i
Åbo år 1689. Källan omnämns ännu på 1850 som viktig vid vården av syfilis.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller
stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden.
Hämtning innebar att den som försummat en
kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av
domstol och gällde huvudsakligen vittnen och
svarande i
brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Under medeltiden ett vanärande
dödstraff som utdömdes för stöld och tjuveri av kloster och kyrkor. Kvinnor avrättades inte genom hängning. Senare var
hängning det vanliga sättet att verkställa dödsstraff för
ofrälse personer, vid sidan av halshuggning. Hängning avskaffades i Finland 1889, i praktiken redan 1826.
Grundenhet för allmän
förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en
judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I
1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus,
häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också
valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i
Gamla Finland av indelningen i
lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Ett härads andel av de
böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna
vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den
äldste i
tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens
talman och ordförande, med
ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan.
Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad
titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma
domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Exekutiv
tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en
kronofogde vars
fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som
domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort
fängelsestraff på högst två månader eller
fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I
äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett
fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens
ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt
ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens
förslag och vanligen innehades av en
vikarie (
lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (
tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli.
Häradshövding var också en beteckning för
domhavande i de domsagor som
Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes
häradshövding som benämning på en del av de
domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs
kommendantskap och som skipade
rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Boställe för häradshövding.
Årlig
avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift,
bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Efter 1643 av
lantmätare upprättad geografisk
karta över ett
härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
Sedan medeltiden benämning på den
nämnd som bestod av ett tingslags
bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i
häradsrätt som verkade som
bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Postgång inrättad från och med 1648 på
beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den
ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Postbonde utanför den
ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett
härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på
sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.
Sammanslutning av härader som på länsstyrelsebeslut upprätthöll
häradspost cirka 1648–1883.
Allmän
domstol i första
instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades
ting och hölls tingslagsvis. En
häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i
Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i
Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs
kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Benämning på
mål som hörde till häradsrätts
jurisdiktion eller som hade upptagits till behandling vid häradstinget. Termen användes särskilt under autonoma tiden
Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett
beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens
besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.
Den
landsstatstjänsteman i ett
fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som
månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje
hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp
budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från
Kammarkollegium och tillsattes på
förslag av landshövdingen.
Yngling som under ett visst antal år lärdes upp till häradsskrivare. Han fungerade även som häradsskrivarens sekreterare, och kallades därför också skrivare. Lärlingskapet stadgades 1745 och 1837 och var oavlönat. Däremot var lärlingen befriad från vissa avgifter. Landshövdingen kunde besluta om befrielse från alla personliga utskylder under lärlingstiden.
Benämning på den
rätt som tillämpades vid häradssyn.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett
reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
I Ryssland
ämbetsverk från 1722 i anslutning till
Dirigerande senaten för ärenden rörande den ärftliga adeln och dess tjänstgöring, för förande av
register över adelns medlemmar och deras tjänstgöring samt för heraldiska frågor. De adliga deputeradeförsamlingarna i guvernementen var från 1785 förpliktade att insända nödiga registeruppgifter till kontoret. Till dess komptensområde hörde även adeln i Gamla Finland.
Hävdvunnen
rätt till jordegendom.
Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje
hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Förteckning som vid
laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
Högste befälhavarens
kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en
armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens
befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Från medeltiden till 1889 om
brott som föranledde dödsstraff, särskilt
statsbrott såsom
majestätsbrott och högförräderi. I de medeltida lagarna och i
1734 års lag ingick en särskild högmålsbalk där till exempel mord, dråp, mordbrand, tvegifte, tidelag, trolldom och högförräderi ingick. Sedermera har begreppet avsett förbrytelse mot staten eller statsöverhuvud, majestätsbrott, högförräderimål.
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för
studentexamen (såsom lyceum, läroverk).
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922.
Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till
ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa
ämbetsverk där
allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga
examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande
underdomare eller
kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade
förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Skola bestående av fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Högre realskolan byggde på folkskolans lärokurser och meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Ståndsrepresentationen av
adel och prästerskap, till skillnad från
borgare och bönder.
Privat
barnsanatorium i Lappvik nära Hangö, ursprungligen för patienter med rakitis, lymfkörtel- och ledtuberkulos. Det grundades av Föreningen
Sanatorium för skrofulösa barn som 1898 fick statsstöd för vård av lungsot- och tuberkulospatienter, som det första privata sanatoriet i landet. Sanatoriet förestods av en läkare. Det öppnades 1901 och hade 88 vårdplatser, endast på sommaren. Efter 1920 var det öppet året om och hade 68 vårdplatser. Sjukhusbyggnaden bombskadades 1939 varefter verksamheten flyttades till Skogby. När området utarrenderades till Sovjetunionen i mars 1940 flyttades verksamheten till Pargas, först till Pjukala Folkhögsskolas utrymmen och från hösten 1940 till Salvela hemman. När Hangö återbördades till Finland 1941 var de gamla sanatoriebyggnaderna förstörda. År 1945 byggdes på svenskt
initiativ baracker för att återbörda sanatoriet till Lappvik, men de överläts till Barnavårdsföreningen i Finland för koloniverksamhet. Sanatoriet stängdes 1960 då hela dess egendom överfördes på Barnavårdsföreningen.
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens
befallningshavande i län,
landskap eller distrikt.
Domstol vars avgöranden inte kan överklagas.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort.
Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan
vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Beteckning på att tillstånd utverkats i vederbörlig ordning från högre myndighet.
Hedrande
tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på
prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om
domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en
titel för biskopar och teologie doktorer.
Titulatur i skrift för domprostar, teologie doktorer och teologie licentiater under svenska tiden och autonoma tiden.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.
Häradsrättens
session under hösten. Hösttinget skulle enligt
1734 års lag infalla mellan den 1 september och 30 november i de domsagor som höll tre
ting per år. I Finland hölls vanligen bara två
ting per år, varför hösttingen kunde inledas tidigare eller avslutas senare.
Benämning på uppbörden av personella och kontanta räntor på hösten. I praktiken frångick man höstuppbörden redan innan den avskaffades 1819. Bönderna hann sällan sälja skördeprodukterna innan uppbördsstämman hölls och saknade då kontanter för skatterna.
I
Inrättning för förståndshandikappade.
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
Hederstitel för föreståndarinna för ortodoxt nunnekloster.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande
sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1913. Sanatoriet förestods av provinsialläkaren.
Tjänstefel bland uppbördsmän: svek, bedrägeri mot
stat eller enskild. Allmänt: ondskefull handling, ogärning, illgärning, illdåd.
Epitet för
borgmästare och
rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en
myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig
äganderätt eller
ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i
gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat
förordnande att inneha en
tjänst (
tjänstefullmakt).
Ansökan om
immission i jordfastighet, gods, inkomster eller
tjänst eller om fastställande av
äganderätt eller besittningsrätt.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer,
mantal och huruvida hemmanets
skatt var
kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Insätta någon i en
befattning (med därtill hörande boställe), förordna någon till en tjänst.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar
immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers
privilegium att utöva
domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller
rätt att få sin
sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den
asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning.
Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Under autonoma tiden benämning på ett
pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Borgerskapets till försäljning inhämtade varor ifrån utrikes ort. Varorna, handelsländerna och stapelstäderna reglerades i det så kallade produktplakatet från 1724. Det förnyades 1789 och 1812.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Vård av barn på landsbygden genom placering hos fosterföräldrar vilka mot visst understöd från socknens eller kommunens
fattigvård ansvarade för barnets försörjning, hemundervisning och utbildning i praktiskt lantmannaarbete. Barnet skulle efter 1852 vara under 14 år och stanna tills fyllda 16. Från 1852 användes beteckningen också om fast försörjning av vuxet, vanfört
fattighjon i enskilt hem.
Inackordering förbjöds i fattigvårdslagen 1922.
Under svenska tiden och autonoma tiden förekommande term för (tjänstemans)
oavsättlighet (utan domstols beslut).
Som vunnit
laga kraft och alltså inte kan hänskjutas till högre instans.
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga
ränta till indelningshavaren.
Den del av svenska armén som uppsattes genom
rustning och
rotering och som baserade sig på det militära indelningsverket. Den indelta armén, som fick en enhetligare organisation under 1630-talet, möjliggjorde en stående
armé som var betydligt billigare för
kronan än värvade trupper. Den
indelta armén existerade i Sverige fram till början av 1900-talet, och även i Finland tillämpades systemet delvis fram till 1880-talet.
Benämning på de finländska truppenheter som bildades under Krimkriget 1854, enligt principerna från indelningsverkets tid. Trupperna bestod av nio indelta skarpskyttebataljoner. Enheterna upplöstes 1867.
Kvarn som var belägen på ett rusthålls ägor. År 1686 befriades de kvarnar som funnits när rusthållet bildades från kvarnskatt. Missbruk ledde till att man 1802 skärpte kravet på att de kvarnar som inte funnits på rusthållsägorna 1686 skulle skattläggas.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller
rusthåll uppbars av kronofogden.
Truppenhet som värvades under Krimkriget enligt indelningsverkets principer. Totalt uppsattes nio indelta skarpskyttebataljoner under åren 1854–1855. Bataljonerna fanns i Vasa, Åbo, Uleåborg, Kuopio, S:t Michel, Tavastehus, Björneborg, Nyland och Viborg. Efter Krimkriget 1856 minskades manskapsstyrkan i bataljonerna kraftigt. Bataljonerna indrogs slutligen 1867.
Rätt som reserverade prästtjänsterna för de inom stiftet ordinerade. Indigenatsrätten gällde från 1693 också rätten att få avlägga präst- och
pastoralexamen vid domkapitel. Den kunde kringgås genom ett dispensförfarande. Indigenatsrätten försvann successivt på samtliga tjänstenivåer och upphävdes formellt 1864 genom en kejserlig förordning.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter,
verk och inrättningar.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av
växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken
växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
De
hemmansräntor som varit anslagna till de indelta regementena, befälets avlöning och andra behov, men som efter den sista indelningshavarens död har tillfallit kronan. De var
hemman som gick under benämningar som lönings-, fördels-, beställnings-, häst-, överskotts-, uppfyllnings-, generalförrådskasse-, hemkalls- och frihemman.
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Från 1885
centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen,
Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken.
Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av
Manufakturdirektionen och
Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en
överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
Soldat som hör till infanteriet.
Avgift som 1862–1869 erlades av fartyg som seglade i
hamn från öppen sjö utan att ta lots.
Till bekräftelse eller bestyrkande av riktigheten.
Läromästare,
lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas
informator och en pagernas informator i
fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Utmätning av lön, i
1734 års lag den åtgärd med vilken en borgenär blev berättigad att tills vidare få lyfta till exempel en tjänstemans lön eller
pension för sina fordringar, utan särskilt bemyndigande för varje enskild transaktion.
Införsel i lön avskaffades i Finland genom införandet av utsökningslagen 1895.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611
militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var
ingenjör en
titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad
tjänsteman anställd av
stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid
Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Militär
titel i Ryssland från och med 1796, tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
I Ryssland från 1809 benämning på territoriellt fortifikationsdistrikt för förvaltningen av rikets gränsfästningar. Dessa
distrikt efterträdde ingenjörsdepartementen.
I Ryssland från 1802
expedition vid
Krigskollegium under vilken ingenjörsdepartementen, senare ingenjörsdistrikten, och ingenjörskommandona, även i Gamla Finland, lydde.
Tekniskt utbildad kår inom fortifikationskontoret, som ledde och utförde de flesta tekniska arbetena för militära ändamål, såsom byggande och underhåll av fästningar. Från mitten av 1500-talet bar gemene
soldat hacka, pik och spade för fortifikationsarbeten. År 1644 uppsattes en särskild trupp med specialfortifikationsverktyg och mellan 1677–1681 verkade ett fältpionjärkompani, varefter små ingenjörstrupper grundades vid behov (bl.a. av Karl XII under stora nordiska kriget). Först 1778 inrättades en fast pionjärkår, på bekostnad av fästningsbyggnadsstaten. Kåren verkade till 1807, då den i fredstid överfördes på privat gruvdrift, med löfte om att återinträda i
krigstjänst vid behov. I Finland verkade 1791–1793 en pionjärkår på Sveaborg. Följande år inrättades en ny kår (
valldrängskåren) för hela Finland, vilken drogs in 1798. År 1806 gjordes ett nytt försök att starta en
ingenjörskår för Finland, som aldrig hann verkställas fullständigt innan 1808–1809 års krig. Under autonomin verkade från 1921 en
militär ingenjörskår inom vatten- och vägförvaltningen kallad strömrensningskorpsen, senare ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som 1869 omorganiserades till en civil tjänsteinrättning.
I Ryssland från år 1700 militärt organiserad undervisningsanstalt för utbildande av tekniska specialister, till en början ingenjörer, senare konduktörer, för militärens och statens behov. I
Gamla Finland fanns från 1810 en
ingenjörsskola i Viborg i anslutning till soldatbarnhusinrättningen, där kantonister undervisades.
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare
inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av
nullitet eller domvilla.
Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre
instans innan den lägre instansens
beslut hade vunnit laga kraft.
Förteckning över de av överordnad
myndighet meddelade uppskoven i inledda exekutiva åtgärder eller verkställda domar och utslag, vanligen av orsaker som rörde fel i beslutsordningen eller själva beslutsprocessen. Förteckningen fördes av landshövdingen enligt ett av
Kammarkollegium fastställt
formulär för kontroll av
böter och andra avgifter som skulle tillfalla
kronan efter fastslaget beslut. Det ålåg svaranden att bevisa inhibitionen med ett
diariebevis för att få uppskov med betalningen.
Rubrik i en av länsstyrelsen under svenska tiden och autonoma tiden förd
förteckning över avbrutna, uppskjutna förordnanden om verkställighet av exekutioner, domar och utslag.
Benämning på högre förvaltningsmyndighets eller domstols skriftliga
beslut om att skjuta upp verkställigheten av lägre myndighets eller domstols beslut, för en närmare
prövning av beslutet i fråga. Allmänt: förbud, upphävning, avbrott.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en
bonde fick
rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget
jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens
initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för
beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens
rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både
riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska
lantdagen fram till 1906.
Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
Kostnader för
ständig eller tillfällig
inkvartering av trupper och
militär personal. Inkvarteringskostnaden föll sedan gammalt vanligen på borgerskapet i städerna, som ifall
kronan inte ägde kvartershus i staden var skyldigt att ordna inkvartering mot ersättning i form av så kallad
inkvarteringstolag och en ersättning ur ett under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört årligt
anslag för inkvarteringskostnader.
Lokal statlig representant som lydde under landshövdingen i ett
län och som rapporterade om kommunernas behov av penningersättning för
inkvartering av
militär under fredstid. Inkvarteringsombudet skulle informeras om planerade inkvarteringar och närvara vid behandling av ersättning i inkvarteringsärenden.
Ersättning som utbetalades åt sådant
befäl och
underbefäl i den
indelta armén som saknade boställen, men som var berättigade till sådana. Ersättningen utbetalades av militieboställskassan.
Avgift som uppbars i städer som Åbo, Helsingfors, Ekenäs och Vasa för vissa varuslag som anlände dit eller som fraktades därifrån med fartyg. Med undantag för i Lovisa tillföll avgiften städerna. I Lovisa uppbars den för kronans räkning och tillföll Allmänna militiekassan. Inkvarteringstolaget var egentligen avsett som understöd för städernas inkvarteringsskyldighet. Lovisa var dock befriat från inkvarteringar och fick därför inte heller inkomsterna från inkvarteringstolag.
Skrift eller bilaga till
ordinarie handlingar där
part i
rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Inlösning av fastighet eller del därav mot en ersättning.
Beslut därom togs av
domstol eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
Förteckning över befäl, manskap och passagerare på ett örlogsfartyg eller militärt fartyg. Rullan innehöll uppgifter om varje persons namn, hemvist och födelseort,
civilstånd samt om hyran som betalades per månad eller för hela resan.
Person som, utan att tillhöra lägenhetsinnehavarens familj, bodde som underhyresgäst med eller utan
inackordering i maten. Detta var en vanlig form av fattigboende i städerna från och med 1800-talet, särskilt för unga ogifta personer.
Av
församlingspräst varje år förd
förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de
flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
I full prästskrud, i ämbetsdräkt. Uttrycket ansluter sig till de avgifter som det
ordinarie prästerskapet fick uppbära som tjänsteförmån när de förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud. Rättigheten avskaffades i samband med prästerskapets lönereform 1886.
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.
Benämning på en handelsavgift som uppbars i Brahestad efter viss taxa.
Inrikestolag uppbars vanligen för de varor som utskeppades till Sverige med inhemska fartyg.
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en
tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje
jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
Registrering av värdepost vid postanstalten 1772–1881. Samtidigt blev postverket ersättningsskyldigt ifall postförsändelsen skadades eller försvann.
Inskrivning ersattes under autonoma tiden med (
post)assurans.
Under autonoma tiden om
avgift för
resning av
vademål eller
besvärsmål vid hovrätt. Allmänt:
avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid
inskrivning i läroverk eller av
gods som fraktades med järnvägen eller
post som skulle försändas.
Samlande benämning på de interna pålagor och avgifter som uppbars av bönderna i en
socken för vägunderhåll, underhåll av socknens allmänna byggnader och allmänningar,
fattigvård och andra gemensamma uppgifter. Medlen administrerades av kyrkoherden biträdd av sexmännen och i samråd med sockenstämman och olika specialorgan för respektive uppgift.
Inspektor för ränteriet,
ombudsman som övervakade akademiskattmästaren vid universitetet, motsvarande
curatores aerarii inom ordensväsendet.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett
inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737,
distrikt inom biskopsstift, där en
prost utövade
tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i
Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i
inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade
tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland.
Inspektor var benämningen på chef för
tullkammare i
Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid
Finländska revisionskommissionen var
inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och det är inte alltid klart om den officiella beteckningen var
inspektor eller inspektör. Under stora ofreden utgjorde
inspektor benämning på den
tjänsteman vid den ryska ockupationsförvaltningen som från och med 1717 stod i ledningen för tullförvaltningen i
Åbo generalguvernement. Inspektorstjänsten vid tullen var förenad med guvernementskassörstjänsten.
Tjänst i
Gamla Finland som på kejsarens
befallning förblev under universitetets i Dorpat uppsikt då Viborgs
län fogades till Finland 1811.
Svenskspråkig benämning på den
präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten och de ortodoxa prosterierna till år 1890 i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen var från 1891 till år 1918 kontraktsprost.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att
inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
Från och med 1800-talet om
tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var
inspektör en
titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett
bruk eller lantbruk.
I Ryssland från 1797
inspektör för allt artilleri i riket.
Tjänsteman som övervakade barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor samt arbetsstugor och sommarkolonier och andra anstalter för barn. I sin uppgift bistods inspektören av en byrå för skyddsfostran. Tjänsten grundades 1910 under senatens civilexpedition och sorterade 1917 under ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen, varefter tjänsten 1918 överfördes på Skolstyrelsen.
Tjänsteman som skulle övervaka och granska ångpannor och andra med farligt gas- eller vätsketryck försedda kärl och behållare. Han skulle omedelbart underrätta myndigheterna om explosioner och om risk för olyckor. Han var anställd av en lokal
myndighet och 1888–1918 underställd Industristyrelsen. Efter 1918 var han underställd handels- och Industristyrelsen.
Myndighet som bestod i ett inspektörsämbete. Under autonoma tiden kallades styrelsen för den nedlagda (dock inte avskaffade)
indelta finska militären Inspektörsstyrelsen för indelta finska militären.
Tjänst som inrättades av senaten 1906 och som lydde under Kammarexpeditionen. Inspektören hade i uppgift att bistå kommuner, föreningar och enskilda personer med
råd och upplysningar om lån ur Den obesuttna befolkningens lånefond. Han skulle därtill övervaka och årligen rapportera om förvaltningen av de lokala kassor som bildats med dessa medel, om resultaten av lånens användning och ge utlåtanden om låneansökningar, utföra inspektioner och verkställa värderingar och besiktningar över den obesuttna befolkningens ställning. Tjänsten ersattes 1915 av en kolonisationsinspektörstjänst.
Högtidlig invigning av
kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller
professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets
inspektor eller biskop.
Beslutsnivå inom domstolsväsendet. Första och lägsta
instans utgörs av underrätterna, andra instans av vademåls- och besvärsdomstol, och högsta instans av den
domstol vars
beslut inte kan överklagas.
Sammanfattning av rättsregler som gäller för ett visst avgränsat område (till exempel inteckning, preskription). Allmänt:
anstalt för främjande av praktiskt syfte.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet,
Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet.
Institut kan också avse en
anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet,
Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Anstalt för högre utbildning inom huslig ekonomi.
Institut för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Från 1893
tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra
stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev
ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en
assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
Utbildare och rådgivare i linneslöjd och i skördande och användning av lin. Anställda instruktörer för linkulturen fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Undervisare och rådgivare för mjölkproducenter. Instruktörer för mjölkhushållning fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle
inställa sig vid
domstol eller annan beslutsfattande
myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin
rätt att bli hörd i saken.
Lydnadsbrott huvudsakligen inom krigsmakten. Allmänt: förolämpning av överordnad tjänsteman.
Benämning på
ledare för
resning eller uppror under autonoma tiden; rebell; upprorsman.
Sedan 1868
offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i
lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung.
Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av
domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en
inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig
titel för
ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för
ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Bergsstyrelsen.
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Manufakturdirektionen. Intendenten för manufakturerna skötte tillsynen av industriskolor och hantverkarskolor.
Ämbetsverk, grundat 1811, som verkade under senatens kansliexpedition. Intendentskontorets uppgift var att under ledning av intendenten över allmänna byggnaderna övervaka planeringen av de allmänna och kyrkliga byggnaderna.
Intendentskontoret övervakade också uppförandet och reparationerna av statliga byggnader. År 1865 ändrades namnet till Överstyrelsen för allmänna byggnader.
Militär tjänstegren för ordnande av en armés eller flottas eller ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning.
Tjänsteförrättande
kyrkoherde eller
kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare
ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
Åbo som innehade sitt
hemman under vakans.
Tillfällig
institution för vård av veneriskt sjuka.Tillfälliga
kurhus kunde grundas för en period på mellan sex och åtta veckor. Tillståndet förlängdes i praktiken ofta eftersom behandlingen inte kunde fullföljas på en så kort tid. År 1809 grundades ett tillfälligt kurhus i Ekenäs.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av
statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den
minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande
regering eller ansvarig
minister i en viss statsangelägenhet.
Lagenlig, särskilt om något som grundar sig på eller är föreskrivet i testamente.
Utan testamente, förhållandet att någon har avlidit utan att ha gjort ett
testamente varvid arvsrätten grundar sig på äktenskap eller laglott på grund av släktskap.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Något som försiggår inom till exempel ett fängelses murar.
I kejserlig
kungörelse 1848,
skifte av enskild krono- elller skattelägenhet i Viborgs
län som hade undergått oändamålsenligt storskifte. Från och med 1916 användes termen nyskifte.
Syneförrättning som fastställde (eller upphävde) rätten att inleda intressentskifte.
Under autonoma tiden om räknesätt för att beräkna räntan på ett visst kapital under givet antal år och med given procent, ränteberäkning, uträkning av ränta.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten.
Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av
riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på
hospital och erhöll
pension ur militärstaten.
Inbunden bok vari konsistorienotarien förtecknade inventarierna i stiftets alla kyrkor och deras egendom i samband med en biskopsvisitation, inledningsvis utifrån församlingarnas inventarielängder, som från 1720 i författningarna kallas inventariebok. Konsistorienotarien justerade förändringar som skedde vid installationer av nya ämbetsinnehavare och vid kyrkoherdes eller kaplans frånfälle med påföljande nådeår. Detta slag av
inventariebok infördes 1826 för att förbättra kyrkorevisionen. I kyrkolagen 1869 återinfördes inventarielängder.
Förteckning över lösöret hos en myndighet,
offentlig eller kyrklig
institution eller fastighet. Inventarieförteckningen utgjorde en bilaga till årsredovisningen.
I en
församling förd
förteckning över kyrkans
fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades
inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
Specificerad
förteckning över inventarierna vid offentliga inrättningar, fördes årligen av vaktmästaren efter en verkställd
besiktning av beklädnadspersedlarna, sängkläderna och övriga
inventarier vid kronohäktena samt i landshövdingens ämbetsrum. Inventariet sändes i slutet av varje år till
Kammarkollegium för granskning, efter 1816 inom januari månad till senatens ekonomiedepartement.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny
kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order,
anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det
brev eller
dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Utslag i högre
rätt som gäller invändningsmål, det vill säga
mål som gäller processförfarandet.
Rätt för avkomling att träda i en avliden arvinges ställe, representationsrätt.
Om förhållandet att en person som redan straffats eller dömts till
ansvar för
brott igen gör sig skyldig till samma brott; återfall. Allmänt: upprepande, upprepning, förnyande.
Skrivelse,
intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
J
Kassa för
bestridande av utgifter för utrotande av rovdjur. Jaktkassor inrättades 1808 i varje län. Jaktkassan erhöll sina medel från
böter och viten för olovlig jakt samt från varje
härad som årligen erlade jaktavgift beräknad efter mantalet, mot befrielse från skyldigheten att bygga och underhålla varggårdar eller varggropar. Jaktkassan förvaltades av och indrevs under överjägmästarens översyn, i första rummet till inköp av varg- och rävsaxar, inrättande av rovdjursgropar och till utbetalning av skottpenningar.
Överordnad tulltjänsteman, vanligen
befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat
gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik
tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
Rätt att jaga inom ett visst område, tillkommer sedan 1808 markägaren, men kan förvärvas av annan för viss tid genom
arrende eller liknande avtal.
Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade
stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens
märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan
rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att
skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer
gods på fartyget än
vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste
packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella
böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Ständerutskott som sammanträdde i Helsingfors i januari till mars 1862 för att förbereda 1863 års lantdag.
Januariutskottet bestod av 48 deputerade, 12 för varje stånd.
Ryskspråkig benämning på ortodox
präst som även användes i det svenska språket i Gamla Finland.
Del av
lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Ursprungligen om skriftlig handling rörande förvärv av jord genom köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv,
testamente m.m. Från och med 1700-talet användes termen också om lagfartshandling, fastebrev.
Förvärv av
äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen
hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Avskiljande av en del av ett
skattehemman till en
lägenhet (
tomt), utan att stomhemmanets
mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot
avsöndring av särskilt
skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av
torp på skattejord.
Från 1860 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för jordbruket, dess binäringar, undervisningsanstalter samt kommunikationerna, efter 1863 också för
veterinärväsendet och skiftes-, justerings- och kartverket.
Jordbruksexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Under dem tjänstgjorde en protokollsekreterare,
kammarförvant och kanslister. Under Jordbruksexpeditionen lydde Lantbruksstyrelsen, Överstyrelsen för
lantmäteriet (med undantag för 1875–1892),
Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna (senare Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) fram till 1892,
Järnvägsstyrelsen fram till 1892, inspektören för fiskeriet, Kolonisationsstyrelsen, lantbruks- och mejeriläroverken, hushållnings- och lantbrukssällskapen och Meteorologiska centralanstalten. Expeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Lantbruksexpeditionen, sedermera till Lantbruksministeriet.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av
avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den
ordinarie jordboken kallades också
persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I
Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds
provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Del av jordeboksräntan i Satakunta. Termen ”jordeboksko” var en enhet för vilken en viss smörmängd (1 mark) eller motsvarande penningsumma skulle erläggas.
I jordeboken, senare jordregistret, antecknat nummer för ett
hemman eller en
lägenhet på en hemmandels jordeboksnummer.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen
ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller
ordinarie räntan, till skillnad från
extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen
jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Benämning på kameralt och administrativt
distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Indelningsgrund för olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till skattskyldighet beroende på äganderätt, dels till dispositionsrätt. Jorden indelades enligt
jordnatur i krono-, skatte- och frälsejord. Kronojorden indelades ytterligare efter dispositionsrätten i allmän jordnatur (till exempel kungsgårdar, boställen för tjänstemän inom
kyrka och stat, arrenderade kronoegendomar och kronoskogar) och i enskild
ständig åborätt, som på vissa villkor kunde övergå i äganderätt. Exempelvis kunde nybyggen i kronoskogar efter fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter övergå utan
lösen från
kronojord till skattejord, där innehavaren hade full äganderätt. Indelningen i jordnatur försvann när grundskatten förenhetligades.
Protokoll fört över en jordrannsakning. Jordrannsakningsprotokollet skulle stadfästas av häradsrätten på landsbygden och av rådstugurätten i staden.
Förteckning över samtliga fastigheter på landsbygden 1895–1985, per
socken och i nummerordning per
by och hus. Jordregistret tjänade som fastighetsbokföring, särskilt över oplanerade områden. Jordregistret ersatte jordeboken 1895 och fördes av förste länslantmätaren.
Lantbruksministeriet ansvarade från självständigheten för jordregistret. I registret antecknades information ur jordeboken, jordegendomens namn och natur, uppgifter om storskiftet,
servitut och andra jordförrättningar som gällde lägenheten, såsom klyvning,
styckning eller avsöndring. Vid sidan av sitt egentliga ändamål tjänade jordregistret också som offentligt
dokument bl.a. för fastighetskrediter, beskattningsväsendet, jordbruksstatistiken och lantmäteriväsendet.
Illustrerad version av jordregistret.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk
uppmätning av jorden, ursprungligen med
stång eller rep.
Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom
adel och
prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där
kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och
skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
Vid kollegiala myndigheters och domstolars sessioner upprättade protokollartade handlingar, i vilka de närvarande ledamöterna liksom de behandlade ärendena samt de fattade besluten antecknades. Journalerna undertecknades av de närvarande ledamöterna. På grundval av journalerna upprättades därefter särskilda
protokoll över ärendena.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift.
Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Diarium, dagbok, som fördes vid myndigheter i kronologisk ordning och i vilken skriftväxlingen registerades med basuppgifter om de registrerade handlingarna. Vanligen fördes separata journaler över inkommande och utgående handlingar.
Titel för
magister som efter 50 år på nytt deltar i en promotion.
Benämning på Kommerskollegiums bestämmelser angående judarnas rättigheter och skyldigheter samt religionsutövning.
Judereglementet utfärdades 1782 och gav judarna
rätt att bosätta sig på vissa orter, att där uppföra synagogor och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken, men nekade dem politiska rättigheter vid allmänna val och förbjöd dem att ingå äktenskap över trosgränserna. År 1806 nekades judar tillträde i riket, utan kunglig dispens. Reglementet kom i sin helhet att gälla ända fram till 1918, med undantag för ryskjudiska militärer som tillerkändes större friheter redan 1858.
Lagstiftare, lagskipare (
domare).
Till domstolsväsendet hörande, som avser domstolsväsendet. Uttrycket förekommer om ämbete, ämbetsverk,
myndighet eller befogenhet samt om juridiska
dokument och myndighetsåtgärder.
Rättslig
dom eller omdöme, bedömning, jämte förmågan att kunna bedöma, ge omdöme.
”Ung herre”, under medeltiden
titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev
junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Konungens eller regentens rättigheter. Rättigheterna definierades i konungabalken. Enligt landslagen hade kungen
rätt att uppta skatter,
utfärda lagar, vara högsta
domare och utfärda privilegier.
1734 års lag saknade konungabalk. 1772 års
regeringsform fastslog att kungen skulle ”styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform”. I Finland förblev regeringsformen från 1772 i kraft under autonoma tiden.
”Domstolen känner till rättsreglerna”, princip som innebär att domstolarna förutsätts känna till de rättsregler som ligger till grund för ett visst mål, oberoende av om parterna åberopat dem.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En
juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en
kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett
konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk
rätt är ett dödsbo i
finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Benämning på
polismästaradjoint med juridisk utbildning och domarkompetens, under autonoma tiden i motsats till
polismästare med civil tjänstemannakompetens, från och med självständighetstiden till 1950-talet som biträdde polismästaren i judiciella ärenden och fungerade som polismästarens
vikarie i dylika ärenden.
Ursprungligen tjänstebeteckning för innehavaren av den första jurisprofessuren vid Uppsala universitet, inrättad 1604. Ämnesområdet innefattade då juridik, moralfilosofi och statslära. Tjänstebeteckningen ersattes 1609 med juris et politices professor. Därefter blev
jurisconsultus en
titel eller ett
predikat för lagfaren, lagklok, rättslärd, juridiskt bevandrad, sedermera också för rättsbiträde.
Benämning på de högre rättsinstanserna (hovrätt och Kgl. Maj:t,
justitierevisionen eller justitiedepartementet) i den egenskapen att endast de kunde meddela verkställbara
utslag i grova brottmål.
Om ansökningsförfarandet som
frivillig rättsvård.
Domsrätt, domvärjo, befogenhet att utöva
rättsskipning inom ett visst område. I katolsk kyrkorätt: befogenheten att leda kyrkan.
I
Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811
domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta
instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal
tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en
överjuriskonsult och indrogs 1918.
Juridik och rättsvetenskap: ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. Det första verket i denna genre utkom 1756. Lagtillämpningen utövades dock i
äldre tider oberoende av rättsvetenskapen och grundade sig närmast på rättspraxis.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
Civilrätt, privaträtt, de rättsregler som
rör privatpersoners inbördes förhållanden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt.
Jus civile avsåg ursprungligen de romerska medborgarnas särskilda
rätt i det antika Rom.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Under medeltiden en samlande benämning på den
äldre medeltida lärda rätten, närmast den kanoniska och romerska rätten, från och med 1734 allmän rätt, den allmänna lagen.
Kronans
rätt till en viss andel av det
arv utländska arvingar ärvde, måste fastslås av
domstol efter ansökan av arvingen innan arvet kunde skiftas. Avgiften erlades som sjättepenning såvida annat inte var beslutet länderna emellan.
Jus detractus avskaffades mellan Sverige och Norge den 1/13 mars 1801, med de flesta andra europeiska länder mellan 1820 och 1832.
Folkrätt, oavsett politiska gränser. Inom romerska rätten: naturlig rätt, allmänmänsklig rätt.
Den
rätt som gäller militären och militära ärenden.
Naturalrätt, en under 1600–1700-talet använd benämning på naturrätten i bemärkelsen en rättsuppfattning som grundade sig på tanken om allmängiltiga rättsprinciper som lämpar sig för alla samhällen under alla tider.
Naturrätt, ett system av rättsregler som ansetts grunda sig på naturens egen ordning och människans natur och därför varit höjt över lagar stiftade av människan.
Undantagsrätt, specialrätt för en viss grupp av människor, saker eller juridiska relationer.
Jus singulare innebar ett undantag från rättssystemets generella principer och den allmänna lagen. Den gällde särskilt under ståndssamhället (till 1907) och näringstvångets tid (till 1879). Motsats: jus commune.
Från 1735
tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått,
mål och
vikter före mätning och vägning. Som
justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i
län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål,
mynt och vikter.
Justering verkställdes endast av de
justerare som var godkända av
kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och
rättelse av
beslut eller protokoll.
Den
avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande
avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Tjänsteman vid
Justeringskommissionen 1886–1892, vilken övervakade justerare, kontrollikare och arbetslikare. Justeringsinspektören granskade precisionsmått, precisionsvikter, precisionsvågar och justeringsdistriktens justeringsredskap och biträddes av en assistent. Han verkade också som
sekreterare för Justeringsverkets
styrelse vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Efter 1928 var
justeringsinspektör en tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Kommission som 1886–1892 lydde under Överstyrelsen för
lantmäteriet och som förberedde inrättandet av Justeringsverket, justeringsdistrikten och utnämningen av justerare.
Justeringskommissionen övervakade också införandet av det metriska mått- och viktsystemet i Finland. Justeringskommissionen bestod av överdirektören för lantmäteriet och en justeringsinspektör, samt en konsultativ
ledamot med
rösträtt enbart i frågor rörande justeringsredskap, utlåtanden och föreskrifter. Justeringskommissionen verkar även ha funnits i någon form åtminstone åren före 1922, då
Justeringsverket drogs in och överfördes till Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Tjänsteman vid Justeringsverket, fram till 1892 vanligen länslantmätaren, som i justeringsdistrikten på landsbygden övervakade justerarna och deras redskap.
Offentligt sammankallat möte för ett justeringsdistrikts
justerare då man granskade ett kronomagasins mått,
mål och vikter. Justeringsstämmorna hölls vanligen vintertid och avskaffades efter att Finland 1887 övergått till metersystemet.
Stämpel med vilken mätredskap, mått och
vikter stämplades efter att de godkänts vid justeringen.
Av
kronan eller staten fastställd
taxa för mätning av mått,
mål och vikter.
Utskott vid lantdagen. Alla expeditioner från
lantdagen skulle först godkännas av lantdagen själv eller av ett justeringsutskott. Utskottet bestod av nio medlemmar.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med
ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket var också benämningen på den
institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under
lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt
centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare
Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av
Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med
Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av
justerare som verkade inom särskilda
distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Rätt, rättvisa eller förled i vissa ämbets- och tjänstebeteckningar vid domstolar och
ämbetsverk med viss administrativ domsrätt.
Rådstugurättens
ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En
justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i
Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i
Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som en löneförmån åt
tjänsteman inom justitiestaten, särskilt
lagman och häradshövding. Bostället var av krononatur och åtföljde den
tjänst det hade reserverats för. Det kunde antingen stå till indelningshavarens omedelbara
disposition eller arrenderas på viss tid. Tidvis var bostället befriat från rotering.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning,
föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement.
Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och
Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade
Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Del av statsverkets
rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät,
Justitierevisionen eller Konungens högsta
domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas
advokatfiskal som granskar underrätterna och
Högsta domstolen som utnämner domare.
Ärende som hör till den administrativa justitieförvaltningens ansvarsområde, till skillnad från ärende som skall avdömas av rättsinstans.
Kollegialt
centralt ämbetsverk i Sankt Petersburg från 1720-talet till 1739 och 1742–1812. Finland ingick i kollegiets namn 1762–1812. Åren 1739–1742 var kollegiet sammanslaget med
Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden och bildade Kollegiet för livländska och estländska ärenden.
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden ansvarade för rättsförvaltningen och förvaltningen av kyrkliga ärenden i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Från 1730-talet fungerade kollegiet som
överrätt motsvarande de svenska hovrätterna i Gamla Finland. Tidigare hade Justitiekollegiet skött motsvarande uppgift. Ändring i kollegiets
utslag och domar kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1784 överfördes i samband med ståthållarskapsperioden kollegiets dömande uppgifter på
kriminaltribunalet och civiltribunalet i Viborg. Då dessa tribunaler 1797 drogs in i
Gamla Finland överfördes deras uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Från 1722
domhavande och rannsakningsdomare på landsbygden i Gamla Finland. Tjänsterna drogs in 1727. Från 1720-talet fram till 1783 var
justitiekommissarie även en benämning på häradshövding. Justitiekommissarierna var 1721–1783 och 1797–1811 domhavande i häradsrätterna inom jurisdiktionerna i Gamla Finland. De hörde som högst till
rangklass 9.
Benämning på
lag som både bestämmer rättsförhållandet mellan enskilda
medborgare (civil justitielag) och den lagliga påföljd som följer på handlingar som strider mot medborgarens skyldigheter gentemot staten och dess medlemmar (kriminal justitielag).
Lagakraftvunnen underrätts- eller hovrättsdom som är felaktig eller en oriktig
dom som givits av Högsta domstolen. Ett
justitiemisstag kan endast rättas till genom ett resningsförfarande. Justitiemisstag kan förekomma i brottsmål, civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga tvister.
Det fall när en oskyldig person blivit dömd till döden och avrättats.
Lagfaren (
litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från
illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en
justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var
justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i
Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Inofficiell (folklig) benämning på
senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
De
rättsmål (tviste- och brottmål) och ansökningsärenden (dispens, nåd, resning, myndighetsförklaring, återställande av försutten tid m.m.) som bereddes genom Nedre
justitierevisionen eller dess föregångare och föredrogs för Justitierevisionen i skiftande beslutsformer, efter 1789 av Konungens högsta domstol. Benämningen förekom också under autonoma tiden om motsvarande besvärs- och ansökningsmål som avhandlades av senatens justitiedepartement.
Skälig rätt, rättsskipning.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762.
Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den
27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde
karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen
jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Militär enhet med större rörlighet och självständighet än reguljära infanteriförband.
Jägarförband förekom inom den preussiska armén som från och med 1750-talet rekryterade erfarna
jägmästare och viltvårdare för spanings- och gerillakrigsenheter. I den svenska armén uppsattes det första jägarförbandet i svenska Pommern i Tyskland under det pommerska kriget (1757–1762). Det första jägarförbandet som verkade i Finland var Savolax jägarbrigad, grundad 1775. Under finska inbördeskriget 1918 uppsattes jägarförband inom den
vita armén och benämningen har under självständighetstiden betecknat lätta infanterienheter inom den finska armén.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av
hammarskatt till
kronan som utgick i en procent av det årliga smidet.
Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock
rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om
äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Vid en
järnvåg anställd arbetare med uppgift att där ombesörja in- och utvägning samt transport av järn.
Industriell tillverkning av varor av smidesjärn och gjutjärn, ofta även av stål. Ägaren hade
rätt att anlägga särskilda
ämneshammare för järnsmidet, efter föregången
besiktning av ort och ställe. Järnmanufakturverken var inte pålagda någon skatt, eftersom denna redan uppburits av järnverken. Fram till 1766 var deras arbetare befriade från mantalspenningarna samt en del andra pålagor.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.
Regional
kommitté som planerade och verkställde järnvägsbyggnaden längs en viss järnvägslinje.
Samlande beteckning för den personal som sorterade under Järnvägsstyrelsen; även Järnvägsstyrelsens budget.
Halvoffentligt
lasarett i Helsingfors för anställda vid Statsjärnvägarna.
Läkare inom Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Järnvägsläkare var vanligen en kommunal-, provinsial-, distrikts- eller annan offentligt anställd läkare som invid en större tågstation vid behov skötte läkaruppdraget som en bisyssla.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus.
Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Präst vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Bangård. Benämningen gällde även bangårdens stationshus, innehållande tjänstelokaler för trafikpersonalen, väntsalar och resgodsrum för resenärer, stundom även restaurationslokaler och boställsrum för en del tjänstemän såsom stationsinspektorn.
Centralt
ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare
Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar.
Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en
generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en
distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för
linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då
Statsjärnvägarna bolagiserades.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett
vittne eller en sakkunnig inte är opartisk.
Jäv reglerades första gången i
lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en
anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.
K
Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre
krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat
Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Statsöverhuvudets, regeringens eller en del av regeringens ingripande i rättsskipningen, utöver det som var lagligt.
Kabinettsjustis innebar att det
ordinarie domstolsväsendet sattes ur spel. Det förekom sporadiskt och endast i enskilda (politiserade) fall under svenska och autonoma tiden.
Tjänsteman av generalmajors
rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en
titel utan motsvarande tjänst.
Order från kungliga eller kejserliga kabinettet vilken ingriper i de förvaltande eller rättskipande myndigheternas verksamhet.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren
rang i
rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två
riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Viss underordnad
tjänsteman under autonoma tiden som aspirerade på högre
befattning inom finska bergsstaten.
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och
kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var
kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Truppförband bestående av kadetter, fanns under 1700-talet till exempel vid Kungliga artilleriregementet.
Truppförband bestående av kadetter och
befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och
kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Vid
krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
I Kajana
stad beläget häkte med fängelsefunktion för hela häradet. Fängelset var avsett för häktade, rannsakningsfångar och fångar som avtjänade korta fängelsestraff. Dylika fängelser kallades före 1800-talet slottshäkte,
stadshäkte eller kronohäkte. Häradsfängelsets tjänstemän bestod 1897 av en tillsyningsman, en
predikant och en läkare. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan tillsyningsmannen var samtidigt
borgmästare och läkaren provinsialläkare.
Militiestaten tillkommande
avgift av Kajana läns
allmoge som ursprungligen hade gått till att bekosta lantkaptenens lön. Tjänsten indrogs efter 1809 då
indelta armén avskaffades varefter skatten uppbars till kronan. Avgiften kom av att Kajana
härad befriades från knektutskrivning 1681 mot att man åtog sig att ställa upp 150 soldater till Kajanaborgs fästning och betala
knektfrihetsavgift per hemmansrök. Fästningen förstördes dock 1716 då manskapet ställdes under en lantkapten och avgiften började benämnas som sådan. Skatten kvarstod efter att ett kejserligt
manifest 1810 fastslog att den gamla avgiften fortfarande skulle uppbäras av kronan.
Ett slags almanacka med uppgifter om de helgondagar och andra kyrkliga festdagar som firades i det
stift där kalendariet hörde hemma; i kyrk- och klosterkalendarium också dödsdagar för donatorer och gynnare som skulle ihågkommas med själamässor på årsdagen. I modern tid har termen använts om en del av en kalender, som innehåller en kronologisk
förteckning (till exempel kalendariet i statskalendern).
Sammanfattningen av alla regler för tidsmätningen och tideräkningen, i inskränkt mening regler för bestämning av årets längd och
indelning för samhällets bruk, med därtill hörande information om vissa tilldragelser, till exempel helger och högtider. Kalendrarna indelades vanligen i civila kalendern och kyrkokalendern av
äldre och
yngre kalendersystem (julianska, gregorianska och judiska).
Kalender förekommer sedan medeltiden även i betydelsen skrift i
tabellarisk form, innehållande ett eller flera års dagar med uppgifter om helger och högtider, tecken för de olika planeterna och för månens faser, djurkretsens tecken m.m.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan
kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola,
gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Under 1500–1800-talet regentens
kallelse att tillträda ett visst ämbete, en
tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Skrivelse som innehåller
kallelse att infinna eller
inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett
kallelsebrev en av regenten undertecknad
order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation,
tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Ämbetsexamen för
kameral och finansrättslig
tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799.
Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen.
Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden,
senatens ekonomiedepartement och
Allmänna revisionsrätten samt som
landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra
ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-,
politisk och ekonomisk
lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från
universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes
studentexamen och
förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Tjänsteman i allmänhet i
äldre tider, vilken arbetade inom förvaltningen med uppgifter som krävde författningskunskap, dock inte juridiska kunskaper.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens
rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets
kollegium (rangklass 6), kallades även endast
råd av 6:e klassen. Denna
tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Hemman med jordeboksnummer,
kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Benämning på åtskilliga förvaltande
verk och deras lokaler, till exempel drätselkammare,
förmyndarkammare och inom kungliga hovet till exempel husgerådskammaren,
livrustkammaren och silverkammaren. Under senmedeltiden fungerade konungens skrivkammare som centralmyndighet för statsförvaltningen.
Avdelning vid
ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt
uppbörd och skattläggning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med
ansvar för
revision och kontroll av statsförvaltningen,
lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare,
kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under
Kammarexpeditionen lydde
Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära
statistiska centralbyrån 1865–1870,
Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket,
Forststyrelsen och boställsinspektorerna.
Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Åklagarämbete under prokuratorn grundat vid Ekonomiedepartementet 1811 för att bevaka kronans
rätt i huvudsakligen ekonomiska mål, särskilt (skatte)balansmål. Kontoret indrogs 1857, i praktiken först när den sista innehavaren avgick 1863. Uppgifterna fördelades därefter på departementets andra
kontor och revisionsrätten.
Befattning vid hovet för lågadliga eller
ofrälse kvinnor inom hovfruntimret, med uppgifter i drottningens eller annan furstinnas privata rum och gemak. Kammarfruarna var underställda hovmästarinnan och själva
ledare för ett antal kammarpigor eller kammartjänare. Ibland bistods kammarfrun ytterligare av en ofrälse kammarhustru och hovpigor.
Räkenskapsförande
tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i
Räknekammaren under 1500-talet och vid
Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var
kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande
verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret,
Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till
regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre
hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var
kammarherre också
titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och
skattefrihet för nybyggare.
Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som
Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Centralt
ämbetsverk 1799–1824 som övervakade finansförvaltningen och dess ämbets- och tjänstemän.
Kammarrätten var dömande
myndighet i tjänsteärenden och räkenskapsmål, besvärsmyndighet i skattemål, senare också i
mål rörande fattigvård. Ursprungligen var den en avdelning inom
Kammarkollegium som 1695 blev ett självständigt kollegium. Kammarrätten förestods av en
president med ett visst antal
kammarråd som
bisittare och en eller flera revisionskommissarier. Den ersattes 1824 av Allmänna revisionsrätten.
Lägsta rangens
tjänsteman i Kungliga
kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa
ämbetsverk (till exempel
Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Sammanfattande benämning på alla de ärenden som var
mål för Kammarkollegiums eller Kammarrättens handläggning, också samlande benämning för rikets
drätsel i allmänhet.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig
tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var
kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också
föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med
referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och
uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare
titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i
Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för
uppsyningsman över skattkammare och
kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Enligt kassans
reglemente 1864, av direktionen anställd ekonomitjänsteman. Kamreraren förde registerbok över pensionskassans alla delägare, pensionärer och sterbhus. Han upprätthöll särskilda konton för var och en av dem, där han bokförde årsavgifterna respektive pensionerna. Kamreraren övervakade lån som beviljats ur pensionskassan och förde
kassabok m.m. Han måste ställa
borgen för eventuellt ekonomiskt svinn i tjänsten.
Benämning på
kontor inom diverse
ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en
kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett
kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett
kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen.
Kamrerarkontoret vid
Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Kamreren utsågs fram till 1927 av Medicinalstyrelsens kollegium. Kamreren skulle ha avlagt kameralexamen, senare lägre förvaltningsexamen.
Ansvarig
tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av
Senatens ekonomiedepartement på
förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Tjänsteman vid kanal. Kanalbokhållaren ansvarade för att, alternerande med kanalkassören, förrätta uppbörden av avgifterna. Kanalbokhållaren biträdde även kanalchefen, kanalingenjören, kontorschefen och kanalkassören i deras kontorsgöromål.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid
Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämndes av statsrådet. Till kanalingenjörens uppgifter hörde bl.a. att biträda kanalchefen vid skötseln och övervakningen av kanalen och kanaltrafiken samt att under kanalchefens ledning uppgöra
förslag till underhållsarbeten och leda utförandet av dem. Kompetenskraven var en diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid
Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanal som under uppsikt av kanalbefälet ansvarade för övervakning och vård av trafiken och kanalen samt för övervakning av den allmänna ordningen vid kanalen. Till kanalkassörens huvudsakliga uppgifter hörde också uppbärandet av kanal- och arrendeavgifter.
Tjänsteman vid
Saima kanal som ansvarade för att uppbära och kvittera inflytande kanal- och arrendeavgifter samt övriga inkomster vid kanalen.
Tjänsteman vid Saima och Pielinens kanaler med uppgift att utöva uppsyn över kanalerna.
Finska staten tillhöriga kanaler och rörliga broar, med undantag för järnvägsbroar och till dem hörande anläggningar, byggnader, lösegendom och jordområden.
Kanalverket underlydde Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och dess tekniska och ekonomiska vård och
förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen ankom på kanalbefälet.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en
fakultet vid ett universitet).
Allmän benämning på en
sjöartillerist som tjänstgjorde vid kanonerna. Under 1700-talet betecknade ”kanonjär” en värvad
soldat vid flottan som tjänstgjorde som
arbetsledare vid kanonerna på fartyget. Senare har
kanonjär varit den lägsta militärgraden inom artilleriet och i kustförbanden.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland under 1700-talet och 1800-talet. Den tillhörde
rangklass I i den civila rangtabellen. Tilltal: Enligt ämbetsinnehavarens härstamning; för innehavare av denna
rang som var tysk riksfurste- eller hade motsvarande
värdighet ”Vaša svetlost´” (sv. Eders/Ers Durchlaut, högborne furste, fi. Teidän ruhtinaallinen korkeutenne, ty. Eure Durchlaut), men för ryska ärftliga furstar och grevar ”Vaše sijatelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, Eders/Ers Erlaucht, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Erlaucht)
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större
ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för
föredragning samt att
expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Ursprungligen namnet på det rum i Stockholms slott där ämbets- och tjänstemän nära konungen utförde sitt arbete. ”Kansli” var också en benämning på personalen som en kollektiv enhet. Sedermera har ordet använts om det rum där en överordnad
tjänsteman och hans personal hanterar de ärenden som berör hela ämbetsverket eller som är gemensamma för flera av ämbetsverkets avdelningar.
Avgift till ett
kansli som
lösen för utfärdade handlingar eller vid inlämnande av ansökningar m.m.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemännen i ett ämbetsverks kansli. Som
kanslibetjänte räknades under 1700-talet sekreterare, hovauditörer, notarien och kanslister. I Ryssland var kollektivbetjänte kollektiv beteckning för de anställda vid ämbetsverkens kanslier. En del av de kanslianställda hade tjänster som var intagna i rangtabellen, medan de underordnade tjänsterna saknade rangklass. Ett antal tjänster som tillhörde den svenska länsförvaltningen och som kvarstod i
Gamla Finland saknade i regel
rangklass även då motsvarande ryska tjänster var upptagna i en rangklass.
Kansli som biträdde Kommissionen för finska ärenden. Kansliet var uppdelat i en justitie-, förvaltnings- och en finansavdelning.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts
kansli och de högre domstolarna, efter 1809
Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande
brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen,
fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått,
mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket,
Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna),
Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna,
Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Från 1852 till 1936 om i anslutning till lösdriveribestämmelserna av polismästaren eller polismästaradjointen förrättat
förhör med en misstänkt lösdrivare. Kansliförhören förrättades från och med 1936 av vårdpolisen. Lösdriverilagen gavs 1852 och ändrades 1866, 1883 och 1936. Den sista var i kraft 1936–1987.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för
tjänstebrott eller tjänsteförsummelse.
Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som
lösen för en därifrån utfärdad handling.
Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som
sjukhus och korrektionsinrättningar.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad
tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten.
Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens
utskott och ministerierna).
I Ryssland från 1719 lägre
tjänsteman vid centrala och regionala
ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade
sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i
Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
Samlande beteckning på ett kanslis personal, under svenska tiden särskilt personalen vid Kunglig Majestäts
kansli och under autonoma tiden vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
I Ryssland från och med 1805 benämning på minderåriga soldatbarn som tillhörde det militära ståndet. Kantonisterna var ofta söner till soldater eller judiska pojkar som vid tolv års ålder började kantonistskolan.
Skola som förberedde militärtjänstgöring i Ryssland. Eleverna i kantonistskolan var ofta soldatsöner eller judar. En liten del av dem som gick ut kantonistskolan fortsatte med underofficersutbildning.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av
kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var
kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre
grad av
ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på
lärare i sång inom skolväsendet i
Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller
uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen
kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en
kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en
predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant).
Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett
bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen
kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om
hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
I lutherska kyrkan ett
samfund inom ett
pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka,
styrelse och
präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en
kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet
beslut av
kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en
kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess
prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en
kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Delområde inom en ortodox
församling med
kyrka och egen
präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i
Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Kapellag eller
kapellförsamling inom ett pastorat.
Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med
sockenkapell eller kapell,
kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en
kaplan eller
kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den
församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Förteckning över förmögenhet. I länets
årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans
uppbörd och utgift.
Person som tagit värvning i armén som
underbefäl eller
soldat och hörde till stampersonalen.
Överenskommelse, avtal, traktat; till exempel att överlämna till fienden befäst ort, väpnade styrkor eller krigsfartyg på vissa villkor, befästa
domsrätt över
medborgare i landet med främmande religion, definiera genom kunga- eller regeringsförsäkran myndighetsområde i stället för andra myndigheter.
Gällande volontärer vid svenska armén: ta värvning, låta värva sig. Gällande truppenheter, krigsfartyg eller fästningar: även i betydelsen att ingå en överenskommelse med fienden om att ge sig på vissa villkor.
Under katolska tiden
titel för biskopssekreterare eller
predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är
kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en
ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett
pastorat eller som förestår pastoratets
kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av
kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Ecklesiastiskt
boställe för
kaplan eller
kapellpredikant i en
kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De
äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De
yngre bildades under Karl XI:s tid på
kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Till
kaplan efter 1681 utgående årlig lön i spannmål, i en
kapellförsamling som hade åtagit sig att avlöna honom. Kaplansräntan utgick i en fjärdedels
tunna säd från varje helt och halvt hemman, efter 1766 också från kluvna
hemman och från 1816 från nybyggen som betalade
halvskatt till kronan. Fjärdedels gårdar och mindre gårdar än så betalade bara en åttondedels tunna säd.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor; rymdmått i det
äldre svenska måttsystemet innehållande 4,58 liter eller 1/32
tunna och 5,4961 liter eller 1/30 tunna mellan 1809–1918. Måttet användes senare närmast vid torgförsäljning av potatis, numera som stor
kappe motsvarande 5 liter och liten kappe motsvarande 2 liter.
Officersgrad sedan senare hälften av 1400-talet, med
rang närmast över en löjtnant. Under medeltiden var
kapten befälhavare över ett avgränsat område, till exempel en stad. Senare förde kaptenen vanligen
befäl över ett
kompani inom infanteriet och kavalleriet, senare även över ett artillerikompani. Enligt rangordningen 1735 var de olika kaptensbefattningarna rangordnade i klasserna 29–36. I Ryssland tillhörde kaptensgraden den nionde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Militär tjänstegrad i den finska och svenska flottan. Graden infördes i Sverige 1824 och motsvarade landstridskrafternas överstelöjtnant. I Ryssland tillhörde kaptenkommendörerna fram till 1797 den femte rangklassen inom flottan i den militära rangtabellen.
Officer vid infanteriet, med
rang mellan
kapten och löjtnant, och vid flottan mellan
löjtnant och
kommendörkapten av andra graden. Kaptenlöjtnanten var vid infanteriet fram till 1750 ofta
befälhavare över ett
kompani och underställd regementschefen, en
överstelöjtnant eller
major som förde befälet. Graden
kaptenlöjtnant ersattes samma år med stabkaptensgraden (fyra till antalet vid varje infanteriregemente). Inom den svenska flottan avskaffades graden 1866, men den förekommer ännu inom den finska flottan. Kaptenlöjtnant var även benämning på den
generalmajor som ledde Kungliga Majestäts drabanter. I Ryssland tillhörde kaptenlöjtnant inom flottan den nionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har
karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk
hamn hissa
karantänsflagg och invänta
inspektion av en gränsläkare.
Gul flagga som hissas när ett fartyg är i karantän. Flaggan kallades populärt för pestflagga. År 1893 bestämdes att
karantänsflagg skulle hissas om ett fartyg hade kolerafall ombord.
Handling som uträttades av lantmätaren när konceptkartan hade blivit färdig. I kartbeskrivningen skulle det anges varför den upprättats och vilka som varit närvarande vid mätningen. Den avmätta egendomens ägare, skattenatur och storlek skulle anges liksom också jordmånen i åker och äng. I
byalag skulle
fördelning av utsöde och hö anges. Beskrivningen skulle uppta eventuell ödejord. Torp, urfjäll, fäbodar, fiske, malmstreck, kvarnar och andra särdrag skulle upptas. Skog- och utmarker skulle beskrivas. I beskrivningen över rårna skulle råstenarna upptas. Kartbeskrivningen skulle sedan överlämnas till landshövdingen.
Från 1886 avdelning vid Överstyrelsen för lantmäteriet.
Kartografiska avdelningen utarbetade och publicerade kartor samt ansvarade för kartarkivet. Uppgifterna övertogs 1916 av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning.
Byggnad som är avsedd som stadigvarande bostad för
militär personal, vanligen av lägre grad. Kasernerna var få under den indelta arméns tid. I Finland uppfördes de första egentliga kasernerna under autonoma tiden.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett
ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om
institution eller
myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i
äldre tider ofta benämnd publik
kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Enligt kassans
reglemente 1864, en av direktionens medlemmar som ansvarade för övervakningen av kassans penningrörelse. Kassainspektören förde
kontrollbok över alla in- och utgående medel och alla de transaktioner som karmeraren ansvarade för och vilka kassainspektören måste godkänna med sin underskrift. Kassainspektören utnämndes varje år vid kassans första möte.
Av förrättningsmännen underskriven
förteckning över de vid inventering av en
kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en
redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra
kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett
kassakontor som 1922 bytte namn till
Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid
Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Kollektiv benämning på de tre tjänstemän som hade nyckel till ränterikassan och som alltid måste närvara vid landshövdingens månatliga
inventarium av kassan. Kassamännen bekräftade gemensamt landskontorets transaktioner med sina underskrifter. Kassamännen utgjordes av landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller
avskrift av ett dylikt.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett
avgörande i lägre
instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som
kassationsdomstol i vissa
besvär mot ett fattigvårdssamhälles
beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om
kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid
statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Ett i Sunds
härad beläget häkte med fängelsefunktion ända till 1975. Fängelset grundades som kronohäktet
Vita Björn, som blev färdigt 1784. Häradsfängelsets tjänstemän bestod 1897 av en tillsyningsman, en
predikant och en läkare. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan tillsyningsmannen var samtidigt
kronofogde och läkaren provinsialläkare. Fängelset var avsett för häktade, rannsakningsfångar och fångar som avtjänade korta fängelsestraff. Dylika fängelser kallades före 1800-talet slottshäkte,
stadshäkte eller kronohäkte.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt
register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig.
Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Internationell benämning på fastighets- och bykarta, med uppgifter om jordens
fördelning i åker, äng och (gårds)tomt, vilken ritades upp av lantmätare. Katasterkartorna bildade underlag för de arealberäkningar som låg till grund för jordskifte och fastighetsskatten.
På visst statsstöd verkande allmänt läroverk i en stiftsstad, ursprungligen det som låg i Åbo. Katedralskolorna underlydde domkapitlet och meddelade
undervisning för vidare studier vid
universitet utomlands eller för en bana som skrivare,
domare och kanske köpman. De ersattes 1841 med elementarläroverk. Sedermera användes termen om skolor i gamla klosterstäder. I
Gamla Finland kallades den lärda skolan i Viborg 1744–1788 katedralskola. Under stora ofreden var
katedralskolan i Åbo verksam från och med 1716.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad
kommitté för att se över och modernisera katekesen. Kommitten inledde sin verksamhet i februari 1818 med en gemensam
session för också de tre andra samtidigt tillsatta och under ärkebiskopens ordförandeskap verkande kommittéerna som skulle se över och modernisera de kyrkliga traktaterna: kyrkohandboken, psalmboken och kyrkolagen.
Katekeskommittén upplöstes 1819 såsom resultatlös efter sin andra session.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Under 1700- och 1800-talen benämning på vissa tvååriga söndagsskolor där konfirmander över 15 år, dagsarbetande barn och samer undervisades i kristendom och innantilläsning. I Stockholm upprättades kateketskolor efter 1771.
Praxis blev att skicka de minst försigkomna av årets konfirmander för fortsatt
undervisning till dem. Skolorna upprätthölls av det kristna samfundet Pro Fide et Christianismo. Under 1700-talet grundades också kateketskolor av missionssällskapen för undervisning av samerna. Skolorna var tvååriga och gav undervisning i kristendom och innantilläsning. Bland de utbildade barnen utsågs sedan ytterligare kateketer som skulle undervisa i hembyarna. Om en same inte fick plats för sina barn i kateketskolan kunde han anhålla om en
kateket som kom hem till honom och undervisade under en vinter. Fyra skolor lades ner 1820 och verksamheten organiserades då av de kringsresande kateketerna.
Garantiåtagande, säkerhet eller
borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Summa som man lämnar som säkerhet för något.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande
sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1913. Sanatoriet förestods av en läkare.
Förband som stred från och förflyttade sig med häst. Under medeltiden bestod kavalleriet till stor del av adelsmän, men från och med 1500-talet fylldes leden allt mer av värvade soldater. Kavalleriet indelades i tungt kavalleri, som kallades kyrassiärer, lätt
kavalleri och dragoner.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och
kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga
Storfurste av Finland till titulaturen.
Finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition. Kassan förvaltades av ministerstatssekreteraren och användes huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp, gratifikationer åt finska undersåtar och i Ryssland tjänstgörande finska
officerare m.m. Bidrag kunde även utdelas ”sub secreto” för ett av ”Hans
Majestät Kejsaren känt behov”.
Universitetet i Finland 1827–1918, tidigare kallat Kungliga akademin i Åbo, efter 1809 Kejserliga akademin i
Åbo och från 1918 Helsingfors universitet. Namnet Kejserliga Alexanders Universitetet infördes i samband med beslutet att flytta lärosätet till Helsingfors 1827. Det leddes av en
kansler som utnämndes av kejsaren. Åren 1816–1894 var tronföljaren kansler. Under denna tid föredrogs ärendena för kejsaren i praktiken av ministerstatssekreteraren som också skötte ämbetet efter 1894. Universitetets vicekansler utnämndes likaså av kejsaren och var i kanslers frånvaro den högsta styresmannen på stället.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Regementet utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Det omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Ett av de tre finska jägarregementen som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Kommission tillsatt 1822 för att modernisera statuterna för Kejserliga Akademin i Åbo. Kommissionens
ordförande var universitetskanslern eller vicekanslern. Som
viceordförande verkade ett statsråd. Ledamöterna representerade Akademin, hovrätterna och länsväsendet. Kommissionen bistods av en sekreterare.
Kommission med uppgift att reglera skolväsendet. Den leddes av en
direktion bestående av sex ledamöter under ledning av en ordförande, år 1816–1819 av
biskop Jacob Tengström. Biträddes från och med 1818 av två sekreterare. År 1818 sorterade Viborgs gymnasiums överlärare, tre språklärare, skolinspektorn i Viborg och Kexholm samt kretsskolelärarna i Fredrikshamn, Nyslott och Sordavala under kommissionen.
Vid
general von Buxhoevdens
högkvarter tillsatt
kommitté 1808 för undersökning av klagomål mot militärpersoner, tjänstemän eller invånare. Kommittén hade också till uppgift att bereda de ärenden som skulle föredras för överbefälhavaren. Den indrogs när Generalguvernörens
kansli inrättades.
Kommitté utnämnd 1812 när Helsingfors blev huvudstad. Kommittén bestod av en
ordförande och fyra ledamöter som biträddes av en
ombudsman och en sekreterare. Den hade i uppgift att ombesörja uppgörandet av en
stadsplan och övervaka förverkligandet av den.
Kejsarens bostad i Helsingfors inrättad den 10 maj 1837 i kommerserådet Heidenstrauchs gård vid södra hamnen. Palatset förestods av en föreståndare som vanligen samtidigt var senator. Från 1918 kallas byggnaden presidentens slott.
Benämning på kronans
regalier 1809–1917.
Allmän förkortning senaten. Åren 1816-1917 landets högsta styrelserverk. Föregångare 1809-16 var
regeringskonseljen för storfurstendömet Finland, efterträddes 1918 av Senaten för Finland, som 27/11 1918 omdöptes till statsrådet.
Kollegial
överstyrelse för Finlands civila styrelse, allmänna hushållning och
rättsväsende samt den högsta rättsinstansen 1809–1918. Senaten gick formellt under namnen
Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland (1809–1816),
Kejserliga senaten för Finland (1816–1917) och Senaten för Finland (1918). Den bestod av ett justitie- och ett ekonomiedepartement som vid behov eller på kejsarens
kallelse samlades till gemensamt plenum, senatens högsta beslutande organ. Som
ordförande (i
plenum och departementen) verkade generalguvernören med biträde av prokuratorn. Hans ersättare var fram till 1822 den i
tjänsteår äldsta senatorn, därefter departementens viceordförande. Senatens tjänstemän utgjordes av
referendariesekreterare och kamrerare, protokollsekreterare och biträdande kamrerare, kanslister, registratorer och
extraordinarie kopister samt translatorer. Senaten hade överinseendet över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de uppkom. Senaten flyttades genom kejserlig
kungörelse 1817 från
Åbo till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. Senaten avskaffade sig själv under det gemensamma plenumet den 16 maj 1918, ratifierat av folkrepubliken Ryssland den 11 juni 1918 och upphörde i oktober 1918. Justitiedepartementet omvandlades till högsta
domstol för det självständiga Finland, Ekonomidepartementet ändrade namn till
Statsrådet den 27 november 1918.
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens,
kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna
kansli drogs in tillsammans med
Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till
Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Ämbetsverk som grundades 1816 under
Kansliexpeditionen för att ersätta den tidigare Kungliga finska strömrensningsdirektionen. Generalguvernören var
ordförande och medlemmar var två senatorer, överdirektorn för lantmäteriet, en officer och en teknisk expert som skulle sköta de praktiska uppdragen. År 1818 ändrades direktionens namn till Kejserliga direktionen för Strömrensnings- och Canalarbetet, som 1840 ersattes med Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Förutom vattenvägar, rensning av vattendrag och forsar ansvarade direktionen också för byggandet av broar och kanalverksamhet. På 1830-talet administrerades också vägarbeten. Direktionen var först och främst ett expertorgan, och de praktiska arbetena utfördes från 1821 av Strömrensningskorpsen.
Utbildningsanstalt i Haapaniemi, Rantasalmi
socken där
Haapaniemi krigsskola stängts vid krigsutbrottet 1808. Verksamheten inleddes 1812, men då utbildades enbart topografisk personal. Från 1816 utbildades också officerare. Verksamheten avslutades 1818. Skolan indrogs 1819 och verksamheten flyttades till Fredrikshamn.
Regemente som leddes (1816) av en
befälhavare av överstelöjtnants rang. Han biträddes av två bataljonschefer. Under dem verkade tio kompanichefer, en auditör, en regementsläkare, två bataljonspredikanter och två regementskommissarier. Regementet behöll sin
karaktär av
jägarregemente och sitt namn efter reformen 1819, då de två första jägarregementena omorganiserades till infanteriregementen.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet benämndes fram till 1816 Viborgs läns jägarregemente. Det beordrades 1813–1814 på vakttjänstgöring till S:t Petersburg. Från och med 1816 benämndes regementets två bataljoner Tjänsteförrättande bataljonen respektive Viborgs bataljon. Från regementet avdelades 1817 två kompanier för att bilda en undervisningsbataljon.
Universitet som under namnet Kungliga Akademin grundades i
Åbo 1640 och som 1809 bytte namn till Kejserliga Åbo Akademi. Universitetet var indelat i fyra fakulteter (teologiska, medicinska, juridiska och filosofiska fakulteten). Det flyttades 1828 till Helsingfors och bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet, från och med 1919 Helsingfors universitet. Akademin leddes (år 1816) av en
kansler med biträde av en
prokansler och en kanslerssekreterare.
Benämning på
Åbo hovrätt 1809–1917. I hovrätten fanns en civilexpedition och en kriminalexpedition. Hovrätten bestod från och med 1816 av en
president och vicepresident, sex
hovrättsråd och åtta assessorer, 1897 av sju hovrättsråd och elva assessorer samt åtta translatorer för finska språket. Till domkretsen hörde Ikalis, Tyrvis, Ulfsby, Eura, Vemo, Masku, Loimijoki, Pikis, Halikko, Ålands, Ruovesi, Birkala, Jämsä, Hollola, Hauho, Janakkala, Tammela, Raseborgs, Lojo, Helsinge, Mäntsälä, Borgå och Iittis domsagor.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte
Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till
ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Titel för person som avlagt
examen i kirurgi för fältläkare. Kirurger, fältskärer, betraktades som
hantverkare i ett eget
skrå och avskilda från den akademiska medicinen. År 1797 fick fältläkarna möjlighet att genomgå en examen i kirurgi, och därefter fick de
rätt att kalla sig kirurgie magistrar.
I Ryssland från och med 1797 avdelning vid medicinalförvaltningen i guvernement. En sådan fanns även vid medicinalförvaltningen i Viborg.
Tjänsteman som utförde operationer på ett länssjukhus. En kirurg skulle 1811 vara kirurgie magister. Han följde i övrigt samma reglementen som länslasarettets läkare.
I Kittilä beläget häkte med fängelsefunktion för hela Lappland. Fängelset var avsett för häktade, rannsakningsfångar och fångar som avtjänade korta fängelsestraff. Dylika fängelser kallades före 1800-talet slottshäkte,
stadshäkte eller kronohäkte. Häradsfängelsets tjänstemän bestod 1897 av en tillsyningsman, en
predikant och en läkare. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan tillsyningsmannen var samtidigt
kronofogde och läkaren provinsialläkare.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en
myndighet eller
besvär till högre
rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Sedan svenska tiden om ett
yrkande om ändring eller upphävande i
domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång,
testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om
talan som består i anförande av klander.
I
lag fastställd tid inom vilken
klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
Redovisning (i form av en uträkning) av erlagda
passpenningar för fartyg och över sportler som tillhörde expeditionen.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Indelning av åkerjord, svedjemark, ängar och skog i klasser för beräkning av geometriskt tunnland. Indelningen användes i den viborgska skattläggningsmetoden.
Organisation med uppgift att meddela pålitliga uppgifter om handelsfartygs tillstånd (om skrov, maskineri och sjöduglighet). Uppgifterna är grundläggande för fartygets försäkring och befraktning. Klassificeringssällskapen har uppställt detaljerade föreskrifter beträffande nybyggnad, utrustning och maskineri. De kontrollerar också att föreskrifterna följs. Fartyg, som byggs efter reglerna, inregistreras i en viss klass. Registreringen gäller för en viss tid och därefter ska fartyget besiktigas på nytt. De viktigaste klassificeringssällskapen är det engelska Lloyd’s register, det franska Bureau Veritas och det tyska Germanischer Lloyd.
Skatt för vars betalning de skattskyldiga indelas i klasser och dessa eventuellt i underavdelningar. Därefter ska alla inom samma klass eller underavdelning utgöra lika mycket i
skatt eller åtminstone
skatta efter samma grund. Ursprungligen utgick man vid indelningen från skillnaden mellan olika samhällsklasser eller yrken, varvid skatten i allmänhet sattes högre för de genomsnittligt sett bättre situerade klasserna eller yrkena, men efter hand beaktades särskilt de ekonomiska villkoren för varje skattdragande. Klass-skatterna har förmedlat övergången mellan de personella skatterna, som betalas lika av varje skattdragande och inkomstskatten, som utgår i förhållande till vars och ens inkomst.
I räkenskaperna använt begrepp som utgjorde summan av det värde som skatterna för prästerskapets boställen i jordeboken skulle ha utgjort, om de skulle ha erlagt dem och inte varit befriade.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Statligt undervisningssjukhus som förvaltades av universitetets medicinska fakultet. Det öppnades i Helsingfors 1833. Kliniska instutet hade formellt grundats i
Åbo men hann inte inleda sin verksamhet före Åbo brand 1827. Det flyttades till Helsingfors tillsammans med universitetet och förenades med barnbördshuset som samma år också hade flyttats från Åbo till Helsingfors. Sjukhuset verkade dock först som ett
kurhus för internering och vård av veneriskt smittade, varför Kliniska institutets 30 platser blev ett eget undervisningssjukhus och öppnade 1848 under namnet Nya Kliniken. Den resterande sjukhusverksamheten vid det gamla
Kliniska institutet blev Nylands länslasarett.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett
klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte
bol i den gamla betydelsen.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning,
inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Svenskspråkig benämning på
kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som
skrivare i församlingskansliet. Benämningen
klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del
klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom
klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att
kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte
tjänst som
klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för
klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre
folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i
Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en
klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen
klockare ersattes med kantor.
Tjänstebeteckning för
klockare som 1720–1939 samtidigt skötte organisttjänsten, mera sällan om en
organist som samtidigt skötte klockartjänsten. Arrangemanget antogs av kyrkostämman, efter 1869 på särskild anhållan av domkapitlet. Klockarens lön utgjorde merparten av lönen, organistens endast 30 procent. Klockartjänsterna avskaffades 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa
klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om
post som sändes från kyrkoherdar och
domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda
ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686.
Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana
brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Av
klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad
undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Val av
klockare till
moderförsamling eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde klockare. Kyrkolagen 1869 fastslog samma valsätt för
klockare som för kyrkoherdar, vilket betydde en provdag, en
frågodag och en valdag. Kyrkoherdens röst utgjorde 25 procent av rösterna. Valet underställdes domkapitlet, som utfärdade tjänstefullmakten. Efter 1869 placerades en eller högst tre i förslagsrum. Förslaget kungjordes därefter från predikstolen. Ifall inget
besvär mot förslaget inkom inom trettio dagar, utlyste kyrkorherden en provdag för varje kandidat. Efter provdagen hölls ännu en frågodag med dem som hade placerats i förslagsrum, varefter valet förrättades av kyrkostämman.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i
församling utan
klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett
arvode skötte klockringningen, på grund av den
ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och
vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och
backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av
klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Slutet kyrkligt
samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I
Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula
by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Från och med 1864 om
klyvning och
skifte av
hemman i lika stora delar genom att man först delade äganderätten mellan delägarna i jämna bråkdelar och sedan delade jorden i enlighet med det.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling.
Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och
förslag om ett visst
beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Avgift för befrielse från
rotering vid Österbottens regemente. Avgiften uppbars av de rotar som var större än 1 ½ jordeboksmantal. Avgiften, som uppbars för det överskridande mantalet, infördes 1804. Efter 1810 gick avkastningen till Allmänna militiekassan. Fram till 1830 uppbars avgiften av regementsskrivarna, därefter av kronofogdarna.
Skatt på befrielse från knekthåll. Den utgick i Kajana
län 1683–1796, i Österbotten 1696–1731 och från och med 1804.
Under svenska tiden från 1680-talet benämning på skriftligt
kontrakt mellan
kronan och ett landskap/län som innebar att området uppsatte ett bestående infanteriregemente, ursprungligen på 1200 man. I kontraktet nedskrevs också bestämmelser om soldaternas löneförmåner. Benämningen förekom även under autonoma tiden fram till 1887 om motsvarande kontrakt mellan kronan och en socken.
Notis, förordnande, tilläggsartikel till
aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande
förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till
testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Spridda lagar eller sedvanerättsliga principer som på regentens (regeringens)
initiativ eller genom särskild lagstiftningsakt blivit sammanförda till ett systematiskt ordnat, enhetligt lagverk. Som exempel kan nämnas 1734 års lag.
Bandrosett, vanligen i ett lands nationalfärger, som bärs på huvudbonaden av militärer och av vissa civila tjänstemän som igenkänningstecken. Den svenska gula militärkokarden, som endast bärs av
officerare och underofficerare, torde ha sitt ursprung i den halmkokard som tidigare gavs som hederstecken, första gången åt Livregementet efter slaget vid Lund .
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade sex bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade sex bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade tolv bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Handling med ett
förordnande varigenom ett kyrkligt eller skolastiskt
ämbete överlämnades till någon; tjänstefullmakt. Efter 1778 föutsatte kollationsbrevet en rekognitionsavgift.
Lärare i trivialskola; ämbetsbroder. Ursprungligen avsåg beteckningen
ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga) läroverk (collega scholca) samt 2-klassiga pedagogier. Enligt skolstaterna 1729 fanns tre kolleger vid
katedralskolan i Åbo och 1–2 vid trivialskolorna i Björneborg, Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Uleåborg. Kollegatjänster fanns även vid trivialskolorna och pedagogierna i
Gamla Finland 1744–1788.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Kollegieassessorerna tilhörde åttonde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig
tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under svenska tiden
ledamot av svenskt kollegium, av högre
rang än assessor, också
titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var
kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Kollegiesektreteraren tillhörde
tionde rangklassen i den civila rangtabellen (tidvis i
rangklass 9). Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Flera centrala
ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var
kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre
domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var
Räkningekammaren (
kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års
regeringsform skulle det finnas fem kollegier,
svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev
ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra
riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa
mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets
råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets
president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års
riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina
protokoll till
protokollsdeputationen för granskning. De till denna
förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens
autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den
heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett
sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild
förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en
regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam
skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
Gemensam
skrivelse av flera lantdagsmän (under autonoma tiden).
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en
reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Stipendium för medellösa studerande vid
universitet (Kungliga akademien i Åbo, från och med 1828 Alexandersuniversitetet i Helsingfors). Kollektstipendierna finansierades genom de kollekter som under svenska tiden från och med 1693, under autonoma tiden från och med 1811, uppbars i kyrkorna, ursprungligen på apostla- och gengångardagarna, från autonoma tiden under elva högmässor per år. Kollektstipendier förekom förmodligen redan under medeltiden och omnämns bl.a. i prästmöteshandlingar och biskopliga konstitutioner från 1500-talet.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
Titel på sjöofficer som tjänstgjorde som chef på linjeskepp. År 1729 fanns tretton kommendörer upptagna på Amiralitetskollegiums stat. Kommendörstiteln inom flottan ändrades 1771 till överstetitel. Kommendörsgraden upptogs igen i Sverige 1845. I Finland har kommendören
rang närmast under kommodoren och närmast över kommendörkaptenen.
Benämning på generalguvernörens
stab för den finska militären 1809–1831 som förvaltade nedmonteringen av den svenska militären i Finland och införde den värvade
finska armén från och med 1812. Den ombildades 1831 till Staben för i Finland förlagda trupper.
Titel på sjöofficer som innehar en
grad mellan
kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
I det svenska riket tjänstetitel från och med 1682 för ledamöterna i Kommerskollegiets kollegium, det vill säga de högsta ämbetsmännen i kollegiet närmast under presidenten. Honorär kommerserådstitel utan
tjänst kunde tilldelas framgångsrika storköpmän på 1700- och 1800-talen. Även under den autonoma tiden erhöll framstående näringsidkare i Finland denna titel, som allt fortfarande förlänas i republiken Finland.
Kommerseråd var i Ryssland från och med år 1800 en honorär
titel som kunde tilldelas köpmän tillhörande det första gillet. I den ryska rangtabellen var titeln placerad i 8:e rangklassen, och även i storfurstendömets rangtabeller var den placerad i denna rangklass.
En kommissaries
ämbete eller ämbetslokal. Under stora ofreden genomförde de ryska ockupationsmyndigheterna vid mitten av 1710-talet i Viborgs
kommendantskap en
indelning av kommendantsdistrikten i mindre förvaltningsområden för kameralförvaltningen, vilka i finländsk forskning kallas kommissariat. I ledningen för ett sådant
kommissariat stod en kommissarie.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av
tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a.
Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs
kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de
kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen
kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I
Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid
hospital i Gamla Finland var
kommissarie beteckningen för den
tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett
ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En
kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas
förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings
förvaltning (
Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (
provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning,
beställning eller
rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809.
Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för
föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då
Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på temporära organ, tillsatta för undersöknings-, utrednings- och planeringuppdrag, bestående av för uppdraget utsedda personer. ”Kommission” var även benämning på permanenta administrativa organ av samma karaktär. Kommissioner tillsattes också för att rannsaka och döma i enstaka
rättegångsmål och motsvarade de svenska kommissorialrätterna.
Tjänstebeteckning för
lantmätare som på
arvode utförde uppdrag åt statlig
kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt
länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på
ordinarie lantmäteristat vid
provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om
äldre och
yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och
extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Sammanfattande benämning för på särskild
kommission anställda tjänsteinnehavare och styresmän samt för de statliga medel som anslagits för verksamheten och avlöningen. Som exempel kan nämnas
kommissionslantmätare som (år 1816) fanns i varje län.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av
Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En
kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Samlande benämning på de av kejsaren tillsatta kommittéer som 1820–1821 verkade under ärkebiskopens ledning i både
Åbo och Borgå stift, med en och samma
domprost och
akademiadjunkt som videordförande respektive sekreterare.
Kommitté som tillsattes 1908 av senaten och hade i uppgift att uppdatera 1856 års byggnadsstadga för städerna samt att förenhetliga städernas vägbyggnation, vattentillförsel samt avlopps- och reningssystem. Kommittén gav 1911 ett
betänkande som reglerade städernas väg- och vattensystem i hela landet, förutom systemet för vattenklosetterna som förblev valbart för varje enskild stad. Förslaget sändes 1912 på
remiss till samtliga ständer men den vidare behandlingen sköts upp på grund av den politiska situationen. I praktiken kom lokala byggordningar att vid sidan av den gamla byggnadsstadgan för städerna att styra utvecklingen tills lagen om stadsplanering trädde i kraft 1931.
Kommitté i anslutning till
Hans Majestät Kejsarens
Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska
medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare.
Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes
adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Kommitté tillsatt av riksdagen 1894 för att uppdatera, komplettera och förnya hälsovårdsförordningen för Finland från 1879. I bakgrunden låg bl.a. Medicinalstyrelsens strävan efter att ordna läkarförhållandena på landsbygden. Den publicerade sitt
betänkande 1896. Betänkandet stadgade nya regler för gatornas bredd och vädersträck i städerna för förbättrat utnyttjande av sol- och dagsljus samt för luftcirkulationen. Förslaget omfattades inte av beredningen i senaten. En ny
kommitté tillsattes 1906 som år 1908 presenterade ett i jämförelse med det förra något omarbetat förslag. Inte heller detta
förslag godkändes. Man återkom därefter till hälsovårdsförordningen först efter att Finland hade blivit självständigt.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala
förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Intresseorganisation som grundades 1912 för städer och köpingar. År 1917 blev verksamheten
officiell och organisationen bytte namn till Finlands stadsförbund.
Kommunalmedlemmarnas
beskattning för kommunens behov. Den kommunala beskattningen har övervägande varit av direkt natur. Under medeltiden utvecklades den lokala beskattningen genom avgifter åt kyrkan och prästerskapet såsom kyrkliga byggnadsbesvär, biskopsgengärd, tionde, avgifter av icke tiondeskyldiga, penningoffer,
matskott och klockarlön. På det världsliga området fanns liten sockenbeskattning. Huvudsakligen förekom avgifter för rättskipning och uttaxering av gemensamma böter, företrädesvis besvär, som väg- och brobyggnadsskyldighet, skallgångsplikt, skyldighet att hålla
varggård och vargnät. Gränsen mellan de kommunala besvären och de allmänna, eller statsbesvären, var ofta svävande, till exempel skjutsningsbesväret. Särskilda behov föranledde inom städerna särskilda besvär, exempelvis skyldighet till brandvakt. Reformationen påverkade sockenbeskattningen, framför allt genom att större delen av tionden indrogs till kronan. De kommunala besvären reglerades i 1734 års lag. Nya avgifter och
besvär hade tillkommit och skulle fortsättningsvis tillkomma för fattigvård, skolväsen, sjukvård,
tingshus och häradsfängelse, rådstugor i städerna, fjärdingsmansbestyr och gaturenhållning i städerna.
Borgmästare som var verksam i
stad som saknade egen
jurisdiktion och därmed
magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare.
Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i
Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Reglering av kommunernas
styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal
institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier,
arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen.
Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje
kommun inom tio år.
Person i kommunal
tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en
landskommun att
anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få
rätt att räkna sig
tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ
kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Den del av rättsordningen som sedan 1865 reglerar den kommunala verksamheten.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en
kommun eller ett
distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Skatt som en
kommun hade
rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds
rätt att i samband med
administrativ lagskipning i högre
instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig
inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Deltagare i
förhör för nattvardsgång.
Av förvaltningsmyndighet i samband med
administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om
beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Från 1892 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken under ledning av en
senator ansvarade för samfärdseln i Finland, det vill säga järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgiveri- och skjutshållning samt häradspostföring, postverket och Postsparbanken, telegrafen och telefonen.
Kommunikationsexpeditionen övertog 1903 ärenden som rörde de militära telefonlinjerna. Under expeditionen sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna,
Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. Expeditionen bytte i och med förvaltningsreformen den 8 november 1917 namn till Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, sedermera till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Nattvardsgång, gör nattvardsgästen delaktig av Kristi lekamen och blod. I kyrkoordningen för lutherska kyrkan 1571 var nattvardsgången
frivillig men ”om någon, som kallas kristen, aldrig gick till Herrens nattvard, skulle han av predikanten förmanas samt, om intet ville hjälpa, uppenbarligen sättas i bann, emedan han själv skilt sig från församlingens gemenskap”. År 1686 blev nattvardsgången obligatorisk en gång per år. År 1910 blev nattvardsgången frivillig.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Religiöst samfund, ibland också om församling.
Benämning på den minsta enheten vid infanteriet, som i taktiskt såväl som i administrativt hänseende är till viss
grad självständig. Benämningen togs i
bruk under 1600-talet då det ersatte benämningarna
fana och fänika. Ursprungligen fanns det kompanier i alla vapenslag men benämningen försvann från kavalleriet under 1700-talet och från artilleriet i början av 1800-talet.
Benämning på kompanipersonal som inte var
officerare eller underofficerare.
Officer som för
befäl över ett
kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Benämning på
officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket
forum ett visst
mål eller ärende ska behandlas.
Kompromissrätt som 1766–1917 behandlade
besvär rörande storskiftet, vanligen kallad ägodelningsrätt. Termen användes också i betydelsen
ledamot av dylik
rätt eller
skiljeman i kompromiss- eller skiljenämnd.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på
ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en
fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars
beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig
rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Dombok som inte är renskriven.
Person som uppsatte, avfattade eller redigerade en skrivelse; länstjänsteman till vars uppgifter det också hörde att hjälpa allmänheten med nödvändiga skrivelser till myndigheterna, suppliker, ansökningar, testamenten m.m.
I Ryssland från och med 1800
titel på alla underofficerare vid ingenjörstrupperna samt vid vissa andra tekniska förvaltningsorganisationer. Konduktörer utbildades vid ingenjörsskolor. Konduktörer fanns även i
Gamla Finland vid ingenjörskommandona.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid
Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Ortodox klosteranläggning i Karelen på en ö i Ladoga. Klostret anlades 1393. Klostret ödelades 1577 och förblev
öde till 1595. Under Karl IX:s krig flydde klostrets invånare, varefter det var övergivet i 106 år. År 1716 återupprättades det, men var föga betydande fram till 1760, då det av kejsarinnan Elisabet mottog betydande donationer.
Överläggning, rådplägning; ett sammanträde, vanligen mellan utsedda deputerade, för rådplägning över någon gemensam angelägenhet; sammanfattningen av alla som deltar i ett sådant sammanträde.
Stadfästelse, bekräftelse, särskilt på någons ämbete, äganderätt, privilegium, adelskap eller liknande.
Konfirmation förutsatte erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Den kyrkliga
akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt
förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Av
konfirmationspräst förd
förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap.
Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje
församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för
kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Indragning av privat egendom till
kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter
majestätsbrott och
brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel
olovlig sjöfart (1724),
landsköp (1774),
översmide (1807),
olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig
brännvinsbränning (1801),
lurendrejeri och
tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
Att beslagta något, indra åt staten.
Under senare delen av autonoma tiden förekommande benämning på
domsrätt över kompetenskonflikter mellan domstolarna, förvaltningsjurisdiktionen och administrationen.Konfliktjurisdiktion innehas från och med 1918 av Högsta förvaltningsdomstolen.
Samling med den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. År 1663 antogs den genom ett
plakat för präster och lärare. Den stadfästes som bekännelseskrift för svenska kyrkan 1686.
Konkordieboken utgavs på svenska 1730 och ingick i prästeden från 1773.
Det rättsliga förfarande som ska fördela en förmögenhetsmassa mellan flera personer som söker gottgörelse för sina fordringar. Konkursen är en
exekution i en persons samtliga tillgångar till förmån för hans samtliga borgenärer. För att
konkurs ska kunna uppstå, förutsätts att borgenärerna är flera. Om det endast finns en borgenär kan han anlita exekution (
utmätning) och söka betalning ur tillgångarna. I det fall att skulderna övergår tillgångarna kan konkurs bli aktuellt också då det bara finns en borgenär. Konkurs kan från gäldenärens sida vara antingen tvungen eller frivillig.
Benämning på
allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Redovisning över en
konkurs eller ett konkursbo.
Förfarande som syftar till att åstadkomma en rättvis
fördelning av en till
konkurs avträdd förmögenhet mellan de därtill berättigade borgenärerna. begreppet används också om den skriftliga handling som innehåller dylik utredning. Utredningen gjordes av borgenärerna själva, dock under kontroll av en ”rättens ombudsman”. Till grund för densamma måste ligga en pålitlig uppgift om boets tillgångar och skulder. En sådan ges genom den bouppteckning, som antingen gäldenären själv eller, om han underlåter det, annan person efter rättens eller domarens
förordnande upprättar. Denna
bouppteckning ska med
ed bekräftas av gäldenären vid ett av rätten eller domaren utsatt förhör.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den
hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet.
Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Förbehåll i konossement.
Konossementsklausuler befriade befälhavaren från det
ansvar som han annars skulle ha haft enligt författningarna om konossement.
Från 1624, vicerektor och andre
lärare vid katedral- och
trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en
konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid
Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Invigning av kyrkor samt kyrkliga redskap och föremål eller biskopar och präster genom ordination, övergående i teknisk term för brödets och vinets invigning vid nattvardsfirandet.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier.
Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Av
ledamot i
domkapitel eller av biskopen avlagd
ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om
rättegång vid
domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Lärartjänst som medförde medlemskap i ett gymnasiums konsistorium.
Från 1707 tjänstebeteckning för konsistorienotariens, efter 1869 stiftsnotariens (och stiftssekreterarens) biträde vid domkapitel. Amanuensen förde under autonoma tiden också
protokoll i alla civila
mål som behandlades av domkapitlet samt skrev ut resolutionerna och utslagen.
Av biskop, med domkapitlets medgivande, utfärdad ämbetsskrivelse. Konsistoriecirkulären innehöll en till stiftets
prästerskap riktad
kungörelse eller order, fullständiga avskrifter av kungliga brev, förordningar,
plakat och reskript, samt hovrätternas universaler m.m., vilka skulle läsas upp från predikstolarna. De sändes med
klockarpost till stiftets alla kyrkor, skolor, regementspastorer och till sådana garnisonsförsamlingar som hade en egen präst. Efter 1755 skulle stiftets alla skolor och pedagogier samt kontraktsprostsexpeditionen ha kompletta samlingar av cirkulären. Kyrkoherdarna ansvarade för att kaplaner och adjunkter också fick tillgång till cirkulären.
Av
domkapitel förd bok över alla de
mål rörande
tjänstefel och
brott som domkapitlet hade behandlat under ett visst år. Domboken sändes inom april månad årligen till hovrätten för granskning.
Tjänsteman vid
domkapitel som efter 1812 huvudsakligen ansvarade för ämbetsfullmakter och konsitutorialer samt de kansliavgifter som inflöt till domkapitlets kassa.
Ordförande i domkapitel, biskopen. I
Gamla Finland ordförande i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det
stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade
rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella
pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra
protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet,
expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Av
notarie vid
domkapitel avlagd
ämbetsed inför
biskop och övriga ledamöter, stadgad 1687 och 1869. Eden följde ett särskilt formulär, som gällde under perioden 1773–1809 och från 1817. Efter 1869 kallas eden stiftsnotarieed.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om
rättegång i
domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Tjänsteman med
lön på stat vid domkapitel. Tjänsten inrättades redan under svenska tiden. Konsistorievicenotarien förde
protokoll vid examenstillfällen och när kriminalmål behandlades. Han skrev också domsutslag, expeditioner samt skötte brevväxlingen med hovrätterna, landshövdingarna (guvernörerna), magistraterna, prästkorporationer och tjänstemän inom stiftet.
Kyrklig
administrativ myndighet och
domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för
kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt
konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i
Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta
konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds
provins och
konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som
ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas
domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Utskriva manskap till krigstjänst. Uttrycket infördes först i Frankrike 1798 då alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst.
Lag som föreskriver kriterier för
utskrivning eller värvning till krigstjänst.
Underbefäl vid artilleriet, som motsvarade
korpral vid övriga truppslag. Benämningen förekom i Sverige redan på 1500-talet. Tjänstebeteckningen förekom även i örlogsflottan där konstapeln ansvarade dels för provianten, dels för artilleri- och mindetaljer.
Innehavare av den lägsta befälgraden i handelsflottan. Konstapeln var andre
styrman på ett större segelfartyg. Han förvaltade och utdelade fartygets proviant.
Förening som grundades 1874 och som hade i uppgift att främja Finlands konstindustri och konsthantverk samt att upprätthålla Centralskolan för konstflit, vilket den gjorde fram till 1965 då läroanstalten övergick i statens ägo. Föreningen hette Föreningen för konstfliten i Finland fram till 1893, därefter Konstflitföreningen i Finland.
Handling varigenom en person tillsätts att förvalta ett
ämbete eller en tjänst, utan att erhålla fullmakt.
Konstitutorial gällde vanligen tillsättningen av lägre tjänstemän, som utsetts utan valrumsförfarande och som kunde avsättas utan domstolsbeslut. Under autonoma tiden tilldelades inte alla lägre tjänstemän
konstitutorial utan endast ett
utdrag ur protokollet som fastställde utnämningen.
Skriftligt bemyndigande eller
fullmakt att utdela ordenstecken eller medaljer.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets
medborgare och verkar som
offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som
rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande
skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul,
konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
Bestämmelser som reglerar verksamheten och organisationen vid beskickningar och konsulat.
Ursprungligen genom sed eller hävd, senare genom statsfördrag (
kapitulation) mellan Sverige och Turkiet med underlydande länder 1737–1923, beroende
domsrätt över det ena landets undersåtar i land med främmande statsreligion. Konsularjurisdiktionen verkställdes vanligen genom konsuln. Den förekommer sedermera endast i stater med oklar statsställning och torde inte gälla Finland. Den var en förmån som kristna länder tidigt förvärvade i till exempel Turkiet, Persien, Siam, Japan och Kina. Typisk för alla viktigare följande kapitulationer blev överenskommelsen 1535 mellan Turkiet och Frankrike. Sverige ingick kapitulationer med Turkiet och dess lydländer 1737.
Särskilda överenskommelser som ingås mellan två stater och som reglerar bestämmelserna i fråga om
immunitet eller privilegier för konsulat, konsulatsmedlemmar eller deras familjer eller konsulära kurirer.
En stats
representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en
konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets
medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en
beskickning i landets huvudstad, och ett antal
konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom
notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga
protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Lägre konsulattjänsteman. Fanns vid konsultat fr.o.m. senare delen av 1700-talet.
Rådgivare och undervisare i skötsel av boskap. Anställda konsulenter och instruktörer i kreatursskötsel fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Rådgivare och undervisare i tillverkning av ost. Konsulenter i ostberedning fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan
hamn där en
konsul från det egna landet var anställd.
Skeppsdokument som ett handelsfartyg som fraktade kolonialvaror efter 1812 måste förete tullkammaren innan det anlöpte finsk hamn. Av konsulspasset skulle det framgå vem som tillverkat och vem som ägde lasten och att varorna inte var ”fientliga” produkter. Konsulspasset skulle utfärdas av den ryska konsuln på lastningsorten. Om det inte fanns någon rysk
konsul skulle konsulspasset ersättas med ett
intyg av magistraten på lastningsorten.
Benämning på
hemsändning av person på statens (konsulatets)bekostnad från en utrikes ort till hemorten. Kostnaden återkrävdes i regel av den berörda personen.
Den gren av
utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt
vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (
tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4)
Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
En av de högsta sjöofficersgraderna efter
amiral och viceamiral. Under perioden 1630–1771 användes den holländska benämningen schoutbijnacht. Den motsvarande graden vid armén var generalmajor. I Ryssland tillhörde
konteramiral den fjärde rangklassen inom flottan i den militära rangtabellen.
Den andel av manskapet (stundom även av vapen, penningar eller materiel), som en del av en lönestat eller en medlem av ett förbund ska lämna till den gemensamma hären. Ordet används också för att beteckna den mängd manskap (årskontingent), som vid ett visst tillfälle skall
inställa sig till tjänstgöring.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital,
lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje
församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje
pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande
bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala
ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en
överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Tjänstebeteckning för lägre
tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala
verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Tjänsteman inom finansförvaltningen vid provinskanslierna i Viborgs
guvernement 1744–1783.
Kontorsskrivare förekom också i förvaltningen i Finland under autonoma tiden.
Anteckning eller
anmärkning (i bok,
protokoll eller räkenskaper) som annullerar eller kompletterar en tidigare anteckning, till exempel av
magasinförvaltare gjord anteckning över bondes uttag av
överloppsspannmål ur kronomagasinet i vilket han själv enligt annotationsboken varit med om att deponera spannmål.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde som fungerade som
förman för ett
kontrakt (
prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets
pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Svenskspråkig
titel på den
präst som i de ortodoxa prosterierna i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem från mitten av 1880-talet till år 1918. Benämningen är därefter distriktsinspektor.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en
expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Undertecknande av något i
förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en
kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet.
Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i
Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för
statsrådet och ministerierna. Varje
expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande
föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar
ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Befrielse från att betala skatter och avgifter.
Skriftligt bevis på att arbetsgivaren hade erlagt tjänstefolkets personliga skatter och andra avgifter till kronan, vilka han sedan drog av från lönen.
Vid
landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Benämning på
kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Stämpel som visade kvaliteten på guld, silver och tennarbeten. Allt arbete, med undantag av gulddragararbete, bladguld och bladsilver, skulle kontrolleras och förses med kronans stämpel (tre kronor), såvida pjäsen var så stor, att stämpeln rymdes på den och arbetet vid undersökning visade sig ha den den halt som de påslagna haltstämplarna angav, eller den lägsta halten som dylikt arbete fick ha. För guld- eller silverhalten i de små arbeten (ringar och infattningar m.m.), på vilka stämpel inte kunde anbringas, ansvarade likafullt tillverkaren. Innan
kontrollstämpling kunde göras skulle arbetet förses med stadens och mästarens märke, i vissa fall haltstämpel samt årsbokstavsstämpel. I mitten av 1700-talet hade nästan varje
stad sin särskilda årsbokstav. År 1758 bestämdes att från och med den 1 januari 1759 skulle samma
årsbokstav användas i hela riket. När alfabetet (J ej medräknat) var genomgånget till och med Z (24:e bokstaven), började man på nytt, och en siffra, som betecknade serien, vidfogades. På ett guld- eller silverarbete, som är från tiden efter 1758, betyder således A 1759, Z 1782, A2 1783, A6 1879 och så vidare. För kontrollstämplingen erlades en
avgift till kronan. Uppbörden och redovisningen ålåg Kontrollverket.
Centralt
ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet ledande tulltjänsteman som fungerade vid
tullkammare vid sidan om chefen för tullplatsen med uppgift att utöva kontroll över tullanstaltens verksamhet; i Ryssland från och med 1724 hög tulltjänsteman (rangklass 6–8) vid de lokala tullanstalterna med uppgift att övervaka att verksamheten ägde rum enligt lagar och instruktioner. I
Gamla Finland fanns kontollörer vid tullkamrarna.
Från 1800-talet vanlig beteckning på
tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig
tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Förfarande då det gäller att döma en person som är frånvarande under rättegången, i motsats till den allmänna principen att ingen får dömas ohörd. I specialfall kan till exempel en
tjänsteman som, trots stämning, uteblir från domstolen dömas ohörd.
Titel för
regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var
konung en
titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Land vars
regent bär konungatitel.
Benämning (epitet, titel) på
ämbetsman som innehade näst högsta ämbetsrangen (från
generallöjtnant till general). Till dessa ämbetsmän hörde till exempel överståthållarna, justitieråden och justitiekanslern. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt
ämbete ägde
rang från
överstelöjtnant till generalmajor, det vill säga hörde till de högre rangklasserna i den svenska
rangordning som infördes i slutet av 1600-talet. Till dessa hörde till exempel landshövdingar, generaldirektörer, ackrediterade sändebud, kommendörerna av riddarordnarna och ledamöter av Svenska Akademien. Efter 1720 bar också ärkebiskopen, biskopar och överhovpredikanten värdigheten troman.
Benämning på konungens (regentens)
domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om
dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Sammanträde (i elevorganisation, munk- och nunnekloster eller under prästmöte).
Ett år 1726 utfärdat förbud mot enskilda (pietistiska) sammankomster och andaktsövningar utanför statskyrkan. Endast husandakter var tillåtna. Förbudet upphävdes 1869.
Under 1600–1800-talen
församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Den
anordning varigenom handels- eller transportfartyg ställs under ledning och uppsikt av örlogsfartyg. Konvojinrättningen inrättades i Sverige av Axel Oxenstierna 1653. Eftersom den svenska sjöfarten hotades av krig mellan Holland och England bestämdes att handelsfartygen skulle segla tillsammans med örlogsfartyg, vilkas
befälhavare skulle avvisa de visiteringar som de krigförande kaparna begärde. Plakatet kom inte att tillämpas eftersom freden 1654 gjorde slut på konflikten.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en
tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa
ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som
extraordinarie vid ministerierna.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett
kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen
fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde
kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Lägsta eller lägre underbefälsgrad vid den svenska krigsmakten från och med 1600-talet; finsk värnpliktsgrad över
soldat och under undersergeant.
I författningarna från och med 1839, kvinns- och mansperson som på grund av lösdriveri, vanart eller ”försvarslöshet” var intagen på arbets- och korrektionsinrättning.
Med skattemedel underhållen
arbetsanstalt eller
spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr,
böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en
korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Läroanstalt eller ambulerande skola med
undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
En statschefs skriftliga
fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Förled, som syftade på de administrativa kretsarna. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet var det allmänt att i sammansatta svenskspråkiga ord använda den tyska formen ”Kreis-”.
Organisation grundad 1854 i Ryssland av storfurstinnan Helena Pavlovna. Organisationens medlemmar tjänstgjorde som sjukskötare inom vården av ryska soldater under Krimkriget. År 1855 hade organisationen ett fältsjukhus i Sevastopol. År 1855 skickades representanter för organisationen till Finland för att värva sjukvårdare bland kvinnorna i landet. Organisationens vidare verksamhet i Finland är inte känd.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
I Ryssland från och med 1775
lantmätare med en
krets som verksamhetsområde. Kretslantmätarna (rangklass 8) var underställda guvernementslantmätaren i guvernementet. I
Gamla Finland fanns
kretslantmätare från och med 1784.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på
kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I
Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med senare hälften av 1700-talet
postkontor i en kretsstad. Kretspostkontoren lydde under guvernementspostkontoret i guvernementet. Från och med 1799 kallades postanstalterna i kretsstäderna postexpeditioner.
Kretspostkontor fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på
postmästare som förestod
kretspostkontor (på 1720-talet jämställd med underofficer, i början av 1800-talet i
rangklass 8–10 [7–12]). Föreståndaren för ett kretspostkontor som omvandlades till postexpeditioner blev expeditör. I
vad mån postmästarna i kretsstäderna i
Gamla Finland betecknades som
kretspostmästare har inte klarlagts.
Chef (rangklass 9) för en kretsräntkammare.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande
elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I
Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på
lärare vid de då introducerade kretsskolorna (rangklass 12). Kretsskollärartjänster fanns även vid kretskolorna i Gamla Finland.
I Ryssland från och med medeltiden den
stad i en
krets (uezd) där förvaltningsmyndigheterna och domstolarna i kretsen var verksamma. Från och med 1775 bildade kretsstäderna en
officiell kategori städer i riket. I
Gamla Finland gällde kategoriseringen av städerna i guvernements- och kretsstäder från och med 1784.
Högre läroanstalt för utbildning av
officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet
Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg.
Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en
kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Rättsliga stadgar eller regler som reglerade ordning, tukt och
subordination och deras avstraffande inom krigsmakten från och med 1545. Krigsartiklarna kompletterades ofta med bestämmelser i landslagen. De första heltäckande krigsartiklarna gavs 1621 och var med flera senare ändringar i kraft till 1877 när de ersattes med militärens strafflag.
Benämning på
ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som
allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre
tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt
ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var
krigsfiskal en benämning på allmän
åklagare vid
Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors
hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
Benämning på en
soldat som tillfångatagits under krigshandling och vanligen internerats i fångläger. Kravet för att kategoriseras som
krigsfånge är att soldaten har deltagit i striderna som en del av en
militär organisation samt burit vapen och uniform. Regleringen av hur krigsfångar ska behandlas är fastställd i den internationella lagen från 1929, även kallad Tredje Genèvekonventionen. Under medeltiden skilde man inte mellan kombattanter och civila. Under hednisk och tidig medeltid betraktades vanliga krigsfångar som segrarens egendom och de kunde säljas som trälar. Det ansågs dock som god ton att släppa högvälborna fångar fria. Principen om krigsfångar som egendom levde kvar när det blev vanligt att kräva
lösen för fångarna. Under svenska tiden förekom särskilt många krigsfångar under stora nordiska kriget. Under självständighetstiden förekom krigsfångar under inbördeskriget 1918 samt under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget.
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och
krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
Benämning på en av de äldsta hederstitlarna i Finland, fastställdes under autonoma tiden av Nikolaj II 1897.
Titel för vissa tjänstemän inom den militära förvaltningen.
Självständigt
ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en
krigskommissarie som ordförande.
Krigskommissariatet indrogs i samband med att den
finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Benämning på det finska
krigskommissariatet 1819–1831. Krikskommissariatet förestods år 1822 av en
intendent med biträde av en kamrerare, en
kassör och en kammarskrivare.
Kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet.
Beteckning på de lagar och regler som gällde för
militär personal i såväl krig som fred. Krigslagarna hade sitt ursprung i de medeltida borg- och gårdsrätterna för stormännens väpnade styrkor samt i 1500-talets hovordningar. Det första heltäckande svenska regelverket för krigsmakten infördes i och med Gustav II Adolfs
krigsartiklar från 1621.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Benämning på en för varje
härad regementsvis upprättad
jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare
krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Från 1689 namnet på den
fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick
Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av
rusthållare och för
pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev
regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med
Allmänna militiekassan och
Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Avgift som från vissa socknar efter 1689 skulle erläggas till Vadstena krigsmanshus. Den var då var 40:de
tunna av det
kronotionde som levererades till kyrkohärbärgena. När insättningen till kyrkohärbärgena upphörde omvandlades avgiften till ett fixerat belopp, som pålades vissa hemman. Från 1810 skulle avgiften erläggas till Krigsmanshuskassan.
Postkontor som 1808–1809 befordrade krigsposten, övervakade postväsendet och behandlade
mål som gällde posträttens högsta instans. Kontoret förestods av en kanslichef. Efter krigsslutet överfördes postövervakningen på landshövdingarna.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens
förslag och skulle från 1749 ha avlagt
prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också
pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en
auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första
officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Det tillstånd i vilket en
stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i
krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Under svenska tiden
titel för särskild
bisittare i rådstugurätt, med uppgift att föra
protokoll över behandlingen av brottmål; från autonoma tiden allmän beteckning för
assessor vid en hovrätts kriminalexpedition, i motsats till vid civilexpeditionen.
Den ena av en hovrätts två avdelningar under autonoma tiden vilken fram till 1911 beredde, föredrog och expedierade alla
brottmål som behandlades av hovrättsdomarna. Expeditionen verkade under en advokatfiskal, med biträde av en viceadvokatfiskal. Den kallades också kriminalfördelning, i motsats till civilexpedition, civilfördelning. ”Kriminalexpedition” ersattes från självständigheten av benämningen sektion, dock utan att man specifikt skiljde mellan civil- och kriminalsektion.
Sedan 1903 polistjänsteman vid polisavdelning för brottsutredning under statspolisen, senare kriminalpolisen. Kriminalkommissarierna utnämndes av guvernören, på polismästarens framställning.
Vid
hovrätt fört
diarium över suppliker rörande
brottmål som skulle behandlas av kriminalexpeditionen. Motsats: civilsupplikdiarium.
Särskilt
förhör i kristendomskunskap, anställt av
ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med
vittne som skulle avlägga
vittnesed vid
domstol och med en för
brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (
aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
En
äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Kameral benämning på något som omedelbart var
kronan förbehållet (till exempel kronosäterier, kungs- och kungsladugårdar).
Havsfiske eller fiske i strömmar, åar och insjöar som sedan urminnes tid hade tillhört kronan. Där fick man fiska endast på landshövdingens tillstånd och mot
avgift till kronan.
Benämning som användes om vissa fiskelägen i insjöar, som av ålder tillhört
kronan och som varit särskilt skattlagda eller utarrenderade, om lax- och sikfisket i vissa större älvar, samt om fisket på bestämda ställen i Östersjön. År 1720 fastslogs att dessa fisken skulle förbli kronans egendom även om de var belägna vid en annan markägares strand.
De avgifter och räntor dels i penningar, dels i persedlar som
kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar till
bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov.
Kronans inkomster kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner),
regalier och allmänna skatter.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde
kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till
husbehov av befolkningen i det berörda området.
I Sverige från och med förra hälften av 1700-talet kollektiv benämning på tjänstemän och anställda vid den regionala inrikesförvaltningen, det vill säga landsstaten. Denna benämning användes även för tjänstemännen vid den regionala förvaltningen i Gamla Finland.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Innehavare av
åborätt till ett
kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars
rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Statligt
sjukhus för leprapatienter som grundades 1631. År 1687 började inrättningen också ta emot mentalsjuka patienter. Inrättningen hade ett årligt statsanslag. Ursprungligen fick den frivilliga bidrag av allmogen i form av spannmål, räntor eller penningar, efter 1680 enligt
lag i penningar. Ledningen sköttes av hospitalsdirektionen som biträddes av en hospitalssyssloman. Medlemmar i direktionen var landshövdingen i Vasa samt biskopen i Åbo. Verksamheten upphörde 1841.
Årlig
avgift för fiskare som av landshövdingen i Vasa
län hade fått
rätt att fiska i yttre skärgården. Avgiften fanns upptagen 1804 och baserade sig på fiskeristadgan 1766. Avgiftens laglighet var dock tveksam eftersom samma fiskeristadga fastslog att fiskeriet i yttre skärgården skulle vara fritt från avgifter.
Område där fiskerättigheterna tillhörde kronan.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta
tjänsteman med uppgift att inom ett
fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans
gods och
hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med
skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan.
Byggnad som tillhörde kronan. Kronohusen kunde också innehas av privatpersoner på
arrende eller som tjänsteförmån.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en
överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare
fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt
straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre
brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark.
Kronojord var också en skatteteknisk term för
jordnatur som avsåg ett
kronohemman som brukades mot ett
arrende till staten.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala
kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Lots anställd av staten och under svenska tiden vanligen innehavare av ett kronolotshemman. År 1674 fastslogs att endast flottans styrmannakår och vissa skärgårdslotsar med
fullmakt hade
rätt att lotsa. De kronolotsar som inte idkade hemmansbruk var efter 1783 befriade från mantalspenningarna.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Sedan 1700-talet
officiell benämning på länsmannen. Kronolänsmannen var en
tjänsteman i häradet, senare länsmansdistriktet, underställd länsstyrelsen och med kronofogden eller häradsfogden som närmaste överordnad. Han verkade som
polismyndighet och häradets allmänna
åklagare samt som biträde åt kronofogden vid utmätningar. Kronolänsmannen hade uppsikt över kronoskjutsen, inkvartering, vägar m.m. Kronolänsmännen ersattes med länsmän under autonoma tiden, i Sverige 1917 med landsfiskaler.
Större förrådshus i vilket
kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades.
Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en
stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Under storskiftet om nya
hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i
Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels
län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter
hemmantal i delar av
Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens
län efter
skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets
förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Skogsområde ägt och direkt disponerat av kronan; under svenska tiden djurgård eller jaktområde där all jakt var förbehållen konungen, från 1850-talet och särskilt i
Gamla Finland skogsområde som vid storskiftet avskiljdes till kronan. Kronoparken fick inte som andra kronoskogar användas till att anlägga nybyggen. Kronoparker uppstod först i Evois, Impilahti och Suistamo. År 1859 fanns det redan 25 stycken.
Kronans
post och allmänna statsposten (från och till ämbetsverk, ämbets- och tjänstemän). Den sköttes av
posthemman som mot vissa friheter eller förmåner åtagit sig att transportera (till fots eller med häst) posten till följande posthemman. Kronoposten övervakades av landshövdingen och postdirektören, som tillsatte och avskedade postförare.
Allmogens obetalda kronoskatter vid den
ordinarie uppbördstidens slut.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
Vid storskiftet och huvudsakligen i norra Finland uppkommen skog som ägdes av staten och sköttes som
kronopark eller uppläts för nybygge. Beteckningen blev tillsammans med ”allmän skog” vanlig 1887 och användes fram till 1940, då den ersattes med beteckningen statens skog.
Korrektionsinrättning för kvinnor från östra Finland. Inrättningen förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen eller borgmästaren. Han biträddes av spinnhusinspektorn samt representanter från justitie-, medicinal- och landsstaten. Inrättningen omorganiserades 1882 då de kvinnliga fångarna flyttades till Arbets- och korrektionsinrättningen i Tavastehus.
Korrektionsinrättning för kvinnor från västra Finland. Inrättningen förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av representanter från staden samt justitie-, medicinal- och landsstaten.
I Ryssland från 1797 funktionär vid apanageprikaserna och medlem i prikasens styrelse, med uppgift att uppbära skatter och andra pålagor av apanagebönderna samt att ansvara för den egendom som tillhörde apanageförvaltningen. Kronostarosten valdes bland apanagebönderna i prikasen. I
Gamla Finland fanns en
kronostarost under den tid som en
apanageprikas existerade där.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till
kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller
rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs
län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av
forlön där sådan krävdes.
Transport för kronans räkning, utfördes av hemmansägare. Skjutsningen hörde till de allmänna utskylderna.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Den mark som enligt bestämmelserna om
storskifte förbehölls kronan. Den bestod till stor del av skog. Kostnaden för utbrytning och
avvittring av
överloppsjord tillkom kronan. I det fall att skogsägorna blev omfattande kunde överloppsjorden tills vidare bli omätt.
Universitet som grundades i
Åbo 1640 och flyttade till Helsingfors 1828. Åbo
gymnasium omvandlades och upphöjdes till
universitet med
rätt att utdela akademiska grader. I Åbo skulle gälla samma privilegier som i Uppsala. Universitetets konstitutioner reviderades 1660, men de stadfästes inte. Åren 1713–1722 var universitetet evakuerat och försökte verka i Stockholm.
Centralt
ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret.
Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av
justerare i länen.
Gård av
privilegierad natur som tillhörde
kronan och som brukades av kronan. Från 1600-talet förvaltades kungsgårdarna vanligen genom
arrende eller var indelade till boställen.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av
privilegierad natur som tillhörde
kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom
arrende eller som indelade till boställen.
Systemet att mot
avgift erhålla rätten att bruka en kungsgård. Samtliga perpetuella arrenden upphävdes 1766 då längden på arrendet fixerades till högst 15 år. Då förbjöds också
skatteköp av kungsgårdar. År 1799 fixerades arrendetiden till 30 år. Arrendet för åkerarealen bestämdes till en viss mängd spannmål. Andra förmåner auktionerades. Till arrendatorns skyldigheter hörde underhållet av byggnader och skogen. Efter 1793 skulle en ekonomisk
besiktning utföras första gången efter fem år och därefter efter tio år. Ett år före arrendetidens utgång anställdes
auktion för arrendet av
Kammarkollegium (senare
Finansexpeditionen i Kejserliga Senaten) och på landskansliet. Auktionen kungjordes minst före månader före den hölls och tre gånger i ”Allmänna Tidningen” och från predikstolarna i det
län där kungsgården var belägen samt i de angränsande länen. Den högstbjudande skulle efter auktionen ställa
borgen för ett års arrende. Vid tillträdet lämnades
borgen för kungsgårdens lagliga
hävd och fullgörande av arrendevillkoren under tio år, varefter
laga syn skulle förrättas och en ny borgen fastställas.
Benämning på de
hemman som låg runt de tre kungsgårdarna på Åland och som kunde avkrävas extra hjälpdagsverken på kungsgårdarna utöver de vanliga jordeboksdagsverkena. Antalet extra dagsverken skulle motsvara den
byggningshjälp som arrendatorerna erlade till
kronan i stället för sagda hemman. Rättigheten infördes 1784. År 1799 bestämdes att dagsverken, som utgjorde en särskild kronans hemmansränta, inte skulle få innefattas i kungsgårdsarrenden.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en
kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i
Åbo län, en i
Kuopio län och två i Viborgs län. S.k.
behållen kungsladugård var en
kungsladugård eller
kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av
kronan utan att bli utarrenderad.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel
farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna.
Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Län som grundades i samband med länsreformen 1831 och ersatte det tidigare Savolax och Karelens län. Länet bestod i stort sett av norra Savolax. Efter 1831 bibehölls gränserna ända till 1940 och 1944 då hela Pälkjärvi
socken samt delar av några andra socknar avträddes till Sovjetunionen. Länets residensstad var Kuopio.
Länssjukhus i Kuopio som öppnades 1794. Sjukhuset utvecklades från det tillfälliga
kurhus som landshövdingen inrättat 1791.
Serafimerordensgillet godkände det tillfälliga sjukhuset 1794 och en
tomt inköptes 1796. År 1822 uppfördes ett nytt
sjukhus som också innefattade kurhuset för vård av veneriskt sjuka. Sjukhuset bytte namn till
Lasarett och kurhuset i Kuopio. Efter 1850 återfick lasarettet sitt gamla namn och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Statligt
sjukhus i Kuopio som verkade 1796–1959, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Sjukhusets tjänstemän bestod 1877 av en
lasarettsläkare som också var
slottsläkare och en syssloman. År 1896 inleddes en sex månader lång utbildning av sjuksköterskor vid länssjukhuset. Kurserna blev regelbundna 1898–1899. År 1919 utökades antalet kurser.
Biskopsstift inom
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Kuopio som residensstad. Det grundades 1939. Uleåborgs
stift grundades också ursprungligen som
Kuopio stift 1851. Biskopssätet var då också beläget i Kuopio. Stiftet med biskopsresidenset flyttades dock till Uleåborg 1900, fastän namnet ”Kuopio stift” bibehölls. År 1923 blev namnet på det dåvarande Kuopio stift formellt Uleåborgs stift.
Benämning på
borgare eller handelsman i östfinska städer, med rötter i Viborgska guvernementet.
Kupetsi idkade vanligen trävaruhandel eller sågverksamhet.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en
predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet:
ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
I Ryssland från och med 1803 högste styresman (rangklass 4) för undervisningsförvaltningen i ett
lärodistrikt omfattande ett
universitet och lägre läroanstalter. Skolväsendet i
Gamla Finland lydde under kuratorn i Dorpats lärodistrikt.
Person som blivit utnämnd av en
myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare.
Kurator förekom som
tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid
Alexanders-universitetet och
lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
Person som av
myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra
ombud behövde en
kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En
kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i
äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Institution för vård av veneriska sjukdomar. Försök att grunda
kurhus i Finland gjordes redan 1755. Det första var verksamt i Helsingfors 1785–1831. Kurhus skulle finnas från början av 1800-talet vid varje länslasarett. Det första inrättades i Heinola 1810, det sista i Kuopio 1822. De bytte 1822 namn till
lasarett och kurhus.
Den ersättning som förmögna patienter erlade för mat i de finska kurhusen under 1800-talet. I Sverige var kurhusavgiften en personlig
avgift som uppbars av varje mantalsskriven person 1818–1873.
Sjukhus för vård av huvudsakligen veneriska sjukdomar och andra farsoter i och omkring Helsingfors stad. Kurhuset förestods av en direktion. Som
ordförande verkade en representant för staden. Han biträddes av ledamöter som representerade länet, församlingen och
medicinalstaten och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Kurhuset slogs 1831 ihop med Nylands
länslasarett och Kliniska insitutet. Det nya sjukhuset inledde verksamheten 1838 och bytte 1848 namn till Gamla Kliniken.
Medicinskt utbildad person som erbjöd tjänster också som läkare vid en kuranstalt. Han hade under 1800-talet vanligen
ordinarie tjänst inom
medicinalstaten (till exempel som lasarett-, provinsial-, regements-, stads- eller slottsläkare).
Fördelningen av kostnaderna för ett kurhus. Läkarvård, medicin, bostad och annan vård bekostades av staten. Fattiga patienters matkostnader bestreds av deras församlingar. År 1811 ändrades bestämmelserna. Hemförsamlingens
präst och
länsman skulle då skriftligt intyga att en viss patient var medellös, och dennes underhåll bekostades då av staten. Förmögna patienter skulle själva stå för sina matkostnader.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare.
Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och
byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den
post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en
tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar
kvalifikation till skärpande av
straff eller till försvårande omständighet.
Avgift som skulle erläggas för
rätt att på sitt
hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på
frälsejord och
stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild
kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal
husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade
beslut om tullkvarnen.
Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Om lön,
arvode eller bidrag med fyra betalningsterminer om året.
Med fyra betalningsterminer per år, kvartalsvis, särskilt om
betalningstermin för tjänstemannalöner.
Polisbefäl i Viborg 1797–1811 med uppgifter motsvarande kvartersuppsyningsmännens, vilkas tjänster i staden indrogs förstnämnda år.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var
kvarter (
kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal
kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett
kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i
Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
Under svenska tiden från 1600-talet och i
Gamla Finland benämning på klagoskrift, missnöjesskrift över fälld dom. Termen användes också om själva sättet att anföra klagomål till en högre domstol.
Kverell riktades i civila tvister till lagmansting, i
brottmål till hovrätten. I städerna riktades klagomål över kämnärsrättens
beslut till rådstugurätten.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Statistisk tabell för femårsperiod.
Tjänsteman vid
yrkesinspektionen som ansvarade för
inspektion av och rådgivning på kvinnliga arbetsplatser som omfattades av lagstiftningen om arbetarskydd. De första tjänsterna inrättades under autonoma tiden 1903. Från 1918 övervakades de kvinnliga yrkesinspektörerna av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör. Kompetenskraven för kvinnliga yrkesinspektörer var 1927 teknisk
examen på institutsnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar,måttenhet inom huvudvikten viktualie vikt som fastslogs 1739. 4 quintin motsvarade ett lod, en quintin 69 ½ äss.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast
formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas
vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle
stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan
arvode skulle
anteckna skattefordringen i bondens
kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Om handling eller
dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I
äldre tider kallades ett sådant
kvitto ”rekognition”.
Län grundat 1775. Residensstad var Heinola 1775–1831 då länet ombildades till S:t Mickels län. Det leddes av en
landshövding biträdd av en länsstyrelse. Ursprungligen var det ett fogdedöme för landshövdingen i Viborgs
län till 1642. Det bestod 1578–1634 av tre förvaltningsocknar (Vederlax, Veckelax, Pyttis) och en fjärde del av Elimä. Under perioden 1721–1775 kallades länet Kymmenegårds och Savolax län.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
Förteckning förd i en luthersk
församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans
huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd,
brottmålslängd och bänklängd).
Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i
Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd,
bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också
uppbördsbok och brevbok. I 1869 års
kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En
kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Vanligen järnbeslagen och med lås försedd kista, i vilken man förvarade kyrkans kassa, inventarieförteckningar, räkenskaper, prästkläder, värdefulla kyrkokärl och annat lösöre. Nyckel till kyrkkistan hade kyrkoherden, kyrkvärden och en av sexmännen. Kyrkkistor förekom i praktiken redan på 1500-talet.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Av kyrkostämman fastställd
avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat
mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier,
rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Kassa med vilken en
församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller
kollekt till förmån för kyrkans reparation eller
nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens
kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens
jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
I kanslispråk: kyrkbygge med de allmänna avgifter och kostnader som därtill hörde. Enligt kyrkolagen 1686: byggnad som uppförts och används som kyrka.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Benämning från år 1906 till år 1918 på
sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox
församling för behandling av och beslutsfattande i ärenden rörande församlingens angelägenheter, bl.a. dess egendom. Tidigare benämning var allmän kyrkostämma. Namnet på kyrkoförsamlingssammanträdet ändrades 1918 till församlingsstämma.
Efter reformationen den
avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det
ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på
pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig
församling eller för ett
pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor.
Kyrkoherde i en
domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte,
ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes
pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en
församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård,
kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga
hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
I kanslispråk under 1700–1800-talen: kyrkoherdebefattning.
Boställe för
kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Svenskspråkig benämning på den
präst som från år 1891 till år 1918 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa församlingarna. Även benämningarna föreståndare och
församlingsföreståndare användes under denna period. Benämningen
kyrkoherde ersattes under självständighetstiden år 1918 av föreståndare som den officiella benämningen på den ledande prästen i församlingarna.
Kyrkans
rätt att bestämma om sin yttre rättsliga ordning inom sitt territorium och denna ordnings förhållande till staten och statsmakten. Den evangelisk-lutherska kyrkan fick genom kyrkolagen 1869 partiell
kyrkohöghet i och med rätten att föreslå
lagrum till eller ändringar av kyrkolagen, vilka fastställs av riksdagen.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation,
förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i
Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964.
Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Systematisk samling av de lagar och förordningar som reglerade kyrkans rättsförhållanden, under 1700-talet också om den praktiska tillämpningen av kyrkans lagar och förordningar vid kyrkomöte,
domkapitel och andra av kyrkans beslutsfattande organ.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad
kommitté för att se över och modernisera kyrkolagen från 1686. Som
ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén färdigställde ett utkast till ny
kyrkolag 1826 men upphörde med sin verksamhet 1829 på grund av inre stridigheter. Den upplöstes 1832 i och med ordförandens död. Den nya kyrkolagen gavs först 1869.
Rättegångsmål rörande kyrkan eller ett kyrkligt ärende.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil,
konsilium och synoder. Ett
kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som
rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning,
förvaltning och ekonomi.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets
beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Kassa för
bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och
arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
De präst- och
lekmannaombud som utgör kyrkomötet, förutom biskoparna, ärkebiskopen, efter 1941 också fältbiskopen. Enligt kyrkolagen 1869 valdes stiftsvis trettio
ordinarie präster: femton från Åbo, nio från Borgå och sex från Kuopio stift. Därutöver valdes en lekman från varje prosteri, en
ledamot från senaten och en ledamot från varje
hovrätt samt en
professor från Teologiska och en från Juridiska fakulteten vid Kejserliga Alexanders-universitetet.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till
kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av
biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Granskning av en kyrkas
inventarier och räkenskaper eller undersökning av förbrytelse mot kyrkliga stadgar. Den normala granskningen skulle utföras i maj varje år.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om
kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i
Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en
titel för medlem av kyrkorådet.
Benämning till år 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för den allmänna kyrkostämman, senare för kyrkoförsamlingssammanträdet, och att verkställa dessa organs beslut. Benämningen ändrades 1918 till församlingsstämma.
Protokoll fört av kyrkoherden eller annan
präst under kyrkorådets sammanträde. Det innehöll de ärenden som kyrkorådet skulle behandla: ekonomi, rannsakningar,
utslag fällda i
mål rörande diverse
brott mot kyrkfred och sabbat (fylleri, buller, krögande, mångleri m.m.), vanvård av barn, bristande respekt mot make, maka eller tjänstefolk, frikyrkliga sammankomster och dylikt.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga
dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven
rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny
kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års
lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts
kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller
ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Funktionär eller befattningshavare i vissa pastorat, omnämnda under 1600-talet och på 1800-talet. Kyrkoskrivaren biträdde prästen vid skrivgöromålen och förde kyrkans räkenskaper. Troligen förekom inte
kyrkoskrivare i Finland under svenska tiden. Däremot omnämns en församlingsskrivare i Pidisjärvi år 1867.
Församlingens högsta beslutande organ med
ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd,
kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade
rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock.
Kyrkofullmäktige och
församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Under autonoma tiden en bland lekmännen i församlingen utsedd förtroendeman som ansvarade för skötseln av församlingens ekonomi.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst,
kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter,
exkommunikation eller
skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av
kyrkofullmäktige och representanter till
kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Av luthersk
församlingspräst förd
förteckning över dem som varit föremål för kyrkotukt. Kyrkotuktslängden innehöll uppgifter om brottet eller förseelsen och åtgärden som hade vidtagits, samt dagen då bestraffningen skett. Den var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i
Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Kyrkans kalenderår. Den evangelisk-lutherska kyrkans
kyrkoår börjar första advent och avslutas med domsöndagen.
Trolig benämning på de förtroendemän i en
kyrksocken som med polisiära metoder övervakade kyrkotukten. Termen förekom i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden.
Rote bildad för kyrkliga ändamål, särskilt för läsförhör,
undervisning och fattigvård.
Korsångare, solosångare eller försångare för växel- och psalmsången i en kyrka; kantor. Kyrksångaren kallades också
notarie under 1500-talet.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en
ordinarie kyrkobetjänt som hade
tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en
kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i
Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av
kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan förtroendeman som utsågs bland lekmän för att sköta församlingens ekonomi. Kyrkvärdar fanns även i de ortodoxa församlingarna i
Gamla Finland och under autonomin.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads
rättsskipning och förvaltning. De var bl.a.
ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Ordförande för
kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i
Gamla Finland i samma betydelse.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619
allmän domstol i första
instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt.
Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade
tvistemål och de flesta brottmål, med självständig
domsrätt dock endast över smärre
brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens
domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i
Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Part som har anhängiggjort ett
tvistemål i
allmän domstol i första
instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde
talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Anspråk eller anklagelse som under lagliga former framställdes mot annan person inför domstol.
Käromål var en kärandeparts krav,
yrkande eller talan.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen
förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
Den högsta beslutanderätten i en köping.
Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
L
Vid Alexandersuniversitetet.
Generell
rättsnorm (
författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om
förordning given av
statsrådet och presidenten.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp,
byte eller gåva, samt viss tids
hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga
fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga
förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och
handlande hade
laga försvar om de kunde bevisa att de hade
rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster,
borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets
styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län,
härad och socknar,
byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den
lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara
laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan
storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering,
skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Syneförrättning som lagligen måste hållas eller
syneförrättning som förrättades på lagligt sätt, särskilt
syn av boställen och arrenden eller
syn som förrättades på domstolsbeslut för att en tidigare syneförrättning hade bestridits, på landsbygden av häradshövdingen eller lagmannen med halv nämnd, i städer av rådstugurätten. I specifika fall tillsattes en särskild
synenämnd eller riddarsyn.
Ständig
kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya
förslag till lagar och författningar för Finland.
Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den
senator till vars
ansvarsområde den
lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med
ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
En av tre ledamöter i Kejserliga
lagberedningen i Finland, som vid behov var förstärkt med sakkunniga 1884–1917. Lagberedningsledamöterna utsågs på tre år. Från 1922 var
lagberedningsledamot en beredande och
föredragande tjänsteman vid lagberedningen i Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden, med högre rättsexamen.
Under autonoma tiden: lagstadga, i
lag stadgat.
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av
lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom
assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Domstolsförfarande vid överlåtelse av fast egendom, känt sedan medeltiden som det sätt på vilket man ursprungligen säkerställde bördsrättsinnehavarnas inlösningsrätt, sedermera granskar förvärvets laglighet och giltighet.
Lagfart fastställs genom
inskrivning i jordregistret, ursprungligen i domboken och efter 1736 i domstolens särskilda lagfartsprotokoll. Förfarandet avslutas med utfärdandet av lagfartsbevis, ursprungligen kallat fastebrev. Juridiskt innebär lagfart att ägaren får ett visst skydd mot andras anspråk på fastigheten och
rätt att inteckna den. Efter att lagfart sökts kan egendomen inte längre utmätas för den förre ägarens skuld. Beviljad lagfart meddelas genom lagfartsbevis. Krav för lagfart är att den tidigare innehavaren varit
lagfaren ägare.
Dokument som visar hur den som söker
lagfart har förvärvat fastigheten (eller rätten till att nyttja den), exempelvis köpebrev, gåvobrev, arvskifte. Handlingen kallades ursprungligen fångeshandling.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen
laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Kommission tillsatt av regenten eller riksdagen för att överse lagarna i lagboken och beredningen av nya författningar och judiciella reformer. Förslagen till ändringar hemställdes den utnämnande myndigheten.
Konungens
troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens
ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i
landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt
ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i
Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som
Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en
instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas
domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och
lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna
häradshövding och borgmästare.
Lagmansämbete med tillhörande
domsrätt (
lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Ämbetsed som en
lagman svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller
lagmans valnämnd cirka 1350–1736. Lagmanseden hade samma innehåll som den
ämbetsed som häradshövdingen svor. Den kallas efter 1736 domared.
En av lagmansrättens tolv förtroendevalda bisittare, vald bland häradsrätternas nämndemän. Lagmansnämndemannen fick inte vara släkt med eller stå i skuld till de andra nämndemännen.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till
kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök.
Lagmansränta erlades av alla
ofrälse män bland
allmoge och ståndspersoner som innehade
hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på
rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och
hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol,
prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och
hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare,
pipare och
trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och
hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens,
disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin
domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens
ting kallades
lagmansting om tingen hölls häradsvis, och
landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var
lagmansrätten en
rättsinstans mellan
häradsrätt och
hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I
Gamla Finland saknades
lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en
lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens
domslut kunde sökas hos
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Av
lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten.
Lagmanssyn förrättades av
lagman eller hans ställföreträdare efter anfört
besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Av
lagman hållet
ting i ett härad.
Lagmansting skulle hållas en gång per år, i motsats till
landsting som enligt Magnus Erikssons
landslag skulle hållas å konungens vägnar fyra gånger per år för hela landskapet på lagsagans huvudort och under perioden 1680–1845 en gång per år i lagmansdömet, varefter två gånger per år till 1868 då lagmanstingen avskaffades.
Personell
skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens
resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen
in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad
fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en
lagsaga också ett administrativt
distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en
lagsaga (
Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Den
procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på
initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En
grundlag ändras eller upphävs genom likalydande
beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Fast egendom eller
pant som före försäljning, under i
lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Ordinarie, i
lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte,
adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Ordinarie
ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från
urtima ting.
Lagtima ting skulle enligt
1734 års lag hållas i en
domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Historiserande om lag,
lagverk under autonoma tiden. Termen avsåg huvudsakligen de svenska medeltidslagarna och författningarna före 1734 års lag.
Benämning på lagvädjande,
besvär i ett vademål, ett specifikt
rättsmedel som innebar erläggande av
vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Sammanbundna lagar som tillkommit under en längre tid och som ofta ett egennamn, eller en helhet av allmänna lagar publicerade i en egen lagbok, särskilt 1734 års lag. Allmänt: sammansättning av förhållningsregler.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen
in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Samlande beteckning på fögderiernas och häradens tjänstemän i riks- och landsstaterna under svenska tiden och autonoma tiden. Till dem hörde kronobefallningsmän (kronofogdar, länsmän) och häradsskrivare.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken
huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Bro som under medeltiden skulle underhållas av ett helt
landskap eller flera härader gemensamt. Landsbroarna var i allmänhet lottskiftade på socknar. Broarna vid de stora medeltida borgarna i Finland skulle i allmänhet också underhållas av landskapets invånare. De viktigaste medeltida landsbroarna i Finland var
Åbo bro, Korvensuu bro, Abborrfors och Vuolenkoski bro. I början av 1500-talet fanns en
landsbro också i Sjundeå. På Åland fanns landsbroar i Finnström och Ämnäs.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet,
tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som
allmän åklagare vid
lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga
utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I
Gamla Finland var
landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Under svenska tiden
tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom
landsgevaldiger närmast i betydelsen
fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I
Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Länets högsta
ämbetsman med övergripande
ansvar för länets
styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och
landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade
lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för
rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets
förvaltning under en civil och en
militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Landshövdingens
rapport till
ständerna och Kgl. Maj:t om hur han hade skött sina ämbetsåligganden. Berättelsen innehöll även en beskrivning av förhållandena i länet (till exempel jordbruket). Landshövdingsberättelser inkrävdes inte regelbundet under 1600-talet. De systemsattes år 1735 då årlig rapport krävdes av alla landshövdingar, från 1741 efter en viss mall. Från och med 1802 skulle en rapport skickas in vart femte år.
Från 1719 chef för
landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats
landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde
månadsförslag och utarbetade
årsförslag (
budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till
Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av
arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den
allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Lägre
tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Den heraldiska avbildning som symboliserar ett landskap. På ett undantag när tillkom de svenska och finska landskapsvapnen i samband med Gustav Vasas begravning 1560. Endast Dalarnas
sköldemärke kan beläggas tidigare.
Arkiv eller plats (egentligen kista) för förvaring av arkivalier, särskilt domböcker och rättshandlingar från ett län. Om
landskista stadgades tidigast i landshövdingeinstruktionen 1635. Under 1600–1700-talen var ”landskista” också en benämning på en
offentlig kassa för ett land eller en provins.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad
beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med
ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret,
Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin
uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för
Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen
landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett
landskansli lett av en
landssekreterare och ett
landskontor lett av en
landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under
landskontoret sorterade lantränteriet.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Landsstatens högsta
ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med
ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens
bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare,
länsnotarie och landskanslister.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Boställe med tillhörande jord anslagen i landsstaten som löneförmån åt en lokal tjänsteman, som landshövding, kronofogde,
häradsskrivare och länsman. Lägre tjänstemän som
häradsskrivare var dock ofta inhysta i lediga kronohemman. Vanligen var bostället befriat från skjutsning. Efter 1816 behövde boställen inte längre anslås alla civilstatens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Post som transporteras på landsväg; under 1800-talet i Sverige också en avdelning av postverket, som ansvarade för dylik postbefordran.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Den ersättning som staden Viborg erhöll av
kronan från 1783, till följd av att staden genom landtullens upphävande gick miste om arrendemedel från landtullen.
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande
skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Tekniskt kunnig statstjänsteman vid Senatens jordbruksexpedition, efter 1922 vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksingenjören ansvarade för vattentekniska arbeten som främjade lantbruket. Kompetenskraven var ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk
undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala
lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades
Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk
undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av
jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Enhet vid
Lantbruksstyrelsen som från 1907 med jämna mellanrum (vart
tionde år) tog fram övergripande statistik över lantbruket och dess binäringars förutsättningar och tillstånd.
Centralt
ämbetsverk som inrättades 1892 och lydde under Senatens jordbruksexpedition, senare Lantbruksministeriet. Till en början leddes
Lantbruksstyrelsen av en överdirektör, med biträde av en lantbruksöveringenjör och en eller flera lantbruksöverinspektörer. Från 1917 var Lantbruksstyrelsen ett kollegialt ämbetsverk, vars
kollegium bestod av överdirektören och ett antal
lantbruksråd som förestod varsin avdelning. År 1923 anslöts
Fiskeristyrelsen till Lantbruksstyrelsen, som i sin tur 1971 slogs ihop med
Kolonisationsstyrelsen och bildade Jordbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen hade till uppgift att initiera åtgärder för att förbättra förutsättningarna för lantbruket och dess binäringar. Som statligt ämbetsverk skulle Lantbruksstyrelsen sköta kontakten till de regionala lantbrukssällskapen, senare även andra nationella organisationer inom lanthushållningen, samt följa deras verksamhet och deras användning av statsanslag. Lantbruksstyrelsen skulle också utöva
tillsyn över lantbrukssektorns läro- och forskningsanstalter samt sammanställa statistik på området, vilket gjordes av Lantbruksstatiska byrån. Läroanstalterna bestod av lantbruks- och lantmannaskolor, lantbruks- och
lantmannainstitut samt skolor och
institut inom kreatur- och svinskötsel, mejeri och mjölkhushållning, hovslagning, trädgård, huslig ekonomi, hemslöjd och fiskeri. Forskningsanstalterna var Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium, Statens laboratorium för undersökning av smör,
Statens frökontrollanstalt och Agrikultur-ekonomiska försöksanstalten. Vid Lantbruksstyrelsen fanns även anställda inspektörer, instruktörer och konsulenter inom lantbrukets olika grenar.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom
Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade
tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav
Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års
regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka
lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en
lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika
rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen
lantdag till riksdag.
Bibliotek med tillhörande
arkiv som grundades 1872 och lydde under ständerna. Redan i början inleddes ett utbyte av riksdagshandlingar med Sveriges riksdagsbibliotek och 1878 med det danska Folketingsbiblioteket. Expeditionerna i senaten samt de centrala ämbetsverken ålades 1887 att sända exemplar av sina tryckalster till biblioteket. Biblioteket fick sina första egna utrymmen 1891 då det flyttade till
Ständerhuset och bytte namn till Ständernas bibliotek.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till
lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen
kallelse förrän 1863, då
lantdagen började sammankallas till regelbundna
lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års
lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade
rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes
lantdagsmannaval vart tredje år.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap,
borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen
lantdagsman med just riksdagsman.
Från 1723
fullmakt som berättigade en vald riksdagsman, eller under autonomin en lantdagsman, att representera sin väljarkår under
riksdag eller lantdag. Under svenska tiden kallades fullmakten både riksdagsmannafullmakt och lantdagsmannafullmakt, medan det senare alternativet användes under autonoma tiden. Från 1919 hette den i Finland riksdagsmannafullmakt.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att
lantdagen bildade en
kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla
medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till
allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade
rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes
lantdagsmannaval med riksdagsval.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny
lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års
regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste
lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
Alternativ beteckning på Lantbruksstyrelsen.
Manlig invånare på landsbygden, särskilt om lantbrukare, jordbrukare, bonde.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk
undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Till statlig
lantmätare utgående
arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved,
skjutslega och kostpenningar.
Av
kommissionslantmätare förd arbetsdagbok från 1691, enligt visst
formulär efter 1849, innehållande uppgifter om vilka tjänsteärenden han under årets lopp hade utfört med tidpunkten för varje förrättnings början och slut, jämte
redovisning av alla förrättningsremisser, orginalbevis över orsaken till dröjsmål och kvittenser över leverade kartor och andra handlingar m.m. Lantmätardagboken utgjorde basen för den årliga lantmäterirevisionen och levererades till
Lantmäteristyrelsen när revisionen var avslutad.
Från 1628 statlig
tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk
uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades
lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning,
avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918
lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I
Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Ed som en
lantmätare var skyldig att avlägga innan han tillträdde sin
tjänst inom lantmäteristaten. Lantmätareden infördes 1688 och på nytt i Finland 1812. Eden avlades under svenska tiden muntligen inför landshövdingen och skriftligen inför Lantmäterikontoret, enligt ett visst formulär. Under autonoma tiden avlade överdirektören sin
ämbetsed (
tro- och huldhetsed) inför
senatens ekonomiedepartement och de övriga tjänstemännen och tjänstebetjänte inför överdirektören. Lantmätarna på
provinslantmäterikontor avlade eden inför landshövdingen och sände därefter en egenhändigt skriven
avskrift av fullmakten till Generallantmäterikontoret, sedermera Lantmäteri(över)styrelsen.
På 1700- och 1800-talet förekommande benämning på lantmäteriförrättning.
Från 1775 i Sverige och efter 1816 av länsstyrelsen och lantmäteriets högsta styresman genom kronolänsmannen föranstaltad
revision av en lantmätares tjänsteförrättningar,
förvaltning och arvodesräkningar samt fastställande av hans årliga arvode, reseersättningar m.m. Lantmätarrevisionen utfördes så att de på vilkas
hemman lantmäteriförrättning skett inkallades genom
kungörelse i kyrkan för granskning av åtgärderna och det utgångna arvodet. Den vidtogs till 1809 årligen, 1816–1848 vid behov och 1848–1887 årligen i något av länen.
Från 1776 person som efter genomgången
lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt
examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i
lantmäteri vid
Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201
ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års
kommission och 20 i 1775 års
kommission i Savolax.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid
lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant,
kartritare och kartritarelev.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos
ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också
titel för åtskilliga väl renommerade
lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett
lantmäterikontor i ett län.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Från 1650-talet förekommande benämning på lantmäteriväsendet.
Lantmäteriet inkluderade all den verksamhet som anslöt sig till lantmätaruppdraget, inklusive verksamhetens (enmans)styrelse. Det hade tidigare gått under diverse (
äldre) benämningar som revning, mätning och skifte.
Ämbetsexamen i
lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den
examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid
Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid
Generallantmäterikontoret (1812–1848) och
Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till
anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som
auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Fond under
Lantmäteristyrelsen som 1816–1916 beviljade understöd åt ålderstigna oavlönade lantmätare, fattiga lantmätaränkor och deras oförsörjda barn. Fonden erhöll sina medel från revisionsprocentmedlens överskott.
Sedan 1683 av
lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av
förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom,
ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Ämbetsverk inrättat 1642 vid
Kammarkollegium för överinseendet över lantmäteriförvaltningen och de landskaps-, härads-, socken-, bya- och hushållsvisa kartböcker som skulle upprättas i hela landet. Från 1650-talet användes beteckningen också om innehavaren av ämbetet. Efter 1696 var ”lantmäteriinspektör” en tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
provinslantmäterikontor som var ansvarig för länets lantmäteriförrättningar och rapporteringsskyldig till
Lantmäterikontoret i Stockholm. Under autonomin från 1848 var ”lantmäteriinspektör” en tjänstebeteckning för föreståndaren för vissa länslantmäterikontor, motsvarande
länslantmätare i andra län.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Tjänstebeteckning för en vid
Lantmäteristyrelsen 1916–1928 antagen lantmäterielev, efter att han hade avslutat sin praktikperiod och avlagt lantmätarexamen. Lantmäterikandidaten kunde bli befordrad till extra
lantmätare vid Lantmäteristyrelsen eller till
sekreterare vid ett länslantmäterikontor.
Av
lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet,
fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En
karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och
Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för
lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av
lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en
äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Inofficiell benämning på det centrala ämbetsverket för lantmäteri- och justeringsväsendet 1735–1777 och 1812–1892, under den senare perioden även kallad Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Under den förra perioden hette ämbetsverket officiellt Lantmäterikontoret, under den senare Generallantmäterikontoret,
Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. Lantmäteri- och
justeringsverket användes också som kollektiv beteckning på de tjänstemän som arbetade inom förvaltningsområdet.
Protokoll över lantmäteriförrättning.
Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Utslag fällt efter avslutad lantmätarrevision, från och med 1848 helst i närvaro av landshövdingen (guvernören). Utslaget fastställde, utifrån revisionsprotokollet, skifteslagets enskilda delägares andel i lantmäteriförrättningskostnaderna, i vissa fall också kronans andel, samt lantmätarens arvode. Utslagen kunde också gälla uppdagade felaktigheter i lantmäteriförrättningarna, brister i lantmäteridokument och -arvodesräkningar m.m., som var straffbara med
böter eller innehållande av lön.
Utslag fälldes också över skäligt
förskott på lantmätares arvode, ifall lantmäteriarbetet drog ut på tiden till följande räkenskapsår.
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Kollegialt
ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och
justering i anslutning till kartarbetet.
Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för
lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en
överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den
administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den
tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i
Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Benämning på Lantmäteristyrelsens
kollegium 1916–1918. Konseljen ansvarade för Lantmäteristyrelsens utlåtanden till senaten,
besvär över hovrätternas, guvernörernas och ägodelningsrätternas beslut, fastställande av avvikande mått för arealuträkning samt hanterade konflikter mellan
lantmätare och lantmäteribiträden. Lantmäteristyrelsens
konselj utgjordes 1916 av överdirektören som
ordförande och avdelningscheferna samt en juridiskt utbildad
adjoint som ledamöter. År 1918 blev konseljen under beteckningen
plenum Lantmäteristyrelsens högsta beslutande organ. Plenumet hade fram till 1928 överdirektören som ordförande, och ledamöterna utgjordes av överdirektörsadjointen, lantmäteriöveringenjörer och en assessor.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild
förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
Från 1900-talet en benämning på det tekniska sätt som
lantmäteriet utförs på, inklusive de kunskaper om fastighetsbeståndets
förvaltning och juridik, samhällsplanering och geomatik som krävs för förrättningarna.
Sjukhus i Viborg 1787–1811. Det leddes av en lantkirurg. Institutionen omvandlades 1811 till Viborgs
länslasarett som inledde sin verksamhet 1813. Hospitalet i Viborg grundades urprungligen av kejsarinnan Elisabeth 1758 för fattiga sjuka och för sjuka fångar.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom
landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Tjänsteman som biträdde lanträntmästaren i länsstyrelsernas lantränterier.
Från 1634 skötte
lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då
landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
Sedan 1739
församling i Lappland, ursprungligen Enare och Utsjoki pastorat, från 1830 också Muonioniska pastorat. Prästtjänsterna tillsattes från 1740 och från 1817 av
Åbo domkapitel, undantagsvis utan förslag, provpredikningar och valförrättning. Den tillsatta personen måste ha kunskaper i samiska.
Skatt uppburen under i Lappmarken denna benämning 1808–1840. Tidigare kallad lappskatt, lappränta.
Ursprungligen
präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga
befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en
kyrkoherde i en lappförsamling.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de
kronohemman i Utsjoki och Enare
församling som hade indelats till detta ändamål.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan
birkarlaskatt och
lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas
taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som
tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta
lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Statligt
sjukhus för psykiatriskt vård av patienter från hela Finland och
undervisning av läkarstuderande beläget i Lappviken i Helsingfors. Sedan början av 1800-talet internerades mentalpatienter också på länssjukhusen. Verksamheten omorganiserades 1840. Själö
hospital blev ett sinnessjukhus,
Lappvikens sjukhus grundades som det första moderna undervisnings-sinnessjukhuset och öppnades 1841. Undervisningen av medicine studerande sköttes på särskilt
förordnande tills professuren i psykiatri grundades 1909. Under 1930-talet utökades verksamheten betydligt och vårdplatserna fördubblades. Tjänstemännen på sjukhuset var (1908) en överläkare, också kallad direktor, en underläkare, en
predikant och en syssloman. År 1937 förestods sjukhuset av en
överläkare och en biträdande överläkare. Andra tjänstemän var en rättspsykiatrisk underläkare, tre assistentläkare, en överskötare,
ekonom och bokförare. Sjukhuset blev 1958 en del av Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till
hospital och som var i
bruk till 1858.
Bland länets befolkning eller vissa intressegrupper utsedd
styrelse för ett lasarett, stadgades från och med 1756 och 1776.
Länslasarett som cirka 1822–1850 också verkade som länets kurhus. Efter 1850 införlivades kurhusen med länssjukhusen.
Lasarett och
kurhus fanns i landshövdingarnas residensstäder: Heinola, Kuopio, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Viborg och Åbo. Undantag utgjorde Nylands
länslasarett som 1831 slogs ihop med
Kurhuset i Helsingfors och blev ett kliniskt institut. Lasarett och kurhusen förestods av en
direktion med landshövdingen eller en av stadens
borgmästare som
ordförande och fyra ledamöter vilka representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Där tjänstgjorde en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman.
Länssjukhus och
kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Heinola
stad 1810–1845. Lasarettet förestods av en direktion. Som
ordförande verkade (1837) landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet flyttades 1845 till S:t Michel. Det hette 1795–1810 Heinola länslasarett.
Länssjukhus och
kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Kuopio
stad 1822–1850. Det förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1794–1822 och 1850–1858 Kuopio länslasarett. Efter 1858 hette det Kuopio länssjukhus.
Länssjukhus och
kurhus för vård av primärt veneriska sjukdomar i och omkring Tavastehus
stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av tre ledamöter som representerade staden, församlingen och medicinalstaten, en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hade ursprungligen grundats i Helsingfors men flyttades 1785 till Tavastehus under namnet Tavastehus länslasarett. Det hette igen efter 1850 Tavastehus
länslasarett och omdöptes 1858 till Tavastehus länssjukhus.
Länssjukhus och
kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Uleåborg
stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hette 1792–1814 och 1850–1858 Uleåborgs länslasarett. Det bytte 1858 namn till Ulåborgs länssjukhus.
Länssjukhus och
kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Vasa
stad 1815–1850. Sjukhuset hade tio bäddar för vanligt sjuka och 30 platser till veneriskt smittade, samt en privatavdelning för enskilda patienter (om plats fanns). De statliga bäddplatserna fördubblades 1841. Sjukhuset förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Tjänstemännen var en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett. Därefter hette det Nikolaistads
länssjukhus fram till 1911 då sjukhuset bytte namn till Mustasaari länssjukhus.
Länssjukhus och
kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Viborgs
stad 1816–1850. Det förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en
sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1813–1816 Viborgs länslasarett. Efter 1850 omdöptes sjukhuset till Viborgs länslasarettet och blev 1858 Viborgs länssjukhus.
Benämning på
Åbo länslasarett 1814–1850 som då primärt vårdade veneriska sjukdomar i Åbo
stad och i Åbo och Björneborgs län. Det hade 40 platser. Sjukhuset förestods (1827) av en egen
direktion med tre ledamöter under ledning av justitieborgmästaren. Direktionen representerade Kejserliga Akademin i Åbo, domkyrkoförsamlingen och staden. Länslasarettet leddes däremot sedan 1759 av landshövdingen, domkapitlet och magistraten i Åbo. Länslasarett och kurhuset i Åbo omdöptes 1850 till Åbo länslasarettet och blev efter 1858 Åbo
länssjukhus och 1958 Åbo universitetscentralsjukhus.
Styrelse som utövade
tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i
Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Tjänstebeteckning för
hospitalssyssloman när lasaretten var sammanslagna med kurhusen. En sådan fanns endast i Tavastehus år 1822.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
En av de tolagsavgifter som erlades i Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Lovisa betalades
lastpenningar som två olika avgifter. Lastpenningar betalade för en
tunna av varjehanda tunnegods 1/4 kopek silver, samt för 1
lispund av alla slags inkommande och utgående vägbara varor 1/2 kopek silver, men för trävaror betalades efter värdet 1/4 %. Dessutom skulle de fartyg som anlöpte Lovisa betala lastpenningar. Utländska fartyg betalade 4 kopek, ryska och finska fartyg betalade 3 kopek och stadens egna fartyg 2 kopek silver per läst. I Fredrikshamn och Viborg betalades lastpenningar av fartygen. I Fredrikshamn var lastpenningarna 8 1/3 kopek av utländska samt av finska och ryska fartyg 4 kopek silver per läst.
Avgift som allmogen skulle erlägga för att få fiska lax i Uleå, Kemi, Ijo och Torne älv. Fisken skulle levereras i tunnor och
kronan skulle stå för saltet.
Till prästerskapet utgående
skatt på den årliga fångsten av lax 1886–1922.
Laxtionde utgick i områden med fiske som huvudnäring och under förutsättning att fiskestället var utarrenderat med villkoret att allmänt fiske inte fick idkas där.
Vissa
hemman i Kumo socken, som sedan 1688 var befriade från boskaps- och
skjutsfärdspenningar eftersom de varje år skulle erlägga ett visst antal dagsverken till laxverken i Kumo älv.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Inom den ryska ortodoxa kyrkan
ordförande i kollegiet vid en andlig styrelse.
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte
rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Från och med 1700-talet om laglig, i
lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Princip som innebar att ingen kunde straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den togs upp till domstolsbehandling och inte heller dömas till
straff som inte var föreskrivet när brottet begicks.
Benämning på diplomatisk
beskickning i främmande
stat på en lägre nivå. En
legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en
ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre
grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Den till
rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk
beskickning (
legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre
tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i
disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en
tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre
grad än ett legationsråd.
Medicine
licentiat som av ifrågavarande
myndighet fått
rätt att verka som läkare. År 1688 blev rätten att verka som läkare reglerad och läkarna övervakades av Collegium Medicum. År 1830 bestämdes att alla nyutexaminerade läkare skulle anmäla sig till Medicinalöverstyrelsen för legitimering. Kvinnliga läkare måste fram till 1925 anhålla om
dispens för att få utöva sitt yrke.
Av staten erlagd
avgift till ett
lasarett för vård av fattiga svårt sjuka som inte fått frisängsplats. Antalet frisängar fastslogs 1814 varefter särskild
avgift utgick för överskottspatienternas kosthållning, dock inte för mediciner och vård. Om
kronan inte betalade avgiften hade sysslomannen
rätt att kräva landshövdingens handräckning.
Icke prästerligt
ombud vid
kyrkomöte eller stiftsmöte, numera stiftsfullmäktige.
Lärare vid katedral- och
trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en
lärare i gymnasium, lärdomsskola,
seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev
lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk
högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå
domkapitel var ett
lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
Handling som ger en
konsul fullmakt att utöva sina funktioner. För att konsuln skall kunna inleda sin verksamhet behövs också samtycke från den
stat där han är stationerad. Samtycket ges genom en särskild
akt som kallas exeqvatur.
”Att rätta straffet efter brottets art”, ett processförfarande som innebar att man på grund av förmildrande omständigheter nedsatte det
straff som föreskrevs i lag. Termen
leuteration hade i 1600-talets juridiska språkbruk den allmänna betydelsen ”underställande av dom”. Inom det svenska rättssystemet kom termen från slutet av 1600-talet att avse förmildring av straff i grova brottmål, i synnerhet då lagen stadgade dödsstraff. Förfarandet brukades i hovrätten och blev officiellt 1714. Från 1750-talet överfördes uppgiften allt oftare på
Justitierevisionen och senare på konungens högsta
domstol och Senatens justitiedepartement. Leutarationsförfarandet ersatte hovrättens
praxis att nedsätta straff genom arbitration. Tekniskt gick det till så att hovrätten först utdömde det lagstadgade straffet men därefter nedsatte det egna domslutet. I
Gamla Finland avsåg leuteration det förfarande då underrätternas dödsdomar underställdes
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden för prövning.
Domstols eller myndighets
rätt att till en enskilds fördel avstå från att tillämpa en tvingande bestämmelse.
Kommunalt
sjukhus i Gamlakarleby. Inrättningen hette fram till 1887 Libeckska fattiglasarettet. Sjukhuset renoverades och fick en operationssal. Som sjukhusläkare verkade stadens läkare. År 1944 beslutade staden att inrätta en särskild sjukhusläkartjänst.
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett
vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (
exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga
inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Akademisk
examen på forskarnivå, som i praktiken motsvarar en halv doktorsexamen. Fram till 1951 var ”licentiat”
titel för den som avlagt samtliga examina som krävdes för doktorsgraden samt titel för den som disputerat, men som inte promoverats till doktor.
Bok för löpande anteckningar av visst slag eller för successiv registrering vid förvaltningsmyndighet. Inom domstolsväsendet är
liggare en term för det ursprungliga exemplaret av en handling som ska arkiveras, huvudsakligen högre domstolars beslutsprotokoll.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig
tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig
tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Skriftligt
utlåtande över en medicinsk undersökning av ett lik. Avsikten var att fastställa att den avlidne inte var skendöd och att undersöka huruvida dödsorsaken var en följd av ett
brott mot liv. Enligt kyrkolagen 1686 skulle man alltid utreda tvivelaktiga dödsorsaker innan den döda fick begravas. Undersökningen skulle från 1752 utföras av provinsialläkare,
stadsläkare eller Akademiens medicine professor, i undantagsfall av fältskären. År 1833 uppmanades de som utförde en rättslig likbesiktning att inte enbart granska de skadade organen och kroppsdelarna utan också fastställa de andra livnödvändiga organens skick. Dessutom skulle utlåtandena avfattas så att domstolarna utgående från dem skulle kunna dra riktiga slutsatser. Likbesiktningsattesten ersattes 1841 med en obduktionsattest.
Ersättning till
kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i
kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Lag av ryska riksduman 1911 som, i strid mot grundlagen, gav ryska undersåtar i Finland samma rättigheter som landets egna medborgare. Likställighetslagen upphävdes genom ett
manifest av den ryska provisoriska regeringen den 20 mars 1917.
Benämning på den preliminärexamen som krävdes för inträde i prästseminariet i
Åbo 1806–1846.
Prästexamen förutsatte däremot vissa universitetsstudier och avlades vid domkapitlet. Teologisk
dimissionsexamen från universitetet blev 1846 obligatorisk för alla blivande präster.
Förvaltningen av
Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens
centralförvaltning och den underlydande
linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en
distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Av
Finska Hushållningssällskapet disponerade medel för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senasten före utgången av maj.
Viktenhet för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar).
Lispund var en
äldre viktenhet i Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöländerna. Ett
lispund utgjorde 20 skålpund, 20 lispund ett skeppspund. Enligt viktualievikten var ett lispund i det närmaste lika med 8,5 kg.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.
Lispund var en måttenhet inom huvudvikten
viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det
äldre svenska måttsystemet motsvarade ett
lispund 20
skålpund och 20 lispund ett skeppspund. Under ryska tiden motsvarade två lispund en
pud eller 16,38 kg.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda
utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en
överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt
föredragande och andra tjänstemän.
Fånge på livstid, i
äldre tider om sådan
fånge som dömts till
straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.Lod var en måttenhet inom huvudvikten
viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det
äldre svenska måttsystemet motsvarade ett
lod 4 quintin och 32 lod ett skålpund.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att elda koldrivet lokomotiv samt att smörja detta och bistå lokomotivföraren med lokomotivets skötsel. Från 1922 fanns
lokomotiveldare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från
hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i
bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita
lots där sådan fanns att tillgå.
Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades
cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje
brott mot dem straffas med dubbel
plikt i förhållande till
vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i
Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina
lotshemman eller var stadslotsar.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida
tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i
lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och
Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med
ansvar för
lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det
Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även
rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning.
Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade
ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till
boställe åt
lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen
lotshemman också om
hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel
Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en
åbo som inte var lämplig som lots fick
anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Den
frihet som
lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Förteckning över lotshemman. Förteckningen uppgjordes i två exemplar av Amiralitets- och Kammarkollegium. Lotshemmansjordeboken omfattade alla lotshemmanen i riket och per län. Landshövdingarna ansvarade för inlämnandet av uppgifterna om
lotsväsendet i respektive län.
Högre lotstjänsteman med uppgift att utöva viss uppsikt över lotsverkets personal. Tjänsten inrättades 1679 för uppgiften att organisera det svenska lotsverket. Finland fick en
lotsinspektör 1743 och en
lotsdirektör 1741. Lotsdirektören för hela lotsverket med
Lotskontoret flyttade till Stockholm med
Amiralitetskollegium år 1776. Lotsdirektören hade då
stämma och säte i Storamiralitetet. Lotsdirektörstjänsten indrogs 1797. I Finland inrättades en särskild lotsinspektörstjänst 1791. I
Gamla Finland var lotsinspektör chef för lotsverksamheten vid provinsförvaltningen från 1740-talet, och från 1794 chefstjänsteman vid Finska vikens lotsförvaltning.
Från 1794 chef för lotsförvaltningen vid Finska vikens nordkust omfattande
Gamla Finland och S:t Petersburg. Lotskaptenen lydde under Amiralitetskollegium.
Ursprungligen de centrala lotsmyndigheternas huvudkontor som bestod av lotsinspektören och hans biträde samt arkivet för alla de till lotsverket hörande kartorna.
Lotskontoret inrättades 1682 i Karlskrona men låg 1776–1795 i Stockholm och året 1795 i Karlskrona, varefter igen i Stockholm från 1797. Efter 1809 var Lotskontoret lotsmyndighetens
kontor eller expedition, sedermera tjänstelokal för överlots eller lotsförman.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en
lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Distriktschef inom
lotsväsendet under svenska tiden. Lotsmajoren för det Östra Lotsdistriktet, omfattande Finland och Åland, blev chef för lotsväsendet i Finland efter 1809. Lotsmajorens tjänsteställning bekräftades i en ny
stadga för det finska lotsväsendet som utfärdades 1812. Från 1815 delade lotsmajoren chefskapet med en lotsinspektör. Det tudelade chefskapet upphörde 1846 då lotsmajorsämbetet avskaffades.
Ersättning för kronans kostnader för lotsinrättningen och underhållet av båkar och sjömärken. Lots- och båkinrättningsavgiften som tillföll
kronan togs ursprungligen från lotspenningarna. De orter och
distrikt som hade
seglationsfrihet var 1770–1812 befriade från avgiften till kronan. I Österbotten där städerna skötte båkarna tillföll avgiften städerna. År 1812 stipulerades att lots- och båkinrättningsavgiften var en från lotspenningarna skild
avgift som gick till Militiefondens allmänna militiekassa. Avgiftens storlek varierade beroende på fartygets storlek, typ och nationalitet. År 1819 slogs det fast att avgiften skulle betalas endast en gång per resa, oberoende av hur många lotsleder som utnyttjades. Avgiften betalades i tullkammaren där fartyget lossades eller lastades, eller till den
äldste lotsbetjänten om en
tullkammare inte fanns.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för
lotsväsendet och dess inrättningar.
Titeln för föreståndaren för ett lotsdistrikt. Han hade överinseendet över att lotsarna skötte sina uppgifter och bevakade deras rättigheter (till till exempel bostad och ägor och att inte bli inkallade till
domstol under den tid seglationen varade).
Intyg över en
lots behörighet att verka som lotstjänsteman.
Lotspass utfärdades av lotsinspektören, senare lotsdirektören, som bekräftelse på fullgjord
lotsexamen och utnämningen till lots. Lotspass kom senare att kallas lotsbrev.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en
lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift.
Lotspenningar betalades i mindre belopp om
lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Den minsta enheten inom lotsväsendet. Varje
lotsfördelning var indelad i lotsområden och varje
lotsområde bestod av 1–2 lotsstationer. Verksamheten på lotsstationen leddes av en lotsålderman.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över
lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs,
Åbo och Flisöberg på Åland.
Sammanfattningen av Lotsstyrelsen och därunder lydande lots- och fyrinrättningar samt anstalter för räddande av skeppsbrutna samt sådan personal. Organiseringen av
lotsväsendet inleddes 1579 genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under
Amiralitetskollegium och fick
skattefrihet för sysslan. År 1677 utnämndes assessorn vid
Amiralitetet till
inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. År 1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören. År 1696 gavs den lotsförordning som kan anses vara lotsverkets fundationsbrev. Finska lotsväsendet avskildes från Stockholm genom ett kungligt
brev den 26 juli 1756. År 1760 fastslogs i norra Finland Torneå älv som
gräns mellan det finska och svenska distriktet. Finska lotsväsendet underställdes
arméns flotta 1770, då högsta lotstjänstemannen (lotsofficeren) utsågs bland flottans officerare. Under autonoma tiden verkade Överstyrelsen för lots- och fyrinrättningen och under självständighetsperioden
Sjöfartsstyrelsen som lotsväsendets chefsmyndighet.
Titel för
förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid
Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till
inspektör för kronans styrmän och 1679 till
lotsinspektör för hela riket. Beteckningen
lotsålderman blev därefter
titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett
lotsområde eller för en lotsstation.
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för
kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig
förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
Genom en lottningsprocess under storskiftesprocessen avgjordes under vissa omständigheter från och med 1783 i Savolax vilka
hus som skulle flyttas i de fall att hemmanens hus och byggnader stod för nära varandra. Lottning skulle göras i det fall hemmanen inte kunde rangordnas så att några var betydligt mindre eller husen i sämre skick, i vilket fall de skulle flyttas.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt
elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Att från predikstolen och vid
häradsting eller
rådstuga offentligt tillkännage eller
kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i
stad i stadens alla kyrkor. Att
lysa kunde också betyda att
offentliggöra i allmän tidning.
Uppläsande av
offentlig kungörelse, offentligt tillkännagivande. Då ett trolovningspar avsåg ingå äktenskap var det påbjudet att
lysning tillkännagavs från predikstolen i en
kyrka (tre söndagar i rad), för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle komma fram.
Av
församlingspräst förd bok eller längd över dem som hade lysts till äktenskap och de personer som varit närvarande då lysningen togs ut, samt dagarna då lysningen hade avkunnats från predikstolen.
Lysningslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje
församling och utgjorde en del av kyrkans huvudbok, även kallad kyrkbok. Lysningslängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Av
ordinarie präst i en
församling förd särskild bok eller
förteckning över alla brudpar. Lysnings- och vigselboken innehöll uppgifter om brudparets och föräldrarnas namn, deras hemort och förda leverne. I
Åbo stift beslutade biskopen 1628 att prästerna skulle bokföra döpta, vigda och begravda. Lysnings- och vigselboken var enligt kyrkolagen 1686 en av sju böcker (längder) som måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. I 1869 års
kyrkolag föreskrevs en
lysningslängd och en
vigsellängd bland de elva längder som skulle ingå i kyrkans huvudbok.
Avgift till de
ordinarie prästerna i en
församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Av
kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att
lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Fond vars medel användes för och av lånemagasinen. Regler för fonden fastställdes 1823. Redovisningsåret varade från första januari till sista december. Magasinsförvaltarna och räntmästarna skulle skicka sina räkenskaper till landskontoren för kontroll. Landshövdingen skickade sedan en slutlig räkenskap till senaten.
En
kronan innestående fordring för ur kronomagasinet lånat spannmål som skulle återbetalas med spannmål. Fördröjd återbetalning var belagd med samma
böter som försummad uppbördsstämma.
Lånspannmålsrest uppbars efter 1814 utan
arvode av kronofogdarna.
Den omständighet att ett
hemman hade råkat i ödesmål, vanhävd eller förfall.
Lägre
lärdomsskola i en till två klasser, senare upp till fyra klasser. Skolan meddelade grundläggande
undervisning för inträde i högre skola. Enligt gymnasie- och skolordningen 1856 fanns tvåklassiga skolor i Åbo, Jakobstad, Helsingfors, Lovisa, Ekenäs, Raumo, Nystad, Tammerfors, Gamlakarleby, Kristinestad, Brahestad, Joensuu, på Åland, i Kexholm och i Sordavala. Enklassiga skolor fanns 1856 i Borgå, Björneborg, Nådendal, Tavastehus, Heinola, Kuopio, Nikolaistad (Vasa), Nykarleby, Kaskö, Uleåborg, Torneå, Kajana, S:t Michel, Jyväskylä, Nyslott, Viborg, Fredrikshamn och Villmanstrand.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till
extraordinarie tjänster vid
senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen.
Examen innefattade
förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Läroanstalt för lägre teoretisk och praktisk lantbruksundervisning. Alla lant- och jordbruksskolor, vid sidan av den högre undervisningen vid lantbruks- och lantmannainstituten, räknades som lägre jordbruksskolor.
Helsingfors universitet ansvarade å sin sida från 1898 för de vetenskapliga högre lantbruksstudierna. De lägre jordbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Behörighetskrav för
domprost och prästassessor.
Examen avlades inför domkapitlet.
Skola bestående av två årsklasser. Den byggde på folkskolans lärokurser och gav en särskilt för praktiska yrken lämpad allmänbildning.
Testning av och godkännande av ett läkemedel för försäljning. För att en
apotekare efter 1713 skulle få sälja ett nykomponerat läkemedel måste läkaren först utverka
privilegium på blandningen av Collegium medicum. Ett stort antal sådana läkemedel erbjöds direkt till Collegium medicum, som också hade speciella penninganslag för registreringen.
Fram till 1634 var ett
län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera
landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var
Åbo och Björneborgs
län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775
Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev
Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i
Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från
Uleåborgs län till ett eget län 1938.
Nylands och Tavastehus län delades 1831 i
Nylands län och i Tavastehus län.
Del av värnpliktsväsendet enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919. Till länenämndens uppgifter hörde att ha allmän uppsikt över värnpliktens verkställande inom länet samt att behandla och avgöra fall där det framförts klagomål och
besvär till uppbådsnämnden eller den förstärkta uppbådsnämnden. Länenämnden bestod av en
ordförande som var en av statsöverhuvudet tillförordnad stabsofficer, en stabs- eller
överofficer som utsågs av härens befälhavare, en av landshövdingen utsedd juridiskt bildad person och två av landshövdingen utsedda kommunalnämndsordförande.
Förteckning som blev obligatorisk 1787. Senare blev brännvinsarrendet en fast
avgift för varje hemman, och beloppet varierade när hemmanen klövs eller förenades. I många
län upprättades därför längderna ännu på 1800-talet. I andra
län ersattes längden med en kolumn i mantalslängden där avgiften antecknades. Avgiftens storlek berodde på antalet personer i hemmanet.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en
äldre titel på en
jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Fackutbildad
tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Arkivarie som tjänstgjorde vid länsstyrelse.
Från 1719 lägre
tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på
landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Från 1848 ett från länsförvaltningen fristående organ för planering av bebyggelsen i ett län. Länsbyggnadskontoren lydde fram till 1865 under Intendentkontoret, därefter under Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Länsbyggnadskontoren leddes av en förste arkitekt, en
andre arkitekt eller en tredje arkitekt. År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor.
Veterinär anställd inom länsförvaltningen.
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till
fängelsestraff eller
fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av
Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Fängelseanstalt som inrättades efter 1635 då länsstyrelserna tillkom. År 1792 fastslogs att enbart länshäkten eller länsfängelser fick användas för fängelsestraff. Länshäktet förestods av en
vaktmästare som enligt ett särskilt
reglemente från 1824 månatligen skulle inlämna räkning på utgifterna till landskontoret.
Sedan mitten av 1600-talet geografisk
karta över ett län. Länskartorna upprättades av lantmätare, 1770–1809 också av
militär fältmätare. De första ritades över Kexholms och Viborgs
län på 1640-talet.
Från 1640-talet
titel för i ett visst
län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för
lantmätare med ett
län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av
äldre och
yngre kommissionslantmätare samt
vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.
Officiellt namn på ett läns
lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
Statligt finansierat
länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års
riksdag beslutades att länen skulle ha
rätt att grunda egna
lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en
fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens
beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Statlig
tjänsteman från 1540 inom varje
härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som
åklagare i allmän underrätt på landsbygden,
uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen
länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en
gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Länsmans tjänstgöringsområde, från 1700-talet fram till 1830 en benämning på den administrativa och judiciella grundenhet (socken, härad, tingslag) som förestods av länsmannen, efter 1830 ett område som motsvarade en kyrksocken. Under perioden 1930–1996 var ”länsmansdistrikt” en
officiell beteckning för
polisdistrikt bestående av en eller flera kommuner, med länsmannen som chef. Länsmansdistriktet kallades ursprungligen länsmansdöme, länsmanssocken.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och
judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en
länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa
län och i Uleåborgs län.
Organ på länsnivå med
ansvar för uppbådsärenden under autonoma tiden. Länsnämnderna grundades i och med införandet av
allmän värnplikt 1881. Länsnämnden leddes av guvernören och var underställd länsstyrelsen.
Tjänsteman vid länsstyrelserna. I slutet av 1800-talet fanns vanligen tre länsregistratorer, en för supplikärenden, en för brevärenden och en vid landskontoret.
Från medeltiden till 1680-talet om rätten att förläna och den
rätt som dylika förläningar omfattades av; förläningsrätt. Från 1634 fram till att de särskilda länsrätterna grundades 1974 var länsrätten den administrativa förvaltningsrätt som utövades av landshövdingen i ansöknings- och
besvärsmål till länsstyrelsen rörande bl.a. näringstillstånd, skattelängder och valförrättningar.
Statligt
sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen
lasarett och kurhus, efter 1850
länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års
riksdag beslutades att länen skulle ha
rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Läkare som var anställd på ett länssjukhus.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och
lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Person som undervisar, i synnerhet i skolor; skollärare, pedagog, i synnerhet om folkskollärare. Kvinnliga
lärare kallades lärarinnor.
Biträdande
lärare vid ett läroverk, extra lärare.
Titel på
lärare vid lägre elementarskolor med två klasser som vid behov skötte rektorsbefattningen utan särskilt förordnande, vicerektor.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Examen avlagd vid Filosofiska fakultetens historisk-filologiska eller fysisk-matematiska
sektion för vinnande av behörighet till läraryrket vid lägre elementarskolor eller motsvarande klasser i högre läroverk samt/eller för inträde som läraraspirant vid normalskola.
Examen innebar ett offentligt
förhör i tio akademiska ämnen inför bägge sektionernas professorer och ett enskilt förhör med professorn i pedagogik i allmän uppfostrings- och undervisningslära.
Lärarkandidats, filosofie magisters eller annan kandidats praktiska undervisningsprov vid
normalskola för vinnande av pedagogieexamen, efter en ettårig auskultering i skolan. Provet anställdes i de ämnen och de årsklasser som auskultanten ansågs ha bäst fallenhet för att undervisa i. Närvarande var skolinspektorn vid Överstyrelsen för skolväsendet, professorn i pedagogik och didaktik samt skolans
rektor och överlärare. Lärarprovet blev obligatoriskt för alla
lärare 1869.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en
lärling förklaras
kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad
undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången
folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
Titel för den första i Finland utkomna teoretiska handboken över lantmäteriförrättningar författad av Generallantmäteriets
överdirektör Carl Gustaf Tawaststjerna och utgiven 1843. En mera praktiskt inriktad finskspråkig handbok för lantmän och jordbruksskolorna utgavs på privat
initiativ 1857.
I Ryssland från och med 1803
distrikt för undervisnings- och skolförvaltningen, i regel med universitetets
kurator som högsta styresman och skolkommissionen vid universitetet som verkställande myndighet. Lärodistrikten bestod av ett flertal guvernement.
Gamla Finland hörde 1803–1812 till Dorpats lärodistrikt.
Kategori av tukthusfångar från och med 1889. Fångar som tillhörde läroklassen arbetade tillsammans med andra fångar under dagen, men vistades i övrigt i enskilda celler. Kategorin ersattes kring 1975 med halvöppen tvångsinrättning(savdelning).
I Ryssland från och med 1804 inom undervisningsväsendet i guvernementen ett sådant
distrikt i vilket en
skolinspektor hade i uppgift att övervaka skolundervisningen. I regel sammanföll indelningen i lärokretsar med kretsindelningen, men även ett par kretsar kunde bilda en
lärokrets såsom fallet var i
Gamla Finland 1804–[1812].
Person som meddelar undervisning; lärare,
preceptor eller informator.
I
Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726,
förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av
präst och
klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Av
församlingspräst åt särskilt de yngsta deltagarna i ett
läsförhör utfärdat bevis på kunskaper i katekesen och i innantilläsning. Lässedlar infördes 1697 i syfte att sporra ungdomen till bättre prestationer och uppdaterades vid varje läsförhör. De stadgades i konsistoriecirkuläret 1843 – som också införde en avgiftsbelagd blankett för lässedlar– och i kyrkolagen 1869 då de blev obligatoriska.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda
skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss
avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk
hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan
kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde
löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Fältöverstens närmaste man och ställföreträdare vid större administrativ
militär enhet på en viss förläggningsort.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett
kyrkohemman som var utarrenderat till en
åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Spannmål som ingick i någons löneförmåner.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän.
Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt
ämbete eller statlig
tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens
rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års
stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och
lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Benämning på ett samhällsfenomen som innebar att fullvuxna personer saknade fast arbete och bostad och av myndigheterna ansågs medföra skada för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten.
Lösdriveri har under olika tider varit belagt med olika strafformer. I Finland gällde lösdriverilagen fram till 1986.
Penningbelopp som erlades till en
myndighet för något eller någon, vanligen en
officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när
kronan inlöste hittegods.
Alla de fornminnen, föremål, som finns i jorden, i gravar eller på annat sätt är nedlagda, bortkastade eller förlorade.
M
Institution som från 1602 förvaltade offentligt förråd av spannmål inom ett visst distrikt, efter 1627 vanligen ett
län eller en lagsaga. Allmänt om förrådshus, lagerutrymme.
Kollektiv beteckning för personal vid magasin, särskilt vid kronans spannmålsmagasin. Verksamheten leddes av en
magasinsförvaltare som biträddes av fast anställda magasinsdrängar.
Under svenska tiden efter 1755, penningmedel som var avsatta för bedrivande av statens spannmålsrörelse; under autonoma tiden diverse grundfonder i spannmål med vilka en socken, sockendel eller flera socknar tillsammans bedrev lagstadgad undsättning.
Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden
tjänsteman som förestod ett
magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns
magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var
magister en
titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt
examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen
magistrat ersatte efter 1619 den
äldre benämningen råd.
Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade
kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som
rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I
Åbo fanns en tid vid sidan av den
ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I
Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom
stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens
ordförande var stadens
borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma
tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens
kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Certifikat på i Finland tillverkade varor, vanligen i form av magistratens stämpel på varan.
Magistratssigill krävdes efter 1827 på varor som fördes till Ryssland för försäljning.
Akademilärare av magistersgrad som sedan 1700-talet undervisade studenterna vid sidan av professorerna. De var efter 1767 befriade från
mantalspenningar och utgjorde föregångare till docenter av doktorsgrad som infördes på 1800-talet.
Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks
värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla
kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
Förgripelse i ord eller gärning mot den andliga eller världsliga regenten (Gud, konungen eller kejsaren), eller mot furstehusets medlemmar.
Majestätsbrott behandlades med hovrätten som första rättsinstans, huvudsakligen i
brott mot liv, hälsa och frihet.
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Benämning på den lägsta regementsofficersgraden med tjänsteställning mellan
kapten och överstelöjtnant. Majoren ledde vanligen en bataljon. Efter fastställandet av regementsindelningen i Sverige 1634 fanns en
major i alla regementen. I Ryssland tillhörde majorsgraden den åttonde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Protokoll över (
brev)kartbok med vilket
postmästare kunde spåra varje försändelse från postkontoren. Allmännare: koncept, kladdlapp. Under 1600-talet användes termen också om kasserat skrivpapper som användes till omslag, bränsle eller underlag för tapeter m.m., under 1700-talet också om ändring (i manuskript) genom tillägg, överstrykning eller radering.
Att genom påteckning, påstämpling, beteckna något som ogiltigt, till exempel om dokument, sedel, frimärke. Allmänt: kassera papper eller tryckalster.
Myndighet som från 1908 under en överkontrollörs ledning utövade
tillsyn över tillverkningen och utskänkningen av maltdrycker. Från självständigheten lydde
Maltdrycksinspektionen under Socialministeriet.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med
manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en
bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var
mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en
förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke,
tjänst m.m. Alla hemman,
torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon,
torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för
landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till
senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till
Kammarkollegium senast den 10 januari under
plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i
Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av
mantalspenningar upphörde där.
Fast personlig årlig statsskatt 1642–1924 för
ofrälse personer i åldern 15–63 år, undantaget vissa personer, till exempel
fattighjon och fattiga försörjningsskyldiga. Ursprungligen kallades skatten hjonelagspenningar, från 1611 mantalspenningar. Skatten avskaffades av 1622 års
riksdag som alltför dryg. Den ersattes på 1627 års
riksdag med en personell
skatt för då allmänt brukliga handkvarnar inom bonde- och borgarståndet (så kallade kvarntullsmantalspenningar) som blev en allmän personell skatt år 1635 och
ständig från år 1642 under benämningen mantalspenningar. Mantalskommissarier förordnades att
anteckna alla 15–63 år gamla och uppbar skatten förutom av krigsbefäl personligen (inte deras familjer förrän efter 1811) och
ridderskapet och adeln med tjänstefolk som var befriade från
mantalspenningar (för adelns del från 1642 till 1810 års jämkning av ståndsprivilegierna). Skatten utgick till ett varierande belopp i olika delar av riket fram till 1693, varefter skatteavgiften förenhetligades.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en
mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför
borgmästare och råd. De gamla reglerna för
mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk
förteckning med namn, födelseår och adress.
Ursprungligen mästare och gesäller, senare arbetare vid manufakturverk. Manufakturarbetarna var till 1766 befriade ifrån personella utskylder.
Ämbetsverk som grundades 1835 och lydde under Senatens finansexpedition.
Manufakturdirektionen hade i uppgift att organisera en teknologisk utbildning i Finland och att stöda och främja manufaktur- och fabriksrörelsen i landet. Manufakturdirektionen grundade 1849 Helsingfors tekniska realskola, som 1872 ombildades till Polytekniska skolan. Direktionen fungerade även som sakkunnigorgan då senaten skulle meddela privilegier och ensamrätter för näringslivets olika områden, bl.a. i fråga om uppfinningsprivilegier (
patent). År 1885 slogs Manufakturdirektionen ihop med
Bergsstyrelsen och bildade Industristyrelsen.
Honorär
titel (rangklass 8) utan
ämbete som i Ryssland från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Sjukhus i Helsingfors som ursprungligen var ett
länssjukhus grundat 1894 men som 1925 blev kommunalt. Sjukhuset hade ursprungligen bara en epidemiavdelning. På hösten 1894 fick det en inremedicinsk avdelning, 1902 en kirurgisk avdelning, 1909 en kirurgisk poliklinik och en sjukvårdarskola (avskaffad 1925), 1910 en inremedicinsk poliklinik, 1912 en röntgenavdelning, 1914 en barnavdelning då Temporära barnsjukhuset på Lappviksgatan stängdes och 1930 en fysiatrisk avdelning. Sjukhuset leddes 1894–1925 av en sjukhusstyrelse. En
överläkare ansvarade för verksamheten. Dessutom fanns en läkartjänst vid epidemiavdelningen som avskaffades 1913 då epidemiavdelningen blev ett självständigt
sjukhus under namnet Epidemisjukhuset i Helsingfors. År 1910 fanns ytterligare en läkare vid medicinska avdelningen som var förordnad på tre år. Stadsstyrelsen fastställde ett nytt reglementet för stadens alla sjukhus den 28 oktober 1925. Det kommunala sjukhuset förstods 1937 av överläkarna vid den inremedicinska, kirurgiska och barnavdelningen. Det hette 1866–1886 Febersjukhuset, 1886–1894 Kommunala sjukhuset.
Årlig värdering av naturapersedlar vid skatters avlösning i pengar. Från 1627 fastställdes summorna efter priserna i närmaste köpstad.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje
länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och
vice versa.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna
borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Äldre viktenhet av varierande viktvärde för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag. Under 1500-talet motsvarade markpundet ett skålpund, men under 1700-talet kom det att motsvara ett lispund, alltså en 20 gånger större viktenhet.
Den av befälet bestämda formering som en trupp upprätthåller under en förflyttning.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen.
Maskinavdelningen leddes av en
maskindirektör och ansvarade för verkstädernas förvaltning, vård, underhåll och ekonomi och för arbetets utförande vid verkstäderna. Vid avdelningen fanns ett maskinkontor och fram till år 1921 en förrådsavdelning som inrättats 1919. År 1922 inrättades vid
maskinkontoret en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och maskindirektörens närmaste medhjälpare, hade tidigare tjänstebeteckningen maskindirektörsassistent. Maskindirektörsadjointen förestod
Maskinkontoret och var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Maskindirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till maskindirektörens uppgifter.
Tjänsteman vid flera
ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid
linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En
maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
I Ryssland från och med 1797 teknisk specialist vid guvernementsregeringarna. I Viborgs
guvernement indrogs denna
tjänst efter en kort tid.
Tjänsteman i bokföringsuppgifter vid Helsingfors stads
byggnadskontor under autonoma tiden.
Från 1797
tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga
verk och inrättningar eller vid privata företag.
Mogenhetsexamen,
äldre benämning på studentexamen.
Motpartens skriftliga (ursprungligen också muntliga) meddelande till domstolen om att han medger käromålet eller att han helt eller delvis godkänner de framställda yrkandena. Motsats: bestridande. I fråga om åtal i
brottmål användes huvudsakligen och allt sedan svenska tiden ordet erkännande eller bekännelse, vilka under självständighetstiden ersattes med medgivande.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre
fattigläkare i Stockholm.
Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel,
prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
Fram till 1927
ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium, därefter hög
tjänsteman och
avdelningschef på Medicinalstyrelsen. Medicinalråden skulle vara finländska legitimerade läkare. De ansvarade för olika grenar inom medicinalväsendet.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Den administration som bestod av provinsialläkare, stadsläkare, sjukhusens läkare och tjänstemän, läkare vid fängelseinrättningarna och föreståndare för vaccindepots.Medicinalstaten var underställd Överstyrelsen för medicinalverket.
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991.
Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte
Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen
kollegial under ledning av en
generaldirektör som var
ordförande och ett antal
medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett
centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare,
sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Medicinalstyrelsen grundade 1897 en veterinärtjänst vid ämbetsverket och öppnade 1908 ett veterinärlaboratorium. Anstalten växte ut till en
instans under benämningen Veterinärmedicinska institutet, medan veterinärlaboratoriet 1924 övertogs av staten och lydde under Lantbruksministeriet.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Den svenska tidens medicinaltaxa gällde till 1819. De första förändringarna vidtogs 1830. Då skulle apotekarna dra av 10 procent från alla räkningar som gällde leveranser till
kronan och som översteg 100
rubel banco assignationer. Följande ändringar genomfördes 1851. År 1866 faställdes en ny medicinaltaxa samt en
taxa för veterinärbehov. Den skilde sig från de föregående genom att
Medicinalstyrelsen ålades att varje höst inkomma med
förslag till taxa om drogpriset förändrats med 10 procent. Taxan förändrades redan 1868. Taxaförordningar skulle då göras om drogpriserna förändrades med 20 procent. En ny medicinaltaxa stadfästes 1871 och den följande 1876. År 1886 stadfästes en taxa i vilken det metriska mått- och viktsystemet hade införts. Nya medicinaltaxor utfärdades 1891, 1895 och 1905. Den officiella medicinaltaxan var försedd med blanka blad där varje
apotekare kunde skriva in priser på de läkemedel och handköpsvaror som inte ingick i medicinaltaxan. Vid sidan av den officiella medicinaltaxan utarbetade därför
Finska apotekareföreningen särskilda handköpstaxor. En tryckt tidsenlig handköpstaxa tillställdes 1907 samtliga apotek. En reviderad recepturtaxa utkom 1910 med supplement 1912. En ny
farmakopé utkom 1915 med betydande förändringar i nomenklaturen. Då försågs taxorna med farmakopens nomenklatur vartill bifogades ett synonymregister. I taxorna därförinnan hade den tyska farmakopénomenklaturen använts.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Behovet av prisreglering påtalades 1661. En av överståthållaren, magistraten och apotekarna gemensamt utarbetad
taxa förelåg 1687 och publicerades 1699. Enhetlig prissättning nåddes dock inte. Collegium medicum företog en taxarevision 1726 och en ny medicinaltaxa fastställdes 1726. Den trycktes inte, utan apotekarna förutsattes själva skaffa avskrifter. En ny medicinaltaxa fastställdes 1739 och trycktes 1741. År 1752 förklarades att den
apotekare som överskred taxan skulle mista sitt privilegium. Straffet sänktes 1754, men höjdes två år senare på nytt. Då gjordes också smärre ändringar i medicinaltaxan. Först 1777 utkom en ny medicinaltaxa. Samtidigt offentliggjordes taxan för läkare och kirurger. Då bestämdes att när medicamenter av ostadigt värde såldes under taxans pris skulle Collegium medicum underrätta allmänheten, men om priserna måste höjas måste Collegium medicum anhålla om prishöjning hos kungen. Ett nytt taxaförslag godkändes i maj 1800. Då fick också Collegium medicum
rätt att årligen inkomma med
förslag till prisändringar.
Disputerad läkare. Den första promotionen av medicinedoktorer i Finland skedde 1781.
(I Karelen) utgående kronosockenskatt som efter 1766 uträknades utifrån medeltalet av sockens räntor över femton år (1750–1764) efter ortens
undervisning och därtill hörande förordnanden. Skatten erlades i hela socknen lika för alla vid bolräkningen i februari till kronofogden. Beräkningssystemet kvarstod fram till att rev- och skattläggningarna hade verkställts under 1800-talet enligt skattetalen
arviorubel och hemmantal.
Mantalspenningar erlades endast av personer som inte idkade jordbruk.
Rådgivare och undervisare inom mejerisektorn. Anställda mejerikonsulenter fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Läroanstalt med
undervisning i mejeriskötsel. Det förekom både praktiskt och teoretiskt inriktade mejeriskolor. De första mejeriskolorna inrättades 1869 tillsammans med en utbildning för kreaturskötare och kallades deje- och koskötareskolor. Från 1893 skildes utbildningarna åt och särskilda mejeriskolor inrättades. Mejeriskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Från 1841 verkstad som lydde under
Manufakturdirektionen och som tillverkade
instrument för navigation, geometrisk mätning och
lantmäteri som teodolit, barometer, pantograf, planimeter, kompass, våg, måttband, gradbåg, diopterlinjal och kikare. Mekaniska institutet övertogs 1894 av Finska Vetenskapssocieteten och på 1960-talet av Försökstekniska laboratoriet vid Statens tekniska forskningsanstalt.
Blandad domstol, en tillfälligt tillsatt
domstol bestående av både juridiskt utbildade och sak- eller yrkeskunniga medlemmar, ursprungligen en blandad tjänstedomstol i
stad som bestod av dels ledamöter från tjänsteområdet, dels
ordinarie domstolsledamöter (kämnärer och rådmän). Som
ordförande fungerade stadens borgmästare. Melerade domstolar inrättades från 1700-talet vid behov, särskilt för att utreda
brott och förseelser inom postväsendet. Från och med 1766 användes benämningen också om viss typ av ägodelningsrätt.
Vid storskiftet från 1766, formellt 1781, verkande temporär rätt, bestående av de ägodelningsrätter som berördes av en råtvist mellan två eller flera socknar, eller
hemman i flera socknar, och som avgjorde ärendet.
Mellansumma (pengar eller vara) som erläggs för att utjämna skillnaden i pris eller värde vid
byte mellan (icke likvärdiga) fastigheter. Förfarandet krävde laga värdering av bytet innan avgiften kunde utgå till ett visst värde.
Minnesanteckningar, provisoriskt
protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Soldat utan befälsgrad, tillhör den lägsta personalkategorin i en
militär organisation.
Sjukhus för vård av psykiskt sjuka rannsakningsfångar och fångar som dömts till frihetsstraff i form av rättspsykiatrisk vård. Sjukhusen började senare också utföra sinnesundersökningar av åtalade.
Mentalsjukhus för fångar inrättades från 1911, vanligen i anslutning till ett centralfängelse. Det lydde under
Medicinalstyrelsen och fångvårdsväsendet (Fångvårdsstyrelsen,
Fångvårdsavdelningen och Fångvårdsverket), 1936–1950 under ledning av fängelsepsykiatern, sedermera Brottpåföljdsverkets hälsovårdsavdelning.
Förteckning över tjänster som en
tjänsteman innehaft samt tiden för varje tjänst. Meritförteckningen innehåller också avlagda examina och prov samt utgivna skrifter m.m.
Ämbetsverk grundat 1881 för att utföra och leda meteorologiska, aerologiska, magnetiska och andra geofysiska undersökningar i landet.
Meteorologiska centralanstalten var en fortsättning på universitetets magnetiska observatorium i Helsingfors och verkade fram till 1918 under Finska vetenskapssocietetens
tillsyn inom Jordbruksexpeditionens förvaltningsområde, därefter som statens
institution direkt under Lantbruksministeriet. Den övergripande planeringen för centralanstaltens verksamhet utfördes av Meteorologiska kommissionen.
Kameral
instruktion och
lantmäteriinstruktion som innehöll föreskrifter om tillvägagångssättet vid mantalssättning av hemman, avmätning av städer och ritande av lantmäterikartor. År 1688 fastslogs att lantmätaren skulle följa en viss
metod och modell. Bestämmelserna upprepades 1725.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i
Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Titel för
ärkebiskop inom den ortodoxa kyrkan, ursprungligen för biskopen i den romerska kyrkoprovinsens största stad. Metropoliten är
biskop i sitt eget stift. I Finland upphöjdes den ryska patriarkens
hjälpbiskop i Viborgs
län 1925 till
metropolit över Karelen och hela Finland.
Från och med 1758 officersgrad i Ryssland i den tolfte eller trettonde rangklassen i den militära rangtabellen.
Midshipsman var på 1700-talet tidvis underofficersgrad i
rangklass 14. Tilltal: ”Vašje blagorodie”.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor,
säterifrihetsmedel och
böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den
allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare
senatens ekonomiedepartement med
ansvar för militärväsendet i Finland.
Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren,
Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den
finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Under
senatens ekonomiedepartement lydande
kontor med uppgift att utrusta, proviantera och avlöna de finska trupperna som 1812 hade uppställts på tre värvade finska regementen. Kontoret ombildades enligt kejserligt
reskript 1819 till ett självständigt under Militieexpeditionens översyn verkande krigskommissariat.
Särskilt
kontor för revisionsärenden 1816–1824 som hade som uppgift att avlasta Militieexpeditionens kamrerare i dennes arbetsbörda.
Revisionskontoret övertog helt granskningen av boställena och till dem ansluten räkenskapsgranskning. Det kallades ursprungligen Boställskontoret, senare Revisionskontoret. Det avskaffades 1824 i och med att revisionsväsendet reformerades och
Allmänna revisionsrätten tillkom för att granska kronans samtliga räkenskaper.
Statlig
fond som tillsammans med
Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten.
Militiefonden förvaltades av
Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan,
Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Jordebok med
förteckning över alla till arméns försörjning anslagna
hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje
härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Avdelning inom ekonomiedepartementets militieexpedition åren 1815–1841 och 1858–1903.
Militiekontoret ansvarade för samtliga militieräkenskaper, militärens
bokslut och budgeten för militiemedlens avlöningsstat. Det övervakade också tidvis Militiefondens kassor.
Anslag i form av andel i tionden som tillföll vissa militärer och Militiekassan.
Särskild för Militiestatens indelta jordbrukslägenheter uppgjord
förteckning över tionden. Militietiondelängder upprättades, förutom i Savolax, efter 1831 enligt ett särskilt för
Militiestaten avsett
formulär för rotevakansavgifternas erläggande. De innehöll uppgifter om varje hemmans roteringsskyldighet.
Krigsfolk, truppstyrka eller benämning på sak,
befattning eller enskild person som hör till krigsmakten.
Apotek som försåg militären med nödvändiga medikamenter. De ryska militärsjukhus som grundades efter 1809 i Finland hade alla mer eller mindre fullständiga apotek. Apoteken expedierade medicin också åt utomstående. I de ryska militärapoteken följdes den ryska farmakopén och de var helt och hållet underställda de ryska militärmyndigheterna.
Föreståndare för ett militärapotek. Militärapotekaren var enbart subordinerade under de ryska militärmyndigheterna och följde den ryska farmakopén.
Särskild
strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära
brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars
subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott.
Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
Vanligen icke-territoriell
församling anknuten till ett militärt förband eller en garnison. Militära församlingar grundades för trupper som samlats bestående på en viss ort eller garnison. Militärförsamlingen omfattade såväl soldaterna som deras familjer.
Militärsjukhus. Sjukhuset skulle erbjuda vård inte bara för den militära personalen i den ryska armén utan också för underofficerarnas och soldaternas hustrur och barn. I det fall att militärsjukhus saknades på orten skulle från 1818 länssjukhusen och kurhusen också ta emot denna grupp, men från 1825 skulle kostnaderna bestridas av den finska militärfonden.
Del av statsmaktens höghetsrättighet. Med
militär höghet hänvisas till militärens
rätt till att kräva medborgarnas medverkan för att bekämpa alla slag av angrepp mot statsordningen.
Ett av två kanslier vid
general von Buxhoevdens
högkvarter som ansvarade för militärförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Det överfördes 1809 till Generalguvernörskansliet.
Ledande organ inom den finska aktiviströrelsen under första världskriget.
Militärkommittén grundades år 1915 av tidigare finska
officerare från
kadettskolan i Fredrikshamn och dess målsättning var ett självständigt Finland. Kommittén fick position som ett statligt organ i september 1917 då den fick i uppgift att förbereda värnpliktslagen och dess representant blev
senator i den borgerliga senaten. I januari 1918 underställdes militärkommittén senaten, dess
ordförande blev överbefälhavare för senatens trupper och kommittén förvandlades till överbefälhavarens stab.
I vidsträckt betydelse alla de undervisningsanstalter som används för att utbilda
militär personal.
Person som inte har nått den lagstadgade myndighetsåldern, omyndig, underårig. Myndighetsåldern var ursprungligen 21 år för män och 24 för kvinnor, senare 18 år, och i straffrättsligt hänseende alltid 15 år.
Från cirka 1600
titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis
utrikesminister och finansminister. En
minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt)
ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En
minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av
statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Benämning på diplomatiskt sändebud av andra
rangklass med titeln ”ministre plénipotentiaire”.
Minister motsvarade från 1815 envoyén i rangklass och hade ofta den dubbla titeln
envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire. ”Minister” användes tidvis från 1719 som benämning på svenskt diplomatiskt sändebud vid vissa
hov i utlandet, och under autonomin på motsvarande sätt på ryska diplomatiska sändebud. Fr.o.m. Finlands självständighet beskickningstjänsteman av högre
rang än ambassadråd. De finländska sändebuden bar oftast den dubbla titeln utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister.
Samlande beteckning för prästadjunkt i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden, oavsett om han arbetade för en
präst eller biträdde hela prästerskapet i församlingen.
Från 1719 beskickningschef i tredje rangklassen närmast efter minister. I allmännare mening har beteckningen använts om diplomatiskt
ombud av lägre rang. Från 1961 kallas
ministerresident oftast
minister och hör till andra rangklassen tillsammans med envoyén. Ministerresidenten är ackrediterad hos värdlandets statschef. En dylik representant för den svenska staten fanns 1788–1790 i Polen, 1792–1806 i Hamburg, 1739–1741 i Preussen och år 1787 i Mecklenburg.
Under perioden 1826–1917 benämning på regentens
beslut i mindre viktiga ärenden. Besluten gavs generalguvernören och senaten till kännedom genom
brev från ministerstatssekreteraren.
Titel för statssekreteraren för storfurstendömet Finland 1834–1917. Ministerstatssekreteraren var chef för Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg. Ministerstatssekreteraren var finsk
medborgare utnämnd av kejsaren, med undantag för perioderna 1900–1904 och 1913–1917 då ämbetet innehades av ryssar eller russifierade finländare. Ministerstatssekreteraren föredrog civila ärenden gällande Finland inför kejsaren och det ryska riksrådet samt expedierade ärendena till generalguvernören och ryska myndigheter. Han kontrasignerade kejserliga manifest, greve-, friherre- och adelsbrev, ämbetens fullmakter och
avskedsbrev av högre
värdighet än sjätte rangklassen. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. De finska handelsombudsmännen i Ryssland var direkt underställda ministerstatssekreteraren.
Ministerstatssekreterarens närmaste
tjänsteman och
vikarie vid Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg 1834–1917. Motsvarande
tjänst kallades åren 1811–1834 statssekreterareadjoint. Statssekretariatets två avdelningar för rysk och svensk korrespondens lydde närmast under adjointen.
Protokollsbok förd vid fattigvårdsstyrelse.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Soldat som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid. Minörens uppgift var att lägga ut och antända minor. Sedan 1900-talet: kustartillerist som är särskilt utbildad för minstrid.
Fullt utbildad
minör i underordnad befälsställning.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader.
Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Från 1600-talet fram till år 2000 muntlig eller skriftlig förolämpning av en
tjänsteman under en
ämbetsförrättning (ersattes med ärekränkning, grov ärekränkning).
Viss typ av
förordnande för en präst. Missivet utfärdades av de högsta ecklesiastiska myndigheterna. Missivet utfärdades dels för det extra
ordinarie prästerskapet som i ämbetet skulle biträda det ordinarie eller uppehålla tjänster vid ledigheter, dels för präster som var uppförda på
förslag till en prästerlig
beställning och skulle avlägga predikoprov. Ur missivet skulle uppläsas de meriter som skulle beaktas vid valet.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till
allmän domstol i lägre
instans om missnöje mot utslaget. En
missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de
ordinarie rättsmedlen vad,
revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Person som mot
avgift malde mjöl åt andra.
Att ställa en
armé på krigsfot, innebär vanligen inkallande av reservmanskap och bildande av de truppavdelningar, staber och myndigheter, som inte finns i fredstid.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland.
Moderkyrka kan också allmänt avse ett
kyrkosamfund ur vilket andra religiösa
samfund har uppstått.
I lagtext,
författning och motsvarande: underavdelning, särskilt under en paragraf.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Utrustning för
soldat bestående av främst kläder, vapen och sadel.
Makt att ensam utöva ett visst slag av ekonomisk verksamhet. Det kan gälla tillverkning eller handel med ett visst varuslag eller ombesörjande av transporter. Innehav av
monopol ger möjlighet att diktera priser och omsättningen på en viss marknad. Rättsligt monopol grundar sig på lagstiftning; naturligt monopol grundar sig på besittning av sällsynta naturtillgångar och faktiskt monopol grundar sig på andra omständigheter som kapitaltillgång eller leveransförmåga.
Dröjsmål, ett begrepp inom förvaltningen som användes särskilt i förhållande till lagstadgad tid.
Anstånd med betalning av till exempel en skuld.
Moratorium beviljas sedan 1600-talet av domstol. Ursprungligen användes begreppet också om själva dokumentet genom vilket
anstånd beviljades.
Brudgummens personliga gåva till sin brud på morgonen efter bröllopsnatten. Den utgjorde ett slags vederlag för hemgiften och kunde bestå av både fast och lös egendom. Morgongåvans storlek fick inte övergå en tredjedel av mannens
fasta och en tiondedel av mannens lösa egendom. Från 1664 fick änkan endast nyttjanderätt till
morgongåva som bestod av jordagods, medan hon hade full
äganderätt till morgongåva som bestod av lös egendom.
Dokument som upprättades före vigseln och som fastställde den del av mannens egendom som skulle tillfalla kvinnan ifall hon var barnlös och blev änka.
Morgongåvobrev förekom redan under medeltiden och avskaffades i Finland 1878. Morgongåvobrevet skulle stadfästas och protokollföras av allmän domstol.
Dödlighetstabell: vanligen om den blankett som
Tabellverket införde 1748 och som årligen skulle fyllas i av prästerskapet i alla församlingar. Mortalitetstabellen innehöll uppgifter om antalet döda och om dödsorsaken. Ursprungligen uppräknades 30 dödsorsaker i alfabetisk ordning. I den blankett som gällde till 1802 ingick 50 dödsorsaker. Mortalitetstabellerna infördes igen 1823 och förnyades 1877. De skrevs i två exemplar, ett för att förvaras i sockenkyrkan och ett för att sändas till stiftet, via kontraktsprosten. Tabellerna sändes efter 1865 till Statistiska ämbetsverket.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning,
avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
Att nyttja myrmarker för odling av lantbruksväxter.
Mossodling har troligen bedrivits redan från medeltiden. Mossodlingen i västra och södra Finland skilde sig från den i östra Finland. I västra Finland användes kyttlandsbruk, som innebar att trovskiktet brändes och därefter besåddes. Under 1700-talet kom lerslagning av kyttlandet i
bruk då eldens betydelse för att bereda jorden minskade. Under 1800-talet spred sig denna mossodlingsteknik till östra Finland, där mossodlingen tidigare utvecklats från svedjebruket och hade gått ut på att marken torrlades genom dikning, varefter träden fälldes. Sedan brändes träden och även torvskiktet. År 1894 grundades
Finska mosskulturföreningen för att främja utvecklingen och brukandet av mossodling.
En enskild riksdagsledamots
initiativ till
lag eller lagförändring,kallades 1719–1789 (enskilt) memorial.
Den tid under vilken riksdagsmän kan lämna in motioner till riksdagen.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Avgift för uppmuddring och efter särskild
taxa för åtskilliga grövre varor som in- och utfördes.
Muddringsavgift betalades av fartyg som anlöpte Uleåborg och Gamlakarleby. Främmande fartyg betalade ett högre belopp än finländska.
Ett slags jordbrukskatt som stadsborna betalade för sina kreatur.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i
Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning på stadsförvaltningen, det vill säga magistraten, tjänstemannakåren som underlydde magistraten och budgeten.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan manlig klosterinvånare som avgett klosterlöfte. Termen ”kalug” ser ut att ha använts i Gamla Finland, men ser inte ut att allmänt ha förekommit i Ryssland.
En av huvudprinciperna inom processrätten sedan svenska tiden och 1734 års lag.
Muntlighetsgrundsatsen innebär att allt processmaterial ska läggas fram muntligen vid huvudförhandling i domstol. Parter,
ombud och vittnen ska inte läsa innantill utan tala fritt, och domen ska grunda sig på
vad som muntligen har framkommit.
Under autonomin sång- och
musiklärare vid gymnasium, med uppgift att handleda ungdomen i den musik- och sångundervisning som stipulerades i skolordningarna, i avsikt att bana väg för goda organister och sångare i församlingarna. Under svenska tiden användes vanligen benämningen director cantatus.
Skriftligt
intyg på
rätt att få bearbeta en mineralfyndighet, så kallad inmutning. Mutsedeln utfärdades av en bergmästare. Den skulle också kungöras från predikstolen i den
församling där den inmutade fyndigheten fanns.
Brott som innebär eftergörande eller förändring av gångbart mynt.
Myntförfalskning består av
falskmyntning och myntförfalskning i inskränkt mening. I princip bestraffades förfalskning av inhemska
mynt strängare än förfalskning av utländska mynt.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Beräkning av myntets värde.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var
myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett
verk som kallades
Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick
Finlands Bank successivt
rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under
Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en
direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till
domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan
mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och
sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Målfördelning skedde när en ny tingssession inleddes, genast efter att alla
mål som skulle behandlas hade blivit registrerade.
Målfördelning innebar att häradshövdingen fastställde antalet sessionsdagar och på vilken dag varje mål skulle behandlas. Om målfördelning stadgades ursprungligen i 1734 års lag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
inskrivning i
mållängd av de
mål och stämningar som skulle tas upp till behandling under den förestående tingssessionen.
Fastslagna mått och kärl för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar. De utgjordes ursprungligen av tunna, spann,
halvspann och kappe. De mått som användes för spannmål skulle vara fyrkantiga.
Förteckning över de
mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
Fattigvårdssamhällets
rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Part som är offer för ett
brott som har lett till åtal.
Summarisk översikt över räkenskaperna för en tilländalupen månad, inklusive behöriga verifikationer över indrivna medel.
Månadsförslag upprättades exempelvis av häradsskrivaren för landskontorets räkning i ett län.
(Spannmåls)malningskapacitet,
kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens
lastcertifikat (
deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.
Trohets- och tjänsteed som en badare avlade efter godkänd mästarebadareexamen. Stadsläkarna och -kirurgerna var skyldiga att upprätthålla en
förteckning över de mästarebadare som avlagt
mästarebadareexamen och mästarbadareed.
Av bödeln själv eller staden anställt biträde.
Handling som utfärdades i samband med skeppsmätning och som fastslog ett fartygs storlek, dräktighet (i läst) och djupgående (i fot) med mera. Mätarebrevet var ett av de
skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Mätarebrevet granskades av tullkammaren före avresan och låg till grund för beräkningen av vissa fartygsavgifter. Från 1778 skulle mätarebrevet förnyas vart
tionde år.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I
Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i
kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
En av de tolagsavgifter som betalades i de finländska sjöstäderna. I
Åbo och Gamlakarkeby var avgiften hälften för stadens egna borgare. I Torneå skulle utlänningar betala dubbel
avgift jämfört med inhemska borgare. I de övriga städerna betalade alla en lika stor avgift.
Civil
tjänsteman som biträdde mönsterherren vid mönstring.
Standardiserad ritning för en byggnad som skulle bekostas med offentliga medel. Till dessa byggnader hörde exempelvis kyrkor, officersboställen, banvaktarstugor,
sockenmagasin och soldattorp. Ritningarna godkändes under svenska tiden av Överintendentämbetet och under autonoma tiden av Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket
mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i
tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av
mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
Person som förättade påmönstring och
avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
N
I Ryssland senast från och med 1600-talet beteckning för ukaser som utfärdats och undertecknats av kejsaren personligen.
Personförteckning upprättad vid statlig
institution eller inrättning. Under 1700-talet fördes namnrullor till exempel vid militära förband och barnhus, under 1800-talet främst inom fångvården (spinnhus, korrektionsanstalter) och brandkåren.
Förteckning över de förnamn och namnsdagar som ingår i den finländska almanackan. Förteckningen utges av
Helsingfors universitet och utgör en viktig inkomstkälla. När förteckningen förnyas och trycks inleds samtidigt en tioårsperiod av upphovsmannarätt.
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick
rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Det tidiga personbevis som skulle uppvisas av väljare vid allmänna val.
Födelseort. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Födda och döpta. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Förteckning över medlemmarna i en nation.
Ett kalenderår, räknat från dagen efter utfärdat
beslut eller fälld dom.
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett
kommunionförhör och
skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge
medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Den process genom vilken en utländsk adelsätt 1626–1919 kunde få säte i Riddarhuset och åtnjuta adelsprivilegier. Naturaliseringen innebar att att ättens företrädare fick tillstånd av regenten, varefter han kunde vända sig till Riddarhuset för introduktion.
System av rättsregler som ansetts vara grundat i naturens egen ordning och i människans natur och därför höjt över de lagar människorna stiftar. Naturrätten var av betydelse i svensk
rätt framför allt på 1700-talet, sedermera för
internationell rätt rörande överstatliga rättsprinciper om till exempel tankefrihet, individens
frihet och fri rörlighet. Termen används också om motsvarande inriktning inom rättsvetenskapen.
Dödfödd. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande
undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor
skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars
ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen,
Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens
sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Föreståndare för en navigationsskola.
”Inte två gånger”, inom domstolsväsendet att en
sak som fått sin slutliga
prövning inte kan tas upp på nytt.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Avgift som från 1700-talet och under autonoma tiden erlades till staten för varor som lastades i tullförråd i stället för att genast föras in i landet.
Dagbok förd av
tullkammare över de varor som förvarades i tullens förråd, med uppgifter om ägare, tidpunkt för när varan deponerades i förrådet och uttogs m.m.
Skatt som vid
bokslut eller förda räkenskaper över skatteupptaget anges till ett lägre värde än den tidigare haft. Nedskrivningen kunde ske efter förrättad
syn över förändrad bärförmåga.
Helsingfors stads mentalsjukhus beläget i Sibbo. Det grundades 1899 och blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Sjukhuset förestods 1937 av en överläkare. Andra tjänstemän var fem underläkare.
Benämning på länssjukhuset i Vasa 1855–1858. Det hette före 1855 Vasa
länslasarett och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Benämning på Vasa
länssjukhus 1858–1911. Det hette 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett, 1814–1850
Lasarett och kurhuset i Vasa och efter 1911 Mustasaari länssjukhus.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de
hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär
indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa
skattetal som antogs som grund för räntan.
Från 1872 statligt sjuklassigt allmänt
elementarläroverk med ändamålet att under uppsikt av pedagogie professorn vid universitetet verka som
centralanstalt för lärarkandidaternas praktiska utbildning och att meddela eleverna
undervisning för vetenskaplig utbildning vid universitet. Under perioden 1864–1872 användes beteckningen normalskola..
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (
lagfaren)
tjänsteman vid
ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll,
uppsätta och
expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om
föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera
yngre jurist i domsagans
kansli som under tjänstebeteckningen
notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
Person förordnad av magistrat,
ordningsrätt eller
länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter,
bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag.
Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
Tidskrift utgiven av Finska Läkaresällskapet 1849–1869. I tidskriften publicerades protokollen från Finska Läkaresällskapets möten.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom
rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Benämning på
klander på grund av att rättshandlingar och
dokument var behäftade med fel som gjorde dem verkningslösa, ogiltiga.
Brister i rätts- eller myndighetsförfarandet som förtog beslutets rättsliga verkan.
Delvis statsfinansierat
sjukhus för tuberkulospatienter inrättat i Nymmela den 23 november 1903 av Finska läkaresällskapet Duodecim.
På motorfordon skylt med registernummer. Registreringen gjordes först enbart på lokal nivå i städer. År 1922 infördes ett landsomfattande register.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid
hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig
nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
I Ryssland senast 1809 uppkommen benämning på de i finska kriget 1808–1809 från Sverige erövrade områdena av Finland, i motsats till de finska områden som Ryssland erövrat tidigare.
Benämning på den kirurgiska avdelningen inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Nya kirurgiska sjukhusets byggnad uppfördes 1888. På avdelningen tjänstgjorde 1897 en underläkare, en poliklinisk assistentläkare, två kliniska assistentläkare, en
översjuksköterska och en syssloman. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes i början av 1900-talet. På sjukhuset sköttes utvärtessjukdomar; öron-, strup och tandsjukdomar. Den inremedicinska kirurgin var koncentrerad till
Nya kliniken inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Undervisningssjukhus som verkade i Helsingfors 1848–1860.
Nya kliniken var direkt underställd universitetet och en del av det tidigare Kliniska institutet. Kliniken bestod av två avdelningar: en medicinsk för patienter med inremedicinska problem och en kirurgisk. Avdelningarna förestods av respektive medicineprofessor. Till kliniken hörde en tjänstebostad som erbjöds den
äldre professorn. Denne var också klinikens prefekt. Prefekten skulle årligen redogöra för klinikens kostnader och verksamhet åt universitetet samt till generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. Den medicinska vårdnaden på kliniken ombesörjdes av amanuenser, som vid universitetet hade avlagt medicinekandidatexamen samt undergått ett teoretisk-kirurgiskt
förhör inför Collegium medicum. År 1860 förenades Nya kliniken med länslasarettet och bildade Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes dock fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-, näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Täcknamn för arbetsutskottet inom
Aktionskommittén under år 1917. Nya Skogsbyråns täckuppgift var att grunda skyddskårer och förbereda en finländsk frihetskamp mot Ryssland.
Nya Skogsbyrån leddes av aktivisten Elmo E. Kaila.
Anhållan om att få grunda ett nytt
hemman på kronans allmänning,
överloppsjord eller jordlott som skulle avskiljas från ett existerande hemman. Ansökningen avgjordes av landshövdingen som efter 1688 hemställde den till Kammarkollegium. Efter 1815 skickades den till ekonomiedepartementet. Fram till 1775 räckte det med en anmälan. Från år 1775 skulle eventuella nybyggen utgöra sammanhängande lägenheter. En
lantmätare skulle utmärka och
avrösa lägenheten för fastställandet av
mantal och
skattläggning före beslutet.
Uppmätning och
skattläggning av ett nygrundat
hemman på kronans mark. År 1796 gavs ett årligt
anslag för nybyggesmätningar. Ifall att någon utan laga skäl begärde en
nybyggesmätning skulle han själv stå för kostnaderna. Undersökningarna skulle bevistas av kronofogden, men landshövdingen hade
rätt att utse en ersättare. Ansökan om nybyggesmätning skulle göras till landshövdingen.
Hemman som nyligen blivit anlagt, vanligen på kronojord. Från 1777 tillföll
överloppsjord kronan. Åbon på det gamla hemmanet hade dock
optionsrätt att anlägga ett nybygge. Om rätten inte utnyttjades, kunde landshövdingen överlåta möjligheten att anlägga ett nytt
hemman till någon annan. Nybyggets ägor utmärktes och mantalsattes. Därefter förrättade kronofogden och två nämndemän laga syn. Syneinstrumentet sändes till landshövdingen som, efter att ha hört häradsrätten, fastslog utskylder och laga byggnader.
Nyanlagt hemman,
nybygge efter 1811, särskilt sådant som hade tillkommit genom storskiftet.
Nyhemman förutsatte anläggningstillstånd av häradsrätt.
Län som grundades 1831 då Nylands och Tavastehus
län upplöstes. Länet bestod i stort sett av det historiska landskapet Nyland. Länet leddes av en
landshövding biträdd av en länsstyrelse. Residensstad var Helsingfors.
Lagmansrättens
distrikt och område för lagmannens
jurisdiktion i Nylands och Tavastehus
län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Lagsagan låg inom
Åbo hovrätts jurisdiktion.
Den lantmäteriinstruktion, som tillämpades för
skattläggning av
hemman 1690–1848 i Nylands, Åbo, Björneborgs och Tavastehus län. Skattläggningen baserades på jordmån och överskottet av avkastningen. Åkrarna indelades i sex kategorier, utgående från överskottet per areal, varefter mantalet beräknades. Ett
mantal utgjorde vanligen tolv tunnor. I praktiken skulle bonden behålla hälften av årsväxten för eget behov, medan
kronan och kyrkan uppbar den andra hälften som skatt.
Från 1916
skifte som förrättades efter genomfört
storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om
nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.
Kameral beteckning för de klockarboställen som församlingarna efter 1762 och i samband med storskiftet fick anlägga på kronans utmark. Boställena beviljades bara en del av de gamla klockarbordens skattefriheter.
Regentens, under självständighetstiden presidentens, efterskänkning eller mildring av ett utdömt straff, eller regentens ynnest och välvilja som kunde visas genom konkreta nådegåvor, nådevedermälen.
Till regenten 1615–1917, från 1918 presidenten, riktad ansökan om benådning, förskoning från lagstadgat och lagvunnet dödsstraff (avskaffat 1949 i civila brott, 1972 i militära brott). Termen har sedermera också använts om försök att få den resterande strafftiden i
fängelse efterskänkt.
Brev eller
urkund varigenom någon erhöll benådning, strafflindring, privilegium, ekonomisk förmån eller annat ynnestbevis som klassades som nådegåva.
Nådebrev förekom under svenska och autonoma tiden.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en
undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds
nåd erbjuds människan.
Uttryck som användes i samtida svenska översättningar om handlingar som gavs i kejsarens namn.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden
ecklesiastisk ämbets- eller
tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes
ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant.
Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga
ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inbesparing av en avliden
ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll
kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en
begravningshjälp till den avlidnes
sterbhus .
Statlig
fond som upprättats för att bekosta uppehället för änkor och oförsörjda barn till avliden civil eller
militär tjänsteman under den tid tjänsten hölls vakant. Fonden erhöll sina inkomster genom vakansbesparingar samt avgifter och bidrag inom civil- och militiestaten. Den ersattes inom mililitestaten 1819 av
Finska militärens änke- och pupillkassa och inom civilstaten 1824 av Civilstatens Änke- och pupillkassa. Därefter fungerade fonden närmast som tullstatens
kassa för sterbhus.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan
präst utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade
nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig
predikant och avlönade predikanten med en del av den
ordinarie prästlönen. Nådårspredikanter tillsattes vid behov, från 1692 i krigsprästers
sterbhus och från 1723 i samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådårspredikanter fanns även i Gamla Finland.
De krav som ställdes för beviljande av nådår. Ansökan skulle innehålla dödsbevis, bouppteckning,
prästbevis på antalet omyndiga barn, ett fattigdomsbevis för änkan och ett
utdrag ur häradsrättens eller rådstugurättens
protokoll som verifierade sterbhusets svåra ekonomiska förhållanden.
Oftast mindre grupp personer som valts (av
offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en
nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för
utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild
förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående
utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i
lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens
bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen
nämndeman användes från och med 1600-talet också om
ledamot av
synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller
lagmansrätten i lagsagan eller ett härad.
Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade
beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig
nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i
Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och
lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den
nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades
häradsdomare efter 1734.
Det officiella namnet på Helsingfors
socialnämnd 1898–1918, vilken drev på grundandet av de första yrkesskolorna för flickor och pojkar samt arbetarinsituten.
Nämnden för arbetarfrågor organiserade också arbetsförmedling och såg till att kommunen inrättade tjänster för yrkes- och bostadsinspektörer. Den hette mellan 1918 och 1930 Socialnämnden.
Anmälan till vederbörig
myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska
medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens
rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk
stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare
sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker,
prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i
Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312
rubel 22½ kopek.
Kommunalt organ i större städer, bl.a. i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden som motarbetade arbetslöshet genom diverse åtgärder och program.
Rätt att under extrema förhållanden och till sitt eget försvar eller beskydd ostraffat få utföra en under vanliga förhållanden rättsvidrig och straffbar handling, nödvärnsrätt.
O
Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
Sedan 1841 den skriftliga handling som upprättas för dokumentationen av en likbesiktning, under svenska tiden kallad likbesiktningsattest. Enligt instruktionen år 1841 skulle läkaren utföra obduktionen i närvaro av en statlig eller en stadens tjänsteman. Protokollet skulle antingen skrivas av läkaren själv eller av den närvarande tjänstemannen efter läkarens diktamen. Bägge skulle skriva under protokollet. Läkaren var dock ensam ansvarig för att de medicinska aspekterna blev korrekt nedskrivna. I protokollet skulle också antecknas den avlidnes namn, ålder, kön, yrke samt information om kroppsligt och själsligt tillstånd före och efter den händelse som ledde till döden. Dessutom skulle man ange den förmodade dödsorsaken, tid, plats samt kroppens tillstånd då den hittades. Dessutom skulle eventuell sjukvård som den avlidne erhållit anges. Utifrån obduktionsprotokollet skulle läkaren skriva ett läkarintyg. Senast åtta dagar efter likbesiktningen skulle två exemplar av läkarintyget samt obduktionsprotokollet i
original skickas till landshövdingen. Efter 1936 användes obduktioner också för att fastställa dödsorsaker på grund av sjukdom.
Adelsman som inte innehade fast egendom. Benämningen användes också om en adelsman av lägre
rang som inte hade någon hög ställning i samhället.
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt
hemman eller
hemmansdel eller som
landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i
Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel.
Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat,
kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.
Den nödtorftiga vård och försörjning som varje
kommun efter 1879 måste erbjuda minderåriga, vansinniga, vanföra och ålderdomssvaga som saknade omvårdnad av annan person.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Person som genom födsel var berättigad att äga odaljord, även om person med goda anor, ädel.
Oförmögen att betala skatt, förkortning i mantalslängder.
Offentlig handling som utförs på ämbetets eller tjänstens vägnar eller på särskilt uppdrag, i allmänhet på ett sätt som anges i
lag eller reglemente.
Befälsperson inom krigsmakten av olika
rang och
grad från
general (
fältmarskalk) eller
amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant,
kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från
mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Samlingrsum för officerare, även benämning på den samling (
matlag) av
officerare och underofficerare som intar sina måltider gemensamt.
Person som innehar befattning, förrättar en
tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
Del av
apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden,
kronan eller kyrkan. En sådan
tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med
ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka
lagfart på egendomen.
Benämning på handelsfartyg som måste erlägga samtliga tullavgifter eller som måste avlägga en förhöjd avgift. De var fartyg som på grund av förbud eller inskränkande föreskrifter saknade halv- eller
helfrihetsrätt att frakta in varor i handels- eller stapelstad.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar
fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Person som socialt ansågs ha en högre ställning i samhället , men som saknade
representation i något av de två högsta stånden.
Ofrälse ståndspersoner var exempelvis ett flertal civila och militära tjänstemän, läkare, apotekare, sjökaptener, frälsefogdar,
bokhållare och brukspatroner. Termen började användas i större utsträckning i slutet av 1700-talet.
Term i lagspråk under svenska tiden och autonoma tiden som avsåg
avgörande av ett
mål så att kärandens
talan inte bifölls. Från självständighetstiden används termen förkasta. Allmänt: upphäva genom myndighetsbeslut.
Grundlös, obefogad. ”Ohemul” var en ofta förekommande term inom förvaltningen när det gällde orättmätiga ansökningar, anmälningar eller påståenden. Inom äganderätten användes termen särskilt om förhållandet att ägaren inte kunde bevisa att han på laglig väg hade förvärvat (jord)egendomen (ohemul åtkomst). Inom rättsväsendet användes den om ogrundat
besvär eller ogrundad angivelse. Allmänt: olämplig, osedlig.
Skadegörelse, förfång (på mark, växtlighet eller byggnad m.m.).
Brev som från 1673 till 1800-talets mitt inte var uppfört på brevkarta.
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet
handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
I
lag förbjuden, illegal.
Om fordran som inte är gäldad.
Sedan 1500-talet om ställföreträdare: företrädare för person eller myndighet.
Föreståndare för ett sjömanshus. Ombudsmannen skötte sjömännens på- och avmönstring. Han upprättade sjömansrullor och förmedlade hyror åt arbetssökande sjömän. Han skulle medla i konflikter mellan
befäl och besättning. Benämningen ersatte den
äldre ”Waterschout” som var vanlig på 1700-talet.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för
tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid
Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna
expedition (
högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga
ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Efter storskiftet den
rå som omgav en bys eller ett skifteslags marker, måste fastställas genom
rågång innan skiftet kunde inledas. Eftersom varje
hemman till och med 1789 var skyldigt att idka
jordbruk och upprätthålla byggnader på sina marker, stadgade storskiftesförordningen 1762 att samma skyldigheter också gällde under den tid när storskiftet pågick. Markerna utnyttjades till fullo, eftersom delegarna inte visste vilka åkrar och ängar eller vilken skog som skulle komma att tillfalla just deras hemman. Från och med 1783 förbjöds skövling av allmänningsskogen på insidan om omkretsrån, liksom svedjande, tills storskiftet var avslutat.
Tillstånd i vilket
minderårig person eller myndig person som på grund av sin fysiska och psykiska hälsa eller andra omständigheter hade konstaterats vara oförmögen att ta vara på sig själv eller sin egendom.
Betungande:
transaktion förbunden med förpliktelse. Även något som sker mot vederlag. Motsatt: benefik.
Pålaga, utskyld, skatt,
avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Pålaga som belastade en fastighet och som varje innehavare var skyldig att utföra. Det kunde vara en skyldighet att årligen leverera någon naturprodukt till ett allmänt ändamål, underhålla väg, snöplogning eller inkvartering.
Person som tillhörde bonde- eller borgarståndet.
Om ränte-, tiondegivares eller räntetagares
rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala
avgift eller
skatt i natura eller i penningar.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Myndighet som avhandlar ordensärenden,
ordenskapitel för de svenska kungliga ordnarna verksamt sedan 1748 då de första svenska ordnarna grundades. Till detta ordenskapitel sammankommer serafimeriddarna samt kommendörerna av första klass av de övriga kungliga ordnarna. Ordenskapitel för de svenska ordnarna sammankom till
ordinarie ordenskapitel på stora ordensdagen den 28 april, som var den formella stiftaren
Fredrik I:s födelsedag, och på lilla ordensdagen, måndagen före advent samt till extra ordenskapitel. Utdelning av ordnar skedde i regel i extra ordenskapitel.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse,
beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Hamn där ett fartygs
befälhavare erhöll
order om fartygets och lastens destinationsort.
Journal för utfärdade
order inom krigsväsendet.
Konossement som på grund av en orderklausul kunde överlåtas på annan än den behöriga innehavaren av dokumentet.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev,
växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Person i en överläggande eller beslutande
församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till
ordförande eller självmant leder ordet.
Särskilt under svenska tiden om den som skulle vigas eller stod i begrepp att låta sig vigas till ett visst kyrkligt ämbete.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på
tjänst som var uppförd på
ordinarie stat och av denna anledning var av permanent
karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
Benämning på de till en viss förvaltningsgren hörande
ordinarie inkomsterna, särskilt militie-, lands- och justitiestatens.
Till
postbonde utgående kontant ersättning ur postkassan (enligt en viss taxa) för postbefordran.
Ordinarie postlega skulle införas 1685, som ersättning för de de tidigare skattefriheterna. I praktiken infördes den för alla postbönder först i början av 1700-talet.
Ordinarie postlega betalades ut av postinspektören. Den var 3 riksdaler, 9 skillingar och 10 runstycken för varje
resa år 1811.
Präst som hade tillsatts i ett stadigvarande
ämbete enligt gällande kyrkliga föreskrifter (kyrkoordning, kyrkolag, ämbetsinstruktion). Det innebar att ämbetet var uppfört på
ordinarie ecklesiastikstat.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var
ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla
skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de
extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna
indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de
fasta mantals- eller hemmansräntorna. I
Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
I
Gamla Finland den del av
ordinarie räntan som erlades i pengar enligt kronovärdet i vissa delar av det område som Sverige erhållit 1617 i freden i Stolbova. Beståndsdelar i ordinarie räntepenningarna var höräntan, de så kallade små persedlarna och arviohuvudräntan.
Ordinarie räntepenningar betalades av skatte- och kronobönder.
De medel ett
ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som
kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för
bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De
ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
Benämning på egentligt, lagligen sammankallat och på lagstadgad tid hållet
häradsting under svenska och autonoma tiden.
Vigning till
präst eller
biskop genom en högtidlig vigningsakt i en domkyrka. I samband med akten meddelades ordination. Prästvigning förrättas av biskop,
biskopsvigning av ärkebiskop.
Präst som förrättar ordination; vid vigning av präst: stiftets biskop, vid biskopsvigning: ärkebiskopen. Superintendenter, prostar, kyrkoherdar och kaplaner installerades i ämbetet av överordnade präster. Enligt kyrkolagen 1686 höll ordinatorn vid
biskopsvigning först predikan, påminde församlingen om biskopens uppgifter i stiftet, bad en bön för ordinanden och stiftet samt avhörde ordinandens
ämbetsed och trosbekännelse. Därefter överräckte han ämbetsfullmakten, i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, varefter han och andra närvarande präster lade sin hand på ordinandens huvud, läste Fader vår och välsignade honom. Till slut sjöngs en psalm. Vid prästvigning höll ordinatorn först ett kort tal till ordinanderna om predikoämbetets instiftelse, prästernas
kallelse och ämbete. Sedan sjöngs psalmen ”O du helige Ande kom”, varefter ordinatorn läste en bön över att herren skulle samla trogna arbetare i sin
råd och slutligen påminde dem om en prästs plikter. Därefter svor ordinanderna i tur och ordning prästeden med handen på Bibeln och undertecknade den skriftliga versionen. Ordinatorn jämte andra närvarande präster lade därefter i tur och ordning sina händer på ordinandernas huvud, bad Fader vår och välsignade dem. Till slut sjöngs en psalm. Efter ordinationen överräckte ordinatorn prästbreven.
Värvad trupp som bildades av den borgerliga senaten den 9 september 1917. Ordningsfanan, som var stationerad i Saksanniemi i Nyland, skulle verka som en beriden polisstyrka. Befälet bestod av före detta ryska och finländska
officerare och underofficerare. I anslutning till inbördeskriget 1918 flyttades truppen till Lappajärvi i Österbotten och deltog i kriget på den
vita sidan under namnet Nylands dragonregemente.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en
ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en
köping eller
handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
Mål där en övervakande
myndighet själv kan belägga överträdelser av en
ordningsstadga med ett straff. En sådan befogenhet har till exempel stadens polis och
befälhavare inom krigsmakten.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar.
Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Offentligrättslig stadsmyndighet i köpingar och städer utan
rådstugurätt eller
magistrat cirka 1861–1978. Ordningsrätten ansvarade för att organisera och sköta ordningsväsendet och hade ursprungligen viss
domsrätt över förseelser mot diverse ordningsstadgor. Som
åklagare verkade länsmannen. I köpingar bestod ordningsrätten av en ordningsman, som verkade som ordförande, och två medlemmar, i städerna av borgmästaren och två rådmän. Ordningsrättens
reglemente godkändes av fullmäktige och fastställdes av ekonomiedepartementet, senare Inrikesministeriet. Arbetsordningen fastställdes av länsstyrelsen, efter att fullmäktige hade hörts. Ordningsrätterna avskaffades 1978, varefter de flesta uppgifterna överfördes på byggnadsnämnderna.
Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning,
stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering,
order eller
anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på
extraordinarie stat.
I Ryssland från och med 1797 militärt förvaltningsorgan för en
garnison med kommendanten som chef. De hade från 1799 i uppgift att bl.a. ta hand om arresterade militärpersoner. I anslutning till ordonnanshusen fanns militärdomstolar. Ordonnanshusen ersatte de 1796 avskaffade kommendantskanslierna. Även i
Gamla Finland inrättades ordonnanshus.
Underordnad
tjänst på förordnande,
anställning som eller på
ordonnans förekom sedan svenska tiden under förra delen av 1600-talet och särskilt inom militären, senare också polisväsendet. På 1700-talet var ofta korpraler på ordonnans och beordade att stå till en överordnad officers förfogande för personliga uppdrag som budbärare eller uppassare.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då
klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna
stämma och sköta en orgel. I en
domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Val av
organist till moder- eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde organisten i samförstånd och att valet till organist i en
domkyrkoförsamling avgjordes av domkapitlet, efter att kyrkoherden och kyrkostämman först hade röstat. Kyrkolagen 1869 fastslog att sökande till organist-, kantor- eller sångartjänster skulle vara skickliga kyrkomusiker och sångare. Ifall organisttjänsten var förenad med klockartjänsten följdes det valsätt som användes vid klockar- och kyrkoherdeval.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Examen för organist, avlagd vid klockarorgelnistskola. Den innefattade tonträffning, ackordlära, pianospel samt koral- och kvartettsång. Utbildning i kyrkomusik inleddes i Finland 1878. År 1951 övertogs den av Sibeliusakademin.
Kyrklig funktionär som mot
arvode spelade orgel i kyrkan under gudstjänsten och vid olika kyrkliga förrättningar.
Orgelspelare förekom under 1700–1800-talet i mindre församlingar som saknade orgelnisttjänst.
Kyrklig befattningshavare som var anställd för att trampa luft i orgelns bälgar. Befattningen kombinerades ofta med uppgiften som ringare.
Ursprunglig, särskilt i fråga om äganderätt. Allmänt: primär, medfödd, ärftlig.
Statligt
sjukhus i Tavastehus
län för internering och vård av patienter med spetälska. Leprasjukhuset i Orivesi inrättades i en gammal militärkasern år 1904. Dit flyttades då patienterna från det tillfälliga leprasjukhuset i Sörnäs, Helsingfors. Sjukhuset i Orivesi hade plats för 50 patienter. År 1924 fanns 57 leprapatienter i Finland, år 1950 sju. Leprasjukhuset i Orivesi stängdes 1953 och patienterna flyttades till Gumtäkt gård i Helsingfors. Sjukhuset förestods 1937 av en läkare och en
ekonom som bägge var deltidsanställda.
Arbetsbetyg,
intyg av en
husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också
vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.
Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den
ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid
plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.
Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det
fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda
fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma
fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt
sanatorium för lungsjuka i Oulainen, grundat 1914. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och
befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom
advokatfiskal eller kronofogde).
Större laggkärl, vanligen använt för våta varor. Det motsvarade ungefär 70 till 90 kannor, eller 183 till 235 liter. Sedan 1774 ett våtvarumått i tulltaxan.
P
Avgift i en
stapelstad för in- och utlastning av sådana varor som var lastade i tunnor. Åbo: för saltat kött och saltad fisk betalades vid inkommande 20 kopek och vid utgående 12 kopek B:co Ass. per tunna. De som var invånare i
Åbo betalade hälften. Helsingfors: för fisk, kött och annat lakegods betalades 3 kopek tunnan. Stadens invånare betalade hälften. Uleåborg: för lakegods betalades 1½ kopek silver tunnan. Brahestad: 2 kopek silver för tunnan packgods. Jakobstad: 1½ kopek silver per
tunna av lakegods. Nykarleby: 1 kopek silver per tunna. Vasa 1½ kopek silver för tunnan packgods. Kaskö: 3 kopek silver per tunna. Kristinestad: 1½ kopek silver per tunna. Viborg: enligt fastställd taxa. Fredrikshamn: enligt fastställd taxa.
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för
besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i
Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Av
packhusinspektor från 1839 förd bok över lossat och av tullkammaren besiktat styckegods, innan varorna deponerades på packhuset. Journalen fördes enligt ett visst
formulär över varje
skeppare och fartyg, med uppgifter om varornas art, stycke- och kanntal, mått, vikt eller värde. Om packhuset saknade en
inspektor noterades motsvarande uppgifter i tulljournalen.
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
Sida i bok eller särskilt om sida i bok eller häfte med ett visst angivet nummer.
Den del av postväsendet som omfattar paketbefordran, en av sex särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post. Termen används också om en konkret försändelse i kategorin paketpost. En sådan försändelse fick 1827 väga högst 4,25 kg och måste alltid försäkras, frånsett tjänsteförsändelser som fick väga upp till 20 kg. Efter 1845 fick också privata penningförsändelser väga så mycket.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom.
Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och
pantkontrakt mellan
kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Förteckning över skattskyldiga i ett
härad vilkas egendom hade förpantats för skatteuppbörd. Före 1779 noterades pantsättningen i den vanliga restlängden.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån.
Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid
panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett
pantbrev som bevis på sin fordran.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
”I brädden skrivet tecken”, numrerad mindre avdelning av en skrift, en lag, ett kapitel, ett
dokument eller dylikt. Tecknet för en sådan avdelning är § och kommer från signum sectiones, latin för ”tecken” mellan ”stycke” eller ”avdelning”.
Från 1838 benämning, efter 1864
officiell term för ur ett
hemman lagligen utbruten
tomt eller jordlott. Parcellen indelades i
parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget
skattetal och betalade inte
grundskatt direkt till kronan.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget
skattetal och betalade således inte
grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala
avgäld till stomhemmanets ägare.
Från 1864 beteckning för
bonde som brukar en mindre från annan jordfastighet avsöndrad jordlägenhet, parcell.
För beskattningen uppgjord lista eller
förteckning över en parcell. Förteckningen innehåller uppgifter om arealen, avkastningen och antalet innevånare jämte en
karta med ägobeskrivning.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda
straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk.
Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid
domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Rymdmått av varierande storlek för mätning av hö och halm, ofta lika med ett eller ett halvt lass hö. ”Parm” användes även som mått av varierande storlek för mätning av sten och torv.
Stadsbetjänt som mätte mängden hö eller ved som bönderna saluförde i staden; under 1900-talet edsvuren vedmätare.
Avgift som betalades för hö enligt fastställd
taxa i Viborg och Fredrikshamn.
Medlem av regelbundna trupper eller frikårer som för krig på egen hand, även benämning på medlem av
detachement som skickades för att rekognosera eller för att bedriva sabotageverksamhet.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid
resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Avgift till
Krigsmanshusfonden som både inhemska och utländska resenärer erlade för att få ut ett passagerarpass för en utrikesresa. Den var inte obligatorisk för passagerare över tolv år som reste till lands eller för
skeppare som betalade en
avgift för sjöpass. Passagerareavgiften infördes 1732. Då gick den till Amiralitetets inkvarteringskassa, 1798 överläts den till Amiralitetets krigsmanshuskassa och efter 1809 till Krigsmanshusfonden i Finland. Avgiftens storlek var beroende av passagerarens kön och sociala status. Den betalades omedelbart till den
myndighet som utfärdade passet.
Pass för
resa till utrikes ort.
Från och med 1819 benämning på den
passavgift som finska
medborgare måste erlägga till Fattig- och arbetshusfonden, utökades 1848 med ytterligare en passavgift som betalades till fattigvården i den förpassades hemsocken.
Avgift som efter 1637 uppbars för utfärdandet av
pass för in- och utgående fartyg. Passpenningarna i tullkammaren efter fartygets lästetal. Passpenningar användes också för diverse avgifter för försegling av fat, kista,
tunna eller packe samt för sigillering,
frisedel och för
brev som sändes mellan olika tullkamrar i fartygets ärenden samt utfärdande av fri-,
mätare och bilbrev.
Institution i anslutning till
Statens serumlaboratorium 1916–1924 vilken tillverkade rabiesserum och behandlade patienter som led av rabies. Institutet blev 1924 en avdelning inom Statens serumlaboratorium.
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande
präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på
prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Kyrklig
ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete.
Pastoralexamen infördes i
Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala
pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år),
intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk
avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga
predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar:
förhör inför domkapitlet, en
offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som
präst eller lektor,
undervisning i en teologisk
fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Tillfälliga inkomster som en
kyrkoherde kunde uppbära.
Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan,
sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild
avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Kalender som utmärkte en kyrkoherdes särskilda uppgifter för varje månad av kyrkoåret. En dylik gjordes också upp för kontraktsprosten vid prostexpeditionen och för biskopen vid domkapitlet.
De delar inom medicinen som prästerskapet på landsbygden skulle ha kännedom om för att kunna erbjuda elementär sjukvård i församlingen. Om
pastoralmedicin stadgades i ett
reglemente 1757. Prästerna snabbutbildades i prästmedicin särskilt under senare delen av 1700-talet för att avhjälpa läkarbristen på landsbygden, kunna bedöma dödsorsaker för Tabellverkets räkning och avgöra vem som behövde vård på hospitalet. Till prästernas medicinska
bisyssla hörde också odling. Uppgiften och prästmedicinen försvann i Finland, enligt provinsialläkarinstruktionen ca 1830.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den
äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess
relation till kapellförsamlingarna.
Den i
rang främste kyrkoherden,
titel för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1593–1940, vilken i
äldre tider var
ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium. ”Pastor primarius” användes därtill som titel på kyrkoherdar i tyska församlingar i Sverige och var också titel för superintendenten vid
Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817 och en allmän bruklig titel för ärkebiskopar, biskopar och överhovpredikanten. Samtliga titulerades i skrift ”högvärdigste”.
På Nödhjälpsfondens förlag utgiven särskild och egentligen för kyrkoherdeämbetets behov redigerad kommunionbok över moderförsamlingens, eventuellt också kapellförsamlingarnas, medlemmar. Pastorsboken innehöll uppgifter om medlemmarnas namn, födelseår, flyttningar, med flera nödvändiga upplysningar som alltid skulle uppges i prästbevisen. Den infördes under autonoma tiden 1825.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Fullmakt åt präst, med vilken han utnämndes till
predikoämbete i pastorat, med tillhörande löneförmåner. Fullmakten gavs åt den
präst som fått flest röster i valet till predikoämbetet. Pastorsfullmakten utfärdades av domkapitlet. Den undertecknades av biskopen och domkapitlets medlemmar. Dateringen angav den dag då utnämningen blev giltig.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till
privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller
kungörelse om beviljad
rätt till något (till exempel Johan III:s
patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Från 1898
register över beviljade patent, patentets föremål, patenttiden, patentinnehavarens och hans ombudsmans namn och boningsort samt eventuella förändringar i patenträtten. Patentregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och från 1942 av Patent- och registerstyrelsen.
Person med patronatsrätt.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en
församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade
rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som
präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo
församling och några kapell.
Namn eller personbeteckning som anger härkomst på fädernet.
Mindre truppavdelningar med särskilda uppgifter som att spana efter fienden, genomsöka områden eller upprätta förbindelser mellan trupper.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden.
Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I
Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
Obligatorisk
examen för
lärare som inte hade avlagt universitetsexamen.
Pedagogieexamen gav kompetens att undervisa vid lägre
elementarskola eller folkskola, under förutsättning att kandidaten hade auskulterat vid
normalskola och avlagt ett undervisningsprov samt ett skrivprov (
avhandling) på finska eller svenska vid Filosofiska fakulteten.
Vaktmästare som bl.a. hade en polisiär funktion inom den akademiska jurisdiktionen. Han skulle också biträda rektorn vid dennes officiella funktioner och föra bok över studenterna. Pedeller verkade i Finland bl.a. på 1850-, 1860- och 1870-talen under studentinspektorns översyn och förekom även vid lärdomsskolor eller läroverk under senare delen av 1800-talet.
Enhet som användes när en jordegendoms värde och storlek skulle uppskattas.
Årligt belopp, som underhåll eller löneförmån, som utbetalades till en befattningsinnehavare efter en längre tids tjänstgöring eller på grund av en viss uppnådd ålder, sjukdom eller åt en efterlevande änka och minderåriga barn.
Pension kunde också utbetalas åt
delägare i en pensionskassa eller motsvarande organisation. År 1778 bestämdes att en befattningshavare hade
rätt att avgå från sin
tjänst med full lön när han fyllde 70 år. Den nye innehavaren fick då ingen lön förrän föregångaren hade avlidit. År 1924 fastslogs att tjänsteinnehavare hade rätt till
pension när de uppfyllde vissa pensionskrav, i regel 63 års ålder och 10–30
tjänsteår efter 30 års ålder. Full pension var i det fallet 60 procent av lönen.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en
styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Handling som utfärdats av en
myndighet eller
institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid
Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en
ordinarie och en
extraordinarie pensionsstat.
Pensionskassa för den finska militären under autonoma tiden. Inkomsterna erhölls från bl.a. lönebesparingar inom militiestaten. Av dem tillföll 40 procent kassan och 60 procent Nådårsfonden.
Hemlig granskning av brev.
Intyg över beviljad
rätt för värvad eller värnpliktssoldat att lämna förläggningen på viss i sedeln fastställd tid. Permissionssedeln var befriad från avgiften för
stämplat papper och underskriven av kompanichefen eller motsvarande.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller
fånge är ledig eller hemförlovad.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete.
Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
De bestämmelser som gäller då ändringar görs i
statuter för donation, stiftelse,
testamente eller gåvobrev och den
rätt med vilken dylika ändringar görs. Ursprungligen var
permutationsrätt en rätt som tillkom konungen.
Omräkningsgrund (i kopek) i jordeboken för betalningen av jordeboksräntans belopp i skattepersedlar. Bråktalet var fastslaget till exempelvis en fjärdedels kopek för 30 kappar spannmål.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i
skatt eller som skulle förtullas.
Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart
tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet
jordebok år 1794. En särskild
persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens
formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya
mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den
ordinarie avkortningen,
kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla
skattehemman och -säterier,
kronohemman och -säterier, nya
hemman och nybyggen, vilkas
ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
I vissa bestämda persedlar utgående
indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
Apotek som innehades med personella rättigheter som grund. Efter apoteksreformen 1836 utdelades inte längre reala apoteksprivilegier utan endast personella. År 1857 påfördes de personella apoteken en årlig
avgift som skulle börja uppbäras efter att de dåvarande personella privilegierna hade upphört.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp,
avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa
län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
I Ryssland till lägre rangklasser hörande personer som åtnjöt adliga rättigheter under sin livstid utan att adelsskapet ärvdes av deras barn. Personligt adelskap tillkom 1722–1856 personer i civiltjänst tillhörande rangklasserna 9–14, medan tillhörighet till
rangklass 8 och högre klasser medförde ärftligt adelskap. Under vissa förutsättningar kunde emellertid innehav av personligt adelskap i följande generationer leda till ärfligt adelskap. Reglerna gällande personligt adelskap gällde även i Gamla Finland.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en
myndighet eller
institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Enskilds klagorätt, term inom svenska rätten som betecknade den
rätt som enskilda hade att klaga hos myndigheter (ämbetsverk, riksdagen, Kgl. Maj:t).
Person som petitionerar om något, undertecknare av en petition.
Från autonoma tiden om skriftlig
stämningsansökan med yrkande, anspråk, begäran eller krav, med uppgifter om grunden för yrkandet, dess föremål och belopp samt ort och tid för målets behandling. Från 1700-talet användes termen också i betydelsen petition.
Apotekargesäll som efter fyra års studier anmält sig hos Collegium medicum för att som
provisor förestå någon annans
apotek eller som
apotekare upprätthålla ett eget. En farmacie
kandidat kunde begära
provisorsexamen inför Collegium medicum.
Finlands första
farmakopé som gällde från 1819. Den bestod av två avdelningar, en materia pharmaceutica och en praeparata pharmaceutica. Den förra var en alfabetisk
förteckning över enkla droger och kemikalier. Den andra innehöll kompositioner för beredning av galeniska och spagiriska preparat. Till farmakopén anslöt sig åtta normae pharmacentiae, en vikttabell och ett index. Den första upplagan var skiven på latin. Andra upplagan utkom 1852. Den inleddes med allmänna bestämmelser. Dessutom ingick instruktioner om mått och vikt, en förteckning över giftiga läkemedel, vilka skulle förvaras i ett låst skåp, en maximaldostabell samt en computatio. Till farmakopén anslöt sig två jämförelsetabeller med olika länders medicinalvikter och handelsvikter. Uppställningen skilde sig från den tidigare upplagan. Den andra delen av farmakopén utkom på svenska 1851. Den tredje upplagan utkom 1863. Den skiljer sig relativt lite från föregående upplaga. Pharmacopoea Fennica,
Editio quarta utkom 1885 på latin och svenska och blev gällande från 1886. Den var utarbetad enligt tysk förebild. En ny reviderad svensk upplaga trycktes 1888. Den snabba farmakologiska utvecklingen ledde till att
Medicinalstyrelsen 1906 påtalade behovet av en helt ny farmakopé. Pharmacopoea Fennica, Editio quinta utkom 1915 på svenska och finska. I den ingick också veterinärmedicinska läkemedel. Nya upplagor utkom 1930 och på finska 1938. Den svenskspråkiga upplagan utkom 1940.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1856. Den andra upplagan utkom 1885. Den tredje upplagan utkom 1920 och gällde till 1938.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1789 och gällde i Finland fram till 1856 då den ersattes av en ny.
Farmakopé som blev gällande från 1775. Den ersattes i Finland med en ny först 1819. Farmakopén bestod av två skilda avdelningar: materia medica och preparata et composita. Den förra upptog i alfabetisk ordning cirka 380 enkla droger och simplicia. Den senare omfattade cirka 350 galeniska läkemedel samt ett femtiotal kemiska preparat. Den första upplagan ersattes 1779 av Pharmacopea suecica,
Editio altera. Den skilde sig endast i detaljer från den första upplagan. År 1784 utkom ytterligare en obetydligt omarbetad upplaga. Den sista upplagan utkom 1790.
”Långa boken”. I finska Finland under 1700–1800-talen förekommande folklig benämning på
ärkebiskop Olof Svebilius Lilla Katekes, utgiven 1689.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en
plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Adjutant åt
kommendant på fästning eller annan garnisonsort. Även vid garnisonerna i
Gamla Finland fanns platsadjutanter.
Äldre benämning på arbetsförmedlingsbyrå.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
Ärende som togs upp till behandling av hela den beslutsfattande församlingen (ständerna, senatens bägge departement, enkammarriksdagen och ämbetsverk). Även
mål som i en
domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Mål som i en
domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Fullständigt,
anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande
församling eller styrelse, till exempel senaten, en
domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Till vägarnas underhåll vid rikligt snöfall skulle landshövdingarna inrätta
ploglag av de närmast boende hemmansägarna i varje
socken eller härad. Ploglagen bildades för fem år i taget. Ploglaget erhöll betalning av sockenborna som vid inrättandet av ett nytt ploglag kallades till häradsrätten för att fastställa det. Då marken var bar fördelades underhållsskyldigheten bland de vägdelade hemmanen.
Personlig
skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven
bonde skulle betala en årlig
avgift för arméns underhåll. I Viborgs
län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan.
Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart
tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den årliga personella
skatt som infördes i Viborgs
guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och
donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang,
riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av
kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar,
prästerskap och andra kyrkliga betjänter,
lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade
gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som
avgift för rätten till näringsfång.
Poduschniepenning utgick i Viborgs
län efter 1828 i stället för
mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets
förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigdom eller för person som avlidit före uppbördsårets början fördelades ursprungligen på samtliga skattskyldiga, men avkortades efter 1828.
Hedersbegrepp och -uppfattning inom tjänstemannakåren i Ryssland 1722–1917 som innebar att ett angrepp på en tjänstemans heder sågs som ett angrepp på hela den tjänstemannakår och samhällsklass, det
stånd och den
rang som tjänstemannen representerade.
Värdehandling som ofta påminner om ett mynt, men som endast kan användas för betalning av en på förhand fastslagen vara eller tjänst. Polletter användes i stor omfattning redan under 1600-talet som bevis för en utförd prestation, till exempel forsling av varor. Polletter utfärdades ofta av bergverken och de stora bruken. I mitten av 1800-talet började polletter användas som färdbevis. Polletter utfärdades huvudsakligen av privata inrättningar, men också av städernas gasinrättningar. Användningen av polletter minskade på 1950-talet.
Kollektiv beteckning för lägre tjänstemän i poliskåren under autonoma tiden 1816–1897, vanligen av
tjänsterang (polis)konstapel. Polisbetjäningen underlydde polismästaren i större
stad och polisdistriktets
kronofogde eller
länsman i mindre
stad och på landsbygden. Den kallades senare polismanskap, polispersonal.
Område för polisbevakning och polisverksamhet på landsbygden eller i en stad. Polisdistriktet förestods av en poliskommissarie.
Domare i
polisrätt 1816–1869, senast 1873, vanligen den av polisens högsta befäl, polismästaren eller polismästaradjointen, som hade juridisk utbildning med domarbehörighet och som dömde i mindre
brott och i förseelser mot diverse under polismyndighetens övervakning liggande stadgor, till exempel ordnings- och hamnstadga.
Myndighet som utbildar hundförare, sköter anskaffningen och skolningen av hundar för polisens
bruk och utvecklar själva polishundverksamheten. Verksamheten inleddes inofficiellt vid Helsingfors
polisinrättning 1905, officiellt 1909. Inrättningen blev i början av självständighetstiden en riksomfattande enhet under Inrikesministeriet, med verksamhet först i Vuoksenniska i Imatra och från 1921 i Tavastehus, där enheten fick ändamålsenliga utrymmen 1927.
Polishundsinrättningen förestods av en föreståndare.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen,
kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i
Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en
aktuarie och kanslist.
Ledamot vid polisinrättningen i
Åbo 1816–1837, vanligen två av stadens rådmän som var utnämnda av guvernören och magistraten gemensamt; ersattes med poliskammarledamot.
Tjänsteman vid
polismyndighet i större
stad under autonoma tiden som närmast under polismästaren var chef för en avdelning av stadens poliskår eller för Polisskolan. ”Polisintendent” blev sedermera en titel.
Från och med 1816 om
myndighet under generalguvernören, från 1837 länets guvernör, som övervakade ordningen i stadens polisdistrikt. Fram till 1867 hade poliskammaren
domsrätt över smärre brott. Den förestods av en
polismästare och bestod av två ledamöter ur stadens styrelse, en
justitierådman och en annan tjänsteman, gårdsägare eller näringsidkare. Poliskammaren utsågs för ett år i taget av länets
guvernör i samråd med magistraten. Den avskaffades 1897 och ersattes 1903 med polisinrättning. Under svenska tiden 1774 polismästarens kontor, i anslutning till magistraten. Poliskammaren ansvarade för handläggningen av stadens ordningsärenden och vissa andra administrativa ärenden rörande gatuunderhållet, renhållningen, samfärdseln, byggverksamheten och brandsäkerheten. Dylika
kammare fanns inte i Finland. Den första poliskammaren grundades 1816 i Åbo, 1826 i Helsingfors, 1836 i Viborg. År 1897 fanns en
poliskammare också i Tammerfors och 1903 ytterligare i Björneborg, Tavastehus, Kuopio, Hangö och Vasa (Nikolaistad). I Helsingfors leddes verksamheten av en polismästare biträdd av en underpolismästare. Ytterligare tjänstemän var en
sekreterare och två notarier. Staden var indelad i två
distrikt med var sin poliskommissarie. På
detektiva avdelningen tjänstgjorde en poliskommissarie. Dessutom fanns det två kanslister. I
Åbo respektive Tammerfors leddes verksamheten av en polismästare. I poliskammaren fanns två ledamöter. Den ena utsågs av stadsfullmäktige. Dessutom fanns en sekreterare. Vid detektiva avdelningen tjänstgjorde två poliskommissarier. I Viborg leddes verksamheten av en polismästare I poliskammaren fanns två ledamöter. Dessutom tjänstgjorde en sekreterare. Staden var indelad i fyra
distrikt med var sin poliskommissarie. Den detektiva avdelningen saknades.
Av guvernören (landshövdingen) i samråd med magistraten utnämnd medlem av
poliskammare i större stad, vanligen två till antalet. I vissa städer utsågs den ena ledamoten av stadsfullmäktige.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i
Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Befälsgrad under polismästaren och över
poliskonstapel vid
poliskammare i större
stad tidigast från 1849, från 1903 vid
ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en
polismästare i ett
polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Från senare delen av autonoma tiden
tjänsteman vid
polisdistrikt i
stad eller på landsbygden. Poliskonstaplarna arbetade under kronofogden respektive polismästaren med att upprätthålla ordning och säkerhet. Poliskonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäning, i
rang under överkonstapel.
Under autonoma tiden förekommande benämning på mindre
polisdistrikt i stad: kvarterpolis. Distriktsindelningen ankom på guvernören, på polismästarens framställning.
Det väsende under stads- eller länsstyrelsen som använde
tvångsmedel för att upprätthålla (rätts)ordningen och (rätts)säkerheten. Polismyndigheter började systematiskt inrättas i städerna efter 1903 och på landsbygden efter 1904. Beteckningen används också om de tjänstemän som utövade dylik polisiär myndighet. Mera konkret: polisinrättning.
Ärende som föll under polisrätts
jurisdiktion cirka 1816–1873.
I
poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid
jäv eller frånvaro, senare
tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i
äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller
stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Föreståndare för
poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en
militär eller
lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I
Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Vid stadspolisen anställd
notarie som hade i uppdrag att föra
protokoll vid polisärendenas
föredragning för polismästaren och vid de brottsundersökningar som anställdes vid spaningsavdelningen (
spaningspolisen). Polisnotarien ansvarade också för att diarieföra alla polisavdelningars rapporter rörande
brott och att
expediera alla handlingar som remitterades till domstol.
De allmänna nödvändiga reglerna för polismyndighetens verksamhet och ordningens upprätthållande i städer, köpingar och tätorter.
Polismyndighetens
domsrätt i smärre
brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
Av guvernören (landshövdingen) från 1837 fastslagna regler för hur polismyndigheten i länet skulle gå till väga för att upprätthålla ordning och säkerhet på landsbygden och i städerna.
Sammanfattningen av polisväsendets tjänstemän och budgeten för deras löner.
Under autonomin samlande beteckning för en poliskammares, senare polisstations, ledande tjänstemän och beslutsfattare i en stad.
Av polismästaren sedan 1816 eller 1848 utnämnd
tjänsteman som ansvarade för polisbevakning och patrullering i polisavdelning vid ett av stadens polisdistrikt, i
rang över poliskonstapel. Polisöverkonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäningen.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns
förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger,
sexman eller polisväsende.
Borgmästare i större
stad som ansvarade för stadens administrativa
förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren.
Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Benämning på
lag som stadgar
vad staten och dess enskilda medlemmar måste beakta för att den allmänna ordningen och säkerheten i staten ska främjas och upprätthållas.
Förbrytelse mot ordningsregel,
ordningsstadga m.m. Lydde under polisförvaltningen.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en
rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätt(en) att förvalta: sammanfattningen av rättsnormerna för statens, stadens eller länets förvaltning, för förvaltningens organisering och för de förvaltande myndigheternas verksamhet. I vid bemärkelse avser termen också läran om förvaltning.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade
undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden.
Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens
tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken.
Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad,
lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.
I Finland yrkestitel för specialist på odling av trädfrukter, närmast äpplen. Anställda pomologer fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Benämning på ortodox präst.
Postavgift, ursprungligen erlagda postpenningar för en postförsändelse.
Porto som beräknats efter gällande posttaxa, ett av de arbetsskeden som ingick i beräkningen av postmedlen.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
I Ryssland från och med 1726 benämning på regional postmyndighet som från och med 1783 var styrelseorgan för ett postdistrikt.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en
postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial,
poststation och
postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en
postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra
avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Försäkringsavgift utöver postportot som betalades till postverket för värdeförsändelser (pengar, värdepapper och dylikt). Försäkringsavgiften gjorde postverket skyldigt att ersätta den försvunna försändelsen ur postkassan. Den blev obligatorisk från och med 1827, mot en fjärdedel av den försvunna försändelsens värde.
Om postverkets
förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Kollektivbeteckning för de under postmästaren verkande lägre postfunktionärerna som inte var postbönder, som postdräng,
brevdragare och postiljon. Benämningen användes under svenska tiden och under autonoma tiden.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller
kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Om vissa arvodesanställda befattningshavare vid postverket, ursprungligen med uppgifter som delvis motsvarade en postexpeditörs. Under 1900-talet var
postbiträde en
posttjänsteman med
ansvar för vissa enklare göromål.
Bok i vilken de försändelser som en
tjänsteman med
fribrevsrätt inlämnade till en
postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av
Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de
fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans
fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje
postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med
gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Låsbart fack på postanstalt, därifrån adressaten kan hämta sin
post också efter expeditionstiden.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för
postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng,
enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes
postbud med postiljon.
Båtsman som transporterade
post (och passagerare) med postverkets roddbåt eller
postbonde som ägde och bemannade roddbåt för postfrakt enligt en viss postlinje och tidtabell. Postbåtsmän fanns på Åland och i Åbolands skärgård till 1910, fastän det indelta postverket avskaffades 1845.
Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Hästdragen diligens som gick i regelbunden passagerar- och posttrafik från och med autonoma tiden. Från 1900-talet kallades den postbuss.
Från 1811 postverkets
styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna.
Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av
postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens
kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som
ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent
ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en
expedition för avgående poster och en
expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Räkenskapskontor i anslutning till
postdirektionen med det huvudsakliga ansvaret för postväsendets ekonomiska förvaltning.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I
Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812
titel på chefen för postväsendet. Denna
tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för
Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen
postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med
Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Regional förvaltningsenhet under postverkets styrelse, vilken inrättades 1686. Postdistrikten förestods av postinspektörer. De började 1927 ersättas med post- och telegrafdistrikt.
I Ryssland
distrikt för postadministrationen som omfattade flera guvernement. Styrelseorgan för ett
postdistrikt var ett postamt. Denna distriktsindelning infördes i etapper från och med 1783. Guvernementspostkontoren lydde under dessa distrikt. Postförvaltningen i
Gamla Finland lydde under
Poststyrelsen i S:t Petersburg.
På 1620-talet om länsbudbärare, motsvarande enspännare. Tjänstetiteln uppkom 1620 då ståthållarna blev skyldiga att
anställa länsbudbärare som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Under det indelta postverkets tid (1636–1845) var en
postdräng en person som var anställd av en
postbonde för att tjänstgöra som postförare. Enligt postförordningen 1636 skulle de vara två till antalet per
posthåll och gående vidarebefordra posten till följande posthåll. För att snabba upp postgången skulle postdrängen helst byta
postväska under vägen med den postdräng som kom från andra hållet. Efter 1646 skulle postföringen huvudsakligen ske med häst (
ryttarpost). Stadspostdrängarna (postknektarna) underlydde postförvaltaren. På landsbygden underlydde postdrängen en postbonde och skulle bära postvapen,
posthorn och spiss till skydd mot postrov. Benämningen försvann i och med avskaffandet av det indelta postverket år 1845, i Åbolands och Ålands skärgård först 1910.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms
postkontor efter att detta hade ombildats till ett
centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var
postexpedition en
postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
I Ryssland från 1799
postanstalt i städer som inte var guvernementsstäder samt i kretsarna. Dessa postanstalter hade tidigare kallats stads- och kretspostkontor. Postexpeditioner fanns även i
Gamla Finland i kretsstäderna och på några andra orter.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en
postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens
posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Postförande fartyg försett med en flagga med postens emblem.
Mindre
postanstalt som sorterar under huvudpostkontoret i
stad med postdistriktets huvudpostkontor.
Benämning på fribrevsrätt, särskilt en myndighets eller tjänstemans
rätt till avgiftsfri
befordran av tjänstebrev, exempelvis en lantmätares rätt att avgiftsfritt sända publika handlingar till en myndighet.
(Under 1800-talet) benämning på kvinnlig postfunktionär med uppgift att
expediera allmänheten på postanstalt.
Den officiella beteckningen för
postbonde på indelt
posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild
frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Sammanslutning av postväsenden sedan 1874 där olika stater är officiellt representerade och som reglerar de internationella postförbindelserna. Senare grundades Allmänna postförbundet och 1878 Världspostförbundet med postkongressen som högsta beslutande organ, dit Finland som självständig
nation anslöt sig 1920. Den skrifliga handlingen kallades postkonvention, ett fördrag mellan två eller flera stater som reglerade postutväxlingen mellan dem.
Lag,
förordning eller
reglemente rörande postväsendet. Den första postordningen, om postbud, gavs 1636 och verkställdes i Finland 1638.
Av officiellt postväsen ordnad
befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om
postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte
postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets
posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och
järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Ett posthemmans skyldighet att befordra posten längs en viss postrutt 1638–1845, på Åland och i Åbolands skärgård fram till 1910.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt.
Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
Under autonomin en postförvaltares närmaste man och tjänstebiträde.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en
stad som låg vid postrutten och hade även ett visst
ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen
postförvaltare också om föreståndaren för ett
postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det
postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under
Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Sammanfattande benämning på de turer längs vilka
post befordrades mellan två orter, också om
postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för
post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten
postanstalt som sköttes som en
bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Vid kronans postrutt beläget
hemman vars
bonde verkade som
postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Tidigast från och med 1636 om
hus som (helt eller delvis) inrymmer
postkontor eller annan under postverk(et) sorterande
institution (till exempel posthåll,
posthemman eller -gård).
Ursprungligen plats för
byte av kurir,
postbud eller posthästar. Benämningen användes också om det indelta postverket 1636–1845 och om själva vägsträckan mellan två
posthemman eller om skjutshåll som försåg postförarna med hästar. Posthemmanen skapades med det indelta postverket 1636. I Finland öppnades den första postrutten 1638: Stockholm–Åbo–Helsingfors–Borgå–Viborg–Kexholm–Nöteborg–Narva.
Under indelta postverkets tid 1638–1845 om person som förestod och vanligen också tjänstgjorde som
postförare på ett
posthåll eller mindre postanstalt. Avsåg under svenska tiden särskilt de skrifter som rörde den av Karl XII år 1718 påbjudna, men aldrig helt genomförda reformen av postväsendet som avsåg att erbjuda också regelbunden persontrafik med posthållets häst och vagn.
Ursprungligen den
ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de
postförare som med biträde av en
postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en
postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande
soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i
Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om
brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
En postinspektörs verksamhetsområde eller
befattning (som en postal instans).
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för
enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande
tjänsteman vid
generalpostkontoret och högsta
posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala
postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I
Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744
titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Mindre segelfartyg avsett för mer eller mindre reguljär post- (och passagerar)trafik mellan två orter. Postjakterna innehades och sköttes av postrotehemman. Postjakter började förekomma efter 1685 och användningen reglerades 1704. Posten skulle förvaras i en vattentät postkagge och jakten förestås av en
kapten (eller skeppare) med flera postjaktskarlar som besättning. De bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779, från Stockholm längs sydfinska kusten till Reval 1687–1689 och mellan Porkala och Reval 1690–1691. De var mer beroende av väder och vind än postbåtarna som roddes av postbönder. Den svenska sjöposten mellan Sverige och Finland upphörde 1821.
Tjänsteman inom postverkets högsta ledning, med
ansvar för kamerala och ekonomiska ärenden. Tjänsten inrättades 1669 och postkamreraren verkade vid postkontoret i Stockholm, senare kallat Generalpostkontoret, under
tillsyn av överpostmästaren, från 1697 överpostdirektören. Postkamreraren hade i sin tur ett visst ansvar att övervaka denne. Eftersom postkamreraren skötte redovisningen av
postmedel och överföringen av postverkets överskottsmedel till statsverket, verkade han till denna del under såväl Kammarkollegiums, Statskontorets som Kammarrevisionens tillsyn. Postkamreraren förestod efter 1746 Postkammarkontoret under Kanslikollegiums, efter 1801 Postdirektörskansliets, tillsyn. Från 1811 var postkamreraren
revisor vid Postdirektionens räkenskapskontor.
Kansli för postverkets centrala förvaltning. Under 1700-talet skötte postkansliet den del av Generalpostkontorets centrala förvaltning, som förestods av postsekreteraren i Stockholm. Efter 1816 var postkansliet postdirektionens
kansli i Helsingfors och förestods av postdirektören.
Förteckning över adresser och
postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.
Allmän benämning på postverkets huvudkassa, senare också en enskild postanstalts kassa. Ur den betalades också de lägre posttjänstemännens löner efter 1685. Överskottet av postmedlen gick oavkortat till postverkets underhåll.
I Sverige från 1636 om
postanstalt i en
stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares
hus vilken hade utsetts till
postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var
postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I
Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en
fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en
postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från senare delen av autonoma tiden allmän benämning på mindre postanstalter som sorterade under
postkontor på landsbygden. Postkontorsfilialerna förestods vanligen av en postexpeditör.
Från 1889 landsomfattande
postdistrikt under Poststyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsen, vilket utgjordes av
Statsjärnvägarna med deras postkupéexpeditioner. Distriktet kallades ursprungligen Kupépostdistriktet och förestods av en postinspektör.
Rörlig
postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en
postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör,
expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Från 1881 benämning på chefen för en postkupéexpedition. Den egentliga tjänstebeteckningen var postexpeditör.
Från 1898 Poststyrelsens årliga tjänstemannapraktikantutbildning. Postkursen erbjöd
undervisning i ämnen som anslöt sig till postväsendet och resulterade i en posttjänstemannaexamen. En kortare kurs arrangerades för postiljoner.
Under 1600–1700-talen benämning på postlinje, postgång. Termen ersattes under 1800-talet med ”postlinje”.
Lön för
postföring under svenska tiden och autonoma tiden, ursprungligen den kontanta ersättning som en
postbonde på ett indelt
posthemman som låg på frälse-eller donationsjord 1638–1686 fick som ersättning av postverket för postföringen, i motsats till att postbönder på posthemman av annan
jordnatur fick lättnader i vissa allmänna avgifter och skatter. Från 1686 betalades postlegan ur postverkets
kassa till varje
ordinarie postförare. Postlegan avskaffades med det indelta postverket 1845.
Den plats i en postlokal där allmänheten expedierades, tidigare om en lucka i en vägg eller dörr i en
postanstalt genom vilket försändelser kunde in- och utlämnas. Termen användes också i överförd betydelse om en postmästares syssla. Sedermera användes termen om vid
postkontor belägen brevlåda för avgående försändelser, under 1900-talet också om invid brevbäringsstråt eller postlinje uppsatt låda, i vilken
brevbärare lägger till adressaten riktade vanliga brevpostförsändelser.
Benämning som förekom i den svenska postförvaltningen. I vissa delar av det område i
Gamla Finland som 1743 införlivades med Ryssland var
postlänsman en benämning på person som hade i uppdrag att övervaka användningen av hästar för postföringen.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig
arrendator av
postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665
titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns
guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I
Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska,
lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i
bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade
postpass också på den handling som bestyrkte någons
rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en
stad eller en
postförvaltare på landsbygden.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande
grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett
brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika
postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade
kronan också
rätt att granska försändelsernas innehåll.
Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också
monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för
brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Per
post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om
växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Visitationsresa gjord av (högre) posttjänsteman, vanligen postinspektör.
Från och med 1700-talet en grupp av hemmansägare på Åland och i Åbolands skärgård som gemensamt ansvarade för postföringen i området och mellan Finland och Sverige. Termen användes ibland också om besättningen på den postbåt, rotebåt som användes och som bestod av minst sex postrotemän. Benämningen brukades även under stora ofreden om de rotar bestående av ett mindre antal hemman, som de ryska ockupationsmyndigheterna organiserade i östra Finland för att ombesörja postföringen mellan poststationerna.
Hemman på Åland och i Åbolands skärgård som hörde till en
postrote cirka 1700–1910.
Specialdomstol i
stad 1704–1816 som behandlade missbruk av
fribrevsrätt och postfunktionärernas
tjänstefel och -försummelser, särskilt postmästares, postförvaltares och postförares. Posträtten tillsattes vid behov med borgmästaren som
ordförande och några magistratsledamöter samt stadsnotarien, där sådan fanns, som medlemmar. Besluten kunde överklagas till överpostdirektören, från 1808 till postmästaren i Åbo. Posträtterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Postföring (och transport av passagerare) med häst och vagn.Postskjutsen sköttes från 1636 (under det indelta postverkets tid) av postbönder, senare av
postförare anställda av postverket.
Postbonde som under det indelta postverkets tid (1648–1845) skjutsade postförsändelserna (och passagerare) med häst och vagn till följande
posthåll eller posthemman.
Beteckning för postmästarens eller postförvaltarens skrivbiträde, en inofficiell
arvodesbefattning vid postverket under svenska tiden och autonomin.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till
Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var
Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret,
Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 lokalkontor eller filial till Postsparbanken. Som postsparbanksbyråer, sedermera postsparbankskontor, fungerade postanstalterna runt om i landet.
Från 1886
styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet.
Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens
generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var
direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Stadga som reglerade förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och
Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan
Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen
poststat endast om postverkets budget.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen
poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk
postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för
befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett
postkontor eller en
postexpedition vid en tågstation, med en
poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Om
poststation av första klass som inte hanterade
post som gick till utlandet eller värdepost såsom postanvisningar och -förskott och poststation av andra klass som endast tog emot och vidarebefordrade inrikespost.
Ansvarig
tjänsteman för en poststation, det vill säga en underavdelning till ett
postkontor eller en postexpedition, vilken var belägen vid en
järnvägsstation och vilken tog emot och vidarebefordrade posten som forslades längs järnvägen till huvudposten. Tjänsten inrättades 1862 och sköttes ofta som
bisyssla av stationsinspektorn.
Centralt
ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett
kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som
ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till
Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under
Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter;
instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20
mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en
avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Under 1800-talet telegram om försening av posten på grund av till exempel snöhinder.
Posttelegram sändes i Sverige från
postkupéföreståndare till Generalpoststyrelsen.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en
posttjänsteman en person som hade
tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Examen i postverkets författningar,
cirkulär och räkenskaper, vilken anordnades av Poststyrelsen.
Posttjänstemannaexamen infördes 1898 huvudsakligen för att ge posttjänstemän med sämre skolutbildning behörighet att söka högre posttjänster. Posttjänstemannaexamen utvecklades till en slutexamen i en fem månader lång
postkurs som årligen arrangerades av Poststyrelsen.
Person med uppgift att på visst sätt övervaka postbefordran, i Ryssland från 1799
posttjänsteman (rangklass 14) vid
poststation med uppgift att övervaka postföringen samt landsvägstrafiken.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till
Kanslikollegium för att sköta tjänstepost,
postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med
posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms
postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till
kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till
centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet
Generalpostkontoret med en
överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums
tillsyn fram till 1801, då
Postdirektörskansliet blev ett separat
ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av
Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Sammanfattande benämning på frankotecken, statsstämplar m. m.
Läderväska med lock och överslag i vilken
post transporterades mellan postanstalter, eller från en
postanstalt till ett postombud. Postväskan användes i tjänsten av post- eller diligensförare. Det var förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå det. År 1661 infördes en sidoficka, ”yttersta öppna säcken”, där dylika postförsändelser lades. Postväskan skulle efter 1673 förseglas med järnbeslag och kedja, lås och nycklar. Var och en av adresserna utmärktes då på en brevkarta, som på ankomstorten jämfördes med adresserna på de enskilda breven i postväskan.
Ångbåt för posttransport, dels de ångbåtar som 1836–1940 gick mellan
Åbo och Stockholm, dels de privata ångbåtar eller ångbåtsbolag i Insjöfinland som från 1877 enligt
kontrakt med postverket transporterade posten längs en specifik postrutt.
Fond vars medel disponerades av Finska hushållningssällskapet. Ändamålet var att främja potatisodlingen. Hushållningssällskapet skulle, enligt bestämmelser från 1819, årligen skicka föregående års
redovisning till senaten före utgången av maj.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop,
professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller staten.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop,
professor eller
lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt
kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en
kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av
annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Benämning på ett föregående likartat
rättsfall som skulle tjäna som förebild i ett senare fall och till vilket man kunde hänvisa vid rättsbehandlingen.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan,
pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för
präst vid bönehus- och
bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente,
skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger
predikoprov inför prästval.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
Epitet, titel, används ibland om tilltalsord som välbetrodd,
tropliktig undersåte,
högvördig och andra motsvarande uttryck.
I kyrkan av prästen hållet diskuterande
förhör med hela församlingen över den katekespredikan han just hade hållit vid gudstjänsten, med
undervisning i de lärdomsstycken som menigheten inte hade förstått.
Predikoförhör skulle årligen hållas i städerna och på landsbygden under en för orten lämplig tidpunkt. Från 1816 hölls predikoförhör också med fångar i fängelse. Prästen fick inte göra någon skillnad mellan stånden, utan skulle förhöra och underrätta såväl de högre som de lägre stånden och inte se mellan fingrarna med ståndspersonernas bristande kunskaper.
Benämning på
kapellag eller kapellförsamling.
Prov i predikning som sedan 1686 avläggs av en
provpredikant inför ett prästval, efter 1846 också av dem som ska prästvigas.
Sedan 1700-talet föreståndare för en vetenskaplig
institution vid ett universitet.
Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens
avgörande som används som vägledning när andra liknande
mål eller ärenden avgörs. Prejudikaten kompletterar en ofullständig lag. Termen började användas i juridisk litteratur i slutet av 1600-talet. Själva förfarandet i
högsta rättsinstans stadgades från och med 1615.
På rättslig väg förlorad talan, rättighet eller fordran på grund av försutten tid eller ohörsamhet.
Preklusion innebär bl.a. att en fordran på rättslig väg upphör (prekluderas) genom att en borgenär, trots särskild kallelse, inte hört av sig före angiven dag. En prekluderad fordran kan jämställas med en preskriberad sådan.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i
utskott eller
ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på
ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i
Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Ledande
tjänsteman vid statligt
ämbetsverk 1529–1809, till exempel
kollegium eller hovrätt, eller en av
Kunglig Majestät förlänad
titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller
borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen,
Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Beteckning på
talman eller
ordförande och en eller flera
vice talmän eller vice
ordförande i riksdagen, ett fullmäktige,
utskott eller en institution. Talmannen fördelar i samarbete med presidiets övriga medlemmar ordet på ett sammanträde och utför den organisatoriska planeringen av sammanträdet eller annan verksamhet.
Rättsförlust, förlust av rättighet på grund av att en tidsfrist gått ut. Inom förvaltningen från senare delen av 1600-talet användes termen särskilt om den tid inom vilken en
tjänsteman skulle betala den ersättning han personligen var skyldig att betala till
kronan för en tjänsteförsummelse, felaktig
redovisning eller
uppbörd m.m. Allmänt: föreskriva, förordna, bestämma, ordinera (läkemedel).
Varierande i
lag stadgad eller särskilt avtalad tidsfrist, inom vilken något ska ske för att inte bli preskriberat.
Medborgarnas
rätt att offentligöra sina åsikter i tryck utan förcensur. År 1766 infördes
tryckfrihet i Sverige. Den avskaffades 1772 då förhandscensur infördes. År 1865 godkändes en ny
lag som byggde på principen om tryckfrihet. Den avskaffades 1867 då förhandscensur infördes på nytt. År 1905 avskaffades förhandscensuren igen och grundlagen 1906 fastslog att finländska
medborgare hade tryckfrihet utan någon som helst form av förhandscensur. En ny lag om tryckfrihet avgavs dock inte under den autonoma tiden. En ny tryckfrihetslag stiftades 1919. Den fastslog att varje finländsk medborgare hade rätt att offentligöra sina skrifter i tryck utan att myndigheterna kunde ingripa. Varje medborgare som åtnjöt
medborgerligt förtroende hade rätt att äga eller driva ett tryckeri. Under 1930-talet förbjöds dock vänstersinnade och osedliga trycksaker samt trycksaker i vilka kristendom förlöjligades. Åren 1939−1947 tillämpades krigscensur.
Lokal
tjänsteman som underlydde
Censuröverstyrelsen fram till 1919. Hans uppgift var att övervaka att ingen bröt mot censurreglerna i hans distrikt.
I allmän betydelse ett ärende som angår pressen. Termen började i Finland användas i synnerhet i samband med tryckfrihetslagen 1865, då pressärenden avsåg de ärenden som uppstod i anslutning till övervakningen och tillämpningen av denna lag. Dessa ärenden sköttes av Överstyrelsen för pressärendena, i det självständiga Finland administrerades de av
Tryckfrihetsbyrån vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning.
Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid
domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i
lag angivna omständigheter.
Juridisk och rättslig förmodan, ovillkorligt antagande, ovedersägligt antagande.
Förmodan med viss
rättsverkan eller rättsföljd, antagande om att ett visst förhållande gäller tills motsatsen är bevisad. Exempelvis är det sedan medeltiden enligt
lag en
presumtion att ett barn som fötts i ett äktenskap har moderns äkta man som far. Presumtion infördes i den juridiska terminologin på 1600-talet.
I Ryssland från och med 1797 för en treårsperiod bland apanagebönderna vald
ledare för prikasstyrelsen i en apanageprikas. I
Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 funktionär i en
apanageprikas och medlem av dess prikasstyrelse som valdes bland apanagebönderna. Prikasstarosten hade uppgifter rörande skötseln av ordnings- och välfärdsärenden. I
Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
Främst bland jämlika (till exempel när
ordförande väljs i en grupp av jämlika personer). ”Primus inter pares” är en vanlig inofficiell benämning på en
ordförande inom ett kollegialt organ, till exempel ett
konsistorium eller ett kollegium.
Kommitté tillsatt av senaten 1884 för att utreda och föreslå principerna för en totalreform av lantmäterilagstiftningen, inklusive att snabba upp storskiftet, åtgärda lantmätarbristen och effektivera förrättningarna. Kommittén gav sitt
betänkande 1886, och det utmynnade i en ny
förordning om lantmäteriväsendet 1887 och lantmäteriförvaltningen 1916.
Vanligen detsamma som civilrätt, de rättsregler som
rör privatpersoners inbördes förhållanden. Dit räknas avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Motsats:
offentlig rätt.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds
rätt till förmåner.
Person som tillhörde adeln eller prästerskapet.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol.
Privilegium beviljades enskild person,
stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande
myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Latinsk term som innebar att präster endast kunde dömas av kyrklig
domstol och att besättandet av kyrkliga ämbeten, särskilt biskopar, låg i kyrkans händer. Privilegiet infördes omkring 1250 och det andliga frälset befriades från alla slags skatter, avgifter och skyldigheter gentemot kronan. Från och med 1531 utnämnde regenten de högre kyrkliga tjänstemännen. Det andliga frälsets privilegier avskaffades sedan successivt under 1600-talet. Från och med 1787 omfattade domsrätten endast
tjänstebrott medan andra
brott skulle rannsakas av häradsrätten. Detta gällde i Finland fram till 1867.
Avgift som proberaren hade
rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till
myntverket för förmyntning.
Bestämmelser som från år 1725 förbjöd utländska fartyg att hämta varor till Sverige från andra än det egna landet eller dess kolonier.
Brott mot plakatet innebar
konfiskation av skepp och gods. Produktplakatet förbjöd även utländska fartyg att gå på frakt mellan olika städer i riket. Plakatet tillkom den 10 november 1724 under mössornas riksdagsperiod för att främja den merkantilistiska strävan efter att begränsa importen och stärka den svenska handelsflottan. Den engelska Navigation Act utgjorde förebilden. Engelska kaperier förorsakade ett avbräck i tillförseln under Napoleonkrigen och produktplakatet suspenderades 1801–1802. Också 1806–1812 indrogs plakatets bestämmelser. De återinfördes genom kejserlig
förordning 10.3/1.4.1812 och reglerades ytterligare i tulltaxan från 1822.
Innehavare av
befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet,
högskola eller akademi. ”Professor” är även en
titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna
rangklass 36.
Specialsjukhus för ögonsjukdomar i Viborg, som öppnades av Viborgs
diakonissanstalt 1902. Ögonläkaren Gustav Julius Strömborg hade grundat en
fond för behandlingen av ögonsjukdomar och med medel ur fonden grundades 1905 den ögonklinik som uppkallades efter honom. Behandlingen av ögonsjukdomar fortsatte efter flyttningen till Lahtis.
Benämning på
domkapitel under den tid teologieprofessorer vid ett närliggande
universitet var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Som adjungerande medlemmar fungerade i första hand Teologiska fakultetens adjunkter, i undantagsfall också prästvigda professorer vid Filosofiska fakulteten.
Åbo domkapitel var ett dylikt
kapitel till 1828, då det ändrade
karaktär och blev ett
lektorskapitel i och med att universitetet flyttade till Helsingfors och Åbo
gymnasium grundades.
Från slutet av 1700-talet allmän
stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Mål som innehåller proklama, särskilt finans- och arvsrättsliga mål.
Påskrift på baksidan av en
växel eller prokura om vem som har uppdraget att indriva den på framsidan omnämda summan.
Prokuraindossament noterades med texten ”valuta till indrivning”, ”till inkasso”, ”till prokura” eller annan därmed liktydig anteckning. Indossamentet fungerade som indrivarens legitimation.
Av kejsaren utnämnd hög
ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska
protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick
instruktion 1812, med
rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för
Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens
plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen
prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Tjänstebeteckning för prokuratorns
ordinarie biträdande
tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga
förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade
rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till
justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående
expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919
Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli.
Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra
tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att
Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie,
kanslist och kopister.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i
Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev
ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med
prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Benämning på
ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid
statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Ombud, senare också en anställd person, som genom en allmän handelsfullmakt har befogenhet att sköta prokurauppdrag, det vill säga allt sådant som gäller affärsföretagets rörelse, dock inte överlåta, söka
inteckning eller upplåta rättighet i företagets
fasta egendom eller tomträtt.
Akademisk högtid under vilken promovendi erhöll titlarna
magister eller doktor. Antalet magistrar som promoverades begränsades till 50 vid varje
promotion i Uppsala år 1730. Från 1779 hölls fakulteternas promotioner i Uppsala i domkyrkan. Promovendi var iförda skärp,
vita silkesstrumpor och hade röda bandrosor i skor och vid knä. De blivande magistrarna kröntes med lagerkransar under kanonsalut. På kvällen hölls promotionsmiddag.
Skrivelse från en
instans till en annan med en anhållan om
handräckning för att verkställa en
dom eller undersöka ett brott.
Skrivelse från en myndighetsperson till en annan, i vilken avsändaren hoppas på en välvillig eller skyndsam behandling av en fråga eller bistånd åt en viss person.
Promotorial användes också om en
skrivelse varigenom någon rekommenderades att få en viss
befattning eller en bekräftelse av att en viss person blivit lovad en viss befattning av Kungl. Maj:t i riksdagen. Termen användes i detta fall särskilt om prästerliga befattningar.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av
offentlig handling som innehöll
lag eller förordning.
Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Under autonoma tiden om
förordning om införande av ny lag. Syftet var dels att reglera sättet för den nya lagens genomförande, dels att meddela vissa övergångsbestämmelser. Promulgationsförordningen var en föregångare till regeringspropositionen.
Offentligen
kungöra något. Under autonoma tiden hade senaten i uppgift att
promulgera (i
offentlig form kungöra och publicera) förordningar,
manifest och lagar som stadfästs av kejsaren och därmed påbjuda förordningens efterlevnad.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör
fördelning av fler mandat från varje
valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat
förslag till
lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Brist i en
redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än
vad han har redovisat för.
Egen borgen, en säkerhetsförbindelse som ingås ”såsom för egen skuld”, med direkt
ansvar att betala en skuld som förfallit, utan att borgenären först behöver kräva gäldenären.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat
prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad
domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I
Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Av (kontrakts)prostexpedition fört
diarium i de
mål som kontraktsprosten hade utövat sin (andliga)
domsrätt över, vanligen i samband med en visitation, övergående i ett vanligt
diarium – från 1805 enligt visst
formulär – som innehöll prostämbetets alla in- och utgående
brev och expeditioner, med en kort anteckning om deras innehåll, tiden då de inkommit och avgått samt
vad som i ämbetsväg hade gjorts i ärendet. Grövre syndare skulle namnges, och deras
brott och
straff uppges. Svåra mål och samvetssaker fick inte antecknas i boken, förrän biskopen och konsistoriet hade hört prostens åsikt i saken.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen
kontrakt använts, likaså beteckningen
prosteri (
prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större
pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var
kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i
Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget
arkiv för akter och
dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet.
Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär,
brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut,
konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse
formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Benämning från år 1883 till år 1918 på de
distrikt som de ortodoxa församlingarna i Finland var grupperade i och som utgjorde verksamhetsområde för de ortodoxa inspektorerna / kontraktsprostarna.
Den
avgift på en
tunna spannmål (råg eller korn) som en
kontraktsprost uppbar av varje
pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans
besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt
präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I
Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
Benämning på den tabell över kontraktets folkmängd som prostexpeditionen efter 1756 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån församlingarnas folkmängdstabeller. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Av
kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
I Finland förekommande benämning på enskild prosts
ämbete och ämbetsutövning, inklusive den tjänstemannakår som därtill hör. Att handha prostvården i ett
kontrakt innebar att man innehar prostämbete.
En av de svenskspråkiga benämningarna som har använts på
präst som i ett ortodoxt
inspektionsdistrikt tjänstgjorde som inspektor.
Av överhet eller
myndighet utfärdat
brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Svenskspråkig benämning på
diakon av högre
värdighet som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg från början av 1900-talet till 1918. Därefter blev benämningen på
protodiakon ärkediakon.
Formell anteckning eller
dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om
beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är
protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala
ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och
kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I
utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller
sektion som ansvarar för dessa ärenden.
I Ryssland från 1717
tjänsteman (rangklass 13–14, men även högre) vid centrala och regionala
ämbetsverk med uppgift att föra
protokoll och upprätta olika slag av
register över handlingar samt att ta hand om handlingarna. Protokollisttjänster fanns också inom förvaltningen i Gamla Finland.
Den åtgärd då ett
protokoll blir granskat och godkänt som riktigt. Protokolljusteringen skedde ursprungligen i
ämbetsverk och (sker fortfarande) i domstolar före det protokollförda mötets slut, senare justerade man protokollet genom ärendets expediering varvid justeringen antecknades i protokollet endast om ärendet inte föranledde en expedition. ”Protokolljustering” övergick under 1800-talet i betydelsen att granska och godkänna (med vissa ändringar) föregående mötes protokoll. Specifika regler för
protokolljustering gäller för statsrådets protokoll och protokoll förda vid presindentföredragning, då
beslut i brådskande fall kan förklaras vara genast justerade.
Inbunden bok som innehåller kyrkostämmans och kyrkorådets protokoll, utlåtanden och
beslut under en viss tid i en luthersk församling. Protokollsboken var en av de elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Vid
domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra
protokoll vid sammanträde,
rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns
protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens
departement och expeditioner och fungerade då som beredande och
föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Tjänstebeteckning för protokollförande
tjänsteman vid
hovrätt eller
kollegium och vid
Justitierevisionen under svenska tiden, senare också i Krigsdomstolen, i tjänsteställning närmast över de andra notarierna (kanslisterna och registratorerna), och under (revisions)sekreterarna, förste notarie.
Militär kommission, i synnerhet inom sjömilitären, med uppgift att vid
upphandling och
besiktning utöva en viss kontroll över livsmedelsförråden.
Del av ett land eller
rike som i administrativt avseende utgör eller uppfattas som en enhet. I synnerhet tidigare kunde termen också avse ett landområde som av en viss
stat blivit underkuvat eller erövrat från en annan stat och hade en underordnad ställning i förhållande till statens övriga landsdelar och en mindre
politisk självständighet, särskilt i administrativt avseende.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
Tjänstgöringsområde för provinsialläkare. De första provinsialläkardistrikten, Borgå och Vasa, tillkom i Finland 1749/1750. Tavastehus tillkom 1752,
Åbo 1753, Lovisa 1755, Björneborg 1758, Uleåborg 1773, Kuopio 1776, Åland 1779, Torneå 1781 och Heinola 1795.
Gamla Finland indelades i fyra
distrikt 1816. Distriktsindelningen justerades 1857. Antalet
distrikt fixerades då till 50. Distriktsgränserna fick inte överskrida länsgränserna, utan varje
län var indelat i flera distrikt. Efter 1883 grundades inga nya distrikt. Distrikten drogs in 1939 då sjukvården reformerades.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig
rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Vid den svenska länsförvaltningen fanns sedan 1600-talet en lantmätartjänst vid länsstyrelsen. I Ryssland fanns
provinslantmätare fr.o.m. 1765. Vid provinskansliet i Viborg fanns en lantmätartjänst fr.o.m. 1720-talet och likaså i de båda provinserna i Viborgs
guvernement fr.o.m. 1744. De underställdes 1765 den då tillsatta Finländska revisionskommisionen.
Under svenska tiden 1683–1809 och under autonomin 1812–1848 benämning på
lantmäterikontor med ett
län som verksamhetsområde. Benämningen avsåg både lokalen och själva institutionen som övervakade lantmäteriförrättningarna i länet. Kontoren förestods av en
lantmäteriinspektör eller förste länslantmätare, senare länslantmätare. Från 1848 ändrades namnet till länslantmäterikontor.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. I Finland fanns
provinssekreterare 1826–1884. Titeln gav innehavaren
rang i
rangklass 13, motsvarande underlöjtnant, från 1884 fänrik.
Temporär, tillfällig, intermistisk, preliminär.
Den
skatt som vissa
hemman i Savolax erlade före skattläggningen. För att främja genomförandet av storskiftet bestämdes 1783 att de hemman som i samband med storskiftet fick förhöjd skatt skulle börja betala den högre skatten först efter tio år. I vissa fall kunde fristen förlängas med ytterligare fem år.
Preliminärt
nybygge från 1787 i områden med så vidlyftiga ödemarker eller samfälligheter att de inte hade tegskiftats. Dylika fanns till exempel i Uleåborgs län. Nybygget stadfästes av
lantmätare vid storskiftet, då också mantalet och skattebärförmågan slutgiltigt fastställdes. Arbetet fick inledas efter en dokumenterad syneförrättning. Själva syneinstrumentet upprättades på häradstinget och då hördes också samfälligheten. Syneinstrumentet inlämnades sedan till landshövdingen som gav ett
utlåtande om nybygget och mantalssatte lägenheten provisoriskt. Beslutet gavs
Kammarkollegium till kännedom.
Från 1675 en apotekares närmaste biträde. Enligt medicinalordningen 1797 kunde en
Pharmaciae Candidat bli förordnad eller genom
kontrakt kallad till
provisor på ett apotek. Han skulle då genomgå
provisorsexamen inför Collegium medicum och avlägga provisorsed. Först därefter fick han träda i tjänst. Sedermera är ”provisor”
titel för person som har en femårig universitetsutbildning inom läkemedelsområdet i Finland.
Temporär delning av samägt
hemman eller samägda ägor, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Från 1770 avsåg man med ”provisoriskt skifte” huvudsakligen delning av sjöfoder, tillandningar eller gemensamma odlingsfält, från 1848 huvudsakligen delning av ännu inte storskiftat samägt hemman eller gammalt
enstaka hemman med flera delägare. Termen användes under 1870- och 1880-talen också om tillfälligt
skifte i socknar med knektkontrakt, där soldathemmanen under storskiftet bildade ett provisoriskt skifteslag. Delningen måste formellt bli skiftad för att vara giltig för all framtid.
Handling som utgjorde bevis över avlagd provisorsexamen. År 1834 bestämdes man i provisorsbrevet skulle ange examensvitsordet samt att den examinerade var berättigad att på eget
ansvar förestå och bedriva apoteksrörelse.
Ed som avlades efter
provisorsexamen inför Collegium medicum. Edsformuläret förnyades 1825. Eden erhöll då följande formulering: ”Derjemte vill och skall jag det apothek, jag kallas att förestå med all redlighet, omsorg och flit, efter bästa vett och samvete, handhafva och sköta, samt i allt obrottsligen åtlyda nödigt utfärdade eller anbefalte reglementen och författningar rörande apoteksvetenskapen och handteringen och sådant allt med den ordning och uppmärksamhet, som en trogen undersåte, redlig
medborgare och rättskaffens
provisor egnar efter min yttersta förmåga fullgöra.”
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en kvarn. Provmalningen skulle visa hur mycket säd som dagligen kunde malas. I allmänhet måste
provmalning också göras för skattläggningen av husbehovskvarn. Undantag kunde göras om kvarnen kunde användas bara en kort tid under året vid en tidpunkt när skattläggningsmännen var upptagna.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en såg. Provsågningen skulle visa hur många stockar som sågen kunde såga per dygn samt hur många bräder av varje sort som sågen kunde såga av stockarna.
Avtryck som genom pressning, tryckning eller slagning med en graverad stamp åstadkommits på ett metallstycke. Termen används speciellt om mynt. Präglingen ger uppgifter om myntets ursprung, lödighet och värde.
Inom lutherska kyrkan person som förrättade den offentliga gudstjänsten, särskilt högmässan, delade ut de heliga sakramenten och mottog bikt samt skötte andra kyrkliga förrättningar och själavård. Ämbetet förutsatte teologisk utbildning, ursprungligen prästexamen, som avlades inför domkapitlet och följdes av prästvigning (
ordination). Bestämmelserna för prästvigning gällde även i
Gamla Finland där domkapitlets uppgifter sköttes av konsistorierna.
Tjänstebostad med tillhörande
jordbruk för församlingspräst, särskilt
kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet.
Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Samlande benämning på prästboställe (hus och jord) och de arbeten som församlingen var skyldig att hjälpa prästen med för att hålla de lagstadgade husen i skick.
Av
biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till
präst genom en laglig ordinationsakt.
Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad
ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till
ämbete och
tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den
avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års
kyrkolag blev prästeden en
ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
De personer av olika tjänstegrader som innehar det formella religiösa ledarskapet inom en given religion och en kollektivbenämning på en kristen församlings, ett pastorats eller ett lands präster, under svenska tiden och fram till 1907 också prästeståndets medlemmar.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps
representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid
lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Planerat
arkiv med böcker och ecklesiastiska akter som ansågs vara behövliga för prästerståndets överläggningar under riksdagar och lantdagar. Från 1759, 1809 och 1821 fanns planer på ett sådant arkiv, men arkivet verkar i praktiken aldrig ha blivit verkställt. Arkivmedlen, som trots allt samlades in till domkapitlen, torde ha använts till att förkovra stiftsarkivens samlingar. De av prästerståndets handlingar som tillkom under riksdagar och lantdagar och som förvarades i anslutning till riksdagshuset eller ständerhuset, uppgick efter självständigheten i Statsarkivets, senare Riksarkivets, eller Riksdagsbibliotekets samlingar.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt
förhör vid domkapitel.
Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669.
Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt
predikoprov i domkyrkan, jämte en
offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt
ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
Sedan 1892
officiell benämning på
ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande
jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla
prästgård och dess byggnader. Om
prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en
avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
De formella krav som enligt författningarna ställdes på en person som ville tillträda ett visst prästerligt ämbete. Kraven fastställdes i Västerås
ordinantia 1527, i kyrkoordningen 1571 och i kyrkolagen 1686. ”Prästkallelse” avsåg i södra Sverige prästerligt
ämbete för vilket allmogen betalade prästkallspenningar. Termen bör inte förväxlas med prästkall (vocation interna), som avsåg en religiös
kallelse att bli präst.
Ombud vid
kyrkomöte eller
stiftsmöte som är präst, i motsats till lekmannaombud. Valen av
ombud till kyrkomötet ordnas separat. Prästombuden väljs genom majoritetsval i stiften. I valet är samtliga präster i stiftet röstberättigade och valbara. Lekmannaombuden väljs stiftsvis i hemliga och proportionella val, som förrättas i
kyrkofullmäktige och församlingsråden. Röstberättigade är lekmannaledamöterna i nämnda förtroendeorgan och valbara är alla lekmannamedlemmar i församlingarna i stiftet, som är valbara i
församlingsval och har gett sitt samtycke till uppdraget.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av
biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En
präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i
Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
De förmåner och rättigheter som medlemmar av prästerskapet innehade. De första privilegierna utfärdades 1650, de förnyades 1675 och fastställdes 1723. Prästerskapet var i allmänhet befriat från lagmans- och häradshövdingeränta. Prästerskapet, till vilket samtliga
lärare vid universitet, gymnasier och skolor räknades, erlade slottshjälp, medicinalfond och mantalspenningar. Biskopar med sitt hushåll och universitetets professorer personligen var dock befriade från mantalspenningar. I staden var prästerskapet befriat från all
borgerlig tunga men erlade tomtören, den så kallade jordskatten och deltog i brandvaktens underhåll.
Ordinarie prästerskapet och
klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den
avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar,
matskott och en
avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Efter reformationen en tvåårig luthersk prästutbildning. Prästseminariet förutsatte avslutad lärokurs vid katedralskola. Prästseminarierna ombildades till konfessionella läroanstalter, inrättade i Uppsala och
Åbo 1806, i Lund 1809.
Seminarium Theologicum i Åbo avskaffades 1846 då professuren i praktisk teologi inrättades vid Kejserliga
Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Efter självständigheten grundades 1918 ett grekisk-ortodoxt
prästseminarium i Kuopio och 1925 i Sordavala. Prästseminarier fanns efter självständigheten också inom frikyrkor.
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av
kaplan och domkapitels val av biskop,
kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har
rätt att uttala sig om vilken
präst de önskar.
En domstols eller domares granskning och bedömning av omständigheterna i ett mål.
Kunskapsprov som skulle avläggas före inträde vid en läroanstalt, också om examensförhör eller tentamen. Termen användes också om prov i form av en
disputation eller undervisningsprov avlagt av en person som sökte en lärartjänst.
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Sedan självständighetstiden om en
prövningsnämnd som verkställer skiljemannaförfarande. Allmänt: ansvaret att vid
rättsskipning eller beslutsföring beakta lagstiftningens och andra reglers samt rådande omständigheters betydelse för avgörandet i det specifika fallet.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975 som arbetade med andra fångar, sov i samfällda sovrum och tillbringade sina lediga stunder i fängelsets allmänna utrymmen eller på fängelsegården. Kategoriseringen upprättades, från fall till fall, av föreståndaren. Ersattes 1975 med öppen tvångsinrättning(savdelning).
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad
kommitté för att se över och modernisera psalmboken, särskild den finska, eftersom den i Sverige 1819 utgivna Wallinska psalmboken i stor utsträckning motsvarade den svenska befolkningens behov. Kommittén inledde sin verksamhet 1818 under ärkebiskopens ordförandeskap till hans död 1832. I praktiken var kommittén inte verksam efter det. En provutgåva (sammanställd av kyrkoherden i Ulfsby) – Uusia virsiä kotona ja kirkossa veisattavia (Nya psalmer att sjungas i hem och kyrka) – med 752 psalmer publicerades 1836. Den vann inte gehör i församlingarna.
Benämning på
kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan under senare hälften av 1800-talet. Sådana fanns även inom det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland. Även biträde till grekisk-ortodox resepräst.
Kollektivbenämning på av landshövdingen tillförordnade
kronoombud för övervakningen av a) krono-, ecclesiastik- och militiejordlägenheter samt kronoallmänningar, b)
bruk och bergsverk, c)
hemman anslagna till prästboställen och Ad pios usus-ändamål samt från och med 1828 d) kloster och allmänna inrättningar i Viborgs län.
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom
offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en
lag eller
förordning till allmän kännedom.
Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från
myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Ämbetsverk eller annan
offentlig institution avsedd för allmänheten eller till vilken allmänheten hade fritt tillträde.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Typ av
ordinarie avkortning som innebar att nybyggen som åtnjöt
frihetsår inte behövde betala ordinarie skatt. Nybygget skulle dock omedelbart skattläggas och införas i jordeboken.
Av Karl XI påbjuden
avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till
absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det
ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Avgift i penningar eller naturaprodukter som i samband med påsken erlades till församlingspräst,
klockare eller
skollärare för hans underhåll. Termen användes också om (offer)gåva erlagd till enskild
präst vid påsken.
Läkartjänst som grundades för de speciella förhållandena i Lappland. Åren 1900 och 1901 grundades sex sådana tjänster och 1905 en sjunde.
Rätt att fiska flodpärlmusslor i strömmar, sjöar, åar och bäckar. Pärlfiskandet förklarades vara kronans
regale 1691 och 1731. År 1747 fick enskilda personer mot anmälan
rätt att utan
avgift fiska pärlor. Villkoret var att pärlorna skulle erbjudas
kronan till inlösning. På 1830-talet anmärktes att kronan inte hade utnyttjat denna rättighet och att pärlfisket i praktiken kunde betraktas som fritt. Pärlfisket förbjöds när flodpärlmusslan fridlystes 1955.
Q
Två kvitton varav det ena gick till den betalande, det andra till övervakande myndighet, förekom i ärenden som ledde till andra transaktioner än den vid kvittots utfärdande utförda och som krävde fortsatt
myndighetsövervakning (till exempel
bouppteckning vid arvskifte).
R
Officiell
värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd,
ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var
rang en hierarkisk position för tjänstemän,
officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det
hovämbete som dessa innehade var placerad.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade
riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den
rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella
beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Hierarkisk
indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande
värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års
rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
Från och med 1827 periodiskt utkommande
förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt
officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om
reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för
brott men ännu inte dömd hölls i
rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan
fånge häktad.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid
domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Förhörshäkte där rannsakningsfångar på polismyndighetens eller åklagarens bevåg hölls häktade som en säkerhetsåtgärd under den tid brottsutredningen varade. Det första egentliga rannsakningshäktet inrättades 1837. Rannsakningshäkten fanns dock inofficiellt redan från 1600-talet, genom att fången på länsmannens bevåg sattes under bevakning hos någon enskild bonde. Rannsakningshäktena ingick fram till autonomin i kronohäktenas verksamhet.
Från självständighetstiden om förhörsprotokoll vid polismyndighet. Under svenska tiden (från och med 1500-talet) och autonoma tiden benämning på domstolsprotokoll (
dombok) vid allmän underrätt.
Meddelande eller
redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad
tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Kameralhovets uträkningar och fördelningar av uppbörden av
kronans inkomster i Gamla Finland.
Apotek som innehades på basis av beviljade realprivilegier. Ett sådant
apotek kunde i princip avyttras och innehas av vem som helst förutsatt att en anställd
provisor förestod apoteket. Apoteksreformen 1836 innebar att nya reala apoteksprivilegier inte längre utgavs utan beviljades såsom personella rättigheter.
Avgift som erlades i naturaprodukter.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om de avgifter och åligganden som en ägare eller innehavare av fastighet periodvis och återkommande skulle utge såsom penningsummor, naturaprodukter, dagsverken. Från och med senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden avsågs med ”reallast” också de
besvär som belastade en fastighet såsom panträtt, nyttjanderätt, inteckningar och servitut, ursprungligen också sytning.
Av läkare given skriftlig föreskrift om tillagning av läkemedel som överlämnas till
apotek vid inköpet. Enligt medicinalordningarna 1688 var försäljningen av abortiva, emmenagoga och opiata medel på apotek endast tillåten om en medicus hade föreskrivit dem. Apotekaren var också skyldig att utan dröjsmål
expediera i synnerhet sådana
recept varpå läkaren antecknat att de var brådskande. Endast läkaren hade
rätt att förnya recepten, och apotekets personal hade inte rätt att ändra i dem eller fälla något omdöme om den läkare som skrivit ut det. Före 1812 fästes originalreceptet vid medikamentet. Efter 1812 förvarades originalrecetet på apoteket. Medikamentet skulle då förses med hängsignatur, läkarens, apotekarens och patientens namn samt datum, nummer och pris.
Bok på ett apotek, i vilken alla
recept skulle införas. Enligt medicinalordningarna var apotekarna skyldiga att på varje efter läkarrecept berett medikament fästa läkarens original. Bestämmelserna ändrades 1812. Originalrecepten, som måste förvaras varaktigt på apoteket, skulle numreras för varje månad och avskrivas i en paginerad och inbunden bok. Boken skulle företes vid apoteksvisitationerna. I övrgt fick den inte uppvisas åt obehöriga. Den kunde utlämnas vid rättegångar på anfordran av
kollegium eller behörig domare. Numret i receptboken skulle också ingå bland de uppgifter som skulle medfölja samtliga läkemedel som expedierades från apoteket.
Term som berör rättstänkandet eller en konkret förskjutning av de rättsliga grunderna för domar och
beslut mot rättsnormer som har utvecklats i ett annat rättssystem, framför allt om
reception av romersk
rätt i tysk, sedermera också inhemsk, rätt.
Berättelse, redogörelse. ”Recit” användes även i synnerhet i juridiska sammanhang om den inledande delen (ingressen) av en
officiell skrivelse (dom, utredning, resolution), där förutsättningarna för det
beslut eller
utslag som meddelades i skrivelsen refererades.
Räkenskap eller
redovisning där man klarlägger hur man utfört den uppgift man blivit ålagd. ”Redogörelse” används också om den rapport, framställning eller skrift som innehåller redovisning eller sådant klarläggande.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en
redogörelse eller
redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Handlingen att redovisa för något.
Redovisning avser också ett besked, en rapport, framställning eller skrift där man redovisar för något. Inom det ekonomiska området syftar redovisningen till att dokumentera organisationers resurshantering, genom bokföring och bokslut.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas
medgivande såsom
jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Under autonomin beredande och
föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i
Ecklesiastikexpeditionen där
prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En
allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli.
Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Titel för
ledamot av
domstol under det att han förberedde ett
mål fram till det slutliga avgörandet. ”Referent” ersattes från självständighetstiden med ”föredragande”.
Ärende som ska refereras, inom förvaltningen som refereras inför beslutsfattande församling, referendarieärende.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller
kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om
insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Pappersark av stort format. Lantmäterikartor skulle göras på dylikt papper. Pappret användes också för exempelvis konstruktionsritningar.
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
Militär administrativ enhet indelad i bataljoner och kompanier. De svenska regementen hade sitt ursprung i de fänikor och fanor som uppsattes under 1500-talet. Under 1610- och 1620-talen skapades storregementen och
landsregementen och från och med år 1636 fanns en fast regementsindelning.
Officer som i egenskap av medlem i en officerskår representerade ett
regemente vid riksdag, boställssyn och
lantmäteriförrättning på
militiehemman samt agerade som regementets rättsombud. Befattningen infördes under 1700-talet och stadgades närmare under svenska tiden 1807 och under autonoma tiden 1821.
Militär
befattning som chef för ett regemente. Benämningen har varit i
bruk i Finland från och med 1800-talet.
Befälsperson vid ett
regemente vilken lyder direkt under regementschefen och är
förman för kompanicheferna. Inom den
finska armén utgörs regementsofficersgraderna av
major och överstelöjtnant.
Civilmilitär
tjänsteman med
ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av
Krigskollegium efter
förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Benämning på den personal som biträder regementschefen. I början av
indelningsverket ingick i varje
regementsstab översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Efter införandet av det
yngre indelningsverket 1682 delades regementsstaben i tre avdelningar: övre staben,
mindre staben och ringare staben.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en
armé eller en korporation.
I en
stat som grundar sig på
maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är
statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets
styrelse och den statliga förvaltningen.
Från 1809
kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande.
Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen,
Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Makt som regeringsställning skänker en
regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer
maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Förteckning, lista, längd, index, även kartotek eller systematisk samling av uppgifter uppförda efter liknande system. ”Register” används även i allmännare mening om skriftlig handling i vilken något bokförs eller upptecknas, särskilt i fråga om bok med räkenskaper, även om redogörelse, journal,
dagbok eller protokoll.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen
expeditör och upphöjdes till
tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen
överregistrator av
rangklass nio.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli, vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade suppliker.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli.
Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes
Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om
register över ärenden som behandlas i protokoll.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Kommitté tillsatt i varje
stift för att länsvis justera prästerskapets löner. Kommittéerna tillsattes för att verkställa prästerskapets lönereform 1886 med vilken man avskaffade pastoralierna och andra avgifter till kyrkan. Ifall ett
pastorat hörde till två eller flera
län förrättades löneregleringen i det
län dit moderförsamlingen hörde. Regleringskommittén bestod av en av senaten utsedd ordförande, på
förslag av domkapitlet och landshövdingen (guvernören), vilka vardera också fick utse en
ständig ledamot av kommittén. Vid granskningen av avlöningsförhållandena i församlingen, främst boställenas avkastning, hade kyrkostämman och prästerskapet
rätt att gemensamt utse en temporär ledamot av kommittén. Kommittén avslutade sitt arbete när lönereformen var genomförd i stiftet. Efter granskningen gjorde kyrkostämman upp ett löneförslag, varefter kommittén hänsköt det godkända förslaget till domkapitlet för fastställande eller remitterade ärendet till kyrkostämman för ny behandling.
Rätt till regress, återgång.
Handling som innebär att man på rättslig väg kräver ersättning för utlägg eller förluster, särskilt när en person kräver ut den andel han har betalat för en annan persons räkning, till exempel borgenär av huvudgäldenär.
Avtal varigenom en tidigare värvad
soldat förband sig till förnyad
tjänst vid krigsmakten.
Kontor vid Poststyrelsens trafikavdelning, från 1927 vid Post- och telegrafstyrelsens postavdelning, med en (kontors)föreståndare som chef.
Erkännande, vederlag, avgift, konkret om handling eller
kvitto som bevisar att någon mottagit något, också om handling som bevisar en beviljad förmån, tjänstefullmakt, konstitutorial,
kollationsbrev för
ämbete eller
tjänst och
avskedsbrev av Kgl. Maj:t, efter 1810 av senaten eller andra myndigheter. Rekognitionen skulle inlösas mot avgift.
Avgift som erlades för rätten att använda de kronoskogar som anslagits till stöd för gruvor och bruk.
Hemman som utstyckades vid
avvittring av rekognitionsskog.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild
avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken
rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Karta upprättad vid rekognosering av områden av militärt intresse. Rekognoseringskartor upprättades i Finland speciellt av Rekognoseringsbrigaden, som verkade från och med början av 1770-talet fram till 1805. Under autonoma tiden ansvarade den ryska militären för kartläggningen. Man kartlade sydkusten och södra Finland 1855–1856 och gav 1860 ut en geografisk
karta över Finland som byggde på de civila lantmätarnas sockenkartor.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett
skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse.
Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
(Mot
kvitto och särskild avgift) till postverket inlämnad eller överlämnad postförsändelse för omsorgsfull postbefordran.Rekommenderat
brev infördes inofficiellt 1660 för värdepost (till exempel penning-, ädelstens- och värdepappersförsändelser). Det blev officiellt en del av postverkets service delvis 1704, slutgiltigt 1707. På postkartan som följde med varje rekommenderad försändelse skrev postmästaren ”rekommenderas”. Efter 1738 måste en för postmästaren okänd person, som löste ut försändelsen, skriftligen eller med vittnens hjälp måste bevisa sin identitet. Enligt ett kungligt
brev från 1746 var stöld av ett till annan person
rekommenderat brev eller rekommenderad värdeförsändelse belagd med dödsstraff. Mellan 1758 och 1772 var postmästaren skyldig att ersätta ett försvunnet rekommenderat brev, därefter ersattes skadan av postverket om det gick att bevisa att den skett på grund av försummelse. Skada som skett på grund av
postrov ersattes dock inte förrän 1773 då full ersättning infördes. Rekommenderade brev måste försäkras av sändaren 1811–1816 och alla värdeförsändelser mellan 1827 och 1881. Mellan 1793 och 1811 och efter 1875 var postverket ersättningsskyldigt upp till 50 mark om rekommenderade brev försvann på grund av postverkets försummelser. Ersättningen betalades ut till avsändaren mot bevis på rekommendering.
Benämning på nyvärvat manskap, även
soldat som genomgår grundläggande utbildning.
Förse ett militärt förband med nytt manskap som ersättning för det manskap som förlorats i strid eller genom sjukdom eller avgång. ”Rekrytering” används även om anskaffning av nytt manskap till krigsmakten genom värvning eller inkallelse av värnpliktiga.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
universitet sedan 1612 och förste
läraren vid ett
gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans
förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala,
Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (
rector magnificus) och för en till honorär
rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (
rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i
Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Rätt för medborgarna i en
stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse:
rätt för anhängare av visst
religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar
religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Rättegångssak som har med religion eller religiös uppfattning att göra eller är av religiös karaktär.
Religiöst
samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Råda bot på eller göra en ändring eller rättelse, återbörda, också om att undanröja eller rätta det som är föremål för klagomål.
Skrivelse varigenom en
myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Löneförmån som tillkom särskilt lanträntmästarna för att de sände kontanta medel till
räntekammaren i Stockholm. Förmånen var avsedd som ersättning för omkostnader,
besvär och möjliga förluster i missräkning eller genom falska sedlar och dylikt. Den avskaffades i Sverige 1884. Tullkamrarna hade
rätt att
avföra remisslaget för de medel som de levererade till lantränteriet. År 1823 fastslogs storleken på remisslaget till 1 procent.
Av
landskansli eller
landskontor utfärdat utslag, eller
utdrag ur
protokoll som innehöll ett utslag, i ärende eller enskilt
mål som hade remitterats från en lägre
myndighet till länsstyrelsen. Remissorialresolutionen kunde lösas ut mot en viss avgift. Avgiftens storlek var reglerad i expeditionstaxan.
Person som återsände något, i synnerhet om person eller
myndighet som återsände ett ärende som han eller den fått på remiss. ”Remittent” användes också om person som översände pengar eller checker till någon eller till någon plats. I fackspråk kunde ”remittent” också avse den person som köpte eller mottog en växel, den person till vilken växelsumman enligt växelns ordalydelse skulle betalas, växeltagare.
Under svenska tiden att återsända ett ärende eller domstolsmål till förnyad handläggning, övergående under autonoma tiden i betydelsen att återsända, skicka tillbaka, skjuta ifrån sig eller hänskjuta något till någon annan som fattar beslut.
Tolagsavgift som i Jakobstad ingick i båkavgiften. Avgiften erlades lika av alla efter fartygets hela lästetal.
Utskott vid en stads
hälsovårdsnämnd med
ansvar för att utreda och verkställa reformer inom renhållningsväsendet.
Renhållningsutskott fanns i de större städerna, till exempel i Helsingfors från 1883, i
Åbo 1895–1931.
Kameral benämning på ett
frälsehemman där både äganderätten och räntan tillhörde frälserättsinnehavaren.
Kameral benämning på ett
kronohemman där både äganderätten och räntan tillhörde kronan.
Personella
apotek som fått
privilegium före den 9 oktober 1883. Denna typ av apotek uppstod genom senatens
beslut om överlåtelse av personella apoteksprivilegier år 1893. Enligt ett senatsbeslut 1893 fick överlåtelse av personellt privilegium som meddelats efter den 9 oktober 1883 inte längre medgivas. Överlåtelse av personellt privilegium meddelat före nämnda dag skulle fortsättningsvis tillåtas.
Fördelning av vissa pålagor, onera eller skatter mellan de skattskyldiga.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I
Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
Församling av representanter eller ombud, i synnerhet om folkrepresentation i riksdag,
ståndsrepresentation i
riksdag eller lantdag, eller representanterna vid kyrkomöte.
Representationssystemets omvandling 1906 från ståndslantdag till en demokratiskt vald
enkammarlantdag (från 1919 riksdag) med 200 ledamöter. Det första valet till enkammarlantdagen genomfördes 1907.
Skriftlig handling som utgjorde bevis på att någon hade
rätt att företa en viss resa.
Resebetyg användes i synnerhet om
intyg som en
militär myndighet utfärdade åt en person som överförts till reserven. Denne måste ha med sig resebetyget då han reste från en plats till en annan och visa upp det för militär- eller
polismyndighet på ankomstorten.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i
äldre och
yngre reseexpeditörer.
Ursprungligen av
domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen
tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Fram till 1881 tjänstebeteckning för föreståndare för en postkupéexpedition. Resepostexpeditören benämndes senare postexpeditör,
expeditör eller postkupéföreståndare.
Präst med uppgift att
resa omkring och förrätta gudstjänster, vigslar, dop och begravningar m.m. Resepräster fanns efter 1827 inom grekisk-ortodoxa kyrkan, särskilt i områden som saknade kyrka, och från 1907 inom evangelisk-lutherska kyrkan, där han undervisade dövstumma som inte gick i dövstumskola.
Distrikt inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Inrättade synbarligen på 1880-talet som verksamhetsdistrikt för reseprästerna.
Reglemente med bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, särskilt för befattningshavare i statens tjänst.
Muntlig eller skriftlig invändning eller gensaga. En
reservation är en ofta i
protokoll införd förklaring att man inte instämmer i ett
beslut som en majoritet fattat, ett anmält missnöje med ett beslut eller en förklaring att man hyser avvikande mening.
Avgift av rust- och rotehållarna för
bestridande av kostnaderna för dugligt manskap, besättande av vakanser bland det
ordinarie manskapet och att anskaffa och underhålla reserver.
Reservavgift uppbars inte av de till Österbottens
regemente hörande rotarna. Skulle efter 1773 uppställas och underhållas av varje
rusthåll och rot. Pålagan halverades 1776 då två
rusthåll eller roten gemensamt skulle ha en reservkarl. Reservavgiften tillföll i Finland efter 1809 den allmänna militiekassan.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Årlig
avgift från militärens
reservhemman som gick till att underhålla karaktärsbyggnaderna på militieboställena. Avgiften gick till militieboställskassan, från 1809 i Finland till Allmänna militiekassan.
Skjutsningsskyldighet som koordinerades av
gästgivare och vid behov. Alla de
hemman och lägenheter som inte var befriade från onuset (såsom
frälse och berustade säterier,
rå och rörshemman, kungsgårdar, prebendehemman) skulle utföra skjutsningen på gästgivarens enskilda kallelse.
Gästgiveri som vid behov fungerade som extra skjutsstation.
Årlig
avgift som rotarna betalade till
kronan för att slippa hålla en reservsoldat. Reservvakansavgiften gick efter 1810 till Allmänna militiekassan. Den övervakades av
landskontoret och uppbars med hjälp av kronofogdarna. Avgiften avskaffades 1885.
I Ryssland beteckning för
stad som var förvaltningscentrum för större förvaltningsdistrikt (guvernement och liknande). ”Residens” var även beteckning för förvaltningsmyndighets ämbetsbyggnad, för styresmannens tjänstebostad i ett sådant
distrikt samt för annan högt uppsatt persons tjänstebostad. I Ryssland var ”residens” beteckning för de båda huvudstäderna S:t Petersburg och Moskva.
Rättssak som avgjorts genom lagakraftvunnen dom. Därefter kan samma rättsfråga inte längre tas upp till prövning.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en
kungörelse eller
bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var
reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Extraordinärt
rättsmedel för ändring av
dom som vunnit laga kraft. Skäl till
resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid
Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Beslut eller
utslag av lagstiftande församling, regent, central
myndighet och domstol, under svenska tiden särskilt Kgl. Maj:ts eller annat ämbetsverks
beslut rörande fastställande av underordnad myndighets
förslag eller beslut om en anhållen rättighet,
dispens m.m. Resolutionen innehåller vanligen ett kort sammandrag av ärendet och de förhållanden beslutet grundade sig på. Den ryske kejsarens beslut i form av beslutsanteckningar på olika typer av handlingar kallades resolutioner.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade
rätt att företa en
resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling.
Respass förutsatte en passagerareavgift.
Officient som försvarade en akademisk
avhandling under en disputation. Respondenten skulle betala tryckningskostnader samt en
presidieavgift till preses. Under 1700-talet var det vanligt att avhandlingen hade författats av professorn, som tjänstgjorde som preses. I början av 1800-talet blev det obligatoriskt för respondenten att själv skriva sin avhandling.
Av landshövdingen till
Kammarkollegium (efter 1809 Senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Restantierelationen skulle årligen insändas före den 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid
vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Resolutionen följde sedan 1784 ett fastslaget
formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, de tidigare årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor,
leverering och dylikt. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning,
förteckning över handräckningar, protokollet över slutlikviden, propriebalanser, anställda restrannsakningar m.m.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om
medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från
domstol utan eget fel m.m.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Skriftlig handling som avser att återställa en, enligt allmänna rättsregler, förlorad rättighet såsom rätten att besvära sig trots försutten
besvärstid eller
resning i
mål i vilket man (utan eget upphov) blev dömd genom ensidig
dom utan att bli hörd.
Av landshövdingen utförd granskning av uppbördsverket i ett härad. Den förrättades vid ett häradsting, vanligen utom
ordinarie tingsperiod, i närvaro av kronofogden och andra uppbördsmän försedda med uppbördsboken och restlängden. Protokollet fördes efter 1734 alltid av landshövdingen.
Restrannsakning kungjordes från predikstolen 14 dagar före granskningen då de restskyldiga kallades att infinna sig vid granskningen och visa upp sina kvittensböcker och debetsedlar. Efter 1794 skulle restrannsakning alltid göras då skatterestantierna enligt skatteårets summariska uppbördsförslag överskred 500
riksdaler eller 720
rubel silver. Restrannsakning kunde förrättas även vid misstanke om oegentligheter, vanligen på Kammarkollegiums försorg (Kammarkollegium granskade årligen varje läns uppbördsresultat och länsstyrelsens förklaring till underskottet).
Uppbördsmöte för granskning av
restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den
ordinarie stämman.
Reststämma var ett slags extra ordinarie
stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Kvitto på erlagd avgift, skatt,
ränta som skrevs ut i två exemplar av myndigheten ifråga; dubbelt bevis på transaktion.
Reversal in duplo förekom i ärenden som skulle komma att leda till även andra händelser än de som skett vid kvittots utfärdande. Kvittot skulle innehålla uppgifter som underlättade bokföringen av medlen under behöriga titlar (bl.a. ränteriets namn och summan som levererades, datum, vilka fordringar summan grundade sig på och varför leveransen skedde). Räntmästaren behöll den ena reversalen och återställde den andra, försedd med underskrift, till leverantören. Därefter annoterade landskamreraren kvittensen i landskontorets
kontrollbok och verifierade, enligt reglementet från 1730, detta med sin underskrift, år och datum.
Förvaltningsområde, distrikt.
Forstmästare som var föreståndare för ett av Forststyrelsens
forstrevir inom ett forstinspektionsdistrikt.
Ansvarig
tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir. Revirförvaltaren fyllde inte kompetenskraven för tjänstetiteln forstmästare.
Granskning, genomgång, kontroll av räkenskaper.
Ordinarie
rättsmedel infört 1615 för
prövning i högsta
instans av hovrätts eller kanslirätts slutgiltiga avgörande.
Revision förutsatte
missnöjesanmälan inom utsatt tid och en avgift, revisionsskilling.
Revision anhängiggjordes genom ändringsansökning, kopia på domen och bevis på betalning. Den riktades under svenska tiden huvudsakligen till Kgl Maj:t (1786–1809 Konungens högsta domstol), under autonoma tiden till Justitiedepartementet och från självständigheten till Högsta domstolen.
Skriftlig ansökan om
revision av hovrätts eller kanslirätts
dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Bok vari
lantmätare sedan 1600-talet antecknade vilka mätningar och dylikt som hade gjorts i samband med
revision av karta.
Vid
revisionsdomstol avgiven slutgiltig dom, efter en
prövning av rättsprocessen och tillämpningen av berörda lagar. Revisionsdomar skulle efter 1818 inlösas mot en särskild
avgift som tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Processrättslig term om den del av rättsväsendet eller den (högsta)
rättsinstans som från 1614/1615 till 1980 slutgiltigt granskade lägre domstolars
beslut i överklagade ärenden och som fällde obestridbara beslut i själva rättsfrågan (lagtillämpning, rättsnormer, rättspraxis m.m.), i motsats till
appellationsdomstol som också granskade bevisföringen och sakfrågan. Motsats: kassationsdomstol.
Tjänsteman vanligen av lägre rang, med uppgift att övervaka revisionen och finansförvaltningen inom diverse centrala räkenskapsförande ämbetsverk, inklusive militärens motsvarande civilförvaltning. Under 1600-talet var ”revisionskommissarie” tjänstebeteckning för föreståndaren för Nedre justitierevionens revisionskontor. ”Revisionskommissarie” var även
titel för vissa ämbets- och tjänstemän med revisionsuppgifter inom
Kammarrätten och dess föregångare och under 1700-talet för Generaltullarrendesocietetens revisionskontor.
Kontor i
ämbetsverk för
revision av statens räkenskaper och granskning av central- och regionförvaltningen. Föregångare var
Räknekammaren och Revisionskammaren i anslutning till Kgl. Maj:t kansli, från 1637
Kammarrevisionen vid
Kammarkollegium (vid sidan av dess överordnade organ Revisionskansliet under ständernas revisionsexpedition från 1719). Mellan 1809 och 1917
Revisionskontoret under senatens ekonomiedepartement.
Civilrättsligt
mål som hade vädjats till högsta
instans för
prövning av hovrättens
dom eller
brottmål som på grund av
besvär mot eller genom hovrättens
underställning av det av den föreslagna beslutet skulle granskas i högsta instans, under svenska tiden Kgl Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och under självständighetstiden Högsta domstolen.
I
Gamla Finland 1728–1729 och 1766–1802 av
revisionslantmätare för
skatterevision förrättad mätning av jordfastighet.
Revisionsmätning förekom också tidvis mellan 1777 och 1891 i S:t Michels, Kuopio och Norra Karelens län. Revisionsmätning förrättades i Gamla Finland huvudsakligen i det område som 1812 blev Viborgs län.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje
lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det
lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för
revision av lantmätares
förvaltning och tjänsteförrättningar.
Från 1636 allmän benämning på diverse
protokoll fört i
revisionsmål vid Allmänna revisionsrätten, från 1695 om protokoll fört vid
Kammarrevisionen över
revision av diverse ämbetsverks ekonomiförvaltning. Under perioden 1775–1887 användes termen om protokoll fört under lantmätarrevision, också benämnd revisionskarta, med tillhörande beskrivning.
Rätten att få vädjat
mål prövat i högsta rättsinstans. Ursprungligen avsåg ”revisionsrätt” rätten att anföra klagomål direkt till konungen, från 1615
ordinarie rättsmedel kallat revision.
Stadgad
avgift för
revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen.
Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
I Ryssland från och med 1719 folkräkning omfattande de skattskyldiga klasserna; benämning på partiell
mantalsskrivning i Viborgs
guvernement från 1783. Revisionsskrivningen utgjorde grund för debiteringen av vissa avgifter. Den förrättades vanligen vart
tionde år, tidvis med längre mellanrum. Revisionsskrivning förrättades över krono- och donationsbönder samt städernas meschanier (
småborgare) som skulle betala poduschniepenningar. Skatterevisionerna i
Gamla Finland hade annan
karaktär än de ryska revisionerna.
Ursprungligen
titel på person som reviderar eller bearbetar myndighetstext, sedermera titel på en
tjänsteman inom vissa statliga
ämbetsverk med
ansvar för
revision av ämbetsverkets och underlydande myndigheters räkenskaper.
Officiell lokal förtroendeman som, ibland i domares närvaro, utförde jordmätning och medverkade vid jordskifte.
Revkarl var föregångare till lantmätare.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra
krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö
stadga där gästningsfrälset också omfattade
riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket
Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet.
Riddarhus och inom denna
institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Kommission under ett
riksråd eller en annan för ändamålet förordnad ämbetsman, som vidtog en av regenten förordnad
syneförrättning i en överklagad
lagmanssyn i en ägotvist, särskilt sådan
syn som rörde
rå och rör. Lagmanssyn som hade överklagats på grund av brister i förfarandet (
nullitetsfel) fick avgöras av hovrätten. Riddaresynen avskaffades 1848.
Adelsståndets politiska organisation från 1626, då gamla frälseätter blev introducerade på Riddarhuset under förutsättning att de innehade av konungen utfärdat adelsbrev, nya adelsätter efter nobilisation, varefter de hade
stämma och säte vid ståndsriksdagarna, under autonoma tiden 1809–1906 vid lantdagarna. I denna politiska betydelse upplöstes riddarhuset i Sverige 1869, i Finland 1906. Riddarhuset avser också den (korporations)byggnad som uppfördes för
ridderskapet och adeln i Stockholm 1641–1674, i Helsingfors 1857–1863 och som fortfarande verkar. Korporationen var under svenska tiden 1626–1762 och 1778–1809 (i Sverige 1810) och under autonoma tiden 1818–1906 indelad i tre klasser. Första klassen (
herreklassen) var betitlad adel, den andra klassen (riddareklassen) bestod av ättlingar till riksråd, tredje klassen (
svenneklassen) av övriga adelssläkter. Klassindelningen slopades 1762, men återinfördes 1778. Då uppflyttades de trehundra äldsta familjerna inom riddarhusets tredje klass och samtliga kommendörer av de kungliga ordnarna och deras ättlingar till riddareklassen.
Riddarhusets
styrelse som, under ledningen av ett antal kollegiala direktörer, förvaltade dess egendom samt indrev och disponerade de medel som indrevs av adeln och ridderskapet.
Riddarhusdirektionen behandlade under ståndsriksdagens och ståndslantdagens tid också de
ridderskapet och adeln rörande ärenden som låg under
politisk behandling. Enligt riddarhusordningen 1918 sköter Riddarhusdirektionen Riddarhusets löpande ärenden. Den består av sju medlemmar och fem suppleanter. Riddarhussekreteraren är direktionens sekreterare.
Tjänsteman vid
riddarhus som indrev de till riddarhuset hörande medlen samt beredde och föredrog riddarhusets finanser för direktionen.
Den konstitutionella
stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid
lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Socialgrupp som bildade ett
stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla
medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som
mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade
slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom
tomtören om de var på ofri grund,
brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen
högadel och lågadel.
Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som
stånd vid riksdagar och lantdagar.
Post som befordras med ridande postiljon, en av sex (utanför det
ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
Område över vilket en härskare utövar sin makt och myndighet.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap,
borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års
regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för
lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Av lantdagen/riksdagen utsedd
delegation som handhade vårdnaden över den statliga konstsamlingen som grundade sig på dr Herman Frithiof Antells testamentariska donation. Delegationen grundades 1894 och upphörde 1977 när dess uppgifter övertogs av Museiverket.
Partigrupp i riksdagen. Riksdagsgruppen består av ett visst partis riksdagsledamöter. Riksdagsgrupperna har funnits sedan Finland fick en
enkammarlantdag (1907). Fram till 1919 kallades de lantdagsgrupper. De styrs av presidier, som sinsemellan förhandlar om riksdagsgruppernas ståndpunkter.
Under
riksens ständer verkande
ämbetsverk 1765–1778 och 1789–1866, med uppgift att sköta förvaltningen av statsskulden och sedelutgivningen, under riksgäldsfullmäktiges översyn, 1778–1789 sköttes uppgiften av Riksgäldsdirektionen. Förvaltningen av statsskulden sköttes 1809–1875 av Finansexpeditionens växel-, låne- och depositionskontor, från och med 1875 av Statskontoret och från och med 1940 av dess statsskuldsavdelning.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816
myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Under autonoma tiden
tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med början av 1700-talet anställd som tjänstgjorde som besättningsman på tullförvaltningens båtar. Även i
Gamla Finland fanns roddare vid tullbevakningen, förlagda till de lokala tullplatserna.
Betalning till
lejd roddare och för
resa eller transport i båt.
Ursprungligen en grupp män av vilka en uttogs till krigstjänst. Senare användes benämningen om ett antal gårdar som efter att
indelningsverket införts anskaffade och underhöll en soldat. I allmän bemärkelse avsåg ”rote ”ett av flera mindre administrativa
distrikt i en stad, socken,
kyrksocken eller
församling som så rättvist som möjligt fördelade olika typer av
ansvar på de olika hushållen. Det förekom husförhörsrotar, soldatrotar, fattigrotar, postrotar, skjutsningsrotar, brandrotar, brandstodsrotar och båtsmansrotar.
Benämning på den minsta truppavdelningen i en formering eller ett förband. Under 1500-talet kunde en
fänika vara indelad i
kvarter och rotar eller enbart i rotar på 10 till 15 man. Efter omorganiseringen av den svenska armén under Gustav II Adolfs tid bestod en
rote av 6 till 10 man, uppställda rakt bakom eller bredvid varandra och under
befäl av en rotemästare. Fyra rotar bildade ett korpralskap. Från och med 1800-talet består en
rote av två man.
Den
avgift som uppbars för befrielse från
rotering vid Österbottens
regemente och i Kajana län. De rotar som var större än 1½
mantal skulle avlägga avgiften för det överskjutande mantalet. År 1815 pålades avgiften också oroterade landstatsboställen. Beloppet var bestämt i roteringsverket. Efter 1826 gick medlen till Allmänna militiekassan. Avgiften uppbars fram till 1830 av regementsskrivarna och därefter av kronofogdarna.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Kansliförteckning över ärenden,
mål eller handlingar som hörde till en viss tjänstemans ansvarsområde. Termen användes även om den bok i vilken tjänstemannen antecknade dylika ärenden för
föredragning eller handläggning. Sedermera har termen använts om en avdelning av
ämbetsverk som handlägger ärenden av ett visst slag och om den lokal där avdelningen håller till; vid
hovrätt om avdelning för civila ärenden i motsats till kriminella sådana.
Ledig plats för fattig som skulle försörjas av fattigrote, besattes vid fattigvårdsstyrelsens årliga
mönstring av församlingens fattigrotar.
Årlig
avgift som varje
rote efter 1741 skulle betala för att befrias från att uppställa och underhålla en soldat. Den betalades i natura till
kronan och redovisades i landsboken som tillfällig vakansavgift. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års
lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Ryskt mynt, ursprungligen i form av en silverbarr med olika vikt och värde beroende på ursprungsorten (Novgorod eller Moskva). Från början av 1700-talet hade rubeln formen av ett präglat
mynt (vanligtvis av silver, med växlande vikt och värde, i vissa fall även av guld eller koppar), i senare tid trycktes även sedlar. Rubeln var gångbar i Finland 1809–1917. Den ersatte de svenska mynten 1841.
Grundskatt som räknades ut efter det antal
arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Antal rubel, benämning på den del av skatten som utgick i penningar vid sidan av spannmålen.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande
förteckning som förs av
myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i
lag eller stadgar.
Sammanfattande namn på alla anordningar som kan
rulla längs rälsen, såsom lok, vagnar, motorvagnar och dressiner.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt
sanatorium för lungsjuka beläget i Ruovesi, grundat 1910. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
Ett kommunalt
sjukhus som grundades 1881. Sjukhuset fick en egen byggnad 1886.
Del av det militära indelningsverket.
Rusthållsinrättningen infördes på 1680- och 1690-talet för att garantera finansieringen och rekryteringen av
ryttare och hästar till kavalleriet. I Finland frikallades rusthållen från rusthållsskyldigheten 1810 men rusthållsinrättningen indrogs officiellt först på 1880-talet.
Årlig
avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och
ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill.
Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års
lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en
rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var
rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en
befattning i den
finska armén med
ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Att förse soldater eller stridskrafter med vapen, utrustning och krigsmateriel, förberedelse för krigföring.
Benämning på skyldigheten för en innehavare av ett rusthållshemman att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet. Rustningsskyldigheten infördes i samband med införandet av det
yngre indelningsverket på 1680-talet. Indelningsverkets
rustningsskyldighet var inte detsamma som adelns rusttjänst.
Rusthåll som efter förnyandet av
indelningsverket hade inspekterats av en särskild kommissarie. Rusthållet befanns ha förmåga att bära rustningsskyldigheten och innehavaren blev skyldig att mot en viss
avkortning på skatten fullgöra de skyldigheter som hörde till rusttjänsten. Om rusthållsstammen inte ansågs vara tillräckligt stor anslogs till dess understöd räntor från augmentshemman.
Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Skolkommitté för inrättande och övervakning av ryska skolor i Finland, verkade i anslutning till
Generalguvernörskansliet 1879–1917.
Benämning på ryska varor till råämne och förädling som fördes från ryska hamnar till Finland. Ryskevarorna var befriade från tullavgifter från 1812, under förutsättning att detta var särskilt stadgat om en viss produkt eller om varans ryska produktion kunde styrkas med verifikat.
Beridet truppslag som använde hästar för förflyttning och strid.
Under 1500-talet
befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet
titel för
kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan
löjtnant och
major (motsvarande
kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Gränslinje mellan härader, socknar, byamarker eller jordegendomar som tillhör olika skifteslag. Rån skulle utmärkas med råmärken. Den kunde också anges med en upphuggen gata i en skog, eller ett vattendrag.
Den byggnad i vilken stadens
råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i
Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev
rådhus en
offentlig kommunal byggnad i en
stad som inhyste
ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Det högsta beslutande organet i en
stad utan stadsfullmäktige. Rådhusstämman bestod av stadens alla röstberättigade medlemmar. Termen avsåg även konkret sammanfattningen av alla deltagare i en rådhusstämma.
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens
förvaltning och i rättsskipningen vid
kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom
politirådman eller justitierådman.
I Ryssland från 1721 medlem av
magistrat och
rådstuga med administrativa och dömande uppgifter, enligt svenska och andra utländska förebilder. Rådmännen valdes för tre år av stadsbefolkningen. Från 1775 hade rådmännen endast domaruppgifter. I
Gamla Finland baserade sig 1721–1784 och 1797–1811 rådmännens ställning och uppgifter på svenska författningar. Utifrån deras uppgift hade de särskilda epitet, såsom byggherre, inkvarteringsherre, kassaherre, byggnadsrådman, kassa- och inkvarteringsrådman, kvartersrådman, politirådman, justitierådman,
brandrådman och ämbetsrådman. De tillhörde
rangklass 12–13, senare rangklass 9. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var rådmanstjänsterna i Gamla Finland av rysk typ enligt 1775 års stadganden. Däremot förekom under samma tid rådmän med polisiära uppgifter vid stadsfogdeämbetena. Dessa rådmän som valdes för tre år hade på annat håll i Ryssland börjat förekomma 1782, och de var medlemmar i stadsfogdeämbetets
kollegium och i stadens muntliga rätt.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens
råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på
forum för överläggningar mellan
magistrat och borgerskap, tills
stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I
Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet
borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Från 1619 en stads allmänna
domstol i
brottmål och
tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868
allmän domstol i andra
instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens
domslut kunde sökas i hovrätten. Som
rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i
Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
Gata genom skog, upphuggen för att markera
rågång eller gräns.
Rågata drogs upp av
lantmätare mot ersättning. Genom skogsmark skulle den vara 6 fot (1,78 m) bred och ha en
visare på högst 1000 fots (296,8 m) avstånd.
Måttkärl fyllt med råge, vilket innebar att torra varor fylldes över kanten. Användningen av rågat
mål var ett sätt att bestrida utgifter för skatteuppbörd eller transporter. Åren 1683 och 1723 fastslogs att alla utgifter av kronotionden förutom prästerskapets vederlag och armébefälets löningsspannmål skulle utmätas med rågat mål. År 1739 fastslogs att av de fyra kappar som för varje
tunna skulle ersätta rågat mål, skulle två kappar tillfalla
kronan och de övriga tiondetagaren.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken,
by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde,
kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och
fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle
rågång alltid utföras av
lantmätare i de berörda personernas närvaro.
Beskrivning av rågångarna omkring en fastighet och av de råmärken med vilka dessa markerades. Beskrivningen gjordes upp vid en rågångsförrättning.
Jämkning av
rågång eller
gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med
äldre kartor eller
laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes
råjämkning av
lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Från och med 1848 i författningarna om rålinje, rågång, rågata.
Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de
hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma
by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.
Råmärke som utmärkte en
gräns (
rå) mellan landskap, härad, socknar, byar eller egendomar som tillhörde olika skifteslag.
Rågång, gränslinje, gräns.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Postföring som sköttes springande, vanligen längs vägar som låg utanför den
ordinarie postrutten. Rännposten var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan.
Ränta uppkom först som
lösen för de skyldigheter gentemot konungen och
kronan som vilade på allmogen såsom
gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med
ränta eller på vilken ingen
ränta beräknas.
En av jordeboksräntans och gärdens skatter som utgick av allmogen i havre. Den erlades efter 1748 i penningar enligt markegången, vid behov in natura. För den indelade räntehavren om den inlöstes i penningar utgick även forlön.
Skattemått för
ordinarie kronoskatt som allmogen erlade i hö.
Vara som uppbars som skatt, till exempel spannmål, fisk, tjära och ved.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Ett läns kontanta kassa. Ränterikassan inrättades 1694 för emottagande av alla kontanta medel som inflöt till statskassan från länet och för utbetalning av statsutgifter inom länet. Ränterikassan förestods av länsräntmästaren och förvarades efter 1739 bakom tre lås i ränteriet. Landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller någon av magistratens ledamöter i länsstyrelsestaden hade nyckel. Alla tre måste närvara då penningmedel sattes in eller togs ut. Kassan inventerades månatligen av landshövdingen i nyckelpersonernas närvaro. Överskottsmedlen deponerades på Riksbanken, senare Finlands Bank, eller överfördes till andra ränterier. Deponeringen föregicks av korrespondens mellan landshövdingen och kollegierna, efter 1816 senatens expeditioner, och redovisades månatligen.
Nyckeln till kassaskrin i vilket statliga medel förvarades. Samtliga innehavare av sådana nycklar skulle med sin underskrift intyga att de medel som upptogs i kassainventariet faktiskt fanns i kassan.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för
debitering av vissa medel.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Person eller
samfällighet som uppbar
ränta eller hade
rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av
indelt ränta eller tiondeanslag.
Skattepersedel (på landbohemman) beräknad i lass kluven ved.
Sammanfattningen av allt
handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för,
vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är
rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
Från cirka 1540 process, det förfarande som tillämpas då en
domstol bereder och avgör tvister och prövar
ansvar för brott.
Avgift till statsverket för rättegång.
Rättegångsavgift erlades av
part som drev
mål eller ärende till
domstol dels som
stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om
stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll,
beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Den nionde och sista avdelningen i
1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av
mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar
lag i Finland, medan Sverige fick en ny
rättegångsbalk 1942.
Person som hjälper
part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Fullmakt åt rättegångsombud,
sakförare eller
rättegångsfullmäktig så att denna kan föra fullmaktgivarens
talan under en viss
rättegång eller vid rättegångar i allmänhet, ifall denne inte är närvarande. Fullmakten kan vara både muntlig och skriftlig.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har
fullmakt att föra huvudmannens
talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Skriftlig handling som gäller ett rättegångsmål; processhandling. I
äldre tider användes termen också om åtgärd som utgjorde ett led i rättegången.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en
rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett
mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Mål eller ärende som upptagits till behandling vid
domstol enligt i
lag stadgat förfarande: rättegångssak, rättegångsärende. Ett
rättegångsmål kan vara civilrättsligt eller kriminalrättsligt.
Från senare delen av autonoma tiden om person som har bemyndigats att företräda en
part under rättegång.
Rättegångsombud skiljer sig från
rättegångsbiträde genom att ombudets huvudman inte är personligen närvarande vid rättegången. Ursprungligen kallades ombudet rättegångsfullmäktig.
Lag eller
förordning rörande rättegångsväsendet och dess organisation, från 1700-talet också processordning. Den första rättegångsordningen gavs 1614 och skapade hovrätten som en besvärs- och
appellationsdomstol mellan underrätterna och Kgl. Maj:t.
Sammanfattande term för de
ämbetsverk och institutioner som skötte rättegångsärenden, övergående under 1800-talet i termen rättegångsväsen(de), samtliga domstolar. ”Rättegångsverk” var också förled i juridisk ämbetsexamen, införd 1749–1750.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Sedan autonoma tiden om en i
lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av
beslut i samma
instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en
bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Mätning i syfte att rätta fel, särskilt av
lantmätare utförd mätning som avsåg att rätta till ofullständig eller föråldrad karta. I enlighet med Generallantmäterikontorets instruktioner från år 1843 skulle bostäder, odlade områden, skogsmarkens huvudtyper, gränser, vattendrag och färdvägar uppmärksammas i kartmätningarna. Kartorna skulle förses med rubrik, längdgrad och skala. De utarbetades enligt tecken- och färginstruktionerna från år 1825 med syfte att i stora drag framställa fastighetsindelningen och terrängen.
Benämning på indelt spannmål som var avdelat för en ämbets- och tjänstemans avlöning eller en myndighets verksamhet, exempelvis akademier och hospital. Om
uppmätning av
rättighetsspannmål bestämdes 1737.
Äldre benämning på rättsväsende, särskilt om den
institution som fastställde och skyddade rättsordningen i samhället, det vill säga staten genom
regering och folkrepresentation.
Kollektiv benämning på lägre befattningar inom rätts- och polisväsendet fr.o.m. slutet av 1600-talet. Rättsbetjänten var i städerna vanligen en
vaktmästare vid domstol, på landsbygden länsmannens biträde. Han övervakade den allmänna ordningen, efterspanade och grep ogärningsmän, förvarade och förflyttade fångar samt verkställde exekutioner.
Samlande beteckning för bemyndigad person (ombud, fullmäktig) som bevakade eller företrädde någons intressen vid domstol. Dylika arvodesbefattningar fanns inom förvaltningen sedan slutet av 1600-talet, särskilt för att bevaka kronans, ett regementes eller domkapitels rättigheter.
Rättsbevakare förekom också privat.
Juridisk
ämbetsexamen 1895–1921 som avlades vid universitetets juridiska
fakultet och gav behörighet till domarämbeten, som tidigare hade krävt domarexamen, och till tjänster vid
senatens ekonomiedepartement på extra
ordinarie stat eller med domarkompetensvillkor och till sekreterartjänster vid domkapitlen.
Rättsexamen ersattes 1922 med högre och lägre rättsexamen.
Sedan autonoma tiden om ärende eller
mål som hänskjutits till
domstol eller annan dömande
myndighet för behandling och beslut.
Under autonoma tiden om förfarande,
institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Under autonoma tiden organisation av rättsförhållanden i samhället, inkluderande själva rättsinstitutionen med dess rättsinstanser. ”Rättsförfattning” ersattes i början av 1900-talet med termerna rättsinstitution och rättsinstitut.
Benämning på rättsområde under svenska och autonoma tiden, ett område som i rättsligt avseende bildar en enhet eller område med samma rättssystem. Termen har ibland också använts om det förvaltningsområde som rättsväsendet utgör.
Skriftlig handling eller viljeuttryck som medför rättsliga konsekvenser.
Under autonoma tiden en samlande beteckning för
rättegångsbiträde och rättegångsfullmäktig, sedermera om juridisk rådgivning åt enskild under
rättegång eller utanför domstol, och ekonomiskt bidrag för sådan rådgivning genom rättshjälpsbyrå, ursprungligen fattigsakförare.
Term för den specifika placering i över-, mellan- eller
underdomstol som en
domstol har i den lagligen fastställda ordningsföljden för domstolar som behandlar rättsprocesser eller annat rättsligt förfarande. Termen
rättsinstans infördes under svenska tiden genom rättegångsordningen av år 1614. Från självständighetstiden används vanligen termen instans.
Sedan autonoma tiden om att vara rättsligt bindande eller ha rättslig giltighet, sedermera om den bindande verkan som en domstols eller förvaltningsmyndighets
avgörande har i en senare
rättegång eller behandling.
Rättskraft innebär i princip att en
dom inte längre kan överklagas på vanlig väg (formell rättskraft) och att det som är avgjort inte kan bli föremål för en ny rättslig
prövning utan nya bevis (materiell rättskraft).
De verktyg i teorin och praktiken som en jurist använder för att lösa rättsliga problem (lagar, rättspraxis, doktrin, förarbeten; under svenska tiden och autonoma tiden också lagkommissionernas arbeten).
De möjligheter som i
lag anvisas för att få ett rättsligt
avgörande prövat på nytt innan eller efter att domen har vunnit laga kraft. Rättsmedlen indelas i ordinärt
rättsmedel (vad, besvär, revision) och
extraordinärt rättsmedel (resning, sedermera kallat återbrytande).
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Teoretiska och praktiska rättsregler som gäller i ett visst rättssystem, närmast lagar och
statuter samt den av en
domstol uttolkade varianten av dessa genom rättspraxis,
förarbeten till lagar eller doktriner. Rättsvetenskapliga synpunkter på en doktrin kan också betraktas som rättsnormer.
Från och med svenska tiden om rättssystem som bygger på samhällets alla rättskällor, rättsnormer och rättspraxis, samt de regler och förordningar som stadgar om dessas tillämpning. Rättsordningen utgör samhällslivets hörnsten och upprätthåller samhällsfreden.
Sammanfattningen av stadganden varigenom sådana handlingar förbjuds som (utan att själva innebära egentlig rättskränkning) kan leda till
brott mot rättsordningen eller mot gällande
lag och rätt. Termen förekom bara under autonoma tiden
Inom förvaltningen sedan 1700-talet benämning på var och en av de regler som gäller i ett visst rättsområde och rättssystem. Rättsreglerna inkluderar lagar och
statuter samt de uttolkningar av dessa som domaren i sin (domstols)praxis gör med stöd av
förarbeten till lagar samt doktriner.
Benämning på sammanslutning som i rättsligt avseende bildar en enhet, särskilt om ett samhälle som kännetecknas av medborgarnas i
lag och
rätt garanterade
frihet och rättssäkerhet, en rättsstat.
Från och med autonoma tiden om geografiskt eller rätts(vetenskap)ligt område för domstols jurisdiktion.
Statistik som belyser verksamheten på olika rättsområden, vanligtvis domstolarnas, polisens och de verkställande myndigheternas verksamhet. Rättsstatistiken insamlas sedan 1922 av Justitieministeriet, ursprungligen under autonoma tiden av prokuratorsämbetet. Statistiken analyseras av Statistiska centralbyrån.
Rättsgrund som möjliggör förvärvandet av en rättighet. Termen användes från slutet av 1700-talet och under autonoma tiden särskilt som synonym till den
äldre termen laga fång.
Sedan slutet av svenska tiden en rätts(på)följd i den del av en
rättsregel som uttrycker konsekvensen av ett visst sakförhållande, till exempel straffet för ett visst brott. Termen används också om
rättskraft eller rättslig giltighet hos ett skriftligt dokument.
I vid bemärkelse statens
ansvar att organisera domstolsväsendet, justitieförvaltningen, ansökningsförfarandet m.m. Rättsvården indelas i tvistemålsrättsvård (jurisdictio contentiosa) och
frivillig rättsvård (
jurisdictio voluntaria). I inskränkt bemärkelse används termen om den del av verksamheten vid en
domstol som inte
rör handläggning av brott- och
tvistemål utan till exempel inskrivnings- och bouppteckningsärenden.
Ursprungligen sammanfattningen av allt som hörde till
rättsordning och rättsskipning, senare den helhet som domstolarna utgjorde, inklusive deras uppgift att ansvara för rättsskipningen. Sedermera används termen om den helhet som utgörs av domstols-, fång-, advokat- och åklagarväsendet samt utsökningsmyndigheterna.
Skatt i penningar som ersatte den gamla skattepersedeln rävskinn som ingick i jordeboksräntan, exempelvis i delar av
Åbo och Björneborgs län.
Organisation som grundades i Finland 1877 för att ta hand om vården av krigsfångar, sjuka och sårade soldater. Då organiserade
Röda korset i Finland ett krigssjukhus i kriget mellan Ryssland och Turkiet. I slutet av 1870-talet ordnade Röda korset kurser för utbildning av sjuksköterskor. Röda korset i Finland anslöt sig till internationella Röda Korset år 1922 när Finland ratificerade Genévekonventionen. Finlands Röda
kors deltog med ambulanser också i rysk-japanska kriget 1904–1905, på östfronten i första världskriget 1914–1917, i Abessinien 1936 och i Norge 1940. Under inbördeskriget 1918 skötte Röda korset sårade från bägge sidor. Under vinter- och fortsättningskriget organiserade Röda korset fältsjukhus, skötte evakuerade och krigsinvalider samt organiserade rehabilitering och yrkesutbildning av krigsinvalider. Efter kriget övervakade Röda korset utdelningen av utländskt återuppbyggnadsbidrag. År 1948 övertog Röda korset ansvaret för blodtjänsten, som grundats av scouterna 1935.
Under medeltiden matlag, hushåll, gård; kameralt om grund för en viss
skatt eller
pålaga på landsbygden. Under medeltiden var röken det dominerande skattetalet i Egentliga Finland och Satakunta. Beräkningsgrunden för röken varierade. Ursprungligen räknades till en
rök de som innehade ett jordbruk, utan avseende på storlek eller avkastning. Från 1741 utvidgades beräkningsgrunden till att gälla samtliga personer på landsbygden, som fick sin utkomst ifrån jordbruk, lovlig näring eller ämbete. Till en rök räknades inte tjänstefolk, spannmålstorpare, bakstugusittare och inhyseshjon. Röken fastslogs på nytt 1829 och förekom då som grund för vissa skatter på landsbygden, bl.a. tingsgästningspenningar.
Summariskt
extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Indelningen i rökar som grund för utgörandet av en viss
skatt eller pålaga, vanligen jordeboksräntan. I Finland ökade röktalen under 1500-talet på grund av upprepade skattläggningar.
Samlande benämning på diverse efter
röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.
Förteckning över röstberättigade personer.
Rätt att genom en individuell viljeakt i viss form medverka till ett kollektivbeslut. Rösträtten kan delas in i
valrätt och voteringsrätt. Den förra formen avser val av person till en viss uppgift, medan den senare avser avgörandet av en sakfråga.
Skala enligt vilken en persons röstantal beräknas i val med olika antal röster per röstberättigad.
S
Universitetsexamen i teologi, innehållande skriv- och språkprov i grekiska och latin, kristendomens ursprungstexter, praktiska övningar, dogmatik, exegetik och sedlighetslära samt kyrkohistoria och praktisk teologi.
Examen var efter 1849 ett behörighetskrav för prästvigning. Den motsvarade i praktiken den tidigare prästexamen.
Kanal som förenar Saimen i sydöstra Finland med Finska viken i sydöstra Finland och Ryssland. Kanalen öppnades för trafik 1856 och styrdes av direktionen för Saima kanal. Det var det största enskilda byggnadsprojektet under autonoma tiden. Dess betydelse minskade efter järnvägarnas tillkomst, men kanalen är fortsättningsvis Finlands viktigaste kanal. Kanalen stängdes 1940 som en följd av den nya riksgränsen, men öppnades på nytt 1963. Vid kanalen fanns år 1940 en kanalchef, en kanalbokförare, en
kanalingenjör och två kanalkassörer.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt
sanatorium i Tavastehus, grundat 1915 för vård av bland andra tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare.
Inom domstolsväsendet om
mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om
rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
Om den åtgärd då staten lagligen kunde
konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt
gods såldes då för kronans räkning, undantaget
frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Gods som hade indragits eller konfiskerats till kronan, huvudsakligen på grund av en begången missgärning, i
äldre författningar också
gods vartill ingen ägare fanns.
Från 1600-talet beteckning för en av domstolen godkänd
advokat eller rättegångsfullmäktig, före 1696 vanligen en
bisyssla för lokal statstjänsteman, efter 1723 ofta kronofogden. Från 1749 krävdes i princip att sakförarna hade en juridisk examen, vilket de i praktiken sällan hade före autonoma tiden.
Den del av förmögenhetsrätten som reglerade den subjektiva rätten till egendom genom panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt, servitutsrätt och
avkomsträtt m.m. Allmänt: om rättighet att förfoga över sak.
Part i
tvistemål vid domstol, särskilt om huvudman som, i egenskap av ägare eller
delägare i det som omtvistades, kunde vinna eller förlora på att han hade drivit tvisten till
domstol för beslut. Användes framförallt i tvister rörande fastighetsbildning och fastighetsförrättningar (
lantmäteri), sedermera i
lagstiftning rörande dessa.
Det ursprungliga ordet för
böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Jordlägenhet på landsbygden som var ålagd att årligen leverera ett visst belopp oluttrad (orenad) salpeter till kronan.
Förvaltningsidealet det allmännas och gemensammas väl, princip för handlingsväg vid konflikter mellan ämbetsmän och undersåtar.
Såg som sågade stockar till bräder för försäljning. Stockarna köptes eller togs från egen skog. År 1807 fastslogs att anläggandet krävde landshövdingens tillstånd. Lantmätaren och häradshövdingen skulle tillsammans med en
nämnd förrätta
syn på stället. Landshövdingen skulle också inhämta Strömrensingsdirektionens utlåtande. Landshövdingens
utslag skulle sedan underställas Kgl. Maj:t.
Skattläggning för
salusåg fastställdes 1688.
Avgiftsbelagd yrkesmässig bedömning av en varas eller fastighets värde inför dess försäljning.
Saluvärdering tillämpades vanligen för att erlägga obetald skuld eller kvarskatt.
Kurs i första hjälpen för allmänheten. Duodecim började hålla samaritkurser i olika delar av landet år 1889.
Mer eller mindre fast organiserad grupp av personer som uppfattas som en enhet kännetecknad av en gemensam tro eller gemensamma rättsförhållanden, sedvanor, moralbegrepp eller strävanden. Termen
samfund används även om en sammanslutning av stater.
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Överloppsskog som från 1885 tillföll
skifteslag eller en
socken vid jordskifte, eftersom hemmanen från sagda år fördelades andel i skog endast för husbehov. Från 1900-talet användes termen också om
kronopark (från och med 1949 statlig skog) som mot erläggande av skogsskatt nyttjas samfällt av flera hemman.
Läroanstalt där pojkar och flickor undervisades gemensamt. De första samskolorna i Finland grundades i slutet av 1800-talet.
Vårdinrättning för vård av en viss långvarig sjukdom, ofta tuberkulos, rakitis eller epilepsi. Senaten beslutade om inrättandet av det första statliga sanatoriet för tuberkulospatienter 1908. Det förverkligades 1917. Efter 1920 deltog staten i finansieringen av kommunala sanatorier.
Akutmottagning för veneriskt sjuka och 1868–1939 kontrollstation för prostituerade. Sanitetsbyråerna lydde under Medicinalstyrelsen.
Rysslands högsta
orden instiftad 1698. Den utdelades åt alla de manliga medlemmarna av det kejserliga huset vid dopet, åt utländska monarker och furstar samt åt personer av generallöjtnants rang. Ordenstecknet föreställer aposteln Andreas, fäst på ett blått Andreaskors, som vilar på en gyllene, svartemaljerad, tvehövad örns bröst. På korsets fyra armar står S. A. P. R. (Sanctus Andreas Patronus Russiæ – ”Den helige Andreas, Rysslands skyddspatron”). På ordenstecknet finns också inskriften: ”För trohet och tro” på ryska.
Rysk militärförtjänstorden i fem klasser instiftad 1769 av kejsarinnan Katarina II. De bägge första klasserna medför generalmajors rang, de två följande överstes rang. Den 5:e klassen ges sedan 1805 åt underofficerare och manskap.Ordenstecknet är ett vitt
kors med S:t Görans bild och bärs i svart- och gulrandigt band.
Rysk
orden av tvåklasser instiftad för kvinnor 1714 av Peter I till hans gemål Katarinas ära och till minne av hennes uppoffrande trohet gentemot sin kejsare. På ordens ovala mittskölds åtsida avbildas den heliga Katarina hållande ett
kors som bär bokstäfverna D. S. F. R. (lat. Domine salvum fac regem, ”Herre skydda konungen”) och på dess frånsida ett näste med örnungar på ett torn och vid tornets fot två örnar jämte inskriften ”Hon delar sin makes plikter”.
Orden instiftad 1765 av konungen av Polen och som förnyades 1815 av kejsar Alexander I av Ryssland. Den blev 1831 en kejserlig
orden i fyra klasser. Dess tecken består av ett rödemaljerat kors, mellan vars armar ligger fyra gyllene dubbelörnar och i vars
vita mittsköld, omgiven av en grön lagerkrans, står i rött bokstäverna S. S. (Sandas Stanislaus). På första klassens ordenstecken förekommer också inskriften Pramiando incitat (”Genom belöning sporrar han”). Ordensbandet är rött med vita kanter.
Rysk civil förtjänstorden som medförde adlig värdighet, instiftad i fyra klasser 1782 av Katarina II. Dekorationen utgjordes av ett gyllene, rödemaljerat kors, som i mitten på framsidan bar ett ryskt V på en utbredd hermelinsmantel. Ordensbandet var karmosinrött, med svarta ränder. De två högre klasserna bar dessutom en silverplaque, i vars mittsköld på ett rött band syntes ett gyllene
kors med bokstäverna C. P. K. B. (”den helige apostellike knes Vladimir”) i vinklarna och med omskriften Poljza, tjestj, slava (”Nytta, ära, rykte”).
Den
lantmäteriinstruktion för
skattläggning av
hemman som från 1775 tillämpades i Savolax och Karelen. I stort sett motsvarade den den
nyländska skattläggningsmetoden men avkastningen beräknades i örestal. Metoden infördes i norra Finland 1848. Skattläggningen gjordes på nytt inför storskifte. Byalagets totala avkastning och
mantal beräknades och fördelades enligt örestal på varje hemman. Först därefter skiftades jorden.
Län som grundades 1775 i de norra delarna av tidigare Kymmenegårds och Savolax län. Det omfattade landskapen Norra Karelen och Norra Savolax samt norra delarna av landskapet Södra Savolax. Residensstad var Kuopio. Länet bytte 1831 namn till
Kuopio län då södra Savolax överfördes till S:t Michels län. Länet kvarstod därefter oförändrat till 1960, frånsett en
socken (Pälkjärvi) som blev rysk efter andra världskriget.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Skolungdom över 15 år, till exempel studenter och djäknar som stadigvarande vistades vid akademier och skolor. De var befriade från mantalspenningar.
Under autonoma tiden det sammanträde under vilket examinatorerna av en enskild tentamen eller fakultetsexamen samlades för att fastställa huruvida studenten hade tillräckliga kunskaper för att få tentera eller avlägga examen.
Scrutinium förekom vid Filosofiska, Juridiska och Medicinska fakulteten, dock inte Teologiska.
Den totala mängden utelöpande sedlar i ett land, eller utelöpande sedlar utgivna av en viss sedelbank.
Om var och en av de valörer i vilka sedlar utges.
Avdelning vid
stadspolis från och med 1903 som hade i uppdrag att övervaka den allmänna sedligheten, beivra
brott mot sedlighetslagstiftningen och ingripa mot prostitution och annat som ökade spridningen av könssjukdomar. I
stad utan sedlighetspolis, spaningspolis.
Sedlighetspolisen grundades 1887 för att kontrollera den reglerade prostitutionen, utan särskilt namn. Sedlighetspolisen ersattes 1936, och benämndes från och med 1945 ”huoltopoliisi”.
Lagstadgat och utmärkt farvatten inkluderande
lots och tullkammare.
Om förhållandet att fritt, utan att exempelvis hindras av främmande makt, kunna segla eller passera sjövägen.
Seglationsfrihet avsåg också friheten eller rättigheten att bedriva handelsfart.
Förhållningsregler för handelsfartyg i inrikes farvatten, i förhållande till lotsar och tullbevakning, användande av
inloppsort och avlossningshamn. ”Seglationsordning” avsåg också reglementen med lokala bestämmelser för sjöfart i
hamn eller kanal.
Lagstadgad
rätt att idka handelssjöfart med fartyg av viss storlek.
Seglationsrättighet fastslogs inom vissa ramar för allmogen,
borgare och ståndspersoner 1723 och 1739. Rättigheten utvidgades 1830 till alla inrikes och utländska orter kring Östersjön med fartyg av viss storlek.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att
avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra
protokoll och
uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens
departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde.
Sekreterare förestod även viss avdelning,
expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare.
Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Ledande
tjänsteman för kanslipersonalen inom Medicinalstyrelsen. Fram till 1927 utsågs sekreteraren av Medicinalstyrelsens kollegium. Sekreteraren i
Medicinalstyrelsen skulle ha avlagt domarexamen, senare rättsexamen.
Tjänsteman som ledde kanslipersonalen i Överstyrelsen för medicinalverket. Sekreteraren utnämndes av Senatens ekonomiedepartementet på
förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Han hade också vissa uppgifter i Collegium medicum och i Direktionen för dårvården. Innehavaren av tjänsten förutsattes ha läkarutbildning. Tjänsten som
sekreterare skulle tillsättas 1824, men det skedde först 1829.
Enligt kassans
reglemente 1864, av direktionen anställd
skrivare som samtidigt fungerade som kassans ombudsman. Sekreteraren förde, förutom protokoll,
diarium över alla förfallna lån, räntor och resterande pensionsavgifter, samt lönebesparingar och andra transaktioner. Sekreteraren skötte också direktionens korrespondens med andra myndigheter, särskilt landshövdingen (guvernören), domkapitlen och hovrätterna.
Deponering av
omtvistad egendom hos en ojävig person. Förr användes termen vanligen i betydelsen att någon belägger med
kvarstad eller konfiskerar något.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder.
Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en
stat som tillfälligt lägger
beslag på en annan stats område.
Bibliotek vid prästseminarium.
Undervisningsanstalt, i synnerhet för utbildning av lärare, eller anstalter i anknytning till
universitet vilka erbjöd praktisk prästutbildning, även om
anstalt för utbildning av pastorer och missionärer i vissa frikyrkosamfunds tjänst. Benämningen användes även om en form av
undervisning vid universitet eller
högskola som innebar att den studerande genom självverksamhet övade sig i vetenskapligt tänkande och vetenskapliga metoder. Seminarierna hölls i form av sammankomster som leddes av en
lärare och där man behandlade och ventilerade uppsatser som studerandena författat i något ämne inom läroämnets område, gjorde vissa praktiska övningar eller höll allmänt orienterande föredrag.
I anslutning till akademin i
Åbo 1806–1846 verkande
prästseminarium som, enligt tysk och dansk förebild, meddelade
undervisning i de praktiska färdigheter som prästerna behövde i sin ämbetsutövning. För inträde krävdes en preliminärexamen (”lilla teologen”). Seminariet indrogs 1846 genom förordningen om prästutbildningen som bl.a. innebar att en professur i praktisk teologi grundades vid Alexanders-universitetet.
Från 1809
kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i
Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen,
Finansexpeditionen och
Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med
Handels- och industriexpeditionen och 1892 med
Justitieexpeditionen samt ett
kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som
ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i
tjänsteår äldsta senator, från 1822 en
senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde.
Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (
ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Från 1809
kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade
besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som
ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i
tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en
senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till
Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.
Ordinarie
plenum som, till skillnad från senatens gemensamma plenum, bara bestod av generalguvernören (
ordförande) och senatens bägge
viceordförande (ständiga ledamöter) samt tre senatorer från vartdera departementet.
Senatens mindre plenum var inte domfört med mindre än åtta ledamöter.
Från 1819
expedition i S:t Petersburg för finska undersåtar bosatta i Ryssland.
Senatens passexpedition var en
bisyssla för tjänstemännen vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, vilka bl.a. ansvarade för passkontrollen, förvaltningen av passärenden och uppbörden av pass-, fattig- och stämpelavgifter samt mantalspenningar. Som chef verkade statssekreteraren, från 1834 ministerstatssekreteraren, och i hans ställe ett statsråd. Vid sidan av Senatens passexpedition verkade också en passexpedition vid Generalguvernörens
kansli 1824–1838. År 1848 ombildades Senatens passexpedition till ett
ämbetsverk med namnet Finska passexpeditionen.
Från 1809
titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev
senator en statlig tjänstebeteckning för senatens
viceordförande (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en
senatsoktroj från 1816. Beteckningen
senator ersattes efter självständigheten med minister.
Reglering av senatorernas mandatperioder till tre år, vilket utfärdades genom ett kejserligt
oktrojmanifest 1816.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren
rang i
rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Underofficersgrad som etablerades i Sverige under Gustav II Adolfs tid på 1610-talet. Varje
kompani hade en
sergeant som stod under fältväbeln. Sergeantsgraden förekommer även inom den finska försvarsmakten.
Levernesbeskrivningar över kyrkoherdar eller kaplaner i en församling; herdaminne. Beskrivningarna stadgades i en kunglig
förordning för den svenska historiens skull 1749 och i synodalprotokollet 1807 slogs det fast att de också i fortsättningen skulle uppgöras och att de skulle kompletteras av de i
tjänst varande ämbetsinnehavarna. Också
sterbhus var skyldiga att sända en bestyrkt skriftlig berättelse över den avlidna prästens härkomst, tjänster och om särskilda händelser under hans levnadstid.
Inskränkning i en ägares
dispositionsrätt över en fastighet till förmån för ägaren av en annan fastighet. Giltigt
servitut förutsätter att rättigheten är till stadigvarande nytta för fastigheten. Termen recipierades från romerska rätten på 1800-talet. Servitutliknande rättigheter omtalas dock redan i svenska medeltidslagar och medeltidsurkunder, huvudsakligen gällande utfartsväg från gård eller nybyggares
rätt till bete för sina kreatur och nyttjande av annans skog till husbehov.
Sammanträde, eller serie av sammanträden, då en domstol, beslutande församling,
myndighet eller (lärt) sällskap är samlad för
överläggning eller handläggning av ärenden.
Förteckning eller bok över
beslut som fattats i en hovrätt, under svenska tiden också i ett
kollegium och under autonoma tiden vid ett ämbetsverk. Diariet granskades ursprungligen av Nedre justitierevisionen, 1789–1809 av justitiekanslern, 1809–1917 prokuratorn och därefter av justitiekanslern.
Protokoll fört vid
session eller sessioner, särskilt i
hovrätt sedan svenska tiden och rättegångsordningen 1614.
Inrättning eller
anstalt för behandling, vård eller inhysning av sjuka eller fattiga och orkeslösa.
Administrativ chef för ett eller flera civila sjukhus, från slutet av 1700-talet också en tjänstebeteckning för motsvarande befattningshavare i armén. Sjukhusdirektören skulle (under en sjukhusintendents överinseende) övervaka ett eller flera militära sjukhus, sköta deras ekonomi och ombesörja nödvändiga nyanskaffningar.
Person som har genomgått sjukskötarutbildning. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes 1889. År 1910 reglerades kompetenskraven. Först på 1930-talet förenhetligades sjuksköterskeutbildningen.
Förening för sjuksköterskor, grundad 1898. Föreningen upprätthöll elevhem och elevskola i Helsingfors fram till 1929 då utbildningen av sjuksköterskor förstatligades. Åren 1909–1920 utgav föreningen läroböcker för sjuksköterskeelever på svenska och fram till 1922 på finska.
Kommunal utbildningsinrättning i Helsingfors som 1909 och 1925 utbildade sjuksköterskor till stadens sjukhus. Den var belägen i anslutning till Maria sjukhus.
Sjuksköterskeskolan blev 1925 en fristående sjuksköterskeskola.
Äldre benämning på
hospital eller
lasarett eller enklare och mindre
sjukhus i en
församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Tryggad tillvaro i kraft av sig själv eller för sig själv, oberoende av andra eller annat, eller ett tillstånd av sådant oberoende.
Självbestånd användes i synnerhet om folk eller stat.
Om det slag av självhjälp som bestod i att man själv egenmäktigt, utan
offentlig myndighets medverkan eller tillstånd tog lösöre som tillhörde en annan i besittning som säkerhet för en fordring eller som bevis på brottslig handling. Mer allmänt avsåg termen det egenmäktiga förfarande då någon, med eller utan hänvisning till rättsligt krav på vederlag, för egen räkning tog något i besittning, i synnerhet landområden (i denna användning liktydigt med ockupation).
Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.
Den av Pehr Evind Svinhufvud ledda borgerliga senat som verkade mellan den 27 november 1917 och den 27 maj 1918. Senatens huvudsakliga syfte var att driva genom en självständighetsförklaring, vilket lyckades den 6 december 1917. Senaten skingrades vid de rödas maktövertagande i Helsingfors i slutet av januari 1918 och dess arbete fortgick under den så kallade Vasasenaten.
Avgift förknippad med sjöfart, expempelvis fyr- och båkavgift, lotsavgift, bogseringsavgift och karantänsavgift.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva
tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då
Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en
sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Centralt
kollegialt ämbetsverk grundat 1917 under Handels- och industriexpeditionen, verkade senare under Handels- och industriministeriet.
Sjöfartsstyrelsen hade fyra avdelningar, Sjöfartsavdelningen, Lots- och fyravdelningen, Sjökortsavdelningen och Kansliavdelningen. Direktören och avdelningscheferna, sjöfartsråden, bildade kollegium. För att övervaka sjöfarten var landet indelat i fem
sjöfartsdistrikt samt åtta lotsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen ansvarade också för fartygsregistret.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför
offentlig myndighet, särskilt
rådstugurätt eller konsul. Termen
sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan
redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Myndighet som uppgjorde sjökort och hamnkartor. Sjökarteverket lydde under självständighetstiden under Sjörfartsstyrelsens
lots- och fyravdelningen innan det ombildades till en egen avdelning, Sjökartavdelningen.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en
förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller
befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Oavlönad
direktion som bestod av skeppsredare och fartygsbefälhavare. Direktionen granskade sjömanshusets räkenskaper och delade ut understöd till gamla och orkeslösa sjömän, sjömansänkor och faderlösa barn.
Sammanfattningen av den
kollekt som en gång per år samlades in i landets kyrkor till sjömanshusen från 1748, och under autonoma tiden från 1811. Kollektmedlen fördelades av stiftets
domkapitel under svenska tiden och Senatens finansexpedition under autonoma tiden, i förhållande till antalet inskrivna sjömän vid varje sjömanshus.
Sjöfartsläroverk för
skeppare på kust- och insjöfarkoster 1892–1918, ombildades 1918 till navigationsskola.
Handling som innehöll registreringsuppgifter för ett fartyg som skulle
resa utomlands. Sedan 1724 måste sjöpasset uppvisas i sjötullskammaren före avresan. Sjöpasset utfärdades av generalguvernören, landshövdingen eller magistraten och övervakades av Kommerskollegium.
Under svenska tiden om
postbefordran (och persontransport) till sjöss. En regelbunden förbindelse etablerades 1938 mellan Väddö, Åland och i
Åbo län och upprätthölls till 1821. Under 1600-talet tillkom postlinjen mellan Porkala och Reval. Den upprätthölls till 1710. En postlinje gick också längs kusten mellan Åbo och Uleå redan under 1600-talet. Sjöposten upprätthölls ursprungligen som postbondefart. Till varje överfart krävdes åtminstone tre man. Den ersattes delvis med postjaktfart från 1680-talet och bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick till exempel över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779. Sjöposten bedrevs dock mestadels på entreprenad, förutom 1742–1744 och 1766–1774 då den sköttes av postverket.
Person med uppgift att utföra eller ansvara för transport av
post sjöledes. De hemmansinnehavare som åtog sig uppgiften var, förutom på Åland och i Vemo
härad i
Åbo län, befriade från knekt- och båtsmanshåll.
Anmälan som fartygsbefälhavare gjorde till
offentlig myndighet omedelbart efter att en olycka drabbat person eller last ombord på ett fartyg. Anmälan innebar vanligen en protest av fartygsbefälhavaren mot skadeståndsanspråk och följdes senare av en sjöförklaring.
Kronans ensamrätt till fisket i vissa sjöar och strömmar, utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra
brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av
sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Mål som faller inom sjörätten.
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens
gods kronan.
Stad belägen vid en insjö eller vid havet. Termen användes särskilt om en
stad med sjöfart och som hade
rätt att bedriva utrikeshandel, det vill säga en stapelstad, och förekom ofta i uttrycket ”sjö- och stapelstäder”.
Borgare bosatt i en
sjöstad som hade
rätt att bedriva utrikeshandel.
Besättningsman på fartyg eller farkost tillhörande sjötullsverket.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att
expediera sjötrafik. Varje
skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en
tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade
skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg
generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna.
Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade
mål rörande
brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens
tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i
Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev
instans för ändringssökande.
Under svenska tiden om säkerhet (i egendom) som gäldenär lämnade åt borgensmannen för dennes regressrätt. Under autonoma tiden officiellt benämnd
borgen för kostnad och skada.
Person som uppbådade folk till skalljakt. Benämningen användes också i bemärkelsen att vara befriad från
skalljakt (skallbud) och om den
sammankomst vid vilken en skalljakt planerades under ett skallbud. Enligt ett lagförslag 1606 skulle en fullvuxen person från varje
matlag genast infinna sig till
skallbud (präst,
klockare och inhyseskvinnor undantagna).
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara
skallfogde var en
bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig
tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som
brofogde inom ett
distrikt (exempelvis en
församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till
ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje
socken i Gamla Finland.
Offentligt organiserad drevjakt på varg, björn eller räv.
Skalljakt på bestämda tider förekom i vissa landskapslagar och i landslagarna. Varje bonde, kreatursägare inklusive präster och frälsemän i ett
härad eller
fjärding skulle delta. I
Kristoffers landslag gjordes skillnad mellan nätskall och varggårdaskall. Deltagarna i nätskall var skyldiga att hålla en viss mängd nät. Skalljakt är belagd i Finland från mitten av 1500-talet, men har säkerligen också förekommit tidigare. Skyldigheten att delta i jakten reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664. Jakterna organiserades av jaktfogden. Då introducerades också skottpeng på nedlagda skadedjur. Den obligatoriska skyldigheten att delta i drevjakterna avskaffades 1868.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp
straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig
an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i
Gamla Finland 1723–1811.
Benämning på lätt infanteri, som fanns i flera arméer, särskilt i den ryska. Under autonoma tiden organiserades den finska militären i skarpskyttebataljoner.
Trupp bestående av lätt beväpnade infanterister. Efter införandet av
allmän värnplikt 1878 organiserades den finska värnpliktiga militären i åtta skarpskyttebataljoner. Bataljonerna upplöstes 1901.
Värvad finsk truppenhet som var en efterföljare till Finska undervisningsbataljonen och Finska grenadjärskarpskyttebataljonen.
Skarpskytteskolan existerade åren 1859–1860.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller
juridisk person att betala en
avgift åt staten eller annan
offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Person tillhörande
bondeståndet som var ägare till ett skattehemman, det vill säga till en
jordbruksfastighet som hade att prestera grundskatter till kronan. Fr.o.m. medeltiden existerade vissa begränsningar i skattebondens dipositionsrätt över sitt hemman. År 1789 fick skattebönderna
rätt att äga allmän
frälsejord och fr.o.m. 1864 även frälsesäterier.
Stadfästelse- eller överlåtelsehandling utfärdad av
offentlig myndighet vid köp av fast egendom av skattenatur, tidigare även vid förvärv utom börd. Skattebrevet innebar orubbad
besittningsrätt så länge innehavaren och hans efterkommande skötte de skyldigheter som ålåg ett skattehemman. Det inlöstes med charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Fri från skatt, inte beskattad.
Förminskning av
mantal och
skatt på lagligen skattlagt
hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Undersökning av huruvida skattebördan efter storskiftet var skälig. År 1802 fastslogs att om någon ur allmogen i
Kuopio län hade bevis för att det gjorts fel vid mätningen och storskiftesförrättningen kunde han beviljas en ny undersökning utan att storskiftet rubbades. Resultatet skulle via
landskontoret skickas till Kammarkollegium, där det slutliga beslutet om skattläggningen fattades. År 1806 fick landshövdingarna närmare
direktiv om hur undersökningarna skulle verkställas.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan.
Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(
hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Under autonoma tiden till och med 1930-talet förekommande benämning på skatteintäkter.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes
hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
Soldathemman på
kronoallmänning i Ikalis och Ruovesi socknar i
Åbo och Björneborgs
län 1817–1829. Innehavaren deltog årligen i en tre veckor lång militärexercis och betalade ingen
skatt (
ränta) till kronan. Skattejägarehemmanen blev 1829
kronohemman och torp.
Den ändring av skattebördan som en lokal skattemyndighet kan utföra under året i det fall att den skattskyldiges skatteförmåga har förändrats.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av
kronan ett
kronohemman varvid hemmanets kamerala
jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman.
Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Benämning på den
avgift som betalades för ett
kronohemman då det friköptes av en enskild bonde. Skatteköpeskillingen gick till kronans kassa.
Den handling varigenom
lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett
kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
De inkomster som
kronan årligen erhöll genom försäljning av kronojord, som sedan blev betraktad som skattejord.
(Före 1900-talet) ägare av ett lappskattehemman.
Modern benämning på ett vid Vadstena herremöte 1524 fattat
beslut att låta göra upp ett
register över kronans räntor och
uppbörd samt hur många skatte-, krono- och frälsebönderna var i varje län. Syftet var att ge
kronan kunskap om skatteförmågan och vilka räntor som tillföll kronan vilket innebar en möjlighet att
uppskatta de förväntade kronoinkomsterna inom ekonomiförvaltningen.
Skattemannarätt (äganderätt som tillkom ägare av fast egendom av skattenatur), sedermera om
hemman som brukades under skattemannarätt, ibland även som
kameral beteckning för jord av skattenatur. ”Skatterätt” avsåg även
rätt att
beskatta någon eller något, att uppbära
skatt av någon, i synnerhet om rätt som adelsman genom köp förvärvat att i kronans ställe bära upp
jordränta av skattefastighet. I fackspråk kom ”skatterätt” sedermera att beteckna den del av rätten som gällde skatteväsendet.
Fordran hos endera parten som uppkom vid jordbyte av
skattejord eller
byte av
ränta på skattejord mellan
kronan och enskild person (eller flera personer).
Säteri som kommit i kronans ägo efter reduktionen och som genom
skatteköp förvandlats till skattesäteri.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det
byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av
hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett
hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Titel eller beteckning som angav typen av skatt. ”Skattetitel” användes även som
titel eller beteckning i
jordebok för att ange slaget av
kameral jordnatur för jorden. Exempel på skattetitlar var krono, skatte och frälse.
Hemman som var skattlagt till mindre än ett mantal. Termen förekom i författningar åtminstone under 1600-talet. Som skattlagda
torp räknades kronotorpen i Karelen och skattejägarehemmanen i
Åbo och Björneborgs län.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till
kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I
Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Senare tiders allmänna benämning på
karta uppgjord per
skifteslag efter 1680, huvudsakligen för att lättfattligt illustrera områdets skattunderlag och skatteuppbörd för Kammarkollegium. Skattläggningskartan innehåller uppgifter som grundade sig på jordeboken (såsom hemmanens jord- och skattenatur samt avkastningen, skatteförmedling, ödeheman). I Sverige kallades den geometrisk jordebok.
Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets
skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den
savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.
Rättegångsmål eller ärende rörande skattläggning.
Tidigare underlag för kommunal inkomstskatt.
Skattöre utgjorde den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark av den beskattningsbara inkomsten. Skattöre förekom i lagstiftningstexten sedan slutet av 1800-talet och ersattes fr.o.m. slutet av 1900-talet av termen kommunalskatteprocent.
Allmän benämning på
befälhavare på ett handelsfartyg. Inom den svenska flottan var
skeppare en underofficersgrad. Skepparen verkade som
arbetsledare för manskapet i det dagliga arbetet på däck och under riggen. Han biträddes av en högbåtsman. Den närmaste överordnade var en skeppshövitsman, senare krigsfartygets kapten.
Dagbok för fartyg, sjödagbok, med uppgifter om omständigheter under fartygets
resa som var till nytta för till exempel redare, lastägare och försäkringsgivare.
Skeppsdagbok infördes först för örlogsflottan år 1663.
De obligatoriska handlingar som behövdes för att ett fartyg skulle få segla utomlands. Till skeppsdokumenten hörde bl.a. tullpass, sjöpass,
folkpass (magistratens inmönstringsrulla), bilbrev, köpebrev, mätarebrev, fribrev,
avskrift av redareden, certeparti, konossement, märkrulla,
lastcertifikat och i vissa fall sundhetsbevis. Skeppsdokumenten kontrollerades i tullkammaren. Dokumenten skulle efter 1812 skrivas på stämplat papper. När ett finskt handelsfartyg kom till sådan ort där det fanns en rysk
konsul skulle skepparen anmäla sig hos honom och uppvisa sina skeppshandlingar.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Tjänsteman vid sjötullkammare som mätte ett fartygs bärförmåga (i läst) och dess djupgående (i fot) för utfärdande av mätarebrev. Skeppsmätaren verkade under Kommerskollegiums översyn.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av
skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Register som fördes under 1500–1800-talet över (något som har samband med) fartyg (förnödenheter, manskap, fartyg inskrivna vid visst
sjömanshus m.m.). Skeppsregistret ersattes 1889 med fartygsregister.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och åren 1826–1884 i Finland. Skeppssekreteraren tillhörde elfte rangklassen i den civila rangtabellen (saknade motsvarighet i de militära graderna). Tilltal: Vaše blagorodie”
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.Skeppund var en måttenhet inom huvudvikten
viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det
äldre svenska måttsystemet motsvarade ett
skeppund 20
lispund och 400 skålpund.
Fördelning av
arv eller jord och dylikt.
Den samling av officiella
dokument med vilka ett arvs- eller jordskifte kunde förrättas. Skiftesinstrumentet innehöll fastställda grunder och villkor för en delning och fungerade för framtiden som giltighet för skiftet.
Karta över ett lagenligt jordskifte från 1848. Skifteskartan innehöll fram till 1916 också uppgifter om de särskilda förrättningar som hörde till storskiftet.
Justering av ofullständigt jordskifte på delägarnas önskan eller Lantmäteriöverstyrelsens
förordnande efter 1848.
Skifteskomplettering sker från 1916 på landshövdingens förordnande. Termen användes vanligen om komplettering av storskiftet (isojaon täydennys).
Andel i jord som tillföll eller tillfaller någon genom jordskifte eller arvskifte, också om
jordstycke eller jordlott som uppstår vid skifte.
Justering av ofullständigt eller oändamålsenligt
storskifte på jordägarnas önskemål eller Lantmäteri(över)styrelsens
förordnande från och med 1848. ”Skiftesreglering” ersattes 1916 med den officiella termen nyskifte.
Från och med 1916 utmärkning av rågränser (i naturen och på konceptkarta) innan skiftesförrättningen inleds.
Samlande benämning på lantmäteriväsendets lagar, verksamhet och styrelse, motsvarande benämningen ”lantmäteriet”. Från 1928 var ”skiftesverket” en benämning på en avdelning vid
Lantmäteristyrelsen som officiellt hette Avdelningen för skiftesverket.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Skriftlig handling utfärdad av kyrklig myndighet, vanligen domkapitlet, som bevis på att äktenskapet eller trolovningen mellan två kontrahenter upplösts respektive upphävts.
Opartisk och oavhängig medlare eller
god man som företar en
rättshandling för någon annan (som fullmäktig, kommissionär, mäklare) eller som medverkar vid
förlikning gällande testamente, gåvobrev,
konossement och konflikter om jord och ägande.
Bonde med skyldighet att ställa hästar och skjuts till förfogande då gästgivarens egna hästar inte täckte behovet. Han medföljde de resande till följande skjutshåll för att sedan återföra sin häst. Under skjutsbonden verkade skjutsdrängar, även kallade skjutspojkar.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till
kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående
skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Betalning till den skjutsande allmogen för tillhandahållen håll-, reserv- eller allmän gästgiveriskjuts. År 1734 fastslogs legan till 8 öre per mil. Den höjdes 1789 till 8 skilling per mil, efter 1811 till 20 kopek silver eller 60 kopek bankoassignation per mil. Dubbel
skjutslega utgick för skjuts från städer. Om skjutsen skedde med egen vagn, släde eller kärra tillkom ytterligare några runstycken eller kopek.
Kollektiv beteckning på lägre tjänstemän inom skogsstaten och från autonoma tiden forststaten, vilka anställts för att bevaka eller vårda skog inom ett
distrikt eller revir. Beteckningen användes också om lägre befattningshavare under jägmästare.
Förslag på
indelning av skogsområde mellan olika ägare eller brukare. Skogstaxatorer upprättade skogsindelningsplaner.
Rådgivare vid
Forststyrelsen som hade till uppgift att upplysa allmänheten om skogsvård, planera (privata) skogsindelningar och konsultera statens sågverk. Tjänsterna inrättades 1878 med
instruktion och blev
ordinarie 1888. Ursprungligen fanns bara två tjänster, den ena stationerad i Tavastehus, den andra i Viborg eller Villmanstrand. Forstinstruktörer förekom i skogsvårdsnämnderna som från 1928 hade till uppgift att organisera och övervaka privatskogsbruket.
Skatt på skogsräntemark.
Skogsränta uppbars under svenska tiden och autonoma tiden.
Från cirka 1775 om
skifte av tidigare samfälld skog. I konkret betydelse avser ”skogsskifte” en skogslott.
Skogsuppskattning och värdering av skog. Skogstaxatorer som lydde under
Forststyrelsen utförde skogstaxering och upprättade skogsindelningsplaner samt värderade skog för statens räkning.
Tjänsteman vid Forststyrelsens
forstinspektionsdistrikt eller forstrevir, vilken ansvarade för att upprätta skogsindelningsplaner över statens skogar och värdera skog som staten erbjudits att köpa in.
Innehavare av skogstorp i bolagsskogar eller i statliga skogsdomäner. Skogstorparen utförde i huvudsak skogsarbete.
Tjänsteboställe för skogsvaktare.
Uppsyningsman som övervakade kronans skogar i ett visst distrikt, under svenska tiden vanligen ett härad, under autonoma tiden ett
bevakningsområde inom ett forstrevir. Skogsvaktaren var under svenska tiden från 1634 underställd jägmästaren, under autonoma tiden efter 1864 revirforstmästaren och kallades då även forstuppsyningsman. Skogsvaktarna började efter 1922 även kallas skogsarbetsledare.
Skola för utbildning av skogsvaktare, från 1922 skogsarbetsledare, till forstrevirens bevakningsområden. Den första skogsvaktareskolan grundades i anslutning till Forstinstitutet i Evois 1876 som en tvåårig utbildning. Skolorna verkade under Forststyrelsens tillsyn.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll.
Skogsören var också en
rekognitionsavgift som gick till statskassan.
I Ryssland fanns från början av 1700-talet av allmogen bland lokalbefolkningen valda skogvaktare, lydande 1798–1802 under Amiralitetskollegiet, för att ombesörja skyddet av kronoskogarna. Från 1802 var skogvaktarna organiserade i särskilda enheter, ”lesnaja straža” underlydande forstmästeriinrättningarna. För Gamla Finlands vidkommande har man med benämningen ”forststarost” synbarligen avsett sådana
skogvaktare även om den ryska motsvarigheten till vaktman var ”storož”, inte ”starosta”.
I Ryssland uppsattes 1802 särskilda skogvaktarenheter, ”lesnaja straža”, tillhörande forstförvaltningen bestående av
en chef och åtta man för att sköta skyddet av kronoskogarna. Sådana enheter fanns även i Gamla Finland.
Utbildningsanstalt för utvecklingsstörda under autonomin och förra delen av självständigheten. Den första grundades 1877 (i Jakobstad), den första tvåspråkiga grundades 1889 i Helsingfors och flyttades 1891 till Tavastehus. Skolan leddes av ett
skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande, 1910 kyrkoherden i Tavastehus.Tjänstemännen var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, fem lärarinnor och en handarbetslärarinna. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet. Den var den enda statligt finansierade centralanstalten för svenskspråkiga utvecklingsstörda fram till att kommunförbundet Svenska Finlands vårdanstalt för sinnesslöa grundades 1956 och öppnade Kårkulla
centralanstalt år 1960.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, för praktisk och teoretisk
undervisning i huslig ekonomi, med en utbildning på 1 ½–2 år. För kortare utbildning fanns husmoders- eller hushållsskolor och för högre utbildning fanns
institut för huslig ekonomi. Skolorna för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med utbildning i svinskötsel. Skolorna för svinskötsel verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens
jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Den administrativa enhet inom vilken obligatorisk skolundervisning med utbildade
lärare meddelas i en kommun, separat för vardera språkgruppen. Skoldistrikten inrättades 1898. Abnormskolorna bildade
skoldistrikt över kommungränserna. Ett skoldistrikt med skola och lärare omfattade ursprungligen minst 50 barn, senare färre.
Föreståndare för en skola.
Benämning på
hemman som tillhörde en skola eller ett
lönehemman anslaget till skollärares lön.
Reguljär granskning av skola, infördes redan under förra delen av 1700-talet, i folkskolorna från 1869 och i elementarläroverken efter 1871. Termen användes också om den
myndighet som bestod av överinspektörerna, senare av skolinspektörerna, vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Inspektorerna granskade skolornas byggnader,
lärare och lärarinnor samt undervisningen, läromaterialet och elevernas samt skolans handlingar.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I
Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
Uppsyningsman över högre och lägre elementarskolor som inte var belägna i stiftsstad. I städer med
gymnasium kallades han gymnasieinspektor. Inspektorsbefattningen för elementarskolorna i universitetsstad tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik.
Uppsyningsman över folkskolor benämndes på landsbygden folkskoleinspektor, i
stad inspektor för städernas folkskolor. Skolinspektorerna verkade under överinspektorn för elementarläroverken eller folkskolornas överinseende, senare under Skolstyrelsen.
Kommunal skola för fattiga stadsbarn. Skolkolonier upprätthölls under autonoma tiden på landsbygden av staden, i syfte att låta barnen komma iväg från stadsmiljön. De första kolonierna grundades av Helsingfors
stad 1899–1902.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i
Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
Under 1500–1700-talen benämning på skolastiker som undervisade framförallt i penitensen, från och med 1860
lärare vid
folkskola eller annan skola som lydde under skolväsendet.
Från och med 1500-talet
lärare i en
stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Under Överstyrelsen för skolväsendet lydande lokalt skolstyresorgan.
Skolråd inrättades efter 1872 för att övervaka ett enskilt läroverks förvaltning, bistå rektorn eller föreståndarinnan i verksamheten – vid
skolinspektion också överinspektören– inventera egendomen, granska räkenskaperna och vid behov rapportera olägenheter till överstyrelsen. De ersattes senare med skoldirektioner.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en
centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga
Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och
Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en
generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en
överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på
Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Under 1800-talet
officiell benämning på
skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor,
fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för
folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och
arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
Skottpremie för dem som efter 1647 dödade vissa slag av rovdjur utan skallgång. Skottpenningen betalades med jägeristatens medel, från 1808 ur länsvisa jaktkassor. Skottpenningen utgick i proportion till antalet skott som avfyrats: högst 12 för björn, 9 för lo och 6 för
varg. Under senmedeltiden betalades
skottpenning endast för varg, från 1647 även för björn och från 1734 ytterligare räv och vissa rovfåglar. År 1868 stadgades om skottpeng på varg och järv. Systemet kulminerade 1898–1916. Penningförsämringen efter 1916 minskade värdet på skottpengarna. Skottpeng på säl infördes 1928. I jaktlagen 1934 fastslogs att
skottpengar betalades för varg, björn, järv och säl. För Saimenvikaren avskaffades skottpengen 1948.
Av
ordinarie präst i en
församling förd särskild bok (längd, förteckning) över alla socknens invånare – fördelade enligt
by och hushåll– och deras skriftermål, nattvardsgång och avlösning samt framsteg i katekes- och kristendomslära. Skrifteboken var en av sju böcker (längder) som från 1686 måste föras i varje
församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken. Skrifteboken kallades också
husförhörsbok eller kommunionbok. I 1869 års
kyrkolag kallas den konfirmationslängd.
Nattvardsläsning hos
präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid
läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist,
bokhållare och kontorist).
Skriftlig
kungörelse eller administrativ skrift utfärdad av
myndighet till en enskild person, en grupp eller en annan myndighet. Vanligen var de av icke-privat natur såsom diplomatisk, kunglig, rättslig, prästerlig
skrivelse på lägre formalitetsnivå än lagligt bindande resolutioner som kunde överklagas (till exempel svar på förfrågan eller klagomål). Termen används även om tillkännagivande av
beslut från verkställande myndighet.
I Ryssland från 1785 en av de sex invånarklasser som stadsinvånarna var indelade i. Medlemskap i ett hantverkarskrå medförde medlemskap i denna klass av borgare. I
Gamla Finland infördes denna invånarklass 1787.
Benämning på en avdelning inom kavalleriet. Termen förekom första gången under förra hälften av 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka av
infanteri eller kavalleri. Mot slutet av 1700-talet började ”skvadron” beteckna en kavalleristyrka sammansatt av flera kompanier.
Officer som förde
befäl över en skvadron, vanligen en ryttmästare.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande
uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor.
Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen
skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Statlig eller på statsunderstöd verkande hjälpinrättning för skyddslösa kvinnor och barn. Det första skyddshemmet grundades på privat
initiativ i Helsingfors 1902 och var ursprungligen avsett enbart för ogifta mödrar och deras spädbarn.
Militär frivilligorganisation som utgjorde en del av Finlands försvarsmakt 1918–1944. Skyddskårer grundades 1917 dels som en motvikt till arbetarnas ordningsgarden, dels med tanke på en möjlig självständighetskamp. Under inbördeskriget utgjorde skyddskåren grunden för den
vita armén. Under mellankrigstiden utvecklades
skyddskårerna till en av Finlands största folkrörelser med cirka hundratusen medlemmar och ett välutbyggt organisationsfält. Skyddskårerna såg som sin uppgift både att höja den andliga och den fysiska försvarsberedskapen bland sina medlemmar och att sprida fosterländsk propaganda i samhället. Skyddskårerna upplöstes den 6 november 1944 på
order av Kontrollkommissionen.
Överorgan för
skyddskårerna i mellersta och södra Österbotten under åren 1917‒1918. Centralorganisationens stadgar godkändes den 11 december 1917. Centralorganisationen kom att verka som
stab för Vasa skyddskårsdistrikt. Centralorganisationen upphörde när skyddskårsorganisationen utvecklades och förenhetligades i hela landet.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Stat som åtar sig att skydda annat lands intressen i tredje land, med vilket landet i fråga inte upprätthåller diplomatiska förbindelser. Sverige och Tyskland verkade som skyddsmakter för Finland i Ryssland 1918.
Ämbetsman under Senatens civilexpedition som hade till uppgift att främja skyddsuppfostran i landet genom rådgivning till kommunerna och övervaka alla statliga och statssubventionerade anstalter för vantartiga ungdomar genom inspektioner. Tjänsten inrättades 1910 som
extraordinarie och blev en fast
tjänst 1912. Tjänsten indrogs 1914 och blev en
bisyssla för direktören för någon av landets uppfostringsanstalter.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en
praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
Professur i vältalighet och statskunskap som 1622 inrättades vid Uppsala universitet. Ursprungligen gällde professuren vältalighet och politik. För att bekosta professuren skänkte Johan Skytte till universitetet några gårdar samt en fastighet i Uppsala, som skulle användas som tjänstebostad av professurens innehavare. Enligt instiftelsebrevet skulle professuren tillsättas av Skytte och hans manliga arvingar. Om släkten dör ut
på svärdssidan övergick patronatet till döttrarnas manliga avkomlingar av adlig börd. Patronus underställer numera sitt val konsistorium, som sedan stadfäster det.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar, måttenhet inom huvudvikten viktualie vikt som fastslogs 1739. Enligt det
äldre svenska måttsystemet motsvarade 20
skålpund ett lispund, 20
lispund ett skeppspund, ett skeppspund 400 skålpund. Ett skålpund motsvarade 32 lod, ett
lod 4 quintin, en quintin 69 ½ äss, varvid på ett skålpund gick 8 848 äss.
Det fullständiga innehållet i en vapensköld, beteckning på de bilder som finns på vapenskölden i ett heraldiskt vapen.
Under svenska tiden om kronans
befallningsman på kungligt slott, särskilt sådan som hade uppgifter som motsvarade en slottsfogdes. Under autonoma tiden var ”slottsbefallningsman” en tjänstebeteckning för den person som ansvarade för byggnaderna i ett
länsfängelse som var inrymt i ett gammalt slott, närmast
Åbo och Tavastehus slott.
Under svenska tiden
skatt införd 1683 för byggnadsarbeten på Stockholms slott, 1727–1810 huvudsakligen för återuppförandet av de brända delarna av slottet. Slottshjälpen utgick per person efter personens rang, förmögenhet,
stånd eller villkor. Den uppbars också under autonoma tiden 1809–1865, men då till allmänna statskassan.
Under medeltiden
soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt
fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid
Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var
kyrkoherde i en
församling kallades han slottspastor, och
slottskaplan om han hade
tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Avgift för passage av sluss.
Tjänsteman inom ett visst
bevakningsområde som ansvarade för verksamheten och inspektionerna av slussanläggningar.
Summarisk
förteckning över varje socken, antalet
hemman och mantal, särskilt för varje hemmansnatur, samt övriga skattetal,
ordinarie räntan till
kronovärde och skogsräntorna. Sammandraget upprättades för varje
härad av häradsskrivaren och sammanställdes av landskamreraren till ett sammandrag för hela länet. Det sändes till Kammarkollegium, efter 1816 till Senatens ekonomiedepartement.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Inspektör med uppgift att bl.a. anordna och övervaka undervisningen i slöjd.
I Ryssland från 1785 den lägsta av de sex klasser i vilka stadsinvånarna i varje
stad var indelade. Till denna klass hörde minuthandlare, arbetare, formän och liknande, vilka utgjorde befolkningsgruppen
meschanin (meščane, meščanstvo), som från slutet av 1700-talet blev benämning på denna invånarklass. I
Gamla Finland förekom denna klass av
borgare från 1787 till början av autonoma tiden.
Läroanstalt för utbildning av konsulenter i småbrukshushållning, vilken verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, med utbildning i lantbruk och slöjd för manliga småbrukare, samt mejerihantering och hushållning för kvinnor. Småbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
De
protokoll som från 1701/1712 inte ingick i domboken, frånsett på sin höjd en anteckning om att målet eller ärendet hade behandlats. Detta gällde främst uppbud, lagfarter och inteckningar, senare också förmynderskapsärenden (1756–) och äktenskapsförord (1776–), vilka alla efter 1776 antecknades i ett och samma protokoll under egen rubrik.
Under 1800-talet och fram till 1918 benämning på lokal lägre skola som underlydde kyrkoförvaltningen, från och med 1918 benämning på vanligen de två lägsta klasserna inom folkskolan (i motsats till den sexklassiga folkskolan). I småskolan meddelades elementär
undervisning i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik.
Smörskatt såsom penningavgift, del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län, även del av rusttjänstavgift eller av rusttjänstryttares lön som utgick i pengar och ursprungligen var avsedd att motsvara kostnaden för smör.
Skatt som utgick efter ortens ränteundervisning i smör.
Skatt som årligen tillföll kyrkoherdarna på landsbygden. Skatten uppgick till en mark smör per ko. Den avskaffades genom prästerskapets lönereform 1886.
Inbunden bok för bokföring samt registrering, ofta i kronologisk ordning, av olika slag av handlingar, åtgärder och liknande, och vars sidor genomdragits av ett snöre med snörändorna förseglade med sigill. Dylika var från 1823 de genom bataljons- eller ekipagechefens försorg upprättade årliga räkenskapsböckerna, innehållande alla livgardets skarpskyttebataljons och finska sjöekipagets rekvisitioner av proviant, persedlar eller penningar hos vederbörande
kassör eller kommissarie. De granskades av landshövdingen (guvernören) som verifierade dem genom att sigillera snöret.
Ordningsmanskap riktat mot skyddskårerna. Grundades av arbetarorganisationernas representantskap i Helsingfors den 3 september 1917 och stöddes av socialdemokraternas partiutskott. I januari 1918 strax före inbördeskriget blev ordningsmanskapet en del av röda gardet.
Från autonoma tiden kommunal
nämnd i vissa stadskommuner som hanterade fattigvården och andra sociala frågor som bostads-, nykterhets- och utbildningsfrågor samt övervakade bl.a. rättshjälps- och arbetsplatsförmedlingsbyråerna. Städerna avskaffade i stor utsträckning sina socialnämnder genom ändringarna i kommunallagen 1927. År 1950 ombildades däremot de kommunala vårdnämnderna till socialnämnder.
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Det landområde inom en
socken vilket inte tillhörde någon enskild gård utan ägdes och förvaltades gemensamt av socknens byalag. Gränserna fastställdes i samband med storskiftet och byalagens andelar fixerades utgående från mantal. Överloppsjorden tillföll då kronan.
Läkemedelsförråd på landsbygden. Initiativet till
sockenapotek togs 1758 då Collegium medicum uppmanades att vidta åtgärder för att den fattiga befolkningen i avlägsna socknar skulle komma i åtnjutande av läkareråd och medicin. År 1760 utfärdades närmare direktiv. Förråden till sockenapoteket skulle tas från närmaste
apotek och i övrigt inrättas med kyrkans medel. Kostnaderna för upprättandet uppskattades till 100
daler och de skulle sedan amorteras med inkomsterna från apoteket. Till föreståndare skulle helst utses ortens klockare. Ofta kom verksamheten att skötas av prästen. Ibland sköttes sockenapoteket av en lokal fältskär. Några sockenapotek var verksamma ännu på 1800-talet, men de ersattes så småningom av apotekslådor och filialapotek.
Kallelse till en
församlingspräst att han tillsammans med en eventuell
medhjälpare skulle infinna sig för att besöka en sjuk eller döende församlingsbo. Prästen hade då
rätt till en
avgift i spannmål, under förutsättning att han infann sig. Fattiga församlingsbor var dock befriade från avgiften.
Av
sockenstämma 1635–1865 för varje
matlag fastställt
dagsverke som utfördes till förmån för socknen, kyrkan eller en enskild tjänsteman, vanligen en präst. Sockendagsverkena utgick på vissa bestämda dagar.
Avgift som alla vuxna församlingsmedlemmar från och med 1686 betalade för underhållet av socknens fattiga. Avgiften fastslogs på nytt 1817.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en
socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå
sockengång med rektors
rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
(Vanligen kringvandrande)
hantverkare på landsbygden: glasmästare, murare, skomakare, skräddare och smeder.
Sockenhantverkare antogs från 1802 av sockenstämman, ursprungligen av häradsrätten, och fick av landshövdingen
fullmakt att verka i ett visst område i utbyte mot att han betalade en årlig näringsskatt.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på
sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Ordinarie luthersk eller ortodox
präst i en socken, särskilt om denna bestod av flera församlingar eller om prästens tjänstestatus var ovidkommande i det aktuella sammanhanget,
ordinarie församlingspräst. Med ”sockenpräst” avsågs vanligen
kyrkoherde eller
kaplan inom evangelisk-lutherska kyrkan.
Skog som gemensamt ägdes av en socken. I Finland förekom
sockenskog bara i Egentliga Finland. Ägandeformen hade förmodligen ett medeltida ursprung. Under 1500- och 1600-talen fanns fem sockenskogar i Masku härad. Alla besuttna bönder hade del i ägandet av sockenskogarna. Avverkning för försäljning, svedjebruk och mulbete var förbjudet. Senare uppfördes
torp och backstugor i skogarna. Uppdelningen av sockenskogarna lämnades ofta utanför storskiftet. Några skiftades först i slutet av 1800-talet.
Av en
kyrksocken inrättad skola som meddelande elementär (kostnadsfri)
undervisning åt barn. Sockenskolan förestods av en
skolmästare och skulle enligt en kunglig
förordning från 1762 finnas i stora församlingar och fungera som ett komplement till klockarskolan eller den av flera socknar bekostade ambulerande elementära skolundervisningen som infördes på 1800-talet.
I
Gamla Finland från och med 1781 benämning på
lärare som avlönades av socknen och undervisade barnen i läsfärdighet. Verksamheten var delvis ambulatorisk till sin karaktär.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens
protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från och med 1600-talet en byggnad som skulle uppföras och underhållas av sockenborna, med undantag för prästerna. I praktiken saknade dock många socknar sockenstuga.Sockenstugan användes bl.a. för sockenstämmans möten.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och
hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens
kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga,
fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som
domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på
förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för
utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal.
Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Allmän väg inom en
socken eller mellan socknar.
Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
Ensam växel,
växel som utfärdades bara i ett exemplar, i motsats till duplettväxel, eller enda exemplaret av en växel, i motsats till dels primaväxel, dels sekundaväxel. ”Solaväxel” förekom också i betydelsen egen växel som inte fick utfärdas i fler än ett exemplar.
I de militära graderna obefordrad manlig person som fullgjorde
krigstjänst till fots mot sold, en
menig värvad krigsman. I allmännare betydelse är en
soldat dels en person som gör krigstjänst, eller genomgår grundläggande utbildning för sådan
tjänst som menig i en armé,
flotta eller vid flygvapnet, dels en krigare utan avseende på
militär grad. Beteckningen slog igenom på 1600-talet och ersatte det tidigare vanliga ”knekt”.
Skyldighet att
uppsätta och underhålla fotsoldater för krigsmaktens behov. Ibland avsåg termen också soldatrote eller samtliga soldatrotar i riket eller i ett län.
Supplikant, tjänste-, rätts- eller hjälpsökande som personligen framförde sitt ärende för
regent (till och med 1680) eller
myndighet såsom landshövding, kollegium,
domkapitel eller domstol. En
sollicitant var en person som ansökte om att få komma åt att utnyttja sin
rätt eller som ville bli delaktig av en förmån, hjälp eller dylikt; under svenska tiden användes benämningen särskilt om person som ville framföra sitt klagomål i ett personligt möte med kungen (eller rikskanslern), eller person som anmält sig som sökande till tjänst, stipendium och dylikt. Ett speciellt vänterum för sollicitanter fanns på rådskansliet fram till 1680, då undersåtarna förbjöds att gå direkt till kungs i ärenden som skulle behandlas på lägre myndighetsnivå. Supplikanter som påtalade landshövdingars, kollegiers och hovrätters
beslut tilläts däremot enligt sollicitantförbuden 1680 och 1723.
Telegrafstation som endast var verksam sommartid med tillfällig personal.
Titel för andre, biträdande eller
vice chef under autonoma tiden, till exempel referendariesekreterarna vid Senatens allmänna
kansli och de särskilda expeditionernas kanslier samt kamreraren vid Senatens kammarkontor.
Polisavdelning vid stadspolisen från och med 1903.
Spaningspolisen utredde brott, spanade efter brottslingar och anhöll lösdrivare. Den rapporterade direkt till polismästaren. Spaningspolisen förestods av en
kommissarie eller
kriminalkommissarie och uppgick 1918 i Detektiva centralpolisen.
Måttenhet för beräkning av åkerareal, också använd som skatteenhet. Spannlandets storlek varierade så att det var större i de mera perifera delarna av riket. Från 1635 var
spannland ett geometriskt ytmått för beräkning av ett hemmans yta och kamerala storlek, motsvarande ungefär ett halvt tunnland. I Finland räknades 16 spann på en rök, motsvarande ett gammalt mantal, 1/4
mantal och 1/4 hektar. Senare fixerades spannlandet till ½
tunnland = 2 468 m2.
Den del av
ordinarie skatten i Viborgs
län som bestod av spannmål som hade värderats i pengar. Kronovärdet fastställdes 1784 och höjdes 1797 och 1799. Åren 1811 och 1812 bestämdes att kronovärdet skulle frysas på samma nivå tills en ny
skattläggning hade genomförts.
Hel- eller deltidsanställd lantarbetare (med familj) som var anställd av godsägare eller
bonde på statsystemets villkor, därför också kallad statkarl. Spannmålskarlen fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med
Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter
äldre och
yngre inspektör.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Domstol som behandlar i
lag bestämda kategorier av mål. Specialdomstolen består ofta av juridiskt bevandrade ledamöter och fackkunniga. De första egentliga specialdomstolarna grundades redan på 1600-talet. Beteckningen
specialdomstol började dock användas först under självständighetstiden.
Utdrag ur jordeboken över alla
kronohemman och lägenheter i häradet samt de persedlar som varje
hemman betalade. Häradsskrivaren skulle årligen sammanställa ett specialextrakt, som granskades av kronofogden. Över sockensummorna upprättades sedan ett sammandrag för hela häradet som visade summorna av de räntor och persedlar som uppburits i häradet. Specialextraktet utgjorde grunden för förvandlingsuträkningen i ”specialräkningen”.
Efter 1795 benämning på den huvudsakliga jordeboken. Den skulle upprättas vart sjätte år och under mellanåren skulle endast förändringsextrakter upprättas. År 1802 användes termen persedeljordebok, och det bestämdes att en sådan skulle upprättas vart
tionde år. År 1811 bestämdes att en ny persedel- eller
specialjordebok skulle upprättas i ryskt
mynt och att nya jordeböcker skulle upprättas för föregående år. Perioden mellan jordeböckerna skulle sedan vara tio år, så att nya jordeböcker skulle upprättas år 1820, 1830 och så vidare. Specialjordeboken skulle upprättas av häradsskrivaren i två exemplar, som tillsammans med specialräkningen skickades till landskontoret. Efter att landskamreraren hade styrkt specialjordebokens riktighet skulle ett exemplar skickas till senaten.
Särskilt inrättad skola för speciell
undervisning eller för viss kategori av elever, fackskola; från 1800-talet fackskolor för till exempel
fyrverkare (krut och ammunition), sedan 1900-talet för barn med syn-, hörsel- eller talskada eller intellektuell utvecklingshämning som innebär att de inte kan följa undervisningen i grundskolan.
Benämning på
tiondelängd som uppgjordes efter 1830 enligt ett visst
formulär och varje gång ny
specialjordebok upprättades. Specialtiondelängden fördes av häradsskrivaren och kronofogden sockenvis, enligt ett särskilt formulär, i samtliga härader på landshövdingens befallning. Eftersom dessa även innehöll uppgifter om tertialtionden ingår också säterierna i längden.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Spillmån av en vara. I magasinsförvaltningen skulle magasinsförvaltaren
avföra spillkapparna enligt ett på förhand fastställt system. Avskrivningen skulle inte räknas på uppbörden utan endast på utlevereringen. Avskrivningen var också fixerad utan hänsyn till lagringstiden.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande
tukthus och
arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement.
Spinnhus fanns i
Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen
predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett
arbetsfängelse för män.
Ursprungligen Rasp- och
spinnhusfonden grundad 1735 för insamlingen av medel till förmån för rasp- och spinnhusen. Medlen upptogs genom diverse avgifter från tullar och kulturevenemang, överflödsvaror, vissa
böter och särskilda avgifter samt frivilliga bidrag som tidvis utfästes för ändamålet. Medlen drevs in av magistraten och levererades årligen i januari till lantränteriet i Åbo. Fonden drogs in under autonomin 1881.
Från svenska tiden fram till mitten av 1800-talet, kvinna som dömts till tutkhusarbete eller
allmänt arbete på
spinnhus eller kvinna som på grund av
lösdriveri och annat otuktigt leverne hade förordnats till arbete i korrektionssyfte.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
spinnhus under förra delen av autonomin. Inspektorn var underställd direktionen, vars
protokoll han förde, och lydde i sista hand under landshövdingen, senare guvernören.
Läkarbefattning vid ett
spinnhus under perioden 1818–1882 som innefattade hälsogranskningar, sjukvård och granskning av födointaget. Spinnhusläkarna tillsattes av Senatens ekonomiedepartement, på
förslag av Collegium medicum, senare
Överstyrelsen för medicinalverket och Medicinalstyrelsen.
De penningmedel som inflöt till statskassan från arbete på
spinnhus och andra korrektionsinrättningar för kvinnor sedan 1600-talet.
Predikant som tjänstgjorde vid
spinnhus för internernas behov och deras moraliska förbättring. Tjänsterna inrättades genom spinnhusinstruktionen 1823 och besattes av vederbörande domkapitel, efter att landshövdingen hade hörts i saken. De ersattes från och med 1860-talet med fängelsepredikanter.
Arbetsledare och
lärare i ull- och linspånad, linnevävnad, och strumpstickning på
spinnhus under autonomin, eventuellt också under svenska tiden. Materialanskaffningen sköttes av spinnhusinspektorn.
Av statsverket reglerad
avgift som tjänstemän hade
rätt att ta ut som ett lönetillskott när de utförde vissa tjänster i sin ämbetsutövning, till exempel när de upprättade avskrifter, köpebrev och besvär. Sportlar uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en
befattning var. I Ryssland och även i
Gamla Finland uppbar tjänstemän vid domstolar och
ämbetsverk sportler.
Enskild riksdagsmans skriftliga förfrågan till regeringen eller den ansvariga ministern om en statsangelägenhet, vilken bör besvaras i riksdagen inom 21 dagar.
Spörsmål leder inte, likt interpellationen, till diskussion och
riksdagsbeslut om ministeransvarighet och regeringsförtroende.
Grupp bestående av
militär personal som biträder en militär chef eller
befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
En av Generalguvernörskansliets avdelningar som under generalguvernörens kommando förvaltade de i Finland stationerade ryska trupperna 1831–1863. Vid staben fanns också en avdelning som förvaltade den värvade finska militärens ärenden. Staben ersattes 1864 av det nygrundade finländska militärdistriktet och dess stab.
Benämning på stabspersonal som inte var
officerare eller underofficerare.
Officer som såsom närmaste man till chef eller
befälhavare för befälet över dennes
stab och leder dess arbete.
Militär
grad i den svenska armén 1750–1833 med tjänsteställning mellan
kapten och löjtnant. Före 1750 kallades motsvarande
grad kaptenslöjtnant. I Ryssland utgjorde
stabskapten från och med 1797 den
tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”. Graden förekom i den finska militären under autonoma tiden.
Högre officer som tjänstgör vid en
militär stab. Åren 1751–1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och
stabskapten inom den indelta armén. De fick lägre lön än motsvarande befattningshavare vid de värvade regementena. I andra regementen än infanteriregementet i Österbotten innehade stabsofficerarna två boställen: ett som stabssäte och ett som löneboställe.
Tjänstetitel för
ryttmästare i kavalleriet som tjänstgjorde vid en
stab (regementsstab eller högre). I Ryssland utgjorde stabsryttmästaren från och med 1797 den
tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Från medeltiden fram till 1800-talet benämning på ställe, plats.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av
Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig
prästeståndet att betala
skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje
prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
Aktuarie vid rådhusrätt och magistrat.
Tjänsteman med
ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den
arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg,
Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som
stadsarkitekt år 1907.
Stads arkiv, särskilt som
officiell benämning på vart och ett av vissa städers (till exempel Stockholms) arkiv. Termen används även om byggnad som inrymmer stadsarkiv.
Astrolog anställd av stad.
Offentlig
auktion som förrättas genom en stads auktionskammare.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sjukdomsframkallande bakterier.
Från gatutrafik avskild järnväg för trafik inom
stad eller trafik mellan staden och en förort.
Stadsanställd barnmorska.
Kollektiv beteckning för alla innehavare av
tjänst vid
allmän domstol eller
magistrat i stad, särskilt om innehavare av underordnad tjänst med uppgifter av exekutiv, stundom polisiär karaktär; biträde, vaktmästare.
Innehavare av
tjänst vid
domstol eller
magistrat i
stad (till exempel rådhusrätt eller kämnärsrätt), i synnerhet om innehavare av underordnad tjänst (som biträde eller vaktmästare), ofta med uppgifter av
exekutiv och ibland även polisiär art. Beteckningen används ofta i pluralis.
Kollektivbenämning på underordnade tjänstemän som verkade som biträden eller
vaktmästare vid stadens allmänna underrätt eller magistrat. De hade ofta uppgifter av
exekutiv eller polisiär art.
allmänt
bibliotek i stad, särskilt som
officiell benämning på sådant bibliotek i vissa städer.
I städerna i Ryssland från 1785 ett permanent organ bestående av stadsöverhuvudet och en representant för varje
stadsdel med uppgift att upprätta och föra stadens borgarbok. Detta organ förekom även i städerna i
Gamla Finland 1787–1811.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan
tjänst endast i Ekenäs.
Tjänsteman i
stad med uppgift att bevaka statens (kronans)
rätt och fungera som
åklagare särskilt i finansrättsliga mål. Stadsfiskalen verkade under svenska tiden först under riksdrotsen, senare under Stadsfiskalkontoret, med borgmästaren i staden som närmaste förman. Uppgifterna utökades på 1700-talet med utmätnings- och polisärenden, med stadsvakterna som närmaste underordnade. I de så kallade gamla städerna blev
stadsfiskal en tjänstebeteckning för rådstugurättens åklagare. Stadsfiskalerna utnämndes efter 1922 av justitiekanslern efter att magistraten och landshövdingen hade hörts i saken, och arbetar enligt en av denne fastställd arbetsordning.
I städer i
Gamla Finland tjänsteman för olika övervakningsuppgifter samt allmän åklagare, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Från 1500-talet om kronans
tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens
beslut samt att som kungligt
ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är
stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
Ledamot av stadens högsta beslutande organ från 1873, valdes av den röstberättigade stadsbefolkningen; ersattes 1971 med kommunfullmäktig.
Stadsfullmäktig infördes genom kommunreformen år 1873 som grundade sig på den nya kommunallagen. Den föregicks av representantskap i rådstugan (magistraten) som dominerades av borgare. Även
borgare eller gårdsägare som inte hade plats i rådstugan kunde intill 1873 bli inkallade till magistraten för att redogöra för sin
syn på föreslagna reformer.
Det högsta beslutande organet i en stad.
Av staden anställd examinerad medicine
doktor under svenska tiden och i viss mån ännu under autonoma tiden.
Stadsfysikus räknades till stadsbetjänte. Den första stadsfysikus anställdes 1755 (
Åbo) och nästa 1774 (Helsingfors). De ersattes under autonoma tiden med stadsläkare. I Ryssland var stadsfysikus från och med 1715 titeln för chefen för medicinalförvaltningen i sådan
stad som hade stadsläkare, och från och med 1797
titel för inspektören för guvernementsmedicinalförvaltningen, trots att denne inte deltog i hälsovården i någon stad.
Häkte underhållet av en stad, avsett som förvaringsställe för brottsmisstänkta under rättegången vid stadens
domstol och för korta fängelsestraff, ursprungligen
fängelse på vatten och bröd. Stdsfängelser stadgades redan under svenska tiden i
stadslagen och 1798. År 1889 blev stadsfängelset en statlig
fängelseinrättning under länsfängelset.
Territoriell
församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Stadstjänsteman som i samband med stadsplanering eller byggnation utför praktiska mätningar av jordytans form och storlek, jordens tyngdkraft och riktning. Under senare delen av autonoma tiden fanns en
geodet vid byggnadskontoret i Helsingfors stad.
Offentlig byggnad inrymmande lokaler för (en del av) stadens myndigheter.
Tjänsteman i
stad med uppgift att leda stadens mätningsväsende, fastighetsbildning och -registrering, ursprungligen den
ingenjör som upptogs på ämbetskollegiets
stat i Stockholm 1672. Termen används också om en
bisyssla som sorterade under byggnadsnämnden i en
stad och utfördes av en ingenjör som verkade i staden. Tjänsterna började inrättas i Finland från 1823, på
förslag av Intendentkontoret. I början av 1900-talet saknade ännu de flesta mindre städerna en dylik. I Helsingfors var stadsingenjören chef för byggnadskontoret.
Under svenska tiden den bebyggda och obebyggda jord som låg inom en stads område, i inskränkt betydelse under svenska tiden och autonoma tiden huvudsakligen om den del av en stads territorium som inte var bebyggd eller använd till tomter, gator och torg.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten
tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Kaplan i en
stadsförsamling eller en kombinerad stads- och landsförsamling.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för
bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med
ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om
tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Kirurg som var anställd av en stad. En dylik fanns upptagen på rådhusets stater i Stockholm 1729, och räknades till stadsbetjänte. Också en
fältskär eller barberare, som utförde mindre kirurgiska ingrepp, kunde benämnas
stadskirurg om han stod i anställningsförhållande till staden. I Finland började stadskirurger förekomma först under autonoma tiden. Företräde till tjänsten hade kirurgie magistrar. Den första stadskirurgen omnämns i Vasa 1811. I Ryssland förekom benämningen under 1700-talet och avsåg en läkare i
stad som var underställd stadsfysikus. Läkare med benämningen stadskirurg fanns även i Gamla Finland.
Kommun som administrerade en
stad eller ett större område där
stad ingick.
Källarförråd som ägdes av en stad. Staden hade efter 1619
rätt att för sin räkning införa en viss mängd vin tullfritt. Vinet kunde antingen säljas från stadskällaren eller av särskilda vintappare.
Läkare som var anställd av en stad.
Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier:
stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och
stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
Från och med 1531 tillfälle för stadens egna köpmän att sälja sina varor. Endast de två Henriksmarknaderna i
Åbo var öppna även för främmande köpmän.
Stadsmarknad hölls vanligen några gånger per år.
I större stads
tjänst varande
officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot
provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Edsvuren av
stad anställd
mätare som utförde geometriskt eller geografiskt mätningsarbete. Stadsmätaren verkställde också offentliga mätningar av torra varor om köparen eller säljaren begärde det.
Läkare anställd av en
stad för att utöva allmän sjukvård. Han skulle också på landshövdingens
förordnande besiktiga döda kroppar i det fall att dödsorsaken var oklar.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en
stad eller i en
kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Från 1903 om polisinrättningen i en stad. Stadspolisen bestod av polismästaren, en
sekreterare och ett antal kommissarier, överkonstaplar och konstaplar. Den ersatte poliskammaren.
Rätt som gäller städer. Ursprungligen allmän
rätt för samtliga städer i svenska riket, stadslag, införd i Finland under senare hälften av 1300-talet och upphävd med 1734 års lag. Därefter har termen använts närmast i betydelsen
allmän domstol eller
rättsskipning i stad.
Servitut som berörde en stadsfastighet.
Myndighet som i städerna sköter förvaltningsuppgifterna och verkställer dem. Stadsstyrelsen väljs av stadsfullmäktige. Den motsvaras i kommunerna av kommunstyrelsen.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i
stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt
borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av
stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig
post och som utfördes av beridna
postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes
stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas
kronopost till nästa
länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik
postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig
postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
Apotek med reala apoteksprivilegier. Efter 1836 beviljades inte längre reala apoteksprivilegier. Efter 1857 var i praktiken den enda skillnaden mellan ett personellt
apotek och ett
stamapotek att stamapoteken var skattefria medan de personella apoteken måste erlägga en årlig
avgift till kronan. Under ett stamapotek kan finnas filialapotek, där föreståndaren inte har egna apoteksprivilegier.
År 1912 delades Finland in i konsulentdistrikt, där en
stambokskonsulent skötte om att föra
stambok över husdjursraser. Stambokskonsulenterna lydde under Lantbruksstyrelsen.
Stampkvarn, kvarn som var till för hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning samt för klädesvalkning.
Samlande benämning på metall-, koppar och järnvikter som in- och utvägdes vid stapelstädernas våghus. Vikterna skulle vara sexkantiga och stämplade med runda stämplar. 1
skeppund stapelstadsvikt motsvarade 16
lispund viktualievikt.
Förhandsberäkning av kommande års inkomster och utgifter. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare,
statdräng eller statkarl (
spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde
statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Vanligen gift
dräng som var anställd på statssystemets villkor.
Anstalt som övervakade fröhandeln och utförde vetenskaplig forskning. Vid kontrollanstalten kontrollerade man fröns grobarhet, renhet, vikt, äkthet, ursprung, fukt, skadedjursangrepp och växtsjukdomar. Frökontrollanstalten inrättades av hushållningssällskapen 1880 och verkade i anslutning till Agrikultur- och handelskemiska laboratoriet, från 1889 på årligt statsstöd under Lantbruksstyrelsen. Den övertogs 1906 av staten och blev 1919 Statens förkontrollanstalt.
Av senaten 1917 tillsatt
kommission med uppgift att tillsammans med
Lantbruksstyrelsen och
lantbrukssällskap försöka åtgärda livsmedelsbristen och främja upplysningen kring bruket av olika näringsämnen. Kommissionen ordnade kampanjer och utställningar kring olika teman som till exempel strömming, konservering och svampar.
Från 1903 laboratorium i Hangö, vilket utförde systematisk kontroll av kvaliteten på smöret som exporterades från Finland.
Statens laboratorium för undersökning av smör ersatte tidigare temporära kontroller och verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn. I anslutning till laboratoriet verkade från 1912 en särskild kontrollstation, som under första världskriget ansvarade för smörkontrollen också i andra hamnstäder som exporterade smör. Laboratoriet och kontrollstationen slogs 1917 ihop och bildade Statens smörkontrollanstalt.
Ämbetsverk grundat 1908 med en konsulent som enda tjänsteman.
Permanent
nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet.
Nämnden bestämde och betalade ut
skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett
ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Från 1915 statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier och förbättra vården, under ledning av en föreståndare med medicine- och kirurgiedoktorsexamen.
Statens serumlaboratorium ersatte Statens temporära serumlaboratorium. År 1947 omorganiserades laboratoriet till Statens serumverk. Statens serumlaboratorium lydde under Medicinalstyrelsen.
Odlings- och/eller bostadsområde för utbildning i någon av lantbrukets näringsgrenar på tidigare
donationsgods som lösts in av staten.
Statliga
sågverk som grundades och upprätthölls av Forststyrelsen. Virkeshandeln var avsedd att ge intäkter åt staten. År 1904 inledde
statens sågverk i Siuro sin verksamhet, 1909 inköptes Kevätniemi sågverk. Staten lät 1922 bygga ett sågverk vid Veitsiluoto och utvidgade 1930 verksamheten med en sulfit-cellulosafabrik. Sågverken överläts år 1932 till bolaget Veitsiluoto Oy där staten var majoritetsägare.
Från 1911 laboratorium som lydde under
Medicinalstyrelsen och som 1915 omorganiserades till Statens serumlaboratorium.
Arbets- eller tjänstefolk med familjemedlemmar som var anställda av en godsägare eller
bonde på de villkor som gällde för statsystemet.
Bokhållare vid en järnvägsstation. Från 1922 sorterade bokhållarna under
trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Föreståndare för en
järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins,
avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Stationsinspektörens närmaste medhjälpare.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en
direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var
Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Centralt
ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut
officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då
Statistiska centralkommissionen vid
Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En
direktör eller
överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes
Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets ledningsorgan, som ansvarade för planeringen och verkställandet av statistikföringen i Finland och koordineringen av den statistik som gjordes upp vid ämbetsverken.
Statistiska centralkommissionen bestod av en
ordförande och 14 ledamöter i högt uppsatt statlig tjänst. Den drogs in 1884 och uppgifterna överfördes på
Statistiska byrån som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Benämning på
kontor inom diverse
ämbetsverk vilket gjorde upp statistik för det berörda förvaltningsområdets behov. Vid Poststyrelsens
trafikkontor fanns ett statistiskt kontor, likaså vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1922 flyttades till den nyinrättade
ekonomiavdelningen och 1932 till tariffavdelningen.
Tudelat
ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån.
Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå.
Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Särskilt tillsatt
kommitté som beredde och verkställde specialstatistik till myndigheterna. Åren 1901–1915 fanns en
statistisk kommitté i Helsingfors vilken verkade i anslutning till
stadsfullmäktige och Statistiska centralbyrån. En lantbruksstatistisk kommitté verkade under 1910- och 1920-talen, och från 1953 sammanställde en statistisk kommitté statistik över jordbruket.
Årslön i naturaprodukter.
Husrum och matvaror in natura, och (en liten) penninglön.
Agronom anställd av staten med hela landet som verksamhetsfält, ansluten till Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen. Statsagronomen hade till uppgift att bistå lantbrukssällskap, myndigheter och jordbrukare med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor.
Ämbetstitel som inrättades 1884 till följd av den fornminnesförordning som utfärdats året innan. Statsarkeologen hade i uppgift att leda Arkeologiska Byrån (
Arkeologiska kommissionen), som ansvarade för forskningen kring fornminnen och för skyddet av dem. Statsarkeologen var också
prefekt för Statens historiska museum.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid
Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Under autonoma tiden statlig
fond som samtidigt som
Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket,
ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Samling av bestämmelser om valet av, befogenheterna för och verksamheten i de högsta statsorganen samt den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter.
Skötsel, ledning eller
styrelse av alla de åtgärder som krävs för att upprätthålla staten och dess funktioner samt den administration som hör därtill. Statsförvaltningen är vanligen indelad i lagstiftande, dömande och verkställande organ.
Befattning vid Geologiska kommissionen, senare Geologiska forskningsanstalten.
Sammanfattande benämning på de planmässigt ordnade åtgärder som är nödvändiga i en
stat för att regelbundet anskaffa och förnuftigt använda de medel som behövs för att fylla statens uppgifter.
Samlingsnamn för de statligt ägda järnvägarna i Finland. Den första statliga tågbanan togs i
bruk 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus.
Statsjärnvägarna bildades officiellt 1877 i samband med att
Järnvägsstyrelsen grundades. Järnvägsstyrelsen skötte Statsjärnvägarnas
centralförvaltning och även
linjeförvaltningen lydde under ämbetsverket, med undantag för perioden 1904–1923 då distriktsstyrelser ansvarade för linjeförvaltningen.
Statsfinansiell
myndighet grundad 1875 i anslutning till senatens finansexpedition för att sköta revisionen av finska statsverkets kassa- och räkenskapsväsen. Statskontoret leddes av en
direktion som bestod av en
överdirektör som
ordförande och två direktörer som ledamöter. Från 1919 var kontoret en under
Finansministeriet verkande central myndighet som övervakade statsfinanserna och skötte statens redovisning, placeringar, amorteringar, pensions- och försäkringsärenden.
Kyrkosamfund som av staten getts en officiellt erkänd särställning. Staten har förbundit sig till en viss trosbekännelse och förvaltningsmodell eller har en
avgörande beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Staten har avgörande inflytande på lagstiftning, tjänstetillsättningar och ekonomi, antingen genom att den världsliga makten har högsta
myndighet också i andliga frågor, eller genom att statsöverhuvudet även har kyrkliga befogenheter, emellertid utan att ha någon prästerlig funktion. Från början av 1800-talet hade den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och den ortodoxa kyrkan en ställning som motsvarade statskyrka, om än banden till staten inte var lika starka som under svenska tiden. I och med att Finland inlemmades i ryska riket skildes den lutherska kyrkan från den svenska
kronan och den ortodoxa kejsaren övertog aldrig samma position. I samband med 1869 års
kyrkolag blev kyrkomötet den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, och kyrkan fick allmänt en högre
grad av självbestämmande i förhållande till staten. Fastän den evangelisk-lutherska kyrkan och
Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund (Ortodoxa kyrkosamfundet) efter självständigheten utnämndes till statskyrkor har man i allt högre
grad övergått till att tala om folkkyrkor.
Institution som huvudsakligen granskade kvaliteten på exportsmör. Den grundades 1913 i Hangö hamn, och 1925 inrättades ett filialkontor i hamnen i Helsingfors. År 1924 utvidgades inspektionerna till att också omfatta ost.
Penninglån som en
stat tar från eller ger en annan instans.
Benämning på den gemensamma statsvilja som uppenbaras i verksamheten för att uppfylla målsättningarna för samhället. I praktiken definieras och verkställs denna vilja av särskilda organ, som på så sätt utövar statsmakten. Statens högsta ledning med statsöverhuvudet i spetsen har ofta betraktats som statsmaktens högsta utövare. Det har förekommit många teorier och system för att förhindra missbruk av statsmakten, varav
maktfördelningsprincipen är en av de mest tillämpade. Där delas statsmakten upp i lagstiftande, verkställande och dömande makt.
Mansperson som ingår i en stats högsta politiska ledning och som genom sina politiska egenskaper (särskilt förmågan att höja sig över (småskuren) parti- eller lokalpolitik) ger prov på exemplariskt ledarskap. Ibland används ordet synonymt med politiker.
Statsanställd undervisare och rådgivare inom mejerisektorn. Statsmejeristerna lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen.
Obligation utfärdad av staten.
Papper av visst slags god kvalitet, på vilket en stats officiella handlingar och
dokument skrevs.
Statspapper kunde avse en statsakt eller en statsurkund, liksom även värdepapper med staten som gäldenär.
Honorärtitel av femte
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokorodie” (sv. Eders/Ers högborenhet, fi. Teidän korkeasukuisuutenne, ty. Euer Hochgeboren).
Efter 1697
titel för
föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika
värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk
medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den
part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare
rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden
kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen
statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Sekretariat i S:t Petersburg som omfattade Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, kanslersämbetet och Senatens passexpedition. Tidigare hade kansliet, som ansvarade för föredragningen av finska ärenden inför kejsaren, verkat i anslutning till Kommittén för finska ärenden, som upphörde då statssekretariatet inrättades 1826. Statssekretariatet leddes av statssekreteraren som 1834 erhöll titeln ministerstatssekreterare. Statssekreteraren biträddes av en sekreteraradjoint, från 1834 kallad ministerstatssekreterareadjoint. Vid statssekretariatet verkade också kanslersämbetet vid Kungliga akademien i
Åbo som 1827 bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet. Passexpeditionen gick efter 1848 under namnet Finska passexpeditionen.
Hög statlig
tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
De samlade underskotten och överskotten i statens
budget över tid. Staten kunde låna från såväl inhemska som utländska långivare.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Verksamheten att fastställa ett lands eller en
provins ekonomiska ställning, upplag och stat. I allmännare mening avser
statsverk en stats finansförvaltning eller finansväsen, och har under senare tid även blivit liktydigt med staten.
Åklagare utnämnd av justitiekanslern och stationerad vid
hovrätt 1933–1943 för att utföra åtal i större eller svårutredda
brott inom sitt distrikt. Uppgiften övertogs 1944 dels av justitiekanslern, dels av polisinspektörerna vid länsstyrelserna. Under autonoma tiden kallades också överåklagaren vid
lagmansrätten inofficiellt för
statsåklagare (fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868).
Statligt ämbete, hög
befattning inom området för den politiska eller administrativa ledningen i en stat.
Årligt
anslag för en viss gren av förvaltningen. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett
ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För
ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan
extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Kvarlåtenskapen från en avliden person. Dödsboet räknas som en juridisk person. Termen
sterbhus kan ha en vidare betydelse, i och med att den utöver den avlidnes tillgångar och skulder även avser de efterlevande arvingarna eller dödsbodelägarna.
Skatt som infördes 1752. Avgiften var en fjärdedels procent av behållningen efter en bouppteckning. Den uppbars av hovrätten och skulle användas till domstolsväsendets avlöning. År 1778 omorganiserades domstolsväsendets lönemedel och
kronan uppbar därefter sterbhusprocenten. Ståndspersoner som inte tillhörde adeln, prästerskapet eller borgerskapet befriades från avgiften 1786.
Utmärkelse som Livgardets finska
skarpskyttebataljon fick för sitt deltagande i det polska fälttåget 1831.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop.
Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en
biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I
Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga
Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift,
Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en
ärkebiskop eller
metropolit (
biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt
biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Beteckning för inofficiell
nämnd vid ett domkapitel, innan Kyrkostyrelsens egentliga nämndverksamhet inleddes på 1950-talet. Stiftsbestyrelsen tillsattes för ett särskilt ändamål.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
Högsta beredande och verkställande organ vid ett jungfrustift 1738–1809 och från och med 1858.
Ogift dotter till adelsman inskriven i jungfrustift eller sekulariserat nunnekloster för adliga ogifta kvinnor. Stiftsjungfruvärdigheten markerades med ett särskilt ordensband som kallades stiftsband.
Under senare delen av 1800-talet benämning på informella sammanträden mellan prästerskapet och
lekmannaombud i ett stift. Termen användes också om stiftsvis hållna lärarmöten, under den tid som skolväsendet stod under kyrkans förvaltning. Under perioden 1953–2004 var stiftsmötet ett kyrkligt organ i varje stift, som behandlade gemensamma angelägenheter och utformade stiftets utlåtanden till kyrkomötet. Det bestod av valda representanter från församlingarna, domkapitlets medlemmar och stiftets representanter i förstärkta biskopsmötet samt i Kyrkostyrelsen. Stiftsmötet ersattes 2004 med stiftsfullmäktige.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Benämning på den
folkmängdstabell som varje
domkapitel från 1774 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån kontraktens prosttabeller. Stiftstabellen ersatte länstabellen. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Sedan autonoma tiden förekommande benämning på biskopen och domkapitlet, med diverse tjänstemän, eventuellt också en stiftsförvaltare.
Län som grundades 1831. Residensstad 1831–1843 var Heinola och därefter blev S:t Michel residensstad. S:t Michel blev en efterföljare till
Kymmenegårds län och till S:t Michel anslöts länets norra delar. I praktiken omfattade länet stora delar av Insjöfinland.
Statligt
sjukhus i S:t Michel som uppfördes 1843 och som dock först efter 1858 gick under namnet länssjukhus. Verksamheten leddes av en
lasarettsläkare som tidvis också var slottsläkare. Den andra tjänstemannen var en syssloman. Åren 1881–1882 uppfördes ett särskilt mottagningscentrum för psykiskt sjuka patienter. År 1905 tillkom en underläkartjänst. År 1934 utvidgades verksamheten. Länssjukhuset drogs in 1965 då verksamheten övertogs av ett centralsjukhus som ägdes av ett kommunförbund.
Avverkningsrätt i kronoskog. Stockfångsten var ofta begränsad till en viss kvantitet och i bland undantogs kronans
mastträd eller dylikt.
Finska motståndsrörelsens politiska organ i Stockholm under åren 1915–1916.
Stockholmsbyrån organiserades av Herman Gummerus, Jonas Castrén och Almar Fabritius. När verksamheten erhöll fastare former utvidgades byrån till Utlandsdelegationen för Finlands frigörelse.
Hemman som hörde till en ursprunglig jordfastighet och som inte likt andra av fastighetens
hemman hade blivit avsöndrat, avstyckat eller dylikt från sitt ursprung. I Finland kallades det vanligen stamhemman.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den
institution som uppbar tullen, till skillnad från
lilla tullen eller
landtullen som utgick vid inrikes varutransporter.
Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna
tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en
skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade
an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska
dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (
tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Riksdagsutskott som behandlar lagärenden. Medlemmarna utses inom riksdagen genom proportionella val.
Stora utskottet infördes i och med
representationsreformen 1906. Avsikten var att garantera en noggrann behandling av lagärendena och att behålla vissa av tvåkammarsystemets fördelar.
Titel i den svenska konungatitulaturen 1581–1809 och för svenska prinsar under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal. Titeln ingick också i ryska kejsarens och prinsarnas
titulatur 1809–1886, därefter endast i kejsarens. Storfurstetiteln infördes av Johan III som också var
hertig över Karelen, Harrien, Wierland, Wiek och flera andra landsändar, vilka från och med cirka 1582–1584 benämndes Karelen, Votski Pätin och Ingermanland i Ryssland, och Ester i Livland.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln
storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som
storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Under 1000-talet–1547
titel för den främsta storfurstens gemål i Ryssland, 1547–1886 för kejserliga dynastins alla kvinnliga medlemmar, 1886–1917 endast för kejsarens gemål.
Hövlighetsfras i underskrift till skriftlig handling avsedd för konungen eller drottningen, kejsaren eller kejsarinnan.
Högsta ledaren i riddarorden eller ordenssamfund. Värdigheten bärs i regel av regerande furstar, så också inom svenska ordensväsendet från och med 1748.
Ägoskifte av mark på landsbygden, som syftade till att ersätta de tidigare tegskiftade enheterna med sammanhängande ägor. Det enskilda hemmanets andel vid skiftet av ägorna beräknades utifrån mantal. Jordreformen inleddes 1749, i
Gamla Finland formellt på 1760-talet, i praktiken efter 1828. Ursprungligen skulle
storskifte genomföras om samtliga hemmansägare i en
by krävde det. År 1757 ändrades reglerna och storskifte skulle genomföras om en hemmansägare krävde det. År 1848 fastslogs att ägofördelningen efter tidigare storskiften kunde göras mera ändamålsenlig genom en storskiftesförrättning. Skiftesfördelningen utfördes av kommissionslantmätare. Storskiftet slutfördes till största delen på 1870-talet.
Benämning på den kartläggning och
utstakning av skiftesområdet, gradering av ägorna och fastställandet av tullantalet, på delägarnas bekostnad och utan delägares inverkan, vilken måste förrättas av
lantmätare innan storskiftet fick inledas. Beredning förekom också i samband med skifteskomplettering,
skiftesjämkning och
intressentskifte och benämndes då skiftesreglering.
Den process genom vilken en
by genomförde storskifte. Förrättningen protokollfördes och skulle fastställas av domstol.
Under storskiftet upprättad
karta över den odlingsbara jorden och dess natur samt skogens och skifteslagets gränser.
Komplettering som tillkom efter förrättat storskifte.
Under svenska tiden en term inom fångvårdsväsendet som avsåg åtgärd eller handling i anslutning till straffverkställighet. Under autonomin och självständigheten användes benämningen om
anstalt för verkställighet av frihetsstraff: fängelse, tukthus.
Tidsbestämt frihetsstraff som till skillnad från vanligt
fängelsestraff var förenat med plikten att utföra mer eller mindre hårt kroppsarbete. Ursprungligen kallades det
straffarbete i järn (med järnboja), och stadgades i straffordningen 1653. Från 1700-talet var straffet ofta
fästningsarbete för manliga arbetsfångar och
tukthus för kvinnliga.
Den avdelning i
1734 års lag som innehöll regler om
straff och deras verkställighet, underhållet av fångar m.m. Den ersattes 1889 med en strafflag.
Benämning på fastställande av
straff under autonoma tiden, bör inte förväxlas med lag, förordning,
paragraf för straffbestämning.
Straffparagraf under svenska och autonoma tiden, innehållande brottsrekvisiten och till dessa knutna straffbestämmelser.
Från senare delen av autonoma tiden om
dagbok över utdelade
straff för
subordinationsbrott och andra förseelser mot ordningsbestämmelserna, till exempel fylleri. Straffdiarier fördes av chefen för vaktpersonalen framför allt inom det militära och inom fängelseväsendet.
Register över disciplinära
straff som utdelats till exempel vid en läroanstalt.
Beteckning för
fångkoloni avsedd för till Ryssland deporterade fångar 1826–1888 som genom sin vistelse där avtjänade sitt straff.
Från 1889 det
lagverk som innehåller bestämmelser om
brott och deras påföljder samt om straffverkställighet: straffrättslig lagstiftning. Dessa hade tidigare varit uppdelade i två särskilda balkar i 1734 års lag: missgärningsbalken och straffbalken. Strafflagen trädde i kraft 1894.
Kommitté tillsatt under
lantdagen 1863/1884 för att bereda en ny
strafflag för Finland. Den gav sitt
betänkande 1875 och indrogs, men ersattes genast med en ny som gav sitt betänkande 1884, varefter strafflagen antogs av lantdagen 1888 och trycktes i författningssamlingen 1889.
Benämning på straffskala under autonoma tiden, skalan mellan det hårdaste och lindrigaste straffet för ett brott.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden från och med 1896, av
judiciell myndighet förd
förteckning över utdömda straff, med uppgifter om personernas namn,
brott och straff.
Utdrag ur strafflängden tjänade som en verkställighetshandling.
Straffsats, stundom övergående i betydelsen en domstols
yrkande på
straff på straffskalan eller tillämpning av straffskalan (på ett visst brott).
Benämning särskilt på fängelset för kvinnor i Tavastehus från 1872. Detta kallades också
tukthus och
arbetsfängelse och var det enda landsomfattande statliga straffängelset för kvinnor och samtidigt
korrektionsinrättning för kvinnliga lösdrivare (
arbetsfängelse). Straff- och arbetsfängelset i Tavastehus ersatte spinnhusen i
Åbo och Villmanstrand, vilka dragits in 1871. År 1927 slogs fängelset ihop med länsfängelset i Tavastehus och bytte namn till Central- och länsfängelset.
Under 1870–1890-talen var ”straff- och arbetsfängelse” benämning på ett
länsfängelse (
straffängelse) som var kombinerat med en
arbetsanstalt för fångar, särskilt lösdrivare, som genom administrativt förfarande hade förordnats till
allmänt arbete (
arbetsfängelse). Senast 1882 hade alla fristående statliga arbets- och korrektionsinrättningar uppgått i länsfängelserna. Straff- och arbetsfängelserna ersattes senast 1922 av centralfängelser.
I Statskalendern förekommande benämning på
länsfängelse som inrymde också ett tukthus. Ett dylikt fanns 1853–1872 bara i Åbo. Det bytte 1872 namn till centralfängelse. Från 1870-talet kallades länsfängelser som inrymde
tukthus för straff- och arbetsfängelse.
Från 1880-talet om
fånge som avtjänade frihetsstraff, tukthusfånge. Under svenska tiden och autonoma tiden till cirka 1889 också straffarbetsfånge, i motsats till fängelsefånge.
Under autonomin om hårt bevakat fängelse, vanligen beläget på ett slott eller i en borg. I statskalendrarna under senare delen av 1800-talet används ”straffängelse” som en samlande benämning på
centralfängelse och länsfängelse, vissa provisionella arbetsinrättningar och temporära straffanstalter.
Fängelse för manliga straffångar från västra Finland. Fängelset förestods av en direktion. Som
ordförande verkade landshövdingen (guvernören). Han biträddes av ledamöter som representerade stadens
styrelse och polismyndighet, länet och borgerskapet. Verksamheten leddes av en fängelsedirektör. Andra tjänstemän var en predikant, läkare och en bokhållare.
Sådant svenskt eller finskt
gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand.
Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter
kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom
natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller
sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän
auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i
Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg.
Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten,
kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Militärt organiserad
ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av
Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för
Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då
Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Under medeltiden beteckning för
nybyggare på kronans allmänning, ofta ett
hemman eller
nybygge med ärftlig nyttjanderätt. Dessa hemman förekom också efter att fritt övertagade av
allmänning började begränsas 1542, särskilt i norra Sverige och i Finland, där nybyggen starkt befrämjades under 1500–1700-talet.
I
Gamla Finland efter 1798 avverkningsskatt som betalades till
kronan för verkställda skogsavverkningar.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Avgift som från 1805 skulle erläggas till
kronan för
stockfångst till sågar från kronoskogar och skogar på överloppsjord. Tillstånd för avverkningen skulle underställas kejsaren och krävde
utlåtande av landshövdingen.
Vid akademi (
universitet) inskriven studerande som hade för avsikt att avlägga (akademisk) avgångsexamen. Efter att avläggandet av
studentexamen flyttades från universitetet till skolväsendet används benämningen
student också om person som avlagt studentexamen.
Ursprungligen muntligt, från och med 1872 främst skriftligt och från och med 1919 enbart skriftligt prov på kunskaper som ger behörighet att studera vid ett universitet.
Examen hade sina rötter i inträdesförhören till Kungliga akademin i Åbo.
Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och avlades muntligen vid universitetet till 1872. Sedan avlades studentexamen vid läroverken som gymnasiets
dimissionsexamen i modersmål, andra inhemska språket, ett främmande språk och matematik. Realprovet infördes 1919 och verkställdes 1921. Under krigstiden (1939–1944) avlade soldater studentexamen endast i tre ämnen.
Utskott vid Alexandersuniversitetet som granskade studentexamina.
Studentexamensutskottet tillsattes av universitetets konsistorium. Det bestod av examinatorer som utsågs bland universitetslärarna samt ett visst antal licentiater.
Ekonomiskt understöd i form av kollektstipendium.
Studenthjälpen gick till de inom stiftet skickligaste och mest behövande studenterna vid universitetet, särskilt de som studerade vid prästseminariet och som hade utmärkt sig för flit och sedligt leverne.
Titel för person med professors rang, som var chef för universitetets ordningsmän (pedeller). Studentinspektorn övervakade ordningen bland studenterna och hade befogenheter som påminde om en poliskommissaries.
Hävdvunnen skiftesform enligt vilken jorden fördelades i stycken (mindre än tegar) enligt bördighet och avkastning, inte enligt storlek och läge som vid tegskiftet.
Styckeskifte förekom framförallt på Åland och i Sydösterbotten, särskilt på orter där tegskiftet aldrig infördes.
Myndighet eller organ som underlyder den högsta verkställande makten och den högsta statsledningen, och som sedan 1634 har
rätt att, inom lagens gränser, befalla i saker som det allmänna intresset påkallar. Till dessa myndigheter eller institutioner hör bland andra länsstyrelserna, Överstyrelsen för allmänna arbeten, forstväsendet,
lantmäteriet och medicinalverket.
Ledningen för Saima kanal. Efter 1860 lydde styrelsen under den nyinrättade
Jordbruksexpeditionen i senatens ekonomiedepartement.
Under autonoma tiden benämning på
myndighet som omedelbart (genom förhandling,
föredragning eller verkställighet) bistod kejsaren och storfursten i styrelsen av Storfurstendömet Finland. Sådana myndigheter var Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland, Kejserliga senaten för Finland, generalguvernörs- och prokuratorsämbetet.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i
lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap,
borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst
stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett
högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Avgift som städerna uppbar av handlande,
hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Avgift för torgförsäljare för att sälja från
stånd i en stad.
Benämning på en
domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en
ståndrätt för att döma för
brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som
ordförande verkade krigsrättens
ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra
yngre officerare.
Person tillhörande något av de högre stånden (särskilt adels- och prästeståndet). Benämningen användes även om
ofrälse person som genom till exempel förmögenhet eller bildning var socialt likställd med sådan person.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett
stånd eller stånden.
Avgift som ingick i städernas
ordinarie ränta. Den påfördes städerna 1627 och skulle erläggas med en viss summa för varje kreatur och för mängden utsäde. År 1642 ersattes den med en fast årlig avgift. År 1720 bestämdes att avgiften årligen skulle beräknas efter det verkliga antalet kreatur och den egentliga mängden utsäde. År 1757 fixerades avgiften på nytt och fastställdes till 2
daler silver (96 kopek silver) för varje helt
mantal som städerna hade som mulbete och annan mark.
Aktiebolag grundat 1895 av städerna med syftet att bevilja amorteringslån mot
inteckning i stadsfastighet, en lånerörelse som samtidigt upptogs också av några privatbanker.
Skriftligt arbetskontrakt mellan
husbonde och tjänstefolk som ingicks genom att husbonden överlämnade till tjänaren den så kallade städjan eller städjepenningen. Kontraktet innehöll
kvitto på orlovssedeln och uppgift om lönevillkor, för
statare om statlistan, det vill säga de förnödenheter som hela eller en del av lönen utbetalades i samt andra förmåner som tillkom, till exempel kläder, sjukvård och mediciner.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Sedan medeltiden domstolens uppmaning till svaranden att svara med anledning av ett
käromål eller åtal.
Sedan autonoma tiden om ansökan varmed
talan eller åtal väcks och domstolen ombeds utföra
stämning i ett
tvistemål eller ett brottmål.
Stämningsansökan noterades ursprungligen i stämningsboken vid allmän underrätt. Sedermera användes termen om en särskild skrift innehållande uppgifter om kärandens yrkanden, grunderna för dem och bevisen som ska styrka dem, i
brottmål den misstänktas namn, gärningen för vilken
straff yrkas, målsägandenas yrkanden, bevisen och
vad som ska styrka dem.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att
delgivning av
stämning till
domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Vid allmän underrätt från 1800-talet förd
dagbok över
mål och ärenden som skulle behandlas under den förestående domstolssessionen. Stämningsboken upprättades av domstolens
ordförande till kännedom för allmänheten.
Sedan
Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där
part i en
rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Skriftlig anmälan till tullmyndighet rörande varor som skall förtullas.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av
nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva
mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid
krigsrätt auditören.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle
inställa sig i rätten.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Edsvuren
besiktningsman vid
hallrätt som vid packhuset kontrollerade stämplingen av utanför skråväsendet i landet tillverkade varor som skulle säljas. Tjänsten avskaffades 1859 (1846 i Sverige). Benämningen användes också om andra ämbets- eller tjänstemän som vid penninginrättning ansvarade för statsstämplar.
Beslut som 1544–1906 fattades av de fyra stånden under svenska tiden vid riksdag, under autonoma tiden vid lantdag.
Statsförfattning som slog fast att
ständerna utgjorde folkrepresentationen vid
riksdag och lantdag, i kraft 1544–1906.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller
ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Benämning på
bibliotek som var underställt ständernas översyn och förvaltning. Biblioteket fick 1891 egna lokaler i det nybyggda Ständerhuset. Fram till dess hade det hetat Lantdagens bibliotek. År 1907, i samband med att
lantdagen övertog ansvaret för biblioteket, ändrades namnet till Finlands lantdagsbibliotek. I början av 1900-talet inledde biblioteket ett utbyte av handlingar med norska Stortingsbiblioteket.
I en specificerad
förteckning över kollektmedel, som årligen efter 1741 skulle göras upp av kyrkoherdarna, den
kollekt som årligen och ovillkorligen skulle samlas in på vissa bestämda dagar: två per år till
ecklesiastikverket i Lappland (från och med 1764, och under autonoma tiden från och med 1811), en till sjömanshusen (från 1748 respektive 1848), elva till fattiga universitetsstuderande (från 1693 respektive 1811), tre till lasaretten (från 1753 respektive 1811), en för för underhåll av gymnasie- och trivialskolornas byggnadsbestånd (1807–1809), två till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna i landet (från och med 1818), en till missionen (från och med 1857) och en till dövstumskolorna (från och med 1858).
Regelbunden
postföring längs allmän postrutt.
Ständig post var en av sex (utanför det
ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper. Den officiella indelningen gjordes 1718 och innefattade förutom
ständig post även paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
I det svenska skolsystemet konrektors biträde eller
lärare som var underställd denne. Subkonrektorstjänster fanns även vid trivialskolorna i Gamla Finland.
Undersåtarnas förpliktelse att ovillkorligen lyda överhetens befallningar och påbud, även tjänstemännens förpliktelse att följa lagen och lyda förmännen.
Ett slags namnlista över personer, lista på subskribenter (och eventuell betalning). Termen används till exempel om
förteckning över personer som förbeställt ett tryckt
verk (exempelvis finska lagboken 1738), prenumeration (av bok, tidning m.m.) och om tecknade obligationer, kapital eller viss andel i ett lån.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om
vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i
tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Från och med 1615 om belopp som en civilrättslig tvist åtminstone måste uppgå till, för att underrättens
dom i ett
vademål skulle gå att överklaga till hovrätten; appellationssumma.
Räkning eller räkenskap som endast redovisar totalsummor, inte enskilda poster.
Provincialläkarens granskning av prostituerade, lösaktiga kvinnor och sjömän för att kontrollera könssjukdomar. Bestämmelserna infördes på 1800-talet. År 1811 skulle magistraten se till att lösaktiga kvinnor undersöktes och vid behov förpassades till kurhus. Utländska sjömän skulle inte få gå i land utan undersökning. År 1844 bestämdes att de kvinnliga anställda på Helsingfors restauranger och krogar skulle undersökas en gång per månad. År 1845 fastslog direktören för Medicinalverket att samtliga prostituerade skulle undersökas två gånger per månad. Bestämmelserna skärptes senare men
praxis varierade i de olika städerna. Soldater skulle granskas av
fältskär eller läkare en gång i veckan.
Officiellt
intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande
konsulat eller
myndighet i avgångshamnen.
Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Av diverse myndigheter utfärdat friskhetsintyg under svenska tiden och autonoma tiden, till exempel för boskap (från och med 1750), resenärer som ansökte om respass, arbetare innan de anställdes och för fartyg.
Stadstjänsteman med uppgift att förebygga farsoter och tillsammans med stadsläkaren övervaka och åtgärda spridningen av smittsamma sjukdomar som fått fäste i staden. Sundhetsinspektören verkade i anslutning till hälsovårdsnämnden och kunde sammankalla den vid behov. Han kunde med tilläggsanslag av magistraten biträdas av extra sundhetstillsyningsmän.
Intyg över en utförd sundhetsbesiktning. År 1811 krävdes att prostituerade kvinnor i städerna varje halvår skulle uppvisa
intyg över att de undergått granskning för könssjukdomar. Kvinnor som bedrev gårdfarihandel måste uppvisa
sundhetsintyg för att få pass.
Kommitté som vid allmän farsot skulle tillsättas i varje
församling efter 1834 för att koordinera och effektivera sjukvården. Kyrkoherden var ordförande. Kommittén indelade församlingen i sjukvårdsdistrikt, tillsatte
distriktsföreståndare och ansvarade för att varje
byalag hade en sjukstuga, mediciner och sjuksköterskor.
Kommitté som 1862 tillsattes av senaten för att ge
förslag till allmän hälsovårdsstadga. Den utredde hur städerna kunde främja folkhälsan genom bättre vattenförsörjning, stadsbyggnad, fabrikshygien, avfallshantering, renhållningsväsende och avträdessystem. Kommittén utarbetade en
förordning om fosfor i tändstickor som antogs 1865. En nytillsatt kommittés arbete utmynnade 1875 i en förordning om behandling av venerisk smitta och ett
förslag till sundhetslagstiftning i Finland.
Ordinarie eller extra
ordinarie stadstjänsteman som besökte och kontrollerade att varje gård följde sundhetsinstruktionerna vid fara för eller under en farsot. För att förebygga farsoter övervakade han även till exempel latriner, överbefolkade slumområden, stillastående vattensamlingar och hygienen hos matvaruhandlarna. Sundhetstillsyningsmannen verkade under sundhetsinspektorns och stadsläkarens översyn.
Ständig besittningsrätt. Uttrycket användes exempelvis om
tomt på
ofri grund som var överlåten till en enskild person.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för
ordinarie ledamot i
styrelse och dylikt.
Av en enskild person, ett administrativt rättssubjekt, ett
stånd eller regional del av ett
rike till överheten ställd bön, anhållan, ansökan om beslut, hjälp,
nåd m.m. I Kgl. Maj:ts
kansli tillämpades en
indelning i brev, propositioner och relationer å ena sidan och
handbrev och suppliker å den andra. De förra ärenden om utrikes
styrelse och riksangelägenheter, de senare även benämnda privata ärenden, ärenden som avser en enskild person, ett administrativt rättssubjekt som en kyrkoförsamling, ett stånd eller en del av riket. Under autonoma tiden användes termen också om enskilds skrift till myndigheter i allmänhet.
Under svenska tiden och autonoma tiden om civilt
mål eller ärende i formen av en till Kgl. Maj:t riktad begäran, anhållan eller ansökan om stöd, hjälp eller nåd, i vissa fall också ett besvär. Motsats: kriminalmål. Registratorn vid
justitiekanslersämbetet förde
diarium över de till och från Kgl. Maj:t expedierade supplikmålen (supplikationsmål). Termen förekom ofta i sammansättningen kriminalie- och supplikationsmål.
Att för viss tid eller tills vidare avstänga eller skilja någon från sin
tjänst (och med denna förenade rättigheter och förmåner).
Suspendering var vanligen en påföljd för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse. Termen används också om att upphäva eller upplösa något, till exempel privilegier eller beslut.
Avstänga (någon) från
tjänst (för viss tid eller tillsvidare) och därmed förenade rättigheter och förmåner.
Suspendering var en påföljd för
brott eller förseelse mot till exempel lag,
instruktion eller avtal.
Avsättande från
ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Årlig
avgift som en ägare av gränsholmar i Torneå och Muonio älv skulle betala från 1821. Gränsholmarna var sådana holmar som låg på andra sidan gränsen och inte i det egna landet.
Holme som är belägen i gränsälvarna Torneå och Muonio. Vid gränsdragningen 1821 utgick man från principen att jorden skulle tillhöra det egna landets undersåtar. Suveränitetsholmarna undantogs denna princip, men ägaren var skyldig att årligen betala en
suveränitetsavgift för innehavet.
Part mot vilken någon driver
tvistemål eller
brottmål under en rättegång. Motsats: kärande. Den
part som tog emot stämningen och bestred den
talan som käranden hade rest kallades under autonoma tiden svarandepart. Motsats: kärande, kärandepart.
Lag av
delägare (familjer) som tog i besittning oskiftad skog på ett större jordområde än en familj förmådde hantera för att förrätta svedjebruk. Äganderätten i svedjelaget grundade sig vanligen på arbetsinsatsen. Skörden delades i yxtal.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.
Titeln för Sveriges kung. Vendes uppträder för första gången i svensk kungatitulatur 1536, dock sporadiskt, och riktigt frekvent först från 1541. Rivaliteten mellan Kristian III, som kallade sig de Venders och de Goters konge, och Gustav Vasa ledde till förändringen i den svenska kungatiteln. Efter Gustaf VI Adolfs död blev titeln Sveriges
konung mera vanlig. År 1973 avlägsnades Götes och Vendes ur kungatitulaturen.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox
präst (svjaščennik).
Inspektion som domstolens ledamöter och parterna förrättade på annat ställe än i själva domstolssalen. Synen gällde ett objekt som hade betydelse för rättegångens avgörande.
Förfarande som innebar att man genom
besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget.
Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter.
Syn kunde också företas på
initiativ av en privatperson, som
av- och tillträdessyn mellan
jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
Officiell benämning på den
dom som meddelades av häradsrätten efter en
syneförrättning gällande en tvist om rågång, ägogränser eller bolstada skäl; häradssynedom. Synedomar förekom redan under medeltiden och stadgades i jordabalken i 1734 års lag.
Syneförättning som företas under rundgång.
Den handling som upprättades i samband med laga syn. På officersboställen skulle
laga syn förrättas av
häradshövding med halv
nämnd (sex nämndemän) och ekonomisk
besiktning av
länsman och två nämndemän. Syneinstrumentet definierades närmare 1752. År 1770 bestämdes att syneinstrumentet (i två exemplar) skulle insändas till landshövdingen.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens
ombudsman eller
ledamot av domstol, hade
rätt att delta i en
syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Den juridiskt bindande handling som upprättas i samband med laga syn.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan prästmöte i vilket prästerna, eller en viss grupp av präster, i ett
stift kom samman för överläggningar i gemensamma ärenden. Enligt kyrkoordningen 1571 skulle
synod hållas en gång om året. I kyrkolagen 1686 stadgades att mötet skulle hållas under tre på varandra följande dagar. Varje dag började med gudstjänst, varpå man under de två första dagarna hade disputationer över
avhandling som utgivits av mötets preses, eller över någon
artikel i Augsburgska bekännelsen eller över någon ”auctore locorum communium”, samt särskild oration över samma ämne. Tredje dagen avhandlades stiftets angelägenheter, huvudsakligen behandlade man prostarnas ämbetsberättelser, avgjorde
mål rörande ämbets- och
tjänstefel och valde auktionärer till nästa möte (preses,
vice preses, respondenter, opponenter samt orator och predikanter). Från 1869 kallades synoden vanligen synodalmöte.
Sedan 1593 benämning på i förväg till synod, senare synodalmöte, uppställda teser om aktuella teologiska frågor, författade av biskopen eller en eller flera
äldre erfarna präster. Synoden diskuterade sedan avhandlingen. Synodalavhandlingarna var oftast sammanställda utifrån Augsburgska bekännelsen eller Hafenreffers dogmatik. Synodalavhandlingar stadgades också i kyrkolagen 1869, men ändrade
karaktär i och med att synodalmötena började lyfta fram reformförslag till kyrkomötet. Synodalavhandlingen utgjorde fram till självständigheten en viktig del av sockenprästernas fortsatta teologiska utbildning.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan möte för stiftets präster och lektorer, sammankallas av biskopen. Ursprungligen kallades mötet
synod eller prästmöte, men benämns från 1869 synodalmöte. Mötena förde fram till 1869 en tynande tillvaro, men fick genom kyrkolagen samma år klart definierade uppgifter och en ställning som kyrkomötets beredande organ. Mötet behandlade teologiska frågor, synodalavhandlingar, församlingarnas skötsel och annan kyrklig verksamhet och administration.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Titeln gav innehavaren
rang i
rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Person med uppgift att sköta ekonomisk
förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt
kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett
konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Uppdrag eller mandat som
ombud åtog sig då denne genom avtal förband sig att agera syssloman. Till
sysslomanskap hörde advokatyrket och uppdragen som god man, revisor, arkitekt, bankman eller konsult.
I
äldre svenska vårda, sköta, ombesörja. I senare
kameral betydelse undantag. Överlåtaren av en jordegendoms
rätt till försörjning, t.ex. i form av att få bo kvar på den överlåtna egendomen.
Den
skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade
rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens
markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget
sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på
frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
Förrättning genom vilken en skattskyldig såganläggnings skattebörda uppskattades. Sågägaren var skyldig att meddela landshövdingen genast såganläggningen blivit uppförd. Skattläggningen förrättades av kronofogden, häradsskrivaren och två nämndemän. Skattebördan bestämdes av sågningsrättigheterna och resultatet av en provsågning. Bestämmelserna varierade i olika län.
Industriell anläggning för sågning av
timmer till olika sågsortiment.
Sedan autonoma tiden en
interimistisk åtgärd som
domstol eller förvaltningsmyndighet vidtar gentemot person, föremål eller egendom för att skydda en enskilds
rätt eller allmän fördel (mot hotande fara, olägenhet eller skingring av egendom).
Från och med 1848 samt med ett
prejudikat från
Högsta domstolen 1920 om delning av nyttjanderätten till ett samägt
hemman som delägarna inte ville klyva. Sämjoskifte fick göras utan formell skiftesförrättning och offentligt skiftesinstrument, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Sämjoskifte kunde också förekomma vid arvskifte.
Cirkulär, missiv, särskilt om det öppna
brev som domkapitlet sände till de på
förslag upptagna kandidaterna i ett kyrkoherdeval och som innehöll en
kallelse till avläggande av
predikoprov och prov i altartjänst under tre på varandra följande söndagar. Sändebreven fanns kvar ännu efter ändringarna i kyrkolagen 1933.
Besvärsutskott vid lantdagen, handlade särskilda
besvär och ansökningsmål, under ofärdstiden (1892–1905) särskilt angående de begångna olagligheterna.
Av befälhavaren särskilt tillsatt
krigsrätt vid truppavdelning inom lands- eller
sjöstridskrafterna som saknade en egen fast krigsrätt. ”Särskild krigsrätt” var också en benämning på häradsrätten som rannsakningsdomstol i militära
mål 1886–1920, medan själva domen fälldes av den närmast belägna krigsrätten. Beslutet kunde överklagas till Överkrigsdomstolen.
Individuellt ordnad
skriftskola för konfirmand som i två års tid hade gått i den allmänna skriftskolan, utan att uppnå den mognad som krävdes för konfirmation.
Särskild skriftskola arrangerades av kyrkoherden, i samråd med andra präster.
Fiske i kronans fiskevatten mot årlig
ränta till kronan. Kunde efter skattlagd
ränta övergå i enskild ägo.
Att ha säte och
stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande
församling eller sällskap.
Kameral benämning på gård som beboddes av adelsman och för vilken ägaren åtnjöt
frihet från skatter och andra kronoutskylder. Säterifriheten erkändes 1562 vid reglering av rusttjänsten. Säteriet utgjorde vanligen huvudgården i ett komplex av spridda frälsegårdar. Den skulle vara ståndsmässigt byggd och jorden i brukat tillstånd. År 1686 förbjöds anläggandet av nya säterier och säteriet fick egenskap av oföränderlig jordnatur.
De skattefördelar och andra förmåner som ett
säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig
frälseman fick
rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
De medel som uppbars av varje
rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens
regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till
Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.
Överlämna ett omtvistat föremål till en opartisk person, som sedan skulle överlämna föremålet till den rätta ägaren.
Skola som meddelade
undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst.
Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en
direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens
kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
T
Beteckning för system för insamlande av befolkningsstatistik i Sverige och Finland 1749–1858, också samlande benämning på den på detta sätt erhållna statistiken. Den genom 1686 års
kyrkolag införda allmänna kyrkobokföringen i Sverige kom snart att möjliggöra tabellariska sammanställningar över födda och döda. På
initiativ från enskilt håll verkställdes sammanställningar över födda och döda för hela riket 1721–1735 och sedan för varje enskilt år 1735–1749. Då intresset för mera fullständiga tabellariska sammanställningar ökade, godkändes planen för inrättandet av
Tabellverket 1749. Församlingarnas präster upprättade tabeller över folkmängden och befolkningens förändringar för församlingarna som adderades kontraktsvis till prosteritabeller. Dessa sammanfördes sedan läns- eller stiftsvis till läns- eller stiftstabeller vilka sammanställdes av tabellverkskommissioner till slutliga generaltabeller för hela riket.Verksamheten leddes under perioden 1756–1758 av
Tabellverkskommissionen under
Kanslikollegium och 1758–(1809)1858 av Statistiska tabellkommissionen, under perioden 1809–1865 av Senatens kammarexpedition, 1865–1870 av Temporära statistiska byrån, 1870–1884 av
Statistiska ämbetsverket och från 1884 av Statistiska centralbyrån.
I extra
ordinarie stat anslagna medel till högre
ämbetsman eller till
ämbetsverk utgående
anslag för
representation och kosthållning. De förekom bl.a. inom justitie- och militärstaten för kommendanter, platsmajorer och -adjutanter i finska städer och fästningar samt för hovrättspresidenter. Taffelpenningen fastslogs av vederbörande
landshövding efter specialstaterna.
Befogenhet inom arvsrätt att utan lottning välja sin andel av arvet som gällde fast egendom på landet. Detta gällde bl.a. broder framför syster eller en arvinge med större arvslott framför en arvinge med mindre arvslott.
Delvis statsfinansierat
sanatorium för tuberkulospatienter inrättat i Punkaharju den 7 oktober 1903 av Finska läkaresällskapet Duodecim.
Käromål, det vill säga ett muntligt eller skriftligt
yrkande som framställs av käranden vid en domstolsbehandling, en juridisk term sedan kyrkolagen 1686. Motsats: svarandens gentalan. Termen används också om kärandens och svarandens
rätt att framlägga sin
sak och uttala sig i rätten.
Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Sjukhus för vård av tand- och käksjukdomar samt karies, och undervisningssjukhus för odontologer. Före 1850 sköttes tandvården av ambullerande tandläkare. Den första legitimerade tandläkaren kom 1852. År 1892 fanns 11
tandläkare i Finland, år 1920 var de 250 till antalet och 3 642 år 1977. Kejserliga förordningen om inrättande av tandläkarutbildningen och tandläkarexamen vid universitetet gavs 1891. Mellan 1892 och 1917 fanns endast en lärartjänst i odontologi på Kirurgiska sjukhuset. Senare tillkom tjänster i proteslära och tandreglering, tandfyllnadskost och tandkirurgi. Kliniken blev 1958 en avdelning inom Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Läkare som specialiserat sig på tandsjukdomar. Den inhemska universitetsutbildningen av
tandläkare inleddes 1891. År 1893 bestämdes att också personer med läkarutbildning hade
rätt att praktisera som tandläkare. Också personer med tandläkarutbildning i Ryssland hade rätt att praktisera i Finland. Personer med annan utländsk tandläkarutbildning hade rätt att efter tillstånd av
Medicinalstyrelsen praktisera i Finland. Tandläkarnas verksamhet övervakades av provinsialläkaren och i sista hand av Medicinalstyrelsen. De hade rätt att skriva ut apoteksrecept på de mediciner de behövde. År 1934 inskränktes läkarnas rättigheter att verka som tandläkare. Då blev det också möjligt att dra in tandläkarens legitimation.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till
kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917.
Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild
tariff för olika tara.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Byrå som inrättades 1910 vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Byrån flyttades år 1922 till Tariff- och kontrollavdelningen. Som chef fungerade en biträdande direktör.
Benämning på
prejudikat om lösande av tvist mellan donatarien och dennes landbönder om höjning av skatterna på
donationsgods i
Gamla Finland 1801. Underrätten medgavs
rätt att avgöra tvisten och utverka ett avtal.
Län som grundades 1831 då Nylands och Tavastehus
län upplöstes. Länet bestod i stort sett av det historiska landskapet Tavastland. Länet leddes av en
guvernör biträdd av en länsstyrelse. Residensstad var Tavastehus.
Sjukhus i Tavastehus grundat 1768. Det slogs 1814 ihop med Kurhuset för veneriska sjukdomar och bytte namn till
Lasarett och kurhuset i Tavastehus. Det hette 1850–1858 Tavastehus länslasarett, varefter alla
länslasarett blev länssjukhus.
Statligt
sjukhus i Tavastehus som grundades 1839 och fick sina byggnader 1840–1844, det fick dock först efter 1858 namnet länssjukhus. Byggnaderna uppfördes 1840–1844. De utvidgades på 1880-talet och 1929. År 1877 bestod tjänstemännen av en
lasarettsläkare som samtidigt också var
slottsläkare samt en syssloman.
Vägskylt vid
allmän landsväg (
kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de
hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Statlig (eller annan överhets)
pålaga eller
avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en
avgift till
kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet
rätt att friköpa sig från
borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades
borglägerspenningar eller taxen.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Den gradering av jord som sedan 1783 skulle utföras som en del av de förberedande åtgärderna före den egentliga storskiftesförrättningen. Lantmätaren skulle för detta ändamål sammankalla delägarna och allmänhetens representanter. I allmän betydelse avsåg termen
skattläggning av jord.
Förteckning över de extra skatter som skulle erläggas i ett fögderi. När de extra beviljade skatterna upphörde återstod endast slottshjälpen och medicinalfonden. På 1800-talet innehöll taxeringslängden endast uppgifter om dem. Taxeringslängderna upprättades av häradsskrivarna sockenvis enligt mantalslängden. Från år 1800 skulle längden undertecknas av kronofogden och häradsskrivaren. Den skulle inlämnas till
landskontoret och godkännas av landshövdingen innan den användes för den egentliga uppbörden.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna
Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje
skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
I Ryssland lägre
lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
Från 1908 den högsta tekniska läroinrättningen i Finland som meddelade
undervisning för ingenjörs-, lantmätar- och arkitektexamina på universitetsnivå.
Tekniska högskolan ersatte
Polytekniska institutet och lydde under Senatens handels- och industriexpedition, senare Undervisningsministeriet. Fram till 1942 hette skolan officiellt Finlands tekniska högskola, därefter Tekniska högskolan.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens
tillsyn gav
undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk
realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Examen för utbildning och behörighet att söka tjänster inom telegrafväsendet.
Ingenjör med specialutbildning inom telegrafteknik. Telegrafingenjörer fanns vid Telegrafstyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning, samt vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid
Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Anställd person vid en
telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid
Järnvägsstyrelsen och
Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafmekanik.
Telegrafmekaniker fanns vid Järnvägsstyrelsen.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1855 fristående station för telegrafnätet, vilken förestods av en telegrafist. Telegrafstationerna sorterade under
Telegrafstyrelsen och delades in i olika klasser. Efter självständigheten var telegrafstationerna antingen en station enbart för telegrafnätet eller ett förenat post- och telegrafkontor. Senare upprättades ofta en förenad telegraf- och telefonstation i telegraf- och telefondistrikt.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafteknik.
Telegraftekniker fanns vid Telegrafstyrelsen, senare vid Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning.
Avgift för telegram, fastställdes från och med 1855 enligt tysk-österrikiska normer. Avgiften bestämdes enligt antalet ord och avstånd mellan avsändare och adressat i enlighet med zoner.
Tematisk karta,
karta över ett visst tema som skildras till sin beskaffenhet, förekomst, utbredning eller placering, mängd eller antal som befolkningstäthet, växtlighet, jordmån och markanvändning. Klassificeras i färg. Den första temakartan utgavs av
Lantmäteriöverstyrelsen 1850 och gällde skogarnas tillstånd i Finland. En statistisk
temakarta åskådliggör med kartografiska symboler de statistiska beräkningarna av temat. Dylika började uppgöras på 1880-talet.
Från 1865 tillfälligt
ämbetsverk under senatens
kammarexpedition med uppgift att samla in statistiska uppgifter över Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Byrån blev beständig 1870 under namnet Statistiska ämbetsverket.
För att ytterligare underlätta Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inrättades på prov 1913 tre temporära distriktsstyrelser utöver den
distriktsstyrelse som redan fanns i S:t Petersburg. Dessa styrelser placerades i Helsingfors, Viborg och Vasa. Styrelsernas medlemmar bestod av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Den medlem som blev utnämnd till
distriktschef skötte också de administrativa ärendena. De temporära distriktsstyrelserna avskaffades 1923 efter att de inte hade lett till önskat resultat, och uppgifterna övertogs av Järnvägsstyrelsen.
Under autonoma tiden om provisorisk
korrektionsinrättning i område som saknade egen arbets- och korrektionsinrättning, huvudsakligen den som fanns i Norra Karelen (Nurmes) 1859–1879. Den ersattes med länsfängelse.
Provisorisk
anstalt för verkställighet av frihetsstraff, vanligen i form av allmännyttigt arbete, i område utan
straffängelse cirka 1871–1880. De temporära straffanstalterna ersattes med arbetsfängelser.
Tillfälligt stadssjukhus för barn på Lappviksgatan 27 i Helsingfors, blev 1914 en avdelning vid stadssjukhuset Maria sjukhus.
Uppfostringsanstalt inrättad genom senatsbeslut 1909 (i Sippola) och 1918 (i Ihantala) för att tillfälligt hysa minderåriga manliga förbrytare, eftersom de befintliga anstalterna (i
Kymmene och i Viborgs län) var överfulla.
Teologiska fakultetens
bibliotek i Helsingfors, grundat den 28 november/10 december 1828. Teologiska seminariebiblioteket uppbar sina inkomster från lediga sacellaner och vissa avgifter vid präst- och pastoralexamina.
Församling som definieras av ett bestämt geografiskt område (territorium). Församlingens medlemmar utgörs av de personer som är bosatta i området. De flesta församlingar är av denna typ.
Om 1/3 av något, till exempel skatter, arvoden och sportler.
Om lön,
arvode eller bidrag med tre betalningsterminer om året.
En tredjedel av det
tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till
kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras
frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den
skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar.
Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Betyg över akademiska studier, särskilt det som krävdes för avläggande av en viss ämbetsexamen.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt
sanatorium grundat 1914 i södra Österbotten. Sanatoriet förestods av en läkare.
Tjänstebeteckning för
posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid
Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av
senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Kontor vid Poststyrelsens trafikavdelning.
Tidningskontoret ersattes 1928 av Tidningspostkontoret.
Benämning på postverkets vinst på enskildas prenumerationer på utländska tidningar och journaler.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån bytte år 1922 namn till Transportbyrån.
Intyg som från 1500-talet gav en till arbete oförmögen person laglig
rätt att få tigga (bettla) till sig sitt uppehälle inom ett obegränsat område, efter 1698 endast inom det
distrikt där passets utfärdare hade att utöva myndighet, vanligen ecklesiastisk.
Tiggeri med
tiggarpass ersattes efter 1817 med rotehållning av fattiga. Tiggeri utan giltigt pass, så kallat olovligt bettlande, betraktades som lösdriveri.
Smal landremsa som bildas mellan vattenlinjen och stranden och uppstår då strandlinjen flyttar på sig.
Tillandning bildas till följd av landhöjning eller sänkning av vattennivån. Tillandningen ägs i regel av den som äger vattenområdet, vanligtvis ett skifteslag, det vill säga delägarna som har andel i byns samfällda vattenområden. Tillandningen hör således inte till den fastighet vid vilken den ligger.
Tillskott, ursprungligen om särskilt anslagna tillfälliga inkomster (avgifter, böter, frivilliga gåror m.m.) för att upprätthålla en viss samhällsfunktion, till exempel fattigvården.
Stöld, förskingring och annan dylik ekonomisk brottslighet, ett av flera tjänstebrott.
Tillgrepp innebar, beroende på brottets art, allt från förlust av tjänsten och ersättning av skadan till
böter och fängelse.
Intyg som utfärdades i den
församling som den döde hade tillhört, i det fall att begravningen, med eller utan jordfästning, skulle äga rum i en annan församling.
Benämning på ett
intyg som utfärdats av en
myndighet om myndighetens tillstånd att utöva ett sådant yrke eller ett sådant näringsfång som inte får utövas utan tillstånd. Tillståndsbevis behövdes i begränsad omfattning efter införandet av näringsfrihet 1879. Benämningen kunde också användas om utgivningsbevis, vilket innebar tillstånd för att publicera en periodisk skrift.
Till 1879 skriftligt tillstånd att få utöva näring eller yrke, under 1500-talet också om bevis på tillstånd för
resa inom landet. Sedermera användes termen också om ägande- eller brukningsrätt till fast egendom.
Benämning på åtal under svenska tiden och autonoma tiden. Mer allmänt: förebråelse, yttrande till någon.
Avgift som erlades för tillträde till ett rusthåll. För att få stadgad ägande- eller
åborätt till minst 1/8
rusthåll var avgiften ovillkorlig. Tillträdesavgiften var oberoende av huruvida rusthållet hade förvärvats genom köp, gåva eller arv.
Beteckning för häradsrätternas och lagmansrätternas sessioner och deras speciella rättsskipningsform under svenska tiden och autonomin, övergående från och med 1868 i betydelsen allmän underrätts
session på landsbygden. I
Gamla Finland hölls härads- och
lagmansting enligt svenskt regelverk 1721–1811 under de perioder då härads- och lagmansrätterna var verksamma.
Dag för härads- eller lagmansrättens sammanträde under svenska tiden och början av autonoma tiden. Tingsdagarna var vanligtvis flera till antalet.
Ersättning för ett hemmans skyldighet att gratis hysa, underhålla och skjutsa
domare och nämndemän. I Sverige utgick tingsgästningen i penningar, i Finland nästan uteslutande i persedlar. I mitten av 1600-talet fixerades avgifterna och utgick sedan som tingsgästningskappar. Fram till 1672 var varje
hemman skyldigt att gratis hysa och underhålla häradshövdingen, lagmannen och nämnden, samt att utan ersättning skjutsa dem på ämbetsresor. Tingsgästningen disponerades ursprungligen av domarna och sedan 1600-talet av hovrätten. År 1778 övertog landshövdingen ansvaret för
uppbörd och redovisning.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman,
torpare och
hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och
nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade
tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Byggnad för härads- eller lagmansting, stadgad 1734. Tingshuset uppfördes och underhölls gemensamt av alla hemmansägare i tingslaget som var skyldiga att betala allmänna oneran, eller genom en
avgift i natura eller i penningar som betalades av hemmansägarna i stället för den skyldigheten. Tingshuset kunde också hyras av häradshövdingen, mot ersättning till tingslagets hemmansägare.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Avgift
in natura i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran. Den ersattes från senare delen av autonoma tiden med penningar.
På varje hemmansägare i ett
tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast
tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en
avgift in natura eller i penningar.
Årlig
avgift in natura eller i penningar i ett
tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per
mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda
tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Under autonoma tiden använd beteckning för den
avgift in natura eller i penningar som hemmansägare i
tingslag utan eget
tingshus betalade per
mantal till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868) som ersättning för den tingshushyra han personligen hade lagt ut. Ersättningen stadgades i 1734 års lag, men förekom i praktiken också långt före det.
Avgift
in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda
tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Inom det svenska rättssystemet det territoriella område, i Finland oftast en eller ett par socknar, som utgjorde rättsområde för en häradsrätt. Flera
tingslag under samma
häradshövding bildade en domsaga. Lagmansrättens
rättsskipning ägde rum vid
ting som hölls lagmanstingslagsvis. Denna ordning gällde även i
Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då
häradsrätt och
lagmansrätt var verksamma.
Häkte för ett
tingslag för förvaring av gärningsmän under rättegången. Sådana häkten förekom sporadiskt i diverse tingslag från och med 1734 och under autonomin närmast i
Kuopio län där varje
kommun hade ett tingslagshäkte.
Från 1668
sekreterare i
arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och
lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen,
fattighus och
hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602)
kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller
rusthåll samt prebendehemman.
Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs
län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till
kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett
intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Privilegium för
stad att uppbära
skatt av in- och
utländsk man som ärvt i staden och förde ut arvet därifrån. Tiondepenningen gällde efter 1798 endast personer som hade bedrivit handel och borgerlig näring i staden, oavsett om det var fråga om arvingen själv eller den avlidne.
Årligt sammandrag för varje
härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga,
jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Tiondeskatt som per
mantal utgick i vete, råg, korn, havre, ärter och bönor vilken ursprungligen bestämdes utifrån hemmanets skördeutfall och uppbars av kronan. Under 1700-talet bestämdes en fast årlig avgift.
Den förrättning som för all framtid fastslog den mängd
tiondespannmål som ett
hemman årligen skulle erlägga. Systemet med fast
avgift började 1697 ersätta det
äldre systemet, i vilket avgiften varierade med skördeutfallet. Den ständiga tiondesättningen genomfördes i de olika länen under 1700-talet.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons
titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Institution i Helsingfors för flickor som flyttat från landsbygden för att arbeta som hembiträden i huvudstaden.
Tjänarinnehemmet grundades 1868 som en del av Helsingfors diakonissanstalts verksamhet.
I
lag stadgade gärningar som kränker en statlig tjänstemans tjänsteplikter och som kan leda till domstolsbeslut om avsättning från tjänsten. Motsats: tjänstefel. Om
tjänstebrott stadgades under svenska tiden och autonoma tiden i ämbetsinstruktioner och reglementen för ämbetsverk, vanligen under benämningen ämbetsbrott, och i allmän lag från 1734 och 1889. Tjänstebrotten indelas i egentliga och oegentliga tjänstebrott, sådana tjänstebrott som också innefattar ett allmänt brott, till exempel förskingring och som under autonoma tiden gick under beteckningen blandat ämbetsbrott.
Förseelse i tjänsten som en
tjänsteman medvetet eller omedvetet gör sig skyldig till och som inte kan leda till avsättande från tjänsten.
Tjänstefel stadgades från 1680 under benämningen ämbetsfel. Motsats: tjänstebrott, ämbetsbrott. År 1680 införd term för tjänstemannabrott, i samband med att de statliga tjänsterna blev tjänsteinnehavarnas huvudsyssla och huvudsakliga försörjning såsom överskridande av tjänstebefogenheter eller underlåtenhet att verkställa tjänsteåliggande. Förutsatte klart definierade tjänsteåligganden.
Dokument som intygar att innehavaren är berättigad att utöva de befogenheter som ingår i tjänsten.
Uraktlåtenhet att uppfylla sina tjänsteplikter eller tjänsteåligganden. Under svenska tiden användes ofta termen neglentia. Från 1889 ingår
tjänsteförsummelse i det som kallas tjänstefel.
Lantmäteribiträde på förordnande, enligt Kgl. Maj:ts
förordning om
lantmäteriet 1783 också vikarierande lantmätare, från 1803 av överdirektören examinerad
lantmäterielev som därefter anställdes som biträde åt ett läns förste, andre eller tredje lantmätare, med lön på stat. Den vikarierande lantmätaren reducerades vid ordinarie, extra
ordinarie eller kommissionslantmätares återinträde i tjänsten till dennes biträde.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en
titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster.
Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
Det antal år en
tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet
tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran,
pension eller vid tjänstetillsättning.
Plats i eller invid en
stapelstad där tjärtunnor kunde vräkas och lagras före utskeppningen.
Personell
utskyld i en del av Vasa
län för rättigheten att bränna och sälja tjära. Skatten grundade sig på Kammarkollegiums
beslut 1778. Hemmansägarna betalade årlig
skatt till
kronan efter ett årligen fastställt belopp. Skatten uppbars av häradsfogden och bokfördes av häradsskrivaren.
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden.
Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen
ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av
drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder
rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar,
vräkarepenningar och vågpenningar.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Vid
tegskifte avgränsat (och inhägnat) markområde, på landsbygden i anslutning till ett hemman, i
stad bildad efter upprättande av stadsplan. Efter storskiftet avser en
tomt en genom
styckning bildad självständig fastighet eller del av en fastighet som är bebyggd eller är avsedd att bebyggas.
Dela
hemman (eller jord i stad) i flera tomter.
Från och med 1600-talet
förteckning över fastigheterna i en
stad eller till staden erlagda tomtören, innehållande uppgifter om bl.a. tomtens nummer, förrättade mätningar på tomten, dess areal och ägare eller innehavare samt
byte av denne.
Tomtbok fördes och förs av magistraten utsedd
tjänsteman eller
myndighet inom ekonomiförvaltningen.
Rågräns för stadstomt, från och med 1683 också tomtgräns på landsbygden.
Princip för
skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
Avgift som en husägare sedan medeltiden årligen skulle erlägga till staden för besittningsrätten till en ofri
tomt som tillhörde staden.
Civilmilitär utbildningsanstalt 1812–1818 med polyteknisk utbildning i rekognoscering och fältmätning, med rötter i Krigsskolan i Haapaniemi (1779–1792).
Topografiska kåren var direkt underställd kejsaren och den ryska generalstaben. Byggnaden brann ned 1818. Topografiska kåren flyttades 1819–1921 till Fredrikshamn under namnet Finska kadettkåren. Topografiska kåren leddes av
en chef med (år 1816) överstelöjtnants rang. Denne biträddes av en
major som informationsofficerare, en
kapten och tre löjtnanter. Till staben hörde ytterligare en adjutant, tre underlöjtnanter, en
lektor och en språklärare i ryska. Verksamheten indelades 1817 i två delar: informationsstaten och kårstaten. Den förra bestod av fyra informationsofficerare, en lektor, en
stallmästare och en rysk språklärare. Den senare meddelade kunskap om fältteckning, rekognoscering, infanteriexercis m.m. med hjälp av en kapten, tre löjtnander, en adjutant, en läkare och en underlöjtnant. Från dessa utbildningsanstalter rekryterades 1821–1854 också Lantmäteristyrelsens högsta ledning.
Geografisk
karta som skildrar ett områdes topografi: höjdskillnader, vattenområden, skogs- och åkerområden m.m. Dylika kartor började uppgöras 1628 och särskilt efter 1643. Lantmäterikommissionerna kartlade under 1700-talet 180 socknar, under perioden 1841–1855 ytterligare 339 socknar, från 1859 slutligen också Lappland.
Avgift som betalades för att utföra varor från Viborg och Fredrikshamn. Avgiften beräknades enligt en viss
taxa som fastslogs 1812.
Osjälvständig jordlägenhet, vars nyttjanderätt enligt avtal upplåtits åt en brukare, mot att han gjorde dagsverken eller betalade
avrad åt markägaren. Torpen anlades i början av 1600-talet på säterier och efter början av 1700-talet också på bondgårdar. Från 1757 fick
torp anläggas oberoende av hemmanets jordnatur. Torpen inlöstes efter 1918 av brukarna. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre
hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Torpet var en vanlig avlöningsform för arbetskraft på
gods och större hemman. En
torpare skattades vanligen till 1/4 mantal. År 1892 fick torparna i Finland en lagstadgad uppsägningstid.
Person som inte hade
äganderätt till ett
hemman men som innehade och brukade ett hemman som var anlagt på någon annans egendom. Enligt överenskommelsen med jordägaren förekom olika benämningar på torparen (dagsverks- , fjärdings- , jord- , präst- ,
rå och rörs- , skatte- , skogs- , syrentorpare). Ursprungligen fick
torp endast grundas på frälsejord. År 1697 fick också
rusthållare rätt att grunda nya torp. År 1743 fick också bönderna rätt att utan tilläggsskatter anlägga nya torp på sin mark.
Från 1881 avdelning vid
Poststyrelsen vilken ansvarade för posttrafiken och den infrastruktur som krävdes för den.
Trafikavdelningen delades in i tre kontor: Statistiska kontoret,
Reklamationskontoret och Tidningskontoret. Avdelningen avskaffades 1927 då Poststyrelsen gick ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen.
Trafikavdelningen leddes av en
trafikdirektör och ansvarade för allt som berörde passagerar-, gods- eller telegraftrafik. Vid
Trafikavdelningen fanns ett
trafikkontor som senare ändrade namn till Trafikbyrån. Därtill tillkom 1905 en trupptransportavdelning som senare ändrade namn till Militärbyrån, samt från 1910
Tariffbyrån som 1922 överfördes till Tariff- och
kontrollavdelningen och Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån som senare ändrade namn till Transportbyrån. Under Trafikavdelningen sorterade efter 1922
Trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Tjänstebeteckning för chefen vid Poststyrelsens trafikavdelning 1881–1927 och generalpostdirektörens ersättare. Trafikdirektören ansvarade för postförbindelserna inrikes och utrikes samt postverkets statistik och inventarier. Direktören utnämndes under autonoma tiden av
senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av postverkets generaldirektör. Ursprungligen krävdes
kameralexamen för tjänsten.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till trafikdirektörens uppgifter hörde att övervaka att stationerna, tågen och betjäningen till sitt antal och sin kvalitet motsvarade de allmänna kraven på trafiksäkerhet.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och trafikdirektörens närmaste
medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen trafikdirektörsassistent. Trafikdirektörsadjointen förestod
Trafikkontoret vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och var från 1904 Trafikavdelningens representant i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Trafikdirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Trafikdirektörens bokförare vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till trafikdirektörens uppgifter.
I Ryssland från 1809 territoriellt
distrikt för byggnad, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, både lands- och vattenvägar. Distrikten, som var militärt organiserade, var till antalet tio, och VIII trafikdistriktet omfattade både
Gamla Finland och Nya Finland, det vill säga de delar av Finland som 1809 av Sverige avträtts till Ryssland. Under distrikten verkade arbetsbrigader. Trafikdistrikten lydde under Huvudförvaltningen för land- och vattenkommunikationsleder.
Ingenjörsofficer (rangklass 4 eller högre) tillhörande generalitetet som var chef för ett trafikdistrikt.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över tågtrafiken inom ett distrikt, senare inom en trafiksektion. En
trafikinspektör av första klass ledde linjeförvaltningens trafiksektion. Trafikinspektörer fanns även vid
Transportbyrån vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och vid Post- och telegrafstyrelsen.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en
kamrer biträdd av en kassör, en
bokhållare och en vågmästare.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Trafikkontoret förestods av en
trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra
förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens
beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till
Trafikbyrån 1922.
Regler för trafik.
Trafikreglemente för järnvägen utfärdades då järnvägen byggdes och ett nytt
förslag framfördes 1895. Trafikregler infördes 1929 och reglerade trafiken på allmän väg, gator och torg, offentliga platser samt på sådana enskilda vägar där allmän trafik var tillåten. Då infördes också högertrafik.
Ersättning för kost och övernattning i samband med tjänsteutövning.
I fråga om ekonomisk verksamhet: affär(shändelse), operation, rörelse eller överföring, i synnerhet i fråga om konto och dylikt.
Tjänsteman med uppgift att översätta handlingar från och till ryska under autonoma tiden. Translatorer för ryska språket fanns vid Kejserliga senatens allmänna kansli, senare vid Translatorskontoret. I flera städer fanns särskilda translatorstjänster för ryska språket. I Viborg, Helsingfors och Nyslott innebar translatorstjänsten 1897 även översättning till tyska.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella
dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid
Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners
bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i
Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid
Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Kontor underställt
Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
Ett av de två
kontor som till en början utgjorde statsrådets kansli.
Translatorsbyrån hade inrättats 1917 i anslutning till det dåvarande Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrade namn till Statsrådets kansli. Byrån skötte översättningen av handlingar vid senaten och vid det efterföljande statsrådet. Efter självständigheten översatte translatorerna i huvudsak till och från finska och svenska, medan ryskan minskade i betydelse.
Bank (eller person) på vilken
växel eller check utställs och som därmed förväntas acceptera denna och utbetala det därpå angivna beloppet. Termen användes också om själva dokumentet.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Försummandet av sådana handlingar som antingen var lagstadgade eller ålagda av domstol. Dit hörde exempelvis försummelse att delta i vägbygge,
skalljakt eller att
inställa sig i domstol.
Dom i
tvistemål mot
part som utan laga
förfall har uteblivit från eller är passiv under rättens sammanträde dit han i vederbörlig ordning har kallats.
Tredskodom stadgas redan i landslagen under medeltiden och 1692 samt i 1734 års lag. Sedan självständigheten används termen vanligen i betydelsen
dom som ges i ett dispositivt tvistemål av samma orsaker.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons
landslag och i
1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Typ av skola som förekom från 1600-talet till 1843. Den första trivialskolan i Finland grundades 1641. Eleverna hade då gått i en
pedagogi eller hade motsvarande kunskaper. Trivialskolan hade fyra tvååriga klasser, och enligt skolordningen 1649 en
apologistklass för de elever som inte skulle fortsätta i gymnasiet. Apologistklassen saknades i skolordningen 1693, men återkom i skolordningen 1724. Trivialskolan hade 1649 högst sju lärare, vanligen färre. Lärarkåren bestod av en rektor, en konrektor, högre och lägre kollegor och apologister. Lärarna kunde räkna
dubbla tjänsteår om de sökte en prästtjänst. Trivialskolan övervakades av biskopen som var
eforus i sitt stift. I skolordningen 1843 ersattes trivialskolan med ett nytt system som ledde till
folkskola och läroverk. I
Gamla Finland fanns trivialskolor 1745–1788, av vilka den i Viborg kallades katedralskola.
Ordning, inbegripande stadganden om tilltänkt efterträdares börd, ålder och kön, enligt vilken regentskap övergår till ny innehavare (infördes i Sverige 1544).
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen.
Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Ed avlagd vid befordringar av civila och militära tjänstemän till chefen för det
ämbetsverk där de var anställda. Landstatens tjänstemän svor eden inför landshövdingen. Eden avgavs också skriftligen och förvarades under svenska tiden i det berörda ämbetsverket. En kopia av eden sändes till Justitiekanslersämbetet. Under autonoma tiden sändes den skriftliga eden till Prokuratorsämbetet.
Benämning på eller inofficiell
tjänsterang för varje
ordinarie tjänsteman som cirka 1600–1908 inte var försedd med kunglig fullmakt. Dit hörde de flesta tjänstemännen inom regional- och lokalförvaltningen.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Läroanstalt med högre utbildning i trädgårdsskötsel. Trädgårdsinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Trädgårdsskolorna som inrättades från 1880-talet upprätthölls till en början med statsunderstöd av enskilda trädgårdssällskap eller personer. För högre utbildning i trädgårdsskötsel fanns trädgårdsinstitut. Trädgårdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. De första byråerna grundades redan i början av 1900-talet. År 1927 bestämdes att särskilda tuberkulosdispensärbyråer skulle grundas i städer (och särskilda tuberkulosdispensärdistrikt i landskommuner) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Efter lagförändringen 1948 skulle alla kommuner höra till ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett
sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Byråerna försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt
fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat
fängelse (högst livstid).
Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i
länsfängelse eller centralfängelse.
Under svenska tiden och autonomin benämning på
fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på
tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Särskilt om tulldeklaration.
Auktion på av tullmyndighet beslagtaget gods.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Att enligt gällande föreskrifter kontrollera, klassificera samt fastställa och i vissa fall utkräva
tull för importerat eller exporterat
gods samt resgods.
Att belägga en vara med tull, även om att ålägga en person att betala tull.
Tulltjänstemans eller tullmyndighets
beslag eller konfiskering av
tullgods eller smuggelgods, även konkret om beslagtaget gods.
I Ryssland gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen motsvarande
gränsridarestaten i Sverige och Finland med uppgift att förhindra olaglig in- och utförsel av varor. I
Gamla Finland uppställdes en sådan enhet från och med 1785 och ersatte gränsridarestaten. I Sverige har termen ”tullbevakning” en något annorlunda betydelse.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande
tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Föreståndare för tullbevakning.
Bok för bokföring av tull.
Skriftlig handling som (för tullbehandling) redogör för
tullpliktig försändelses innehåll, värde och dylikt och som följer försändelsen till (eller från) utlandet.
Deposition av viss summa hos tullmyndighet som säkerhet för betalningsanstånd med slutgiltigt tullbelopp.
Skillnad mellan tullavgifter.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I
Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en
tulldirektör (rangklass 6–9).
Tjänsteman som ledde ett tulldistrikt. Tulldistriktschefen övervakade att personalen vid de enskilda tullkamrarna följde instruktioner från Generaltulldirektionen, senare från Tullstyrelsen.
Finskt
kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Tjänsteman vid tullkammare.
Ursprungligen
bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild
åklagare vid tullverket som på
förordnande drev
tullmål i underrätterna, av
rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Om vara (även om handel och dylikt): befriad från tull; även om person: befriad från att erlägga tull.
Frihet från att avlägga tull.
Förbud att införa (viss) vara, importförbud.
Förordning rörande tullväsendet,
förordning innehållande regler för verkställandet av tullagen.
Om tullmyndighet:
utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Om tullmyndighet:
utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet sådant
gods som enligt gällande tulltaxor är stadgat att förtullas. Innebar varans
konfiskation till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och
besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 justitiedepartementet.
Genom bedrägligt förfarande undvika att betala
tull för varor och dylikt.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för
tullkammare eller ledande
tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i
Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet
tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
I
hamn med frihamn: område som utgör landets tullområde, motsats: frihamn.
Inspektion av fordon eller fartyg,
tillsyn över att gällande bestämmelser om
tull följs, även om instans.
(Statens)
intäkt av tullavgifter.
Sigill som en tulljaktsuppsyningsman använde för att
försegla granskat
gods och märkrullan på vissa fartyg.
Av
tullförvaltare förd räkenskapsbok vid sjötullskammare, i vilken man antecknade uppgifter om
skeppare och fartyg, ankomstdag, tullklareringens ordningsnummer och persedlarnas art, hur de var förpackade (till exempel bal, packe, kista) och sigillerade samt vem som ägde godset. Vid
packhus med
packhusinspektor användes från 1839 ytterligare packhusjournal.
Kontor för
förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen.
Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i
äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt
gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Kvarn där spannmål, som tillhörde utomstående, kunde tas emot för malning. Motsats: husbehovskvarn. Malningen utfördes mot en
avgift av varierande storlek. Inkomsten från kvarnen beräknades vid skattläggningen och utgående från den bestämdes den
kvarnränta som skulle utgå. Malning i
tullkvarn eller
privilegierad stadskvarn blev obligatorisk för skattskyldiga undersåtar 1580.
Medel som uppkommer genom tullavgifter.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare
brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer,
lurendrejeri och smuggling.
(Malning av) säd som var belagd med kvarntull.
Malningen vid en skattlagd kvarn, för vilken
tullavgift erlades.
Författning innehållande regler för verkställigheten av tullagen och tullförordningen.
Av tullförvaltaren och kontrollören vid tullverket utfärdat
intyg över var och när ett utgående fartyg är utklarerat och utgående
tull betald. Efter inlastningen skulle frisedlar, vågsedlar, besökarens
attest om stycketal, skepparens
rulla och avlastarens speciella inlagor (med skepparens namn, godset beskaffenhet, stycketal, mått,
mål eller vikt samt fartygets destinationsort) överlämnas till tullkammaren där den egentliga förtullningen gjordes. Efter att tullen blivit betald fick skepparen tullpasset. Det skulle sedan efter att en
besökare kontrollerat lasten, viseras av denne. Vid inloppsorten, där också utgående fartyg skulle lägga till, skulle tullpasset viseras ytterligare en gång.
Särskilt sådan
tullförpassning som åtföljer fartyg eller flygplan vid avgång till utlandet.
Tullavgift, även penningmedel uppkomna genom tullavgifter. Termen används ofta i plural: tullpenningar.
Om vara för vilken
tull ska erläggas.
Polisverksamhet rörande
brott mot tullagen.
Stats, regerings eller partis politik rörande tullar.
Kronans ensamrätt till tullar, del av de årliga statsinkomsterna.
Återbetalning av erlagd tull.
I Ryssland beriden
vakt vid tullbevakning.
Tullridare fanns även vid tullbevakningen i Gamla Finland.
Inom det svenska rättssystemet från 1689
specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för
rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i
Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev
instans för
ändringssökande i
mål från Gamla Finland.
Fastställt belopp som utgör tull(
avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Stämpel som användes för att plombera ett fartygs skeppsluckor när lasten var granskad och klarerad. Också fartygets
märkrulla skulle sigilleras. Sigilleringen sköttes av den vakthållande besökaren vid tullkammaren eller i öppen sjö av en jaktlöjtnant.
Sedan 1540-talet om statlig
tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden.
Tullskrivare omnämndes i
Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i
Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Förordning angående allmänhetens rättigheter och skyldigheter beträffande tullen.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional
myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första
rättsinstans avgjorde
mål som hörde till området för administrativ rättsskipning.
Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Såg som betjänade andra mot betalning eller sågningslön. År 1807 fastslogs att anläggandet av tullsågar krävde landshövdingens tillstånd. Landshövdingen skulle inhämta synerättens och Strömrensingsdirektionens utlåtande. Utslaget skulle sedan underställas Kgl. Maj:t.
Tulltaxa, även övergående i betydelsen
tullsats eller avgift.
Förteckning över gällande tullsatser (och uppgifter om tullfria eller med import- eller
exportförbud belagda varor).
Den inkomst som indrivandet av tullavgifter gav från en kvarn eller från en stad.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog
Finansministeriet uppgiften.
Generaltulldirektionen och senare
Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av
tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
En varas ekonomiska värde efter vilket tullsatsen beräknas.
Sammanfattande om allt som hör till eller har samband med tullens organisation eller verksamhet, särskilt övergående i att beteckna tullmyndighet eller tullverk.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
I Ryssland 1797–1811 benämningen på två territoriella
tulldistrikt vid västra riksgränsen. Viborgs guvernement/Finländska guvernementet utgjorde ett sådant
distrikt fram till 1808.
Rymdmått som sedan medeltiden användes för mätning av både torra varor som spannmål och våta varor som saltad fisk och tjära. År 1602 fastslogs formellt storleken på tunnan som rymdmått. År 1816 fastslogs en
måltunna för hela Finland och den utgjorde 30 kappar, mot 32 kappar under svenska tiden.
Gammalt åkerytmått motsvarande 56 000 kvadratfot eller cirka en halv hektar, egentligen den areal som motsvarade en tunnas utsäde; utsädestunnland.
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och
skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala
tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
Fördelning av böterna mellan två parter, till exempel målsäganden och kronan, staden och kronan, kyrkan och hospitalet och så vidare. Uttrycket användes inom justitieförvaltningen fram till 1889 varefter böterna i sin helhet tillfaller staten.
Rättegångsmål som gäller privaträttsliga tvister parterna emellan, betecknas som
kärande och svarande.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses
förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande
anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till
tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975. En
fånge i denna kategori avtjänade den första delen av straffet i isolering under 4–12 månader. Perioden fastställdes av tukthusdirektionen. Därefter fick fången delvis vistas med andra fångar.
U
Ursprungligen en juridisk
befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var
ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente,
stadga (ustav),
manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i
Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.
Länssjukhus i Uleåborg.
Serafimerordensgillet beslutade 1791 att ett
länslasarett skulle grundas i Uleåborg. Samtidigt anställdes en kirurg. Efter 1808–1809 års krig utvidgades sjukhuset. Efter en brand flyttades sjukhuset 1834. År 1877 fanns det en
lasarettsläkare som samtidigt var
slottsläkare samt en
syssloman på länssjukhuset. Där fanns en medicinsk avdelning, en avdelning för könssjukdomar, en avdelning för psykiskt sjuka och en förlossningsavdelning. År 1896 inleddes utbildning av sjuksköterskor i länssjukhuset. På 1930-talet påbörjades byggnaden av ett nytt länssjukhus.
Biskopsstift inom den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Uleåborg som residensstad. Stiftet med biskopsresidenset flyttades till Uleåborg från Kuopio 1900. Namnet ”Kuopio stift” bibehölls ända till 1923 då det formellt byttes ut mot Uleåborgs stift.
Lagmansrättens
distrikt och område för lagmannens
jurisdiktion i Vasa
län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Den låg inom Vasa hovrätts jurisdiktion.
Från och med förenings- och säkerhetsaktens stadganden 1789 om en
lag som avviker från rättsordningens allmänna principer eller strider mot likheten inför lagen.
Militär befälskategori som består av
underbefäl till skillnad från överbefäl. Fram till 1823 bestod underbefälet i ett
kompani inom den svenska armén av en fältväbel, en sergeant, en förare, en furir, en rustmästare, en
mönsterskrivare och tre korpraler. I Finland innefattar underbefälet underofficerare, officersaspiranter, officerselever samt sergeanter och undersergeanter.
Under autonoma tiden samlande benämning på
fyllnadsborgen och kontraborgen.
Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.
Från autonoma tiden
ordförande i allmän underrätt. Motsats:
domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser
underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som
nämndeman eller domare.
Domstol i lägsta instans, huvudsakligen första
rättsinstans såsom häradsrätten på landsbygden och rådstugurätten i stad, i vissa städer ursprungligen kämnärsrätten.
Under autonoma tiden om en
arvodesbefattning underordnad tjänstebeteckningen exekutor. Underexekutorn kunde vara en person eller
myndighet som hade till uppgift att verkställa domar, testamenten och andra juridiska åtgärder.
Barn under fjorton år, som var omhändertaget av samhället och underhölls med skattemedel. Barnen omhändertogs mot betalning av fosterföräldrar efter 1785. Från och med 1814 började
uppfostringshjälpen utbetalas i spannmål i stället för pengar. Barnhusspannmålen skulle levereras till kronomagasinen, där fosterföräldrarna skulle hämta sin andel. Landshövdingen skulle avgöra vilka barn som skulle omhändertas och kyrkoherdarna skulle till honom leverera listor på de mest nödställda barnen i församlingen. Kyrkoherden skulle också till landshövdingen lämna in en
rapport om de omhändertagna barnens hälsa, uppförande och ålder.
Tjänsteman vid
Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna. Underkonduktören lydde under konduktören.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en
underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I
Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
Lärare som biträdde vid undervisningen i de lägsta klasserna. Dylika befattningar förekom före 1864 i många skolor, men tenderade att bli indragna när de
äldre eleverna började användas som
medhjälpare i småbarnsundervisningen, bl.a. i Ahlmanska skolorna.
Underlärare fanns ännu 1884 åtminstone vid Alexanders-Universitetets gymnastikinrättning.
Militär
grad under en löjtnant. Graden infördes i Sverige 1835 som lägsta officersgrad.
Underlöjtnant var den lägsta officersgraden i den finska flottan. I Ryssland utgjorde underlöjtnant fram till 1764 den tolfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Militär som tillhörde underbefälet och hade graden undersergeant, sergeant, översergeant eller fältväbel. Den högsta graden för underofficerare var militärmästare. I den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden samt i den
vita armén under inbördeskriget utgjorde
underofficer en egen militärgrad. Inom jägarbataljonen befordrades, strax innan den anlände till Finland i februari 1918, drygt 400
jägare till underofficerare. I april 1918 ersattes underofficersgraden i den
vita armén med sergeantsgraden. Under sommaren 1918 skapades i den
finska armén en ny militärgrad som benämndes ”yngre underofficer”.
Polismästarens högra hand och närmaste underordnade vid poliskammaren i Helsingfors under senare delen av 1800-talet, i övriga delar av landet kallad polismästaradjoint.
Smyghandel, bedrägeri. Begreppet användes ofta ifråga om husbönders försök att gömma undan tjänstefolk och familjemedlemmar från mantalsskrivningen.
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614.
Underställning innebar att en av underrätten fälld
dom inte fick verkställas utan förnyad
prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst
brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Ärenden som enligt
lag eller annat
reglemente skulle hänvisas till högre
instans för slutgiltigt avgörande. Underrätterna skulle lämna vissa domar i
brottmål till hovrättens prövning. Om hovrätten var oenig måste den under svenska tiden underställa domslutet Kgl. Maj:t,
Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol, under autonoma tiden Justitiedepartementet.
Invånare i en
stat i som är förpliktad till underdånighet gentemot statens makthavare, förknippat med ett icke-demokratiskt, monarkistiskt statsskick.
Beteckning på myndighetsperson som fått i uppgift att utföra undersökning av något slag. En polis som undersökte ett
brottmål kallades undersökningsman.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive
distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar,
arviorubel och arviohuvud. I
Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs
län efter
öretal och några små tillsatser efter
hemmantal och kor, på Åland efter
mantal och i
Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En
undsättningsfond skulle finnas i varje
socken eller
fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels
tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på
beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt
magasin spannmålslager.
Benämning på en
skrivelse som överordnad
myndighet (exempelvis
hovrätt eller kollegium) sänt till samtliga under densamma lydande ämbetsmän och myndigheter. Ursprungligen skickades skrivelsen som ett cirkulärbrev som skickades vidare till nästa mottagare, men praxisen luckrades upp. Sedermera användes termen även om av en
regering eller folkrepresentation utfärdat manifest.
Folkalmanacka som utges av Helsingfors universitet. Almanackan började utges i Finland 1809. Fram till 1832 utgavs almanackan enligt Åbo-horisonten och sedan 1833 Helsingfors. Samma år började universitetet ge ut en upplaga där beräkningarna hade gjorts enligt Uleåborgs horisont. Den sista parallellupplagan utgavs 1975. Redan på 1600-talet innehöll almanackan utsikter om det kommande årets väder. Ett försök att utelämna spådomarna 1726 och 1727 ledde till att allmogen inte ville köpa almanackan. Vetenskapsakademien började ett tjugotal år senare publicera uppgifter om vädret från något tidigare år i stället för att göra prediktioner. Vanligen valdes vädret 19 år tidigare. I almanackan från år 1749 ingår uppgifter om vädret i Uppsala år 1730. När almanackan på nytt började utges i
Åbo infördes uppgifterna om vädret i Padasjoki år 1790. Praxisen övergavs definitivt 1886, då man skulle ha publicerat uppgifterna om nödåret 1867. I almanackan för året 1886 ingår därför endast några få modifierade uppgifter om vädret. Almanackan från år 1887 innehåller inte längre väderleksutsikter.
Domstol vid
Alexanders-universitetet med
jurisdiktion över universitetets
lärare och studenter då de vistades på universitetsområdet under terminerna. Domstolen inrättades när akademin i
Åbo flyttades till Helsingfors 1828. Den dömde enligt Finlands lagar och författningar och följde samma
rättegångsordning som rådstugurätterna i städer utan kämnärsrätt. Domarna kunde överklagas till hovrätten. Domstolen bestod av tre professorer från Juridiska fakulteten, av vilka den i
tjänsteår äldsta verkade som ordförande, och två som adjunkter.
Ordinarie
lärare av andra graden vid universitet. År 1951 ändrades tjänstebeteckningen till biträdande professor.
Tjänsteman vid
universitet med uppgift att sköta räkenskapsföringen och universitetets ekonomiska förvaltning.
Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av
vice kanslern.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom universiteten. Termen används även om budgeten för universitetsväsendet och dess inrättningar.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande
häradsting eller i
rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få
fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om
uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Kan hänvisa till folk som tillfälligt kallades till truppernas förstärkning eller till krigföring på egen hand. Efter värnpliktsarméns tillkomst betecknar
uppbåd den av försvarsmakten arrangerade tillställningen där de värnpliktiga får information om tjänstgöringen och tilldelas en tjänstgöringsplats.
Uppbådsdistrikten infördes i Finland med värnpliktslagen 1878. De avskaffades 1903 men återskapades i det självständiga Finland 1918. Distrikten leddes av en
krigskommissarie och lydde under
Militieexpeditionen och senare under Krigsministeriet. Uppbådsdistrikten avskaffades 1919 och ersattes med uppbådskretsar.
Manskap som rekryterats genom
allmän värnplikt eller enligt man-ur-huse-principen.
Nämnd i
uppbådsdistrikt under
Krigskommissariatet som med en
krigskommissarie som
ordförande ansvarade för uppbådet till den
finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens
styrelse (kommunalnämnd på landet och
magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller
stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades
stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Inkallande till värnpliktsarmén som inrättades 1878, men sattes i
bruk 1881.
Arvode för uppbörd. Kronofogdar och
häradsskrivare hade från 1830
rätt att få en procent av alla kontanta militära medel som inflöt i distriktet, samt en procent för
vad de utbetalade i pensioner åt avskedade soldater inom sitt härad. Arvodena skulle fördelas så att kronofogden fick 1/3 och häradsskrivaren 2/3. Räntemästaren hade från 1827 rätt till 1/3 procent av alla till hans
redovisning hörande allmänna militie-, boställs-, salpetermedel samt krigshuskassa. Landskontoren skulle få 3 procent av de medel som en
rusthållare skulle erlägga till
Krigsmanshusfonden vid ombyte.
Av landshövdingen till
Kammarkollegium (efter 1809 senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Uppbördsberättelsen skulle årligen insändas före 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid
vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Den följde sedan 1784 ett fastslaget
formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, förra årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor,
leverering m.m. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning,
förteckning över handräckningar,
protokoll över slutlikviden, propriebalancer, och anställda restrannsakningar.
Den säkerhet en
uppbördsman under svenska tiden och autonoma tiden måste ställa för sin uppbörd, särskilt kronofogden och lanträntmästaren.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet
utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Lag eller
reglemente för skatteuppbörden. Uppbördsförfattningen innehöll uppgifter om vem som beräknade skatten, uppbar och redovisade den för de skattskyldiga och den för vilken skatten uppbars.
Allmän benämning på kronans
tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I
Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs
kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Av
domkapitel förd bok över alla de medel som var ställda under dess vård och förvaltning.
Benämning på den
sportel som kronans uppbördsmän (kronofogdar och häradsskrivare) fick uppbära för indrivningen och redovisningen av militieuppbörden. År 1817 gällde den vakansuppbörden och fastställdes då till 1 procent. Från 1830 skulle kronans uppbördsmän sköta indrivningen av samtliga militära avgifter och uppbördsprocenten beräknades då på alla indrivna kontanta militiemedel.
Skrivare som bokförde uppbörden av skatter. Han verkade med landshövdingens fullmakt, ursprungligen med ingen eller liten lön. I lokalförvaltningen var uppbördsskrivaren vanligen häradsskrivarens biträde, i regionalförvaltningen landsskrivarens biträde, före 1687 landsbokhållarens biträde. Inom centralförvaltningen var uppbördsskrivaren en
kammarskrivare vid ett centralt ämbetsverk, efter 1816
tjänsteman vid senatens ekonomiexpedition och efter 1918 vid Statskontoret. Uppbördsskrivaren biträdde också kronofogdarna vid indrivningen av restskatter.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes
höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Period för vilken
skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens
redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Ursprungligen
asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en
korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs
län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela
uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig
undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av
Barnskyddsbyrån vid först
Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp”
fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje
län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en
avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas
förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften
korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv
tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphörde när barnet hade fyllt 14 år.
Kommunal
nämnd huvudsakligen i städerna som ansvarade för barnskyddsfrågor under autonoma tiden och i början av självständigheten. År 1923 ändrades namnet till barnskyddsnämnd.
Sockenmagasin som förvarade
in natura erlagda avgifter, till exempel vakansspannmål och brännvinsarrenderåg. Upplagsmagasinen var reservmagasin för kronans
räntespannmål ifall de lokala kronomagasinen var överfulla.
Dra upp linjer, till exempel linjerna mellan kolumnerna i uppbördsboken.
Åtgärd som skulle genomföras i samband med inventeringar och vid
byte av magasinsförvaltare.
Uppmätning skulle också göras av de varor som levererades ut ur magasinet. För ut- och inmätning av spannmålen skulle
mätarepenningar betalas åt de edsvurna
mätare som inte erhöll någon lön.
Statligt bidrag på högst 25
riksdaler som, på landshövdingens rekommendation, kunde utdelas åt en hemmansinnehavare som uppodlade ett nybygge. Bidraget infördes i slutet av 1700-talet.
I allmän underrätt gjord
förteckning över de
mål som skulle tas upp till behandling under den föreliggande sessionsdagen samt deras turordning. Listan skrevs ut efter målfördelningen och placerades på utsidan av dörren till rättens sessionsrum.
Universitet grundat i Uppsala år 1477. Initiativet togs redan av Nicolaus Ragvaldi som 1438 genomdrev att
magister Andreas Bondonis skulle föreläsa i Uppsala. Uppsala grundades som ett fullvärdigt
universitet med fyra fakulteter. Privilegierna hade privilegierna för universitetet i Bologna som förebild. Ärkebiskopen utsågs till
kansler med
rätt att utdela akademiska grader. I början av 1500-talet avstannade verksamheten men den återupptogs 1595. På 1620-talet fick universitetet omfattande donationer och utvecklades snabbt. År 1655 fick universitetet nya konstitutioner, och dessa tillämpades också på rikets övriga universitet.
Beräkna ett värde,storlek, antal på någonting som är svårt att mäta.
Skriftligt
beslut om att skjuta upp behandlingen av ett
mål eller ärende till ett senare rättegångs- eller beslutstillfälle för att lämna rum åt särskild utredning. Uppskov bör inte förväxlas med avbrott som innebär att samma sammanträde fortsätter senare.
Uppskovsbeslut stadgades för domstolar tidigast i 1734 års lag, under benämningen uppskovsdom.
Borgare i en
stad med begränsade handelsrättigheter. Benämningen infördes på 1600-talet och avskaffades i Finland 1879.
Tjänstebeteckning för ansvarig
tjänsteman för ett
distrikt inom ett visst
bevakningsområde under autonoma tiden. Uppsyningsmannen ansvarade för verksamheten och inspektionerna. Uppsyningsmän fanns bl.a. från 1851 i Forststyrelsens forstrevir, från 1852 i
fattigvårdsdistrikt under fattigvårdsinspektören och från 1871 i
inspektionsdistrikt under boställsinspektören. Uppsyningsmän förekom även under självständighetstiden inom tullväsendet. I
Gamla Finland var uppsyningsmannen 1744–1785 chef för gränsridarestaten.
Mottagningsenhet för mentalpatienter vid länssjukhusen i väntan på intagning på mentalsjukhus eller mottagningsenhet för klientel som skulle placeras på
uppfostringsanstalt eller i
skyddshem så snart en plats blev ledig. De förra infördes efter 1882, de senare från 1920-talet. År 1882 bestämdes att upptagningsanstalter skulle finnas vid varje
länssjukhus eftersom de befintliga mentalsjukhusen, Lappviks och Fagernäs centralanstalter, Själö
asylinrättning och
Asylinrättningen invid Kexholm var överfulla. Varje länssjukhus skulle ha 20 bäddplatser, med undantag av länssjukhuset i S:t Michel som bara hade 12. Därutöver fanns det vid varje annat länssjukhus, förutom i Kuopio, fyra bäddplatser för medicinsk forskning om mentalsjuka patienter, så kallade provkurer. Upptagningsanstalter för sinnesjuka fanns 1908 i Åbo, Viborg, S:t Michel, Vasa och Uleåborg och vid en särskild byrå i Helsingfors. En
upptagningsanstalt för unga som skulle placeras i
skyddshem eller på uppfostringsanstalt fanns 1930 i Järvilinna i Laukas, Leppävesi.
Mottagningsenhet för mentalsjuka. Sådana grundades 1882 vid varje länssjukhus. En särskild byrå grundades 1932 i Helsingfors under namnet Upptagningsstationen för sinnessjuka. Byrån omorganiserades 1936 och underlydde direkt Medicinalstyrelsen. Den förestods därefter av en av stadsläkarna. Den omorganiserades 1959 till Psykiatriska upptagningsstationen.
Mindre
jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal.
Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
De
hemman som fanns i byn, då skattesystemet som hade
kroktal som skatteenhet infördes, tidigast före 1290-talet,
nämnd i källorna 1334.
Enligt bestämda regler uppsatt och bestyrkt
aktstycke med rättslig verkan, i allmänhet av
myndighet eller enskild person till kännedom eller för bestyrkande av en
sak upprättad källskrift, till exempel protokoll, kontrakt, skuldebrev,
intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller som på annat sätt är av betydelse som bevis.
Extra
ting som hölls i
häradsrätt eller
lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för
lagtima ting.
Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga
brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman.
Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I
Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt
kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och
hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens
uppsyningsman eller inspektör.
Typ av
ordinarie avkortning som innebar
avskrivning av den ordinarie skatten från skattlagda kungsgårdar, utbysskatter och andra lägenheter som utarrenderats av kronan. I stället för
skatt erhöll
kronan arrendeavgifter.
Lantmäteriförrättning som innebär att en del av en fastighet avskiljs.
Mindre
jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen
kronan eller ett enskilt
hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid
storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen
utbysskatt förekom endast i jordeboken för
Åbo och Björneborgs län.
Fordringar som av någon anledning inte hade kunnat indrivas under året, eller medel som uppbördsmännen av någon anledning inte kunnat leverera. En
redogörelse för den utestående resten skulle ingå i årsräkenskapen.
Typ av
kassainventarium i landskontoret, som skulle utföras i juni och december. De övriga månaderna skulle olikviderade
förskott endast upptas översiktligt. I det utförliga kassainventariet skulle man skilja mellan sådana förskott vilkas ersättning eller
avskrivning kunde förordnas av kejsaren och sådana förskott som berodde på landshövdingens åtgärder. I det utförliga kassainventariet skulle deponerade medel införas genom specificerade förteckningar, medan de i de andra månatliga kassainventarierna endast infördes summariskt.
Term inom magasinstatens löpande bokföring som bestod av månadsvis
intäkt och utgift av vete, råg, korn, blandsäd, malt, gryn, mjöl, havre och ärter. Avskrivningen varierade för de olika varuslagen liksom också den andel som uppbördsmannen hade
rätt till.
På 1600-talet om
nämnd som på hovrättens
beslut hade bildats av nämndemän från ett annat eller andra härad, vanligen för att döma i ett
mål där hovrätten inte var nöjd med den egentliga häradsrättens utredning, utan krävde en ny och mer opartisk utredning. Oftast byttes också den
ordinarie domaren ut mot en annan. Under autonoma tiden förekom benämningen utsocknesnämnd.
Lämna
anstånd med betalningen av
avgift för
stämplat papper och dylikt; kreditgivning. Utkrediterades vanligen till
domare som uppbar avgiften av de enskilda personerna som löste ut sina rättshandlingar och därefter erlade avgiften till lantränteriet. Utkreditering kunde efter 1803 beviljas av landshövdingen emot skriftlig förbindelse att den löpande summan skulle erläggas före den 31 december samma år.
Finska motståndsrörelsens politiska organ i Stockholm 1916–1917. Utlandsdelegationen var en efterträdare till Stockholmsbyrån. Som
ordförande för delegationen verkade Adolf von Bonsdorff. Delegationen ledde organiseringen av motståndsrörelsen och bedrev propagandaverksamhet. Delegationen upphörde med sin verksamhet efter självständighetsförklaringen 1917.
Vid inrättning som idkade utlåningsverksamhet (pensionskassa, bank,
fond eller ämbetsverk) förd bok över alla beviljade lån och alla låntagare. Utlåningsboken inkluderade också en för varje låntagare särskilt förd räkning, som vid pensionskassa avslutades varje år i kassainspektörens närvaro. Enligt reglementet för
direktionen för Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa 1764 upprätthöll kamreraren en utlåningsbok. Termen
utlåningsbok förekom också i lag- och kurialterminologin 1903.
Benämning på jordbruksmarker och skog som låg bortom den egna gårdens åkrar, vallar och betesmarker. Till utmarken kunde man komma endast genom att passera någon annans mark eller byns allmänning.
Utmark räknades inte som odal.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932.
Utmål beviljades då åt finländska
medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade
rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna.
Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på
kronohemman arbetsredskap,
dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller
böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under
överexekutor verkställer
utmätning eller annan
exekutiv åtgärd. På landsbygden var
utsökning ursprungligen en
bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade
borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
Äldre namn på intendenturförråd.
Utskott tillsatt av drätselkammaren i Helsingfors år 1907 på stadsfullmäktiges begäran för att i detalj granska förutsättningarna för renhållningen i staden.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Avgörande i
brottmål och
mål av kriminell natur i
allmän domstol i högre
instans eller sådant
avgörande i civila
tvistemål i första instans som inte rörde huvudsaken. Från självständigheten användes termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolars och vissa specialdomstolars avgöranden. ”Utslag” började användas senast när hovrätterna började grundas från 1614.
Utslag skulle efter 1640 först uttalas muntligen av lagläsaren eller häradshövdingen i parternas och nämndens närvaro och innan nämndemännen lämnade tingsstället eller inom tre dygn avfattas skriftligen samt läsas upp i åtminstone halva nämndens närvaro. Den av parterna som begärde skriftlig
dom skulle få ut den, vederbörligen försedd med häradssigillet.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols
beslut i högre eller högsta
instans i underställda
mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.
Avgörande röst. Under 1700-talet i Sverige konungens
rätt att fatta beslutet ifall konungen och
justitierevisionen (senare konungens högsta domstol) inte var överens.
Utslagsröst stadgades formellt i 1772 års regeringsform, men förekom tidvis långt tidigare.
Den danska motsvarigheten till allmänt frälse.
Den åtgärd genom vilken lantmätaren efter 1783 utmärkte delningslinjerna på marken. Efter att utstakningen var gjord skulle lantmätaren delge delägarna och landshövdingen om förrättningen. Delägarna hade en
besvärstid på sex veckor.
Av
lantmätare utfärdat bevis på
rågång med
jordägare och övriga berörda personer, jämte den
karta som han gjorde upp över den utstakade råleden. Utstakningsbeviset var en av de handlingar som skulle bifogas ifall någon ville anföra
besvär över rådragningen.
Sockenmagasins grundfond som bildade ett lånemagasin. Det skulle bestå av minst fyra tunnor rent och kärnfast spannmål i både
korn och råg. En
utsädesfond skulle sedan 1857 finnas i varje
socken eller sockendel, med undantag för Lappland. Den skulle bildas genom bidrag av alla hemmansägare, senast i slutet av året 1860. Den ersatte de tidigare lånemagasinen som hade inrättats på
frivillig bas.
Den enhet som utgjorde grunden för tiondesättningen. År 1694 stadgades att tiondet skulle utgöra åtta kappar ren säd av varje tunnas utsäde. År 1804 konstaterade
Kammarkollegium i ett
brev till landshövdingen i Tavastehus
län att ett
utsädestunnland motsvarade 1 1/3 geometriskt tunnland. År 1814 fastställdes beräkningen för taxeringen av olika jordmåner. Beräkningarna fastställdes 1819.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
Jordbruksmark som under tegskiftets tid låg utanför en bys inägor (åker och äng), vanligen skog eller betesmark i utmarken.
V
Administrativ
indelning för organisationen av smittkoppsvaccineringar. Indelningen infördes 1825 när landet indelades i 75 distrikt. År 1859 ökades distriktens antal till 76. Kontrollen av distrikten sköttes av provinsialläkarna, som också var skyldiga att årligen raportera om vaccineringen. Provinsialläkarna avfattade också kungörelser om vaccinering, vilka lästes upp från prediksstolen. År 1883 blev vaccineringen överförd till kommunerna.
Statligt avlönad
barnmorska som på
arvode (med
konstitutorial av Medicinal(över)styrelsen) utförde vaccinationer, vid sidan av sin
ordinarie tjänst. År 1859 infördes 76 dylika barnmorske-vaccinatristjänster och fördelades på de olika läkardistrikten. De övervakades av landshövdingen (guvernören) och föreståndaren för vaccindepoten i närmaste stad.
Person som utför variolation eller senare
vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av
Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på
förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett
förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var skyldig att årligen uppgöra en vaccinationslängd, som provinsialläkaren sedan skulle sammanställa i en
rapport till Collegium medicum. Provinsialläkaren skulle personligen en gång per år övervaka vaccinatörens verksamhet. Församlingsprästerna var skyldiga att sammanställa en
förteckning över vilka som skulle vaccineras och hänvisa en lämplig plats där detta kunde göras. År 1859 förnyades bestämmelserna och barnmorskorna kunde bli anställda som vaccinatörer. De vaccinatörstjänster som grundats 1825 drogs så småningom in, och i deras ställe utnämndes barnmorskor.
Under
Medicinalstyrelsen verkande
ämbetsverk i Helsingfors 1909–1947 som tillverkade human- och veterinärmedicinskt vaccin. Anstalten ersatte de gamla vaccindepoterna, förutom den som fanns i Helsingfors.
Vaccinberedningsanstalten förestods av en föreståndare, antingen en läkare eller en veterinär. Den fusionerades 1947 med
Statens serumlaboratorium och vaccindepoten i Helsingfors och bytte namn till Statens serumverk.
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en
vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på
Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och
Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Obligatorisk smittkoppsvaccinering infördes gradvis 1883. År 1890 omfattade den hela landet. Vaccineringen genomfördes kommunvis men bekostades i Lappland och Kuolajärvi helt av staten. De kommuner som saknades vaccinationsdepåer fick statligt stöd. I kommunerna ordnades vaccinationstillfällen där vaccineringen var gratis. Vaccineringarna övervakades av landshövdingarna. År 1920 gavs en speciallag om
vaccinering under smittkopssepidemier. Den ersattes av en ny
lag 1936. Det sista smittkoppsfallet påträffades 1941, och 1952 avskaffades den obligatoriska smittkoppsvaccineringen.
Rättsmedel för överklagande, sökande av ändring, i lägre domstols
domslut i tvistemål.
Vad riktades huvudsakligen till hovrätten. Rättsmedlet inbegrep anmälan om missnöje med utslaget eller ändringsansökning och vadepenning, vilka sammanställdes i en vadeinlaga. Ibland avsåg man med ordet vad, lägga vad, erlägga vad också själva missnöjesskriften, ändringsansökningen eller vadepenningen.
Skriftligt
intyg på erlagd
vadepenning eller vadeskilling. Vadebeviset utfärdades av den underrätt i vilken missnöje mot utslaget genast hade meddelats efter delgivandet, eller av domstolens kanslitjänsteman eller rättens ordförande, närmast
borgmästare eller häradshövding, fram till 1868 också av
rådman vid
kämnärsrätt eller av lagman.
Under svenska tiden muntlig eller skriftlig, från 1868 alltid skriftlig,
missnöjesanmälan eller ändringsansökan i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. I vadeinlagan ingick också underrättens
protokoll och
utslag samt bevis på erlagd vadepenning. Vadeinlagan skulle under svenska tiden även inbegripa en borgensförbindelse med två ekonomiskt välsituerade löftesmän, vilka förband sig att vid behov stå för den ersättning som vademålet kunde komma att innebära för den
ändringssökande ifall denne förlorade målet. Vadeinlagan lämnades inom vadetiden in till den
överrätt som den ändringssökande sökte
prövning hos. Under autonomin kallades vadeinlagan också vadelibell, enligt tyska förebilder ibland också (vade)duplik, juridisk libell.
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols
domslut i ett tvistemål.
Vademål avsåg uttryckligen en
prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en
prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom
vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos
lagmansrätt och rådstugurätt. I
Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta
instans hos Dirigerande senaten. Den
ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga
appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Stadgad
avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. Den
ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt
vadetid till underrättens
ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som
intyg på betalad
avgift fick den ändringssökande ett
vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den
överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I
Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Tid inom vilken ansökan om ändring (
vad) i en underrätts
domslut i ett
tvistemål skulle lämnas in till hovrätten.
Tjänsteman inom diverse förvaltningsområden med uppgift att underhålla och reparera eller bygga vagnar. Dylika tjänstemän fanns särskilt under svenska tiden upptagna på post-, stall- och militiestaten. Från senare delen också tjänstebeteckning för chefen för ett lokstall; lokstation. ”Vagnmästare” var även en
äldre benämning inom det militära på den officer som i en högre
stab vid en
armé i fält hade befälet över trängen.
Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen.
Vagnslega infördes 1779. Per
mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Tjänsteman vid
Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 fanns vagnsrevisorer vid linjeförvaltningens depåsektion.
Åt en eller två rotar beviljad
rätt att inte uppställa
soldat och häst för indelningsverket.
Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Under autonoma tiden förekommande
titel på nattsköterska.
I det svenska riket och i Ryssland anställd vid statliga, kyrkliga och stadskommunala organ med uppgifter i anslutning till vakthållningen.
Allmän tjänstebeteckning för väktare vid statlig
institution under autonoma tiden, särskilt sådana som 1823–1881 övervakade till exempel arbets- och korrektionsinrättningar samt
spinnhus och som tillsammans med vaktmästaren ansvarade för städning, eldning och annat praktiskt arbete.
Förman för vakt, fram till omkring 1630 benämning på väktare av majorsgrad, senare högsta underofficersgraden vid kavalleriet.
I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga
ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i
Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter.
Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som
kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Kommission tillsatt 1917 i anslutning till
Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Geografiskt område vars röstberättigade invånare har
rätt att utse representanter eller elektorer i riksdags-, kommunal- eller presidentval. I enmansvalkretsar utses en representant efter en majoritetsprincip, medan man i flermansvalkretsar utser flera representanter efter en i allmänhet proportionell valmetod.
Typ av rösträtt.
Valrätt används då en kollektiv enhet utser personer som i egenskap av deras representanter är utsedda till en viss uppgift. Aktiv valrätt avser rätten att välja, medan passiv valrätt hänvisar till rätten att väljas (valbarhet).
Betalningsmedel för ett eller flera länder, som kan användas som bytesmedel för varor eller tjänster. Fram till 1840 användes svenska
riksdaler och ryska
rubel jämsides som
valuta i Finland. Den finska marken togs i
bruk som valuta i Finland 1860.
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig
vargering som 1752 blev
frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje
rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Benämning på reservkarl i den indelta armén. År 1773 bestämdes att varje
rote skulle uppmanas att skaffa sig en reserv, som av
kronan skulle erhålla en summa för städsel och årliga klädespenningar. Kort därefter förklarades vargeringskarlarna för ständigt manskap. År 1776 minskades vargeringsmanskapet i Finland så att två rotar eller två
rusthåll tillsammans skulle skaffa en vargeringskarl. Vargeringskarlen skulle få ett
torp eller en
tunna råg och en
åm hö. Han fick också av kronan en summa för städsel och årliga beklädnadspenningar, mot skyldigheten att hålla sig med
släpekläder och föda under den årliga excercistiden, som var fjorton dagar. Skyldigheten att hålla
vargeringskarl ersattes 1811 med en avgift.
Den första reglerade spelformen. Tillstånd för ordnande av varulotterier infördes 1889. År 1917 bestämdes att senaten skulle bevilja eventuella tillstånd. Om lotternas sammanlagda försäljningsvärde underskreds 5 000 mark kunde länets
guvernör bevilja tillstånd. Tillstånd beviljades endast för allmännyttiga ändamål eller välgörenhet. År 1920 bestämdes att landshövdingen kunde bevilja tillstånd om försäljningen endast skedde inom länet och försäljningsvärdet underskred 100 000 mark. I annat fall skulle tillstånd beviljas av Inrikesministeriet. Tillståndet gällde i högst två år. Från och med 1944 krävdes också ett
utlåtande av Lotterikommissionen.
Beteckning som näringsidkare från 1889 frivilligt använder för att skilja sina varor från andras och som de anmäler till myndigheternas varumärkesregister.
Register över varumärken. Varumärkesregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen.
Skeppsutgift för in- och utförsel av vissa varor som var underkastade särskild avgift,
tull eller tolag. Till dessa hörde exempelvis beck och tjära som pålades en akademifondsavgift.
Finlands andra kollegiala dömande
myndighet i första och andra instans, grundad 1776 för kontrollen över domstolsväsendet,
besvär i lagmansrätters
rättsfall och underställningar av rättsfall, grova
brottmål i Norra och Östra Finland m.m. Hovrätten var underställningsinstitut för domar fällda av underrätterna i grova brottmål,
appellationsdomstol för lagmansrätterna och underrätterna på landsbygden och i städerna i Vasa och Uleåborgs samt även i Karelens
lagsaga fram till 1839. Vasa
hovrätt var första
rättsinstans för adelskapet till 1869 och för
tjänstefel begångna av högre tjänstemän. Sedan lagmansrätterna indragits omfattades området av domsagorna i Vasa och Uleåborgs län, samt från 1938 även av Lapplands
län fram till 1950, då Jyväskylä, Saarijärvi och Viitasaari domsagor överfördes till Östra Finlands hovrätt. Till hovrättens arbete hörde även att övervaka underdomstolarnas arbete och tjänstemän samt att granska domsutslag, rättsprotokoll och rättsväsendets ämbetsberättelser. Kontrollen av domstolsväsendet fullgjordes bland annat genom att man krävde in kopior av domböckerna, så kallade renoverade protokoll. Hovrättens domar kunde överklagas hos Kgl. Maj:t. De civila ärendena bereddes sedan 1670-talet i Nedre justitierevisionen, medan brottmål behandlades av Justitierevisionen. Efter 1809 var
senatens justitiedepartement högsta rättsinstans tills
högsta domstolen grundades 1918. Ledamöterna utgjordes av en president, hovrättsråden och assessorerna, som varierat mellan 1614–1950. Hovrätten var domför med fem medlemmar till 1921 då antalet blev tre.
Lagmansrättens
distrikt och område för lagmannens
jurisdiktion i Vasa
län 1837-1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Låg inom Vasa hovrätts jurisdiktion. Var till 1837 del av Vasa och Uleå lagsaga.
Länssjukhus i Vasa
stad grundat 1768 efter
beslut på 1756 års
riksdag om att varje
län bör ha ett länslasarett. Före 1776 var lasarettet det enda sjukhuset i Österbottens län. Det blev
länslasarett år 1814 under namnet
Lasarett och kurhuset i Vasa då vården av veneriska sjukdomar överfördes på lasarettet.
Länsjukhus i Vasa. Det hette 1814-1850
Lasarett och kurhuset i Vasa, men återfick sitt gamla namn 1850-1855 varefter Vasa bytte namn till Nikolaistad och länslasarettet likaså.
Statligt
sjukhus i Vasa
län som verkade i Vasa
stad 1768–1925 och från 1931 i Seinäjoki, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Under svenska tiden verkade provinsialläkaren också som
lasarettsläkare och årligen kunde 30–50 patienter behandlas. Verksamheten utökades 1812 med en avdelning för veneriska sjukdomar. Den nuvarande huvudbyggnaden blev färdig 1844. Den hade plats för 120 patienter. Hälften av platserna var reserverade för patienter med könssjukdomar. År 1889 uppfördes ett mottagningscentrum för psykiskt sjuka patienter. Länssjukhuset hette Nikolajstads
länssjukhus 1858–1911 och därefter Mustasaari länssjukhus. År 1925 bestämdes att ett nytt länssjukhus skulle uppföras i Seinäjoki och med utantag för mottagningscentret för psykiskt sjuka stängdes länssjukhuset i Vasa stad. Det nya länssjukhuset, som fortfarande hette Mustasaari enligt statskalendrarna, öppnades 1931 i Seinäjoki och hade 225 patientplatser år 1964. De förra sjukhusbyggnaderna i Vasa ombyggdes 1939 och blev Korsholms (Roparnäs) sjukhus för rättspsykiatriska och civila svårt mentalsjuka patienter.
Lagmansrättens
distrikt och område för lagmannens
jurisdiktion i Vasa och Uleåborgs
lagmansdöme tills det delades 1837 i Vasa
lagsaga och Uleå lagsaga. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Låg inom Vasa hovrätts jurisdiktion.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en
ingenjör biträdd av en bokhållare.
Samlande begrepp för de regler som sedan 1902 reglerar rätten att förfoga över vattenområden på jordytan, senare också under jordytan. Från 1962 en specialdomstol, Vattendomstolen, som till 2000 behandlade
mål rörande vattenområden och vars
beslut kunde överklagas till Vattenöverdomstolen.
Inrättning som fördämmer vatten för kvarnverksamhet. Vattenverken började regleras 1638 och 1642 och fram till 1688 krävdes
privilegium för att få inrätta dem. Därefter beviljade landshövdingen tillstånd att uppföra de erforderliga fördämningarna för vattenkvarnen på krono-, skatte- eller frälsejord. Anläggandet av
vattenverk förutsatte en värdering av skatteförmågan som efter 1804 förrättades av undersökningsverket, efter 1817 krävdes ett
utlåtande av
Kejserliga strömrensningsdirektionen och dess efterträdare.
Intyg som bekräftar att någon gjort sig känd för redbarhet och förmåga att uppfylla ekonomiska förpliktelser.
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma
fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda
anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje
församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden.
Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna
kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
Byrå som från 1895 ansvarade för övervakningen av veneriska sjukdomar och prostituerade i Viborg. Bestämmelserna 1894 fastställde vilka åtgärder som skulle vidtagas i kampen mot könssjukdomar. Ansvaret lades på de medicinska och polismyndigheterna, som också skulle övervaka de prostituerade. Personalen på besiktningsbyrån bestod av en läkare och en polisavdelning med en överkonstapel och konstapel.
Samling verifikat för
revision av räkenskaper och till dem hörande andra handlingar.
Honorärtitel av andra
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt
geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive
general och amiral.
Honorärtitel av fjärde
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Den motsvarade militärgraderna
generalmajor och konteramiral. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo”.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna. Verkmästaren fanns i Helsingfors.
Avskrift av meddelat
utslag för verkställighet av ovillkorligt
fängelsestraff eller till verkställighet förordnat villkorligt fängelsestraff och förverkad villkorlig frihet. Verkställighetshandlingen gjordes upp av allmän underrätt. Ursprungligen var den en
avskrift av domstolens utslag, men sedan självständighetstiden enligt ett av
Justitieministeriet fastställt domslutsformulär.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare.
Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och
indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En
mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Malning av vete som förutsatte en kvarn med dyrare verktyg för skrädning och siktning än annat spannmål. Vetemälden var inte underkastad skattläggning, i motsats till de kvarnar som malde de vanligaste sädesslagen för allmän brödföda (råg,
korn och havre). Om en kvarn malde både vete och andra sädesslag, var vetemälden inte skattlagd, medan
skatt betalades för malning av de andra sädesslagen.
Veterinärmedicinskt
sjukhus och veterinärmedicinsk undervisnings- och forskningsenhet vid
Kungliga akademin i Åbo 1786–1811 och i anslutning till
Medicinalstyrelsen 1908–1945. Medicinalstyrelsen grundade 1897 en veterinärtjänst vid ämbetsverket och öppnade 1908 ett veterinärlaboratorium som växte ut till en betydande
instans under benämningen Veterinärmedicinska institutet. Institutet blev 1945 en del av
Veterinärmedicinska högskolan i Helsingfors med tillhörande veterinärmedicinsk klinik.
Sammanfattande benämning på institutioner, anstalter, tjänstemän och yrkesutövare inom veterinärförvaltningen på central, regional och kommunal nivå.
Råsten som är placerad mellan två av gränsernas huvudmärken och som visade på gränslinjens raka sträckning.
Utbildningsanstalt för diakonissor som grundades 1869. Under andra världskriget flyttades den till Pieksämäki. Diakonissanstalten underhöll ett barnhem i Saunalahti. Den första diakonissan utexaminerades 1872. Systrarna vårdade värnlösa barn, grundade ett
skyddshem för frigivna kvinnliga fångar och inledde församlingsdiakoniarbetet i Viborg. De deltog i det humanitära arbetet i det rysk-turkiska kriget 1877. År 1902 öppnades ett särskilt
sjukhus för ögonsjukdomar. Institutionens språk var under den första tiden tyska. År 1940 flyttades institutionen till Lahtis och fortsatte verksamheten som Lahtis diakonissanstalt.
Besvärs- och underställningsdomstol, till 1869 också första
rättsinstans för adeln i Viborgs, Kuopio och S:t Mickels
län 19.6.1839–2.3.1945, varefter hovrätten i Viborg, i och med landöverträdelserna efter 1944, flyttades till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt. Nio domsagor hörde tidigare till
Åbo hovrätt, tio till Vasa hovrätt. Viborgs
hovrätt bestod 1846 av en hovrättspresident, fyra hovrättsråd, sex assessorer, en sekreterare, en advokatfiskal, en
vice advokatfiskal, tre notarier, en extra fiskal, en aktuarie, en registrator, tre kanslister och två vaktmästare. Fram till 1921 var den domför med fem medlemmar, därefter med tre.
Lagmansrättens
distrikt och område för lagmannens
jurisdiktion i Viborgs
län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Låg inom Viborgs hovrätts jurisdiktion, före 1839 inom
Åbo hovrätts.
Län som grundades 1634. När stora delar av länet blev ryska 1721 och 1743 ombildades återstoden till Kymmenegårds län. Viborgs
län återskapades 1812 av Gamla Finland. År 1831 förenades trakterna kring Nyslott med det då nybildades S:t Michels län. År 1864 anslöts området omkring vapenfabriken i Systerbäck till Ryssland. En liten del av Valkeala anslöts 1919 till Kuusankoski, som hörde till Nylands län. Byn Matkaselkä flyttades 1920 från Kides
kommun i
Kuopio län till Ruskala kommun i Viborg. Största delen av Viborgs
län anslöts 1940 och 1944 till Sovjetunionen. Största delen av återstoden ombildades till
Kymmene län 1945. Återstoden av Korpiselkä kommun anslöts dock 1946 till Tuupovaara och det dåvarande Kuopio län.
Länssjukhus i Viborg grundat 1811. Sjukhuset grundades 1758 ursprungligen för fattiga sjuka och för sjuka fångar av kejsarinnan Elisabeth. Det leddes av en landskapskirurg. År 1787 ersattes det av ett nytt landskaps och stadshospital. Institutionen omvandlades till Viborgs
länslasarett år 1811 och inledde verksamheten 1813. År 1816 hade sjukhuset plats för 40 patienter av vilka 30 var friplatser. Samma år slogs kurhuset för vård av veneriska sjukdomar ihop med länslasarettet varefter det hette
Lasarett och kurhuset i Viborg. Verksamheten leddes av en
direktion i vilken landshövdingen var ordförande. Det hette igen 1850–1858 Viborgs länslasarett, varefter lasaretten blev länssjukhus.
Statligt
sjukhus som verkade i Viborg 1813–1939, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Verksamheten inleddes när det gamla hospitalet omorganiserades till ett
länslasarett 1813. Lasarettsläkaren verkade tidvis samtidigt som slotts- och stadsläkare. Den andra tjänstemannen var en syssloman. Omkring 1836 började benämningen länslasarett ersättas av länssjukhus. År 1892 anställdes den första utbildade sjuksköterskan som översköterska. I december 1939 evakuerades länssjukhuset till Kuusankoski och slogs ihop med Krigssjukhus 11. Efter vinterkriget upplöstes krigssjukhuset. En del av länssjukhuset omorganiserades som Viborgs
länssjukhus i Kotka. En mindre del av sjukhuset flyttades till Tiuruniemi och fick namnet Syd-Saimens sjukhus. I juni 1941 flyttades
Viborgs länssjukhus i Kotka till Kuusankoski och slogs ihop med Krigssjukhus 13. Krigssjukhus 13 upplöstes hösten 1944 och man försökte fortsätta länssjukhusets verksamhet i Kotka. På grund av stora svårigheter upphörde Viborgs länssjukhus verksamhet våren 1945.
Den
lantmäteriinstruktion för
skattläggning av
hemman som efter 1828 tillämpades i Viborgs
län och från 1848 också i stora delar av det övriga Finland. Skattläggningen skulle föregås av storskifte. Därefter beräknades hemmanets
skatt enligt den verkliga avkastningen och hemmanets andel i byalagets totala skattebörda.
Specialdomstol som från 1812 avgjorde ägodelningsmål och stridigheter mellan
delägare i en by, särskilt i anslutning till storskiftet. Ägodelningsrätten bestod av en ordförande, ett
hovrättsråd eller en
häradshövding samt en sekreterare. Den avskaffades 1917.
Stadens
sjukhus i Viborg 1856–1940. Verksamheten inleddes som ett
febersjukhus med 16 platser. År 1887 grundades ett nytt stadssjukhus. Det gamla febersjukhuset upplöstes 1891, då en ny byggnad stod färdig. Sjukhuset hade då 32 platser för feberpatienter, 20 platser för kroniskt sjuka och i en särskild avdelning 11 celler för mentalsjuka patienter. För bekämpning av könssjukdomar grundades 1895 en venerisk besiktningsbyrå Ett nytt
epidemisjukhus öppnades 1903 och en poliklinik öppnades i anslutning till stadssjukhuset senast 1917. År 1927 grundades en kirurgisk avdelning. Stadssjukhuset leddes från 1880 av stadens hälsovårdsnämnd. År 1919 grundades en särskild sjukhusnämnd, som omorganiserades 1930.
Tjänstebeteckning för advokatfiskals biträde vid en hovrätts avdelning för brottmål, till exempel kriminalexpeditionen under perioden 1809–1911.
Officersgrad, ibland med ställning som kommendant, och tidvis under åren 1617–1791 medlem av Amiralitetskollegium. I Ryssland tillhörde
viceamiral den tredje rangklassen i den militära rangtabellen.
Ställföreträdande
domare i
krigsrätt under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden
Befattning vid Generalguvernörskansliet.
Advokatfiskals biträde och i viss mån också ersättare. Vicefiskalen renskrev handlingar och resolutioner av juridiskt vikt samt skrev
utdrag ur
protokoll m.m., särskilt vid hovrätterna under 1600–1700-talen. Tjänsten omnämns vid
Åbo hovrätt från 1629 men var obesatt 1637–1664. Den blev fast 1684 och var besatt vid Åbo
hovrätt under stora delar av 1700-talet.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och
titel utan
ämbete som en
hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är
vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till
vikarie för häradshövding. Den beviljas av
hovrätt på ansökan. I Kexholms
provins i
Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den
ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Titel för högre ämbets- eller
tjänsteman vid
universitet och inom andliga eller världsliga ordnar.
Vice kanslern ersatte den
ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Inom lutherska kyrkan tjänstebeteckning införd 1736 för en av domkapitlet på konsistorial förordnad ställföreträdande kyrkoherde. Vicepastorerna fick efter 1766
rätt att utföra alla de ämbetsåligganden som tillkom den
ordinarie kyrkoherden.
Vicepastor var också en
titel utan motsvarande
ämbete som tilldelades förtjänta kaplaner och adjunkter. Titeln vicepastor tilldelades även präster i Gamla Finland.
Vice
ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för
utskott eller de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Av luthersk
församlingspräst förd bok eller längd över vigda personers namn,
stånd och hemort, dagen då vigseln skett och namnet på den
präst som förrättat vigseln. Vigsellängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Vigsellängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Fastslagna mått för vägning av varor. Den äldsta vikten var
Åbo besman och fastslog att ett
lispund därpå utgjorde på vågen 24 marker. År 1638 fastslog riksdagen gemensamma
vikter för hela riket (Örebro vigt) med särskilda (tyngre) uppstads- och bergsvikter för bergslagen. År 1739 fastslogs
viktualievikt som huvudvikt för hela riket. År 1774 fastslogs att alla vikter bör tecknas med både svenska och romerska siffror, besmanen förbjöds vid öppet köp och saluförsäljning. Beslutet gällde tills viktmåtten kilo, gram m.m. infördes i slutet av 1800-talet.
Ingick i 1665 års system för vägning av livsmedel.
Viktualievikt blev huvudvikt i det svenska riket 1739. Den gällde för vägning av alla varor förutom de metaller som i städernas
våghus skulle ut- och invägas på annat sätt.
Den tillfälliga
kollekt som fick insamlas i kyrkorna för allmänna eller välgörande ändamål, med regentens tillstånd i varje enskilt fall. Medlen gick vanligen till understöd för uppförande eller reparation av kyrkor, skolhus och andra offentliga byggnader, till brandskadade städer m.m. Benämningen förekom särskilt i den specificerade
förteckning över
kollektmedel som kyrkoherdarna sedan 1741 årligen skulle göra upp.
Den som vunnit ett civilt
mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till
kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för inköp av nattvardsvin. Vinsäden hörde tillsammans med byggningssäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkovärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Kassa som varje
kyrka skulle inrätta efter 1664 för inköp av nattvardsvin. Vinsädskassan bestod av de penningar man hade fått av försäljningen av vinsäden, eventuellt också av insamlade vinören 1668–1809. Kassan förvaltades av kyrkvärdarna och redovisades på ett särskilt formulär, infört 1807 som ”räkning över vinmedel”.
Ursprungligen medeltida
skatt som härrörde sig från allmogens skyldighet att bygga och underhålla kronans borgar och kungsgårdar. Den erlades i en mängd olika persedlar, huvudsakligen byggnadsmaterial och ved. Avgiftens storlek varierade i olika trakter. År 1622 nedsattes avgiften med hälften. År 1652 blev den en
ständig ränta. Benämningen på
vinterkörseln varierade i olika delar. Motsvarande benämningar i andra delar av landet var byggningshjälpen, slottshjälpen, slottsfamnen, rustkammarhjälpen, vind och vask, byggningsveden, tegelveden, ekekörseln och körseln.
Ordinarie
häradsting under vinterterminen. Enligt
1734 års lag skulle
vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre
ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Vägvisare vid allmän landsväg. Från 1734 skulle vägvisarna bekostas med medel från häradets andel av böter.
Granska och stämpla officiellt dokument, exempelvis ett utgående
skeppsdokument innan fartyget kan kasta loss.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation).
Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Intyg över uppehållstillstånd.
Äldre benämning på att gå ed, svär(j)a ed, bekräfta med ed, särskilt
ed som svors inför
allmän domstol eller annan dömande myndighet.
Sedan autonoma tiden om
tvångsmedel varmed en
domstol eller en förvaltningsmyndighet ålägger någon att, vid hot om betalningsskyldighet, göra eller låta bli att göra någonting.
Vite ska inte förväxlas med
böter som är en straffpåföljd. Om vite stadgades i
1734 års lag och 1889 års strafflag. Det tillfaller statsverket sedan autonoma tiden 1889 och under svenska tiden 1779–1809. Vitet tillföll ursprungligen och under förra delen av autonoma tiden den vitesutfärdande domaren eller tjänstemannen, i vissa fall en allmännyttig institution. Vite användes ursprungligen vid civila försummelser (till exempel frånvaro vid mantalsskrivning) och överträdelser av regler och förbud. Det gick till
kronan efter 1779. Efter 1785 tillföll hälften vissa tjänstemän (exempelvis fiskaler och kronoåklagare) och
ämbetsverk (till exempel Generallantmäterikontoret) för specifika ändamål eller som avlöning. Försummelsens (eller överträdelsens) art avgjorde mottagaren enligt
lag eller stadga. Mottagarna utökades så småningom. År 1800 tillföll till exempel försummelse att lagfara köpt fastighet församlingarnas fattiga och år 1802 försummelse att underhålla stängsel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om behörighet att verka som
vittne eller vittna.
Sedan medeltiden om formbunden utsaga som ett
vittne ger inför
domstol och där vittnet vid Gud försäkrar att han talar sanning. Eden ger vittnesutsagan ett bevisvärde, varför eden inte kan sväras av jävig, minderårig, mentalsjuk eller därmed jämförbar person. Den svenska rätten gav 1734 det edsvurna vittnesmålet en lagbestämd bevisverkan. Vittneseden fick därför inte avges av person som befarades vara opålitlig (såsom jävig, vanhedrad, menedare eller brottsling).
Rättsarvode som sedan autonoma tiden utbetalas till vittne, på särskild anhållan hos domstolen, för de omkostnader som närvaron vid rättegången inneburit, till exempel resekostnader och inkomstbortfall. Sedan senare delen av autonoma tiden används termen vittnesarvode.
Allmän benämning på person som frivilligt inträder i krigstjänst; mer specifikt benämning på personer som värvades till flottan under den svenska tiden. Volontärerna var ofta specialister eller rutinerade sjömän från handelsflottan och tjänstgjorde vanligen som
arbetsledare vid kanonerna på fartygen. Volontärerna utgjorde vanligen den grupp varifrån man värvade underofficerare. Volontärer har förekommit i Finland även under autonoma tiden och självständighetstiden.
Benämning på en viss typ av rösträtt.
Voteringsrätt används då en kollektiv enhet avgör en sakfråga genom röstning. Varje person med voteringsrätt i den kollektiva enheten har
rätt att rösta.
Av
hovrätt sedan
1734 års lag äskad
ed för att utleta sanningen i ett civilt
mål som annars inte gick att utreda.
Vrångoed innebar att bägge parterna gick ed på att inte ”saken förmörka eller något dölja som till en
rätt upplysning tienar”. Den blev så småningom i början av självständighetstiden en död paragraf.
Besiktningsman, kontrollör; en av
kronan tillsatt
tjänsteman i stapelstäder som vid städernas vågar kontrollerade stapelvarornas mängd och kvalitet före utskeppningen. Varorna skulle också kvalitetsgrupperas och i vissa fall prissättas. Vräkningen av järn överfördes till städerna 1604. Vräkning av sill behandlades i fiskelagstiftningen 1666. År 1774 skulle endast sill som fångats enligt det holländska sättet vräkas. Tjäran skulle vräkas på speciella platser, på så kallade tjärhov. Även i städerna i
Gamla Finland fanns vräkare. Formellt gällde reglerna om obligatorisk vräkning ännu på 1980-talet, fastän de inte tillämpades i praktiken.
En av tolagsavgifterna i Viborg och Fredrikshamn. I Viborg betalades för varje
tunna tjära 2 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver. I Fredrikshamn betalades för varje tunna tjära 1 2/3 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver.
Böter som erlades för kroppsskador eller dråp som inte skett med vilja. Termen förekom redan under medeltiden och ingår också i 1734 års lag.
Ed som befriade en person från misstankar om självförvållad eldsvåda (vådeld).
Vådaed infördes i
Kristoffers landslag 1440 och svors med hjälp av tolv bofasta (edgärds)män på följande
sockenstämma och följande ting. Från 1736 var vådaed en partsed som svors vid härads- eller rådstugurätten, med två fingar på Bibeln, av den som stod anklagad för att ha orsakat en eldsvåda. Eden innehöll ett intygande om att elden inte hade kommit lös av vårdslöshet. Vådaed användes fortfarande i slutet av autonoma tiden.
Anställd vid stadens våg, som vägde in- och utgående varor för beräkningen av tullaccisen. Varan transporterades till vågen av
vågdragare och vägdes av vågbetjänten för att sjötullens storlek skulle kunna beräknas. Tullbetjänten skulle vara närvarande vid vägningen. Vågbetjänten skulle efter vägningen skriva en
vågsedel med resultatet. Vågbetjänten var underställd stadsvågens uppsyningsman.
Handling i stadens våghus, i vilken vägda varor skulle införas.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om
vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som
vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna
borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre
avgift än inhemska köpmän.
Intyg över vägda varor för beräkning av sjötullen. Vågsedeln utgavs av stadens vågbetjänt. Dem skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Vägningen skulle ske i tullbetjäntens närvaro. Först när detta var gjort fick ilastningen börja.
Övervakare av stadsvåg och person som utfärdade officiella skeppsdokument, som generalattest, över vägda varor för
skeppare på väg till en utländsk hamn.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Den andel av en väg som ett
hemman skulle underhålla. Väglotten bestämdes genom en vägdelning, som utfördes av en lantmätare. Vägdelningen skulle sedan fastställas av häradsrätten. Underhållet av vägen övervakades av häradsfogden, landsgevaldigern, landsfiskalen, länd- och fjärdingsmännen. Försummelser straffades med böter.
Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnadernas och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regionala
förvaltning i Finland sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Varje
distrikt förestods av en distriktsingenjör, med bistånd av en distriktskassör.
Stolpe med vilken en landsväg delades upp i vissa sträckor. År 1783 fastslogs att
vägskillnadstecken skulle finnas för varje hel, halv och fjärdedels mil. Uppsättningen och underhållet av dem skulle skötas av häradet. År 1828 skulle de svenska måtten ersättas med det ryska måttet verst, och en
mil skulle delas up i tio verst. Uppmätningen och uppsättandet skulle bekostas av staten, medan underhållet fortsättningsvis skulle skötas av häradet. År 1887 togs det metriska systemet i bruk. Den gamla milen definierades då som tio kilometer.
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”,
officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid
lantdagen 1808–1906.
Den
ed som den drabbade i ett ersättningsmål vid allmän underrätt skulle svära över den skada han på grund av stöld, brand eller liknande hade lidit, varefter skadebeloppet, som annars inte hade gått att fastställa av domstolen, kunde fastslås.
Värderingsed stadgades i 1734 års lag.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.
Beteckning på en hedersutnämning till en statlig tjänstetitel, normalt en högre
titel där innehavarna fick
fullmakt på värdigheten av regeringen, konungen, kejsaren eller presidenter (till exempel professorstitel, en
militär grad, eller en högre statstjänstemannatitel).
Lag genom vilken värnplikt infördes i Finland 1878. Därmed avskaffades det militära indelningsverket, som inte tillämpats sedan Finland anslöts till Ryssland 1809.
Benämning på finländska truppenheter under den första delen av autonoma tiden. Den
värvade finska militären bildades 1812 på
order av Alexander I och bestod i början av tre jägarregementen och efter omorganisering 1827 av tre brigader. Den finska värvade militären upplöstes 1830.
Läroanstalt för
undervisning i vävning. Vävskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Benämning på en skriftlig
anvisning av en person (trassenten) åt en annan (acceptanten, trassaten) om att denna ovillkorligen ska betala ut ett visst belopp åt en tredje person (remittenten).
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
En valutas värde i förhållande till en eller flera andra valutor.
Central
myndighet för penningväsendet, grundad 1811 i
Åbo för att ge ut vissa ryska mynt. Kontoret flyttade 1819 till Helsingfors och ombildades i samband med myntrealisationen 1840 till Finlands Bank. Under svenska tiden var utvecklingen av penningväsendet identiskt med utvecklingen i Sverige och någon särskild myntning ägde inte rum i Finland. I samband med riksdelningen antogs, på Borgå
lantdag 1809, den ryska rubeln som
mynt för Finland.
Växel-, låne- och depositionskontoret fick från 1811 ge ut mynt på 20, 50 och 75 kopek samt 1, 2 och 4
rubel i bankassignationer av ryska sedelmynt i alla dess värdeväxlingar.
Rättegångsmål angående en gäldsförbindelse som grundade sig på växel. Växelmålen stadgades under svenska tiden från början av 1600-talet, under autonoma tiden efter 1858 och skulle upptas till behandling på
initiativ av notarius publicus.
Regler för hur växlar ska tecknas, inlösas och överföras m.m. Den första gavs under autonoma tiden den 29 mars 1858. Den ersattes med nya regler den 1 november 1932 och den 28 juni 1960.
W
Byrå som åren 1915–1916 verkade som den finska motståndsrörelsens politiska organ i Tyskland. Byrån, som leddes av Fritz Wetterhoff, upprätthöll kontakter med de tyska myndigheterna, jägartruppen och de finska aktivistkretsarna i Stockholm. Byrån har setts som en föregångare till den finska beskickningen i Berlin.
Wetterhoffska byrån upphörde i oktober 1916 efter att Wetterhoff åsidosatts från alla politiska organ på grund av misstankar om konspiratorisk verksamhet.
Y
Inom förvaltningen från och med autonoma tiden och särskilt från självständighetstiden ett epitet för statstjänsteman av lägre
rang än en högre motsvarande, vanligen också placerad i en viss löneklass eller lönekategori. Den
yngre tjänstemannen hade vanligen till uppgift att biträda den
föredragande tjänsteman som han var underordnad.
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på
lärare som undervisade i språk vid gymnasium. Sådana lärartjänster (rangklass 10) fanns även i
Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Kommissionslantmätare av lägre
rang än motsvarande
äldre lantmätare.
Militärgrad som var i
bruk under autonoma tiden i finska truppförband samt i den
finska värnpliktsarmén 1881–1902. Graden togs i bruk i den
finska armén efter inbördeskriget 1918, men ersattes snart med graden undersergeant (se underofficer).
Sammanträdesteknisk term som avser ett tydligt
förslag eller en fordran som ställs till ett föreningsmöte, en beslutande
församling eller en
domstol m.m.
Statlig
myndighet vars yrkesinspektörer med omedelbar
domsrätt i
yrkesinspektionsdistrikt övervakade de arbetsplatser som omfattades av lagar och förordningar om arbetsförhållanden och arbetarskydd.
Yrkesinspektionen lydde 1889–1917 under Industristyrelsen, därefter var den inrättad vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Yrkesinspektionen ersattes 1973 av Arbetarskyddsstyrelsen.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till
Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett
yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk
examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Fastigheter och kapital. I mars 1800 bestämdes att invånare i Finland inte behövde erlägga
skatt på kapital.
Enhet enligt vilken skörden fördelades från bolagssvederna. Yxtalet grundade sig på hur många kvinnor och män som hade deltagit i arbetet från varje hemman. En kvinna motsvarade en man.
Ž
I Ryssland av monarken utfärdad handling, genom vilken enskilda personer eller samfund, korporationer, ständer etc. tilldelades olika slag av förmåner såsom godsdonationer, rättigheter och privilegier, bl.a. ståndsprivilegier.
Å
Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den
åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans
hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Officiell tidning, grundad i
Åbo 1809. Tidningen ersatte föregångaren Åbo Tidning och avsikten var att skapa ett
forum för både myndighetsinformation och annat material. Den officiella prägeln försvann 1819 och
Åbo Allmänna Tidning ersattes av Finlands Allmänna Tidning.
Finlands första kollegiala världsliga dömande
myndighet i första eller andra instans, grundad i
Åbo 1623. Åbo
hovrätt blev efter 1776 besvärs- och underställningsdomstol bara för södra och sydvästra Finland. Under autonoma tiden hette den formellt Kejserliga Åbo hovrätt. Den var första
rättsinstans för adelskapet till 1869 och för
tjänstefel begångna av högre ämbets- och tjänstemän. Åbo
hovrätt var även
domstol för granskning av underrätternas domar i grova brottmål, besvärsdomstol för lagmansrätterna och underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då
Vasa hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Hovrättens domar kunde överklagas till Kgl. Maj:t, efter 1809 till
senatens justitiedepartement (kejsaren) tills
Högsta domstolen grundades 1918. Ledamöterna utgjordes av en president,
hovrättsråd och assessorer, vilkas antal varierade under perioden 1623–1950. Hovrätten var domför med fem medlemmar fram till 1921, därefter med tre medlemmar.
Sjukhus och undervisningssjukhus för medicinestuderande vid
Kungliga Akademin i Åbo grundat 1756 i Åbo. Det öppnades 1759 som det första lasarettet i Finland och det andra lasarettet i det svenska riket. Lasarettet underhölls av en sjukhusfond, vars medel tillkommit av donationen. Fonden avlönade en läkare som anställts av sjukhusets direktion. Sjukhusläkaren skulle följa direktionens regler och fyra gånger årligen till
Serafimerlasarettet i Stockholm skicka en
förteckning över dem som fått vård på sjukhuset (namn, hemort, sjukdom, intagnings- och utskrivningsdag mm.) Lasarettet hade 16 vårdplatser år 1763. Det förestods av en direktion, som bestod av länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Det hette 1814–1850
Lasarett och kurhuset i Åbo, då vården primärt var inriktad på bekämpning av veneriska sjukdomar. Lasarettet hette igen 1850–1858 länslasarett, varefter alla
länslasarett omdöptes till länssjukhus. Undervisningen av medicinestuderande flyttades 1827 till Helsingfors. På 1850-talet flyttade sjukhuset in i den så kallade stenkasernen. Sjukhuset fick 1856 ytterligare en specialavdelning för veneriska sjukdomar, vid sidan av det gamla ännu verkande kurhuset. Sjukhusets tjänstemän bestod 1877 av en
lasarettsläkare och en syssloman. Sjukhuset fick nya utrymmen 1881 och 1937. Antalet tjänster utökades. Under kriget tjänstgjorde sjukhuset som militärsjukhus och de civila patienternas antal minskade. Sjukhuset blev 1958
Åbo universitetscentralsjukhus.
Sjukhus grundat 1756. Det öppnades som Finlands första
länssjukhus 1759 och fick en egen byggnad 1784. Det kallades dock först efter 1858 för länssjukhus. Sjukhuset förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var en
underläkare och en ekonomiansvarig syssloman. Det blev 1958
Åbo universitetscentralsjukhus.
Lagmansrättens
distrikt och område för lagmannens
jurisdiktion i
Åbo och Björneborgs
län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Lagsagan låg inom Åbo hovrätts jurisdiktion.
Renhållningsbolag i
Åbo 1867– cirka 1916 som med osläckt kalk komposterade stadens spillning och gatusmuts samt sålde den därav komna gödselprodukten till lantbrukare och trädgårdsmästare. Renhållningsbolag av denna typ förespråkades av Kejserliga-Finska hushållningssällskapet.
Finlands första ritskola, grundad 1830 i Åbo. Ritskolan var ursprungligen en del av skråverksamheten och endast öppen för målarlärlingar och gesäller. År 1846 omorganiserades skolan och blev landets första öppna konstskola som även tillgodosåg blivande konstnärers utbildningsbehov.
Finska konstföreningen övertog ansvaret för ritskolan i
Åbo 1852.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett
skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Besittningsrätt till
hemman med olika rättigheter och skyldigheter, som berodde på hemmanets skattenatur (skatte, krono eller frälse). Innehavaren var skyldig att bruka hemmanet. Åboskapet förföll vid ödesmål, vanskötsel och förfall. År 1789 fick innehavare av
kronohemman rätt att friköpa det till skattehemman.
Den högsta förvaltande och dömande myndigheten i
Åbo stad. Den leddes av en (eller flera)
borgmästare med biträde av sex rådmän. Under dem verkade 1837 kämnärsrätten, magistratssekreteraren och notarius publicus, tre notarier, en aktuarie, stadsfiskalen, vågmästaren och tolagsbokhållaren, auktionsdirektören, kronokassören, stadskassören och stadsarkitekten.
Biskopsstift med
Åbo som residensstad. Traditionellt hänförs stiftet till 1157, som ett missionsstift med säte i Nousis. År 1229 flyttades det till Korois och 1300 till Åbo. Domkapitlet dateras till 1276. Stiftet omfattade hela Finland till år 1554 då de östra delarna bildade Viborgs stift. Gränsen mot Uppsala
ärkestift var Kaakamo älv. Åbo
stift blev
Åbo ärkestift år 1817. Före konstituerandet av den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1809 och 1811 hörde
Åbo stift till Uppsala ärkestift. Åbo stift leddes till 1817 av en
biskop med ett
domkapitel som bestod av en domprost, fem andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens.Stiftet bestod då av församlingar som var indelade i prosterier. Stiftsadministrationen övervakade också
katedralskolan i Åbo och trivialskolorna i Björneborg, Vasa och Uleåborg samt Tavastehus skola.
Stift inom den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som leds av ärkebiskopen.
Åbo stift upphöjdes till
ärkestift 1817. Ärkebiskopen biträddes sedan 1818 av ett
domkapitel som också hade sitt säte i Åbo. År 1851 överfördes norra Österbotten och Lappmarken till Kuopio stift. År 1897 avträddes de delar av Tavastehus
län och Nyland som dittills hört till ärkestiftet. År 1923 avträddes ärkestiftets svenskspråkiga församlingar.
Teologiskt
bibliotek som grundades av domkapitlet för teologiestudenterna i
Åbo 1807. Det underhölls med kyrkliga medel och avsikten var att tillhandahålla teologisk kurslitteratur. Utgifterna bekostades med ecklesiastiska medel. Efter universitetets
flyttning till Helsingfors återupprättades seminariebiblioteket och fick en mera omfattade uppgift som ett bibliotek för kursböcker. År 1852 kallades det ”Handbiblioteket för studerande”.
Sedan 1600-talet en
bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde
talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en
titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid
allmän domstol yrkar på
straff för
brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän
domstol i första
instans för statlig
tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som
åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
Bystämmans sammankallare och
ordförande samt protokollförare, vanligen representant för en
by på
sockenstämma och ting. Åldermannen hade (enligt mönsterbyordningen) även hand om bykistan (byns
arkiv och kassa). Åldermän användes även vid lokala syneförrättningar, då
kronan saknade tjänstemän på bynivå. Åldermannasysslan var på en del håll en förtroendepost, på andra en semiformell befattning. Som ersättning för sysslan uppbar åldermannen byns böter.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar som våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt då i
relation till andra måttenheter.
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska
kronan sedan Magnus Erikssons
landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna
skatt eller
avgift till kronan också under autonoma tiden.
Till jordeboksräntan hörande
skatt som erlades i ett visst antal dagsarbeten på kronans (eller indelningshavarens) jordegendom. Den beräknades vanligen till hälften i öke- eller andra drängdagsverken. Årligt
dagsverke reglerades 1652 för hela landet, då dagsverket skulle uppgå till sex körslor och tolv dagsarbeten per
mantal och år. Det kunde ersättas med en
avgift som utmättes enligt markegången.
I viss skriftlig form gjord
offentlig stämning eller
kungörelse om att man inom en viss tid måste anmäla sitt anspråk (exempelvis arvinge eller kreditor som gör anspråk på sin rätt). Änkor och arvingar till en avliden
uppbördsman måste efter 1826 ansöka och vinna
årsproklama för att befria dödsboet från de efterräkningar som kunde uppkomma till följd av den avlidnes bristfälliga eller felaktiga redovisning.
Den granskning av en myndighets räkenskaper som gjordes en gång per år. Till årsredovisningen bifogades verifikationer för att bevisa riktigheten.
Den slutliga redovisningen av uppbörd, utgift och
förvaltning av kronans medel för ett år.
Redovisning av utgifter, inkomster och tillgångar för ett år.
Åtal under svenska autonoma tiden, det vill säga
yrkande på
straff vid
domstol för
brott mot gällande lagstiftning. Allmänt: anklagan.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den
instans i
län eller
stad samt vid
hovrätt som hade behörighet att väcka talan.
Extraordinärt
rättsmedel sedan autonoma tiden som kan användas för att rätta ett fel som påverkar innehållet i ett
avgörande som vunnit laga kraft. Återbrytan söktes under autonoma tiden hos Justitiedepartementet, senare hos Högsta domstolen.
Under autonoma tiden benämning på handling varmed en högre förvaltningsmyndighet återsände ett underställt eller hemställt ärende till den lägre instansen för beslut.
Den åtgärd vid
domstol varmed en växelinnehavare fick
rätt att kräva växelgivaren eller växelöverföraren på garantier om att växeln skulle bli inlöst inom utsatt tid eller på en betalning som motsvarade växelsumman om så inte sker.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden om
vittne vars vittnesmål blir ogiltigförklarat av domstolen på grund av jäv.
Extra ordinärt
rättsmedel som en
part kan anlita för att få en ny tidsfrist (förfallotid) för överklagande av domstolsbeslut, i lag- och processpråk vanligen kallat resning. Förutsättningen är att den tidigare tidsfristen försummats av orsaker som inte berodde på parten själv. Rättsmedlet stadgades tidigast i 1734 års lag.
Extraordinärt
rättsmedel sedan svenska tiden för sökande av ändring i ett
avgörande som avgjorts med en så kallad tredskodom. Från 1734 ska
återvinning sökas hos den allmänna underrätt där ärendet ursprungligen behandlats.
Besvär mot ensidig dom,
tredskodom eller i
lag stadgat förfarande rörande konkurser genom vilket en borgenär kan få tillbaka en gäldenärs utmätningsbara egendom.
Återvinningstalan anförs till den
domstol som fattat domen i fråga.
Bevis på den förre ägarens
äganderätt till en fastighet (fastebrev, bouppteckning, lagfart, arvskifte). Vid lagfartsansökning: de handlingar som styrker den förra ägarens
rätt att sälja, överlåta eller testamentera en viss fastighet.
Åtkomsthandling infördes 1806. Dessförinnan uppvisades åtkomsten vid uppbuden och dokumenterades 1736–1806 i lagfarts- eller intecknings-protokollet, före 1736 i domboken.
Kameral redovisningsterm för alla
publika verk och inrättningar för allmänhetens gagn som inte ingick i statskassan. Till dem hörde till exempel Fattig- och arbetshusfondens inkomster, inkomster som var anslagna för läroverk, lasarett,
hospital och spinnhus, lantmäterirevisionsprocenterna, änke- och pupillkassornas inkomster samt städernas enskilda inkomster.
Ä
Den handling som upprättades i samband med en
ägokarta och som för varje
ägofigur angav ägoslag och areal. Vid
laga skifte angavs också ägofigurens naturliga beskaffenhet, gradtal och uppskattningsinnehåll.
Lantmäteriförrättning som utfördes när jorden skulle omorganiseras från en
samfällighet till privat ägande.
Specialdomstol som i första
instans undersökte och avgjorde
tvistemål rörande fastighetsbildningar och
besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig
domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs
län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera
län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en
lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal
jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Under svenska tiden och autonoma tiden
ledamot av ägodelningsrätt.
Av jordägarna vald
ordförande i ägodelningsrätt. Han skulle ha domarkompetens och helst också erfarenhet av jordbruksnäringarna.
Begrepp som anger
jordstycke i samband med laga skifte.
Process vid
laga skifte där varje ägostycke får ett visst gradtal. Därigenom kan de olika ägostyckena jämföras med varandra och genom en tillökning i areal av sämre jord kan ägostyckena bytas ut mot varandra. Vid graderingen fick den bästa jorden gradtalet 1, jord som var hälften så god gradtalet 2. Mellan
grad 1 och 2 tillämpades vanligen en tiogradig skala, mellan sämre jord användes glesare intervaller. Uppskattningsinnehållet erhölls genom att arealen för ett
jordstycke (
ägofigur) dividerades med gradtalet.
Lantmäterikarta över en egendom. Ägokartan är en
karta i stor skala, som detaljerat visar områdets beskaffenhet, uppdelning i ägoslag, bebyggelse, vägar och andra detaljer.
Den andel av jorden som varje
delägare får vid ett laga skifte.
Den
lantmäteriförrättning genom vilken ett
hemman blev uppmätt, utsatt på en
karta och beskrivet. Den geometriska uppmätningen standardiserades första gången 1635. År 1783 fastslogs hur revningen skulle utföras före mindre skattläggningar och storskifte.
Lantmätare skulle utföra revningen enbart på
befallning av landshövdingen.
Storlek på en jordegendom. Hemmanens maximistorlek fixerades i slutet av 1700-talet inför storskiftet. Antalet
tunnland per
mantal varierade länsvis och ibland fixerades antalet tunnland per
mantal också på sockennivå. Det högsta bestämda tunnlandtalet var 1200–1700 tunnland. Dessutom kunde landshövdingen bevilja en tillökning på 300 tunnland som ersättning för impediment.
Vid storskiftet om
byte av utjordar och
urfjäll byar emellan, så att de kom att höra till det
byamål dit hemmanet som ägde dem hörde. Vid förrättningen bildade byarna ett särskilt sammandragningslag. I annat fall flyttades, enligt storskiftesförordningen 1775, de utjordar och urfjäll som stod i vägen för storskiftet.
Inom förvaltningen under autonoma tiden och särskilt från självständighetstiden epitet för statstjänsteman av högre
rang än en
yngre motsvarande. Den
äldre tjänstemannen hade vanligen till uppgift att föredra tjänsteärenden för överordnad (beslutsfattande församling).
Tjänsteman vid kejsarens
kansli i Helsingfors under autonoma tiden.
Tjänstebeteckning för
lantmätare under länslantmätaren från 1873, särskilt den lantmätare som ansvarade för de praktiska lantmäteriförrättningarna i länet, med biträde av
yngre kommissionslantmätare och
vice lantmätare.
Högre
befattning i
stat eller kyrka. Från 1600-talet högre statstjänst med fastställda självständiga offentligrättsliga befogenheter. Som
ämbete betecknades i svenskt administrativt språkbruk en sådan
tjänst vars innehavare tillsattes av Kunglig Majestät. Någon terminologisk skillnad mellan ämbete och tjänst förekommer inte i det finska språket.
Brev som sändes på ämbetets och tjänstens vägnar.
Domare med juridisk utbildning och ämbete, till skillnad från lekmannadomare.
Dräkt att bära i tjänsten, ursprungligen av franskt snitt, efter 1825–26 en frack. Dräkten markerade tjänstemannens tjänsteställning, hederstitel och
rang i den hierarkiska förvaltningen. Den första stadgades under svenska tiden för Vasa
hovrätt 1776. År 1810 fick senatens tjänstemän
ämbetsdräkt och 1816 konseljens adelsmän samt länsstyrelsernas, lantmäteristyrelsens och intendentkontorets tjänstemän samt
Åbo hovrätts ledamöter. Efter 1825–1826 användes ämbetsdräkt också vid Finlands Bank, Övertulldirektionen, Medicinalkollegiet,
Allmänna revisionsrätten och Statssekreterarens
kansli samt inom
lotsväsendet och bergsverket. Senatens ämbetsdräkt kallades ornat, särskilt efter 1839 när också en särskild festdräkt för senatens senatorer och tjänstemän infördes.
Muntlig och skriftlig
försäkran som från och med 1773 avlades av statliga tjänstmän innan de tillträdde
ämbete och lön. Efter 1918 avsågs med ”ämbetsed” den moraliska utfästelse som vissa tjänstemän i statens högsta
förvaltning och ledning samt inom rätts-, militär- och fängelseväsendet jämte gränsbevakningen avlade och genom vilken de förband sig att fullgöra sina tjänsteåligganden. Tidigare avlade nästan alla statliga tjänstemän tjänsteed. En särskild typ av
ämbetsed avlades av ordinerade präster.
Av
regent eller
myndighet (på lagstadgade grunder) beviljad
fullmakt åt högre statlig
ämbetsman och
tjänsteman för att förstärka tjänsteinnehavarens
ansvar och myndighet, med en
försäkran om att innehavaren behöll ämbetet och därmed förenade förmåner så länge denne fullgjorde sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Fullmakten ersattes 1926 med förordnande, som när som helst kan återkallas, och utnämningsbrev.
Fullmakt beviljades inom kyrkan åt ärkebiskop, biskop, kyrkoherdar och för sådana sysslor och tjänster inom
ecklesiastik- och skolstaten som besattes av domkapitlet.
Akt eller förrättning som en person med kyrkligt, statligt eller kommunalt
ämbete utförde i kraft av sitt ämbete.
Under perioden 1526–1926 innehavare av sådan
tjänst som betecknas som ämbete.
De uppgifter, befogenheter och skyldigheter som fanns reglerade för utövningen av ett visst ämbete.
Som kännetecken använt
stämpelmärke för en viss
befattning eller en institution. Ämbetssigillet var vanligen avtryckt i vax (metall, lera eller lack), ibland också direkt på papper eller på en pappersbit som fästs vid huvuddokumentet.
Åtal som föranleds av tjänstebrott, ursprungligen också angivelse av ett tjänstebrott.
Ämbetstalan kunde och kan anföras av åklagaren eller av privatperson, ursprungligen också annan tjänsteman, vars
rätt har kränkts eller som lidit skada av tjänstemannens lagstridigheter.
Sedan 1634 benämning på
offentlig myndighet som genom sina ämbets- och tjänstemän utövar den högsta styrelsen och förvaltningen av ett visst samhällsområde. Ämbetsverken indelas i centrala
ämbetsverk och dem (eller annat offentligt verk) underlydande regionala ämbetsverk och lokala myndigheter.
Den
part som söker ändring och besvärar sig över ett
avgörande i lägre rätts- eller förvaltningsinstans. Benämningen används också om åtgärd som vidtas i syfte att få ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande; överklagande; sökande av ändring. Den
ändringssökande kallades under svenska tiden appellant, under autonoma tiden och i början av självständigheten
klagande eller klagandepart.
Person som mot betalning tog
fosterbarn och genom vanvård gjorde dem till änglar. Företeelsen blev vanlig efter 1778 när det blev tillåtet att föda anonymt. Det blev då vanligt att ogifta mödrars barn lämnades bort till fosterföräldrar också utan att församlingsprästen informerades. Den sista änglamakerskan dömdes i Sverige för mord på åtta fosterbarn 1917.
Före rådragningarnas tid, i flera hemmans eller byars besittning tagna ängsslätter och frodiga holmar vilka lämnades oskiftade då gränserna mellan byarna drogs upp.
Från 1708 av
domkapitel administrerat behovsprövat understöd från kyrkohärbärget till fattiga änkor och barn efter ordinarie,
extraordinarie och tillfälligt förordnade präster i stiftet. Änkehjälpen blev 1837 ett ekonomiskt understöd som utgick också till fattiga gymnasie- och skollärarsterbhus. Den administrerades från 1859 av Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Medlen insamlades från de i
tjänst varande prästerna, vilkas
plikt det sedan 1664 varit att understöda fattiga prästänkor i stiftet. Från 1859 insamlades medlen från lakansbesparingar och diverse fonder: Ärkebiskopsfonden (från 1833), Gavelinska testamentsfonden (från 1750), Haartmanska testamentfonden (från 1808), Rautalinska testamentsfonden (från 1841) och änkehjälpsavgiften från lediga gymnasie- och skollärartjänster (från 1851). Under åren 1837–1859 utbetalades också ett statsanslag.
Av
kontraktsprost förd
förteckning över de prästänkor i stiftet som var berättigade till
änkehjälp efter 1708. Änkelistan innehöll uppgifter om änkornas och barnens namn, vistelseort, ålder, hälsa och förmögenhet. Den sändes årligen (i oktober) till domkapiltet som upprättade en gemensam
änkelista för hela stiftet.
Den halvannan
tunna råg som en fattig prästänka beviljades i årlig
änkehjälp ur kyrkohärbärget 1708–1837. Beloppet ökades med 33 1/3 procent för änkans alla minderåriga barn eller sjukliga barn över 14 år, särskilt döttrar.
I Ryssland 1722 i samband med införandet av rangtabellen introducerad benämning på de ätter inom vilka adelsskapet ärvdes till följande släktled. Till den ärftliga adeln hörde till år 1856 1) de släkter som tillhörde gammal ärftlig adel, 2) de som nobiliterats av regenten, 3) de oadliga som genom sin
rang erhöll ärftligt adelskap, det vill säga innehavarna av alla militära grader som stod upptagna i rangtabellen från och med
rangklass 14 och civiltjänstemän vilkas rang var 8 (
kollegieassessor) eller högre, samt 4) de som erhållit ryska ordnar. Civiltjänstemän i klasserna 9–14 hade endast personligt adelsskap. I
Gamla Finland gällde samma regler om adelsskap som i riket i övrigt; till kategorin 1 räknades även de medlemmar av svenska adelssläkter som bodde i Gamla Finland.
Den ledande biskopen. Ärkebiskopen i Sverige var under den katolska tiden 1164–1531 underställd kardinalerna och påven. Han hade då, och därefter inom ramen för den lutherska kyrkan, säte i Uppsala. Under autonomin tilldelades biskopen i
Åbo ärkebiskopsvärdighet 1817. Det första ärkebiskopsvalet hölls 1833. Sedan 1164 var ärkebiskopen
ordförande för kyrkomötet, sedan 1500-talet för biskopsmötet och sedan 1944 i Finland för Kyrkostyrelsen. Ärkebiskopen var prästeståndets
talman i svenska riksdagen, i Finland fram till 1907 också i lantdagen. Bland de lutherska kyrkorna är det bara kyrkorna i Finland, Sverige, Estland och Lettland som har ärkebiskopar. Ärkebiskopen är inte chef för de andra biskoparna utan han är den främste bland likar i biskopskollegiet (lat. primus inter pares).
Inom de ortodoxa kyrkorna benämning på
biskop med högre hierarkisk
värdighet i förhållande till
biskop (
stiftsbiskop). Inom den ryska ortodoxa kyrkan är
ärkebiskop en hederstitel som kan tilldelas förtjänt (stifts)biskop. Vid patriarkatets införande i Ryssland 1589 fick några av ärkebiskoparna värdigheten metropolit;
ärkebiskop är således en lägre värdighet än metropolit, som fram till 1917 var i
rangklass 1. Biskoparna i det finska ortodoxa stiftet hade under den autonoma tiden ärkebiskopsvärdighet. Till skillnad från den ryska kyrkan är ärkebiskop inom de kyrkor som lyder under patriarken i Konstantinopel, till vilka även den finska ortodoxa kyrkan hör från och med 1923, en högre värdighet än metropolitvärdigheten som tillkommer (stifts)biskopar. Sedan det finska ortodoxa kyrkosamfundet 1925 uppdelades i två biskopsstift, har den ena av biskoparna ärkebiskops värdighet. Stiftsbiskoparna fick metropolitsvärdighet först under senare hälften av 1900-talet.
Den
ed som ärkebiskopen från 1617, i egenskap av prästeståndets talman, skulle avlägga innan riksdagen och (i Finland 1817–1906)
lantdagen inledde sin verksamhet.
Protokollfört val, enligt reglerna i kyrkoordningen eller kyrkolagen, genom vilket
ärkebiskop tillsattes i Uppsala stift, från 1833 även i
Åbo ärkestift. Röstberättigade var de
ordinarie medlemmarna i domkapitlen. De tre präster som fått flest röster placerades i förslagsrum åt regenten, som utsåg ärkebiskopen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var
archidiakon hederstitel för vissa förtjänta diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, medan motsvarande hederstitel för diakoner som var verksamma vid katedral- och församlingskyrkor var protodiakon. I vilken mån sådana fanns i
Gamla Finland är oklart. Under den autonoma tiden fanns vid katedralkyrkan i Viborg en
protodiakon från slutet av 1800-talet. Värdigheten förekommer även i den ortodoxa kyrkan i det självständiga Finland.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox
präst som har värdigheten ”protoierej”.
Ärkebiskopens ämbetsområde, inrättat i Uppsala 1164, i
Åbo 1817. Från 1596 var ärkestiftet endast
primus inter pares med
rätt att inviga andra biskopar än ärkebiskopen och att inneha ordförandeskapet för kyrkomötet och vissa permanenta kyrkliga kommissioner (Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen m.m.).
Ö
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman.
Hemman som lämnade bara viss
skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Obebodd vildmark. Benämningen användes om sådan mark där man fick anlägga nybyggen.
Lägenhet som inte klarade av att betala sina skatter.
Från och med 1749 benämning på vildmark invid landsgräns eller bortom byalags
rågång som tillhörde
kronan och användes till
kolonisation och försäljning av skogsprodukter. Gränsen mellan byalaget och ödesskogen skulle från och med 1775 utmärkas av lantmätare.
Tillståndet att ett
hemman inte kunde betala sina skatter.
Ödesmål uppstod antingen då en
åbo övergav hemmanet eller råkade i obestånd. Om hemmanet var ett
skattehemman konfiskerades det av
kronan och gjordes till ett kronohemman, som skulle brukas av en åbo. Om ett
kronohemman blev
öde skulle hemmanet utbjudas till en ny åbo, mot att denne åtog sig att fullgöra de resterande avgifterna. Om detta inte var möjligt, skulle det rannsakas. Om det visade sig att ödesmålet berodde på att skatterna var oskäliga, skulle skattläggningen jämkas och eventuella
frihetsår erbjudas åt åbon.
Den obligatoriska
avgift som årligen skulle erläggas av varje
rote vid Åbo, Björneborgs, Tavastehus och Nylands infanteriregementen för att fylla den brist som ödes- och frihetshemman förorsakade i knektarnas besiktnings- och möteskost. Avgiften infördes 1696 och 1697. Den uppbars också efter 1810.
Den
avgift som en utomstående hemmansinnehavare skulle erlägga om han ville bruka ägor som tillhörde ett ödehemman.
Sjukhusavdelning för behandling av ögonsjukdomar och
undervisning av ögonläkare i Helsingfors. Vården av ögonsjukdomar sköttes före 1871 av läkare med utbildning i allmän kirurgi. År 1860 hade verksamheten effektiverats och avdelningen började kallas Oftamologiska kliniken inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Kliniken blev 1871 en avdelning vid
Allmänna sjukhuset i Helsingfors och 1958 en del av Universitetsjukhuset i Helsingfors.
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt
öresland = 3
tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång
stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
Den
lantmäteriinstruktion som tillämpades vid rev- och
skattläggning av
hemman 1749–1848 i Uleåborgs län, med undantag av Kajana
härad och delar av Kemi härad. Metoden tillämpades också i delar av Vasa län. Skattläggningen baserades på jordmån och överskottet av avkastningen. Åkrarna delades in i sju kategorier, utgående från överskottet per areal, varefter mantalet beräknades.
Krutbruk som grundades i Seinäjoki 1825. Gustaf Adolf Wasastjerna erbjöd sig att sälja Östermyra
järnbruk åt staten och sköta om framställningen av krut. Produktionen inleddes 1828. De statliga kontrakten förnyades vanligen med fem års mellanrum. Bruket erhöll statliga medel för avlöningen. Krutframställningen upphörde på 1890-talet.
Benämning på området öster om den
gräns mellan Finland och Sovjetryssland som fastställdes i freden i Dorpat 1920. Området var uppdelat i två historiska landskap, Olonetskarelen och Vienakarelen, och beboddes under mellankrigstiden främst av karelare, finnar och ryssar.
Östkarelen gränsade i söder till Ladoga och floden Svir, i öster till sjön Onega och i norr till sjön Imandra.
Chefsarkitekt, näst under överdirektören vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Överarkitekten ledde de övriga arkitekternas verksamhet. Vid den efterföljande
Byggnadsstyrelsen var överarkitekter avdelningschefer för
Projekteringsavdelningen och Stadsplaneavdelningen.
Under svenska tiden lagkunnig
tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837
lagfaren icke
militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och
ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
Tjänsteman som var chef för brandsläckningsarbetet i en stad. År 1897 fanns tjänstebeteckningen i Helsingfors och i Uleåborg. I Helsingfors var överbrandmästaren chef för brandverket.
Överskott av byggnader på ett
boställe som innehavaren frivilligt uppfört utöver dem som ingick i besittningskontraktet.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid
ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på
förslag av den
myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen
överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
Från 1864 enrådighetschef för
Forststyrelsen med
ansvar för forststaten. Överdirektören skulle företa inspektionsresor för att bekanta sig med kronoskogarnas tillstånd i landet och ta reda på hur forststatens tjänstemän skötte sina uppgifter. Överdirektören biträddes av en överdirektörsadjoint. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till ett
kollegium och Forststyrelsen blev således ett kollegialt ämbetsverk. Under 1920-talet övertog en
generaldirektör det högsta ledarskapet och överdirektören blev i stället generaldirektörens närmaste biträdare och ersättare.
Högsta chefen för fångvårdsväsendet från 1881 vid
Fångvårdsstyrelsen och efter 1922 som chef för Justitieministeriets fångvårdsavdelning med
ansvar för fängelseväsendet och övervakningen av fängelseinrättningarnas allmänna förvaltning. Kompetenskravet var högre rättsexamen.
I vissa centrala
ämbetsverk tjänstebeteckning för överdirektörens närmaste man och ersättare eller verkets högsta regionala
tjänsteman (till exempel i
Forststyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet) från 1848 till 1920-talet.
I länets
årsredovisning de rubriker över inkomster och utgifter som förekom i de särskilda uppbördsmännens räkningar. De skulle summeras till en huvudsumma, som sedan skulle upptas i kapitalräkningen som ett särskilt konto.
Sedan svenska tiden överinstans och besvärsinstans för
utsökning och utmätning. På landsbygden ansvarade först landshövdingen (guvernören) för utsökning, senare länsstyrelsen. I städerna ansvarade
borgmästare och rådmän för utsökning, senare magistraten i så kallade gamla städer. I lagspråk under självständighetstiden används beteckningen också för varje avdelning vid länsstyrelsen då den verkställer exekutiva
beslut (till exempel
omhändertagande av barn).
I Ryssland från 1763
tjänsteman i varje
guvernement lydande under Amiralitetetskollegium för att leda vården, skyddet och nyttjandet av skogarna i syfte att säkerställa flottans timmerbehov. Från 1798 var överforstmästaren (rangklass 6) chef för en civil forstadministration i guvernementen, som dock saknade särskild ryskspråkig benämning, med uppgift att vårda och ekonomiskt nyttja kronoskogarna. Den centrala myndigheten under vilken överforstmästarna lydde var Forstdepartementet. I
Gamla Finland fanns från 1798 en
överforstmästare med underlydande forstadministration.
Föreståndare för ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt.
Tjänstebeteckning sedan senare delen av autonoma tiden för tekniskt kunnig föreståndare för ett ämbetsverks avdelningskontor. Överingenjören kunde vara medlem i ämbetsverkets beslutande församling. Överingenjörer fanns bl.a. vid Lantmäteristyrelsen, Post- och
telegrafstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Från 1928 var ”överingenjör” tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens administrativa byrå och byrå för skiftesärenden. Överingenjören var samtidigt medlem i Lantmäteristyrelsens kollegium. ”Överingenjör” var tjänstebeteckning för föreståndaren för avdelningskontor vid
Post- och telegrafverket åtminstone från 1930-talet, framför allt vid Kabel- och nätprojekteringskontoret,
Centralanläggningskontoret och Linjebyggnadskontoret.
Från 1688 under vissa år förekommande
titel för inspektorn över lantmäteriet. Överinspektorn var
tjänsteman vid
Lantmäterikontoret och biträdde från 1699 överdirektorn vid revideringen av kartor som lantmätarna sände in. Åren 1818–1848 var i Finland ”överinspektor för lantmäteriet” en
tjänst vid
Generallantmäterikontoret med
ansvar för att befordra storskiften och underlätta handläggningen av ärenden. ”Överinspektor för lantmäteriet” var från 1828 också tjänstebeteckning för chefen över lantmäterikontoret i Viborgs län. Överinspektorerna stod direkt under överdirektören vid Generallantmäterikontoret. Tjänstebeteckningen ersattes 1848 med ”överdirektörsadjoint”.
I början av 1600-talet
titel för
tjänsteman i en
stad med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över till exempel en viss förvaltningsgren, ett visst truppslag, ett visst yrke eller en viss institution. Överinspektörerna avskaffades i och med kollegieindelningen inom magistraten. Under autonoma tiden var ”överinspektör” en benämning på ett
ämbete och en tjänsteman inom en viss förvaltningsgren (till exempel lantmäteriet), under självständigheten en titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Från 1869 en av tre tjänstemän vid Överstyrelsen för skolväsendet vilka hade i uppgift att övervaka undervisningen inom ett visst akademiskt ämnesområde (historiska vetenskaperna, språkvetenskaperna, matematik och naturvetenskaperna) vid elementarläroverken. Tjänsten drogs in när
Skolstyrelsen bildades 1918.
Från 1861
ämbete och
ämbetsman som lydde under Centralstyrelsen för skolväsendet, från 1869 under Överstyrelsen för skolväsendet. Överinspektören för folkskolorna inspekterade folkundervisningen och föreslog åtgärder för dess förbättrande och biträdde – sedan folkskolorna började inrättas– överstyrelsen i dess uppgift att ha överinseendet över folkskolväsendet. Överinspektören verkade från 1863 som
direktor för det då inrättade folkskoleseminariet och 1869–1918 som
ledamot vid Överstyrelsen för skolväsendet. Tjänsten drogs in när
Skolstyrelsen bildades 1918.
Från 1697 tjänstebeteckning för
intendent vid diverse ämbetsverk, i Finland från 1809 huvudsakligen vid Krigskommissariatet,
Industristyrelsen och Intendentskontoret. Under kriget 1918 var ”överintendent” en befälsgrad inom den
vita armén.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Titel för Överkrigsdomstolens
ordförande 1816–1952.
Krigsrätt i första eller andra
instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare.
Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Det officiella namnet på
Överkrigsdomstolen under den tid som inspektören för lotsverket var domstolens
ordförande 1816–1818 och särskilt 1837–1884. Den ombildades 1884 till Kejserliga Överkrigsdomstolen i Finland.
Officiellt namn på
Överkrigsdomstolen 5.5.1816–2.2.1831, ursprungligen en
militär specialdomstol för landets tre jägarregementen som dömde enligt de svenska krigsartiklarna (1798). Den var andra
instans för krigsrätterna. Domstolen kallades 1818–1821 Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska milisen och från 1819 fram till att denna
domstol avskaffades1832 Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska Militären eller Kejserliga Överkrigsdomstolen för Finska milisen. I stället inrättades 1877 Överkrigsdomstolen för finska militären och lotsverket.
Överkrigsdomstolen för Finska nationalmilitären bestod av (
general)inspektören (divisionschefen) för de finska trupperna som ordförande, två regementsofficerare och tre för målets behandling särskilt inkallade regementskaptener. Som tjänstemän verkade en
överauditör och en krigsfiskal, senare också en sekreterare.
Moment i årsräkenskapen. I allmänhet bestod
överleverering av sådana medel som uppbördsmannen själv skjutit till för att täcka en brist i uppbörden.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs
län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje
hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
Ledande läkartjänst vid sjukhus. Termen förekom också om ledande läkartjänster vid myndigheter. Exempelvis fanns en överläkartjänst vid Statsjärnvägarna, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning.
Lärare vid normallyceum, lantbruksläroverk och lärarseminarium. Överläraren ansvarade förutom för den vanliga undervisningen även för undervisningen och bedömningen av lärarkandidater.
Bergsstatstjänsteman tillsatt för hela riket år 1751. Övermasmästaren bistod järnkontorets fullmäktige och
styrelse med tekniskt kunnande om brukshanteringen. Från 1755 hade övermasmästaren säte i Nora. Under autonomin fanns en
övermasmästare vid Bergsstyrelsen.
Det överskott av spannmål (innan skakning och för råge på), efter 1739 två (senare fyra) kappar som tillföll
kronan av den del av kronotiondet som var avdelat för prästerskapets vederlag och den upplösta arméns avlöning. Innehölls genast och infördes i kronans räkenskaper. Måttkärlen för spannmål skulle vara fyrkantiga (förutom på fartyg) och måste enligt
lag strykas och fick inte skakas. Förorsakade stor oreda, varför spannmålsmåltunnan blev fastställd för hela Finland år 1816.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Tjänsteman som var ansvarig för vården av patienterna på
sjukhus och sjuksköterskornas högsta förman. Vid de statliga sjukhusen och största delen av länssjukhusen instiftades översjukskötersketjänster senast 1892. Översjuksköterskorna skulle då också ordna kurser för utbildning av sjuksköterskor. Kompetenskrav för
översjuksköterska var genomgången flickskola,
seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som
sjuksköterska på den inremedicinska eller kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. För tjänsten som översjuksköterska på ett
länssjukhus krävdes genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska.
Militär officersgrad med högsta eller näst högsta rangen under generalsgraderna, ursprungligen
överste hövitsman, sedan 1600-talet den vanligaste militära graden för en regementschef, senare också en flottiljchef. I Ryssland tillhörde graden den sjätte rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Militär
grad närmast under överste. Graden togs i
bruk under 1500-talet för en regementschefs ställföreträdare eller en kårchef. I Ryssland tillhörde graden den sjunde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Namn på ett flertal centrala
ämbetsverk huvudsakligen under autonoma tiden.
Chefsstyrt
centralt ämbetsverk som bildades 1865 då
Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse.
Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat
ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en
överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en
arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer,
kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
Parallellbenämning på Forststyrelsen, då forstförvaltningen 1863 skildes från Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendet och bildade ett separat centralt ämbetsverk.
Från 1851 användes namnet Överstyrelsen för
lantmäteriet för den tidigare Lantmäteriöverstyrelsen. Åren 1851–1863 hörde forstväsendet till ämbetsverkets förvaltningsområde och det officiella namnet var under denna period
Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. Fram till 1892 hörde även justeringsväsendet och
Justeringskommissionen till förvaltningsområdet, varför ämbetsverket också kallats Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Ämbetsverket sorterade fram till 1860 under Finansexpeditionen, därefter fram till 1875 under Jordbruksexpeditionen, fram till 1892 under
Kammarexpeditionen och därefter på nytt under Jordbruksexpeditionen. Överstyrelsen för lantmäteriet ersattes 1916 av Lantmäteristyrelsen.
Officiellt namn på Överstyrelsen för
lantmäteriet under den tid som forstväsendet hörde till ämbetsverkets förvaltningsområde (1851–1863).
Chefsmyndighet för finska
lotsväsendet under autonoma tiden, vilken grundades 1850 och organiserades militärt 1857.
Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet leddes av en
lotsdirektör och lydde i ekonomiska ärenden under senatens finansexpedition och i militära ärenden under generalguvernören, från 1888 under Handels- och industriexpeditionen. År 1912 underställdes finska lotsväsendet det ryska marinministeriet och upphörde som ett finskt ämbetsverk. Chefsmyndigheten för lotsväsendet under självständighetstiden utgjordes av
Sjöfartsstyrelsen och dess lots- och fyravdelning.
Central
myndighet för en del av medicinalväsendet 1827–1878, med uppgift att övervaka hälsovård,
vaccinering och
apotek samt förvaltningen av länslasaretten och andra medicinska institutioner.
Överstyrelsen för medicinalverket hade bildats ur Collegium medicum och år 1878 förenades dessa två institutioner tillsammans med direktionen för dårvården i Medicinalstyrelsen. Överstyrelsen för medicinalverket lydde under
Kansliexpeditionen (senare Civilexpeditionen) i senatens ekonomiedepartement. Överstyrelsen leddes av en generaldirektör, som också var
ordförande i Kejserliga collegium medicum. I praktiken skötte Överstyrelsen för medicinalverket Collegium medicums ekonomiska och administrativa ärenden. Tjänstemännen bestod av sekreterare,
kamrer och
kanslist samt ett varierande antal läkare.
Centralt
ämbetsverk för övervakning av press och
censur 1.6.1865–1918, med
rätt att verka som
specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte
Överstyrelsen för pressärendena den tidigare
Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en
ordförande och två ledamöter, med biträde av en
överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under
Justitieexpeditionen fram till 1918.
Lokalt placerad
tjänsteman på Överstyrelsen för pressärendena.Tjänstemannens uppgift var att granska lokala tryckalster. Hans arbete övervakades av en överombudsman. Utgivaren hade
rätt att överklaga den lokala ombudsmannens
beslut till Överstyrelsen för pressärendena. Ombudsmännen skötte också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, vilka tidigare hade censurerats av postverket.
Från 1860
centralt ämbetsverk för skötseln av väg- och vattenförbindelser, vilket lydde under senatens jordbruksexpedition och ersatte Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Överstyrelsen förestods av en överdirektör, som både var
ordförande för styrelsen och chef för ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som var indelad i sex verksamhetsdistrikt. År 1887 ersattes
Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Avdelning vid
Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna som ansvarade för järnvägsbyggnaderna fram till 1923 då Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning övertog uppgiften. Avdelningen kallades tidigare också Huvudkontoret för statens järnvägsbyggnader. Vid avdelningen fanns en sekreterare, kanslister, kamrerare, en speditör, en
byråingenjör samt flera biträdande byråingenjörer, en
arkitekt och en biträdande arkitekt.
Högre
tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i
Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.
