Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
hiippakunta
Katolisessa kirkossa alun perin kirkollinen korporaatio, jolla oli kiinteä omaisuus. Luterilaisessa kirkossa piispan sekä hänen johtamansa tuomiokapitulin tuomio- ja hallintoalue. Hiippakunnat jakautuivat rovastikuntiin ja nämä puolestaan seurakuntiin. Ortodoksisessa kirkossa nimitys alueelle, jota Arkkipiispa tai metropoliitta hallinnoi.
Frohnert, Pär , Administration i Sverige under Frihetstiden. Administrasjon i Norden på 1700-tallet. Det Nordiska forskningsprojektet centralmakt och lokalsamhälle – beslutsprocess på 1700-talet, publikation 4., s. 185-273 , Oslo: Universitetsförlaget 1985 , 225.
Från A till Ö. Ordlista. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. (Fi: Aamenesta öylättiin. Sanasto. Suomen evankelis-luterilainen kirkko) , Kirkon tiedotuskeskus: Kyrkans informationscentral . http://www.evl2.fi/ordlista/index.php/F%C3%B6rstasidan
Ignatius, K. E. F. , Statistisk Handbok för Finland. Under författarens inseende delvis omarbetad av A. G. Fontell , 2 uppl. , Helsingfors: G. W. Edlund 1890 , 239, 246.
Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38 , Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag 1904–1926 , 3: 485–486, 488–489. http://runeberg.org/nf/
Pirinen, Kauko , Finlands kyrkohistoria 1. Medeltiden och reformationstiden , Skellefteå: Artos 2000 , 43.
Sadeniemi, Matti , Nykysuomen sanakirja 1–6. Valtion toimeksiannosta teettänyt Suomalaisen Kirjallisuuden Seura , Helsinki: WSOY 1951–1961 .
Sonck, J. G. (Johan Gideon) , Ruotsalais-suomalainen laki- ja virkakielen sanasto, Svensk-finsk lag- och kurialterminologi , 103 1903 , 51.
Svenska Akademiens ordbok, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
Väänänen, Kyösti , Vanhan Suomen papisto. Pappien lukumäärä, alueellinen ja sosiaalinen koostumus. Matrikkeli, Suomen kirkkohistoriallisen seuran toim. 95 , 95 , Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura 1975 , 2: 18–19, 22–23.
Väänänen, Kyösti , Pappissivistys Vanhassa Suomessa (diss.) Helsingin yliopisto , 96 , Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura 1975 .