Lista över hänvisningar
Sonck, J. G. (Johan Gideon)
, Ruotsalais-suomalainen laki- ja virkakielen sanasto, Svensk-finsk lag- och kurialterminologi
, 103
1903
.
A
Överlåtelse av
gods och räntor från
kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Avsägelse eller nedläggande av ett
ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av
regeringsmakt och krona, under svenska tiden
drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje
lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat
anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en
förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en
inspektor över abnormskolorna var anställd.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av
revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll
beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om
utslag rörande straffeftergift i en
dom som vunnit laga kraft.
Böter för uteblivande från
domstol utan laglig orsak. Om
absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Böter för uteblivande från
domstol utan laglig orsak. Om
absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i
Gamla Finland uppbars accisavgifter.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade
brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade
jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som
ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära
lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev
instans för ändringssökande.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i
Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Förlossningsläkare. Den första befattningen grundades i Finland 1816 vid Finlands första förlossningssjukhus,
Åbo accouchementshus.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid
konkurs eller företagsrekonstruktion.
Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Att godvilligt uppge och överlämna en fästning.
Genom
hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en
tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Av staten ägd häst som var avsedd för militärt
bruk under övningsperioder.
Förslag på försäljning av
tjänst till viss person eller på skulduppgörelse vid en konkurs.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad
barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av
ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde
titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i
bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget
kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap,
skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan
dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande
rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta
kyrkoherde i sin
församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (
patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och
besvär för vissa
frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs
riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta
säteri och
frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a.
frihet från inkvartering).
Skatteenhet vid uppbörden av
jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade
arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En
ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Protokoll över överenskommelse, avtal, om anslutning.
Tills vidare. Tillfälligt
förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tillägg, komplettering: vanligen till (av) akt, protokoll, artikel, traktat.
Under autonomin benämning på hög ämbetsmans närmaste medhjälpare, ämbetsbiträde (till exempel hos generalguvernören, ministerstatssekreteraren och lotsdirektören samt hos en mängd ryska ämbetsmän).
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en
exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid
hovrätt användes termen om
sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans
vikarie för viss tid eller tills vidare.
Adjungering förekom i kommittéer,
ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Förordnande av en person att tills vidare eller för viss tid vara
ledamot av ett kollegialt ämbetsverk, en
kommitté och dylikt eller att verka som
hjälppräst åt
ordinarie präst (kyrkoherde eller kaplan).
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det
arvode som betalades till
hjälppräst eller biträdande
lärare av den
ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en
militär expedition. Adjutantens
befattning reglerades i en
instruktion för infanteriet 1751 och för
generalstaben 1788.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års
riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under
riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
Samlande beteckning för den
domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella
mål och vissa
administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen).
Administrativ lagskipning stadgades i
1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos
justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på
besvär mot fattigvårdssamhälles
beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och
senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Till fromma ändamål, vanligen använt om
hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av
kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Av
postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Fungera som advokat, föra annans
talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en
hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas
rätt och förde
talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med
ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva
ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Enhet vid
Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en
kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda
kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans
ränta och rättighet. En
vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och
bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka
danaarv och kronans
rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Under svenska tiden en statlig
befattning i större härader, vid hovrätterna och i
Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade
tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid
tjänstefel och försummelser.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om
positiv intervention, sedermera
lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Sedan 1800-talet om skola där
undervisning meddelas på kvällen till personer som på dagen är upptagna av annat arbete.
Predikant som i
stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Benämning på diplomatiskt
ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller
politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter
rang såsom konsularagent,
konsul och generalkonsul.
Under autonoma tiden,
tjänsteman vid större
poliskammare som i egenskap av polisens bulvan (polisagent) agiterade bland brottslingar och uppviglade dem till brottslighet som han sedan polisanmälde.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande
mynt och pappersmynt.
Från 1858
tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid
Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Att avbryta tillfälligt och flytta behandlingen av ett ärende framåt till en annan tidpunkt.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Till akademistaten hörande
tjänsteman som ansvarade för universitetets drätsel. Tjänsten inrättades på 1600-talet. Med den följde självskrivet medlemskap i universitetets drätselnämnd och säte i såväl det större som det mindre konsistoriet i ekonomiska frågor.
Styrelseorgan för
universitet som även fungerade som
domstol i
rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets
bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Ställande under
tilltal för tjänstefel.
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller
tjänsteman för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som
allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen
befattning med uppdraget att väcka
allmänt åtal eller
brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i
Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet
tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i
Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts
kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i
centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Underhåll, underhållsavgift.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid
tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande
konung eller drottning, i
Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra
ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla
mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål,
brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första
instans häradsrätt,
kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta
domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade
rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av
timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Utskott vid
lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna
besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg.
Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda
pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av
samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av
allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man
fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var
kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig
avgift till kronan.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt
torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En
förordning utfärdades den 10 december 1793.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som
lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning,
råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Tjänstebeteckning för
referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna
kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens
arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Av
domstol eller annan
myndighet förordnat arbete för statens räkning i
fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i
fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var
allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till
böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som
kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet
rätt att mot en årlig
avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio
ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt
kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje
by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av
borgmästare och
råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det
hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades
ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör,
kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat
gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per
aln och med
stång av viss längd.
Aln- och stångtal var också ett gammalt
skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
En stats diplomatiska
beskickning av högsta rangen i en annan stat.
Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (
postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma
lärare under olika perioder av läsåret meddelade
undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Under 1600-talet samlande benämning på dem som utövade flottans högsta ledning innan flottans
styrelse fick sin
fasta organisering som ett kollegium. I toppen fanns riksamiralen och rikstygmästaren som från och med 1620-talet var riksråd. Amiralitetet, som motsvarade högsta krigsledningen till lands, hade
ansvar för sjöförsvaret och flottans samtliga personal. Det var även en inofficiell benämning på amiralitetskollegiet och samlande benämning på sjöförsvaret och dess byggnadsbestånd, samt på flottans samtliga amiralspersoner.
Lagfaren
ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Förvaltningsmyndighet som behandlade ekonomiska
spörsmål som gällde den svenska flottan.
Amiralitetskammarverket uppdelades 1691 i fyra avdelningar: amiralitetskammarkontor, varvskontor, artillerikontor och sjömiliskontor. År 1692 skildes Amiralitetskammarverket i de flesta delar från Amiralitetskollegiet och verkade under Amiralitetsstats- och kammarkontoret.
Från 1617
centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans
överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska
amiralitetet och eskader.
Amiralitetskollegium fick
kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två
riksråd (
amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll,
rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och
lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade
amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två
storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter
frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade
gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid
amiralitetet bidrog med en fyrk på varje
daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett
hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet.
Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Lägre
tjänsteman vid
Hans Majestät Kejsarens
kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Samlande benämning på muntligt eller skriftligt anförande, uttalande,
föredragning m.m.
Räkenskapsförande
tjänsteman i
ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till
yngre regeringssekreterare.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med
gods skulle ägaren avlämna
angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan
tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och
debitering av tullavgifterna.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Av häradsrätten fastställt
beslut att ett nytt
hemman fick anläggas. Detta antecknades i jordeboken, enligt
instruktion från 1830, och innebar
skattefrihet under ett visst antal år.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Anteckning om en elevs förseelse i en
dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt
straff innebärande klander, även i betyg gjort
klander mot elevs uppförande.
Efter kollegiums
beslut gjort meddelande om att en
auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Protokoll fört av räkenskapsreviderande
tjänsteman eller
myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra
Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om
mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande
tjänsteman (
revisor) har
rätt att få ut som
sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Mindre del av ett
pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade
rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I
annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
Sedan 1623 benämning på
pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och
lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den
äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i
Åbo enligt akademins gamla
stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för
ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Under det förflutna året.
Beslut om att en viss inkomst, vissa
hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga
order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för
bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets
beslut på
offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt
anslag var belagt med bötesstraff.
Benämning på förordnad tid för ett offentligt tillkännagivande.
Penningmedel för extra utgifter.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över
förskott som hade betalats ut till
tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning,
order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras
hemman brukades av apanagebönder.
Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt
skyddsbrev för Stockholms
apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa
provinsialläkare tidvis
rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än
vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt
apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i
Åbo 1816. Från 1830 övervakade
Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha
apotek för den som erhållit
apoteksprivilegium samt avlagt
apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat
dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet
apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en
examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett
reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen.
Apotekare är sedan 1800-talet en person som av
Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat
intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en
förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor
rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst
apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av
statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte
rätt att överlåtas åt enskilda, även om
dispens i detta avseende länge beviljades.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar).
Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Skriftlig vädjan eller
besvär till högre
instans om granskning av och
beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett
mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad,
besvär från en lägre
rättsinstans till en högre
domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett
avgörande i en lägre
instans togs upp till
prövning och
beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols
beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var
appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska
tvistemål cirka 1630–1868.
Allmänt om
myndighet som enligt vanligt besvärsförfarande kan pröva och ändra
beslut som fattats av en lägre instans.
Tillbehör, inom
lantmäteriet under 1700–1800-talet om
hemman underlydande lägenhet,
ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre
instans av en lägre instans
beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Mönstring som genomfördes för att godkänna soldater eller hästar.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat,
ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Fängelse och
arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till
allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Kommunal
anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en
förening och förestods av en ombudsman.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser,
lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till
allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig
anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Till tjänsten som
indelt soldat hörde, förutom de regelbundet återkommande excerciserna och övningarna, också att bli arbetskommenderad. Arbetskommenderingen kunde gälla militära byggnadsarbeten såsom dock- och befästningsarbeten samt civila byggnadsprojekt som kanaler.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett
fattighus i en församling, senare en
kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en
arbetsanstalt för lösdrivare.
Statligt
arbetsfängelse och
korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en
direktion med landshövdingen (guvernören) som
ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant,
bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Präst vid arbets- och korrektionsinrättning. Predikanten förordnades av vederbörande domkapitel, på
förslag av inrättningens direktion. Arbets- och korrektionspredikanten förde kyrk- och kommunionbok över korrektionshjonen och undervisade dem i gudsfruktan, flit och moralisk bättring genom kristendomsundervisning och flitiga andaktsövningar under ledning av inrättningens vaktmästare. Han höll också regelbundna prediko- och
katekesförhör samt högmässor.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Föreskrift om vilka regler och påbud som gäller på en arbetsplats.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Beroende av godtycke, gottfinnande, förfaringssätt inom förvaltningen, särskilt hos dömande myndigheter under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Under 1800–1900-talen:
skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under
Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
Tjänsteman vid
ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också
tillsyn över åtskilliga av kronans
hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare
Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
I
arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett
arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett
ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en
arkivarie från och med 1720 en
tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga
ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Äldre benämning på förråd av vapen och krigsmateriel, i synnerhet artillerimaterial. Före en mer utvecklad militärförvaltning indelades rikets vapenförråd i stora och lilla arkliet.
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Person som förestod ett
arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a.
krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en
arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel.
Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande
tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga
krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega.
Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en
kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast
anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas
successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var
arvfurste en
titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning,
successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig
förläning eller ärftligt
arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås
arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet.
Arviorubel förblev skattenhet även i
Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Extraordinarie befattning, i motsats till
ordinarie befattning, med avlöning bestående av arvode. Befattningarna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Extraordinarie tjänst, i motsats till
ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning,
testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett
hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd
förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda
ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var
assessor en hederstitel för läkare,
apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad
ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med
högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare.
Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets
tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Fri
rätt för
medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss
premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under autonoma tiden om
frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller
kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll
kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en
stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin
ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet
uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
De lagar och förordningar som ger skydd mot
häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings
rätt till dylikt beskydd.
Titel på
tjänsteman av lägre
grad vid en beskickning.
Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som
titel på tjänstemän vid beskickningar eller
konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Av
myndighet utfärdat skriftligt
intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Lagfaren
tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig
ledamot av
krigsrätt i första
instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om
åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var
auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila
indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst,
ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett
augmentshemman som inom ramen för
indelningsverket betalades åt ett
rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av
ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen.
Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till
kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Den person som förrättar auktion, i
äldre tider också
titel på
tjänsteman som förrättade arrendeauktion.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att
auktion ska förrättas i auktionskammare.
Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det
län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den
rådman som stod i tur
auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i
stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev
auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett
ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en
officiell titel för juridiskt utbildade
extraordinarie tjänstemän vid
hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt
lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i
Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av
rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade
rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Rätt att själv stifta sina lagar,
självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Borgen för betalning med
växel eller check.
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre
tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Från 1928 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Till avdelningens
ansvarsområde hörde att övervaka lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, samt att föra jordregistret. Avdelningen delades in i byråer, en juridisk och en administrativ byrå samt byrån för skiftesärenden. Administrativa byrån och
Byrån för skiftesärenden förestods av en överingenjör.
Om
bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
Under 1800-talet benämning på meddelande, tillkännagivande.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet
mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Sedan 1500-talet benämning på viss
avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig
jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den
lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig
avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som
ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Samlande beteckning för beslut,
dom eller utslag.
Under 1200–1800-talet om underhandling,
överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal,
beslut och kontrakt.
Slutföra en process eller ett mål.
Kameralt begrepp som innebar att ett
hemman fick bli utan
åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta
hemman stå utan
åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman,
stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om
rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och
besvär som tidigare utgått därifrån.
Mark som införlivats med annan enhet (till exempel en stad, annat hemman); också skatteteknisk term.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå
äganderätt till exempelvis anförtrott gods,
kronogods och arvegods.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Sedan autonoma tiden en
växel som ska betalas vid uppvisandet.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Stryka, efterskänka eller förminska (till exempel skuld, avgifter och skatter).
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning,
tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara
ordinarie eller extraordinarie.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda
arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Förklara för avslutad (till exempel en lag).
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk,
reglemente eller motsvarande.
Benämning på den
militär som ansvarar för vaktavlösningen av soldater.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
Ursprungligen och främst om en årlig
avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om
arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då
avrad skall erläggas, enligt
äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig
avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel
kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys
allmänning eller
kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för
jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till
allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet.
Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga
karaktär förändrades.
Av arbetsgivare utfärdat
intyg över en tjänstemans avsked från tjänsten.
Av
husbonde utfärdat
intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Under 1600- och 1700-talet om öppet
brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik
tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt
brev varmed en
tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en
soldat i den indelta armén, även benämning på ett
avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
Anteckning i räkenskap eller
förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
I
äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan
skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är
avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I
äldre tider: skriftligt bevis på
avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Nekande
beslut på en anhållan.
Avslå, inte förorda (till exempel en ansökan).
Negativt utlåtande,
utlåtande som avslår till exempel en ansökan.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid
syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Äldre benämning på försäljningsskatt.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets
mantal förändrades. Motsvarande delning av
hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Ansökan om att avträda ett arrende.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775,
överloppsjord som
kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
Arvskifte eller bodelning som från 1686 skulle förrättas mellan den efterlevande maken/makan och den avlidnas arvingar.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett
hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
Från 1683 av
lantmätare slutgiltigt fastställd
gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Skriftlig handling över avvittring. Vid
bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
B
Vanligen medellös person som bodde på
ofri grund (annans
hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla
backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt
kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick
rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets
lantränteri och
landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets
balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått
tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts
prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Anvisning till betalning av en fordran, som har
karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco
assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste
medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Riddare som hade
rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Tjänsteman, tidvis vid
Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och
Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges
beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad.
Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid
Finlands Bank (grundad 1840).
Tjänsteman vid Rikets ständers banks lånekontor.
Permanent
utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga
stånd representerade.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora
barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha
rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad
fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna
böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Kvinna som var utbildad och hade
rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett
reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och
undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli
barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860
tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad
barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i
stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka
tjänst i barnmorskeyrket.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Kyrkoherde vid den finska militärens värvade och indelta regementen eller bataljoner under autonoma tiden.
Under svenska tiden en
präst i
predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var
bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för
krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens
befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för
militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens
fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var
kommendant på kronans slott i området. I några svenska
landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen
befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och
officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter
avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års
reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder,
hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara
officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara
officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till
tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin
befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst,
förläning m.m.
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft.
Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak.
Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I
brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME
landslag begränsades kunglig
benådning till
brott mot staten och kungen. En
frälseman som mist sitt
frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot
kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och
gods om kungen inte av
nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Skriftligt
utslag på abolition, amnesti,
restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett
straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd.
Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i
Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens
president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre
tjänsteman på stat.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828.
Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till
tjänst vid
Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt
förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt
prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik,
bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp.
Examen avläggs ytterst sällan.
Chef för
Bergsstyrelsen och dess bergsintendenturkontor. Då Bergsstyrelsen uppgick i
Industristyrelsen 1885 ansvarade en
intendent för bergsväsendet för motsvarande område under ledning av Industristyrelsens överintendent.
Kontor som lydde under senatens finansexpedition och som inhyste Bergsstyrelsens intendenturämbete.
Centralt
ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga
brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och
bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två
bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en
guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar.
Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller.
Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som
tjänsteman vid
Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Ämbetstitel för
ledamot av
Bergskollegium efter 1713, av högre
rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden
titel utan motsvarande
ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under
Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i
mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen.
Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på
skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
Lantegendom som tillhörde
kronan och var skyldig att ställa upp en soldat,
ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett
säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet
gods eller av hushållningen av medel i
magasin eller fängelser.
Av landshövdingen utsedd person vars uppgift var att granska de hästar och fordon som i kommunerna inställts till besiktning. Besiktningsmännen utsågs för fyra år i sänder och de fick en av
statsrådet fastställd ersättning.
Den
nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk
besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Lägga
skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Myndighets
rätt att lägga
skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana
brott i
tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Allmän domstols
avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett
ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep
beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s.
hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans
tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av
kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl.
Praxis infördes 1682.
I Sverige och i Ryssland epitet för
bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (
arrende). De besuttna bönderna i
Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Allmän benämning på en undre
gräns för att
hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för
besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds
hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett
hemman under 1/300
mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av
lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Ordinarie
rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets
avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats:
vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i
Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Om på
medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov.
Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets
beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit
laga kraft i
domstol eller förvaltningsmyndighet.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken
besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om
redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje
utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (
politimål).
Utskott vid
lantdagen från 1867 och i enkammarlantdagen från 1907. Besvärsutskottet behandlade
besvär och ansökningsmål, ursprungligen också fullmaktsärenden.
Beslagta något som säkerhet, eller arrestera (bysätta) någon för skuld.
Utse en person att inneha en tjänst.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett
ploglag i en
socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning,
syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel
vaktmästare och biträden. Termen togs i
bruk i mitten av 1600-talet i
äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som
sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding,
överauditör och
direktör av posten. I
Gamla Finland var
betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat
förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en
rapport som innehåller ett
förslag från någon av
statsrådet till utredning eller kommitté.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Del av ett
forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Av riksdagen eller
lantdagen för viss tid stadgad
skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från
ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella
avgift eller
skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens
bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två
daler för adelsman,
präst eller ståndsperson.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(
ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller
lantdagen beviljad
skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(
ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar.
Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
I forskningen förekommande benämning på den
nämnd i varje
landskap under medeltiden som beslutade om att bevilja konungen särskilda inkomster för specifika ändamål (kröning, eriksgata, krig, försvarsverk och giftermål), utöver statsinkomsterna från
Uppsala öd och skatterna till kronan. Bevillningsnämnden bestod av biskopen och lagmannen i varje
lagsaga samt sex frälsemän och sex bönder.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller
lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i
relation till den
bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i
lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Kopia på skrift, protokoll,
reversal och dylikt, försedd med underskrift av en person som kontrollerat kopians riktighet.
Utrustning för en beväring.
Tilläggs- eller bibeslut vid
riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan
riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Beslut, avtal eller
kontrakt som är beroende av ett annat beslut, avtal eller kontrakt.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera
skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Ersättare, förtroendevald eller
vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som
bisittare i domkapitlet. Också städernas
råd hade
bisittare som avlade domareed.
Adjungerad (tillfällig) medlem.
Tjänsteman som deltog i ordningsrättens arbete. Antalet
bisittare i ordningsrätten skulle vara två. År 1897 omnämns
bisittare i ordningsrätten endast i Mariehamn och Kemi.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett
stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för
ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga
mål en vidsträckt
domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års
kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var
ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade
ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en
fältbiskop och en ärkebiskop.
Tjänstebostad för
biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Biskops ämbetsområde, stift.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till
kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
Sedan reformationen benämning på
biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Stad där
biskop har sitt säte, stiftsstad.
Under medeltiden för
biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen
biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är
biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den
stad eller ort där
biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla
ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje
präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till
biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i
församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet,
förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I
Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Det
ämbete en
biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den
myndighet han genom detta ämbete utövar.
Befattning som sköttes vid sidan av annan tjänst.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om
beslut vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att
blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett
skattetal i delar av Kexholms län.
Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer.
Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av
kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett
hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i
relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Från 1600-talet om av
kronofogde och
häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och
1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var
mål för tvister. Efter 1883 blev
bolstada skäl en
officiell lagterm.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Syn eller
besiktning av
rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Den odlade mark för vilken ett
hemman blivit skattlagt.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till
prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (
burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Person som gått i
borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Det viktigaste administrativa organet i staden. I slutet av 1600-talet började man tala om ”magistrat” vid sidan av ”borgmästare och råd”. Uppgifterna var varierande och
rätt så omfattande.
Borgmästare och
råd var inte enbart en beslutande utan också en verkställande instans. Det fungerade som
domstol i staden, det vill säga rådstugurätt. Efter år 1619 hade
borgmästare och
råd till och med rätt att ge förordningar om den inre administrationen i staden, såvida dessa inte stred mot lagen, kungliga
beslut eller stadsprivilegierna. Detta gjorde att varje
stad uppvisade vissa säregna drag.
Särskild adlig
jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre
rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Särskild form av
borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara
mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten.
Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje
tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per
mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar,
häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns
officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar,
prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens
förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Sådant
gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle
bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till
kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje
fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter
klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda
vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd
avgift också
rösträtt i
prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Den enhet i en
stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en
överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett
brandverk endast i Helsingfors.
Av
klockare förd längd eller bok över varje brevväska eller enskilt tjänstebrev som sändes med klockarposten. I boken noterade klockaren dag och månad då försändelsen gick ut. Mottagaren verifierade sedan försändelsens ankomst med datum och namnteckning, mot ett kvitto. Brevboken infördes 1836.
Av
domkapitel förd bok över alla utgående
brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Avgift som uttogs av varje
hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän
bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Av
domare upprättad
förteckning över dömda personer i
häradsrätt eller i stadens kämnärs- och rådstugurätt. Brottmålslängden innefattar uppgifter om förbrytarens namn,
stånd eller karaktär, samt brottet och domen. För tjänstehjon och inhysingar angavs också namnet på det
hemman där de senast hade haft tjänst. Brottmålslängden sändes halvårsvis till vederbörande
hovrätt för kontroll och till kyrkoherden som förde in brottmålet i kyrkböckerna för framtida flyttnings- och frejdebevis.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare,
bruksskrivare m.m.
Präst anställd i
predikoämbete på ett
bruk som utgjorde ett
kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän
rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid
anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars
ordinarie prästerskaps göromål.
Från och med 1600-talet en
titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad
tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Person som förestår brännvinsbränneri. Indelades i förste och andre etc. brännmästare.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av
hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Person med uppgift att utöva kontroll över brännvinsbränningen.
Rättegångsmål angående olaglig tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
I Finland benämning på gårdstomt och huvudåkrar i motsats till utjordar; bröståkrar (rintapellot).
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en
kommun eller en
offentlig inrättning.
Brev som gav
borgare i en
stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgarrättighet i
stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades
burskap av stadens
magistrat genom ett
burbrev som medförde
rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i
allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i
stadslagen på 1300-talet. Stadens
borgare fick automatiskt
borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Den
avgift som en
borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom
burskapsavgift måste borgaren äga en
tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en
borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt
delningsgrund för teg- eller
solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt
hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med
byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Sammankomst av byamännen i en
by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Kronans
fogde i stad. Byfogden hade
rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans
uppbördsman i
stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En
byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Extraordinarie
skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels
län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då
tull eller
accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Benämning på
förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till
byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i
häradsting men senare på sockenstämma.
Titel på
tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av
kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som
ordförande för Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till byrådirektörens uppgifter.
Av
stad anställd lägre
tjänsteman (
stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin
frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev.
Beslut om åtgärd skulle tas av
domstol eller
exekutiv myndighet.
Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av
bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Handling som innehöll villkoren för ett
byte och bekräftade detta.
Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av
kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Gods som
kronan lämnade ifrån sig vid jordbyten, förekom på jord av olika
jordnatur för att avrunda ägorna, under abalienationstiden förekom till och med byten av
gods som stod under donationsrätt. Bytesgodset antog omedelbart det utbyttas natur, förutom under reduktionen 1655 och 1680 till den del det visade sig att kronan förlorade på affären. Vid jordrannsakningen fastslogs en ersättning för kronans förlust, såvida det inte av bytesbrevet framgick att innehavaren genom kunglig
nåd fått mer än det han givit. Förfarandet föranledde efterräkningar om 1600-talets bytesmål in på 1800-talet.
Hemman som
kronan lämnat i
byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Talesman och
ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
Antalet män per
hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
På land uppfört
sjömärke vid
segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt
kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Benämning på person som tjänstgjorde på flottans skepp. Från och med 1600-talet var båtsmännen en del av det ständiga knekthållet såsom roteringsbåtsmän eller indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän. Båtsmännen indelades i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och
välbefaren båtsman.
Sammanfattande benämning på de
hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett
båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Årlig
avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1682. Den fastslogs stadsvis mellan staden och kronan. Avgiften utgick ur borgerskapets sammanskottsmedel och efter 1787 under krigstid till dubbelt belopp. Båtsmanspenningen redovisades av magistraten till
landskontoret som sedan rapporterade till Krigskollegium. Landskamreren fick ½ procent som lön. Befriade var ridderskapet och adeln, ämbetsmän som vistats i staden eller bodde där för att sköta ett
ämbete samt de personer som innehade som lön anslagen jord. Avgiften ersattes 1810 med en vakansavgift.
Enhet inom den svenska flottan under stora nordiska kriget. År 1717 slopades båtsmanskompanierna och alla båtsmän organiserades i sju båtsmansregementen. Efter Karl XII:s död indrogs regementena i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen med kompanier återinfördes.
Enhet av personer eller gårdar som under det ständiga knekthållets tid uppsatte och underhöll en båtsman. En
båtsmansrote utgjordes vanligen av fyra kamerala hemman. Roten betalade värvningsersättning, årlig lön, kläder och stod för ett
båtsmanstorp med odlingsbar jord.
Sammanfattande benämning på den
institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla
ordinarie båtsmän för flottans behov.
Socken i Österbottens
län som var indelad att underhålla en
båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.
Torp som tilldelades en
militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Årlig
avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
De medel som inflöt i statskassan som
avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Person som mot
arvode hade i uppdrag att verkställa avrättningar och
exekvera kroppsstraff. Bödelsämbeten började förekomma i de svenska städerna i slutet av 1200-talet. Det är osäkert huruvida fast anställda bödlar förekommit på landsbygden under medeltiden.
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Skrivelse till högre
myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om
nåd för en dödsdömd.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i
stad både arve- och avlingejord.
Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade
bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av
offentlig myndighet.
Jord som fick säljas utan att släkten hade
rätt att lösa in den.
Landfastighet som ägaren med hänvisning till
bördsrätt genom köp införskaffat av en släkting (
skyldeman) som löst in släktjorden. Bördköpt eller
bördlöst jord avsåg också en landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den
förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i
stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till
bördsrätt till skattehemman.
Person som genom att sitta i
fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om
fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
C
Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
Fängelse med enskild cell för varje fånge. Cellfängelser inrättades från och med 1871 när de gamla kronofängelserna successivt började ersättas med specialbyggda länsfängelser. Begreppet användes också och ursprungligen om ett speciellt
fängelsestraff som avtjänades i isolering, gentemot att andra fångar vistades i samma utrymme.
Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens
censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av
Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om
censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata
brev av rätten till posthemlighet.
Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner,
beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i
böter och konfiskationer, pensioner och
begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till
krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830.
Centonalavgift var även en benämning på
inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla
tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets
styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare,
lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på
Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Egentligen Central- eller instruktionspolisen, en polisavdelning vid stadspolisen i Helsingfors från och med 1903, som ansvarade för poliskonstaplarnas utbildning och vid behov biträdde
ordningspolisen och spaningspolisen.
Centralpolisen övervakade också anstalterna för kollektivtrafiken. Enheten blev efter 1918 en del av Detektiva centralpolisen.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och
ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Hovämbete vid monarkens
hovstat som instiftades 1648 under namnet
introduktör med särskilt
ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en
vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Skriftligt
kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle
lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de
skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande
myndighet eller magistraten i stapelstaden.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister.
Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Till exempel
kungörelse eller
order av
officiell natur från en överordnad
myndighet eller chef inom
stat och
kyrka till underordnade
ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän.
Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till
specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om
domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i
Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
Det
anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Enhet som bildades 1800 genom sammanslagning av Första och Andra avräkningskontoret. Vid kontoret fanns särskilda civila och militära avdelningar. Inom kontoret granskades civila och militära räkenskaper, utövades räntekammarkontroll, kontroll av avlöningsrekvisitioner och vård av rikets regalier. Kontoret indrogs 1825.
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Diarium för suppliker som
rör civila ärenden, motsats: kriminalsupplikdiarium.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens
kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets
konsistorium för att införas i statskalendern.
D
Allmänt om
journal eller
förteckning som dagligen fördes av
tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av
lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till
Kammarkollegium för kontroll.
Skriftlig
militär order eller
skrivelse från en högre militär chef till de underlydande.
Dagorder utfärdas vanligen på regementsnivå. En dagorder kan innehålla en hälsning, uppmaning eller ett tack, men kan även bestå av uppgifter som berör truppenhetens vardag såsom kommenderingar, dejourer och straff. Dagorder har även utfärdats av arméns överbefälhavare och republikens president.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande
församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av
armé eller flotta, vid hospital,
sjukhus och offentliga inrättningar.
Förteckning över dagsverken som utfördes av
hantlangare till lantmätaren när han förrättade jordskifte och mätningar för att kunna upprätta karta. Varje
hemman ansvarade för dagsverket i proportion till sin andel i byamålen. Dagsverkslistan gjordes upp enligt ett visst
formulär som angav datum för förrättningarna,
vad som hade gjorts, antalet totala dagsverken per hemman och när de hade utförts.
Gällande eller gångbart
mynt 1664–1776.
Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Arv som tillföll kronan, i
äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som
danaarv räknades också
arv efter utländsk
medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans
rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Beräkning på
skatt som skall erläggas.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett
ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Degradering av ämbets- eller
tjänsteman på domstolsbeslut.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets
avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
Av tjänstemän begångna ämbetsbrott, tjänstebrott. Motsats: tjänsteförsummelse.
Av tjänstemän begångna försummelsebrott. Motsats: ämbetsbrott, tjänstebrott.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis:
brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller
myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot
internationell rätt.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids)
fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Principen för hur mycket jord ett enskilt
hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783
hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av
hävd hade innehaft.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare,
god man eller motpart, kontrapart,
part vid exekution,
rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Intyg över verkställd denaturering, vilket verifierade att man tillsatt vissa ämnen för att ändra den ursprungliga och riktiga beskaffenheten hos en vara eller ett ämne för att omöjliggöra dess egentliga användning. Detta gällde i synnerhet i fråga om sprit eller brännvin, utan att upphäva användbarheten för vissa andra ändamål.
Person som utförde och kontrollerade denaturering av sprit. Bestämmelserna om försäljning, införsel och tillverkning av denaturerad sprit granskades 1932 och denatureringskontrollören utsågs av Socialministeriet.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt
reskript 1892 och en
kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner,
lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna.
Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till
division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens
viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid
Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens
domsrätt som högsta
domstol för
Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala
ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen
departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller
ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med
kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med
deportation till Sibirien.
Intyg av en
myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll,
reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupperna. Vanligen uppsattes vid
mobilisering en
depotbataljon för varje infanteriregemente.
Förman vid förråd eller förvaringsställe.
Depotföreståndare förekom vid
Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Sektioner vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilka ansvarade för att tillhandahålla dragkraft och att övervaka underhållet av det rörliga materielet. Depotsektionerna sorterade under Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och leddes av en
maskiningenjör eller en depotföreståndare. Vid sektionerna fanns dessutom lokomotivmästare, lokomotivförare, maskinmästare, undermaskinmästare, vagnmästare, gasmästare, lokomotiveldare, vagnrevisorer, lokomotivputsarförmän, pumpmaskinister, lokomotivputsare och vagnsmörjare.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom ett kavalleriregemente.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Beskärd del, andel, lott. Enligt kunglig
resolution 1675 den ersättning
in natura och persedlar som en
ämbetsman eller annan person (
deputatist) fick utöver sin
ordinarie lön.
Deputat gällde vissa kyrkliga statsanslag till prästerskapet i krigshärjade Karelen och Viborgs
län från 1675, där man inte kunnat utmäta tiondeskatt eftersom det inte gått att förrätta
mantalsskrivning (prästernas deputat, deputatspannmål).
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av
ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av
ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen.
Beslut fattades efter omröstning, där varje
stånd hade en röst. Deputationens beslut (
betänkande) undertecknades av en
ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud,
fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad
församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (
deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Ersättningsenhet för de finska skarpskyttebataljonerna. Då trupperna ställdes på
krigsfot uppsattes ett
depåkompani för varje
bataljon .
Under autonoma tiden om upphävande, särskilt av delar av en
lag eller förordning, övergående i betydelsen att en tvist enligt avtal ska avgöras av annan
domstol än den som anges i lagen.
Person som rymt från krigstjänst.
Ritning, utkast eller
plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att
Statspolisen indrogs.
Under autonoma tiden förekommande benämning på polis som var specialutbildad för eller förordnad till spaningsuppdrag, också om
tjänst vid en polismyndighets detektiva avdelning.
Samlande benämning under svenska tiden på personer som hölls i fängsligt förvar utan att vara dömda för något.
Besittningsrätt eller
rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i
hamn (
embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Benämning på den omorganisation av det ständiga båtsmanshållet som genomfördes under Karl XI och var klar 1687. Omorganisationen grundade sig på det växande behovet av båtsmän och innebar bl.a. en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap.
Sjukhem, senare
sjukhus och barnhem, först grundat 1867 i Helsingfors och senare i Viborg för församlingarnas nödlidande, med anledning av nödåret 1867–1868. Diakonissanstalterna verkade också som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor. Motsvarande grundades 1894 i Sordavala, 1896 i Uleåborg och 1941 i Björneborg.
Utfärdat och avgiftsbelagt
intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst
mål eller ärende. Intyget utfärdades av den
tjänsteman vars uppgift det var att föra
register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Av
ämbetsverk eller annan
offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de
mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en
registrator eller aktuarie.
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Uppskov, ofta om
anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då
studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller
titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre
rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en
ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Räntor eller skatter som utgick årligen.
Under
senatens ekonomiedepartement verkande överstyrelsen för Finlands vårdanstalter för mentalsjuka. År 1839 framlades ett
förslag till ny
författning om organisationen av mentalvården. Det högsta överinseendet skulle innehas av en direktion. I den ingick cheferna för senatens kansli- och ecklesiastikexpeditioner samt generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Medicinalverkets
sekreterare skulle också vara
sekreterare i direktionen för dårvården. Generaldirektören skulle verkställa direktionens beslut. Medicinalverkets
kamrer var också kamrer vid direktionen. Dessutom hade direktionen en ombudsman. År 1878 slogs direktionen för dårvården ihop med
Överstyrelsen för medicinalverket samt Collegium medicum, och
Medicinalstyrelsen grundades som ett kollegialt ämbetsverk.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska
verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln
direktör ersatte på 1800-talet den
äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Benämning på den
kommission som hade den disciplinära uppsikten över studenterna vid universitetet i Helsingfors.
Disciplinkommissionen bestod av rektorn som
ordförande och dekanerna för universitetets fem fakulteter som medlemmar.
Organ eller
ämbete som tilldelats
myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Äta vid eget bord, vara bofast någonstans, ha ett eget hushåll. Uttrycket förekom redan i landskapslagarna. För tjänstefolk, som uppbar årslön vid hovet, hos biskopar, hos adelsmän eller hos
ofrälse hovrättsassessorer behövde
mantalspenningar inte erläggas.
Kommitté som slog fast och beviljade diskonter vid Finlands Banks avdelningskontor. Den bestod 1897 av två
ordinarie ledamöter och deras suppleanter.
Belopp som är anslaget till gratifikationer åt tjänstemän och för vars användning man inte behöver lämna redovisning.
Protokoll som redogör både för
beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad
tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (
dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en
befattning under
Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av
lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om
dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
En befälhavares
order inför en marsch eller strid.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har
rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Om bestämmelse, föreskrift eller
anordning som inte är tvingande eller bindande, utan
valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva
mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig
avhandling eller framställda teser; hålla
offentlig disputation vid
universitet eller
domkapitel över vetenskaplig
avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas
rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares
rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa
samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik
lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Föreståndare för en församlings sjukvårdsdistrikt som från 1834 skulle inrättas när någon epidemi hade brutit ut. Föreståndaren lydde under församlingens sundhetskommitté. Han skötte informationsgången, övervakade sjukstugan, sjuksköterskorna och medicineringen samt delade ut de av provinsialläkaren ordinerade medicinerna till patienter som inte hade fått plats i sjukstugan.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Tjänsteman med uppgift att ta emot och kvittera
uppbörd och övriga inkomster till en distriktskassa samt att bokföra distriktskassans inkomster och utgifter. Distriktskassörer förekom i väg- och vattenbyggnadsdistrikten och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning där distriktskassörerna efter 1932 kallades sektionskassörer.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju
distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Den
ed som en
ledamot i en
domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som
lagfaren domare. Den följer samma
formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Den
avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte
tingsgästningskappar eller -penningar.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för
domare med
direktiv för
rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till
1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Vikarie för
ledamot av
allmän domstol i första
instans sedan autonoma tiden. Om det är fråga om en
lagfaren domare utnämns han av hovrätten, medan nämndemän utnämns av häradsrätten och rådmän av rådstugurätten. Den finska benämningen används också om lagläsare.
Skriftligt avfattat
utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en
avgift (
lösen). Senare blev
dombrev en benämning på
utdrag ur
äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var
dombrott ett
tjänstebrott belagt med böter.
Avkunna dom; fälla
dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta
dom eller
utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om
allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga
domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av
världslig eller kyrklig
domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med
domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en
dom som hade vunnit
laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på
konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig
borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
Förteckning över
mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
avgift med vilken
dom eller
utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde.
Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde i
domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets)
vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också
examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I
Gamla Finland var
domprost titel för
preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var
domprost en parallell beteckning på prost.
Under autonoma tiden förekommande samlande benämning på en underrätts lokaler: tingsstuga, tingshus,
kämnärskammare och rådstuga.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden
officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och
avgörande av
civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering,
riksdag och
offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Lag eller
förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Lag eller
författning om domstolar och deras förhållande till varandra. Termen användes huvudsakligen i samband med Karl den tolftes
domstolsordning eller 1718 års justitiereform, med vilken häradsrätterna och lagmansrätterna slogs ihop under en lagman, med två häradshövdingar som
bisittare och en nämnd. Reformen indrogs av
ständerna 1719.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under
rättegång som medförde
rätt att söka
rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av
domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var
obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett
beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom
natt och år från beslutet.
Domfäst. Inom förvaltningen under svenska tiden i betydelsen verkställd genom den makt eller
auktoritet som ett
domslut eller myndighetsbeslut gav. Allmänt: maktfullkomlig, tvärsäker.
Under svenska tiden detsamma som
domsrätt (
jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans
fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara
disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till
bestridande av statliga utgifter.
Under autonoma tiden
tjänsteman i en domänstyrelse som förvaltade statliga jordegendomar i huvudsakligen juridiskt hänseende.
I
Gamla Finland överlåtelse av kronohemman, egentligen skatteintäkterna från sådana hemman, till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt. Besittningsvillkoren för donationsgodsen i Gamla Finland skilde sig från besittningsvilkoren för
gods som i Ryssland avhändes till adeln. Även benämning på komplex av
hemman som överlåtits på detta sätt.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och
besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I
Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs
län 1826–cirka 1867(–1917)
hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade
avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
Skriftligt
intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den
präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska
förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under
stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som
fattigvårdsnämnd efter 1922.
Tjänsteman anställd inom stadens ekonomiska förvaltning. I de städer där det fanns en
drätselkamrer var drätselkassören underställd denne.
Instruktion för hur en myndighets eller en stads ekonomiska
förvaltning bör skötas.
Från 1680-talet ett
säterirusthåll som ställde upp och underhöll två dragoner och två hästar, i motsats till normen om en
dragon och häst per rusthåll. Det förekom också tredubbelt berustade säterier.
Kronotransport av militärt manskap och materiel. Bestämmelser om
durchtågsskjutsning infördes 1627. Vederbörande
befäl skulle meddela landshövdingen på uppbrottsorten om den
tross som medtogs, kommenderingsstyrkan och destinationen samt behovet av hästar och tidpunkten för skjutsningen. Landshövdingen underrättade sedan andra berörda landshövdingar om kommenderingen och marschrutten.
Statlig
fond inrättad 1840 för att bestrida kostnaderna för mentalvården. Fonden fick därefter sina medel huvudsakligen från en tredjedel av de
arv eller gåvor som patienterna fick, den egendom som en på mentalsjukhus avliden obotlig patient lämnade efter sig och avgifter från enskilda patienter då de inlöstes eller skrevs ut från sjukhuset.
Dårhusfonden förvaltades av direktionen för dårvården, in- och utskrivningsavgifterna deponerades på lantränterierna som årligen överförde dem på fonden.
Patient på statligt mentalsjukhus.
Anstalt för förvaring, senare också vård av sinnessjuka.
Vård av mentalsjuka patienter. Vården ordnades enligt författningen 1840. Den inleddes med en provperiod, under vilken det avgjordes huruvida patienten gick att bota eller skulle betraktas som obotbar. Obotliga patienter inlöstes till anstalter för mentalsjuka och efter deras död tillföll deras egendom respektive anstalt. Förfarandet avskaffades 1862.
Under 1800-talet till förra delen av 1900-talet, benämning på mentalsjukhus. Anstalten leddes av en
överläkare eller direktor.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som
bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare,
klockringare och annan kyrkobetjäning.
Dödgrävare blev en separat
befattning under 1800-talet.
E
Inofficiell benämning på chefen för senatens ecklesiastikexpedition.
Prästlägenhet, prästerlig lägenhet, en från senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe eller
hemman som underlydde ett prästboställe.
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående
anslag till lön för
ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (
fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
Sanningsförsäkran som till exempel ett
vittne eller en sakkunnig avger inför
domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande
myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Av
myndighet utfärdat bevis över att någon har avlagt en ed.
Under svenska tiden
titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid
domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som
bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med
ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (
ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt
ämbete eller yrke.
Huvudavdelning i Magnus Erikssons landslag, som skulle garantera ordning i samhället och trygghet för undersåtarna. Den infördes senare i frids- och edsöreslagstiftningen i1734 års lag. Den avskaffades delvis 1779 och i sin helhet när strafflagen infördes 1889 i Finland.
Under svenska tiden en
skatt som
kronan uppbar av varje skattskyldig jord. Den bestämdes ursprungligen årligen enskilt för varje hemman, efter 1524 på basis av ett
jordregister (
jordebok) över skatte-, krono- och frälsebönderna i varje län. Skatten började efter 1718 allmänt kallas för jordeboksräntan, till skillnad från de under 1600-talet införda
yngre jordräntorna från bevillningars förvandling till
ständig efter
mantal utgående skatt, vilka kallades mantalsränta. Skatten utgick i persedlar och kontanta penningar. Jordeboksräntans viktigaste underavdelning var skatten som utgick i dagsverken och den så kallade fodringen.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även
ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Benämning på de lagar som innehåller a) stadganden för ledningen av nationalekonomin som befordrar nationens välstånd (allmänna hushållningslagar) och b) stadganden om nödvändiga skatter och andra avgifter som uppbärs för att bestrida statskostnaderna och hur dessa medel förvaltas (kamerala lagar).
Mål som
rör den allmänna hushållningen och den allmänna ordningen (i motsats till
mål som hör under den allmänna rättsskipningen).
Ekonomimål behandlades som förvaltningsärenden i första hand av magistraten eller Kgl. Maj:ts befallningshavande. De remitterades till de centrala ämbetsverken eller omedelbart till Kgl. Maj:t, sedermera statsrådet.
Permanent
utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga
stånd representerade.
Väljare, vid
indirekt valsätt person som utsetts till
ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års
regeringsform att 300 elektorer genom
elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Lärare som undervisar i de första grunderna av ett (eller flera) läroämne(n) vid
elementarskola eller allmänt läroverk.
Från och med 1820
officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid
elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Prebende som saknade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig
institution eller en jordägare.
Ensaksböter stadgades i
1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två
serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt
anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Sedan självständighetstiden benämning på tredskodom, domstols
avgörande i
tvistemål där endera parten varit frånvarande under domstolsbehandlingen. Ändring i avgörandet kunde (och kan) sökas i den
domstol som fattat beslutet i fråga.
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland).
Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
Begränsad biskopsvisitation, införd med kyrkolagen 1869. Den omfattade en granskning av kyrkböckerna, med alla till dem hörande längder, samt kyrkans räkenskaper och egendom, efter 1908 också församlingsfonder för kyrkliga ändamål. En
enskild visitation förrättades i närvaro av kyrkorådet och kyrkvärden, eller andra förtroendemän som i praktiken skötte förvaltningen av kyrkomedlen.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om
enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna
rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om
vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen
ryttare som ägde hästen han red på i fält.
En typ av vaktmästartjänst vid länsstyrelsen. Han var också express eller
kurir vid uppdrag på landsbygden och uppbådade ofta
kungsskjuts eller kronoskjuts.
Under tegskiftet ett avskilt liggande
nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra
hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full
äganderätt endast till det avgränsade området.
Under svenska tiden och autonoma tiden om belöning till den som tog fast förrymd fånge, från 1841 huvudsakligen rannsakningsfånge,
fästningsfånge och arbetsfånge, och som avlämnade fången på behörigt ställe: vid till exempel poliskammare, häkte,
fängelse eller fångstation. Ursprungligen gavs
ertappningspenningar också till den som hade gripit en missdådare på bar gärning.
Truppavdelning som har i uppgift att skydda en eller flera i ett särskilt uppdrag utsända officerare.
Undersökning, granskning,
prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Officiellt namn på
ämbetsexamen i
lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för
lantmäteriet 1848–1916.
Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid
lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst.
Examen avlades vid universitetens juridiska
fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med
rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå
examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Person som förrättar
examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes
excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral,
kansler och skattmästare, från
drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I
rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga
statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Invändning, svaromål, svarsskrift.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en
dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre
tjänsteman som i en
stad biträdde utmätningsmannen vid
utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Diarium över utmätningar. Av diariet framgick det myndighetsbeslut som låg till grund för utmätningen, borgenär, gäldenär, den utmätningsbara summan och förrättningsmännens åtgärder.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning.
Exekutiv verkställs av en
exekutor och styrks med ett av
domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
Verkställare, särskilt om person som förrättar
utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig
befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut,
utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte
charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta
dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran,
böter eller skatt).
Det förhållande som föreligger när ett rättsanspråk är i ett sådant skick att det kan verkställas. Detta innebär att det har fastställts av en
offentlig myndighet och föreligger i skrift som en utskrift av en dom.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som
ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Avdelning eller
division vid
ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts
kansli (
Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en
expedition också en särskild avdelning vid
hovrätt och
domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts
kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en
expedition innebär att förfärdiga ett formellt
dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Kontor i anslutning till
postdirektionen med uppgift att övervaka de avgående posttransporterna.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Den
avgift man erlade för
tjänst eller
expedition utförd av en
offentlig myndighet.
Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid
Kanslikollegium (
Kunglig Majestäts kansli). Vid
justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773.
Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Den
tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens
rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Person som expedierar eller förestår
expedition (till exempel postens).
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser:
expeditör av första eller andra löneklassen.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given
rätt i form av en skriftlig
försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension.
Expektans på
gods innebar rätten att överta gods eller
förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den
indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på
expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Förlänat krono- eller
kyrkogods som skriftligen utlovades till en annan person, så snart förläningen blev ledig. Detta skedde medan innehavaren ännu var berättigad till godset. Expektansgodsförläningar upphörde 1655.
Lön som uppbars i väntan på utlovad
tjänst eller pension.
Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Person som av
ämbetsverk eller
konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss
befattning eller
förläning när innehavarens
rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om
expektans till en
tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön.
Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Fond bildad för att finansiera en del av expektanslönen inom det militära.
Utgifter, omkostnader i statsverkets utgiftsstater. Anslagen benämns i vanligt tal
expensmedel och är avsedda för inköp av kontorsmaterial samt för övriga löpande utgifter i anslutning till myndighetens verksamhet (såsom anskaffande och underhåll av inventarier, postgång, ljus- och renhållning).
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Förbud att utföra vissa varor från ett land för försäljning.
Tull på särskilt råvaror som förs ut ur landet.
Exporttull förekom för att dryga ut statskassan samt främja förädling och försäljning av varor på inhemsk mark.
Från och med
1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har
rätt till ersättning.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en
fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid
hovrätt och i betydelsen
extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade
lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Utanför lagen, undersökningen eller domen. Termen förekom under autonomin.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
Förlängt nådår, högst ett år till.
Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra
nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Penninganslag utöver de vanliga, som ingick i årsbudgeten.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av
extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Tillfälligt förordnad
präst i en församling, vanligen en
adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den
ordinarie prästen eller kronan.
Beteckning för statligt ämbete, vars
rang och avlöning inte var reglerade i den gällande tjänstestaten, vanligen
extraordinarie tjänstemän inom lokalförvaltningen.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på
ordinarie stat.
Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
De möjligheter till
ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett
avgörande i lägre
instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen
resning (
återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.
Postdistribution vid sidan av den
ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om
post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens
postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar.
Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
Beteckning för statligt
ämbete på tjänstevillkor som låg utom den
ordinarie löne- och rangklassen. Motsats:
tjänst på
stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet.
Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.
Benämning på en av statens extra skatter som var del av statens
ordinarie inkomster.
F
Stämpel (plomb eller lacksigill) som sattes på besiktigade fabriksvaror som ett tecken på att varan godkänts för försäljning, efter 1832 (i Sverige) att den tillverkats inom landet. Stämpeln sattes på fabriks- och manufakturvaror som tillverkats vid de under hallrätten lydande verkstäderna. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs efter 1827 med vederbörande magistrats sigill.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om
fattigvård i betydelsen
frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk
fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de
lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Avtalad eller i
lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Officiell
förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Legitimationshandling för fartyg.
Av
myndighet utfärdad bekräftelse på förvärv av fast egendom. Termen har ofta senare använts synonymt med lagfart.
Officiellt
intyg på att ett köp eller
byte av jord blivit genom
lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars
jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen
fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I
Gamla Finland utfärdades fastebreven av
krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Av underrätt förd
förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Personell
skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller
stadskommun eller annat
fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens
beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett
fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal
arvsskatt (
fattigprocent) och en personlig
skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.
Av
myndighet (ursprungligen prästen eller kronofogden) utfärdat skriftligt
intyg på att en person bevisligen var medellös. Fattigbeviset innebar befrielse från eller lättnader i vissa avgifter och skyldigheter. Medellösheten fastslogs av allmän domstol.
Fattigbevis infördes cirka 1807. Det bytte från 1930-talet namn till medellöshetsbetyg, intyg över medellöshet. Fattigbevis utfärdades också för medellösa
sterbhus och för
besvärsmål till hovrätten, under förutsättning att den berörda personen inte var fängslad, och att han eller hon kunde uppvisa två löftesmän som gick i
borgen för de eventuella utgifterna. När fattigbevis utfärdades behövde man inte göra någon bouppteckning. Ett nytt
formulär stadgades under autonoma tiden 1858.
Ed svuren vid
domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det
fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller
hamna i fattigstugan.
Ansvarig
tjänsteman för en fattiggård eller ett
fattighus under autonoma tiden, under svenska tiden kallad fattighusföreståndare.
Person som åtnjöt allmänt
fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en
fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier,
besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med
pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick
in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till
kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i
lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Styrelse för en församlings fattighus.
Under
fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till
fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Fattigstuga, härbärge eller
kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
De medel i penningar och/eller
in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de
fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig
resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad
förening för sockenmännen.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård.
Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en
socken och från 1852 ett
fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje
rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett
prejudikat för Pyhäjoki
kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat
fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid
domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick
rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Avgiftsfri
elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande
fattigskola grundades 1820 i
Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett
fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till
fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre
fattighus i varje
socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders
sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av
fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt
äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med
fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote,
fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för
inackordering i besuttna hushåll.
Styrelse för fattigvården i en
församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep
beslut om vem som hade
rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som
ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i
fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera
län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala
distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i
fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på
Socialstyrelsen och ändrade namn till
överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om
fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när
Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.
Obligatorisk kommunal
nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick
fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av
ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde
stadsfullmäktige fastställa en särskild
arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Det
reglemente som ett
fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje
församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en
stad eller
socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett
fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande
lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter
utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Ett hemmans skyldighet att bestrida fattigvården i en
socken eller ett fattigvårdssamhälle.
Styrelse för ett
fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep
beslut om vem som hade
rätt till
fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Förvaltningsorgan och möte som oftast hölls i samband med
kyrkostämma eller kommunalstämma, där församlingen eller kommunen fattade
beslut i fattigvårdsärenden.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en
socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (
fattighjon).
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
Vanlig benämning på de berättelser över länens ekonomiska tillstånd, vilka av Kgl. Maj:ts
befallningshavande (överståthållare, landshövdingar) insändes till regeringen efter utgången av varje femårsperiod. Skyldigheten för landshövdingarna att avge redogörelser för sina
län kan spåras tillbaka till uppkomsten av hela landshövdingsinstitutionen. Enligt 1634 års
regeringsform och 1635 års landshövdingeinstruktion borde nämligen landshövdingarna efter tre års förlopp nedlägga sina ämbeten och på nytt redogöra för hela sin tjänstetid. År 1662 började man kräva skriftliga rapporter. Detta ändamålsenliga stadgande föll i glömska, men upplivades 1735, då landshövdingarna ålades att till varje
riksdag – således vart tredje år – inkomma med en berättelse om länets tillstånd, ”landskulturen” och skogarna m.m., som kunde leda till ”förbättring av landets bästa”. Efter 1772 upphävdes formligen detta åliggande (kungligt
cirkulär från den 9 september 1778), och först genom ett kungligt
brev från den 13 maj 1802 återinfördes det, då i form av femårsberättelser.
Fast eller lös egendom som genom särskilt
förordnande eller
testamente skulle gå i
arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (
universal) eller del (singular)
fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett
fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Titel för filosofie
kandidat som (vanligen vid
frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare
Senatens ekonomiedepartement med
ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar,
lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser.
Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan
senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank,
Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen),
Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket,
Bergsstyrelsen och
Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades
Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal,
rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt
danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En
förening föreskrevs varje socken, genom kungligt
brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga
Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd,
undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial,
brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga
anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av
Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Pensionskassa för
lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till
Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
Ursprungligen av konungen utnämnd
ombudsman i
kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags
allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var
fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande
rätt att väcka åtal.
Förteckning över åtalade tjänstebrott, fördes åtminstone under autonomin.
En av två plenumberedande divisioner vid Kommerskollegium, med uppgift att kontrollera hela kollegiets lagenlighet och att bevaka kronans
rätt i ärenden som rörde manufakturer, hantverk, handel och sjöfart. Fiskalkontoret leddes av en
advokatfiskal biträdd av en skrivare.
Från 1860
ämbete och
ämbetsverk som lydde under
Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade
tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en
äldre och
yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Titel på en av länsstyrelsen tillsatt
tjänsteman inom vissa hushållningssällskap. Fiskeritillsyningsmannen övervakade fiskeriförfattningarnas efterlevnad.
Skatt för underhåll av
kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning,
indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Av bönderna på en socken-, senare
kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett
härad (
fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen
inkvarteringsfrihet och i vissa
län en blygsam kontantersättning.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Officer i
amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Större typ av flaggprick, officiellt
sjömärke som användes för utmärkning av farled.
På 1700-talet en penningsumma som ett
ämbetsverk betalade ut till
tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den
fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de
kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I
1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om
kungsådra och
farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor.
Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också
rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Av vederbörande
kyrkoherde utfärdat
intyg åt person som flyttade till annan församling. Flyttningsbeviset innehöll uppgifter om den utflyttandes namn, yrke, ålder, ursprungligen också om personens leverne och kristendomskunskap. För tjänstefolk krävdes
avskedsbetyg av arbetsgivaren innan flyttningsbeviset kunde utfärdas. Flyttningsbeviset kallades allmänt prästbevis.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om
tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt:
dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
Tjänsteman som på regeringens vägnar förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett landområde (län, fögderi) eller i en stad. Huvudorten var ofta ett fäste och fogden var i regel också fästets befälhavare. För en sådan kungens
ämbetsman började med 1300-talet titeln
advocatus eller
fogde ersätta den
äldre benämningen praefectus. Fogden hade också polisiära uppgifter, särskilt att gripa grövre förbrytare. Under senmedeltiden användes titeln för dem som innehade
län på räkenskap eller fataburslän. Gustav Vasa ersatte i stor utsträckning medeltidens självständiga
länsinnehavare med lågättade fogdar. Kontrollen skärptes och flera stadgor utfärdades. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar. Till följd av förvaltningens uppdelning krympte fogdemyndigheten och titeln
kronofogde blev enarådande.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än
vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
Av
kyrkoherde eller
kaplan i lands- och
stadsförsamling vart femte år upprättad tabell över församlingens folkmängd. Tabellerna gjordes i två exemplar: det ena för att förvaras i sockenkyrkan, det andra för att sändas via kontraktprosten till stiftet, efter 1865 till statistiska ämbetsverket.
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre
folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd
undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en
folkskollärare eller folkskollärarinna.
Under perioden 1884–1931
tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Bonde som drygar ut sina inkomster med allmänna körslor.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Allmogens
plikt att forsla avradsspannmålen och övriga utlagor
in natura eller i persedlar till den ort i lagsagan dit de anvisats. Forselskyldigheten fastställdes på nytt 1723, dock så att landshövdingen ansvarade för att forseln inte blev för betungande. År 1803 fick forseln utföras till det
magasin som låg närmast hemmanet, antingen inom eller utanför lagsagan. Skyldigheten kunde i till exempel Österbotten ersättas med fraktpenningar.
Skyldighet för jordinnehavare att forsla de av hans jord till annan person
in natura utgående räntorna till räntetagarens hemvist. Det var visserligen stadgat att forslingen inte fick gå utöver ”lagsagans” gränser, men avstånden kunde ändå bli långa för folk och dragare. Indelningshavarens rättighet att kräva att persedlarna levererades in natura, eller hans så kallade uppsägningsrätt, gav honom
rätt till
forsellön eller en kontant ersättning ifall persedlarna inte levererades in natura, utan löstes.
Del av ett forstrevir. Forstbevakningsområdet förestods av en forstuppsyningsman.
Tekniskt utbildad
tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Regionalt skogsvårdsområde inom statens forstförvaltning. Forstinspektionsdistrikten sorterade under
Forststyrelsen och förestods av en överforstmästare, biträdda av forstrevisorer, forstmästare, forstkonduktörer, forstkassörer och forsttaxatorer. Distrikten var i sin tur indelade i revir.
De ekonomiska medel som forstkassören i ett forstdistrikt eller
forstrevir ansvarade för.
Kameral
tjänsteman inom forstväsendet, vilken ansvarade för forstdistriktets eller forstrevirets ekonomi och skötte brevväxlingen med landshövdningen (guvernören) och forsttjänstemännen.
Läroanstalt för
undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog
Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Tjänstebeteckning för lägre
tjänsteman i ett forstrevir.
Lägre
tjänsteman i ett
forstrevir som biträdde revirforstmästaren i dennes tjänsteuppgifter och verkade som hans ersättare.
Tjänsteboställe för forstmästare.
Tjänstetitel på högre
tjänsteman vid
Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som
revirforstmästare i minst ett års tid.
Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk
titel för den som avlagt skogsexamen.
Under svenska tiden och autonoma tiden om lägre tjänstemän inom forstväsendet, vanligen om dem som arbetade i ett forstrevir.
Ämbetsområde för de
forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets
förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i
distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan
förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Forststyrelsen inrättades 1859. Från 1851 hörde skogsförvaltning till Lantmäteriöverstyrelsens förvaltningsområde, vilken också ändrade namn till Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendet. År 1863 skildes forstväsendet från lantmäteriväsendet och
Forststyrelsen ombildades till ett separat centralt ämbetsverk, som lydde under Senatens kammarexpedition. Efter självständigheten sorterade Forststyrelsen under Lantbruksministeriet. Forststyrelsen ansvarade för vården och förvaltningen av kronoskogarna, enstaka boställen i statens eller kyrkans ägo,
statens sågverk samt tillsynen över forstläroanstalterna och tidvis åtminstone formellt även över det privata skogsbruket. Vid Forststyrelsen förekom från 1928 en
sektion för statsskogarna och en sektion för privatskogarna. Forststyrelsen leddes av en överdirektör, från 1920-talet av en generaldirektör. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till Forststyrelsens
kollegium och blev således ett kollegialt ämbetsverk. Förvaltningen och tillsynen av de statsägda skogarna sköttes inom ramen för regionala forstinspektionsdistrikt, som i sin tur var indelade i forstrevir.
Tjänsteman inom forstförvaltningen som ansvarade för timmerflottningen längs en viss flottningsled.
Tjänsteman inom forststaten.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens
skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre
bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
Fortifikationsofficer som av chefen för
Fortifikationen förordnats att övervaka och leda byggarbeten inom fästningsområdet. Fortifikationsbefälhavaren hade
befäl över personalen vid fästningens fortifikationsstab och var styresman för fästningsfortifikationsförrådet samt ansvarade för de medel som förvaltades av fortifikationskassören. Själv lydde fortifikationsbefälhavaren under chefen för Fortifikationen samt fästningens kommendant.
Domstol, domsrätt, jurisdiktionell behörighet, laga domstol. Under medeltiden skiljde man mellan det världsliga samhällets
domsrätt och kyrkans domsrätt.
Den del av fältartilleriet vars manskap förflyttades till fots. I fråga om ryska förhållanden använder man ibland termen för att beteckna åkande
fältartilleri till skillnad från ridande.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Utskyld som erlades som ersättning för transporten till uppsamlingsstället av vissa
in natura utgående skatter. Om gammal
avgift i Österbotten för transporten av
kronan tillkommande
räntespannmål stadfäst på nytt 1766.
Handling som av en godsavsändare utställs till fraktföraren för att tjäna till ledning vid transporten av godset. Innehållet på internationella järnvägsfraktsedlar reglerades genom ett avtal i Bern 1890.
Den styrka av officerare, underofficerare, manskap, tjänstemän och hästar som en
armé och varje avdelning inom den ska underhålla i fredstid.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Dokument utfärdat av
myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt
privilegium för
ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas
rätt till avgiftsfri
postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med
fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums
fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev,
mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Handling som intygade att fartyget var byggt på kravell, att det var finskt eller nationellt, att det hade finsk
besättning och fördes av en finsk skeppare, att det ägdes av finska undersåtar och var berättigat att föra rysk flagga. Fribrev fick inte utfärdas för andra än inhemska redares kraveller som byggts i hemlandet. Fribrevet utfärdades av landshövdingen på ansökan eller anmälan av magistraten i en stapelstad. Med anhållan skulle bifogas bilbrev,
mätarebrev samt magistratens
intyg att skepparen var finsk
undersåte och
borgare i någon
stad i Finland. Undantag gjordes för
officerare i flottan. Magistraten skulle också intyga att besättningen åtminstone till hälften bestod av finländare. Dessutom skulle eventuella tidigare
fribrev bifogas.Det gamla fribrevet returnerades inte utan stannade hos landshövdingen. Fribrevet skulle förnyas årligen.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet.
Fribrevsrätt var ett
privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Person som dömts av
domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt
brev varmed en
fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd.
Fridsbrev erhölls på ansökan om
nåd eller mot erläggande av
böter (
friköp). De förekom fram till 1736.
Avgift som enligt
Magnus Erikssons stadslag erlades till rådet i samband med överlåtelsen av fast egendom i staden. Överlåtelsen skulle ske offentligt på rådhuset och bekräftas genom
fastebrev eller anteckning i stadens bok. Avgiften betalades av förvärvaren.
Religiösa
samfund som skilt sig från stats- eller folkkyrkorna och har konstituerat sig som självständiga kyrkosamfund.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl
tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt
tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full
frihet i förvärv, exklusive alla genom
lag eller
förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet.
Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel
avkortning på utlagor eller
rätt till gods). Under 1500-talet var
frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en
tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett
nybygge eller en industriell anläggning.
Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga
grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till
kronan som till kommunen och prästerskapet.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i
bruk 1856. Frimärket visar att
avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som
kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör
krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i
tjänst efter tjänstetidens slut, även
soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om vid
domstol eller annan
offentlig myndighet iakttagna lagstadgade formaliteter rörande diverse ansökningsärenden såsom lagfart, inteckning, bevakning av
testamente och registrering av rättsliga förhållanden rörande panträtt, giftorätt, förmynderskap m.m.
Av enskild person grundad stiftelse för barmhärtiga ändamål och nödlidande vilken förvaltades av
domkapitel eller annan statlig myndighet.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i
Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års
förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre
fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll
undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins
pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på
förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde
präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje
prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om
prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella
pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp:
Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt
brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt
brev till
Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Åbo på adelns
frälsehemman efter i
lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (
avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot
kronan (till exempel gengärd, körslor,
fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades
frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet.
Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
Mansperson som innehade (ärftlig)
skattefrihet gentemot
kronan och med friheten sammanhängande privilegier (till exempel fritt bestämmande,
frihet från visst
ansvar och vissa straff). Benämningen ersattes med ”adelsman” då det rusttjänstskyldiga frälset cirka 1600 ombildades till en
privilegierad bördsadel. Den användes därefter endast i arkaiserande stil eller som motsats till ofrälse.
Skatteteknisk term som angav en egendoms skattenatur. Jord av
frälsenatur var befriad från
skatt och tillhörde en privatperson som hade full
äganderätt till den.
Rättighet som grundar sig på genom
rusttjänst eller börd vunnet
frälse eller på innehav av frälsejord.
Den hyra (ständig ränta) som frälsebonden (frälselandbon) betalade till ägaren. Frälseskatteräntan var årligen utgående, där ägaren till ”rent frälse” överlåtit sin jordäganderätt till en landbonde, med förbehåll om
rätt till
ränta eller (mer sällan) överlåtit rätten till räntan åt någon annan men behållit äganderätten till jorden.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Lösen som en person som hade utnämnts till en fast
tjänst skulle betala för utnämningen.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit
fullmakt att verka som
ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som
titel för
ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan,
Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Den
fattigvård en fattig person hade
rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade
hemortsrätt i en annan
kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få
fakultativ fattigvård.
Jord (av fri eller ofri natur) på vilken ett stadssamhälle växte fram och grundades med fundationsbrev. Som fri
jordnatur i
stad räknades gammal
odaljord och av staden med full
äganderätt förvärvad jord, som ofri villkorligt given
kronojord (
donation).
Vid
hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Underofficer vid ett
kompani eller motsvarande enhet som förberedde och ombesörjde
inkvartering och förplägnad, ibland även enhetens räkenskaper.
Dels om
borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för
vad som kan brista efter att en annan
borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Av en
uppbådsnämnd framställt
register på värnpliktiga som inte deltog i uppbåden i vanlig ordning. Fyllnadslängderna delades in i tre kategorier. Den första kategorin (A) bestod av värnpliktiga som hade fått uppskov , den andra kategorin (B) bestod av värnpliktiga som beordrats att ställa upp på nytt i uppbådet och den sista kategorin (C) bestod av värnpliktiga som antagits i
tjänst som frivilliga.
Sådant
gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla
mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till
kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Det till barnhuset i Stockholm från och med 1637 anslagna spannmålet, under den tid (1650–1652) det skulle utgå per varje 40:e kronotiondetunna. Spannmålet uppbars av alla svenska församlingar och närmare hälften av Finlands församlingar, mot att de 1660–1785 i gengäld fick lämna in sina fattigbarn på barnhuset i Stockholm. Motsvarande
skatt utgick också från och med 1810 i
län som hade ett
barnhus att försörja. Denna skatt kallades barnhustunnan, barnhusspannmålen.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel,
redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde
fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Den personal som var anställd för att sköta lotsverkets fyrar. Termen avsåg även budgeten för fyrväsendet och dess inrättningar.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Kollektivbenämning på vakter inom fångvården under svenska och autonoma tiden.
Person som hålls fången eller i fångenskap, särskilt om person som hålls i fängsligt förvar för att avtjäna straff, motsats: rannsakningsfånge, arrestant.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Av överdirektören för fångvårdsväsendet fastställd rutt för fångtransporten till olika fängelser.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en
bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation,
fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Benämning på plats eller ställe för
byte av
fångförare under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Transport av fångar från ett ställe till ett annat, en skyldighet som från 1727 ålåg
kronan och därförinnan var en allmän skyldighet för bönderna på
order av fånggevaldiger,
länsman eller annan tjänsteman. Transporten kallades under senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden för fångforsling.
Titel för
fånge i
fängelse eller
tukthus som fungerade som talesman för de andra fångarna. Termen förekom i lagterminologin under autonoma tiden efter 1889.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande
myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad
order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Förteckning införd 1749 över dem som satt häktade eller avtjänade ett kortare
straff i kronans häkte. Den omfattade en månad med uppgifter om fångarnas namn, häktnings- och frigivningsdatum, brottet och de åtgärder som hade vidtagits i ärendet under den gångna månaden. Fångförteckningen sändes månatligen för kontroll till justitiekanslern under svenska tiden och till prokuratorn under autonoma tiden.
Officiell benämning på fångkost efter 1699, när varje
fånge blev berättigad därtill. Förtäringen garanterades genom att varje fånge själv köpte sin föda och månatligen erhöll ersättning för inköpen i form av fångpenning.
Tjänstebeteckning för
ordinarie fångförare i ett
härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön,
dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
Tjänstebeteckning under autonoma tiden för
vakt som övervakade fångarna under deras utevistelse på fängelsets eller tukthusets gård.
Predikant vid statligt
fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens
ordinarie präst som fängelsepredikant.
System som användes vid
tukthus under perioden 1889–1975 och innebar att fångarna indelades i minst tre övervaknings- eller tvångsklasser. Avsikten var att låta fången känna av straffet genom de begränsningar eller förmåner som tillkom en viss fångklass. I tukthus med långa strafftider kunde föreståndaren efter omständigheterna ha ännu flera fångklasser. Ersattes med halvöppen, öppen och sluten.
Tjänstebeteckning för
fångvaktare i fängelse, åtminstone under autonoma tiden.
Penningmedel anslagna ur stadskassan, senare statsbudgeten, för fångarnas underhåll: fångvårdsmedel.
Fångmedel stadgades i städerna från 1714, för hela riket 1727. De ingick i allmänna lagen 1734.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att
fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell
dom samt en
förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en
judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde,
häradshövding eller vid
krigsrätt en auditör.
Transport av
fånge eller fångar till och från fängelse,
domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av
kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de
ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman,
fjärdingsman och andra
Av ett
härad utbetald ersättning för fångskjuts. Fångskjutslegan bokfördes och betalades ut av kronofogdarna vilka årligen redovisade dem på vintertinget. Ersättningen bestreds efter 1734 med lantränteriets medel.
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en
järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i
fångklass efter 1889.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det
traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en
fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en
arvodesbefattning vid häkte,
fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn.
Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från
häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av
justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Tjänstebeteckning för en
arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och
mentalsjukhus för fångar från 1911.
Sammansättningen av alla anställda inom fångvårdsväsendet och budgeten för deras avlöning. En särskild
stat för fångvården började föras under autonomin särskilt efter att
Fångvårdsstyrelsen hade grundats 1881.
Chefsstyrt
ämbetsverk för fängelseväsendet och dess
förvaltning 1881–1922, ett
ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna.
Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917
justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en
överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant,
kanslist och kammarskrivare.
Militär
befattning i den svenska armén under 1500-talet. Fältarklimästaren ansvarade för artilleriet vid fälthären.
Ordförande i fältkrigsrätt, i Finland särskilt 1918 och 1939–1944.
Taktiskt fältartilleriförband bestående av mellan fyra och åtta pjäser med tillhörande ammunitionsvagnar och trängfordon.
Titel för högste
befälhavare över en på slagfältet självständigt uppträdande armégrupp eller armé. Under 1600-talet var
fältherre även en
titel för riksmarsken. Sedan 1700-talet hederstitel för duglig härförare.
Tidigare benämning på statligt anställda villebrådsjägare som gjorde krigstjänst, från och med mitten av 1700-talet benämning på soldater i arméns jägarförband.
Föreståndare för
fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Benämning på den avdelning av kansliet (Kgl: Maj:ts kansli) som 1700–1715 följde med Karl XII i fält.
Kirurg anställd vid en
armé i krig.
Föreståndare och
uppbördsman vid ett av arméns större magasin.
Domkapitel avsett att verka endast under krig, grundades genom krigsartiklarna 1683. Efter 1741 fick
krigspräst (vid behov) avlägga
pastoralexamen vid fältkonsistoriet.
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare.
Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Alla armén tillhöriga statligt avlönade läkare. Genom ett kungligt
brev från den 6 augusti 1806 infördes fältläkarväsendet, som ålade alla vid armén i fred och krig anställda läkare att utgöra en militäriskt organiserad kår på
stat under överfältläkaren. Denne hade generalmajors
rang och var ansvarig endast inför konungen.
Militär
värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes
löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken
befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde
fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i
bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets
ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Militär svensk organisation som bildades 1805 och hade i uppgift att skapa en på astronomiska och trigonometriska data baserad
karta över Sverige samt att anlägga ett
arkiv för dylika kartor. Kåren hade den franska
fältmätningskåren i Italien som förebild. Den skulle under krig medfölja
generalstaben och förestods av en fältmätningschef, med biträde av en officersstab och en
professor i matematik. Kåren förenades 1811 med
Fortifikationen och bildade Ingenjörkåren, där den utgjorde en fältmätningsbrigad.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom
fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne
prästman fältkaplan.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939
krigspräst som förärats titeln
fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande
pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som
ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox
präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en
fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i
bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Person som utbildats till fältskär, men ännu inte blivit mästare. Fältskärsgesällerna biträdde fältskären. De kallades senare underläkare.
Person som utbildade sig till fältskär, efter 1797 kallad chirurgiæ studiosus.
Sammanfattningen av allt som hör till en armés
förvaltning och utrustning i krig.
Benämning på all den
tjänst som soldater åläggs att förrätta i fält.
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden
fältväbel togs i
bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik,
löjtnant eller kornett.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om
fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och
spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Chef för större statligt
fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse,
länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig
fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Samlande
officiell beteckning för
fängelse under autonoma tiden, särskilt det som fanns i Kexholm 1861–1879 och som 1880 ersattes med ett
straffängelse för tukthusfångar.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Befattning för luthersk
predikant vid statligt
fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens
ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en
förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Avgift som uppbars för utnyttjandet av en färja. Avgiften ingick i färjkarlens lön. År 1918 avgjordes avgiftens storlek av landshövdingen.
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott.
Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
De utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden som tas fram innan riksdagen beslutar om en ny lag. Tillsammans ger de en utförlig bakgrund till lagens tillkomst. Det första 1684 publicerade förarbetet var det så kallade
Rosengrenska förslaget (1604). De första förarbetena som blev faktisk
lag (
1734 års lag) gjordes 1686–1731.
Officer som enligt överenskommelse tagit avsked från militärtjänst. Föravskedade
officerare var skyldiga att erlägga
slottshjälp om förmögenhet fanns, men om de saknade egendom och inkomst blev de befriade.
Gods som dömts att konfiskeras av
kronan på grund av
brott mot
lag eller bestämmelser. Benämningen användes också om
gods som indragits vid Karl IX:s och Gustav II Adolfs räfster med adeln och som låg under särskild
förvaltning 1598–1614. Termen användes också särskilt i tullmål. Godset såldes då på
auktion varefter tulldirektionen lät beslagtagaren (angivaren) få ut sin andel av penningarna och erlade resten till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare.
Penitentiär-pedagogiska anstalter (till exempel tvångsuppfostringsanstalter,
skyddshem och skolhem) som upprättats och förvaltades av enskilda eller kommuner. Förbättringsanstalterna var ställda under
offentlig kontroll och understöddes med allmänt bidrag. Uppgiften var att vårda, förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar. Förbättringsanstalterna underlydde Fångvårdsstyrelsen.
I allmänhet en person som lägger fram ett
mål eller ärende inför
domstol eller
myndighet för beslut. Är den beslutande myndigheten
kollegial (såsom vid de centrala ämbetsverken och hovrätterna) deltar även föredraganden i beslutsfattandet.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till
beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de
ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln.
Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Läkartjänst som innebar
ansvar för en vaccindepot. År 1837 fanns en föreståndartjänst endast i Åbo. År 1877 var de fyra: i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad (Vasa).
Hinder att utföra en viss skyldighet inom utsatt tid.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från
domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel,
kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (
fatalietid).
Samlande beteckning för förordning,
förordnande eller ordnat rättsförhållande för
offentlig myndighet.
Term inom processrätten under autonoma tiden som innebar att parterna under rättegången skulle utreda målet. Principen motsvarade det som under svenska tiden kallades förlikning.
Muntlig interaktion i syfte att utreda oegentligheter eller kunskaper (till exempel hus-, polis- eller konkursförhör), också om muntligt eller skriftligt prov med skolelever.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren
förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid
förfall eller konkurs.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av
domare och/eller nämnd,
skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade
förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid
domstol avstod parterna från domstolens
prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i
brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk
rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Av konungen beviljad
rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar,
bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens
tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som
pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till
kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Bonde tillhörande och bosatt inom en
förläning eller på ett
hemman från vilket räntan anslagits till lön åt till exempel ämbets- eller tjänsteman.
Brev genom vilket en
förläning tilldelas någon.
Rätt gällande för förläningar, länsrätt.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har
rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot
förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Nedsättning (
förmedling) av ett hemmans ränta, förekom vid nödår eller svårighet att erlägga skatt.
Nedsättning av ett hemmans
mantal vid svårigheter att betala skatt. Skattehemmanet förlorade därmed sina skatterätter (såsom
rösträtt vid präst- och
klockarval och lättnader i rotering).
Nedsättning av ett hemmans
mantal och/eller
skatt vid minskad skattebetalningsförmåga.
Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet.
Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i
rotering och
rätt att delta i församlingsval. I
Gamla Finland ägde motsvarande minskning av
mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Den process under vilken en anhållan om minskad skattebörda för ett
hemman behandlades. Förmedlingsorsakerna fastslogs 1688 och förnyades på 1700-talet. Orsakerna till
förmedling skulle undersökas av kronofogden och häradsrätten. Beslutet om ny
skattläggning av hemmanet skulle sedan fattas av landshövdingen. Innan skattläggningen genomfördes skickade landshövdingen sitt beslut, kronofogdens
utlåtande och häradsrättens undersökning till advokatfiskalen i Ekonomiedepartementet. Den egentliga skattläggningen utfördes av lantmätaren och skattläggningsmännen.
Institution i
stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas
arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats
justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende
ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna
institution verkade.
Kommunal
nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Av förmyndare förd eller sammansatt
regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig
regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets
styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672
ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade
ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade
stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och
utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner
daler silvermynt till kronan, vilket i
förening med reduktionen bröt dess maktställning.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter
lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är
förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med
vite i rätten.
Vård som person genom
lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Intyg (av domstol) om att någon är (alternativt inte är) en annan persons lagliga förmyndare.
Vid
domstol förd särskild bok med
förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om
förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Förbehåll vid en
transaktion som omintetgör tillämpning av lagbestämmelser.
Administrativ föreskrift eller
bestämmelse i ett specifikt fall, i inskränkt bemärkelse också om tjänsteförordnande.
Lägre
författning än lag. Gränsen mellan
förordning och
lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Befattningshavare vid
centralfängelse som ansvarade för fängelsets
inventarier och förvaringen av dem. Allmänt: den som överser ett förråd.
Förvaltare av offentligt förråd av förnödenheter och persedlar som ansvarar för inköp av nya persedlar, reparation av slitna och försäljning av kasserade persedlar m.m. Förrådsintendenten var en civil eller militärcivil
tjänsteman som var redovisningsskyldig till överordnad tjänsteman.
Tjänstebeteckning för
lantmätare vid Överstyrelsen för
lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över
skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var
förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra
ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för
ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Handling som upprättats i samband med en förrättning och som bevisar att den ägt rum.
I lantmäteriförordningen 1916 samlande benämning på
lantmätare vid ett länslantmäterikontor. Benämningen ersattes 1928 med förrättningsingenjör.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En
församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var
församling huvudsakligen ett kyrkligt
samfund med egen
kyrka och präst. En luthersk
kyrksocken (församling) bildade i Finland och
Gamla Finland ett pastorat.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida
redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller
anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Handling genom vilken en
myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Tjänstebeteckning för föreståndarinnan vid en fruntimmersskola.
Från 1809 ledande
tjänsteman vid
Hans Majestät Kejsarens
kansli för Finland i S:t Petersburg fram till 1892 då benämningen ändrades till
expeditionschef och flyttades till femte klassen i rangordningen. Förste expeditionssekreteraren var samtidigt
föredragande tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden. Förste expeditionssekreteraren förestod fram till 1888 en av kansliets två skriftsavdelningar, den ryska eller den svenska, därefter båda avdelningarna.
Räkenskapsförande
tjänsteman i
ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning över andre kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till
äldre regeringssekreterare.
Avtal genom vilket någon till annan överlämnar fungibla
ting (penningar, även vissa varor) med villkoret att i framtiden få tillbaka lika mycket av samma slag.
Benämning på vissa större
utskott som utsågs av riksdagen för att avgöra frågor som inte hade kunnat avgöras av
ständerna gemensamt.
Benämning på en person som saknade
laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast
anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade
lösdriveri eller
olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris,
tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt
hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och
sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Arvode för ombesörjd försäljning (av stämplat papper). Provisionen för försäljning av
stämplat papper gick till lanträntmästaren och försäljningsmännen, vid utkreditering av stämplat papper endast till lanträntmästaren efter 1803 och fastställdes ånyo 1823.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en
förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre
myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i
bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller
entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Undersökning som sedan autonoma tiden görs när det misstänks att ett
brott har begåtts och där de omständigheter som måste klarläggas med tanke på åtalsprövning och
rättegång utreds.
Skötsel, ledning eller
styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Mål som gäller en rättstvist inom förvaltningens område.
Förvaltningsmål anfördes ursprungligen vid
allmän domstol eller hos landshövdingen, från 1974 vid
länsrätt och efter 1999 enligt förvaltningsprocessslagen vid förvaltningsdomstol. De kallades ursprungligen ansökningsmål.
Specifik uträkning av varje särskild hemmansdels ränte- och tiondepersedlar m.m. till reda pengar efter skiftande markegångstaxa.
Inom förvaltningen om uppskjutande, överföring, hänvisning av något till någon annan
tjänsteman eller myndighet. Termen användes också inom domstolsväsendet, i betydelsen
förvisning av en person från gärningsorten (ortsförvisning, särskilt under 1700-talet) eller utvisning ur landet (landsförvisning, särskilt 1826–1894).
Samlande benämning på industriell anläggning som bearbetade råvaror eller halvfabrikat, särskilt inom bergshanteringen och om sågar, kvarnar och stampverk.
Förteckning över de förändringar som skett med kronans
hemman och skatter sedan föregående
jordebok blivit upprättad. Förändringsextrakt skulle från och med 1795 årligen uppgöras av häradsskrivaren. De ersatte de tidigare extraktjordeböckerna. Utgående från förändringsextrakten skulle
landskontoret göra en sammanfattning som skickades till Kammarkollegium, under autonoma tiden till senaten.
G
Benämning på gammal ojusterad uträkningsgrund för kronoskatt som kunde variera från ort till ort, i motsats till justerat nytt
mantal som var fastslaget för hela Finland. Benämningen förekom in på 1800-talet. I
Åbo och Björneborgs
län uträknades då ännu boskapspenningarna av gammal sedvana enligt det gamla ojusterade mantalet, i övriga
län enligt det nya beräkningssystemet.
Term för skatteuttag av stångjärnsverk och
ämneshammare som grundats före 1696. Efter 1803 fördubblades skatten för nyetablerade hammare.
Person som ansvarar för annan persons handlingar eller löften som borgesman, löftesman.
Predikant eller
präst vid Kungliga gardet.
Ort där det finns en permanent förläggning för lantmilitär eller benämning på trupper som är förlagda på en sådan ort. Garnisonsregementen fanns i Sverige under stormaktstiden i befästa platser på andra sidan Östersjön. År 1729 fanns garnisoner i Fredrikshamn och Villmanstrand. År 1918 fastställde
militieexpeditionen att alla trupper som stationerats på samma ort utgjorde ortens garnison.
Församling som omfattade en garnison. Garnisonsförsamlingen hade egen
präst och höll gudstjänster enligt författningarna. Termen används också om en regementsförsamling, där den närmaste sockenprästen predikade och höll nattvard.
Präst som i fredstid var förlagd till en viss garnison, där han regelbundet höll gudstjänst och (efter 1804) förde befolkningstabeller. Garnisonspräster fanns vanligen endast i garnisoner som var så stora att de kunde bilda en egen församling. Om garnisonen var liten, skötte den närmaste sockenprästen de till prästämbetet hörande uppgifterna i garnisonen.
Sjukhus avsett för den militära personalen.
Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Titel på en högre officer som biträdde högsta
befälhavare över en armé. Under 1700-talet utnämndes generaladjutanter även i fredstid, och genom generaladjutantsinstruktionen 1788 ingick de som
grad i generalstaben. En
generaladjutant i en
armé i krig kallades generaladjutant för expeditionen.
Högsta amiralsgraden inom svenska flottan med
ansvar för samtliga flottor 1780–1828. Graden infördes av Gustav III, som gjorde generalamiralen ansvarig endast inför regenten. I Ryssland utgjorde
generalamiral den första rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”..
Förteckning gjord av uppsyningsmannen vid stadsvåg över uppvägningen av ett fartygs frakt, innan den lastades ombord. Generalattesten kollationerades av sjötullskammaren mot de övriga officiella skeppsdokumenten och måste företes
kammaren innan fartyget avseglade till utrikesort. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Underavdelning till justitierevisionsexpeditionen i Kungliga Majestäts
kansli som hade i uppdrag att bereda och
expediera juridisk-militära
mål i högsta instans. Den kallades ursprungligen generalauditören eller generalauditörsämbetet. Expeditionen bestod av en expeditionsansvarig och
föredragande generalauditör och en registrator, som samtidigt var
registrator vid justitierevisionsexpeditionen.
Benämning på
besiktning av samtliga fartyg och byggnader vid en örlogsstation. Generalbesiktningen bestod av generalflottbesiktningen som berörde fartygen samt generalhusbesiktningen som berörde
hus och övriga byggnader.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett
chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller
föredragande har dock
rätt och
plikt att till protokollet låta
anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Tjänstebeteckning för en generaldirektörs högra hand och ersättare vid
chefsstyrt ämbetsverk under autonomin.
Militär
grad som vanligen gavs till arméns högsta befälhavare. Under den svenska tiden stod trupperna och de militära anstalterna i Finland under en ”general
en chef för trupperna i Finland”. I Ryssland tillhörde
general en chef den andra rangklassen i den militära rangskalan som introducerades under 1700-talet.
Obegränsad
fullmakt eller
fullmakt utan inskränkningar.
Generalfullmakt ger befogenhet att vidta alla åtgärder (rättshandlingar) som den som ställer ut fullmakten själv får göra. Motsatt: enkel fullmakt. I Finland sedan senare delen av autonoma tiden kallad öppen fullmakt,
in blanco fullmakt, blancofullmakt.
Tjänstebeteckning för
ledamot av
Krigskollegium från 1675 och chefen för
artillerikontoret 1682–1794 och 1807–1897. Generalfälttygmästaren ansvarade för artilleriets centralförvaltning, anskaffningen och vården av härens vapen och ammunition samt lantförsvarets innestående förrådsmaterial, det så kallade tygförrådet. Tidigare kallades han riksfälttygsmästare. Mellan 1782 och 1865 var generalfälttygmästaren chef för arméförvaltningens tygavdelning med bland andra fälttygmästaren och två
tygmästare av regementsofficers eller kaptens
rang som underlydande.
Sammanfattande
plan med uppgifter om de mönstrade kompanierna och flottan. Planen insändes till kungen månatligen av mönsterherren och flottans chef (eller chefen för en eskader, avdelning eller flottilj) och innehöll information om bemanning och förråd efter skedd månatlig
mönstring samt om personal och materiel efter avslutad drabbning.
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den
finska värnpliktsarmén 1880–1902.
Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
Tjänstebeteckning för generalguvernörens närmaste
medhjälpare och ersättare. Åren 1833–1855 förestods
Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen, medan generalguvernören var stationerad i S:t Petersburg. Generalguvernörsadjointen kunde vara rysk undersåte.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid
general von Buxhoevdens högkvarter.
Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som
högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens
stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk
expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en
direktor och en
expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en
förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i
militär och civil
rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens
ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens
ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för
Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905
kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Benämning på huvudräkenskaperna över statsverkets fonder 1883–1900 som gjordes upp för senaten.
Tidvis
titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för
generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Äldre benämning i Sverige på högsta befälhavaren för en här eller flotta.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad
general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Chefen för
generalkrigskommissariatet vid
armé i fält. Generalkrigskommissarien var upptagen på Krigskollegiums kammarstat under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet.
Titel på den officer som ledde en armés marsch och förläggning i fält samt ansvarade för uppförandet av befästningar och utförandet av belägringar. Titeln förekom för första gången i Sverige 1579. Generalkvartermästaren blev 1634 chef för fortifikationerna och deras personal. Titeln ersattes 1806 med
direktör för Fortifikationen.
Generalkvartermästare förekom även i den
finska armén som chef för den operativa avdelningen.
Generalkvartermästarens närmaste man och ställföreträdare under 1500-talet.
Generalkvartermästarlöjtnant blev senare en officersgrad inom fortifikationskåren. Graden ersattes 1807 med överstelöjtnant.
Från 1783 namnet på
Lantmäterikontoret i Stockholm.
Generallantmäterikontoret var ett
centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller
inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en
premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt
ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i
Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en
militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands
armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Militär
grad av lägsta generalsgraden och
tjänsteman i diverse ledande uppgifter inom svenska och finska indelta armén, samt vid kejsarens svit under autonoma tiden. Generalmajoren var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen. Generalmajoren vid Stockholmska fortifikationsbrigaden bar 1729 tjänstebeteckningen direktör, men erhöll lön motsvarande en generalkvartermästare.
Benämning på den
besiktning av manskap och material inom krigsmakten som infördes efter det
yngre indelningsverkets genomförande under 1680-talet. Generalmönstringen hölls var femte och ibland vart tredje år och förrättades av kungen själv eller av honom utsedd generalmönsterherre, biträdd av en generalmönstringskommissarie. Under mönstringen var landshövdingen närvarande för att bevaka rote- och rusthållares rätt.
Person som biträdde generalmönsterherren vid de generalmönstringar av krigsmaktens manskap och material som hölls från och med 1680-talet.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens
postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Centralt
ämbetsverk under
Kanslikollegium vilket ansvarade för rikets postväsende och vars chef, överpostdirektören, föredrog postärendena för Kanslikollegium. Inrättningen utgjorde ursprungligen Stockholms postkontor, som 1683 upphöjdes till
centralt ämbetsverk och 1697 fick namnet Generalpostkontoret. Det indelades i två
kontor och en postexpedition. År 1749 inrättades ett
postkammarkontor vid Generalpostkontoret. Då Kanslikollegium drogs in 1801 föredrog överpostdirektören postärendena direkt för
Kunglig Majestät och hans kansli, postdirektörskansliet, ansvarade som separat ämbetsverk för postväsendet.
Den högsta militära operativa staben för landets krigsmakt med uppgift att i krigstid biträda de högre befälhavarna vid truppernas ledning och i fredstid utarbeta mobiliseringsorder, uppmarschplaner, ansvara för den militära kartläggningen m.m. För inträde i
generalstaben fordrades vanligen en
examen i ett högre
militärläroverk och en tids tjänstgöring vid generalstaben. I Sverige utvecklades generalstaben speciellt under Gustav II Adolfs tid. Under stora nordiska kriget utgavs två förordningar rörande generalstabstjänstens bestridande, och 1788 utfärdade Gustav III en generaladjutantsinstruktion. Enligt 1806 års
instruktion bestod generalstaben av generaladjutanter samt över- och stabsadjutanter.
Officer som avlagt generalstabsofficersexamen. I det självständiga Finland utbildades generalstabsofficerare vid Krigshögskolan.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk
provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var
generalsuperintendent också en
titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var
Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och
centralt ämbetsverk som under en
överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Under 1600- och 1700-talet benämning på en av den högsta chefen inom en förvaltningsgren förrättad granskning av tjänstemän, räkenskaper och andra till området hörande förhållanden. Som exempel kan nämnas den kyrkliga regionförvaltningens utfrågning av en
kyrkoherde och församlingsborna om den kyrkliga verksamheten inom ett
pastorat eller den av överpostdirektören eller hans ställföreträdare förrättade årliga granskningen av postbönderna.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt
härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en
uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Militär ingenjörs- eller fortifikationsstad.
Militär ingenjörs- eller fortifikationskår.
Under autonoma tiden om
svarande som hade väckt genkäromål,
gentalan gentemot käranden. Motsats: gensvarande.
Sedan svenska tiden vid
domstol i lägre eller högre
instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan.
Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Benämning på den
stämning som tas ut för
genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en
sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Måttenhet för
skifte och
skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en
tunna utsäde räckte till. Från 1634 var
geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt
tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk
aln och geometriskt kappland.
Sändebud, diplomat, i synnerhet från en tysktalande nation.
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli
gesäll krävdes
tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och
avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett
gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Skriftligt
intyg över fullgjort
gesällprov som slog fast att lärlingen blivit gesäll. Gesällbrevet utfärdades av skråämbetet i staden. Det innehöll uppgifter om gesällens namn och ålder samt mästarhushållet där han arbetade.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en
judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel,
äldre och
yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet:
betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Befattningshavare som biträdde en
gevaldiger i övervakningen av ordningen inom en viss civilrättslig funktion, till exempel inom bergs- och landstaten, fångvården och salpetersjuderiet. Befattningen motsvarade gevaldigerlöjtnantsbefattningen inom krigsmakten.
Fabrik som tillverkade gevär åt armén, övervakades under svenska tiden av Krigskollegium, medan
Fortifikationskontoret granskade dess räkenskaper. Faktorier fanns under 1600- och 1700-talet bl.a. i Huskvarna, Örebro, Söderhamn, Norrköping, Norrtälje och invid Karlskrona. I Finland grundades en gevärsfabrik i Systerbäck 1714 av ryska kronan. Orten (och faktoriet) förenades 1812 med det övriga
Gamla Finland och hörde därefter till Viborgs län. Fabriksområdet överfördes 1864 till Ryssland, mot att Finland som kompensation fick tillgång till Norra Ishavet via Petsamo (förverkligades 1920).
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Juridisk term som innebär att alla berättigade anspråk uppfylls eller att alla nödvändiga kvalifikationer finns.
Jordegendom på landsbygden som tillhörde kronan, en korporation eller ett herrskap.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Nådegåva, bestående till exempel av
pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa.
Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll
pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens
instruktion 1798. På lasarettet i
Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller
arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad)
tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var
gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga,
avgift till
kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Intyg från
domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Utdrag ur jordregistret 1895–1985 över de förhållanden som belastade en fastighets rättigheter såsom panträtt, nyttjanderätt och inteckningar och servitut, ursprungligen också bördsrätt, legorätt och sytning.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i
bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats grevskap, upphöjts till grevevärdighet.
Grevebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Ärftlig territoriell
förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta,
kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till
kronan genom reduktionen 1680. Från 1562
rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt
grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket
privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte
domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva
lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt
skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
Tvångsmedel som används i syfte att säkerställa
förhör eller utreda någons identitet, sedan svenska medeltidslagarna om att var och en får gripa en
gärningsman som anträffas på bar gärning eller på flyende fot, sedermera också person som genom efterlysning har förklarats anhållen och häktad, ursprungligen av domstol, sedan självständighetstiden av polismyndighet.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands
konstitution och på vilka all övrig
lagstiftning baserar sig. I
officiell betydelse är en
grundlag en särskild form av
lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (
regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (
riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot
vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett
beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Stadgande eller
bestämmelse i grundlagen, grundlagsstadgande.
Om något som strider mot grundlagen.
Ändring av
grundlag i en särskild för grundlagar stadgad ordning.
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller
ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Samlande benämning på en till jordägaren årligen utgående
avgift för nyttjanderätten till en osjälvständig
jordlägenhet (jordskyld, arrende, avgift, tomthyra, tomtöre).
Beteckning för de skatter och skyldigheter som vilade på jorden, främst jordeboksräntan och mantalsräntan.
Tjänsteman vid gruva som förde
register över socknarnas vedutskyld vid Kgl. Maj:ts tillmakning.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med förra hälften av 1600-talet gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen med uppgift att genom patrullering förhindra
olaga in- och utförsel av varor. I Ryssland motsvarades den av tullbevakningen. I
Gamla Finland fanns en gränsriddarestat åtminstone från 1744 till 1785, då den ersattes av en tullbevakning.
Egentligen ”av gunst och nåd”, av synnerlig nåd, en stående fras vid kunglig
benådning av dödsdömda och arbetsfångar, eller vid beviljande av nådevedermälen cirka 1600–1809.
I Ryssland från och med 1703 högsta styresman (rangklass 3–4)och kejsarens representant i regionala förvaltningsdistrikt, från och med 1708 benämnda guvernement; i
Gamla Finland styresman för Viborgs
guvernement /
Finländska guvernementet 1744–1783 och 1797–1811. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var (civil)guvernören chef för ståthållarskapsregeringen. Överkommendanten i Viborg kallades undantagsvis även guvernör.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för
ståthållare på ett slott, över en
provins eller ett
livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en
guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims
län 1658, Västernorrlands
län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803.
Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Hjälplärare i
befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en
lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också
expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den
ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i
Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg.
Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt
gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta
kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods.
Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Samling rättsregler, huvudsakligen av disciplinär och straffrättslig karaktär, som främst var avsedda för besättningarna på kungliga slott och gårdar. Den äldsta bevarade gårdsrätten är Magnus Erikssons
gårdsrätt från cirka 1332. Ursprungligen gällde gårdsrätterna endast på kungsgårdar. Många av de på 1400-talet nedskrivna gårdsrätterna utsträcker giltigheten också till kungens
råd på deras gårdar. Ibland tillades också att gårdsrätterna skulle tillämpas av alla kungens hövitsmän och ämbetsmän, oberoende av var de befann sig.
Under svenska tiden och autonoma tiden
ed som gäldenär måste avlägga vid
domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos
bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk
förvaltning i stället för konkurs.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste
resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också
kontribution eller bevillning.
Gärd var också en benämning på
mantal i
äldre författningar.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och
skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en
ständig ränta också under 1800-talet.
Ursprungligen tillfällig skatt, senare del av
ordinarie räntan i Gamla Finland, uppbördstitel i jordeboken. Gärdehömedlen uppbars i hö av frälsehemman.
Person på landet som inte brukade ett
hemman eller
kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I
stad var en
gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Personlig
skatt som erlades av
hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare
rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Särskilt för
debitering av gärningsören uppgjord längd över sockenhantverkarna inom ett härad. Längden grundade sig på mantalslängderna.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (
gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Skjuts som
gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Logi- och utskänkningsställen som var placerade med jämna mellanrum längs de allmänna vägarna. Gästgivarna skulle efter 1734 (och 1766) mot skälig betalning hålla den vägfarande med ståndsmässigt husrum med mat, stall och foder för hästarna och förvaringsrum för åkdon. De skulle också erbjuda ombyte av hästar och åkdon om den resande inte hade eget färdmedel. Om gästgivaren inte hade egen skog var det häradets
ansvar att förse honom med virke för underhåll av byggnader.
Gemensam benämning på den gästgivar-, håll- och
reservskjuts som
gästgivare var skyldiga att utföra. Ursprungligen upplät gästgivarna endast hästar för skjutsningen. Efter 1664 fastslogs skyldigheten till åtta hästar, och det bestämdes att den angränsande allmogen måste upplåta sina hästar för skjutsen vid behov (reservskjuts). År 1766 fastslogs bestämda tider för det som kallades hållskjuts. Efter 1793 fick de skjutsskyldiga hemmanen inte tvingas till fler än en skjutsresa per dag med sina egna hästar.
H
Edsvuren
besiktningsman vid
hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en
titel på hantverksmästare,
manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde
frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Tjänsteman vid
hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och
hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats
sigill ännu efter 1827.
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
Ständig
ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
Avgift baserad på bruttodräktigheten, betalas när fartyget kommer i hamn.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Enligt hamnordningen 1450 skulle en
hamnfogde leda både ett fiskeläge och fisket. Han skulle taxera och bära upp skatten, avvisa obehöriga, föra tredskande till länsmannen, döma och inkräva böter, övervaka ordningen, kontrollera ölhandeln och uppbåda hjälp till personer i sjönöd. Han hade företrädesrättigheter i fisket och fiskhandeln. Han ledde de enskilda båtlagen och signalerade utrodd. Han kontrollerade tunnornas packning. Hamnfogden kunde biträdas av en sexman.
Av magistraten utnämnd
uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt
ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också
ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var
hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som
hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje
läst eller lästetal. Motsats:
hamnavgift för varor.
Specialdomstol vid fisklägen under svenska tiden, stadgad 1668, verksam från 1669. Hamnrätterna bestod ofta av hamnfogden med fyra fiskare som bisittare. De behandlade
mål rörande fiskets utövande och idkare, särskilt mål som gällde ordningen i fiskeläget. Termen används också i betydelsen hamnrättens sammanträde. Allmänt: speciallag gällande för fisklägen.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Lägre
tjänsteman som övervakade ordningen i en hamn.
Personligt, egenhändigt
brev från högt uppsatt person, i synnerhet
regent eller högre ämbetsman.
Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Under autonoma tiden (1809–1917)
titel på
ombud för ett eller flera handelshus utrikes.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815)
officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som
ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som
sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett
handelskollegium 1672. Stockholms
magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig
skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
Läroverk som från 1904 erbjöd
undervisning i handelsämnen. Handelsläroverken lydde under Industristyrelsen, senare Handels- och industristyrelsen, Handels- och industriministeriet, och omfattade handelsskolor som erbjöd en kortare undervisning och handelsinstitut som även erbjöd en högre kurs. De statligt finansierade handelsläroverken inspekterades från 1906 av inspektorn för handelsundervisningen.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras
ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en
handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Alfabetiskt
register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild
post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens
handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur
kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans
Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
Sedan 1700-talet om hjälp som en
myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar
handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa
beslut om tvångsåtgärd på grund av
exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Det manskap, bestående av skifteslagets delägare, som skulle biträda lantmätaren vid jordskifte samt vid
uppmätning och kartläggning av jordområde.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
I
äldre lagspråk hägnad som utmärker en ägogräns.
Från 1600-talet tjänstebeteckning för lägre befattningshavare i olika arbetslag inom lantmäteri- och skogsstaten. Det förekom såväl
ordinarie som extra ordinarie hantlangare.
Tjänstebeteckning för biträde vid militära och sjömilitära kanonservisen under 1600-talet, till exempel kruthämtare och ammunitionsbärare.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
De fiskevatten till havs eller i den yttre skärgården som låg utanför byalagen eller enskilda hemmans rår. Alla undersåtar hade
rätt att idka fiske där, och
kronan fick inte någon annan inkomst än
arrende för sådana kronoholmar som var utarrenderade.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för
bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906.
Dokument utfärdat av en
myndighet i syfte att definiera vissa rättigheter, visst beskydd eller
privilegium från att erlägga vissa avgifter, exempelvis av
Kommerskollegium eller
landshövding utfärdat
fribrev för fartyg. I brevet angavs ett fartygs svenska, senare finska, nationalitet jämte andra förhållanden (till exempel fartygets bilbrev, mätebrev) som tillförsäkrade de förmåner och rättigheter som tillkom nationens fartyg. Helfrihetsbreven ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Fartyg som hade
tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett
helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick
undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord,
ränta eller föremål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans,
rätt till
arv efter utlänning och dött arv (
danaarv), herrelöst
gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en
kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman,
enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller
stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Samlande benämning på landbönder,
torpare och andra arrendatorer till jord eller en del av ett hemman.
Om
hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan
åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en
stad eller ett säteri.
Person som i egenskap av ägare,
åbo eller särskilt
arrendator brukade ett hemman.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel
rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Skatteförmedling på enskilt krono-, skatte- eller frälsehemman. Hemmansförmedlingen föregicks av en undersökning och godkändes av landshövdingen.
Delning av
hemman i mindre delar så att andelarna i ägor,
skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek.
Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning.
Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852.
Frälsejord fick däremot klyvas.
Klyvning fick ske efter myndigheternas
prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full
frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Delning av
hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Före 1400-talet saknades regler för
hemmansklyvning i Sverige. Enligt Strängnäs
stadga 1437 fick en
skattebonde inte köpa mer jord än
vad han själv kunde bruka och som han själv var
besutten på. Kristian I:s
plakat om skattegodsens vidmakthållande 1459,
Kalmar recess 1474 och 1483 avsåg att förhindra sådant skattebortfall som berodde på att hemmansdelarna blev så små att de inte kunde bära sina pålagor. Besuttna hemman fick därför inte förminskas.
Ett hemmans kamerala
jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot
kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman,
skattehemman och frälsehemman.
Nummer som tilldelats ett
hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma
by eller socken.
Av varje
hemman utgående
ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs
län där denna
ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen
skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en
ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla
skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och
kor mm.).
Självständigt brukat
hemman som beboddes och brukades av
bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Antal
mantal i en
by eller skattepliktiga hemman.
Handling om
hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns)
rätt till
fattigvård på den angivna orten.
Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid
resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge
fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den
socken som hade givit akut
fattighjälp åt en person hade
rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
Hänskjutande av myndighets
beslut för
avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av
mål till högre
rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad
rätt till det köpta.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och
ombud för
borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Skriftligt
intyg över
frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller
magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid
domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som
ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Gods som upphittats på ett sådant ställe att ägaren förmodligen förkommit det, skulle utlysas tre söndagar i rad i närmaste
kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, på
häradsting och i rådstuga. Ägare som på så sätt hittades fick tillbaka sitt
gods mot skälig hittelön. Uppdagades inte ägaren inom
natt och år från upphittandet, tillföll godset till två tredjedelar
kronan och till en tredjedel upphittaren. Ett levande
ting tillföll alltid upphittaren. Den som inte anmälde ett
hittegods fick böta dess dubbla värde.
Benämning på bägge makarna i ett äktenskap. Ordet hjon avsåg under svenska tiden i allmänhet person, familjemedlem eller tjänare i ett hushåll. Med en förändring benämndes personens position i
hushållet (till exempel fästehjon (trolovade), jästehjon (
fattighjon).
Till mantalsräntan hörande
småskatt som utgick i ved.
Hjälpved ingick ursprungligen i byggningshjälpen för underhållet av slott, kungsgårdar och fästningar. Den blev under 1600-talet en permanent del av jordeboksräntan som uppbars för kronans räkning vanligen av indelta hemman, på vissa håll även av frälsehemman.
Årlig
skatt endast i Österbotten.
Hospitalsfyrk uppbars årligen per
rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby
hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
Äldre
kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt
sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom
arv efter
hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda
hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Läroanstalt med utbildning i hovslagning. Hovbeslagarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Ogift i första hand adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att
uppvakta en
drottning eller annan furstinna. Fram till 1719 användes benämningen hovjungfru. Tjänsten som
hovfröken innebar kontinuerlig närvaro vid hovet. När en hovfröken gifte sig lämnade hon sin tjänst. Över hovfröknarna fanns kammarjungfrurna.
Samlande benämning på högre eller lägre hovanställda.
Hovtjänsteman som ansvarade för de till hovet ankomna gästernas bekvämlighet, för inbjudningarna till hovfester och galor, för de yttre arrangemangen vid inträffad
hovsorg och dylikt. Till hovfurirens uppgifter hörde att övervaka ordningen bland hov- och livrébetjäningen, under förste hovmarskalkens översyn. En
hovfurir fanns upptagen på hovstaten 1729.
Oftast
ofrälse tjänsteman vid hovet som förestod ekonomibetjänterna och
hushållet 1653–1660 och efter 1672. I hierarkin stod hovintendenttjänsten under de högre hovtjänsterna som gavs åt adelsmän.
Hovintendent var också en
ämbetsman vid hovet, tidvis underställd överintendenten, med uppgift att planera och utföra dekor för kungamaktens ceremonier, hovets fester och hovteater, eller en
ämbetsman vid hovet som förestod kungliga konstsamlingar. Hovintendenten innehade en central roll för hovspektaklen – det vill säga skådespel och nöjen – från karolinsk tid till gustaviansk tid. Sedermera blev hovintendent en
titel utan tjänstgöring vid hovet förlänad av kungen till personer i motsvarande civilt yrke.
Hovtjänsteman av lägre
rang med uppgift att
uppvakta i kungens förmak, och ännu under 1700-talets första hälft att vid kungens bord presentera maten och servera kungen och drottningen. Sedermera blev
hovjunkare en
titel utan ämbete. Hovjunkare var också
befälhavare för
ryttare i ett borgläger. På 1700-talet blev det vanligt med hovjunkare utan lön vid hovet.
Jägare upptagen vid hovets jägeristat, med
ansvar för de kungliga jaktparkerna eller ifall de var flera, för en viss kunglig jaktpark. Fyra
hovjägare var 1729 upptagna vid hovets jägeristat, då också en
överjägare var anställd med
extraordinarie lön. Sedermera blev hovjägare en
titel för underordnad person som utövade
tillsyn över Kungliga Djurgården i Stockholm.
Ledande
tjänsteman vid hovets jägeristat, med
ansvar för uppsikten över dess personal och de kungliga jaktparkerna. Tidvis under perioden 1716–1780 fanns flera hovjägmästare, av vilka förste jägmästaren var den högste chefen. Hovjägeriet existerade fastän en
riksjägmästare 1635–1682 ansvarade för den totala verksamheten, och hovjägmästaren var då underställd riksjägmästaren.
Ledande
tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör,
hovbokhållare och kammarskrivare.
Hovkamrer var även en
titel utan motsvarande
ämbete förlänad av kungen.
Hög
ämbetsman i Sverige, med huvudsaklig uppgift från 1650 att övervaka och leda arbetet i Kunglig Majestäts kansli. Hovkanslern hade
rätt att delta i vissa av Kanslikollegiums sammanträden, särskilt dem som berörde utrikesförvaltningen. Efter 1777 var hovkanslern chef för
utrikesexpeditionen och verkade 1802–1809 som Kunglig Majestäts kanslis näst högsta chef efter kanslipresidenten, med särskilt
ansvar för övervakningen av tryckfriheten. Hovkanslern ansvarade från 1580-talet till 1809 även för att de
beslut som fattades i
rådkammaren blev utfärdade i enlighet med de justerade protokollen och uppsatte skrivelser vid behov. Hovkanslern hade ytterligare från 1719 översyn över Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, från 1785 över teater och från 1802 över boktryckerier, bokhandeln,
bibliotek och bokauktionskamrar och tryckfriheten. Efter att
Kanslikollegium avskaffats 1801 inrättades en särskild hovkanslersexpedition vid Kunglig Majestäts
kansli för att
expediera hovkanslerns uppgifter.
Orkesterledare och dirigent för hovkapell. Hovkapellmästaren för
Kungliga hovkapellet i Sverige biträddes ibland av en
vice kapellmästare och var från 1700-talets början underställd en direktör.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en
överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och
rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Vid hovstaten upptagen
tjänsteman med uppgift att ordna nattkvarter, bl.a. åt den på kungliga resor medföljande hovpersonalen. Tidigare användes beteckningen hovtjänare. Sedermera blev
hovkvartermästare en
titel för den främsta bland livrébetjäningen vid hovet. Hovkvartermästare förekom också vid furstliga personers hovstat.
Betjänt anställd vid hovet med uppgift att passa upp vid en furstlig persons taffel. Hovlakejen medföljde på kungliga utfärder och resor bakpå hovvagnen.
Titel för
köpman eller
hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans
regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Huvudgård i
Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större
jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
Hög funktionär vid kungens
hovstat från 1540. Hovmarskalken var en
ämbetsman med uppgift att biträda kungen i hovförvaltningen och övervaka hovceremonierna sedan 1571 och ledande
ämbetsman för kungliga hovet till 1634, då det
äldre hovmarskalksämbetet uppgraderades till ett riksmarskalksämbete i ledning för hovet. Under perioden 1680–1772 kallades han överstemarskalk. Senare hovmarskalksämbeten var i lägre position, även som
ämbete i övriga kungliga personers hov. I Sveriges första statskalender 1729 var hovmarskalken underställd överstemarskalken, inte riksmarskalken.
Läkare vid hovet, vid monarkens
hovstat i
rang under
livmedikus som var dennes personliga läkare. Termen hovmedicus ersattes senare av slottsläkare.
Titel på den sedan medeltiden vid svenska hovet verkande munskänken som hade förtroendeposten att ha
tillsyn över dricksvarorna och som ”skänkte i” (hällde i) åt konungen och gästerna.
Musiker anställd vid ett hov.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig
befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv.
Drottning Kristinas
hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet
titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Under autonoma tiden hög
tjänsteman vid ryska hovet.
Högre
rättsinstans inom domstolsväsendet, tidvis högsta och i vissa fall första rättsinstans, samt tillsynsmyndighet över underrätternas
rättsskipning och magistraternas exekutioner, samt deras
domare och exekutorer. Hovrätter grundades i svenska riket från 1614 (
Svea hovrätt), i Finland 1623 (
Åbo hovrätt). De dömde ursprungligen
konungsdom och verkade (till 1868) som en första rättsinstans för adeln i vissa mål, i grova
brottmål mot regenten, Gud och staten och högre ämbets- och tjänstebrott. Hovrätten var också
allmän domstol i andra
instans 1623–1980 vars avgöranden kunde överklagas till
Kunglig Majestät 1615–1789 (justitierevisionen 1669–1789), Konungens högsta
domstol 1789–1809,
senatens justitiedepartement 1809–1917 och
högsta domstolen 1918–1980. Under autonoma tiden var hovrätterna indelade i dömande expeditioner (till 1911), från självständigheten i dömande sektioner. Sedan självständigheten är hovrätten första rättsinstans för
mål rörande landsförräderi och statsbrott. Åbo
hovrätt var högre domstol för underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då Vasa
hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Vibrogs hovrätt inrättades 1839. Hovrättens
domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor. I och med landavträdelserna efter 1944, flyttades hovrätten till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt, som blev hovrätt för Kymmene, Kuopio och S:t Michels län. År 1949 överfördes vissa domsagor (Jyväskylä, Saarijärvi, Viitasaari och Kajana) i mellersta och nordöstra Finland från
Vasa hovrätt till Östra Finlands hovrätt. År 1952 var domsagorna 24, mot 18 under
Åbo hovrätt, 16 under Vasa och 7 under den då grundande Helsingfors hovrätt. I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som
överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas
domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
Edsvuren
bisittare i
hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var
ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i
rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev
hovrättsassessor tjänstebeteckning för
föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att
hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om
böter vid frånvaro utan skäl.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid
hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea
hovrätt kring 1620, vid
Åbo hovrätt 1634.
Benämning på den
ämbetsexamen för blivande jurister i statens
tjänst som infördes 1749 som
examen till rättegångsverken.
Hovrättsexamen var den första av flera ämbetsexamina som skulle avläggas vid universitet. Hovrättsexamen avlades också under autonoma tiden från och med 1817, efter 1828 dock under det formella namnet domarexamen.
Kanslist vid
hovrätt sedan autonoma tiden, särskilt om sådan som arbetade vid hovrättens civilexpedition 1809–1911.
Protokollförare och
kopist vid
hovrätt sedan 1615. Hovrättsnotarien verkade också som hovrättssekreterarens biträde och avancerade ofta, åtminstone under 1600-talet, till hovrättsassessor.
Edsvuren
ordförande och högsta chef i hovrätt, med det övergripande ansvaret för lagtillämpning och rättsprinciper. Hovrättspresidenten fördelar sedan autonoma tiden också domarna i olika dömande sektioner och övervakar kontrollen över underrätterna. Hovrättspresidenterna utnämndes under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av senaten, på
förslag av justitiedepartementet, sedan självständighetstiden av presidenten, på
förslag av statsrådet.
Registrator vid en hovrätts civil- eller
kriminalexpedition (1809–1911), senare dömande sektion. Hovrättsregistratorn tillhörde ursprungligen
rangklass tio.
Ordinarie
ledamot och
domare i
hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under
vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i
tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var
hovrättsråd också en
titel för
äldre hovrättsdomare, med samma
rang som lagmän.
Högre
tjänsteman vid
hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är
hovrättssekreterare en
föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Av regenten utnämnd statlig
ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står
vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när
Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa
hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid
Viborgs hovrätt 1839–1945.
Före 1600-talets slut beteckning på riksmarskalkens handskrivare, riksmarskalkens
sekreterare och dylikt. Under åren cirka 1670–1814
tjänsteman vid
hovkansliet som författade och kontrasignerade överstemarskalkens eller riksmarskalkens skrivelser, upprätthöll
register över utgående och inkommande skrivelser, förde bok över enskilda hovämbetsmäns permissioner och tjänstefrihet m.m. Under 1600-talet användes också benämningen riksmarskalkens
handskrivare eller sekreterare. Sedermera blev
hovsekreterare också en
titel som kungen tilldelade framstående skalder och konstnärer. Hovsekreteraren innehade kunglig
fullmakt och
rang i samma klass som
sekreterare i kollegier.
Formellt fastställd sorgetid för hovet vid en inhemsk eller utländsk kunglighets frånfälle. Under hovsorgetiden, som varierade, bars föreskriven sorgdräkt av kungligheter, hovets personal och alla andra vid hovet uppvaktande personer.
Tidigast från och med senare delen av 1600-talet hovämbetsman som verkade som chef för kungliga stallstaten, efter 1764 underställd en
överhovstallmästare och förste hovstallmästaren. Tidvis under 1700-talet var
hovstallmästare också i
tjänst vid drottningens och änkedrottningens hovstater. I övriga kungliga personers hovstater fanns
förste stallmästare och understallmästare. Som chef över kungliga stallstaten var hovstallmästaren chef över stallmästare, stallskrivare, fodermarsk, vagnmästare,
sadelknekt och hingstridare.
De på
stat avlönade manliga och kvinnliga hovämbetsmännen vid en monarks eller en furstes/furstinnas hov. Hovstaten utgjorde den
fasta uppvaktningen.Till skillnad från hovet som också inkluderade oavlönade adelsmän och adelsdamer som vistades kring monarken och deltog i fester och annat program som ordnades av och för monarken/fursten, var hovstaten anställd för olika givna hovämbeten med särskilda titlar, med
rang och med definierade uppgifter.
Ämbete inom hovet med särskilda definierade uppgifter, lön och rang. Hovämbetet innebar uppvaktning och kontinuerlig närvaro vid hovet. Samma titlar som hörde till hovämbetena kunde också tilldelas som kungligt nådevedermäle och utan tillhörande tjänstgöring eller lön, men med samma
rang och värdighet. Utöver lönen på
stat tillkom som regel naturaförmåner som fri kost och logi under de perioder personen uppvaktade vid hovet.
Bruk eller användning i
hushållet eller hemmet, ursprungligen om
frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade
ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Av
synerätt verkställd (regelbunden)
besiktning av
boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på
kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades
rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på
reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda.
Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens
beslut kunde fås genom
besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan.
Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda
register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt
hemman och hushåll, i städerna enligt
kvarter och tomt.
Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna
husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års
kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Ordinerad präst, verksam hos enskild adlig familj, som betalade hans lön och stod för hans uppehälle. Huspredikanter förekom sedan medeltiden. Rätten för adelsmän att
anställa huspredikanter formaliserades 1686. Rätten till
huspredikant beviljades av biskopen och domkapitlet om kyrkobesök var omöjliga på grund av sjukdom, ålder eller andra omständigheter. Anställningen fick inte inverka på församlingens
ordinarie prästers löner och förmåner. År 1723 ökade bruket av huspredikanter också bland de lägre stånden, och kyrkobesöket som den primära formen för religionsutövning betonades.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn.
Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för
brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom
utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Tjänsteman vid
Järnvägsstyrelsen som ansvarade för byråavdelningens kassakontor, efter 1922 ekonomiavdelningens huvudkassa.
Den del av jordeboksräntan som vid
skattläggning utgick i produkter av ortens huvudnäring, så kallade huvudräntepersedlar. Huvudräntan bestämdes länsvis.
Tro- och huldhetsed som avlades av
ständerna inför regenten.
Skjutsningsskyldighet med
ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var
hållskjuts en
regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en
skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Förteckning över hållskjutsskyldiga
hemman och antalet skjutsar och hästar som fanns till hållskjutsens förfogande. Längderna upprättades av kronofogdarna och granskades av häradsrätterna. De fastställdes av landshövdingen och kungjordes därefter i kyrkorna. Gästgiverierna fick ett exemplar av längden.
Person som arrenderade ett
jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till
kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens
fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden.
Hämtning innebar att den som försummat en
kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av
domstol och gällde huvudsakligen vittnen och
svarande i
brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Handling med uppgifter om en kommande hämtning, måste skickas före den egentliga hämtningen.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna
vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den
äldste i
tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens
talman och ordförande, med
ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan.
Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad
titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma
domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Exekutiv
tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en
kronofogde vars
fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som
domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort
fängelsestraff på högst två månader eller
fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I
äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett
fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.
En fogdes verksamhetsområde som vanligen omfattade två till fyra härader och ibland var förenat med en gård eller ett slott.
Praxis utvecklades under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i
kammaren av en kamrerare och
kammarskrivare utgående från de räkenskaper och verifikationer som fogden hade haft med sig från sitt fögderi. Under
hertig Johans tid redovisades räkenskaperna från hans hertigdöme i kammaren i Åbo.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens
ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt
ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens
förslag och vanligen innehades av en
vikarie (
lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (
tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli.
Häradshövding var också en beteckning för
domhavande i de domsagor som
Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes
häradshövding som benämning på en del av de
domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs
kommendantskap och som skipade
rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Årlig
avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Personell
skatt inom finsk
tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när
tingsgästningskappar började tas ut från varje
rök (
matlag).
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla
ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare,
hantverkare och andra med egen disk och duk.
Sedan medeltiden benämning på den
nämnd som bestod av ett tingslags
bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i
häradsrätt som verkade som
bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Postgång inrättad från och med 1648 på
beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den
ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Allmän
domstol i första
instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades
ting och hölls tingslagsvis. En
häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i
Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i
Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs
kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Benämning på
mål som hörde till häradsrätts
jurisdiktion eller som hade upptagits till behandling vid häradstinget. Termen användes särskilt under autonoma tiden
Yngling som under ett visst antal år lärdes upp till häradsskrivare. Han fungerade även som häradsskrivarens sekreterare, och kallades därför också skrivare. Lärlingskapet stadgades 1745 och 1837 och var oavlönat. Däremot var lärlingen befriad från vissa avgifter. Landshövdingen kunde besluta om befrielse från alla personliga utskylder under lärlingstiden.
Skrå av ämbetsmän vid hovet kända sedan 1100-talet och benämnda
härold från och med 1300-talet. Härolderna ledde verkställningen av offentliga tillställningar såsom kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. De var experter i heraldik och ceremonier, hade
ansvar för
adelsvapen och dylikt. Senare fick härolderna mer inskränkta uppgifter av ceremoniell karaktär. Härolden in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier. Härolder förekom också vid kungliga och kejserliga ordnarna. Härolden var
domare i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen (härolder) samt övervakade och höll
vapensyn vid torneringar, senare ceremoniella uppgifter (vid kröningar, receptioner och riksdagens öppnande). Indelad i tre grader: perservant (
lärling), härold och vapenkung.
Av statsmakten fastställd
plan för en armés organisation under en viss tidsperiod.
Kronohemman vars
ränta under indelningsverkets tid var anslagen till underhåll av kavalleriofficers hästar och rustning. Hästhemmanen utvaldes bland de bästa hemmanen.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst.
Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som
frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för
lejd häst.
De högsta rangklasserna inom adelskapet, i Sverige grevar och friherrar. Klassindelningen vid riddarhuset upphävdes 1719. Gustav III återinförde klassindelningen 1778.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans
prerogativ eller regalen.
Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Högste befälhavarens
kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en
armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens
befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre
ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Behörighetskrav för
ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel
Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort.
Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan
vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Beteckning på att tillstånd utverkats i vederbörlig ordning från högre myndighet.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
Titel för vissa högre svenska
ämbetsverk under svenska tiden
Hedrande
tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på
prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om
domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en
titel för biskopar och teologie doktorer.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.
I
Inrättning för förståndshandikappade.
Gods som forslas längs statens järnvägar snabbare än vanligt fraktgods, vanligen med
ordinarie bantåg.
Tjänstefel bland uppbördsmän: svek, bedrägeri mot
stat eller enskild. Allmänt: ondskefull handling, ogärning, illgärning, illdåd.
Införa i en matrikel, inskriva.
I vidsträckt mening
offentlig myndighetsåtgärd genom vilken någon sätts i besittning av något, i inskränkt betydelse: den juridiska
akt varigenom en fordringsägare sätts i besittning av en pant.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en
myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig
äganderätt eller
ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i
gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat
förordnande att inneha en
tjänst (
tjänstefullmakt).
Ansökan om
immission i jordfastighet, gods, inkomster eller
tjänst eller om fastställande av
äganderätt eller besittningsrätt.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer,
mantal och huruvida hemmanets
skatt var
kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer,
mantal och huruvida hemmanets
skatt var
kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar
immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers
privilegium att utöva
domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller
rätt att få sin
sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den
asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning.
Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Under autonoma tiden benämning på ett
pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Under svenska tiden och autonoma tiden förekommande term för (tjänstemans)
oavsättlighet (utan domstols beslut).
Som vunnit
laga kraft och alltså inte kan hänskjutas till högre instans.
Statligt avlöningssystem som baserade sig på naturahushållning. Inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare och militärer. Indelningsersättningarna indrogs under 1800-talet, då det blev möjligt att erlägga lönen i penningar direkt ur statsmedlen.
Den del av svenska armén som uppsattes genom
rustning och
rotering och som baserade sig på det militära indelningsverket. Den indelta armén, som fick en enhetligare organisation under 1630-talet, möjliggjorde en stående
armé som var betydligt billigare för
kronan än värvade trupper. Den
indelta armén existerade i Sverige fram till början av 1900-talet, och även i Finland tillämpades systemet delvis fram till 1880-talet.
Benämning på de finländska truppenheter som bildades under Krimkriget 1854, enligt principerna från indelningsverkets tid. Trupperna bestod av nio indelta skarpskyttebataljoner. Enheterna upplöstes 1867.
System för landskapsvis organisering och avlöning av ett bestående kavalleri, som byggde på att man delade bördan för
rekrytering och kostnader. Både skatte- och
kronohemman åtnjöt
skattefrihet genom att sätta upp ett
rusthåll med en
ryttare och häst för kavalleriet. Rusthållarna rekryterades vanligen ur ett storbondeskikt. I de fall där rusthållets resurser var otillräckliga, fick så kallade
augmentshemman bidra med räntor.
Lön som en statlig
tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Benämning på regementen som bildades i Sverige från och med 1600-talet och som organisatoriskt baserade sig på indelningsverket. Regementena omfattade 1 200 man vardera och var uppdelade på åtta kompanier. Varje
landskap skulle ansvara och sörja för ett eget landskapsregemente.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller
rusthåll uppbars av kronofogden.
Truppenhet som värvades under Krimkriget enligt indelningsverkets principer. Totalt uppsattes nio indelta skarpskyttebataljoner under åren 1854–1855. Bataljonerna fanns i Vasa, Åbo, Uleåborg, Kuopio, S:t Michel, Tavastehus, Björneborg, Nyland och Viborg. Efter Krimkriget 1856 minskades manskapsstyrkan i bataljonerna kraftigt. Bataljonerna indrogs slutligen 1867.
Rätt som reserverade prästtjänsterna för de inom stiftet ordinerade. Indigenatsrätten gällde från 1693 också rätten att få avlägga präst- och
pastoralexamen vid domkapitel. Den kunde kringgås genom ett dispensförfarande. Indigenatsrätten försvann successivt på samtliga tjänstenivåer och upphävdes formellt 1864 genom en kejserlig förordning.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter,
verk och inrättningar.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av
växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken
växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
Benämning på nettoinkomst, särskilt om den inkomst som kom från statlig affärsverksamhet (exempelvis postindräkt från postväsendet).
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Från 1885
centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen,
Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken.
Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av
Manufakturdirektionen och
Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en
överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
Till bekräftelse eller bestyrkande av riktigheten.
Läromästare,
lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas
informator och en pagernas informator i
fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Äldre och villkorlig pantsättning av fastighet, gav i
äldre svensk
rätt pantägaren rätt till fastighetens inkomster mot avdrag på skulden och rätt att efter fatalietidens slut söka
lagfart på fastigheten genom tre
uppbud i underrätten, dock under förutsättning att det vidtagits en värdering av skuld och fordran, samt att pantägaren fullgjort sin skyldighet att till ägaren redovisa beloppet som översköt fordringsbeloppet. Företeelsen föll ur
bruk 1730 genom införandet av inteckning, ett mycket snabbare och enklare sätt att vinna
panträtt i fastighet.
Utmätning av lön, i
1734 års lag den åtgärd med vilken en borgenär blev berättigad att tills vidare få lyfta till exempel en tjänstemans lön eller
pension för sina fordringar, utan särskilt bemyndigande för varje enskild transaktion.
Införsel i lön avskaffades i Finland genom införandet av utsökningslagen 1895.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611
militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var
ingenjör en
titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad
tjänsteman anställd av
stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid
Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Tekniskt utbildad kår inom fortifikationskontoret, som ledde och utförde de flesta tekniska arbetena för militära ändamål, såsom byggande och underhåll av fästningar. Från mitten av 1500-talet bar gemene
soldat hacka, pik och spade för fortifikationsarbeten. År 1644 uppsattes en särskild trupp med specialfortifikationsverktyg och mellan 1677–1681 verkade ett fältpionjärkompani, varefter små ingenjörstrupper grundades vid behov (bl.a. av Karl XII under stora nordiska kriget). Först 1778 inrättades en fast pionjärkår, på bekostnad av fästningsbyggnadsstaten. Kåren verkade till 1807, då den i fredstid överfördes på privat gruvdrift, med löfte om att återinträda i
krigstjänst vid behov. I Finland verkade 1791–1793 en pionjärkår på Sveaborg. Följande år inrättades en ny kår (
valldrängskåren) för hela Finland, vilken drogs in 1798. År 1806 gjordes ett nytt försök att starta en
ingenjörskår för Finland, som aldrig hann verkställas fullständigt innan 1808–1809 års krig. Under autonomin verkade från 1921 en
militär ingenjörskår inom vatten- och vägförvaltningen kallad strömrensningskorpsen, senare ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som 1869 omorganiserades till en civil tjänsteinrättning.
Inställa, förbjuda, hämma eller
inställa (till exempel verkställighet av ett i kraft varande beslut). Sådan
rätt tillkommer i vissa fall överordnad myndighet, då klagan förts över en underordnads beslut. Inhibering kan även ske under beredningsprocessen, innan det fattats ett
beslut .
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare
inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av
nullitet eller domvilla.
Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre
instans innan den lägre instansens
beslut hade vunnit laga kraft.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Bonde på ett
hemman som inte var satt i mantal, i skattehänseende jämställd med husman; backstugusittare.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en
bonde fick
rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens
initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för
beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Indriva utestående fordringar, motta betalning för dylika.
Att anmäla ett fartygs ankomst i
hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets
märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
Brist på behörighet hos tjänsteman, avsaknad av nödvändiga förutsättningar för uppdrag eller ämbete, oduglighet.
Skatt av personlig natur, där inkomsten är norm såväl för skyldigheten att erlägga
skatt som för skattens storlek. Inkomstskatten indelas i allmän inkomstskatt, då all slags inkomst är underkastad
beskattning och partiell inkomstskatt, då endast ett visst slags inkomst beskattas (till exempel löneinkomst, avkastning, räntor och annuiteter).
Den handling med vilken en dittills självständig
stat (del av en stat) eller självständigt kyrkligt, kommunalt, administrativt eller judiciellt förvaltningsområde införlivas med ett annat på så sätt att den senares allmänrättsliga förhållanden blir gällande även för det införlivade området. Under medeltiden kunde inkorporeringen också gälla anslagna inkomster till ett kloster eller
biskopsstift som uppbars av ett prästboställe eller ett pastorat.
Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
Medborgares eller hushålls skyldighet att bistå med
inkvartering för militär.
Kostnader för
ständig eller tillfällig
inkvartering av trupper och
militär personal. Inkvarteringskostnaden föll sedan gammalt vanligen på borgerskapet i städerna, som ifall
kronan inte ägde kvartershus i staden var skyldigt att ordna inkvartering mot ersättning i form av så kallad
inkvarteringstolag och en ersättning ur ett under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört årligt
anslag för inkvarteringskostnader.
Nämnd som ansvarade för militärinkvarteringen inom en kommun. Nämnden, som valdes för tre år, bestämde även storleken på den ersättning som betalades ut till privatpersoner för inkvarteringen.
Avgift som uppbars i städer som Åbo, Helsingfors, Ekenäs och Vasa för vissa varuslag som anlände dit eller som fraktades därifrån med fartyg. Med undantag för i Lovisa tillföll avgiften städerna. I Lovisa uppbars den för kronans räkning och tillföll Allmänna militiekassan. Inkvarteringstolaget var egentligen avsett som understöd för städernas inkvarteringsskyldighet. Lovisa var dock befriat från inkvarteringar och fick därför inte heller inkomsterna från inkvarteringstolag.
Det föremål som i ett depositionsavtal lämnats som
pant i förvar.
In- och utseglingsort med skyldighet att bistå, övervaka och förtulla handelsfartyg från och till utrikesort.
Tullkammare vid anlöpningshamn.
Från 1688 om den åtgärd då ett hemmans ägor sammanfördes under ett annat hemmans mantal, vanligen på grund av oförmåga att betala skatt. Antingen uteslöts det inlagda hemmanet helt ur ränteräkningen, eller så upphörde endast mantalet och skattskyldigheten (utskylder och besvär) överflyttades på det andra hemmanet. I vissa fall var
inläggning jämförbart med hemmans förminskning, i andra fall med hemmans förmedling.
Inlösning av fastighet eller del därav mot en ersättning.
Beslut därom togs av
domstol eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
Undersökningstillstånd som gav innehavaren företräde till att utnyttja en eventuell fyndighet inom ett visst område.
Förteckning över befäl, manskap och passagerare på ett örlogsfartyg eller militärt fartyg. Rullan innehöll uppgifter om varje persons namn, hemvist och födelseort,
civilstånd samt om hyran som betalades per månad eller för hela resan.
I naturligt tillstånd, avlöning i förnödenheter eller varor, så kallade persedlar.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
Av
församlingspräst varje år förd
förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de
flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Anteckna eller införa i ett register.
Medlem av
statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som
senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns
ansvarsområde låg statens andel i landets
förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även
gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Av
landshövding beviljat skriftligt tillstånd åt en
åbo att få tillträda ett kronohemman.
Utmärkelsetecken, värdighetstecken.
Under autonoma tiden om
avgift för
resning av
vademål eller
besvärsmål vid hovrätt. Allmänt:
avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid
inskrivning i läroverk eller av
gods som fraktades med järnvägen eller
post som skulle försändas.
Syna, besikta, utöva uppsikt, tillsyn, kontroll över någon eller något. Detta gällde i synnerhet statstjänstemäns kontroll över underordnade förvaltningsgrenar och institutioner genom inspektioner.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737,
distrikt inom biskopsstift, där en
prost utövade
tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i
Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i
inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade
tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland.
Inspektor var benämningen på chef för
tullkammare i
Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid
Finländska revisionskommissionen var
inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och det är inte alltid klart om den officiella beteckningen var
inspektor eller inspektör. Under stora ofreden utgjorde
inspektor benämning på den
tjänsteman vid den ryska ockupationsförvaltningen som från och med 1717 stod i ledningen för tullförvaltningen i
Åbo generalguvernement. Inspektorstjänsten vid tullen var förenad med guvernementskassörstjänsten.
Det förvaltningsområde som blir föremål för
inspektion av en inspektör.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att
inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Från och med 1800-talet om
tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var
inspektör en
titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett
bruk eller lantbruk.
Högtidlig invigning av
kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller
professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets
inspektor eller biskop.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet,
Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet.
Institut kan också avse en
anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet,
Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Inrättning, stiftelse, särskilt gällande
undervisning och vetenskaplig verksamhet.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle
inställa sig vid
domstol eller annan beslutsfattande
myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin
rätt att bli hörd i saken.
Lydnadsbrott huvudsakligen inom krigsmakten. Allmänt: förolämpning av överordnad tjänsteman.
Sammantaget, sammanräknat, totalt.
Sedan 1868
offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i
lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung.
Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av
domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en
inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Den som innehar en inteckningsförmån.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig
titel för
ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för
ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Ämbetsverk, grundat 1811, som verkade under senatens kansliexpedition. Intendentskontorets uppgift var att under ledning av intendenten över allmänna byggnaderna övervaka planeringen av de allmänna och kyrkliga byggnaderna.
Intendentskontoret övervakade också uppförandet och reparationerna av statliga byggnader. År 1865 ändrades namnet till Överstyrelsen för allmänna byggnader.
Tillfällig, tills vidare, provisorisk.
Av regementschefen beviljat avsked tills vidare, bland indelt manskap.
Åbo som innehade sitt
hemman under vakans.
Av förvaltningsmyndighet eller
domstol fattat
uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen.
Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid
jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den
avgörande myndighetens behörighet. I
äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av
statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den
minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande
regering eller ansvarig
minister i en viss statsangelägenhet.
Interimistisk
styrelse under den tid det normala högsta styrelseorganet är förhindrat att utöva statsledningen. Termen används även i bemärkelsen den tid som förflyter mellan en
ordinarie maktinnehavares avgång och efterträdarens tillträde.
Kungörelse, tillkännagivande (till exempel
stämning vid domstol, annons i en tidning).
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
I kejserlig
kungörelse 1848,
skifte av enskild krono- elller skattelägenhet i Viborgs
län som hade undergått oändamålsenligt storskifte. Från och med 1916 användes termen nyskifte.
Syneförrättning som fastställde (eller upphävde) rätten att inleda intressentskifte.
Under autonoma tiden om räknesätt för att beräkna räntan på ett visst kapital under givet antal år och med given procent, ränteberäkning, uträkning av ränta.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten.
Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av
riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens
beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Skriftlig förklaring om att något förhåller sig på ett visst sätt.
Egenmäktigt övertagande av främmande kreatur, som olovligen kommit in på ens ägor och där gjort skada. Tanken var att kreaturet hölls som säkerhet för ersättning och återbördades när skadan hade ersatts. Allmänt: inkomst.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på
hospital och erhöll
pension ur militärstaten.
Genom allmän insamling grundad
fond för understöd av krigsinvalider samt änkor och barn till avlidna soldater.
Inbunden bok vari konsistorienotarien förtecknade inventarierna i stiftets alla kyrkor och deras egendom i samband med en biskopsvisitation, inledningsvis utifrån församlingarnas inventarielängder, som från 1720 i författningarna kallas inventariebok. Konsistorienotarien justerade förändringar som skedde vid installationer av nya ämbetsinnehavare och vid kyrkoherdes eller kaplans frånfälle med påföljande nådeår. Detta slag av
inventariebok infördes 1826 för att förbättra kyrkorevisionen. I kyrkolagen 1869 återinfördes inventarielängder.
I en
församling förd
förteckning över kyrkans
fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades
inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
Föremål ombord på flottans fartyg som var avsett för långvarigt
bruk (till exempel möbler och kanoner).
Viss befattningshavare vid flottans
civilstat med uppgift att upprätta inventarier. Sådana fanns särskilt vid
kontor som lydde under något av de svenska kollegierna, till exempel Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor eller sjöartillerikontor.
Specificerad
förteckning över inventarierna vid offentliga inrättningar, fördes årligen av vaktmästaren efter en verkställd
besiktning av beklädnadspersedlarna, sängkläderna och övriga
inventarier vid kronohäktena samt i landshövdingens ämbetsrum. Inventariet sändes i slutet av varje år till
Kammarkollegium för granskning, efter 1816 inom januari månad till senatens ekonomiedepartement.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny
kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till
hemman hörande
jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
Rätt för avkomling att träda i en avliden arvinges ställe, representationsrätt.
Skrivelse,
intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
J
Kollektiv beteckning för
jägare som anställts av hovet, konungen (eller godsägare) för att biträda de jagande vid större jakt.
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig
lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Författning om jakt, infördes 1647, 1664, 1789 samt 1808. I jaktstadgan ingår regler rörande jakt och djurfång, utan avseende på huruvida de är förenliga med allmän
lag eller faller under den administrativa lagstiftningen.
Del av
lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Ursprungligen om skriftlig handling rörande förvärv av jord genom köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv,
testamente m.m. Från och med 1700-talet användes termen också om lagfartshandling, fastebrev.
Förvärv av
äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen
hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Avskiljande av en del av ett
skattehemman till en
lägenhet (
tomt), utan att stomhemmanets
mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot
avsöndring av särskilt
skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av
torp på skattejord.
Årligt
utdrag ur jordeboken med uppgifter om förändringar i fastighetsbestånd och skatter.
Jordeboksförändringsextrakt upprättades från 1794 i stället för extraktjordeböcker.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen
ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller
ordinarie räntan, till skillnad från
extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen
jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Benämning på kameralt och administrativt
distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Indelningsgrund för olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till skattskyldighet beroende på äganderätt, dels till dispositionsrätt. Jorden indelades enligt
jordnatur i krono-, skatte- och frälsejord. Kronojorden indelades ytterligare efter dispositionsrätten i allmän jordnatur (till exempel kungsgårdar, boställen för tjänstemän inom
kyrka och stat, arrenderade kronoegendomar och kronoskogar) och i enskild
ständig åborätt, som på vissa villkor kunde övergå i äganderätt. Exempelvis kunde nybyggen i kronoskogar efter fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter övergå utan
lösen från
kronojord till skattejord, där innehavaren hade full äganderätt. Indelningen i jordnatur försvann när grundskatten förenhetligades.
Protokoll fört över en jordrannsakning. Jordrannsakningsprotokollet skulle stadfästas av häradsrätten på landsbygden och av rådstugurätten i staden.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk
uppmätning av jorden, ursprungligen med
stång eller rep.
Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Benämning på den i allmänhet obetydliga
avgift som staden uppbar av enskilda innehavare av stadsjord. Man fick inte full
äganderätt till stadsjord, utan den innehades antingen på livstid eller genom
ständig dispositionsrätt, vilken kunde överlåtas på annan person. Jordskylden kallades också ägopenningar, vretskatt, åkeravrad och åkerskatt.
Under 1600- och 1700-talet förekommande samlande benämning på hemmans uppdelande i mindre enheter. Jordstyckningen indelades, beroende på jordstyckningens natur, i ägostyckning,
hemmansklyvning och jordavsöndring.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där
kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och
skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift.
Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Till domstolsväsendet hörande, som avser domstolsväsendet. Uttrycket förekommer om ämbete, ämbetsverk,
myndighet eller befogenhet samt om juridiska
dokument och myndighetsåtgärder.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En
juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en
kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett
konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk
rätt är ett dödsbo i
finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Domsrätt, domvärjo, befogenhet att utöva
rättsskipning inom ett visst område. I katolsk kyrkorätt: befogenheten att leda kyrkan.
I
Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811
domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta
instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal
tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
Juridik och rättsvetenskap: ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. Det första verket i denna genre utkom 1756. Lagtillämpningen utövades dock i
äldre tider oberoende av rättsvetenskapen och grundade sig närmast på rättspraxis.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
Inom romerska kyrkorätten de bestämmelser som ansågs ha gudomligt ursprung. De baserade sig i första rummet på evangeliet.
Folkrätt, oavsett politiska gränser. Inom romerska rätten: naturlig rätt, allmänmänsklig rätt.
Undantagsrätt, specialrätt för en viss grupp av människor, saker eller juridiska relationer.
Jus singulare innebar ett undantag från rättssystemets generella principer och den allmänna lagen. Den gällde särskilt under ståndssamhället (till 1907) och näringstvångets tid (till 1879). Motsats: jus commune.
Repressiv rätt, strängt eller strikt enligt lagen.
Från 1735
tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått,
mål och
vikter före mätning och vägning. Som
justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i
län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål,
mynt och vikter.
Justering verkställdes endast av de
justerare som var godkända av
kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och
rättelse av
beslut eller protokoll.
Tjänsteman vid
Justeringskommissionen 1886–1892, vilken övervakade justerare, kontrollikare och arbetslikare. Justeringsinspektören granskade precisionsmått, precisionsvikter, precisionsvågar och justeringsdistriktens justeringsredskap och biträddes av en assistent. Han verkade också som
sekreterare för Justeringsverkets
styrelse vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Efter 1928 var
justeringsinspektör en tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Kommission som 1886–1892 lydde under Överstyrelsen för
lantmäteriet och som förberedde inrättandet av Justeringsverket, justeringsdistrikten och utnämningen av justerare.
Justeringskommissionen övervakade också införandet av det metriska mått- och viktsystemet i Finland. Justeringskommissionen bestod av överdirektören för lantmäteriet och en justeringsinspektör, samt en konsultativ
ledamot med
rösträtt enbart i frågor rörande justeringsredskap, utlåtanden och föreskrifter. Justeringskommissionen verkar även ha funnits i någon form åtminstone åren före 1922, då
Justeringsverket drogs in och överfördes till Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Tjänsteman vid Justeringsverket, fram till 1892 vanligen länslantmätaren, som i justeringsdistrikten på landsbygden övervakade justerarna och deras redskap.
Av
kronan eller staten fastställd
taxa för mätning av mått,
mål och vikter.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med
ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket var också benämningen på den
institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under
lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt
centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare
Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av
Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med
Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av
justerare som verkade inom särskilda
distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
”Den förlikande rätten”,
rättsskipning som grundade sig på förlikning.
Rådstugurättens
ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En
justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i
Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i
Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Rådstugurättens
ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En
justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i
Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i
Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick
instruktion 1663 och 1669 och ett
kansli med
revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern.
Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre
justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt
ämbetsverk efter att
Kanslikollegium drogs in.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning,
föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement.
Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och
Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade
Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Del av statsverkets
rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät,
Justitierevisionen eller Konungens högsta
domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas
advokatfiskal som granskar underrätterna och
Högsta domstolen som utnämner domare.
Ärende som hör till den administrativa justitieförvaltningens ansvarsområde, till skillnad från ärende som skall avdömas av rättsinstans.
Benämning på
domhavande och
domare under svenska tiden, särskilt om dem som dömde i frågor som tillhörde en viss förvaltningsgren. Vid allmänna domstolar användes benämningen domhavande.
Tjänsteresa som sporadiskt förrättades i länen av justitiekanslern under perioden 1739–1752. Syftet var att möta och i mån av möjlighet åtgärda bondeståndets
besvär om
ämbetsmissbruk vid 1738–1739 års riksdag. Tanken var att skärpa kontrollen över ämbetsutövningen i riket och i underrätterna föra
talan om
tjänstefel och tjänsteförsummelser. Arbetet utmynnade i en
förordning 1766 som främjade lagarnas behöriga verkställighet bland rikets ämbetsmän och övriga undersåtar. Efter 1922 användes termen om justitiekanslerns
inspektion av tvångsinrättningar för att göra sig införstådd med ordningen och behandlingen av fångarna.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas
ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde
Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770,
ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för ärenden som
rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet.
Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell
titel för vissa
justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Ledamot av Justitierevisionen, som i riksrådet från 1630 fungerade som högsta rättsskipande
instans fram till att riksrådet avskaffades 1789 och Konungens högsta
domstol inrättades.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol.
Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av
Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (
litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från
illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en
justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var
justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i
Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
De
rättsmål (tviste- och brottmål) och ansökningsärenden (dispens, nåd, resning, myndighetsförklaring, återställande av försutten tid m.m.) som bereddes genom Nedre
justitierevisionen eller dess föregångare och föredrogs för Justitierevisionen i skiftande beslutsformer, efter 1789 av Konungens högsta domstol. Benämningen förekom också under autonoma tiden om motsvarande besvärs- och ansökningsmål som avhandlades av senatens justitiedepartement.
Skälig rätt, rättsskipning.
Skatt som var avsedd att uppbäras i Karelen 1776–1778 av varje hemman, såväl frälse- som kronohemman, för att upprätthålla en värvad jägarkår. Den uppbars i praktiken till 1806 och därefter tills dess att storskiftet blivit genomfört i socknen. Jägareskatten utgick i spannmål och penningar efter arvio rubeltalet.
Underordnad
tjänsteman inom skogsstaten som ansvarade för skogsvård och jakt på skadedjur.
Befattning som inrättades 1682 när riksjägmästarämbetet drog in. Antalet jägerifiskaler var fyra. De avlönades med saköresmedel och därför har befattningarna förblivit oklara. Jägerifiskalens uppgift var förmodligen att övervaka jägeripersonalens arbete och se till att bestämmelserna om skogsvård och jakt efterlevdes.
Sammanfattningen av skogsstaten: dels den på hovstaten upptagna personal som ansvarade för vården av kronans eller kungens skogar (och jaktmarker), dels de tjänstemän under länsstyrelsen vilka konkret skötte bevakningen och vården av kronans skogar och övervakade att jakt- och skogslagstiftningen följdes. Till
jägeristaten räknades överjägmästare, underjägmästare, (fiskaler),
skogsvaktare och hejderidare, vilka sedan 1687 stod under landshövdingens överinseende. Skogs- och jägeristaten omorganiserades 1790 till en jägerikorpsstyrka vars medlemmar inte hade någonting att göra med skogs- och jaktvård. De skulle i stället tjänstgöra som soldater och försvara landet. Beslutet ändrades redan 1793 och jägeristaten skulle återbesättas på samma sätt som före 1790.
Tjänsteman vid skogsstaten, som under överjägmästares
tillsyn förvaltade ett skogsrevirs kronoparker och övriga områden under skogsstatens förvaltning. Den tidigare benämningen på
jägmästare var skogshövitsman. Jägmästare avsåg också en person som var högste övervakare av jaktväsendet inom ett visst område.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av
hammarskatt till
kronan som utgick i en procent av det årliga smidet.
Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock
rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om
äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Samlande beteckning för den personal som sorterade under Järnvägsstyrelsen; även Järnvägsstyrelsens budget.
K
Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre
krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat
Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Tjänsteman av generalmajors
rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en
titel utan motsvarande tjänst.
Order från kungliga eller kejserliga kabinettet vilken ingriper i de förvaltande eller rättskipande myndigheternas verksamhet.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en
armé eller truppenhet. Kadern består av på
stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Truppförband bestående av kadetter och
befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och
kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan
kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Under 1500–1800-talet regentens
kallelse att tillträda ett visst ämbete, en
tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Skrivelse som innehåller
kallelse att infinna eller
inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett
kallelsebrev en av regenten undertecknad
order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation,
tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Benämning på allt som rörde statens finansväsen och förvaltning, särskilt angående fast egendom.
Ämbetsexamen för
kameral och finansrättslig
tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799.
Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen.
Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden,
senatens ekonomiedepartement och
Allmänna revisionsrätten samt som
landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra
ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-,
politisk och ekonomisk
lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från
universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes
studentexamen och
förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens
rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
På 1700-talet förekommande
titel för högre
tjänsteman vid Kammarkollegium, särskilt
advokatfiskal av andra lönegraden. Kammaradvokatfiskalen ansvarade för tillsynen och bevakningen av kronans
rätt och förde kronans
talan i alla de till kollegiet hörande besvärs- och ansökningsärenden som hotade kronans rätt.
Avdelning vid
ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt
uppbörd och skattläggning.
Ogift adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att
uppvakta en
drottning eller
kronprinsessa i hennes privata rum och gemak. Kammarfröknar stod i
rang över hovfröknar.
Kammarfröken kallades från 1719 kammarjungfru.
Räkenskapsförande
tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i
Räknekammaren under 1500-talet och vid
Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var
kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande
verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret,
Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till
regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre
hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var
kammarherre också
titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Manlig tjänare i hovtjänst,
titel utan tjänstgöring i
rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Benämning på det äldsta centrala ämbetsverket i Sverige 1634–1812.
Kammarkollegium hade i uppdrag att sköta finansförvaltningen, övervaka finansväsendet och fogdarna samt granska dessas och kollegiet underlydande organs redovisning. Det hette 1530–1634
Räkningekammaren eller Kortare kammaren, som blev
kollegium redan på 1540-talet. Kammarkollegium leddes från 1602 av riksskattmästaren, efter 1684 av en president. Kollegiets tjänstemannastab var under 1700-talet den största av alla kollegiers. Ämbetsverket gavs cirka 1540
kollegial form, med fyra
kammarråd och en
kammarmästare som chef, även kallad överräknemästare. Från 1602 kallades chefen
riksskattmästare och från och med 1684 president. Ämbetsuppgifterna utökades 1594 till att omfatta även kontroll över handel, bergsbruk, tullar och myntväsende samt
tillsyn över kronans
gods och rikets regalier. Kollegiet verkade som ensamt centrum för vården av rikets
fasta egendom,
drätsel och näringar fram till 1634, då en del av dessa uppgifter överfördes på
Bergsamtet respektive Kommerskollegium, samt Statskontoret och Kammarrevisionen. Vid sidan av övervakningen av skatteuppbörden och bevakningen av kronans och kronogodsens intressen i kamerala ärenden tillkom under 1600-talet nya ansvarsområden i anslutning till kontrollen av lantadministrationen, länsväsendet och
indelningsverket (för civila och ecklesiastiska tjänstemän) och till detta anslutna boställs- och tjänstetillsättningar. Därutöver föll frågor om jordägande (såsom byten, förpantningar, förmedlingar, avkortningar, avskrivningar och skatteköp) under Kammarkollegium.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och
skattefrihet för nybyggare.
Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som
Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Adlig yngling som uppvaktade furstlig eller annan högt uppsatt person inne i hans eller hennes gemak. Under honom verkade ett antal pager.
Drottning Kristina införde vid svenska hovet 1646 distinktionen mellan kammarpager som uppvaktade i monarkens rum och stallpager som knöts till Kungliga hovstallet. Enligt statskalendern 1729 var tolv pager underställda kammarpagen.
Finansreviderande organ med dömande funktion.
Kammarrevisionen grundades i anslutning till
Kammarkollegium 1618, och blev på 1650-talet en egen avdelning; besvärskammaren, revisionskammaren, kammarrätten. Den ombildades till självständigt
ämbetsverk under Kammarkollegium 1695 kallat Kgl. Maj:ts och Riksens kammarrevision. Kammarrevisionen indrogs 1799. Under 1620–1650-talet ökade antalet kommissarier och assessorer som skötte det egentliga revisionsarbetet. Framkomna anmärkningar godkändes av kollegiet. Uppgifterna förändrades under 1680- och 1690-talen. År 1687 begränsades antalet ärenden som skulle avgöras in pleno.
Tjänsteman vid (Kgl. Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en), i ställning under advokatfiskalen och över bokhållaren, vilken övervakade kronans uppbördsmän och biträdde vid revisionen av kronans räkenskaper och beredningen av de rättegångsärenden som dessa föranledde. Tjänstebeteckningen ändrades 1799 till revisionskommissarie, i samband med att
Kammarrevisionen ombildades till Kammarrätten.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under presidenten, tidvis också vicepresidenten, och över assessorerna.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under kammarrevisionsråden.
Kollegial
styrelse för
Räknekammaren på 1530–1540-talen, även
titel för
ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens
krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var
kammarråd en titel för en furstes närmaste
ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Centralt
ämbetsverk 1799–1824 som övervakade finansförvaltningen och dess ämbets- och tjänstemän.
Kammarrätten var dömande
myndighet i tjänsteärenden och räkenskapsmål, besvärsmyndighet i skattemål, senare också i
mål rörande fattigvård. Ursprungligen var den en avdelning inom
Kammarkollegium som 1695 blev ett självständigt kollegium. Kammarrätten förestods av en
president med ett visst antal
kammarråd som
bisittare och en eller flera revisionskommissarier. Den ersattes 1824 av Allmänna revisionsrätten.
Lägsta rangens
tjänsteman i Kungliga
kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa
ämbetsverk (till exempel
Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Sammanfattande benämning på alla de ärenden som var
mål för Kammarkollegiums eller Kammarrättens handläggning, också samlande benämning för rikets
drätsel i allmänhet.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig
tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var
kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också
föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med
referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och
uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare
titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i
Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för
uppsyningsman över skattkammare och
kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Befälhavande personal vid kanaler under autonoma tiden och senare. Kanalbefälet vid
Saima kanal bestod av kanalchefen och vid andra kanaler av distriktsingenjörerna i det
väg- och vattenbyggnadsdistrikt där kanalen fanns. Kanalbefälet ansvarade för kanalverkets tekniska och ekonomiska vård och
förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid
Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanal som under uppsikt av kanalbefälet ansvarade för övervakning och vård av trafiken och kanalen samt för övervakning av den allmänna ordningen vid kanalen. Till kanalkassörens huvudsakliga uppgifter hörde också uppbärandet av kanal- och arrendeavgifter.
Tjänsteman vid
Saima kanal som ansvarade för att uppbära och kvittera inflytande kanal- och arrendeavgifter samt övriga inkomster vid kanalen.
Tjänsteman vid Saima och Pielinens kanaler med uppgift att utöva uppsyn över kanalerna.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en
fakultet vid ett universitet).
Den katolska kyrkans kyrkorätt, ursprungligen
beslut av allmänna eller partikulära synoder, påvliga
brev (decretales) samt apokryfiska skrifter. De stora kyrkomötena i Nicaea, Konstantinopel m.m. avgjorde inte bara trosfrågor utan antog också kyrkorättsliga bestämmelser, ”canones”. De viktigaste sammanställdes efter 1140 till en lagsamling, ”Decretum Gratiani. År 1234 publicerade Gregorius IX ett omfattande urval och bestämde att det skulle användas i rättsskolorna och domstolarna. Senare lät också påvarna Bonifatius VIII och Clemens V utge officiella dekretalsamlingar, som fick en mindre betydelse. Grundprinciperna i
kanonisk rätt var påvens universiella makt över hela kyrkan,
klerus rätt att utöva
kyrkostyrelsen utan inblandning av lekmän och den kyrkliga egendomens oantastlighet.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en
secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens
kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större
ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för
föredragning samt att
expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Ursprungligen namnet på det rum i Stockholms slott där ämbets- och tjänstemän nära konungen utförde sitt arbete. ”Kansli” var också en benämning på personalen som en kollektiv enhet. Sedermera har ordet använts om det rum där en överordnad
tjänsteman och hans personal hanterar de ärenden som berör hela ämbetsverket eller som är gemensamma för flera av ämbetsverkets avdelningar.
Från 1626 benämning på Kunglig Majestäts
kansli i dess kollegiala form.
Kanslikollegium avskaffades 1801, medan Kunglig Majestäts
kansli bestod fram till 1840. Kanslikollegiums beslutsfattande organ var kanslirådet under rikskanslerns, senare kanslipresidentens, ordförandeskap. Enligt 1720 års
kansliordning var Kanslikollegiums huvuduppgifter att administrera, kontrollera, och sköta judiciella funktioner, utrikesärenden samt ärenden rörande riksråds- och ständermöten, privilegier, domsrevisioner, barmhärtighetsanstalter och skolor. Även postverket stod under Kanslikollegiums kontroll. Samtliga
beslut som fattades av
Kunglig Majestät och riksdagsbesluten dokumenterades av Kanslikollegium, som fungerade som ett regeringskansli och hade en samordnande kontrollfunktion över de andra kollegierna. Dess personal hade högre
rang än motsvarande ämbetsmän vid andra kollegier. För att sköta ärendena inrättades vid Kanslikollegium 1663 Justitieexpeditionen, 1713
Handelsexpeditionen och
Kammarexpeditionen som 1719 slogs ihop med Inrikesexpeditionen, vars verksamhet fortsatte i likhet med en utrikesexpedition och en krigsexpedition. Efter 1772 fram till 1792 verkade också en handels- och finansexpedition samt en ecklesiastikexpedition vid Kanslikollegium.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
Från 1626
kollegium och beslutsfattande organ som ledde Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium) fram till 1801. Kanslirådet bestod av rikskanslern som
president och två riksråd, senare av kanslipresidenten som
ordförande och rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna.
Kansliråd användes även som tjänstebeteckning för vissa högre ämbetsmän i kansliet och medlemmar i Kanslirådet, särskilt för den
tjänsteman som övervakade statssekreterarna.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av
kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var
kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre
grad av
ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på
lärare i sång inom skolväsendet i
Gamla Finland 1744–1788.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en
kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
I lutherska kyrkan ett
samfund inom ett
pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka,
styrelse och
präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en
kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet
beslut av
kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en
kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess
prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en
kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Kapellag eller
kapellförsamling inom ett pastorat.
Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med
sockenkapell eller kapell,
kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en
kaplan eller
kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den
församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Ordinarie
präst i
kapellag eller
kapellförsamling med ett
sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Förteckning över förmögenhet. I länets
årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans
uppbörd och utgift.
Skatt som ett
domkapitel betalade till staten från sina inkomster.
Avtal mellan
kronan och enskild person om militära angelägenheter. Avtalen gällde en volontärs militärtjänsttid och lönevillkor vid värvning till svenska armén, eller situationer där en enskild person skulle
uppsätta en värvad trupp.
Överenskommelse, avtal, traktat; till exempel att överlämna till fienden befäst ort, väpnade styrkor eller krigsfartyg på vissa villkor, befästa
domsrätt över
medborgare i landet med främmande religion, definiera genom kunga- eller regeringsförsäkran myndighetsområde i stället för andra myndigheter.
Titel, rang, grad. Varje
tjänst medförde i princip en viss
rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en
fullmakt åt en ämbets- eller
tjänsteman som gav innehavaren
rätt till en högre rangposition än den hans
ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Att upphöjas i titel,
rang eller
värdighet av visst
ämbete inom centralförvaltningen, utan motsvarande tjänstebefordran med lönestat.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har
karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk
hamn hissa
karantänsflagg och invänta
inspektion av en gränsläkare.
Försäljare av det stämplade papper som krävdes för utfärdande av vissa officiella dokument, till exempel lysning.
Handling som uträttades av lantmätaren när konceptkartan hade blivit färdig. I kartbeskrivningen skulle det anges varför den upprättats och vilka som varit närvarande vid mätningen. Den avmätta egendomens ägare, skattenatur och storlek skulle anges liksom också jordmånen i åker och äng. I
byalag skulle
fördelning av utsöde och hö anges. Beskrivningen skulle uppta eventuell ödejord. Torp, urfjäll, fäbodar, fiske, malmstreck, kvarnar och andra särdrag skulle upptas. Skog- och utmarker skulle beskrivas. I beskrivningen över rårna skulle råstenarna upptas. Kartbeskrivningen skulle sedan överlämnas till landshövdingen.
Från och med 1863 tekniskt utbildad
tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet, från och med 1916
Lantmäteristyrelsen som ansvarade för den tekniska framställningen av kartor.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett
ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om
institution eller
myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i
äldre tider ofta benämnd publik
kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Räkenskapsbok över en kassas kontanta in- och utbetalningar. Inbetalningarna står på debetsidan, utbetalningarna på kreditsidan.
Det förhållande att det vid inventering eller avslutande av en
kassa finns mindre pengar i kassan än
vad det enligt kassabokföringen borde finnas. Konkret: det belopp som fattas.
Förstärkning av kassa, vanligen genom att man tillför mer penningmedel.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett
samfund eller en förening.
Enligt kassans
reglemente 1864, en av direktionens medlemmar som ansvarade för övervakningen av kassans penningrörelse. Kassainspektören förde
kontrollbok över alla in- och utgående medel och alla de transaktioner som karmeraren ansvarade för och vilka kassainspektören måste godkänna med sin underskrift. Kassainspektören utnämndes varje år vid kassans första möte.
Av förrättningsmännen underskriven
förteckning över de vid inventering av en
kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en
redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Varje år av riksarkivarien förrättad
inspektion av landsarkiv. Vid tillfället inventerades också kassan jämte kassaboken med dess intäkts- och utgiftskonton.
Dagbok över en kassas transaktioner, kassadagbok.
Inom bokföringen, konto i kassa- eller
huvudbok över en kassas inkomst- och utgiftsposter.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad
rätt att, utan föregående insättning av
valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Räkning eller konto på kassakreditiv.
Inkomst- eller utgiftspost i en kassabok.
Vid en bestämd tidpunkt inlämnad
rapport över en kassas ställning eller
förvaltning under en viss tidsperiod.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller
avskrift av ett dylikt.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett
avgörande i lägre
instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som
kassationsdomstol i vissa
besvär mot ett fattigvårdssamhälles
beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om
kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid
statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Under 1700- och 1800-talen benämning på vissa tvååriga söndagsskolor där konfirmander över 15 år, dagsarbetande barn och samer undervisades i kristendom och innantilläsning. I Stockholm upprättades kateketskolor efter 1771.
Praxis blev att skicka de minst försigkomna av årets konfirmander för fortsatt
undervisning till dem. Skolorna upprätthölls av det kristna samfundet Pro Fide et Christianismo. Under 1700-talet grundades också kateketskolor av missionssällskapen för undervisning av samerna. Skolorna var tvååriga och gav undervisning i kristendom och innantilläsning. Bland de utbildade barnen utsågs sedan ytterligare kateketer som skulle undervisa i hembyarna. Om en same inte fick plats för sina barn i kateketskolan kunde han anhålla om en
kateket som kom hem till honom och undervisade under en vinter. Fyra skolor lades ner 1820 och verksamheten organiserades då av de kringsresande kateketerna.
Garantiåtagande, säkerhet eller
borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Skrift genom vilken någon iklär sig borgensansvar.
Benämning på kronans
regalier 1809–1917.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en
myndighet eller
besvär till högre
rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Sedan svenska tiden om ett
yrkande om ändring eller upphävande i
domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång,
testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Sedan svenska tiden om ett
yrkande om ändring eller upphävande i
domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång,
testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om
talan som består i anförande av klander.
I
lag fastställd tid inom vilken
klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
Uppsyningsman över skolklass.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning,
inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del
klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom
klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att
kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte
tjänst som
klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för
klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre
folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i
Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en
klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen
klockare ersattes med kantor.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i
församling utan
klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett
arvode skötte klockringningen, på grund av den
ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och
vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och
backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av
klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Från och med 1864 om
klyvning och
skifte av
hemman i lika stora delar genom att man först delade äganderätten mellan delägarna i jämna bråkdelar och sedan delade jorden i enlighet med det.
Förkortning för Kunglig Majestäts Orden, användes om de svenska kungliga ordnarna. Titeln
kommendör över Kunglig Majestäts
Orden avser Serafimerriddare. De kungliga ordnarna var Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden som instiftades 1748 och Vasaorden som instiftades 1772.
Under 1500-talet
frälseman som inte hade adlats, vildadel; i början av 1600-talet
bonde vars
hemman beviljades ”evinnerligt frälse” på villkoret att han själv, hans son eller måg mot skälig sold ställde upp som beväpnad
soldat eller
ryttare med häst i konungens armé. Från 1680-talet användes termen om
yngre adel eller
lågadel som vid reduktionen förlorade sina små donationer och blev helt utan jordegendomar, under 1700- och 1800-talet övergående i betydelsen obetitlad adel i allmänhet och obemedlade adliga eller ståndspersoner.
Avgift för befrielse från knekthåll.
Beteckningen för det sätt varpå de svenska landskapens skyldighet att uppställa härens fotfolk och fylla luckorna i detsamma uppfylldes, så länge
indelningsverket varade. Denna skyldighet tillgodosågs tidigare genom utskrivning. Det ständiga knekthållet är en annan benämning på hela den statsinstitution som vanligen kallas infanterirotering och stundom, med ett något oegentligt uttryck, ”det
yngre indelningsverket för infanteriet”.
Bostad uppförd för en
indelt soldat i det ständiga knekthållet.
Knekttorp skulle enligt stadgan vara 8 x 4 meter och sju stockar högt samt ha ett fönster som var 1
aln i fyrkant.
Notis, förordnande, tilläggsartikel till
aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande
förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till
testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Titel i Finland och Ryssland för civila ämbetsmän, med
rang motsvarande kapten.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Kollegieassessorerna tilhörde åttonde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Tjänsteman vid
kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor,
kammarkontor eller
kameral byrå.
Under svenska tiden
ledamot av svenskt kollegium, av högre
rang än assessor, också
titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var
kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Kollegiesektreteraren tillhörde
tionde rangklassen i den civila rangtabellen (tidvis i
rangklass 9). Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Flera centrala
ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var
kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre
domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var
Räkningekammaren (
kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års
regeringsform skulle det finnas fem kollegier,
svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev
ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra
riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa
mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets
råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets
president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års
riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina
protokoll till
protokollsdeputationen för granskning. De till denna
förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens
autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den
heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett
sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild
förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en
regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam
skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en
reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Stipendium för medellösa studerande vid
universitet (Kungliga akademien i Åbo, från och med 1828 Alexandersuniversitetet i Helsingfors). Kollektstipendierna finansierades genom de kollekter som under svenska tiden från och med 1693, under autonoma tiden från och med 1811, uppbars i kyrkorna, ursprungligen på apostla- och gengångardagarna, från autonoma tiden under elva högmässor per år. Kollektstipendier förekom förmodligen redan under medeltiden och omnämns bl.a. i prästmöteshandlingar och biskopliga konstitutioner från 1500-talet.
Från 1917 kollegialt
centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens
kollegium bestod av en
överdirektör som
ordförande och ett antal
kolonisationsråd samt en
lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå.
Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919),
kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med
Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
Vanlig benämning på den högste befälhavaren på en fästning. På stora fästningar förekom benämningen guvernör, och kommendanten hade då en mer underordnad roll. I fredstid hade kommendanten den högsta ledningen över garnisonstjänsten och ordningen på stället, i krigstid och på en fästning hade han oinskränkt
befäl (inom fästningen) och var ensam ansvarig för fästningens försvar.
Hög
grad inom
Kungliga Svärdsorden och Kungliga Nordstjärneorden (instiftade 1748) och Kungliga Vasaorden (instiftad 1772). De två första indelades först i två grader:
kommendör och riddare, sedermera i tre grader likt Vasaorden:
kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Graden kommendör av första klass finns enbart inom Svärdsorden.
Titel på sjöofficer som tjänstgjorde som chef på linjeskepp. År 1729 fanns tretton kommendörer upptagna på Amiralitetskollegiums stat. Kommendörstiteln inom flottan ändrades 1771 till överstetitel. Kommendörsgraden upptogs igen i Sverige 1845. I Finland har kommendören
rang närmast under kommodoren och närmast över kommendörkaptenen.
I det svenska riket tjänstetitel från och med 1682 för ledamöterna i Kommerskollegiets kollegium, det vill säga de högsta ämbetsmännen i kollegiet närmast under presidenten. Honorär kommerserådstitel utan
tjänst kunde tilldelas framgångsrika storköpmän på 1700- och 1800-talen. Även under den autonoma tiden erhöll framstående näringsidkare i Finland denna titel, som allt fortfarande förlänas i republiken Finland.
Kommerseråd var i Ryssland från och med år 1800 en honorär
titel som kunde tilldelas köpmän tillhörande det första gillet. I den ryska rangtabellen var titeln placerad i 8:e rangklassen, och även i storfurstendömets rangtabeller var den placerad i denna rangklass.
Protokollförare vid Kommerskollegiums
plenum som kontrollerade närvaroplikten som var obligatorisk som för kollegiets president. Kommersnotarien bisattes av en vicenotarie.
Benämning på en kyrkoherdes
ordinarie hjälppräst, eller ordinarie
präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
Kaplans biträde i ämbetet. Beteckningen användes i Sverige förmodligen för att en kyrkoherdes
adjunkt ofta kallades ”pastorsadjunkt”. Den förekom inte i Finland.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av
tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a.
Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs
kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de
kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
Tjänsteman eller tillfällig uppdragsinnehavare vid en särskild avdelning i
Kammarkollegium från 1662 som agerade som statens
ombud när det gällde att övervaka redovisningen och revideringen av förvaltningsmyndigheters och ämbetsmäns räkenskaper.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (
provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning,
beställning eller
rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett
ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En
kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas
förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings
förvaltning (
Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Tjänstebeteckning för
lantmätare som på
arvode utförde uppdrag åt statlig
kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt
länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på
ordinarie lantmäteristat vid
provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om
äldre och
yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och
extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid
exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Fysisk (eller juridisk) person som mot
provision för annans räkning har i uppdrag att sälja eller köpa varor och tjänster. Kommissionärer fanns under svenska tiden vid bl.a.
auktionskammare och inom handeln (kommissionshandlare eller -handlerska, kommissionsidkare) samt inom
lantmäteriet (
kommissionslantmätare).
Elektor, valman, väljare.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala
förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ
kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds
rätt att i samband med
administrativ lagskipning i högre
instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig
inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds
rätt att i samband med
administrativ lagskipning i högre
instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig
inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Deltagare i
förhör för nattvardsgång.
Av förvaltningsmyndighet i samband med
administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om
beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Delgivningsbeslut, skriftligt
beslut av
myndighet att parts
inlaga eller
yrkande ska delgivas annan
part eller myndighet. De beslut som gällde en hel meninghet skulle i allmänhet läsas upp från predikstolen.
Officer som för
befäl över ett
kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket
forum ett visst
mål eller ärende ska behandlas.
Kompromissrätt som 1766–1917 behandlade
besvär rörande storskiftet, vanligen kallad ägodelningsrätt. Termen användes också i betydelsen
ledamot av dylik
rätt eller
skiljeman i kompromiss- eller skiljenämnd.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på
ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en
fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars
beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig
rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Dombok som inte är renskriven.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens
lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
Tillstånd som
regering eller
myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Rättslig ordning beträffande vissa slags företag vilken innebär att drivandet av verksamheten gjorts beroende av särskilt beviljad koncession.
Överläggning, rådplägning; ett sammanträde, vanligen mellan utsedda deputerade, för rådplägning över någon gemensam angelägenhet; sammanfattningen av alla som deltar i ett sådant sammanträde.
Den kyrkliga
akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt
förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Av
konfirmationspräst förd
förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap.
Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje
församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för
kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Indragning av privat egendom till
kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter
majestätsbrott och
brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel
olovlig sjöfart (1724),
landsköp (1774),
översmide (1807),
olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig
brännvinsbränning (1801),
lurendrejeri och
tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
En skuldförbindelses (ett obligationsförhållandes) upphörande genom att borgenär och gäldenär blir samma person, till exempel om endera dör och ärvs av den andre.
Samling med den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. År 1663 antogs den genom ett
plakat för präster och lärare. Den stadfästes som bekännelseskrift för svenska kyrkan 1686.
Konkordieboken utgavs på svenska 1730 och ingick i prästeden från 1773.
Benämning på
allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Redovisning över en
konkurs eller ett konkursbo.
Från 1624, vicerektor och andre
lärare vid katedral- och
trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en
konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid
Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier.
Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier.
Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Från 1707 tjänstebeteckning för konsistorienotariens, efter 1869 stiftsnotariens (och stiftssekreterarens) biträde vid domkapitel. Amanuensen förde under autonoma tiden också
protokoll i alla civila
mål som behandlades av domkapitlet samt skrev ut resolutionerna och utslagen.
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det
stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade
rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella
pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra
protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet,
expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om
rättegång i
domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Utskriva manskap till krigstjänst. Uttrycket infördes först i Frankrike 1798 då alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst.
Bestämmelser som reglerar verksamheten och organisationen vid beskickningar och konsulat.
Särskilda överenskommelser som ingås mellan två stater och som reglerar bestämmelserna i fråga om
immunitet eller privilegier för konsulat, konsulatsmedlemmar eller deras familjer eller konsulära kurirer.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan
hamn där en
konsul från det egna landet var anställd.
Akt genom vilken ett stationeringsland godkänner utnämningen av en annan stats
konsul inom sitt område.
Exekvatur är också ett myndighetsbeslut till följd av en
prövning av en i utlandet fälld doms behörighet (exigibilitet) efter det egna landets villkor,
lag och rätt.
Titel på
borgare som av magistraten fått tillåtelse att under viss kortare tid idka handel i staden, utan skyldighet att söka burskap. Personen måste då erlägga en avgift, genant, och förbinda sig att efter den överenskomna periodens utgång förvärva burskap. År 1673 fick adeln och de som för sina sysslor hade kunglig
fullmakt (gällde ej kronouppbördsmän)
rätt att, mot en efter näringen lämplig
avgift till staden, handla i gross, men inte i minut. Rätten utsträcktes med tiden till andra personer (till exempel avskedade officerare, kvinnor). Kontingentborgarna kunde inte delta i val av
borgmästare och rådmän.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital,
lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje
församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje
pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande
bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala
ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en
överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Kollektiv beteckning för personal vid ämbetsverks eller annan statlig institutions kontor.
Tjänstebeteckning för lägre
tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala
verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Skriftligt avtal (om arrende, hyra, lega m.m.).
Ordinarie
präst i ett kontrakt, särskilt om dylik präst i egenskap av väljare i ett kontraktsprostval, med
rätt att placera tre av kontraktets präster på förslag. Om kontraktister stadgades i kyrkolagen 1686 och genom kunglig
resolution 1720.
Möte för prästerna och lektorerna inom ett prosteri. Kontraktsmötet sammankallas vid behov av kontraktsprosten, som verkar som ordförande. Vid
kontraktsmöte anordnas vissa prosterivis skeende valförrättningar såsom prästernas
ombud vid kyrkomötet och de prästerliga medlemmarna i stiftsfullmäktige samt val av biskop, prästassessor och kontraktsprost. Kontraktsmötet behandlar också frågor som hänför sig till teologin och församlingarnas verksamhet.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en
expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Undertecknande av något i
förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en
kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet.
Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i
Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för
statsrådet och ministerierna. Varje
expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande
föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar
ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Befrielse från att betala skatter och avgifter.
Ämbetsverk som administrerade de skatter som togs upp för krigföringen 1712–1719.
Kontributionsränteriet bestod av ständernas bankfullmäktige och ett kungligt råd, som verkade som ordförande. Uppgifterna sköttes före 1712 av statskontoret och efter 1719 av riksens ständers kontor.
I städerna: tomtägarnas motsvarighet till böndernas
kvittensbok på landsbygden. Kontributionssedlarna avskaffades före autonoma tiden.
Stämpel som visade kvaliteten på guld, silver och tennarbeten. Allt arbete, med undantag av gulddragararbete, bladguld och bladsilver, skulle kontrolleras och förses med kronans stämpel (tre kronor), såvida pjäsen var så stor, att stämpeln rymdes på den och arbetet vid undersökning visade sig ha den den halt som de påslagna haltstämplarna angav, eller den lägsta halten som dylikt arbete fick ha. För guld- eller silverhalten i de små arbeten (ringar och infattningar m.m.), på vilka stämpel inte kunde anbringas, ansvarade likafullt tillverkaren. Innan
kontrollstämpling kunde göras skulle arbetet förses med stadens och mästarens märke, i vissa fall haltstämpel samt årsbokstavsstämpel. I mitten av 1700-talet hade nästan varje
stad sin särskilda årsbokstav. År 1758 bestämdes att från och med den 1 januari 1759 skulle samma
årsbokstav användas i hela riket. När alfabetet (J ej medräknat) var genomgånget till och med Z (24:e bokstaven), började man på nytt, och en siffra, som betecknade serien, vidfogades. På ett guld- eller silverarbete, som är från tiden efter 1758, betyder således A 1759, Z 1782, A2 1783, A6 1879 och så vidare. För kontrollstämplingen erlades en
avgift till kronan. Uppbörden och redovisningen ålåg Kontrollverket.
Under kommerskollegiums
överstyrelse i Sverige verkande
ämbetsverk 1752–1829 som leddes av en överdirektör.
Kontrollverket verkställde införandet av enhetliga bestämmelser för
kontrollstämpling av guld-, silver- och tennarbeten, utförde på magistraternas anmodan probering eller kemisk undersökning av metallhalter och inkasserade kontrollavgifter. Kontrollverket ersatte riksguardien. Det inrättades 1818 i storfurstendömet Finland för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet ledande tulltjänsteman som fungerade vid
tullkammare vid sidan om chefen för tullplatsen med uppgift att utöva kontroll över tullanstaltens verksamhet; i Ryssland från och med 1724 hög tulltjänsteman (rangklass 6–8) vid de lokala tullanstalterna med uppgift att övervaka att verksamheten ägde rum enligt lagar och instruktioner. I
Gamla Finland fanns kontollörer vid tullkamrarna.
Från 1800-talet vanlig beteckning på
tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig
tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Förfarande då det gäller att döma en person som är frånvarande under rättegången, i motsats till den allmänna principen att ingen får dömas ohörd. I specialfall kan till exempel en
tjänsteman som, trots stämning, uteblir från domstolen dömas ohörd.
Sedan medeltiden fram till 1772 den
ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och
eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst
formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Medeltida benämning för den svenska statens finansväsen.
Benämning (epitet, titel) på
ämbetsman som innehade den högsta ämbetsrangen, motsvarande högre
rang än generals. Till dessa ämbetsmän hörde till exempel rikskanslern, riksmarsken, riksdrotsen, riksskattmästaren, riksamiralen och riksmarskalken. Efter 1720 användes i enskilda fall också denna
värdighet för ärkebiskopen, även om denne formellt rankades som troman. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt
ämbete ägde
rang från
överstelöjtnant till generalmajor, det vill säga hörde till de högre rangklasserna i den svenska
rangordning som infördes i slutet av 1600-talet. Till dessa hörde till exempel landshövdingar, generaldirektörer, ackrediterade sändebud, kommendörerna av riddarordnarna och ledamöter av Svenska Akademien. Efter 1720 bar också ärkebiskopen, biskopar och överhovpredikanten värdigheten troman.
Benämning på konungens (regentens)
domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om
dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Under 1600–1800-talen
församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Ämbetsverk som från 1724 förvaltade konvojkassan och skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter. Årliga konvojer hade skickats ut från 1690. Redan 1665 fastslogs att kostnaderna skulle bestridas av dem som utnyttjade konvojerna. Varje fartyg skulle betala en
avgift på 1 procent av lasten, och varje faryg som förde barlast skulle erlägga 1/8
riksdaler av lasten. År 1723 åtog sig borgerskapet att erlägga en viss avgift, så kallad extra licent, på alla utförda och inkommande varor till svenska hamnar. Medlen användes för upprättandet av konvojkassan. Kommissariatet var beläget i samband med
amiralitetet i Göteborg och efter 1741 i Stockholm. Det indrogs tillfälligt 1790–1797. Det bestod 1797 av en
amiral som ordförande, ett kansliråd, två ledamöter av grosshandelssocieteten och tre extra ledamöter.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en
tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa
ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som
extraordinarie vid ministerierna.
I författningarna från och med 1839, kvinns- och mansperson som på grund av lösdriveri, vanart eller ”försvarslöshet” var intagen på arbets- och korrektionsinrättning.
Med skattemedel underhållen
arbetsanstalt eller
spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr,
böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en
korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Titel för den huvudsakliga redaren bland flera andra delredare.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
Läroanstalt eller ambulerande skola med
undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Högre läroanstalt för utbildning av
officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet
Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg.
Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en
kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Benämning på den samling som bestod av representanter från landsregementena. Från slutet av 1500-talet fram till 1786 kallades representanterna till riksdagen, trots att de inte utgjorde ett eget stånd. Enligt regeringsformen 1634 skulle alla regementen representeras av regementets
officerare samt en kapten. Senare utgjordes
Krigsbefälet av alla på
stat varande generalspersoner samt chefen och en
kapten eller en
ryttmästare från varje
regemente eller kår. Från och med 1756 ställdes den nyinrättade
Arméns pensionskassa under Krigsbefälets förvaltning.
Avdelning vid Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium) vilken under ledning av en
statssekreterare hade i uppgift att handlägga ärenden som hörde till krigsväsendet. I 1713 års
kansliordning stadgades att till Krigsexpeditionens
ansvarsområde hörde alla ärenden rörande krigsmakten till lands och vatten, med undantag för justitieärenden rörande krigsmakten, vilka förlades till Justitieexpeditionen. I autonoma Finland inrättades också en krigsexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Extraordinarie
skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Centralt
ämbetsverk för svenska krigsmakten 1634–1865. Kollegiet växte fram ur Krigsrådet,
Generalkrigsrätten och Krigsrätten. I 1634 års
regeringsform betecknades Krigsrätten som det andra kollegiet, och i den provisoriska instruktionen 1636 användes benämningen Krigskollegium. Kollegiet leddes av riksmarsken och skötte administrationen av krigsfolket, fästningarna, artilleristaten, krigsdisciplinen och rättsskipningen. Under de första årtiondena bestod kollegiet av ett kansli, ett militiekontor, ett artillerikontor och ett kamererarkontor. Även artilleriet och
fortifikationen stod under kollegiet. Under Karl XI:s regeringsperiod reformerades Krigskollegiet. Generalkrigsrätten åtskildes från kollegiet, riksmarskämbetet avskaffades och kollegiet delades upp i
rätt fristående kommissioner och byråer som sorterade direkt under kungen. Efter det stora nordiska kriget fick
Krigskollegium sin första fastställda
instruktion och kollegiets verksamhetsområden utökades. År 1774 återfördes Generalkrigsrätten till kollegiet och samma år skapades även ett sjömilitiekontor och år 1778 ett generalfälttygmästarekontor. År 1782 fick kollegiet en ny instruktion och organiserades i
plenum samt fem departement. Krigskollegium upphörde 1865 och dess uppgifter övertogs av arméförvaltningen.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för
kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss
upphandling och
besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Skatt som befolkningen i ett ockuperat område kan åläggas att betala.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av
Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Avgift som drevs in av
Krigsmanshuskontoret och som från 1689 användes för att upprätthålla krigsmanshus. Avgifterna utgjordes bl.a. av avancementspenningar, i synnerhet bars krigsmanshusavgifter upp för alla avancemang inom militären och 1 procent (
centonalavgift) av varje militietjänstemans lön. Vid olika tillfällen bar man också upp andra avgifter som gick till krigsmanshusen. Man fick också in medel från
krigsmanshushemman och krigsmanshustionden.
Fond inrättad för att betala ut pensioner och underhåll till förlamade soldater eller soldater som på grund av ålderdom och kroppssvaghet avskedats för tidigt från militären. Fonden gick ursprungligen under namnet Vadstena krigsmanshuskassa, och inrättades 1689. Krigshusmansfondens medel kom från de krigshusmansavgifter som drevs in av Krigshusmanskontoret. Fonden ersattes under autonomin med Militiefondens krigsmanshuskassa.
Till Krigsmanshuset förlänat
hemman med frälserätt. Krigsmanshushemmanet betalade
jordeboksränta till Krigsmanshusfonden.
Benämning på en för varje
härad regementsvis upprättad
jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare
krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Från 1689 namnet på den
fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick
Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av
rusthållare och för
pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev
regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med
Allmänna militiekassan och
Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Kollegial
styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första
officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Sedan 1903 polistjänsteman vid polisavdelning för brottsutredning under statspolisen, senare kriminalpolisen. Kriminalkommissarierna utnämndes av guvernören, på polismästarens framställning.
Vid
hovrätt fört
diarium över suppliker rörande
brottmål som skulle behandlas av kriminalexpeditionen. Motsats: civilsupplikdiarium.
Själva staten eller den lagstiftande makten (regent och folk tillsammans), inte regenten ensam. Uttrycket förekom redan i de medeltida lagarna, till exempel Upplandslagens kyrkobalk.
En
äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Kameral benämning på
kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då
kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt
arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en
tjänsteman eller frälseinnehavare.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde
kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till
husbehov av befolkningen i det berörda området.
Den andel, en tredjedel, av donationshemmanens skatter som behölls av
kronan och som således inte tillföll donatarien.
Kronoandel var en av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna i Viborgs
län under 1700-talet. Under den fanns uppgifter om den andel av varje hemmans
jordeboksränta som tillkom kronan. Kronoandelen avskaffades 1783, då poduschnieavgiften infördes.
Brist i kronans uppbördsmedel, underskott på grund av oindrivna skatter.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
Innehavare av
åborätt till ett
kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars
rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Samlande benämning på kronans olika fiskerier: det regala fiskeriet, allmänningsfisket och allmänna fisket i havet.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta
tjänsteman med uppgift att inom ett
fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans
gods och
hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med
skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Ombud som efter 1807 utsågs av
kronan att tillvarata kronans
rätt och föra dess
talan vid domstol.
Kronofullmäktig utsågs särskilt i tvister rörande kronohemman, kronan behållna lägenheter, lägenheter som var indelade på militie- eller ecklesiastikstaten eller lägenheter som tillhörde ad pios usus-ändamål. Vanligen utsågs en kronofullmäktig bland landshövdingar eller mindre sällan bland kronofogdar.
Hemman som ägdes av
kronan och vars skatter gick till kronan. Kronohemmanen ombildades ofta till
skattehemman efter 1789, genom att åbon som brukade hemmanet (skatte)köpte det av kronan. Kronan uppbar grundräntan som beräknades utgående från ortens skattläggningssätt.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en
överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare
fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt
straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre
brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala
kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Sedan 1700-talet
officiell benämning på länsmannen. Kronolänsmannen var en
tjänsteman i häradet, senare länsmansdistriktet, underställd länsstyrelsen och med kronofogden eller häradsfogden som närmaste överordnad. Han verkade som
polismyndighet och häradets allmänna
åklagare samt som biträde åt kronofogden vid utmätningar. Kronolänsmannen hade uppsikt över kronoskjutsen, inkvartering, vägar m.m. Kronolänsmännen ersattes med länsmän under autonoma tiden, i Sverige 1917 med landsfiskaler.
Större förrådshus i vilket
kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades.
Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en
stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets
förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Skogsområde ägt och direkt disponerat av kronan; under svenska tiden djurgård eller jaktområde där all jakt var förbehållen konungen, från 1850-talet och särskilt i
Gamla Finland skogsområde som vid storskiftet avskiljdes till kronan. Kronoparken fick inte som andra kronoskogar användas till att anlägga nybyggen. Kronoparker uppstod först i Evois, Impilahti och Suistamo. År 1859 fanns det redan 25 stycken.
Allmogens obetalda kronoskatter vid den
ordinarie uppbördstidens slut.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
Samlande beteckning för av fastighet utgående
skatt till
kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik
kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt
brev 1791.
Under 1600–1700-talet
skattehemman eller
skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur.
Kronoskatte innehades av en enskild
bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Hemman där
kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (
bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den
årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Den skjuts som varje
hemman var skyldigt att gratis prestera för att transportera militären, krigsmateriel samt kronans spannmål, representanter och fångar inom landet. Pålagan infördes 1627. Befriade var städerna och dem underliggande hemman, frälsesäterier,
rå och rörshemman, kungsgårdar, tjänsteboställen, berustade säterier, lotshemman, posthemman, häradsnämndemän,
fångförare och häradspostförare. Fr.o.m. 1872 var det möjligt att bjuda ut skjutsningen på entreprenad, vilket tio år senare utsträckte sig till gästgiverierna. Detta medförde en märkbar nedgång i hemmanens skjutsningsuppgifter fram till 1900-talets början. Skjutsningsskyldigheten övergick 1920 genom
lag till statens ansvar, men p.g.a. trafikens modernisering avskaffades lagen 1955.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om
räntespannmål som betalades till kronan.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om
räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll
kronan in natura.
Frälsesäteri som indrogs till
kronan vid reduktionen på 1680-talet och som ombildades till
boställe för en högre statstjänsteman, vanligen en officerare.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till
kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller
rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs
län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av
forlön där sådan krävdes.
Jordlägenhet på kronans mark som var för liten för att sättas i mantal; mindre
hemman av krononatur.
Kronotorp fick lagligen grundas på
kronohemman från 1757. De uppstod i praktiken långt tidigare.
Små jordlägenheter i Karelen som uppstod på 1700-talet när inhysingar bosatte sig i ödemarken och uppodlade lite mark. År 1766 fastslogs vid skattläggningen att de skulle påföras vissa
arviorubel och införas som
kronotorp i jordeboken, men utan hemmantal. I skattläggningar under 1800-talet blev de klassificerade som
hemman och skattlagda till mantal.
Den mark som enligt bestämmelserna om
storskifte förbehölls kronan. Den bestod till stor del av skog. Kostnaden för utbrytning och
avvittring av
överloppsjord tillkom kronan. I det fall att skogsägorna blev omfattande kunde överloppsjorden tills vidare bli omätt.
Från och med 1775 av
offentlig myndighet på
arvode anställd person som biträdde
justerare i deras ämbetsutövning, särskilt om de två bofasta män som från och med 1733 på lands- eller häradshövdingens
förordnande ansvarade för
kröning av laggkärl på lastningsplatser, i fiskelägen och vid tjärbrännerier vilka dock först 1775 officiellt kallades (laggkärls)krönare.
Extra
ordinarie kronoskatt som uppbars för att bekosta en förestående kröning.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter.
Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges
konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års
lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog
ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Kungens hovstat, vid hovet anställda ämbetsmän och personal under riksmarskalken, 1680–1772 under överstemarskalken, med uppgift att betjäna i monarkens rum och vid måltider samt ha vårdnad om monarkens
hus och husgeråd.
Centralt
ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret.
Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av
justerare i länen.
Samlande beteckning för tjänstemännen vid Charta sigillatakontoret i Stockholm, som underlydde Kammarkollegium, och en tjänstebeteckning för kontorets kungliga ombud, i motsats till inspektören och chefen för kontoret.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga
statuter och regler för gårdsrätter.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel
farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna.
Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en
predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en
predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Person som blivit utnämnd av en
myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare.
Kurator förekom som
tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid
Alexanders-universitetet och
lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
Person som av
myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra
ombud behövde en
kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En
kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i
äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Institution för vård av veneriska sjukdomar. Försök att grunda
kurhus i Finland gjordes redan 1755. Det första var verksamt i Helsingfors 1785–1831. Kurhus skulle finnas från början av 1800-talet vid varje länslasarett. Det första inrättades i Heinola 1810, det sista i Kuopio 1822. De bytte 1822 namn till
lasarett och kurhus.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Om lön,
arvode eller bidrag med fyra betalningsterminer om året.
Med fyra betalningsterminer per år, kvartalsvis, särskilt om
betalningstermin för tjänstemannalöner.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
En trupps eller enskild militärpersons härbärgering i krig.
Officer i truppförband, regementsstab, vaktkvarter eller på örlogsfartyg. Kvartermästaren förestod underhållet, förberedde inkvarteringen och skötte i samband med detta ekonomin, persedlarna m.m. I den svenska armén har det funnits regements-, bataljons- och kompanikvartermästare samt brigadkvartermästare.
I
Gamla Finland person som åtminstone tidvis under senare hälften av 1700-talet avlönades av staden för att bistå vid ordnandet av inkvarteringen av militärpersoner. Kvartermästaren arbetade under kvartersrådmannen.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel
förvaltning och ordning i ett kvarter.
Statistisk tabell för femårsperiod.
Om handling eller
dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I
äldre tider kallades ett sådant
kvitto ”rekognition”.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i
Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd,
bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också
uppbördsbok och brevbok. I 1869 års
kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
Byggnad i vilken de skattepersedlar som tillkom kyrkan förvarades. Den kunde vara sammanbyggd med kyrkan eller stå separat på kyrkogården. För att minska kostnaderna kunde ibland också kyrkornas vindar eller torn användas som förvaringsplatser för tiondet.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett
kyrkhärbärge skulle enligt
riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
Samlande benämning på de penningmedel som en
församling använde för sin verksamhet.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Kassa med vilken en
församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller
kollekt till förmån för kyrkans reparation eller
nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens
kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens
jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Samlande benämning på kyrkans fastigheter och lösöre. Kyrkans jordegendom kunde indelas i kultegendom, som kyrkotomt och begravningsplats, samt ekonomiegendom som vid sidan av skatterna utgjorde kyrkans viktigaste inkomstkälla. Kyrkans
rätt att äga jord grundade sig på kanonisk rätt. Redan under medeltiden gjorde man tydlig åtskillnad mellan stiftsegendom och sockenkyrkoegendom. Inom bägge grupperna skilde man mellan ämbetsinnehavarens bord (
mensa) och byggnadskassan.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på
pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig
församling eller för ett
pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor.
Kyrkoherde i en
domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte,
ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes
pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en
församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård,
kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
I kanslispråk under 1700–1800-talen: kyrkoherdebefattning.
Boställe för
kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Under svenska tiden förekommande benämning på kyrkligt
konsistorium i motsats till akademiskt.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation,
förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i
Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964.
Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Systematisk samling av de lagar och förordningar som reglerade kyrkans rättsförhållanden, under 1700-talet också om den praktiska tillämpningen av kyrkans lagar och förordningar vid kyrkomöte,
domkapitel och andra av kyrkans beslutsfattande organ.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil,
konsilium och synoder. Ett
kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som
rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning,
förvaltning och ekonomi.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets
beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till
kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av
biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om
kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i
Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en
titel för medlem av kyrkorådet.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga
dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven
rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny
kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års
lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts
kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller
ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Av evangelisk-luthersk och ortodox
församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om
kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den
församling eller kyrkliga
samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Centralt
ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och
Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut.
Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som
ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Församlingens högsta beslutande organ med
ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd,
kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade
rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock.
Kyrkofullmäktige och
församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Under autonoma tiden en bland lekmännen i församlingen utsedd förtroendeman som ansvarade för skötseln av församlingens ekonomi.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst,
kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter,
exkommunikation eller
skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av
kyrkofullmäktige och representanter till
kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Av luthersk
församlingspräst förd
förteckning över dem som varit föremål för kyrkotukt. Kyrkotuktslängden innehöll uppgifter om brottet eller förseelsen och åtgärden som hade vidtagits, samt dagen då bestraffningen skett. Den var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för
inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter
exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna
kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Trolig benämning på de förtroendemän i en
kyrksocken som med polisiära metoder övervakade kyrkotukten. Termen förekom i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Den allmänna granskning av kyrkans andliga och kamerala tillstånd i Sverige som ärkebiskopen enligt Uppsala mötes
beslut 1572 skulle vidta för att utreda hur reformationen framskred och hur den nya kyrkoordningen följdes. Kyrkvisitationen innebar ett besök i varje
kyrka med omgivande församling. År 1686 var benämningarna
biskopsvisitation och prostvisitation. Kyrkovisitation blev därefter en samlande benämning på dessa visitationer.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en
ordinarie kyrkobetjänt som hade
tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en
kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i
Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av
kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Rättighet att hålla källare, utskänkningsställe. Termen användes också om befrielsen från
tull på vin och öl som infördes för stadskällares räkning och om det penningvärde denna förmån beräknades representera.
Städernas
rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt
brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads
rättsskipning och förvaltning. De var bl.a.
ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Ämbete i staden som omtalades tidigast omkring 1300. Kämnärerna var två till antalet och skulle enligt
stadslagen sköta förvaltningen av stadens medel och tillsammans med stadsskrivaren redovisa för fogden och borgmästarna varvid stadsskrivaren förde räkenskaperna. Kämnären hade en viss
exekutiv myndighet eftersom han tillsammans med fogden och stadsskrivaren skulle sköta uppbörden av skatter och sakören. Ursprungligen var kämnären inte medlem i stadens råd. Under senmedeltiden blev han dock automatiskt medlem i rådet åtminstone i Stockholm och Arboga.
Ordförande för
kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i
Gamla Finland i samma betydelse.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619
allmän domstol i första
instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt.
Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade
tvistemål och de flesta brottmål, med självständig
domsrätt dock endast över smärre
brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens
domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i
Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Part som har anhängiggjort ett
tvistemål i
allmän domstol i första
instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde
talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.
L
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren
köpman eller borgare.
Generell
rättsnorm (
författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om
förordning given av
statsrådet och presidenten.
Förvaring, beskydd i lagstadgad ordning.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp,
byte eller gåva, samt viss tids
hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga
fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga
förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och
handlande hade
laga försvar om de kunde bevisa att de hade
rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster,
borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
Under 1600–1700-talen ofta liktydigt med laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, lagfart.
Före 1736 i domböcker förekommande benämning på åtal. I
1734 års lag förekommer tillmäle endast i formen
olaga tillmäle, det vill säga glåpord, okvädningsord, skymford mot
myndighet eller tjänsteförrättande tjänsteman, särskilt
domare och domstol.
Egentligen laga uppbud, den rubrik under vilken uppbuden skrevs upp i häradsrätternas protokoll, innan särskilda lagfarts- eller
inteckningsprotokoll började föras efter 1736. Sedermera har termen allmänt använts om lagbestämmelse, något som är lagstadgat.
Lagbok, en samling gällande rättsregler gällande lagstiftningen i riket, ursprungligen också sedvanerätt, som tillkommit efter en stadfästelse eller genom en särskild lagstiftningsakt. Den första lagboken för hela riket utkom 1736, den första finskspråkiga 1877.
Domstolsförfarande vid överlåtelse av fast egendom, känt sedan medeltiden som det sätt på vilket man ursprungligen säkerställde bördsrättsinnehavarnas inlösningsrätt, sedermera granskar förvärvets laglighet och giltighet.
Lagfart fastställs genom
inskrivning i jordregistret, ursprungligen i domboken och efter 1736 i domstolens särskilda lagfartsprotokoll. Förfarandet avslutas med utfärdandet av lagfartsbevis, ursprungligen kallat fastebrev. Juridiskt innebär lagfart att ägaren får ett visst skydd mot andras anspråk på fastigheten och
rätt att inteckna den. Efter att lagfart sökts kan egendomen inte längre utmätas för den förre ägarens skuld. Beviljad lagfart meddelas genom lagfartsbevis. Krav för lagfart är att den tidigare innehavaren varit
lagfaren ägare.
Dokument som visar hur den som söker
lagfart har förvärvat fastigheten (eller rätten till att nyttja den), exempelvis köpebrev, gåvobrev, arvskifte. Handlingen kallades ursprungligen fångeshandling.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen
laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Kommission tillsatt av regenten eller riksdagen för att överse lagarna i lagboken och beredningen av nya författningar och judiciella reformer. Förslagen till ändringar hemställdes den utnämnande myndigheten.
Konungens
troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens
ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i
landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt
ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i
Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som
Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en
instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas
domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och
lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna
häradshövding och borgmästare.
Lagmansämbete med tillhörande
domsrätt (
lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
En av lagmansrättens tolv förtroendevalda bisittare, vald bland häradsrätternas nämndemän. Lagmansnämndemannen fick inte vara släkt med eller stå i skuld till de andra nämndemännen.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin
domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens
ting kallades
lagmansting om tingen hölls häradsvis, och
landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var
lagmansrätten en
rättsinstans mellan
häradsrätt och
hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I
Gamla Finland saknades
lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en
lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens
domslut kunde sökas hos
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Personell
skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens
resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen
in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad
fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en
lagsaga också ett administrativt
distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en
lagsaga (
Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Den
procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på
initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En
grundlag ändras eller upphävs genom likalydande
beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Fast egendom eller
pant som före försäljning, under i
lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Ordinarie, i
lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte,
adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Ordinarie
ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från
urtima ting.
Lagtima ting skulle enligt
1734 års lag hållas i en
domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Historiserande om lag,
lagverk under autonoma tiden. Termen avsåg huvudsakligen de svenska medeltidslagarna och författningarna före 1734 års lag.
Benämning på lagvädjande,
besvär i ett vademål, ett specifikt
rättsmedel som innebar erläggande av
vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Sammanbundna lagar som tillkommit under en längre tid och som ofta ett egennamn, eller en helhet av allmänna lagar publicerade i en egen lagbok, särskilt 1734 års lag. Allmänt: sammansättning av förhållningsregler.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen
in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Utstakande av gränser för landområde och uppgörande av
karta däröver (landrevningskarta).
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett
landskap eller
län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten.
Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Samlande beteckning på fögderiernas och häradens tjänstemän i riks- och landsstaterna under svenska tiden och autonoma tiden. Till dem hörde kronobefallningsmän (kronofogdar, länsmän) och häradsskrivare.
Bro som under medeltiden skulle underhållas av ett helt
landskap eller flera härader gemensamt. Landsbroarna var i allmänhet lottskiftade på socknar. Broarna vid de stora medeltida borgarna i Finland skulle i allmänhet också underhållas av landskapets invånare. De viktigaste medeltida landsbroarna i Finland var
Åbo bro, Korvensuu bro, Abborrfors och Vuolenkoski bro. I början av 1500-talet fanns en
landsbro också i Sjundeå. På Åland fanns landsbroar i Finnström och Ämnäs.
Under svenska tiden
tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom
landsgevaldiger närmast i betydelsen
fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I
Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Medeltida benämning på kungens främste man som hade
rätt att uppbåda folk vid krigsfara. Landherren var högsta styresman i en provins, ett
landskap eller län.
Länets högsta
ämbetsman med övergripande
ansvar för länets
styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och
landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade
lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för
rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets
förvaltning under en civil och en
militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Högste styresmannen i ett landskap.
Från 1719 chef för
landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats
landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde
månadsförslag och utarbetade
årsförslag (
budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till
Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
I Ryssland enligt svenska förebilder 1719 inrättad
tjänst (rangklass 12) vars innehavare var chef för
kamrerarkontoret i provinserna. Tjänsterna indrogs 1727 med undantag av Östersjöprovinserna och Gamla Finland, där landskamreraren 1721–1744 var chef för
landskontoret i Viborgs
provins samt 1744–1783 och 1797–1812 chef för provinsernas
landskontor i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av
arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den
allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Lägre
tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida
indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
Medeltida
lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär
rättskälla fram till 1734.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad
beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med
ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret,
Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin
uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för
Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen
landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett
landskansli lett av en
landssekreterare och ett
landskontor lett av en
landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under
landskontoret sorterade lantränteriet.
Allmän
lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en
landskapslag som gällde för ett visst
landskap och
stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet
landslag användes dock både om landskapsrätt och om den
rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när
1734 års lag trädde i kraft 1736. I
Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss
avgift som fiskare erlade till strandägare.
Benämning på
ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Landsstatens högsta
ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med
ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens
bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare,
länsnotarie och landskanslister.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Allmänt
ting hållet med inbyggarna i ett
landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen.
Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Lagmannens meddomare under ett
lagmansting som hölls gemensamt för hela lagsagan i lagsagans huvudort från medeltiden till 1630-talet, i motsats till lagmansting som bara hölls för ett visst härad. Landstingsnämnden bestod av nämndemän från lagsagans häradsrätter. Endast en enig
nämnd kunde fälla lagmannens beslut.
Avgift som uttogs av varje
hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Allmän benämning på den
avgift som erlades i lilla tullen.
Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en
tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i
Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande
skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Tekniskt kunnig statstjänsteman vid Senatens jordbruksexpedition, efter 1922 vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksingenjören ansvarade för vattentekniska arbeten som främjade lantbruket. Kompetenskraven var ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk
undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala
lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades
Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk
undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av
jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Centralt
ämbetsverk som inrättades 1892 och lydde under Senatens jordbruksexpedition, senare Lantbruksministeriet. Till en början leddes
Lantbruksstyrelsen av en överdirektör, med biträde av en lantbruksöveringenjör och en eller flera lantbruksöverinspektörer. Från 1917 var Lantbruksstyrelsen ett kollegialt ämbetsverk, vars
kollegium bestod av överdirektören och ett antal
lantbruksråd som förestod varsin avdelning. År 1923 anslöts
Fiskeristyrelsen till Lantbruksstyrelsen, som i sin tur 1971 slogs ihop med
Kolonisationsstyrelsen och bildade Jordbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen hade till uppgift att initiera åtgärder för att förbättra förutsättningarna för lantbruket och dess binäringar. Som statligt ämbetsverk skulle Lantbruksstyrelsen sköta kontakten till de regionala lantbrukssällskapen, senare även andra nationella organisationer inom lanthushållningen, samt följa deras verksamhet och deras användning av statsanslag. Lantbruksstyrelsen skulle också utöva
tillsyn över lantbrukssektorns läro- och forskningsanstalter samt sammanställa statistik på området, vilket gjordes av Lantbruksstatiska byrån. Läroanstalterna bestod av lantbruks- och lantmannaskolor, lantbruks- och
lantmannainstitut samt skolor och
institut inom kreatur- och svinskötsel, mejeri och mjölkhushållning, hovslagning, trädgård, huslig ekonomi, hemslöjd och fiskeri. Forskningsanstalterna var Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium, Statens laboratorium för undersökning av smör,
Statens frökontrollanstalt och Agrikultur-ekonomiska försöksanstalten. Vid Lantbruksstyrelsen fanns även anställda inspektörer, instruktörer och konsulenter inom lantbrukets olika grenar.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till
lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen
kallelse förrän 1863, då
lantdagen började sammankallas till regelbundna
lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års
lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade
rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes
lantdagsmannaval vart tredje år.
Ridderskapets och adelns
talman och
ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Till statlig
lantmätare utgående
arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved,
skjutslega och kostpenningar.
Från 1683 om
syn förrättad av lantmätare.
På 1700- och 1800-talet förekommande benämning på lantmäteriförrättning.
Från 1775 i Sverige och efter 1816 av länsstyrelsen och lantmäteriets högsta styresman genom kronolänsmannen föranstaltad
revision av en lantmätares tjänsteförrättningar,
förvaltning och arvodesräkningar samt fastställande av hans årliga arvode, reseersättningar m.m. Lantmätarrevisionen utfördes så att de på vilkas
hemman lantmäteriförrättning skett inkallades genom
kungörelse i kyrkan för granskning av åtgärderna och det utgångna arvodet. Den vidtogs till 1809 årligen, 1816–1848 vid behov och 1848–1887 årligen i något av länen.
Jordskifte förrättat av lantmätare.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål.
Lantmäteriet fick
instruktion 1628 för i första hand
geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och
avvittring och 1735–1891 också för
justering av mått och vikter. Konkret: av
lantmätare utförd
uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
I civilinstruktionen 1642 förekommande benämning på alla de göromål som hörde till en lantmätares uppgifter. Från 1700-talet användes termen lantmäteriförrättning.
Från 1776 person som efter genomgången
lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt
examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i
lantmäteri vid
Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201
ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års
kommission och 20 i 1775 års
kommission i Savolax.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Från 1650-talet förekommande benämning på lantmäteriväsendet.
Lantmäteriet inkluderade all den verksamhet som anslöt sig till lantmätaruppdraget, inklusive verksamhetens (enmans)styrelse. Det hade tidigare gått under diverse (
äldre) benämningar som revning, mätning och skifte.
Sedan 1683 av
lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av
förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom,
ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Ämbetsverk inrättat 1642 vid
Kammarkollegium för överinseendet över lantmäteriförvaltningen och de landskaps-, härads-, socken-, bya- och hushållsvisa kartböcker som skulle upprättas i hela landet. Från 1650-talet användes beteckningen också om innehavaren av ämbetet. Efter 1696 var ”lantmäteriinspektör” en tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
provinslantmäterikontor som var ansvarig för länets lantmäteriförrättningar och rapporteringsskyldig till
Lantmäterikontoret i Stockholm. Under autonomin från 1848 var ”lantmäteriinspektör” en tjänstebeteckning för föreståndaren för vissa länslantmäterikontor, motsvarande
länslantmätare i andra län.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och
Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för
lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av
lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Från 1642 benämning på ämbetsrummet för inspektorn över lantmäteriet. Fram till 1684 verkade
Lantmäterikontoret inom Kammarkollegiums Räknekammare, därefter blev det ett separat
centralt ämbetsverk med en
direktor över
lantmäteriet som chef. Lantmäterikontoret i Stockholm organiserade, ledde och övervakade lantmäteriverksamheten. Åren 1735–1777 skötte kontoret även justeringsväsendet och kallades Lantmäteri- och justeringsverket. År 1783 bytte Lantmäterikontoret namn till Generallantmäterikontoret.
Utslag fällt efter avslutad lantmätarrevision, från och med 1848 helst i närvaro av landshövdingen (guvernören). Utslaget fastställde, utifrån revisionsprotokollet, skifteslagets enskilda delägares andel i lantmäteriförrättningskostnaderna, i vissa fall också kronans andel, samt lantmätarens arvode. Utslagen kunde också gälla uppdagade felaktigheter i lantmäteriförrättningarna, brister i lantmäteridokument och -arvodesräkningar m.m., som var straffbara med
böter eller innehållande av lön.
Utslag fälldes också över skäligt
förskott på lantmätares arvode, ifall lantmäteriarbetet drog ut på tiden till följande räkenskapsår.
Den särskilda skala som sedan 1800-talet används vid
uppmätning av jord .
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom
landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Tjänsteman som biträdde lanträntmästaren i länsstyrelsernas lantränterier.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
Benämning på person som tillhör ett lantvärn. Under svenska tiden användes benämningen om de män som uttogs till lantvärnet under finska kriget 1808–1809. Totalt 30 000 lantvärnsmän arrangerades i 51 bataljoner och förenades länsvis i brigader. ”Lantvärnsman” var även en
äldre benämning på en högt uppsatt
ämbetsman (hövding, militärbefälhavare) med uppgift att förestå ett lands eller en landsdels försvar mot fientligt anfall.
Skatt uppburen under i Lappmarken denna benämning 1808–1840. Tidigare kallad lappskatt, lappränta.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de
kronohemman i Utsjoki och Enare
församling som hade indelats till detta ändamål.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan
birkarlaskatt och
lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas
taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som
tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta
lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till
hospital och som var i
bruk till 1858.
Avgift som i vissa fall skulle erläggas som bidrag till underhåll av sjukhus.
Fond som användes för finansiering av sjukhus.
Ständerna medgav 1739 att
upplägga en lasarettsfond genom en landsomfattande aktion. Via utlagda listor skulle penninggåvor insamlas, ett
lotteri startas, frivilliga insamlingar ske vid bröllop och barndop och avgifter erläggas för varje komedi på Bollhuset. Senare tillkom en tilläggsavgift för varje såld kortlek. I början tog
Serafimerlasarettet alla de årligen insamlade lasarettsmedlen. Länen började dock kräva att få grunda egna
länssjukhus och behålla sin del av lasarettsmedlen. Detta beviljades med ett kungligt
brev 1765.
Läkare som var ansvarig för sjukvården på ett (läns)lasarett eller som arbetade på sinnessjukhus eller ett
sjukhus med särskild avdelning för mentalsjuka.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
En av de tolagsavgifter som erlades i Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Lovisa betalades
lastpenningar som två olika avgifter. Lastpenningar betalade för en
tunna av varjehanda tunnegods 1/4 kopek silver, samt för 1
lispund av alla slags inkommande och utgående vägbara varor 1/2 kopek silver, men för trävaror betalades efter värdet 1/4 %. Dessutom skulle de fartyg som anlöpte Lovisa betala lastpenningar. Utländska fartyg betalade 4 kopek, ryska och finska fartyg betalade 3 kopek och stadens egna fartyg 2 kopek silver per läst. I Fredrikshamn och Viborg betalades lastpenningar av fartygen. I Fredrikshamn var lastpenningarna 8 1/3 kopek av utländska samt av finska och ryska fartyg 4 kopek silver per läst.
Till prästerskapet utgående
skatt på den årliga fångsten av lax 1886–1922.
Laxtionde utgick i områden med fiske som huvudnäring och under förutsättning att fiskestället var utarrenderat med villkoret att allmänt fiske inte fick idkas där.
Vissa
hemman i Kumo socken, som sedan 1688 var befriade från boskaps- och
skjutsfärdspenningar eftersom de varje år skulle erlägga ett visst antal dagsverken till laxverken i Kumo älv.
Från 1725 mellan ett par råmärken utsatt sten som utvisar gränslinjens riktning; visare.
Under 1800-talet ledmärke (kista,damm, bom) i en flottled.
Från och med 1700-talet om laglig, i
lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Princip som innebar att ingen kunde straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den togs upp till domstolsbehandling och inte heller dömas till
straff som inte var föreskrivet när brottet begicks.
Den till
rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk
beskickning (
legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre
tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i
disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en
tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre
grad än ett legationsråd.
Under autonoma tiden förekommande benämning på valperiod.
Tid under vilken tjänstefolk arbetade för en arbetsgivare, vanligen från mickelsmässa till mickelsmässa.
Av staten erlagd
avgift till ett
lasarett för vård av fattiga svårt sjuka som inte fått frisängsplats. Antalet frisängar fastslogs 1814 varefter särskild
avgift utgick för överskottspatienternas kosthållning, dock inte för mediciner och vård. Om
kronan inte betalade avgiften hade sysslomannen
rätt att kräva landshövdingens handräckning.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det
ting där han skulle
lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons
landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett
lejdebrev med andra villkor.
Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Skriftlig
försäkran eller
skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands
regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för
brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar
in natura till en
ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till
offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett
vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (
exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga
inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig
tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Ersättning till
kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i
kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Förrådet av handvapen, såväl blanka vapen som eldvapen, med tillbehör.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen
landtull (lanttull) eller accis.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Dragonregemente över vilket konungen själv förde befäl. Livdragonregementet utgjorde 1700–1721 ett värvat elitregemente med bas i Stockholm, ibland kallat ”det
äldre Livdragonregementet”, och 1721–1791 ett indelt regemente, ibland kallat ”det
yngre Livdragonregementet”. Det grundades 1725 också i Finland och bestod, utöver regementsstaben, av åtta kompanier. Det hette 1797–1806 Lätta livdragonregementet och efter 1806 Livgardet till häst. I Finland bestod det yngre livdragonregementet av livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens
kompani samt Halikko-, Nedre Satakunta-, Övre Satakunta-, Masku- och Vemo häradskompani.
De områden som anvisades åt en
drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I
unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över
vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en
ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års
regeringsform förbjöds utdelning av
livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter
greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Truppenhet inom den svenska armén som bildades 1791 genom en omorganisation av livregementet till häst. Brigaden bestod av Livregementsbrigadens kyrassiärkår, Livregementsbrigadens lätta dragonkår och Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon.
Kassa bestående av från rusthållarna insamlade medel, som kom av förrådsöverskott och diverse besparingar, till livregementets bästa. Kassan förvaltades av sex direktörer, med biträde av en kommissarie.
Fånge på livstid, i
äldre tider om sådan
fånge som dömts till
straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Chef för
Finska lotskompaniet år 1778. Lotsdistriktschefen var underställd Amiralitetskollegium. Han skulle uppgöra kartor över skärgården och årligen utbilda lotskompaniets manskap. Han hade som biträden en lotskapten, en
löjtnant och två fänrikar. Lotsofficeren skulle föreslå lämpliga debarkeringsplatser och vintertid från isen undersöka och kartlägga farleder.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade
ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till
boställe åt
lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen
lotshemman också om
hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel
Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en
åbo som inte var lämplig som lots fick
anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Den
frihet som
lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en
lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för
lotsväsendet och dess inrättningar.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en
lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift.
Lotspenningar betalades i mindre belopp om
lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över
lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs,
Åbo och Flisöberg på Åland.
Titel för
förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid
Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till
inspektör för kronans styrmän och 1679 till
lotsinspektör för hela riket. Beteckningen
lotsålderman blev därefter
titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett
lotsområde eller för en lotsstation.
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för
kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig
förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
Högsta styrelsen för den svenska lotteriinrättningen, kallad Nummerlotteriet XX–XX.
Tjänsteman underställd
lotteridirektionen som ansvarade för försäljning eller förnyelse av lotterilotter och utbetalning av lotterivinster.
Lottsedel, särskilt om lott i allmänna lotteriet, under svenska tiden kallad Nummerlotteriet.
Att från predikstolen och vid
häradsting eller
rådstuga offentligt tillkännage eller
kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i
stad i stadens alla kyrkor. Att
lysa kunde också betyda att
offentliggöra i allmän tidning.
Av
församlingspräst förd bok eller längd över dem som hade lysts till äktenskap och de personer som varit närvarande då lysningen togs ut, samt dagarna då lysningen hade avkunnats från predikstolen.
Lysningslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje
församling och utgjorde en del av kyrkans huvudbok, även kallad kyrkbok. Lysningslängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Kameral benämning på ofri
tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i
mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid
sågverk m.m.).
Behörighetskrav för
domprost och prästassessor.
Examen avlades inför domkapitlet.
Lägre juridisk
ämbetsexamen 1922–1976 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet. Den innefattade prov i svenska och finska, övningsuppsatser i examensämnet och enskilda
förhör i huvudstyckena rörande civilrätt, straffrätt, finansrätt, statsförfattningsrätt, förvaltningsrätt och processrätt samt nationalekonomi och finanslära.
Lägre rättsexamen gav behörighet till lägre tjänster inom statsförvaltningen. Den som hade avlagt
examen kunde från 1948 anhålla om titeln vicenotarie. Lägre
rättsexamen ersattes 1977 med vicenotarieexamen och 1996 med rättsnotarieexamen.
Förteckning som blev obligatorisk 1787. Senare blev brännvinsarrendet en fast
avgift för varje hemman, och beloppet varierade när hemmanen klövs eller förenades. I många
län upprättades därför längderna ännu på 1800-talet. I andra
län ersattes längden med en kolumn i mantalslängden där avgiften antecknades. Avgiftens storlek berodde på antalet personer i hemmanet.
Chef för ett forstrevir, ansvarade för vården och förvaltningen av de allmänna skogarna inom ett visst område (ett län).
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till
fängelsestraff eller
fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av
Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Under medeltiden benämning på innehavare av
förläning som inte var förenad med någon bestämd
ämbetstitel eller generella rättigheter och skyldigheter, utan avhängiga av villkoren för varje särskild förläning: fataburs-, avgifts-, pant- och slottslän. I regel skulle länsinnehavaren ha alla konungens rättigheter i länet, utom rättsskipning, och inte vara redovisningsskyldig till kronan. Han uppbar då bl.a. avkastningen från kronogods, sakören, skatter, dagsverken och fodring. Under 1300-talet kallades länsinnehavaren ofta
fogde och från och med 1400-talet i större
län hövitsman.
Tjänsteman vid länsstyrelsen. År 1897 fanns en
länskammarförvant enbart vid länsstyrelsen i Viborg.
Statligt finansierat
länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års
riksdag beslutades att länen skulle ha
rätt att grunda egna
lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en
fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens
beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Statlig
tjänsteman från 1540 inom varje
härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som
åklagare i allmän underrätt på landsbygden,
uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen
länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en
gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
På 1500-talet en grund för skattetalet, som utgjordes av delar av olika byar inom en socken. De förekom i Tavastland där det efter 1559 förekom att kroktalet inte var konstant utan varierade efter nya uppskattningar.
Från medeltiden till 1680-talet om rätten att förläna och den
rätt som dylika förläningar omfattades av; förläningsrätt. Från 1634 fram till att de särskilda länsrätterna grundades 1974 var länsrätten den administrativa förvaltningsrätt som utövades av landshövdingen i ansöknings- och
besvärsmål till länsstyrelsen rörande bl.a. näringstillstånd, skattelängder och valförrättningar.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och
lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Titel på
lärare vid lägre elementarskolor med två klasser som vid behov skötte rektorsbefattningen utan särskilt förordnande, vicerektor.
Examen avlagd vid Filosofiska fakultetens historisk-filologiska eller fysisk-matematiska
sektion för vinnande av behörighet till läraryrket vid lägre elementarskolor eller motsvarande klasser i högre läroverk samt/eller för inträde som läraraspirant vid normalskola.
Examen innebar ett offentligt
förhör i tio akademiska ämnen inför bägge sektionernas professorer och ett enskilt förhör med professorn i pedagogik i allmän uppfostrings- och undervisningslära.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en
lärling förklaras
kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad
undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Kategori av tukthusfångar från och med 1889. Fångar som tillhörde läroklassen arbetade tillsammans med andra fångar under dagen, men vistades i övrigt i enskilda celler. Kategorin ersattes kring 1975 med halvöppen tvångsinrättning(savdelning).
Undervisningsplan. Den första finländska undervisningsplanen utgavs 1925. Den var avsedd för folkskolor och betonade kunskaper i vissa läroämnen.
I
Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726,
förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av
präst och
klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda
skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss
avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk
hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Av
stad förd bok, innehållande respektive borgares yrke och namn, dagtecknade och underskrivna av deras borgensman eller borgensmän.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt
ämbete eller statlig
tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens
rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års
stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och
lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Penningbelopp som erlades till en
myndighet för något eller någon, vanligen en
officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när
kronan inlöste hittegods.
M
Föreståndare för lagerhus i
stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd;
tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets
landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp
månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Kollektiv beteckning för personal vid magasin, särskilt vid kronans spannmålsmagasin. Verksamheten leddes av en
magasinsförvaltare som biträddes av fast anställda magasinsdrängar.
Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden
tjänsteman som förestod ett
magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns
magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
Lokal lägre
tjänsteman som övervakade och dokumenterade uppbörden och levereringen av avrads-, tionde- och
rättighetsspannmål i ett län. Magasinsuppbördsmannen verkade under magasinförvaltarens översyn.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma
tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens
kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Tjänsteman under
Bergskollegium som sökte efter nya malmstreck med hjälp av särskilda instrument. En dylik omnämns i Finland i bergsstaterna 1729. Malmletarna var personligen befriade från
mantalspenningar och andra kronoutskylder efter 1821, efter 1723 ifall upptäckten blev ett beständigt bergsverk.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med
manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Förteckning vari kortfattat antecknas de ärenden i ministerierna som handläggs och ska avgöras av
statsrådet eller ministeriet, samt själva beslutet och att
justering av ärendet skett. Förteckningen innehåller också anmärkningar om uppkomna meningsskiljaktigheter i statsrådets finans- och utrikesutskott och, om föredraganden så önskar, en anteckning om föredragandens avvikande mening från statsrådets eller ministeriets beslut. Förteckningen granskas i
ministerium av den
tjänsteman som avgjort ärendet, i
finansutskottet av finansministern, i
utrikesutskottet av utrikesministern. Den kontrolleras månatligen av justitiekanslern.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en
bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var
mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett
härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i
stad i närvaro av
borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av
Kammarkollegium på
förslag av landshövdingen. Som
arvode erhöll de
provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade
rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I
Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal
mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Reglemente för en
mantalskommissarie som stadgade hans ämbetsåligganden, hans lön och överordnade. Den första utförliga instruktionen gavs 1693, trots att mantalskommissarietjänster hade tillsatts redan 1652. Mantalskommissarietjänsterna indrogs 1779 och då upphörde också instruktionerna att gälla.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en
förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke,
tjänst m.m. Alla hemman,
torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon,
torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för
landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till
senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till
Kammarkollegium senast den 10 januari under
plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i
Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av
mantalspenningar upphörde där.
Mantalskommissaries lön som utgick i en viss procent av mantalspenningarna som uppbars i fögderiet, 60:de penningen av uppbörden 1652–1779. Uppgiften övertogs 1779 av häradsskrivarna mot 120:de penningen av uppbörden, efter 1807 steg lönen till den tidigare 60:de penningen, med vissa undantag. Provisionen räknades endast ut på basis av
kronan behållna mantalspenningar.
Ämbetsverk som grundades 1835 och lydde under Senatens finansexpedition.
Manufakturdirektionen hade i uppgift att organisera en teknologisk utbildning i Finland och att stöda och främja manufaktur- och fabriksrörelsen i landet. Manufakturdirektionen grundade 1849 Helsingfors tekniska realskola, som 1872 ombildades till Polytekniska skolan. Direktionen fungerade även som sakkunnigorgan då senaten skulle meddela privilegier och ensamrätter för näringslivets olika områden, bl.a. i fråga om uppfinningsprivilegier (
patent). År 1885 slogs Manufakturdirektionen ihop med
Bergsstyrelsen och bildade Industristyrelsen.
Av
ständerna 1727–1739 förvaltad låneinrättning för kreditgivning åt industriidkare, omvandlades 1739 till Manufakturfonden.
Benämning på en av
ständerna 1727 inrättad, från 1739 till 1873
ständig fond för att understöda nyttiga fabriker och manufakturer.
Manufakturfonden förvaltades av Manufakturkontoret. År 1766 övergick förvaltningen till Kommerskollegium, där den sköttes av en
division för manufakturärenden som grundades 1769.
På förhand utstakad färdrutt (särskilt om
militär sådan), även den skriftliga handling om dagsresor och nattlägerställen som landshövdingen på uppbrottsorten författade för att koordinera krono- eller durschtågsskjutsen längs med färdrutten. Rutten tillkännagavs andra landshövdingar och kronofogdarna längs med rutten som utsåg skjutsombytesställen i sitt
län och såg till att ett tillräckligt antal skjutshästar uppbådades av allmogen.
Årlig värdering av naturapersedlar vid skatters avlösning i pengar. Från 1627 fastställdes summorna efter priserna i närmaste köpstad.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt
härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets
markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets
deputerade stånd bestående av hälften
räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt,
bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december).
Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas
förslag till markegångspris.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och maskindirektörens närmaste medhjälpare, hade tidigare tjänstebeteckningen maskindirektörsassistent. Maskindirektörsadjointen förestod
Maskinkontoret och var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Maskindirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till maskindirektörens uppgifter.
Under svenska tiden civilmilitär
tjänsteman som hade uppsikt över vården och förvaltningen av material, redskap, persedlar m.m.
Från 1797
tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga
verk och inrättningar eller vid privata företag.
Tjänsteman som skötte kontrollen av en
offentlig institutions (eller ett företags) material(gård).
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter,
besvär och andra skyldigheter.
Mogenhetsexamen,
äldre benämning på studentexamen.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre
fattigläkare i Stockholm.
Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel,
prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Den administration som bestod av provinsialläkare, stadsläkare, sjukhusens läkare och tjänstemän, läkare vid fängelseinrättningarna och föreståndare för vaccindepots.Medicinalstaten var underställd Överstyrelsen för medicinalverket.
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
Uttryck som användes när två eller flera personer förenade sina krafter eller utförde en handling gemensamt; ägde, förvaltade eller brukade något gemensamt eller gemensamt ansvarade för något eller ingick förlikning.
Vid storskiftet från 1766, formellt 1781, verkande temporär rätt, bestående av de ägodelningsrätter som berördes av en råtvist mellan två eller flera socknar, eller
hemman i flera socknar, och som avgjorde ärendet.
När den medeltida staden skulle införa nya pålagor eller ändra tidigare pålagor skulle menigheten eller dess representanter. Dessa utsågs av rådet. Antalet varierade mellan de olika städerna och kunde vara 12, i Stockholm 24 eller senare 48. När antalet var 12 brukade fyra av dem vara rådmän och åtta av menigheten. Också andra proportioner förekom. Gruppen leddes av två skottmän och i Stockholm av fyra skottherrar.
Hemman som blivit anslaget till underhåll åt sockenprästen, utöver hans vanliga boställe. Dessa
hemman kallades efter 1694 annexhemman, ifall de anslogs till kaplanens underhåll i en kapellförsamling.
Mensalhemman fanns huvudsakligen i södra Sverige, i de områden som tidigare hade hört till Danmark.
Statligt finansierad barmhärtighetsanstalt.
Auditör med uppgift att bevaka militieboställenas intressen under indelningsverkets tid.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare
senatens ekonomiedepartement med
ansvar för militärväsendet i Finland.
Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren,
Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den
finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Statlig
fond som tillsammans med
Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten.
Militiefonden förvaltades av
Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan,
Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Jordegendom som var anslagen till det militära
indelningsverket och i denna egenskap utnyttjades som
boställe eller som räntegivande.
Anslag i form av andel i tionden som tillföll vissa militärer och Militiekassan.
Person för vilken fulllmakt utfärdats på en ännu icke ledig
militär tjänst. Expektanterna fick vanligen hälften av den på den indelta staten upptagna officerslönen som tillkom den
tjänst de hade
expektans på. De fick dock vistas var de ville tills de kunde tillträda sin tjänst.
Alla
medborgare var skyldiga att vid behov inkvartera personer som var anställda vid Finlands försvarsmakt. Militärinkvarteringsskyldigheten gällde även
inkvartering av hästar samt militärens
proviant och förnödenheter.
I vidsträckt betydelse alla de undervisningsanstalter som används för att utbilda
militär personal.
Vid
allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var
milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de
hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Från cirka 1600
titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis
utrikesminister och finansminister. En
minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt)
ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En
minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av
statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Samlande beteckning för prästadjunkt i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden, oavsett om han arbetade för en
präst eller biträdde hela prästerskapet i församlingen.
Från 1918 det
ämbetsverk som är ledande
myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna
ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en
kanslichef fungerar som högsta
föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Titel för statssekreteraren för storfurstendömet Finland 1834–1917. Ministerstatssekreteraren var chef för Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg. Ministerstatssekreteraren var finsk
medborgare utnämnd av kejsaren, med undantag för perioderna 1900–1904 och 1913–1917 då ämbetet innehades av ryssar eller russifierade finländare. Ministerstatssekreteraren föredrog civila ärenden gällande Finland inför kejsaren och det ryska riksrådet samt expedierade ärendena till generalguvernören och ryska myndigheter. Han kontrasignerade kejserliga manifest, greve-, friherre- och adelsbrev, ämbetens fullmakter och
avskedsbrev av högre
värdighet än sjätte rangklassen. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. De finska handelsombudsmännen i Ryssland var direkt underställda ministerstatssekreteraren.
Ministerstatssekreterarens närmaste
tjänsteman och
vikarie vid Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg 1834–1917. Motsvarande
tjänst kallades åren 1811–1834 statssekreterareadjoint. Statssekretariatets två avdelningar för rysk och svensk korrespondens lydde närmast under adjointen.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader.
Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Följebrev till en handling. Vanligen anmäler eller begär missivet endast att handlingen ska behandlas av myndigheten. Under medeltiden var
missiv också en generell beteckning för
brev i betydelsen skriftlig hänvändelse till viss person, således motsatsen till öppet brev.
Viss typ av
förordnande för en präst. Missivet utfärdades av de högsta ecklesiastiska myndigheterna. Missivet utfärdades dels för det extra
ordinarie prästerskapet som i ämbetet skulle biträda det ordinarie eller uppehålla tjänster vid ledigheter, dels för präster som var uppförda på
förslag till en prästerlig
beställning och skulle avlägga predikoprov. Ur missivet skulle uppläsas de meriter som skulle beaktas vid valet.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till
allmän domstol i lägre
instans om missnöje mot utslaget. En
missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de
ordinarie rättsmedlen vad,
revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till
allmän domstol i lägre
instans om missnöje mot utslaget. En
missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de
ordinarie rättsmedlen vad,
revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Avlöningsförmån åt vissa i allmän eller enskild
tjänst anställda personer, vilkas verksamhet huvudsakligen eller till väsentlig del omfattade mottagande och utlämnande av penningar.
Att ställa en
armé på krigsfot, innebär vanligen inkallande av reservmanskap och bildande av de truppavdelningar, staber och myndigheter, som inte finns i fredstid.
Dröjsmål, ett begrepp inom förvaltningen som användes särskilt i förhållande till lagstadgad tid.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning,
avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Ett slags jordbrukskatt som stadsborna betalade för sina kreatur.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i
Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Benämning på civilmilitär
tjänsteman (en vid varje kompani, tidigare vid varje
fänika med uppgift att sköta rullföringen och kassaväsendet. Benämningen användes i synnerhet under 1500-talet.
Avskrivning av säd i ett
sockenmagasin på grund av
musfrat gjordes formellt efter angrepp av råttor.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och
handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Högre
tjänsteman vid
Myntverket med uppgift att pröva metallhalt. Benämningen ”guardin” förekom 1635 i riksregistraturet. Han förestod proberkammaren i Stockholm.
Ett mynts andel av värdemetall, exempelvis silver eller guld.
Systematiskt ordnad
offentlig samling av
äldre och nyare
mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Fördrag eller överenskommelse mellan två eller flera stater om helt eller delvis gemensamt myntväsen (till exempel Sverige, Norge och Danmark 1718). Senare användes termen om fördrag mellan olika stater rörande myntförhållanden.
Tjänsteman i Proberkammaren vid
Kungliga myntet som hade till uppgift att undersöka halten hos inkommande guld och silver.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var
myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett
verk som kallades
Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick
Finlands Bank successivt
rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under
Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en
direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till
domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan
mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och
sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Målfördelning skedde när en ny tingssession inleddes, genast efter att alla
mål som skulle behandlas hade blivit registrerade.
Målfördelning innebar att häradshövdingen fastställde antalet sessionsdagar och på vilken dag varje mål skulle behandlas. Om målfördelning stadgades ursprungligen i 1734 års lag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
inskrivning i
mållängd av de
mål och stämningar som skulle tas upp till behandling under den förestående tingssessionen.
Den som företräder minderårig.
Fattigvårdssamhällets
rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Part som är offer för ett
brott som har lett till åtal.
Enhet för mätande av varor i volym. Under 1500-talet varierade den kamerala måltunnan mellan olika fögderier. I vissa fall kunde också de indragna kyrkliga skatterna mätas med ett rymdmått av annan storlek än de världsliga. Först i mitten av 1600-talet började måtten bli mer enhetliga, och måttplakatet 1665 standardiserade dem.
Officiell term för förhållandet att en skiftad
jordlägenhet hade ägorna förlagda på många, från varandra skilda ställen, precis som under tegskiftets tid.
Förordning om mäklares verksamhet.
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens
lastcertifikat (
deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.
Trohets- och tjänsteed som en badare avlade efter godkänd mästarebadareexamen. Stadsläkarna och -kirurgerna var skyldiga att upprätthålla en
förteckning över de mästarebadare som avlagt
mästarebadareexamen och mästarbadareed.
Examen som en badare skulle avlägga inför stadsläkaren eller kirurgen enligt föreskrifterna år 1807.
Examen förutsatte att badaren tidigare hade en godkänd badarexamen, hade arbetat tre år som badare eller som
assistent åt en läkare som var medlem i Collegium medicum. Han skulle dessutom ha förkovrat sig i sitt yrke och anatomi. Beslutet om godkänd examen fattades av Collegium medicum.
Handling som utfärdades i samband med skeppsmätning och som fastslog ett fartygs storlek, dräktighet (i läst) och djupgående (i fot) med mera. Mätarebrevet var ett av de
skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Mätarebrevet granskades av tullkammaren före avresan och låg till grund för beräkningen av vissa fartygsavgifter. Från 1778 skulle mätarebrevet förnyas vart
tionde år.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I
Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i
kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
En av de tolagsavgifter som betalades i de finländska sjöstäderna. I
Åbo och Gamlakarkeby var avgiften hälften för stadens egna borgare. I Torneå skulle utlänningar betala dubbel
avgift jämfört med inhemska borgare. I de övriga städerna betalade alla en lika stor avgift.
Av (
tomt)mätningsman upprättat skriftligt
dokument över förrättade lantmäterimätningar på tomt.
Benämning på person som utsetts att
uppskatta värdet av egendom eller skada. Mätismän förekommer i de svenska medeltidslagarna. De var vanligen två eller fyra till antalet. Mätismännen utförde värderingar av vattenskadade åkrar och ängar, efter bränder, av stulna föremål samt bortsprungna eller skadade kreatur. De hade också en funktion vid pantvärdering,
bördslösen och värdering av skador på hus.
Reglemente för hur relationerna mellan bönderna skulle organiseras i byaordningar. Landshövdingen skulle övervaka att modellen anpassades till lokala förhållanden. Mönsterbyordningen skapades i enlighet med 1734 års lags bestämmelser om byordningar och byars överenskommelser. Den antogs 1742, men kom att få en mycket ojämn spridning.
Högre officer som förordnats att förrätta
mönstring av trupp eller fartygsbesättning.
Civil
tjänsteman som biträdde mönsterherren vid mönstring.
Gård som innehades av
mönsterskrivare under det militära indelningsverkets tid.
Civil
militär tjänsteman som upprättade mönsterrullor och skötte en fänikas (senare ett kompanis) kassaväsende. Mönsterskrivaren var regementsskrivarens
medhjälpare i
rang med högsta underofficeraren. Han biträdde vid upprättandet av landskapets rotelängder, förtecknandet av den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Mönsterskrivaren indrev av- och tillträdesavgifter vid överlåtelse av
rusthåll samt förde räkenskaper och betalade ut lönerna. ”Mönsterskrivare” var även en benämning på civilmilitär tjänsteman ombord på större örlogsfartyg under 1700-talet. Mönsterskrivaren ansvarade bl.a. för besättningens kläder, tre års persedlar och mönsterrullor.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket
mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i
tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av
mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
Person som förättade påmönstring och
avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
N
Närboende granne som hade naborätt. Motsatt: viderboende.
Personförteckning upprättad vid statlig
institution eller inrättning. Under 1700-talet fördes namnrullor till exempel vid militära förband och barnhus, under 1800-talet främst inom fångvården (spinnhus, korrektionsanstalter) och brandkåren.
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick
rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Det tidiga personbevis som skulle uppvisas av väljare vid allmänna val.
Skeppsdokument som fastställer ett skepps nationalitet.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett
kommunionförhör och
skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
Sedan autonoma tiden beteckning för beviljande av medborgarskap.
Den handling med vilken medborgarskap beviljas åt utlänning.
Brev som ger medborgarskap åt inflyttad utlänning;
brev som omregistrerar ett utländskt fartyg som inhemskt. Naturaliseringsbreven inlöstes efter 1778 med en särskild avgift.
Skatt in natura, naturaskatt.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande
undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor
skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars
ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen,
Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens
sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Föreståndare för en navigationsskola.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Avgift som från 1700-talet och under autonoma tiden erlades till staten för varor som lastades i tullförråd i stället för att genast föras in i landet.
Oberoende av varans art på viss tid uppskjuten skyldighet att betala
tullavgift på de importerade varor som lagrades i tullens förråd eller om rätten till gratis lagring av vissa av staten fastställda viktiga handelsvaror, till exempel salt. Nederlagsfriheten infördes 1784.
Dagbok förd av
tullkammare över de varor som förvarades i tullens förråd, med uppgifter om ägare, tidpunkt för när varan deponerades i förrådet och uttogs m.m.
Kontor i anslutning till tullförråd.
Under autonoma tiden skatteavdrag, övergående under 1900-talet i betydelsen skatteavdrag.
Anskaffa, till exempel lån från bank, också om att underhandla om till exempel affär eller förlikning.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de
hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär
indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa
skattetal som antogs som grund för räntan.
Från 1872 statligt sjuklassigt allmänt
elementarläroverk med ändamålet att under uppsikt av pedagogie professorn vid universitetet verka som
centralanstalt för lärarkandidaternas praktiska utbildning och att meddela eleverna
undervisning för vetenskaplig utbildning vid universitet. Under perioden 1864–1872 användes beteckningen normalskola..
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (
lagfaren)
tjänsteman vid
ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll,
uppsätta och
expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om
föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera
yngre jurist i domsagans
kansli som under tjänstebeteckningen
notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av
krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I
Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en
notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.
Benämning på kunglig
kungörelse om förändringar inom postväsendet år 1662.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom
rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under
äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och
besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av
torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Nyanlagt hemman,
nybygge efter 1811, särskilt sådant som hade tillkommit genom storskiftet.
Nyhemman förutsatte anläggningstillstånd av häradsrätt.
Brev eller
urkund varigenom någon erhöll benådning, strafflindring, privilegium, ekonomisk förmån eller annat ynnestbevis som klassades som nådegåva.
Nådebrev förekom under svenska och autonoma tiden.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en
undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden
ecklesiastisk ämbets- eller
tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes
ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant.
Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga
ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inbesparing av en avliden
ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll
kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en
begravningshjälp till den avlidnes
sterbhus .
Inom evangelisk-lutherska kyrkan
präst utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade
nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig
predikant och avlönade predikanten med en del av den
ordinarie prästlönen. Nådårspredikanter tillsattes vid behov, från 1692 i krigsprästers
sterbhus och från 1723 i samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådårspredikanter fanns även i Gamla Finland.
De krav som ställdes för beviljande av nådår. Ansökan skulle innehålla dödsbevis, bouppteckning,
prästbevis på antalet omyndiga barn, ett fattigdomsbevis för änkan och ett
utdrag ur häradsrättens eller rådstugurättens
protokoll som verifierade sterbhusets svåra ekonomiska förhållanden.
Oftast mindre grupp personer som valts (av
offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en
nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för
utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild
förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående
utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i
lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens
bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen
nämndeman användes från och med 1600-talet också om
ledamot av
synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller
lagmansrätten i lagsagan eller ett härad.
Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade
beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig
nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i
Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och
lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den
nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades
häradsdomare efter 1734.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare
sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker,
prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i
Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312
rubel 22½ kopek.
Rätt att under extrema förhållanden och till sitt eget försvar eller beskydd ostraffat få utföra en under vanliga förhållanden rättsvidrig och straffbar handling, nödvärnsrätt.
O
Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
Benämning på den lägsta nivån av båtsmän. De obefarna båtsmännen hade vanligen ingen erfarenhet av sjöfart.
Osaklig, ovidkommande, oriktig.
Varaktig insolvens, förelåg när ett
hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
Oinskränkt rättighet (till exempel
rätt att överklaga).
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel.
Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat,
kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.
Ålägga någon att utföra något.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Sedan svenska tiden en term inom civilrätten som innebär att någon blir ägare genom besittningstagande av ett föremål som tidigare saknat ägare. Ordet används även (från 1907) om att en
stat under krig tar i besittning ett herrelöst land eller om att ett område under krig besätts av fienden. Rättsförhållandena i det senare fallet reglerades första gången i Haagkonventionen 1907.
Oinskränkt och urgammal
äganderätt till jord, som inte kunde bevisas med dokument. Som
odal räknades bara de ägor som låg nära bostaden.
Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade
rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
Under medeltiden benämning på fastighet av odalnatur.
Något
yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En
odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Under medeltiden
rätt att äga odaljord.
Sedan gammal tid existerande (industriell) anläggning ägd som för sig bestående fastighet.
Ovräkbar, kan inte vräkas.
Samlande beteckning för stats- och förvaltningsrätt. I statsrätten ingår grundlagarna och reglerna om statsskicket, i förvaltningsrätten reglerna om myndigheters och kommuners, tidigare socknars och köpingars, verksamhet.
Offentlig rätt inbegriper ibland också folkrätt. Motsats: privaträtt.
Befälsperson inom krigsmakten av olika
rang och
grad från
general (
fältmarskalk) eller
amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant,
kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från
mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Person som innehar befattning, förrättar en
tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden,
kronan eller kyrkan. En sådan
tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med
ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka
lagfart på egendomen.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar
fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Ojusterat mantal, innebar erläggande av fulla skatter eller utskrivningar och utskylder, enligt jordegendomens kamerala storlek.
Term i lagspråk under svenska tiden och autonoma tiden som avsåg
avgörande av ett
mål så att kärandens
talan inte bifölls. Från självständighetstiden används termen förkasta. Allmänt: upphäva genom myndighetsbeslut.
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Grundlös, obefogad. ”Ohemul” var en ofta förekommande term inom förvaltningen när det gällde orättmätiga ansökningar, anmälningar eller påståenden. Inom äganderätten användes termen särskilt om förhållandet att ägaren inte kunde bevisa att han på laglig väg hade förvärvat (jord)egendomen (ohemul åtkomst). Inom rättsväsendet användes den om ogrundat
besvär eller ogrundad angivelse. Allmänt: olämplig, osedlig.
Manifest som fastställde oktroj.
Handelssjöfart som bedrevs utanför gällande
lag eller
stadga om sjötull, ledde till att de fraktade varorna konfiskerades av kronan.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för
tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid
Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna
expedition (
högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga
ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser
omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en
minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
Tillstånd i vilket
minderårig person eller myndig person som på grund av sin fysiska och psykiska hälsa eller andra omständigheter hade konstaterats vara oförmögen att ta vara på sig själv eller sin egendom.
Avtal där båda parterna åläggs att prestera något, särskilt finansiellt.
Övertagande av gods, jord eller lös egendom genom erläggande av vederlag.
Pålaga, utskyld, skatt,
avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Besluta sig för något, välja bland flera alternativ på grundval av
rätt att få välja först (
optionsrätt). Valet kunde gälla till exempel
överloppsjord eller boställe.
Benämning på den
rätt som
arrendator av publikt
hemman (hans änka och barn) hade att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Rätt för
arrendator av publikt
hemman (eller hans änka och barn) att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Benämning på ränte- eller tiondegivares och -tagares
rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala eller ta emot
skatt i natura eller penningar.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Prästerlig funktionär vid Kgl. Maj:ts
orden 1748–1783.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse,
beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Journal för utfärdade
order inom krigsväsendet.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev,
växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Person i en överläggande eller beslutande
församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till
ordförande eller självmant leder ordet.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på
tjänst som var uppförd på
ordinarie stat och av denna anledning var av permanent
karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
På laglig grund gjord eftergift (och
avskrivning i räkenskaperna) av kronans räntor som enligt författningarna fanns införda i jordeboken och skulle uppbäras, men som av olika skäl inte kunnat uppbäras (exempelvis ödehemmansräntor, utarrenderade lägenheters räntor och på
frihet upptagna hemmansräntor).
Bestämt antal dagsverken som årligen utfördes av varje
hemman som en del av kronoskatten. Också
extraordinarie dagsverken utkrävdes för kronans särskilda behov som 1652 fastslogs till på sin höjd tolv drängdagsverken och sex ökedagsverken.
Präst som hade tillsatts i ett stadigvarande
ämbete enligt gällande kyrkliga föreskrifter (kyrkoordning, kyrkolag, ämbetsinstruktion). Det innebar att ämbetet var uppfört på
ordinarie ecklesiastikstat.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var
ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla
skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de
extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna
indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de
fasta mantals- eller hemmansräntorna. I
Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
De medel ett
ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Benämning på egentligt, lagligen sammankallat och på lagstadgad tid hållet
häradsting under svenska och autonoma tiden.
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen.
Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till
kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en
ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en
köping eller
handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning,
stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering,
order eller
anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på
extraordinarie stat.
I Ryssland från och med 1797 militärt förvaltningsorgan för en
garnison med kommendanten som chef. De hade från 1799 i uppgift att bl.a. ta hand om arresterade militärpersoner. I anslutning till ordonnanshusen fanns militärdomstolar. Ordonnanshusen ersatte de 1796 avskaffade kommendantskanslierna. Även i
Gamla Finland inrättades ordonnanshus.
Underordnad
tjänst på förordnande,
anställning som eller på
ordonnans förekom sedan svenska tiden under förra delen av 1600-talet och särskilt inom militären, senare också polisväsendet. På 1700-talet var ofta korpraler på ordonnans och beordade att stå till en överordnad officers förfogande för personliga uppdrag som budbärare eller uppassare.
Val av
organist till moder- eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde organisten i samförstånd och att valet till organist i en
domkyrkoförsamling avgjordes av domkapitlet, efter att kyrkoherden och kyrkostämman först hade röstat. Kyrkolagen 1869 fastslog att sökande till organist-, kantor- eller sångartjänster skulle vara skickliga kyrkomusiker och sångare. Ifall organisttjänsten var förenad med klockartjänsten följdes det valsätt som användes vid klockar- och kyrkoherdeval.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Examen för organist, avlagd vid klockarorgelnistskola. Den innefattade tonträffning, ackordlära, pianospel samt koral- och kvartettsång. Utbildning i kyrkomusik inleddes i Finland 1878. År 1951 övertogs den av Sibeliusakademin.
Kyrklig funktionär som mot
arvode spelade orgel i kyrkan under gudstjänsten och vid olika kyrkliga förrättningar.
Orgelspelare förekom under 1700–1800-talet i mindre församlingar som saknade orgelnisttjänst.
Kyrklig funktionär som mot
arvode spelade orgel i kyrkan under gudstjänsten och vid olika kyrkliga förrättningar.
Orgelspelare förekom under 1700–1800-talet i mindre församlingar som saknade orgelnisttjänst.
Kyrklig befattningshavare som var anställd för att trampa luft i orgelns bälgar. Befattningen kombinerades ofta med uppgiften som ringare.
Ursprunglig, särskilt i fråga om äganderätt. Allmänt: primär, medfödd, ärftlig.
Förvärv av ursprunglig äganderätt. Motsats: oneröst fång.
Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den
ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid
plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.
Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det
fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda
fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma
fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.
Inofficiellt pappersark, papper utan charta sigillata-stämpel.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Otvivelaktigt, oundvikligen.
Oskälig, partisk, orättvis, ovärdig.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och
befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom
advokatfiskal eller kronofogde).
P
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för
besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i
Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Arbetare vid ett
packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade
privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
Gods som en enskild person fått av
kronan som säkerhet för lån.
Form av pantsättning av
växel utställd på baksidan med klausulen ”valuta till pant”, ”till säkerhet”. Utställaren inskränkte därmed växelns användning och gjorde den beroende av en huvudskuld.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom.
Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och
pantkontrakt mellan
kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Från 1838 benämning, efter 1864
officiell term för ur ett
hemman lagligen utbruten
tomt eller jordlott. Parcellen indelades i
parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget
skattetal och betalade inte
grundskatt direkt till kronan.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget
skattetal och betalade således inte
grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala
avgäld till stomhemmanets ägare.
Från 1864 beteckning för
bonde som brukar en mindre från annan jordfastighet avsöndrad jordlägenhet, parcell.
För beskattningen uppgjord lista eller
förteckning över en parcell. Förteckningen innehåller uppgifter om arealen, avkastningen och antalet innevånare jämte en
karta med ägobeskrivning.
Processrättslig term som avser den i vars namn en
rättegång drivs. Termen används också om den som mottar en
stämning till domstol. I
brottmål är parterna
åklagare och åtalad, medan målsäganden är åklagarens medpart. I
tvistemål är parterna
kärande och svarande. I andra
mål och ärenden och i olika rättsinstanser kan käranden, svaranden, målsäganden, åklagaren, den åtalade, ändringssökanden eller dennes motpart betraktas som parter.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid
resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Avgift till
Krigsmanshusfonden som både inhemska och utländska resenärer erlade för att få ut ett passagerarpass för en utrikesresa. Den var inte obligatorisk för passagerare över tolv år som reste till lands eller för
skeppare som betalade en
avgift för sjöpass. Passagerareavgiften infördes 1732. Då gick den till Amiralitetets inkvarteringskassa, 1798 överläts den till Amiralitetets krigsmanshuskassa och efter 1809 till Krigsmanshusfonden i Finland. Avgiftens storlek var beroende av passagerarens kön och sociala status. Den betalades omedelbart till den
myndighet som utfärdade passet.
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta
rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av
passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med
kontrakt mellan
Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s
regering gjorde
kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till alla indelta regementen, men förslaget stötte på motstånd. År 1791 överläts anskaffandet av vissa mindre persedlar åt soldaterna själva, som i stället erhöll en viss ersättning.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till
kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive
dragon med nödvändig utrustning och
proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått
passevolans med statlig
ämbetsman (till exempel
civil tjänsteman eller präst).
Kyrklig
ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete.
Pastoralexamen infördes i
Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala
pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år),
intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk
avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga
predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar:
förhör inför domkapitlet, en
offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som
präst eller lektor,
undervisning i en teologisk
fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Tillfälliga inkomster som en
kyrkoherde kunde uppbära.
Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan,
sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild
avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den
äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess
relation till kapellförsamlingarna.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den
äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess
relation till kapellförsamlingarna.
Kyrkoherdes personliga
adjunkt eller en fastanställd
adjunkt i ett pastorat.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Fullmakt åt präst, med vilken han utnämndes till
predikoämbete i pastorat, med tillhörande löneförmåner. Fullmakten gavs åt den
präst som fått flest röster i valet till predikoämbetet. Pastorsfullmakten utfärdades av domkapitlet. Den undertecknades av biskopen och domkapitlets medlemmar. Dateringen angav den dag då utnämningen blev giltig.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till
privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller
kungörelse om beviljad
rätt till något (till exempel Johan III:s
patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Från 1898
register över beviljade patent, patentets föremål, patenttiden, patentinnehavarens och hans ombudsmans namn och boningsort samt eventuella förändringar i patenträtten. Patentregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och från 1942 av Patent- och registerstyrelsen.
Person med patronatsrätt.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets
förvaltning och indriva avgifter. Dylik
rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande
donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets
förvaltning och indriva avgifter. Dylik
rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande
donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en
församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade
rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som
präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo
församling och några kapell.
Obligatorisk
examen för
lärare som inte hade avlagt universitetsexamen.
Pedagogieexamen gav kompetens att undervisa vid lägre
elementarskola eller folkskola, under förutsättning att kandidaten hade auskulterat vid
normalskola och avlagt ett undervisningsprov samt ett skrivprov (
avhandling) på finska eller svenska vid Filosofiska fakulteten.
Handling som utfärdats av en
myndighet eller
institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en
ordinarie och en
extraordinarie pensionsstat.
Pensionskassa för den finska militären under autonoma tiden. Inkomsterna erhölls från bl.a. lönebesparingar inom militiestaten. Av dem tillföll 40 procent kassan och 60 procent Nådårsfonden.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller
fånge är ledig eller hemförlovad.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete.
Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i
skatt eller som skulle förtullas.
Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Samlande benämning på
avgift eller
skatt som (i huvuddrag) utgick per person, till exempel mantalspenningar.
Anvisning av penningmedel för en viss person.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp,
avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa
län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
Tillbehör, ursprungligen en mycket detaljerad
förteckning över en viss egendoms tillbehör, till exempel underlydande eller tillhörande lägenhet, ägolott,
parcell eller område.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en
myndighet eller
institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Enskilds klagorätt, term inom svenska rätten som betecknade den
rätt som enskilda hade att klaga hos myndigheter (ämbetsverk, riksdagen, Kgl. Maj:t).
Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Äldre benämning på arbetsförmedlingsbyrå.
Under autonoma tiden benämning på fulltalig i bemärkelsen med
rätt att fatta beslut.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande
församling eller styrelse, till exempel senaten, en
domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Under svenska tiden om vissa i lagen föreskrivna sammanträden med hela riksdagen inför konungen i rikssalen, efter 1789 närmast de som gällde skatter. Under autonoma tiden 1809–1917 var
plenum plenorum
senatens gemensamma plenum med Justitiedepartementet och Ekonomiedepartementet.
Till vägarnas underhåll vid rikligt snöfall skulle landshövdingarna inrätta
ploglag av de närmast boende hemmansägarna i varje
socken eller härad. Ploglagen bildades för fem år i taget. Ploglaget erhöll betalning av sockenborna som vid inrättandet av ett nytt ploglag kallades till häradsrätten för att fastställa det. Då marken var bar fördelades underhållsskyldigheten bland de vägdelade hemmanen.
Personlig
skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven
bonde skulle betala en årlig
avgift för arméns underhåll. I Viborgs
län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan.
Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart
tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den årliga personella
skatt som infördes i Viborgs
guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och
donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang,
riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av
kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar,
prästerskap och andra kyrkliga betjänter,
lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade
gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som
avgift för rätten till näringsfång.
Poduschniepenning utgick i Viborgs
län efter 1828 i stället för
mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets
förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigdom eller för person som avlidit före uppbördsårets början fördelades ursprungligen på samtliga skattskyldiga, men avkortades efter 1828.
Kollektiv beteckning för lägre tjänstemän i poliskåren under autonoma tiden 1816–1897, vanligen av
tjänsterang (polis)konstapel. Polisbetjäningen underlydde polismästaren i större
stad och polisdistriktets
kronofogde eller
länsman i mindre
stad och på landsbygden. Den kallades senare polismanskap, polispersonal.
Område för polisbevakning och polisverksamhet på landsbygden eller i en stad. Polisdistriktet förestods av en poliskommissarie.
Domare i
polisrätt 1816–1869, senast 1873, vanligen den av polisens högsta befäl, polismästaren eller polismästaradjointen, som hade juridisk utbildning med domarbehörighet och som dömde i mindre
brott och i förseelser mot diverse under polismyndighetens övervakning liggande stadgor, till exempel ordnings- och hamnstadga.
Förbrytelse mot polisordningen eller ordningsreglerna för en stad.
Förbud utfärdat av polismyndighet.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen,
kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i
Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en
aktuarie och kanslist.
Tjänsteman vid länsstyrelsen för polisärenden och chef för länets polisinrättningar 1930–1997 vilken ansvarade för övervakningen av länets polisinrättningar, ledningen av poliskursutbildningen och beredningen av polisärenden vid länsstyrelsen. Polisinspektören fungerade vid behov också som länsåklagare. Han ersatte polisledaren.
Tjänsteman vid
polismyndighet i större
stad under autonoma tiden som närmast under polismästaren var chef för en avdelning av stadens poliskår eller för Polisskolan. ”Polisintendent” blev sedermera en titel.
Från och med 1816 om
myndighet under generalguvernören, från 1837 länets guvernör, som övervakade ordningen i stadens polisdistrikt. Fram till 1867 hade poliskammaren
domsrätt över smärre brott. Den förestods av en
polismästare och bestod av två ledamöter ur stadens styrelse, en
justitierådman och en annan tjänsteman, gårdsägare eller näringsidkare. Poliskammaren utsågs för ett år i taget av länets
guvernör i samråd med magistraten. Den avskaffades 1897 och ersattes 1903 med polisinrättning. Under svenska tiden 1774 polismästarens kontor, i anslutning till magistraten. Poliskammaren ansvarade för handläggningen av stadens ordningsärenden och vissa andra administrativa ärenden rörande gatuunderhållet, renhållningen, samfärdseln, byggverksamheten och brandsäkerheten. Dylika
kammare fanns inte i Finland. Den första poliskammaren grundades 1816 i Åbo, 1826 i Helsingfors, 1836 i Viborg. År 1897 fanns en
poliskammare också i Tammerfors och 1903 ytterligare i Björneborg, Tavastehus, Kuopio, Hangö och Vasa (Nikolaistad). I Helsingfors leddes verksamheten av en polismästare biträdd av en underpolismästare. Ytterligare tjänstemän var en
sekreterare och två notarier. Staden var indelad i två
distrikt med var sin poliskommissarie. På
detektiva avdelningen tjänstgjorde en poliskommissarie. Dessutom fanns det två kanslister. I
Åbo respektive Tammerfors leddes verksamheten av en polismästare. I poliskammaren fanns två ledamöter. Den ena utsågs av stadsfullmäktige. Dessutom fanns en sekreterare. Vid detektiva avdelningen tjänstgjorde två poliskommissarier. I Viborg leddes verksamheten av en polismästare I poliskammaren fanns två ledamöter. Dessutom tjänstgjorde en sekreterare. Staden var indelad i fyra
distrikt med var sin poliskommissarie. Den detektiva avdelningen saknades.
Befälsgrad under polismästaren och över
poliskonstapel vid
poliskammare i större
stad tidigast från 1849, från 1903 vid
ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en
polismästare i ett
polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Från senare delen av autonoma tiden
tjänsteman vid
polisdistrikt i
stad eller på landsbygden. Poliskonstaplarna arbetade under kronofogden respektive polismästaren med att upprätthålla ordning och säkerhet. Poliskonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäning, i
rang under överkonstapel.
Under autonoma tiden förekommande benämning på mindre
polisdistrikt i stad: kvarterpolis. Distriktsindelningen ankom på guvernören, på polismästarens framställning.
Ärende som föll under polisrätts
jurisdiktion cirka 1816–1873.
I
poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid
jäv eller frånvaro, senare
tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i
äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller
stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Föreståndare för
poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en
militär eller
lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I
Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Vid stadspolisen anställd
notarie som hade i uppdrag att föra
protokoll vid polisärendenas
föredragning för polismästaren och vid de brottsundersökningar som anställdes vid spaningsavdelningen (
spaningspolisen). Polisnotarien ansvarade också för att diarieföra alla polisavdelningars rapporter rörande
brott och att
expediera alla handlingar som remitterades till domstol.
De allmänna nödvändiga reglerna för polismyndighetens verksamhet och ordningens upprätthållande i städer, köpingar och tätorter.
Polismyndighetens
domsrätt i smärre
brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
Av guvernören (landshövdingen) från 1837 fastslagna regler för hur polismyndigheten i länet skulle gå till väga för att upprätthålla ordning och säkerhet på landsbygden och i städerna.
Sammanfattningen av polisväsendets tjänstemän och budgeten för deras löner.
Av polismästaren sedan 1816 eller 1848 utnämnd
tjänsteman som ansvarade för polisbevakning och patrullering i polisavdelning vid ett av stadens polisdistrikt, i
rang över poliskonstapel. Polisöverkonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäningen.
Borgmästare i större
stad som ansvarade för stadens administrativa
förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren.
Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Benämning på
lag som stadgar
vad staten och dess enskilda medlemmar måste beakta för att den allmänna ordningen och säkerheten i staten ska främjas och upprätthållas.
Ordningsman, ordningsvakt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätt(en) att förvalta: sammanfattningen av rättsnormerna för statens, stadens eller länets förvaltning, för förvaltningens organisering och för de förvaltande myndigheternas verksamhet. I vid bemärkelse avser termen också läran om förvaltning.
Postavgift, ursprungligen erlagda postpenningar för en postförsändelse.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en
postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial,
poststation och
postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en
postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra
avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Försäkringsavgift utöver postportot som betalades till postverket för värdeförsändelser (pengar, värdepapper och dylikt). Försäkringsavgiften gjorde postverket skyldigt att ersätta den försvunna försändelsen ur postkassan. Den blev obligatorisk från och med 1827, mot en fjärdedel av den försvunna försändelsens värde.
Om postverkets
förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller
kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Bok i vilken de försändelser som en
tjänsteman med
fribrevsrätt inlämnade till en
postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av
Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de
fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans
fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje
postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med
gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för
postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng,
enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes
postbud med postiljon.
Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Hästdragen diligens som gick i regelbunden passagerar- och posttrafik från och med autonoma tiden. Från 1900-talet kallades den postbuss.
Från 1811 postverkets
styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna.
Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av
postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens
kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som
ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent
ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en
expedition för avgående poster och en
expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I
Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812
titel på chefen för postväsendet. Denna
tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för
Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen
postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med
Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Regional förvaltningsenhet under postverkets styrelse, vilken inrättades 1686. Postdistrikten förestods av postinspektörer. De började 1927 ersättas med post- och telegrafdistrikt.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms
postkontor efter att detta hade ombildats till ett
centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var
postexpedition en
postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en
postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens
posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Mindre
postanstalt som sorterar under huvudpostkontoret i
stad med postdistriktets huvudpostkontor.
Den officiella beteckningen för
postbonde på indelt
posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild
frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Sammanslutning av postväsenden sedan 1874 där olika stater är officiellt representerade och som reglerar de internationella postförbindelserna. Senare grundades Allmänna postförbundet och 1878 Världspostförbundet med postkongressen som högsta beslutande organ, dit Finland som självständig
nation anslöt sig 1920. Den skrifliga handlingen kallades postkonvention, ett fördrag mellan två eller flera stater som reglerade postutväxlingen mellan dem.
Lag,
förordning eller
reglemente rörande postväsendet. Den första postordningen, om postbud, gavs 1636 och verkställdes i Finland 1638.
Av officiellt postväsen ordnad
befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om
postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte
postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets
posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och
järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Under autonomin en postförvaltares närmaste man och tjänstebiträde.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en
stad som låg vid postrutten och hade även ett visst
ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen
postförvaltare också om föreståndaren för ett
postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det
postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under
Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för
post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten
postanstalt som sköttes som en
bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Vid kronans postrutt beläget
hemman vars
bonde verkade som
postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Under indelta postverkets tid 1638–1845 om person som förestod och vanligen också tjänstgjorde som
postförare på ett
posthåll eller mindre postanstalt. Avsåg under svenska tiden särskilt de skrifter som rörde den av Karl XII år 1718 påbjudna, men aldrig helt genomförda reformen av postväsendet som avsåg att erbjuda också regelbunden persontrafik med posthållets häst och vagn.
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för
enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande
tjänsteman vid
generalpostkontoret och högsta
posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala
postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I
Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744
titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Förteckning över adresser och
postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.
I Sverige från 1636 om
postanstalt i en
stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares
hus vilken hade utsetts till
postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var
postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I
Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en
fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en
postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från senare delen av autonoma tiden allmän benämning på mindre postanstalter som sorterade under
postkontor på landsbygden. Postkontorsfilialerna förestods vanligen av en postexpeditör.
Rörlig
postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en
postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör,
expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Från 1881 benämning på chefen för en postkupéexpedition. Den egentliga tjänstebeteckningen var postexpeditör.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände
brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig
arrendator av
postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665
titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns
guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I
Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande
grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett
brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika
postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
Per
post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om
växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Från och med 1700-talet en grupp av hemmansägare på Åland och i Åbolands skärgård som gemensamt ansvarade för postföringen i området och mellan Finland och Sverige. Termen användes ibland också om besättningen på den postbåt, rotebåt som användes och som bestod av minst sex postrotemän. Benämningen brukades även under stora ofreden om de rotar bestående av ett mindre antal hemman, som de ryska ockupationsmyndigheterna organiserade i östra Finland för att ombesörja postföringen mellan poststationerna.
Från 1674 om ridande
postförare eller postbud, efter 1707 postryttare, senare synonym till postiljon. Benämningen användes särskilt om postförare i Östersjöprovinserna. De anställdes där av postmästarna i orten före 1689 eller genom entreprenad och avlönades av denne eller med medel ur den lokala statsuppbörden.
Postbonde som under det indelta postverkets tid (1648–1845) skjutsade postförsändelserna (och passagerare) med häst och vagn till följande
posthåll eller posthemman.
Beteckning för postmästarens eller postförvaltarens skrivbiträde, en inofficiell
arvodesbefattning vid postverket under svenska tiden och autonomin.
Från 1886 lokalkontor eller filial till Postsparbanken. Som postsparbanksbyråer, sedermera postsparbankskontor, fungerade postanstalterna runt om i landet.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och
Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan
Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen
poststat endast om postverkets budget.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen
poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk
postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för
befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett
postkontor eller en
postexpedition vid en tågstation, med en
poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Ansvarig
tjänsteman för en poststation, det vill säga en underavdelning till ett
postkontor eller en postexpedition, vilken var belägen vid en
järnvägsstation och vilken tog emot och vidarebefordrade posten som forslades längs järnvägen till huvudposten. Tjänsten inrättades 1862 och sköttes ofta som
bisyssla av stationsinspektorn.
Centralt
ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett
kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som
ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till
Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under
Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter;
instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20
mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en
avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en
posttjänsteman en person som hade
tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Examen i postverkets författningar,
cirkulär och räkenskaper, vilken anordnades av Poststyrelsen.
Posttjänstemannaexamen infördes 1898 huvudsakligen för att ge posttjänstemän med sämre skolutbildning behörighet att söka högre posttjänster. Posttjänstemannaexamen utvecklades till en slutexamen i en fem månader lång
postkurs som årligen arrangerades av Poststyrelsen.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till
Kanslikollegium för att sköta tjänstepost,
postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med
posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms
postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till
kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till
centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet
Generalpostkontoret med en
överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums
tillsyn fram till 1801, då
Postdirektörskansliet blev ett separat
ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av
Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Ångbåt för posttransport, dels de ångbåtar som 1836–1940 gick mellan
Åbo och Stockholm, dels de privata ångbåtar eller ångbåtsbolag i Insjöfinland som från 1877 enligt
kontrakt med postverket transporterade posten längs en specifik postrutt.
Samling
kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss
befattning inom
kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Gård vars inkomster gick till lön eller
löneförbättring åt en
kanik under medeltiden. Efter reformationen gick inkomsterna till en biskop,
professor eller en
lektor vid akademi eller skola. Uttrycket kunde också beteckna en gård som tillhörde en prebendestiftelse.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop,
professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller staten.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop,
professor eller
lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt
kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en
kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av
annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller till staten.
Benämning på ett föregående likartat
rättsfall som skulle tjäna som förebild i ett senare fall och till vilket man kunde hänvisa vid rättsbehandlingen.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan,
pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för
präst vid bönehus- och
bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente,
skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger
predikoprov inför prästval.
Predikant anställd i en tillfälligt förordnad befattning.
Predikanttjänst, fastanställd predikant.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
Benämning på
kapellag eller kapellförsamling.
Kyrklig byggnad i en
bönehusförsamling eller kapellförsamling,med egen
präst som regelbundet höll gudstjänst och uppbar kollekt.
Prov i predikning som sedan 1686 avläggs av en
provpredikant inför ett prästval, efter 1846 också av dem som ska prästvigas.
Prästämbete, särskilt ämbetet som
församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt
ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin
biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
På rättslig väg förlorad talan, rättighet eller fordran på grund av försutten tid eller ohörsamhet.
Preklusion innebär bl.a. att en fordran på rättslig väg upphör (prekluderas) genom att en borgenär, trots särskild kallelse, inte hört av sig före angiven dag. En prekluderad fordran kan jämställas med en preskriberad sådan.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i
utskott eller
ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på
ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i
Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Improviserad översättning av allmänna lagar och förordningar till finska (till exempel från predikstolen eller vid sockenstämmor). Inkluderade även offentliga handlingar som årligen skulle tillkännages allmogen (till exempel böndagsplakat). Efter 1735 måste alla lagar och förordningar tryckas på finska.
Allmän benämning på administrativ chef, förman,
befälhavare eller styresman under 1500–1600-talen.
Vanligen detsamma som civilrätt, de rättsregler som
rör privatpersoners inbördes förhållanden. Dit räknas avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Motsats:
offentlig rätt.
Befattningshavare i kronans eller en stads
tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel,
skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen
profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Biträde åt lands-, stads- eller
häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Beskattningssystem enligt vilket skatter uttas i proportion till inkomsterna: ju högre inkomst, desto högre skatteprocent.
Från slutet av 1700-talet allmän
stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Mål som innehåller proklama, särskilt finans- och arvsrättsliga mål.
Av kejsaren utnämnd hög
ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska
protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick
instruktion 1812, med
rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för
Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens
plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen
prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Tjänstebeteckning för prokuratorns
ordinarie biträdande
tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga
förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade
rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till
justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående
expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919
Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli.
Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra
tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att
Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie,
kanslist och kopister.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i
Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev
ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med
prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Benämning på
ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid
statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Ombud, senare också en anställd person, som genom en allmän handelsfullmakt har befogenhet att sköta prokurauppdrag, det vill säga allt sådant som gäller affärsföretagets rörelse, dock inte överlåta, söka
inteckning eller upplåta rättighet i företagets
fasta egendom eller tomträtt.
Skrivelse från en myndighetsperson till en annan, i vilken avsändaren hoppas på en välvillig eller skyndsam behandling av en fråga eller bistånd åt en viss person.
Promotorial användes också om en
skrivelse varigenom någon rekommenderades att få en viss
befattning eller en bekräftelse av att en viss person blivit lovad en viss befattning av Kungl. Maj:t i riksdagen. Termen användes i detta fall särskilt om prästerliga befattningar.
Skrivelse från en
instans till en annan med en anhållan om
handräckning för att verkställa en
dom eller undersöka ett brott.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av
offentlig handling som innehöll
lag eller förordning.
Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Under autonoma tiden om
förordning om införande av ny lag. Syftet var dels att reglera sättet för den nya lagens genomförande, dels att meddela vissa övergångsbestämmelser. Promulgationsförordningen var en föregångare till regeringspropositionen.
Beskattningssystem där varje skattskyldig betalar samma andel av inkomsten i
skatt efter en fast procentsats.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat
förslag till
lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Brist i en
redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än
vad han har redovisat för.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat
prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad
domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I
Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen
kontrakt använts, likaså beteckningen
prosteri (
prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större
pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var
kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i
Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget
arkiv för akter och
dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet.
Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär,
brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut,
konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse
formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Den
avgift på en
tunna spannmål (råg eller korn) som en
kontraktsprost uppbar av varje
pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans
besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Av
kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
I Finland förekommande benämning på enskild prosts
ämbete och ämbetsutövning, inklusive den tjänstemannakår som därtill hör. Att handha prostvården i ett
kontrakt innebar att man innehar prostämbete.
Formell anteckning eller
dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om
beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är
protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala
ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och
kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I
utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller
sektion som ansvarar för dessa ärenden.
Inbunden bok som innehåller kyrkostämmans och kyrkorådets protokoll, utlåtanden och
beslut under en viss tid i en luthersk församling. Protokollsboken var en av de elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Vid
domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra
protokoll vid sammanträde,
rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns
protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens
departement och expeditioner och fungerade då som beredande och
föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Titel för föreståndare för ett
kronomagasin på landsbygden, i
stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I
Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig
rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Temporär, tillfällig, intermistisk, preliminär.
Domkapitelsledamot, som hade säte i koret, plats och
rösträtt i kapitlet samt
rätt att njuta prebendeinkomster. Rösträtt vid
biskopsval utgjorde den viktigaste skillnaden mellan en fullvärdig kapitelsledamot och det lägre domkyrkokleresiet. Prelaterna tillsattes vanligen genom val av kapitlet. Från 1400-talet vållade den påvliga provisionsrätten och expektansbreven avsteg från regeln. Till receptionen anslöt sig upptagningsceremonier, tjänsteed och vissa avgifter. Antalet kapitelsledamöter varierade. För inträde krävdes vanligen en ålder av 20–24 år samt minst subdiakonvigning. De flesta hade full prästvigning. I Uppsala krävdes 1486 att varje kanik, som inte studerat teologi eller
kanonisk rätt i minst fem år, under tre års tid skulle bedriva studier i kanonistik och själv bekosta sina böcker. Kapitelledamöterna hade en särskild
ämbetsdräkt och deras hierarkiska
rang framom det övriga prästerskapet framhävdes bl.a. i provincialsynoden i Tälje år 1279.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
Tjänstebostad med tillhörande
jordbruk för församlingspräst, särskilt
kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet.
Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Av
biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till
präst genom en laglig ordinationsakt.
Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad
ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till
ämbete och
tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den
avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års
kyrkolag blev prästeden en
ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
Sedan 1892
officiell benämning på
ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande
jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla
prästgård och dess byggnader. Om
prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en
avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Äldre benämning på pastorat, särskilt konkret om den
socken eller de socknar som utgjorde kyrkoherdens ämbetsområde. ”Prästgäll” användes också i betydelsen prästämbete, särskilt i sammansättningen ledigt prästgäll.
Samlande
kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera
vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig
ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om
stomhemman som tilldelats
biskop (
biskopsstom),
kyrka (
kyrkostom), kloster (klosterstom),
kaplan (
kaplansstom),
klockare (klockarstom) eller
prästbol (prästbolsstom).
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Sedan självständighetstiden om en
prövningsnämnd som verkställer skiljemannaförfarande. Allmänt: ansvaret att vid
rättsskipning eller beslutsföring beakta lagstiftningens och andra reglers samt rådande omständigheters betydelse för avgörandet i det specifika fallet.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975 som arbetade med andra fångar, sov i samfällda sovrum och tillbringade sina lediga stunder i fängelsets allmänna utrymmen eller på fängelsegården. Kategoriseringen upprättades, från fall till fall, av föreståndaren. Ersattes 1975 med öppen tvångsinrättning(savdelning).
Av Karl XI påbjuden
avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till
absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det
ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
R
Officiell
värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd,
ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var
rang en hierarkisk position för tjänstemän,
officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det
hovämbete som dessa innehade var placerad.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade
riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den
rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella
beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Från och med 1827 periodiskt utkommande
förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt
officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om
reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade
rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje
rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken
befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i
Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för
brott men ännu inte dömd hölls i
rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan
fånge häktad.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid
domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Från självständighetstiden om förhörsprotokoll vid polismyndighet. Under svenska tiden (från och med 1500-talet) och autonoma tiden benämning på domstolsprotokoll (
dombok) vid allmän underrätt.
Meddelande eller
redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad
tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Avgift som erlades i naturaprodukter.
Återförande (av ett mynt) till det verkliga värdet, statlig åtgärd varigenom det nominella värdet av kreditmynt (sedlar eller underhaltiga metallmynt) som fallit i värde i förhållande till huvudmyntet regleras (enligt viss lägre kurs). Kreditmynten inlöses då till ett betydligt lägre värde än det nominella värdet.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om de avgifter och åligganden som en ägare eller innehavare av fastighet periodvis och återkommande skulle utge såsom penningsummor, naturaprodukter, dagsverken. Från och med senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden avsågs med ”reallast” också de
besvär som belastade en fastighet såsom panträtt, nyttjanderätt, inteckningar och servitut, ursprungligen också sytning.
Sjuklassigt allmänt
elementarläroverk med uppgift att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Utöver den vetenskapliga utbildningen meddelade reallyceerna eleverna grundlig
undervisning i flera moderna språk.
Skola bestående av två eller fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Undervisningen vid realskolan byggde på folkskolans lärokurser. Den tvååriga lägre realskolan gav en i synnerhet för praktiska yrken lämpad allmänbildning, den fyraåriga högre realskolan meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Högre ämbetsmäns allmänna tjänsteansvar.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en
redogörelse eller
redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Indragning till
kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s
regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans
rätt att uppbära
böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis
gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse.
Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas
medgivande såsom
jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Under svenska tiden
titel för vissa lägre kanslitjänstemän i
ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren,
Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i
ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren,
Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan
referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Under autonomin beredande och
föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i
Ecklesiastikexpeditionen där
prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En
allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli.
Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Benämning på diverse
föredragande tjänstemän i 1600-talets svenska kollegier, domstolar och andra ämbetsverk, blev under 1700-talet benämning på
föredragande utan motsvarande tjänst.
Titel för
ledamot av
domstol under det att han förberedde ett
mål fram till det slutliga avgörandet. ”Referent” ersattes från självständighetstiden med ”föredragande”.
Ärende som ska refereras, inom förvaltningen som refereras inför beslutsfattande församling, referendarieärende.
Höghetsrättighet, av latinets
jus regale, i avseende på kunglig
rätt till att utnämnda, göra nåd, benåda och nobilitera samt kunglig rätt till ekonomiska förmåner.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller
kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om
insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Pappersark av stort format. Lantmäterikartor skulle göras på dylikt papper. Pappret användes också för exempelvis konstruktionsritningar.
Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett
pastorat vars
kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
Tjänsteman i regementsstaben av kaptens rang. Regementsintendenten övertog under 1800-talet förvaltningsuppgifter från regementsskrivare, -kommissarier och mönsterskrivare.
Civilmilitär
tjänsteman med
ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av
Krigskollegium efter
förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Från 1809
kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande.
Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen,
Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Förteckning, lista, längd, index, även kartotek eller systematisk samling av uppgifter uppförda efter liknande system. ”Register” används även i allmännare mening om skriftlig handling i vilken något bokförs eller upptecknas, särskilt i fråga om bok med räkenskaper, även om redogörelse, journal,
dagbok eller protokoll.
Benämning på måttenhet för fartygs bärighet.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen
expeditör och upphöjdes till
tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen
överregistrator av
rangklass nio.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli, vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade suppliker.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli.
Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes
Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om
register över ärenden som behandlas i protokoll.
Beskattningssystem där den andel som betalas i
skatt minskas om inkomsten ökas.
Avgift som erlades till
kronan för varor som upplades på
nederlag och inte infördes i landet. Ibland användes termen också om import- eller exportavgifter som erlades för vissa tullfria varor.
Allmänning, ofta skog, som mot en särskild
rekognitionsavgift blivit upplåten till en gruva eller ett järnbruk.
Avgift som erlades vid köp av en tidigare ofri
tomt i vissa städer. I några fall kallades avgiften ”friskilling”.
Avgift som erlades för rätten att använda de kronoskogar som anslagits till stöd för gruvor och bruk.
Kvitto över erlagd rekognitionsavgift.
Järnbruk, som mot en viss årlig
avgift till
kronan själv hade
rätt att fastställa mängden producerat smidesjärn.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett
skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse.
Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
universitet sedan 1612 och förste
läraren vid ett
gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans
förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala,
Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (
rector magnificus) och för en till honorär
rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (
rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i
Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Rättegångssak som har med religion eller religiös uppfattning att göra eller är av religiös karaktär.
Skrivelse varigenom en
myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Omslagsskrivelse med handlingar. Genom remissakten överfördes ansvaret för ärendets behandling och
beslut från en
myndighet till en annan.
Lista över remisser, remissförteckning.
Av
landskansli eller
landskontor utfärdat utslag, eller
utdrag ur
protokoll som innehöll ett utslag, i ärende eller enskilt
mål som hade remitterats från en lägre
myndighet till länsstyrelsen. Remissorialresolutionen kunde lösas ut mot en viss avgift. Avgiftens storlek var reglerad i expeditionstaxan.
(Myndighets)beslut i ett ärende som remitterats från en annan myndighet.
Person som återsände något, i synnerhet om person eller
myndighet som återsände ett ärende som han eller den fått på remiss. ”Remittent” användes också om person som översände pengar eller checker till någon eller till någon plats. I fackspråk kunde ”remittent” också avse den person som köpte eller mottog en växel, den person till vilken växelsumman enligt växelns ordalydelse skulle betalas, växeltagare.
Under svenska tiden att återsända ett ärende eller domstolsmål till förnyad handläggning, övergående under autonoma tiden i betydelsen att återsända, skicka tillbaka, skjuta ifrån sig eller hänskjuta något till någon annan som fattar beslut.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett
budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
Kopia, avskrift, särskilt om renskriven
officiell handling som hade upprättats av en lägre
myndighet för arkivering i myndigheten eller för kontroll (och arkivering) hos högre myndighet. Motsats: ordinarie,
original eller koncept.
Renovation stadgades på 1500-talet för domböcker, från 1600-talet också för andra officiella handlingar, särskilt kartor, och från 1700-talet för uppbud, lagfarter och inteckningar m.m.
Räntetagare; under 1600-talet om en adelsman i hans ställning som uppbärare av kronointäkterna från de landbohemman som lydde under säteriet, övergående under 1700–1800-talen i betydelsen person som lever på inkomsterna (räntorna) av sin förmögenhet. Benämningen användes också om dylik (
äldre) person som dragit sig tillbaka från sin (affärs- eller yrkes)verksamhet.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I
Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
Församling av representanter eller ombud, i synnerhet om folkrepresentation i riksdag,
ståndsrepresentation i
riksdag eller lantdag, eller representanterna vid kyrkomöte.
Herrelös egendom, övergivna eller kasserade föremål. Om egendom ansågs övergiven av den gamla ägaren övergick den i upphittarens ägo och betraktades således inte som
hittegods (till vilket den ursprungliga ägaren hade rätt).
Skriftlig handling som utgjorde bevis på att någon hade
rätt att företa en viss resa.
Resebetyg användes i synnerhet om
intyg som en
militär myndighet utfärdade åt en person som överförts till reserven. Denne måste ha med sig resebetyget då han reste från en plats till en annan och visa upp det för militär- eller
polismyndighet på ankomstorten.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i
äldre och
yngre reseexpeditörer.
Ursprungligen av
domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen
tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Fram till 1881 tjänstebeteckning för föreståndare för en postkupéexpedition. Resepostexpeditören benämndes senare postexpeditör,
expeditör eller postkupéföreståndare.
Reglemente med bestämmelser om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, särskilt för befattningshavare i statens tjänst.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Värnpliktig som tillhörde reserven. Reservisterna kallades till repetitionsövningar under två övningsperioder. För reservisterna gällde följande tjänstgöringstider för en övning: manskap maximalt 20 dagar, underofficerare maximalt 25 dagar och reservofficerare 30 dagar.
Skjutsningsskyldighet som koordinerades av
gästgivare och vid behov. Alla de
hemman och lägenheter som inte var befriade från onuset (såsom
frälse och berustade säterier,
rå och rörshemman, kungsgårdar, prebendehemman) skulle utföra skjutsningen på gästgivarens enskilda kallelse.
Årlig
avgift som rotarna betalade till
kronan för att slippa hålla en reservsoldat. Reservvakansavgiften gick efter 1810 till Allmänna militiekassan. Den övervakades av
landskontoret och uppbars med hjälp av kronofogdarna. Avgiften avskaffades 1885.
(Tidsbegränsat eller årligt) reseunderstöd eller -underhåll beviljat för visst ändamål av Kgl. Maj:t och kronan, särskilt om
resa i stats- eller studiesyfte. Stipendiet förutsatte att mottagaren erlade en centonalavgift, dock inte rekognitionsavgift.
Från 1620-talet förekommande benämning på en vid främmande
hov eller
huvudstad bosatt diplomatisk representant, beskickningschef av tredje klassen, i
rang näst efter en minister. Residenten representerade efter 1719 ofta den svenska staten i en stor europeisk handelsstad.
Extraordinärt
rättsmedel för ändring av
dom som vunnit laga kraft. Skäl till
resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid
Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade
rätt att företa en
resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling.
Respass förutsatte en passagerareavgift.
Av landshövdingen till
Kammarkollegium (efter 1809 Senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Restantierelationen skulle årligen insändas före den 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid
vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Resolutionen följde sedan 1784 ett fastslaget
formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, de tidigare årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor,
leverering och dylikt. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning,
förteckning över handräckningar, protokollet över slutlikviden, propriebalanser, anställda restrannsakningar m.m.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om
medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från
domstol utan eget fel m.m.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Skriftlig handling som avser att återställa en, enligt allmänna rättsregler, förlorad rättighet såsom rätten att besvära sig trots försutten
besvärstid eller
resning i
mål i vilket man (utan eget upphov) blev dömd genom ensidig
dom utan att bli hörd.
Uppbördsmöte för granskning av
restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den
ordinarie stämman.
Reststämma var ett slags extra ordinarie
stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också
rätt för hantverkare, transportör,
tullnär och
kommissionär att innehålla
gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Skriftligen utfästa sig eller lova (att göra något), genom en skriftlig förbindelse bekräfta eller godkänna något. Inom finansförvaltningen och bankväsendet: genom skuldförbindelse erkänna (en skuld, ett lån m.m.) eller lämna
kvitto eller
mottagningsbevis på något, kvittera ut.
Forstmästare som var föreståndare för ett av Forststyrelsens
forstrevir inom ett forstinspektionsdistrikt.
Ansvarig
tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir. Revirförvaltaren fyllde inte kompetenskraven för tjänstetiteln forstmästare.
Ordinarie
rättsmedel infört 1615 för
prövning i högsta
instans av hovrätts eller kanslirätts slutgiltiga avgörande.
Revision förutsatte
missnöjesanmälan inom utsatt tid och en avgift, revisionsskilling.
Revision anhängiggjordes genom ändringsansökning, kopia på domen och bevis på betalning. Den riktades under svenska tiden huvudsakligen till Kgl Maj:t (1786–1809 Konungens högsta domstol), under autonoma tiden till Justitiedepartementet och från självständigheten till Högsta domstolen.
Skriftlig ansökan om
revision av hovrätts eller kanslirätts
dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Processrättslig term om den del av rättsväsendet eller den (högsta)
rättsinstans som från 1614/1615 till 1980 slutgiltigt granskade lägre domstolars
beslut i överklagade ärenden och som fällde obestridbara beslut i själva rättsfrågan (lagtillämpning, rättsnormer, rättspraxis m.m.), i motsats till
appellationsdomstol som också granskade bevisföringen och sakfrågan. Motsats: kassationsdomstol.
Tjänsteman vanligen av lägre rang, med uppgift att övervaka revisionen och finansförvaltningen inom diverse centrala räkenskapsförande ämbetsverk, inklusive militärens motsvarande civilförvaltning. Under 1600-talet var ”revisionskommissarie” tjänstebeteckning för föreståndaren för Nedre justitierevionens revisionskontor. ”Revisionskommissarie” var även
titel för vissa ämbets- och tjänstemän med revisionsuppgifter inom
Kammarrätten och dess föregångare och under 1700-talet för Generaltullarrendesocietetens revisionskontor.
Statlig
kommission tillsatt för att revidera eller omarbeta något, särskilt skattläggningen.
Kontor i
ämbetsverk för
revision av statens räkenskaper och granskning av central- och regionförvaltningen. Föregångare var
Räknekammaren och Revisionskammaren i anslutning till Kgl. Maj:t kansli, från 1637
Kammarrevisionen vid
Kammarkollegium (vid sidan av dess överordnade organ Revisionskansliet under ständernas revisionsexpedition från 1719). Mellan 1809 och 1917
Revisionskontoret under senatens ekonomiedepartement.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje
lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det
lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för
revision av lantmätares
förvaltning och tjänsteförrättningar.
Rätten att få vädjat
mål prövat i högsta rättsinstans. Ursprungligen avsåg ”revisionsrätt” rätten att anföra klagomål direkt till konungen, från 1615
ordinarie rättsmedel kallat revision.
Tjänsteman vid
Kanslikollegium 1647–1801, särskilt i dess expeditioner. Revisionssekreterarna hade till uppgift att bereda och
expediera revisionsmål för
föredragning inför regenten, riksrådet eller Justitierevisionen, senare Konungens högsta domstol. De bildade 1663 en revisionsdeputation. År 1669 sammanfördes revisionssekreterarämbetena till en revisionsexpedition inofficiellt kallad Nedre
justitierevisionen och blev
fasta tjänster med lön på stat. Åren 1801–1809 beredde och föredrog revisionssekreterarna justitieärenden under justitiekanslerns översyn vid
Nedre justitierevisionen som vid den tiden verkade som
kansli i Högsta domstolen.
Stadgad
avgift för
revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen.
Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
Ursprungligen
titel på person som reviderar eller bearbetar myndighetstext, sedermera titel på en
tjänsteman inom vissa statliga
ämbetsverk med
ansvar för
revision av ämbetsverkets och underlydande myndigheters räkenskaper.
Kommission under ett
riksråd eller en annan för ändamålet förordnad ämbetsman, som vidtog en av regenten förordnad
syneförrättning i en överklagad
lagmanssyn i en ägotvist, särskilt sådan
syn som rörde
rå och rör. Lagmanssyn som hade överklagats på grund av brister i förfarandet (
nullitetsfel) fick avgöras av hovrätten. Riddaresynen avskaffades 1848.
Tjänsteman vid
riddarhus som indrev de till riddarhuset hörande medlen samt beredde och föredrog riddarhusets finanser för direktionen.
Den konstitutionella
stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid
lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Socialgrupp som bildade ett
stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla
medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som
mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade
slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom
tomtören om de var på ofri grund,
brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Amiralsgrad i den svenska flottan, beteckning för svenska flottans administrativa och militära
ledare under tiden 1602–1683. Riksamiralen skulle enligt instruktionen 1614 omedelbart under kungen utöva
tillsyn över skeppsbyggnaderna, skeppens underhåll och utrustning, förordna skeppskaptener och uppfordra sjöfolk samt vara högste
befälhavare när flottan gick till sjöss. Riksamiralen var en av de fem höga riksämbetsmännen i Sverige 1602–1680 och
ordförande för
Amiralitetskollegium 1617–1791.
Benämning på vissa
äldre mynt eller myntenheter, ursprungligen för utrikeshandeln präglat svenskt silvermynt med en (under olika tider något växlande) vikt.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Under svenska tiden styrelseorgan för ständernas riksgäldskontor från 1789, vilken var ansvarigt endast inför riksdagen,
bankoutskottet och riksdagens revisorer.
Riksgäldsfullmäktige bestod till 1792 av nio ledamöter, tre ur adelsståndet och två från vartdera av de övriga stånden. Efter 1792 utsågs tre riksgäldsfullmäktige ur varje stånd. Uppgiften övertogs under autonoma tiden av Senatens ekonomiedepartement, i det självständiga Finland av riksdagens bankfullmäktige.
Under
riksens ständer verkande
ämbetsverk 1765–1778 och 1789–1866, med uppgift att sköta förvaltningen av statsskulden och sedelutgivningen, under riksgäldsfullmäktiges översyn, 1778–1789 sköttes uppgiften av Riksgäldsdirektionen. Förvaltningen av statsskulden sköttes 1809–1875 av Finansexpeditionens växel-, låne- och depositionskontor, från och med 1875 av Statskontoret och från och med 1940 av dess statsskuldsavdelning.
Ämbetsman i Sverige 1734–1953 med uppgift att övervaka heraldiska frågor, sedermera också grunden rörande vapen för till exempel fanor,
mynt och offentliga byggnader. Riksheraldikern fick ingen lön utan en ersättning enligt en av Kgl Maj:t fastställd särskild taxa.
Ämbete av lägre
grad inom svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1780 med uppgifter i anslutning till Serafimerordens
stambok (
matrikel), ordensriddarnas vapen och kungliga ceremonier.
Chefen för
jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts
kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i
rang av de fem höga riksämbetsmännen.
Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var
president för kansliets beslutsfattande
kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816
myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Benämning på rikets högste militära
ämbetsman 1634–1676 som även var
president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var
ordförande i Borgrätten, senare i
Övre borgrätten och
överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med
ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen
överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för
Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre
krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons
landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal
riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta
myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En
division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till
kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta
domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets
beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och
ledamot av
Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.
Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens
justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens
beslut kan inte sökas, men
benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens
president som
ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som
vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i
tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från
Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i
proportionella val för fyra år i sänder.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för
Räknekammaren eller
Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens
överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med
kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med
president i Kammarkollegium.
Chefsämbetsman som ansvarade för artilleriet och vapentillverkningen. Titeln förekom från 1602 då den ersatte överstetygmästartiteln. Rikstygmästaren var fältmarskalkens ställföreträdare och hörde till de lägre riksämbetsmännen. Från 1634 kallades rikstygmästaren riksfälttygsmästare.
Under autonoma tiden
tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Båtsman vid flottan som uppsattes och underhölls av en rote. Från och med 1680-talet utgjordes båtsmännen av rotebåtsmän och indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän.
Avgift till statsverket som betalades årligen för
hemman som inte ingick i någon rote. Avgiften existerade under åren 1789–1834.
Den
avgift som uppbars för befrielse från
rotering vid Österbottens
regemente och i Kajana län. De rotar som var större än 1½
mantal skulle avlägga avgiften för det överskjutande mantalet. År 1815 pålades avgiften också oroterade landstatsboställen. Beloppet var bestämt i roteringsverket. Efter 1826 gick medlen till Allmänna militiekassan. Avgiften uppbars fram till 1830 av regementsskrivarna och därefter av kronofogdarna.
Sammanfattande benämning på de
hemman som tillhörde en viss rote, även sammanfattande benämning på alla de rotar som upprätthöll den
indelta armén med soldater.
Benämning på de enskilda
hemman som gemensamt bildade en
rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Jämkning för att fördela roteringsbördan mera rättvist mellan olika rotar och rotedelar. Den första jämkningen förrättades av landshövdingarna i länen från år 1756, år 1804–1806 av rotejämkningskommittéer förutom för Savolax regemente. Syftet var också att i mån av möjlighet öka roteringsskyldigheten, vilket även skedde. Jämkningen ledde till ett nytt roteringsverk. Däremot lyckades man inte helt uppnå en rättvisare
fördelning av roteringsbördan. En ny jämkning vidtogs endast för Österbottens
regemente år 1811 för att fördela den upplösta indelta arméns vakansavgifter till
Allmänna militiekassan på rotenas faktiska bärförmåga.
Kansliförteckning över ärenden,
mål eller handlingar som hörde till en viss tjänstemans ansvarsområde. Termen användes även om den bok i vilken tjänstemannen antecknade dylika ärenden för
föredragning eller handläggning. Sedermera har termen använts om en avdelning av
ämbetsverk som handlägger ärenden av ett visst slag och om den lokal där avdelningen håller till; vid
hovrätt om avdelning för civila ärenden i motsats till kriminella sådana.
Ursprungligen om
mantal på roterad jordegendom, sedermera om den andel som ett rotehemman hade i rotens roteringsskyldighet och som beräknades genom jämförelse mellan de i roten ingående hemmanens mantal. ”Rotemantal” användes även om det sammanlagda antalet
mantal i en rote.
Gällande fattigvården;
indelning av
församling i fattigrotar och rotehjons vistelse på fattigrote. Gällande krigsväsendet; indelning av män i rotar för uttagning av fotsoldater eller båtsmän, och indelning av
hemman i rotar för knekt- eller båtsmanshåll. Det ständiga knekthållet inrättades successivt från början av 1680-talet. Befriade från roteringen var bl.a. säterier, boställen,
rusthåll och prästgårdar.
År 1682 bestämdes att allmogen skulle befrias från utskrivningar, men i stället anskaffa en viss mängd ständigt manskap, så att ett visst antal
hemman bildade en
rote med
ansvar för en soldat. I Finland skulle allmogen hålla sex infanteriregementen med soldater.
Roteringsbesvär infördes i
Åbo och Björneborgs
län 1694, Tavastehus och Nylands
län 1696, Savolax och Nyslotts län 1695, Österbottens län 1731.
Förteckning över alla män som bildade en
rote och som var lämpade för utskrivning. Förteckningarna upprättades på basis av mantalslängderna.
Indelning av
hemman i rotar med roteringsskyldighet och själva förteckningen där varje hemmans roteringsskyldighet uppgavs, om det av Karl XI under 1680-talet genomförda och 1810 avskaffade system för underhållandet av en stående
armé (och flotta) som bestod däri att manskapet uppsattes genom rotering.
Om förhållandet att ett rotenummer stod vakant.
Rotevakans kunde uppstå till exempel om en
soldat eller en
båtsman avgått eller om roten i fråga fått en särskild befrielse från att
uppsätta och underhålla en soldat.
Hemman med skyldighet att hålla en utrustad
ryttare för kavalleriet, i vissa trakter båtsman, mot rätten att få uppbära kronans
ränta av hemmanet, rusthållsränta, samt ibland också räntan från ett augmenthemman.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter
båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från
rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade
rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen
rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Årlig
avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och
ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill.
Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års
lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Vaktmästare eller (vapen)hantverkare vid kunglig rustkammare.
Rusthåll som efter förnyandet av
indelningsverket hade inspekterats av en särskild kommissarie. Rusthållet befanns ha förmåga att bära rustningsskyldigheten och innehavaren blev skyldig att mot en viss
avkortning på skatten fullgöra de skyldigheter som hörde till rusttjänsten. Om rusthållsstammen inte ansågs vara tillräckligt stor anslogs till dess understöd räntor från augmentshemman.
Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Bevillning (överenskommen gärd) utgående i proportion till rusttjänstskyldigheten, särskilt om den penningskatt som avlöste utgörandet av
rusttjänst med man och häst (
in natura).
Förteckning över rusttjänstskyldiga, deras
gods och antalet rusttjänstmark.
Under 1500-talet
befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet
titel för
kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan
löjtnant och
major (motsvarande
kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Under autonoma tiden förekommande benämning på
utstakning av
rågång eller gräns.
Av
lantmätare ritad rågångskarta med beskrivning (
protokoll) över en viss rågräns, också om häradsrättens fastställelse av dylik gräns, som antecknades i tingsprotokollet.
Den byggnad i vilken stadens
råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i
Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev
rådhus en
offentlig kommunal byggnad i en
stad som inhyste
ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Det högsta beslutande organet i en
stad utan stadsfullmäktige. Rådhusstämman bestod av stadens alla röstberättigade medlemmar. Termen avsåg även konkret sammanfattningen av alla deltagare i en rådhusstämma.
Lokal där en rådplägande
församling samlades till överläggningar som en (riks)institution; under 1500-talet till 1789 särskilt den lokal där rådsherrarna eller riksråden eller kungliga råden eller
rikets herrar höll sina sammanträden. I
ordinarie staterna 1729 användes benämningen (höga) Kungliga senaten eller
Rådkammaren i Stockholm, i hovkalendern 1784 Kungliga Majestäts rådkammare.
Från och med 1634 benämning på rådets maktbefogenheter i rikets
styrelse och förvaltning. Rådet skulle biträda konungen i riksstyrelsen och sköta rikets
förvaltning genom chefsskap eller som
bisittare i de kollegiala ämbetsverken. Maktbefogenheterna begränsades 1682, varefter endast ett mindre antal rådsherrar tjänstgjorde i kollegierna. På chefsposterna i kollegierna placerades i stället presidenter, i
Kanslikollegium kanslipresidenter eller chefer med annan titel.
Under 1200–1500-talen benämning på vanligen
riddare av frälseätt som utan
ämbete fungerade som konungens personliga rådgivare, ibland mot att han innehade kunglig förläning; också om denna utanför de
fasta ämbetena verkande korporation av frälsemän (rådsherrar). Under 1200–1350-talet kallades
rådsherre också kungligt råd, och ersattes 1602 med riksråd.
Notarie med arbetsuppgifter i rådstugurätten.
Gata genom skog, upphuggen för att markera
rågång eller gräns.
Rågata drogs upp av
lantmätare mot ersättning. Genom skogsmark skulle den vara 6 fot (1,78 m) bred och ha en
visare på högst 1000 fots (296,8 m) avstånd.
Måttkärl fyllt med råge, vilket innebar att torra varor fylldes över kanten. Användningen av rågat
mål var ett sätt att bestrida utgifter för skatteuppbörd eller transporter. Åren 1683 och 1723 fastslogs att alla utgifter av kronotionden förutom prästerskapets vederlag och armébefälets löningsspannmål skulle utmätas med rågat mål. År 1739 fastslogs att av de fyra kappar som för varje
tunna skulle ersätta rågat mål, skulle två kappar tillfalla
kronan och de övriga tiondetagaren.
Skillnaden mellan byar eller med byar i kameralt hänseende likställda jordområden.
Kristoffers landslag stadgade att när två byar tvistade om
bolstada skäl skulle byamännen vid
ägandesyn försöka komma överens i godo. Annars skulle bymännen på häradstinget utse
häradssyn om tolv personer, hälften från vardera byn. Klagan mot häradssynen skulle göras på följande landsting, vars
beslut inte kunde överklagas.
Beskrivning av rågångarna omkring en fastighet och av de råmärken med vilka dessa markerades. Beskrivningen gjordes upp vid en rågångsförrättning.
Från och med 1848 i författningarna om rålinje, rågång, rågata.
Benämning som angav att hemman,
by eller
härad låg inom
fasta (utmärkta) märken och rågator.
Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de
hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma
by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.
Landmärke i naturen som tjänar som råmärke, vanligen där rågångar möts eller skär varandra.
Råmärke som utmärkte en
gräns (
rå) mellan landskap, härad, socknar, byar eller egendomar som tillhörde olika skifteslag.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av
brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om
dom eller
straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till
kronan av donerade eller förpantade
gods eller räntor, reduktion.
Under 1500–1600-talet person som skötte en
räfst (
reduktion), särskilt om av konungen befullmäktigad person som höll räfsteting.
Avgift för innestående skuld. Om
ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av
Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med
ränta eller på vilken ingen
ränta beräknas.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Ett läns kontanta kassa. Ränterikassan inrättades 1694 för emottagande av alla kontanta medel som inflöt till statskassan från länet och för utbetalning av statsutgifter inom länet. Ränterikassan förestods av länsräntmästaren och förvarades efter 1739 bakom tre lås i ränteriet. Landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller någon av magistratens ledamöter i länsstyrelsestaden hade nyckel. Alla tre måste närvara då penningmedel sattes in eller togs ut. Kassan inventerades månatligen av landshövdingen i nyckelpersonernas närvaro. Överskottsmedlen deponerades på Riksbanken, senare Finlands Bank, eller överfördes till andra ränterier. Deponeringen föregicks av korrespondens mellan landshövdingen och kollegierna, efter 1816 senatens expeditioner, och redovisades månatligen.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för
debitering av vissa medel.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Skatt som utgick i spannmål.
Person eller
samfällighet som uppbar
ränta eller hade
rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av
indelt ränta eller tiondeanslag.
Tjänsteman med uppgift att förvalta offentliga kassor, ursprungligen högre
ämbetsman inom statsförvaltningen, exempelvis i Kammaren. Senare användes beteckningen om högre
tjänsteman inom länsstyrelsen (exempelvis lanträntmästare) och föreståndare för drätselverket vid
universitet m.m.
Sammanfattningen av allt
handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för,
vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är
rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan
handräckning till
kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på
förman för arbetsfolk.
I kung
Kristoffers landslag om
ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge
stadga 1345.
Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt.
Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
Avgift till statsverket för rättegång.
Rättegångsavgift erlades av
part som drev
mål eller ärende till
domstol dels som
stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om
stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll,
beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Person som hjälper
part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har
fullmakt att föra huvudmannens
talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Skriftlig handling som gäller ett rättegångsmål; processhandling. I
äldre tider användes termen också om åtgärd som utgjorde ett led i rättegången.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en
rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett
mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Mål eller ärende som upptagits till behandling vid
domstol enligt i
lag stadgat förfarande: rättegångssak, rättegångsärende. Ett
rättegångsmål kan vara civilrättsligt eller kriminalrättsligt.
Från senare delen av autonoma tiden om person som har bemyndigats att företräda en
part under rättegång.
Rättegångsombud skiljer sig från
rättegångsbiträde genom att ombudets huvudman inte är personligen närvarande vid rättegången. Ursprungligen kallades ombudet rättegångsfullmäktig.
Domstolsorganisation, särskilt om den som gavs 1593 under benämningen rättegångsordinata, rättegångsordinans. Rättegångsordinantien förtydligade instansordningen mellan befintliga rätter. Termen användes också om den ordinantie som gavs 1614 och som innebar att man började inrätta hovrätter.
Sammanfattande term för de
ämbetsverk och institutioner som skötte rättegångsärenden, övergående under 1800-talet i termen rättegångsväsen(de), samtliga domstolar. ”Rättegångsverk” var också förled i juridisk ämbetsexamen, införd 1749–1750.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Sedan autonoma tiden om en i
lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av
beslut i samma
instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en
bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Mätning i syfte att rätta fel, särskilt av
lantmätare utförd mätning som avsåg att rätta till ofullständig eller föråldrad karta. I enlighet med Generallantmäterikontorets instruktioner från år 1843 skulle bostäder, odlade områden, skogsmarkens huvudtyper, gränser, vattendrag och färdvägar uppmärksammas i kartmätningarna. Kartorna skulle förses med rubrik, längdgrad och skala. De utarbetades enligt tecken- och färginstruktionerna från år 1825 med syfte att i stora drag framställa fastighetsindelningen och terrängen.
Äldre benämning på rättsväsende, särskilt om den
institution som fastställde och skyddade rättsordningen i samhället, det vill säga staten genom
regering och folkrepresentation.
Under 1700-talet mera tillfälligt om rättsbetjänter i lägre
befattning inom rätts- eller polisväsendet.
Kollektiv benämning på lägre befattningar inom rätts- och polisväsendet fr.o.m. slutet av 1600-talet. Rättsbetjänten var i städerna vanligen en
vaktmästare vid domstol, på landsbygden länsmannens biträde. Han övervakade den allmänna ordningen, efterspanade och grep ogärningsmän, förvarade och förflyttade fångar samt verkställde exekutioner.
Samlande beteckning för bemyndigad person (ombud, fullmäktig) som bevakade eller företrädde någons intressen vid domstol. Dylika arvodesbefattningar fanns inom förvaltningen sedan slutet av 1600-talet, särskilt för att bevaka kronans, ett regementes eller domkapitels rättigheter.
Rättsbevakare förekom också privat.
Juridisk
ämbetsexamen 1895–1921 som avlades vid universitetets juridiska
fakultet och gav behörighet till domarämbeten, som tidigare hade krävt domarexamen, och till tjänster vid
senatens ekonomiedepartement på extra
ordinarie stat eller med domarkompetensvillkor och till sekreterartjänster vid domkapitlen.
Rättsexamen ersattes 1922 med högre och lägre rättsexamen.
Under autonoma tiden om förfarande,
institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Under autonoma tiden organisation av rättsförhållanden i samhället, inkluderande själva rättsinstitutionen med dess rättsinstanser. ”Rättsförfattning” ersattes i början av 1900-talet med termerna rättsinstitution och rättsinstitut.
Benämning på rättsområde under svenska och autonoma tiden, ett område som i rättsligt avseende bildar en enhet eller område med samma rättssystem. Termen har ibland också använts om det förvaltningsområde som rättsväsendet utgör.
Giltig i enlighet med gällande
lag och rätt, ursprungligen också enligt
vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Skriftlig handling eller viljeuttryck som medför rättsliga konsekvenser.
Under autonoma tiden en samlande beteckning för
rättegångsbiträde och rättegångsfullmäktig, sedermera om juridisk rådgivning åt enskild under
rättegång eller utanför domstol, och ekonomiskt bidrag för sådan rådgivning genom rättshjälpsbyrå, ursprungligen fattigsakförare.
Term för den specifika placering i över-, mellan- eller
underdomstol som en
domstol har i den lagligen fastställda ordningsföljden för domstolar som behandlar rättsprocesser eller annat rättsligt förfarande. Termen
rättsinstans infördes under svenska tiden genom rättegångsordningen av år 1614. Från självständighetstiden används vanligen termen instans.
De möjligheter som i
lag anvisas för att få ett rättsligt
avgörande prövat på nytt innan eller efter att domen har vunnit laga kraft. Rättsmedlen indelas i ordinärt
rättsmedel (vad, besvär, revision) och
extraordinärt rättsmedel (resning, sedermera kallat återbrytande).
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Teoretiska och praktiska rättsregler som gäller i ett visst rättssystem, närmast lagar och
statuter samt den av en
domstol uttolkade varianten av dessa genom rättspraxis,
förarbeten till lagar eller doktriner. Rättsvetenskapliga synpunkter på en doktrin kan också betraktas som rättsnormer.
Inom förvaltningen sedan 1700-talet benämning på var och en av de regler som gäller i ett visst rättsområde och rättssystem. Rättsreglerna inkluderar lagar och
statuter samt de uttolkningar av dessa som domaren i sin (domstols)praxis gör med stöd av
förarbeten till lagar samt doktriner.
Benämning på sammanslutning som i rättsligt avseende bildar en enhet, särskilt om ett samhälle som kännetecknas av medborgarnas i
lag och
rätt garanterade
frihet och rättssäkerhet, en rättsstat.
Från och med autonoma tiden om geografiskt eller rätts(vetenskap)ligt område för domstols jurisdiktion.
Statistik som belyser verksamheten på olika rättsområden, vanligtvis domstolarnas, polisens och de verkställande myndigheternas verksamhet. Rättsstatistiken insamlas sedan 1922 av Justitieministeriet, ursprungligen under autonoma tiden av prokuratorsämbetet. Statistiken analyseras av Statistiska centralbyrån.
Rättsgrund som möjliggör förvärvandet av en rättighet. Termen användes från slutet av 1700-talet och under autonoma tiden särskilt som synonym till den
äldre termen laga fång.
Sedan slutet av svenska tiden en rätts(på)följd i den del av en
rättsregel som uttrycker konsekvensen av ett visst sakförhållande, till exempel straffet för ett visst brott. Termen används också om
rättskraft eller rättslig giltighet hos ett skriftligt dokument.
I vid bemärkelse statens
ansvar att organisera domstolsväsendet, justitieförvaltningen, ansökningsförfarandet m.m. Rättsvården indelas i tvistemålsrättsvård (jurisdictio contentiosa) och
frivillig rättsvård (
jurisdictio voluntaria). I inskränkt bemärkelse används termen om den del av verksamheten vid en
domstol som inte
rör handläggning av brott- och
tvistemål utan till exempel inskrivnings- och bouppteckningsärenden.
Ursprungligen sammanfattningen av allt som hörde till
rättsordning och rättsskipning, senare den helhet som domstolarna utgjorde, inklusive deras uppgift att ansvara för rättsskipningen. Sedermera används termen om den helhet som utgörs av domstols-, fång-, advokat- och åklagarväsendet samt utsökningsmyndigheterna.
Summariskt
extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Samlande benämning på diverse efter
röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.
Utstakning av rågångar eller rågränser med råmärken.
S
Inom domstolsväsendet om
mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om
rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
Om den åtgärd då staten lagligen kunde
konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt
gods såldes då för kronans räkning, undantaget
frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Från 1600-talet beteckning för en av domstolen godkänd
advokat eller rättegångsfullmäktig, före 1696 vanligen en
bisyssla för lokal statstjänsteman, efter 1723 ofta kronofogden. Från 1749 krävdes i princip att sakförarna hade en juridisk examen, vilket de i praktiken sällan hade före autonoma tiden.
Den del av förmögenhetsrätten som reglerade den subjektiva rätten till egendom genom panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt, servitutsrätt och
avkomsträtt m.m. Allmänt: om rättighet att förfoga över sak.
Part i
tvistemål vid domstol, särskilt om huvudman som, i egenskap av ägare eller
delägare i det som omtvistades, kunde vinna eller förlora på att han hade drivit tvisten till
domstol för beslut. Användes framförallt i tvister rörande fastighetsbildning och fastighetsförrättningar (
lantmäteri), sedermera i
lagstiftning rörande dessa.
Det ursprungliga ordet för
böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka
böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
De medel som i en
församling samlades in för särskilda kyrkliga behov, utöver vanlig kollekt, till exempel för reparation av kyrkobyggnad. Sammanskottet insamlades i penningar och material av alla församlingens medlemmar efter mantalet.
Beslut om
sammanskott fattades på sockenstämman. Det uppbars av två utsocknes nämndemän eller en
nämndeman och en annan bofast man för högst tre år i rad.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Den totala mängden utelöpande sedlar i ett land, eller utelöpande sedlar utgivna av en viss sedelbank.
Avdelning vid
stadspolis från och med 1903 som hade i uppdrag att övervaka den allmänna sedligheten, beivra
brott mot sedlighetslagstiftningen och ingripa mot prostitution och annat som ökade spridningen av könssjukdomar. I
stad utan sedlighetspolis, spaningspolis.
Sedlighetspolisen grundades 1887 för att kontrollera den reglerade prostitutionen, utan särskilt namn. Sedlighetspolisen ersattes 1936, och benämndes från och med 1945 ”huoltopoliisi”.
Oskriven lag, närmast
rättsregel som vilar på hävdvunnen sed och som allmänt omfattas av folket, domstolar och myndigheter som rättsligt giltig. Termen används också om sammanfattningen av den rättspraxis genom vilken dylika rättsregler uppkommer. Sedvanerätten gavs lika stor vikt som lagarna fram till 1734 års lag.
Om förhållandet att fritt, utan att exempelvis hindras av främmande makt, kunna segla eller passera sjövägen.
Seglationsfrihet avsåg också friheten eller rättigheten att bedriva handelsfart.
Förhållningsregler för handelsfartyg i inrikes farvatten, i förhållande till lotsar och tullbevakning, användande av
inloppsort och avlossningshamn. ”Seglationsordning” avsåg också reglementen med lokala bestämmelser för sjöfart i
hamn eller kanal.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att
avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra
protokoll och
uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens
departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde.
Sekreterare förestod även viss avdelning,
expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare.
Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder.
Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en
stat som tillfälligt lägger
beslag på en annan stats område.
Förteckning eller bok över
beslut som fattats i en hovrätt, under svenska tiden också i ett
kollegium och under autonoma tiden vid ett ämbetsverk. Diariet granskades ursprungligen av Nedre justitierevisionen, 1789–1809 av justitiekanslern, 1809–1917 prokuratorn och därefter av justitiekanslern.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans
tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av
kronan vid taxering av
brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Mindre statligt distriktssjukhus under självständighetstiden, huvudsakligen i norra Finland. Sjukstugan förestods av distriktläkaren med biträde av en deltidsanställd ekonom. Dylika
sjukhus fanns 1937 i Lappland (sjukstugorna i Enare, Utsjoki, Enontekis och Salmijärvi), i Uleåborgs
län (sjukstugorna i Taivalkoski och Suomussalmi och i Viborgs
län (sjukstugan i Lövskär).
Äldre benämning på
hospital eller
lasarett eller enklare och mindre
sjukhus i en
församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Att en
politisk enhet styr sig själv, bestämmer över sig själv och sina egna angelägenheter under statens översyn. Självstyrelsen kan i lagen vara klart definierad, eller allmänt given, inom vissa ramar.
Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför
offentlig myndighet, särskilt
rådstugurätt eller konsul. Termen
sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan
redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Förteckning över ett handelsfartygs besättning. Sjömansrullan var ett av de officiella
skeppsdokument som måste förevisas sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Rullan skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Den fungerade som arbetskontrakt mellan
skeppare och besättningen innehållande uppgifter om namn, hemvist och födelseort,
civilstånd och lön per månad eller för hela resan.
Märke (eller målad fläck) till ledning för sjöfarten. Någon form av märken torde ha funnits under medeltiden längs farleden från Danmark till Reval. En kvastprick från 1400-talet finns avbildad i S:t Marie
kyrka i Egentliga Finland. Gustav Vasa beodrade fogdarna 1550 att sätta upp sjömärken i vardera ändan av ett långt grund eller en långsträckt grynna.
Handling som innehöll registreringsuppgifter för ett fartyg som skulle
resa utomlands. Sedan 1724 måste sjöpasset uppvisas i sjötullskammaren före avresan. Sjöpasset utfärdades av generalguvernören, landshövdingen eller magistraten och övervakades av Kommerskollegium.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra
brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av
sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Mål som faller inom sjörätten.
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens
gods kronan.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att
expediera sjötrafik. Varje
skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en
tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade
skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg
generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna.
Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Benämning på en
båtsman som hade tjänstgjort minst sex månader på ett fartyg. Benämningen användes i den svenska flottan fram till 1875.
Under svenska tiden om säkerhet (i egendom) som gäldenär lämnade åt borgensmannen för dennes regressrätt. Under autonoma tiden officiellt benämnd
borgen för kostnad och skada.
Det
tiondespannmål vars belopp hade beräknats genom att man räknade skylarna på åkern. Från början av 1600-talet fixerades tiondespannmålen till ett bestämt belopp, oberoende av om skörden var god eller dålig. Under 1700–1800-talet avsåg man med
skafttionde tydligen ännu växande (oskördat) spannmålstionde.
En
kappe per
hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig
skatt som avdrogs från den
ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till
kronan 1808.
Offentligt organiserad drevjakt på varg, björn eller räv.
Skalljakt på bestämda tider förekom i vissa landskapslagar och i landslagarna. Varje bonde, kreatursägare inklusive präster och frälsemän i ett
härad eller
fjärding skulle delta. I
Kristoffers landslag gjordes skillnad mellan nätskall och varggårdaskall. Deltagarna i nätskall var skyldiga att hålla en viss mängd nät. Skalljakt är belagd i Finland från mitten av 1500-talet, men har säkerligen också förekommit tidigare. Skyldigheten att delta i jakten reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664. Jakterna organiserades av jaktfogden. Då introducerades också skottpeng på nedlagda skadedjur. Den obligatoriska skyldigheten att delta i drevjakterna avskaffades 1868.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller
juridisk person att betala en
avgift åt staten eller annan
offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Frihet från skatt, eller om förmåner som bestod i sådan frihet. ”Skattefrihet” fungerade också som sammanfattning av de rättigheter och förmåner som var förbundna med att äga fast egendom av skattenatur.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för
donationshemman av skattenatur, där
kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande)
bonde och hans arvingar som hade
bördsrätt till skattehemmanet.
Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick
rätt att inneha såväl jord som
ränta i allmänt frälse.
Förminskning av
mantal och
skatt på lagligen skattlagt
hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Undersökning av huruvida skattebördan efter storskiftet var skälig. År 1802 fastslogs att om någon ur allmogen i
Kuopio län hade bevis för att det gjorts fel vid mätningen och storskiftesförrättningen kunde han beviljas en ny undersökning utan att storskiftet rubbades. Resultatet skulle via
landskontoret skickas till Kammarkollegium, där det slutliga beslutet om skattläggningen fattades. År 1806 fick landshövdingarna närmare
direktiv om hur undersökningarna skulle verkställas.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan.
Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(
hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Kvarn för vilken ägaren var skyldig att betala skatt; kvarn av skattenatur. Skattekvarnarna ägdes vanligtvis av skattebönder.
Benämning på den
avgift som betalades för ett
kronohemman då det friköptes av en enskild bonde. Skatteköpeskillingen gick till kronans kassa.
Den handling varigenom
lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett
kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
De inkomster som
kronan årligen erhöll genom försäljning av kronojord, som sedan blev betraktad som skattejord.
Nyttighet, vara, förnödenhet eller
tjänst som presterades som skatt, det vill säga
skatt i form av naturaprestation. I
äldre förhållanden kunde ”skattepersedel” även avse en skatt som betalades i pengar för att ersätta en naturaprestation.
Skattemannarätt (äganderätt som tillkom ägare av fast egendom av skattenatur), sedermera om
hemman som brukades under skattemannarätt, ibland även som
kameral beteckning för jord av skattenatur. ”Skatterätt” avsåg även
rätt att
beskatta någon eller något, att uppbära
skatt av någon, i synnerhet om rätt som adelsman genom köp förvärvat att i kronans ställe bära upp
jordränta av skattefastighet. I fackspråk kom ”skatterätt” sedermera att beteckna den del av rätten som gällde skatteväsendet.
De medel som gick till kronans
kassa som
lösen eller betalning för skatterättigheten på de
kronohemman som sålts till skattehemman.
Säteri som kommit i kronans ägo efter reduktionen och som genom
skatteköp förvandlats till skattesäteri.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det
byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av
hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett
hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Titel eller beteckning som angav typen av skatt. ”Skattetitel” användes även som
titel eller beteckning i
jordebok för att ange slaget av
kameral jordnatur för jorden. Exempel på skattetitlar var krono, skatte och frälse.
Torp på skattehemman, avstyckat och lagfaret om hemmanets
besuttenhet tillät det.
Skattetorp fick lagligen grundas efter 1743, men i praktiken förekom de redan under 1600-talet.
Skattetorp uppkom vanligen genom att skattebonden testamenterade en del av hemmanet till en
yngre son. Innehavaren var efter 1770 (för längre eller kortare tid) befriad från
mantalspenningar om han hade fyra mantalsskrivna barn, och efter 1773 befriad från alla
personella utskylder antingen barnen vistades hemma eller någon annanstans.
Torp på storgods (säteri, herrgård) från 1770-talet. Skattetorpen var belägna så långt från stamgodset att dagsverksarbete till jordägaren inte brukade utgå, utan i stället betalades en skatt. Skattetorpen bildade ett nytt slag av landbondehemman, huvudsakligen i Tavastland, Satakunta och Savolax.
Hemman som var skattlagt till mindre än ett mantal. Termen förekom i författningar åtminstone under 1600-talet. Som skattlagda
torp räknades kronotorpen i Karelen och skattejägarehemmanen i
Åbo och Björneborgs län.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till
kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I
Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets
skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den
savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.
Rättegångsmål eller ärende rörande skattläggning.
Revision av de provisionella skattläggningarna i Viborgs
guvernement och de delar av Karelen vilka föll under ryskt styre 1721 eller 1743. Hemmanens skattebetalningsförmåga hade blivit nedsatt och den
ordinarie jordeboksräntan kunde inte erläggas. Därför värderades varje hemmans skattebetalningsförmåga på nytt. Jordeboksräntan beräknades sedan efter de gamla skattetalen; mantal, hemmantal,
ader och arvio rubel. Detta skedde även i områden som var donerade till enskilda fram till 1753 och ånyo förmedlade efter 1764. Dessa skattläggningsrevisioner var av annan
karaktär än revisionsskrivningarna i Ryssland.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en
provins eller vid en
institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare”
titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i
tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Pjäs- och ammunitionsförråd för flottan med tillhörande personal.
Dagbok för fartyg, sjödagbok, med uppgifter om omständigheter under fartygets
resa som var till nytta för till exempel redare, lastägare och försäkringsgivare.
Skeppsdagbok infördes först för örlogsflottan år 1663.
De obligatoriska handlingar som behövdes för att ett fartyg skulle få segla utomlands. Till skeppsdokumenten hörde bl.a. tullpass, sjöpass,
folkpass (magistratens inmönstringsrulla), bilbrev, köpebrev, mätarebrev, fribrev,
avskrift av redareden, certeparti, konossement, märkrulla,
lastcertifikat och i vissa fall sundhetsbevis. Skeppsdokumenten kontrollerades i tullkammaren. Dokumenten skulle efter 1812 skrivas på stämplat papper. När ett finskt handelsfartyg kom till sådan ort där det fanns en rysk
konsul skulle skepparen anmäla sig hos honom och uppvisa sina skeppshandlingar.
Titel för
befälhavare på fartyg sedan slutet av 1500-talet, ursprungligen endast på örlogsfartyg.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av
skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Register som fördes under 1500–1800-talet över (något som har samband med) fartyg (förnödenheter, manskap, fartyg inskrivna vid visst
sjömanshus m.m.). Skeppsregistret ersattes 1889 med fartygsregister.
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel
tullavgift och tolag, last- och
passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk
lagstiftning och handelstraktater.
Fördelning av
arv eller jord och dylikt.
Markägare vars jord är föremål för skifte.
Gradering av ett hemmans jordmån och marktyper (åker, äng, skog, kärr) för ett förestående jordskifte eller jordbyte samt den därmed förknippade nya skattläggningen.
Den samling av officiella
dokument med vilka ett arvs- eller jordskifte kunde förrättas. Skiftesinstrumentet innehöll fastställda grunder och villkor för en delning och fungerade för framtiden som giltighet för skiftet.
Karta över ett lagenligt jordskifte från 1848. Skifteskartan innehöll fram till 1916 också uppgifter om de särskilda förrättningar som hörde till storskiftet.
Justering av ofullständigt jordskifte på delägarnas önskan eller Lantmäteriöverstyrelsens
förordnande efter 1848.
Skifteskomplettering sker från 1916 på landshövdingens förordnande. Termen användes vanligen om komplettering av storskiftet (isojaon täydennys).
Från tegskiftets tid den grupp
delägare som gemensamt förvaltar (och nyttjar) en bys oskiftade jordområde.
Andel i jord som tillföll eller tillfaller någon genom jordskifte eller arvskifte, också om
jordstycke eller jordlott som uppstår vid skifte.
Benämning på
lantmätare som förrättar lagenligt jordskifte, opartisk person som allmänt förrättar skiften (till exempel arvskifte) eller
värderingsman som medverkar vid
byte av något (
skifte).
Skiftesläggning, skifte, skiftesförrättning.
Justering av ofullständigt eller oändamålsenligt
storskifte på jordägarnas önskemål eller Lantmäteri(över)styrelsens
förordnande från och med 1848. ”Skiftesreglering” ersattes 1916 med den officiella termen nyskifte.
Råmärke eller rågräns som ska faställas genom jordskifte.
Samlande benämning på lantmäteriväsendets lagar, verksamhet och styrelse, motsvarande benämningen ”lantmäteriet”. Från 1928 var ”skiftesverket” en benämning på en avdelning vid
Lantmäteristyrelsen som officiellt hette Avdelningen för skiftesverket.
Skriftlig handling utfärdad av kyrklig myndighet, vanligen domkapitlet, som bevis på att äktenskapet eller trolovningen mellan två kontrahenter upplösts respektive upphävts.
Bonde med skyldighet att ställa hästar och skjuts till förfogande då gästgivarens egna hästar inte täckte behovet. Han medföljde de resande till följande skjutshåll för att sedan återföra sin häst. Under skjutsbonden verkade skjutsdrängar, även kallade skjutspojkar.
Sammanfattande beteckning för de hemmansägare på landsbygden eller
borgare i
stad som var skyldiga att svara för skjutsning i eller från en ort.
Betalning till den skjutsande allmogen för tillhandahållen håll-, reserv- eller allmän gästgiveriskjuts. År 1734 fastslogs legan till 8 öre per mil. Den höjdes 1789 till 8 skilling per mil, efter 1811 till 20 kopek silver eller 60 kopek bankoassignation per mil. Dubbel
skjutslega utgick för skjuts från städer. Om skjutsen skedde med egen vagn, släde eller kärra tillkom ytterligare några runstycken eller kopek.
Om skyldighet (och den
tunga det innebar för bonden) att skjutsa tjänstemän och frälsepersoner.
Frihet från
skjutsningsbesvär kunde erhållas genom motprestation i spannmål, efter 1649 i penningar (tre
daler per mantal).
Person som var skyldig att erbjuda skjuts, mot betalning eller gratis. Skyldigheten kunde ersättas med en motprestation i spannmål, efter 1649 med penningar, tre
daler per mantal. Befriade från skjutsningen var roterade soldater, post- och frälsebönder.
Från 1649 allmogeskatt för befrielsen från
friskjuts av tjänstemän som reste i kronans ärenden.
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda
inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Under stora ofreden mot slutet av ockupationstiden av de ryska myndigheterna åtminstone i Viborgs
kommendantskap inrättade stationer av rysk typ för skjutshållning för vägfarande.
Organiserat
skjutsväsen förekom under medeltiden endast för kungens räkning. Bönderna och städernas
borgare var enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skyldiga att ställa gratis hästar till förfogande när kungen eller någon person med kungligt
hästbrev färdades genom landet. Rättaren skulle låta en läskunnig
präst kontrollera hästbrevet och fördela bördan rättvist mellan bönderna. Vid kusten eller i insjötrakterna skulle socknarna underhålla en skjutsbåt. På Åland gick tre tridungar samman om att underhålla en egen ferie. I Finland sköttes administrationen av länsmännen, ställvis av speciella skjutsnempnare.
Kollektiv beteckning på lägre tjänstemän inom skogsstaten och från autonoma tiden forststaten, vilka anställts för att bevaka eller vårda skog inom ett
distrikt eller revir. Beteckningen användes också om lägre befattningshavare under jägmästare.
Under svenska tiden förekommande beteckning för forstuppsyningsman.
Rådgivare vid
Forststyrelsen som hade till uppgift att upplysa allmänheten om skogsvård, planera (privata) skogsindelningar och konsultera statens sågverk. Tjänsterna inrättades 1878 med
instruktion och blev
ordinarie 1888. Ursprungligen fanns bara två tjänster, den ena stationerad i Tavastehus, den andra i Viborg eller Villmanstrand. Forstinstruktörer förekom i skogsvårdsnämnderna som från 1928 hade till uppgift att organisera och övervaka privatskogsbruket.
Skatt på skogsräntemark.
Skogsränta uppbars under svenska tiden och autonoma tiden.
Från cirka 1775 om
skifte av tidigare samfälld skog. I konkret betydelse avser ”skogsskifte” en skogslott.
Skogsuppskattning och värdering av skog. Skogstaxatorer som lydde under
Forststyrelsen utförde skogstaxering och upprättade skogsindelningsplaner samt värderade skog för statens räkning.
Tjänsteman vid Forststyrelsens
forstinspektionsdistrikt eller forstrevir, vilken ansvarade för att upprätta skogsindelningsplaner över statens skogar och värdera skog som staten erbjudits att köpa in.
Tjänsteboställe för skogsvaktare.
Uppsyningsman som övervakade kronans skogar i ett visst distrikt, under svenska tiden vanligen ett härad, under autonoma tiden ett
bevakningsområde inom ett forstrevir. Skogsvaktaren var under svenska tiden från 1634 underställd jägmästaren, under autonoma tiden efter 1864 revirforstmästaren och kallades då även forstuppsyningsman. Skogsvaktarna började efter 1922 även kallas skogsarbetsledare.
Skola för utbildning av skogsvaktare, från 1922 skogsarbetsledare, till forstrevirens bevakningsområden. Den första skogsvaktareskolan grundades i anslutning till Forstinstitutet i Evois 1876 som en tvåårig utbildning. Skolorna verkade under Forststyrelsens tillsyn.
Kollektiv beteckning för personal inom skolväsendet.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens
jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Styresorgan för en skola. Direktionen bestod ursprungligen av lärarkollegiet, i vissa skolor några representanter för staden eller funktionärer inom handel, industri och förvaltning. Sedermera kom medlemmarna att utgöras av förtroendevalda personer.
Den administrativa enhet inom vilken obligatorisk skolundervisning med utbildade
lärare meddelas i en kommun, separat för vardera språkgruppen. Skoldistrikten inrättades 1898. Abnormskolorna bildade
skoldistrikt över kommungränserna. Ett skoldistrikt med skola och lärare omfattade ursprungligen minst 50 barn, senare färre.
Föreståndare för en skola.
Benämning på
hemman som tillhörde en skola eller ett
lönehemman anslaget till skollärares lön.
Reguljär granskning av skola, infördes redan under förra delen av 1700-talet, i folkskolorna från 1869 och i elementarläroverken efter 1871. Termen användes också om den
myndighet som bestod av överinspektörerna, senare av skolinspektörerna, vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Inspektorerna granskade skolornas byggnader,
lärare och lärarinnor samt undervisningen, läromaterialet och elevernas samt skolans handlingar.
Under 1500–1700-talen benämning på skolastiker som undervisade framförallt i penitensen, från och med 1860
lärare vid
folkskola eller annan skola som lydde under skolväsendet.
Från och med 1500-talet
lärare i en
stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Under Överstyrelsen för skolväsendet lydande lokalt skolstyresorgan.
Skolråd inrättades efter 1872 för att övervaka ett enskilt läroverks förvaltning, bistå rektorn eller föreståndarinnan i verksamheten – vid
skolinspektion också överinspektören– inventera egendomen, granska räkenskaperna och vid behov rapportera olägenheter till överstyrelsen. De ersattes senare med skoldirektioner.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Under 1800-talet
officiell benämning på
skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor,
fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för
folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och
arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
Skottpremie för dem som efter 1647 dödade vissa slag av rovdjur utan skallgång. Skottpenningen betalades med jägeristatens medel, från 1808 ur länsvisa jaktkassor. Skottpenningen utgick i proportion till antalet skott som avfyrats: högst 12 för björn, 9 för lo och 6 för
varg. Under senmedeltiden betalades
skottpenning endast för varg, från 1647 även för björn och från 1734 ytterligare räv och vissa rovfåglar. År 1868 stadgades om skottpeng på varg och järv. Systemet kulminerade 1898–1916. Penningförsämringen efter 1916 minskade värdet på skottpengarna. Skottpeng på säl infördes 1928. I jaktlagen 1934 fastslogs att
skottpengar betalades för varg, björn, järv och säl. För Saimenvikaren avskaffades skottpengen 1948.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist,
bokhållare och kontorist).
Skriftlig
kungörelse eller administrativ skrift utfärdad av
myndighet till en enskild person, en grupp eller en annan myndighet. Vanligen var de av icke-privat natur såsom diplomatisk, kunglig, rättslig, prästerlig
skrivelse på lägre formalitetsnivå än lagligt bindande resolutioner som kunde överklagas (till exempel svar på förfrågan eller klagomål). Termen används även om tillkännagivande av
beslut från verkställande myndighet.
Reglemente för ett
skrå inom skråväsendet, gavs dels för hela skråväsendet (Allmän
skråordning 1669), dels enskilt för varje skrå sedan medeltiden. Skråordningen innehöll bestämmelser eller stadgar om villkoren för medlemskap i ett visst skrå, medlemmarnas förpliktelser mot skrået och mot varandra, (kontroll av) alstrens kvalitet, pris och avsättning samt om utbildning av lärogossar, gesäller och mästare etcetera.
Officer som förde
befäl över en skvadron, vanligen en ryttmästare.
Handling genom vilken kungens beskydd utsträcktes till en namngiven person, grupp eller institution. I Sverige utfärdades kungliga
skyddsbrev sedan slutet av 1100-talet. Förebilden utgjordes förmodligen av påvliga skyddsbrev. De äldsta gällde kloster och senare (från 1358) blev det vanligt att
utfärda skyddsbrev för städer. Under unionstiden utfärdades skyddsbrev också av riksföreståndarna.
Person som genom blodsband, ibland även genom ingifte, var besläktad med någon. Innebörden har skiftat allt från en avlägsen släkting till den närmaste arvingen med bördsrätt. I juridiskt hänseende låg det ofta nära till hands att en
skyldeman trädde in om en släkting befann sig i något slag av trångmål, så att jordfastigheter eller annan egendom hölls inom släkten.
Adelsdiplom eller
brev på rättighet att bära
adlig hjälm och sköld i bemärkelsen att upphöja en person till adlig värdighet.
Sköldebrev innebar ett ärftligt adelskap och förekom från 1420. I brevet avbildades och avmålades den heraldiska vapenbilden. Det fanns frälsemän som saknade
sköldemärke och sköldemärke fördes i några fall av
borgare utan frälsefrihet. Under 1600-talet godkände det svenska riddarhuset endast sköldebrev som bevis för att en ätt tillhörde brevadeln. Efter 1689 innebar sköldebrev erläggande av avancementspenningar.
Avgift som betalades av stångjärnsverk och ämneshammare.
Den vinst som myntutgivaren, i egenskap av monopolinnehavare, kan få ut av myntningen, i vidsträckt betydelse skillnaden mellan ett mynts metallvärde och det värde som samma
mynt fått av myntutgivaren.
Under svenska tiden om kronans
befallningsman på kungligt slott, särskilt sådan som hade uppgifter som motsvarade en slottsfogdes. Under autonoma tiden var ”slottsbefallningsman” en tjänstebeteckning för den person som ansvarade för byggnaderna i ett
länsfängelse som var inrymt i ett gammalt slott, närmast
Åbo och Tavastehus slott.
Kollektiv beteckning för manliga tjänare av lägre rang, särskilt lakejer i
tjänst på kungligt (eller adligt) slott, också om underordnad
tjänsteman vid en på ett slott inrymd statlig inrättning eller
institution för bestraffning, skatteuppbörd och dylikt.
Benämning på hovkleresi, förekom från 1540-talet.
Under medeltiden
soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt
fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid
Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var
kyrkoherde i en
församling kallades han slottspastor, och
slottskaplan om han hade
tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Benämning på slottshjälpen i Savolax, en
ränta som var anslagen till underhållet av kronans slott och fästningar. Slottsreparationen kallades eventuellt tidigare byggningshjälp.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Avgift för passage av sluss.
Tjänsteman inom ett visst
bevakningsområde som ansvarade för verksamheten och inspektionerna av slussanläggningar.
Summarisk
förteckning över varje socken, antalet
hemman och mantal, särskilt för varje hemmansnatur, samt övriga skattetal,
ordinarie räntan till
kronovärde och skogsräntorna. Sammandraget upprättades för varje
härad av häradsskrivaren och sammanställdes av landskamreraren till ett sammandrag för hela länet. Det sändes till Kammarkollegium, efter 1816 till Senatens ekonomiedepartement.
Förteckning över avdrag och till
indelning anslagna
ordinarie räntor som ingick i jordeboken. De antecknades särskilt för varje
titel och
stat så att till exempel för
militiestaten anslagna räntor antecknades regementsvis och lands- och justitiestaternas efter varje indelningshavare. Slutextraktet tjänade som
verifikation på den i specialräkningen inskrivna ordinarie avkortningen och de indelta räntorna.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Inspektör med uppgift att bl.a. anordna och övervaka undervisningen i slöjd.
Under 1800-talet och fram till 1918 benämning på lokal lägre skola som underlydde kyrkoförvaltningen, från och med 1918 benämning på vanligen de två lägsta klasserna inom folkskolan (i motsats till den sexklassiga folkskolan). I småskolan meddelades elementär
undervisning i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik.
(Vanligen kringvandrande)
hantverkare på landsbygden: glasmästare, murare, skomakare, skräddare och smeder.
Sockenhantverkare antogs från 1802 av sockenstämman, ursprungligen av häradsrätten, och fick av landshövdingen
fullmakt att verka i ett visst område i utbyte mot att han betalade en årlig näringsskatt.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på
sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens
protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från och med 1600-talet en byggnad som skulle uppföras och underhållas av sockenborna, med undantag för prästerna. I praktiken saknade dock många socknar sockenstuga.Sockenstugan användes bl.a. för sockenstämmans möten.
Från och med 1400-talet till cirka 1600 folkliga sockenmöten under häradsdomarens ordförandeskap och en för varje
stämma vald tolvmannanämnd, från och med 1500-talet en
ordinarie nämnd. Stämman fastställde fastighetsköp och -byten samt donationer.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och
hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens
kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga,
fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som
domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på
förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för
utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal.
Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Ensam växel,
växel som utfärdades bara i ett exemplar, i motsats till duplettväxel, eller enda exemplaret av en växel, i motsats till dels primaväxel, dels sekundaväxel. ”Solaväxel” förekom också i betydelsen egen växel som inte fick utfärdas i fler än ett exemplar.
Det
hemkallshemman som en indelt fotsoldat,
båtsman eller
ryttare hade
rätt till, förutom lön i kontanter, mundering och underhåll. Jordlägenheten skulle bestå av ett
spannland jord, äng till två lass hö, enkelstuga och uthus. År 1695 bestämdes att den ena gaveln skulle rödfärgas och förses med kompaniets namn och torpets nummer. År 1810 bestämdes att soldattorpen fritt skulle disponeras av rust- och rotehållare. Författningen gällde inte Kajana härad, men 1830 upphörde allmogens skyldighet att underhålla dem också där.
Polisavdelning vid stadspolisen från och med 1903.
Spaningspolisen utredde brott, spanade efter brottslingar och anhöll lösdrivare. Den rapporterade direkt till polismästaren. Spaningspolisen förestods av en
kommissarie eller
kriminalkommissarie och uppgick 1918 i Detektiva centralpolisen.
Hel- eller deltidsanställd lantarbetare (med familj) som var anställd av godsägare eller
bonde på statsystemets villkor, därför också kallad statkarl. Spannmålskarlen fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med
Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter
äldre och
yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för Sparbanksinspektionens högsta chef 1939–1952, som också verkade som
ordförande på förstärkta sparbanksinspektionens sammanträden. Sparbanksöverinspektören utnämndes av presidenten på statsrådets framställning.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Den inkomst som en sjuk eller annars arbetsoförmögen
intern på en
tvångsarbetsanstalt fick, i stället för arbetsandelspenningen. Sparpenningen utbetalades beroende på internens uppförande, enligt Justitieministeriets anvisningar.
Utdrag ur jordeboken över alla
kronohemman och lägenheter i häradet samt de persedlar som varje
hemman betalade. Häradsskrivaren skulle årligen sammanställa ett specialextrakt, som granskades av kronofogden. Över sockensummorna upprättades sedan ett sammandrag för hela häradet som visade summorna av de räntor och persedlar som uppburits i häradet. Specialextraktet utgjorde grunden för förvandlingsuträkningen i ”specialräkningen”.
Efter 1795 benämning på den huvudsakliga jordeboken. Den skulle upprättas vart sjätte år och under mellanåren skulle endast förändringsextrakter upprättas. År 1802 användes termen persedeljordebok, och det bestämdes att en sådan skulle upprättas vart
tionde år. År 1811 bestämdes att en ny persedel- eller
specialjordebok skulle upprättas i ryskt
mynt och att nya jordeböcker skulle upprättas för föregående år. Perioden mellan jordeböckerna skulle sedan vara tio år, så att nya jordeböcker skulle upprättas år 1820, 1830 och så vidare. Specialjordeboken skulle upprättas av häradsskrivaren i två exemplar, som tillsammans med specialräkningen skickades till landskontoret. Efter att landskamreraren hade styrkt specialjordebokens riktighet skulle ett exemplar skickas till senaten.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Tjänsteman i en filial inom ett post- och telegraf- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från och med 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Speditören, även kallad expeditören, var underställd föreståndaren. Från och med självständighetstiden indelades expeditörerna i två löneklasser:
expeditör av första eller andra löneklassen.
Spillmån av en vara. I magasinsförvaltningen skulle magasinsförvaltaren
avföra spillkapparna enligt ett på förhand fastställt system. Avskrivningen skulle inte räknas på uppbörden utan endast på utlevereringen. Avskrivningen var också fixerad utan hänsyn till lagringstiden.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande
tukthus och
arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement.
Spinnhus fanns i
Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen
predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett
arbetsfängelse för män.
Ursprungligen Rasp- och
spinnhusfonden grundad 1735 för insamlingen av medel till förmån för rasp- och spinnhusen. Medlen upptogs genom diverse avgifter från tullar och kulturevenemang, överflödsvaror, vissa
böter och särskilda avgifter samt frivilliga bidrag som tidvis utfästes för ändamålet. Medlen drevs in av magistraten och levererades årligen i januari till lantränteriet i Åbo. Fonden drogs in under autonomin 1881.
Från svenska tiden fram till mitten av 1800-talet, kvinna som dömts till tutkhusarbete eller
allmänt arbete på
spinnhus eller kvinna som på grund av
lösdriveri och annat otuktigt leverne hade förordnats till arbete i korrektionssyfte.
Predikant som tjänstgjorde vid
spinnhus för internernas behov och deras moraliska förbättring. Tjänsterna inrättades genom spinnhusinstruktionen 1823 och besattes av vederbörande domkapitel, efter att landshövdingen hade hörts i saken. De ersattes från och med 1860-talet med fängelsepredikanter.
Grupp bestående av
militär personal som biträder en militär chef eller
befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
Officer som såsom närmaste man till chef eller
befälhavare för befälet över dennes
stab och leder dess arbete.
Militär
grad i den svenska armén 1750–1833 med tjänsteställning mellan
kapten och löjtnant. Före 1750 kallades motsvarande
grad kaptenslöjtnant. I Ryssland utgjorde
stabskapten från och med 1797 den
tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”. Graden förekom i den finska militären under autonoma tiden.
Benämning på
arméns överläkare under Karl XII:s regeringstid,senare kallad stabsläkare.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig
prästeståndet att betala
skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje
prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
Om mark eller fiskevatten på kronans område, innebar en särskild
avgift eller särskilt arrende.
Benämning (1530–1657) på ett
hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags
kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Kronoprebende eller
kronohemman som anslagits till lön eller
löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Medeltida skatteform som innebar att en grupp bönder i exempelvis en
socken eller ett
härad kollektivt utgjorde en viss avgift, ofta fastställd i en viss vara. Också tiondet kunde betalas som stadgeskatt. Skatteformen innebar att
kronan inte kontrollerade de enskilda hemmanens prestationsförmåga.
Aktuarie vid rådhusrätt och magistrat.
Kollektiv beteckning för alla innehavare av
tjänst vid
allmän domstol eller
magistrat i stad, särskilt om innehavare av underordnad tjänst med uppgifter av exekutiv, stundom polisiär karaktär; biträde, vaktmästare.
Innehavare av
tjänst vid
domstol eller
magistrat i
stad (till exempel rådhusrätt eller kämnärsrätt), i synnerhet om innehavare av underordnad tjänst (som biträde eller vaktmästare), ofta med uppgifter av
exekutiv och ibland även polisiär art. Beteckningen används ofta i pluralis.
Kollektivbenämning på underordnade tjänstemän som verkade som biträden eller
vaktmästare vid stadens allmänna underrätt eller magistrat. De hade ofta uppgifter av
exekutiv eller polisiär art.
Underordnad
stadstjänare med uppgift att biträda vid kommunala och exekutiva göromål.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan
tjänst endast i Ekenäs.
Tjänsteman i
stad med uppgift att bevaka statens (kronans)
rätt och fungera som
åklagare särskilt i finansrättsliga mål. Stadsfiskalen verkade under svenska tiden först under riksdrotsen, senare under Stadsfiskalkontoret, med borgmästaren i staden som närmaste förman. Uppgifterna utökades på 1700-talet med utmätnings- och polisärenden, med stadsvakterna som närmaste underordnade. I de så kallade gamla städerna blev
stadsfiskal en tjänstebeteckning för rådstugurättens åklagare. Stadsfiskalerna utnämndes efter 1922 av justitiekanslern efter att magistraten och landshövdingen hade hörts i saken, och arbetar enligt en av denne fastställd arbetsordning.
Från 1500-talet om kronans
tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens
beslut samt att som kungligt
ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är
stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
Ledamot av stadens högsta beslutande organ från 1873, valdes av den röstberättigade stadsbefolkningen; ersattes 1971 med kommunfullmäktig.
Stadsfullmäktig infördes genom kommunreformen år 1873 som grundade sig på den nya kommunallagen. Den föregicks av representantskap i rådstugan (magistraten) som dominerades av borgare. Även
borgare eller gårdsägare som inte hade plats i rådstugan kunde intill 1873 bli inkallade till magistraten för att redogöra för sin
syn på föreslagna reformer.
Det högsta beslutande organet i en stad.
Av staden anställd examinerad medicine
doktor under svenska tiden och i viss mån ännu under autonoma tiden.
Stadsfysikus räknades till stadsbetjänte. Den första stadsfysikus anställdes 1755 (
Åbo) och nästa 1774 (Helsingfors). De ersattes under autonoma tiden med stadsläkare. I Ryssland var stadsfysikus från och med 1715 titeln för chefen för medicinalförvaltningen i sådan
stad som hade stadsläkare, och från och med 1797
titel för inspektören för guvernementsmedicinalförvaltningen, trots att denne inte deltog i hälsovården i någon stad.
Häkte underhållet av en stad, avsett som förvaringsställe för brottsmisstänkta under rättegången vid stadens
domstol och för korta fängelsestraff, ursprungligen
fängelse på vatten och bröd. Stdsfängelser stadgades redan under svenska tiden i
stadslagen och 1798. År 1889 blev stadsfängelset en statlig
fängelseinrättning under länsfängelset.
Territoriell
församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Tjänsteman i
stad med uppgift att leda stadens mätningsväsende, fastighetsbildning och -registrering, ursprungligen den
ingenjör som upptogs på ämbetskollegiets
stat i Stockholm 1672. Termen används också om en
bisyssla som sorterade under byggnadsnämnden i en
stad och utfördes av en ingenjör som verkade i staden. Tjänsterna började inrättas i Finland från 1823, på
förslag av Intendentkontoret. I början av 1900-talet saknade ännu de flesta mindre städerna en dylik. I Helsingfors var stadsingenjören chef för byggnadskontoret.
Under svenska tiden den bebyggda och obebyggda jord som låg inom en stads område, i inskränkt betydelse under svenska tiden och autonoma tiden huvudsakligen om den del av en stads territorium som inte var bebyggd eller använd till tomter, gator och torg.
Kaplan i en
stadsförsamling eller en kombinerad stads- och landsförsamling.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för
bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med
ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om
tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Kommun som administrerade en
stad eller ett större område där
stad ingick.
Kvartermästare med uppgift att förbereda
inkvartering i en stad.
Läkare som var anställd av en stad.
Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier:
stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och
stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
I större stads
tjänst varande
officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot
provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Läkare anställd av en
stad för att utöva allmän sjukvård. Han skulle också på landshövdingens
förordnande besiktiga döda kroppar i det fall att dödsorsaken var oklar.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en
stad eller i en
kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Kyrkoherde i stadsförsamling, särskilt den första som hade utnämnts till predikoämbetet i staden. När predikoämbetet hade etablerat sig: (stads)kyrkoherde.
Revisor i en stads tjänst.
Rätt som gäller städer. Ursprungligen allmän
rätt för samtliga städer i svenska riket, stadslag, införd i Finland under senare hälften av 1300-talet och upphävd med 1734 års lag. Därefter har termen använts närmast i betydelsen
allmän domstol eller
rättsskipning i stad.
Servitut som berörde en stadsfastighet.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan
rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som
lagläsare biträda vid handläggningen av
rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt
utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i
stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt
borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av
stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Av kyrkan auktoriserad bok, lista eller längd enligt vilken frivilliga understöd till församlingen uppbars och där prästen antecknade givarens namn och understödet. Understöden gick bl.a. till fattigkassan, reparation av
kyrka eller boställe, införskaffande av kyrkklocka och nattvardskalk.
Skatt på en maskin eller
anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning).
Stampverk för klädesvalkning erlade
skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare,
statdräng eller statkarl (
spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde
statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Vanligen gift
dräng som var anställd på statssystemets villkor.
Arbets- eller tjänstefolk med familjemedlemmar som var anställda av en godsägare eller
bonde på de villkor som gällde för statsystemet.
Benämning på
kontor inom diverse
ämbetsverk vilket gjorde upp statistik för det berörda förvaltningsområdets behov. Vid Poststyrelsens
trafikkontor fanns ett statistiskt kontor, likaså vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1922 flyttades till den nyinrättade
ekonomiavdelningen och 1932 till tariffavdelningen.
Årslön i naturaprodukter.
Husrum och matvaror in natura, och (en liten) penninglön.
Agronom anställd av staten med hela landet som verksamhetsfält, ansluten till Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen. Statsagronomen hade till uppgift att bistå lantbrukssällskap, myndigheter och jordbrukare med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor.
Ämbetstitel som inrättades 1884 till följd av den fornminnesförordning som utfärdats året innan. Statsarkeologen hade i uppgift att leda Arkeologiska Byrån (
Arkeologiska kommissionen), som ansvarade för forskningen kring fornminnen och för skyddet av dem. Statsarkeologen var också
prefekt för Statens historiska museum.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid
Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Under autonoma tiden statlig
fond som samtidigt som
Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket,
ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Skötsel, ledning eller
styrelse av alla de åtgärder som krävs för att upprätthålla staten och dess funktioner samt den administration som hör därtill. Statsförvaltningen är vanligen indelad i lagstiftande, dömande och verkställande organ.
Tjänsteman vid Statskontoret som upprättade riksbudgeten (riksstaten).
Statsfinansiellt
ämbetsverk grundat 1680 under
Kammarkollegium för att hantera rikets månatliga finanser, utarbeta
förslag till inkomst- och utgiftsstaterna för statshushållningen, sammanställa uppgifterna över skatteinkomsterna, bereda besluten om och övervaka verkställigheten av ärenden rörande rikets finanser och budget. Statskontoret förestods av en statskommissarie, 1690–1684 av en
direktör och därefter av en president. Under Statskontoret lydde
Räntekammaren och alla lanträntmästare.
Beslut fattades i
Statskommissionen när riksdagen inte var samlad och i
Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Statskontorets arbetsbörda växte under 1750–1760-talen på grund av den ökande upplåningen. Gradvis övertogs därför vissa uppgifter av andra organ. År 1766 övertog Riksgäldskontoret, som sorterade under Statskontoret, förvaltningen av statsskulden, då Riksens ständers
kontor avskaffades. Statskontoret utsåg lanträntmästaren i Räntekammaren och proviantmästaren inom landsstaten. Uppgifterna sköttes tidigare av Kammarkollegium.
Penninglån som en
stat tar från eller ger en annan instans.
Mansperson som ingår i en stats högsta politiska ledning och som genom sina politiska egenskaper (särskilt förmågan att höja sig över (småskuren) parti- eller lokalpolitik) ger prov på exemplariskt ledarskap. Ibland används ordet synonymt med politiker.
Statsanställd undervisare och rådgivare inom mejerisektorn. Statsmejeristerna lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen.
Obligation utfärdad av staten.
Papper av visst slags god kvalitet, på vilket en stats officiella handlingar och
dokument skrevs.
Statspapper kunde avse en statsakt eller en statsurkund, liksom även värdepapper med staten som gäldenär.
Reglering av årligt anslag.
Efter 1697
titel för
föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika
värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk
medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den
part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare
rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden
kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen
statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att
senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet.
Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets
ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt
ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Hög statlig
tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
Åren 1629–1660
ämbetstitel för hög statlig
tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli, 1661–1713 och 1719–1809
ämbetsman i Kanslikollegium, motsvarande ett
råd i andra kollegier, med uppgift att bereda och
expediera ärenden som avgjordes av Kunglig Majestät, 1714–1719 ämbetstitel för ombudsrådens närmaste man. Vissa av statssekreterarna uppflyttades 1697 i det kungliga rådet under ämbetstiteln statsråd.
Statssekreterare ledde under
tillsyn av kanslirådet från 1719 Utrikesexpeditionen,
Krigsexpeditionen och Inrikesexpeditionen, 1773–1792 fanns
statssekreterare också vid Handels- och finansexpeditionen, samt
Ecklesiastikexpeditionen och 1804–1809 till kungens
disposition för särskilda uppdrag.
De samlade underskotten och överskotten i statens
budget över tid. Staten kunde låna från såväl inhemska som utländska långivare.
Verksamheten att fastställa ett lands eller en
provins ekonomiska ställning, upplag och stat. I allmännare mening avser
statsverk en stats finansförvaltning eller finansväsen, och har under senare tid även blivit liktydigt med staten.
Statligt ämbete, hög
befattning inom området för den politiska eller administrativa ledningen i en stat.
Mellanting mellan
torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade
rätt att bebo ett (
stat)torp eller en
backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande
stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett
ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För
ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan
extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop.
Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en
biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I
Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga
Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift,
Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en
ärkebiskop eller
metropolit (
biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt
biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Beteckning för inofficiell
nämnd vid ett domkapitel, innan Kyrkostyrelsens egentliga nämndverksamhet inleddes på 1950-talet. Stiftsbestyrelsen tillsattes för ett särskilt ändamål.
Ogift dotter till adelsman inskriven i jungfrustift eller sekulariserat nunnekloster för adliga ogifta kvinnor. Stiftsjungfruvärdigheten markerades med ett särskilt ordensband som kallades stiftsband.
Reglering av stiftsindelningen och stiftsorganisationen, särskilt om delning av
stift eller avgränsning av en stiftsorganisation från en annan kyrklig organisation.
Sedan autonoma tiden förekommande benämning på biskopen och domkapitlet, med diverse tjänstemän, eventuellt också en stiftsförvaltare.
Avverkningsrätt i kronoskog. Stockfångsten var ofta begränsad till en viss kvantitet och i bland undantogs kronans
mastträd eller dylikt.
Hemman som hörde till en ursprunglig jordfastighet och som inte likt andra av fastighetens
hemman hade blivit avsöndrat, avstyckat eller dylikt från sitt ursprung. I Finland kallades det vanligen stamhemman.
Vapenförråd för alla
tunga eldvapen med tillhörande ammunition.
Samlande benämning på svenska lagkommissioner 1686–1807, särskilt den som tillsattes 1686 för att revidera landslagen och som upplöstes efter att
1734 års lag hade antagits.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den
institution som uppbar tullen, till skillnad från
lilla tullen eller
landtullen som utgick vid inrikes varutransporter.
Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna
tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en
skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade
an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska
dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (
tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln
storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som
storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Under 1000-talet–1547
titel för den främsta storfurstens gemål i Ryssland, 1547–1886 för kejserliga dynastins alla kvinnliga medlemmar, 1886–1917 endast för kejsarens gemål.
Benämning på den kartläggning och
utstakning av skiftesområdet, gradering av ägorna och fastställandet av tullantalet, på delägarnas bekostnad och utan delägares inverkan, vilken måste förrättas av
lantmätare innan storskiftet fick inledas. Beredning förekom också i samband med skifteskomplettering,
skiftesjämkning och
intressentskifte och benämndes då skiftesreglering.
Komplettering som tillkom efter förrättat storskifte.
Kostnad för storskiftesförrättning, erlades av skiftesdelägarna till kronan.
Tidsbestämt frihetsstraff som till skillnad från vanligt
fängelsestraff var förenat med plikten att utföra mer eller mindre hårt kroppsarbete. Ursprungligen kallades det
straffarbete i järn (med järnboja), och stadgades i straffordningen 1653. Från 1700-talet var straffet ofta
fästningsarbete för manliga arbetsfångar och
tukthus för kvinnliga.
Den avdelning i
1734 års lag som innehöll regler om
straff och deras verkställighet, underhållet av fångar m.m. Den ersattes 1889 med en strafflag.
Benämning på fastställande av
straff under autonoma tiden, bör inte förväxlas med lag, förordning,
paragraf för straffbestämning.
Straffparagraf under svenska och autonoma tiden, innehållande brottsrekvisiten och till dessa knutna straffbestämmelser.
Dokumentation av de
straff som beordrades av en
förman i ett truppförband. I straffdagboken antecknades straffet, orsaken till straffet samt dagen då det skulle utföras.
Från senare delen av autonoma tiden om
dagbok över utdelade
straff för
subordinationsbrott och andra förseelser mot ordningsbestämmelserna, till exempel fylleri. Straffdiarier fördes av chefen för vaktpersonalen framför allt inom det militära och inom fängelseväsendet.
Register över disciplinära
straff som utdelats till exempel vid en läroanstalt.
Beteckning för
fångkoloni avsedd för till Ryssland deporterade fångar 1826–1888 som genom sin vistelse där avtjänade sitt straff.
Beteckning för
fångkoloni avsedd för till Ryssland deporterade fångar 1826–1888 som genom sin vistelse där avtjänade sitt straff.
Från 1889 det
lagverk som innehåller bestämmelser om
brott och deras påföljder samt om straffverkställighet: straffrättslig lagstiftning. Dessa hade tidigare varit uppdelade i två särskilda balkar i 1734 års lag: missgärningsbalken och straffbalken. Strafflagen trädde i kraft 1894.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden från och med 1896, av
judiciell myndighet förd
förteckning över utdömda straff, med uppgifter om personernas namn,
brott och straff.
Utdrag ur strafflängden tjänade som en verkställighetshandling.
Under 1870–1890-talen var ”straff- och arbetsfängelse” benämning på ett
länsfängelse (
straffängelse) som var kombinerat med en
arbetsanstalt för fångar, särskilt lösdrivare, som genom administrativt förfarande hade förordnats till
allmänt arbete (
arbetsfängelse). Senast 1882 hade alla fristående statliga arbets- och korrektionsinrättningar uppgått i länsfängelserna. Straff- och arbetsfängelserna ersattes senast 1922 av centralfängelser.
Benämning särskilt på fängelset för kvinnor i Tavastehus från 1872. Detta kallades också
tukthus och
arbetsfängelse och var det enda landsomfattande statliga straffängelset för kvinnor och samtidigt
korrektionsinrättning för kvinnliga lösdrivare (
arbetsfängelse). Straff- och arbetsfängelset i Tavastehus ersatte spinnhusen i
Åbo och Villmanstrand, vilka dragits in 1871. År 1927 slogs fängelset ihop med länsfängelset i Tavastehus och bytte namn till Central- och länsfängelset.
Från 1880-talet om
fånge som avtjänade frihetsstraff, tukthusfånge. Under svenska tiden och autonoma tiden till cirka 1889 också straffarbetsfånge, i motsats till fängelsefånge.
Sådant svenskt eller finskt
gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand.
Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter
kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom
natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller
sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän
auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Om mätning enligt måttets kanter, term för mätning av det spannmål som togs ur kronotionden till prästerskapets vederlag och till avlöning av
befäl i den upplösta armén. Överskottet tillföll kronan, efter 1739 fastslaget till två kappar. Alla övriga utgifter som togs ur kronotionden uppmättes över måttets kanter, det vill säga med råge.
Under 1700-talet benämning på
gods beläget utanför säteriets rågränser, strögodsfrälse. Efter storskiftet blev ”strögods” benämning på
hemman vars ägor fortfarande var utspridda på olika ställen och som föranledde skiftesreglering, efter 1916 nyskifte.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Avgift som från 1805 skulle erläggas till
kronan för
stockfångst till sågar från kronoskogar och skogar på överloppsjord. Tillstånd för avverkningen skulle underställas kejsaren och krävde
utlåtande av landshövdingen.
Vid akademi (
universitet) inskriven studerande som hade för avsikt att avlägga (akademisk) avgångsexamen. Efter att avläggandet av
studentexamen flyttades från universitetet till skolväsendet används benämningen
student också om person som avlagt studentexamen.
Under autonoma tiden benämning på
myndighet som omedelbart (genom förhandling,
föredragning eller verkställighet) bistod kejsaren och storfursten i styrelsen av Storfurstendömet Finland. Sådana myndigheter var Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland, Kejserliga senaten för Finland, generalguvernörs- och prokuratorsämbetet.
Benämning på
lots före 1670-talet.
Lotsväsendet tog form 1575, då skärgårdsbönder fick skatteprivilegier för lotsning av kronans skepp. Senare kom benämningen även att avse en viss befälskategori inom militären som (bl.a.) navigerar eller kan navigera.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som
lots eller långlots på kronans fartyg.
Pågående tillfällig eller permanent
inkvartering av armétrupp eller militärperson.
Svara för saken enligt lag, till exempel stånda tjuvrätt.
Plats där
armé eller
regemente inkvarterades för en längre tid (vanligen under avbrott i krigshandlingarna).
Avgift som städerna uppbar av handlande,
hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Avgift för torgförsäljare för att sälja från
stånd i en stad.
Benämning på en
domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en
ståndrätt för att döma för
brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som
ordförande verkade krigsrättens
ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra
yngre officerare.
Person tillhörande något av de högre stånden (särskilt adels- och prästeståndet). Benämningen användes även om
ofrälse person som genom till exempel förmögenhet eller bildning var socialt likställd med sådan person.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett
stånd eller stånden.
I Ryssland benämning på den högsta styresmannen i ett ståthållarskap/generalguvernement 1775–1797, i
Gamla Finland i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement 1784–1797.
Fastigheter som
kronan på olika villkor överlät åt en stad. Särskilt under 1500- och 1600-talen uppmuntrades anläggandet av städer på kronojord. Också
äldre städer fick betydande jordområden som bestod av krono- eller ibland tillbytta frälse- eller skattehemman. Donationerna var av tre typer: 1) donationer med fullständig allodialrätt, 2) donationer givna ”till evärdelig ägo” men utan
rätt för staden att
avhända sig området, 3) donationer som enbart bestod av nyttjanderätt medan kronan förbehöll sig äganderätten.
Skriftligt arbetskontrakt mellan
husbonde och tjänstefolk som ingicks genom att husbonden överlämnade till tjänaren den så kallade städjan eller städjepenningen. Kontraktet innehöll
kvitto på orlovssedeln och uppgift om lönevillkor, för
statare om statlistan, det vill säga de förnödenheter som hela eller en del av lönen utbetalades i samt andra förmåner som tillkom, till exempel kläder, sjukvård och mediciner.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Tjänstetid för tjänstefolk.
Sedan medeltiden domstolens uppmaning till svaranden att svara med anledning av ett
käromål eller åtal.
Sedan autonoma tiden om ansökan varmed
talan eller åtal väcks och domstolen ombeds utföra
stämning i ett
tvistemål eller ett brottmål.
Stämningsansökan noterades ursprungligen i stämningsboken vid allmän underrätt. Sedermera användes termen om en särskild skrift innehållande uppgifter om kärandens yrkanden, grunderna för dem och bevisen som ska styrka dem, i
brottmål den misstänktas namn, gärningen för vilken
straff yrkas, målsägandenas yrkanden, bevisen och
vad som ska styrka dem.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att
delgivning av
stämning till
domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Sedan
Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där
part i en
rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av
nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva
mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid
krigsrätt auditören.
Avgift som rote(hållare) betalade till
indelt soldat under möte eller mönstring.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle
inställa sig i rätten.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Avgift för varustämpling, uppbars i stadens packhus.
Officiellt pappersark, papper med charta sigillata-stämpel.
Beslut som 1544–1906 fattades av de fyra stånden under svenska tiden vid riksdag, under autonoma tiden vid lantdag.
Statsförfattning som slog fast att
ständerna utgjorde folkrepresentationen vid
riksdag och lantdag, i kraft 1544–1906.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Hus där de fyra ståndens representanter eller
ombud samlades till
lantdag 1809 (i Borgå), 1891–1907 (i Helsingfors).
Ständerhuset i Helsingfors ritades av Karl Gustaf Nyström och uppfördes 1888–1890. Det togs i
bruk i januari 1891. I Helsingfors var huset också samlingsplats för ståndslantdagens
ofrälse stånd (borgare och bönder), under 1907–1931 mötesutrymme för riksdagsutskotten med plats också för
Riksdagsbiblioteket och från 1931 de vetenskapliga samfundens hus. År 1978 blev Ständerhuset statsrådets representationslokal.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller
ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Permanent
inkvartering av armétrupp eller militärperson, vanligen i en stad.
Värdering av räntepersedlarna till ett fast pris, som inte varierade årligen.
Fasta priser infördes 1719 och avskaffades 1756.
Benämning på vid kusten belägna städers, socknars och hemmans skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla båtsmän för flottans behov. Det ständiga båtsmanshållet inrättades 1594 och fastställdes slutgiltigt på riksdagarna 1610, 1624 och 1642. Prestationen fördubblades efter 1644 och 1660 under krigstid. Ursprungligen uppgick styrkan till 1 200 båtsmän. Efter 1682 begränsades styrkan endast till ett
kompani som upprätthölls av de
hemman i
Åbo skärgård som var belägna på öar. Efter 1810 avskaffades det ständiga båtsmanshållet och sattes på vakans. De till båtmanshållet roterade hemmanen erlade därefter vakans- och
passevolansavgift till
Allmänna militiekassan som övervakades av Ekonomiedepartementet.
Det så kallade
yngre indelningsverket för infanteriet från 1682. Det infördes för att garantera finansieringen och rekryteringen av manskap till den stående armén. Det föregicks 1621–1675 av landskapsvis ingångna avtal mellan
kronan och bönderna, om att ständigt hålla ett visst antal knektar till krigstjänst, mot befrielse från utskrivningar.
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
I vissa fall skyldighet som tillkom fastighetsägare att sätta upp och hålla stängsel.
Benämning på person som innehade underordnad ställning, underordnad tjänsteman.
Undersåtarnas förpliktelse att ovillkorligen lyda överhetens befallningar och påbud, även tjänstemännens förpliktelse att följa lagen och lyda förmännen.
Penningunderstöd som en
stat enligt ett särskilt avtal ger till en annan stat mot löfte om
militär hjälp vid ett eventuellt anfall.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om
vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i
tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Officiellt
intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande
konsulat eller
myndighet i avgångshamnen.
Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Av diverse myndigheter utfärdat friskhetsintyg under svenska tiden och autonoma tiden, till exempel för boskap (från och med 1750), resenärer som ansökte om respass, arbetare innan de anställdes och för fartyg.
Kommitté som 1862 tillsattes av senaten för att ge
förslag till allmän hälsovårdsstadga. Den utredde hur städerna kunde främja folkhälsan genom bättre vattenförsörjning, stadsbyggnad, fabrikshygien, avfallshantering, renhållningsväsende och avträdessystem. Kommittén utarbetade en
förordning om fosfor i tändstickor som antogs 1865. En nytillsatt kommittés arbete utmynnade 1875 i en förordning om behandling av venerisk smitta och ett
förslag till sundhetslagstiftning i Finland.
En av Gustav Vasa 1555 införd och till 1772 använd
titel för den högsta ämbetsmannen inom ett större kyrkodistrikt som saknade
biskopsämbete och som vanligen tillkommit genom erövring eller delning av ett stift. Superintendenturer förekom tidvis i Karelen under svenska tiden och ersattes 1772 av biskopsämbeten. Titeln användes tidigast för G. Norman som i egenskap av kyrkans högsta styresman stod direkt under kungen. Den förekom inte i Finland, men i Jämtland 1563–1570, 1611–1613, Skövde 1610–1618, Göteborg 1665–1725, Kalmar 1555–1678, Mariestad 1581–1647, Karlstad 1647–1722, Härnösand 1647–1772, Visby 1645–1772, vid
Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817, i Trondheim 1658 och i Karlstad 1772–1829, i Östersjöprovinserna Narva 1641–1704, Reval 1565–1638, Livland 1622–1678, Ösel 1645–1710 och i Preussen 1626–1635.
Fraktuppsyningsman som följde med fartyg för att sälja och köpa olika laster, göra upp redovisningar, ansvara för lasten och sköta skeppskassan. Superkargören kunde även verka som skeppsdomare. Superkargörer anställdes på svenska skepp främst under Ostindiska kompaniets tid på 1700-talet.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för
ordinarie ledamot i
styrelse och dylikt.
Person som inkommit med en (skriftlig) supplik.
Under svenska tiden och autonoma tiden om civilt
mål eller ärende i formen av en till Kgl. Maj:t riktad begäran, anhållan eller ansökan om stöd, hjälp eller nåd, i vissa fall också ett besvär. Motsats: kriminalmål. Registratorn vid
justitiekanslersämbetet förde
diarium över de till och från Kgl. Maj:t expedierade supplikmålen (supplikationsmål). Termen förekom ofta i sammansättningen kriminalie- och supplikationsmål.
Att för viss tid eller tills vidare avstänga eller skilja någon från sin
tjänst (och med denna förenade rättigheter och förmåner).
Suspendering var vanligen en påföljd för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse. Termen används också om att upphäva eller upplösa något, till exempel privilegier eller beslut.
Uppbördsman som är avstängd från tjänst, vanligen på grund av
otillbörlig redovisning, oindrivna skatter och andra
tjänstefel såsom förskingring. En
suspenderad uppbördsman erhöll efter 1728–1729 under ett års tid halva lönen medan den andra halvan gick till den tjänsteförrättande. Kunde den suspenderade inte inom ett år förklara eller betala skillnaden mellan de indrivna och beräknade skattefordringarna förlorade han hela lönen till den tjänsteförrättande uppbördsmannen. I städerna var magistraten ansvarig för uppbörden, varvid borgmästaren stod för dubbel lott emot rådman. Magistraten kunde dock kräva ersättning av den berörde uppbördsmannen genom att ha
förmånsrätt i hans bo vid dess avyttring.
Avsättande från
ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Part mot vilken någon driver
tvistemål eller
brottmål under en rättegång. Motsats: kärande. Den
part som tog emot stämningen och bestred den
talan som käranden hade rest kallades under autonoma tiden svarandepart. Motsats: kärande, kärandepart.
Tredje klassen inom ridderskapet och adeln.
Inspektion som domstolens ledamöter och parterna förrättade på annat ställe än i själva domstolssalen. Synen gällde ett objekt som hade betydelse för rättegångens avgörande.
Syneförättning som företas under rundgång.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens
ombudsman eller
ledamot av domstol, hade
rätt att delta i en
syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Den grupp som befullmäktigats att utföra en syneförrättning. Synemännens antal var i regel tolv, men antalet kunde variera. Efter förrättningen skulle synemännen sammanfatta sin åsikt och framföra den på nästa ting. Om målsägaren inte var nöjd skulle han innan synemännen svor sin
ed vädja till en högre instans. Synemännens ed bekräftades under senmedeltiden av
nämnden på tinget. Synenämndens
beslut baserades på majoriteten. I en tolvmannanämnd räckte det med sju synemän. Om majoritet inte kunde uppnås avgjordes saken genom lottning av häradshövdingen.
Den juridiskt bindande handling som upprättas i samband med laga syn.
Kontroll av tillståndet på en
kungsgård när den bytte arrendator. Synen förrättades av häradshövdingen och
nämnden samt en av landshövdingen utsedd kronans fullmäktige. Under arrendetiden höll kronofogden och nämnden var femte år en ekonomisk besiktning. Om det då visade sig att arrendatorn inte fullgjort sina skyldigheter skulle
laga syn omedelbart förrättas. I annat fall skulle
syn förrättas vart
tionde år.
Kontroll av tillståndet på militärt
boställe när arrendatorn tillträdde eller avträdde.
Syn förrättades på officersboställen av häradshövdingen med sex nämndemän, på underofficerares och lägre stabs- och kompanibetjänsters boställen av kronofogden med fyra nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren ersätta bristerna. Överloppsbyggnader ersattes av ägaren. Vid arrendators av- och tillträde förrättades
husesyn i närvaro av avträdaren och jordägarens (statens eller inrättningens) ombud. Däremellan hölls ekonomiska besiktningar av länsmannen och två nämndemän. Ändring i synerättens
beslut kunde fås genom
besvär vid domstol.
Kontroll av tillståndet på ett nybygge.
Person med uppgift att sköta ekonomisk
förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt
kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett
konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Betala pension, underhålla med mat,
hus och andra förnödenheter.
Pensionsform där en hemmansägare överlät sitt
hemman i utbyte mot livslångt uppehälle och omvårdnad.
Mansperson som svarar eller ska svara för någons sytning, sytningsgivare.
Den
skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade
rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens
markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget
sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på
frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
Sedan autonoma tiden en
interimistisk åtgärd som
domstol eller förvaltningsmyndighet vidtar gentemot person, föremål eller egendom för att skydda en enskilds
rätt eller allmän fördel (mot hotande fara, olägenhet eller skingring av egendom).
På
allmänning uppodlat eller inom andra hemmans
rågång liggande hemman. Sämjehemmanen räknades ofta som
kronohemman med arvsrätt. Genom
skatteköp kunde de förvandlas till skattehemman.
Från och med 1848 samt med ett
prejudikat från
Högsta domstolen 1920 om delning av nyttjanderätten till ett samägt
hemman som delägarna inte ville klyva. Sämjoskifte fick göras utan formell skiftesförrättning och offentligt skiftesinstrument, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Sämjoskifte kunde också förekomma vid arvskifte.
Under 1700-talet förekommande benämning på av
lantmätare och
synenämnd förrättad i godo uppgjord ägosyn.
De medel som uppbars av varje
rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens
regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till
Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.
Ursprungligen ett
frälsesäteri som vid Karl XI:s
reduktion på 1680-talet ombildades till ett
rusthåll med nära nog samma skattefriheter förutsatt att adelsmannen underhöll en
ryttare och en häst. Säterirusthållet räknades inte längre som frälsejord, utan som jord av skatte- eller krononatur med fastare
åborätt än vanliga kronohemman. Säterirusthållen var vanligen spridda runt landet, i motsats till frälsesäterierna som ofta låg inom ett mycket begränsat område och vanligen inom byalagens rågränser. En säterirusthållare kunde ha besittningar på ett stort geografiskt område. Målet var antagligen att minska följderna av missväxt, som ofta var lokal. Säterirusthållen låg huvudsakligen i de inre delarna av Nyland och Egentliga Finland samt i Satakunta och Tavastland, med undantag för de nordligaste avsidesbyarna.
Benämning som användes under medeltiden och 1500-talet för en frälsemans huvudsäte. Efter mitten av 1500-talet började man använda benämningen säteri.
Överlämna ett omtvistat föremål till en opartisk person, som sedan skulle överlämna föremålet till den rätta ägaren.
T
Beteckning för system för insamlande av befolkningsstatistik i Sverige och Finland 1749–1858, också samlande benämning på den på detta sätt erhållna statistiken. Den genom 1686 års
kyrkolag införda allmänna kyrkobokföringen i Sverige kom snart att möjliggöra tabellariska sammanställningar över födda och döda. På
initiativ från enskilt håll verkställdes sammanställningar över födda och döda för hela riket 1721–1735 och sedan för varje enskilt år 1735–1749. Då intresset för mera fullständiga tabellariska sammanställningar ökade, godkändes planen för inrättandet av
Tabellverket 1749. Församlingarnas präster upprättade tabeller över folkmängden och befolkningens förändringar för församlingarna som adderades kontraktsvis till prosteritabeller. Dessa sammanfördes sedan läns- eller stiftsvis till läns- eller stiftstabeller vilka sammanställdes av tabellverkskommissioner till slutliga generaltabeller för hela riket.Verksamheten leddes under perioden 1756–1758 av
Tabellverkskommissionen under
Kanslikollegium och 1758–(1809)1858 av Statistiska tabellkommissionen, under perioden 1809–1865 av Senatens kammarexpedition, 1865–1870 av Temporära statistiska byrån, 1870–1884 av
Statistiska ämbetsverket och från 1884 av Statistiska centralbyrån.
Käromål, det vill säga ett muntligt eller skriftligt
yrkande som framställs av käranden vid en domstolsbehandling, en juridisk term sedan kyrkolagen 1686. Motsats: svarandens gentalan. Termen används också om kärandens och svarandens
rätt att framlägga sin
sak och uttala sig i rätten.
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till
kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Skatt på transporttariff eller tulltaxa.
Skog, vanligen av låg kvalitet, som användes eller var avsedd för husbehov.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Ed avgiven av
taxeringsman vid magistraten eller rådstugan om borgerskapets förmögenhet, handel och näring i staden. Taxeringseden utgjorde grunden för
vad borgarna skulle
skatta som publika onera till staden.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna
Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje
skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid
Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Anställd person vid en
telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid
Järnvägsstyrelsen och
Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Under autonoma tiden om provisorisk
korrektionsinrättning i område som saknade egen arbets- och korrektionsinrättning, huvudsakligen den som fanns i Norra Karelen (Nurmes) 1859–1879. Den ersattes med länsfängelse.
Provisorisk
anstalt för verkställighet av frihetsstraff, vanligen i form av allmännyttigt arbete, i område utan
straffängelse cirka 1871–1880. De temporära straffanstalterna ersattes med arbetsfängelser.
Lärare som var knuten till en
domkyrka för att sköta prästundervisningen. Tjänsten omtalades 1552 för prästkandidaterna i Linköping och Skara. År 1604 bestämdes att en teologie
lektor skulle tillsättas vid varje latinskola. Den fick därigenom en högsta teologisk klass. Teologie lektorn stod i
rang över skolans lektor.
Församling som definieras av ett bestämt geografiskt område (territorium). Församlingens medlemmar utgörs av de personer som är bosatta i området. De flesta församlingar är av denna typ.
Tjänstebeteckning för
posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid
Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av
senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Benämning på postverkets vinst på enskildas prenumerationer på utländska tidningar och journaler.
Kvartering för trupper på marsch i form av framför allt husrum med bohag och mat samt värme och ljus. Endast statens och allmänna ämbetsverks
hus samt prästerskapets boställen var befriade från skyldigheten, som ordnades av kronobetjäningen eller magistraten.
Tillskott, ursprungligen om särskilt anslagna tillfälliga inkomster (avgifter, böter, frivilliga gåror m.m.) för att upprätthålla en viss samhällsfunktion, till exempel fattigvården.
Person som yrkesmässigt utövar
tillsyn över någon eller något.
Budget för nyinrättade tjänster och extra
ordinarie sysslor som hade tillkommit sedan den senaste tjänstestaten blivit godkänd.
Beteckning för häradsrätternas och lagmansrätternas sessioner och deras speciella rättsskipningsform under svenska tiden och autonomin, övergående från och med 1868 i betydelsen allmän underrätts
session på landsbygden. I
Gamla Finland hölls härads- och
lagmansting enligt svenskt regelverk 1721–1811 under de perioder då härads- och lagmansrätterna var verksamma.
Ersättning för ett hemmans skyldighet att gratis hysa, underhålla och skjutsa
domare och nämndemän. I Sverige utgick tingsgästningen i penningar, i Finland nästan uteslutande i persedlar. I mitten av 1600-talet fixerades avgifterna och utgick sedan som tingsgästningskappar. Fram till 1672 var varje
hemman skyldigt att gratis hysa och underhålla häradshövdingen, lagmannen och nämnden, samt att utan ersättning skjutsa dem på ämbetsresor. Tingsgästningen disponerades ursprungligen av domarna och sedan 1600-talet av hovrätten. År 1778 övertog landshövdingen ansvaret för
uppbörd och redovisning.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman,
torpare och
hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och
nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade
tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
På varje hemmansägare i ett
tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast
tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en
avgift in natura eller i penningar.
Årlig
avgift in natura eller i penningar i ett
tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per
mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda
tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Under autonoma tiden använd beteckning för den
avgift in natura eller i penningar som hemmansägare i
tingslag utan eget
tingshus betalade per
mantal till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868) som ersättning för den tingshushyra han personligen hade lagt ut. Ersättningen stadgades i 1734 års lag, men förekom i praktiken också långt före det.
Avgift
in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda
tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Häkte för ett
tingslag för förvaring av gärningsmän under rättegången. Sådana häkten förekom sporadiskt i diverse tingslag från och med 1734 och under autonomin närmast i
Kuopio län där varje
kommun hade ett tingslagshäkte.
Från 1668
sekreterare i
arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och
lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess
kyrka och dess fattiga. I
Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen,
fattighus och
hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602)
kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller
rusthåll samt prebendehemman.
Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs
län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Skatt som togs ut av varje
hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en
instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Privilegium för
stad att uppbära
skatt av in- och
utländsk man som ärvt i staden och förde ut arvet därifrån. Tiondepenningen gällde efter 1798 endast personer som hade bedrivit handel och borgerlig näring i staden, oavsett om det var fråga om arvingen själv eller den avlidne.
Den förrättning som för all framtid fastslog den mängd
tiondespannmål som ett
hemman årligen skulle erlägga. Systemet med fast
avgift började 1697 ersätta det
äldre systemet, i vilket avgiften varierade med skördeutfallet. Den ständiga tiondesättningen genomfördes i de olika länen under 1700-talet.
Innehavare av förlänad
titel utan motsvarande
tjänst eller ämbete, till exempel titulärlandshövding,-lagman, -professor, -råd och -prost.
Dokument som intygar att innehavaren är berättigad att utöva de befogenheter som ingår i tjänsten.
Uraktlåtenhet att uppfylla sina tjänsteplikter eller tjänsteåligganden. Under svenska tiden användes ofta termen neglentia. Från 1889 ingår
tjänsteförsummelse i det som kallas tjänstefel.
Postgång i (offentligt) tjänsteärende, omfattas av tjänstebrevsrätt (till exempel tjänstefrimärken och -brevkort m.m.), tidigare fribrevsrätt.
Benämning på ett
reglemente för tjänstefolk på landsbygden som stadgade om de obesuttnas arbetsplikt och samtidigt reglerade deras förhållande till arbetsgivarna. Den första stadgan gavs ut 1664. Den sista gällde (i Sverige) 1833–1926.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en
titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster.
Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
Det antal år en
tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet
tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran,
pension eller vid tjänstetillsättning.
Personell
utskyld i en del av Vasa
län för rättigheten att bränna och sälja tjära. Skatten grundade sig på Kammarkollegiums
beslut 1778. Hemmansägarna betalade årlig
skatt till
kronan efter ett årligen fastställt belopp. Skatten uppbars av häradsfogden och bokfördes av häradsskrivaren.
Tjärkontrollör.
Tjärvräkare tillsattes i alla stapelstäder 1641. De hade till uppgift att övervaka att man inte exporterade undermålig tjära till utlandet. Tjärtunnorna som lastats på fartyg i stapelstäderna försågs efter granskning med stadens specialmärke. Den tjära som underkändes skickades tillbaka till tjärbrännarna. I de små tjärstäderna hade tjärvräkarna i allmänhet också någon annan
syssla i stadens tjänst, men i till exempel Helsingfors skötte de av allt att döma endast kontrollen av tjära.
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden.
Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen
ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av
drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder
rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar,
vräkarepenningar och vågpenningar.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Vid
tegskifte avgränsat (och inhägnat) markområde, på landsbygden i anslutning till ett hemman, i
stad bildad efter upprättande av stadsplan. Efter storskiftet avser en
tomt en genom
styckning bildad självständig fastighet eller del av en fastighet som är bebyggd eller är avsedd att bebyggas.
Dela
hemman (eller jord i stad) i flera tomter.
Från och med 1600-talet
förteckning över fastigheterna i en
stad eller till staden erlagda tomtören, innehållande uppgifter om bl.a. tomtens nummer, förrättade mätningar på tomten, dess areal och ägare eller innehavare samt
byte av denne.
Tomtbok fördes och förs av magistraten utsedd
tjänsteman eller
myndighet inom ekonomiförvaltningen.
Rågräns för stadstomt, från och med 1683 också tomtgräns på landsbygden.
Av tomtmätningsman uppgjord
karta i stad, i skala som från och med 1932 inte fick underskrida 1:500. Under svenska tiden och autonoma tiden kallades den tomtkarta, i fall av karta över enskild
tomt uppgjord i skala 1:2000. Kartan inkluderade från och med 1787 en avmätningsbeskrivning med uppgifter om tomtens yta, i tomten ingående mark som hörde till annan fastighet m.m. Av kartan framgick de befintliga byggnaderna på varje tomt och den gällande fastighetsdelningen med registerbeteckningar.
Benämning på omorganisering av tomtgränser eller tomtindelning i stad, till exempel efter eldsvåda, vid gaturätningar eller ny stadsplan; också om enskilda förrättningar av dylik reglering.
Skala som användes av
mätningsman vid kartläggning av tomter i stad.
Avgift som en husägare sedan medeltiden årligen skulle erlägga till staden för besittningsrätten till en ofri
tomt som tillhörde staden.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och trafikdirektörens närmaste
medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen trafikdirektörsassistent. Trafikdirektörsadjointen förestod
Trafikkontoret vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och var från 1904 Trafikavdelningens representant i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Trafikdirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Trafikdirektörens bokförare vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till trafikdirektörens uppgifter.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en
kamrer biträdd av en kassör, en
bokhållare och en vågmästare.
Folkrättsligt avtal, en överenskommelse mellan folkrättsliga subjekt, huvudsakligen mellan stater. Under medeltiden förekom flera benämningar för traktat.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella
dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid
Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners
bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i
Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid
Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Geometrisk
karta som omfattade även lägenheternas skog och utmarker. Transportkartan åtföljdes av summariska ägobeskrivningar. Den avfattades i särskild skala.
Tillstyrkt kopia på officiellt
dokument (till exempel jorde- eller råbrev, privilegier) eller
avskrift av vissa punkter (ur
officiell skriftlig handling eller brev) med streck som utmärker utelämnad text.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons
landslag och i
1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Benämning på manlig förtroendevald.
Ordning, inbegripande stadganden om tilltänkt efterträdares börd, ålder och kön, enligt vilken regentskap övergår till ny innehavare (infördes i Sverige 1544).
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen.
Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Ed avlagd vid befordringar av civila och militära tjänstemän till chefen för det
ämbetsverk där de var anställda. Landstatens tjänstemän svor eden inför landshövdingen. Eden avgavs också skriftligen och förvarades under svenska tiden i det berörda ämbetsverket. En kopia av eden sändes till Justitiekanslersämbetet. Under autonoma tiden sändes den skriftliga eden till Prokuratorsämbetet.
Kollektiv beteckning för
militär personal i underhållstjänst vid
bataljon elbetjäning kompani.
Benämning på person som yrkesmässigt slog på en trumma.
Trumslagare stod tillsammans med pipblåsarna för regementsmusiken.
Under svenska tiden och autonomin benämning på
fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på
tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Privatisering av tulluppbörd så att ett bolag mot en fast
avgift till
kronan fick
rätt att uppbära tullar. Kontrakten gjordes vanligen på tio år. Företeelsen började förekomma på 1600-talet. Under 1700-talet och i början av 1800-talet utarrenderades sjö- och landtullarna tidvis i hela riket (förutom i Pommern). Borgerskapet hade företrädesrätt att ingå som lottägare i arrendebolagen. År 1808 avskaffades
landtull och
accis i Finland. Arrendekontraktet för gränstullarna och
stora sjötullen upphörde att gälla när Finland blev en del av det ryska riket. Tulluppbörden gjordes därefter för kronans räkning av
Generaltulldirektionen vars
reglemente fastställdes 1812.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande
tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Tjänsteman som ledde ett tulldistrikt. Tulldistriktschefen övervakade att personalen vid de enskilda tullkamrarna följde instruktioner från Generaltulldirektionen, senare från Tullstyrelsen.
Finskt
kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Frihet från att avlägga tull.
Av
tullförvaltare förd räkenskapsbok vid sjötullskammare, i vilken man antecknade uppgifter om
skeppare och fartyg, ankomstdag, tullklareringens ordningsnummer och persedlarnas art, hur de var förpackade (till exempel bal, packe, kista) och sigillerade samt vem som ägde godset. Vid
packhus med
packhusinspektor användes från 1839 ytterligare packhusjournal.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Tjänsteman vid en större sjötullstation som ledde och kontrollerade tulltaxeringsarbetet, i ställning mellan tullinspektören och jaktlöjtnanten.
Avgifter som uppbars på in- och utförsel av varor, både utrikes och inom riket.
Tull uppbars sedan slutet av 1200-talet. På 1300-talet fick tullen ett samband med silverväxeln, som sedan uppbars i olika perioder fram till 1637. Under största delen av Gustav Vasas
regering förekom endast intull. Utförseltull infördes 1559. År 1718 arrenderades sjötullen ut på ett år. Arrendet förlängdes inte följande år utan i stället började en tilläggsavgift, licent, att uppbäras.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare
brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer,
lurendrejeri och smuggling.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Vid det svenska tullväsendet från 1600-talet
tjänsteman vid landtull- och accisförvaltningen. I
Gamla Finland tjänsteman vid landtullförvaltningen.
Av tullförvaltaren och kontrollören vid tullverket utfärdat
intyg över var och när ett utgående fartyg är utklarerat och utgående
tull betald. Efter inlastningen skulle frisedlar, vågsedlar, besökarens
attest om stycketal, skepparens
rulla och avlastarens speciella inlagor (med skepparens namn, godset beskaffenhet, stycketal, mått,
mål eller vikt samt fartygets destinationsort) överlämnas till tullkammaren där den egentliga förtullningen gjordes. Efter att tullen blivit betald fick skepparen tullpasset. Det skulle sedan efter att en
besökare kontrollerat lasten, viseras av denne. Vid inloppsorten, där också utgående fartyg skulle lägga till, skulle tullpasset viseras ytterligare en gång.
Fastställt belopp som utgör tull(
avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Sedan 1540-talet om statlig
tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden.
Tullskrivare omnämndes i
Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i
Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog
Finansministeriet uppgiften.
Generaltulldirektionen och senare
Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av
tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
Ämbetsverk 1636–1726 för uppbärande av tull, i vidare bemärkelse tullväsendet inklusive dess
styrelse och högsta chef. Tullverket inrättades ursprungligen för att skaffa inkomster till
kronan genom att införa tullar, efterhand också för att skydda den inhemska industrin genom totalförbud mot import eller dryga tullavgifter för utländska varor. Chefen för tullverket kallades till en början generaltullförvaltare, från 1671
inspektor för tullväsendet, efter 1675
övertullförvaltare och från 1686 överdirektör. Tullverket ersattes av Generaltullarrendesocieteten.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och
skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala
tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
Något som uppdelas på två parter.
Fördelning av böterna mellan två parter, till exempel målsäganden och kronan, staden och kronan, kyrkan och hospitalet och så vidare. Uttrycket användes inom justitieförvaltningen fram till 1889 varefter böterna i sin helhet tillfaller staten.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses
förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande
anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till
tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975. En
fånge i denna kategori avtjänade den första delen av straffet i isolering under 4–12 månader. Perioden fastställdes av tukthusdirektionen. Därefter fick fången delvis vistas med andra fångar.
Åtgärd som syftar till att säkerställa till exempel att en förpliktelse fullgörs eller att en utredning verkställs, oberoende av
vad den som åtgärden riktar sig mot önskar. Själva åtgärden förekom redan under svenska tiden. Termen
tvångsmedel infördes i lagstiftningsspråket i början av 1900-talet.
Civilmilitär
tjänsteman vid
tyghus eller tygstation, med uppgift att föra räkenskaper och sköta frågor rörande tygmateriel. En dylik fanns i
Åbo också vid landskontoret, åtminstone 1729.
Beteckning på föreskrifter rörande truppers förflyttning,
inkvartering och underhåll vid tågmarsch.
Ersättning för mat, som en
tjänsteman fick när han gjorde en tjänsteresa. Exempelvis fick en
fångvaktare 1592 fyra mark i tärpenningar när han förde några tattare till gränsen.
U
Ursprungligen en juridisk
befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var
ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente,
stadga (ustav),
manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i
Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.
Av regeringen under undantagsförhållanden tillsatt
specialdomstol som undantagsvis dömer mot rättsväsendets allmänna principer eller mot principen om medborgarnas likhet inför lagen. Om undantagsdomstolar stadgades i
förenings- och säkerhetsakten 1789. Dylika var också de fältdomstolar som var verksamma under inbördeskriget 1918 samt Krigsansvarighetsdomstolen 1945–1946.
Från och med förenings- och säkerhetsaktens stadganden 1789 om en
lag som avviker från rättsordningens allmänna principer eller strider mot likheten inför lagen.
Ägor som för
sytning undantagsvis överläts åt annan person.
Läkare som tjänstgjorde som barnmorskelärare på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Militär befälskategori som består av
underbefäl till skillnad från överbefäl. Fram till 1823 bestod underbefälet i ett
kompani inom den svenska armén av en fältväbel, en sergeant, en förare, en furir, en rustmästare, en
mönsterskrivare och tre korpraler. I Finland innefattar underbefälet underofficerare, officersaspiranter, officerselever samt sergeanter och undersergeanter.
Under autonoma tiden samlande benämning på
fyllnadsborgen och kontraborgen.
Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.
Från autonoma tiden
ordförande i allmän underrätt. Motsats:
domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser
underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som
nämndeman eller domare.
Domstol i lägsta instans, huvudsakligen första
rättsinstans såsom häradsrätten på landsbygden och rådstugurätten i stad, i vissa städer ursprungligen kämnärsrätten.
Under autonoma tiden om en
arvodesbefattning underordnad tjänstebeteckningen exekutor. Underexekutorn kunde vara en person eller
myndighet som hade till uppgift att verkställa domar, testamenten och andra juridiska åtgärder.
En jägmästaren underställd skogshövitsman inom ett visst jaktdistrikt, till
jägeristaten hörande underordnad tjänsteman.
Tjänsteman vid
Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna. Underkonduktören lydde under konduktören.
Den lägsta underofficersgraden vid örlogsflottans artilleristat.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en
underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I
Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
Lärare som biträdde vid undervisningen i de lägsta klasserna. Dylika befattningar förekom före 1864 i många skolor, men tenderade att bli indragna när de
äldre eleverna började användas som
medhjälpare i småbarnsundervisningen, bl.a. i Ahlmanska skolorna.
Underlärare fanns ännu 1884 åtminstone vid Alexanders-Universitetets gymnastikinrättning.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Polismästarens högra hand och närmaste underordnade vid poliskammaren i Helsingfors under senare delen av 1800-talet, i övriga delar av landet kallad polismästaradjoint.
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614.
Underställning innebar att en av underrätten fälld
dom inte fick verkställas utan förnyad
prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst
brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Ärenden som enligt
lag eller annat
reglemente skulle hänvisas till högre
instans för slutgiltigt avgörande. Underrätterna skulle lämna vissa domar i
brottmål till hovrättens prövning. Om hovrätten var oenig måste den under svenska tiden underställa domslutet Kgl. Maj:t,
Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol, under autonoma tiden Justitiedepartementet.
Socialministeriets
beslut om behovsprövat och fortlöpande understöd till blinda. Beslutet sändes till vårdnämnden som ansvarade för att understödstagaren mot
kvitto fick beslutet.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive
distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar,
arviorubel och arviohuvud. I
Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs
län efter
öretal och några små tillsatser efter
hemmantal och kor, på Åland efter
mantal och i
Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En
undsättningsfond skulle finnas i varje
socken eller
fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels
tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på
beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt
magasin spannmålslager.
Ordinarie
lärare av andra graden vid universitet. År 1951 ändrades tjänstebeteckningen till biträdande professor.
Tjänsteman vid
universitet med uppgift att sköta räkenskapsföringen och universitetets ekonomiska förvaltning.
Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av
vice kanslern.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom universiteten. Termen används även om budgeten för universitetsväsendet och dess inrättningar.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande
häradsting eller i
rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få
fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om
uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Av uppbådsnämnden upprättad årlig
förteckning över värnpliktiga. Uppbådslängderna framställdes kommunvis på basis av de förteckningar som skickats till uppbådsnämnden av prästerskapet, civilregistermyndigheterna, dissenterförsamlingarna, icke kristna religiösa
samfund samt mantalsskrivarna.
Manskap som rekryterats genom
allmän värnplikt eller enligt man-ur-huse-principen.
Nämnd inom varje
uppbådskrets som ansvarade för uppbådet. Uppbådsnämnden bestod av kretschefen, som utnämndes av statsöverhuvudet i kommandoväg, samt en sekreterare, som hade juridisk utbildning och som tillförordnades av försvarsministern.
Inkallande till värnpliktsarmén som inrättades 1878, men sattes i
bruk 1881.
Indrivning av allmänna skatter och avgifter.
Av landshövdingen till
Kammarkollegium (efter 1809 senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Uppbördsberättelsen skulle årligen insändas före 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid
vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Den följde sedan 1784 ett fastslaget
formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, förra årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor,
leverering m.m. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning,
förteckning över handräckningar,
protokoll över slutlikviden, propriebalancer, och anställda restrannsakningar.
Av häradskrivaren under en
uppbördstermin gjord
förteckning över alla skattskyldiga personer i ett
fögderi och de skatter de hade erlagt samt till vilket belopp. Upbördsboken uppställdes på landsbygden per
by och hemman, i samma ordning som i jordeboken, och i städerna per
rote och kvarter. Den sigillerades och förseglades på landskontoret, varifrån uppbördsboken hämtades av kronofogden till den förestående uppbördsstämman. Varje
skatt hade sin egen kolumn där de skattebelopp som var och en skulle betala infördes på basis av uppgifterna i jordeboken, mantals- och taxeringslängden samt andra officiella handlingar. Uppbördsbokens riktighet granskades vid
landskontoret och boken återlämnades därefter till uppbördsmannen med landshövdingens
befallning om uppbördens verkställande.
Den räkenskapsbok som varje
pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Den säkerhet en
uppbördsman under svenska tiden och autonoma tiden måste ställa för sin uppbörd, särskilt kronofogden och lanträntmästaren.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet
utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Allmän benämning på kronans
tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I
Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs
kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Rättelse i en tidigare inlämnad
redogörelse över skatteuppbörden inom ett
härad eller ett län.
Skrivare som bokförde uppbörden av skatter. Han verkade med landshövdingens fullmakt, ursprungligen med ingen eller liten lön. I lokalförvaltningen var uppbördsskrivaren vanligen häradsskrivarens biträde, i regionalförvaltningen landsskrivarens biträde, före 1687 landsbokhållarens biträde. Inom centralförvaltningen var uppbördsskrivaren en
kammarskrivare vid ett centralt ämbetsverk, efter 1816
tjänsteman vid senatens ekonomiexpedition och efter 1918 vid Statskontoret. Uppbördsskrivaren biträdde också kronofogdarna vid indrivningen av restskatter.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års
reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket belopp varefter skatterna betalades och kvitterades i en
kvittensbok och uppbördsboken. Försummade den skattskyldige att betala sin skatt, uttogs beloppet exekutivt med omkostnader och stämmoböter. Tjänstefolket behövde inte närvara eftersom husbonden svarade för deras skatter. Inom åtta dagar från stämmans avslutande skulle häradsskrivaren rapportera beloppet av den kontanta skatteuppbörden till landskontoret. Beloppet levererades till lantränteriet från landsbygden inom 14 dagar eller allra senast inom 4 veckor med ett av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet uppbördsextrakt. Städerna levererade dem inom 8 dagar om länsstyrelsen låg i staden, annars inom 30 dagar.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes
höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Period för vilken
skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens
redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Ursprungligen
asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en
korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs
län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela
uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig
undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av
Barnskyddsbyrån vid först
Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp”
fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje
län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en
avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas
förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften
korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv
tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphörde när barnet hade fyllt 14 år.
Anbudsförfarande för inköp av varor, tjänster och entreprenader till
offentlig verksamhet, sedan 1700-talet reglerat i lag.
Centralt
ämbetsverk 1716–1719 som under Karl XII:s sista regeringsår självständigt förvaltade och disponerade statsinkomsterna och utfärdade statsobligationer mot säkerhet i kronans inkomster.
Sockenmagasin som förvarade
in natura erlagda avgifter, till exempel vakansspannmål och brännvinsarrenderåg. Upplagsmagasinen var reservmagasin för kronans
räntespannmål ifall de lokala kronomagasinen var överfulla.
Ränta som beräknats utgående från belopp,
räntesats och den tid för vilken beräkningen gjorts.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto med möjlighet till insättning och uttag.
Benämning på ibruktagande och inhägnande av ny mark (för spannmålsodling) i Savolax och Karelen.
Uppodling innebar
skattefrihet på viss tid eller nedsatt skatt, efter en vidtagen skatteförmedling.
I allmän underrätt gjord
förteckning över de
mål som skulle tas upp till behandling under den föreliggande sessionsdagen samt deras turordning. Listan skrevs ut efter målfördelningen och placerades på utsidan av dörren till rättens sessionsrum.
Sedan 1848 benämning på lantmätares skattläggningsförslag i Viborgs
län under storskiftet.
Skriftligt
beslut om att skjuta upp behandlingen av ett
mål eller ärende till ett senare rättegångs- eller beslutstillfälle för att lämna rum åt särskild utredning. Uppskov bör inte förväxlas med avbrott som innebär att samma sammanträde fortsätter senare.
Uppskovsbeslut stadgades för domstolar tidigast i 1734 års lag, under benämningen uppskovsdom.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till
landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i
Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
Borgare i en
stad med begränsade handelsrättigheter. Benämningen infördes på 1600-talet och avskaffades i Finland 1879.
Tjänstebeteckning för ansvarig
tjänsteman för ett
distrikt inom ett visst
bevakningsområde under autonoma tiden. Uppsyningsmannen ansvarade för verksamheten och inspektionerna. Uppsyningsmän fanns bl.a. från 1851 i Forststyrelsens forstrevir, från 1852 i
fattigvårdsdistrikt under fattigvårdsinspektören och från 1871 i
inspektionsdistrikt under boställsinspektören. Uppsyningsmän förekom även under självständighetstiden inom tullväsendet. I
Gamla Finland var uppsyningsmannen 1744–1785 chef för gränsridarestaten.
Med avsikt, planerad.
Uppsåt innebar strängare straff.
Mindre
jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal.
Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
Enligt bestämda regler uppsatt och bestyrkt
aktstycke med rättslig verkan, i allmänhet av
myndighet eller enskild person till kännedom eller för bestyrkande av en
sak upprättad källskrift, till exempel protokoll, kontrakt, skuldebrev,
intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller som på annat sätt är av betydelse som bevis.
Enligt bestämda former avfattad skriftlig uppteckning som ska utgöra bevis för en handling eller ett
beslut med vissa rättsverkningar. I tysk
praxis åtskiljs mellan offentliga urkunder och privata urkunder. Skillnaden har inte varit relevant i nordisk medeltid. Bruket av termen
diplom och
urkund är därför inte inom nordisk medeltidsforskning så strängt fixerat som på kontinenten.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes
hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes
hävd vara laga fång.
Extra
ting som hölls i
häradsrätt eller
lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för
lagtima ting.
Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga
brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman.
Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I
Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt
kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och
hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens
uppsyningsman eller inspektör.
Fordringar som av någon anledning inte hade kunnat indrivas under året, eller medel som uppbördsmännen av någon anledning inte kunnat leverera. En
redogörelse för den utestående resten skulle ingå i årsräkenskapen.
I samband med storskiftet, att flytta bort ett
hemman från en bolby, från 1783 huvudsakligen i Östra Finland (Savolax).
Utflyttning gällde efter 1783 närmast Savolax, där flera gamla hemman låg på ett för litet jordstycke. Flyttningen avgjordes antingen genom lottning eller efter minsta eller sämst bebyggda hemman. De övriga hemmansägarna var skyldiga att biträda vid flyttningen. År 1801 ändrades reglerna så att den hemmansägare vars
flyttning från bolbyn förorsakade minst kostnader och olägenheter var skyldig att flytta.
På 1600-talet om
nämnd som på hovrättens
beslut hade bildats av nämndemän från ett annat eller andra härad, vanligen för att döma i ett
mål där hovrätten inte var nöjd med den egentliga häradsrättens utredning, utan krävde en ny och mer opartisk utredning. Oftast byttes också den
ordinarie domaren ut mot en annan. Under autonoma tiden förekom benämningen utsocknesnämnd.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som
hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i
vägröjning och brobyggnad.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932.
Utmål beviljades då åt finländska
medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade
rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna.
Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på
kronohemman arbetsredskap,
dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller
böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under
överexekutor verkställer
utmätning eller annan
exekutiv åtgärd. På landsbygden var
utsökning ursprungligen en
bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade
borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
Den omständighet att en lön eller utgift inte betalades ur
ordinarie budget, ordinarie stat.
Riksdagens
utskott har en central roll inom riksdagsarbetet (lagstiftningen) och ska enligt grundlagen tillsättas under valperiodens första riksmöte för hela valperioden. Utskotten inom regeringen kallas ministerutskott.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att
indelningsverket infördes togs en man från var
tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols
beslut i högre eller högsta
instans i underställda
mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.
Av
lantmätare utfärdat bevis på
rågång med
jordägare och övriga berörda personer, jämte den
karta som han gjorde upp över den utstakade råleden. Utstakningsbeviset var en av de handlingar som skulle bifogas ifall någon ville anföra
besvär över rådragningen.
Inom skogsbruket utmärkning av träd för avverkning och gallring. Stämplingen utfördes av en utsyningsman.
Den enhet som utgjorde grunden för tiondesättningen. År 1694 stadgades att tiondet skulle utgöra åtta kappar ren säd av varje tunnas utsäde. År 1804 konstaterade
Kammarkollegium i ett
brev till landshövdingen i Tavastehus
län att ett
utsädestunnland motsvarade 1 1/3 geometriskt tunnland. År 1814 fastställdes beräkningen för taxeringen av olika jordmåner. Beräkningarna fastställdes 1819.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
Jordbruksmark som under tegskiftets tid låg utanför en bys inägor (åker och äng), vanligen skog eller betesmark i utmarken.
V
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en
vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på
Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och
Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Skriftligt
intyg på erlagd
vadepenning eller vadeskilling. Vadebeviset utfärdades av den underrätt i vilken missnöje mot utslaget genast hade meddelats efter delgivandet, eller av domstolens kanslitjänsteman eller rättens ordförande, närmast
borgmästare eller häradshövding, fram till 1868 också av
rådman vid
kämnärsrätt eller av lagman.
Under svenska tiden muntlig eller skriftlig, från 1868 alltid skriftlig,
missnöjesanmälan eller ändringsansökan i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. I vadeinlagan ingick också underrättens
protokoll och
utslag samt bevis på erlagd vadepenning. Vadeinlagan skulle under svenska tiden även inbegripa en borgensförbindelse med två ekonomiskt välsituerade löftesmän, vilka förband sig att vid behov stå för den ersättning som vademålet kunde komma att innebära för den
ändringssökande ifall denne förlorade målet. Vadeinlagan lämnades inom vadetiden in till den
överrätt som den ändringssökande sökte
prövning hos. Under autonomin kallades vadeinlagan också vadelibell, enligt tyska förebilder ibland också (vade)duplik, juridisk libell.
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols
domslut i ett tvistemål.
Vademål avsåg uttryckligen en
prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en
prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom
vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos
lagmansrätt och rådstugurätt. I
Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta
instans hos Dirigerande senaten. Den
ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga
appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Stadgad
avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. Den
ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt
vadetid till underrättens
ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som
intyg på betalad
avgift fick den ändringssökande ett
vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den
överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I
Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Tid inom vilken ansökan om ändring (
vad) i en underrätts
domslut i ett
tvistemål skulle lämnas in till hovrätten.
Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen.
Vagnslega infördes 1779. Per
mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Tjänsteman vid
Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 fanns vagnsrevisorer vid linjeförvaltningens depåsektion.
Åt en eller två rotar beviljad
rätt att inte uppställa
soldat och häst för indelningsverket.
Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Under autonoma tiden förekommande
titel på nattsköterska.
Allmän tjänstebeteckning för väktare vid statlig
institution under autonoma tiden, särskilt sådana som 1823–1881 övervakade till exempel arbets- och korrektionsinrättningar samt
spinnhus och som tillsammans med vaktmästaren ansvarade för städning, eldning och annat praktiskt arbete.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som
kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Förteckning över de röstberättigade inom ett röstningsområde i ett politiskt val.
Handling som innehåller bestämmelser om ett visst val.
Sedel på vilken den valberättigade anger sin
kandidat i val.
Betalningsmedel för ett eller flera länder, som kan användas som bytesmedel för varor eller tjänster. Fram till 1840 användes svenska
riksdaler och ryska
rubel jämsides som
valuta i Finland. Den finska marken togs i
bruk som valuta i Finland 1860.
Civilmilitär
tjänsteman vid finska skarpskyttebataljonen under autonoma tiden och skyddskåren under självständighetstiden
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig
vargering som 1752 blev
frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje
rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Benämning på reservkarl i den indelta armén. År 1773 bestämdes att varje
rote skulle uppmanas att skaffa sig en reserv, som av
kronan skulle erhålla en summa för städsel och årliga klädespenningar. Kort därefter förklarades vargeringskarlarna för ständigt manskap. År 1776 minskades vargeringsmanskapet i Finland så att två rotar eller två
rusthåll tillsammans skulle skaffa en vargeringskarl. Vargeringskarlen skulle få ett
torp eller en
tunna råg och en
åm hö. Han fick också av kronan en summa för städsel och årliga beklädnadspenningar, mot skyldigheten att hålla sig med
släpekläder och föda under den årliga excercistiden, som var fjorton dagar. Skyldigheten att hålla
vargeringskarl ersattes 1811 med en avgift.
Militärt manskap bestånde av reservsoldater 1741–1811 som bekostades av kronan, senare av rotarna. Skyldigheten blev så småningom beständig i de regementen vars rotar hade överenskommelse med kronan. Onuset omformades år 1812 till en
reservvakansavgift för
Allmänna militiekassan i samtliga
län förutom i Österbotten som hade varit befriat från att hålla reserver.
Vargfälla av nät som efter 1734 skulle upprättas i varje socken.Skyldigheten att efter sin ägodel årligen bygga och underhålla
varggård (eller varggrop) låg på vissa sockenbor. Efter 1789 sköttes vargjakten med lokala jaktkassor.
Den första reglerade spelformen. Tillstånd för ordnande av varulotterier infördes 1889. År 1917 bestämdes att senaten skulle bevilja eventuella tillstånd. Om lotternas sammanlagda försäljningsvärde underskreds 5 000 mark kunde länets
guvernör bevilja tillstånd. Tillstånd beviljades endast för allmännyttiga ändamål eller välgörenhet. År 1920 bestämdes att landshövdingen kunde bevilja tillstånd om försäljningen endast skedde inom länet och försäljningsvärdet underskred 100 000 mark. I annat fall skulle tillstånd beviljas av Inrikesministeriet. Tillståndet gällde i högst två år. Från och med 1944 krävdes också ett
utlåtande av Lotterikommissionen.
Beteckning som näringsidkare från 1889 frivilligt använder för att skilja sina varor från andras och som de anmäler till myndigheternas varumärkesregister.
Register över varumärken. Varumärkesregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en
ingenjör biträdd av en bokhållare.
Inrättning som fördämmer vatten för kvarnverksamhet. Vattenverken började regleras 1638 och 1642 och fram till 1688 krävdes
privilegium för att få inrätta dem. Därefter beviljade landshövdingen tillstånd att uppföra de erforderliga fördämningarna för vattenkvarnen på krono-, skatte- eller frälsejord. Anläggandet av
vattenverk förutsatte en värdering av skatteförmågan som efter 1804 förrättades av undersökningsverket, efter 1817 krävdes ett
utlåtande av
Kejserliga strömrensningsdirektionen och dess efterträdare.
Kameral beteckning för
frälsehemman som
kronan fick (som vederlag) av en adelsman, i utbyte mot ett kronohemman. Bytet kunde också bara gälla räntan, medan själva hemmanet kvarstod under sin ursprungliga ägare. Det kallades då byteshemman.
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna
kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Avskrift av meddelat
utslag för verkställighet av ovillkorligt
fängelsestraff eller till verkställighet förordnat villkorligt fängelsestraff och förverkad villkorlig frihet. Verkställighetshandlingen gjordes upp av allmän underrätt. Ursprungligen var den en
avskrift av domstolens utslag, men sedan självständighetstiden enligt ett av
Justitieministeriet fastställt domslutsformulär.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare.
Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och
indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En
mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Råsten som är placerad mellan två av gränsernas huvudmärken och som visade på gränslinjens raka sträckning.
Specialdomstol som från 1812 avgjorde ägodelningsmål och stridigheter mellan
delägare i en by, särskilt i anslutning till storskiftet. Ägodelningsrätten bestod av en ordförande, ett
hovrättsråd eller en
häradshövding samt en sekreterare. Den avskaffades 1917.
Militärgrad som var i
bruk i den
finska armén åren 1918–1919. Graden användes i Tyskland och introduceardes i den
vita armén i Finland i och med de finska jägarna. Strax före ankomsten till Finland befordrades 188
jägare till vicefältväblar. Inom den
vita armén under inbördeskriget placerade sig graden mellan
fältväbel och underofficer.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och
titel utan
ämbete som en
hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är
vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till
vikarie för häradshövding. Den beviljas av
hovrätt på ansökan. I Kexholms
provins i
Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den
ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Under åren 1766–1776 benämning på utexaminerad och edsvuren medarbetare till
ordinarie lantmätare, vanligen sådan som arbetade med storskiftet. Under autonoma tiden 1863–1917 var ”vicelantmätare” tjänstebeteckning för underordnad
lantmätare i
länslantmäterikontor som, vid sidan av
äldre och
yngre kommissionslantmätare efter 1873, verkställde de praktiska lantmäteriarbetena i länet.
Bisittare till person som för ordet och leder förhandlingarna i en överläggande eller beslutande församling.
Hederstitel för
prästman eller ställföreträdare till
ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Tillfällig
anställning i stället för någon som är ledig.
Livsmedel. Termen användes bl.a. om den julstek och andra (säsongsbundna) livsmedel som prästerna enligt urgammal sedvana skaffade sig genom att
resa omkring i socknen. De förbjöds 1727. Persedlarna vägdes med en särskild livsmedelsvikt: viktualievikt.
Den som vunnit ett civilt
mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till
kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för inköp av nattvardsvin. Vinsäden hörde tillsammans med byggningssäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkovärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Kassa som varje
kyrka skulle inrätta efter 1664 för inköp av nattvardsvin. Vinsädskassan bestod av de penningar man hade fått av försäljningen av vinsäden, eventuellt också av insamlade vinören 1668–1809. Kassan förvaltades av kyrkvärdarna och redovisades på ett särskilt formulär, infört 1807 som ”räkning över vinmedel”.
Ursprungligen medeltida
skatt som härrörde sig från allmogens skyldighet att bygga och underhålla kronans borgar och kungsgårdar. Den erlades i en mängd olika persedlar, huvudsakligen byggnadsmaterial och ved. Avgiftens storlek varierade i olika trakter. År 1622 nedsattes avgiften med hälften. År 1652 blev den en
ständig ränta. Benämningen på
vinterkörseln varierade i olika delar. Motsvarande benämningar i andra delar av landet var byggningshjälpen, slottshjälpen, slottsfamnen, rustkammarhjälpen, vind och vask, byggningsveden, tegelveden, ekekörseln och körseln.
Ordinarie
häradsting under vinterterminen. Enligt
1734 års lag skulle
vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre
ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Årlig personell
avgift för nattvardsvinet som betalades av adel, borgare, bönder, soldater, tjänstefolk och inhysingar. Vinöret utgick på kyrkostämmans och kyrkoherdens beslut, under förutsättning att den åt församlingen förlänade vinsäden inte räckte till för inköp av kyrkvin. Avgiften uppbars av alla som gick till nattvarden i församlingen, ursprungligen i samband med att prästen (efter ett förhör) admitterade en person till nattvarden, efter 1805 vid de årliga läsförhören.
Vinöre förekom inte under autonomin.
Granska och stämpla officiellt dokument, exempelvis ett utgående
skeppsdokument innan fartyget kan kasta loss.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation).
Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Lagligen bindande syne- eller granskningsinstrument som upprättades i samband med boställssyner och när biskop, prost,
tullnär eller annan
tjänsteman besökte till exempel församlingen, socknen eller tullkammaren för att granska verksamheten, ekonomin och tjänsteutövningen.
Äganderätt till jordområde vilken grundade sig på att man hävdade jorden res nullius. Enligt
Hälsingelagen gällde detta intagan på allmänning. Hade man brukat intagan i tre år okvalt och oklandrat hade man vunnit
hävd på den. Det andra fallet gällde då jorden haft tidigare ägare. Sedan
hävd efter tre år vunnits var i en klanderprocess den tidigare ägarens anspråk avskurna. Den treåriga hävden tycks ha varit ett laga fång. I ME
landslag finns inga bestämmelser om hävd. Det är oklart om städerna tillämpade den treåriga hävdtiden från landslagen eller om man tillämpade en ettårig hävdtid från hanseatisk rätt.
Intyg över uppehållstillstånd.
Äldre benämning på att gå ed, svär(j)a ed, bekräfta med ed, särskilt
ed som svors inför
allmän domstol eller annan dömande myndighet.
Sedan autonoma tiden om
tvångsmedel varmed en
domstol eller en förvaltningsmyndighet ålägger någon att, vid hot om betalningsskyldighet, göra eller låta bli att göra någonting.
Vite ska inte förväxlas med
böter som är en straffpåföljd. Om vite stadgades i
1734 års lag och 1889 års strafflag. Det tillfaller statsverket sedan autonoma tiden 1889 och under svenska tiden 1779–1809. Vitet tillföll ursprungligen och under förra delen av autonoma tiden den vitesutfärdande domaren eller tjänstemannen, i vissa fall en allmännyttig institution. Vite användes ursprungligen vid civila försummelser (till exempel frånvaro vid mantalsskrivning) och överträdelser av regler och förbud. Det gick till
kronan efter 1779. Efter 1785 tillföll hälften vissa tjänstemän (exempelvis fiskaler och kronoåklagare) och
ämbetsverk (till exempel Generallantmäterikontoret) för specifika ändamål eller som avlöning. Försummelsens (eller överträdelsens) art avgjorde mottagaren enligt
lag eller stadga. Mottagarna utökades så småningom. År 1800 tillföll till exempel försummelse att lagfara köpt fastighet församlingarnas fattiga och år 1802 försummelse att underhålla stängsel.
Bevisande kraft, bestämmande rätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om behörighet att verka som
vittne eller vittna.
Sedan medeltiden om formbunden utsaga som ett
vittne ger inför
domstol och där vittnet vid Gud försäkrar att han talar sanning. Eden ger vittnesutsagan ett bevisvärde, varför eden inte kan sväras av jävig, minderårig, mentalsjuk eller därmed jämförbar person. Den svenska rätten gav 1734 det edsvurna vittnesmålet en lagbestämd bevisverkan. Vittneseden fick därför inte avges av person som befarades vara opålitlig (såsom jävig, vanhedrad, menedare eller brottsling).
Rättsarvode som sedan autonoma tiden utbetalas till vittne, på särskild anhållan hos domstolen, för de omkostnader som närvaron vid rättegången inneburit, till exempel resekostnader och inkomstbortfall. Sedan senare delen av autonoma tiden används termen vittnesarvode.
Röst, att tillkännage sin synpunkt, uttrycka sin åsikt, röstetal.
Av
hovrätt sedan
1734 års lag äskad
ed för att utleta sanningen i ett civilt
mål som annars inte gick att utreda.
Vrångoed innebar att bägge parterna gick ed på att inte ”saken förmörka eller något dölja som till en
rätt upplysning tienar”. Den blev så småningom i början av självständighetstiden en död paragraf.
Benämning för (lagstridig) felaktighet, till exempel om beslutsordning.
Besiktningsman, kontrollör; en av
kronan tillsatt
tjänsteman i stapelstäder som vid städernas vågar kontrollerade stapelvarornas mängd och kvalitet före utskeppningen. Varorna skulle också kvalitetsgrupperas och i vissa fall prissättas. Vräkningen av järn överfördes till städerna 1604. Vräkning av sill behandlades i fiskelagstiftningen 1666. År 1774 skulle endast sill som fångats enligt det holländska sättet vräkas. Tjäran skulle vräkas på speciella platser, på så kallade tjärhov. Även i städerna i
Gamla Finland fanns vräkare. Formellt gällde reglerna om obligatorisk vräkning ännu på 1980-talet, fastän de inte tillämpades i praktiken.
Besiktningsman, en edsvuren medeltida
tjänsteman utsedd av stadens råd. Han skulle kontrollera och godkänna vissa varor som exempelvis fisk, näver, bräder, tjära, ved, hampa, lin och kalk före försäljningen. De godkända varorna skulle stämplas med stadens märke. Stämplingen varierade beroende på kvaliteten. Vräkaren hade också
rätt att
konfiskera varor och bötfälla ägaren. Under senmedeltiden var vräkning obligatorisk i städer med sjöfart till utlandet.
Anställd vid stadens våg, som vägde in- och utgående varor för beräkningen av tullaccisen. Varan transporterades till vågen av
vågdragare och vägdes av vågbetjänten för att sjötullens storlek skulle kunna beräknas. Tullbetjänten skulle vara närvarande vid vägningen. Vågbetjänten skulle efter vägningen skriva en
vågsedel med resultatet. Vågbetjänten var underställd stadsvågens uppsyningsman.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt
stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt
Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en
köpman fick officiellt
intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en
uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
Kronans edsvurna tjänstemän vid
järnvräkeriet med uppgiften att väga och förvara det från järnbruken kommande järnet, innan det skeppades vidare. Vågmästarna tillsattes av
Bergskollegium efter 1671 i varje stapelstad, dock endast i Åbo. Efter upphävandet av det
bottniska handelstvånget fanns
vågmästare i allt fler städer och vid bergsbruk på landsbygden. På mindre orter verkade vågmästaren även som järnvräkare.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om
vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som
vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna
borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre
avgift än inhemska köpmän.
Intyg över vägda varor för beräkning av sjötullen. Vågsedeln utgavs av stadens vågbetjänt. Dem skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Vägningen skulle ske i tullbetjäntens närvaro. Först när detta var gjort fick ilastningen börja.
Övervakare av stadsvåg och person som utfärdade officiella skeppsdokument, som generalattest, över vägda varor för
skeppare på väg till en utländsk hamn.
Juridisk term, vanligen med betydelsen vårdslöshet eller oaktsamhet. Det fanns två olika grader av vållande: grovt och ringare.
Av
lantmätare varje vår och höst förrättad
fördelning av hemmanens skyldighet att röja och underhålla vägar och broar. Vägdelningen fastställdes av häradsrätterna och landshövdingen. Beroende på vägen fördelades ansvaret mellan sockens eller häradets
hemman eller enskilda hemman längs mindre vägar. Fram till 1790 påverkade inte
förmedling av mantalet den fastställda underhållsskyldigheten.
Den andel av en väg som ett
hemman skulle underhålla. Väglotten bestämdes genom en vägdelning, som utfördes av en lantmätare. Vägdelningen skulle sedan fastställas av häradsrätten. Underhållet av vägen övervakades av häradsfogden, landsgevaldigern, landsfiskalen, länd- och fjärdingsmännen. Försummelser straffades med böter.
Anläggande och underhåll av allmänna vägar för att befordra kommunikationerna inom landet.
Vägröjning var ett
onus för varje
hemman oberoende av om det var av säteri-, frälse-, skatte- eller krononatur. Vägröjning stadgades ursprungligen i landslagen och infördes i 1734 års lag. Undantagna var endast
lotshemman efter 1783 och efter 1786 alla bruk. Städerna ansvarade för vägar inom stadens ägor som även civila tjänstemän och ståndspersoner var skyldiga att finansiera. Befriade var efter 1734 endast biskops-, präst-, läsemästare- och klockargårdar i staden. Vägröjningen övervakades av landshövdingen. Med tanke på underhållsskyldigheten indelades de allmänna vägarna i lands- eller ”kungsväg”, härads-, socken- och byaväg.
Stolpe med vilken en landsväg delades upp i vissa sträckor. År 1783 fastslogs att
vägskillnadstecken skulle finnas för varje hel, halv och fjärdedels mil. Uppsättningen och underhållet av dem skulle skötas av häradet. År 1828 skulle de svenska måtten ersättas med det ryska måttet verst, och en
mil skulle delas up i tio verst. Uppmätningen och uppsättandet skulle bekostas av staten, medan underhållet fortsättningsvis skulle skötas av häradet. År 1887 togs det metriska systemet i bruk. Den gamla milen definierades då som tio kilometer.
Laga
syn av väg.
Vägsyn hölls varje vår efter kungörelse, varefter man utlyste de vägavsnitt som måste repareras. Vägsynen förrättades i närvaro av kronobetjäningen och två medlemmar av häradsnämnden.
Benämning på den högsta kategorin av båtsmän. En
välbefaren båtsman hade minst 24 månaders erfarenhet av tjänstgöring på ett skepp. Uttrycket användes inom den svenska flottan fram till 1875.
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”,
officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid
lantdagen 1808–1906.
Bidrag som beviljades de värnpliktiga som hemförlovades efter den 19 september 1944. Väntepenningen betalades av kommunen men ersattes i sin helhet av statsmedel. Villkoret för att få bidraget var att den värnpliktige var arbetslös och upptagen i hemkommunens arbetslöshetsregister. Väntepenningens storlek varierade från 35 mark till 50 mark om dagen beroende på till vilken dyrortsgruppering hemkommunen hörde. Den värnpliktige kunde även ansöka om tillägg till väntepenningen för sina familjemedlemmar. Som familjemedlemmar räknades den värnpliktiges hustru, barn, adoptivbarn, hustruns tidigare barn som den värnpliktige hade att försörja samt arbetsoförmögna föräldrar.
Den
ed som den drabbade i ett ersättningsmål vid allmän underrätt skulle svära över den skada han på grund av stöld, brand eller liknande hade lidit, varefter skadebeloppet, som annars inte hade gått att fastställa av domstolen, kunde fastslås.
Värderingsed stadgades i 1734 års lag.
Benämning på den skriftliga handling (ett protokoll, bevis) som en
värderingsman upptecknade efter lagenligt förrättad värdering av något, särskilt en egendom.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.
Beteckning på en hedersutnämning till en statlig tjänstetitel, normalt en högre
titel där innehavarna fick
fullmakt på värdigheten av regeringen, konungen, kejsaren eller presidenter (till exempel professorstitel, en
militär grad, eller en högre statstjänstemannatitel).
Beteckning på en hedersutnämning till en statlig tjänstetitel, normalt en högre
titel där innehavarna fick
fullmakt på värdigheten av regeringen, konungen, kejsaren eller presidenter (till exempel professorstitel, en
militär grad, eller en högre statstjänstemannatitel).
Ed med vilken en åtalad värjde sig mot anklagelserna vid domstolen, varvid anklagelsen förföll.
Värjemålsed var en del av rättsprocessen från medeltiden till 1695, förutom i grova
brott som var belagda med dödsstraff.
Båtsman som värvades till den svenska flottan och utgjorde en nödvändig och högklassig beredskapsstyrka. Från och med slutet av 1600-talet bestod flottan dels av värvade båtsmän, dels av rote- och rusthållsbåtsmän. De värvades antal var betydligt mindre än de övriga kategoriernas.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Rättegångsmål angående en gäldsförbindelse som grundade sig på växel. Växelmålen stadgades under svenska tiden från början av 1600-talet, under autonoma tiden efter 1858 och skulle upptas till behandling på
initiativ av notarius publicus.
Av växelmäklare förmedlad och bevittnad affär.
Regler för hur växlar ska tecknas, inlösas och överföras m.m. Den första gavs under autonoma tiden den 29 mars 1858. Den ersattes med nya regler den 1 november 1932 och den 28 juni 1960.
Y
Inom förvaltningen från och med autonoma tiden och särskilt från självständighetstiden ett epitet för statstjänsteman av lägre
rang än en högre motsvarande, vanligen också placerad i en viss löneklass eller lönekategori. Den
yngre tjänstemannen hade vanligen till uppgift att biträda den
föredragande tjänsteman som han var underordnad.
Beteckning på det statsfinansiella system och den militära organisation som inrättades av Karl XI under 1680-talet och som byggde på effektivering och förenhetligande av indelningsverket.
Militärgrad som var i
bruk under autonoma tiden i finska truppförband samt i den
finska värnpliktsarmén 1881–1902. Graden togs i bruk i den
finska armén efter inbördeskriget 1918, men ersattes snart med graden undersergeant (se underofficer).
Tjänsteman vid Överkrigsdomstolens
kansli som biträdde
äldre överauditören i hans tjänsteåligganden, med
rang i sjätte rangklassen.
Grad av
skattefrihet på frälsejord. Den omfattade
säteri med tillhörande
ladugård samt
rå- och rörshemman och innebar befrielse från mantalsränta, jordeboksränta, kronotionden och rotering. Den medförde också befrielse från rusttjänst, senare från
rusttjänstbevillning samt från en mängd andra pålagor. Friheten var dock inte lika fullständig för rå- och rörshemmanen som för säterier och ladugårdar.
Å
Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den
åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans
hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett
skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Skatt som erlades av vissa städer till
kronan som en ersättning för skatten från de
hemman som lagts under ifrågavarande stad. Andra städer erlade för donerad jord i stället kronotionde. Avgiften avskaffades under 1700-talet. I vissa fall kunde skatten vara betydande och exempelvis Björneborg erlade 1744 en
åkerskatt på 60 tunnor, av vilka 30 tillföll kronan och 30 användes till avlöning av magistraten.
Sedan 1600-talet en
bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde
talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en
titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid
allmän domstol yrkar på
straff för
brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän
domstol i första
instans för statlig
tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som
åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
Bystämmans sammankallare och
ordförande samt protokollförare, vanligen representant för en
by på
sockenstämma och ting. Åldermannen hade (enligt mönsterbyordningen) även hand om bykistan (byns
arkiv och kassa). Åldermän användes även vid lokala syneförrättningar, då
kronan saknade tjänstemän på bynivå. Åldermannasysslan var på en del håll en förtroendepost, på andra en semiformell befattning. Som ersättning för sysslan uppbar åldermannen byns böter.
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska
kronan sedan Magnus Erikssons
landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna
skatt eller
avgift till kronan också under autonoma tiden.
Till jordeboksräntan hörande
skatt som erlades i ett visst antal dagsarbeten på kronans (eller indelningshavarens) jordegendom. Den beräknades vanligen till hälften i öke- eller andra drängdagsverken. Årligt
dagsverke reglerades 1652 för hela landet, då dagsverket skulle uppgå till sex körslor och tolv dagsarbeten per
mantal och år. Det kunde ersättas med en
avgift som utmättes enligt markegången.
I viss skriftlig form gjord
offentlig stämning eller
kungörelse om att man inom en viss tid måste anmäla sitt anspråk (exempelvis arvinge eller kreditor som gör anspråk på sin rätt). Änkor och arvingar till en avliden
uppbördsman måste efter 1826 ansöka och vinna
årsproklama för att befria dödsboet från de efterräkningar som kunde uppkomma till följd av den avlidnes bristfälliga eller felaktiga redovisning.
Den granskning av en myndighets räkenskaper som gjordes en gång per år. Till årsredovisningen bifogades verifikationer för att bevisa riktigheten.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den
instans i
län eller
stad samt vid
hovrätt som hade behörighet att väcka talan.
Extraordinärt
rättsmedel sedan autonoma tiden som kan användas för att rätta ett fel som påverkar innehållet i ett
avgörande som vunnit laga kraft. Återbrytan söktes under autonoma tiden hos Justitiedepartementet, senare hos Högsta domstolen.
Under autonoma tiden benämning på handling varmed en högre förvaltningsmyndighet återsände ett underställt eller hemställt ärende till den lägre instansen för beslut.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden om
vittne vars vittnesmål blir ogiltigförklarat av domstolen på grund av jäv.
Extra ordinärt
rättsmedel som en
part kan anlita för att få en ny tidsfrist (förfallotid) för överklagande av domstolsbeslut, i lag- och processpråk vanligen kallat resning. Förutsättningen är att den tidigare tidsfristen försummats av orsaker som inte berodde på parten själv. Rättsmedlet stadgades tidigast i 1734 års lag.
Extraordinärt
rättsmedel sedan svenska tiden för sökande av ändring i ett
avgörande som avgjorts med en så kallad tredskodom. Från 1734 ska
återvinning sökas hos den allmänna underrätt där ärendet ursprungligen behandlats.
Besvär mot ensidig dom,
tredskodom eller i
lag stadgat förfarande rörande konkurser genom vilket en borgenär kan få tillbaka en gäldenärs utmätningsbara egendom.
Återvinningstalan anförs till den
domstol som fattat domen i fråga.
Ä
Under perioden 1415–1734, i praktiken till slutet av 1700-talet, förrättad
syn med parter som tvistade om ägogräns,
rågång eller lantmäteriförrättning. Ägandesynen syftade till en uppgörelse i godo, och kallades därför (under 1700-talet) också sämjesyn.
Den handling som upprättades i samband med en
ägokarta och som för varje
ägofigur angav ägoslag och areal. Vid
laga skifte angavs också ägofigurens naturliga beskaffenhet, gradtal och uppskattningsinnehåll.
Specialdomstol som i första
instans undersökte och avgjorde
tvistemål rörande fastighetsbildningar och
besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig
domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs
län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera
län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en
lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal
jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Under svenska tiden och autonoma tiden
ledamot av ägodelningsrätt.
Av jordägarna vald
ordförande i ägodelningsrätt. Han skulle ha domarkompetens och helst också erfarenhet av jordbruksnäringarna.
Den andel av jorden som varje
delägare får vid ett laga skifte.
Inom förvaltningen under autonoma tiden och särskilt från självständighetstiden epitet för statstjänsteman av högre
rang än en
yngre motsvarande. Den
äldre tjänstemannen hade vanligen till uppgift att föredra tjänsteärenden för överordnad (beslutsfattande församling).
Sentida benämning på
indelningsverket före den förnyelse som genomfördes på 1680-talet.
Högre
befattning i
stat eller kyrka. Från 1600-talet högre statstjänst med fastställda självständiga offentligrättsliga befogenheter. Som
ämbete betecknades i svenskt administrativt språkbruk en sådan
tjänst vars innehavare tillsattes av Kunglig Majestät. Någon terminologisk skillnad mellan ämbete och tjänst förekommer inte i det finska språket.
De uppgifter som tillhör ett visst
ämbete eller en viss tjänst.
Från 1886 samlande benämning på de bevis, attester och sedlar samt
utdrag ur dop- och dödslängder samt kyrkostämmoprotokoll som utfärdades av pastorsämbetet och för vilka en
avgift enligt en viss
taxa skulle betalas. Från 1922 används termen om i vissa fall avgiftsbelagt utdrag ur
kyrkbok eller civilregister som innehåller de personuppgifter som är relevanta för ett visst juridiskt ändamål.
Ämbetsbevis utfärdas av kyrkoherdeämbetet, för dem som inte hörde till en
församling 1923–1969 av mantalsskrivaren och efter 1969 av Befolkningsregistercentralen.
Brev som sändes på ämbetets och tjänstens vägnar.
Geografiskt område inom vilket ett
ämbete utövas. Som exempel kan nämnas att landshövdingens
ämbetsdistrikt var ett län, häradshövdingens en
domsaga och kronofogdens ett härad.
Domare med juridisk utbildning och ämbete, till skillnad från lekmannadomare.
Muntlig och skriftlig
försäkran som från och med 1773 avlades av statliga tjänstmän innan de tillträdde
ämbete och lön. Efter 1918 avsågs med ”ämbetsed” den moraliska utfästelse som vissa tjänstemän i statens högsta
förvaltning och ledning samt inom rätts-, militär- och fängelseväsendet jämte gränsbevakningen avlade och genom vilken de förband sig att fullgöra sina tjänsteåligganden. Tidigare avlade nästan alla statliga tjänstemän tjänsteed. En särskild typ av
ämbetsed avlades av ordinerade präster.
Teoretiskt kompetensprov för vinnande av ämbetsmannaställning, ursprungligen införd som inträdesexamen till Kungliga kansliets tjänster 1719–1720, enligt kunglig
förordning den 10 mars 1749 en universitetsexamen för dömande tjänstemän (examen juridicum,
examen till rättegångsverken), och från den 9 maj 1750 för kollegiernas civila tjänstemän, i praktiken endast Bergs- eller Kanslikollegiums (bergs- och kansliexamen). Efter 1799 tillkom
kameralexamen för inträde i
tjänst vid kollegiernas ekonomiförvaltning. Därutöver hade varje
ämbetsverk 1766–1865 (i Sverige) ett separat inträdesprov.
Akt eller förrättning som en person med kyrkligt, statligt eller kommunalt
ämbete utförde i kraft av sitt ämbete.
Under perioden 1526–1926 innehavare av sådan
tjänst som betecknas som ämbete.
Ärende som avgörs som ett ämbetsärende eller som hör till ämbetsåliggandena.
De uppgifter, befogenheter och skyldigheter som fanns reglerade för utövningen av ett visst ämbete.
Som kännetecken använt
stämpelmärke för en viss
befattning eller en institution. Ämbetssigillet var vanligen avtryckt i vax (metall, lera eller lack), ibland också direkt på papper eller på en pappersbit som fästs vid huvuddokumentet.
Av en
myndighet producerad skrift. Ämbetsskrivelsen kan vara ett dokument, ett
brev eller ett tryckalster.
Åtal som föranleds av tjänstebrott, ursprungligen också angivelse av ett tjänstebrott.
Ämbetstalan kunde och kan anföras av åklagaren eller av privatperson, ursprungligen också annan tjänsteman, vars
rätt har kränkts eller som lidit skada av tjänstemannens lagstridigheter.
Titel som en person hade
rätt att bära på basis av dennas ämbete, till skillnad från exempelvis bördstitel, som var ärftlig inom en släkt.
Sedan 1634 benämning på
offentlig myndighet som genom sina ämbets- och tjänstemän utövar den högsta styrelsen och förvaltningen av ett visst samhällsområde. Ämbetsverken indelas i centrala
ämbetsverk och dem (eller annat offentligt verk) underlydande regionala ämbetsverk och lokala myndigheter.
Specialjärnverk där järnet inte smids till stångjärn, utan till järnsorter avsedda för särskilt järnsmide eller för manufakturer.
Den
part som söker ändring och besvärar sig över ett
avgörande i lägre rätts- eller förvaltningsinstans. Benämningen används också om åtgärd som vidtas i syfte att få ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande; överklagande; sökande av ändring. Den
ändringssökande kallades under svenska tiden appellant, under autonoma tiden och i början av självständigheten
klagande eller klagandepart.
Från 1708 av
domkapitel administrerat behovsprövat understöd från kyrkohärbärget till fattiga änkor och barn efter ordinarie,
extraordinarie och tillfälligt förordnade präster i stiftet. Änkehjälpen blev 1837 ett ekonomiskt understöd som utgick också till fattiga gymnasie- och skollärarsterbhus. Den administrerades från 1859 av Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Medlen insamlades från de i
tjänst varande prästerna, vilkas
plikt det sedan 1664 varit att understöda fattiga prästänkor i stiftet. Från 1859 insamlades medlen från lakansbesparingar och diverse fonder: Ärkebiskopsfonden (från 1833), Gavelinska testamentsfonden (från 1750), Haartmanska testamentfonden (från 1808), Rautalinska testamentsfonden (från 1841) och änkehjälpsavgiften från lediga gymnasie- och skollärartjänster (från 1851). Under åren 1837–1859 utbetalades också ett statsanslag.
Änka som inte gift om sig. Änkan bibehöll den avlidne mannens namn,
stånd och värdighet. Hon stod inte under giftoman utan var myndig. Hon fick gifta om sig tidigast tio månader efter makens död.
Ö
Utbysskatt eller (avgärda)
by som blivit
öde men som vid tegskiftet lämnades utanför samfälligheterna och bibehölls som skatteobjekt.
Avgift som varje
rote årligen skulle betala till kronan. Avgiften ersatte kronans utgifter för besiktningskosten för en
soldat i de fall när en hel
rote hade blivit öde. Ödesroteavgiften blev en
ständig avgift 1697.
Den obligatoriska
avgift som årligen skulle erläggas av varje
rote vid Åbo, Björneborgs, Tavastehus och Nylands infanteriregementen för att fylla den brist som ödes- och frihetshemman förorsakade i knektarnas besiktnings- och möteskost. Avgiften infördes 1696 och 1697. Den uppbars också efter 1810.
Den
avgift som en utomstående hemmansinnehavare skulle erlägga om han ville bruka ägor som tillhörde ett ödehemman.
Ursprungligen allmogen ålagt mantalsdagsverke (vid sidan av drängdagsverke) på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar samt för skattebönder på frälsets donationer. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt
öresland = 3
tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång
stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
År 1730 utkommen
officiell handbok för
lantmätare innehållande upplysningar om 1688 års instruktion, kungl. brevet om
lantmäteriet 1696 och lantmäteridirektörens
reglemente 1698 samt riktlinjer för hur rågångar skulle utmärkas med råmärken,
rör och visare, samt hur domar på rågångar och råskillnader skulle verkställas m.m. Handboken var skriven av lantmätaren i Södermanland, Erik Nilsson Agner.
Titel inom svenska flottan 1715–1820, i
rang närmast över amiral, motsvarade 1569–1602 översteamiral. I rangtabellen för Finland 1826 och 1897 förekom endast amiral,
konteramiral och viceamiral.
Under svenska tiden lagkunnig
tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837
lagfaren icke
militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och
ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
Tjänsteman som var chef för brandsläckningsarbetet i en stad. År 1897 fanns tjänstebeteckningen i Helsingfors och i Uleåborg. I Helsingfors var överbrandmästaren chef för brandverket.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid
ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på
förslag av den
myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen
överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
I vissa centrala
ämbetsverk tjänstebeteckning för överdirektörens närmaste man och ersättare eller verkets högsta regionala
tjänsteman (till exempel i
Forststyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet) från 1848 till 1920-talet.
Ledande
tjänsteman vid Generalsjötullskontoret. Titeln var före 1686 generaltullförvaltare. Tjänsten indrogs 1825 när
Generaltullstyrelsen inrättades.
Sedan svenska tiden överinstans och besvärsinstans för
utsökning och utmätning. På landsbygden ansvarade först landshövdingen (guvernören) för utsökning, senare länsstyrelsen. I städerna ansvarade
borgmästare och rådmän för utsökning, senare magistraten i så kallade gamla städer. I lagspråk under självständighetstiden används beteckningen också för varje avdelning vid länsstyrelsen då den verkställer exekutiva
beslut (till exempel
omhändertagande av barn).
Befattningshavare inom polisväsendet. Överprofosstiteln ersattes 1850 med kommissarietiteln.
Hög hovämbetsman, från 1780 tjänstebeteckning för chefen för hovjägeriet, tidigare kallad riksjägmästare, med
ansvar för att ordna de kungliga jakterna, övervaka kronans jaktparker och skogs- och jaktpersonalen. Sedermera blev ”överhovjägmästare” en
titel utan motsvarande ämbete. Jaktstadgan 1808 fastställde att överhovjägmästaren skulle se till att bestämmelserna om jakt och
djurfång efterlevdes samt vara chef över skogs- och jaktbiträdena.
Tjänstebeteckning för hovkleresiets ledande
präst från 1647.Tidigare användes tjänstetiteln
troman eller hovpredikant, efter 1617 vanligen förste
hovpredikant och från 1635
äldste hovpredikant. Överhovpredikanten kunde även tituleras
pastor primarius.
Hovfunktionär med den högsta uppsikten över Kungl. stallstaten, som styrdes av förste hovstallmästaren, en av de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga hovet. Två dylika ämbeten fanns upptagna vid hovstaten 1729, och verkar ha instiftats igen 1763. Under perioden 1774–1792 verkade motsvarande hovämbetsman också vid drottningens
hov och 1774–1782 samt 1792–1795 vid änkedrottningens hov. ”Överhovstallmästare” förekom också som
titel utan motsvarande ämbete.
Tjänstebeteckning sedan senare delen av autonoma tiden för tekniskt kunnig föreståndare för ett ämbetsverks avdelningskontor. Överingenjören kunde vara medlem i ämbetsverkets beslutande församling. Överingenjörer fanns bl.a. vid Lantmäteristyrelsen, Post- och
telegrafstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Från 1928 var ”överingenjör” tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens administrativa byrå och byrå för skiftesärenden. Överingenjören var samtidigt medlem i Lantmäteristyrelsens kollegium. ”Överingenjör” var tjänstebeteckning för föreståndaren för avdelningskontor vid
Post- och telegrafverket åtminstone från 1930-talet, framför allt vid Kabel- och nätprojekteringskontoret,
Centralanläggningskontoret och Linjebyggnadskontoret.
Från 1688 under vissa år förekommande
titel för inspektorn över lantmäteriet. Överinspektorn var
tjänsteman vid
Lantmäterikontoret och biträdde från 1699 överdirektorn vid revideringen av kartor som lantmätarna sände in. Åren 1818–1848 var i Finland ”överinspektor för lantmäteriet” en
tjänst vid
Generallantmäterikontoret med
ansvar för att befordra storskiften och underlätta handläggningen av ärenden. ”Överinspektor för lantmäteriet” var från 1828 också tjänstebeteckning för chefen över lantmäterikontoret i Viborgs län. Överinspektorerna stod direkt under överdirektören vid Generallantmäterikontoret. Tjänstebeteckningen ersattes 1848 med ”överdirektörsadjoint”.
I början av 1600-talet
titel för
tjänsteman i en
stad med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över till exempel en viss förvaltningsgren, ett visst truppslag, ett visst yrke eller en viss institution. Överinspektörerna avskaffades i och med kollegieindelningen inom magistraten. Under autonoma tiden var ”överinspektör” en benämning på ett
ämbete och en tjänsteman inom en viss förvaltningsgren (till exempel lantmäteriet), under självständigheten en titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Från 1697 tjänstebeteckning för
intendent vid diverse ämbetsverk, i Finland från 1809 huvudsakligen vid Krigskommissariatet,
Industristyrelsen och Intendentskontoret. Under kriget 1918 var ”överintendent” en befälsgrad inom den
vita armén.
Arkitektämbete inom
Kungliga hovstaten som skapades 1697. Överintendenten ansvarade för alla slottsbyggnader och slottsträdgårdar. Han gavs senare överinseendet över rikets arkitektur. År 1772 bildade överintendentens
ämbete ett
kontor inom slottsbyggnadstaterna och 1810 blev Överintendentsämbetet ett självständigt
ämbetsverk i Sverige.
Befattning som instiftades inom landsstaten 1682. Överjägmästaren skulle övervaka jägeribetjäningen och kronans skogsbruk och jakt. Överjägmästaren var underställd landshövdingen. I princip skulle det finnas en
överjägmästare i varje län. I praktiken kunde dock en överjägmästares verksamhetsområde (
distrikt) omfatta flera län. Under överjägmästaren ansvarade
jägmästare för mindre
revir inom distrikten. Tidvis fanns överjägmästare också upptagna på hovstaten, som tillsammans med länsstyrelsens skogsfunktionärer bildade jägeristaten.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
I Ryssland 1708–1719 förvaltningsorgan för städer som 1719 blev centrum för provinser. De var föregångare till de provinskanslier som tillkom i de 1719 officiellt inrättade provinserna. Överkommendantskansliet i Viborg var föregångare till provinskansliet i Viborgs provins.
Krigsrätt i första eller andra
instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare.
Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Det officiella namnet på
Överkrigsdomstolen under den tid som inspektören för lotsverket var domstolens
ordförande 1816–1818 och särskilt 1837–1884. Den ombildades 1884 till Kejserliga Överkrigsdomstolen i Finland.
Moment i årsräkenskapen. I allmänhet bestod
överleverering av sådana medel som uppbördsmannen själv skjutit till för att täcka en brist i uppbörden.
Boställsbyggnad som utöver det i kontraktet angivna byggnadsbeståndet har uppförts av innehavaren. Man fick inte kräva ersättning för byggnaden av efterträdaren. Såvida inte särskild överenskommelse därom kunde nås, måste överloppshuset bortföras efter 1762. Kom virket till byggnaden från boställets skog, ersattes detta åt boställsägaren efter 1693.
Bergsstatstjänsteman tillsatt för hela riket år 1751. Övermasmästaren bistod järnkontorets fullmäktige och
styrelse med tekniskt kunnande om brukshanteringen. Från 1755 hade övermasmästaren säte i Nora. Under autonomin fanns en
övermasmästare vid Bergsstyrelsen.
Det överskott av spannmål (innan skakning och för råge på), efter 1739 två (senare fyra) kappar som tillföll
kronan av den del av kronotiondet som var avdelat för prästerskapets vederlag och den upplösta arméns avlöning. Innehölls genast och infördes i kronans räkenskaper. Måttkärlen för spannmål skulle vara fyrkantiga (förutom på fartyg) och måste enligt
lag strykas och fick inte skakas. Förorsakade stor oreda, varför spannmålsmåltunnan blev fastställd för hela Finland år 1816.
Tjänsteman med
ansvar för arkliet. Tjänsten inrättades i mitten av 1500-talet och kallades senare för
överste tygmästare. En
instruktion år 1582 fastslog att överste arklimästaren skulle ansvara för stora och lilla arkliet, bössgjutningen, salpeterverkstäder, svavel- och krutbruk, övervaka hantverkarna och ansvara för underhållet av fästningarna. Överste arklimästartjänsten omvandlades 1602 till tjänsten som rikstygmästare.
Högt
hovämbete som skapades 1783 då överkammarherren gavs titeln
överstekammarherre inklusive fältmarskalks
rang (rangklass 1). Ämbetet skapades samtidigt som Gustav III skapade sex överstekammarjunkarämbeten.
Hovämbete skapat 1783 av Gustav III, i ställning under överstekammarherren. Hovämbetet hade generallöjtnants rang. Sex överstekammarjunkarämbeten skapades av Gustav III 1783 och de förekom i hovkalendrarna under beteckningen ”Kongl. Maj:ts 6 Öfverste Kammar-Junkare”. Samtidigt uppgraderades överkammarherren till
överstekammarherre med högre rang.
Hovämbete instiftat av Karl XI 1680 då riksmarskalken ersattes av en
överstemarskalk som ledde kungens
hovstat och var chef över hovet i sin helhet med
ansvar för vården av hov, slott och
hus och för att förestå, ordna och bestyra om kungliga taffeln och hovfolket och allt som hörde därtill 1680–1772. Också vid de övriga kungliga personernas hovstater fanns på 1700- och 1800-talen tidvis en överstemarskalk. Överstemarskalken inom kungens hovstat ersattes 1772 åter med en riksmarskalk. Överstemarskalksämbeten fanns också vid drottningens
hov 1751–1842, kronprinsessans 1744–1751, kronprinsens 1766–1769 och änkedrottningens 1771–1782, 1792–(1813 och 1818) och under autonoma tiden vid det ryska hovet.
Namn på ett flertal centrala
ämbetsverk huvudsakligen under autonoma tiden.
Chefsmyndighet för finska
lotsväsendet under autonoma tiden, vilken grundades 1850 och organiserades militärt 1857.
Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet leddes av en
lotsdirektör och lydde i ekonomiska ärenden under senatens finansexpedition och i militära ärenden under generalguvernören, från 1888 under Handels- och industriexpeditionen. År 1912 underställdes finska lotsväsendet det ryska marinministeriet och upphörde som ett finskt ämbetsverk. Chefsmyndigheten för lotsväsendet under självständighetstiden utgjordes av
Sjöfartsstyrelsen och dess lots- och fyravdelning.
Centralt
ämbetsverk för övervakning av press och
censur 1.6.1865–1918, med
rätt att verka som
specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte
Överstyrelsen för pressärendena den tidigare
Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en
ordförande och två ledamöter, med biträde av en
överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under
Justitieexpeditionen fram till 1918.
Den högsta civila ämbetsmannen i Stockholm 1634–1967, motsvarande
landshövding i ett län. Överståthållaren var knuten till det kungliga slottet i Stockholm som chef för slottsstaten och ansvarig för slottsbyggnaden.
Högre
tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i
Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.
Kameral benämning på en ålderdomssvag eller sjuklig person ur allmogen som var befriad från mantalspenningarna, under förutsättning att hemmanet överlåtits på barnen som även måste sörja för den ålderdomssvagas skötsel och uppehälle. Efter 1751 stadgades det att ålderdomssvaga eller bevisligen kroppssvaga (oavsett om de stod skrivna som hemmansbrukare) skulle vara befriade. Detta fastställdes på nytt 1817. Efter 1803 krävdes
prästbevis för befrielse på grund av ålderdom och läkarbevis på grund av sjuklighet.
Domstol med säte på Stockholms slott 1687–1844 för vid hovet anställda tjänstemän och tjänare liksom ytterligare ett antal personer, som ämbetsmän vid Kungliga Teatern och personal vid Konstakademin.
Övre borgrätten behandlade
vad eller
besvär från Nedre borgrätten, och som första
rättsinstans brottmål som hade begåtts av eller mot en vid hovet anställd adelsman. Den förrättade också bouppteckningar och arvskiften efter adliga hovanställda. Övre borgrätten bestod av chefen för hovstaten som president, hovmarskalken som
vice president och kammarherrarna som assessorer.
