Lista över hänvisningar
Svenska Akademiens ordbok, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
A
Överlåtelse av
gods och räntor från
kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Under 1600-talet ibland beteckning för föreståndare för ett fattighus, senare också om föreståndaren för en stiftelse som skapats när ett kloster sekulariserats.
Avsägelse eller nedläggande av ett
ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av
regeringsmakt och krona, under svenska tiden
drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller
gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje
lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat
anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en
förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en
inspektor över abnormskolorna var anställd.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av
revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll
beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om
utslag rörande straffeftergift i en
dom som vunnit laga kraft.
Böter för uteblivande från
domstol utan laglig orsak. Om
absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Skriftligt mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande av att något (myndighetsbrev, postförsändelse, växel) har mottagits. Före 1800-talet kallades det vanligen recepisse, resipit.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i
Gamla Finland uppbars accisavgifter.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade
brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade
jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som
ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära
lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev
instans för ändringssökande.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande
stat överlämnar sitt
kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av
ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i
rang än en
underofficer men högre än en vanlig soldat.
Periodiskt utkommande
förteckning över levande medlemmar av landets adel.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har
tjänst vid
hov motsvararande en pagetjänst.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans
vikarie för viss tid eller tills vidare.
Adjungering förekom i kommittéer,
ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en
hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det
arvode som betalades till
hjälppräst eller biträdande
lärare av den
ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en
militär expedition. Adjutantens
befattning reglerades i en
instruktion för infanteriet 1751 och för
generalstaben 1788.
Kadettkår för adelsmän som grundades i Stockholm 1748. Kåren upplöstes 1756 på grund av brist på medel för dess underhåll.
Fungera som advokat, föra annans
talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en
hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas
rätt och förde
talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med
ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva
ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Predikant som i
stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en
annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt
ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller
politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter
rang såsom konsularagent,
konsul och generalkonsul.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande
mynt och pappersmynt.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på
ordinarie lönestat.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Benämning på en akademis styresmän,
lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet
akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller
tjänsteman för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
En stads tillstånd (
privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade
rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som
allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen
befattning med uppdraget att väcka
allmänt åtal eller
brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas
arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av
lösen för kronoavlönad
befattning eller för uppdrag som aktor.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i
Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet
tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i
Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts
kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i
centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid
tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande
konung eller drottning, i
Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i
Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla
mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål,
brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första
instans häradsrätt,
kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta
domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade
rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av
timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med
posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring,
kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var
kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig
avgift till kronan.
I
stad en allmän, troligen personlig,
pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt
torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En
förordning utfärdades den 10 december 1793.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma
avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som
lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning,
råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Av
Poststyrelsen utfärdad
stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
Skattefri
frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per
aln och med
stång av viss längd.
Aln- och stångtal var också ett gammalt
skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Av
präst utfärdat
intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (
postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma
lärare under olika perioder av läsåret meddelade
undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande
förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa
amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens
rätt till
initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar
general inom armén. Titeln togs i
bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för
översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet
amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant,
schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral,
holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde
amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Amiralsgrad inom svenska flottan. Graden inrättades 1681 då den tilldelades Hans Wachtmeister. Graden förekom inte efter Wachtmeisters död 1714. Amiralsgeneralen var näst efter presidenten den högsta befattningshavaren i amiralitetskollegiet och rangen var likställd med fältmarskalk.
Amiralsgrad inom den svenska flottan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.
Tjänstebeteckning på en
apotekare som försåg flottan med läkemedel. Amiralitetsapotekaren hade Kungl. Maj:ts
fullmakt på tjänsten och lön på flottans stat. Den första amiralitetsapotekaren tillsattes 1655 i Stockholm och den första i Karlskrona 1676. Till amiralitetsapotekarens uppgifter hörde bl.a. att inventera läkemedelsförråden på kronans fartyg som gick till sjöss. Fr.o.m. 1700 hade amiralitetsapotekaren ensamrätt att förse
amiralitetet med läkemedel.
Tidigare benämning på amiralitetskrigsmanskassan.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och befattade sig med flottans artilleri och ammunition.
Lagfaren
ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Lägre
tjänsteman i amiralitetets eller flottans tjänst.
Person som yrkesmässigt tillverkade block och svarvade trissor av trä för flottan.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Vid
amiralitetet verkande fiskal. En dylik var upptagen på amiralitetskollegiets
stat 1729.
Benämning på manskapet vid svenska flottan under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Hospital grundat av
drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Huvudbyggnad för
amiralitetet på Skeppsholmen i Stockholm. Huset stod klart 1650. Det inrymde amiralitetets
kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Efter att flottan flyttade 1680 till Karlskrona blev
Amiralitetshuset ett arkiv.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
Lagfaren
ledamot av amiralitetsrätten.
Domstol i anslutning till
Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för
Amiralitetsgeneralkommissariatet som
viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som
ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Räkenskapsförande
tjänsteman i Amiralitetskammarkontoret under 1700-talet.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Tolv dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums
stat 1729.
Flottans
domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid
ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter
frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade
gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid
amiralitetet bidrog med en fyrk på varje
daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett
hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av
amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den
präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och
värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de
ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de
rätt att söka
tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Person som hade ansvaret för livsmedelsförsörjningen och proviantförrådet inom flottan.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Under 1600-talet de till
amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var
amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes
amiralitetsstatskammarkontoret under
Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Ordförande för
amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta
ledare över de till
amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt
stift inom svenska kyrkan. En
amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara
kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också
pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Hög
tjänsteman i
sjömilitiekontoret 1791–1794 med uppgift att biträda statssekreteraren för sjöärendena i den ekonomiska och tekniska förvaltningen av svenska örlogsflottan. Amiralitetsöverkommissarien förestod ett amiralitetsöverkommissariekontor.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar
befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet.
Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Regementsofficersbefattning som infördes i de värvade förbanden 1743 och i de indelta förbanden 1756. Befattningen avskaffades 1875.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den
skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska
guvernement år 1657.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Anteckning om en elevs förseelse i en
dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt
straff innebärande klander, även i betyg gjort
klander mot elevs uppförande.
Efter kollegiums
beslut gjort meddelande om att en
auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en
anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som
tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets)
anmärkning av
offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande
tjänsteman eller
myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra
Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om
mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I
annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
Sedan 1623 benämning på
pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och
lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den
äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i
Åbo enligt akademins gamla
stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för
ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Beslut om att en viss inkomst, vissa
hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga
order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för
bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets
beslut på
offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt
anslag var belagt med bötesstraff.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Äldste
underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning,
order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras
hemman brukades av apanagebönder.
Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet
apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en
examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett
reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen.
Apotekare är sedan 1800-talet en person som av
Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat
intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en
förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor
rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel
tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin,
frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning,
inkvartering m.m.).
Filial till
apotek som
apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Civil
tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst
apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av
statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte
rätt att överlåtas åt enskilda, även om
dispens i detta avseende länge beviljades.
Skriftlig vädjan eller
besvär till högre
instans om granskning av och
beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett
mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad,
besvär från en lägre
rättsinstans till en högre
domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre
instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett
avgörande i en lägre
instans togs upp till
prövning och
beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre
instans beslut (
appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den
avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd.
Appellationsbevis förekom också i
Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Tillbehör, inom
lantmäteriet under 1700–1800-talet om
hemman underlydande lägenhet,
ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Mönstring för att godkänna eller kassera soldater.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre
instans av en lägre instans
beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat,
ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser,
lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till
allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig
anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett
fattighus i en församling, senare en
kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en
arbetsanstalt för lösdrivare.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Under 1800–1900-talen:
skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid
ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också
tillsyn över åtskilliga av kronans
hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare
Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
I
arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Äldre benämning på förråd av vapen och krigsmateriel, i synnerhet artillerimaterial. Före en mer utvecklad militärförvaltning indelades rikets vapenförråd i stora och lilla arkliet.
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Person som förestod ett
arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a.
krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en
arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel.
Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande
tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Civilmilitär
bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Sparbössa för allmosor vid
kyrka eller
fond för understödjande av hjälpbehövande.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Person som innehar jordegendom på
arrende eller
förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
Spannmål som erlades i arrende.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Förrådsförvaltare vid en truppenhet eller militärt förband, vanligen av fanjunkares rang. Arsenalsrustmästarna räknades i militiestaterna 1729 till
ammunitionsbetjänte och lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett
kompani inom infanteriet.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums
stat 1729.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat
Fältartilleriregementet till ett
regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Sammanfattande benämning på den personal och
budget som hörde till artilleriet.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas
successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var
arvfurste en
titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning,
successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig
förläning eller ärftligt
arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås
arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat,
jordstycke som svedjades av ett enskilt
hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till
urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Extraordinarie tjänst, i motsats till
ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Lagbevandrad
ledamot av
kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt,
bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea
hovrätt år 1616 och vid
Åbo hovrätt 1627.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare.
Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets
tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Fri
rätt för
medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss
premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Under autonoma tiden om
frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller
kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll
kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Det beskydd som en
stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin
ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet
uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
De lagar och förordningar som ger skydd mot
häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings
rätt till dylikt beskydd.
Titel på
tjänsteman av lägre
grad vid en beskickning.
Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som
titel på tjänstemän vid beskickningar eller
konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Av
myndighet utfärdat skriftligt
intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Lagfaren
tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig
ledamot av
krigsrätt i första
instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om
åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var
auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila
indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst,
ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen.
Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till
kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den
rådman som stod i tur
auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i
stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev
auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av
stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde
protokoll vid auktioner.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Titel på person som av
centralhandelskammare beviljats
rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett
ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en
officiell titel för juridiskt utbildade
extraordinarie tjänstemän vid
hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt
lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i
Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av
rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade
rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Rätt att själv stifta sina lagar,
självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre
tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Om
bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en
fogde i hans ställe, eller en adelsmans
ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet
mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Sedan 1500-talet benämning på viss
avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig
jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den
lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig
avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som
ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Samlande beteckning för beslut,
dom eller utslag.
Under 1200–1800-talet om underhandling,
överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal,
beslut och kontrakt.
Kameralt begrepp som innebar att ett
hemman fick bli utan
åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Vräkning av en
åbo från hans hemman.
Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas
dispositionsrätt över fastigheter.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta
hemman stå utan
åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman,
stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om
rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och
besvär som tidigare utgått därifrån.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå
äganderätt till exempelvis anförtrott gods,
kronogods och arvegods.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade
fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning,
tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara
ordinarie eller extraordinarie.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda
arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk,
reglemente eller motsvarande.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av
synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett
boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring.
Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ursprungligen och främst om en årlig
avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om
arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Benämning på jord som låg utanför
by eller
hemman och som innehades mot särskild
avrad till kronan.
Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Från medeltiden till 1800-talet om årlig
avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel
kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys
allmänning eller
kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för
jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till
allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Under 1600- och 1700-talet om öppet
brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik
tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt
brev varmed en
tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en
soldat i den indelta armén, även benämning på ett
avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
Anteckning i räkenskap eller
förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
I
äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan
skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är
avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I
äldre tider: skriftligt bevis på
avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Avsättning från högt ämbete.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid
syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en
stad fick tillverka, efter att allmän och fri
rätt till
brännvinsbränning återinförts år 1800.
Tjänstebeteckning för
lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.
B
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets
lantränteri och
landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets
balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått
tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts
prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en
bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var
banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Anvisning till betalning av en fordran, som har
karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco
assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En
baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Tjänsteman, tidvis vid
Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och
Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges
beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad.
Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid
Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat
handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Benämning på
ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett
reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större
avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Föreståndare på barnhus.
Barnhusmästare (1600-tal) var en
äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Av utbildad
barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i
stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka
tjänst i barnmorskeyrket.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större
militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (
bataljon). Titeln användes ursprungligen för
befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär
tjänsteman av underofficers
rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Under svenska tiden en
präst i
predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var
bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för
krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Militär
titel på artillerist till sjöss av underofficers grad, som övervakade ordningen och renligheten inom ett batteri ombord.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens
befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (
fögderi).
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för
militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens
fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var
kommendant på kronans slott i området. I några svenska
landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen
befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och
officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till
kyrkoherde eller annat prästerligt
ämbete beviljad
rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga
pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det
ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till
kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och
kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara
officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till
tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin
befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst,
förläning m.m.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett
straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd.
Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i
Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens
president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Föregångare till
Bergskollegium 1630–1649 som först och främst skulle övervaka kronans bergsbruk, dra försorg om att sådana gruvor som bearbetas utan bergsfästen och pelare skulle stärkas, samt att ingenting bröts eller bearbetades utan ämbetsverkets vetskap. Enligt en
fullmakt 26 februari 1630 skulle
generalbergsamtet ha inseende över alla kronans dåvarande och kommande bruk. Fullmakten blev i praktiken en interimsförordning och avsikten var att få ett närmare samband mellan bergslagrens föreståndare. År 1634 väcktes ett
förslag att en särskild bergsöverste, vald bland riksråden, skulle ingå. I februari 1637 gavs en ny
fullmakt för generalbergsamtet och dess tjänstemän.
Ordförande hade titeln Gouverneur. Dessutom ingick fyra assessorer. Med dem adjungerades då en bergskamrerare, riksguardianen, en bergsskrivare, generalkonstmästaren samt en visitateur eller markscheider. Samtidigt utgavs ett
memorial med generalbergsamtets skyldigheter och arbeten. Proberkammaren skulle också stå under Bergsamtets uppsikt.
Bergsamtet upptog och avdömde rättegångar som angick bergverken. Varje nyår skulle Bergsamtet till drottningen inlämna en skriftlig
redogörelse för alla kronans bergsbruk med deras villkor och lägenheter. I Stockholm skulle det ständigt finnas en
generalbergsbok med anteckningar om alla bergverksförhållanden.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i
rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre
tjänsteman på stat.
Stadga för (viss)
bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772.
Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828.
Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till
tjänst vid
Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt
förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt
prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik,
bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp.
Examen avläggs ytterst sällan.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes
bergshauptman även om viss
ledamot i bergsamtet.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs
bergslag som bestod av Falun, Avesta
bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
(I vissa bergslag)
tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Från 1690-talet
tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen
bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller.
Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som
tjänsteman vid
Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Ämbetstitel för
ledamot av
Bergskollegium efter 1713, av högre
rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden
titel utan motsvarande
ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Centralt
ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett
bergslag eller bergmästardistrikt.
Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars
ämbete var inrättat i ett
bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare,
bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under
Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i
mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen.
Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på
skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
Lantegendom som tillhörde
kronan och var skyldig att ställa upp en soldat,
ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett
säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet
gods eller av hushållningen av medel i
magasin eller fängelser.
Förteckning på granskningar av rekryter, hästar eller dylikt som verkställdes vid ett uppbådstillfälle.
Vid
tygstaten anställd civilmilitär
tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade
ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt
nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig
besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade
kronohemman fick denna
rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
Arrendeavgift som
jordägare uppbär av
åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna
rätt medför.
Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som
ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga
skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Myndighets
rätt att lägga
skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
En suverän stats diplomatiska
representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet.
Ambassad och
legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister,
ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant,
auditör och dragoman.
Allmän domstols
avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett
ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (
vakansbesparing).
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep
beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s.
hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans
tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av
kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl.
Praxis infördes 1682.
Allmän benämning på en undre
gräns för att
hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för
besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds
hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett
hemman under 1/300
mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av
lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Om på
medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov.
Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Klagomål framställt av ett eller flera
stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets
beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit
laga kraft i
domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom
besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken
besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om
redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje
utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (
politimål).
Beslagta något som säkerhet, eller arrestera (bysätta) någon för skuld.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett
ploglag i en
socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning,
syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel
vaktmästare och biträden. Termen togs i
bruk i mitten av 1600-talet i
äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som
sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding,
överauditör och
direktör av posten. I
Gamla Finland var
betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet
officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som
betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet
officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som
betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Den speciella
avgift eller
skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens
bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två
daler för adelsman,
präst eller ståndsperson.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(
ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller
lantdagen beviljad
skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(
ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar.
Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i
relation till den
bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Ursprungligen
titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då
Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en
bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums
stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en
ordinarie tjänsteman vid
bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre
grad eller extra
ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den
bibliotekarie som var verksam vid
Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den
ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
(Land)bonde som arrenderade jord som anslagits till avlöning åt en biskop.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för
biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Biskops ämbetsområde, stift.
Biskopens
ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma
regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något
formulär för biskopseden.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det
stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till
kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig
tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till
kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
Sedan reformationen benämning på
biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Hästar som tillhörde en
biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en
avgift för dylika hästars underhåll.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till
biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny
biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Under 1600-talet förekommande benämning på biskopsval.
Till
biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Bonde som i egenskap av
arrendator brukade ett
hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Benämning på
länsman inom
Åbo stift som under förra delen av 1600-talet för biskopens räkning spanade upp utomäktenskapliga förbindelser, särskilt mellan ogifta personer, och såg till att de drogs inför kyrklig rätt.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en
officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en
assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens
förvaltning och skötsel. Det har dock inte
myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger
förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till
Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har
initiativrätt till biskopsmötet.
Vissa avgifter till biskopar, eller en
avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av
biskop slaget mynt.
Hemman eller
pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Under 1500-talet benämning på den
styrelse som utövades av biskopar.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där
biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops
rätt till
böter som hade utdömts vid
domkapitel eller den andel i vid
häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Ärende eller världsligt
rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de
böter som skulle erläggas som
straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Stad där
biskop har sitt säte, stiftsstad.
Biskopsämbete med tillhörande
budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Under medeltiden för
biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen
biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är
biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
En biskops ställning och
värdighet som stiftets högsta
ämbetsman och medlem av kyrkomötet.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den
stad eller ort där
biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Skatt som en
biskop betalade till
kronan för sina inkomster in natura.
Domstol där
biskop utövade sin andliga
domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i
brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av
häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för
biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla
ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje
präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till
biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i
församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet,
förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I
Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört
protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess
dokument och
förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har
rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Det
ämbete en
biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den
myndighet han genom detta ämbete utövar.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett
koncept till
hovordning från cirka 1571.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om
beslut vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät
bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels
skattehemman vilkas
ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana
frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Förskönande omkrivning till svenska av
dokument på annat språk.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades
åbo (och var oftast en länsman,
häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till
kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och
Åbo fick under förra delen av 1700-talet
privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande
tjänsteman vid ett
ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid
finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns
bokhållare vid Helsingfors stads
trafikkontor och vattenledningskontor.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer.
Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av
kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Förman vid bergsverk med
ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding,
treding (
tridung),
nötslag (Åland) och markabol.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett
hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i
relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
Den del av varje
helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan
kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Från 1600-talet om av
kronofogde och
häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och
1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var
mål för tvister. Efter 1883 blev
bolstada skäl en
officiell lagterm.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Syn eller
besiktning av
rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Inbyggare, åbo, jordbrukare, hemmansbrukare, husfar, husbonde.
Årligen vald förtroendeman med
ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (
burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Medborgerlig, samhällelig, statlig
avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Kvinna med
borgarrätt som borgares hustru eller änka.
Person som gått i
borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett
kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda
inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Särskild form av
borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara
mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten.
Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Knekt från landskapen vid Bottniska viken.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av
brandskatt under krigstid.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren
befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
I svenska riket och
Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en
stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en
rotemästare eller
brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus,
by eller
stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll
vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I
Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd
avgift också
rösträtt i
prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med
ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Skrivelse av mer eller mindre
officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller
kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev,
donationsbrev och fastebrev).
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox.
Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var
brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om
hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans
brev till och från
ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Beteckning för
postförare som på
arvode vidarebefordrade kronans
post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade
rätt till fri skjuts med hållhästar och fri
gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens
postkontor eller posthåll.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en
postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Av
brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära
skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans
rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var
brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på
jordbruk av skattenatur.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den
ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga
brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa
posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en
bro inför rätta. Brofogdesysslan var en
bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig
tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både
bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett
distrikt (exempelvis en
församling eller rote).
Tjänsteman vid
hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den
uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (
tullbetjänt),
besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta
ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums
stat från 1600-talet. Allmänt:
uppsyningsman vid broar.
Lagstadgad granskning av bro. En
besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans
tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar
straff åt person som begått straffbar gärning.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig
akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera
pastoralier som tillkom det
ordinarie prästerskapet som lön.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare,
bruksskrivare m.m.
Präst anställd i
predikoämbete på ett
bruk som utgjorde ett
kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän
rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid
anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars
ordinarie prästerskaps göromål.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och
ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss
domsrätt över
brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en
titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad
tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Ingenjör som hade utbildning i brobyggnadskonsten. Titeln förekom särskilt som ”beställningsman” vid artilleriet.
För
brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till
konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
(Om brännvinsarrende) en
tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800.
Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick
in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse
mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Person med uppgift att utöva kontroll över brännvinsbränningen.
Rättegångsmål angående olaglig tillverkning eller försäljning av brännvin.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
I Finland benämning på gårdstomt och huvudåkrar i motsats till utjordar; bröståkrar (rintapellot).
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en
kommun eller en
offentlig inrättning.
Budbärare till fots, sändebud.
Kontor inom renhållningsverket i en
stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens
renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt
monopol infördes 1927.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Plåt (bricka) med riksvapnet.
Budvapen bars av budbärare eller sändebud som tecken för att de var stadda i kronans ärenden.
Vävare som i kronans
tjänst sedan 1500-talet vävde buldan, grov, tvåskaftad vävnad av lin-, jute- eller hampgarn som användes till säckar, segel m.m. och till enklare kläder. Från 1700-talet användes tyget till bl.a. randiga fängelsedräkter.
Beseglat
dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och
korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Samling av påvebullor och -brev.
Fotboja, även black: stock av obetydligt bearbetat eller obearbetat trä med urholkningar för benen, låstes fast i fångens ben ovanför ankeln. Motsvarande förekom även för armarna.
Brev som gav
borgare i en
stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Den
avgift som en
borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom
burskapsavgift måste borgaren äga en
tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en
borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Offentligt kungjort
beslut som tagits under en
sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Under medeltiden en
sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Nattlig vaktpatrullering som varje
borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje
borgare i staden var skyldig att fullgöra.
Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Benämning på kammartjänare, page.
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även
enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en
by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt
delningsgrund för teg- eller
solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt
hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med
byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Sammankomst av byamännen i en
by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Stadens lagbok, även den allmänna stadslagen.
Byföreståndare på landsbygden. Byfogden var
ordförande för bystämman. Han skötte byns räkenskaper och handlingar, övervakade byns gemensamma arbeten och var byns kontaktperson i förhållande till myndigheterna. Byfogden valdes av byalaget, vanligen för ett år.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader,
reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat över
Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Ett slags
ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Titel på
tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Titel för vissa tjänstemän i centrala
ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sammankomst av byamännen i en
by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med
böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två
ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna
rösträtt efter mantalet. Bystämmans
beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av
stad anställd lägre
tjänsteman (
stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av
bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Handling som innehöll villkoren för ett
byte och bekräftade detta.
Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av
kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Talesman och
ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
På land uppfört
sjömärke vid
segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt
kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Sammanfattande benämning på de
hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett
båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Enhet inom den svenska flottan under stora nordiska kriget. År 1717 slopades båtsmanskompanierna och alla båtsmän organiserades i sju båtsmansregementen. Efter Karl XII:s död indrogs regementena i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen med kompanier återinfördes.
Enhet av personer eller gårdar som under det ständiga knekthållets tid uppsatte och underhöll en båtsman. En
båtsmansrote utgjordes vanligen av fyra kamerala hemman. Roten betalade värvningsersättning, årlig lön, kläder och stod för ett
båtsmanstorp med odlingsbar jord.
Sammanfattande benämning på den
institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla
ordinarie båtsmän för flottans behov.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
Bödelns bostad, användes vid behov även som fängelse.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Skrivelse till högre
myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om
nåd för en dödsdömd.
Bonde på
hemman som omfattades av reglerna om bördsrätt.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i
stad både arve- och avlingejord.
Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade
bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av
offentlig myndighet.
Fatalietid för
käromål rörande bördsrätt, bördestalan; också
äldre benämning på födelsedag.
Landfastighet som ägaren med hänvisning till
bördsrätt genom köp införskaffat av en släkting (
skyldeman) som löst in släktjorden. Bördköpt eller
bördlöst jord avsåg också en landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt
intyg för bl.a.
militär befordran, för inträde i
skrå eller för inlösande av
bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Bördemans anbud att köpa en avliden släktings jord eller
ränta vilken enligt
lag eller
testamente först skulle bjudas ut till honom.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den
förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i
stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till
bördsrätt till skattehemman.
Äldre benämning på person som tillverkade kanoner.
Byggnad för förvaring av artilleripjäser.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till
bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares
befäl vid ett bösseskyttarkompani.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i
äldre tider också
in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var
böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och
målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i
fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om
fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
Böter i form av spannmål.
C
Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens
censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av
Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner,
beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i
böter och konfiskationer, pensioner och
begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till
krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830.
Centonalavgift var även en benämning på
inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla
tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets
styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare,
lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på
Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och
ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Hovämbete vid monarkens
hovstat som instiftades 1648 under namnet
introduktör med särskilt
ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en
vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Skriftligt
kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle
lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de
skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande
myndighet eller magistraten i stapelstaden.
Papper försett med officiella stämplar och
stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret.
Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som
kronan uppbar i
avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den
avgift som tillföll statsverket genom försäljning av
stämplat papper (
charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av
högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska
riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna.
Charta sigillata-avgift erlades också för
lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Överläkare vid
sjukhus eller militärläkare som har högsta ledningen över sjukvården eller befälet över en sjukvårdsanstalt.
Till exempel
kungörelse eller
order av
officiell natur från en överordnad
myndighet eller chef inom
stat och
kyrka till underordnade
ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän.
Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Påvlig rundskrivelse, särskilt om
kungörelse innehållande en överenskommelse mellan påven och en
världslig regering om hur de yttre kyrkliga angelägenheterna skulle ordnas i ett land.
Under svenska tiden förekommande benämning på
stämning eller skriftlig
kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om
kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till
specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om
domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
Det
anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Parallell benämning på tvistemål.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande
medborgare (i motsats till militärer och präster).
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans
stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Om icke militära tjänster och icke
militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt
verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande
forum för
mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som
ordförande verkar biskopen och som
vice ordförande domprosten.
Ordnad samling av rättslärdas utlåtanden innehållande huvuddelen av kejsar Justinianus
kodifikation av den romerska rätten 527–656. Samlingen bestod av institutiones, digesterna (pandecta),
codex och novellae. Ett stort antal rättsprinciper och -regler hämtades från denna
rättskälla och införlivades genom hovrätternas rättspraxis med svensk
rätt från cirka 1630. Tillämpningen av utländsk rätt minskade efter 1680 och förbjöds i 1734 års lag.
Återkommande formell mottagning vid hovet, hos monarken eller annan furstlig person, för den kungliga uppvaktningen och personer som kommit för att presenteras. Denna mer eller mindre regelbundna mottagningsform fick sin början 1680 vid dåvarande änkedrottningens hov.
Benämning på alla som ingick i uppvaktningen vid hovet.
D
Allmänt om
journal eller
förteckning som dagligen fördes av
tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av
lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till
Kammarkollegium för kontroll.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande
församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av
armé eller flotta, vid hospital,
sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde,
torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Lån,
växel med fastställd återbetalningsdag.
Benämning på vissa
äldre svenska
mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker).
Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Gällande eller gångbart
mynt 1664–1776.
Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Ersättning åt
kyrkvärd eller
uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en
ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig
dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i
äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som
danaarv räknades också
arv efter utländsk
medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans
rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Under det ständiga knekthållets tid en
förteckning över bristerna i en indelt soldats beklädnad och utrustning. Defektsedeln gjordes upp av befälet, efter en granskning vid
regementsmöte eller annan kommendering. Defektsedeln tillkännagavs rusthållaren eller roten som måste åtgärda bristerna.
Försvarande, försvar, värn.
(
Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid
riksdag utförligt yttrande.
Sakkunnig i kanonisk rätt,
titel för teologisk
lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids)
fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare,
god man eller motpart, kontrapart,
part vid exekution,
rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Intyg över verkställd denaturering, vilket verifierade att man tillsatt vissa ämnen för att ändra den ursprungliga och riktiga beskaffenheten hos en vara eller ett ämne för att omöjliggöra dess egentliga användning. Detta gällde i synnerhet i fråga om sprit eller brännvin, utan att upphäva användbarheten för vissa andra ändamål.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till
division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens
viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller
ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med
kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll,
reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupperna. Vanligen uppsattes vid
mobilisering en
depotbataljon för varje infanteriregemente.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av
ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av
ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen.
Beslut fattades efter omröstning, där varje
stånd hade en röst. Deputationens beslut (
betänkande) undertecknades av en
ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud,
fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad
församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (
deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Ersättningsenhet för de finska skarpskyttebataljonerna. Då trupperna ställdes på
krigsfot uppsattes ett
depåkompani för varje
bataljon .
Dom som fälldes i ett
mål i en
överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst
dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Person som rymt från krigstjänst.
Ritning, utkast eller
plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Mindre
militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Samlande benämning under svenska tiden på personer som hölls i fängsligt förvar utan att vara dömda för något.
Besittningsrätt eller
rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i
hamn (
embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet
kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är
diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen
examen i
diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete,
befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en
institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av
diakon och diakonissa.
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Uppskov, ofta om
anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då
studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller
titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre
rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en
ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett
hov eller av ett statsöverhuvud.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt
verk eller ett styrande
kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med
överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Benämning på riktlinje, rättesnöre för förvaltningsgren, inom militären motsats till order.
Direktiv ersatte från 1809 delvis beteckningen instruktion. Med direktiv avses den högsta befälhavarens eller ämbetsmannens allmänna anvisningar till de underlydande, närmast rörande förestående åtgärder.
Sedan 1680-talet förekommande
titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga
verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid
Åbo Akademi 1747–1829. Titeln
direktor ersattes under 1800-talet med titeln
lärare i skolor och
direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I
Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Chef för
lantmäteriet med
rätt till enrådighetsbeslut. Han skulle leda och övervaka lantmätarna och lantmäteriväsendet. Direktorn över lantmäteriet ersatte 1683 inspektorn över lantmäteriet och var stationerad i Kammarkollegiums räknekammare, från 1684 vid det skilda centrala ämbetsverket
Lantmäterikontoret i Stockholm. Tjänstebeteckningen ändrades till överdirektor i instruktionen 1699, till karaktären först 1720.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska
verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln
direktör ersatte på 1800-talet den
äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Benämning på den
kommission som hade den disciplinära uppsikten över studenterna vid universitetet i Helsingfors.
Disciplinkommissionen bestod av rektorn som
ordförande och dekanerna för universitetets fem fakulteter som medlemmar.
Straffkompani; militärt
kompani bestående av den värvade arméns manskap som på grund av dåligt eller opålitligt uppförande inte kunnat stanna i sitt
ordinarie regemente under den resterande kapitulationstiden.
Organ eller
ämbete som tilldelats
myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Den
ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en
växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den
ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Belopp som är anslaget till gratifikationer åt tjänstemän och för vars användning man inte behöver lämna redovisning.
Protokoll som redogör både för
beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad
tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (
dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en
befattning under
Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av
lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om
dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624
världslig lag,
förordning eller ett reglemente.
Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en
avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Föreskrift för
apotekare rörande tillredningen av läkemedel. Dispensatoriet var en föregångare till och gammal benämning på farmakopé. Benämningen härstammar från Tyskland där den första för såväl läkare som apotekater avsedda läkemedelskodexen utkom under namnet
dispensatorium i Nürnberg år 1477.
Om bestämmelse, föreskrift eller
anordning som inte är tvingande eller bindande, utan
valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva
mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig
grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig
avhandling eller framställda teser; hålla
offentlig disputation vid
universitet eller
domkapitel över vetenskaplig
avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas
rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares
rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa
samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik
lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som
specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling:
avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens
professor (till 1852). Den inkluderade en
gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk
avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen
disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I akademiska kretsar högre
vitsord än
vad som krävs för godkänd examen: överbetyg, honnörsbetyg eller kvalitetsbetyg; särskilt om förstärkning av huvudbetygen approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste distinktionsbetygen är maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par noiis (med mig, examinatorn, jämngod).
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Från 1725 chef för lantmäteridistrikt som även (efter 1736) ansvarade för regleringen av mått och
vikter inom sitt tjänstedistrikt.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju
distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Tidvis på
jägeristaten under 1700-talet upptagen
tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt
intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade
rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå
sockengång med rektors skriftliga
rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad
avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och
ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Bostad eller
kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Person som vid en
högskola eller ett
universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Den
ed som en
ledamot i en
domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som
lagfaren domare. Den följer samma
formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Den
avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte
tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en
avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande
tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för
domare med
direktiv för
rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till
1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Om fullständig
avskrift av dombok, använt från slutet av 1500-talet och särskilt efter 1614. År 1549 ålades häradshövdingarna att föra
dombok för att två gånger per år sända dem till
kammaren i Stockholm för kontroll. Beslutet ledde så småningom till att det uppstod konceptdomböcker, renskrifter för domarens eget behov och lagläsares renskrifter för häradshövdingen. Efter 1593 skulle en beseglad renskrift av tingsförrättarens privata
dombok förvaras i häradskistan, häradets arkiv. Samma år stadgades att häradshövdingen skulle sända renoverade domböcker till kansliet. Stadgandena från 1593 förnyades 1602. Samma stadganden ingick också i den
instruktion som 1602 gavs för
ståthållare och fogdar i Finland. Efter 1701 saknas i de renoverade domböckerna ofta uppbud, lagfarter och inteckningar, och senast från 1712, också protokollen över de
mål som underställts hovrätten för slutlig dom.
Skriftligt avfattat
utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en
avgift (
lösen). Senare blev
dombrev en benämning på
utdrag ur
äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var
dombrott ett
tjänstebrott belagt med böter.
Avkunna dom; fälla
dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta
dom eller
utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om
allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga
domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst,
präst vid domkyrka.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan
kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets
biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens
kyrkoherde (
domprost) som
viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad
stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av
världslig eller kyrklig
domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med
domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en
dom som hade vunnit
laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en
juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Särskild
nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi.
Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på
konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig
borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Den i
domstol förvarade ursprungliga domboken,
ordinarie dombok. Motsats: renoverad dombok.
Förteckning över
mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
avgift med vilken
dom eller
utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde.
Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde i
domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets)
vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också
examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I
Gamla Finland var
domprost titel för
preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var
domprost en parallell beteckning på prost.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin
domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en
häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till
Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands
domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Samlande benämning på
mål eller ärenden som föll under domstols handläggning och dom, oavsett om det var frågan om
civilmål eller brottmål. Domsaker förekom bara under svenska tiden. Termen användes också under 1500-talet i formen domssak, och avsåg då domares andel i böterna.
Skrivare vid en domstol;
arvodesbefattning vid underrätt på landsbygden. Domskrivaren hade i uppdrag att skriva domstolsprotokoll, särskilt sådana som löstes ut med
domlösen av berörd(a) person(er).
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden
officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Grundsats eller princip efter vilken
dom avkunnas, domarregel.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss
domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares
rätt till
rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Lag eller
förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under
rättegång som medförde
rätt att söka
rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av
domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var
obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett
beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom
natt och år från beslutet.
Domfäst. Inom förvaltningen under svenska tiden i betydelsen verkställd genom den makt eller
auktoritet som ett
domslut eller myndighetsbeslut gav. Allmänt: maktfullkomlig, tvärsäker.
Under svenska tiden detsamma som
domsrätt (
jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans
fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara
disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till
bestridande av statliga utgifter.
Under autonoma tiden
tjänsteman i en domänstyrelse som förvaltade statliga jordegendomar i huvudsakligen juridiskt hänseende.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg
donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Av kungen med
donationsbrev utfärdad ärftlig
förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa
kronan trohet och tjänstvilja.
Gåvobrev,
brev som monarken utfärdade över en förläning.
Av
ordinarie präst i en
församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje
församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera
pastoralier som efter 1686 tillkom det
ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686
kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig
akt (i prästskrud).
Bonde som rustade en
ryttare vid ett dragonregemente.
Ryttaravdelning bestående av adelns tjänare.
Benämning på en
soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive
rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Brev, skrivelse,
dokument och dylikt som utfärdats eller utställs i två likalydande exemplar, av vilka det ena betraktas som huvudexemplar.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med
pastoralier 1686.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Under medeltiden före landslagen, ett
rättsmål som inte kunde bevisas av någondera parten och som därför bevisades med svarandens edgång, med eller utan edgärdsmän.
Biträdande
lärare vid ett läroverk som studerade pedagogik eller som var utexaminerad pedagogiekandidat; extra lärare. Duplikanterna antogs av vederbörande skolstyrelse utan vidare prov och undervisade på arvode.
Under 1600–1700-talet allmän benämning på förbindelse,
kommunikation som
farled eller väg. Termen användes särskilt om vattenvägar: segelled, båtled, kanal.
Transitotull vid genomfartsled, särskilt vid vatten.
Skjutsning av
krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de
hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
Extra
skatt införd 1687 för att åstadkomma en jämnare
fördelning av bördan av militära trupptransporter.
Delägare i dykerikompani.
Ledande
tjänsteman i ett dykerikompani med
privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Bolag som från 1700-talet hade
privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten.
Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter
Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.
Anstalt för förvaring, senare också vård av sinnessjuka.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som
bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare,
klockringare och annan kyrkobetjäning.
Dödgrävare blev en separat
befattning under 1800-talet.
E
Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen.
Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Inofficiell benämning på chefen för senatens ecklesiastikexpedition.
Efter 1772 avdelning vid
Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen.
Ecklesiastikexpeditionen leddes av en
kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till
inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts
kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Förteckning över prästerna i ett
stift eller över medlemmarna i ett jungfrustift.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar,
domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på
tjänst och lönenivå.
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående
anslag till lön för
ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet.
Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (
fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Sanningsförsäkran som till exempel ett
vittne eller en sakkunnig avger inför
domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande
myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Av
myndighet utfärdat bevis över att någon har avlagt en ed.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med
ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (
ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt
ämbete eller yrke.
Person som utan
anställning och avlöning svurit
ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724
titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur
bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Bemanna ett fartyg, utrusta, utstyra, kläda
flotta eller fartyg med master, tågvirke, segel, armering och dylikt, även att förse flottans manskap med erforderlig beklädnad eller utrusta truppstyrka eller enskild
soldat med häst och mundering.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Ett av tre riksdagsutskott för Finland som tillsattes 1756 av
ständerna för att övervaka
lantmäteriet och skiftesförrättningarna i Finland och förlika tvister i samband med dem i Nylands och Tavastehus,
Åbo och Björneborgs samt Österbottens län. Från och med 1662 var ekonomideputationen ett slags
specialdomstol med
domsrätt i skiftesmål och bestod av fem medlemmar. Den ersattes 1776 med ägodelningsrätt.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även
ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Under 1700-talet hederstitel vid hovet utan motsvarande befattning.
Väljare, vid
indirekt valsätt person som utsetts till
ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års
regeringsform att 300 elektorer genom
elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Lärare som undervisar i de första grunderna av ett (eller flera) läroämne(n) vid
elementarskola eller allmänt läroverk.
Från och med 1820
officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid
elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid
universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
Person som har som yrke att (värva och) befordra emigranter (särskilt till Amerika). Båtbolagens agent. Generalagent i Göteborg och Köpenhamn, samt lokalkontor ute i landet.
Upphöjdhet, höghet, värdighet, också
titel som från början tillkom kejsare, konungar och biskopar till vilka man kunde knyta nämnda epitet, sedermera högre dignitärer inom katolska kyrkan, efter 1630 endast titel för katolska kardinaler. Som titel och epitet på kyrkliga personer var ”eminens” i
bruk i Sverige bara under medeltiden. Inom lutherska kyrkan hade biskopar och ärkebiskopar de motsvarande epiteten i ”höghet” och ”högvördighet”.
Utskickad, sändebud (mest i hemliga, mindre lojala eller hederliga ärenden). Särskilt om utländska sådana (till exempel jesuiter).
Titel och
värdighet för män inom samhällets topp. Titeln infördes av Gustav III 1773.
Den person som genom endossering överlåter
växel eller annat värdepapper till någon annan.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Benämning på inhyrt sjömanskap i flottan.
Sjövan kustbefolkning som förband sig att mot en ersättning tjäna i flottan under krigstid. Förslagen om enrollering av kustbefolkningen gjordes redan 1675 men genomfördes först från och med 1704.
Av enskild
tjänsteman till högre
myndighet avfattad berättelse eller förhållandebeskrivning som påtalade missförhållanden inom förvaltningen eller en förvaltningsgren.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s
skrivelse till svenska riksdagen eller
ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
En enskild riksdagsmans
skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt
stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Under tegskiftet ett avskilt liggande
nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra
hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full
äganderätt endast till det avgränsade området.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Biskoplig;
episkopal ordning för en
kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Under svenska tiden och autonoma tiden om belöning till den som tog fast förrymd fånge, från 1841 huvudsakligen rannsakningsfånge,
fästningsfånge och arbetsfånge, och som avlämnade fången på behörigt ställe: vid till exempel poliskammare, häkte,
fängelse eller fångstation. Ursprungligen gavs
ertappningspenningar också till den som hade gripit en missdådare på bar gärning.
Under särskild chef stående flottavdelning av varierande storlek.
Truppavdelning som har i uppgift att skydda en eller flera i ett särskilt uppdrag utsända officerare.
Benämning på postverkets
avgift som utöver postportot och
assurans uppbars för postförsändelse med extraordinärt ilbud eller extraordinär kurir. När
estafettemedel erlagts skedde posttransporten inte med vanliga posthästar utan med gästgivarskjuts. Den övervakades av postmästarna som då uppbar dubbel
skjutslega och vägpenningar för varje häst som anlitades för kurirposten. En
postiljon befordrade personligen postförsändelsen till adressaten.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Benämning på en armés förbindelseväg mellan hemorten och krigsområdet.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i
relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt
mynt vars värde förändrats.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I
lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt
mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Undersökning, granskning,
prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Noggrann examen, vars utgång är
avgörande för examinandens godkännande eller underkännande. Vanligen handlade det om ett slutförhör vid läroanstalt, inför
konfirmation eller slutplädering i en rannsakning i en rättssal.
Person som blivit förordnad att närvara vid vissa examina (särskilt mogenhetsexamen) och övervaka att inte undermåliga examinander godkänns. Examenscensorn kan även delta i ledningen och bedömandet av en examen. I Finland har termen även använts om elev som förordnats att under lärarens frånvaro vaka över ordningen i klassen, ordningsman.
Personer som har
rätt att förrätta viss
examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst.
Examen avlades vid universitetens juridiska
fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med
rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes
excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral,
kansler och skattmästare, från
drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I
rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga
statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning,
straff eller avrättning.
Samlande benämning på lägre befattningshavare vid exekutionsverk under 1700-talet. Exekutionsvaktmästaren biträdde exekutorn till exempel vld
utmätning samt indrivning av
böter och skatter.
Verkställare, särskilt om person som förrättar
utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig
befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut,
utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte
charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta
dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran,
böter eller skatt).
Kollektivbenämning på
lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i
Åbo hörde 1729 en
språkmästare och en
fäktmästare till exercitiemästarna.
Uteslutning ur kyrkans
gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen.
Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som
ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Titel för lägre
tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
Den
avgift man erlade för
tjänst eller
expedition utförd av en
offentlig myndighet.
Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Ministär utan bestämd
politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den
ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny
ministär ännu inte har tillträtt.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid
Kanslikollegium (
Kunglig Majestäts kansli). Vid
justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773.
Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Den
tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens
rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Person som expedierar eller förestår
expedition (till exempel postens).
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser:
expeditör av första eller andra löneklassen.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given
rätt i form av en skriftlig
försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension.
Expektans på
gods innebar rätten att överta gods eller
förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den
indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på
expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Fullmakt på att erhålla ett visst
ämbete så snart det blir ledigt eller
försäkran om underhåll på
expektans fram tills pensionen.
Lön som uppbars i väntan på utlovad
tjänst eller pension.
Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Person som av
ämbetsverk eller
konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss
befattning eller
förläning när innehavarens
rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om
expektans till en
tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön.
Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Term för penningmedel som anslagits för smärre ospecificerade utgifter.
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Från och med
1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har
rätt till ersättning.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Tillfälligt förordnad
tjänsteman som ansvarade för ett visst banavsnitt och övervakade bevakningen och underhållet av banan.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en
fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid
hovrätt och i betydelsen
extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade
lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av
extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Enligt lantmäteriinstruktionen 1688 benämning på extra
lantmätare på
ordinarie lön, så länge arbetet varade.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på
ordinarie stat.
Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
Postdistribution vid sidan av den
ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om
post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens
postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar.
Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
Beteckning för statligt
ämbete på tjänstevillkor som låg utom den
ordinarie löne- och rangklassen. Motsats:
tjänst på
stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet.
Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.
F
Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk
ledare eller
verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Under 1600-talet
titel på person som förestod svenska kronans
hus i Moskva, Novgorod och Pskov för att tillvarata dess intressen. Benämningen användes även under 1500- och 1600-talet om
tjänsteman inom inrikesförvaltningen med uppgifter inom finansförvaltningen. Faktorn fungerade som konsul, med
ansvar för att främja och bevaka kronans och dess undersåtars intressen i Ryssland. Han handhade även postgången mellan regeringen och svenska ministern i Moskva och var skyldig att rapportera till Kgl. Maj:t och gränsguvernörerna om ryska förhållanden.
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om
kontor som av
köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om
fattigvård i betydelsen
frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk
fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de
lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Person som fångar och tränar falkar och andra rovfåglar att jaga samt har hand om deras vård och skötsel, även person som vid jakt med falk eller rovfågel bär jaktfåglarna. År 1748 utgjordes falkenerarestaten i Sverige av en falkenermästare och två drängar.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Benämning på en avdelning krigare, vanligen ryttare, som kämpade under egen fana. Under 1500- och 1600-talet bestod en
fana av cirka 300 ryttare. År 1621 ersattes fanorna med mindre skvadroner.
Ursprungligen en
militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana.
Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Avtalad eller i
lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Officiell
förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Legitimationshandling för fartyg.
Marinintendent på örlogsfartyg som biträder fartygschefen i hushållningen och redovisningen ombord. Fartygsintendenten ansvarar särskilt för att motta, förvara och utlämna fartygets förråd.
Under
offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande
register över fartyg som har
rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Talan som enbart avser att få en
domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den
kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Förrådskammare,
klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Kvinna med överinseende över fataburen: slottets linne och tyg, vid kungliga hovet eller på en borg eller kungsgård. Fataburshustrun styrde över ett antal fataburspigor och benämndes från 1719 åldfru. Hon ansvarade för fatabursräkenskaperna och skötte den praktiska arbetsledningen för den kvinnliga personalen.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Penningar eller mat som genast efter gudstjänsten delades ut åt de fattiga i församlingen.
Auktion varvid
fattighjon bortackorderades till den som åtog sig deras underhåll för det lägsta priset.
Ed svuren vid
domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det
fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Tjänstebeteckning på person som utövade
tillsyn över fattigvården i en
stad under 1600-talet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller
hamna i fattigstugan.
Ansvarig
tjänsteman för en fattiggård eller ett
fattighus under autonoma tiden, under svenska tiden kallad fattighusföreståndare.
Person som åtnjöt allmänt
fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en
fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier,
besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med
pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick
in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till
kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i
lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Under
fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Fattigstuga, härbärge eller
kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
Av
stad fast avlönad läkare som gav de fattiga fri läkarvård eller stadsdistriktsläkare vars område omfattade stadens fattigkvarter.
De medel i penningar och/eller
in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Medicin som avgiftsfritt fördelades bland fattiga sjuka. I handlingarna från 1775.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård.
Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en
socken och från 1852 ett
fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje
rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett
prejudikat för Pyhäjoki
kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat
fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid
domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick
rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Juridiskt utbildad person som av
domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången.
Fattigsakförare förekom innan fri
rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk
bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd
tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Folkligt och i förvaltningsjargong, avgifter för
bestridande av kostnaderna för fattigvården.
Avgiftsfri
elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande
fattigskola grundades 1820 i
Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett
fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till
fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre
fattighus i varje
socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en
socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (
fattighjon).
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
I Finland nödår, hungerår.
Benämning på en
soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fem rotar respektive
rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Femmänningssystemet avskaffades 1721.
Fast eller lös egendom som genom särskilt
förordnande eller
testamente skulle gå i
arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (
universal) eller del (singular)
fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett
fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Titel för filosofie
kandidat som (vanligen vid
frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Statsutskottets sammanfattande
förslag till riksstat,
betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Värvat finskt marinförband.
Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län.
Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.
Från 1848
ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition.
Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens
kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska
pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en
avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en
avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska
medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp
mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett
rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt
pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en
förordning den 28 juni 1918.
Ursprungligen av konungen utnämnd
ombudsman i
kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags
allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var
fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande
rätt att väcka åtal.
Läroanstalt för utbildning av fiskare. Fiskarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens
tillsyn sedan
Fiskeristyrelsen slagits ihop med ämbetsverket 1923.
Fond som inrättades på
beslut av 1751 års
riksdag för att främja fiskerinäringen.
Skatt för underhåll av
kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning,
indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Avdelad jord, avdelat jordstycke.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Av bönderna på en socken-, senare
kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett
härad (
fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen
inkvarteringsfrihet och i vissa
län en blygsam kontantersättning.
Av bönderna på en socken-, senare
kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett
härad (
fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen
inkvarteringsfrihet och i vissa
län en blygsam kontantersättning.
Båtsmän som skötte om vården, hissningen och nedhalningen av flaggorna samt signalering och utkik på ett örlogsfartyg.
Vid
Arméns flotta (1796) och senare även i örlogsflottan (1799) anställd
underofficer som avlagt officersexamen och erhållit
rätt att bruka officers fälttecken.
Flaggunderofficer inom artilleri-, ekonomi- och minörstaterna i svenska flottan under 1700-talet.
Officer i
amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Underofficer av högsta graden vid svenska flottan. Graden inrättades 1761 och innefattade då kungliga flaggstyrmän, kungliga flaggkonstaplar och kungliga flaggskeppare. Flaggunderofficeren var likställd med arméns fanjunkare.
På 1700-talet en penningsumma som ett
ämbetsverk betalade ut till
tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den
fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de
kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
Underavdelning till
balk i de fornsvenska lagarna.
Holme som flyter på vattnet och fritt kan ändra läge. Rättsligt gällde att ett
flottholme tillhörde den som fäste den vid sitt landområde.
Flyglinje med eller för postbefordran. Flygpostlinjer infördes på 1930-talet genom att postverket ingick avtal med flygbolag. De första flygpostrutterna gick mellan Helsingfors och Stockholm samt Helsingfors och Tallinn. Senare inrättades även flygpostlinjer inom landet.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän
flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (
årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om
tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt:
dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
I vissa delar av Finland under 1500-talet benämning på rusttjänstadel vars
hemman återgått under skatt. Den för jorden utgående skatten från sådana hemman kallades flöteskatt.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra
befäl över
rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i
äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en
ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i
rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Trupp av
ryttare uppsatt genom fogderusttjänst. År 1601 uppsattes en truppenhet till vilken varje
fogde skulle utrusta tre (senare fyra), varje
häradsskrivare två (senare tre) och varje
länsman en ryttare. Medel för uppsättningen av detta
rytteri togs dels av uppbörden, dels av inkomsterna från särskilt anslagna förläningshemman. Fogdarnas skyldighet att rusta upphörde i och med nyorganiseringen av armén under Gustav II Adolf.
Infanteritrupp uppsatt genom fogderusttjänst.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
Från 1768 av
ombudsman vid
sjömanshus (efter verkställd påmönstring) utfärdad
förteckning över ett fartygs
besättning och passagerare. Förteckningen innehöll uppgifter om deras namn, ålder, förhyrningsvillkor och dylikt.
Folkpass utfärdades ursprungligen endast för fartyg som seglade på utrikesort, under autonoma tiden också för dem som seglade inrikes. Skepparen skulle innan han avseglade till utrikesort tillsammans med sitt skeppsfolk
inställa sig på magistraten. Där antecknades namn, hemvist och födelseort, civilstånd, samt om hyran betalades per månad eller för hela resan. Skepparen var skyldig att förvara sjöpasset och vid behov uppvisa det för myndigheterna.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärarinnor.
Undervisningsanstalt för utbildning av
folkskollärare och folkskollärarinnor.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i
fasta och lösa fornminnen.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Läroanstalt för
undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog
Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Ämbetsområde för de
forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets
förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i
distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan
förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Titel på chefen för Fortifikationen.
Benämning på generalkvartermästarens expedition, med uppgift att sköta fortifikationsväsendets räkenskaper.
Fortifikationskontoret grundades som ett fristående
ämbetsverk 1681 men blev senare en avdelning i Krigskollegium. Kontoret bestod av fortifikationskansliet, fortifikationsrevisorskontoret och fortifikationskammarkontoret.
Sammanfattande benämning på den personal och den
budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Institution som hade till uppgift att övervaka och bestämma över befraktningsförhållanden samt andra frågor som rörde handel och sjöfart.
Utskyld som erlades som ersättning för transporten till uppsamlingsstället av vissa
in natura utgående skatter. Om gammal
avgift i Österbotten för transporten av
kronan tillkommande
räntespannmål stadfäst på nytt 1766.
Domsutslag varigenom saken skjuts på framtiden. Ärendet kunde sedan (utan vidare omständigheter och vid behov) återupptas till rättsbehandling. Framtidsdomar kunde fällas om en handling som för tillfället saknade betingelser för att karaktäriseras som brottslig, eller ifall bevisningen mot den åtalade var otillräcklig.
Område som var beläget inom en
mil från en frälsemans sätesgård. De
frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och
gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Dokument utfärdat av
myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt
privilegium för
ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas
rätt till avgiftsfri
postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med
fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums
fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev,
mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet.
Fribrevsrätt var ett
privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Ursprungligen att
kungöra den
frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän
kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Person som dömts av
domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt
brev varmed en
fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd.
Fridsbrev erhölls på ansökan om
nåd eller mot erläggande av
böter (
friköp). De förekom fram till 1736.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723.
Tionde skulle utgå till
kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet
fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Rätt för sjömän att utan
tull utföra och införa varor.
Penningar som vid tullklareringen utgick till
skeppare och
besättning på kravellfartyg (fartyg där bordläggningen på större fartyg läggs kant i kant, så kallad kravell) som gottgörelse för fartygets last. Penningarna utbetalades enligt en viss
taxa och enligt tjänsteställning, varvid skepparen överlämnade en kvittens över medlens mottagande, bevittnad av två personer ur besättningen. De förutsatte
avmönstringsprotokoll från magistraten.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet.
Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel
avkortning på utlagor eller
rätt till gods). Under 1500-talet var
frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en
tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett
nybygge eller en industriell anläggning.
Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga
grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till
kronan som till kommunen och prästerskapet.
Förvärv av full (fri)
äganderätt till ofri
tomt i
stad mot erläggande av en viss köpeskilling.
Köpeskilling erlagd vid
friköp av ofri jord (i stad).
Erläggande av
avgift för att slippa skyldigheten att göra krigstjänst, även befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Den tid inom vilken båtsmansvakanser skulle återbesättas av rotarna. Enligt kungliga
brev från den 24 april 1684, den 13 juni 1732 och den 24 september 1744 var frimånaderna för indelningen, roteringen och städerna i allmänhet tre.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i
bruk 1856. Frimärket visar att
avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som
kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Titel på skråhantverkare som hade
rätt att utöva sitt yrke utanför skråväsendet. Privilegiet avskaffades 1731.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten.
Fripass användes också om ett
dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts,
förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Benämning på de extra
ryttare som på
order av Karl XII år 1709 skulle sättas upp för varje
kompani vid landsregementena. I varje
kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. De skulle vara fria från
handräckning och kommenderingar, men i stället vara beredda att när som helst rycka ut. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av lega sätta in annan ryttare. Frirytteriet upphörde i och med Karl XII:s död 1718.
Friryttare var även en benämning på de tolv ryttare i den 1717 uppsatta livskvadronen som ersatte den under krigen tillintetgjorda livdrabantkåren.
Dokument som gav en
skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av
gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått,
mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen
fribrev för frisedel.
Gratisbefordran, vanligen med häst och vagn. Under åren 1642–1649 innebar
friskjuts allmogens allmänna skyldighet att skjutsa statliga ämbets- och tjänstemän som reste i kronans ärenden. Friskjutsarna ersattes 1649 hos allmogen med skjuts(färds)penningar, hos tjänstemännen med respenningar. Friskjutsarna avskaffades 1649, då
skjutsfärdspenningar infördes som en
ständig del av jordeboksräntan.
Benämning på den del av besättningen som inte deltog i vaktgöringen, till exempel läkare, kockar och förrådskarlar.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör
krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i
tjänst efter tjänstetidens slut, även
soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Av enskild person grundad stiftelse för barmhärtiga ändamål och nödlidande vilken förvaltades av
domkapitel eller annan statlig myndighet.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på
förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde
präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje
prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om
prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella
pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp:
Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt
brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt
brev till
Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Sammanfattningen av de friheter och förmåner som tillkom medlemmar av frälseståndet. Termen användes särskilt om förmåner som var förknippade med jord av frälsenatur.
Posthemman på frälseägor. Postlandbonden fick 1638–1685 penninglön för postföringen, medan andra postbönder fick skattelättnader. Den dubbla tjänsten hos
kronan och adeln innebar också försenad
postföring då frälset krävde dagsverken och körslor av postlandbönderna. Kronan försökte därför från 1650 få frälsepersoner att avträda sina
posthemman till kronan. Kronan betalade också ut ersättning till frälset om man inte hade kunnat utkräva de till landbonden hörande prestationerna för postföringens skull. Efter 1703 (förnyat 1706, 1722) skulle alla frälseposthemmanen överlåtas till kronan genom hemmansbyte. Byten av detta slag pågick till mitten av 1700-talet.
Kronans fordran hos enskild frälseman, som uppstått på grund av en ofördelaktig transaktion. En sådan fordran kunde uppkomma dels vid reduktionen då
byte av räntor eller jord ägde rum mellan frälsemän och kronan, dels genom de hemmansbyten mellan frälsemän och
kronan som förekom fram till 1723. I det senare fallet berodde fordringen på att en
frälseman vanligen hunnit tillträda hemmanet innan det var utrett om värdet på det utbytta hemmanet motsvarade det som kronan fick.
Rättighet som grundar sig på genom
rusttjänst eller börd vunnet
frälse eller på innehav av frälsejord.
Under svenska tiden och autonoma tiden om
avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Lösen som en person som hade utnämnts till en fast
tjänst skulle betala för utnämningen.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit
fullmakt att verka som
ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som
titel för
ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan,
Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Postkontor eller
postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Ursprungligen en för statsskicket eller statsformen konstitutiv lag, författning, stadga, konungaförsäkran, regeringsform, tronföljdsordning och konungaed, sedermera kallad grundlag. Termen användes särskilt under Gustav Vasas och hans söners tid (1523–1611). Den övergick under 1700-talet i betydelsen filosofisk grundlag, sedermera tänkandets
fundamentallag (principium contradictionis).
Soldat som uttogs ur truppavdelningen under marsch för att förbereda inkvartering. Furirskyttarna var underställda
kvartersmästare eller furir.
Dels om
borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för
vad som kan brista efter att en annan
borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Benämning på en
soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fyra rotar eller
rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Fyrmänningssystemet avskaffades 1721.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Den personal som var anställd för att sköta lotsverkets fyrar. Termen avsåg även budgeten för fyrväsendet och dess inrättningar.
Militär
tjänsteman som tillverkade och ansvarade för all ammunition som innehöll krut såsom artilleri- och brandprojektiler och brand- och lyskulor. Titeln avskaffades 1816, återinfördes 1824 och avskaffades för gott 1876 i Sverige.
Truppenhet vid artilleriregemente vid svenska flottan och armén som bestod av fyrverkare. Fyrverkarna sammanfördes på 1700-talet i fyrverkarkompanier, vilka upplöstes 1779, då fyrverkarna uppdelades på artillerikompanierna.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Person som hålls fången eller i fångenskap, särskilt om person som hålls i fängsligt förvar för att avtjäna straff, motsats: rannsakningsfånge, arrestant.
Under svenska tiden samlande benämning på juridiskt bindande handling som bevisade äganderätten till fast egendom, huvudsakligen köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument,
testamente eller gåvobrev.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument,
testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en
bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation,
fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Transport av fångar från ett ställe till ett annat, en skyldighet som från 1727 ålåg
kronan och därförinnan var en allmän skyldighet för bönderna på
order av fånggevaldiger,
länsman eller annan tjänsteman. Transporten kallades under senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden för fångforsling.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande
myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad
order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Förteckning införd 1749 över dem som satt häktade eller avtjänade ett kortare
straff i kronans häkte. Den omfattade en månad med uppgifter om fångarnas namn, häktnings- och frigivningsdatum, brottet och de åtgärder som hade vidtagits i ärendet under den gångna månaden. Fångförteckningen sändes månatligen för kontroll till justitiekanslern under svenska tiden och till prokuratorn under autonoma tiden.
Officiell benämning på fångkost efter 1699, när varje
fånge blev berättigad därtill. Förtäringen garanterades genom att varje fånge själv köpte sin föda och månatligen erhöll ersättning för inköpen i form av fångpenning.
Tjänstebeteckning för
ordinarie fångförare i ett
härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön,
dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
Predikant vid statligt
fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens
ordinarie präst som fängelsepredikant.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare,
fångknekt m.m.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett
centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till
straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom
fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Penningmedel anslagna ur stadskassan, senare statsbudgeten, för fångarnas underhåll: fångvårdsmedel.
Fångmedel stadgades i städerna från 1714, för hela riket 1727. De ingick i allmänna lagen 1734.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att
fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell
dom samt en
förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en
judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde,
häradshövding eller vid
krigsrätt en auditör.
Förteckning över fångar i ett militärt fängelse.
Dokument i två exemplar över att en
fånge hade transporterats av allmogens fångförare, under fånggevaldigerns övervakning. Fångsedeln innehöll uppgifter om fångens namn, ålder, utseende, brott, domstolens
beslut m.m., samt vilka tillhörigheter fången hade med sig till häktet eller fängelset. Fångsedeln utfärdades av länsman,
kronofogde eller häradshövding.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det
traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en
fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en
arvodesbefattning vid häkte,
fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn.
Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Tjänstebeteckning för en
arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och
mentalsjukhus för fångar från 1911.
Ersättning i spannmål till ett enskilt
hemman på landsbygden som hade åtagit sig att underhålla en
fånge inför och under tingssessionen, eller under vägen till (eller från) fängelset. Avgiften betalades av alla de hemman som var skyldiga att delta i fångskjutsen.
Ämbete som ett par gånger omnämndes i Stockholm under medeltiden. Fäbaggens uppgifter är okända. Eventuellt skulle han övervaka förbudet mot att hålla kreatur inne i staden.
Benämning på fältartilleriet inom den svenska krigsmakten under 1500-talet.
Militär
befattning i den svenska armén under 1500-talet. Fältarklimästaren ansvarade för artilleriet vid fälthären.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Benämning på ett särskilt svenskt
regemente som bildades 1630 för att delta i det trettioåriga kriget.
Fältartilleriregementet hade sitt ursprung i ett artillerikompani som grundades i Stockholm 1623.
Ordförande i fältkrigsrätt, i Finland särskilt 1918 och 1939–1944.
Underordnad
tjänsteman som förde räkenskaper vid generalkrigskommisariats
fältkontor i den svenska armén.
Benämning på
domare i fäktkrigsrätt.
Titel för högste
befälhavare över en på slagfältet självständigt uppträdande armégrupp eller armé. Under 1600-talet var
fältherre även en
titel för riksmarsken. Sedan 1700-talet hederstitel för duglig härförare.
Föreståndare för
fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Benämning på en under fältsekreteraren stående avdelning av en svensk armés generalkrigskommissariat som ansvarade för korrespondans.
Kirurg anställd vid en
armé i krig.
Föreståndare och
uppbördsman vid ett av arméns större magasin.
Benämning på den under fältkamreren stående avdelningen av en svensk armés generalkrigskommissariat som hade hand om ekonomin.
Officer som hade i uppgift att ombesörja truppernas
inkvartering under ett fälttåg.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Officer inom
fältmätningskåren som utförde fältmätningar och ritade kartor för militärens behov.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom
fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Tillfälligt
postkontor med
ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande
brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med
Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för
brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den
finska armén under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne
prästman fältkaplan.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller den svenska fältarméns generalkrigskommissariat. Fältproviantmästaren verkade under stormaktstiden som föreståndare och
uppbördsman vid fältarméns huvudproviantmagasin, och hade senare uppgifter inom militärens intendenturväsen.
Person som utbildats till fältskär, men ännu inte blivit mästare. Fältskärsgesällerna biträdde fältskären. De kallades senare underläkare.
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet den högste befälhavaren över en arméstyrka. Titeln försvann under 1600-talet i samband med att generalsgraden började tas i bruk.
Ett fängelses
styrelse sedan 1866. Fängelsedirektionen bestod av förtroendevalda och fängelsets tjänstemän, särskilt fängelsedirektören, ibland också pastorn, läkaren och en av fängelsets andra befattningshavare.
Chef för större statligt
fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse,
länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig
fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Befattning för luthersk
predikant vid statligt
fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens
ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en
förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en
fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens
stab och hade ofta en
lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och
marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde
fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Fanbärare, senare hövitsmannens eller kaptenens närmaste man vid truppförband avsett att skydda monarken.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från
skatt och
tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott.
Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst
län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett
fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i
Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Benämning på
underofficer som under 1500-talet ingick i fänikans och senare i kompaniets stab. Föraren biträdde fänriken samt ansvarade för trossen och de sjuka samt för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen föll bort i början av 1800-talet.
Kronojord eller
ränta anslagen till avlöning åt
förare inom armén.
Benämning på den truppenhet i den svenska armén som i övriga arméer kallas division. Fördelningen leddes av en fördelningschef. Fördelningarna indelades i arméfördelningar och kavallerifördelningar.
Under statarsystemets tid den
dräng som var
förman för ett arbetslag.
Åtgärd som fram till 1811 vidtogs för att i krigstid öka antalet
ordinarie indelta truppförband i den svenska armén.
Reservbefäl.
Fördubblingsbefäl infördes 1690 för kavalleriets korpraler och antalet var 24 i varje regemente. Fördubblingsbefäl uttogs inte i fredstid.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Reservregemente som uppsattes under stora nordiska kriget.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet
procedur vid administrativa
ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den
föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett
kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets
förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens
beslut genom
föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
Tjänsteman som fungerade som chef för en
postanstalt som var inrättad till exempel på ett fartyg eller i en järnvägsvagn.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från
domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel,
kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (
fatalietid).
Bok som fördes för person som tillhörde flottans stammanskap eller skeppsgossekår. Den upptog ålder, klass, kunskapsbetyg, uppförande m.m. Bestämmelser om
förhållningsbok infördes 1796. Förhållningsböckerna skulle ombord på fartyget förvaras av sekonden och i land av kompanichefen. En beklädnads- och förhållningsbok fördes också för varje
beväring i flottan.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren
förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid
förfall eller konkurs.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av
domare och/eller nämnd,
skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade
förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid
domstol avstod parterna från domstolens
prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i
brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk
rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Under 1700-talet förekommande finansiell term för
hemman vars ägor efter hand hade blivit så sammanblandade med grannarnas ägor att dess ytvidd inte längre kunde fastställas. Hemmanet uteslöts därför ur jordeboken. I forskningslitteraturen förekommer också uttrycket obefintligt hemman.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Förläning som varade endast så länge innehavaren levde. Efter dennes död återgick förläningen till kronan. Motsats: donation.
Bonde tillhörande och bosatt inom en
förläning eller på ett
hemman från vilket räntan anslagits till lön åt till exempel ämbets- eller tjänsteman.
Brev genom vilket en
förläning tilldelas någon.
Av
förläning utgående ränta, bortförlänad ränta.
Rätt gällande för förläningar, länsrätt.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har
rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot
förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Institution i
stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas
arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats
justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende
ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna
institution verkade.
Av förmyndare förd eller sammansatt
regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig
regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets
styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Vård som person genom
lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Vid
domstol förd särskild bok med
förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om
förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Förbehåll vid en
transaktion som omintetgör tillämpning av lagbestämmelser.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Benämning på pantsatt frälseegendom, också om pantsatt egendom som sålts.
Pantsatt
jordlägenhet av skattenatur, också om pantsatt jordlägenhet som avsöndrats.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Befälhavare för truppstyrka avdelad att bevaka ett visst område under en större truppavdelnings vila under pågående krig eller framskjuten enskild vaktpost i fredstid. Förpostchefen var vanligen bataljonschefen eller motsvarande.
Ryttare som red framför
ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Underofficer vid intendenturförråd med uppgifter som rörde indrivningen och vården av den materiel som förvarades i förrådet. Vid
fortifikationen var förrådsförvaltaren den som ansvarade för ingenjörmaterielen.
Civilmilitär
tjänsteman av furirs tjänsteklass som var förordnad till biträde åt
förrådsförvaltare (-intendent). Förrådsvaktmästaren var en
militär civil tjänsteman med
ansvar för förvaltningen av kompaniernas och motsvarande avdelningars reserver av gevär, ammunition och persedlar.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Kostnad för varje
daler silvermynt som överfördes till
kronan i form av skatt. Åtgärd efter finska allmogens
besvär 1738.
I
äldre myndighetsskrifter: skriftlig förbindelse, särskilt om
beställning eller rekvisition,
försäkran eller löfte, konkret också om den skriftliga handling som föreskriver något: till exempel bank-, penning- eller skuldsedel, lån- eller borgenförbindelse eller överlåtelseskrift.
Militär skriftlig redogörelse, vanligen uppgjord efter ett fastställt formulär, om hur en trupp, en
besättning på en fästning eller ett förband var sammansatt. Termen användes också om
redogörelse för besättningen på örlogsfartyg, persedelbehållning i ett förråd m.m.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt.
Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den
tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet
förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
Handling genom vilken en
myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Hovtjänsteman som uppvaktade vid monarkens bord under måltid och skar upp maten, förskärare. Hovämbetet skapades 1651 då två överhovjunkarämbeten, som skapats 1647, benämndes försnidare.
Benämning på innehavaren av den högsta underbefälsgraden vid artilleriet, ersattes inom den svenska armén 1915 med furir.
Under svenska tiden efter 1739 i
instruktion en benämning på och från 1802
officiell tjänstebeteckning för ett läns
ordinarie lantmätare som samtidigt var chef för länets lantmäterikontor. Beteckningen ersattes 1848 med länslantmätare.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för
lantmäterikontor i
landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av
uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Benämning på en person som saknade
laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast
anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade
lösdriveri eller
olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris,
tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt
hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och
sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en
förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre
myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i
bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller
entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Skötsel, ledning eller
styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Samlande benämning på industriell anläggning som bearbetade råvaror eller halvfabrikat, särskilt inom bergshanteringen och om sågar, kvarnar och stampverk.
G
Beteckning på en
soldat som ingick i regentens livtrupper.
Indelt truppstyrka i
ständig tjänstgöring, förlagd på befäst ort för att försvara denna.
Sjukhus avsett för den militära personalen.
Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Avgift som betalades till staden för rätten att hålla en handelsbod eller ett handelsstånd.
Avgift som någon är skyldig att betala som vederlag för något.
Honorärtitel av tredje
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna
överstelöjtnant och viceamiral.
Geheimeråd var ursprungligen en
titel för medlem av geheimerådskollegiet eller
statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Under 1600- och 1700-talen viss bestämd
avgift eller betalning som erlades en gång eller på vissa, bestämda tider (vanligen som gottgörelse för ett visst arbete, vederlag för förmån och dylikt). Ibland var termen liktydig med (årlig) lön eller hyra m.m.
Person som (på grund av stånd, vistelseort eller avslutat burskap) saknade
borgarrätt i viss
stad och erlade
avgift för rätten att åtnjuta borgarskapets förmåner (
kontingent).
Militär
grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta
befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell
grad och ett ständigt befäl, och
general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom
general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Militär
titel som förekom dels i Karl XII:s generalstab, dels under åren 1788–1806.
Tillsynsmyndighet över bergsbruket 1637–1649, under ledning av en guvernör.
Generalbergsamtet var föregångare till Bergskollegiet.
Benämning på
besiktning av samtliga fartyg och byggnader vid en örlogsstation. Generalbesiktningen bestod av generalflottbesiktningen som berörde fartygen samt generalhusbesiktningen som berörde
hus och övriga byggnader.
Tjänstebeteckning för
ledamot av
Krigskollegium från 1675 och chefen för
artillerikontoret 1682–1794 och 1807–1897. Generalfälttygmästaren ansvarade för artilleriets centralförvaltning, anskaffningen och vården av härens vapen och ammunition samt lantförsvarets innestående förrådsmaterial, det så kallade tygförrådet. Tidigare kallades han riksfälttygsmästare. Mellan 1782 och 1865 var generalfälttygmästaren chef för arméförvaltningens tygavdelning med bland andra fälttygmästaren och två
tygmästare av regementsofficers eller kaptens
rang som underlydande.
Sammanfattande
plan med uppgifter om de mönstrade kompanierna och flottan. Planen insändes till kungen månatligen av mönsterherren och flottans chef (eller chefen för en eskader, avdelning eller flottilj) och innehöll information om bemanning och förråd efter skedd månatlig
mönstring samt om personal och materiel efter avslutad drabbning.
Benämning på högsta profossen vid den svenska armén under 1600- och 1700-talet. Generalgevaldigern hörde till högkvarteret, med uppgift att hålla uppsikt över ordningsvakterna och utöva den högsta tillsynen över den allmänna ordningen i läger och kvarter. Han var också
åklagare vid krigsrätt.
Ämbetsman under svenska tiden som hade den högsta militära och civila myndigheten över ett större område (flera landskap, flera guvernement). Ämbetet var till sin
karaktär mera militärt än civilt. Generalguvernör förekom i Finland under kortare perioder från och med förra hälften av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Under den ryska ockupationen av Finland 1808-1809 och under den autonoma tiden till 1917 var generalguvernören den ryska kejsarmaktens företrädare i storfurstendömet Finland samt högsta styresman för den civila förvaltningen. Han var
ordförande i senaten och ledde ordet vid senatens plenisammanträden. Den ryska samt finska militären i storfurstendömet var under nästan hela perioden underställd honom.
Tidvis
titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för
generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Äldre benämning i Sverige på högsta befälhavaren för en här eller flotta.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad
general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Avlöningsstat för generalspersonerna, också sammanfattningen av de personer som hade löneförmåner från nämnda stat.
Rikets högsta konsistorium, överkonsistorium. Generalkonsistoriet var ett
centralt ämbetsverk för svenska kyrkan som planerades 1607–1659 för att revidera kyrkolagstiftningen, övervaka biskoparna och tjänstetillsättningarna, döma i andliga
mål samt
inspektera akademier, skolor, hospital,
barnhus och boktryckerier. Ett motsvarande
konsistorium fanns i S:t Petersburg, och den ortodoxa kyrkan i
Gamla Finland lydde under detta konsistorium.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Chefen för
generalkrigskommissariatet vid
armé i fält. Generalkrigskommissarien var upptagen på Krigskollegiums kammarstat under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet.
Överdomstol vid den svenska krigsmakten. Den inrättades 1683 som en från
Krigskollegium fristående instans.
Generalkrigsrätten hade sin föregångare i den
överstekrigsrätt i fält som grundades 1621 och den
krigsrätt som grundades 1630. Generalkrigsrätten blev permanent först 1727 och bytte namn till Generalkrigs- och leuterationsrätten.
Från 1783 namnet på
Lantmäterikontoret i Stockholm.
Generallantmäterikontoret var ett
centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller
inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en
premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt
ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i
Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Benämning på
militär signal given på trumma, jägarhorn eller av musikkår, vanligen då regementet i sin helhet skulle göra sig i ordning att bryta upp eller genomföra ett anfall.
Generalmarsch kan även beteckna en infanteribataljons marsch i linje inför en inspekterande general.
Utförlig
förteckning som upprättades till varje generalmönstring. Generalmönsterrullorna innehöll information om soldaterna och deras tjänstgöring.
Militär
order som gäller samtliga förband av en armé.
Postväsendets högsta rättsinstans, grundad 1697 i Stockholm, med överpostdirektören som ordförande.
Generalposträtten ersatte den kanslirätt som tidigare hade behandlat tjänsteförseelser inom postväsendet. Efter 1809 handlades posttjänstefel och förseelser som kansliärenden vid
krigspostkontoret i
Åbo och från 1816 av postdirektörsämbetet, från mitten av 1800-talet av allmän domstol.
Till högkvarteret hörande
militär befattningshavare som hade uppsikt över arméns polis och övervakade den allmänna ordningen inom militära läger och kvarter. Generalprofossen verkade även som
åklagare vid generalkrigsrätt i fält.
Riksfogde omedelbart under regenten, med den huvudsakliga uppgiften att övervaka den civila och militära rättsskipningen i landet. Tidigare skötte riksfiskalen och senare justitiekanslern motsvarande uppgifter. Tjänstetiteln användes endast av ingermanländaren Steen von Steenhausen från 1638 till 1640-talet. Denne övervakade också postväsendet.
Till
högkvarter hörande person som hade uppsikt över arméns polis och ansvarade för den allmänna ordningen utanför militära läger och kvarter.
Äldre benämning på statsbudget.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk
provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var
generalsuperintendent också en
titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Militär
titel på befälhavaren för en armés tross.
Titel som började användas i slutet av medeltiden om en armés högsta befälhavare. Titeln föll bort i den svenska armén men har behållits i andra länder.
Militär ingenjörs- eller fortifikationsstad.
Sedan svenska tiden vid
domstol i lägre eller högre
instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan.
Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Skriftligt eller muntligt
bestridande under 1500–1800-talet, invändning, protest mot en
pålaga eller skyldighet.
Benämning på den
stämning som tas ut för
genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en
sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Inom bergsväsendet under 1800-talet förekommande benämning på geologi.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på kartografisk eller skriftlig
redogörelse för av
lantmätare verkställda mätningar.
Under 1600–1700-talet förekommande allmän benämning på karta, grundritning.
Måttenhet för
skifte och
skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en
tunna utsäde räckte till. Från 1634 var
geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt
tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk
aln och geometriskt kappland.
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli
gesäll krävdes
tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och
avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett
gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Härbärge för vandrande gesäller under skråväsendets tid.
Pass som utfärdades för en
gesäll av hans hantverksskrå då han lämnade en
stad för gesällvandring.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en
lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Vandring under vilken en
gesäll förkovrade sig i sitt yrke genom att arbeta för olika mästare.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en
judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel,
äldre och
yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet:
betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Befattningshavare som biträdde en
gevaldiger i övervakningen av ordningen inom en viss civilrättslig funktion, till exempel inom bergs- och landstaten, fångvården och salpetersjuderiet. Befattningen motsvarade gevaldigerlöjtnantsbefattningen inom krigsmakten.
Befattningshavare som biträdde fält-, över- eller generalgevaldigern i arbetet med att övervaka ordningen inom truppförband och militära läger.
Militär vaktpost eller bevakning i fält med plats omedelbart invid den huvudsakliga vakten.
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Förtroendeman, en av
domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även
interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett
universitet eller en högskola.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Prov i latinsk stilskrivning som avlades vid universiteten före filosofie kandidatexamen.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Nådegåva, bestående till exempel av
pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa.
Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll
pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens
instruktion 1798. På lasarettet i
Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Möte på vilket
beslut om nådegåvor och understöd (i allmänhet i kontanta pengar) från gratialkassor samt änke- och pupillkassor togs samt utdelades (till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa). Gratialistmöten hölls två gånger om året på bestämda platser inom varje regementes område.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Fonder vars medel användes för pensioner för ur tjänsten avgångna tjänstemän, pensioner för änkor och barn efter avlidna civila och militära tjänstemän samt
extraordinarie pensioner. Termen användes också om tjänstemannakåren inom och själva förvaltningsenheten för dessa fonder.
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller
arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad)
tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var
gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Intyg från
domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom
styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter
rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett
stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Undersökning för att reda ut ägaren till en gravplats. Gravrannsakningar företas vid reparation i
kyrka eller omläggning av
kyrkogård och dylikt. Vid gravrannsakningen ska ägarna bekräfta sin
äganderätt eller uppge villkor för hur graven ska överlåtas till församlingen. De gravar som saknar ägare eller där äganderätt inte kan bevisas, tillfaller församlingen.
Ursprungligen benämning på
soldat som hade i uppgift att kasta handgranater. Senare användes titeln om en
infanterist vid ett elitförband, där grenadjärerna utvalts av det bästa soldatmaterialet. I Sverige förekom grenadjärer från och med slutet av 1600-talet. Under 1700-talet försvann skillnaden mellan grenadjärer och övrigt infanteri.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i
bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Avgift till
stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild
taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal
avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för
rätt till upplag på stadens mark.
Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en
tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
Avgift på rörelsen i städerna under 1600- och 1700-talet som användes till
bestridande av kostnaden för mudderverk och annan grundrensning.
Samlande benämning på en till jordägaren årligen utgående
avgift för nyttjanderätten till en osjälvständig
jordlägenhet (jordskyld, arrende, avgift, tomthyra, tomtöre).
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller
ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Administrativ
ränta fastställd (årligen, senare halvårsvis) av
Finlands Bank för beskattningen och bankernas utlåning. Grundräntan infördes 1867.
Tjänsteman vid gruva som förde
register över socknarnas vedutskyld vid Kgl. Maj:ts tillmakning.
Tjänsteman upptagen på bergslagens
stat eller gruvstaten, som höll
register över tillmakningarna vid gruva (en
metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten) eller smidet till konstverken (mekaniska
verk för dränering av gruva och bergshantering) m.m.
Tulltjänsteman som med hjälp av en
tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Rågång då
gräns utstakades, före 1725 av representanter för den enhet (hemman, by, härad, län) som ärendet berörde, efter 1725 av lantmätare, i närvaro av berörda parter.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands
gräns i öster och i norr.
Topografisk
karta över landgräns. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kartlades första gången efter freden i Teusina (Täyssinä) 1595 och gjordes därefter upp vid varje gränsförskjutning. Andra gränskartor gjordes vid behov över
skifteslag från 1680-talet, från 1730 över förvaltningsområden och från cirka 1770 över storskiftet samt i samband med kartläggning av herresäten. Från 1725 utförde
lantmätare gränsdragningen och kartläggningen.
Grupp personer som företräder två stater och har i uppdrag att utstaka, beskriva och kartlägga gränsen mellan staterna. En
gränskommission består av befullmäktigade
ombud från två till varandra gränsande stater. Gränskommissionen sammanträder vanligen vid fredsslut för att verkställa därvid avtalade territoriella förändringar.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes
gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724
gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Specialdomstol vid
gränstullkammare eller -tullstation under svenska tiden för överträdelser av tullförfattningarna (
tullmål). En
gränstullrätt skulle enligt stadganden från 1700-talets början finnas i varje tullinspektorsdistrikt vid rikets gränser, där sådan
rätt behövdes. Gränstullrätter inrättades i Finland efter 1721.
Person som prövar, kontrollerar, granskar och övervakar:
titel på viss högre
tjänsteman med uppgift att övervaka mynttillverkningen och kontrollera guld- och silverarbeten, mått och vikter. Under vissa perioder kallades tjänstemannen myntgardien eller riksguardin.
Den
avgift mäklare i Stockholm av ålder insamlade och som de från 1720 ålades att utkräva av såväl köpare som säljare. Avgiften användes som understöd åt mäklares fattiga änkor och omyndiga barn.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland.
Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs
guvernement 1744–1783 och 1797–1802,
Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett
län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
Tjänstebeteckning för den främsta
läraren för barnen, främst tronföljaren, i den kungliga familjen från 1660-talet. Guvernören hade huvudansvaret för tronföljarens uppfostran och övriga
lärare och var en man i riksrådsklass. Från 1680-talet till svenska tidens slut valdes han i regel bland kansliets högsta ämbetsmän.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för
ståthållare på ett slott, över en
provins eller ett
livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en
guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims
län 1658, Västernorrlands
län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803.
Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement,
län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln
guvernör 1837. Denna
titel upphävdes 1918 och begreppet
landshövding återinfördes.
Hjälplärare i
befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en
lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också
expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den
ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Kollektiv beteckning för personal vid ett gymnasium.
Innehavare av
tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
Till ett
gymnasium anslaget eller skänkt
hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i
Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg.
Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt
gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
Post som befordrades till fots.
Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att
anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta
kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods.
Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Under svenska tiden och autonoma tiden
ed som gäldenär måste avlägga vid
domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos
bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk
förvaltning i stället för konkurs.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Bortgivande av ett pastorat.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste
resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också
kontribution eller bevillning.
Gärd var också en benämning på
mantal i
äldre författningar.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
Sedan 1500-talet förled i vissa ord om
skattetal eller skatt, vanligen benämnt (ordinarie eller extraordinarie) gärd.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och
skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en
ständig ränta också under 1800-talet.
Fullmakt utfärdad till
sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren
rätt att utöva sitt yrke i ett
härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person på landet som inte brukade ett
hemman eller
kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I
stad var en
gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla
personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de
äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (
gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Avgift till staden som en
gäst måste betala efter sex veckors vistelse.
H
Edsvuren
besiktningsman vid
hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en
titel på hantverksmästare,
manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde
frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Ämbetsman i
hallrätt som hade i uppgift att vidta åtgärder mot för höga priser på hantverksarbeten.
Tillsynsmyndighet (i en industristad) under Kommerskollegium. Hallrätten övervakade och inspekterade manufakturer och hantverk utanför skråordningen, under viss
domsrätt i överträdelser av hallordningen (1722, 1739, 1770), och beviljade anläggningstillstånd med viss lånefinansiering. Hallrätten bestod av borgmästaren och ett antal av borgerskapet valda yrkesmän som bisittare. Hallrättens
beslut kunde överklagas till magistraten i skuldfordringar och till
Kammarkollegium i politi- och brottmål, under autonoma tiden till hovrätten. Den avskaffades 1859, varefter dylika ärenden hanterades av magistraten. Hallrätten skötte också Manufakturfondens lokala utlåningsverksamhet, kontrollerade manufakturister och deras anställda samt de saluförda varorna som, om de godkändes, försågs med en särskild hallstämpel.
Tjänsteman vid
hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och
hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats
sigill ännu efter 1827.
Anhaltsstation, hållplats vid exempelvis järnväg.
Vid rusthållet för längre tid bestående vakans, som innebar att rusthållaren uppsatte enbart häst och mundering, inte ryttare.
Vid hammarskifte: skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde eller brant bergsstup. Åkrarna som låg i
hammarskifte var förmodligen av sämre kvalitet än de fornskiftade och sedan gammalt gödslade huvudåkrarna. Benämningen torde ha varit pejorativ. Ifall jorden var tegskiftad användes ”hammar” om byns utjord.
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
Tjänsteman vid
hallrätt som granskade stämplingarna på de trävaror som gick på export och import. De trävaror som kom från kronans skogar skulle vara stämplade med en särskild stämpelhammare (kronans eller konungens hammare) som var försedd med en upphöjd avgjutning av kronans märke.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna.
Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Åker- eller ängslott i
by som, i motsats till de vid
tegskifte på längden uppdelade jordlotterna, delades på tvären. Under tegskiftets tid var
hammarteg en benämning på teg som vanligen uppmättes till sist i åker eller äng, vars bredd inte motsvarade den bredd mätstången hade. Hammartegen kunde också lämnas oskiftad.
Underdomstol från förra delen av 1600-talet, ursprungligen endast i häradet Bergslagen (Sala och Falun). Hammartinget undersökte och dömde i
mål rörande stångjärnshamrar. Det underlydde
Bergskollegium och uppgick 1756 i bergstinget.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Benämning på
hamnkapten (användes åtminstone under 1700-talet).
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var
hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som
hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje
läst eller lästetal. Motsats:
hamnavgift för varor.
Specialdomstol vid fisklägen under svenska tiden, stadgad 1668, verksam från 1669. Hamnrätterna bestod ofta av hamnfogden med fyra fiskare som bisittare. De behandlade
mål rörande fiskets utövande och idkare, särskilt mål som gällde ordningen i fiskeläget. Termen används också i betydelsen hamnrättens sammanträde. Allmänt: speciallag gällande för fisklägen.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Personligt, egenhändigt
brev från högt uppsatt person, i synnerhet
regent eller högre ämbetsman.
Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Under autonoma tiden (1809–1917)
titel på
ombud för ett eller flera handelshus utrikes.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815)
officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Borgare som hade
rätt att driva viss handel (som gårdsfarihandel inom ett visst distrikt, försäljning av viss landsdels alster i staden) och som var skyldig att upprätthålla en handelsbod. Benämningen användes särskilt om
handlande i lappmarken. Handelsborgaren kunde
anställa en eller flera handelsbetjänter eller handelsdrängar som gjorde handelsresor.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Handelsavgift som erlades i vissa städer enligt varierande praxis. I Torneå kallades
ordinarie tolag tidigare för handelsgenant. Avgiften upptogs inte under 1800-talet. I Brahestad
handelsgenant eller inrikestolag, förutom ordinarie tolag, enligt en viss taxa, vanligen för de till Sverige med inrikes skepp utskeppade varor.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som
ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som
sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett
handelskollegium 1672. Stockholms
magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig
skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
Tjänstebeteckning för renskrivare av
protokoll och andra rättshandlingar vid en
hovrätt under svenska tiden, i
Åbo från 1623. Termen blev från 1700-talet en samlande benämning på lägre tjänstemän vid ämbetsverk, med uppgift att renskriva eller uppgöra handlingar, motsvarande senare tiders kanslist, skrivare, kopist, registrator,
notarie eller sekreterare.
Sedan 1700-talet om hjälp som en
myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar
handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa
beslut om tvångsåtgärd på grund av
exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata
handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och
ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
I
äldre lagspråk hägnad som utmärker en ägogräns.
Från 1600-talet tjänstebeteckning för lägre befattningshavare i olika arbetslag inom lantmäteri- och skogsstaten. Det förekom såväl
ordinarie som extra ordinarie hantlangare.
Tjänstebeteckning för biträde vid militära och sjömilitära kanonservisen under 1600-talet, till exempel kruthämtare och ammunitionsbärare.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje
härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till
kronan eller för ändamålet
privilegierad stad) och att följa ordningen för
hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en
stad än 30 kilometer.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Tysk militärgrad som motsvarade kapten. Graden förekom i Sverige under 1500- och 1600-talet och brukades av
befälhavare över större truppstyrka, högsta styresmannen på ett slott, av länsherren tillsatt upplysningsman eller av kyrkan tillsatt fogde.
Kraftig stegring i priset på varor eller kursen på värdepapper, i synnerhet vid börsaffärer. Motsats: baisse.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för
bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906.
Ursprungligen vakt- och jaktpersonal, kronojägare vid kungliga djurgårdar som inhägnade jaktområden. Hejderidarna var underordnade jägeristatens jägmästare. De höll också (till häst) uppsikt över kronans skogar i ett område, i allmänhet ett härad.
Kammartjänare hos
konung eller storman som under 1700-talet var klädda i ungersk dräkt; husar. Dräkten härstammade från de ungerska legosoldater (fotfolk) som
konung Sigismund medförde från Polen till Sverige på 1590-talet.
Hemman som erlade en hel
gärd och skattades för ett mantal, vilket innebar att hemmanet hade en viss storlek. I 1624 års
riksdagsbeslut kallades alla lägenheter som var mindre än helgärdshemmanet för ”torp”.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa
myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig
domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos
Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första
instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade
ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i
Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick
undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord,
ränta eller föremål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans,
rätt till
arv efter utlänning och dött arv (
danaarv), herrelöst
gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Båtsman som hade
hemkall i stället för boställe.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en
kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman,
enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller
stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Om
hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan
åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en
stad eller ett säteri.
Person som i egenskap av ägare,
åbo eller särskilt
arrendator brukade ett hemman.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel
rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Delning av
hemman i mindre delar så att andelarna i ägor,
skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek.
Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning.
Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852.
Frälsejord fick däremot klyvas.
Klyvning fick ske efter myndigheternas
prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full
frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Ett hemmans kamerala
jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot
kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman,
skattehemman och frälsehemman.
Nummer som tilldelats ett
hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma
by eller socken.
Av varje
hemman utgående
ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs
län där denna
ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen
skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en
ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla
skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och
kor mm.).
Självständigt brukat
hemman som beboddes och brukades av
bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Antal
mantal i en
by eller skattepliktiga hemman.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge
fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den
socken som hade givit akut
fattighjälp åt en person hade
rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som
lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Hänskjutande av myndighets
beslut för
avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av
mål till högre
rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader.
Hemsändning gällde närmast tiggare,
fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad
rätt till det köpta.
Kännare eller samlare av medicinalväxter;
tjänsteman i staden som utbildade
apotekare och lekmän i vilka inhemska växter som kunde användas som läkemedel.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny
biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med
råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett
domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett
gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets
pastorat eller skolan i fråga.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och
ombud för
borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Kallelse till herre- eller riksdag.
Ledamot av herredag, riksdag, efter 1719 riksdagsman. Benämningen användes särskilt om
ombud för bondeståndet.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom
officerare och ryttare, skulle efter
förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Prästernas överhuvud, kyrklig
ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Skriftligt
intyg över
frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller
magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid
domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som
ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Besoldningsryttare och förridare. Under Gustav Vasas tid (1523–1560)
ryttare som tillhörde kungens livvakt, senare ridknekt i kungl. hovstallet,
förridare som red framför kungligt eller furstligt ekipage. Hingstridarna tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm eller på slotten och kungsgårdarna. Sedermera blev
hingstridare en
titel för stallbetjänt som red in hästar.
Bok över församlingens och församlingsmedlemmarnas diverse angelägenheter, ofta de som hade behandlats vid kyrko- eller sockenstämma, under biskops- och prästvisitation och dylikt. Historieboken fördes av kyrkoherden, i hans ställe av annan präst. Termen användes också i Borgå domkapitels
cirkulär 1856 om kyrkboken över födda, i motsats till den separata så kallade barnaboken. Allmänt: lärobok i historia, historiskt verk.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat
gods frivilligt erlägger eller enligt
lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Under 1500–1600-talet arbetsprestationer som av
kronan utkrävdes för byggnadsföretag, under 1700-talet och första delen av 1800-talet om till antalet obegränsade tilläggsarbeten (skjutsning, körslor, spånad, tröskning), som vid behov krävdes av landbönderna på säterier och herrgårdar utöver hjälp- eller drängdagsverkena.
Vanligen för arbetarklassen avsedd självhjälps- eller understödsförening som gav understöd vid arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, olycksfall och dödsfall samt för begravningshjälp. Hjälpkassorna stod i större eller mindre utsträckning under statlig uppsikt. De kontrollerades genom normativa bestämmelser om till exempel
förvaltning och
revision samt med reglementen.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den
ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Jordområde som var indelat till understöd för
militär stamrote. Innehavaren deltog i den effektiva roteringen i proportion till sin gårds bärförmåga och betalade sin andel (planpenningar) i stamrotens kostnad för torp, mulbete, gärdselfång och vedbrand åt soldaten.
Benämning på den sjöofficer som förde befälet på örlogsstationen och skeppsvarvet på Skeppsholmen i Stockholm. Titeln infördes i början av 1600-talet, och trots att flottan i stor utsträckning flyttade till Karlskrona fanns titeln kvar långt in på 1700-talet. Motsvarande chefstitel på örlogsstationen i Karskrona var
vice holmamiral.
Med regentens
fullmakt beviljad
värdighet åt en
pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i
Åbo stift och fem i Borgå stift.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en
syssloman med stöd av en
styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en
kyrkoherde och
borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på
hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet
hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden
S:t Görans hospital i
Åbo (omnämnt 1355), och
Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
Årlig
skatt endast i Österbotten.
Hospitalsfyrk uppbars årligen per
rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby
hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
Äldre
kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt
sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom
arv efter
hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda
hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Del av
kronotionde som tillföll sjuk- och fattigvårdsinrättningar.
Innehavare av
apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också
hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes
apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius
rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde
frihet från tull,
växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd
taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en
titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades
fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Hovämbete under överintendenten med
ansvar för konungens eller kronans byggnadsföretag och uppgifter vid hovspektaklen, för hovets teater och andra nöjen.
Lagfaren
tjänsteman vid
hovkontoret från 1669 vars uppgift det var att i rättegångar som gällde hovet, ett kungligt slott eller Kungliga Djurgården, bevaka hovets och konungens
rätt samt föra deras talan. Hovauditören verkade efter 1687 också som åklagarmyndighet vid övre och nedre borgrätten.
Hovauditör förekom även som
titel utan motsvarande ämbete.
Bagare som levererar bakverk till hovet, hovkonditor; under 1700-också om bagare anställd vid hovbageriet. Benämningen användes förr också om bagare som bakade åt annat förnämt hushåll.
Barberare som tidvis var uppställd på hovstaten där han verkade som
fältskär och frisör.
Barberare omnämns bl.a. 1729.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Tjänsteman vid
hovkontoret inom kungliga hovstaten.Hovbokhållaren bokförde hovförvaltningen under hovkamrerarens översyn. Sedermera blev
hovbokhållare också
titel utan motsvarande ämbete.
Hantverkare inom hovstaten på 1700-talet som sydde guldstickade rockar och gardiner, kuddar med guldbrokad m.m.
Allmän benämning på hos
drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
Från och med slutet av 1700-talet
tandläkare som tidvis var upptagen på
hovstat genom kunglig fullmakt.
Hovhushållningen efter ombildningen 1767 och de tjänstemän som stod för hovhushållningens praktiska arbete och var uppställda på hovstaten. Till hovhushållningen räknades 1729 köks-, skafferi-, sockerbageri- och källarbetjänte. Avdelningen kallades fram till 1767 hovförtärningen och stod under hovkontrollörens uppsikt, från och med mitten av 1700-talet under ledning av en direktör, biträdd av hovkontrollören jämte ekonomiehovmästaren och ekonomiekamreren.
I början av frihetstiden (1719–1772) vid hovet tillkommen expedition, som verkade parallellt med statsexpeditionerna inom kungliga kansliet.
Hovexpeditionen skötte hovärenden som inte föredrogs i rådkammaren, i första hand utnämningar av höga hovämbetsmän. Den förestods av en sekreterare, först 1771 uppsatt på
ordinarie hovstat. Den var en del av riksmarskalksämbetets
kansli 1607–1680 och 1772–1809. Personalen utgjordes av en expeditionschef,
protokollssekreterare och hovauditören, samt extra ordinarie tjänstemän och en
vice hovauditör. På 1700-talet sköttes sekreterarsysslan vid hovexpeditionen av personer med något annat
ämbete i kansliet eller hovet.
Benämning på konungens livvakt till häst.
Ogift i första hand adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att
uppvakta en
drottning eller annan furstinna. Fram till 1719 användes benämningen hovjungfru. Tjänsten som
hovfröken innebar kontinuerlig närvaro vid hovet. När en hovfröken gifte sig lämnade hon sin tjänst. Över hovfröknarna fanns kammarjungfrurna.
Fäktmästare (åtminstone under 1700-talet). Hovfäktmästaren var uppställd på hovstaten för att undervisa hovets yngsta medlemmar i fäktningens grunder och
äldre mer erfarna personer i fördjupad fäktningskonst.
Under 1500-talet benämning på hovmän, hovtjänare.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning på de
hemman som tillhörde biskopen och som bidrog till hans underhåll.
Det varv i Stockholm där kungens och hovets jakter och slupar förvarades och underhölls. Det inrättades 1683 och ingick i hovstaten till 1792, då varvet flyttades under Arméns flotta.
Tidvis på hovstaten under 1700-talet upptagen juvelerare som bör ha reparat, anskaffat, försålt och gjort om hovets smycken och besmyckade saker.
Hovjuvelerare kunde också vara en utanför hovet verkande juvelerare, med
privilegium på att fungera som
hovleverantör i samma uppgifter.
Jägare upptagen vid hovets jägeristat, med
ansvar för de kungliga jaktparkerna eller ifall de var flera, för en viss kunglig jaktpark. Fyra
hovjägare var 1729 upptagna vid hovets jägeristat, då också en
överjägare var anställd med
extraordinarie lön. Sedermera blev hovjägare en
titel för underordnad person som utövade
tillsyn över Kungliga Djurgården i Stockholm.
Kalender innehållande förteckningar över den kungliga familjen, medlemmarna av regerande europeiska furstehus, rikets högsta militära, civila och klerikala ämbetsmän, hovstaterna, rikets högre ordensmedlemmar och Vadstena stiftsfröknar. Hovkalendern utgavs i Sverige årligen 1738–1741 och 1749–1823 av Kungl. Svenska vetenskapsakademien. Den var en föregångare till statskalendern och utgavs efter kungligt förordnande. Det gavs ut liknande kalendrar med förteckningar över ämbetsinnehavare och tjänstemän, till exempel Historisk Almanach och Stockholms Stads Almanack.
Ledande
tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör,
hovbokhållare och kammarskrivare.
Hovkamrer var även en
titel utan motsvarande
ämbete förlänad av kungen.
Hög
ämbetsman i Sverige, med huvudsaklig uppgift från 1650 att övervaka och leda arbetet i Kunglig Majestäts kansli. Hovkanslern hade
rätt att delta i vissa av Kanslikollegiums sammanträden, särskilt dem som berörde utrikesförvaltningen. Efter 1777 var hovkanslern chef för
utrikesexpeditionen och verkade 1802–1809 som Kunglig Majestäts kanslis näst högsta chef efter kanslipresidenten, med särskilt
ansvar för övervakningen av tryckfriheten. Hovkanslern ansvarade från 1580-talet till 1809 även för att de
beslut som fattades i
rådkammaren blev utfärdade i enlighet med de justerade protokollen och uppsatte skrivelser vid behov. Hovkanslern hade ytterligare från 1719 översyn över Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, från 1785 över teater och från 1802 över boktryckerier, bokhandeln,
bibliotek och bokauktionskamrar och tryckfriheten. Efter att
Kanslikollegium avskaffats 1801 inrättades en särskild hovkanslersexpedition vid Kunglig Majestäts
kansli för att
expediera hovkanslerns uppgifter.
Vaktmästare vid hovkansliet.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en
överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och
rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Sockerbagare upptagen på hovstaten. Hovkonditorn ingick tidvis i hovhushållningen från Gustav Vasas tid (1523–1660). Tjänstebeteckningen
hovkonditor började förekomma först på 1700-talet, men fanns redan på 1600-talet i betydelsen
hovleverantör av sötsaker.
Porträttmålare vid hovet omnämnd sedan 1500-talet. Hovkonterfejaren var tidvis uppsatt på hovstaten, bl.a. 1729 och 1783.
Vid hovstaten upptagen
tjänsteman med uppgift att ordna nattkvarter, bl.a. åt den på kungliga resor medföljande hovpersonalen. Tidigare användes beteckningen hovtjänare. Sedermera blev
hovkvartermästare en
titel för den främsta bland livrébetjäningen vid hovet. Hovkvartermästare förekom också vid furstliga personers hovstat.
Betjänt i
Kungliga klädkammaren under 1500-talet, eventuellt också i början av 1600-talet.
Hovkällarbetjänt var också en samlande beteckning på diverse tjänstemän i Kungliga vinkällaren.
Titel för
köpman eller
hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans
regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Fram till 1700-talet kollektiv benämning på de i livré klädda tjänarna vid hovet, hovbetjäningen.
Huvudgård i
Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större
jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
I Viborgs län,
donationsgods som från 1812 till cirka 1867 låg under ryska kronans omedelbara
disposition (till exempel kungsgård, kungsladugård). Från 1867 avsågs med
hovläger också de herrgårdar som inlöstes från ryska donatarier och som till en början brukades av finska staten, men senare (mestadels) parcellerades eller blev kronopark.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Läkare som var upptagen på hovstaten. I Sveriges första statskalender 1729 nämns en
arkiater (archiator), två livmedicus och en hovmedicus.
Hög funktionär vid kungens
hovstat från 1540. Hovmarskalken var en
ämbetsman med uppgift att biträda kungen i hovförvaltningen och övervaka hovceremonierna sedan 1571 och ledande
ämbetsman för kungliga hovet till 1634, då det
äldre hovmarskalksämbetet uppgraderades till ett riksmarskalksämbete i ledning för hovet. Under perioden 1680–1772 kallades han överstemarskalk. Senare hovmarskalksämbeten var i lägre position, även som
ämbete i övriga kungliga personers hov. I Sveriges första statskalender 1729 var hovmarskalken underställd överstemarskalken, inte riksmarskalken.
Läkare vid hovet, vid monarkens
hovstat i
rang under
livmedikus som var dennes personliga läkare. Termen hovmedicus ersattes senare av slottsläkare.
Titel på den sedan medeltiden vid svenska hovet verkande munskänken som hade förtroendeposten att ha
tillsyn över dricksvarorna och som ”skänkte i” (hällde i) åt konungen och gästerna.
Musiker anställd vid ett hov.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig
befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv.
Drottning Kristinas
hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
Tjänsteman vid hovstaten som hade det högsta ansvaret för hovets kök.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet
ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har
hovmästare betecknat lägre
hovämbete med
ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Lärare för förnäm ung person.
Lärare för kungliga familjens barn benämndes under 1500-talet och 1600-talets första hälft hovmästare, från 1660-talet guvernörer.
Hovämbete för gift adelsdam från 1585 som hade överinseende över drottningens eller andra kvinnliga kungliga personers hovhållning. Hovmästarinnan, tidvis överhovmästarinnan, hos drottningen var chef för hovfruntimret. Under perioden 1751–1782 var
hovmästarinna en tjänstebeteckning för chefen för serveringen vid den kvinnliga hovhållningen. Hovmästarinneämbetet och överhovmästarinneämbetet var de enda hovämbetena för gifta kvinnor, främst änkor, vid det svenska hovet tills Gustav III 1774 skapade statsfrusysslan. Hovmästarinnorna rekryterades från en begränsad
krets av ofta högadliga damer som i allmänhet hade tidigare erfarenhet av hovtjänst och som ingick i familjer och nätverk med hovmän och hovdamer. De var ofta änkor efter
riksråd och var i 50–60-årsåldern.
Notarie anställd vid
Hovkontoret (1648–1850), vanligen juridiskt bildad. Hovnotarien hade i uppgift att biträda vid rättegångar som gällde hovets angelägenheter och att vid borgrätterna sköta
protokoll och dokument. Hovnotarierna fick
instruktion på 1680-talet.
Hovnotarie förekom också som
titel utan motsvarande ämbete.
Organisten i slottskyrkan.
Betjänt upptagen på hovstat, förmodligen i bevakningsuppgifter.Drottningens hovposter omnämns bl.a. i svenska riksrådets
protokoll 1641.
Predikant och kyrklig
ämbetsman anställd vid monarkens eller annan kunglig persons hovstat, från 1645 vid hovkleresiet. Det förekom både
ordinarie och
extraordinarie hovpredikanter. Under 1700-talet var
hovpredikant också en tjänstebeteckning för
predikant som verkade vid en svensk
församling i utlandet, 1729 den som verkade i London. ”Hovpredikant” var också en av kungen förlänad
titel utan motsvarande
ämbete eller lön.
Vid hovet anställd trumslagare. År 1729 fanns två
hovpukslagare upptagna på hovstaten.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet
titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och
medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett
hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Titel sedan Gustav II Adolfs tid för främst utlänningar som användes i svenska utrikesbeskickningar eller när de tidvis var stationerade i Stockholm som sakkunniga i utrikesförhållanden. Från mitten av 1600-talet blev
hovråd i allt högre
grad ett
ämbete knutet till kansliet i Stockholm och som besattes av också svenska undersåtar.
Hovråd blev sedermera en
titel utan motsvarande ämbete. Efter 1600-talet delade man uppenbarligen inte längre ut hovrådstitlar.
Under svenska tiden och autonoma tiden om en av hovrätten legitimerad
advokat som förde en parts
talan under hovrättsbehandlingen. Beteckningen infördes på 1680-talet vid bl.a.
Åbo hovrätt, i stället för prokurator.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta
auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Edsvuren
bisittare i
hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var
ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i
rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev
hovrättsassessor tjänstebeteckning för
föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att
hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om
böter vid frånvaro utan skäl.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid
hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea
hovrätt kring 1620, vid
Åbo hovrätt 1634.
Benämning på den
ämbetsexamen för blivande jurister i statens
tjänst som infördes 1749 som
examen till rättegångsverken.
Hovrättsexamen var den första av flera ämbetsexamina som skulle avläggas vid universitet. Hovrättsexamen avlades också under autonoma tiden från och med 1817, efter 1828 dock under det formella namnet domarexamen.
Lägre
tjänsteman vid
hovrätt under 1600-talet, med uppgift att sköta ämbetsförsändelserna. Under 1700-talet ersattes hovrättsposten ibland med vaktmästare, särskilt vid
hovrätt som hade flera hovrättsposttjänster. I slutet av autonoma tiden var
hovrättspost liktydigt med vaktmästare, under den första vaktmästaren.
Tjänsteman vid
hovrätt som författade hovrättens domar i tjänsteställning närmast över notarierna. Tjänsten förekom tidvis under autonoma tiden.
Registrator vid en hovrätts civil- eller
kriminalexpedition (1809–1911), senare dömande sektion. Hovrättsregistratorn tillhörde ursprungligen
rangklass tio.
Ordinarie
ledamot och
domare i
hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under
vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i
tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var
hovrättsråd också en
titel för
äldre hovrättsdomare, med samma
rang som lagmän.
Högre
tjänsteman vid
hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är
hovrättssekreterare en
föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Syneförrättning som verkställdes av
hovrätt genom en av dess ledamöter.
Skola vid ett
hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En
hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Tidvis på kungliga stallstaten upptagen
hantverkare som hade i uppgift att sko konungens och hovets hästar, att smida hästskor och söm samt att bota sjuka hästar. I städerna var hovslagarna medlemmar av hovslagarskrået.
Tidigast från och med senare delen av 1600-talet hovämbetsman som verkade som chef för kungliga stallstaten, efter 1764 underställd en
överhovstallmästare och förste hovstallmästaren. Tidvis under 1700-talet var
hovstallmästare också i
tjänst vid drottningens och änkedrottningens hovstater. I övriga kungliga personers hovstater fanns
förste stallmästare och understallmästare. Som chef över kungliga stallstaten var hovstallmästaren chef över stallmästare, stallskrivare, fodermarsk, vagnmästare,
sadelknekt och hingstridare.
Kronan tillhörig, utarrenderad mark, där arrendeavgiften utgick i en viss kvantitet hö som gick till hovstallet.
Trumpetare anställd av hovet för hovets behov. År 1729 var elva
trumpetare upptagna på hovstaten.
Tidvis på hovstaten upptagen
befattning för en urmakare som av allt att döma ansvarade för hovets klockor.
Hovurmakare förekom åtminstone på 1700-talet.
Ämbete inom hovet med särskilda definierade uppgifter, lön och rang. Hovämbetet innebar uppvaktning och kontinuerlig närvaro vid hovet. Samma titlar som hörde till hovämbetena kunde också tilldelas som kungligt nådevedermäle och utan tillhörande tjänstgöring eller lön, men med samma
rang och värdighet. Utöver lönen på
stat tillkom som regel naturaförmåner som fri kost och logi under de perioder personen uppvaktade vid hovet.
Nattvakt ombord på fartyg (klockan 24–04), betraktades som den svåraste vakten av dygnets vakttjänstgöring.
Benämning på lätt kavallerist med sabel som anfallsvapen, i svenska armén ursprungligen ungrare som deserterat från ryska armén. De svenska husarerna hade lättare utrustning och var rörligare än övrigt kavalleri. De bar den ungerska med snören beklädda husarrocken (dolman eller attila) och en kort päls. Den första svenska husartruppen uppställdes 1743–1744 och bestod huvudsakligen av ungrare, det första svenska husarregementet bildades 1758 och bestod huvudsakligen av deserterade tyskar från pommerska kriget. Det omformades 1768 till Svenska husarregementet.
Bruk eller användning i
hushållet eller hemmet, ursprungligen om
frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade
ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra
jordägare så småningom
rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Av
synerätt verkställd (regelbunden)
besiktning av
boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på
kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades
rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på
reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda.
Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens
beslut kunde fås genom
besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Protokoll över förrättad husesyn.
Förordning med föreskrifter om
vad innehavare av annans
fasta egendom skulle iaktta i avseende på underhåll och nybyggnad av husen och skötseln av ägorna. Husesynsordningen innehöll ytterligare kriterier som skulle iakttas vid bedömningen av huruvida brukaren uppfyllt sina åligganden (så kallad husesyn). Husesynsordningar utfärdades 1590, 1681, 1696 (för officerare), 1734 (för syner och besiktningar av boställen och skatte-, krono- och frälselandbohemman).
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda
register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt
hemman och hushåll, i städerna enligt
kvarter och tomt.
Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna
husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års
kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Tjänsteman i Kungliga husgerådskammaren, till förra delen av 1600-talet benämnd husgerådstillsiare.
Tjänstepersonal vid Kungliga husgerådskammaren, från och med 1600-talet en överintendent, intendent, kamrerare, husgerådsmästare, -skrivare och -skräddare samt en amanuens.
(I vissa städer) kvinna som skötte tömningen av avträden; renhållningsgumma.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett
hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med
dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett
hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med
dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare. I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus, gatehusman. Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn.
Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för
brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom
utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Räkenskapsbok för överföringar från inventarieboken, memorialen eller kassaboken. Huvudboken visar resultatet av samtliga räkenskaper.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Produkter av en orts huvudnäring eller de naturaprodukter som taxerades till det högsta värdet i jordeboken.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Från 1200-talet uppburen engångsskatt för kyrkliga ändamål. Huvudtiondet utgick i en tiondedel av en bondes förmögenhet (inte bara jord) när en ny
kyrka invigdes, när
bonde ingick äktenskap eller ärvde sina föräldrar och som bot för en dödssynd (i kanonisk lag). Huvudtiondet avskaffades 1527. I stället infördes likstol.
Huvudtionde torde sällan ha uppburits i Finland, mera regelbundet i Skara stift.
Tjänsteman vid
Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med
förhör i hydraulik och hydrometri.
Tro- och huldhetsed som avlades av
ständerna inför regenten.
Arbetsledare vid en hytta inom bergsstaten.
Skjutsningsskyldighet med
ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var
hållskjuts en
regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en
skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Fängsling, fängslande, sedermera i en mera inskränkt användning om den åtgärd varigenom vederbörande
myndighet lät fängsla en person misstänkt för brott, lösdrivare, försumlig försörjare, tredskande konkursgäldenär eller vittne.
Person som arrenderade ett
jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till
kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens
fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden.
Hämtning innebar att den som försummat en
kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av
domstol och gällde huvudsakligen vittnen och
svarande i
brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Grundenhet för allmän
förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en
judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I
1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus,
häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också
valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i
Gamla Finland av indelningen i
lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Beteckning för diverse bevis utfärdade av
häradsrätt under svenska tiden, till exempel intecknings-, uppbuds- och stämningsbevis. Häradsbeviset kallades också tingsbevis. Termen har även använts om av
häradsskrivare utfärdade bevis som annotationsbevis och fattigdomsbevis.
Ett härads andel av de
böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Exekutiv
tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en
kronofogde vars
fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som
domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Årlig
avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Ämbetsed som
häradshövding svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller valnämnden cirka 1350–1736, av samma innehåll som den
ämbetsed lagmannen svor. Häradshövdingeeden ersattes 1736 med en domared.
Skyldighet hos häradet att förse häradshövdingens hästar med foder på hans tingsresor. Termen användes även om den
avgift som betalades i stället för den konkreta utfodringen. Avgiften utgick från och med medeltiden fram till 1600-talet.
Personell
skatt inom finsk
tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när
tingsgästningskappar började tas ut från varje
rök (
matlag).
Den
nämnd som cirka 1350–1736 placerade tre bofasta (lagfarna) män i häradet på
förslag till häradshövding, under ett för ändamålet särskilt sammankallat lagmansting.
Nämnden bestod av lagmannen och tolv män i häradet. Valet träffades sedan av konungen eller av honom utsedd ersättare.
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla
ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare,
hantverkare och andra med egen disk och duk.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift,
bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift,
bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Efter 1643 av
lantmätare upprättad geografisk
karta över ett
härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
Häradets arkiv, stadgat tidigast 1544, i Finland särskilt 1602 och i 1734 års lag, för förvaring av häradets sigill, pengar och allmänna häradshandlingar såsom renskrivna domböcker,
riksdagsbeslut och allmänna författningar. Nyckel till kistan hade häradshövdingen, kronofogden och häradsdomaren. Renskrifter av domböckerna skulle från 1593 förvaras i häradskistan. Häradskistor stadgades för Finland i instruktionen för
ståthållare och fogdar 1602 och i landshövdingeinstruktionen 1635, som stadgade att domböcker och rättsakter skulle upprättas i tre underskrivna exemplar av vilka ett förvarades i häradskistan.
Postgång inrättad från och med 1648 på
beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den
ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Benämning på prosts
ämbete eller
syssla som omfattade ett (större) härad.
Tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet, med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter i ett härad, särskilt ris- och spöstraff, även kallad landsgevaldiger. Häradsprofossen hörde i
Gamla Finland 1744–1783 till provinsförvaltningen i Kymmengårds provins, där han ansvarade för den allmänna ordningen i lantkommissariatet.
Kontraktsprost vars ämbetsområde begränsades till ett härad. Häradsprostar fanns under 1500-talet bl.a. i Närpes och Letala, där kyrkoherden var
prost bara i sin egen kyrksocken, som dessutom bildade ett eget härad. Häradsprostar var mer sällsynta under 1600-talet på grund av att stora församlingar ofta delades. Under 1600- och 1700-talet förekom häradsprostar framför allt i de tidigare danska områdena i södra Sverige.
Benämning på den
rätt som tillämpades vid häradssyn.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett
reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst.
Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som
frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för
lejd häst.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett
hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Hävdvunnen
rätt till jordegendom.
Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje
hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Princip som innebar att den som under en längre tid oavbrutet hade besuttit fast egendom kunde förvärva äganderätten.
Äldre rätt erkände viss tids
hävd och urminnes hävd, en grund med vilken
klander mot ägande- eller
besittningsrätt till egendom, särskilt jord, kunde avvisas vid domstol.
Förteckning som vid
laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s
riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Titel på
underofficer av lägsta graden vid skepparstaten inom svenska örlogsflottan fram till 1824, även
titel på person som hade den lägsta befälsposten på ett handelsfartyg.
Högste befälhavarens
kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en
armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens
befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Av
högkvarter utfärdad skriftlig order, utfärdades och undertecknades av generalstabschefen.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre
ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för
studentexamen (såsom lyceum, läroverk).
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922.
Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till
ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa
ämbetsverk där
allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga
examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande
underdomare eller
kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade
förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Behörighetskrav för
ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel
Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens
befallningshavande i län,
landskap eller distrikt.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort.
Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan
vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
Titel för vissa högre svenska
ämbetsverk under svenska tiden
Hedrande
tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på
prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om
domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en
titel för biskopar och teologie doktorer.
I
Epitet för
borgmästare och
rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en
myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig
äganderätt eller
ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i
gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat
förordnande att inneha en
tjänst (
tjänstefullmakt).
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer,
mantal och huruvida hemmanets
skatt var
kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Insätta någon i en
befattning (med därtill hörande boställe), förordna någon till en tjänst.
Under autonoma tiden benämning på ett
pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Under svenska tiden och autonoma tiden förekommande term för (tjänstemans)
oavsättlighet (utan domstols beslut).
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga
ränta till indelningshavaren.
Båtsman vid flottan, tillhörande
kompani som underhölls genom
indelning (
rusthåll). Efter grundandet av Karlskrona örlogsstation uppstod ett behov av att förlägga ett större antal båtsmän i närheten av stationen, vilket resulterade i inrättandet av båtsmansindelningen.
Tillfälligt organ som vid olika tidpunkter under 1600- och 1700-talet tillsattes för att genomföra eller förändra det militära indelningsverket. Termen användes särskilt om de kommissioner som på 1680-talet (en för varje provins) tillsattes med uppgift att verkställa det då införda ständiga knekthållet.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av
växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken
växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
Benämning på nettoinkomst, särskilt om den inkomst som kom från statlig affärsverksamhet (exempelvis postindräkt från postväsendet).
Kronohemman som anslagits till
boställe för infanteriofficer eller -underofficer.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Inkomster, ränta, avkastning, särskilt om sådant som inflyter till kronan,
stad eller annan samfällighet.
Förteckning över de av överordnad
myndighet meddelade uppskoven i inledda exekutiva åtgärder eller verkställda domar och utslag, vanligen av orsaker som rörde fel i beslutsordningen eller själva beslutsprocessen. Förteckningen fördes av landshövdingen enligt ett av
Kammarkollegium fastställt
formulär för kontroll av
böter och andra avgifter som skulle tillfalla
kronan efter fastslaget beslut. Det ålåg svaranden att bevisa inhibitionen med ett
diariebevis för att få uppskov med betalningen.
Benämning på högre förvaltningsmyndighets eller domstols skriftliga
beslut om att skjuta upp verkställigheten av lägre myndighets eller domstols beslut, för en närmare
prövning av beslutet i fråga. Allmänt: förbud, upphävning, avbrott.
Medborgares eller hushålls skyldighet att bistå med
inkvartering för militär.
Frihet från skyldighet att inkvartera krigsfolk.
Benämning på den i vissa städer av borgerskapet inrättade
kommission som hade hand om ärenden rörande
inkvartering av krigsfolk. Alla husägare var skyldiga att inkvartera soldater, deras familjer och garnisonens arbetsfolk. Kommissionens uppgift var att se till att bördan fördelades jämnt. Inkvarteringen upphörde under 1800-talet i och med uppförandet av kaserner.
Tjänsteman inom
hovekonomin som från 1700-talet ansvarade för inköp av livsmedel, under hovkontrollörens översyn. Inköparna räknades 1729 till skafferibetjänte, från och med 1767 till hovekonomin, dit alla tjänstemän som utförde det praktiska arbetet inom hushållningen vid husgerådkammaren, skafferiet och i köket hörde.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
All statsverksamhet som ligger utanför statsregleringen, lagstiftningen eller rättsskipningen.
Av
landshövding beviljat skriftligt tillstånd åt en
åbo att få tillträda ett kronohemman.
Under svenska tiden och särskilt på 1600-talet förekommande benämning på att komma in med en skriftlig handling till någon myndighet, särskilt domstol. Begreppet förekom eventuellt också i betydelsen inleda en rättsprocess.
Under autonoma tiden om
avgift för
resning av
vademål eller
besvärsmål vid hovrätt. Allmänt:
avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid
inskrivning i läroverk eller av
gods som fraktades med järnvägen eller
post som skulle försändas.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett
inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att
inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Ämbetsman i
Kammarkollegium 1642–1683. Inspektorn var ursprungligen
arkivarie för Kammarkollegiums kartor, från 1643 också
registrator eftersom lantmätarna då blev skyldiga att sända kartorna till Stockholm för kontroll. Han fördelade lantmäteriuppgifterna mellan lantmätarna och försåg dem med
utdrag ur landsboken över de områden som skulle kartläggas. Inspektorn granskade inkomna lantmäteriarbeten och föredrog lantmäteriärenden för Kammarkollegiums kammarråd. Ämbetet drogs in 1683 och ersattes med en
styrelse och direktor. Tjänsten återinrättades 1720, som överdirektörens närmaste man och ställföreträdare.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
Från och med 1800-talet om
tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var
inspektör en
titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett
bruk eller lantbruk.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet,
Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet.
Institut kan också avse en
anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet,
Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle
inställa sig vid
domstol eller annan beslutsfattande
myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin
rätt att bli hörd i saken.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av
domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en
inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Tillfälligt förordnad
fogde som fungerade som ersättare för den
ordinarie fogden då denne till exempel på grund av sjukdom var förhindrad att sköta sina uppgifter.
Tjänsteförrättande
kyrkoherde eller
kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare
ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
Tjänstgöring under mellantid eller övergångstid (
vakans). Det innebar att lönen besparades tills ämbetet fylldes med en
ordinarie tjänsteman och kom antingen nådeårsfonden eller
kronan till godo. Förfarandet gällde närmast ringare beställningar i riket från 1732, efter 1744 dock inte länsmän, gevaldiger, vaktmästare, vaktkarlar vid fånghusen, kammardrängar vid kollegierna och uppsyningsmän på tulljakterna.
Åbo som innehade sitt
hemman under vakans.
Av förvaltningsmyndighet eller
domstol fattat
uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen.
Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid
jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den
avgörande myndighetens behörighet. I
äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens
beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Genom allmän insamling grundad
fond för understöd av krigsinvalider samt änkor och barn till avlidna soldater.
Föremål ombord på flottans fartyg som var avsett för långvarigt
bruk (till exempel möbler och kanoner).
Underofficer inom skepparestaten som ombord på örlogsfartyg hade hand om fartygets uppbörd.
Spannmål som med visst värde är upptagen i bouppteckning.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order,
anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det
brev eller
dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Utslag i högre
rätt som gäller invändningsmål, det vill säga
mål som gäller processförfarandet.
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till
hemman hörande
jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
Rätt för avkomling att träda i en avliden arvinges ställe, representationsrätt.
Post i räkning: omständighet att ta med i beräkningen.
Skrivelse,
intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
J
Kollektiv beteckning för
jägare som anställts av hovet, konungen (eller godsägare) för att biträda de jagande vid större jakt.
Titel för (ung) adlig
tjänsteman upptagen på hovets jägeristat och som biträdde monarken vid jakt och dylikt. Jaktjunkaren stod i
rang närmast under hovjägmästaren.
Överordnad tulltjänsteman, vanligen
befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat
gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik
tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
Till jägeribetjäningen vid hovet under 1700-talet hörande underordnad tjänsteman, med uppgifter som hörde till ett jaktbiträde.
Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade
stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens
märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan
rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att
skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer
gods på fartyget än
vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste
packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella
böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Person anställd för att övervaka ett jaktområde och sköta jaktvården inom detsamma.
Ursprungligen om skriftlig handling rörande förvärv av jord genom köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv,
testamente m.m. Från och med 1700-talet användes termen också om lagfartshandling, fastebrev.
Förvärv av
äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen
hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Jordeboksränta utmätt i personligt arbete, infördes i jordeboken som en underavdelning till vanliga jordeboksräntan (spannmål, persedlar eller penningar).
Benämning på kameralt och administrativt
distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Den myndighetsåtgärd genom vilken en fastighets jordar besiktades i syfte att fastställa beskattningsnaturen.
Undersökning av en gårds värde för att rättvist bedöma hur mycket
skatt som skulle betalas. Jordrannsakningen innefattade en utredning av fastighetens jordnatur, skatteförmåga,
hävd och ägoförhållanden, med beaktande av förändringar genom byten, (skatte)förmedlingar m.m. Rannsakningen skulle förrättas av landshövdingen eller landskamreren, i närvaro av häradshövdingen eller någon annan av häradets tjänstemän.
Jordrannsakning skulle efter 1729 alltid ske innan man upprättade en ny jordebok. I praktiken förrättades jordrannsakningar sporadiskt, vilket resulterade i ofullständiga jordeböcker. Under åren 1829–1830 förrättades på kejserligt
beslut systematiska jordrannsakningar i varje
socken av landshövdingen, landskamreren eller annat sakkunnigt
ombud i närvaro av kronofogden och häradsskrivaren, prästerskapet och jordägarna. Syftet var att göra upp tillförlitliga jordeböcker för beskattningen och att bevaka kronans
rätt till gods, räntor och andra förmåner.
Benämning på a) diverse avgifter på nyttjanderätt till jord, b)
grundskatt på jord, c) nettoinkomst på avkastningen från en jordfastighet.
Under 1600- och 1700-talet förekommande samlande benämning på hemmans uppdelande i mindre enheter. Jordstyckningen indelades, beroende på jordstyckningens natur, i ägostyckning,
hemmansklyvning och jordavsöndring.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål,
mynt och vikter.
Justering verkställdes endast av de
justerare som var godkända av
kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och
rättelse av
beslut eller protokoll.
Den
avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande
avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Sammanträde i riksdagen för protokolljustering.
Stämpel med vilken mätredskap, mått och
vikter stämplades efter att de godkänts vid justeringen.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med
ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket var också benämningen på den
institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under
lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt
centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare
Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av
Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med
Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av
justerare som verkade inom särskilda
distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Under svenska tiden från 1634 och särskilt efter 1689 om
lagfaren medlem av dömande
kollegium med
domsrätt över administrativa besvärsmål, i motsats till de övriga ledamöterna som var kollegiets ämbetsmän. Justitiarier förekom vid Kammar- och Kommerskollegium, Kammarrevisionen, Amiralitetsrätten, Krigsrätten och Bergsrätten samt tullrätterna och accisrätterna.
Borgmästare i mindre städer under 1600-talet och styresman och
domhavande i den svenska kolonin S:t Barthélemy på 1700-talet.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på juridisk ämbets- eller tjänsteman.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda
besvär till
ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Avdelning inom
Kommerskollegium under 1700-talet som hade i uppdrag att handlägga rättegångs- och
brottmål inom handel och industri.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick
instruktion 1663 och 1669 och ett
kansli med
revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern.
Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre
justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt
ämbetsverk efter att
Kanslikollegium drogs in.
Del av statsverkets
rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät,
Justitierevisionen eller Konungens högsta
domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas
advokatfiskal som granskar underrätterna och
Högsta domstolen som utnämner domare.
Benämning på
domhavande och
domare under svenska tiden, särskilt om dem som dömde i frågor som tillhörde en viss förvaltningsgren. Vid allmänna domstolar användes benämningen domhavande.
Expedition som under svenska tiden från 1719 expedierade Justitiekanslersämbetets ärenden.
Justitiekanslersexpeditionen ersattes under autonomin med prokuratorn, senare Prokuratorsexpeditionen. Åren 1918–1919 ändrades namnet på
Prokuratorsexpeditionen till Justitiekanslersexpeditionen, för att därefler bli Justitiekanslerns kansli.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas
ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde
Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770,
ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
Kollegialt organ under magistraten, särskilt det som fanns i Stockholm 1636–1849. Kollegiet ansvarade för stadens
rättegångsväsende och fungerade som en besvärsdomstol i ärenden rörande till exempel bouppteckningar, testament- och arvstvister samt förmyndarskap. Arvstvisterna och förmyndarskapsärendena övertogs 1667 av Arvs- och förmyndarkammaren. Kollegialt ämbetsverk, som till 1840-talet även hade
domsrätt i till kollegiet hänskjutna besvärsmål. Bestod av ett antal rådmän, under ledningen av justiteborgmästaren. Som
sekreterare verkade stadsnotarien.
Benämning på
session vid Konungens högsta
domstol (1789–1809) när konungen själv var ordförande. Beteckningen fastställdes först i regeringsformen 1809.
På 1700-talet förekommande benämning på
lagfaren ledamot av kämnärsrätt, lagfaren kämnär.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för ärenden som
rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet.
Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell
titel för vissa
justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Under svenska tiden förekommande benämning på rättegångsärende som blivit hänskjutet till Kgl. Maj:t för
avgörande eller ärende som hörde till justitieförvaltningen. Termen förekom i sammansättningen justitie- och
exekutionsmål också om de ärenden som avgjordes av en
specialdomstol eller administrativ domstol, särskilt av bergsrätten.
Under svenska tiden beteckning för juridiskt
ombud med
tillsyn över att lagar och författningar följdes av ämbets- och tjänstemännen. En dylik fanns 1791 vid Kungliga Generalkrigskommissariatet.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på
stad eller
härad tillkommande andel i
böter utmätta av domstol.
Under svenska tiden förekommande benämning på
preses i en domstol, ofta förekommande i samband med en bred
titulatur såsom Högborne
Greve Sveriges Rikes
Drots och Över Justitiæ Præsident (Vid Svea hovrätt).
Kunglig
Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta
domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen
justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även
justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en
praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav
ständerna en viss
rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina
deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.
Ledamot av Justitierevisionen, som i riksrådet från 1630 fungerade som högsta rättsskipande
instans fram till att riksrådet avskaffades 1789 och Konungens högsta
domstol inrättades.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol.
Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av
Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (
litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från
illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en
justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var
justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i
Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Inofficiell (folklig) benämning på
senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762.
Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den
27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde
karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen
jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Sammanfattande benämning på personal i lägre
befattning inom skogsstaten anställd för skogsvård och jakt på skadedjur.
Sammanfattningen av skogsstaten: dels den på hovstaten upptagna personal som ansvarade för vården av kronans eller kungens skogar (och jaktmarker), dels de tjänstemän under länsstyrelsen vilka konkret skötte bevakningen och vården av kronans skogar och övervakade att jakt- och skogslagstiftningen följdes. Till
jägeristaten räknades överjägmästare, underjägmästare, (fiskaler),
skogsvaktare och hejderidare, vilka sedan 1687 stod under landshövdingens överinseende. Skogs- och jägeristaten omorganiserades 1790 till en jägerikorpsstyrka vars medlemmar inte hade någonting att göra med skogs- och jaktvård. De skulle i stället tjänstgöra som soldater och försvara landet. Beslutet ändrades redan 1793 och jägeristaten skulle återbesättas på samma sätt som före 1790.
Tjänsteman vid skogsstaten, som under överjägmästares
tillsyn förvaltade ett skogsrevirs kronoparker och övriga områden under skogsstatens förvaltning. Den tidigare benämningen på
jägmästare var skogshövitsman. Jägmästare avsåg också en person som var högste övervakare av jaktväsendet inom ett visst område.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få
anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få
anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
Vid en
järnvåg anställd arbetare med uppgift att där ombesörja in- och utvägning samt transport av järn.
Krigare (
ryttare) klädd i
rustning av järn, järnklädd krigare, särskilt i vitter stil.
Under 1500-talet i järnprodukter utgående
skatt från gård eller
landskap i bergsbruksområden, särskilt i Bergslagen.
Järnvågsattest eller utförselbevis rörande viss till utförsel anmäld kvantitet av järn.
På till försäljning avsedda grövre järn- och stålvaror präglat märke, ursprungsbeteckning.
Tull som betalades för järn och järnvaror som infördes till eller utfördes från landet.
Benämning på de utgifter och avgifter till
kronan som utgick från vissa
hemman och
landskap under 1500-talet.
Svenska kronans edsvurna
tjänsteman i stapel- eller
uppstad som efter Norrköpings riksdags
beslut 1604 till 1855 (Sverige) övertog bergslagsfogdarnas uppgift att kontrollera mängden av och beskaffenheten hos det järn som skeppades ut från Sverige. Järnvräkarna konfiskerade undermåligt järn till
Järnvräkeriet och bötfällde producenten.
Institution under
Bergskollegium som från början av 1600-talet skulle övervaka det järn som utskeppades från Sverige. Järnet skulle ha en viss kvalitet och vara stämplat med en
järnstämpel som angav tillverkaren. Järnvräkaren hade
rätt att underkänna det järn som inte fyllde bestämmelserna. Järnvräkning förekom redan i Magnus Erikssons stadslag, men reglerades först 1604 och 1671. Före 1604 utförde Bergslagens
fogde en viss kvalitetskontroll.
Statlig inrättning som övervakade svensk järnexport. Järnvågen var en upplagsplats i svenska stapel- och uppstäder 1604–1855, där det från järnbruken kommande järnet vägdes och förvarades innan det skeppades ut ur landet. Järnvågen kontrollerades av
Bergskollegium och var ställt under en järnvågsmästares översyn. Vid järnvågarna utövade
kronan kontroll över järnets vikt, beskaffenhet och stämpling. Särskilda järnvågar för tackjärn grundades från 1748 för att övervaka 1739 års förbud att utskeppa tackjärn till utrikes ort. I ett flertal städer inrättades dessutom så kallade metallvågar för vägning av till exempel koppar, bly och mässing.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus.
Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett
vittne eller en sakkunnig inte är opartisk.
Jäv reglerades första gången i
lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en
anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.
K
Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre
krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat
Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Tjänsteman av generalmajors
rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en
titel utan motsvarande tjänst.
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två
riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en
armé eller truppenhet. Kadern består av på
stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Benämning på ett härordningssystem som baserar sig på allmän värnplikt. I en kaderarmé är enbart befäl,
underbefäl och en liten del av manskapet i
ständig tjänst medan huvuddelen av manskapet inkallas endast vid behov eller för kortvarig utbildning.
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och
kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var
kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Yngre son i adlig familj som inte var berättigad att ärva jordegendom och måste söka sin utkomst i statens eller kyrkans tjänst. Detta gällde främst utländska förhållanden. Beteckningen användes dock också under svenska tiden i handlingar, särskilt under 1600-talet.
Truppförband bestående av kadetter, fanns under 1700-talet till exempel vid Kungliga artilleriregementet.
Truppförband bestående av kadetter och
befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och
kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Vid
krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Under 1600- och 1700-talen inofficiell benämning på
soldat som var uppassare åt officer. Benämningen användes allmänt också om
eldare i
hus eller bostad.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan
kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
Från 1700-talet av
lantmätare utlyst jordmätning eller
revning som sammankallade alla
delägare och grannar till förrättningen. Kallelsen lästes upp från predikstolen.
Under 1500–1800-talet regentens
kallelse att tillträda ett visst ämbete, en
tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Ämbetsexamen för
kameral och finansrättslig
tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799.
Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen.
Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden,
senatens ekonomiedepartement och
Allmänna revisionsrätten samt som
landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra
ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-,
politisk och ekonomisk
lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från
universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes
studentexamen och
förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens
rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
På 1700-talet förekommande
titel för högre
tjänsteman vid Kammarkollegium, särskilt
advokatfiskal av andra lönegraden. Kammaradvokatfiskalen ansvarade för tillsynen och bevakningen av kronans
rätt och förde kronans
talan i alla de till kollegiet hörande besvärs- och ansökningsärenden som hotade kronans rätt.
Benämning på
utskott som under frihetstiden tillsattes av
ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning.
Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Vid ett
kollegium (till exempel Kammarkollegium) anställd lägre befattningshavare som hade uppgifter jämförbara med en vaktmästares. Kammardrängen bodde i till exempel
Lantmäterikontoret och ansvarade för verkets möbler, husgeråd och diverse förnödenheter samt biträdde vid vården av handlingarna.
Avdelning vid
ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt
uppbörd och skattläggning.
Officiell titel, senare tjänstebeteckning för
fiskal under svenska tiden i ”kammaren” eller Kammarkollegium, senare Kammarrevisionen, och under autonoma tiden vid Ekonomiedepartementets kammarexpedition, där han verkade som kronans
åklagare i de ekonomiska
mål som upptogs till (rättslig) behandling vid
Kammarkollegium respektive Kammarrevisionen, senare Ekonomiedepartementet.
Under 1700-talet förekommande inofficiell
titel för underordnad
tjänsteman vid kameralt
verk eller
kameral avdelning vid ämbetsverk, i allmänhet motsvarande kammarförvant.
Räkenskapsförande
tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i
Räknekammaren under 1500-talet och vid
Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var
kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande
verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret,
Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till
regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre
hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var
kammarherre också
titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Organ tillsatt av kungen 1680. Kommissionens uppgift var att undersöka hur kungens
order och dispositioner till
Kammarkollegium hade uppfyllts efter hans trontillträde samt hur kollegiet förvaltades. Kommissionen undersökte också vissa andra frågor samt dispositionen av Reduktionskollegiets medel. Kommissionen dömde i de fall de uppdagade. Eventuella likvidationer sköttes av Likvidationskommissionen. Kammarkommissionen upplöstes 1693.
Reglemente eller
instruktion som efter 1544 organiserade den centrala förvaltningen av landets finanser i (Räkne- eller Räkninge-)kammaren, efter 1618 i
Kammarkollegium som till 1650-talet vanligen kallades riksens räknekammare.
Adlig yngling som uppvaktade furstlig eller annan högt uppsatt person inne i hans eller hennes gemak. Under honom verkade ett antal pager.
Drottning Kristina införde vid svenska hovet 1646 distinktionen mellan kammarpager som uppvaktade i monarkens rum och stallpager som knöts till Kungliga hovstallet. Enligt statskalendern 1729 var tolv pager underställda kammarpagen.
Före 1684 om
ämbetsman som närmast under (riks)skattmästaren eller som dennes ställföreträdare innehade ledningen för ”kammarens” (Kammarkollegiums) verksamhet. Efter 1684 blev
kammarpresident en
ämbetstitel för Kammarkollegiums chef, och ersattes 1723 med titeln president.
Finansreviderande organ med dömande funktion.
Kammarrevisionen grundades i anslutning till
Kammarkollegium 1618, och blev på 1650-talet en egen avdelning; besvärskammaren, revisionskammaren, kammarrätten. Den ombildades till självständigt
ämbetsverk under Kammarkollegium 1695 kallat Kgl. Maj:ts och Riksens kammarrevision. Kammarrevisionen indrogs 1799. Under 1620–1650-talet ökade antalet kommissarier och assessorer som skötte det egentliga revisionsarbetet. Framkomna anmärkningar godkändes av kollegiet. Uppgifterna förändrades under 1680- och 1690-talen. År 1687 begränsades antalet ärenden som skulle avgöras in pleno.
Tjänsteman vid (Kgl. Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en), i ställning under advokatfiskalen och över bokhållaren, vilken övervakade kronans uppbördsmän och biträdde vid revisionen av kronans räkenskaper och beredningen av de rättegångsärenden som dessa föranledde. Tjänstebeteckningen ändrades 1799 till revisionskommissarie, i samband med att
Kammarrevisionen ombildades till Kammarrätten.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under kammarrevisionsråden.
Kollegial
styrelse för
Räknekammaren på 1530–1540-talen, även
titel för
ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens
krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var
kammarråd en titel för en furstes närmaste
ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
En av sex
ordinarie ämbetsmän i Kammarrättens
styrelse 1799–1809. Kammarrättsråden utnämndes av Kgl. Maj:t.
Lägsta rangens
tjänsteman i Kungliga
kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa
ämbetsverk (till exempel
Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Kammartjänare i furstlig persons tjänst.
Ursprungligen hög
hovfunktionär vid kungens eller annan kunglig persons uppvaktning, motsvarande till exempel en kammarherre.
Kammartjänare övergick under 1700-talet till att betyda person av lägre
rang som ingick i en kunglig eller furstlig persons närmaste
betjäning i dennes egna rum. Kammartjänare förekom också utanför hovet, särskilt i högt uppsatta personers betjäning, och som
titel utan motsvarande ämbete.
Till kammarbetjäningen vid hovet hörande
tjänsteman i vaktmästaruppgifter som inte gällde slottet, utan monarkens person. Tjänsten infördes vid kungliga slottet 1664. År 1729 fanns tre
kammarvaktmästare upptagna på hovstaten. Den ursprungliga tjänstetiteln var kammarvakt.
Benämning på militärens fältläger.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig
tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var
kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också
föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med
referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och
uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare
titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i
Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för
uppsyningsman över skattkammare och
kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Benämning på
kontor inom diverse
ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en
kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett
kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett
kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen.
Kamrerarkontoret vid
Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Avgift för begagnande av trafikkanal.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en
fakultet vid ett universitet).
Under katolska tiden och tiden närmast efter reformationen, en kanoniks ämbete, med åtföljande förmåner och skyldigheter.
Benämning på
militär som hade befälet över en kanon. Vanligtvis ansvarade kanonkommendören för riktandet och avfyrandet.
Kommitté, grundad 1801, som bestod av kanslererna för de tre universiteten Uppsala,
Åbo och Lund. Kanslersgillet hade den högsta uppsikten över universiteten och undervisningsväsendet och hade i uppgift att reformera skolväsendet. Det tog endast några
initiativ innan det upplöstes 1809. Kanslersgillet genomdrev att ett särskilt teologiskt
seminarium inrättades. Seminariet blev obligatoriskt för alla blivande präster och innebar att de under ett års tid inhämtade färdigheter i praktisk teologi.
Benämning på Riksarkivet från 1692.
Avgift till ett
kansli som
lösen för utfärdade handlingar eller vid inlämnande av ansökningar m.m.
Tjänstebeteckning för den bokbindare som var anställd av
Kanslikollegium från 1689.
Tjänstebeteckning för bokhållaren vid Kunglig Majestäts kansli.
Vid ämbetskansli (särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli) anställd person med uppgift att tjänstgöra som budbärare, kungligt bud. Han skötte ursprungligen postföringen ända till mottagaren, efter 1636 till närmaste
postkontor eller -håll. Kanslibudet var före 1560-talet vanligen en drabant, sven eller slottsridare, därefter en särskild brevdragare, ofta kallad enspännare. År 1565 var de 19 till antalet och år 1617 fanns det 31 kanslibud.
Utförlig framställning om, beskrivning av eller
redogörelse för ett kanslis verksamhet.
Anställd tjänare vid ett kansli, särskilt Kungliga kansliet.
Av
tjänsteman i Kungl. kansliet (
Kanslikollegium) avlagd ämbetsed, omnämnd som tidigast 1543. Kanslieden blev mera formell kring 1604.
Åkande
postbud som sorterade under Kungliga kansliet.
Under förra delen av 1600-talet granskning eller
revision av Kungliga kansliets verksamhet. Under åren 1719–1720 var
kansliexamen en benämning på
examen till Kungl. Maj:ts
kansli som gav kompetens för kansliets civila tjänster.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts
kansli och de högre domstolarna, efter 1809
Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Från 1852 till 1936 om i anslutning till lösdriveribestämmelserna av polismästaren eller polismästaradjointen förrättat
förhör med en misstänkt lösdrivare. Kansliförhören förrättades från och med 1936 av vårdpolisen. Lösdriverilagen gavs 1852 och ändrades 1866, 1883 och 1936. Den sista var i kraft 1936–1987.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för
tjänstebrott eller tjänsteförsummelse.
Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Under svenska tiden inträdesprövning (arbetsintervju) som användes i
Kanslikollegium då personer sökte
befattning i kollegiets kansli.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som
lösen för en därifrån utfärdad handling.
Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som
sjukhus och korrektionsinrättningar.
Ung adelsman i underordnad
befattning vid Kungliga kansliet, motsvarande en kanslibetjänt, eller om dylik
volontär utan motsvarande
ämbete och lön. Under förra delen av 1700-talet användes beteckningen också om obetitlad ung manlig
ståndsperson i underordnad befattning vid
Kanslikollegium eller Kgl. Maj:ts kansli.
Benämning på de bestämmelser som under svenska tiden reglerade Kungliga kansliets verksamhet, arbetsfördelningen mellan tjänstemännen m.m. Den första gavs 1592, den sista 1809. Kansliordningen innehöll tidvis också arbetsordningar för olika ämbets- och tjänstemän.
Ämbetsverks skrivpapper av visst format som användes för renskrift av koncept. Kanslipappret skulle från 1660 vara stämplat. Under 1600-talet var
kanslipapper också en benämning på kanslihandlingar.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
Formell beteckning för postgången vid ett ämbetsverks
kansli under svenska tiden, särskilt Kungliga kansliets.
Vid ett
kansli (särskilt vid Kungliga kansliet) anställd person med uppgift att tjänstgöra som
vaktmästare eller budbärare.
Titel för Kanslikollegiums chef 1680–1792, vilken infördes då rikskanslersämbetet avskaffades, och 1801–1809 för chefen för Kunglig Majestäts kansli. Under perioden 1792–1801 användes på nytt titeln rikskansler. Kanslipresidenten var vanligen ett riksråd, i
rang över de övriga kollegiernas presidenter. Han agerade
ordförande för kollegiets beslutsfattande organ Kanslirådet, bestående av kanslipresidenten, rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Under frihetstiden (1719–1772) tjänade kanslipresidenten som ett slags
statsminister och skötte särskilt beredningen av utrikespolitiken, som behandlades av riksdagens sekreta utskott, där kanslipresidenten, vid sidan av rikskanslirådet, hovkanslern, utrikesstatssekreteraren och kollegieämbetsmän som utsetts av kanslipresidenten, hade stort inflytande. Kanslipresidenten förestod 1801–1809 ett
ämbetsverk vid Kunglig Majestäts
kansli kallat Kanslipresidentskontoret.
Från 1626
kollegium och beslutsfattande organ som ledde Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium) fram till 1801. Kanslirådet bestod av rikskanslern som
president och två riksråd, senare av kanslipresidenten som
ordförande och rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna.
Kansliråd användes även som tjänstebeteckning för vissa högre ämbetsmän i kansliet och medlemmar i Kanslirådet, särskilt för den
tjänsteman som övervakade statssekreterarna.
Underordnad
tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad
tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten.
Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens
utskott och ministerierna).
Samlande beteckning på ett kanslis personal, under svenska tiden särskilt personalen vid Kunglig Majestäts
kansli och under autonoma tiden vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av
kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var
kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre
grad av
ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på
lärare i sång inom skolväsendet i
Gamla Finland 1744–1788.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en
kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en
predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant).
Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett
bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen
kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om
hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
Tjänstebeteckning för den främste tjänstemannen vid Kungl. hovkapellet, åtminstone under förra delen av 1700-talet. Allmänt: chef för musikkapell.
I lutherska kyrkan ett
samfund inom ett
pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka,
styrelse och
präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en
kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet
beslut av
kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en
kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess
prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en
kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Kapellag eller
kapellförsamling inom ett pastorat.
Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med
sockenkapell eller kapell,
kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en
kaplan eller
kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den
församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Ordinarie
präst i
kapellag eller
kapellförsamling med ett
sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Förteckning över förmögenhet. I länets
årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans
uppbörd och utgift.
Benämning på domkapitels protokollsbok.
Inofficiell beteckning för
ledamot av
domkapitel (i förhållande till övriga domkapitelsledamöter),
kollega i domkapitel.
Skatt som ett
domkapitel betalade till staten från sina inkomster.
Person som tagit värvning i armén som
underbefäl eller
soldat och hörde till stampersonalen.
Under 1600-talet förekommande benämning på
ledamot av domkapitel.
Avtal mellan
kronan och enskild person om militära angelägenheter. Avtalen gällde en volontärs militärtjänsttid och lönevillkor vid värvning till svenska armén, eller situationer där en enskild person skulle
uppsätta en värvad trupp.
Skriftligt avtal om värvning till militärtjänstgöring. Avtalet upprättades för nyvärvade soldater och innehöll uppgifter om värvningstidens längd och soldatens lön.
Gällande volontärer vid svenska armén: ta värvning, låta värva sig. Gällande truppenheter, krigsfartyg eller fästningar: även i betydelsen att ingå en överenskommelse med fienden om att ge sig på vissa villkor.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett
kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Titel, rang, grad. Varje
tjänst medförde i princip en viss
rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en
fullmakt åt en ämbets- eller
tjänsteman som gav innehavaren
rätt till en högre rangposition än den hans
ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har
karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk
hamn hissa
karantänsflagg och invänta
inspektion av en gränsläkare.
Uttryck som hänvisade till överföringen av en färdigt utbildad skeppsgosse från
skeppsgossekåren till tjänstgöring inom flottan. Kravet för karlskrivningen var att personen fyllt 18 år och uppfyllde de kunskapsmässiga och fysiska kraven.
Äldre benämning på skrivpapper, ibland också på skrift eller brev. Termen användes särskilt om en handling som innehöll en förteckning, exempelvis en postförteckning över vissa försändelser. Sådana utfärdades till allmänhetens påseende från 1600-talet till 1800-talet.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett
ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om
institution eller
myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i
äldre tider ofta benämnd publik
kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Räkenskapsbok över en kassas kontanta in- och utbetalningar. Inbetalningarna står på debetsidan, utbetalningarna på kreditsidan.
Det förhållande att det vid inventering eller avslutande av en
kassa finns mindre pengar i kassan än
vad det enligt kassabokföringen borde finnas. Konkret: det belopp som fattas.
Förstärkning av kassa, vanligen genom att man tillför mer penningmedel.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett
samfund eller en förening.
Av förrättningsmännen underskriven
förteckning över de vid inventering av en
kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en
redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Varje år av riksarkivarien förrättad
inspektion av landsarkiv. Vid tillfället inventerades också kassan jämte kassaboken med dess intäkts- och utgiftskonton.
Inom bokföringen, konto i kassa- eller
huvudbok över en kassas inkomst- och utgiftsposter.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad
rätt att, utan föregående insättning av
valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Inkomst- eller utgiftspost i en kassabok.
Vid en bestämd tidpunkt inlämnad
rapport över en kassas ställning eller
förvaltning under en viss tidsperiod.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller
avskrift av ett dylikt.
Allmänt: person anställd för att utföra eller biträda vid kassabokföring i ett företag, en bank, ett
ämbetsverk (till exempel vid Fortifikations- och Hovkontoret) eller större postkontor. Kassaskrivaren kallades också kassakontrollant. Kassaskrivaren vid
Hovkontoret var åtminstone under 1700-talet upptagen på hovstaten.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett
avgörande i lägre
instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som
kassationsdomstol i vissa
besvär mot ett fattigvårdssamhälles
beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om
kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid
statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Befälhavare på ett befäst slott med administrativ och juridisk
myndighet över de områden som lydde under slottet. Termen var speciellt i
bruk i Polen och motsvarade de svenska benämningarna borgfogde och slottsfogde.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt
register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig.
Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Offentligt
förhör i katekesen, följde genast efter en katekespredikan.
Katekesförhör skulle enligt kyrkolagen 1686 hållas årligen med vuxna i kyrkan under de kyrkohögtider och allmänna bönedagar som samlade mycket folk. Uppgifterna om katekesförhöret antecknades, liksom husförhören och läsförhören, i skrifteboken, (husförhörsboken), som ingick i kyrkboken.
Garantiåtagande, säkerhet eller
borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Skrift genom vilken någon iklär sig borgensansvar.
Summa som man lämnar som säkerhet för något.
Förnäm herreman, särskilt adelsman, som tjänstgjorde som
förridare i hären eller vid hovet. Under 1700-talet användes också benämningen kavaljertaffel för de herremän som inte åt under den kungliga taffeln men som dock var närvarande .
Vid hovstallet anställd kusk som körde för de kungligas uppvaktning.
Äldre beteckning för att gå i
borgen för någon, ställa säkerhet för något. I Finland också i betydelsen fullgöra ekonomiska skyldigheter.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och
kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga
Storfurste av Finland till titulaturen.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en
myndighet eller
besvär till högre
rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Skriftligt klagomål, även skriftlig anklagelse eller anklagelseskrift.
Klagoskrift motsvarades senare i juridiskt avseende av besvärsskrift.
Sedan svenska tiden om ett
yrkande om ändring eller upphävande i
domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång,
testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om
talan som består i anförande av klander.
I
lag fastställd tid inom vilken
klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
I
förskott utbetalt
anslag till en person för anskaffning av utrustning för en sjökommendering, från 1700-talet även benämning på ett anslag för ett officiellt sändebud för anskaffning av utrustning (till exempel möbler) för att värdigt kunna representera sitt land.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Uppsyningsman över skolklass.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Medlem av det andliga ståndet, huvudsakligen använt som motsats till lekman. Under medeltiden fram till reformationen: innehavare av lägre kyrkligt
ämbete trots att han ännu inte var prästvigd. ”Klerk” blev under 1700-talet en samlande beteckning för skrivarbiträden,
sekreterare och bokhållare.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett
klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte
bol i den gamla betydelsen.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning,
inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa
klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om
post som sändes från kyrkoherdar och
domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda
ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686.
Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana
brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Av
klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad
undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Person som av kyrkorådet hade förordnats att sköta klockarbefattningen i en
församling där befattningen som
klockare var kombinerad med prästämbetet. Han skötte således klockarens uppgifter i stället för ”klockarprästen”. Också skolor kunde använda
substitut för klockarbefattningen.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i
församling utan
klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett
arvode skötte klockringningen, på grund av den
ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Ersättning åt stadens tjänstemän, en form av lön uppburen som skatt.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling.
Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och
förslag om ett visst
beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Soldat; fotsoldat; militär. Ordet förekom redan under medeltiden och betecknade fotsoldat vid de första besoldade trupperna. Ett särskilt slag av knektar var de mycket beryktade tyska ”landsknektarna” (landsknechte). I Sverige började ordet snart beteckna fotsoldat, oberoende av det sätt, på vilket han blivit anskaffad, och i denna bemärkelse förekommer det i Karl XI:s indelningsverk. Sedermera har benämningen
knekt blivit utbytt mot soldat.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Benämning på
bonde som underhöll en knekt.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Notis, förordnande, tilläggsartikel till
aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande
förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till
testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Benämning på sjömän som örlogsflottan anställde genom värvning från handelsflottan. Kofferdibåtsmännen utgjorde ett mer erfaret sjöfolk än båtsmännen och fick månatlig lön. Deras arbetsuppgifter ombord var vanligen uppe i riggen och de behövde inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete. Kofferdibåtsmännen tjänstgjorde inom det militära enbart under sex månader om året, medan de under resten av tiden kunde tjänstgöra på handelsfartyg.
Kunskap, kännedom, efterforskning, särskilt rättslig undersökning.
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Under 1700-talet förekommande benämning på biträdande
präst eller lärare; hjälppräst; hjälplärare; adjunkt. Termen övergick under 1800-talet i betydelsen medhjälpare, medarbetare.
Handling med ett
förordnande varigenom ett kyrkligt eller skolastiskt
ämbete överlämnades till någon; tjänstefullmakt. Efter 1778 föutsatte kollationsbrevet en rekognitionsavgift.
Tjänsteman vid
kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor,
kammarkontor eller
kameral byrå.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig
tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under svenska tiden
ledamot av svenskt kollegium, av högre
rang än assessor, också
titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var
kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en
regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam
skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
Till militären hörande person som aktivt deltar i strid.
Beteckning för främst kommendanterna på rikets fästningar och garnisonsorter samt de vid kommendantskapen anställda personerna; också för det
anslag som i riksstaten utgick för avlöning och
expensmedel till kommendantskapen.
Titel på sjöofficer som innehar en
grad mellan
kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera
borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I
Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I
Gamla Finland förekom benämningen
kommersborgmästare endast sporadiskt.
Riksdagsutskott som under frihetstiden förberedde ärenden angående handel och sjöfart. Benämningen användes också om den särskilda avdelning i Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen som ansvarade för samma uppgifter, vanligen kallad Kommerseutskottet.
Person som förestod något av kronans handelshus (handelshuset) i Moskva, Novgorod och Petroskoj och som samtidigt främjade svenska undersåtars handel i Ryssland och lämnade underrättelser om tillståndet i landet till svenska kronan.
I det svenska riket tjänstetitel från och med 1682 för ledamöterna i Kommerskollegiets kollegium, det vill säga de högsta ämbetsmännen i kollegiet närmast under presidenten. Honorär kommerserådstitel utan
tjänst kunde tilldelas framgångsrika storköpmän på 1700- och 1800-talen. Även under den autonoma tiden erhöll framstående näringsidkare i Finland denna titel, som allt fortfarande förlänas i republiken Finland.
Kommerseråd var i Ryssland från och med år 1800 en honorär
titel som kunde tilldelas köpmän tillhörande det första gillet. I den ryska rangtabellen var titeln placerad i 8:e rangklassen, och även i storfurstendömets rangtabeller var den placerad i denna rangklass.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av
Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars
ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var
Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus,
barnhus och hospital. När
Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k.
Manufakturfonden av Kommerskollegium.
Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
Benämning på en kyrkoherdes
ordinarie hjälppräst, eller ordinarie
präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen
kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I
Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid
hospital i Gamla Finland var
kommissarie beteckningen för den
tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Tjänsteman eller tillfällig uppdragsinnehavare vid en särskild avdelning i
Kammarkollegium från 1662 som agerade som statens
ombud när det gällde att övervaka redovisningen och revideringen av förvaltningsmyndigheters och ämbetsmäns räkenskaper.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (
provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning,
beställning eller
rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid
exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Under svenska tiden om
extraordinarie domstol, tillsatt för särskilt angivet
rättsmål eller om statlig
kommission under något kollegium, i dömande funktion. Kommissorialrätter förekom särskilt under senare hälften av 1600-talet och på 1700-talet. Termen användes också om den särskilda (förvaltnings)rätt som utövades av dylik domstol.
Elektor, valman, väljare.
Borgmästare som var verksam i
stad som saknade egen
jurisdiktion och därmed
magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare.
Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i
Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Reglering av kommunernas
styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Person i kommunal
tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Rådman med förvaltningsuppgifter i en stad.
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds
rätt att i samband med
administrativ lagskipning i högre
instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig
inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Deltagare i
förhör för nattvardsgång.
Av förvaltningsmyndighet i samband med
administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om
beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Delgivningsbeslut, skriftligt
beslut av
myndighet att parts
inlaga eller
yrkande ska delgivas annan
part eller myndighet. De beslut som gällde en hel meninghet skulle i allmänhet läsas upp från predikstolen.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Benämning på
officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Skrivare vid ett kompani, som förde kompaniets rulla, räkenskaper m.m., särskilt de
skrivare vid varje matros-, rote- och indelnings-, volontär- kopardie- och
enrolleringskompani som var rapporteringsskyldiga till Amiralitetskollegiums sjömilitiekontor.
Under svenska tiden att
inställa sig, infinna sig, närvara eller vara närvarande: inom förvaltningen huvudsakligen om att på
kallelse inställa sig hos en myndighet, särskilt vid
domkapitel eller domstol.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning för olika typer av adjunkter, predikanter och vicepastorer.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket
forum ett visst
mål eller ärende ska behandlas.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Dombok som inte är renskriven.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens
lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första
rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Tillstånd som
regering eller
myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Person som uppsatte, avfattade eller redigerade en skrivelse; länstjänsteman till vars uppgifter det också hörde att hjälpa allmänheten med nödvändiga skrivelser till myndigheterna, suppliker, ansökningar, testamenten m.m.
Byggnadstekniskt biträde vid
Amiralitetet från och med slutet av 1600-talet. Från 1700-talet var konduktörerna
officerare vid Fortifikationen, då
konduktör motsvarade
löjtnant och ”konduktör i läran”, sedermera underkonduktör, fänrik.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid
Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Stadfästelse, bekräftelse, särskilt på någons ämbete, äganderätt, privilegium, adelskap eller liknande.
Konfirmation förutsatte erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Benämning på
allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den
hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet.
Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Från 1624, vicerektor och andre
lärare vid katedral- och
trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en
konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid
Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Skärskåda, ta i betraktande, överväga, betänka (till exempel inom rättsväsendet).
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Av
ledamot i
domkapitel eller av biskopen avlagd
ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om
rättegång vid
domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Medlem av ett universitetskonsistorium, under 1700-talet vanligen kallad konstorialråd.
Lärartjänst som medförde medlemskap i ett gymnasiums konsistorium.
Sedan medeltiden
titel för medlem av ett domkapitel, till 1604 dess
ordförande och prästerskapets uppsyningsman, efter 1687 med uppgift att vårda kapitlets handlingar,
utfärda skrivelser i konsistoriets namn och att biträda notarien vid protokollföringen. Uppgiften innehades vanligen i tur och ordning av domkapitlets ledamöter, vanligen för ett år i sänder, förutom ordföranden (biskopen).
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det
stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade
rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella
pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om
rättegång i
domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Lag som föreskriver kriterier för
utskrivning eller värvning till krigstjänst.
Underbefäl vid artilleriet, som motsvarade
korpral vid övriga truppslag. Benämningen förekom i Sverige redan på 1500-talet. Tjänstebeteckningen förekom även i örlogsflottan där konstapeln ansvarade dels för provianten, dels för artilleri- och mindetaljer.
Innehavare av den lägsta befälgraden i handelsflottan. Konstapeln var andre
styrman på ett större segelfartyg. Han förvaltade och utdelade fartygets proviant.
Skriftligt bemyndigande eller
fullmakt att utdela ordenstecken eller medaljer.
Bergsmekaniker under
Bergskollegium som hade i uppdrag att anlägga och övervaka de mekaniska arbetena, ”konsterna”, i en gruva, särskilt vattenhjul och andra pumpar eller tekniska apparater som höll gruvan fri från vatten.
Statsfinansiell benämning på till gruvdriften hörande vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggång, pumpar m.m. och de tjänstemän som ansvarade för dylika mekaniska verk, deras drift och reparationer, vid
Bergskollegium under ledning av en
direktör för konstverken och vid en gruva under en inspektör.
Arbetsförman för den arbetsenhet som utförde mekaniskt gruvarbete (gruvkonst) vid en gruva. Dylika fanns upptagna på bergsstaten och konststaten.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets
medborgare och verkar som
offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som
rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande
skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul,
konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
En stats
representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en
konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets
medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en
beskickning i landets huvudstad, och ett antal
konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom
notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga
protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan
hamn där en
konsul från det egna landet var anställd.
Den gren av
utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt
vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital,
lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje
församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje
pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande
bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Kollektiv beteckning för personal vid ämbetsverks eller annan statlig institutions kontor.
Tjänstebeteckning för lägre
tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala
verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Parts skriftliga förklaring eller svar på motparts
inlaga till justitierevisionen.
Ordinarie
präst i ett kontrakt, särskilt om dylik präst i egenskap av väljare i ett kontraktsprostval, med
rätt att placera tre av kontraktets präster på förslag. Om kontraktister stadgades i kyrkolagen 1686 och genom kunglig
resolution 1720.
Inom finsktalande
församling i Luleå
stift av domkapitlet för ett år i sänder anställd extra
ordinarie präst. Befattningen inrättades 1902. Ansökan stod öppen för varje
präst inom svenska kyrkan, som hade kunskaper i finska. År 1910 var sju kontraktsadjunkter anställda i
Norrbotten och Lappmarken.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar
ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Ämbetsverk som administrerade de skatter som togs upp för krigföringen 1712–1719.
Kontributionsränteriet bestod av ständernas bankfullmäktige och ett kungligt råd, som verkade som ordförande. Uppgifterna sköttes före 1712 av statskontoret och efter 1719 av riksens ständers kontor.
I städerna: tomtägarnas motsvarighet till böndernas
kvittensbok på landsbygden. Kontributionssedlarna avskaffades före autonoma tiden.
Skriftligt bevis på att arbetsgivaren hade erlagt tjänstefolkets personliga skatter och andra avgifter till kronan, vilka han sedan drog av från lönen.
Vid
landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Land vars
regent bär konungatitel.
Benämning på konungens (regentens)
domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om
dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital,
bergslag och städer) som genom särskilda
skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Böter som från 1553 tillföll
kronan och som vanligen utgjorde en tredjedel av de utdömda böterna (treskiftes).
Ett år 1726 utfärdat förbud mot enskilda (pietistiska) sammankomster och andaktsövningar utanför statskyrkan. Endast husandakter var tillåtna. Förbudet upphävdes 1869.
Under 1600–1800-talen
församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Benämning på det kungliga plakatet om mått och vikt från den 10 mars 1665.
Plåtmynt av koppar 1644–1768. Myntfoten infördes 1625 och avskaffades 1776–1777. Myntsystemets enheter var angivna såsom koppar(plåt)mynt och satta i ett visst värdeförhållande till motsvarande enheter inom silvermyntsräkningen.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett
kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen
fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde
kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Benämning på de av
kronan upprätthållna magasinen för avradsspannmålen i provinserna.
Lägsta eller lägre underbefälsgrad vid den svenska krigsmakten från och med 1600-talet; finsk värnpliktsgrad över
soldat och under undersergeant.
Den avdelning bestående av av vanligen 18–25 man som stod under en korprals
befäl inom den indelta svenska armén eller vid flottan; även beteckning på området för en dylik avdelnings rusthåll,
knekthåll eller båtsmanshåll. Beteckningen användes under 1700-talet särskilt om en dylik avdelning vid livdrabantkåren.
Under Kommerskollegiums översyn verkande extra
ordinarie handelsattaché 1651–1679 som hade i uppdrag att rapportera till kollegiet om handels- och industriverksamheten på orten. Korrespondentkommissarier fanns i de transbaltiska provinsernas centralorter, i handelsstäderna Amsterdam, Moskva, Novgorod, Pleskow och Danzig och från mitten av 1660-talet också i vissa svenska landsortsstäder. Kommissarien utsågs bland de förnämsta köpmännen.
Benämning på den gudstjänst som morgon och kväll förrättades vid varje svensk trupp.
Korum bestod av en psalmvers samt en bön före och en efter psalmen. Förrättningen avslutades med att befälhavaren utropade ”Gud bevare konungen och fäderneslandet!”, vilket upprepades av truppen.
Extraordinarie
skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
En statschefs skriftliga
fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Förled, som syftade på de administrativa kretsarna. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet var det allmänt att i sammansatta svenskspråkiga ord använda den tyska formen ”Kreis-”.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
Högre läroanstalt för utbildning av
officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet
Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg.
Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en
kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Titel för
tjänsteman som ansvarade för kronans förråd av krut, salpeter och svavel.
Avdelning vid Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium) vilken under ledning av en
statssekreterare hade i uppgift att handlägga ärenden som hörde till krigsväsendet. I 1713 års
kansliordning stadgades att till Krigsexpeditionens
ansvarsområde hörde alla ärenden rörande krigsmakten till lands och vatten, med undantag för justitieärenden rörande krigsmakten, vilka förlades till Justitieexpeditionen. I autonoma Finland inrättades också en krigsexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Benämning på
ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som
allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre
tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt
ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var
krigsfiskal en benämning på allmän
åklagare vid
Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors
hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797
befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs
guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
Sändebud som kungör att krig brutit ut.
Tjänsteman i
Krigskollegium som ansvarade för arméförvaltningens kassa.
Förvaltande
myndighet som under krigstid ansvarade för att utrusta, proviantera och avlöna armén. Chefen för kommissariatet kallades enligt det svenska fältförvaltningsreglementet 1796 för generalintendent.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för
kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss
upphandling och
besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av
Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Tjänsteman (
fogde) som uppbar bidrag till en inrättning för försörjning och vård av invalider och uttjänta fattiga krigsmän. Benämningen användes särskilt om fogden vid det
krigsmanshus som grundades i Vadstena (i det forna klostret) år 1646.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens
förslag och skulle från 1749 ha avlagt
prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också
pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Svensk ämbetsmannatitel för vissa
fasta ämbeten i den högsta militära förvaltningen, förekom första gången som benämning på ledamöterna i det
krigsråd som grundades under Gustav Vasas regeringsperiod. Titeln återkom på 1620-talet för de civila ledamöterna i det
krigsråd som uppsattes av Gustav II Adolf. Senare innehade även ledamöterna i
Krigskollegium krigsrådstitel.
Kollegial
styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Benämning på
sekreterare i Krigskollegium, räknades under 1700-talet till betjänte.
Det tillstånd i vilket en
stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i
krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Samlande benämning på
krigsrätt i andra
instans under svenska tiden som behandlade överklagade eller underställda
mål från krigsdomstolarna och amiralitets- och fältkonsistorierna, närmast
Generalkrigsrätten och Amiralitetskrigsrätten, från och med 1791 också Krigshovrätten.
Specialenhet vid kommunal
polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Särskilt
förhör i kristendomskunskap, anställt av
ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med
vittne som skulle avlägga
vittnesed vid
domstol och med en för
brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
Avgift eller (offer)gåva till
präst vid barndop.
En
äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Skillnaden mellan kronovärdet, varefter räntepersedlarna upptogs i jordeboken, och markegångspriset som var måttstocken för persedlarnas årliga uppbärande och redovisningen därav till kronan. Benämningen förekom i
äldre allmänna räkenskaper om inkomstsumman som på detta sätt årligen tillkom kronan.
Under 1700-talet
titel för
militär befälsperson som i strid förde konungens baner; även titel på hög
riksämbetsman i Polen under 1700-talet.
Mjölnare med fast
anställning inom militärväsendet; kronomjölnare.
Under 1700-talet förekommande benämning på arbete som utfördes för kronans räkning, särskilt av kommenderat militärmanskap eller civila personer som för till exempel
brott eller
lösdriveri dömts till dylikt arbete.
Benämning på mindre statligt rannsakningsfängelse under 1700-talet, vanligen beläget i en
stad eller vid militäranläggning. Motsvarande inrättning på landsbygden kallades kronokista, häradshäkte.
Avgift till kronan, särskilt om kronoskatt.
Tjänsteman vid bergsstaten.
Benämning på
tjänsteman inom bergsstaten som hade överinseende över kopparvågen.
Fast anställd bagare inom militieväsendet.
Tjänsteman inom militärstaten som förestod ett kronobageri.
Brist i kronans uppbördsmedel, underskott på grund av oindrivna skatter.
Rättegångsärende rörande kronobalans.
Kronofogde, kronolänsman, i Finland huvudsakligen befallningsman.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
I Sverige från och med förra hälften av 1700-talet kollektiv benämning på tjänstemän och anställda vid den regionala inrikesförvaltningen, det vill säga landsstaten. Denna benämning användes även för tjänstemännen vid den regionala förvaltningen i Gamla Finland.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Innehavare av
åborätt till ett
kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars
rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Brev från
ämbetsverk (ämbets- eller tjänsteman). Allmogen var fram till 1801 skyldig att utan ersättning befordra kronobreven. Därefter sköttes transporten av särskilda kronobrevbärarehemman.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Penningmedel som influtit till staten för
brott mot bestämmelserna angående
bruk av brudkrona.
Statligt
verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (
brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Inspektör över kronans alkoholtillverkning 1775–1787.
Särskild skatterestation för kronohemman, som innebar
dagsverke åt kronan, vanligen på kronans egendom eller transport av kol och malm.
Under 1500- och 1600-talet benämning på utskylder till kronan.
Kronan tillhörig fabrik för vapentillverkning.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta
tjänsteman med uppgift att inom ett
fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans
gods och
hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med
skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Ombud som efter 1807 utsågs av
kronan att tillvarata kronans
rätt och föra dess
talan vid domstol.
Kronofullmäktig utsågs särskilt i tvister rörande kronohemman, kronan behållna lägenheter, lägenheter som var indelade på militie- eller ecklesiastikstaten eller lägenheter som tillhörde ad pios usus-ändamål. Vanligen utsågs en kronofullmäktig bland landshövdingar eller mindre sällan bland kronofogdar.
Under svenska tiden större statligt fängelse, avsett för fångar som gjort sig skyldiga till svåra
högmålsbrott men som inte hade blivit dömda till döden. För korta och lindriga
brott användes kronohäkte. Kronofängelserna ersattes senare med länsfängelser.
Kronofordring, både det att någon har en fordran hos
kronan och att kronan har en fordran hos någon.
Kronojägare, till skillnad från
jägare hos storman.
Hospital som tillhörde kronan. Benämningen uppkom under 1700-talet, eventuellt för att skilja de statligt underhållna hospitalen från
hospital underhållna av en sammanslutning eller stiftelse.
Syssloman vid ett av kronans hospital.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en
överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare
fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt
straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre
brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Befattningshavare i övervakningsuppgifter, särskilt vid
kronobränneri eller statlig gruva.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Av militären fastanställd mjölnare.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets
förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Skogsområde ägt och direkt disponerat av kronan; under svenska tiden djurgård eller jaktområde där all jakt var förbehållen konungen, från 1850-talet och särskilt i
Gamla Finland skogsområde som vid storskiftet avskiljdes till kronan. Kronoparken fick inte som andra kronoskogar användas till att anlägga nybyggen. Kronoparker uppstod först i Evois, Impilahti och Suistamo. År 1859 fanns det redan 25 stycken.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två
mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje
postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Byggnad som tillhörde
kronan och inrymde en postanstalt.
Kameralt om
kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Allmogens obetalda kronoskatter vid den
ordinarie uppbördstidens slut.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
Samlande beteckning för av fastighet utgående
skatt till
kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik
kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt
brev 1791.
Lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad, i senare tid i allmänhet en i varje socken) som hade i uppgift att biträda kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, upprätthållande av ordning,
tillsyn av vägar m.m. Kronorättarens närmaste överordnade var kronofogden, i hans frånvaro kronolänsmannen. I vissa trakter under 1700-talet var
kronorättare liktydigt med fjärdingsman.
Under 1600–1700-talet
skattehemman eller
skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur.
Kronoskatte innehades av en enskild
bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Augmentshemman av skattenatur.
Hemman där
kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (
bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den
årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om
räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll
kronan in natura.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om
räntespannmål som betalades till kronan.
Jordlägenhet på kronans mark som var för liten för att sättas i mantal; mindre
hemman av krononatur.
Kronotorp fick lagligen grundas på
kronohemman från 1757. De uppstod i praktiken långt tidigare.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Officiell
titel införd 1751 för den prins som i
rätt nedstigande led är närmast arvsberättigad till kronan, från 1544 den regerande monarkens
äldste son. Enligt RF 1772 (§ 35) skulle också konungens äldste sonson i rätt nedstigande led kallas kronprins.
Officiell
titel på
kronprins gemål, införd 1744. Den första som bar titeln
kronprinsessa i Sverige var Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika (1744–1751).
Under 1600-talet benämning på
kronan tillhörigt proviantmagasin eller proviantförråd.
Från och med 1775 av
offentlig myndighet på
arvode anställd person som biträdde
justerare i deras ämbetsutövning, särskilt om de två bofasta män som från och med 1733 på lands- eller häradshövdingens
förordnande ansvarade för
kröning av laggkärl på lastningsplatser, i fiskelägen och vid tjärbrännerier vilka dock först 1775 officiellt kallades (laggkärls)krönare.
Efter 1733 om kontrollering av mått,
mål och vikt genom att man brännmärkte justerade förvarings- och transportkärl med kronans
sigill och tecknade sitt personliga kontrollmärke därunder.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter.
Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges
konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års
lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog
ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Centralt
ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret.
Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av
justerare i länen.
Systematiskt insamlad och ordnad samling av
äldre och nyare
mynt och medaljer, central numismatisk
institution med ursprung i 1500-talet. Från och med 1727 lydde kabinettet under riksantikvariens vård och fick då namnet Kgl. myntkabinettet. År 1786 blev det en del av Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Direktion som på riksnivå förvaltade spannmålsmagasinen och därtill knuten verksamhet.
Kungligt fastställt utlåtande,
förordning eller
instruktion över en ämbetsmans eller myndighets
betänkande eller yttrande. ”Kunglig Majestäts memorial” användes särskilt om ett betänkande från högre
myndighet till lägre, eller till enskild person, angående något som skulle uträttas.
Benämning på rikets postväsende i dess egenskap av reale, kronopost.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en
kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i
Åbo län, en i
Kuopio län och två i Viborgs län. S.k.
behållen kungsladugård var en
kungsladugård eller
kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av
kronan utan att bli utarrenderad.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Person som blivit utnämnd av en
myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare.
Kurator förekom som
tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid
Alexanders-universitetet och
lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet:
ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
Efter 1663 en person som å kanslerns vägnar skötte ett svenskt universitets närmaste styrelse: universitetskurator. Termen övergick under autonoma tiden i betydelsen
ämbetsman vid
universitet 1852–1868 som biträdde en fakultetsdekanus eller
lärare vid läroverk som hade huvudansvaret för föräldra- och förmyndarlösa elevers boende.
Person som av
myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra
ombud behövde en
kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En
kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i
äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare.
Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och
byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den
post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Ursprungligen
titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets
drätselverk och kansli.
Aritmetisk måttenhet som utgjorde grunden för
beskattning i Ingermanland. Enheten användes i
riksamiral Karl Karlsson Gyllenhjelms
förläning och motsvarade det gamla romerska skiftessystemet inom armén.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en
tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar
kvalifikation till skärpande av
straff eller till försvårande omständighet.
Avgift som skulle erläggas för
rätt att på sitt
hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på
frälsejord och
stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild
kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Lokal
tjänsteman med uppgift att bevilja tillstånd för malning och att utlämna kvarntullssedlar. Termen användes också om en
bokhållare vid kvarn.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal
husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade
beslut om tullkvarnen.
Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Från 1625 en
konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en
kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Statlig
tjänsteman som hade uppsikt över kvarntullen.
Accissedel som spannmålsinnehavare måste skaffa sig för rätten att få sin spannmål mald. Den beviljades av en lokal kvarntullskrivare.
Tvångsmedel eller säkerhetsåtgärd sedan 1500-talet varmed egendom omhändertogs av en
myndighet för att säkerställa betalningen av böter, skuld, ersättning eller påföljd genom vilken egendomen hade förverkats. Beslutet fattades av
domstol och innebar att ägaren inte längre fritt kunde bestämma över sin egendom.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Översikt över räkenskaperna för ett kvartal; kvartalsredogörelse.
Kvartalsförslag gjordes bl.a. över ett postkontors rörelse och avskrivningar. Av förslaget framgick föregående kvartals balans, uppburna
postmedel (fribrev och postportoavgifter), en procent av alla löneutgifter,
extraordinarie inkomster samt nettosumman.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
Officer i truppförband, regementsstab, vaktkvarter eller på örlogsfartyg. Kvartermästaren förestod underhållet, förberedde inkvarteringen och skötte i samband med detta ekonomin, persedlarna m.m. I den svenska armén har det funnits regements-, bataljons- och kompanikvartermästare samt brigadkvartermästare.
Arbetsförman inom bergsstaten som vid en gruva hade
tillsyn över gruvarbetarnas boende och bostäder.
Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa
kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel
förvaltning och ordning i ett kvarter.
Under svenska tiden från 1600-talet och i
Gamla Finland benämning på klagoskrift, missnöjesskrift över fälld dom. Termen användes också om själva sättet att anföra klagomål till en högre domstol.
Kverell riktades i civila tvister till lagmansting, i
brottmål till hovrätten. I städerna riktades klagomål över kämnärsrättens
beslut till rådstugurätten.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Statistisk tabell för femårsperiod.
Mantalspenningar eller motsvarande naturaprestation för kvinna.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast
formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas
vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle
stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan
arvode skulle
anteckna skattefordringen i bondens
kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Om handling eller
dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I
äldre tider kallades ett sådant
kvitto ”rekognition”.
Tungt rustad, harneskklädd kavallerist, beväpnad med rak värja och pistoler. I den svenska armén var benämningen inte i
bruk förutom för Livregementets dragoner som åren 1792–1815 kallades Livregementsbrigadens kyrassierkår.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
Förteckning förd i en luthersk
församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans
huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd,
brottmålslängd och bänklängd).
Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Ursprungligen innehavare av kyrkligt ämbete; präst. Under senare delen av 1600-talet eller tidigt 1700-tal fick beteckningen betydelsen ‘lägre, icke prästerlig befattningshavare vid kyrka’.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i
Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd,
bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också
uppbördsbok och brevbok. I 1869 års
kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Tjänsteman i länsstyrelsen som skötte ecklesiastiska ärenden av ekonomisk natur.
Kyrkohemman använt som
boställe åt sockenprästen under medeltiden. Efter kyrkoreduktionen användes vanligen termen
prästbol eller prästbord. I kameralt hänseende: till
kyrka hörande jord.
Beteckning som uppkom när Gustav Vasa indrog de flesta av kyrkohemmanen till
kronan 1545. Med
kyrkbolshemman avsågs en församlings eller kyrkas stomhemman, som vanligen också utgjorde själva prästbostället. Under 1600-talet kallades de också kyrkbordshemman. Beteckningen användes också om en annexförsamlings prästboställe, som efter reformationen kom att lyda under moderkyrkans prästboställe som ett slags utjord.
Åbo som arrenderade och brukade ett
kyrkohemman eller kyrkbolshemman; också synonym till kyrkbo: en
bonde som hörde till en viss kyrka.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Dräng som var anställd vid kyrka. Kyrkdrängen uträttade grövre sysslor och tjänstgjorde bl.a. som likbärare och dödgrävare. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller dylikt.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En
kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
Fogde, ibland också klockare, som hade uppsikt över kyrkans lösöre (kalken, kandelabrar och dylikt); i vissa församlingar i Stockholm under 1600-talet tjänstebeteckning för befattningshavare som ansvarade för en kyrkas eller kyrkogårds förvaltning.
Rätt att delta i församlingens gudstjänst, nattvardsfirande och dylikt, övergående i betydelsen
frihet i kyrkligt hänseende.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
Kyrklig angelägenhet eller urkund, dock sällan kyrklig förrättning.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett
kyrkhärbärge skulle enligt
riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
Kameralt om mark som tillhörde en viss
kyrka eller hela kyrkan som organisation, särskilt om dylik mark som hade anslagits till ett visst ändamål. Allmänt: välsignad begravningsplats. Termen användes särskilt om militie-, ecklesiastik- eller landsstatens boställen på kyrkans marker eller om
kyrkohemman indelade för
rusthåll eller pios usus-inrättningar.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Vanligen järnbeslagen och med lås försedd kista, i vilken man förvarade kyrkans kassa, inventarieförteckningar, räkenskaper, prästkläder, värdefulla kyrkokärl och annat lösöre. Nyckel till kyrkkistan hade kyrkoherden, kyrkvärden och en av sexmännen. Kyrkkistor förekom i praktiken redan på 1500-talet.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Marknad hållen invid en
kyrka (på gammal kyrklig högtidsdag).
Samlande benämning på de penningmedel som en
församling använde för sin verksamhet.
Sammanfattande benämning på alla dem som var närvarande vid en kyrkas eller en församlings gudstjänst.
Ordinarie
pastorsadjunkt i ett pastorat, i motsats till en på viss tid anställd personlig adjunkt.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Kassa med vilken en
församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller
kollekt till förmån för kyrkans reparation eller
nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens
kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens
jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
I kanslispråk: kyrkbygge med de allmänna avgifter och kostnader som därtill hörde. Enligt kyrkolagen 1686: byggnad som uppförts och används som kyrka.
Skatt som utgick till prästerna i Nyslotts
län under 1500-talet.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Samlande benämning på kyrkans fastigheter och lösöre. Kyrkans jordegendom kunde indelas i kultegendom, som kyrkotomt och begravningsplats, samt ekonomiegendom som vid sidan av skatterna utgjorde kyrkans viktigaste inkomstkälla. Kyrkans
rätt att äga jord grundade sig på kanonisk rätt. Redan under medeltiden gjorde man tydlig åtskillnad mellan stiftsegendom och sockenkyrkoegendom. Inom bägge grupperna skilde man mellan ämbetsinnehavarens bord (
mensa) och byggnadskassan.
Under 1500-talet offer eller
avgift som en kvinna betalade för sin kyrktagning efter en förlossning, från 1600-talet kallad kyrkogångspenningar.
Efter reformationen den
avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det
ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på
pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Hemman som tillhör en församling.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig
församling eller för ett
pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor.
Kyrkoherde i en
domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte,
ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes
pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en
församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård,
kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga
hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
I kanslispråk under 1700–1800-talen: kyrkoherdebefattning.
Boställe för
kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Löfte som en
kyrkoherde bekräftade vid installationsgudstjänsten genom att han bejakade biskopens förmaning att sköta ämbetsuppgifterna och alltid följa Gud och hans bud. Någon särskild
ed för kyrkoherdar stadgades dock inte i kyrkolagen 1686 eller senare.
Spannmål som förvarades i ett kyrkohärbärge.
Under svenska tiden förekommande benämning på kyrkligt
konsistorium i motsats till akademiskt.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation,
förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i
Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964.
Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Systematisk samling av de lagar och förordningar som reglerade kyrkans rättsförhållanden, under 1700-talet också om den praktiska tillämpningen av kyrkans lagar och förordningar vid kyrkomöte,
domkapitel och andra av kyrkans beslutsfattande organ.
Arrendator av eller
åbo på ett under kyrkan eller prästboställe lydande hemman; kyrkohemman.
Rättegångsmål rörande kyrkan eller ett kyrkligt ärende.
Det mått som användes för
uppmätning av kyrkotionden, i Finland vanligen kallat kyrkospann. Kyrkospannen behövde inte ha samma rymd som den spann varmed kronans skatter uppbars.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil,
konsilium och synoder. Ett
kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som
rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning,
förvaltning och ekonomi.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets
beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
I Finland under 1600-talet förekommande benämning på kyrkoråd.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till
kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av
biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given
frälsejord återställas och alla
kyrkogods gå under
kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla
gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en
kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås
recess 1527 innebar att kronans
ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas
ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under
världslig förvaltning. Adeln fick
rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Under 1500- och i början av 1600-talet förekommande benämning på kyrkans
styrelse eller ledning; kyrkostyrelse.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om
kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i
Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en
titel för medlem av kyrkorådet.
Protokoll fört av kyrkoherden eller annan
präst under kyrkorådets sammanträde. Det innehöll de ärenden som kyrkorådet skulle behandla: ekonomi, rannsakningar,
utslag fällda i
mål rörande diverse
brott mot kyrkfred och sabbat (fylleri, buller, krögande, mångleri m.m.), vanvård av barn, bristande respekt mot make, maka eller tjänstefolk, frikyrkliga sammankomster och dylikt.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga
dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven
rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny
kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års
lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts
kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller
ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde
avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Stom- eller
stamhemman som hörde till kyrkan, i motsats till
präststom som hörde till ett visst prästboställe.
Det andliga ståndet,
prästeståndet under 1600-talet. ”Kyrkostånd” blev under 1700-talet en sammanfattande beteckning för kyrkans
lärare och åhörare.
Kyrklig
tjänst eller kyrklig förrättning. Allmänt: kyrkoärende.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst,
kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter,
exkommunikation eller
skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av
kyrkofullmäktige och representanter till
kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Under 1500-talet kyrkligt ämbete, huvudsakligen ett prästämbete.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för
inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter
exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna
kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Samlande benämning på de medel som samlades in till kyrkkassan och denna kassas alla tillgångar.
De allmänna kungörelserna till söndagens gudstjänst i en
kyrka och stiftstidningen, samt
brev och attester som blivit sända till kyrkoherden.
Präst som arbetade inom kyrkan, i motsats till
präst som arbetade inom undervisningsväsendet; skolpräst. Benämningen var vanlig särskilt under 1500–1700-talen.
Rote bildad för kyrkliga ändamål, särskilt för läsförhör,
undervisning och fattigvård.
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings
kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.
Socken som bildade ett eget pastorat. En
kyrksocken bestod av en enda
församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt
ansvar såsom beskattning.
Samling av för allmogens kyrkobesök avsedda boningshus, bodar och stall som var uppförda i omedelbar närhet till sockenkyrkan. Allmänt: hela det vid kyrkan liggande samhället.
Penningar som samlades in i en kyrkas kollektbössa i de områden där den kallades för kyrkstock. Benämningen torde inte ha förekommit i Finland.
Äldre benämning på kyrkvaktare, kyrkväktare, på grund av hans uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt, det vill säga en lång stav, med skramlande ringar, som stöttes i kyrkgolvet. I Finland kallades kyrkstöten ofta kyrkoväckare.
Korsångare, solosångare eller försångare för växel- och psalmsången i en kyrka; kantor. Kyrksångaren kallades också
notarie under 1500-talet.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Den allmänna granskning av kyrkans andliga och kamerala tillstånd i Sverige som ärkebiskopen enligt Uppsala mötes
beslut 1572 skulle vidta för att utreda hur reformationen framskred och hur den nya kyrkoordningen följdes. Kyrkvisitationen innebar ett besök i varje
kyrka med omgivande församling. År 1686 var benämningarna
biskopsvisitation och prostvisitation. Kyrkovisitation blev därefter en samlande benämning på dessa visitationer.
Väg som gick till kyrkan. Kyrkvägarna byggdes och underhölls av kyrkostämman. Om kyrkvägen också hade en
bro kallades denna kyrkbro. Kyrkvägar omnämns redan i Kristoffers landslag.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en
ordinarie kyrkobetjänt som hade
tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en
kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i
Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av
kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemän som under svenska tiden arbetade i hovets källarhushållning; i hovstaten 1729: källarmästaren, källarskrivaren, munskänkar och vinkypare.
I Stockholms
klädkammare under 1500-talet förekommande tjänare med låg status.
Rättighet att hålla källare, utskänkningsställe. Termen användes också om befrielsen från
tull på vin och öl som infördes för stadskällares räkning och om det penningvärde denna förmån beräknades representera.
Hovtjänsteman med uppsyn över Kungliga vinkällaren.
Tjänsteman inom
hovkällaren som cirka 1618–1809 (Finland) biträdde källarmästaren i förvaltningen av Kungliga vinkällaren och övervakade källarräkenskaperna.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads
rättsskipning och förvaltning. De var bl.a.
ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Benämning på
kämnärsrätt i en
stad med flera kämnärsrätter, en för varje större stadsdel. Termen användes också om den
kammare där kämnärsrätten sammanträdde. I Stockholm fanns 1729 tre kämnärsrätter.
Kämnärskammare fanns knappast i Finland.
Ordförande för
kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i
Gamla Finland i samma betydelse.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619
allmän domstol i första
instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt.
Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade
tvistemål och de flesta brottmål, med självständig
domsrätt dock endast över smärre
brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens
domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i
Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Part som har anhängiggjort ett
tvistemål i
allmän domstol i första
instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde
talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Part som har anhängiggjort ett
tvistemål i
allmän domstol i första
instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde
talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Anspråk eller anklagelse som under lagliga former framställdes mot annan person inför domstol.
Käromål var en kärandeparts krav,
yrkande eller talan.
Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.
Handels- eller
köpman i
stad utan stapelrättigheter.
L
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren
köpman eller borgare.
Generell
rättsnorm (
författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om
förordning given av
statsrådet och presidenten.
Förvaring, beskydd i lagstadgad ordning.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga
förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och
handlande hade
laga försvar om de kunde bevisa att de hade
rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster,
borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Under 1600–1700-talen ofta liktydigt med laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, lagfart.
Syneförrättning som lagligen måste hållas eller
syneförrättning som förrättades på lagligt sätt, särskilt
syn av boställen och arrenden eller
syn som förrättades på domstolsbeslut för att en tidigare syneförrättning hade bestridits, på landsbygden av häradshövdingen eller lagmannen med halv nämnd, i städer av rådstugurätten. I specifika fall tillsattes en särskild
synenämnd eller riddarsyn.
Allmän benämning på tid som är föreskriven eller fastställd i lag.
Före 1736 i domböcker förekommande benämning på åtal. I
1734 års lag förekommer tillmäle endast i formen
olaga tillmäle, det vill säga glåpord, okvädningsord, skymford mot
myndighet eller tjänsteförrättande tjänsteman, särskilt
domare och domstol.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av
lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom
assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Under svenska tiden om
dokument som bevisade att fast eller lös egendom var lagligen förvärvad. Lagfångsbrevet innehöll uppgifter om
uppbud eller
hembud och laga stånds tid, det vill säga att bördsrätten hade beaktats vid egendomens överlåtelse.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen
laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Ursprungligen
lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig
fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid
Åbo hovrätt.
Konungens
troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens
ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i
landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt
ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i
Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som
Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en
instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas
domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och
lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna
häradshövding och borgmästare.
Lagmansämbete med tillhörande
domsrätt (
lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Ämbetsed som en
lagman svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller
lagmans valnämnd cirka 1350–1736. Lagmanseden hade samma innehåll som den
ämbetsed som häradshövdingen svor. Den kallas efter 1736 domared.
En av lagmansrättens tolv förtroendevalda bisittare, vald bland häradsrätternas nämndemän. Lagmansnämndemannen fick inte vara släkt med eller stå i skuld till de andra nämndemännen.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin
domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens
ting kallades
lagmansting om tingen hölls häradsvis, och
landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var
lagmansrätten en
rättsinstans mellan
häradsrätt och
hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I
Gamla Finland saknades
lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en
lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens
domslut kunde sökas hos
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Av
lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten.
Lagmanssyn förrättades av
lagman eller hans ställföreträdare efter anfört
besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Viss
skatt som
lagman skulle av sina inkomster erlägga till staten.
Av
lagman hållet
ting i ett härad.
Lagmansting skulle hållas en gång per år, i motsats till
landsting som enligt Magnus Erikssons
landslag skulle hållas å konungens vägnar fyra gånger per år för hela landskapet på lagsagans huvudort och under perioden 1680–1845 en gång per år i lagmansdömet, varefter två gånger per år till 1868 då lagmanstingen avskaffades.
Personell
skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens
resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen
in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad
fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
Torp lydande under lagmansgård.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en
lagsaga också ett administrativt
distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en
lagsaga (
Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Fast egendom eller
pant som före försäljning, under i
lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Äldre benämning på lagskipare,
domare under svenska tiden. Termen förekom åtminstone under 1500-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på lagstiftning.
Ordinarie, i
lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte,
adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Ordinarie
ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från
urtima ting.
Lagtima ting skulle enligt
1734 års lag hållas i en
domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Historiserande om lag,
lagverk under autonoma tiden. Termen avsåg huvudsakligen de svenska medeltidslagarna och författningarna före 1734 års lag.
Benämning på lagvädjande,
besvär i ett vademål, ett specifikt
rättsmedel som innebar erläggande av
vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Livréklädd uppassare särskilt hos kunglig eller annan högtstående person. Lakejer förekom redan på 1500-talet. År 1729 fanns 28 lakejer upptagna på hovstaten.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen
in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Under 1500-talet förekommande beteckning för de enligt medeltida lagar och gammal sed åt prästerskapet i åtskilliga persedlar utgående bidragen som utgjorde en väsentlig del av prästerskapets lön tills de ersattes med ett vederlag i spannmål.Landgillespenningarna bör inte förväxlas med landgille, en motsvarighet till avraden i södra Sverige. Ibland användes emellertid kortformen landgille.
Postförsändelse som befordrades landvägen.
Utstakande av gränser för landområde och uppgörande av
karta däröver (landrevningskarta).
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken
huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (
landsbok) och hade under landshövdingens
tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för
landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet,
tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som
allmän åklagare vid
lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga
utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I
Gamla Finland var
landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans
uppbörd inom ett visst område. I
Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs
län fanns en
landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Under svenska tiden
tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom
landsgevaldiger närmast i betydelsen
fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I
Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Länets högsta
ämbetsman med övergripande
ansvar för länets
styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och
landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade
lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för
rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets
förvaltning under en civil och en
militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Geografiskt område för en landshövdings
styrelse och förvaltning, sedermera kallat ett län. Termen användes också om en landshövdings ställning och
värdighet som chef för länsstyrelsen. ”Landshövdingedöme” var under stora ofreden den officiella benämningen på den ryska ockupationsförvaltningens förvaltningsdistrikt för den civila regionalförvaltningen omfattande de västra delarna av Finland som vanligen kallas
Åbo generalguvernement.
Från 1719 chef för
landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats
landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde
månadsförslag och utarbetade
årsförslag (
budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till
Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Arkiv eller plats (egentligen kista) för förvaring av arkivalier, särskilt domböcker och rättshandlingar från ett län. Om
landskista stadgades tidigast i landshövdingeinstruktionen 1635. Under 1600–1700-talen var ”landskista” också en benämning på en
offentlig kassa för ett land eller en provins.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med
ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret,
Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin
uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för
Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen
landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett
landskansli lett av en
landssekreterare och ett
landskontor lett av en
landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under
landskontoret sorterade lantränteriet.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad cirka 1637 för att handlägga räkenskaperna från läns- och provinsförvaltningen, under ledning av en kamrerare.
Landskontoret indelades i Första och Andra
svenska landskontoret samt Finska lands-eller provinskontoret.
Motsats till bergslag. Benämningen förekom under 1700-talet särskilt om den landsbygd som omgav ett bergsbruk och på vilken alltid tillämpades den allmänna lagen, mot att bergslagen också kunde omfattas av särskild lagstiftning.
Allmän
lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en
landskapslag som gällde för ett visst
landskap och
stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet
landslag användes dock både om landskapsrätt och om den
rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när
1734 års lag trädde i kraft 1736. I
Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss
avgift som fiskare erlade till strandägare.
Överpostmästarens närmaste
tjänsteman vid
Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade
tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.
Benämning på
kontraktsprost över ett större område under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Landsprostar fanns bl.a. på Åland från 1583. De presiderade över
prostting och förrättade regelbundna visitationer i prosteriets församlingar.
Beriden
soldat i
ofrälse rusttjänst tillhörande truppförband uppsatt och underhållet av viss landsdel (landsfana, lantregemente) 1622–1796. Landsryttaren tecknade
kontrakt med
kronan om rusttjänst med egen häst på eget
hemman mot penninglön (10 daler/år) och
avkortning på grundskatten.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Landsstatens högsta
ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med
ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens
bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare,
länsnotarie och landskanslister.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Post som transporteras på landsväg; under 1800-talet i Sverige också en avdelning av postverket, som ansvarade för dylik postbefordran.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Äldre benämning på fälttåg.
Äldre benämning på artillerist.
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Enhet vid
Lantbruksstyrelsen som från 1907 med jämna mellanrum (vart
tionde år) tog fram övergripande statistik över lantbruket och dess binäringars förutsättningar och tillstånd.
Ridderskapets och adelns
talman och
ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Till statlig
lantmätare utgående
arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved,
skjutslega och kostpenningar.
Lantmäteriförrättning eller en lantmätares
syssla eller befattning.
Kronohemman anslaget till
ordinarie lantmätare som löneförmån. Under vissa perioder skulle hemmanets skatter avdras från lantmätarnas penninglön.
Från 1628 statlig
tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk
uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades
lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning,
avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918
lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I
Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Ed som en
lantmätare var skyldig att avlägga innan han tillträdde sin
tjänst inom lantmäteristaten. Lantmätareden infördes 1688 och på nytt i Finland 1812. Eden avlades under svenska tiden muntligen inför landshövdingen och skriftligen inför Lantmäterikontoret, enligt ett visst formulär. Under autonoma tiden avlade överdirektören sin
ämbetsed (
tro- och huldhetsed) inför
senatens ekonomiedepartement och de övriga tjänstemännen och tjänstebetjänte inför överdirektören. Lantmätarna på
provinslantmäterikontor avlade eden inför landshövdingen och sände därefter en egenhändigt skriven
avskrift av fullmakten till Generallantmäterikontoret, sedermera Lantmäteri(över)styrelsen.
Från 1683 om
syn förrättad av lantmätare.
På 1700- och 1800-talet förekommande benämning på lantmäteriförrättning.
Mått som användes inom lantmäteriet, särskilt om ett visst slags decimalmått som indelades i verkmått och lantmätar- eller decimalmått. Under 1800-talet utgjorde rev = 10 stänger = 100 fot.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål.
Lantmäteriet fick
instruktion 1628 för i första hand
geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och
avvittring och 1735–1891 också för
justering av mått och vikter. Konkret: av
lantmätare utförd
uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
I civilinstruktionen 1642 förekommande benämning på alla de göromål som hörde till en lantmätares uppgifter. Från 1700-talet användes termen lantmäteriförrättning.
Under svenska tiden från 1683 förekommande
titel på person som aspirerade på lantmätartjänst och som tog del av den av direktören för
lantmäteriet arrangerade utbildningen i geografisk och geometrisk mätning.
Från 1776 person som efter genomgången
lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt
examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i
lantmäteri vid
Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201
ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års
kommission och 20 i 1775 års
kommission i Savolax.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid
lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant,
kartritare och kartritarelev.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos
ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också
titel för åtskilliga väl renommerade
lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett
lantmäterikontor i ett län.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Ämbetsexamen i
lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den
examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid
Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid
Generallantmäterikontoret (1812–1848) och
Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till
anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som
auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Tjänst inrättad 1786 vid Lantmäterikontoret. Lantmäterifiskalen hade till uppgift att uppdaga och åtala tjänstefel, särskilt i anslutning till lantmätararvodet och storskiftesförrättningarna. Han hade samma
värdighet och befordringsrättigheter som
vice fiskalerna i hovrätterna. Lantmäterifiskalen erhöll lön på lantmäteristat och en del av de
böter som utgick till
lantmätare för ockerarvoden. Någon motsvarande
tjänsteman fanns inte i
Lantmäteristyrelsen under autonoma tiden.
Sedan 1683 av
lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av
förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom,
ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Tekniskt utbildad
lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Av
lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet,
fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En
karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Mätningskommission som tillsattes för att utföra särskilda arbetsuppgifter, för vilka den
ordinarie lantmäteripersonalen inte räckte till. Under svenska tiden tillsattes den första
lantmäterikommissionen med
kommissionslantmätare 1680 i samband med reduktionen. I Finland verkade lantmäterikommissioner 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766.
Mera tillfällig benämning på lantmätaryrket under 1700-talet.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och
Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för
lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av
lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Inofficiell benämning på det centrala ämbetsverket för lantmäteri- och justeringsväsendet 1735–1777 och 1812–1892, under den senare perioden även kallad Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Under den förra perioden hette ämbetsverket officiellt Lantmäterikontoret, under den senare Generallantmäterikontoret,
Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. Lantmäteri- och
justeringsverket användes också som kollektiv beteckning på de tjänstemän som arbetade inom förvaltningsområdet.
Protokoll över lantmäteriförrättning.
Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Under svenska tiden från 1700-talet och under autonoma tiden efter 1812 förekommande tjänstebeteckning för
sekreterare vid Lantmäteristyrelsen, från 1848 också vid länslantmäterikontor. Lantmäterisekreteraren utnämndes av överdirektören, i
län på länslantmätarens förslag.
Den särskilda skala som sedan 1800-talet används vid
uppmätning av jord .
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Kollegialt
ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och
justering i anslutning till kartarbetet.
Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för
lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en
överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den
administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den
tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i
Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild
förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
Från 1900-talet en benämning på det tekniska sätt som
lantmäteriet utförs på, inklusive de kunskaper om fastighetsbeståndets
förvaltning och juridik, samhällsplanering och geomatik som krävs för förrättningarna.
Sedan 1740 samlande beteckning för de kunskaper som lantmäteriverksamhet krävde. Den innefattade geomatematiska, karterings- och mätningstekniska (geodesi) samt astronomiska kunskaper m.m. samt tekniska och juridiska kunskaper om lagstiftningen om ägoskiften, skattläggningar och teknik för upprättande av kartor.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till
länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom
landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Från 1634 skötte
lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då
landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
Ursprungligen
präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga
befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en
kyrkoherde i en lappförsamling.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de
kronohemman i Utsjoki och Enare
församling som hade indelats till detta ändamål.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till
hospital och som var i
bruk till 1858.
Avgift som i vissa fall skulle erläggas som bidrag till underhåll av sjukhus.
Styrelse som utövade
tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i
Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Från 1725 mellan ett par råmärken utsatt sten som utvisar gränslinjens riktning; visare.
Under 1800-talet ledmärke (kista,damm, bom) i en flottled.
Under 1700-talet om krigsfartyg som följde till exempel
amiralsskepp till dess försvar eller det främsta fartyget i en formering efter vilket de övriga fartygen skulle rätta sin fart.
Förhållandet att ett kyrkligt
ämbete eller en kyrklig
befattning var obesatt, vakant. Ordet förekom särskilt i sammansättningarna klockareledighet och prästledighet.
Av regenten utnämnt sändebud; särskilt om tillfälligt sändebud av kommendörs
rang med speciellt uppdrag (till exempel fredsunderhandlare).
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Hög
ämbetsman som övervakade ordningen vid en (stor) delegation.
Under svenska tiden
präst vid svensk ambassad,
legation eller annan diplomatisk beskickning. Legationspredikanterna var underställda överhovpredikanten och Kabinettet för utrikesbrevväxlingen. De utsågs av Kgl. Maj:t på
förslag av ärkebiskopen.
Den till
rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk
beskickning (
legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre
tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i
disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sakkunnig i romersk rätt, en
titel för
lärare i och tolkare av den romerska rätten under medeltiden. Termen förekom på 1700-talet också som synonym till jurist, advokat.
Skriftlig
försäkran eller
skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands
regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för
brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå
domkapitel var ett
lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
Högläsare vid hovet (eller stormans herresäte), tidvis uppsatt på hovstat.
Brottmål där hovrätten hade sänkt ett i
lag bestämt
straff på grund av förmildrande omständigheter.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar
in natura till en
ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till
offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett
vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (
exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga
inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Tjänsteman med uppdrag att uppbära licentavgifter.
Den högste tulltjänstemannen vid en licentkammare på en ort.
Bok för löpande anteckningar av visst slag eller för successiv registrering vid förvaltningsmyndighet. Inom domstolsväsendet är
liggare en term för det ursprungliga exemplaret av en handling som ska arkiveras, huvudsakligen högre domstolars beslutsprotokoll.
Ersättning till
kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i
kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Fond till vilken man förde de av riksdagen beslutade annuiteterna för amortering av och räntekostnaderna för de fonderade statslånen.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Sammankomst av
rotehållare och soldater av samma
kompani vid de indelta infanteriregementena för betalning av årets avlöning och andra uppgörelser.
Förrådet av handvapen, såväl blanka vapen som eldvapen, med tillbehör.
Tjänsteman vid statens linvräkeri. Linvräkaren övervakade kvaliteten på det lin som såldes och kasserade undermålig vara.
Statsinstitution med uppgift att övervaka att det lin som utskeppades från Sverige var av fullgod beskaffenhet och att underhaltigt lin kasserades och beslagtogs.
Från 1615 eller 1619 förekommande epitet för juridiskt bildad, till skillnad från illiterat. Åren 1615–1698 var
litterat epitet för juridiskt bildad
assessor av lägre klass vid hovrätt. Epitetet tillskrevs i övrigt särskilt
borgmästare och rådmän. Det användes även i
Gamla Finland om juridiskt utbildade rådmän, justitierådmän.
Regementsbataljon tidvis i Björneborg och Nyland under svenska tiden eller livgardesbataljon. Livbataljonen var den förnämsta av bataljoner som i grupperade sig runt konungen och stod under hans befäl. Sedermera hade den mera statsceremoniella uppgifter som inkluderade bevakning av och högvakttjänst vid Kungliga slottet.
Medlem av livdrabantkåren.
Kår av drabanter med officers
rang som bildades av Karl XII 1700 ugående från
äldre drabantkårer. Under förra delen av 1700-talet skapades Livdrabantkåren till häst som gjorde vakttjänst hos konungen tills kåren upplöstes 1821.
De områden som anvisades åt en
drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I
unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över
vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en
ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års
regeringsform förbjöds utdelning av
livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter
greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Husar tillhörande Livregementets husarer.
Kirurg anställd vid monarkens hovstat. Ifall det fanns flera livkirurger var en av dem utsedd till förste livkirurg.
Under 1500-talet förekommande benämning på Kungliga klädkammaren.
Under 1600-talet konungens
vapendragare elller medlem av hans livvakt, en motsvarighet till drabant. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda konungs livtjänare eller livjägare, motsvarande en
page eller en hejduk.
Under 1600-talet det
kompani över vilket regementschefen själv förde befälet. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda det första kompaniet vid ett svenskt indelt infanteriregemente också kallat första styckekompaniet, i motsats till till exempel andra och tredje kompaniet.
Soldat i lätt kavallerikår som uppställdes i Finland 1789.
Tjänstebeteckning för konungens kusk under 1600- och 1700-talet, eventuellt ända in på 1800-talet.
Livläkare, en konungs eller furstlig persons personliga läkare eller läkare uppställd på monarkens hovstat. Efter 1666 var
livmedikus ett
ämbete som ofta var förenat med ordförandeskapet för Collegium Medicum. ”Livmedikus” var delvis synonymt med ”arkiater” och ”hovmedikus” från 1600- till 1800-talet.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Benämning på ett kavalleriförband som bildades 1667 genom att Upplands
ryttare upphöjdes till kunglig livtrupp. Livregementet till häst var det enda
regemente inom Stockholms
garnison som inte var värvat. Det omorganiserades 1791 till livregementsbrigaden.
Kassa bestående av från rusthållarna insamlade medel, som kom av förrådsöverskott och diverse besparingar, till livregementets bästa. Kassan förvaltades av sex direktörer, med biträde av en kommissarie.
Under svenska tiden och autonoma tiden till 1826 om
fånge som satt fängslad i väntan på avrättning. Motsats: livstidsfånge.
Fånge på livstid, i
äldre tider om sådan
fånge som dömts till
straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från
hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i
bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita
lots där sådan fanns att tillgå.
Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades
cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje
brott mot dem straffas med dubbel
plikt i förhållande till
vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i
Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina
lotshemman eller var stadslotsar.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida
tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i
lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och
Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med
ansvar för
lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det
Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även
rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning.
Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade
ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till
boställe åt
lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen
lotshemman också om
hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel
Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en
åbo som inte var lämplig som lots fick
anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Förteckning över lotshemman. Förteckningen uppgjordes i två exemplar av Amiralitets- och Kammarkollegium. Lotshemmansjordeboken omfattade alla lotshemmanen i riket och per län. Landshövdingarna ansvarade för inlämnandet av uppgifterna om
lotsväsendet i respektive län.
Högre lotstjänsteman med uppgift att utöva viss uppsikt över lotsverkets personal. Tjänsten inrättades 1679 för uppgiften att organisera det svenska lotsverket. Finland fick en
lotsinspektör 1743 och en
lotsdirektör 1741. Lotsdirektören för hela lotsverket med
Lotskontoret flyttade till Stockholm med
Amiralitetskollegium år 1776. Lotsdirektören hade då
stämma och säte i Storamiralitetet. Lotsdirektörstjänsten indrogs 1797. I Finland inrättades en särskild lotsinspektörstjänst 1791. I
Gamla Finland var lotsinspektör chef för lotsverksamheten vid provinsförvaltningen från 1740-talet, och från 1794 chefstjänsteman vid Finska vikens lotsförvaltning.
Ursprungligen de centrala lotsmyndigheternas huvudkontor som bestod av lotsinspektören och hans biträde samt arkivet för alla de till lotsverket hörande kartorna.
Lotskontoret inrättades 1682 i Karlskrona men låg 1776–1795 i Stockholm och året 1795 i Karlskrona, varefter igen i Stockholm från 1797. Efter 1809 var Lotskontoret lotsmyndighetens
kontor eller expedition, sedermera tjänstelokal för överlots eller lotsförman.
Tjänstebeteckning för högre lotstjänsteman.
Distriktschef inom
lotsväsendet under svenska tiden. Lotsmajoren för det Östra Lotsdistriktet, omfattande Finland och Åland, blev chef för lotsväsendet i Finland efter 1809. Lotsmajorens tjänsteställning bekräftades i en ny
stadga för det finska lotsväsendet som utfärdades 1812. Från 1815 delade lotsmajoren chefskapet med en lotsinspektör. Det tudelade chefskapet upphörde 1846 då lotsmajorsämbetet avskaffades.
Fastslagen
avgift för lotsning (1649–1809), efter 1809 endast tillfälligtvis förordnad. Lotsningstaxan erlades av lotsen, som lämnade pengarna åt Amiralitetets kassaförvaltare. Hälften av lotspenningarna återbetalades i slutet av året som lön till lotsen. Med den andra hälften betalades kronoutskylderna för hans räkning.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för
lotsväsendet och dess inrättningar.
Intyg över en
lots behörighet att verka som lotstjänsteman.
Lotspass utfärdades av lotsinspektören, senare lotsdirektören, som bekräftelse på fullgjord
lotsexamen och utnämningen till lots. Lotspass kom senare att kallas lotsbrev.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en
lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift.
Lotspenningar betalades i mindre belopp om
lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Av lotsar utförd bevakningstjänst för spaning efter lotssökande fartyg.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över
lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs,
Åbo och Flisöberg på Åland.
Titel för
förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid
Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till
inspektör för kronans styrmän och 1679 till
lotsinspektör för hela riket. Beteckningen
lotsålderman blev därefter
titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett
lotsområde eller för en lotsstation.
Högsta styrelsen för den svenska lotteriinrättningen, kallad Nummerlotteriet XX–XX.
Direktör för den svenska lotteriinrättningen.
Tjänsteman underställd
lotteridirektionen som ansvarade för försäljning eller förnyelse av lotterilotter och utbetalning av lotterivinster.
Lottsedel, särskilt om lott i allmänna lotteriet, under svenska tiden kallad Nummerlotteriet.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor.
Lurendrejeri ledde till
konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och
besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Uppläsande av
offentlig kungörelse, offentligt tillkännagivande. Då ett trolovningspar avsåg ingå äktenskap var det påbjudet att
lysning tillkännagavs från predikstolen i en
kyrka (tre söndagar i rad), för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle komma fram.
Avgift till de
ordinarie prästerna i en
församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Av
kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att
lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Kameral benämning på ofri
tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i
mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid
sågverk m.m.).
Kameral
titel för innehavare av ofri tomt.
Den omständighet att ett
hemman hade råkat i ödesmål, vanhävd eller förfall.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till
extraordinarie tjänster vid
senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen.
Examen innefattade
förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Behörighetskrav för
domprost och prästassessor.
Examen avlades inför domkapitlet.
Fram till 1634 var ett
län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera
landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var
Åbo och Björneborgs
län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775
Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev
Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i
Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från
Uleåborgs län till ett eget län 1938.
Nylands och Tavastehus län delades 1831 i
Nylands län och i Tavastehus län.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en
äldre titel på en
jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
Fackutbildad
tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Från 1719 lägre
tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på
landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Chef för ett forstrevir, ansvarade för vården och förvaltningen av de allmänna skogarna inom ett visst område (ett län).
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till
fängelsestraff eller
fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av
Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Sedan mitten av 1600-talet geografisk
karta över ett län. Länskartorna upprättades av lantmätare, 1770–1809 också av
militär fältmätare. De första ritades över Kexholms och Viborgs
län på 1640-talet.
Statlig
tjänsteman från 1540 inom varje
härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som
åklagare i allmän underrätt på landsbygden,
uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen
länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en
gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Länsmans tjänstgöringsområde, från 1700-talet fram till 1830 en benämning på den administrativa och judiciella grundenhet (socken, härad, tingslag) som förestods av länsmannen, efter 1830 ett område som motsvarade en kyrksocken. Under perioden 1930–1996 var ”länsmansdistrikt” en
officiell beteckning för
polisdistrikt bestående av en eller flera kommuner, med länsmannen som chef. Länsmansdistriktet kallades ursprungligen länsmansdöme, länsmanssocken.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och
judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Andel av länsmansräntan (i persedlar) som länsmannen betalade till kronan, förutom att han också måste hålla
gästning och skjutsa kronans fogdar och lagmännen till och från lagmanstinget, vilket lagmansräntan var en ersättning för.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en
länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa
län och i Uleåborgs län.
Före 1868 tjänstebeteckning för
prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes
patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under
Åbo domkapitel.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och
lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Person som undervisar, i synnerhet i skolor; skollärare, pedagog, i synnerhet om folkskollärare. Kvinnliga
lärare kallades lärarinnor.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
I anslutning till
Skolstyrelsen verkande och av lärarna i Finland valt rådgivande förtroendeorgan för lärdomsskole- och folkundervisningsavdelningen. Började inrättas från 1918.
Lärarrådet sammanträdde på Skolstyrelsens
kallelse minst en gång per år i Helsingfors.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en
lärling förklaras
kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad
undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången
folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Vid krigsmakten anställd person som utbildades till fyrverkare.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden vid artilleriet och kustartilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden i minörtjänsten vid artilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Inom statsförvaltningen benämning på yngling som går i lära hos en yrkeskunnig tjänsteman, på 1500-talet särskilt inom kameralförvaltningen, under 1600–1700-talen inom medicinen och lantmäteriet. Under autonoma tiden användes vanligen beteckningar som elev, biträde och auskultant.
Innehavare av en viss underbefälsgrad bland sappörerna.
Äldre benämning på
lärare (
professor) vid högre skola (till exempel
gymnasium eller universitet), senare om person som meddelar privat undervisning: preceptor, informator.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk
hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Äldre benämning på borgensman.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan
kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde
löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Fältöverstens närmaste man och ställföreträdare vid större administrativ
militär enhet på en viss förläggningsort.
Krono- och
skattehemman vars räntor var anslagna för lön till statlig tjänsteman.
Spannmål som ingick i någons löneförmåner.
Bonde som brukade ett
hemman mot utförda dagsverken. Löningsbonden var skyldig att prestera ett par hästar och en
dräng för tio timmar per dag.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän.
Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt
ämbete eller statlig
tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens
rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års
stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och
lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Livréklädd
betjänt hos en kunglig eller annan förnäm person; i
tjänst antingen som förspringare: sprang framför den vagn i vilken den högt uppsatta personen åkte eller promenerade i förväg för att bana väg för flanerande högt uppsatta personer, eller för att uträtta ärenden, särskilt som budbärare. Två
löpare fanns upptagna på 1729 års hovstat. Efter 1766 fick endast kungliga personer ha livréklädda löpare.
Penningbelopp som erlades till en
myndighet för något eller någon, vanligen en
officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när
kronan inlöste hittegods.
Alla de fornminnen, föremål, som finns i jorden, i gravar eller på annat sätt är nedlagda, bortkastade eller förlorade.
M
Betjänt i lagerhus i
stad eller vid
militär förläggning. Magasinbetjänten biträdde vid förvaltningen av spannmålslagret.
Dräng i lagerhus i
stad eller på landsbygden eller i det militära som biträdde magasin(s)förvaltaren och -betjänten i förvaltningen av spannmålsmagasin.
Föreståndare för lagerhus i
stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd;
tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets
landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp
månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Kollektiv beteckning för personal vid magasin, särskilt vid kronans spannmålsmagasin. Verksamheten leddes av en
magasinsförvaltare som biträddes av fast anställda magasinsdrängar.
Under svenska tiden efter 1755, penningmedel som var avsatta för bedrivande av statens spannmålsrörelse; under autonoma tiden diverse grundfonder i spannmål med vilka en socken, sockendel eller flera socknar tillsammans bedrev lagstadgad undsättning.
Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden
tjänsteman som förestod ett
magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns
magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
Titel för präst, också sådan som inte hade en
ordinarie befattning.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var
magister en
titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt
examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen
magistrat ersatte efter 1619 den
äldre benämningen råd.
Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade
kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som
rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I
Åbo fanns en tid vid sidan av den
ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I
Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom
stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens
ordförande var stadens
borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma
tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens
kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Benämning på den lägsta regementsofficersgraden med tjänsteställning mellan
kapten och överstelöjtnant. Majoren ledde vanligen en bataljon. Efter fastställandet av regementsindelningen i Sverige 1634 fanns en
major i alla regementen. I Ryssland tillhörde majorsgraden den åttonde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Protokoll över (
brev)kartbok med vilket
postmästare kunde spåra varje försändelse från postkontoren. Allmännare: koncept, kladdlapp. Under 1600-talet användes termen också om kasserat skrivpapper som användes till omslag, bränsle eller underlag för tapeter m.m., under 1700-talet också om ändring (i manuskript) genom tillägg, överstrykning eller radering.
Att genom påteckning, påstämpling, beteckna något som ogiltigt, till exempel om dokument, sedel, frimärke. Allmänt: kassera papper eller tryckalster.
Tjänsteman under
Bergskollegium som sökte efter nya malmstreck med hjälp av särskilda instrument. En dylik omnämns i Finland i bergsstaterna 1729. Malmletarna var personligen befriade från
mantalspenningar och andra kronoutskylder efter 1821, efter 1723 ifall upptäckten blev ett beständigt bergsverk.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett
härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i
stad i närvaro av
borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av
Kammarkollegium på
förslag av landshövdingen. Som
arvode erhöll de
provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade
rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I
Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal
mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en
förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke,
tjänst m.m. Alla hemman,
torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon,
torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för
landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till
senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till
Kammarkollegium senast den 10 januari under
plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i
Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av
mantalspenningar upphörde där.
Av
ständerna 1727–1739 förvaltad låneinrättning för kreditgivning åt industriidkare, omvandlades 1739 till Manufakturfonden.
På förhand utstakad färdrutt (särskilt om
militär sådan), även den skriftliga handling om dagsresor och nattlägerställen som landshövdingen på uppbrottsorten författade för att koordinera krono- eller durschtågsskjutsen längs med färdrutten. Rutten tillkännagavs andra landshövdingar och kronofogdarna längs med rutten som utsåg skjutsombytesställen i sitt
län och såg till att ett tillräckligt antal skjutshästar uppbådades av allmogen.
Benämning på person som låtit sig värvas till örlogsflottan. Mariniärer tjänstgjorde vanligen i garnisonstrupperna vid flottan. Benämningen förekom i Sverige från och med 1700-talet.
En av de personer av varje
stånd som årligen utsågs till att fastställa markegångstaxan inom ett markegångsdistrikt, vanligen ett län. Hälften av dem representerade räntetagarna och hälften räntegivarna i distriktet. Till gruppen hörde även landshövdingen.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje
länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och
vice versa.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt
härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets
markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets
deputerade stånd bestående av hälften
räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt,
bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december).
Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas
förslag till markegångspris.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för
räntetagare och
räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
En varas värde beräknat efter gällande markegångstaxa. Markegångstaxan bestämde det pris på en vara som myndigheterna fastslog för att användas vid beräkning av skatteprestationer.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en
by i
markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
Gruvmätare, person som uppmäter och kartlägger gruvor. Uppgifterna existerade redan 1628 och omnämndes under denna beteckning i bergsamtets
registratur 1637.
Markscheider blev en tjänstebeteckning i
Bergskollegium 1649 för den
tjänsteman som mätte upp bruksanläggningarna ovan jord och skildrade dem med penna och pensel. Sedermera användes beteckningen om en ingenjörsutbildad person i motsvarande uppgifter.
Den av befälet bestämda formering som en trupp upprätthåller under en förflyttning.
På förhand uppgjord skriftlig
plan för en marsch. Marschrutan beskrev i detalj marschvägen, transportsättet samt platserna för
inkvartering och utspisning.
Civilmilitär befattningshavare med uppgift att bokföra tillkomst och avgång av krigsmateriel under 1600–1700-talen.
Från 1797
tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga
verk och inrättningar eller vid privata företag.
Under svenska tiden civilmilitär
tjänsteman som hade uppsikt över vården och förvaltningen av material, redskap, persedlar m.m.
Tjänsteman som skötte kontrollen av en
offentlig institutions (eller ett företags) material(gård).
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter,
besvär och andra skyldigheter.
Graden för en
menig sjöman i den finska marinen.
Sjömilitärt
kompani bestående av stamanställda matroser vid flottan.
Styrmansgrad i svenska flottan mellan överstyrman och lårstyrman.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Uttryck som användes när två eller flera personer förenade sina krafter eller utförde en handling gemensamt; ägde, förvaltade eller brukade något gemensamt eller gemensamt ansvarade för något eller ingick förlikning.
Blandad domstol, en tillfälligt tillsatt
domstol bestående av både juridiskt utbildade och sak- eller yrkeskunniga medlemmar, ursprungligen en blandad tjänstedomstol i
stad som bestod av dels ledamöter från tjänsteområdet, dels
ordinarie domstolsledamöter (kämnärer och rådmän). Som
ordförande fungerade stadens borgmästare. Melerade domstolar inrättades från 1700-talet vid behov, särskilt för att utreda
brott och förseelser inom postväsendet. Från och med 1766 användes benämningen också om viss typ av ägodelningsrätt.
Förbättring som höjer värdet på något, särskilt en jordegendom. Inom
lantmäteriet användes termen
melioration sammanfattande om arbeten som företogs för att höja jordens avkastning, grundförbättring och jordförbättring.
Lägre sekundärutbildning som kunde utgöra en länk mellan
folkskola och annan sekundärutbildning som lyceer och andra lärdomsskolor. Mellanskolorna avsåg att utöver omfånget för folkskolans verksamhet lära ut allmän medborgerlig bildning samt erbjuda utbildningslinjer för vissa praktiska yrken.
En enskild riksdagsmans
initiativ på riksdagen 1719–1789.
Anteckningsbok i skolan i vilken elevernas förseelser antecknades.
Minnesanteckningar, provisoriskt
protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Soldat utan befälsgrad, tillhör den lägsta personalkategorin i en
militär organisation.
Sammanfattande benämning på invånarna i ett härad.
Beteckning för den
menighet eller det folk som bildade den heterogena allmogen, innan ett fast fjärde stånd, bondeståndet, uppstod. Därefter blev ”menige man” en beteckning för folkets stora (obildade, ofrälse) massa, i motsats till adeln: menige allmogen (yhteinen rahvas).
Hemman som blivit anslaget till underhåll åt sockenprästen, utöver hans vanliga boställe. Dessa
hemman kallades efter 1694 annexhemman, ifall de anslogs till kaplanens underhåll i en kapellförsamling.
Mensalhemman fanns huvudsakligen i södra Sverige, i de områden som tidigare hade hört till Danmark.
Förteckning över tjänster som en
tjänsteman innehaft samt tiden för varje tjänst. Meritförteckningen innehåller också avlagda examina och prov samt utgivna skrifter m.m.
Kameral
instruktion och
lantmäteriinstruktion som innehöll föreskrifter om tillvägagångssättet vid mantalssättning av hemman, avmätning av städer och ritande av lantmäterikartor. År 1688 fastslogs att lantmätaren skulle följa en viss
metod och modell. Bestämmelserna upprepades 1725.
Titel för
ärkebiskop inom den ortodoxa kyrkan, ursprungligen för biskopen i den romerska kyrkoprovinsens största stad. Metropoliten är
biskop i sitt eget stift. I Finland upphöjdes den ryska patriarkens
hjälpbiskop i Viborgs
län 1925 till
metropolit över Karelen och hela Finland.
Längdmått av olika längd i olika delar av landet, men som från mitten av 1600-talet fastslogs till 36 000 fot (cirka 10,69 kilometer) och efter metersystemets införande 10 kilometer.
Genom
allmän värnplikt uppsatta trupper som inte erhållit fullständig utbildning för kriget.
Auditör med uppgift att bevaka militieboställenas intressen under indelningsverkets tid.
Avdelning av Krigskollegiums civildepartement för handhavande av det militära indelningsverket.
Jordebok med
förteckning över alla till arméns försörjning anslagna
hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje
härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Kontor som ansvarade för militärens finanser och räkenskaper, med en kamrerare som chef. Det verkade från 1680 inom
Kammarkollegium men överflyttades 1714 till
Krigskollegium tillsammans med de militära ärenden som tidigare skötts av Andra avräkningskontoret. Militiekontorets huvuduppgift var att upprätta militiehuvudboken i vilken de ständiga regementenas räkningar, räkenskaper för rustkammaren och arkliet i Stockholm samt faktori- och salpeterräkenskaper infördes. Uppgifterna utökades senare till att omfatta remisser rörande
indelningsverket och beklädnadsräkenskaper.
Förrättning under indelningsverkets tid där man fastslog vilka
hemman som skulle underhålla soldaterna.
Sammanfattande benämning på den till krigsmakten hörande personalen.
Krigsfolk, truppstyrka eller benämning på sak,
befattning eller enskild person som hör till krigsmakten.
Person för vilken fulllmakt utfärdats på en ännu icke ledig
militär tjänst. Expektanterna fick vanligen hälften av den på den indelta staten upptagna officerslönen som tillkom den
tjänst de hade
expektans på. De fick dock vistas var de ville tills de kunde tillträda sin tjänst.
Vid
allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var
milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de
hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Från cirka 1600
titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis
utrikesminister och finansminister. En
minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt)
ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En
minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av
statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Sedan 1500-talet förekommande benämning på predikoämbete, betecknade under 1600-talet också prästerskapet på en ort eller i ett helt land.
Från 1918 det
ämbetsverk som är ledande
myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna
ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en
kanslichef fungerar som högsta
föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Från 1719 beskickningschef i tredje rangklassen närmast efter minister. I allmännare mening har beteckningen använts om diplomatiskt
ombud av lägre rang. Från 1961 kallas
ministerresident oftast
minister och hör till andra rangklassen tillsammans med envoyén. Ministerresidenten är ackrediterad hos värdlandets statschef. En dylik representant för den svenska staten fanns 1788–1790 i Polen, 1792–1806 i Hamburg, 1739–1741 i Preussen och år 1787 i Mecklenburg.
Sammanfattande term för de personer som ingår i ett lands regeringsorgan, som i Finland är statsrådet.
Ministär är synonymt med regering, då
regering avser statsrådets medlemmar. Ministärerna uppkallas efter statsministern.
Under svenska tiden vid
allmän domstol förd fortlöpande prejudikatsamling.
Soldat som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid. Minörens uppgift var att lägga ut och antända minor. Sedan 1900-talet: kustartillerist som är särskilt utbildad för minstrid.
Militär truppavdelning inom ett artilleriregemente som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid med olika tändbara ämnen. Två dylika kompanier fanns under 1700-talet, bl.a. vid Stockholmska artilleriregementet.
Fullt utbildad
minör i underordnad befälsställning.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader.
Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som
medhjälpare åt andra.
Viss typ av
förordnande för en präst. Missivet utfärdades av de högsta ecklesiastiska myndigheterna. Missivet utfärdades dels för det extra
ordinarie prästerskapet som i ämbetet skulle biträda det ordinarie eller uppehålla tjänster vid ledigheter, dels för präster som var uppförda på
förslag till en prästerlig
beställning och skulle avlägga predikoprov. Ur missivet skulle uppläsas de meriter som skulle beaktas vid valet.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till
allmän domstol i lägre
instans om missnöje mot utslaget. En
missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de
ordinarie rättsmedlen vad,
revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Syneförrättning för att fastslå om en egendom lidit missväxt (och därför kunde erhålla vissa skattelättnader).
Missväxtsyn förrättades även för att utreda om en
bonde kunde få inlösa kronoräntespannmål (till markegångspris) ur ett kronomagasin. Missväxtsynerna avskaffades 1766 när inlösningsrätten av räntesprannmål begränsades till endast allmänna missväxter varvid hela beslutsförfarandet ändrades.
Att ställa en
armé på krigsfot, innebär vanligen inkallande av reservmanskap och bildande av de truppavdelningar, staber och myndigheter, som inte finns i fredstid.
Miltiär
tjänsteman vid
Fortifikationen med uppgift att tillverka modeller av trä för krigsmakten för nya vapen, kläder och skodon.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland.
Moderkyrka kan också allmänt avse ett
kyrkosamfund ur vilket andra religiösa
samfund har uppstått.
Inträngande i ens rättighet, trakasserande, ofredande, i fråga om skatter och andra pålagor (till exempel om skjutsning som allmogens molest, det vill säga olägenhet eller tunga), i fråga om ofredande till exempel krigsmolest.
I lagtext,
författning och motsvarande: underavdelning, särskilt under en paragraf.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Utrustning för
soldat bestående av främst kläder, vapen och sadel.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning,
avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i
Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett
ämbete som
munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Benämning på civilmilitär
tjänsteman (en vid varje kompani, tidigare vid varje
fänika med uppgift att sköta rullföringen och kassaväsendet. Benämningen användes i synnerhet under 1500-talet.
Muskötbeväpnad fotsoldat. Musketerarna ersatte hakeskyttarna.Från början av 1600-talet bestod ett infanterikompani av hälften
musketerare och häften pikenerare. Under första hälften av 1700-talet ersattes musköten av geväret, men benämningen musketerare användes senare i betydelsen fotsoldat.
Präglat metallstycke av bestämd vikt och halt. Tjänar som bytes- och betalningsmedel och värdemätare. Vanligen utgett av statsmyndighet och fungerar som garanti för till exempel ett visst metallinnehåll.
Arbetare vid statens myntverk.
Kollektiv beteckning för personal vid myntverket.
Räkneenhet inom ett myntsystem. Det värde som, utgående från metallsort samt brutto- och nettovikt, utgör särmärket för systemet. Myntenheten är vanligen räkneenhet, men behöver inte vara utmyntad.
Den genom
lag bestämda myntningsgrunden (metallen) för huvudmyntet i ett lands myntväsen. Myntfoten indelas i enkel myntfot, då huvudmyntet präglas i endast en metall (vanligen guld eller silver) och dubbel myntfot, då huvudmyntet präglas i två metaller.
Högre
tjänsteman vid
Myntverket med uppgift att pröva metallhalt. Benämningen ”guardin” förekom 1635 i riksregistraturet. Han förestod proberkammaren i Stockholm.
Systematiskt ordnad
offentlig samling av
äldre och nyare
mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Fördrag eller överenskommelse mellan två eller flera stater om helt eller delvis gemensamt myntväsen (till exempel Sverige, Norge och Danmark 1718). Senare användes termen om fördrag mellan olika stater rörande myntförhållanden.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av
kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida
myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad
tjänsteman under
Kammarkollegium 1668–1731 och under
finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Tjänsteman upptagen på bergslagens
stat som för svenska myntverkets räkning förde
register och räkenskaper över myntpräglingen vid det
bruk där han var stationerad. Beteckningen förekom redan på 1500-talet.
Nödmynt, särskilt de 1715–1719 utgivna mynten av koppar med angivet värde av en
daler silvermynt;
mynt med nominellt värde som är högre än metallvärdet (och som inte inlöses av staten efter sitt nominella värde). Gällde stundom även sedlar av låg valör och dylikt. Termen används ibland även om tecken eller bild på präglade mynt.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var
myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett
verk som kallades
Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick
Finlands Bank successivt
rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under
Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en
direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Ämbetsman med uppgift att justera mått och vikt i riket åren 1725–1732. Han hade också inspektionsansvar över guld- och silverarbeten samt kronans silver och myntverk. Efter 1718 användes benämningen även om ämbetsverket som hade hand om tillverkningen av mynt.
Förteckning över de
mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
Fattigvårdssamhällets
rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Part som är offer för ett
brott som har lett till åtal.
Officiell term för förhållandet att en skiftad
jordlägenhet hade ägorna förlagda på många, från varandra skilda ställen, precis som under tegskiftets tid.
Av mäklare vid en stads
auktionskammare utfärdad
attest gällande förhållanden vid en affärstransaktion som han förmedlat.
Biträde åt auktionsmäklare.
Av mäklare hållen bok eller
register över de utförda mäklingsförrättningarna.
Ed varigenom en person som officiellt blivit utsedd till mäklare vid
auktionskammare i
stad förbinder sig att följa de bestämmelser som gäller för mäklares verksamhet.
Mäklares lön eller
arvode för utförd mäkling vid en stads auktionskammare.
Förordning om mäklares verksamhet.
(Spannmåls)malningskapacitet,
kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Reservtruppförband vanligen bestående av mantalskarlar. Männingsregementen infördes under stora nordiska kriget, i Finland även efter 1721. Ett visst antal rotar eller
rusthåll anskaffade och underhöll en extra
soldat respektive
ryttare och häst. Männingsregementen förekom som tre-, fyr- och femmänningsregementen.
Barberare med mästerbrev, civilmilitär
tjänsteman vid
Amiralitetskollegium under senare delen av 1600-talet och förra delen av 1700-talet som var chef för flottans bardskärare, barberare.
Tjänstebeteckning för de kockar som, under köksmästarens ledning, förestod (köket och) matlagningen vid hovet. Mästerkockar omnämns i handskrifter från Stockholms slott redan på 1500-talet. År 1729 fanns fem mästerkockar upptagna på hovstaten. De räknades till köksbetjänte, vilka till 1767 förestods av en kamrerare och en inspektör, från och med 1767 av en
direktör av hovekonomin.
Tjänsteman i
stad från och med cirka 1526, med uppgift att verka som bödel, på landsbygden kallad skarprättare. Under medeltiden var ”mästerman” en
titel på en
köpman som drev egen rörelse eller en person som skötte hytta eller gruva eller en del därav.
Av bödeln själv eller staden anställt biträde.
Tjänsteman som utförde
officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och
vikter som användes. Ursprungligen fanns det två
mätare i varje
stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Under 1500–1600-talet benämning på
värderingsman som verkade som
skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
Vid Tekniska högskolans väg- och vattenbyggnadsavdelning utbildad
tjänsteman i stad, som utförde mätning och
skifte av stadstomt; från 1932 i författningarna benämnd tomtmätningsman.
Den verksamhet i städerna som motsvarade
lantmäteriet i övriga delar av landet. Mätningsväsendet omfattade rent mätningstekniska uppgifter, till exempel gränsbestämningar och inrättande av fixpunkter, och handläggning av fastighetsbildande förrättningar.
Standardiserad ritning för en byggnad som skulle bekostas med offentliga medel. Till dessa byggnader hörde exempelvis kyrkor, officersboställen, banvaktarstugor,
sockenmagasin och soldattorp. Ritningarna godkändes under svenska tiden av Överintendentämbetet och under autonoma tiden av Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket
mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i
tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av
mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
Person som förättade påmönstring och
avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Förteckning över manskapet i en trupp eller vid hovet. Mönstringsregistret utgjorde en del av ett
löningsregister och där ingick adliga mönsterherrar. Senare motsvarades ”mönstringsregister” närmast av ”mönstringsrulla” eller ”mönsterrulla”.
N
Personförteckning upprättad vid statlig
institution eller inrättning. Under 1700-talet fördes namnrullor till exempel vid militära förband och barnhus, under 1800-talet främst inom fångvården (spinnhus, korrektionsanstalter) och brandkåren.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Den plats där en viss
rote samlades och övernattade vid husförhör,
uppbördsstämma eller annat möte för roten, under den tid då det rådde festförbud under dylika sammankomster. Termen användes också om plats eller område där uppbördsnämnden eller biskopen hade
rätt till en natts uppehåll och gästning.
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge
medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Brev som ger medborgarskap åt inflyttad utlänning;
brev som omregistrerar ett utländskt fartyg som inhemskt. Naturaliseringsbreven inlöstes efter 1778 med en särskild avgift.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Avgift som från 1700-talet och under autonoma tiden erlades till staten för varor som lastades i tullförråd i stället för att genast föras in i landet.
Skatt som vid
bokslut eller förda räkenskaper över skatteupptaget anges till ett lägre värde än den tidigare haft. Nedskrivningen kunde ske efter förrättad
syn över förändrad bärförmåga.
Person som tillhör krigsmakten men som inte deltar aktivt i strid.
Ett av svenska rikets två dykerikompanier som 1729–1799 hade
privilegium på allt viktigare bärgningsarbete i norra Sverige och Finland. Dykerier fanns dock redan på 1600-talet och verkade på kungligt privilegium från 1663. Dykerikompanierna var skyldiga att för varje
kvartal inlämna en
redogörelse för sin verksamhet till Amiralitetskollegium.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I
Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (
lagfaren)
tjänsteman vid
ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll,
uppsätta och
expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om
föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera
yngre jurist i domsagans
kansli som under tjänstebeteckningen
notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.
Benämning på kunglig
kungörelse om förändringar inom postväsendet år 1662.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom
rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Benämning på
soldat (eller annan militärperson) som tillhörde indelt eller värvat manskap och som i denna egenskap hade ett nummer inom
kompani eller skvadron.
Kollektör som auktoriserats att tillhandahålla allmänheten lotterisedlar i nummerlotteriet.
På motorfordon skylt med registernummer. Registreringen gjordes först enbart på lokal nivå i städer. År 1922 infördes ett landsomfattande register.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid
hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig
nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
Jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark. ”Nybygge” var huvudsakligen en skatteteknisk term. Hemmanets
mantal fastställdes omedelbart för bokföringen, men beskattades först efter vissa frihetsår.
Från 1916
skifte som förrättades efter genomfört
storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om
nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.
Kameral beteckning för ett kaplansboställe som grundades på ett
kronohemman under 1500- och 1600-talen. Det saknade en stor del av det gamla kaplansboställets friheter och var ofta roterat under knekt- eller båtsmanshållet. Det erlade boskaps-, skjutsfärds- och
dagsverkspenningar samt slottshjälpen och hjälpveden av jordeboks- och ordinarieräntans utskylder. Nya
kaplansbol grundades i församlingar där kyrkohemmanen redan var upplåtna åt prästerskapet. Landshövdingen ansvarade för anskaffningen av
bol åt kaplaner utan boställe. Några kaplansbol befriades från
rotering 1675, resten befriades 1689, under förutsättning att ett annat
hemman kunde överta den.
Brev eller
urkund varigenom någon erhöll benådning, strafflindring, privilegium, ekonomisk förmån eller annat ynnestbevis som klassades som nådegåva.
Nådebrev förekom under svenska och autonoma tiden.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en
undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds
nåd erbjuds människan.
Under svenska tiden om
laga kraft vunnen
dom som på grund av nådeansökan hade tagits upp till behandling för eventuell benådning.
Månad varunder änka eller barn efter avliden krigsman åtnjöt den avlidnes lön; också om inkomsten under dylik månad eller om en månads
gratial som utbetalades till
begravningshjälp efter den avlidnes änka eller barn.
Uttryck som användes i samtida svenska översättningar om handlingar som gavs i kejsarens namn.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden
ecklesiastisk ämbets- eller
tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes
ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant.
Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga
ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Oftast mindre grupp personer som valts (av
offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en
nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för
utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild
förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående
utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i
lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens
bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen
nämndeman användes från och med 1600-talet också om
ledamot av
synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.
Under svenska tiden om rättsligt
dokument rörande en av nämndemännen, på allmän underrätts, lagmansrätts eller ägodelningsrätts
beslut företagen syneförrättning.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller
lagmansrätten i lagsagan eller ett härad.
Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade
beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig
nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i
Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och
lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den
nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades
häradsdomare efter 1734.
Anmälan till vederbörig
myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska
medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens
rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk
stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.
Rätt att under extrema förhållanden och till sitt eget försvar eller beskydd ostraffat få utföra en under vanliga förhållanden rättsvidrig och straffbar handling, nödvärnsrätt.
Uppbördsdistrikt för
skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett
nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä
fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.
O
Benämning på den lägsta nivån av båtsmän. De obefarna båtsmännen hade vanligen ingen erfarenhet av sjöfart.
Oinskränkt rättighet (till exempel
rätt att överklaga).
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel.
Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat,
kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.
Medeltida skatteenhet för utgörande av jordskatter i nordvästra Ryssland. Enheten var även i
bruk under svenskt styre i de karelska områden som tillföll Sverige i freden i Stolbova 1617. Ursprungligen grundade den sig på hur mycket åker en man plöjde med en häst under en viss tid. Under den svenska tiden innebar den ett område som producerade 30 till 40 tunnor spannmål. Under 1600-talet blev obsen ett aritmetiskt mått som motsvarade 30 tunnland. På 1700-talet ansågs en
obs motsvara två mantal. Antalet obser på en jordegendom utgjorde också grund för skattebördan, i Karelen ännu på 1700-talet.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Tjänsteman vid observatorium.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Sedan svenska tiden en term inom civilrätten som innebär att någon blir ägare genom besittningstagande av ett föremål som tidigare saknat ägare. Ordet används även (från 1907) om att en
stat under krig tar i besittning ett herrelöst land eller om att ett område under krig besätts av fienden. Rättsförhållandena i det senare fallet reglerades första gången i Haagkonventionen 1907.
Sedan gammal tid existerande (industriell) anläggning ägd som för sig bestående fastighet.
Officiell, avsedd för allmänheten.
Offentlig handling som utförs på ämbetets eller tjänstens vägnar eller på särskilt uppdrag, i allmänhet på ett sätt som anges i
lag eller reglemente.
Offentligt visa eller betyga, göra allmänt känd, ge allmänheten kännedom om något.
Kollektbössa av grovt trä där sjöfolket nedlade gåvor till förmån för ortens fattiga och allmänna kyrkliga ändamål. Offerstockar förekom längs farleder, speciellt på södra Åland.
Befälsperson inom krigsmakten av olika
rang och
grad från
general (
fältmarskalk) eller
amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant,
kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från
mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Samlingrsum för officerare, även benämning på den samling (
matlag) av
officerare och underofficerare som intar sina måltider gemensamt.
Möte för ett regementes
officerare under indelningsverkets tid under vilket man övade sina militära, särskilt taktiska, uppdrag utan trupperna.
Prövning (av befogenhet eller formell behörighet) som lagen ålägger
offentlig ämbetsmyndighet.
Person som bekläder
ämbete vid kunglig orden, från 1748: storofficiant, överofficiant, ordensofficiant, underofficiant. En
officiant var tjänsteförrättare vid högtidliga tillfällen, till exempel
präst eller privatperson.
Person som innehar befattning, förrättar en
tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
Del av
apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Som har ett icke offentligt tillkännagivet samband med myndigheter, särskilt om halvofficiella tidningar, även om av
myndighet indirekt tillkännagivet beslut, slutsats m.m.
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden,
kronan eller kyrkan. En sådan
tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med
ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka
lagfart på egendomen.
Ojusterat mantal, innebar erläggande av fulla skatter eller utskrivningar och utskylder, enligt jordegendomens kamerala storlek.
Utan anledning, oskyldig till något, utan egen inblandning.
Term i lagspråk under svenska tiden och autonoma tiden som avsåg
avgörande av ett
mål så att kärandens
talan inte bifölls. Från självständighetstiden används termen förkasta. Allmänt: upphäva genom myndighetsbeslut.
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Postförsändelse som betalas av mottagaren.
Vanligt epitet för tjänstesökande.
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet
handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
Konstitution som regenten förlänar folket i form av ett frihetsbrev. När grundlagen blivit bemyndigad (oktrojerad) är även regenten bunden av den.
Sedan 1500-talet om ställföreträdare: företrädare för person eller myndighet.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för
tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid
Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna
expedition (
högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga
ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (
hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Pålaga, utskyld, skatt,
avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Protokoll som saknar sidnummer, vanligen konceptprotokoll. Paginering skulle från 1735 ske mitt på sidan på dokumentets övre del.
Ekonomisk
stat för Kungl. operan 1773–1806.
Besluta sig för något, välja bland flera alternativ på grundval av
rätt att få välja först (
optionsrätt). Valet kunde gälla till exempel
överloppsjord eller boställe.
Rätt för
arrendator av publikt
hemman (eller hans änka och barn) att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Benämning på den
rätt som
arrendator av publikt
hemman (hans änka och barn) hade att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Benämning på ränte- eller tiondegivares och -tagares
rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala eller ta emot
skatt i natura eller penningar.
Utan föregående (muntlig eller skriftlig) kallelse, utan anledning, i onödan.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Kyrkligt
ämbete inom det svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1783. Till skillnad från övriga biskopar tillsattes ordensbiskopen av monarken utan förslag. Ordensbiskopen blev ett slags hovbiskop och gavs
värdighet som stiftsbiskop. Ordensbiskopsämbetet var i Sverige
vakant från 1883 och nedlades 1952.
Brev eller
diplom inom ordenssällskap genom vilket man tilldelar en person ordenstecken eller utnämner någon till ordensvärdighet.
Prästerlig funktionär vid Kgl. Maj:ts
orden 1748–1783.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse,
beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Hamn där ett fartygs
befälhavare erhöll
order om fartygets och lastens destinationsort.
Journal för utfärdade
order inom krigsväsendet.
Konossement som på grund av en orderklausul kunde överlåtas på annan än den behöriga innehavaren av dokumentet.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev,
växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Person i en överläggande eller beslutande
församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till
ordförande eller självmant leder ordet.
Särskilt under svenska tiden om den som skulle vigas eller stod i begrepp att låta sig vigas till ett visst kyrkligt ämbete.
Lokalt fastställd
bestämmelse angående en stads förvaltning. I Viborg förekom under medeltiden en egen lokal
författning som utfärdats av stadens
råd och borgmästare. Bestämmelserna förnyades på 1540-talet.
Av förvaltningsmyndighet fastställd bestämmelse,
stadga eller
reglemente som reglerade förhållandena i en stad, inom kyrkan eller något visst väsende såsom rätts- och postväsendet.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på
tjänst som var uppförd på
ordinarie stat och av denna anledning var av permanent
karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
Till
postbonde utgående kontant ersättning ur postkassan (enligt en viss taxa) för postbefordran.
Ordinarie postlega skulle införas 1685, som ersättning för de de tidigare skattefriheterna. I praktiken infördes den för alla postbönder först i början av 1700-talet.
Ordinarie postlega betalades ut av postinspektören. Den var 3 riksdaler, 9 skillingar och 10 runstycken för varje
resa år 1811.
Av Gustav Vasa införd och till 1560-talets slut använd
titel för vissa högre kyrkliga ämbetsmän, under perioden 1557–1608 tjänstebeteckning för stiftschef inom den svenska evangeliska kyrkan, särskilt i
stift som utbröts ur ett större och bildade ett eget. Ordinarii fanns inte i Finland, men nog i Stockholm 1557–1565, Gävle 1557–1569, Tunhem 1557–1562, Örebro 1557–1570, Stora Tuna 1571–1577 och 1608 och Jönköping 1558–1569.
Enkelt avfattad
ed som under själva ordinationsakten svors av den som vigdes till präst. Om
ordinationslöfte stadgades i kyrkoordningen 1571. Löftet bestod av fem frågor och svar. Det ersattes 1686 med prästed. Termen användes också om den
avskrift av denna ed 1571–1686 som förvarades i domkapitlet.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en
ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en
köping eller
handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar.
Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning,
stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering,
order eller
anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på
extraordinarie stat.
Underordnad
tjänst på förordnande,
anställning som eller på
ordonnans förekom sedan svenska tiden under förra delen av 1600-talet och särskilt inom militären, senare också polisväsendet. På 1700-talet var ofta korpraler på ordonnans och beordade att stå till en överordnad officers förfogande för personliga uppdrag som budbärare eller uppassare.
Identitetsbeteckning i form av nummer för handelsbolag, aktiebolag, ekonomisk förening, kommun,
församling och andra juridiska personer, som registreras hos statliga myndigheter. Allmänt: nummer som anger någons eller någots plats i en viss ordningsföljd, under 1700-talet på lotterisedel.
Ursprunglig, särskilt i fråga om äganderätt. Allmänt: primär, medfödd, ärftlig.
Arbetsbetyg,
intyg av en
husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också
vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.
Ombytlig, flyktig, vankelmodig. Inom juridiken huvudsakligen om oklar eller svävande
bekännelse eller vittnesmål. Inom finansförvaltningen: tillfällig, inte stadigvarande hemort eller bostad.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Oskälig, partisk, orättvis, ovärdig.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och
befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom
advokatfiskal eller kronofogde).
P
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Lägre tulltjänsteman vid ett tullpackhus, med packhusinspektorn som närmaste överordnad. Under packhusbesökaren verkade packhusbetjänter.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för
besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i
Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Arbetare vid ett
packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade
privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
(Till staden utgående)
avgift som varuägare skulle erlägga för varor som passerade tullpackhuset.
Tulltjänsteman som förestod stämplingen av undersökta varor vid ett packhus.
Magasinvakt;
vakt vid tullpackhus.
Den del av postväsendet som omfattar paketbefordran, en av sex särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post. Termen används också om en konkret försändelse i kategorin paketpost. En sådan försändelse fick 1827 väga högst 4,25 kg och måste alltid försäkras, frånsett tjänsteförsändelser som fick väga upp till 20 kg. Efter 1845 fick också privata penningförsändelser väga så mycket.
Benämning på arbetslag inom kronans salpetersjuderi. Ett
pannelag bestod av hemmansägare som var förpliktade att lämna salpeterjord till en vid laget verksam salpetersjudare.
En brännvinspannas rymd som grund för beskattningen av pannan som användes för tillverkningen.
Pannrymd infördes år 1800 då fri och allmän
brännvinsbränning återinfördes. Den fastställdes till 50 kannors rymd, kokrummet inberäknat, för ett helt
mantal (=hemman), av mindre rymd för hemmansdelar under ett mantal.
Benämning på
uppbördsskrivare och
fogdetjänare som assisterade kronofogden vid indrivningen av obetalda skatter och allmänna avgifter genom utmätning, pantsättning m.m. Han fick efter 1775 anlitas endast gällande mindre restskatter och skulder. Efter 1827 fick pantfogdar anlitas endast i nödfall.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom.
Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och
pantkontrakt mellan
kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Under perioden 1397–1523 benämning på
förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom
pant för ett lån till
kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån.
Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid
panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett
pantbrev som bevis på sin fordran.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
Skrivare vid Amiralitetskollegium.
Från 1838 benämning, efter 1864
officiell term för ur ett
hemman lagligen utbruten
tomt eller jordlott. Parcellen indelades i
parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget
skattetal och betalade inte
grundskatt direkt till kronan.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget
skattetal och betalade således inte
grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala
avgäld till stomhemmanets ägare.
Från 1864 beteckning för
bonde som brukar en mindre från annan jordfastighet avsöndrad jordlägenhet, parcell.
För beskattningen uppgjord lista eller
förteckning över en parcell. Förteckningen innehåller uppgifter om arealen, avkastningen och antalet innevånare jämte en
karta med ägobeskrivning.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda
straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk.
Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid
domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Likhet, likställdhet, likvärdighet, sedermera också jämställdhet, till exempel om att Mose
lag jämställdes med de svenska medeltida lagarna år 1608. Termen användes särskilt under frihetstiden.
Stadsbetjänt som mätte mängden hö eller ved som bönderna saluförde i staden; under 1900-talet edsvuren vedmätare.
Medlem av regelbundna trupper eller frikårer som för krig på egen hand, även benämning på medlem av
detachement som skickades för att rekognosera eller för att bedriva sabotageverksamhet.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid
resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta
rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av
passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med
kontrakt mellan
Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s
regering gjorde
kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till alla indelta regementen, men förslaget stötte på motstånd. År 1791 överläts anskaffandet av vissa mindre persedlar åt soldaterna själva, som i stället erhöll en viss ersättning.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till
kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive
dragon med nödvändig utrustning och
proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått
passevolans med statlig
ämbetsman (till exempel
civil tjänsteman eller präst).
Person som genom passevolansavtal mot
avgift åtagit sig visst underhåll av krigsmanskap.
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.
Från och med 1819 benämning på den
passavgift som finska
medborgare måste erlägga till Fattig- och arbetshusfonden, utökades 1848 med ytterligare en passavgift som betalades till fattigvården i den förpassades hemsocken.
Avgift som efter 1637 uppbars för utfärdandet av
pass för in- och utgående fartyg. Passpenningarna i tullkammaren efter fartygets lästetal. Passpenningar användes också för diverse avgifter för försegling av fat, kista,
tunna eller packe samt för sigillering,
frisedel och för
brev som sändes mellan olika tullkamrar i fartygets ärenden samt utfärdande av fri-,
mätare och bilbrev.
Kyrklig
ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete.
Pastoralexamen infördes i
Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala
pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år),
intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk
avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga
predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar:
förhör inför domkapitlet, en
offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som
präst eller lektor,
undervisning i en teologisk
fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Tillfälliga inkomster som en
kyrkoherde kunde uppbära.
Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan,
sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild
avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Kalender som utmärkte en kyrkoherdes särskilda uppgifter för varje månad av kyrkoåret. En dylik gjordes också upp för kontraktsprosten vid prostexpeditionen och för biskopen vid domkapitlet.
De delar inom medicinen som prästerskapet på landsbygden skulle ha kännedom om för att kunna erbjuda elementär sjukvård i församlingen. Om
pastoralmedicin stadgades i ett
reglemente 1757. Prästerna snabbutbildades i prästmedicin särskilt under senare delen av 1700-talet för att avhjälpa läkarbristen på landsbygden, kunna bedöma dödsorsaker för Tabellverkets räkning och avgöra vem som behövde vård på hospitalet. Till prästernas medicinska
bisyssla hörde också odling. Uppgiften och prästmedicinen försvann i Finland, enligt provinsialläkarinstruktionen ca 1830.
Den i
rang främste kyrkoherden,
titel för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1593–1940, vilken i
äldre tider var
ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium. ”Pastor primarius” användes därtill som titel på kyrkoherdar i tyska församlingar i Sverige och var också titel för superintendenten vid
Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817 och en allmän bruklig titel för ärkebiskopar, biskopar och överhovpredikanten. Samtliga titulerades i skrift ”högvärdigste”.
Kyrkoherdes personliga
adjunkt eller en fastanställd
adjunkt i ett pastorat.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Fullmakt åt präst, med vilken han utnämndes till
predikoämbete i pastorat, med tillhörande löneförmåner. Fullmakten gavs åt den
präst som fått flest röster i valet till predikoämbetet. Pastorsfullmakten utfärdades av domkapitlet. Den undertecknades av biskopen och domkapitlets medlemmar. Dateringen angav den dag då utnämningen blev giltig.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till
privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller
kungörelse om beviljad
rätt till något (till exempel Johan III:s
patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Lärare och föreståndare för enklassig
pedagogi under svenska tiden. En
pedagog var upptagen på ecklesiastikstaterna 1729 i Vemo, Lojo, Kimito, Pyhäjoki och Nyslotts prosteri, två pedagoger i Borgå domprosteri och tre i Kronoby prosteri. I
Gamla Finland var pedagogerna
lärare vid pedagogierna 1744–1788.
Vaktmästare som bl.a. hade en polisiär funktion inom den akademiska jurisdiktionen. Han skulle också biträda rektorn vid dennes officiella funktioner och föra bok över studenterna. Pedeller verkade i Finland bl.a. på 1850-, 1860- och 1870-talen under studentinspektorns översyn och förekom även vid lärdomsskolor eller läroverk under senare delen av 1800-talet.
Präst som ansvarade för anklagades och fångars, särskilt dödsdömdas, själavård.
Enhet som användes när en jordegendoms värde och storlek skulle uppskattas.
Årligt belopp, som underhåll eller löneförmån, som utbetalades till en befattningsinnehavare efter en längre tids tjänstgöring eller på grund av en viss uppnådd ålder, sjukdom eller åt en efterlevande änka och minderåriga barn.
Pension kunde också utbetalas åt
delägare i en pensionskassa eller motsvarande organisation. År 1778 bestämdes att en befattningshavare hade
rätt att avgå från sin
tjänst med full lön när han fyllde 70 år. Den nye innehavaren fick då ingen lön förrän föregångaren hade avlidit. År 1924 fastslogs att tjänsteinnehavare hade rätt till
pension när de uppfyllde vissa pensionskrav, i regel 63 års ålder och 10–30
tjänsteår efter 30 års ålder. Full pension var i det fallet 60 procent av lönen.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en
styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Avgift som årligen skulle erläggas från ett
prebendepastorat till prelaten eller från regala
pastorat till kronan. I vissa fall förekom också att
pension skulle betalas till skolstatens underhåll från klockarelägenheter.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en
ordinarie och en
extraordinarie pensionsstat.
Intyg över beviljad
rätt för värvad eller värnpliktssoldat att lämna förläggningen på viss i sedeln fastställd tid. Permissionssedeln var befriad från avgiften för
stämplat papper och underskriven av kompanichefen eller motsvarande.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller
fånge är ledig eller hemförlovad.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete.
Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
Ursprungligen fastställd ändring av villkoren i en donation, sedermera huvudsakligen i gåvobrev,
testamente eller stiftelses stadgar när förhållandena ändrats och bestämmelserna inte längre gick att följa.
De bestämmelser som gäller då ändringar görs i
statuter för donation, stiftelse,
testamente eller gåvobrev och den
rätt med vilken dylika ändringar görs. Ursprungligen var
permutationsrätt en rätt som tillkom konungen.
Fortlöpande
arrende av kronojord, upphävdes 1766 när längden på arrendet av kungsgårdar och kungsladugårdar fixerades till högst 15 år.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i
skatt eller som skulle förtullas.
Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Tillbehör, ursprungligen en mycket detaljerad
förteckning över en viss egendoms tillbehör, till exempel underlydande eller tillhörande lägenhet, ägolott,
parcell eller område.
Artillerist med uppgift att anbringa petarder på det föremål (till exempel fästningsportar och -murar eller broar) som skulle sprängas för militära ändamål.
Artillerist i befälsställning med uppgift att ansvara för petarder och leda det militära sprängningsarbetet.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en
myndighet eller
institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Person som petitionerar om något, undertecknare av en petition.
Från autonoma tiden om skriftlig
stämningsansökan med yrkande, anspråk, begäran eller krav, med uppgifter om grunden för yrkandet, dess föremål och belopp samt ort och tid för målets behandling. Från 1700-talet användes termen också i betydelsen petition.
Benämning på fotsoldat som var beväpnad med en pik.
Pikenerare var vanliga under 1500- och 1600-talen, men försvann allt mer under 1700-talet på grund av bruket av bajonett. Pikenerarnas främsta uppgift var att med sina långa pikar nedkämpa kavalleriet.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett
militieboställe för
pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Hantverkare upptagen på Fortifikationskontorets lönestat för att förfärdiga och reparera pistoler inom det truppförband dit han hörde. Pistolsmederna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte.
Boställe för
militär befattningshavare med uppgift att reparera pistolerna inom det förband han tillhörde. Pistolsmedshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Av
offentlig myndighet (i allmänhet Kgl. Maj:t) utfärdad /utfärdat tryckt kungörelse, förordning, stadgande, påbud eller proklamation. Bland plakaten kan nämnas böndags-, censur-, duell-, förbuds-, kaperi-, konventikel-, mynt-, pardons-, produkt-, tacksägelse-, tionde- och uppbördsplakat.
Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en
plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Stadstjänsteman som hade
tillsyn över en trädplantering eller anläggning för odling av vissa odlingsväxter som exempelvis lin, hampa, tobak eller färgväxter.
Adjutant åt
kommendant på fästning eller annan garnisonsort. Även vid garnisonerna i
Gamla Finland fanns platsadjutanter.
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
Under svenska tiden diplomatiskt
ombud med
fullmakt att ingå avtal, fredsslut m.m. på sin uppdragsgivares vägnar, också om befullmäktigat kungligt sändebud.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande
församling eller styrelse, till exempel senaten, en
domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Under svenska tiden om vissa i lagen föreskrivna sammanträden med hela riksdagen inför konungen i rikssalen, efter 1789 närmast de som gällde skatter. Under autonoma tiden 1809–1917 var
plenum plenorum
senatens gemensamma plenum med Justitiedepartementet och Ekonomiedepartementet.
Kollektiv beteckning för lägre tjänstemän i poliskåren under autonoma tiden 1816–1897, vanligen av
tjänsterang (polis)konstapel. Polisbetjäningen underlydde polismästaren i större
stad och polisdistriktets
kronofogde eller
länsman i mindre
stad och på landsbygden. Den kallades senare polismanskap, polispersonal.
Under 1700-talet förekommande benämning på poliskonstapel.
Tjänsteman vid
polismyndighet i större
stad under autonoma tiden som närmast under polismästaren var chef för en avdelning av stadens poliskår eller för Polisskolan. ”Polisintendent” blev sedermera en titel.
Föreståndare för
poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en
militär eller
lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I
Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Överordnad polisman, närmast under överkonstapel, som på vissa platser fungerar som chef för polisstyrka. I
Gamla Finland kallades han kvartalsofficer.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns
förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger,
sexman eller polisväsende.
Kollektiv benämning på lägre kommunala tjänstemän inom stads- eller statsförvalningen, under den tid som förvaltningsrätten kallades politirätt. Benämningen förekom ännu på 1920-talet. På 1700-talet användes den också som synonym till polisbetjäning.
Ordningsvakt och chef för uppsyningsmännen i en stad. Den första anställdes i Stockholm 1675 på ämbetskollegiets stat, i andra större städer sorterade politigevaldigern direkt under magistraten och politiborgmästaren. Politigevaldigern ansvarade för ordningen i staden och dess byggnader (till exempel skola,
hospital och fattighus) samt för till exempel brandväsendet.
Kollegialt organ i anslutning till en stads magistrat, som under viss dömande
myndighet övervakade den allmänna ordningen, byggnads-, brand- och skolväsendet samt fattigvården. Benämningen användes särskilt om dylikt organ vid Stockholms
magistrat 1672–1821.
Politikollegium bestod av politiborgmästaren som
ordförande och ett antal rådmän samt stadstjänstemän, däribland politigevaldigern.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätt(en) att förvalta: sammanfattningen av rättsnormerna för statens, stadens eller länets förvaltning, för förvaltningens organisering och för de förvaltande myndigheternas verksamhet. I vid bemärkelse avser termen också läran om förvaltning.
I Finland yrkestitel för specialist på odling av trädfrukter, närmast äpplen. Anställda pomologer fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Soldat tillhörande ett militärt förband med uppgift att sköta transporten av krigsmateriel och byggandet av krigsbroar.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Ursprungligen plats för
byte av kurir,
postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad
offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet
post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt
brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.
Tjänsteman vid
postanstalt som ett land(s postverk) inrättat i ett annat land.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en
postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial,
poststation och
postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en
postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra
avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Försändelse från lägre till högre postmyndighet, med
redovisning för brevbefordran, avgiftsuppbörd m.m.
Om postverkets
förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Kollektivbeteckning för de under postmästaren verkande lägre postfunktionärerna som inte var postbönder, som postdräng,
brevdragare och postiljon. Benämningen användes under svenska tiden och under autonoma tiden.
Av riksdagen behandlade och beviljade taxor för postavgifter.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller
kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Om vissa arvodesanställda befattningshavare vid postverket, ursprungligen med uppgifter som delvis motsvarade en postexpeditörs. Under 1900-talet var
postbiträde en
posttjänsteman med
ansvar för vissa enklare göromål.
Av postkamreraren vid
Generalpostkontoret i Stockholm förd räkenskapsbok över postverkets alla inkomster och utgifter.
Bok i vilken de försändelser som en
tjänsteman med
fribrevsrätt inlämnade till en
postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av
Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de
fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans
fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje
postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för
postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng,
enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes
postbud med postiljon.
Båtsman som transporterade
post (och passagerare) med postverkets roddbåt eller
postbonde som ägde och bemannade roddbåt för postfrakt enligt en viss postlinje och tidtabell. Postbåtsmän fanns på Åland och i Åbolands skärgård till 1910, fastän det indelta postverket avskaffades 1845.
Person som på entreprenad bar
post från eller till ett posthåll, sedermera en postanstalt.
Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Hästdragen diligens som gick i regelbunden passagerar- och posttrafik från och med autonoma tiden. Från 1900-talet kallades den postbuss.
Från 1811 postverkets
styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna.
Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av
postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens
kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som
ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent
ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en
expedition för avgående poster och en
expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I
Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812
titel på chefen för postväsendet. Denna
tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för
Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen
postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med
Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
På 1620-talet om länsbudbärare, motsvarande enspännare. Tjänstetiteln uppkom 1620 då ståthållarna blev skyldiga att
anställa länsbudbärare som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Under det indelta postverkets tid (1636–1845) var en
postdräng en person som var anställd av en
postbonde för att tjänstgöra som postförare. Enligt postförordningen 1636 skulle de vara två till antalet per
posthåll och gående vidarebefordra posten till följande posthåll. För att snabba upp postgången skulle postdrängen helst byta
postväska under vägen med den postdräng som kom från andra hållet. Efter 1646 skulle postföringen huvudsakligen ske med häst (
ryttarpost). Stadspostdrängarna (postknektarna) underlydde postförvaltaren. På landsbygden underlydde postdrängen en postbonde och skulle bära postvapen,
posthorn och spiss till skydd mot postrov. Benämningen försvann i och med avskaffandet av det indelta postverket år 1845, i Åbolands och Ålands skärgård först 1910.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms
postkontor efter att detta hade ombildats till ett
centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var
postexpedition en
postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en
postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens
posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Mindre
postanstalt som sorterar under huvudpostkontoret i
stad med postdistriktets huvudpostkontor.
Benämning på fribrevsrätt, särskilt en myndighets eller tjänstemans
rätt till avgiftsfri
befordran av tjänstebrev, exempelvis en lantmätares rätt att avgiftsfritt sända publika handlingar till en myndighet.
(Under 1800-talet) benämning på kvinnlig postfunktionär med uppgift att
expediera allmänheten på postanstalt.
Den officiella beteckningen för
postbonde på indelt
posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild
frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Sammanslutning av postväsenden sedan 1874 där olika stater är officiellt representerade och som reglerar de internationella postförbindelserna. Senare grundades Allmänna postförbundet och 1878 Världspostförbundet med postkongressen som högsta beslutande organ, dit Finland som självständig
nation anslöt sig 1920. Den skrifliga handlingen kallades postkonvention, ett fördrag mellan två eller flera stater som reglerade postutväxlingen mellan dem.
Lag,
förordning eller
reglemente rörande postväsendet. Den första postordningen, om postbud, gavs 1636 och verkställdes i Finland 1638.
Av officiellt postväsen ordnad
befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om
postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte
postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets
posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och
järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Äldre benämning på postavgift, porto.
Ersättning för postföring.
Ett posthemmans skyldighet att befordra posten längs en viss postrutt 1638–1845, på Åland och i Åbolands skärgård fram till 1910.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt.
Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en
stad som låg vid postrutten och hade även ett visst
ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen
postförvaltare också om föreståndaren för ett
postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det
postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under
Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för
post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten
postanstalt som sköttes som en
bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Tidigast från och med 1636 om
hus som (helt eller delvis) inrymmer
postkontor eller annan under postverk(et) sorterande
institution (till exempel posthåll,
posthemman eller -gård).
Ursprungligen plats för
byte av kurir,
postbud eller posthästar. Benämningen användes också om det indelta postverket 1636–1845 och om själva vägsträckan mellan två
posthemman eller om skjutshåll som försåg postförarna med hästar. Posthemmanen skapades med det indelta postverket 1636. I Finland öppnades den första postrutten 1638: Stockholm–Åbo–Helsingfors–Borgå–Viborg–Kexholm–Nöteborg–Narva.
Under indelta postverkets tid 1638–1845 om person som förestod och vanligen också tjänstgjorde som
postförare på ett
posthåll eller mindre postanstalt. Avsåg under svenska tiden särskilt de skrifter som rörde den av Karl XII år 1718 påbjudna, men aldrig helt genomförda reformen av postväsendet som avsåg att erbjuda också regelbunden persontrafik med posthållets häst och vagn.
Ursprungligen den
ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de
postförare som med biträde av en
postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en
postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande
soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i
Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om
brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
En postinspektörs verksamhetsområde eller
befattning (som en postal instans).
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för
enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande
tjänsteman vid
generalpostkontoret och högsta
posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala
postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I
Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744
titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Mindre segelfartyg avsett för mer eller mindre reguljär post- (och passagerar)trafik mellan två orter. Postjakterna innehades och sköttes av postrotehemman. Postjakter började förekomma efter 1685 och användningen reglerades 1704. Posten skulle förvaras i en vattentät postkagge och jakten förestås av en
kapten (eller skeppare) med flera postjaktskarlar som besättning. De bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779, från Stockholm längs sydfinska kusten till Reval 1687–1689 och mellan Porkala och Reval 1690–1691. De var mer beroende av väder och vind än postbåtarna som roddes av postbönder. Den svenska sjöposten mellan Sverige och Finland upphörde 1821.
Jordebok över posthemman. Postjordeboken upptog alla postgårdar i landet och reglerade deras
postföringsskyldighet i miltal.
Förslag om upprättande av postjordeböcker kom 1686. De upprättades dock först på Karl XII:s
befallning i början av 1700-talet och 1801 på Kammarkollegiums befallning.
Tjänsteman inom postverkets högsta ledning, med
ansvar för kamerala och ekonomiska ärenden. Tjänsten inrättades 1669 och postkamreraren verkade vid postkontoret i Stockholm, senare kallat Generalpostkontoret, under
tillsyn av överpostmästaren, från 1697 överpostdirektören. Postkamreraren hade i sin tur ett visst ansvar att övervaka denne. Eftersom postkamreraren skötte redovisningen av
postmedel och överföringen av postverkets överskottsmedel till statsverket, verkade han till denna del under såväl Kammarkollegiums, Statskontorets som Kammarrevisionens tillsyn. Postkamreraren förestod efter 1746 Postkammarkontoret under Kanslikollegiums, efter 1801 Postdirektörskansliets, tillsyn. Från 1811 var postkamreraren
revisor vid Postdirektionens räkenskapskontor.
Kansli för postverkets centrala förvaltning. Under 1700-talet skötte postkansliet den del av Generalpostkontorets centrala förvaltning, som förestods av postsekreteraren i Stockholm. Efter 1816 var postkansliet postdirektionens
kansli i Helsingfors och förestods av postdirektören.
Förteckning över adresser och
postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.
Benämning på
postdräng i en stad. Postknektar infördes med postordningen 1636. De skötte i praktiken postföringen under postförvaltarens översyn och skulle enligt postordningen 1646 bära kronans livré. Efter det militära indelningsverkets införande användes beteckningen också om postsoldat.
Postförvaltare på vissa gränsorter under 1636–1870 och vid de svenska provinsernas
postkontor 1699–1815. Postkommissarien utnämnde postmästarna, övervakade postförarna samt förestod och inspekterade sitt postala område. Han redovisade årligen till postkamreraren. Behållningen av rörelsen tillföll postkassan i Stockholm. Postföringen sköttes med vagnar som fraktade
gods och passagerare enligt av svenska postmyndigheter fastställda taxor.
I Sverige från 1636 om
postanstalt i en
stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares
hus vilken hade utsetts till
postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var
postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I
Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en
fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en
postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Rörlig
postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en
postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör,
expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Rörlig
postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en
postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör,
expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
(Regerings)kurir som (också) medför post.
Under 1600–1700-talen benämning på postlinje, postgång. Termen ersattes under 1800-talet med ”postlinje”.
Lön för
postföring under svenska tiden och autonoma tiden, ursprungligen den kontanta ersättning som en
postbonde på ett indelt
posthemman som låg på frälse-eller donationsjord 1638–1686 fick som ersättning av postverket för postföringen, i motsats till att postbönder på posthemman av annan
jordnatur fick lättnader i vissa allmänna avgifter och skatter. Från 1686 betalades postlegan ur postverkets
kassa till varje
ordinarie postförare. Postlegan avskaffades med det indelta postverket 1845.
(Under 1600-talet) om
postföring till fots. Efter 1718 indelades postgången också i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
Benämning som förekom i den svenska postförvaltningen. I vissa delar av det område i
Gamla Finland som 1743 införlivades med Ryssland var
postlänsman en benämning på person som hade i uppdrag att övervaka användningen av hästar för postföringen.
Samlande benämning på olika slags
postbud som färdades till fots, till exempel kurirer, postiljoner, postbönder och postdrängar.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände
brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Benämning sedan 1748 på den månatliga redovisningen av ett postkontors brutto- och nettoinkomst. Postmedelsräkningen gjordes upp av postmästaren.
Rättegångssak rörande postväsendet.
Postmästares ämbetsbostad som också inrymde postkontor.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig
arrendator av
postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665
titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns
guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I
Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Postmästares skriftliga tro- och huldhetsförsäkran till konungen.
Postmästares hustru eller änka (som efter makens död skötte postkontoret), sedermera postmästarinna.
Postmästares eller postförvaltares
ämbete och verksamhet, också om postkontor.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Titel för person som (i ort med föga omfattande poströrelse) i sin bostad mottar och utdelar
post för postverkets räkning.
Allmän benämning på postordning särskilt på 1600-talet som reglerade postväsendets tillstånd, skick och form, sedermera ersatt med postförordning. Som exempel kan nämnas postordningen 1631,
förordning om postväsendet 1643, om notifikationspostväsendet 1662 samt poststadgorna av 1636, 1648, 1673, 1686 och 1704. Efter 1809 gavs postordinantier under benämningen postordningar åren 1817, 1881, 1924 och 1944.
Från och med 1673 av postfunktionär iordningställt paket, som innehöll ett antal till en och samma
postanstalt adresserade brev.
Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska,
lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i
bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade
postpass också på den handling som bestyrkte någons
rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en
stad eller en
postförvaltare på landsbygden.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande
grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett
brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika
postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
De räkenskaper som fördes vid en
postanstalt över postavgifter som betalades i efterskott.
Den handling som från 1662 upprättades av
postförvaltare och som innehöll uppgifter om (från och till postkontoret) inkomna och avgående postförsändelser samt deras portoavgifter. I praktiken var postprotokollet en kopia av postkartan. Den sändes med vissa intervaller till central postmyndighet i Stockholm för kontroll.
Per
post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om
växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Visitationsresa gjord av (högre) posttjänsteman, vanligen postinspektör.
Kontor med ämbetslokaler för revisor(er) vid
Poststyrelsen i Stockholm.
Från och med 1700-talet en grupp av hemmansägare på Åland och i Åbolands skärgård som gemensamt ansvarade för postföringen i området och mellan Finland och Sverige. Termen användes ibland också om besättningen på den postbåt, rotebåt som användes och som bestod av minst sex postrotemän. Benämningen brukades även under stora ofreden om de rotar bestående av ett mindre antal hemman, som de ryska ockupationsmyndigheterna organiserade i östra Finland för att ombesörja postföringen mellan poststationerna.
Hemman på Åland och i Åbolands skärgård som hörde till en
postrote cirka 1700–1910.
Från 1674 om ridande
postförare eller postbud, efter 1707 postryttare, senare synonym till postiljon. Benämningen användes särskilt om postförare i Östersjöprovinserna. De anställdes där av postmästarna i orten före 1689 eller genom entreprenad och avlönades av denne eller med medel ur den lokala statsuppbörden.
Specialdomstol i
stad 1704–1816 som behandlade missbruk av
fribrevsrätt och postfunktionärernas
tjänstefel och -försummelser, särskilt postmästares, postförvaltares och postförares. Posträtten tillsattes vid behov med borgmästaren som
ordförande och några magistratsledamöter samt stadsnotarien, där sådan fanns, som medlemmar. Besluten kunde överklagas till överpostdirektören, från 1808 till postmästaren i Åbo. Posträtterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Officiell beteckning för skriftligt meddelande från
postanstalt om att en försändelse kunde avhämtas på postanstalten.
På 1600-talet använd benämning på
utdrag ur en redovisande skriftlig handling som innehöll uppgifter om levererade varor, betalningar m.m. vilka alla hade antecknats under en egen särskild post.
Sekreterare vid och chef för Poststyrelsens
kansli i Stockholm. Postsekreterarna uppfördes först 1762 på stat.
Postmyndighets eller postanstalts sigill, särskilt det
sigill som användes vid tjänsteförsändelser och
postpaket och som inte fick brytas av någon annan än postmästaren.
Postföring (och transport av passagerare) med häst och vagn.Postskjutsen sköttes från 1636 (under det indelta postverkets tid) av postbönder, senare av
postförare anställda av postverket.
Postbonde som under det indelta postverkets tid (1648–1845) skjutsade postförsändelserna (och passagerare) med häst och vagn till följande
posthåll eller posthemman.
Om de soldater som efter 1716 skulle anskaffas till livgardet, av de annars från
rotering befriade posthemmanen.
Stadga som reglerade förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och
Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan
Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen
poststat endast om postverkets budget.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen
poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk
postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för
befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett
postkontor eller en
postexpedition vid en tågstation, med en
poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Ansvarig
tjänsteman för en poststation, det vill säga en underavdelning till ett
postkontor eller en postexpedition, vilken var belägen vid en
järnvägsstation och vilken tog emot och vidarebefordrade posten som forslades längs järnvägen till huvudposten. Tjänsten inrättades 1862 och sköttes ofta som
bisyssla av stationsinspektorn.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter;
instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20
mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en
avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Under 1800-talet telegram om försening av posten på grund av till exempel snöhinder.
Posttelegram sändes i Sverige från
postkupéföreståndare till Generalpoststyrelsen.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en
posttjänsteman en person som hade
tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Fordran, krav eller anhållan, begäran, stundom villkor, särskilt i betydelsen anhållan som från undersåtar eller underlydande riktas till makthavande eller överordnade, cirka 1600–1809 till ståndsriksdagen riktat krav eller önskemål, som framfördes eller var avsett att framföras på riksdagen av ett riksstånd.
Valanhållan, särskilt gällande kyrkliga ämbeten. Termen användes särskilt under medeltiden då den förenades med en anhållan hos påven om dispens. Ofta gällde dispensen att endast en person blivit placerad i förslagsrum, fastän det enligt
kanonisk rätt skulle vara flera än en. Detta skedde i Finland när Johannes I valdes till
biskop i
Åbo 1286.
Person med uppgift att på visst sätt övervaka postbefordran, i Ryssland från 1799
posttjänsteman (rangklass 14) vid
poststation med uppgift att övervaka postföringen samt landsvägstrafiken.
Högre posttjänstemans, särskilt postinspektors,
visitation av postförares verksamhet.
Väg med
posthåll på cirka 20 kilometers avstånd från varandra, kallades ofta allmänna postvägen. Benämningen användes också om led till sjöss längs vilken reguljär
postföring ägde rum.
Sammanfattande benämning på frankotecken, statsstämplar m. m.
Läderväska med lock och överslag i vilken
post transporterades mellan postanstalter, eller från en
postanstalt till ett postombud. Postväskan användes i tjänsten av post- eller diligensförare. Det var förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå det. År 1661 infördes en sidoficka, ”yttersta öppna säcken”, där dylika postförsändelser lades. Postväskan skulle efter 1673 förseglas med järnbeslag och kedja, lås och nycklar. Var och en av adresserna utmärktes då på en brevkarta, som på ankomstorten jämfördes med adresserna på de enskilda breven i postväskan.
Inom den svenska romersk-katolska kyrkan samt den evangelisk-lutherska kyrkan, under tiden fram till reformationens fullständiga genomförande: innehavare av prebende, prebendat; särskilt om
präst vid
domkyrka eller större moderkyrka, av lägre
grad än kanik.
Landbonde på
prebendehemman som tillhörde ett
prebendegods eller vars inkomster gick till att bekosta lönen för en viss kyrklig eller skolastisk tjänst.
Gård vars inkomster gick till lön eller
löneförbättring åt en
kanik under medeltiden. Efter reformationen gick inkomsterna till en biskop,
professor eller en
lektor vid akademi eller skola. Uttrycket kunde också beteckna en gård som tillhörde en prebendestiftelse.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop,
professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller staten.
Tjänsteman som skötte förvaltningen av de till
kronan indragna prebendegodsen på 1500-talet.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop,
professor eller
lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt
kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en
kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av
annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Kyrksocken som utgjorde ett prebende, mera ovanligt en
socken som ingick i ett prebendepastorat. Benämningen användes särskilt under medeltiden inom den katolska kyrkan i Sverige och inom evangelisk-lutherska kyrkan under 1500-talet, tills reformationen hade genomförts.
Stiftelse för underhåll av
kanik eller annan
präst vid domkyrka, eller för bekostande av själamässor. Prebendestiftelserna var ofta uppkallade efter ett visst helgon och i vissa fall knutna till kloster,
helgeandshus eller gillen.
Benämning på ett föregående likartat
rättsfall som skulle tjäna som förebild i ett senare fall och till vilket man kunde hänvisa vid rättsbehandlingen.
Lärare anställd för att undervisa unga adelsmän, pager, som uppvaktade vid hovet. Uppdraget är belagt från och med Karl IX:s tid. Det omvandlades snart till en fast
syssla på hovstaten under beteckningen ”pagernas preceptor” eller ”pagernas hovmästare”. Pagernas preceptorer var i första hand filosofie magistrar och lärde ut latin, kristendom, moralfilosofi, historia och matematik samt ofta moderna språk.
Språkmästare biträdde dem i språkundervisningen, främst i franska språket.
Lärare vid läroverk,
barnhus m.m. Det fanns två preceptorer vid Barnhuset i Stockholm 1729.
Från 1590-talet benämning på huvudläraren för tronföljare och eventuellt för övriga kungliga barn. Preceptorn var underställd guvernören. Benämningen ersatte den
äldre benämningen tuktomästare som använts tidigare under 1500-talet. Till sysslan som huvudlärare för kungliga barn och tronföljare kallades främst välrenommerade universitetslärare i humanistiska ämnen eller lärda män som var knutna till kansliet. I
Gamla Finland var ”preceptor” benämning på
lärare vid skolorna 1744–1788.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan,
pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för
präst vid bönehus- och
bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente,
skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger
predikoprov inför prästval.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
Benämning på
kapellag eller kapellförsamling.
Kyrklig byggnad i en
bönehusförsamling eller kapellförsamling,med egen
präst som regelbundet höll gudstjänst och uppbar kollekt.
Prästämbete, särskilt ämbetet som
församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt
ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin
biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens
avgörande som används som vägledning när andra liknande
mål eller ärenden avgörs. Prejudikaten kompletterar en ofullständig lag. Termen började användas i juridisk litteratur i slutet av 1600-talet. Själva förfarandet i
högsta rättsinstans stadgades från och med 1615.
Titel eller
värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta
rangklass under balettmästaren.
Tjänstebeteckning för den förste
ordinarie ingenjören vid
Lantmäterikontoret från 1783. Tjänsten inrättades redan 1766 och benämndes efter 1770 (vanligen) premiäringenjör. Premiäringenjören hade till uppgift att leda och förbättra det geografiska kartverket.
Benämning på
äldste ryttmästaren vid en skvadron.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i
utskott eller
ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på
ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i
Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Ledande
tjänsteman vid statligt
ämbetsverk 1529–1809, till exempel
kollegium eller hovrätt, eller en av
Kunglig Majestät förlänad
titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller
borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen,
Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Tjänsteman som 1714–1791 förestod Kanslikollegiums kanslipresidentkontor och verkade som kanslipresidentens högra hand.
Beteckning på
talman eller
ordförande och en eller flera
vice talmän eller vice
ordförande i riksdagen, ett fullmäktige,
utskott eller en institution. Talmannen fördelar i samarbete med presidiets övriga medlemmar ordet på ett sammanträde och utför den organisatoriska planeringen av sammanträdet eller annan verksamhet.
Rättsförlust, förlust av rättighet på grund av att en tidsfrist gått ut. Inom förvaltningen från senare delen av 1600-talet användes termen särskilt om den tid inom vilken en
tjänsteman skulle betala den ersättning han personligen var skyldig att betala till
kronan för en tjänsteförsummelse, felaktig
redovisning eller
uppbörd m.m. Allmänt: föreskriva, förordna, bestämma, ordinera (läkemedel).
Varierande i
lag stadgad eller särskilt avtalad tidsfrist, inom vilken något ska ske för att inte bli preskriberat.
Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid
domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i
lag angivna omständigheter.
Ett slags kontrajournal där varje åtgärd markerades med ett streck.
Manlig väljare av svenska ståndsriksdagen som ansågs ha
rätt att ställa den invalda representanten till svars för
vad han hade föredragit vid riksdagen. Termen hade sitt ursprung i den så kallade principalatstriden på 1743 års riksdag, som var en strid om förhållandet mellan väljarna och de till riksdagen valda. Principalatstriden utmynnade på riksdagen 1747 i ett fördömande av principalat vid riksdagsval.
Allmän benämning på administrativ chef, förman,
befälhavare eller styresman under 1500–1600-talen.
I Ryssland allmän beteckning på föreståndare, övervakare för olika slag av polisiära övervakningsuppgifter, såsom brännvinspristav. I varje stadskvarter fanns som
polismyndighet en pristav. ”Pristav” var även benämning på högre polisofficer vid stadsfogdeämbetena i städerna. Där fanns separata pristaver eller uppsyningsmän för civilärenden och för kriminalärenden. I städerna i
Gamla Finland förekom pristaver under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds
rätt till förmåner.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol.
Privilegium beviljades enskild person,
stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande
myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Avgift som proberaren hade
rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till
myntverket för förmyntning.
Innehavare av
befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet,
högskola eller akademi. ”Professor” är även en
titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna
rangklass 36.
Befattningshavare i kronans eller en stads
tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel,
skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen
profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Militär befattningshavare som övervakade ordningen bland soldaterna, utförde åtal i krigsrätten samt verkställde bestraffningar. Benämningen användes ibland även om en
militär befattningshavare som ansvarade för proviantanskaffningen. Högsta värdigheten innehades av generalprofossen, senare kallad generalgevaldiger. Under honom sorterade regements- och kompaniprofosser.
Biträde åt lands-, stads- eller
häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Ställföreträdare för universitetskansler, ursprungligen för kanslern vid Kungliga Akademin i Åbo.
Från slutet av 1700-talet allmän
stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Påskrift på baksidan av en
växel eller prokura om vem som har uppdraget att indriva den på framsidan omnämda summan.
Prokuraindossament noterades med texten ”valuta till indrivning”, ”till inkasso”, ”till prokura” eller annan därmed liktydig anteckning. Indossamentet fungerade som indrivarens legitimation.
Under medeltiden tjänstebeteckning för den
tjänsteman som företrädde ledningen i Uppsalakollegiet i Paris, formellt innehades uppgiften av rektorn vid Uppsala domskola. Prokuratorn höll fyra gånger om året
sammankomst med studenterna och övervakade studenternas skuldsättning. Ingen
student fick skuldsätta sig över ett visst belopp utan prokuratorns tillstånd.
Prokurator var också en
titel för förvaltare av kyrkors eller ordenssamfunds förmögenheter och
fullmäktig i den kanoniska rättegångsproceduren.
På 1600- och 1700-talen
advokat som av
part och mot
arvode hade blivit utsedd till ställföreträdare och
sakförare under en rättegång, fram till 1680-talet också person som prövats skicklig av hovrätten att där verka som advokat. Efter 1680 avsåg
prokurator huvudsakligen av
rådstugurätt godkänd advokat i en stad. Allmänt: åklagare, ombudsman, syssloman.
Fristående
expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919
Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli.
Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra
tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att
Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie,
kanslist och kopister.
Skrivelse från en
instans till en annan med en anhållan om
handräckning för att verkställa en
dom eller undersöka ett brott.
Skrivelse från en myndighetsperson till en annan, i vilken avsändaren hoppas på en välvillig eller skyndsam behandling av en fråga eller bistånd åt en viss person.
Promotorial användes också om en
skrivelse varigenom någon rekommenderades att få en viss
befattning eller en bekräftelse av att en viss person blivit lovad en viss befattning av Kungl. Maj:t i riksdagen. Termen användes i detta fall särskilt om prästerliga befattningar.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av
offentlig handling som innehöll
lag eller förordning.
Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Under autonoma tiden om
förordning om införande av ny lag. Syftet var dels att reglera sättet för den nya lagens genomförande, dels att meddela vissa övergångsbestämmelser. Promulgationsförordningen var en föregångare till regeringspropositionen.
Offentligen
kungöra något. Under autonoma tiden hade senaten i uppgift att
promulgera (i
offentlig form kungöra och publicera) förordningar,
manifest och lagar som stadfästs av kejsaren och därmed påbjuda förordningens efterlevnad.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat
förslag till
lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Brist i en
redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än
vad han har redovisat för.
Prorektors
ämbete eller ämbetstid.
Vetenskapligt utbildad
tjänsteman som vid sidan av en
professor undervisar i normal och patologisk anatomi. Prosektorn ansvarar särskilt för den praktiska delen av denna undervisning, såsom obduktioner och dissektioner.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat
prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad
domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I
Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Av (kontrakts)prostexpedition fört
diarium i de
mål som kontraktsprosten hade utövat sin (andliga)
domsrätt över, vanligen i samband med en visitation, övergående i ett vanligt
diarium – från 1805 enligt visst
formulär – som innehöll prostämbetets alla in- och utgående
brev och expeditioner, med en kort anteckning om deras innehåll, tiden då de inkommit och avgått samt
vad som i ämbetsväg hade gjorts i ärendet. Grövre syndare skulle namnges, och deras
brott och
straff uppges. Svåra mål och samvetssaker fick inte antecknas i boken, förrän biskopen och konsistoriet hade hört prostens åsikt i saken.
Kameral beteckning för
prostgäll (prostgård).
Vanlig beteckning för
kontrakt eller
prosteri under reformationen och tills kyrkolagen 1686. Termen förekommer också i kyrkliga urkunder från 1300-talet, dock i okänd betydelse. Ursprungligen användes den också om
boställe för prost.
Arrendator under prostgård.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen
kontrakt använts, likaså beteckningen
prosteri (
prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större
pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var
kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i
Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget
arkiv för akter och
dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet.
Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär,
brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut,
konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse
formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Benämning på
mål som låg under en prosts domsrätt, särskilt före införandet av kyrkolagen 1686. Prostesaker var vanligen fall som togs upp i samband med prostvisitationer.
Den
avgift på en
tunna spannmål (råg eller korn) som en
kontraktsprost uppbar av varje
pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans
besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Kontor vid kontraktsprostämbetet som expedierade ärenden som hörde till prostens ämbetsåligganden, bokförde prosteriets ekonomi, arkiverade prosteriets handlingar och skötte brevväxlingen med stiftets tjänstemän. Termen användes också om det fysiska rum där dylika handlingar expedierades och de
dokument som expedierades.
Kontraktprostens pastorat, i inskränkt bemärkelse: prostgård.
Intresseförening bestående av präster inom ett kontrakt, motvarande
gille för präster under medeltiden. Det är osäkert om dylika alls förekom i Finland. Däremot förekom
prostkonvent i betydelsen ”med biskopen hållet prostmöte i ett stift”.
Inofficiell benämning på
kyrka i ett pastorat, vars
kyrkoherde var kontraktsprost. Prostkyrkorna visiterades med jämna mellanrum av biskopen.
Benämning på klockarposten eller annan postinrättning med vilken en
prost sände
ämbetsbrev till kontraktets präster.
Prostämbete; konkret om prästgård, ort eller
socken där (kontrakts)prost hade sin ämbetsbostad.
Benämning på den tabell över kontraktets folkmängd som prostexpeditionen efter 1756 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån församlingarnas folkmängdstabeller. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Det
förhör som prosten skulle hålla med församlingen under en prostvisitation, eller det formella besök (
visitation) som en
kontraktsprost förättade i en av kontraktets församlingar på biskopens och domkapitlets förordnande, och som följde stadgandena om prostvisitationer i kyrkolagen 1686. Under 1500-talet utgjorde prosttingen också en andlig
domstol i huvudsakligen äktenskapssaker och sedlighetsbrott, med
landsprost (maarovasti) eller
domprost som domare. Prosttinget behandlade därutöver ärenden rörande tiondeuppbörden, kyrkobyggnad och boställen, i häradshövdingens och häradsfogdarnas närvaro. Dessa domstolar uppgick så småningom i häradstingen.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Av
kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
I Finland förekommande benämning på enskild prosts
ämbete och ämbetsutövning, inklusive den tjänstemannakår som därtill hör. Att handha prostvården i ett
kontrakt innebar att man innehar prostämbete.
Av överhet eller
myndighet utfärdat
brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Formell anteckning eller
dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om
beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är
protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala
ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och
kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I
utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller
sektion som ansvarar för dessa ärenden.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra
protokoll vid sammanträde,
rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns
protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens
departement och expeditioner och fungerade då som beredande och
föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Tjänstebeteckning för protokollförande
tjänsteman vid
hovrätt eller
kollegium och vid
Justitierevisionen under svenska tiden, senare också i Krigsdomstolen, i tjänsteställning närmast över de andra notarierna (kanslisterna och registratorerna), och under (revisions)sekreterarna, förste notarie.
Civilmilitär
tjänsteman som under 1700-talet hade ansvaret för ett truppförbands livsmedelsförsörjning.
Militär kommission, i synnerhet inom sjömilitären, med uppgift att vid
upphandling och
besiktning utöva en viss kontroll över livsmedelsförråden.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Titel för föreståndare för ett
kronomagasin på landsbygden, i
stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I
Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.
Bokförande
tjänsteman vid ett militärt proviantförråd eller ett
kronomagasin eller vid den avdelning av ett truppförband eller en fartygsbesättning som hade hand om livsmedelsförsörjningen.
Del av ett land eller
rike som i administrativt avseende utgör eller uppfattas som en enhet. I synnerhet tidigare kunde termen också avse ett landområde som av en viss
stat blivit underkuvat eller erövrat från en annan stat och hade en underordnad ställning i förhållande till statens övriga landsdelar och en mindre
politisk självständighet, särskilt i administrativt avseende.
Lantmätare som var verksam i större region,
provins eller
landskap cirka 1630–1683. Provinsiallantmätaren gjorde huvudsakligen upp geometriska jordeböcker, stadskartor och geografiska kartor. I Finland fanns på 1640-talet tre provinsiallantmätare.
Fyraklassig
trivialskola i mindre
stad än biskopsstaden och med ett helt
landskap som elevupptagningsområde. Provinsialskolor började grundas under Gustav II Adolfs regeringstid (1611–1632).
Under svenska tiden i författningarna från 1725 om
karta över ett
landskap eller en provins. Provinskartorna utgavs av
lantmäterikontoret som hade ett eget tryckeri.
Under svenska tiden 1683–1809 och under autonomin 1812–1848 benämning på
lantmäterikontor med ett
län som verksamhetsområde. Benämningen avsåg både lokalen och själva institutionen som övervakade lantmäteriförrättningarna i länet. Kontoren förestods av en
lantmäteriinspektör eller förste länslantmätare, senare länslantmätare. Från 1848 ändrades namnet till länslantmäterikontor.
Tillsättning av ett kyrkligt
ämbete inom den katolska kyrkan. Termen används särskilt om sådana fall där påven åsidosätter lägre instansers tillsättningsrätt och själv gör utnämningen.
Temporär, tillfällig, intermistisk, preliminär.
Under 1500-talet uppsyningsman, tillsyningsman, särskilt om föreståndare för diverse statliga lager och magasin.
Från 1675 en apotekares närmaste biträde. Enligt medicinalordningen 1797 kunde en
Pharmaciae Candidat bli förordnad eller genom
kontrakt kallad till
provisor på ett apotek. Han skulle då genomgå
provisorsexamen inför Collegium medicum och avlägga provisorsed. Först därefter fick han träda i tjänst. Sedermera är ”provisor”
titel för person som har en femårig universitetsutbildning inom läkemedelsområdet i Finland.
Präst som före
prästval håller gudstjänst, predikan och altartjänst i församlingen.
Avtryck som genom pressning, tryckning eller slagning med en graverad stamp åstadkommits på ett metallstycke. Termen används speciellt om mynt. Präglingen ger uppgifter om myntets ursprung, lödighet och värde.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
I
domkapitel förvarad bok innehållande de prästvigdas skriftligen upprepade muntliga prästed, försedd med ordinandens underskrift.
Tjänstebostad med tillhörande
jordbruk för församlingspräst, särskilt
kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet.
Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Bestående förmåner som tillkom prästboställen, särskilt de friheter från skatter och
besvär som under medeltiden hade
legat på skattejord.
Samlande benämning på prästboställe (hus och jord) och de arbeten som församlingen var skyldig att hjälpa prästen med för att hålla de lagstadgade husen i skick.
Jordäga som hörde till ett prästboställe.
Av
biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till
präst genom en laglig ordinationsakt.
Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Beriden
indelt soldat som var utrustad av prästgårdar och klockarehemman. Prästdragoner förekom under Karl XII:s regeringstid.
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad
ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till
ämbete och
tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den
avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års
kyrkolag blev prästeden en
ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
De personer av olika tjänstegrader som innehar det formella religiösa ledarskapet inom en given religion och en kollektivbenämning på en kristen församlings, ett pastorats eller ett lands präster, under svenska tiden och fram till 1907 också prästeståndets medlemmar.
De kronoskatter som utgick av prästerskapet: gärden, boskapspenningarna och taxan (en gammal
skatt som prästerna sedan 1553 betalade för sina boställen, samt därunder hörande
hemman och lägenheter för att befrias från
inkvartering av krigsfolk). Benämningarna på dessa olika utlagor blandades ofta ihop i jordeböckerna.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla
prästgård och dess byggnader. Om
prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en
avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Äldre benämning på pastorat, särskilt konkret om den
socken eller de socknar som utgjorde kyrkoherdens ämbetsområde. ”Prästgäll” användes också i betydelsen prästämbete, särskilt i sammansättningen ledigt prästgäll.
Årlig
skatt som med vissa undantag betalades till
kronan (staten) av kyrkoherden i ett pastorat. Skatten beräknades till ett visst belopp för varje (förmedlat)
mantal i pastoratet.
Under 1500- och början av 1600-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe, prästgård,
präststom eller
annexhemman till prästgård.
De formella krav som enligt författningarna ställdes på en person som ville tillträda ett visst prästerligt ämbete. Kraven fastställdes i Västerås
ordinantia 1527, i kyrkoordningen 1571 och i kyrkolagen 1686. ”Prästkallelse” avsåg i södra Sverige prästerligt
ämbete för vilket allmogen betalade prästkallspenningar. Termen bör inte förväxlas med prästkall (vocation interna), som avsåg en religiös
kallelse att bli präst.
Kameralt om jordareal av viss storlek, en skatteenhet under 1500-talet.
Landbonde på prästgård, präststom- eller
annexhemman m.m.
Administrativt om prästbefattning, prästsyssla och den lön som var knuten till denna i särskilt ett pastorat; ibland även om det konkreta ämbetsområdet. Under autonoma tiden användes termen också om prästgård, prästboställe.
Under 1600-talet av
präst eller kyrklig
myndighet upprättad (bestyrkt) längd över en viss kategori av personer, särskilt soldater. Prästlängderna ingick i församlingarnas kyrkbok. Termen användes också om en i kronologisk ordning uppställd
förteckning över en församlings tidigare och nuvarande präster.
Kameral fördelningsnorm för de skatter och avgifter som gick till kyrkliga och prästerliga ändamål. Avgifterna utgick vanligen enligt oförmedlat mantal.
Skatter eller avgifter som gick till prästerskapets avlöning, också om honorar för vissa prästerliga ämbetsförrättningar.
Ordinarie prästerskapet och
klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den
avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar,
matskott och en
avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Efter reformationen en tvåårig luthersk prästutbildning. Prästseminariet förutsatte avslutad lärokurs vid katedralskola. Prästseminarierna ombildades till konfessionella läroanstalter, inrättade i Uppsala och
Åbo 1806, i Lund 1809.
Seminarium Theologicum i Åbo avskaffades 1846 då professuren i praktisk teologi inrättades vid Kejserliga
Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Efter självständigheten grundades 1918 ett grekisk-ortodoxt
prästseminarium i Kuopio och 1925 i Sordavala. Prästseminarier fanns efter självständigheten också inom frikyrkor.
Samlande
kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera
vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig
ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om
stomhemman som tilldelats
biskop (
biskopsstom),
kyrka (
kyrkostom), kloster (klosterstom),
kaplan (
kaplansstom),
klockare (klockarstom) eller
prästbol (prästbolsstom).
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av
kaplan och domkapitels val av biskop,
kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har
rätt att uttala sig om vilken
präst de önskar.
I Finland person i
kapellförsamling utan egen präst, hos vilken moderförsamlingens
präst kunde övernatta då han besökte kapellförsamlingen.
Ecklesiastikår, under 1700-talet också år under vilket någon tjänstgjort som präst.
Predikoämbete i en
församling med tillhörande lön; kyrkoherde, kaplan. Termen används också om vissa andra högre prästerliga befattningar, särskilt prost,
biskop och ärkebiskop.
Bostad för prästänkor, vanligen ett prästbolshemman eller prästboställe som församlingen hade anslagit åt prästänkas försörjning, när
änkekonservering inte var möjlig, senare föll ur bruk.
Prästänkesäte var också en benämning på ecklesiastiskt
boställe under den tid som boställsinnehavarens änka hade
nådår och fick bo kvar.
En domstols eller domares granskning och bedömning av omständigheterna i ett mål.
Kunskapsprov som skulle avläggas före inträde vid en läroanstalt, också om examensförhör eller tentamen. Termen användes också om prov i form av en
disputation eller undervisningsprov avlagt av en person som sökte en lärartjänst.
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom
offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en
lag eller
förordning till allmän kännedom.
Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från
myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Beteckning för de fattiga som upptagits i församlingens
fattiglängd och som var berättigade till något slags fattigvård.
Naturaskatt som utgick för en varumängd som beräknades i pundvikt. För beräknandet av mängden fick ett
besman användas. Termen användes också om ett
jordstycke som beräknades ge ett pund spannmål i normal årlig avkastning och för vilket en viss del av ett pund erlades i grundränta.
Av Karl XI påbjuden
avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till
absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det
ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Avgift i penningar eller naturaprodukter som i samband med påsken erlades till församlingspräst,
klockare eller
skollärare för hans underhåll. Termen användes också om (offer)gåva erlagd till enskild
präst vid påsken.
R
By vars tomter låg i en rad, en så kallad enkel (eller ensidig)
radby eller i två rader, en så kallad dubbel radby längs bygatan. I Sverige kallades den också långby.
Vid tegskifte, delning av en bys jord på så sätt att en huvudgata gick mitt genom byn och husen stod på vardera sidan om den.
Radskifte förekom knappast i Finland.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade
riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den
rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella
beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Hierarkisk
indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande
värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års
rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
Från och med 1827 periodiskt utkommande
förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt
officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om
reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade
rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje
rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken
befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i
Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för
brott men ännu inte dömd hölls i
rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan
fånge häktad.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid
domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Hemkallelse av
tjänsteman vid ambassad,
legation eller annan diplomatisk beskickning, under svenska tiden också
präst eller officer som tjänstgjorde i främmande land.
Meddelande eller
redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad
tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Förbättringsanstalt för manliga lösdrivare, tiggare och vanartiga pojkar under svenska tiden där fångarna bl.a. raspade trä till färgämne. Rasphuset var ofta kombinerat med ett
spinnhus för kvinnor, kallat rasp- och spinnhus.
Avgift som erlades i naturaprodukter.
Återförande (av ett mynt) till det verkliga värdet, statlig åtgärd varigenom det nominella värdet av kreditmynt (sedlar eller underhaltiga metallmynt) som fallit i värde i förhållande till huvudmyntet regleras (enligt viss lägre kurs). Kreditmynten inlöses då till ett betydligt lägre värde än det nominella värdet.
Den person som på
apotek expedierar läkarrecept.
Berättelse, redogörelse. ”Recit” användes även i synnerhet i juridiska sammanhang om den inledande delen (ingressen) av en
officiell skrivelse (dom, utredning, resolution), där förutsättningarna för det
beslut eller
utslag som meddelades i skrivelsen refererades.
Honorärrektor vid universitet, vanligen en vid
universitet inskriven förnäm adlig studerande.
Räkenskap eller
redovisning där man klarlägger hur man utfört den uppgift man blivit ålagd. ”Redogörelse” används också om den rapport, framställning eller skrift som innehåller redovisning eller sådant klarläggande.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en
redogörelse eller
redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Indragning till
kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s
regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans
rätt att uppbära
böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis
gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse.
Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående
riksdag av
ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Den
myndighet som tillsattes 1655 för att verkställa fjärdepartsräfsten. Nya reduktionsbeslut gavs 1680, 1682−1683 och 1686.
Reduktionskollegium bestod av en ordförande, fem
riksråd och nio andra personer. År 1687 uppgick Reduktionskollegium tillsammans med
Reduktionskommissionen i den då tillkomna Reduktionsdeputationen. Den första ordföranden var samtidigt kammarpresident.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts
gods som räntade över 600
daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en
president som utsågs av kungen.
Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Av
ständerna inrättat
centralt ämbetsverk 1723–1747 med uppgift att rätta felaktigheter som begåtts av räfst- och reduktionskommissionerna som inrättades år 1680. Kommissionen förestods av en ordförande.
Redogörelse för innehållet i till exempel en muntlig eller skriftlig framställning, förhandlingar eller ett händelseförlopp.
Under svenska tiden
titel för vissa lägre kanslitjänstemän i
ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren,
Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Under svenska tiden
titel för vissa lägre kanslitjänstemän i
ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren,
Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Föredragande
tjänsteman i ett
ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade
rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen
regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes
referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och
föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i
Ecklesiastikexpeditionen där
prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En
allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli.
Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i
ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren,
Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan
referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Under svenska tiden om i allmän underrätt avgjort
mål som refererades till Kgl. Maj:t (Justitierevisionen, konungens högsta domstol) innan hovrätten fällde sin dom. Innehöll under 1600- och förra delen av 1700-talet alla till målet hörande handlingar och akter, sedermera endast de nödvändiga.
Benämning på diverse
föredragande tjänstemän i 1600-talets svenska kollegier, domstolar och andra ämbetsverk, blev under 1700-talet benämning på
föredragande utan motsvarande tjänst.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om
insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Pappersark av stort format. Lantmäterikartor skulle göras på dylikt papper. Pappret användes också för exempelvis konstruktionsritningar.
Från 1100-talet–1604 dekansämbete inom ett
domkapitel som låg under kunglig utnämningsrätt.
Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett
pastorat vars
kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
Militär administrativ enhet indelad i bataljoner och kompanier. De svenska regementen hade sitt ursprung i de fänikor och fanor som uppsattes under 1500-talet. Under 1610- och 1620-talen skapades storregementen och
landsregementen och från och med år 1636 fanns en fast regementsindelning.
Under 1500-talet benämning på regim,
regering (till exempel kung Gustavs hårda och stränga regemente). Uttrycket förekom särskilt i sammansättningar med motsvarande betydelse: biskopsregemente, interims-, hushålls-, husbonde-, parti-, skräck-, sekreterarregemente, regementsråd. Det övergick under 1600-talet i betydelsen förmåga att regera eller styra, ledar- eller regentegenskap, välde.
Officer som satte upp och skrev ut order, rapporter,
förslag och
ämbetsbrev m.m. vid
regementsstab i den svenska armén under regementskvartersmästaren eller skeppsregementes befälsstab vid svenska flottan. Regementsadjutanten hade vanligen löjtnantsgrad.
Fältdomare som var upptagen på Krigskollegiums
justitiestat från förra delen av 1700-talet, under åren 1790–1809 också
ordförande för regementskrigsrätten. Tjänsten kunde vara förenad med en annan regementsbefattning, till exempel regementspastorstjänsten.
Under militära indelningsverkets tid, penningmedel som erlades av rotebönder för manskapets uniformer vid ett regemente.
Under 1500–1700-talen förekommande benämning på styrelsesätt, statsskick, regeringsform. Termen användes särskilt om den av Gustav Vasa 1540 utfärdade förordningen om organisationen av den provinsiella styrelsen i Västergötland.
Officer som i egenskap av medlem i en officerskår representerade ett
regemente vid riksdag, boställssyn och
lantmäteriförrättning på
militiehemman samt agerade som regementets rättsombud. Befattningen infördes under 1700-talet och stadgades närmare under svenska tiden 1807 och under autonoma tiden 1821.
Kista som ett
regemente medförde i krig. Kistan skulle från 1741 kompletteras av en
apotekare och innehöll läkemedel, kirurgiska
instrument och förbandsartiklar.
Fältskär som ansvarade för läkarvården vid ett regemente. Regementsfältskären sorterade direkt under regementschefen och hade den högsta tjänsteställningen bland regementets alla fältskärer.
Församling som omfattade personalen vid ett stående regemente. Regementsförsamlingen hade egen kyrkobyggnad och regementspräst. I mindre regementen predikade den närliggande församlingens kyrkoherde.
Äldre benämning på regementsveterinär.
Av regementsledningen förvaltad
kassa av allmänna medel, regementets kassa. Den förvarades i en kassakista som forslades i en särskild kassavagn.
Befattningshavare vid ett
regemente eller motsvarande förband i början av 1700-talet som hade till uppgift att sörja för förbandets underhåll. Regementskommissarien var underställd regementskvartersmästaren eller annan motsvarande tjänsteman.
Kassaavdelning vid ett
regemente eller skeppsregemente.
Titel för lägre civilmilitär befattningshavare vid en
regementsstab under 1600-talet.
Kyrkohärbärgesspannmål anslagen till avlöning åt
officerare vid ett regemente.
Under 1700-talet tjänstebeteckning för militärläkare, i
rang över bataljonsläkare, och med tjänsteställningen som förste läkare vid ett
regemente eller motsvarande förband.
Benämning på rotenummer vid ett indelt regemente.
Befälsperson vid ett
regemente vilken lyder direkt under regementschefen och är
förman för kompanicheferna. Inom den
finska armén utgörs regementsofficersgraderna av
major och överstelöjtnant.
Den högsta prästerliga befattningen vid en regementsförsamling. Regementspastorn var upptagen som
ordinarie präst på regementets stater, oavsett om det var krig eller fred. Regementspastorn skulle en gång om året också närvara vid ett
kompanimöte för att förrätta kristendomsförhör.
Präst vid ett regemente, vanligen en
extraordinarie lägre prästerlig
tjänst som var upptagen på ett indelt regementes lönestat under krigstid. Regementspredikanten var underställd regementspastorn eller dennes ställföreträdare. Vanligen fanns tre regementspredikanter vid ett regemente.
Den till tjänsteställningen främste bland profosserna vid ett regemente.
Pukslagare vid regemente.
Benämning på en 1540–1543 verksam
myndighet med högsta dömande och förvaltande funktion i det svenska riket; även om medlem i detta organ.
Under 1600-talet benämning på styrelse- eller regeringssätt, styrelse, regering, regim närmande sig betydelsen stat,
rike jämte sammansättningen av personal inom administration eller förvaltning.
Under 1600-talet förekommande benämning på att vara
regent eller delta i ett lands
styrelse eller dylikt.
Under 1600-talet om regeringsbestyr, regeringsåtgärder.
Under 1500–1600-talen: regeringstid.
Benämning på befälhavaren för musikpersonalen vid ett
regemente eller en bataljon. Regementstrumslagaren verkade som signalgivare vid regementsstaben.
Tjänstebeteckning för chef för ett regementes tross.
Under 1700-talet
vakt vid bivackerande eller kasernerat regemente, särskilt om central
vakt vid regementschefens förläggning inom ett kavalleriregemente.
Från 1600-talet officer vid
regementsstab som fungerade som
allmän åklagare inom regementet samt övervakade straffverkställigheten och arrestlokalerna. Vanligen tillsattes befattningen endast under krig.
Hemman vikt för ett regementes högsta ledning. Regementsväbelshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Under 1600-talet förekommande benämning på regeringsår.
Från och med 1500-talet till förra delen av 1700-talet förekommande benämning på regeringsärende, statsärende, ”statssak”.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en
armé eller en korporation.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets
styrelse och den statliga förvaltningen.
Makt som regeringsställning skänker en
regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer
maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Förteckning, lista, längd, index, även kartotek eller systematisk samling av uppgifter uppförda efter liknande system. ”Register” används även i allmännare mening om skriftlig handling i vilken något bokförs eller upptecknas, särskilt i fråga om bok med räkenskaper, även om redogörelse, journal,
dagbok eller protokoll.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen
expeditör och upphöjdes till
tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen
överregistrator av
rangklass nio.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om
register över ärenden som behandlas i protokoll.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Handling som innebär att man på rättslig väg kräver ersättning för utlägg eller förluster, särskilt när en person kräver ut den andel han har betalat för en annan persons räkning, till exempel borgenär av huvudgäldenär.
Lantmätares eller fortifikationsofficers ändring av en irreguljär
stadsplan till en stadsplan i geometriskt rutmönster, rutplan. Arbetet inleddes under Per Brahes tid som generalguvernör i Finland (1637–1641 och 1648–1654).
Avtal varigenom en tidigare värvad
soldat förband sig till förnyad
tjänst vid krigsmakten.
Avgift som erlades till
kronan för varor som upplades på
nederlag och inte infördes i landet. Ibland användes termen också om import- eller exportavgifter som erlades för vissa tullfria varor.
Erkännande, vederlag, avgift, konkret om handling eller
kvitto som bevisar att någon mottagit något, också om handling som bevisar en beviljad förmån, tjänstefullmakt, konstitutorial,
kollationsbrev för
ämbete eller
tjänst och
avskedsbrev av Kgl. Maj:t, efter 1810 av senaten eller andra myndigheter. Rekognitionen skulle inlösas mot avgift.
Allmänning, ofta skog, som mot en särskild
rekognitionsavgift blivit upplåten till en gruva eller ett järnbruk.
Avgift som erlades vid köp av en tidigare ofri
tomt i vissa städer. I några fall kallades avgiften ”friskilling”.
Avgift som erlades för rätten att använda de kronoskogar som anslagits till stöd för gruvor och bruk.
Hemman som utstyckades vid
avvittring av rekognitionsskog.
Tjänsteman som övervakade inbetalningarna av rekognitionsavgifter. Skyldigheterna preciserades 1723.
Kvitto över erlagd rekognitionsavgift.
Järnbruk, som mot en viss årlig
avgift till
kronan själv hade
rätt att fastställa mängden producerat smidesjärn.
Karta upprättad vid rekognosering av områden av militärt intresse. Rekognoseringskartor upprättades i Finland speciellt av Rekognoseringsbrigaden, som verkade från och med början av 1770-talet fram till 1805. Under autonoma tiden ansvarade den ryska militären för kartläggningen. Man kartlade sydkusten och södra Finland 1855–1856 och gav 1860 ut en geografisk
karta över Finland som byggde på de civila lantmätarnas sockenkartor.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett
skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Benämning på nyvärvat manskap, även
soldat som genomgår grundläggande utbildning.
Förse ett militärt förband med nytt manskap som ersättning för det manskap som förlorats i strid eller genom sjukdom eller avgång. ”Rekrytering” används även om anskaffning av nytt manskap till krigsmakten genom värvning eller inkallelse av värnpliktiga.
Offentlig förrättning för antagande av nytt manskap under det militära indelningsverkets tid. Rekryteringsmöten hölls vanligen två gånger om året inför landshövdingen eller dennes
ombud samt regementschefen. Mötet skulle godkänna soldatkontrakten som skrivits mellan rotebönderna och soldaten.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
universitet sedan 1612 och förste
läraren vid ett
gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans
förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala,
Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (
rector magnificus) och för en till honorär
rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (
rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i
Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Under 1600–1700-talet om den skriftliga rekvisitionen eller det rekvirerade. Från självständighetstiden blev ”rekvisit” en benämning på grunderna till att ett visst beteende ska rubriceras som brott, brottsrekvisit. Man skiljer mellan objektiva
rekvisit som
rör de yttre, faktiska, omständigheterna, och subjektiva rekvisit som rör gärningsmannens avsikt eller kunskap.
Bok för anteckning av gjorda rekvisitioner.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Rätt för medborgarna i en
stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse:
rätt för anhängare av visst
religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar
religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Rättegångssak som har med religion eller religiös uppfattning att göra eller är av religiös karaktär.
Religiöst
samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Råda bot på eller göra en ändring eller rättelse, återbörda, också om att undanröja eller rätta det som är föremål för klagomål.
Skrivelse varigenom en
myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Förrättningsorder, huvudsakligen av landshövdingen till en landsstatstjänsteman.
Omslagsskrivelse med handlingar. Genom remissakten överfördes ansvaret för ärendets behandling och
beslut från en
myndighet till en annan.
Expedition rörande remiss.
Lista över remisser, remissförteckning.
(Myndighets)beslut i ett ärende som remitterats från en annan myndighet.
Person som återsände något, i synnerhet om person eller
myndighet som återsände ett ärende som han eller den fått på remiss. ”Remittent” användes också om person som översände pengar eller checker till någon eller till någon plats. I fackspråk kunde ”remittent” också avse den person som köpte eller mottog en växel, den person till vilken växelsumman enligt växelns ordalydelse skulle betalas, växeltagare.
Tidvis på Kungliga stallstaten upptagen
hantverkare som yrkesmässigt tillverkade remmar och utförde vissa sadelmakeriarbeten, särskilt betsel och andra remtyg till hästmunderingar och vagnar.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett
budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
Styrelse som har till uppgift att leda och övervaka renhållningen i samhället. Den lokala verksamheten reglerades av lokal
stadga tills kommunalt renhållningsmonopol började införas efter år 1928 i och med att den nya allmänna hälsovårdslagen och hälsovårdsförordningen från 1927 trädde i kraft. Översynen handhades av kommunens hälsovårdsnämnd. Gaturenhållningen skulle övertas av stadsförvaltningen redan 1896 men sköttes i praktiken av entreprenörer, i Helsingfors till 1915.
Utskott vid en stads
hälsovårdsnämnd med
ansvar för att utreda och verkställa reformer inom renhållningsväsendet.
Renhållningsutskott fanns i de större städerna, till exempel i Helsingfors från 1883, i
Åbo 1895–1931.
(Kommunal)
institution som sköter den offentliga renhållningen i ett samhälle. Det första inrättades i Helsingfors år 1928. renhållningsverken ersatte tidigare vanligen på entreprenad skötta
renhållningsverk som verkade under varierande myndighets översyn, i till exempel Åbo, Viborg och Tammerfors byggnadskontoret.
Kopia, avskrift, särskilt om renskriven
officiell handling som hade upprättats av en lägre
myndighet för arkivering i myndigheten eller för kontroll (och arkivering) hos högre myndighet. Motsats: ordinarie,
original eller koncept.
Renovation stadgades på 1500-talet för domböcker, från 1600-talet också för andra officiella handlingar, särskilt kartor, och från 1700-talet för uppbud, lagfarter och inteckningar m.m.
Räntetagare; under 1600-talet om en adelsman i hans ställning som uppbärare av kronointäkterna från de landbohemman som lydde under säteriet, övergående under 1700–1800-talen i betydelsen person som lever på inkomsterna (räntorna) av sin förmögenhet. Benämningen användes också om dylik (
äldre) person som dragit sig tillbaka från sin (affärs- eller yrkes)verksamhet.
Tjänstebeteckning för person som förestod en av kronans repslagarbanor, vanligen med biträde av en mästerknekt. Under honom verkade tåg-, segel- och flaggmakare.
Fördelning av vissa pålagor, onera eller skatter mellan de skattskyldiga.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I
Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
Benämning på det fartyg som i
flotta eller
eskader hade till uppgift att repetera signaler från kommandoskeppet (repeterarfartyget), även benämning på befälhavaren på ett repeterfartyg.
Församling av representanter eller ombud, i synnerhet om folkrepresentation i riksdag,
ståndsrepresentation i
riksdag eller lantdag, eller representanterna vid kyrkomöte.
Skriftlig handling som utgjorde bevis på att någon hade
rätt att företa en viss resa.
Resebetyg användes i synnerhet om
intyg som en
militär myndighet utfärdade åt en person som överförts till reserven. Denne måste ha med sig resebetyget då han reste från en plats till en annan och visa upp det för militär- eller
polismyndighet på ankomstorten.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i
äldre och
yngre reseexpeditörer.
Ursprungligen av
domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen
tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Präst med uppgift att
resa omkring och förrätta gudstjänster, vigslar, dop och begravningar m.m. Resepräster fanns efter 1827 inom grekisk-ortodoxa kyrkan, särskilt i områden som saknade kyrka, och från 1907 inom evangelisk-lutherska kyrkan, där han undervisade dövstumma som inte gick i dövstumskola.
Muntlig eller skriftlig invändning eller gensaga. En
reservation är en ofta i
protokoll införd förklaring att man inte instämmer i ett
beslut som en majoritet fattat, ett anmält missnöje med ett beslut eller en förklaring att man hyser avvikande mening.
Hemman vars avkastning helt eller delvis kunde användas till uppbyggande av andra hemman, i synnerhet av officersboställen som förstörts genom vådeld m.m. Termen förekom också inom postväsendet; reservposthemman, extra posthemman.
Gästgiveri som vid behov fungerade som extra skjutsstation.
Från 1620-talet förekommande benämning på en vid främmande
hov eller
huvudstad bosatt diplomatisk representant, beskickningschef av tredje klassen, i
rang näst efter en minister. Residenten representerade efter 1719 ofta den svenska staten i en stor europeisk handelsstad.
Under 1500-talet benämning på
militär ryttare.
Mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande om att ett myndighetsbrev eller en postförsändelse har mottagits. Inom handeln: bekräftelse på emottagen växel, emottaget lån.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en
kungörelse eller
bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var
reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Extraordinärt
rättsmedel för ändring av
dom som vunnit laga kraft. Skäl till
resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid
Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Beslut eller
utslag av lagstiftande församling, regent, central
myndighet och domstol, under svenska tiden särskilt Kgl. Maj:ts eller annat ämbetsverks
beslut rörande fastställande av underordnad myndighets
förslag eller beslut om en anhållen rättighet,
dispens m.m. Resolutionen innehåller vanligen ett kort sammandrag av ärendet och de förhållanden beslutet grundade sig på. Den ryske kejsarens beslut i form av beslutsanteckningar på olika typer av handlingar kallades resolutioner.
Avgift som erlades då ett skriftligt
beslut fattat av en
myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga
charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
Beslutsfattande i ett ärende som genom
hemställan hade lagts fram för mellanbeslut eller
mellandom i högre
instans och som möjliggjorde att ärendet kunde avgöras i den lägre instansen.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade
rätt att företa en
resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling.
Respass förutsatte en passagerareavgift.
Återstod, lämning, rest;
vad någon resterar med i fråga om betalning av
skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums
instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier
äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om
medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från
domstol utan eget fel m.m.
Uppbördsmöte för granskning av
restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den
ordinarie stämman.
Reststämma var ett slags extra ordinarie
stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Äldre benämning på rytteri.
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också
rätt för hantverkare, transportör,
tullnär och
kommissionär att innehålla
gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Förpliktande dokument, förbindelse, löfte, försäkran, där någon åtar sig en förpliktelse gentemot den person till vilken förbindelsen överlämnas. Termen används särskilt om trohetsrevers mellan en
tjänsteman och förvaltningsområdets högsta chef.
Skriftligen utfästa sig eller lova (att göra något), genom en skriftlig förbindelse bekräfta eller godkänna något. Inom finansförvaltningen och bankväsendet: genom skuldförbindelse erkänna (en skuld, ett lån m.m.) eller lämna
kvitto eller
mottagningsbevis på något, kvittera ut.
Förvaltningsområde, distrikt.
Forstmästare som var föreståndare för ett av Forststyrelsens
forstrevir inom ett forstinspektionsdistrikt.
Ordinarie
rättsmedel infört 1615 för
prövning i högsta
instans av hovrätts eller kanslirätts slutgiltiga avgörande.
Revision förutsatte
missnöjesanmälan inom utsatt tid och en avgift, revisionsskilling.
Revision anhängiggjordes genom ändringsansökning, kopia på domen och bevis på betalning. Den riktades under svenska tiden huvudsakligen till Kgl Maj:t (1786–1809 Konungens högsta domstol), under autonoma tiden till Justitiedepartementet och från självständigheten till Högsta domstolen.
Skriftlig ansökan om
revision av hovrätts eller kanslirätts
dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Bok vari
lantmätare sedan 1600-talet antecknade vilka mätningar och dylikt som hade gjorts i samband med
revision av karta.
Vid
revisionsdomstol avgiven slutgiltig dom, efter en
prövning av rättsprocessen och tillämpningen av berörda lagar. Revisionsdomar skulle efter 1818 inlösas mot en särskild
avgift som tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Processrättslig term om den del av rättsväsendet eller den (högsta)
rättsinstans som från 1614/1615 till 1980 slutgiltigt granskade lägre domstolars
beslut i överklagade ärenden och som fällde obestridbara beslut i själva rättsfrågan (lagtillämpning, rättsnormer, rättspraxis m.m.), i motsats till
appellationsdomstol som också granskade bevisföringen och sakfrågan. Motsats: kassationsdomstol.
Tjänsteman vanligen av lägre rang, med uppgift att övervaka revisionen och finansförvaltningen inom diverse centrala räkenskapsförande ämbetsverk, inklusive militärens motsvarande civilförvaltning. Under 1600-talet var ”revisionskommissarie” tjänstebeteckning för föreståndaren för Nedre justitierevionens revisionskontor. ”Revisionskommissarie” var även
titel för vissa ämbets- och tjänstemän med revisionsuppgifter inom
Kammarrätten och dess föregångare och under 1700-talet för Generaltullarrendesocietetens revisionskontor.
Statlig
kommission tillsatt för att revidera eller omarbeta något, särskilt skattläggningen.
Kontor i
ämbetsverk för
revision av statens räkenskaper och granskning av central- och regionförvaltningen. Föregångare var
Räknekammaren och Revisionskammaren i anslutning till Kgl. Maj:t kansli, från 1637
Kammarrevisionen vid
Kammarkollegium (vid sidan av dess överordnade organ Revisionskansliet under ständernas revisionsexpedition från 1719). Mellan 1809 och 1917
Revisionskontoret under senatens ekonomiedepartement.
Tjänstebeteckning för
lantmätare anställd vid statlig revisionskommission.
Civilrättsligt
mål som hade vädjats till högsta
instans för
prövning av hovrättens
dom eller
brottmål som på grund av
besvär mot eller genom hovrättens
underställning av det av den föreslagna beslutet skulle granskas i högsta instans, under svenska tiden Kgl Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och under självständighetstiden Högsta domstolen.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje
lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det
lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för
revision av lantmätares
förvaltning och tjänsteförrättningar.
Från 1636 allmän benämning på diverse
protokoll fört i
revisionsmål vid Allmänna revisionsrätten, från 1695 om protokoll fört vid
Kammarrevisionen över
revision av diverse ämbetsverks ekonomiförvaltning. Under perioden 1775–1887 användes termen om protokoll fört under lantmätarrevision, också benämnd revisionskarta, med tillhörande beskrivning.
Under svenska tiden
titel för
ämbetsman som av kungen förordnats till
ledamot av Kammarrevisionen, från 1924 titel för
ämbetsman med uppgift att leda Revisionsverkets revisionsverksamhet. Efter 1931 betecknade ”revisionsråd” det
råd som hade överdirektören i
Revisionsverket som
ordförande och som utövade den beslutanderätt som tillkom Revisionsverket.
Revisionsrådet förekom även i det efterföljande Statens revisionsverk.
Stadgad
avgift för
revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen.
Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet.
Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under
Finansministeriet också som förvaltningsrättslig
domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Officiell lokal förtroendeman som, ibland i domares närvaro, utförde jordmätning och medverkade vid jordskifte.
Revkarl var föregångare till lantmätare.
Titel och
grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra
krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö
stadga där gästningsfrälset också omfattade
riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket
Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet.
Riddarhus och inom denna
institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Kommission under ett
riksråd eller en annan för ändamålet förordnad ämbetsman, som vidtog en av regenten förordnad
syneförrättning i en överklagad
lagmanssyn i en ägotvist, särskilt sådan
syn som rörde
rå och rör. Lagmanssyn som hade överklagats på grund av brister i förfarandet (
nullitetsfel) fick avgöras av hovrätten. Riddaresynen avskaffades 1848.
Var och en av de från början klassvis utsedda medlemmarna av Riddarhusdirektionen.
Tjänsteman vid Riddarhuset med uppgift att fungera som en
åklagare mot medlemmar av adelsståndet, och att som dess
ombudsman ansvara för ordningens upprätthållande bland
ridderskapet och adeln under riksdagsarbetet. Riddarhusfiskalen inkasserade också avgifter och
böter m.m.
Tjänsteman vid
riddarhus som indrev de till riddarhuset hörande medlen samt beredde och föredrog riddarhusets finanser för direktionen.
Post som befordras med ridande postiljon, en av sex (utanför det
ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
Område över vilket en härskare utövar sin makt och myndighet.
Män inom samhällets topp som av
Kunglig Majestät hade förlänats titeln och värdigheten ”en av rikets herrar”. Dessa var till sin formella position likställda med riksråden som stod ovan om rang. Titeln skapades av Gustav III 1773 och var i Sverige i
bruk till 1868. I Finland brukades titeln inte längre under autonomin.
Amiralsgrad i den svenska flottan, beteckning för svenska flottans administrativa och militära
ledare under tiden 1602–1683. Riksamiralen skulle enligt instruktionen 1614 omedelbart under kungen utöva
tillsyn över skeppsbyggnaderna, skeppens underhåll och utrustning, förordna skeppskaptener och uppfordra sjöfolk samt vara högste
befälhavare när flottan gick till sjöss. Riksamiralen var en av de fem höga riksämbetsmännen i Sverige 1602–1680 och
ordförande för
Amiralitetskollegium 1617–1791.
Statligt ämbete, omnämnt redan 1599. Från 1630 var ”riksantikvarie” tjänstebeteckning för den som i egenskap av chef för Riksarkivarieämbetet och som
sekreterare i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utövade högsta tillsynen över rikets antikvarier, senare också kulturhistoriska byggnader. Riksantikvarien var chef för
Antikvitetsarkivet 1692–1792, ursprungligen också chef akademiernas samlingar.
Beteckning som användes för den
tjänsteman som ansvarade för arkivet vid Kunglig Majestäts
kansli under 1500- och 1600-talet, sedermera tjänstebeteckning för chefen för Riksarkivet i Sverige (kallades 1618–1822 arkivsekreterare). År 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet i Finland, ändrades titeln för arkivverkets
generaldirektör från
statsarkivarie till riksarkivarie.
Benämning på vissa
äldre mynt eller myntenheter, ursprungligen för utrikeshandeln präglat svenskt silvermynt med en (under olika tider något växlande) vikt.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som
president för Svea
hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur
bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789
ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Kollektiv beteckning för rikets samtliga ämbeten och tjänster.
Det svenska rikets budget. Termen övergick senare i betydelsen den svenska riksbyggnaden (dess ekonomiska och politiska tillstånd).
Av konungen utnämnd hög
ämbetsman i Kunglig Majestäts
kansli under 1500-talet och fram till 1614. Riksfiskalen bevakade kronans
rätt och hade i praktiken åtalsrätt i fiskala ärenden som berörde kronans intressen och särskilt i
tjänstebrott och
brottmål gentemot överheten. Riksfiskalen var föregångare till generalriksschultzen och justitiekanslern.
Chefsämbetsman med
ansvar för artilleriet samt vapen- och ammunitionstillverkningen. Titeln förekom från och med 1634 då den ersatte rikstygmästartiteln. Riksfälttygsmästaren var medlem i Krigskollegium. Titeln ersattes 1675 med ”generalfälttygsmästare”.
Under 1600-talet tillsynsman över guld- och silversmederna i landet. Riksguardianen övervakade också kronans
myntverk och metallhalten i rikets mynt. Med biträde av en riksjusterare godkände han landets mätverktyg och vikter. Under åren 1725–1732 kallades han myntvärdie. Ämbetet uppgick 1752 i Kontrollverket.
Styrelse för administration av statsskulden 1778–1789. Förvaltningen av statsskulden sköttes före det av Riksens ständers
kontor 1719–1764, därefter av en avdelning vid Statskontoret kallad
Riksgäldskontoret som 1778–1789 verkade som ett självständigt
ämbetsverk under en
direktion som bestod av fyra höga ämbetsmän. Ämbetsverket omorganiserades 1789 till
Riksgäldskontoret som ställdes under ett fullmäktige under Ständernas kontor.
Fond vars medel användes för att betala av statsskulden.
Ämbetsman i Sverige 1734–1953 med uppgift att övervaka heraldiska frågor, sedermera också grunden rörande vapen för till exempel fanor,
mynt och offentliga byggnader. Riksheraldikern fick ingen lön utan en ersättning enligt en av Kgl Maj:t fastställd särskild taxa.
Hovets högsta
tjänsteman vid sidan av hovmarsken fram till 1607, då dessa ämbetsuppgifter överfördes på en och samma person.
Drottning Kristina tillsatte en
rikshovmästare 1653. Rikshovmästaren hade till uppgift att förestå regentens
hov och hushållning samt kronans
gods och inkomster, i vissa fall även att vara kungens ställföreträdare i berörda ärenden.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som
regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett
ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till
riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald
hövitsman till Sverige”.
Chefen för
jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts
kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i
rang av de fem höga riksämbetsmännen.
Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var
president för kansliets beslutsfattande
kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Rikskanslerns, senare kanslipresidentens, närmaste
ämbetsman i
Kanslikollegium 1626–1783, ursprungligen som extraordinarie, efter 1720 som ett fast ämbete. Under frihetstiden (1719–1772) var
rikskansliråd titel för den, vid sidan av kanslipresidenten, enda kollegieledamoten som också var medlem av Riksrådet. Rikskansliråd motsvarade ämbetstiteln
riksråd i de övriga kollegierna.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816
myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Benämning på rikets högste militära
ämbetsman 1634–1676 som även var
president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var
ordförande i Borgrätten, senare i
Övre borgrätten och
överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med
ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen
överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för
Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för
Räknekammaren eller
Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens
överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med
kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med
president i Kammarkollegium.
Hög hovämbetsman som förestod Kungliga stallstaten och ansvarade för kronans stuteriverksamhet 1612–1673 och 1772–1800. Uppgifterna förlades 1673 på riksmarskalken men avskildes 1772 till eget
ämbete med tillhörande
kontor och egen riksstallstat. Riksstallmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen och verkade som chef för bland andra överhovstallmästaren och hovstallmästaren.
Avdelning eller klass av medborgare, enskild furste, prelat eller korporation i ett
rike som lydde omedelbart under regenten och riket. Ett riksomedelbart
stånd hade vanligen
rätt att genom
ombud delta i riksförsamlingar. I fråga om svenska förhållanden användes ”riksstånd” ofta utan tanke på riksomedelbarhet om en avdelning eller klass av
medborgare som genom ombud hade rätt att delta i ståndsriksdag, eller om sammanfattningen av ett sådant stånds representanter vid ståndsriksdag. I Sverige utgjorde adel, präster,
borgare och bönder riksstånd.
Chefsämbetsman som ansvarade för artilleriet och vapentillverkningen. Titeln förekom från 1602 då den ersatte överstetygmästartiteln. Rikstygmästaren var fältmarskalkens ställföreträdare och hörde till de lägre riksämbetsmännen. Från 1634 kallades rikstygmästaren riksfälttygsmästare.
Näst högsta flaggmans- eller amiralsgraden i Sverige 1610–1614 och 1653–1657. Riksviceamiralen var riksamiralens ställföreträdare och närmaste man.
Hög funktionär som innehade ett riksämbete. De fem högsta riksämbetsmännen var riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästare. Ytterligare tillkom lägre ämbeten som riksmarskalk, rikstygmästare,
riksstallmästare och riksjägmästare. Före 1634 hade riksämbetsmännen vanligen inga verkliga funktioner. De blev permanenta först under Gustav II Adolfs regering. 1634 års
regeringsform gjorde de fem högre riksämbetsmännen till chefer för kollegierna. Under regentens omyndighetstid tillkom ytterligare riksförmyndaren som ett riksämbete. Samtliga riksämbeten avskaffades av Karl XI 1680. Riksdrots- och rikskanslervärdigheterna återuppstod under korta perioder i slutet av 1700-talet.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med början av 1700-talet anställd som tjänstgjorde som besättningsman på tullförvaltningens båtar. Även i
Gamla Finland fanns roddare vid tullbevakningen, förlagda till de lokala tullplatserna.
Betalning till
lejd roddare och för
resa eller transport i båt.
Benämning på den minsta truppavdelningen i en formering eller ett förband. Under 1500-talet kunde en
fänika vara indelad i
kvarter och rotar eller enbart i rotar på 10 till 15 man. Efter omorganiseringen av den svenska armén under Gustav II Adolfs tid bestod en
rote av 6 till 10 man, uppställda rakt bakom eller bredvid varandra och under
befäl av en rotemästare. Fyra rotar bildade ett korpralskap. Från och med 1800-talet består en
rote av två man.
Den andel i rotens åligganden som varje rotehemman skulle utgöra. Termen används också om var och en av de egendomar som tillsammans bildade en rote. Eftersom rotemantalet fastslogs innan man beslutit om vilka
hemman som skulle höra till en rote, kom en del rotar inte att motsvara det
rotemantal som uppgavs i roteringsverket. Roteandelen måste då fastställas genom jämkning så att varje hemmans prestation motsvarade den verkliga andelen i roten. Debiteringen av detta
onus blev därför svåröverskådlig för allmogen och en orsak till besvär.
Avgift till statsverket som erlades av en rote.
Benämning på en
bonde i en
rote inom det ständiga knekthållet.
Utbyte av rotedelar mellan olika rotar, även om överförande av roteringsskyldigheten från en egendom inom en
rote till en annan eller
flyttning av
soldat (eller båtsman) till annat rotenummer inom ett visst
kompani (regemente m.m.) eller
byte av rotenummer mellan två rotesoldater.
Båtsman vid flottan som uppsattes och underhölls av en rote. Från och med 1680-talet utgjordes båtsmännen av rotebåtsmän och indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Sammanfattande benämning på de
hemman som tillhörde en viss rote, även sammanfattande benämning på alla de rotar som upprätthöll den
indelta armén med soldater.
Person tillhörande en viss
rote som hade till uppgift att
uppsätta och underhålla en
soldat eller båtsman.
Benämning på de enskilda
hemman som gemensamt bildade en
rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Kontrakt mellan
kronan och roteringsskyldiga
hemman under indelningsverkets tid. I kontraktet bestämdes de skyldigheter som ankom roten och soldaten/båtsmannen.”Rotekontrakt” var även benämning på det
soldatkontrakt som uppgjordes mellan soldaten och rotebönderna.
Kansliförteckning över ärenden,
mål eller handlingar som hörde till en viss tjänstemans ansvarsområde. Termen användes även om den bok i vilken tjänstemannen antecknade dylika ärenden för
föredragning eller handläggning. Sedermera har termen använts om en avdelning av
ämbetsverk som handlägger ärenden av ett visst slag och om den lokal där avdelningen håller till; vid
hovrätt om avdelning för civila ärenden i motsats till kriminella sådana.
Ursprungligen om
mantal på roterad jordegendom, sedermera om den andel som ett rotehemman hade i rotens roteringsskyldighet och som beräknades genom jämförelse mellan de i roten ingående hemmanens mantal. ”Rotemantal” användes även om det sammanlagda antalet
mantal i en rote.
Föreståndare eller
ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en
fana (
fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den
knekt som stod främst och förde
befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade
reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med
länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de
matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till
ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största
hemman där soldattorpet låg.
Spannmål som ingick i den avlöning som soldaten eller båtsmannen uppbar av roten.
Om förhållandet att ett rotenummer stod vakant.
Rotevakans kunde uppstå till exempel om en
soldat eller en
båtsman avgått eller om roten i fråga fått en särskild befrielse från att
uppsätta och underhålla en soldat.
Av
universitet under medeltiden upprättad lista över de lärda som rekommenderades få inkomster av nominella kyrkliga tjänster.
Grundskatt som räknades ut efter det antal
arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Antal rubel, benämning på den del av skatten som utgick i penningar vid sidan av spannmålen.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande
förteckning som förs av
myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i
lag eller stadgar.
Från trettioåriga krigets tid bruklig benämning på en
militär värdighet vars innehavare sorterade under generalgevaldigern (överprofossen) och som, i motsats till denna, hade i uppgift att utom
kvarter och läger beivra och straffa förseelser. Rumormästaren fick
instruktion 1621, och denna upptogs oförändrad i krigsartiklarna 1683. Någon
rumormästare omnämns inte längre i 1700-talets krigsartiklar. Senare
titel på
tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som
ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss
domsrätt över brunnsverksamheten.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter
båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från
rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade
rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen
rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Båtsman som hörde till ett
indelningskompani och tjänade enligt rusthållssystemet under det militära indelningsverkets tid. Kategorin uppstod i samband med grundandet av Karlskrona örlogsstation och dess behov av en stor mängd båtsmän inom omedelbar närhet.
Årlig
avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och
ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill.
Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års
lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Vaktmästare eller (vapen)hantverkare vid kunglig rustkammare.
Byggnad för förvaring och reparation av vapen, rustningar och krigsmateriel, också benämning på förrådsrum eller byggnad där rusthållaren förvarade ryttarens och hästens utrustning. ”Rustkammaren” kan även syfta på Kungliga rustkammaren.
Vid
rustkammare belägen smedja, där (civilmilitära) tyghantverkare, under en rustmästare, förfärdigade och reparerade vapen och sköldar för hovet eller för artilleriet. Fanns upptagen på hovstaten eller militiestaten.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en
rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var
rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en
befattning i den
finska armén med
ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Att förse soldater eller stridskrafter med vapen, utrustning och krigsmateriel, förberedelse för krigföring.
Benämning på skyldigheten för en innehavare av ett rusthållshemman att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet. Rustningsskyldigheten infördes i samband med införandet av det
yngre indelningsverket på 1680-talet. Indelningsverkets
rustningsskyldighet var inte detsamma som adelns rusttjänst.
Frälsepersons personliga skyldighet att ställa upp
ryttare och häst till det
tunga rytteriet, mot att han erhöll skattefriheter av kronan. Bestämmelser om den rusttjänstskyldiges förpliktelser reglerades 1345, och under 1400-talet blev rusttjänstskyldigheten i högre
grad bunden till jordinnehavets storlek. Rusttjänsten reglerades 1562 då antalet ryttare och hästar ställdes i proportion till frälsegodsets inkomster. Skyldigheten överfördes 1569 på
frälsejord och förläningar. Under 1600-talet blev rusttjänstskyldigheten endast formell och avskaffades 1741.
Bevillning (överenskommen gärd) utgående i proportion till rusttjänstskyldigheten, särskilt om den penningskatt som avlöste utgörandet av
rusttjänst med man och häst (
in natura).
Förteckning över rusttjänstskyldiga, deras
gods och antalet rusttjänstmark.
Enhet för angivande av värdet av de i räntan av ett
frälsegods och dylikt ingående rusttjänstpersedlarna. Enligt adelsprivilegierna 1772 skulle av
frälsejord utrustas en beriden karl för varje 580 mark ränta.
Ryttarenhet som utgjorde grundvalen för ryttarförbandet i ett visst militärt distrikt.
Post som befordrades av
militär ryttare, en av sex särskilda postföringstyper som förekom i den
poststadga som gällde under större delen av år 1718. De övriga var:
ständig post, paketpost, rännpost,
ridpost och extra post.
Under 1500-talet
befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet
titel för
kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan
löjtnant och
major (motsvarande
kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Under autonoma tiden förekommande benämning på
utstakning av
rågång eller gräns.
Den byggnad i vilken stadens
råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i
Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev
rådhus en
offentlig kommunal byggnad i en
stad som inhyste
ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Det högsta beslutande organet i en
stad utan stadsfullmäktige. Rådhusstämman bestod av stadens alla röstberättigade medlemmar. Termen avsåg även konkret sammanfattningen av alla deltagare i en rådhusstämma.
Lokal där en rådplägande
församling samlades till överläggningar som en (riks)institution; under 1500-talet till 1789 särskilt den lokal där rådsherrarna eller riksråden eller kungliga råden eller
rikets herrar höll sina sammanträden. I
ordinarie staterna 1729 användes benämningen (höga) Kungliga senaten eller
Rådkammaren i Stockholm, i hovkalendern 1784 Kungliga Majestäts rådkammare.
I Ryssland från 1721 medlem av
magistrat och
rådstuga med administrativa och dömande uppgifter, enligt svenska och andra utländska förebilder. Rådmännen valdes för tre år av stadsbefolkningen. Från 1775 hade rådmännen endast domaruppgifter. I
Gamla Finland baserade sig 1721–1784 och 1797–1811 rådmännens ställning och uppgifter på svenska författningar. Utifrån deras uppgift hade de särskilda epitet, såsom byggherre, inkvarteringsherre, kassaherre, byggnadsrådman, kassa- och inkvarteringsrådman, kvartersrådman, politirådman, justitierådman,
brandrådman och ämbetsrådman. De tillhörde
rangklass 12–13, senare rangklass 9. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var rådmanstjänsterna i Gamla Finland av rysk typ enligt 1775 års stadganden. Däremot förekom under samma tid rådmän med polisiära uppgifter vid stadsfogdeämbetena. Dessa rådmän som valdes för tre år hade på annat håll i Ryssland börjat förekomma 1782, och de var medlemmar i stadsfogdeämbetets
kollegium och i stadens muntliga rätt.
Ämbetsed (
domared) som avlades av rådman, en i
stadslagen formulerad ed. Eden avlades av varje nyvald
rådman inför kungens
fogde den första maj vid ämbetsperiodens början.
Val av rådmän till en stads råd, vilket gemensamt under en borgmästares ordförandeskap styrde stadens förvaltning.
Rådmansval hölls åtta dagar före S:t Valborgs dag. Fogden måste vara närvarande och om enighet inte kunde uppnås, utsåg han ensamt rådmän och borgmästare. Rådmansval förrättades även vid val av
bisittare till gruvrätten.
Från 1619 en stads allmänna
domstol i
brottmål och
tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868
allmän domstol i andra
instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens
domslut kunde sökas i hovrätten. Som
rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i
Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
Gata genom skog, upphuggen för att markera
rågång eller gräns.
Rågata drogs upp av
lantmätare mot ersättning. Genom skogsmark skulle den vara 6 fot (1,78 m) bred och ha en
visare på högst 1000 fots (296,8 m) avstånd.
Beskrivning av rågångarna omkring en fastighet och av de råmärken med vilka dessa markerades. Beskrivningen gjordes upp vid en rågångsförrättning.
Jämkning av
rågång eller
gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med
äldre kartor eller
laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes
råjämkning av
lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de
hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma
by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.
Landmärke i naturen som tjänar som råmärke, vanligen där rågångar möts eller skär varandra.
Rågång, gränslinje, gräns.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av
brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om
dom eller
straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till
kronan av donerade eller förpantade
gods eller räntor, reduktion.
Under 1500–1600-talet person som skötte en
räfst (
reduktion), särskilt om av konungen befullmäktigad person som höll räfsteting.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting,
rättareting eller
konungsnämnd m.m. Termen användes dels om
urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och
Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans
domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om
ting som enligt
beslut på Linköpings
riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets
råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle
avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller
lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens
besvär över skatter och utskrivningar.
Byrå som 1934 ersatte
Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Byråns huvudsakliga uppgift var att under ledning av en
kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning.
Från 1634 avdelning vid länsstyrelsen som ansvarade för länsräkenskaperna.
Från 1618 en av Kammarkollegiums tre avdelningar som ansvarade för revisionen av
kronans inkomster och räntor, 1628–1683 också för lantmäteriet.
Av
rådstuga utsedd person med uppgift att räkna stående sädesskylar för tiondetaxeringen.
I de svenska trivialskolorna från 1600-talet
lärare i apologistklass, apologist. I
Gamla Finland lärare i räknemästareklassen vid katedralskolan i Viborg.
Benämning på lätt beväpnad beriden soldat, vanligen en budbärare.
Postföring som sköttes springande, vanligen längs vägar som låg utanför den
ordinarie postrutten. Rännposten var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
Bonde som är skyldig att betala räntor eller skatter. Termen användes speciellt i
relation till mottagaren, till exempel omtalas Akademins räntebönder på 1700-talet.
Dagsverke på kronans egendom som utgjorde en del av skatteprestationen.
Räntedagsverke berörde vanligen de
hemman som låg inom två
mil från egendomen.
Benämning på
fogde med uppgift att indriva, motta eller förvalta räntor.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med
ränta eller på vilken ingen
ränta beräknas.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Restskatt, kvarskatt; obetald (del av) arrendeavgift. Ränteresten indrevs genom till exempel förpantning, försäljning av lösöre eller av själva hemmanet. Om det inte gjordes något köpanbud tillföll hemmanet
kronan vid kvarskatt, räntetagaren vid
ogulden ränta.
Räntekammare vid centralt eller regionalt
ämbetsverk och universitet. Benämningen användes särskilt om lantränteriet, som en underavdelning till
landskontoret vid länsstyrelsen, som hade till uppgift att verkställa länsstyrelsens
uppbörd och utbetalningar.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Titel för lägre
tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta
uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.
Skatt som utgick i spannmål.
Person eller
samfällighet som uppbar
ränta eller hade
rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av
indelt ränta eller tiondeanslag.
Tjänsteman med uppgift att förvalta offentliga kassor, ursprungligen högre
ämbetsman inom statsförvaltningen, exempelvis i Kammaren. Senare användes beteckningen om högre
tjänsteman inom länsstyrelsen (exempelvis lanträntmästare) och föreståndare för drätselverket vid
universitet m.m.
Sammanfattningen av allt
handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för,
vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är
rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan
handräckning till
kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på
förman för arbetsfolk.
Under 1500-talet om
fogde vid rättarting eller rättsfogde,
fogde som verkade vid allmän underrätt, särskilt i Stockholm, också om
kämnär i
stad som ansvarade för judiciella ärenden.
Från cirka 1540 process, det förfarande som tillämpas då en
domstol bereder och avgör tvister och prövar
ansvar för brott.
Den nionde och sista avdelningen i
1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av
mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar
lag i Finland, medan Sverige fick en ny
rättegångsbalk 1942.
Person som hjälper
part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har
fullmakt att föra huvudmannens
talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Skriftlig handling som gäller ett rättegångsmål; processhandling. I
äldre tider användes termen också om åtgärd som utgjorde ett led i rättegången.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en
rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett
mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Mål eller ärende som upptagits till behandling vid
domstol enligt i
lag stadgat förfarande: rättegångssak, rättegångsärende. Ett
rättegångsmål kan vara civilrättsligt eller kriminalrättsligt.
Lag eller
förordning rörande rättegångsväsendet och dess organisation, från 1700-talet också processordning. Den första rättegångsordningen gavs 1614 och skapade hovrätten som en besvärs- och
appellationsdomstol mellan underrätterna och Kgl. Maj:t.
Sammanfattande term för de
ämbetsverk och institutioner som skötte rättegångsärenden, övergående under 1800-talet i termen rättegångsväsen(de), samtliga domstolar. ”Rättegångsverk” var också förled i juridisk ämbetsexamen, införd 1749–1750.
Vid
krigsdomstol under svenska tiden tjänstgörande befattningshavare som stämde eller kallade parterna till domstolen och fungerade som åklagare. Från senare delen av 1700-talet biträdde väbeln domstolens ledamöter i diverse löpande ärenden och skötte städningen och uppvärmningen av rättslokalerna.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Sedan autonoma tiden om en i
lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av
beslut i samma
instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en
bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Mätning i syfte att rätta fel, särskilt av
lantmätare utförd mätning som avsåg att rätta till ofullständig eller föråldrad karta. I enlighet med Generallantmäterikontorets instruktioner från år 1843 skulle bostäder, odlade områden, skogsmarkens huvudtyper, gränser, vattendrag och färdvägar uppmärksammas i kartmätningarna. Kartorna skulle förses med rubrik, längdgrad och skala. De utarbetades enligt tecken- och färginstruktionerna från år 1825 med syfte att i stora drag framställa fastighetsindelningen och terrängen.
Benämning på indelt spannmål som var avdelat för en ämbets- och tjänstemans avlöning eller en myndighets verksamhet, exempelvis akademier och hospital. Om
uppmätning av
rättighetsspannmål bestämdes 1737.
Äldre benämning på rättsväsende, särskilt om den
institution som fastställde och skyddade rättsordningen i samhället, det vill säga staten genom
regering och folkrepresentation.
Under 1700-talet mera tillfälligt om rättsbetjänter i lägre
befattning inom rätts- eller polisväsendet.
Kollektiv benämning på lägre befattningar inom rätts- och polisväsendet fr.o.m. slutet av 1600-talet. Rättsbetjänten var i städerna vanligen en
vaktmästare vid domstol, på landsbygden länsmannens biträde. Han övervakade den allmänna ordningen, efterspanade och grep ogärningsmän, förvarade och förflyttade fångar samt verkställde exekutioner.
Samlande beteckning för bemyndigad person (ombud, fullmäktig) som bevakade eller företrädde någons intressen vid domstol. Dylika arvodesbefattningar fanns inom förvaltningen sedan slutet av 1600-talet, särskilt för att bevaka kronans, ett regementes eller domkapitels rättigheter.
Rättsbevakare förekom också privat.
Under autonoma tiden om förfarande,
institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Benämning på rättsområde under svenska och autonoma tiden, ett område som i rättsligt avseende bildar en enhet eller område med samma rättssystem. Termen har ibland också använts om det förvaltningsområde som rättsväsendet utgör.
Giltig i enlighet med gällande
lag och rätt, ursprungligen också enligt
vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Under autonoma tiden en samlande beteckning för
rättegångsbiträde och rättegångsfullmäktig, sedermera om juridisk rådgivning åt enskild under
rättegång eller utanför domstol, och ekonomiskt bidrag för sådan rådgivning genom rättshjälpsbyrå, ursprungligen fattigsakförare.
Term för den specifika placering i över-, mellan- eller
underdomstol som en
domstol har i den lagligen fastställda ordningsföljden för domstolar som behandlar rättsprocesser eller annat rättsligt förfarande. Termen
rättsinstans infördes under svenska tiden genom rättegångsordningen av år 1614. Från självständighetstiden används vanligen termen instans.
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Benämning på rättegångsmål, rättssak under svenska tiden.
Från och med svenska tiden om rättssystem som bygger på samhällets alla rättskällor, rättsnormer och rättspraxis, samt de regler och förordningar som stadgar om dessas tillämpning. Rättsordningen utgör samhällslivets hörnsten och upprätthåller samhällsfreden.
På 1500-talet förekommande benämning på rättsskipning, övergående under 1600-talet i benämningen rättsskipan, vanligen i det tautologiska uttrycket
lag och rättsskipan.
Inom förvaltningen sedan 1700-talet benämning på var och en av de regler som gäller i ett visst rättsområde och rättssystem. Rättsreglerna inkluderar lagar och
statuter samt de uttolkningar av dessa som domaren i sin (domstols)praxis gör med stöd av
förarbeten till lagar samt doktriner.
Benämning på sammanslutning som i rättsligt avseende bildar en enhet, särskilt om ett samhälle som kännetecknas av medborgarnas i
lag och
rätt garanterade
frihet och rättssäkerhet, en rättsstat.
Statistik som belyser verksamheten på olika rättsområden, vanligtvis domstolarnas, polisens och de verkställande myndigheternas verksamhet. Rättsstatistiken insamlas sedan 1922 av Justitieministeriet, ursprungligen under autonoma tiden av prokuratorsämbetet. Statistiken analyseras av Statistiska centralbyrån.
Rättsgrund som möjliggör förvärvandet av en rättighet. Termen användes från slutet av 1700-talet och under autonoma tiden särskilt som synonym till den
äldre termen laga fång.
Sedan slutet av svenska tiden en rätts(på)följd i den del av en
rättsregel som uttrycker konsekvensen av ett visst sakförhållande, till exempel straffet för ett visst brott. Termen används också om
rättskraft eller rättslig giltighet hos ett skriftligt dokument.
Ursprungligen sammanfattningen av allt som hörde till
rättsordning och rättsskipning, senare den helhet som domstolarna utgjorde, inklusive deras uppgift att ansvara för rättsskipningen. Sedermera används termen om den helhet som utgörs av domstols-, fång-, advokat- och åklagarväsendet samt utsökningsmyndigheterna.
Hemman till vilket besittningsrätten hade förvärvats genom stubbe- och/eller röjselrätt på tidigare obrukade kronomarker eller ett vidsträckt enskilt hemmans obrukade marker. Denna typ av
hemman förekom särskilt i Lappmarken.
Summariskt
extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Skatt som utgick efter rök, också om (konsumtions)skatt för tobak under 1700-talet.
Större eller mindre hög av (jämförelsevis stora, uppstaplade eller hopkastade) stenar på marken, stenröse, som utmärker en rågräns, utgör ett gränsmärke.
Utstakning av rågångar eller rågränser med råmärken.
S
Universitetsexamen i teologi, innehållande skriv- och språkprov i grekiska och latin, kristendomens ursprungstexter, praktiska övningar, dogmatik, exegetik och sedlighetslära samt kyrkohistoria och praktisk teologi.
Examen var efter 1849 ett behörighetskrav för prästvigning. Den motsvarade i praktiken den tidigare prästexamen.
Militär befattningshavare med uppgift att reparera materiel av läder och dylikt inom ett förband.
Om den åtgärd då staten lagligen kunde
konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt
gods såldes då för kronans räkning, undantaget
frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Under tiden närmast efter reformationen
titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha
tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en
kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
Den del av förmögenhetsrätten som reglerade den subjektiva rätten till egendom genom panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt, servitutsrätt och
avkomsträtt m.m. Allmänt: om rättighet att förfoga över sak.
Part i
tvistemål vid domstol, särskilt om huvudman som, i egenskap av ägare eller
delägare i det som omtvistades, kunde vinna eller förlora på att han hade drivit tvisten till
domstol för beslut. Användes framförallt i tvister rörande fastighetsbildning och fastighetsförrättningar (
lantmäteri), sedermera i
lagstiftning rörande dessa.
Det ursprungliga ordet för
böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka
böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Särskilt under 1500-talet om
böter utdömda i penningar.
På 1500-talet om
böter som utgick i silver i stället för ett visst penningbelopp.
Möte för salpetersjudarna från ett distrikt, hölls i regel två gånger om året då salpetersjudarna mönstrades och fördelades samt fick
förskott för eller levererade sin salpeter.
Industriell anläggning för framställning av salpeter för landets behov. Salpetersjuderier inrättades under förra delen av 1600-talet av Krigskollegium, som också utnämnde en inspektor, sedermera en
verkmästare till chef för anläggningen. Räkenskaperna granskades av kollegiets fortifikationskontor. Termen
salpetersjuderi används också om konsten att framställa salpeter genom sjudning och om själva näringsgrenen.
Betjänt vid statligt salpetersjuderi.
Tjänsteman som skötte salpetersjuderiinspektionen. Inspektorn kunde även av
Krigskollegium utses till chef för ett salpetersjuderi. Uppgifterna övertogs senare av en salpetersjuderiverkmästare.
Från 1723 kollektiv benämning på lägre personal (arbetare och
verkmästare eller enbart arbetare) i salpetersjuderistaten.
Styrelse för lokal avdelning av salpetersjuderiinrättningen.
Titel för högre statstjänsteman med uppgift att övervaka och leda framställningen av salpeter inom ett av statens salpetersjuderidistrikt.
Chef för ett salpetersjuderi. Motsvarande uppgift sköttes tidigare av en salptersjuderiinspektor.
Av stadsstyrelsen anställd
edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det.
Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några
bisittare och en mätarskrivare.
Mer eller mindre fast organiserad grupp av personer som uppfattas som en enhet kännetecknad av en gemensam tro eller gemensamma rättsförhållanden, sedvanor, moralbegrepp eller strävanden. Termen
samfund används även om en sammanslutning av stater.
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Överloppsskog som från 1885 tillföll
skifteslag eller en
socken vid jordskifte, eftersom hemmanen från sagda år fördelades andel i skog endast för husbehov. Från 1900-talet användes termen också om
kronopark (från och med 1949 statlig skog) som mot erläggande av skogsskatt nyttjas samfällt av flera hemman.
Ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten för att underlätta och förbereda de stridande förbandens framryckning.
Svensk sjöofficer med tjänsteställning närmast efter viceamiral. Graden infördes i Sverige under senare delen av 1600-talet och ersattes 1771 med konteramiralsgraden.
Yrkestitel på länstyrelsens
tjänsteman som fungerade som konsulent eller dylikt för fåraveln inom ett visst
distrikt (
län). Han var vanligen utbildad vid schäferskola och förestod ett eget schäferi.
Den totala mängden utelöpande sedlar i ett land, eller utelöpande sedlar utgivna av en viss sedelbank.
Om var och en av de valörer i vilka sedlar utges.
Avdelning vid
stadspolis från och med 1903 som hade i uppdrag att övervaka den allmänna sedligheten, beivra
brott mot sedlighetslagstiftningen och ingripa mot prostitution och annat som ökade spridningen av könssjukdomar. I
stad utan sedlighetspolis, spaningspolis.
Sedlighetspolisen grundades 1887 för att kontrollera den reglerade prostitutionen, utan särskilt namn. Sedlighetspolisen ersattes 1936, och benämndes från och med 1945 ”huoltopoliisi”.
Oskriven lag, närmast
rättsregel som vilar på hävdvunnen sed och som allmänt omfattas av folket, domstolar och myndigheter som rättsligt giltig. Termen används också om sammanfattningen av den rättspraxis genom vilken dylika rättsregler uppkommer. Sedvanerätten gavs lika stor vikt som lagarna fram till 1734 års lag.
Om förhållandet att fritt, utan att exempelvis hindras av främmande makt, kunna segla eller passera sjövägen.
Seglationsfrihet avsåg också friheten eller rättigheten att bedriva handelsfart.
Förhållningsregler för handelsfartyg i inrikes farvatten, i förhållande till lotsar och tullbevakning, användande av
inloppsort och avlossningshamn. ”Seglationsordning” avsåg också reglementen med lokala bestämmelser för sjöfart i
hamn eller kanal.
I Ryssland från och med 1710-talet
tjänsteman (olika rangklasser, i
Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala
ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för
avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att
avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra
protokoll och
uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens
departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde.
Sekreterare förestod även viss avdelning,
expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare.
Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Tjänstebeteckning för person anställd eller utsedd för att
avfatta kungliga skrivelser, skriva brev, föra
protokoll och upprätta diverse handlingar inom Kunglig Majestäts kanslis verksamhetsområde.
Beteckning för den verkliga innehavaren av chefsbefattningen vid ett
regemente där kungen innehade det nominella chefskapet eller någon högre officer stod som chef utan att utöva befattningen. ”Sekundchef” var även benämning på ledaren för flottans konstruktionskår.
Sedan 1700-talet
ryttmästare av andra klassen, tillhörde ett regementes sekundofficerare.
Deponering av
omtvistad egendom hos en ojävig person. Förr användes termen vanligen i betydelsen att någon belägger med
kvarstad eller konfiskerar något.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder.
Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en
stat som tillfälligt lägger
beslag på en annan stats område.
Undervisningsanstalt, i synnerhet för utbildning av lärare, eller anstalter i anknytning till
universitet vilka erbjöd praktisk prästutbildning, även om
anstalt för utbildning av pastorer och missionärer i vissa frikyrkosamfunds tjänst. Benämningen användes även om en form av
undervisning vid universitet eller
högskola som innebar att den studerande genom självverksamhet övade sig i vetenskapligt tänkande och vetenskapliga metoder. Seminarierna hölls i form av sammankomster som leddes av en
lärare och där man behandlade och ventilerade uppsatser som studerandena författat i något ämne inom läroämnets område, gjorde vissa praktiska övningar eller höll allmänt orienterande föredrag.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen
senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I
Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Underofficersgrad som etablerades i Sverige under Gustav II Adolfs tid på 1610-talet. Varje
kompani hade en
sergeant som stod under fältväbeln. Sergeantsgraden förekommer även inom den finska försvarsmakten.
Sammanträde, eller serie av sammanträden, då en domstol, beslutande församling,
myndighet eller (lärt) sällskap är samlad för
överläggning eller handläggning av ärenden.
Förteckning eller bok över
beslut som fattats i en hovrätt, under svenska tiden också i ett
kollegium och under autonoma tiden vid ett ämbetsverk. Diariet granskades ursprungligen av Nedre justitierevisionen, 1789–1809 av justitiekanslern, 1809–1917 prokuratorn och därefter av justitiekanslern.
Protokoll fört vid
session eller sessioner, särskilt i
hovrätt sedan svenska tiden och rättegångsordningen 1614.
Fastställd tid för
session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.
Av bergsmännen vald förtroendeman vid en gruva som förde räkenskap över malmen och bergslagens inkomster och utgifter och som höll uppsikt över gruvdriften och gruvans materiel. Sexmannen var
bisittare i bergstingsrätten.
Post som transporteras utanför de reguljära linjerna (ofta med
kurir och längs sidovägar); privat postbefordran. Benämningen förekom i Sverige särskilt mellan 1660 och 1662, då konflikterna mellan generalrikspostmästaren och generalpostmästaren fick den senare att agera som privat postentreprenör.
Beteckning för det
domsigill som konungen som
högsta rättsinstans under medeltiden och 1500-talet fäste på räfstetingsdomar och andra juridiskt bindande
dokument och som i sig fastställde dokumentets giltighet.
Sedan 1600-talet en av en
stad anställd edsvuren packare som besiktigade och packade eller övervakade (om)packningen av sill samt undersökte sillens och sillakens kvalitet innan den fördes in i eller skeppades ut från staden.
Lägre
stadsbetjänt med uppgift att förrätta sillvrakning. Sillvrakaren kontrollerade kvaliteten på den sill (och annan fisk) som i tunnor fördes in i staden för försäljning.
Kollektivbeteckning för de hovtjänstemän som arbetade i Kungl. silverkammaren.
Silverkammarbetjänte ansvarade särskilt för förrådet av kungligt (bords)silver, också det som monarken hade medfört i fält, jämte hovets dukar, servis och annat som hörde till dukningen. Till silverkammarbetjänte räknades, enligt hovstaten 1729,
taffeltäckare och silverknektar.
Person upptagen på Kungliga silverkammarens lönestat med uppgift att vårda hovets silver och att biträda taffeltäckaren under serveringen.
Hovtjänst i Kungl. silverkammaren med uppgift att föra räkenskap över det kungliga silvret.
Administrativ chef för ett eller flera civila sjukhus, från slutet av 1700-talet också en tjänstebeteckning för motsvarande befattningshavare i armén. Sjukhusdirektören skulle (under en sjukhusintendents överinseende) övervaka ett eller flera militära sjukhus, sköta deras ekonomi och ombesörja nödvändiga nyanskaffningar.
Befattningshavare vid militärt
sjukhus med uppgift att förvalta och redovisa inventarier, löner och annat, motsvarande
hospitalssyssloman vid civila sjukhus. Beteckningen förekom i Sverige under 1800-talet också som benämning på sjukhusintendent vid civilt sjukhus.
Äldre benämning på
hospital eller
lasarett eller enklare och mindre
sjukhus i en
församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Benämning på sjukvårdare under 1700-talet, särskilt inom militären.
Tryggad tillvaro i kraft av sig själv eller för sig själv, oberoende av andra eller annat, eller ett tillstånd av sådant oberoende.
Självbestånd användes i synnerhet om folk eller stat.
Om det slag av självhjälp som bestod i att man själv egenmäktigt, utan
offentlig myndighets medverkan eller tillstånd tog lösöre som tillhörde en annan i besittning som säkerhet för en fordring eller som bevis på brottslig handling. Mer allmänt avsåg termen det egenmäktiga förfarande då någon, med eller utan hänvisning till rättsligt krav på vederlag, för egen räkning tog något i besittning, i synnerhet landområden (i denna användning liktydigt med ockupation).
Att en
politisk enhet styr sig själv, bestämmer över sig själv och sina egna angelägenheter under statens översyn. Självstyrelsen kan i lagen vara klart definierad, eller allmänt given, inom vissa ramar.
Benämning på personer som värvades till flottan med uppgift att handha sjöartilleriet.
Fullmakt för
befälhavare på örlogsfartyg eller över örlogsflotta vid krigståg, en typ av legitimationshandling för befälhavare på handelsfartyg. Sjöbrevet angav fartygets hem- och destinationsort samt uppgifter om redare och andra specifikationer av last m.m.
Avgift förknippad med sjöfart, expempelvis fyr- och båkavgift, lotsavgift, bogseringsavgift och karantänsavgift.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför
offentlig myndighet, särskilt
rådstugurätt eller konsul. Termen
sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan
redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en
förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller
befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Förteckning över ett handelsfartygs besättning. Sjömansrullan var ett av de officiella
skeppsdokument som måste förevisas sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Rullan skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Den fungerade som arbetskontrakt mellan
skeppare och besättningen innehållande uppgifter om namn, hemvist och födelseort,
civilstånd och lön per månad eller för hela resan.
Under
Amiralitetskollegium sorterande
kontor som skötte flottans alla räkenskaper under amiralitetskommendantens, ibland också ekipagemästarens översyn. Kontoret leddes av en kommissarie,1729 med biträde av adjutanter, regements- och
kontorskrivare samt en vaktskrivare. Sjömilitiekontor var också ett ekonomiskt kontrollorgan vid en
flottstation under 1600–1800-talen, som beräknade och redovisade kontanta medel och
proviant för sjöexpeditioner, manskapets avlöning och beklädnad samt utövade kontrollen över magasin, båtsmanshållet, bageri och
sjukhus m.m.
Person med uppgift att utföra eller ansvara för transport av
post sjöledes. De hemmansinnehavare som åtog sig uppgiften var, förutom på Åland och i Vemo
härad i
Åbo län, befriade från knekt- och båtsmanshåll.
Anmälan som fartygsbefälhavare gjorde till
offentlig myndighet omedelbart efter att en olycka drabbat person eller last ombord på ett fartyg. Anmälan innebar vanligen en protest av fartygsbefälhavaren mot skadeståndsanspråk och följdes senare av en sjöförklaring.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra
brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av
sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Mål som faller inom sjörätten.
Avgift som uttogs under svenska tiden vid införsel och utförsel av varor, ursprungligen för att täcka kostnader för sjörätten,
Kommerskollegium som dömande
myndighet i sjörättsärenden.
Stad belägen vid en insjö eller vid havet. Termen användes särskilt om en
stad med sjöfart och som hade
rätt att bedriva utrikeshandel, det vill säga en stapelstad, och förekom ofta i uttrycket ”sjö- och stapelstäder”.
Termen användes om budgeten och utgiftsstaten för krigsmakten till sjöss. Även om den personal som
arméns flotta och örlogsflottan bestod av.
Arrende som betalades till
kronan när sjötullsverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Auktion för försäljning av varor som beslagtagits av sjötullsverket.
Lägre
tjänsteman vid Sjötullskammaren. Sjötullsbetjänten övervakade vägningen av det
gods som skulle lastas. Han hade också andra uppgifter i samband med skeppsdokumenteringen.Sjötullsbetjänten var underställd tullförvaltaren.
Besättningsman på fartyg eller farkost tillhörande sjötullsverket.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att
expediera sjötrafik. Varje
skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en
tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade
skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg
generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna.
Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Kontrollör vid sjötullsverket.
Benämning på en vid sidan om sjötullen utgående extra
tull vid import till eller export från riket sjöledes.
Förordning rörande sjötull.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade
mål rörande
brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens
tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i
Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev
instans för ändringssökande.
Samlande beteckning för personalen vid sjötullsverket, samt budgeten för personalkostnaderna och verksamheten.
Vaktmästare vid sjötullsverket.
Benämning på en
båtsman som hade tjänstgjort minst sex månader på ett fartyg. Benämningen användes i den svenska flottan fram till 1875.
Under svenska tiden om säkerhet (i egendom) som gäldenär lämnade åt borgensmannen för dennes regressrätt. Under autonoma tiden officiellt benämnd
borgen för kostnad och skada.
Tjänsteman tillhörande hovstaten, arbetade inom
hovekonomin med att ha hand om förråd av mat och dryck samt sörja för anskaffning och utlevererande av livsmedel i kungl. hushållet. Skaffarna övervakades av hovkontrollören. De räknades 1729 till skafferibetjänte, från 1767 till hovekonomin.
Intyg över att skafthållning skett, det vill säga att vittnena hade vidrört ett spjutskaft eller svärdsfäste och därigenom stadfäst ett fastighetsköp eller en överlåtelse av fast egendom: mer eller mindre synonymt med fastebrev, jordabrev, skötebrev.
Benämning på erhållen lagfart. Konkret: skafthållning vid laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, också benämning på själva skaftebrevet.
Det
tiondespannmål vars belopp hade beräknats genom att man räknade skylarna på åkern. Från början av 1600-talet fixerades tiondespannmålen till ett bestämt belopp, oberoende av om skörden var god eller dålig. Under 1700–1800-talet avsåg man med
skafttionde tydligen ännu växande (oskördat) spannmålstionde.
Person som uppbådade folk till skalljakt. Benämningen användes också i bemärkelsen att vara befriad från
skalljakt (skallbud) och om den
sammankomst vid vilken en skalljakt planerades under ett skallbud. Enligt ett lagförslag 1606 skulle en fullvuxen person från varje
matlag genast infinna sig till
skallbud (präst,
klockare och inhyseskvinnor undantagna).
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara
skallfogde var en
bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig
tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som
brofogde inom ett
distrikt (exempelvis en
församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till
ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje
socken i Gamla Finland.
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara
skallfogde var en
bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig
tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som
brofogde inom ett
distrikt (exempelvis en
församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till
ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje
socken i Gamla Finland.
En
kappe per
hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig
skatt som avdrogs från den
ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till
kronan 1808.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp
straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig
an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i
Gamla Finland 1723–1811.
Person tillhörande
bondeståndet som var ägare till ett skattehemman, det vill säga till en
jordbruksfastighet som hade att prestera grundskatter till kronan. Fr.o.m. medeltiden existerade vissa begränsningar i skattebondens dipositionsrätt över sitt hemman. År 1789 fick skattebönderna
rätt att äga allmän
frälsejord och fr.o.m. 1864 även frälsesäterier.
Stadfästelse- eller överlåtelsehandling utfärdad av
offentlig myndighet vid köp av fast egendom av skattenatur, tidigare även vid förvärv utom börd. Skattebrevet innebar orubbad
besittningsrätt så länge innehavaren och hans efterkommande skötte de skyldigheter som ålåg ett skattehemman. Det inlöstes med charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
På
skattejord beläget bruk. Termen användes särskilt om
ofrälse bruksägares begränsade
rätt att inneha säterier. Efter 1789 kunde reglerna kringgås då säteriet förenades med bruket.
Frihet från skatt, eller om förmåner som bestod i sådan frihet. ”Skattefrihet” fungerade också som sammanfattning av de rättigheter och förmåner som var förbundna med att äga fast egendom av skattenatur.
Förminskning av
mantal och
skatt på lagligen skattlagt
hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan.
Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(
hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Kvarn för vilken ägaren var skyldig att betala skatt; kvarn av skattenatur. Skattekvarnarna ägdes vanligtvis av skattebönder.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av
kronan ett
kronohemman varvid hemmanets kamerala
jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman.
Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Nyttighet, vara, förnödenhet eller
tjänst som presterades som skatt, det vill säga
skatt i form av naturaprestation. I
äldre förhållanden kunde ”skattepersedel” även avse en skatt som betalades i pengar för att ersätta en naturaprestation.
Fordran hos endera parten som uppkom vid jordbyte av
skattejord eller
byte av
ränta på skattejord mellan
kronan och enskild person (eller flera personer).
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det
byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av
hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett
hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Titel eller beteckning som angav typen av skatt. ”Skattetitel” användes även som
titel eller beteckning i
jordebok för att ange slaget av
kameral jordnatur för jorden. Exempel på skattetitlar var krono, skatte och frälse.
Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets
skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den
savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.
Rättegångsmål eller ärende rörande skattläggning.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en
provins eller vid en
institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare”
titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i
tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Särskilt under 1500-talet om skiljedomare,
ledamot av skiljedomstol, i synnerhet när det gällde att lösa tvister mellan stater.
Skedesdomare förekom i privata sammanhang också vid tornerspel eller för lösande av tvister mellan två parter utanför domstol.
Allmän benämning på
befälhavare på ett handelsfartyg. Inom den svenska flottan var
skeppare en underofficersgrad. Skepparen verkade som
arbetsledare för manskapet i det dagliga arbetet på däck och under riggen. Han biträddes av en högbåtsman. Den närmaste överordnade var en skeppshövitsman, senare krigsfartygets kapten.
Benämning på den avdelning av flottans underofficerskår som utgjordes av skepparna. Skepparstaten ansvarade för arbetet med segel och i rigg.
Pjäs- och ammunitionsförråd för flottan med tillhörande personal.
Person med uppgift att ha uppsikt över krigsmateriel för flottans räkning.
Tjänstebeteckning för den
byggmästare som under svenska tiden ansvarade för byggande och
reparationer av kronans örlogsfartyg vid skeppsvarven i Karlskrona, Göteborg och Stockholm, eventuellt också på Sveaborg. Kunglig majestäts
skeppsbyggmästare omnämns i
Åbo 1557, och en
ordinarie skeppsbyggmästare för alla kronans varv fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat 1729.
Dagbok för fartyg, sjödagbok, med uppgifter om omständigheter under fartygets
resa som var till nytta för till exempel redare, lastägare och försäkringsgivare.
Skeppsdagbok infördes först för örlogsflottan år 1663.
Läroinrättning inom den svenska flottan åren 1685–1939 med uppgift att värva, fostra och utbilda unga pojkar i sjömanskap. Kåren bestod av eleverna i skeppsgosseskolan. Den lägsta antagningsåldern för
skeppsgossekåren var fram till mitten av 1800-talet 8 år.
Skola i Karlskrona som utbildade skeppsgossar för flottan. Skolan inrättades 1685, men fick särskilt
reglemente först 1774.
Plats där flottans fartyg byggdes, utrustades, underhölls och var förlagda. Benämningen började användas på 1500-talet. År 1540 fanns skeppsgårdar i Stockholm, Kalmar, Älvsborg,
Åbo och Viborg.
Beteckning för befälhavaren på ett örlogsfartyg under 1500-talet och i början av 1600-talet. Under honom verkade
skeppare och högbåtsmän. Senare kallades han kapten.
Titel för
befälhavare på fartyg sedan slutet av 1500-talet, ursprungligen endast på örlogsfartyg.
Från 1748
ed som en skeppsklarerare skulle avlägga innan han tillträdde sin befattning.
Benämning på ett rustningsdistrikt inom den medeltida ledungen. De svenska landskapen vid Östersjön och Mälaren var indelade i skeppslag, med skyldighet att ställa ett skepp till kungens förfogande. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor och på vissa ställen i åror, vilka skulle ställa upp med en beväpnad roddare. Skeppslagen var även i många områden
tingslag och benämningen har i denna judiciella betydelse fortlevt i en del områden.
Sjöofficer med tjänsteställning närmast under örlogsfartygets kapten.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av
skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Ombudsman för sjömanshus.
Fraktavgift som uppbars av fartyg.
Fartygspräst eller fartygspastor, under 1600-talet på örlogsfartyg, under 1700-talet också på Ostindiska kompaniets fartyg.
Under 1500-talet benämning på skeppsgosse.
Enhet inom den svenska flottan under det ständiga båtsmanshållets tid. Efter 1645 indelades båtsmännen i 17 båtsmanskompanier som ingick i tre skeppsregementen. Det tredje skeppsregementet bestod av de finska båtsmanskompanierna.
Register som fördes under 1500–1800-talet över (något som har samband med) fartyg (förnödenheter, manskap, fartyg inskrivna vid visst
sjömanshus m.m.). Skeppsregistret ersattes 1889 med fartygsregister.
Tjänsteman på fartyg eller vid skeppsvarv som hade till uppgift att föra räkenskaper över utrustning och förnödenheter. Skeppsskrivarna fick
instruktion 1741, men de förekom på örlogsfartyg redan på 1500-talet.
Fördelning av
arv eller jord och dylikt.
Åtminstone på 1600-talet om av skiftesskrivare förd
protokollsbok över arvskiften. Skifteboken fördes av en skifteskrivare. Det är osäkert om dylika har förekommit i Finland.
Markägare vars jord är föremål för skifte.
Den samling av officiella
dokument med vilka ett arvs- eller jordskifte kunde förrättas. Skiftesinstrumentet innehöll fastställda grunder och villkor för en delning och fungerade för framtiden som giltighet för skiftet.
Från tegskiftets tid den grupp
delägare som gemensamt förvaltar (och nyttjar) en bys oskiftade jordområde.
Andel i jord som tillföll eller tillfaller någon genom jordskifte eller arvskifte, också om
jordstycke eller jordlott som uppstår vid skifte.
Skiftesläggning, skifte, skiftesförrättning.
Råmärke eller rågräns som ska faställas genom jordskifte.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Skriftlig handling utfärdad av kyrklig myndighet, vanligen domkapitlet, som bevis på att äktenskapet eller trolovningen mellan två kontrahenter upplösts respektive upphävts.
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna
dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Benämning på
soldat som står på post, vaktpost.
Avdelning inom det svenska hovet för förvaring av skinnvaror under ledning av skinnskrivare eller skinnmästare.
Under 1500–1600-talen benämning på (raskt utförd) kartframställning eller terrängavbildning i ungefärlig skala.
Bonde med skyldighet att ställa hästar och skjuts till förfogande då gästgivarens egna hästar inte täckte behovet. Han medföljde de resande till följande skjutshåll för att sedan återföra sin häst. Under skjutsbonden verkade skjutsdrängar, även kallade skjutspojkar.
Borgare som var skjutsskyldig (mot vissa lättnader i pålagorna), eller
borgare som utförde skjutsning som sin näring.
Ursprungligen skjutsbondes biträde, sedan 1800-talet benämning på skjutsningsentreprenörs biträde. Han skjutsade i bondens ställe eller utförde göromål i anslutning till skjutsning.
Person som höll transportmedel i beredskap för (och utförde) transport av resande inom skjutsväsendet.
Sammanfattande beteckning för de hemmansägare på landsbygden eller
borgare i
stad som var skyldiga att svara för skjutsning i eller från en ort.
Om skyldighet (och den
tunga det innebar för bonden) att skjutsa tjänstemän och frälsepersoner.
Frihet från
skjutsningsbesvär kunde erhållas genom motprestation i spannmål, efter 1649 i penningar (tre
daler per mantal).
Person som var skyldig att erbjuda skjuts, mot betalning eller gratis. Skyldigheten kunde ersättas med en motprestation i spannmål, efter 1649 med penningar, tre
daler per mantal. Befriade från skjutsningen var roterade soldater, post- och frälsebönder.
Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område.
Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda
inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Skriftlig skjutsbeställning.
Kollektiv beteckning på lägre tjänstemän inom skogsstaten och från autonoma tiden forststaten, vilka anställts för att bevaka eller vårda skog inom ett
distrikt eller revir. Beteckningen användes också om lägre befattningshavare under jägmästare.
Under svenska tiden förekommande beteckning för forstuppsyningsman.
Från cirka 1775 om
skifte av tidigare samfälld skog. I konkret betydelse avser ”skogsskifte” en skogslott.
Skogsuppskattning och värdering av skog. Skogstaxatorer som lydde under
Forststyrelsen utförde skogstaxering och upprättade skogsindelningsplaner samt värderade skog för statens räkning.
Tjänsteman vid Forststyrelsens
forstinspektionsdistrikt eller forstrevir, vilken ansvarade för att upprätta skogsindelningsplaner över statens skogar och värdera skog som staten erbjudits att köpa in.
Innehavare av skogstorp i bolagsskogar eller i statliga skogsdomäner. Skogstorparen utförde i huvudsak skogsarbete.
Uppsyningsman som övervakade kronans skogar i ett visst distrikt, under svenska tiden vanligen ett härad, under autonoma tiden ett
bevakningsområde inom ett forstrevir. Skogsvaktaren var under svenska tiden från 1634 underställd jägmästaren, under autonoma tiden efter 1864 revirforstmästaren och kallades då även forstuppsyningsman. Skogsvaktarna började efter 1922 även kallas skogsarbetsledare.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll.
Skogsören var också en
rekognitionsavgift som gick till statskassan.
Kollektiv beteckning för personal inom skolväsendet.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens
jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Den administrativa enhet inom vilken obligatorisk skolundervisning med utbildade
lärare meddelas i en kommun, separat för vardera språkgruppen. Skoldistrikten inrättades 1898. Abnormskolorna bildade
skoldistrikt över kommungränserna. Ett skoldistrikt med skola och lärare omfattade ursprungligen minst 50 barn, senare färre.
Föreståndare för en skola.
Reguljär granskning av skola, infördes redan under förra delen av 1700-talet, i folkskolorna från 1869 och i elementarläroverken efter 1871. Termen användes också om den
myndighet som bestod av överinspektörerna, senare av skolinspektörerna, vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Inspektorerna granskade skolornas byggnader,
lärare och lärarinnor samt undervisningen, läromaterialet och elevernas samt skolans handlingar.
Under 1500–1700-talen benämning på skolastiker som undervisade framförallt i penitensen, från och med 1860
lärare vid
folkskola eller annan skola som lydde under skolväsendet.
Om
skollärare som avlagt filosofisk ämbetsexamen, är filosofie magister.
Från och med 1500-talet
lärare i en
stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Under 1800-talet
officiell benämning på
skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Nattvardsläsning hos
präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid
läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist,
bokhållare och kontorist).
Skriftlig
kungörelse eller administrativ skrift utfärdad av
myndighet till en enskild person, en grupp eller en annan myndighet. Vanligen var de av icke-privat natur såsom diplomatisk, kunglig, rättslig, prästerlig
skrivelse på lägre formalitetsnivå än lagligt bindande resolutioner som kunde överklagas (till exempel svar på förfrågan eller klagomål). Termen används även om tillkännagivande av
beslut från verkställande myndighet.
Intressebevakande organisation för utövare av ett eller flera närstående hantverk eller yrken i en stad. Skrået leddes av en ålderman. Enligt en särskild
stadga eller ordning hade varje
skrå såväl speciella privilegier som vissa förpliktelser beträffande yrkesutövningen. Skrået valde även representanter till stadens
styrelse och olika förtroendeorgan. Skråväsendet avskaffades i Finland 1809, i Sverige 1846.
Reglemente för ett
skrå inom skråväsendet, gavs dels för hela skråväsendet (Allmän
skråordning 1669), dels enskilt för varje skrå sedan medeltiden. Skråordningen innehöll bestämmelser eller stadgar om villkoren för medlemskap i ett visst skrå, medlemmarnas förpliktelser mot skrået och mot varandra, (kontroll av) alstrens kvalitet, pris och avsättning samt om utbildning av lärogossar, gesäller och mästare etcetera.
Benämning på
åklagare vid krigsrätt, profoss.
Benämning på en avdelning inom kavalleriet. Termen förekom första gången under förra hälften av 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka av
infanteri eller kavalleri. Mot slutet av 1700-talet började ”skvadron” beteckna en kavalleristyrka sammansatt av flera kompanier.
Officer som förde
befäl över en skvadron, vanligen en ryttmästare.
Fältskär som var underställd regementsfältskären i en truppenhet bestående av
ryttare eller fotsoldater.
Präst vid kavalleriförband eller
eskader inom flottan, med tjänsteställning närmast under regementspastorn. Tjänsten infördes uppenbarligen 1685 och förekom, åtminstone under förra delen av 1700-talet, bland predikanterna vid Konungens livregemente.
Speciallag vid undantagstillstånd som avser att skydda vissa samhällsintressen eller samgrupper. Skyddslagarna innebär begränsningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna samt en förskjutning av den lagstiftande makten från
riksdag till statsöverhuvudet och/eller regeringen. Den första skyddslagen gällde 1930–1935 och tillämpades 1932 på Lapporörelsen, den andra gällde 1939–1947 och användes för internering av personer som ansågs hota rikets försvar och utrikesrelationer.
Person som genom blodsband, ibland även genom ingifte, var besläktad med någon. Innebörden har skiftat allt från en avlägsen släkting till den närmaste arvingen med bördsrätt. I juridiskt hänseende låg det ofta nära till hands att en
skyldeman trädde in om en släkting befann sig i något slag av trångmål, så att jordfastigheter eller annan egendom hölls inom släkten.
Person med uppgift att räkna sädesskylar för tiondegivning.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en
praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
Person tillhörande
arméns flotta med uppgift att vara
lots inom ett skärgårdsområde. ”Skärgårdsstyrman” var benämning på lotsarna inom Finska lotskompaniet.
Benämning på
knekt som mot löfte att göra
krigstjänst till fots i Karl IX:s krig mot Polen i början av 1600-talet erhöll
frälsefrihet för sin gård och
rätt att tillsammans med andra sådana knektar föra ett gemensamt sköldemärke.
Befattningshavare vid flottstation, med uppgift att handha räkenskaper rörande kasserad materiel. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat över
Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Under svenska tiden om kronans
befallningsman på kungligt slott, särskilt sådan som hade uppgifter som motsvarade en slottsfogdes. Under autonoma tiden var ”slottsbefallningsman” en tjänstebeteckning för den person som ansvarade för byggnaderna i ett
länsfängelse som var inrymt i ett gammalt slott, närmast
Åbo och Tavastehus slott.
Kollektiv beteckning för manliga tjänare av lägre rang, särskilt lakejer i
tjänst på kungligt (eller adligt) slott, också om underordnad
tjänsteman vid en på ett slott inrymd statlig inrättning eller
institution för bestraffning, skatteuppbörd och dylikt.
Riksdagsutskott under frihetstiden för
förvaltning av medel som hade anslagits till slottsbygget i Stockholm och slottsbyggnadshjälpen. Deputationen bestod av ledamöter från adels-, präste- och borgarståndet. Den ersattes 1766 av Slottsbyggnadsdirektionen.
Styresorgan under svenska tiden som bestod av två
riksråd vilka hade i uppgift att utöva kontroll över slottsbyggnadshjälpen och att leda byggnadsarbetet på Stockholms slott. Direktionen ersatte Slottsbyggnadsdeputationen.
Sammanfattningen av staten av ämbetsmän som skötte förvaltningen och administrationen av kronans slottsbyggnader, innan de 1769 sammanslogs till det enhetliga ämbetsverket
Kungliga slottsbyggnadsstaten under riksmarskalkens chefsskap.Även om
förteckning som innehöll en organisations- eller löneplan över samtliga befattningar och befattningshavare inom slottsbyggnadsstaten.
Benämning på utkast till en slottsritning efter 1692 och särskilt under 1700-talet.
Under 1500-talet vid slott anställd person med uppgift att bära eller forsla vissa varor.
Den skyldighet att (under viss tid) underhålla och härbärgera en slottsherres kreatur, särskilt hans hästar, som skattebönderna kring slottet skulle fullgöra som en skatteprestation.
Under 1300–1500-talen benämning på
fogde som verkade som konungens
befallningsman i ett slottsfogdedöme i utbyte mot att han fick indriva
slottsfogderänta som lön. Under 1600–1700-talen statlig
ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
Från och med 1500-talet till tidigt 1600-tal benämning på
skatt som uppbars av
kronan för att betala slottsfogdelön.
Kyrkoförsamling som innefattar ett slott och som vanligen har en slottskyrka. En av domprosteris församlingar kallades under svenska tiden för slottsförsamlingen eftersom den låg i anslutning till
Åbo slott. I Stockholm kallades slottsförsamlingen hovförsamling.
Titel för ett slags
överborgmästare i de stora städerna. Mycket få anställningar förverkligades.
Slottsgreve omnämndes i Viborg, men torde där ha varit en hederstitel för justitieborgmästaren.
Under 1200–1500-talen allmän tjänstebeteckning för innehavare av slottslän, förutom de som förestod ett räkenskaps(slotts)län som kallades slottsfogde, och som ansvarade för länets
förvaltning och försvar, samt skatteindrivningen. Sedan 1527 allmän benämning på person som (äger och) härskar på slott.
Under svenska tiden
skatt införd 1683 för byggnadsarbeten på Stockholms slott, 1727–1810 huvudsakligen för återuppförandet av de brända delarna av slottet. Slottshjälpen utgick per person efter personens rang, förmögenhet,
stånd eller villkor. Den uppbars också under autonoma tiden 1809–1865, men då till allmänna statskassan.
Under 1500–1600-talen benämning på slottsfogde. Slottshövitsmannen förvaltade slottet, skötte försvaret och verkade som
domare i lägsta instans. Till exempel på Viborgs slott ansvarade slottshövitsmannen för rättsskipningen på slottsområdet ända till 1530-talet, då östra Finland delades i tre domsagor med egna häradshövdingar.
Slottskansliet i Stockholm, i egenskap av dömande
myndighet dels i tvister rörande fordringar mellan ryska och svenska undersåtar, dels i
mål gällande vissa smärre förseelser begångna inom slottets jurisdiktion.
Benämning på hovkleresi, förekom från 1540-talet.
Under medeltiden
soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt
fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
I
Gamla Finland lägre civilmilitär
tjänsteman vid provinsförvaltningen 1744–1783 med uppgift att vid befästningarna i guvernementet föra räkenskaper och handha frågor rörande kronans vapen- och ammunitionsförråd.
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid
Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var
kyrkoherde i en
församling kallades han slottspastor, och
slottskaplan om han hade
tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Specialdomstol som hade i uppdrag att undersöka och döma i
brott begångna på ett kungligt slott eller inom dess jurisdiktionsområde. Slottsrätter inrättades 1697 på alla kungliga slott. Landshövdingen skulle vara
ordförande och ha sex bisittare. Slottsrätterna avskaffades 1844.
Vid slott anställd
skrivare som förde bok över slottets och slottsförvaltningens räkenskaper. Under stora ofreden fanns i Finland
slottsskrivare bland personalen vid den ryska ockupationsförvaltningen.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Tjänsteman vid ståthållarämbetet i Stockholm med huvuduppgiften att ansvara för säkerheten, ordningen och renhållningen på Stockholms slott.
Avgift för passage av sluss.
Kollektiv beteckning för slusspersonal som manövrerade en sluss och tog upp slussavgifter.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Befattningshavare med uppgift att vid statsägd smedja eller verkstad, särskilt vid flottans skeppsvarv i Karlskrona, föra räkenskaper samt utöva uppsikt och kontroll över redskap och annan materiel. En
smedjeskrivare fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat över
Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Kollektivbenämning på de
hantverkare som arbetade i smidesverkstaden vid svenska flottans skeppsvarv (särskilt de som arbetade i Karlskrona) och som fanns upptagna på Amiralitetskollegiums stater.
Inbunden bok för bokföring samt registrering, ofta i kronologisk ordning, av olika slag av handlingar, åtgärder och liknande, och vars sidor genomdragits av ett snöre med snörändorna förseglade med sigill. Dylika var från 1823 de genom bataljons- eller ekipagechefens försorg upprättade årliga räkenskapsböckerna, innehållande alla livgardets skarpskyttebataljons och finska sjöekipagets rekvisitioner av proviant, persedlar eller penningar hos vederbörande
kassör eller kommissarie. De granskades av landshövdingen (guvernören) som verifierade dem genom att sigillera snöret.
Intresseorganisation som hade till uppgift att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen inom en yrkesgrupp eller driva ekonomisk verksamhet inom manufakturer, bruksverksamhet, handel och industri. Societeter förekom särskilt på 1700-talet. Det fanns sammanslutningar för bl.a. apotekare, boktryckare, fiskköpare, handelsmän, schweizerbagare, vinskänkare och kirurger.
Mindre geografiskt avgränsat område för
självstyrelse i kyrkligt, kameralt eller judiciellt hänseende, vars ursprung är okänt. Förvaltningsenheten
socken benämndes vanligen under medeltiden kyrkosocken, från 1400-talet också
administrativ socken och från 1500-talet
jordebokssocken för den kamerala förvaltningen. Därutöver fanns ett otal andra sockenbenämningar. Socknarna ersattes 1865 med kommuner (stads- och landskommuner).
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Befälhavare för
militär avdelning, i
socken där
korpral saknades. Sockenbefälhavaren kontrollerade bl.a. manskapets kyrkogång och uppförande på roten, ledde kyrkoparaden och mottog
besked om soldats sjukdom. Han var rapporteringsskyldig till korpralskapets chef.
Beslut fattat av sockenstämma.
Lägre
tjänsteman i sockens
tjänst med uppgift att biträda kyrkoråd, sockennämnd m.m. med till exempel kallelser, delgivningar och verkställande av beslut.
Under tidigt 1600-tal benämning på bod som tjänade som sockenmagasin.
Personligt skriftligt (senare tryckt)
intyg för
sockengång då kringvandrande djäknar samlade in understöd (djäknehjälp) för sina fortsatta studier. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors
rekommendation och under vissa tider, vilket intygades i ett skriftligt bevis. Sockengången och beviset för det avskaffades officiellt 1780.
Under 1700-talet om brännvinsbränneri avsett eller inrättat för en enskild sockens behov.
Kallelse till en
församlingspräst att han tillsammans med en eventuell
medhjälpare skulle infinna sig för att besöka en sjuk eller döende församlingsbo. Prästen hade då
rätt till en
avgift i spannmål, under förutsättning att han infann sig. Fattiga församlingsbor var dock befriade från avgiften.
Budkavel som medfördes vid
sockenbud och innehöll
brev eller skrivelse.
Av
sockenstämma 1635–1865 för varje
matlag fastställt
dagsverke som utfördes till förmån för socknen, kyrkan eller en enskild tjänsteman, vanligen en präst. Sockendagsverkena utgick på vissa bestämda dagar.
Under 1700-talet om kreditinrättning i socken.
Förtroendeman under medeltiden, med
ansvar för socknens
förvaltning och
rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en
socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå
sockengång med rektors
rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
Om
avgift till värdet motsvarande
rätt till sockengång.
Brev som under 1600- och 1700-talen beviljade
rätt till sockengång.
Uppdelning eller
fördelning av rätter till sockengång.
(Vanligen kringvandrande)
hantverkare på landsbygden: glasmästare, murare, skomakare, skräddare och smeder.
Sockenhantverkare antogs från 1802 av sockenstämman, ursprungligen av häradsrätten, och fick av landshövdingen
fullmakt att verka i ett visst område i utbyte mot att han betalade en årlig näringsskatt.
Under 1500-talet benämning på kyrkoherden i socken, blev under 1600-talets lopp benämning på en stor, vanligen adlig,
jordägare eller den största (adliga) jordägaren i socken; socknens patronus.
Reservsoldat som uppsattes av en
socken från och med 1716 för att fylla ut de glesnande trupperna under stora nordiska kriget. Ersattes från och med 1770-talet med vargeringskarl.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på
sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Ordinarie luthersk eller ortodox
präst i en socken, särskilt om denna bestod av flera församlingar eller om prästens tjänstestatus var ovidkommande i det aktuella sammanhanget,
ordinarie församlingspräst. Med ”sockenpräst” avsågs vanligen
kyrkoherde eller
kaplan inom evangelisk-lutherska kyrkan.
Benämning på vissa
rättare under 1500–1700-talet, i
Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Av en
kyrksocken inrättad skola som meddelande elementär (kostnadsfri)
undervisning åt barn. Sockenskolan förestods av en
skolmästare och skulle enligt en kunglig
förordning från 1762 finnas i stora församlingar och fungera som ett komplement till klockarskolan eller den av flera socknar bekostade ambulerande elementära skolundervisningen som infördes på 1800-talet.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens
protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Under medeltiden benämning på de lokala
ting som hölls enskilt för en viss
socken och där socknens administrativa, kamerala och rättsliga ärenden behandlades av gemene man. Sockentinget ersattes så småningom (från och med 1400-talet) av
sockenstämma och häradsrätt.
Ordinarie
skatt eller
avgift som samtliga sockenbor ansvarade för och som utgick från alla socknar i ett
härad under 1600- och 1700-talen, utöver skatterna och avgifterna till statsverket. Närmast gällde det skjuts, körslor och dagsverken för uppförande eller underhåll av sockens allmänna byggnader (kyrkan, tingshuset) och tidvis gästgivar- och djurgårdar samt hästhåll.
Förleden socken ersattes under 1800-talets lopp med ordet kommunal.
Benämning på
tjänsteman i judiciella eller fiskala uppgifter hos konungen eller en
biskop under medeltiden. Socknaren beivrade förseelser och drev in böter, obetalda skatter och avgifter m.m. På vissa håll var
socknare en motsvarighet till länsman.
Ensam växel,
växel som utfärdades bara i ett exemplar, i motsats till duplettväxel, eller enda exemplaret av en växel, i motsats till dels primaväxel, dels sekundaväxel. ”Solaväxel” förekom också i betydelsen egen växel som inte fick utfärdas i fler än ett exemplar.
I de militära graderna obefordrad manlig person som fullgjorde
krigstjänst till fots mot sold, en
menig värvad krigsman. I allmännare betydelse är en
soldat dels en person som gör krigstjänst, eller genomgår grundläggande utbildning för sådan
tjänst som menig i en armé,
flotta eller vid flygvapnet, dels en krigare utan avseende på
militär grad. Beteckningen slog igenom på 1600-talet och ersatte det tidigare vanliga ”knekt”.
Skyldighet att
uppsätta och underhålla fotsoldater för krigsmaktens behov. Ibland avsåg termen också soldatrote eller samtliga soldatrotar i riket eller i ett län.
Det
hemkallshemman som en indelt fotsoldat,
båtsman eller
ryttare hade
rätt till, förutom lön i kontanter, mundering och underhåll. Jordlägenheten skulle bestå av ett
spannland jord, äng till två lass hö, enkelstuga och uthus. År 1695 bestämdes att den ena gaveln skulle rödfärgas och förses med kompaniets namn och torpets nummer. År 1810 bestämdes att soldattorpen fritt skulle disponeras av rust- och rotehållare. Författningen gällde inte Kajana härad, men 1830 upphörde allmogens skyldighet att underhålla dem också där.
De legoknektar som de svenska städerna i händelse av krig skulle utrusta och besolda för kronans räkning.
Supplikant, tjänste-, rätts- eller hjälpsökande som personligen framförde sitt ärende för
regent (till och med 1680) eller
myndighet såsom landshövding, kollegium,
domkapitel eller domstol. En
sollicitant var en person som ansökte om att få komma åt att utnyttja sin
rätt eller som ville bli delaktig av en förmån, hjälp eller dylikt; under svenska tiden användes benämningen särskilt om person som ville framföra sitt klagomål i ett personligt möte med kungen (eller rikskanslern), eller person som anmält sig som sökande till tjänst, stipendium och dylikt. Ett speciellt vänterum för sollicitanter fanns på rådskansliet fram till 1680, då undersåtarna förbjöds att gå direkt till kungs i ärenden som skulle behandlas på lägre myndighetsnivå. Supplikanter som påtalade landshövdingars, kollegiers och hovrätters
beslut tilläts däremot enligt sollicitantförbuden 1680 och 1723.
Från 1634 om skriftlig anhållan, ansökan,
supplik eller bön som riktades till konungen. Sollicitationen reglerades i RF 1634 och i sollicitationsplakaten 1680 och 1682. Sollicitationsplakaten slog fast att undersåtarna borde följa den givna instansvägen i både administrativa och judiciella ärenden, innan de besvärade sig hos konungen.
I landskapslagarna förekommande benämning på jordskifte som följde solbanan (väderstrecken). Termen används dock ofta synonymt med tegskifte, i Västgötalagen med odalskifte. Landskapslagarnas definition av
solskifte är varierande och i
Hälsingelagen som tillämpades i Finland saknades solskifte helt och hållet. Hur skiftet skulle gå till reglerades inte. Man har antagit att hustomten låg utanför det som skulle skiftas. Den skulle hemmansägaren märka med råmärken. Hustomtens läge angående väderstrecken påverkade dock hurdana tegar gården fick. En
tomt på södersluttning fick soliga tegar, en tomt mot norr, tegar mot norr. Ett lagligt verkställt solskifte fick inte rivas upp utan alla delägares samtycke.
Telegrafstation som endast var verksam sommartid med tillfällig personal.
Ordinarie
session under sommarterminen för allmän underrätt på landsbygden (ting, häradsrätt), enligt
1734 års lag mellan valborgsmässoafton (den 30 april) och midsommardagen (den 24 juni).
Sommarting hölls i princip inte i Finland eller på Åland som bara hade två respektive ett
ordinarie ting per år.
Titel för andre, biträdande eller
vice chef under autonoma tiden, till exempel referendariesekreterarna vid Senatens allmänna
kansli och de särskilda expeditionernas kanslier samt kamreraren vid Senatens kammarkontor.
Måttenhet för beräkning av åkerareal, också använd som skatteenhet. Spannlandets storlek varierade så att det var större i de mera perifera delarna av riket. Från 1635 var
spannland ett geometriskt ytmått för beräkning av ett hemmans yta och kamerala storlek, motsvarande ungefär ett halvt tunnland. I Finland räknades 16 spann på en rök, motsvarande ett gammalt mantal, 1/4
mantal och 1/4 hektar. Senare fixerades spannlandet till ½
tunnland = 2 468 m2.
Benämning på den
direktion som 1788–1793 förvaltade kronomagasinen och den därtill knutna verksamheten, officiellt benämnd Direktionen över allmänna spannmålsmagasinsinrättningen. Benämningen användes också om den 1794–1824 verkande allmänna eller kungliga magasinsdirektionen eller Kungliga spannmålsdirektionen,spannmålsmagasinsdirektionen.
Tjänsteman i
Kungliga klädkammaren under 1500-talet som ansvarade för spannmålsmätningen. Under 1700-talet och till 1878 i Sverige fanns det också spannmålsmätarlag som verkade som ett
skrå för spannmålsmätare.
Särskilt inrättad skola för speciell
undervisning eller för viss kategori av elever, fackskola; från 1800-talet fackskolor för till exempel
fyrverkare (krut och ammunition), sedan 1900-talet för barn med syn-, hörsel- eller talskada eller intellektuell utvecklingshämning som innebär att de inte kan följa undervisningen i grundskolan.
Från svenska tiden fram till mitten av 1800-talet, kvinna som dömts till tutkhusarbete eller
allmänt arbete på
spinnhus eller kvinna som på grund av
lösdriveri och annat otuktigt leverne hade förordnats till arbete i korrektionssyfte.
De penningmedel som inflöt till statskassan från arbete på
spinnhus och andra korrektionsinrättningar för kvinnor sedan 1600-talet.
Av statsverket reglerad
avgift som tjänstemän hade
rätt att ta ut som ett lönetillskott när de utförde vissa tjänster i sin ämbetsutövning, till exempel när de upprättade avskrifter, köpebrev och besvär. Sportlar uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en
befattning var. I Ryssland och även i
Gamla Finland uppbar tjänstemän vid domstolar och
ämbetsverk sportler.
Reglerade avgifter som ämbetsmän och tjänstemän hade
rätt att uppbära som vedergällning för tjänster i samband med sin ämbetsutövning såsom för upprättande av köpebrev,
besvär och kopiering.
Sportelmedel uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en
befattning var.
Stadsbetjänt med uppgift att (själv eller under ledning av en förman) förestå vården av och arbetet vid en brandspruta, brandkapten. Sprutmästaren inspekterade regelbundet brandsprutan och brandpersonalens kunnighet.
Grupp bestående av
militär personal som biträder en militär chef eller
befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
Benämning på stabspersonal som inte var
officerare eller underofficerare.
Officer som såsom närmaste man till chef eller
befälhavare för befälet över dennes
stab och leder dess arbete.
Militär
grad i den svenska armén 1750–1833 med tjänsteställning mellan
kapten och löjtnant. Före 1750 kallades motsvarande
grad kaptenslöjtnant. I Ryssland utgjorde
stabskapten från och med 1797 den
tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”. Graden förekom i den finska militären under autonoma tiden.
Benämning på
arméns överläkare under Karl XII:s regeringstid,senare kallad stabsläkare.
Högre officer som tjänstgör vid en
militär stab. Åren 1751–1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och
stabskapten inom den indelta armén. De fick lägre lön än motsvarande befattningshavare vid de värvade regementena. I andra regementen än infanteriregementet i Österbotten innehade stabsofficerarna två boställen: ett som stabssäte och ett som löneboställe.
Tjänstetitel för
ryttmästare i kavalleriet som tjänstgjorde vid en
stab (regementsstab eller högre). I Ryssland utgjorde stabsryttmästaren från och med 1797 den
tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Benämning på anslagen till lön till
militär befattningshavare, i hans egenskap av medlem av regementets stab.
Underlöjtnant vid
stab som inte uppbar underlöjtnants normala lön.
Tjänsteman i staden som omnämndes i stadslagen. En sådan
stadstjänare fanns under 1500-talet både i Viborg och i Åbo. Med tanke på ordet sven (ung man, oerfaren, yngling) måste han eventuellt vara ogift.
Stadsanställd med uppgift att ha hand om rådhusklockan och dess urverk. Även städer i
Gamla Finland hade anställda urställare.
Om mark eller fiskevatten på kronans område, innebar en särskild
avgift eller särskilt arrende.
Benämning (1530–1657) på ett
hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags
kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Person som har städslad
tjänst eller lega, också om arbetare som utför sitt arbete på ackord.
Kronoprebende eller
kronohemman som anslagits till lön eller
löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Aktuarie vid rådhusrätt och magistrat.
Om
apotekare i stad, särskilt av
stad i särskild ordning antagen apotekare.
Tjänsteman med
ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den
arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg,
Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som
stadsarkitekt år 1907.
Stads arkiv, särskilt som
officiell benämning på vart och ett av vissa städers (till exempel Stockholms) arkiv. Termen används även om byggnad som inrymmer stadsarkiv.
Artilleri som tillhör stad.
Offentlig
auktion som förrättas genom en stads auktionskammare.
För
stad i särskild ordning utsedd barberare.
I
stad (som gällande likare) för vägning använt besman.
I eller för
stad tjänstgörande besökare.
Kollektiv beteckning för alla innehavare av
tjänst vid
allmän domstol eller
magistrat i stad, särskilt om innehavare av underordnad tjänst med uppgifter av exekutiv, stundom polisiär karaktär; biträde, vaktmästare.
Innehavare av
tjänst vid
domstol eller
magistrat i
stad (till exempel rådhusrätt eller kämnärsrätt), i synnerhet om innehavare av underordnad tjänst (som biträde eller vaktmästare), ofta med uppgifter av
exekutiv och ibland även polisiär art. Beteckningen används ofta i pluralis.
Kollektivbenämning på underordnade tjänstemän som verkade som biträden eller
vaktmästare vid stadens allmänna underrätt eller magistrat. De hade ofta uppgifter av
exekutiv eller polisiär art.
Skriftligt bevis som utfärdades i en stads namn av stads myndighet.
allmänt
bibliotek i stad, särskilt som
officiell benämning på sådant bibliotek i vissa städer.
Dombok i vilken de domar som avkunnades i rådhuset antecknades.
Vid port eller öppning i mur och liknande som omgärdade
stad eller inlopp i hamn: stoppbom där passerande måste stanna och genomgå pass- eller tullkontroll; tullbom.
Stadsbo som brukade jord belägen utanför staden.
Jordbruksfastighet ägd av stad.
I stads namn av stads
myndighet utfärdat skriftligt bevis. Termen används i synnerhet om fastebrev.
Bryggare vid stadsbryggeri.
Underordnad
stadstjänare med uppgift att biträda vid kommunala och exekutiva göromål.
Militär
båtsman som tjänstgjorde för en
stad på en staden tillhörig båt. Han uppställdes och underhölls av staden.
Från 1500-talet om kronans
tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens
beslut samt att som kungligt
ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är
stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
Territoriell
församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Stadstjänsteman som i samband med stadsplanering eller byggnation utför praktiska mätningar av jordytans form och storlek, jordens tyngdkraft och riktning. Under senare delen av autonoma tiden fanns en
geodet vid byggnadskontoret i Helsingfors stad.
Offentlig byggnad inrymmande lokaler för (en del av) stadens myndigheter.
Under svenska tiden den bebyggda och obebyggda jord som låg inom en stads område, i inskränkt betydelse under svenska tiden och autonoma tiden huvudsakligen om den del av en stads territorium som inte var bebyggd eller använd till tomter, gator och torg.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten
tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för
bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med
ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om
tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Kirurg som var anställd av en stad. En dylik fanns upptagen på rådhusets stater i Stockholm 1729, och räknades till stadsbetjänte. Också en
fältskär eller barberare, som utförde mindre kirurgiska ingrepp, kunde benämnas
stadskirurg om han stod i anställningsförhållande till staden. I Finland började stadskirurger förekomma först under autonoma tiden. Företräde till tjänsten hade kirurgie magistrar. Den första stadskirurgen omnämns i Vasa 1811. I Ryssland förekom benämningen under 1700-talet och avsåg en läkare i
stad som var underställd stadsfysikus. Läkare med benämningen stadskirurg fanns även i Gamla Finland.
Stadshäkte, stadsfängelse.
Kvartermästare med uppgift att förbereda
inkvartering i en stad.
(Manlig) vuxen stadsinvånare, särskilt om sådan invånare med stadsmannarätt (till exempel borgare). Motsats: lantman.
I större stads
tjänst varande
officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot
provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Edsvuren av
stad anställd
mätare som utförde geometriskt eller geografiskt mätningsarbete. Stadsmätaren verkställde också offentliga mätningar av torra varor om köparen eller säljaren begärde det.
(Ursprungligen lagfaren)
tjänsteman vid
magistrat eller rådstugurätt, i Stockholm vid justitie-, handels- och ämbetskollegiet, med uppgift att handlägga eller biträda vid handläggning av stadens alla
mål och ärenden. Termen övergick sedermera i betydelsen ”tjänsteman som biträder en stadsjurist”.
Läkare anställd av en
stad för att utöva allmän sjukvård. Han skulle också på landshövdingens
förordnande besiktiga döda kroppar i det fall att dödsorsaken var oklar.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en
stad eller i en
kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Kyrkoherde i stadsförsamling, särskilt den första som hade utnämnts till predikoämbetet i staden. När predikoämbetet hade etablerat sig: (stads)kyrkoherde.
I svenska städer på 1600- och 1700-talen stadsanställd med uppgift att verkställa
kroppsstraff utdömda av allmän domstol. Stadsprofossuppdrag fanns även i städerna i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Revisor i en stads tjänst.
Benämning på en
rote i en
stad inom det ständiga knektehållet.
Rätt som gäller städer. Ursprungligen allmän
rätt för samtliga städer i svenska riket, stadslag, införd i Finland under senare hälften av 1300-talet och upphävd med 1734 års lag. Därefter har termen använts närmast i betydelsen
allmän domstol eller
rättsskipning i stad.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan
rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som
lagläsare biträda vid handläggningen av
rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt
utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Ämbetsed som avlades av stadsskrivare.
Tjänsteman (för kronan) med uppgift att biträda magistraten som ett slags kunglig stadsskrivare.
Stadssyndikus skulle anställas av staden om det finansiella läget så tillät. Han avlade särskild
ämbetsed (
stadssyndikied). Efter 1633 blev termen en synonym till stadsskrivare.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i
stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt
borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av
stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig
post och som utfördes av beridna
postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes
stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas
kronopost till nästa
länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik
postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig
postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
Under medeltiden hos konung,
biskop eller storman anställd person som ursprungligen hade uppsyn över stallet och hästarna. Benämningen användes särskilt om sådan (hög) person inom hirden som utöver ovan nämnda funktion också skötte konungens resor, föredrog hirdens angelägenheter inför konungen, var
befälhavare för krigsmakten till lands m.m. ”Stallare” ersattes på 1200-talet av ”marsk”.
På
Kungl. stallstaten åtminstone tidvis under 1600–1700-talet upptagen skräddare, som ansvarade för bl.a. de kungliga hästarnas kläden.
Av kyrkan auktoriserad bok, lista eller längd enligt vilken frivilliga understöd till församlingen uppbars och där prästen antecknade givarens namn och understödet. Understöden gick bl.a. till fattigkassan, reparation av
kyrka eller boställe, införskaffande av kyrkklocka och nattvardskalk.
Med stöd av en
matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Hemman från vilket
jordavsöndring ägt rum. I fråga om det ständiga knektehållet betecknade stamhemmanet den gård som var ansvarig för roten/rusthållet, ofta den största gården i roten.
Skatt på en maskin eller
anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning).
Stampverk för klädesvalkning erlade
skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen fanns. Stamroten ansvarade för att rotens skyldigheter uppfylldes.
Handelstvång som bestod i skyldigheten att underordna sig de inskränkningar i rätten att bedriva utrikeshandel som tillkom som en följd av inrättandet av stapelstäder.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare,
statdräng eller statkarl (
spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde
statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Vanligen gift
dräng som var anställd på statssystemets villkor.
Arbets- eller tjänstefolk med familjemedlemmar som var anställda av en godsägare eller
bonde på de villkor som gällde för statsystemet.
Föreståndare för en
järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins,
avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Under autonoma tiden statlig
fond som samtidigt som
Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket,
ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Hovämbete infört av Gustav III 1774 för gifta damer i drottningens eller änkedrottningens uppvaktning. Statsfrun stod i
rang direkt under överhovmästarinnan.
Skötsel, ledning eller
styrelse av alla de åtgärder som krävs för att upprätthålla staten och dess funktioner samt den administration som hör därtill. Statsförvaltningen är vanligen indelad i lagstiftande, dömande och verkställande organ.
Sammanfattande benämning på de planmässigt ordnade åtgärder som är nödvändiga i en
stat för att regelbundet anskaffa och förnuftigt använda de medel som behövs för att fylla statens uppgifter.
Kyrkosamfund som av staten getts en officiellt erkänd särställning. Staten har förbundit sig till en viss trosbekännelse och förvaltningsmodell eller har en
avgörande beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Staten har avgörande inflytande på lagstiftning, tjänstetillsättningar och ekonomi, antingen genom att den världsliga makten har högsta
myndighet också i andliga frågor, eller genom att statsöverhuvudet även har kyrkliga befogenheter, emellertid utan att ha någon prästerlig funktion. Från början av 1800-talet hade den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och den ortodoxa kyrkan en ställning som motsvarade statskyrka, om än banden till staten inte var lika starka som under svenska tiden. I och med att Finland inlemmades i ryska riket skildes den lutherska kyrkan från den svenska
kronan och den ortodoxa kejsaren övertog aldrig samma position. I samband med 1869 års
kyrkolag blev kyrkomötet den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, och kyrkan fick allmänt en högre
grad av självbestämmande i förhållande till staten. Fastän den evangelisk-lutherska kyrkan och
Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund (Ortodoxa kyrkosamfundet) efter självständigheten utnämndes till statskyrkor har man i allt högre
grad övergått till att tala om folkkyrkor.
Penninglån som en
stat tar från eller ger en annan instans.
Benämning på den gemensamma statsvilja som uppenbaras i verksamheten för att uppfylla målsättningarna för samhället. I praktiken definieras och verkställs denna vilja av särskilda organ, som på så sätt utövar statsmakten. Statens högsta ledning med statsöverhuvudet i spetsen har ofta betraktats som statsmaktens högsta utövare. Det har förekommit många teorier och system för att förhindra missbruk av statsmakten, varav
maktfördelningsprincipen är en av de mest tillämpade. Där delas statsmakten upp i lagstiftande, verkställande och dömande makt.
Mansperson som ingår i en stats högsta politiska ledning och som genom sina politiska egenskaper (särskilt förmågan att höja sig över (småskuren) parti- eller lokalpolitik) ger prov på exemplariskt ledarskap. Ibland används ordet synonymt med politiker.
Obligation utfärdad av staten.
Papper av visst slags god kvalitet, på vilket en stats officiella handlingar och
dokument skrevs.
Statspapper kunde avse en statsakt eller en statsurkund, liksom även värdepapper med staten som gäldenär.
Efter 1697
titel för
föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika
värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk
medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den
part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare
rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden
kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen
statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att
senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet.
Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets
ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt
ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Åren 1629–1660
ämbetstitel för hög statlig
tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli, 1661–1713 och 1719–1809
ämbetsman i Kanslikollegium, motsvarande ett
råd i andra kollegier, med uppgift att bereda och
expediera ärenden som avgjordes av Kunglig Majestät, 1714–1719 ämbetstitel för ombudsrådens närmaste man. Vissa av statssekreterarna uppflyttades 1697 i det kungliga rådet under ämbetstiteln statsråd.
Statssekreterare ledde under
tillsyn av kanslirådet från 1719 Utrikesexpeditionen,
Krigsexpeditionen och Inrikesexpeditionen, 1773–1792 fanns
statssekreterare också vid Handels- och finansexpeditionen, samt
Ecklesiastikexpeditionen och 1804–1809 till kungens
disposition för särskilda uppdrag.
De samlade underskotten och överskotten i statens
budget över tid. Staten kunde låna från såväl inhemska som utländska långivare.
Verksamheten att fastställa ett lands eller en
provins ekonomiska ställning, upplag och stat. I allmännare mening avser
statsverk en stats finansförvaltning eller finansväsen, och har under senare tid även blivit liktydigt med staten.
Åklagare utnämnd av justitiekanslern och stationerad vid
hovrätt 1933–1943 för att utföra åtal i större eller svårutredda
brott inom sitt distrikt. Uppgiften övertogs 1944 dels av justitiekanslern, dels av polisinspektörerna vid länsstyrelserna. Under autonoma tiden kallades också överåklagaren vid
lagmansrätten inofficiellt för
statsåklagare (fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868).
Statligt ämbete, hög
befattning inom området för den politiska eller administrativa ledningen i en stat.
Mellanting mellan
torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade
rätt att bebo ett (
stat)torp eller en
backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande
stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett
ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För
ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan
extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop.
Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en
biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I
Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den
evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga
Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift,
Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en
ärkebiskop eller
metropolit (
biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt
biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Till ett
stift eller en stiftsskola knutet (vetenskapligt) bibliotek.
Stiftsbibliotek började förekomma under från 1788 och utgör grunden till de svenska landsbiblioteken.
Biskop över ett (ärke)stift, i motsats till en ordensbiskop. Den senare kunde dock få
värdighet som stiftsbiskop.
Av ett stifts
prästerskap och ämbetsmän förda anteckningar över stiftets angelägenheter. Stiftsboken innehåller också stiftets räkenskapsbok,
inventarieförteckning m.m. I Sverige är ”stiftsbok” också boktitel för ett stifts årsbok.
Av biskopen utfärdad och mellan prosteriernas
prästerskap cirkulerande
skrivelse (stiftcirkulär) om stiftets angelägenheter.
Intyg över att en kvinna är upptagen i jungfrustift.
Högsta beredande och verkställande organ vid ett jungfrustift 1738–1809 och från och med 1858.
Ogift dotter till adelsman inskriven i jungfrustift eller sekulariserat nunnekloster för adliga ogifta kvinnor. Stiftsjungfruvärdigheten markerades med ett särskilt ordensband som kallades stiftsband.
Pension som utbetalades till stiftsfröken.
Särskilt under frihetstiden (1721–1772) förekommande benämning på ett stifts representant i prästeståndet. Benämningen används i forskningen också om en
konsistoriefullmäktig under svenska tiden.
Biskopen som förvaltare av ett stift, under 1500-talet också en särskild
tjänsteman som förvaltade ett domkapitels ekonomi, särskilt Uppsala ärkestifts.
Ett domkapitels
fasta egendom i jordfastigheter och prebenden, särskilt i de tidigare danska områdena i södra Sverige. Benämningen förekom under svenska tiden särskilt som motsats till kyrkogods.
Ämbetsman som under stiftets
biskop skötte de civila ärendena i stiftet, förekom särskilt i de tyska staterna. En dylik var dock uppsatt på svenska hovstaten 1791.
Under 1600-talet förekommande benämning på domkapitel.
Samling av uppgifter om de kyrkliga förhållandena i ett visst
stift vid den tidpunkt då matrikeln ges ut. Matrikeln innehåller upplysningar om stiftets
pastorat såsom yta, folkmängd och prästlöner och korta biografier över dess prästerskap.
Förteckning över medlemmar i jungfrustift. Stiftsmatriklar skulle föras från år 1747.
Under senare delen av 1800-talet benämning på informella sammanträden mellan prästerskapet och
lekmannaombud i ett stift. Termen användes också om stiftsvis hållna lärarmöten, under den tid som skolväsendet stod under kyrkans förvaltning. Under perioden 1953–2004 var stiftsmötet ett kyrkligt organ i varje stift, som behandlade gemensamma angelägenheter och utformade stiftets utlåtanden till kyrkomötet. Det bestod av valda representanter från församlingarna, domkapitlets medlemmar och stiftets representanter i förstärkta biskopsmötet samt i Kyrkostyrelsen. Stiftsmötet ersattes 2004 med stiftsfullmäktige.
Benämning på de synodalakter eller synodalföreningar med vilka stiften kompletterade kyrkoordningen från 1571. Stiftsordningen innehöll prästmötets (
synod) direktiv, påbud och underhandlingar vilka fungerade som stiftets administrativa regelsamling, stiftsstadgar, tills kyrkolagen antogs 1686. Stiftsordningen distribuerades till församlingarna i stiftet. Termen avsåg efter 1686 stiftens inbördes ordning i
matrikel och dylikt eller deras biskopars
rangordning vid offentliga tillställningar m.m.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på prästerna i ett stift.
Reglering av stiftsindelningen och stiftsorganisationen, särskilt om delning av
stift eller avgränsning av en stiftsorganisation från en annan kyrklig organisation.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Periodisk
publikation för meddelanden och nyheter om de kyrkliga angelägenheterna inom ett stift. Stifttidningar utgavs för prästerskapets behov av information och kompletterade stiftets officiella cirkulär. De utkom först vid Linköpings
stift 1756, från 1780 också i Uppsala ärkestift. Det är osäkert om dylika tidningar förekom i de finska stiften.
Studerande vid akademi eller universitet, vilken fick underhåll av konungen eller av en privatperson.
Särskilt på 1500-talet förekommande beteckning för bödelns, profossens eller slottsvaktmästarens
medhjälpare eller biträde, en
syssla som motsvarade en drängs. Beteckningen härstammar förmodligen från uppgiften att fästa och vakta (fot)stocken. Det är osäkert om den alls förekom i Finland.
Äldre benämning på
uppsyningsman vid ett stadshäkte, under medeltiden vanligen kallat stockhus. Det är osäkert om benämningen alls förekom i Finland.
Hemman som hörde till en ursprunglig jordfastighet och som inte likt andra av fastighetens
hemman hade blivit avsöndrat, avstyckat eller dylikt från sitt ursprung. I Finland kallades det vanligen stamhemman.
Vapenförråd för alla
tunga eldvapen med tillhörande ammunition.
Officersgrad inom svenska örlogsflottan 1748–1796 och 1827–1840, mellan 1794 och 1797 också
titel på svenska örlogsflottans
överstyrelse som bestod av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta.
Ägoskifte av mark på landsbygden, som syftade till att ersätta de tidigare tegskiftade enheterna med sammanhängande ägor. Det enskilda hemmanets andel vid skiftet av ägorna beräknades utifrån mantal. Jordreformen inleddes 1749, i
Gamla Finland formellt på 1760-talet, i praktiken efter 1828. Ursprungligen skulle
storskifte genomföras om samtliga hemmansägare i en
by krävde det. År 1757 ändrades reglerna och storskifte skulle genomföras om en hemmansägare krävde det. År 1848 fastslogs att ägofördelningen efter tidigare storskiften kunde göras mera ändamålsenlig genom en storskiftesförrättning. Skiftesfördelningen utfördes av kommissionslantmätare. Storskiftet slutfördes till största delen på 1870-talet.
Kostnad för storskiftesförrättning, erlades av skiftesdelägarna till kronan.
Under svenska tiden en term inom fångvårdsväsendet som avsåg åtgärd eller handling i anslutning till straffverkställighet. Under autonomin och självständigheten användes benämningen om
anstalt för verkställighet av frihetsstraff: fängelse, tukthus.
Tidsbestämt frihetsstraff som till skillnad från vanligt
fängelsestraff var förenat med plikten att utföra mer eller mindre hårt kroppsarbete. Ursprungligen kallades det
straffarbete i järn (med järnboja), och stadgades i straffordningen 1653. Från 1700-talet var straffet ofta
fästningsarbete för manliga arbetsfångar och
tukthus för kvinnliga.
Benämning på fastställande av
straff under autonoma tiden, bör inte förväxlas med lag, förordning,
paragraf för straffbestämning.
Straffparagraf under svenska och autonoma tiden, innehållande brottsrekvisiten och till dessa knutna straffbestämmelser.
Register över disciplinära
straff som utdelats till exempel vid en läroanstalt.
Beteckning för
fångkoloni avsedd för till Ryssland deporterade fångar 1826–1888 som genom sin vistelse där avtjänade sitt straff.
Från 1889 det
lagverk som innehåller bestämmelser om
brott och deras påföljder samt om straffverkställighet: straffrättslig lagstiftning. Dessa hade tidigare varit uppdelade i två särskilda balkar i 1734 års lag: missgärningsbalken och straffbalken. Strafflagen trädde i kraft 1894.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden från och med 1896, av
judiciell myndighet förd
förteckning över utdömda straff, med uppgifter om personernas namn,
brott och straff.
Utdrag ur strafflängden tjänade som en verkställighetshandling.
Från 1880-talet om
fånge som avtjänade frihetsstraff, tukthusfånge. Under svenska tiden och autonoma tiden till cirka 1889 också straffarbetsfånge, i motsats till fängelsefånge.
Allmän benämning på de statliga huvudvägarna under 1500- och 1600-talet längs vilka postföringen sköttes och som skulle ha gästgiverier med jämna mellanrum.
Under stamroten lydande hjälprotehemman, vanligen ett eller två till antalet, som gemensamt med stamroten var skyldiga att rusta en
soldat såväl i krig som i fred.
Nybygge på kronans allmänning, för vilket innehavaren (stubbekarlen) betalade
stubbskatt till kronan.
Under medeltiden beteckning för
nybyggare på kronans allmänning, ofta ett
hemman eller
nybygge med ärftlig nyttjanderätt. Dessa hemman förekom också efter att fritt övertagade av
allmänning började begränsas 1542, särskilt i norra Sverige och i Finland, där nybyggen starkt befrämjades under 1500–1700-talet.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Specialskatt på
stubbehemman som erlades av vissa bönder i Viborgs län. I Nykyrka
socken erlade de bönder, som fordom låg under S:t Sigfrids
prebende i Växsjö, årligen nio öre i stubbskatt. Orsaken var att de ursprungligen saknade åker. Detta avhjälptes genom uppodlingar och de 55 landborna fördelades i 32 stubbskatter genom skattläggningen år 1568. Skatten var mindre än den normala fullskatten. En senare
undervisning fastslog att dessa bönder bodde så nära en stor
allmän väg att de betungades med stor
gästning och skjutsfärd och att de därför var milt taxerade.
Titel för person med professors rang, som var chef för universitetets ordningsmän (pedeller). Studentinspektorn övervakade ordningen bland studenterna och hade befogenheter som påminde om en poliskommissaries.
Hävdvunnen skiftesform enligt vilken jorden fördelades i stycken (mindre än tegar) enligt bördighet och avkastning, inte enligt storlek och läge som vid tegskiftet.
Styckeskifte förekom framförallt på Åland och i Sydösterbotten, särskilt på orter där tegskiftet aldrig infördes.
Benämning på innehavare av den högsta underofficersgraden inom artilleriet, motsvarade
fanjunkare inom infanteriet. Benämningen förekom från och med förra hälften av 1600-talet.
Benämning på
lots före 1670-talet.
Lotsväsendet tog form 1575, då skärgårdsbönder fick skatteprivilegier för lotsning av kronans skepp. Senare kom benämningen även att avse en viss befälskategori inom militären som (bl.a.) navigerar eller kan navigera.
Under
Amiralitetet hörande skola (läroverk) inrättad i Karlskrona på 1680-talet för utbildning av styrmän tillsammans med en skola för utbildning av artilleriunderofficerare vid flottan. Skolan inrättades ursprungligen av
Handelskollegium för civila styrmän (närmast lotsar) 1658. Numera används benämningen i betydelsen skola för utbildning av styrmän eller för utbildning i navigationskonsten.
Sammanfattande beteckning på alla styrmän i flottans underofficerskår. Styrmansstaten ansvarade för navigering av fartygen.
Plats där
armé eller
regemente inkvarterades för en längre tid (vanligen under avbrott i krigshandlingarna).
Under 1500-talet en särskild
drabant i en furstes eller hög ämbetsmans livvakt, beväpnad med hillebard eller bardisan. Från 1600-talet blev ”ståndsdrabant” en tjänstebeteckning för medlem av konungens livgarde, som stod
vakt i de yttre salarna i det kungliga slottet. År 1729 var 13 dylika upptagna på hovstaten. Ståndsdrabantkåren avskaffades i Sverige 1924.
(Under Karl XII:s tid) benämning på
soldat till häst vid ett år 1700 grundat särskilt
rytteri för adelsmän, ståndspersoner och präster. Uppsattes även 1712, 1715 och 1716. Avskaffades med freden 1721. I pluralis (ståndsdragoner), den truppenhet som bestod av dylika ryttare.
Person tillhörande något av de högre stånden (särskilt adels- och prästeståndet). Benämningen användes även om
ofrälse person som genom till exempel förmögenhet eller bildning var socialt likställd med sådan person.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett
stånd eller stånden.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från
by till by, oftast var den 6 alnar lång.
Stångfall var från mitten av 1300-talet också en
kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd
jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (
syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje
hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
I landskapslagarna förekommande benämning på tegskifte, syftade på det redskap, en stång, som användes för mätning av jordareal.
Under tegskiftets tid om åker med tegar som blivit uppmätta med
stång och fördelats enligt byamålen. Den äldsta uppgiften om
stångfallsåker härstammar i Finland från 1332. Gränsen mellan tegarna utgjordes av en djupare råfåra, sällan av diken.
Förestods av en ståthållare,
överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
Från 1523
befallningshavande på fästning eller slott, i län,
provins eller landskap, med uppgift att som regentens
ombud ansvara för förvaltningen inom sitt ståthållardöme. Det fanns riks-, slotts-, under- och överståthållare. ”Ståthållare” ersattes 1634 med ”landshövding”, men fanns kvar som
titel för befallningshavande på kungliga slott och i vissa landshövdingeresidens (till exempel Stockholm).
Fastigheter som
kronan på olika villkor överlät åt en stad. Särskilt under 1500- och 1600-talen uppmuntrades anläggandet av städer på kronojord. Också
äldre städer fick betydande jordområden som bestod av krono- eller ibland tillbytta frälse- eller skattehemman. Donationerna var av tre typer: 1) donationer med fullständig allodialrätt, 2) donationer givna ”till evärdelig ägo” men utan
rätt för staden att
avhända sig området, 3) donationer som enbart bestod av nyttjanderätt medan kronan förbehöll sig äganderätten.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att
delgivning av
stämning till
domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Vid allmän underrätt från 1800-talet förd
dagbok över
mål och ärenden som skulle behandlas under den förestående domstolssessionen. Stämningsboken upprättades av domstolens
ordförande till kännedom för allmänheten.
Sedan
Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där
part i en
rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Skriftlig anmälan till tullmyndighet rörande varor som skall förtullas.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av
nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva
mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid
krigsrätt auditören.
Avgift som rote(hållare) betalade till
indelt soldat under möte eller mönstring.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle
inställa sig i rätten.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Edsvuren
besiktningsman vid
hallrätt som vid packhuset kontrollerade stämplingen av utanför skråväsendet i landet tillverkade varor som skulle säljas. Tjänsten avskaffades 1859 (1846 i Sverige). Benämningen användes också om andra ämbets- eller tjänstemän som vid penninginrättning ansvarade för statsstämplar.
Allmän benämning på
avgift eller
skatt i samband med att en myndighets stämpel sätts på handling.
Stämpelskatt erläggs för utfärdade myndighetsbeslut, pass,
körkort eller för fastställd lagfart,
transaktion med värdepapper m.m.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller
ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Regelbunden
postföring längs allmän postrutt.
Ständig post var en av sex (utanför det
ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper. Den officiella indelningen gjordes 1718 och innefattade förutom
ständig post även paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post.
I vissa fall skyldighet som tillkom fastighetsägare att sätta upp och hålla stängsel.
Benämning på person som innehade underordnad ställning, underordnad tjänsteman.
Benämning på officer under kaptens grad, det vill säga
löjtnant och underlöjtnant.
I det svenska skolsystemet konrektors biträde eller
lärare som var underställd denne. Subkonrektorstjänster fanns även vid trivialskolorna i Gamla Finland.
Undersåtarnas förpliktelse att ovillkorligen lyda överhetens befallningar och påbud, även tjänstemännens förpliktelse att följa lagen och lyda förmännen.
Inom det svenska skolsystemet
lärare i trivialskolor som stod närmast under konrektor, tredje lärare. Subrektorstjänster fanns även i trivialskolorna i Gamla Finland.
Ett slags namnlista över personer, lista på subskribenter (och eventuell betalning). Termen används till exempel om
förteckning över personer som förbeställt ett tryckt
verk (exempelvis finska lagboken 1738), prenumeration (av bok, tidning m.m.) och om tecknade obligationer, kapital eller viss andel i ett lån.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om
vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i
tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Räkning eller räkenskap som endast redovisar totalsummor, inte enskilda poster.
Officiellt
intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande
konsulat eller
myndighet i avgångshamnen.
Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Av diverse myndigheter utfärdat friskhetsintyg under svenska tiden och autonoma tiden, till exempel för boskap (från och med 1750), resenärer som ansökte om respass, arbetare innan de anställdes och för fartyg.
Stadstjänsteman med uppgift att förebygga farsoter och tillsammans med stadsläkaren övervaka och åtgärda spridningen av smittsamma sjukdomar som fått fäste i staden. Sundhetsinspektören verkade i anslutning till hälsovårdsnämnden och kunde sammankalla den vid behov. Han kunde med tilläggsanslag av magistraten biträdas av extra sundhetstillsyningsmän.
Institution som förutom Collegium medicum ansvarade för hälsovården i riket.
Sundhetskommissionen verkade 1737–1766 och bestod av ett tiotal ledamöter, riksråd, höga ämbetsmän, läkare och kirurger. Sundhetskommissionen inrättades när riket hotades av en allvarlig influensa. I praktiken inordnades både Collegium medicum och Kirurgiska societeten under Sundhetskommissionen.
En av Gustav Vasa 1555 införd och till 1772 använd
titel för den högsta ämbetsmannen inom ett större kyrkodistrikt som saknade
biskopsämbete och som vanligen tillkommit genom erövring eller delning av ett stift. Superintendenturer förekom tidvis i Karelen under svenska tiden och ersattes 1772 av biskopsämbeten. Titeln användes tidigast för G. Norman som i egenskap av kyrkans högsta styresman stod direkt under kungen. Den förekom inte i Finland, men i Jämtland 1563–1570, 1611–1613, Skövde 1610–1618, Göteborg 1665–1725, Kalmar 1555–1678, Mariestad 1581–1647, Karlstad 1647–1722, Härnösand 1647–1772, Visby 1645–1772, vid
Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817, i Trondheim 1658 och i Karlstad 1772–1829, i Östersjöprovinserna Narva 1641–1704, Reval 1565–1638, Livland 1622–1678, Ösel 1645–1710 och i Preussen 1626–1635.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för
ordinarie ledamot i
styrelse och dylikt.
Av en enskild person, ett administrativt rättssubjekt, ett
stånd eller regional del av ett
rike till överheten ställd bön, anhållan, ansökan om beslut, hjälp,
nåd m.m. I Kgl. Maj:ts
kansli tillämpades en
indelning i brev, propositioner och relationer å ena sidan och
handbrev och suppliker å den andra. De förra ärenden om utrikes
styrelse och riksangelägenheter, de senare även benämnda privata ärenden, ärenden som avser en enskild person, ett administrativt rättssubjekt som en kyrkoförsamling, ett stånd eller en del av riket. Under autonoma tiden användes termen också om enskilds skrift till myndigheter i allmänhet.
Person som inkommit med en (skriftlig) supplik.
Under svenska tiden och autonoma tiden om civilt
mål eller ärende i formen av en till Kgl. Maj:t riktad begäran, anhållan eller ansökan om stöd, hjälp eller nåd, i vissa fall också ett besvär. Motsats: kriminalmål. Registratorn vid
justitiekanslersämbetet förde
diarium över de till och från Kgl. Maj:t expedierade supplikmålen (supplikationsmål). Termen förekom ofta i sammansättningen kriminalie- och supplikationsmål.
Att för viss tid eller tills vidare avstänga eller skilja någon från sin
tjänst (och med denna förenade rättigheter och förmåner).
Suspendering var vanligen en påföljd för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse. Termen används också om att upphäva eller upplösa något, till exempel privilegier eller beslut.
Avstänga (någon) från
tjänst (för viss tid eller tillsvidare) och därmed förenade rättigheter och förmåner.
Suspendering var en påföljd för
brott eller förseelse mot till exempel lag,
instruktion eller avtal.
Part mot vilken någon driver
tvistemål eller
brottmål under en rättegång. Motsats: kärande. Den
part som tog emot stämningen och bestred den
talan som käranden hade rest kallades under autonoma tiden svarandepart. Motsats: kärande, kärandepart.
Ung tjänare eller
betjänt särskilt vid
hov såsom hovsven eller page. Under 1600-talet användes benämningen också om en person som var anställd för att fullgöra
rusttjänst åt en rusthållare. Han kunde också kallas dragon- eller ryttarsventjänare.
Officiell benämning på den
dom som meddelades av häradsrätten efter en
syneförrättning gällande en tvist om rågång, ägogränser eller bolstada skäl; häradssynedom. Synedomar förekom redan under medeltiden och stadgades i jordabalken i 1734 års lag.
Syneförättning som företas under rundgång.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens
ombudsman eller
ledamot av domstol, hade
rätt att delta i en
syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Nämnd av varierande sammansättning med uppgift att förrätta syn, granskning. Dylika nämnder fanns sedan 1600-talet framförallt för husesyner , av- och tillträdessyner eller ekonomiska besiktningar på boställen. Tillfälliga synenämnder tillsattes också av häradsrätterna, särskilt i jordtvister, innan
beslut fattades i saken.
Nämnden kallades också besiktningsnämnd, ifall syneförrättningen gällde en ekonomisk
besiktning av till exempel ett boställe.
Den juridiskt bindande handling som upprättas i samband med laga syn.
Rätt att förrätta
syn och döma i synemål.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan prästmöte i vilket prästerna, eller en viss grupp av präster, i ett
stift kom samman för överläggningar i gemensamma ärenden. Enligt kyrkoordningen 1571 skulle
synod hållas en gång om året. I kyrkolagen 1686 stadgades att mötet skulle hållas under tre på varandra följande dagar. Varje dag började med gudstjänst, varpå man under de två första dagarna hade disputationer över
avhandling som utgivits av mötets preses, eller över någon
artikel i Augsburgska bekännelsen eller över någon ”auctore locorum communium”, samt särskild oration över samma ämne. Tredje dagen avhandlades stiftets angelägenheter, huvudsakligen behandlade man prostarnas ämbetsberättelser, avgjorde
mål rörande ämbets- och
tjänstefel och valde auktionärer till nästa möte (preses,
vice preses, respondenter, opponenter samt orator och predikanter). Från 1869 kallades synoden vanligen synodalmöte.
Vittne åt
prost när han bevistade synoden. Enligt biskopsstadgarna cirka 1340 skulle varje prost åtföljas av två vittnen vid biskopssynoden.
Person med uppgift att sköta ekonomisk
förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt
kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett
konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Pensionsform där en hemmansägare överlät sitt
hemman i utbyte mot livslångt uppehälle och omvårdnad.
Mansperson som svarar eller ska svara för någons sytning, sytningsgivare.
Om jordområde avsett att brukas av sytningsman.
Industriell anläggning för sågning av
timmer till olika sågsortiment.
Sämja eller
stadga var benämningen på en från medeltiden härstammande beskattningsform som innebar att
kronan och en eller flera skattebetalare ingick överenskommelse om erläggande av en fixerad skatteprestation. För bönderna inom ett
distrikt som betalade sämje- eller
stadgeskatt var det fråga om en kollektiv
pålaga som ofta utgick i en enhetlig vara eller i pengar. Sämjebeskattningen avvecklades under de första århundraden av nya tiden.
På
allmänning uppodlat eller inom andra hemmans
rågång liggande hemman. Sämjehemmanen räknades ofta som
kronohemman med arvsrätt. Genom
skatteköp kunde de förvandlas till skattehemman.
Gräns som baserar sig på urgammal
hävd utan skriftlig dokumentation. Sämjeråar utgjorde ett problem vid verkställandet av
storskifte och inrättandet av nya
hemman på kronans mark.
Från och med 1848 samt med ett
prejudikat från
Högsta domstolen 1920 om delning av nyttjanderätten till ett samägt
hemman som delägarna inte ville klyva. Sämjoskifte fick göras utan formell skiftesförrättning och offentligt skiftesinstrument, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Sämjoskifte kunde också förekomma vid arvskifte.
All
ägodelning som cirka 1759–1848 inte var ett
storskifte eller laglig
hemmansklyvning utan berodde på sakägarnas gottfinnande och beslut, både då det gällde verkställigheten och ägorna som delades.
Cirkulär, missiv, särskilt om det öppna
brev som domkapitlet sände till de på
förslag upptagna kandidaterna i ett kyrkoherdeval och som innehöll en
kallelse till avläggande av
predikoprov och prov i altartjänst under tre på varandra följande söndagar. Sändebreven fanns kvar ännu efter ändringarna i kyrkolagen 1933.
Att ha säte och
stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande
församling eller sällskap.
Kameral benämning på gård som beboddes av adelsman och för vilken ägaren åtnjöt
frihet från skatter och andra kronoutskylder. Säterifriheten erkändes 1562 vid reglering av rusttjänsten. Säteriet utgjorde vanligen huvudgården i ett komplex av spridda frälsegårdar. Den skulle vara ståndsmässigt byggd och jorden i brukat tillstånd. År 1686 förbjöds anläggandet av nya säterier och säteriet fick egenskap av oföränderlig jordnatur.
De skattefördelar och andra förmåner som ett
säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig
frälseman fick
rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Ursprungligen ett
frälsesäteri som vid Karl XI:s
reduktion på 1680-talet ombildades till ett
rusthåll med nära nog samma skattefriheter förutsatt att adelsmannen underhöll en
ryttare och en häst. Säterirusthållet räknades inte längre som frälsejord, utan som jord av skatte- eller krononatur med fastare
åborätt än vanliga kronohemman. Säterirusthållen var vanligen spridda runt landet, i motsats till frälsesäterierna som ofta låg inom ett mycket begränsat område och vanligen inom byalagens rågränser. En säterirusthållare kunde ha besittningar på ett stort geografiskt område. Målet var antagligen att minska följderna av missväxt, som ofta var lokal. Säterirusthållen låg huvudsakligen i de inre delarna av Nyland och Egentliga Finland samt i Satakunta och Tavastland, med undantag för de nordligaste avsidesbyarna.
T
I extra
ordinarie stat anslagna medel till högre
ämbetsman eller till
ämbetsverk utgående
anslag för
representation och kosthållning. De förekom bl.a. inom justitie- och militärstaten för kommendanter, platsmajorer och -adjutanter i finska städer och fästningar samt för hovrättspresidenter. Taffelpenningen fastslogs av vederbörande
landshövding efter specialstaterna.
Tjänstebeteckning för den hovtjänsteman som ansvarade för dukning och servering samt uppsikten över dukar, servis och bordsilver under 1700-talet. Taffeltäckaren hörde till betjänterna vid Kungliga Silverkammaren.
Käromål, det vill säga ett muntligt eller skriftligt
yrkande som framställs av käranden vid en domstolsbehandling, en juridisk term sedan kyrkolagen 1686. Motsats: svarandens gentalan. Termen används också om kärandens och svarandens
rätt att framlägga sin
sak och uttala sig i rätten.
Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till
kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917.
Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild
tariff för olika tara.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Skog, vanligen av låg kvalitet, som användes eller var avsedd för husbehov.
Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där
hållskjuts och fri
inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.
Samling av föreskrifter eller regler.
Statlig (eller annan överhets)
pålaga eller
avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en
avgift till
kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet
rätt att friköpa sig från
borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades
borglägerspenningar eller taxen.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
En bys alla tegar i en viss åker eller äng, också samlingen av de bönder som hade teg(
ar) i en dylik åker eller äng.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid
Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Anställd person vid en
telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid
Järnvägsstyrelsen och
Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Från 1855 fristående station för telegrafnätet, vilken förestods av en telegrafist. Telegrafstationerna sorterade under
Telegrafstyrelsen och delades in i olika klasser. Efter självständigheten var telegrafstationerna antingen en station enbart för telegrafnätet eller ett förenat post- och telegrafkontor. Senare upprättades ofta en förenad telegraf- och telefonstation i telegraf- och telefondistrikt.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafteknik.
Telegraftekniker fanns vid Telegrafstyrelsen, senare vid Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning.
Benämning för en terminsvis erlagd
skatt i de erövrade provinserna under stormaktstiden. Terminsskatten motsvarade mantalsräntan. Termen användes även om prästerskapets kronoskatt i samma områden, i Sverige till 1928.
Överhöghet över territorium, närmast statens
rätt att bestämma över dem som vistas inom statsområdet.
En tredjedel av det
tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till
kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras
frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den
skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar.
Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Augmentsbonde;
bonde som innehar eller brukar ett
hemman som förlänats en annan person.
Till 1879 skriftligt tillstånd att få utöva näring eller yrke, under 1500-talet också om bevis på tillstånd för
resa inom landet. Sedermera användes termen också om ägande- eller brukningsrätt till fast egendom.
Inspektion i samband med att man ingick ett arrende- eller boställskontrakt.
Person som yrkesmässigt utför arbete med timmer,
hantverkare vid infanteriet som utförde bro- och skansarbeten, skeppshantverkare vid flottan.
Person som yrkesmässigt mäter och registrerar tidsåtgång för (av enskild arbetare) utfört arbete eller arbetsmoment för att utifrån sådan mätning beräkna arbetares lön.
Timskrivare fanns fr.o.m. 1877 bl.a. vid
Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Skatt eller
pålaga av tillfällig natur som tidvis och på vissa orter uttogs för att bestrida domarens eller hans medhjälpares kostnader i samband med ting, i stället för det fria uppehälle de hade
rätt till hos en bonde.
Tingsgärd kan ha förekommit också i Finland innan tingsgästningen successivt blev vedertagen efter 1650.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman,
torpare och
hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och
nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade
tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Inom det svenska rättssystemet det territoriella område, i Finland oftast en eller ett par socknar, som utgjorde rättsområde för en häradsrätt. Flera
tingslag under samma
häradshövding bildade en domsaga. Lagmansrättens
rättsskipning ägde rum vid
ting som hölls lagmanstingslagsvis. Denna ordning gällde även i
Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då
häradsrätt och
lagmansrätt var verksamma.
Från 1668
sekreterare i
arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och
lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Regionalt eller länsvist
kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad
skatt eller
avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en
avskrift bifogades till tiondelängden.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en
instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Tiondeskatt som per
mantal utgick i vete, råg, korn, havre, ärter och bönor vilken ursprungligen bestämdes utifrån hemmanets skördeutfall och uppbars av kronan. Under 1700-talet bestämdes en fast årlig avgift.
Person som uppbar tionde.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons
titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Innehavare av förlänad
titel utan motsvarande
tjänst eller ämbete, till exempel titulärlandshövding,-lagman, -professor, -råd och -prost.
Romersk-katolsk
biskop utan eget stift. Åt en
titulärbiskop avdelades ett formellt
stift utan troende och stiftsorganisation. Hans
titulatur var därför titulärbiskop av [namnet på stiftet]. Benämningen användes också om biträdande
biskop i ett stift som behövde flera biskopar.
Hederstitel utan motsvarande
ämbete och lön, förlänades av
biskop åt välförtjänt kyrkoherde. Titulärprosten skulle från 1787 vart tredje år
anställa visitation i sin eller sina församlingar och inkomma med en berättelse till domkapitlet om förhållandena i moderförsamlingen och kapellförsamlingarna samt vid präst- och klockarboställena.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Förslag till allmänna regler för de grunder som skulle gälla vid val mellan olika sökande till en tjänst, för att undvika orättvisa och godtycke vid
befordran till högre statlig tjänst. Slog fast att antalet år i
tjänst (ancienniteten) skulle ha stor betydelse för det träffade valet. Termen används särskilt om ständernas
betänkande av 1756.
Uraktlåtenhet att uppfylla sina tjänsteplikter eller tjänsteåligganden. Under svenska tiden användes ofta termen neglentia. Från 1889 ingår
tjänsteförsummelse i det som kallas tjänstefel.
Postgång i (offentligt) tjänsteärende, omfattas av tjänstebrevsrätt (till exempel tjänstefrimärken och -brevkort m.m.), tidigare fribrevsrätt.
Under 1500-talet kungen närstående man, mellan 1600–1917 en i statlig offentligrättslig
tjänst (på lön eller arvode) anställd person, som var underställd en beslutsfattande ämbetsman. Efter 1918 kallas både ämbetsmän och befattningshavare för tjänstemän.
Tjänsteman som var förordnad att sköta en viss tillfällig
tjänst eller anställd som
extraordinarie i anslutning till en stadigvarande tjänst. Motsats: tjänst på stat.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en
titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster.
Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
Av
stapelstad anställd
skrivare som bokförde den tilläggsavgift till tullbeloppet på import- och exportvaror som var alla stapelstäder förbehållen som inkomst.
Under svenska tiden en
titel för varje särskild medlem av
nämnd på landsbygden (nämndeman i
häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild
ed (
värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald
församling som bestod av tolv män.
Under svenska tiden om
ed stadgad i lands- och
stadslagen till 1695 för tolv edgärdsmän som styrkte sanningen i den misstänktas påståenden inför domstol. Under svenska tiden var
tolvmannaed också en synonym till nämndemannaed.
Vid
tegskifte avgränsat (och inhägnat) markområde, på landsbygden i anslutning till ett hemman, i
stad bildad efter upprättande av stadsplan. Efter storskiftet avser en
tomt en genom
styckning bildad självständig fastighet eller del av en fastighet som är bebyggd eller är avsedd att bebyggas.
Från och med 1600-talet
förteckning över fastigheterna i en
stad eller till staden erlagda tomtören, innehållande uppgifter om bl.a. tomtens nummer, förrättade mätningar på tomten, dess areal och ägare eller innehavare samt
byte av denne.
Tomtbok fördes och förs av magistraten utsedd
tjänsteman eller
myndighet inom ekonomiförvaltningen.
Rågräns för stadstomt, från och med 1683 också tomtgräns på landsbygden.
Stadstjänsteman med uppgift att vid överlåtelse av
tomt mäta dess längd och bredd. Mätningen blev under 1700-talet en uppgift för
lantmätare eller stadsingenjör. Under 1500-talet kallades tjänstemannen vanligen syllsättare, i författningarna sedan självständighetstiden (1931) (tomt)mätningsman.
Benämning på omorganisering av tomtgränser eller tomtindelning i stad, till exempel efter eldsvåda, vid gaturätningar eller ny stadsplan; också om enskilda förrättningar av dylik reglering.
Skala som användes av
mätningsman vid kartläggning av tomter i stad.
Princip för
skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
Civilmilitär utbildningsanstalt 1812–1818 med polyteknisk utbildning i rekognoscering och fältmätning, med rötter i Krigsskolan i Haapaniemi (1779–1792).
Topografiska kåren var direkt underställd kejsaren och den ryska generalstaben. Byggnaden brann ned 1818. Topografiska kåren flyttades 1819–1921 till Fredrikshamn under namnet Finska kadettkåren. Topografiska kåren leddes av
en chef med (år 1816) överstelöjtnants rang. Denne biträddes av en
major som informationsofficerare, en
kapten och tre löjtnanter. Till staben hörde ytterligare en adjutant, tre underlöjtnanter, en
lektor och en språklärare i ryska. Verksamheten indelades 1817 i två delar: informationsstaten och kårstaten. Den förra bestod av fyra informationsofficerare, en lektor, en
stallmästare och en rysk språklärare. Den senare meddelade kunskap om fältteckning, rekognoscering, infanteriexercis m.m. med hjälp av en kapten, tre löjtnander, en adjutant, en läkare och en underlöjtnant. Från dessa utbildningsanstalter rekryterades 1821–1854 också Lantmäteristyrelsens högsta ledning.
Torgvakt,
tjänsteman som övervakade ordning och handel på stadens torg. Torgfogden sorterade från 1640-talet under stadsfiskalen både i
Åbo och Viborg. En del städer kunde ha två torgfogdar samtidigt. Under torgfogden verkade uppsyningsmän.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Osjälvständig jordlägenhet, vars nyttjanderätt enligt avtal upplåtits åt en brukare, mot att han gjorde dagsverken eller betalade
avrad åt markägaren. Torpen anlades i början av 1600-talet på säterier och efter början av 1700-talet också på bondgårdar. Från 1757 fick
torp anläggas oberoende av hemmanets jordnatur. Torpen inlöstes efter 1918 av brukarna. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre
hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Torpet var en vanlig avlöningsform för arbetskraft på
gods och större hemman. En
torpare skattades vanligen till 1/4 mantal. År 1892 fick torparna i Finland en lagstadgad uppsägningstid.
Person som inte hade
äganderätt till ett
hemman men som innehade och brukade ett hemman som var anlagt på någon annans egendom. Enligt överenskommelsen med jordägaren förekom olika benämningar på torparen (dagsverks- , fjärdings- , jord- , präst- ,
rå och rörs- , skatte- , skogs- , syrentorpare). Ursprungligen fick
torp endast grundas på frälsejord. År 1697 fick också
rusthållare rätt att grunda nya torp. År 1743 fick också bönderna rätt att utan tilläggsskatter anlägga nya torp på sin mark.
I fråga om ekonomisk verksamhet: affär(shändelse), operation, rörelse eller överföring, i synnerhet i fråga om konto och dylikt.
Tillstyrkt kopia på officiellt
dokument (till exempel jorde- eller råbrev, privilegier) eller
avskrift av vissa punkter (ur
officiell skriftlig handling eller brev) med streck som utmärker utelämnad text.
Person som utställer (trasserar)
växel eller check.
Växel som utställts (trasserats) men som ännu inte accepterats av trassaten.
Regementsofficersbefattning som infördes i den svenska armén under 1800-talet. Befattningen avskaffades 1875.
Försummandet av sådana handlingar som antingen var lagstadgade eller ålagda av domstol. Dit hörde exempelvis försummelse att delta i vägbygge,
skalljakt eller att
inställa sig i domstol.
Dom i
tvistemål mot
part som utan laga
förfall har uteblivit från eller är passiv under rättens sammanträde dit han i vederbörlig ordning har kallats.
Tredskodom stadgas redan i landslagen under medeltiden och 1692 samt i 1734 års lag. Sedan självständigheten används termen vanligen i betydelsen
dom som ges i ett dispositivt tvistemål av samma orsaker.
Benämning på en
soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att tre rotar respektive
rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Tremänningssystemet avskaffades 1721.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons
landslag och i
1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Ordning, inbegripande stadganden om tilltänkt efterträdares börd, ålder och kön, enligt vilken regentskap övergår till ny innehavare (infördes i Sverige 1544).
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen.
Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Den lastade utrustning som medfördes i fält.
Kollektiv beteckning för
militär personal i underhållstjänst vid
bataljon elbetjäning kompani.
Förråd där kompaniet förvarade sin materiel.
Avgift som rusthållarna erlade till
kronan för att befrias från skyldigheten att svara för en berustad ryttares utredningspersedlar och tross.
Musiker i hovkapellet som från 1620 var uppställd på hovstaten.
Under 1500-talet person som yrkesmässigt med hjälp av trumpet basunerade ut
offentlig information i
stad eller propagerade för arbetsgivarens sak.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt
fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat
fängelse (högst livstid).
Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i
länsfängelse eller centralfängelse.
Under svenska tiden och autonomin benämning på
fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på
tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Lager(lokaler) där tullpliktiga importvaror tullfritt får förvaras.
Särskilt om tulldeklaration.
Privatisering av tulluppbörd så att ett bolag mot en fast
avgift till
kronan fick
rätt att uppbära tullar. Kontrakten gjordes vanligen på tio år. Företeelsen började förekomma på 1600-talet. Under 1700-talet och i början av 1800-talet utarrenderades sjö- och landtullarna tidvis i hela riket (förutom i Pommern). Borgerskapet hade företrädesrätt att ingå som lottägare i arrendebolagen. År 1808 avskaffades
landtull och
accis i Finland. Arrendekontraktet för gränstullarna och
stora sjötullen upphörde att gälla när Finland blev en del av det ryska riket. Tulluppbörden gjordes därefter för kronans räkning av
Generaltulldirektionen vars
reglemente fastställdes 1812.
Auktion på av tullmyndighet beslagtaget gods.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Att enligt gällande föreskrifter kontrollera, klassificera samt fastställa och i vissa fall utkräva
tull för importerat eller exporterat
gods samt resgods.
Att belägga en vara med tull, även om att ålägga en person att betala tull.
Tulltjänstemans eller tullmyndighets
beslag eller konfiskering av
tullgods eller smuggelgods, även konkret om beslagtaget gods.
Skyldighet att betala tull.
Tullkontrollör, tulltjänsteman.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
Lägre
ordinarie tjänsteman inom tullväsendet. Tullbetjänten verkade under en tullfiskals översyn och erhöll hälften av hans andel i
böter och konfiskerade varor som man olagligt fört in eller försökt föra ut ur landet.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande
tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Föreståndare för tullbevakning.
Bok för bokföring av tull.
Bom avsedd att hejda passerande för tullkontroll, särskilt om sådan bom vid infart till stad, stadsbom.
Bro för vilken man fick betala
tull för att passera.
Brygga vid vilken passerande båtar förtöjdes för tullkontroll.
Bräder som lämnades som såglön till sågverksägare.
Patrullbåt använd av tullpersonal.
Skriftlig handling som (för tullbehandling) redogör för
tullpliktig försändelses innehåll, värde och dylikt och som följer försändelsen till (eller från) utlandet.
Deposition av viss summa hos tullmyndighet som säkerhet för betalningsanstånd med slutgiltigt tullbelopp.
Skillnad mellan tullavgifter.
Parallell benämning på tullstyrelse, förekom bl.a. i Generaltulldirektionen.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I
Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en
tulldirektör (rangklass 6–9).
Område vars personal stod under chefsskap av en närmast under centralstyrelsen lydande person (
tulldistriktschef).
Del av fiskfångst erlagd som ersättning för fiskerättighet.
Flygplats som utgör tullklareringsområde.
Om vara (även om handel och dylikt): befriad från tull; även om person: befriad från att erlägga tull.
Frihet från att avlägga tull.
Förbud att införa (viss) vara, importförbud.
Förordning rörande tullväsendet,
förordning innehållande regler för verkställandet av tullagen.
Om tullmyndighet:
utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Genom bedrägligt förfarande undvika att betala
tull för varor och dylikt.
Gods som ska undergå eller har undergått tullbehandling.
I
hamn med frihamn: område som utgör landets tullområde, motsats: frihamn.
Hus som inrymmer tullkontor.
Inspektion av fordon eller fartyg,
tillsyn över att gällande bestämmelser om
tull följs, även om instans.
(Statens)
intäkt av tullavgifter.
Kontor för
förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen.
Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i
äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt
gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Tullbevakningstjänsteman.
Kista i vilken tulluppbörden förvarades, särskilt om sådan kista för kvarntull.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Tjänsteman vid en större sjötullstation som ledde och kontrollerade tulltaxeringsarbetet, i ställning mellan tullinspektören och jaktlöjtnanten.
(In natura erlagd)
avgift för rättigheten att producera koppar.
Medel som uppkommer genom tullavgifter.
Mjöl som erlades i kvarntull.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare
brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer,
lurendrejeri och smuggling.
Malningen vid en skattlagd kvarn, för vilken
tullavgift erlades.
(Malning av) säd som var belagd med kvarntull.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Tullförordning, tullstadga.
Författning innehållande regler för verkställigheten av tullagen och tullförordningen.
Särskilt sådan
tullförpassning som åtföljer fartyg eller flygplan vid avgång till utlandet.
Tullavgift, även penningmedel uppkomna genom tullavgifter. Termen används ofta i plural: tullpenningar.
Plats eller ort där tullkontor finns.
Om vara för vilken
tull ska erläggas.
Polisverksamhet rörande
brott mot tullagen.
Stats, regerings eller partis politik rörande tullar.
Stadsport vid vilken tullpersonal uppbar
tull av de passerande.
Rågmjöl som erläggs i kvarntull.
Inom det svenska rättssystemet från 1689
specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för
rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i
Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev
instans för
ändringssökande i
mål från Gamla Finland.
Tull som någon (vanligen staten) är berättigad att utkräva.
Tull som erlades i form av salt.
Fastställt belopp som utgör tull(
avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Av tullmyndighet utfärdat
intyg över erlagd tull.
Sedan 1540-talet om statlig
tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden.
Tullskrivare omnämndes i
Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i
Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Kvarntull bestående av en skäppa av varje
tunna säd som mals.
Special för tullräkenskaper.
Förordning angående allmänhetens rättigheter och skyldigheter beträffande tullen.
Staket eller stängsel runt
stad som utgjorde tullområde.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
Tulltaxa, även övergående i betydelsen
tullsats eller avgift.
Förteckning över gällande tullsatser (och uppgifter om tullfria eller med import- eller
exportförbud belagda varor).
Ämbetsverk 1636–1726 för uppbärande av tull, i vidare bemärkelse tullväsendet inklusive dess
styrelse och högsta chef. Tullverket inrättades ursprungligen för att skaffa inkomster till
kronan genom att införa tullar, efterhand också för att skydda den inhemska industrin genom totalförbud mot import eller dryga tullavgifter för utländska varor. Chefen för tullverket kallades till en början generaltullförvaltare, från 1671
inspektor för tullväsendet, efter 1675
övertullförvaltare och från 1686 överdirektör. Tullverket ersattes av Generaltullarrendesocieteten.
En varas ekonomiska värde efter vilket tullsatsen beräknas.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och
skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala
tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
Fördelning av böterna mellan två parter, till exempel målsäganden och kronan, staden och kronan, kyrkan och hospitalet och så vidare. Uttrycket användes inom justitieförvaltningen fram till 1889 varefter böterna i sin helhet tillfaller staten.
Åtgärd som syftar till att säkerställa till exempel att en förpliktelse fullgörs eller att en utredning verkställs, oberoende av
vad den som åtgärden riktar sig mot önskar. Själva åtgärden förekom redan under svenska tiden. Termen
tvångsmedel infördes i lagstiftningsspråket i början av 1900-talet.
Samtliga tyganstalter (tygstationer och tygverkstäder) med tillhörande byggnader och jordområden.
Benämning på materiel omfattande vapen, ammunition och fordon för armén.
Civilmilitär
tjänsteman vid
tyghus eller tygstation, med uppgift att föra räkenskaper och sköta frågor rörande tygmateriel. En dylik fanns i
Åbo också vid landskontoret, åtminstone 1729.
Benämning på den personal som förvaltade och vårdade arméns artilleri- och övrig vapenmateriel, med undantag av materiel som överlämnats till trupperna. Till
tygstaten hörde bl.a. fälttygmästaren, tygmästare, tygingenjörer och tygförvaltare. Tygstatens personal lydde under generalfälttygmästaren.
Större förråd för förvaltning, tillverkning och reparation av vapen för artilleriets bruk, leddes av en tygmästare.
Civilmilitär
tjänsteman som ledde en tygverkstad. Till tygverkmästarens uppgifter hörde bl.a. att övervaka ordningen inom verkstäderna.
U
Skatteterm för en bondhustru, som på ålderdomen lämnat hemmet till son eller måg. Motsvarade undantagsman.
Benämning på
sytningsman som på ålderdomen lämnat hemmet ifrån sig till son eller måg och levde på undantag. Hustrun kallades i sin tur undantagskvinna.
Den lägsta underofficersgraden vid örlogsflottans artilleristat.
Lägre underofficersbefattning som var likställd med
konstapel vid artilleriet.
Ordinarie
lärare av andra graden vid universitet. År 1951 ändrades tjänstebeteckningen till biträdande professor.
Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av
vice kanslern.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom universiteten. Termen används även om budgeten för universitetsväsendet och dess inrättningar.
Den räkenskapsbok som varje
pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Under 1700-talet benämning på det belopp med vilket en
valuta eller ett värdepapper överstiger det nominella värdet. Termen ersattes så småningom med ”agio”.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto med möjlighet till insättning och uttag.
Skyldighet för
medborgare eller fastighet att utföra, prestera eller betala en skatt,
pålaga eller
avgift till staten, kyrkan, häradet, socknen, byn eller jordägaren. Till dessa utgifter hörde exempelvis
ordinarie ränta, mantalsränta, herredagspenningar, brandstodshjälp och dulgadråpsböter, kronotransportskjuts, fångskjuts, inkvarteringsavgift, landtågsgärd, byggningshjälp, kronotionde, lagmans- och häradshövdingeränta, brännvinsbränningsarrende, djäknepenningar, tertial- och
kvicktionde till prästerskapet, tingsgästningskappar, bro- och skallfogdekappar,
knekthåll och roteringsavgifter, landsvägs- och brobyggnadspenningar samt kyrko-, prästgårds-, tingshus-, gästgivaregårds- och tiondebodsbyggnadsavgift.
Sockenmagasins grundfond som bildade ett lånemagasin. Det skulle bestå av minst fyra tunnor rent och kärnfast spannmål i både
korn och råg. En
utsädesfond skulle sedan 1857 finnas i varje
socken eller sockendel, med undantag för Lappland. Den skulle bildas genom bidrag av alla hemmansägare, senast i slutet av året 1860. Den ersatte de tidigare lånemagasinen som hade inrättats på
frivillig bas.
V
Skriftligt
intyg på erlagd
vadepenning eller vadeskilling. Vadebeviset utfärdades av den underrätt i vilken missnöje mot utslaget genast hade meddelats efter delgivandet, eller av domstolens kanslitjänsteman eller rättens ordförande, närmast
borgmästare eller häradshövding, fram till 1868 också av
rådman vid
kämnärsrätt eller av lagman.
Stadgad
avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. Den
ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt
vadetid till underrättens
ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som
intyg på betalad
avgift fick den ändringssökande ett
vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den
överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I
Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Stadgad
avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. Den
ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt
vadetid till underrättens
ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som
intyg på betalad
avgift fick den ändringssökande ett
vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den
överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I
Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Honorärtitel av andra
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt
geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive
general och amiral.
Underordnad
ämbetsman eller funktionär vid hov, inom
orden och så vidare som har till uppgift att bistå vid de av ceremonimästaren arrangerade och övervakade ceremonierna.
Titeln på den sjöofficer som var chef för skeppsbyggeriet, repslageriet och smedjorna på örlogsstationen i Karlskrona.
Bisittare till person som för ordet och leder förhandlingarna i en överläggande eller beslutande församling.
Hederstitel för
prästman eller ställföreträdare till
ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Vice
ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för
utskott eller de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han
inspektor över mått,
mål och vikt.
Granska och stämpla officiellt dokument, exempelvis ett utgående
skeppsdokument innan fartyget kan kasta loss.
Sedan medeltiden om formbunden utsaga som ett
vittne ger inför
domstol och där vittnet vid Gud försäkrar att han talar sanning. Eden ger vittnesutsagan ett bevisvärde, varför eden inte kan sväras av jävig, minderårig, mentalsjuk eller därmed jämförbar person. Den svenska rätten gav 1734 det edsvurna vittnesmålet en lagbestämd bevisverkan. Vittneseden fick därför inte avges av person som befarades vara opålitlig (såsom jävig, vanhedrad, menedare eller brottsling).
Värvat
regemente som hörde till flottans garnisonstrupper, tidigare kallat för mariniärer.
Före 1650-talet i förordningar och
brev förekommande benämning på statsanställd i underordnad ställning, kronotjänare.
Benämning på den högsta kategorin av båtsmän. En
välbefaren båtsman hade minst 24 månaders erfarenhet av tjänstgöring på ett skepp. Uttrycket användes inom den svenska flottan fram till 1875.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.
Å
Bystämmans sammankallare och
ordförande samt protokollförare, vanligen representant för en
by på
sockenstämma och ting. Åldermannen hade (enligt mönsterbyordningen) även hand om bykistan (byns
arkiv och kassa). Åldermän användes även vid lokala syneförrättningar, då
kronan saknade tjänstemän på bynivå. Åldermannasysslan var på en del håll en förtroendepost, på andra en semiformell befattning. Som ersättning för sysslan uppbar åldermannen byns böter.
Extraordinärt
rättsmedel sedan svenska tiden för sökande av ändring i ett
avgörande som avgjorts med en så kallad tredskodom. Från 1734 ska
återvinning sökas hos den allmänna underrätt där ärendet ursprungligen behandlats.
Ä
Högre
befattning i
stat eller kyrka. Från 1600-talet högre statstjänst med fastställda självständiga offentligrättsliga befogenheter. Som
ämbete betecknades i svenskt administrativt språkbruk en sådan
tjänst vars innehavare tillsattes av Kunglig Majestät. Någon terminologisk skillnad mellan ämbete och tjänst förekommer inte i det finska språket.
Av
regent eller
myndighet (på lagstadgade grunder) beviljad
fullmakt åt högre statlig
ämbetsman och
tjänsteman för att förstärka tjänsteinnehavarens
ansvar och myndighet, med en
försäkran om att innehavaren behöll ämbetet och därmed förenade förmåner så länge denne fullgjorde sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Fullmakten ersattes 1926 med förordnande, som när som helst kan återkallas, och utnämningsbrev.
Fullmakt beviljades inom kyrkan åt ärkebiskop, biskop, kyrkoherdar och för sådana sysslor och tjänster inom
ecklesiastik- och skolstaten som besattes av domkapitlet.
Som kännetecken använt
stämpelmärke för en viss
befattning eller en institution. Ämbetssigillet var vanligen avtryckt i vax (metall, lera eller lack), ibland också direkt på papper eller på en pappersbit som fästs vid huvuddokumentet.
Den
part som söker ändring och besvärar sig över ett
avgörande i lägre rätts- eller förvaltningsinstans. Benämningen används också om åtgärd som vidtas i syfte att få ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande; överklagande; sökande av ändring. Den
ändringssökande kallades under svenska tiden appellant, under autonoma tiden och i början av självständigheten
klagande eller klagandepart.
Det årliga understöd som prästänka (åtminstone i vissa trakter) brukade uppbära av makens efterträdare i ämbetet. Detta var en gammal
praxis som var bruklig särskilt i södra Sverige.
Ö
Under svenska tiden lagkunnig
tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837
lagfaren icke
militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och
ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
Enligt
instruktion 1699, i praktiken fr.o.m. 1720, den högsta ämbetsmannen vid
Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret. Överdirektorn för
lantmäteriet ansvarade 1735–1777, då kontoret kallades Lantmäteri- och justeringsverket, också för
justering av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Under autonomin och fram till 1929 betecknades även chefen för de efterföljande Lantmäteriöverstyrelsen,
Överstyrelsen för lantmäteriet och
Lantmäteristyrelsen överdirektör. Genom åren har överdirektörens närmaste
medhjälpare och ställföreträdare utgjorts av inspektorn eller överinspektorn över lantmäteriet, senare överdirektörsadjointen.
I början av 1600-talet
titel för
tjänsteman i en
stad med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över till exempel en viss förvaltningsgren, ett visst truppslag, ett visst yrke eller en viss institution. Överinspektörerna avskaffades i och med kollegieindelningen inom magistraten. Under autonoma tiden var ”överinspektör” en benämning på ett
ämbete och en tjänsteman inom en viss förvaltningsgren (till exempel lantmäteriet), under självständigheten en titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Från 1861
ämbete och
ämbetsman som lydde under Centralstyrelsen för skolväsendet, från 1869 under Överstyrelsen för skolväsendet. Överinspektören för folkskolorna inspekterade folkundervisningen och föreslog åtgärder för dess förbättrande och biträdde – sedan folkskolorna började inrättas– överstyrelsen i dess uppgift att ha överinseendet över folkskolväsendet. Överinspektören verkade från 1863 som
direktor för det då inrättade folkskoleseminariet och 1869–1918 som
ledamot vid Överstyrelsen för skolväsendet. Tjänsten drogs in när
Skolstyrelsen bildades 1918.
Befattning som instiftades inom landsstaten 1682. Överjägmästaren skulle övervaka jägeribetjäningen och kronans skogsbruk och jakt. Överjägmästaren var underställd landshövdingen. I princip skulle det finnas en
överjägmästare i varje län. I praktiken kunde dock en överjägmästares verksamhetsområde (
distrikt) omfatta flera län. Under överjägmästaren ansvarade
jägmästare för mindre
revir inom distrikten. Tidvis fanns överjägmästare också upptagna på hovstaten, som tillsammans med länsstyrelsens skogsfunktionärer bildade jägeristaten.
Hög
ämbetsman vid drottningens (eller änkedrottningens) hov. Tjänsten inrättades av
drottning Kristina 1646. Överkammarherren hade överinseendet över drottningens
kammare och hovbetjäningen där. Under åren 1720–1787 var ”överkammarherre” också en
ämbetsman hos konungen eller kronprinsen, med ställning näst efter riksmarskalken.
På den
extraordinarie hovstaten 1729 upptagen kock som stod över mästerkockarna i hovets kök. Munkock förekom redan på 1500-talet och var då den förnämsta kocken i konungens kök.
Hovämbete skapat 1783 av Gustav III, i ställning under överstekammarherren. Hovämbetet hade generallöjtnants rang. Sex överstekammarjunkarämbeten skapades av Gustav III 1783 och de förekom i hovkalendrarna under beteckningen ”Kongl. Maj:ts 6 Öfverste Kammar-Junkare”. Samtidigt uppgraderades överkammarherren till
överstekammarherre med högre rang.
Under 1500-talet om befälhavaren för rytteriet i en viss landsdel, lands(dels)rytteri; rytteriöverste.
