Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Kyrklig förvaltning
Befattning inom den vita armén 1918. Uppgjorde en plan för fältprästverksamheten och ett reglemente för fältprästerna. Namnet ändrades den 21 september 1918 till ”fältprost”.
A
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndarinna och ledare för klarissornas konvent. Abbedissan utsåg tillsammans med konventet dess råd av discretae, priorinna och andra funktionärer. Valet av abbedissa utfördes av systrarna och stadfästes av franciskanernas generalminister och provinsens förmän.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Tillägg till birgittinregeln. Addiciones uppsattes i enlighet med Birgittas önskan av Petrus Olavi och stadfästes definitivt år 1420.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
Den tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med advocatus ecclesiae.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Ursprungligen en liturgisk funktionär som mottagit den högsta av de fyra lägre vigningarna. Senare blev akolyt en beteckning för kyrkotjänare.
Förbud mot att avyttra egendom. Den kanoniska rätten utgick ifrån att en kyrklig institutions egendom inte fick avyttras. Förbudet gällde både fast och lös egendom. Förbudet kunde överträdas i vissa fall: tvingande nödvändighet, uppenbar nytta och kristen kärleksgärning. Till den första typen räknades brist på mat och kläder åt en präst eller behov av reparationer eller nybyggnation. Nyttomotivet kunde vara byte av egendom ofta med kontant mellanskillnad eller avyttring av egendomar som var till nackdel på grund av ringa storlek eller avstånd. Kärleksgärningen innebar lösen av fångar. Tillstånd för avyttring skulle ges av biskop i samråd med domkapitlet.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen. Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Benämning till år 1905 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av ärenden rörande främst församlingens egendom och ekonomi men även bl.a. barnundervisning.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör, kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Av präst utfärdat intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarvikarierna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Kollektivbenämning på det till amiralitetet hörande prästerskapet. Under förra delen av 1700-talet också beteckning för amiralitetskonsistorium.
Tjänst inrättad 1687 vid amiralitetskonsistoriet. Notarien förde protokoll över konsistoriets sammankomster, upprättade skrivelser till högre myndighet, expedierade beslut, vårdade arkivet, uppbar och redovisade kollekt- och stamboksmedel m.m. Han verkade från 1791 också som konsistoriets uppbördsman.
Flottans domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de rätt att söka tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Ordförande för amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta ledare över de till amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt stift inom svenska kyrkan. En amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från ledung och ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde gods som gått förlorade för kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter annater i mitten av 1300-talet. Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
Den kanoniska benämningen på en kyrka som förenats med en annan socken eller kyrklig institution och som betjänas av dennas präst.
Mindre del av ett pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerat. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Mässbok med de i gudstjänsten brukliga kyrkosångerna. Antifonariet föranstaltades av Gregorius den store. Enligt den medeltida Smålandslagen skulle varje kyrka äga ett sådant.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Inom romersk-katolska kyrkan, den kedja av prästvigningar som slutar i biskopsämbetet och som härstammar ända från apostlarna. Successionen förmedlades av biskoparna ända tills systemet bröts genom reformationen.
Titel för påvens ställföreträdare i länder utan katolsk biskop och för utomordentliga påvliga sändebud. Under medeltiden insattes ofta ärkebiskopar till apostoliska vikarier för något bestämt land och de fick då varaktigt vissa privilegier som annars endast tillkom påven.
Präst vid arbets- och korrektionsinrättning. Predikanten förordnades av vederbörande domkapitel, på förslag av inrättningens direktion. Arbets- och korrektionspredikanten förde kyrk- och kommunionbok över korrektionshjonen och undervisade dem i gudsfruktan, flit och moralisk bättring genom kristendomsundervisning och flitiga andaktsövningar under ledning av inrättningens vaktmästare. Han höll också regelbundna prediko- och katekesförhör samt högmässor.
Spåman, hednisk präst. Benämningen förekom 1534 i ärkebiskop Makars i Novgorod herdabrev och har använts i Östkarelen.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Benämning på den organisation inom försvarsmakten som organiserar och medverkar i soldaternas religionsutövning. Inom den vita armén 1918 var arméns själavård underställd huvudkvarterets etappavdelning och leddes i stort av väst- och östarméns stabspräster och fältprästerna på regements- och kompaninivå. Under fredstid fokuserade arméns själavård på undervisning av kristen lära och dygd medan själavården under vinter- och fortsättningskriget var mer inriktad på personlig närvaro och psykologiskt stöd för frontsoldaterna.
Interimistisk kyrkoordning som 1540 utarbetades av Georg Norman. Den förverkligades dock aldrig. Avsikten var att den skulle ersätta regelverket för den svenska protestantiska kyrkan i Västerås ordinantia 1527.
En av ett domkapitels två i teologi sakkunniga bisittare sedan 1870, vilka tillsammans med biskopen som ordförande och domprosten som viceordförande, jämte stiftsekreteraren sköter den kyrkliga administrationen och verksamheten i stiftet, samt behandlar andra frågor som rör stiftsförvaltningen. Assessorn väljs av prästerskapet i stiftet för tre år. Behörig är präst som avlagt teologie licentiat- eller högre pastoralexamen.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
”Självhövdad”, beteckning på självständig ortodox nationalkyrka, som inte står under en främmande patriark. Den ortodoxa kyrkan i Finland blev autokefal 1925, från att tidigare ha varit en autonom del av Moskvas och hela Rysslands patriarkat och underställd den ryske patriarken.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Arvskifte eller bodelning som från 1686 skulle förrättas mellan den efterlevande maken/makan och den avlidnas arvingar.
B
Enhet inom johannitordens organisation. Flera bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Benämning på ett distrikt inom Tyska orden, som låg utanför Preussen och Livland. Distriktet var direkt underställt tyskmästaren.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Brott som medför eller förtjänar att bestraffas med bannlysning.
Från predikstolen uppläst särskilt formulär över bannlysning av person, ingick i kyrkolagen 1686.
Bannlyst person: en straffpåföljd för helgdagsbrott under 1700–1800-talet. Användes också för en ännu icke kyrktagen kvinna.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också rätt att bevilja avlösning.
Kyrkoherde vid den finska militärens värvade och indelta regementen eller bataljoner under autonoma tiden.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Den handling, varigenom påven förklarar en avliden för salig. Beatifikationen föregick den egentliga helgonförklaringen.
Titel för påven i suppliker. Däremot kallade han sig själv ”Seruus seruorum Dei”, biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Medlem i en religiös sammanslutning där kvinnor levde tillsammans utan klosterlöfte. Beginer är kända i Danmark 1263 och på Gotland på 1270-talet. Inga begingårdar är kända i Sverige.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Donator, person som gett gåva eller testamenterat jord eller lösöre till kyrkan eller en kyrklig institution. Namnet skulle då antecknas i missalet så att prästen hade det lätt tillgängligt när han läste mässan. Förteckningarna inleddes vanligen med: Pro istis est orandum in ecclesia... (för dessa bör man be i kyrkan).
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Under medeltiden en kyrkorättslig benämning på den intäkt en kyrklig ämbetsman erhöll. Den lyftes inte enligt en bestämd tidtabell utan efter behov. Inkomsten blev inte privategendom utan användningen begränsades av kyrkliga bestämmelser. Biskopen hade rätt att inom sitt stift grunda nya beneficier förutsatt att det fanns ekonomiska resurser. Till beneficium hörde närmast prästgården. Den jord som överläts skulle erbjuda prästen bostad och uppehälle. Den överlämnades av socknen genom skötning till kyrkan.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt som en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall hans tjänst var förenad med själavård.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall själavård inte ingick i hans åligganden.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall han tillhörde en klosterregel.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman, som inte tillhörde en klosterregel, erhöll.
Den nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Rätten att ta emot bikt och förmedla avlösning. Enligt Laterankonciliet tillkom biktjurisdiktionen församlingsprästen. Genom påvligt privilegium utsträcktes den också till tiggarordnarnas präster i deras predikodistrikt. Den avgörande regleringen fastställdes 1300 genom Bonifacius VIII:s bulla Super cathedram.
Kyrkorättslig beteckning på en prästs upprepade firande av mässan under samma dag. År 1212 förbjöds binatio med undantag för juldagen då tre mässor firades samt stundom för påskdagen.
Hospital i Rom som utgjorde centrum för de svenska pilgrimerna under medeltiden. Byggnaden skänktes till Birgitta 1353 och efter hennes död 1373 tillföll den Vadstena kloster. Verksamheten leddes av en föreståndare (procurator). Efter reformationen avstannade verksamheten.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Inom katolska kyrkan kollegial domstol vid biskopens sida, som dömde i första instans i kyrkliga mål (andra instans var metropoliten och tredje påven). Konsistoriet bestod vanligen av både andliga råd (mest domkapitulares) och världsliga och kunde ha antingen bestämmande eller rådgivande votum. Biskopens medhjälpare, generalvikarien, kunde också ha ett konsistorium till hjälp vid stiftets förvaltning.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen biskop 1892 genom inrättandet av ett biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
Den samling av jordebrev och andra urkunder som samlats i biskopsgårdarna och som avspeglade biskoparnas ämbetsverksamhet och biskopsbordets framväxt.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Skatt i Karelen under medeltiden. Enligt en överenskommelse 1331 mellan biskopen i Åbo och Viborgs slottslän skulle varje rök eller hemman på den karelska rättens område utgöra två vitskinn årligen till biskopen. Skatteordningen 1345 fastslog att varje man som bar en båge årligen till kyrkan skulle erlägga ett bågskinn eller en treding spannmål.
Biskops ämbetsområde, stift.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Under medeltiden den ämbetsed som en nyvald biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Av konungen utfärdad fullmakt på tjänst som biskopsfogde.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Benämning på det underlag åt regeringen för val av biskop som domkapitlet sammanställde enligt bestämmelserna från 1571, 1686 och 1869. De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet var angivna till namn, ålder och ämbete.
Livsmedelsskatt som en biskop hade rätt att ta ut vid två tillfällen. Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
De medeltida biskoparnas rätt att erhålla gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Benämning på biskopsgård under 1600-talet.
Sedan reformationen benämning på biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Under 1600-talet förekommande benämning på biskopsval.
Biskoparna jämte ärkebiskopen som ett beredande, beslutsfattande och verkställande organ, biskopsmöte.
Officiell benämning inom den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1925 på det organ som består av biskoparna i kyrkosamfundet för beslutsfattande i ärenden som främst är av dogmatisk-kanonisk natur. I vissa situationer kan, då detta för vinnande av fulltalighet är nödigt, en eller flera biskopar från annat ortodoxt kyrkosamfund förordnas att fungera som adjungerande ledamöter. Enligt förordningen från 1925 behandlade och avgjorde biskopskonferensen i främsta rummet ärenden av dogmatisk och kanonisk natur.
Till biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Bonde som i egenskap av arrendator brukade ett hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Benämning på länsman inom Åbo stift som under förra delen av 1600-talet för biskopens räkning spanade upp utomäktenskapliga förbindelser, särskilt mellan ogifta personer, och såg till att de drogs inför kyrklig rätt.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Inofficiell benämning på den finska ortodoxa kyrkans biskopskonferens.
Specialenhet vid kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa landskap var nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Hemman eller pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Under 1500-talet benämning på den styrelse som utövades av biskopar.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Ärende eller världsligt rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Stad där biskop har sitt säte, stiftsstad.
Biskopsämbete med tillhörande budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Till biskopssäte hörande hemman.
En biskops ställning och värdighet som stiftets högsta ämbetsman och medlem av kyrkomötet.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Skatt som en biskop betalade till kronan för sina inkomster in natura.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av biskop förrättas av stiftets domkapitel. Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
För att kunna kandidera vid biskopsval krävdes att personen skulle vara av äkta börd, att han var trettio år gammal och en man av goda seder och kunskaper. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte väljas, endast föreslås.
Inom katolska kyrkan den sakrala akt som electus skulle genomgå för att kunna tillträda sitt ämbete och utöva alla dess rättigheter. Biskopsvigningen skulle äga rum inom tre månader efter att påvens eller metropolitens meddelande om stadfästningen av utnämningen hade utgått. Den skedde ofta vid den romerska kurian. Före vigningen avgav konsekranden sin trohetsed till påven eller metropoliten. Om prästvigning saknades måste han också genomgå de nödvändiga prästvigningarna. Genom vigningen fick biskopen sina sakrala befogenheter samt rätten till ponteficalia.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som grundades i Borgå 1923. Grunden är inte geografisk utan språklig. Det omfattar samtliga svenskspråkiga församlingar i Finland och de tvåspråkiga församlingar som har svensk majoritet. Också den tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland samt den rikssvenska Olaus Petri församlingen ingår i stiftet.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Borgå som residensstad. Borgå stift grundades 1723 när biskopssätet flyttades från Viborg till Borgå. År 1811–1812 anslöts församlingarna i Gamla Finland till stiftet. År 1851 utbröts en del av församlingarna och bildade Kuopio stift. Biskopssätet flyttades 1923 från Borgå till Tammerfors. Stiftsadministrationen leddes av en biskop och bestod 1816 av en domprost och sex andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens. Den skötte stiftets förvaltning och ekonomi, övervakade församlingar med prästerskap och Borgå och Viborgs gymnasium, trivialskolorna i Helsingfors, Kuopio och Lovisa samt krets-, elementär- och flickskolor i Viborg och Kexholm, Fredrikshamn, Nyslott, Villmanstrand och Sordavala.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Av klockare förd längd eller bok över varje brevväska eller enskilt tjänstebrev som sändes med klockarposten. I boken noterade klockaren dag och månad då försändelsen gick ut. Mottagaren verifierade sedan försändelsens ankomst med datum och namnteckning, mot ett kvitto. Brevboken infördes 1836.
Breviarum (bönbok i vilken tidegärden återfinns) eller kyrkohandbok. Kurian behövde en praktisk samling med tidegärdens olika delar (antifonerna, psaltarpsalmerna, hymnerna m.m.). Breviariet är en av de officiella liturgiska böckerna och innehåller jämte riterna de vanligaste välsignelserna och andra sakramentalier.
Den avgift för brev som erlades för att gälda kanslikostnader. I Upplandslagen stadgades att den som för ett svårt brott ålades vallfart skulle ge biskopen två öre för att utfå brevet. Prästernas avgifter till biskopens kansler för ordinationsbrev, indulgensbrev och kollationsbrev fastställdes 1423. Magnus Erikssons landslag stadgade att lejdebrev skulle lösas av kungens kansler med ½ mark och fridsbrev med 1 mark. Lösen skulle också erläggas för häradshövdings och lagmans fastebrev samt för lagmans dombrev. Fastighetsköp i staden skulle inskrivas i stadens bok och stadsskrivaren ersättas med 2 öre.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Patronell församling som bestod av bruksägaren med familj samt personalen och deras familjer.
Präst anställd i predikoämbete på ett bruk som utgjorde ett kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars ordinarie prästerskaps göromål.
I vidsträckt betydelse varje sammanslutning av kristna med ändamål att verka till Guds ära genom gudstjänst samt för ömsesidigt andligt och materiellt stöd i den kristna broderskärlekens anda. Verkliga sammanslutningar uppkom på basis av de så kallade gillena.
Parallellbenämning på matskott som förekom i Savolax och Karelen.
Ursprungligen det metallsigill med vilken en urkund, framför allt en påvlig sådan, var beseglad. Så småningom övergick betydelsen till själva urkunden. Det påvliga sigillet fick sitt hävdvunna utseende omkring 1100. Som benämning på påvlig skrivelse avsåg bulla först endast skrivelser av privilegienatur. Den nuvarande betydelsen är av senare datum. Urkundsmaterialet var ursprungligen papyrus men från 1100-talet förekom också pergament. Stiliseringen följer ett invecklat formelväsen. Beseglingen med blybullan gjordes utgående ifrån bullans natur. Dateringen uttrycktes i regel med romersk tideräkning med angivande av påvens regeringsår och från 1445 också det kristna året enligt stilus Florentinus. Bullan betecknades efter ingångsorden.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Samling av påvebullor och -brev.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
C
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Den andel av kollekten som franciskaner och dominikaner överlät till det lokala sockenprästerskapet då de höll gudstjänster utanför sina egna ordenshus. Andelen utgjorde vanligen en fjärdedel.
Allmän sammankomst inom domkapitlet där alla medlemmar var tvungna att infinna sig.
Kapitel med klosterliknande organisation. Många tidigare förvärldligade kapitel avstod från ett gemensamt liv under reformrörelsen på 900-talet och organiserade sig vanligen enligt augustinregeln eller premonstratensregeln. Många av dem återvände ”till världen” på 1100- och 1200-talen, och organiserade sig sekulärt som capitulum saeculare.
Domkapitel, i vilket antalet medlemmar inte var fixerat. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel med fixerat antal medlemmar. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel som inte hade en klosterliknande organisation utan som hade delat den gemensamma kapitelsegendomen i prebenden och hade organiserat sig för uppgifter ”ute i världen” och för att biträda biskopen i förvaltningen av stiftet. Det sekulära domkapitlet skulle också förrätta kanoniska val av biskop. I Uppsala fungerade ett sekulärt domkapitel i slutet av 1100-talet men upphörde före 1224. Det äldsta kända sekulära domkapitlet organiserades i Linköping 1232 med påvens tillstånd. År 1247 stadfästes ett sekulärt domkapitel i Uppsala.
Kyrklig avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor, beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet. Cathedraticum kunde ibland också beteckna den avgift som en ärkebiskop gav sin patriark, en biskop sin metropolit och en präst sin biskop vid ordinationen.
Skälig orsak, de nödvändiga förutsättningarna för att villkoren för ett beneficium skulle få ändras. Exempelvis kunde ett kanonikat delas i två tjänster endast om det fanns en skälig orsak.
Källarmästare, ekonom. Tjänsten som cellarius medförde inte någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom den bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster.
Kyrkotukt. Från 1214 var censura ecclesiastica i teknisk kyrkorätt begränsad till tre åtgärder: avhållning från ämbete, interdikt och excommunicatio.
Skatteskrivning, registrering av person- och förmögenhetsförhållanden med tanke på en rättvis fördelning av skatterna. Senare användes termen också om en lista på skattskyldiga med uppgifter om förmögenhet. I de medeltida urkunderna används census ofta i betydelsen skatt eller arrende. I kanonisk rätt avses särskilt en årlig avgift som en kyrka eller beneficieinnehavare erlade till biskopen eller på grund av biskoplig auktoritet åt någon annan. I Finland förekom census när Borgå socken och dess kapell inkoorporerades med cisterciensklostret i Padis under åren 1351–1429. Systemet utvidgades under 1400-talet.
Den avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
De evangelisk-lutherska församlingarnas samarbetsorgan, grundat 1948 för att övervaka religionsundervisningens ställning i skolorna samt arbeta för att utveckla kyrkans undervisnings- och uppfostringsarbete i skriftskolan, förskole- och ungdomsfostran samt församlingsfostran. Centralen för kristen fostran verkade under Kyrkostyrelsen.
Kyrkligt samarbetsorgan grundat under kyrkodagarna 1918 för att samordna verksamheten i de olika kristna sammanslutningarna, utveckla församlingslivet och effektivera församlingsverksamheten. Centralförbundet hade under mellankrigstiden karaktären av en allmänkyrklig verksamhetsorganisation som bl.a. skötte den kyrkliga tidningsbyrån. Den leddes då betrodda statskyrkomän. Centralförbundet blev efter 1944 ett arbetsorgan för statskyrkan. Det befullmäktigades till uppgiften av det förstärkta biskopsmötet och beviljades medel av Kyrkostyrelsen för att verkställa sina allmänkyrkliga funktioner. Samma ställning fick också församlingsinstitutet i Träskända efter kriget. Förstärkta biskopsmötet och Söndagsskoleföreningen bildade 1945 en särskild stiftelse för finansiering av församlingsinstitutets verksamhet.
Beteckning för en avskriftsvolym som använts av kyrkliga institutioner. Begreppet var vanligt på kontinenten men har inte använts i svensk medeltid.
Fond i varje domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i Kuopio stift då det grundades 1852.
De penningmedel vid varje kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Påvlig rundskrivelse, särskilt om kungörelse innehållande en överenskommelse mellan påven och en världslig regering om hur de yttre kyrkliga angelägenheterna skulle ordnas i ett land.
Klosterorden som utgick från moderklostret Cîtaux. De första klostren anlades i Sverige på 1100-talet. I södra Finland fick orden ett stort inflytande genom att munkar från det estniska klostret i Padis utövade en viss verksamhet. På 1330-talet sålde de högsta styresmännen betydande jordegendomar till klostret. På 1350-talet donerade Magnus Eriksson patronatsrätten och laxfisket i tre–fyra östnyländska socknar samt Borgå med kapell åt klostret. Egendomarna återköptes på 1400-talet.
Prästeståndets brev till domkapitlen.
Det andliga släktskap som enligt kanonisk rätt inträdde vid fadderskap. Det hade konsekvenser bl.a. genom att det utgjorde äktenskapshinder.
Prebende som hade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Domkapitlets gemensamma egendom.
Gemensamt bord för kleresiet. Ett sådant inrättades i Åbo efter norsk förebild år 1493.
Den statutsamling för Uppsalaprovinsen i vilken alla utgivna statuter samlades. Det utgavs i början av 1440-talet. Redaktör var domprosten Birger i Strängnäs. Samlingen är indelad i huvudgrupper. Bestämmelser om samma ämne har grupperats flockvis från olika statuter. Det trycktes år 1525.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
”En för alla bindande trosbekännelse”, antagen i Uppsala 1593, kallas också Uppsala mötes beslut om religionen, tryckt 1594. Confessio fidei innehöll de tre fornkyrkliga symbola: Augsburgska bekännelsen (Augusta invariata) och kyrkoordningen 1571, som gjordes till grund för lära och kult.
Tilläggstitel för kaplan i en domkyrka.
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
Den liturgiska handling som syftar till att inviga personer eller föremål till heligt bruk. En consecratio förrättades vanligen av en biskop i motsats till de enklare benediktionerna. Som concretatio räknades vigning av biskop eller klosterjungfrur, invigning av kyrka, altare, kalk och paten.
Medlem av ett konsistorium, beteckning för en medlem av ett domkapitel (konsistorium) i det svenska riket och storfurstendömet Finland. I Gamla Finland användes beteckningen consistorialis (eller assessor ordinarius consistorii) för medlem av evangelisk-lutherskt konsistorium.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Under perioden 1607–1649 och 1726–1727 planerat men aldrig genomfört centralorgan för kyrkans centralstyrelse. Det skulle bestå av tolv medlemmar, hälften andliga och hälften lekmän, och sammanträda en gång om året för att övervaka biskoparna och döma i kyrkliga tvistemål. Konsistoriet var inte tänkt som ett beständigt administrativt verk, utan skulle finnas till för att kontrollera biskoparna och döma i andliga ”klagemålssaker”. Termen förekom 1607 vid Karl IX:s kröning. Gustav II Adolf framlade ett förslag om dess grundande 1623 som förföll. Instruktion för consistorium ecclesiasticum general gavs den 7 juli 1645, men något riksdagsbeslut om grundandet kunde inte fattas 1649. Frågan återupptogs vid 1726–1727 års riksdag och behandlades då vidlyftigt av ecklesiastikdeputationen, men saken lämnades ”tills vidare liggande”.
Benämning på särskilda möten mellan biskopar och andra framstående präster som under senare delen av 1600-talet hölls tillsammans med kapitlet i Stockholm.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
Birgittinsystrarnas veckoritual, som trycktes och kodifierades 1512.
Visitationsdistrikt inom dominikanorden som bildades av Visby med Reval och Åbo. Senare tillkom också Viborg i Finland. Verksamheten kulminerade på 1200-talet och det var till Visby som biskop Thomas av Åbo begav sig efter sin avsägelse 1245.
Munkar och nunnor som under medeltiden utförde de lägre klostersysslorna.
Skolkalas, förekom i de medeltida katedralskolorna och tog stundom anstötliga former. I Uppland förbjöds de på en synod 1412 och förbudet upprepades 1417, med undantag för dem som kunde hållas på ett anständigt sätt.
Kustodmöte. Möte där representanterna bestod av ledarna för kustoderna i en provins inom franciskanorden. Mötet kunde ersätta provinsialkapitlet under de år då det inte kunde sammanträda.
Ett slags väktare vid den medeltida katedralskolan. Det fanns tendenser till självstyre hos eleverna, och det är möjligt att corycei utsågs av eleverna själva.
Beseglingen med en blybulla med ett hampsnöre. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden innehöll ett åliggande.
Beseglingen med en blybulla med trådar av rött och gult eller enfärgat silke. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden gav adressaten en rättighet.
Tjänsteförrättande kyrkoherde (pastor) eller nådårspredikant.
Kyrkopräst, kyrkoherde, kaplan.
Ordningsman vid en medeltida katedralskola. I katedralskolan fanns tendenser till självstyre hos eleverna. Det är därför möjligt att custodes utsågs av eleverna själva.
D
Ordensprovins till vilken de svenska, danska och norska dominikanerna hörde. Den nordiska provinsen styrdes av en gardian. En gång om året samlades varje konvents prior till gemensamt kapitel under provinsialpriorns ledning. Där avgjordes frågor om förflyttningar, studier, nygrundadningar med mera. Årligen (efter 1372 vartannat år) hölls också ett generalkapitel för ordens samtliga provinser.
Ordensprovins till vilken de nordiska franciskanerna hörde. Provinsen leddes av en provinsialminister. Enligt en bestämmelse 1390 skulle provinsialministern i Dacia turvis väljas från Danmark eller från Sverige/Norge. Bestämmelsen beaktades i huvudsak under hela 1400-talet. Om provinsialministern var dansk skulle hans ställföreträdare, provinsialvikarien, väljas från Sverige/Norge och vice versa.
Vid domkapitel förd bok över alla till domkapitlet inkomna mål och skrifter, med uppgifter om dagen då de inkommit och varje åtgärd som vidtagits. Dagboken var en motsvarighet till diarium vid andra ämbetsverk. Dagböckerna infördes med kyrkolagen 1869.
Ersättning åt kyrkvärd eller uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Ursprungligen benämning på de kyrkliga ordningsföreskrifter som gavs ut av svenska kyrkan år 1544 angående kyrkofrid, kyrkobesök och landsstrykare. Allmänt: kyrkliga författningar, kyrkoordning, kyrkolag, kyrkobalk.
Samling av den kanoniska rätten som sammanställdes av Gratianus efter 1140. Den är indelad i tre delar. Den första delen indelas i ”distinctiones” som i sin tur indelas i ”canones”. Den andra delen indelas i ”Causae” och dessa i ”questiones”, vilka sedan indelas i ”Canones”. Den tredje delen indelas i ”Distinctiones” med motsvarande ”canones”. Den utgör också den första delen av en samling med sex lagtexter som gick under namnet Corpus Juris Canonici. Den ägde laga kraft i den katolska kyrkan till 1917, då den förnyades.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av minderårighet. Formellt skulle en person vara fjorton år gammal.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av svagsinthet.
Kroppslig missbildning eller lyte. Förlusten av en lem gjorde i princip en person inkompetent för kyrkliga ämbeten som präst. I så fall måste personen ansöka om påvlig dispens.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på frund av att personen i fråga hade dåligt anseende.
Hinder för att ta emot tonsur eller vigning på grund av att ståndaktigheten i tron inte hade prövats. Detta gällde speciellt nyligen kristnade.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning beroende på att personen i sitt tidigare yrke visat bristande mildhet. Det kunde handla om en krigare, en domare som fällt döds- eller stympningsdomar eller en skarprättare.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på ofrihet. Som ofrihet betraktades omyndighet, skuldförpliktelse, livegenskap eller äktenskapliga band.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att personen ingått flera tidigare äktenskap.
Hinder för att mottaga vigning eller tonsur på grund av bristande lärdom.
Äldre benämning på klockare.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Ämbetsområde och ämbete för kyrlig dekan; dekanat.
Dekan, diaconus, ärkedjäkne. Medlem av ett domkapitel med rang under en domprost.
Stadganden som påven utfärdade och som infogades i den kanoniska rätten. Gregorius IX:s dekretaler, innehållande bl.a. kravet på celibat för prästerna, infördes i Sverige 1248.
Brev i vilket utfärdaren förbinder sig att bedja för mottagaren och innesluta denne i gemenskapen. Ett stort antal delaktighetsbrev för enskilda personer är bevarade. Det förekom också att ett världsligt gille delgavs ett delaktighetsbrev av en kyrklig orden.
Beskärd del, andel, lott. Enligt kunglig resolution 1675 den ersättning in natura och persedlar som en ämbetsman eller annan person (deputatist) fick utöver sin ordinarie lön. Deputat gällde vissa kyrkliga statsanslag till prästerskapet i krigshärjade Karelen och Viborgs län från 1675, där man inte kunnat utmäta tiondeskatt eftersom det inte gått att förrätta mantalsskrivning (prästernas deputat, deputatspannmål).
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Rätten att ingripa då en utnämnd kyrklig tjänsteman eller präst inte inom utsatt tid besatt sitt ämbete.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen examen i diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete, befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av diakon och diakonissa.
En av det förstärkta biskopsmötets nämnder 1949–1966 som koordinerade statskyrkans diakoniarbete i finska församlingar. Utskottet bestod av medlemmar från domkapitlen, församlingsförbunden och diakonissaanstalterna. Det ersattes 1966 med Kyrkans diakonikommitté. Det svenska diakoniarbetet sköts sedan 1949 av Församlingsförbundet.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs finsk-svenska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Av församlingspräst förd foliebok över personer som flyttat till eller från församlingen. I diariet antecknades personernas namn, karaktär och kön jämte uppgifter om varifrån de kom eller vart de flyttade. Uppgifterna antecknades sedan 1748 också i husförhörslängden.
Församling vars medlemmar är skingrade över ett större område, vanligen i en annan trosmiljö än den egna. Beteckningen används i Finland särskilt om de ortodoxa församlingarna i Östra Finland som under vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 evakuerades till de lutherska inre delarna av Finland.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Representant i dominikanordens generalkapitel och i provinskapitlen.
Medlem i det utskott som biträdde franciskanordens provinsialminister i dennes ämbetsutövning.
Ställning som högsta kapiteldignitet; titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
Predikan varmed en präst som flyttar från församlingen tar avsked från sina församlingsbor.
Administration, förvaltning, huvudsakligen om presidium eller ordförandeskap. Under medeltiden fram till 1527: den romersk-katolska kyrkokalendern där de för varje dag förekommande mässorna och festerna är upptecknade.
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Arkiv (oftast kyrkoarkiv) i Sverige som erhållit specialtillstånd att förvara äldre arkivalier på ort och ställe, i stället för att leverera dem till landsarkivet. I Finland har kyrkan inte leveransplikt till Riksarkivet eller landsarkiv.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
Avgift som betalades åt kaniker för att dessa skulle medverka i domkyrkans dagliga bönestunder. Systemet infördes under senmedeltiden när kanikerna åtnjöt inkomster från sina prebenden och började negligera de gemensamma uppdragen i domkyrkan.
Föreståndare för en församlings sjukvårdsdistrikt som från 1834 skulle inrättas när någon epidemi hade brutit ut. Föreståndaren lydde under församlingens sundhetskommitté. Han skötte informationsgången, övervakade sjukstugan, sjuksköterskorna och medicineringen samt delade ut de av provinsialläkaren ordinerade medicinerna till patienter som inte hade fått plats i sjukstugan.
Benämning jämte benämningen inspektör från och med 1918 på den präst som i ett inspektionsdistrikt inom ortodoxa kyrkan utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen ersatte den tidigare benämningen kontraktsprost.
Ändring av villkoren för ett beneficium, som innebar delning och skapande av två eller flera tjänster. Med domkapitlets medgivande kunde biskopen dela ett kanonikat i två tjänster om det fanns en skälig orsak. Ett prästerligt bord kunde delas om avståndet till kyrkan blev för långt för dem som bodde i utkanten.
Student eller skoldjäken som av ledarna för de interimistiska konsistorierna under stora ofreden (1717–1721) hastigt prästvigts för att kunna besätta en ledig prästtjänst. Djäkneprästerna måste efter ofreden avlägga prästexamen för att få fortsätta på sin prästerliga befattning.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst, präst vid domkyrka.
Korsyster som i klarissornas konvent förmedlade undervisning i läsning och skrivning.
Orden grundad av den helige Dominikus år 1216. Den antog augustinregeln och stadfästes av påven samma år. Ordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära myndighet var generalkapitlet som sammanträdde vartannat år. Orden var 1228 indelad i tolv provinser.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
Under medeltiden i katolska kyrkan klerkkollegium knutet till en domkyrka som fungerade som biskopens rådgivare och medhjälpare i stiftsstyrelsen. Domkapitlet hade rätt att förvalta kapitelsegendomen, anta nya medlemmar, utöva inre disciplinär myndighet samt utge statuter gällande kapitlets egen verksamhetskrets. Domkapitlet utsåg biskop genom röstning. Biskopen var skyldig att i alla viktiga frågor inhämta domkapitlets råd och då de berörde domkapitlets intressen också inhämta domkapitlets bifall. När biskopsstolen var vakant övergick hela den biskopliga dom- och förvaltningsmyndigheten till domkapitlet. Under 1200-talet ökade domkapitlets makt när det började utkräva av en nyvald electus edsvurna valkapitulationer. Domkapitlets föreståndare var vanligen prost, i några fall dekan. Ledamöter var praelatus. I mitten av 1500-talet var de gamla katolska domkapitlen upplösta eller också existerade de enbart på pappret.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Församling i en stiftsstad. Kyrkoherden i en domkyrka kallas domprost och församlingskyrkan kallas domkyrka.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Under stora ofreden titel som bars av preses för de evangelisk-lutherska konsistorier som inrättades av den ryska ockupationsförvaltningen både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Adjunkt i anställningsförhållande till en domprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Under medeltiden en gåva (själagåva) till kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Avbildning av donator eller donatorer till minne av en donation. Under medeltiden föreom det ofta i kyrkliga sammanhang att donationer förevigades genom avbildningar av givaren. Donatorsbilder kan förekomma både på byggnader och på mindre föremål.
Fasta eller lösa avbildningar av en donators vapen som skulle utmärka givaren av kyrkliga föremål eller byggnader/byggnadsdelar. Att utmärka minnet av givmilda personer genom donatorsvapen var synnerligen allmänt på 1400-talet.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster, lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett tjänsteår räknades som två när en tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också rätt att räkna dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Det antal nattvardsgäster som på samma gång kunde knäböja vid altaret och motta nattvarden.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Predikant vid mentalsjukhus, sjukhuspräst. Den första dårhuspredikanten tillsattes 1840 av direktionen för dårvården i Helsingfors efter att Borgå domkapitel hade föreslagit en lämplig kandidat.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare, klockringare och annan kyrkobetjäning. Dödgrävare blev en separat befattning under 1800-talet.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över avlidna och begravda med uppgifter om deras namn, stånd och ålder, döds- och begravningsdag, gravplats (i kyrkan eller på kyrkogården) och sedan mitten av 1700-talet dödsorsak. Död- och begravningsboken innehöll ursprungligen också en kort beskrivning av personens leverne och livsvillkor. Den hörde till de böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1686 och 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. Bokföring av nyfödda, vigda och avlidna förordnades av biskopen i Åbo stift redan 1628.
E
Kyrkoföreståndare. I den i ortodoxa kyrkan benämning på den person, som har uppsikten över kyrkorna och gudstjänstens upprätthållande.
Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen. Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Inofficiell benämning på chefen för senatens ecklesiastikexpedition.
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Prästlägenhet, prästerlig lägenhet, en från senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe eller hemman som underlydde ett prästboställe.
Förteckning över prästerna i ett stift eller över medlemmarna i ett jungfrustift.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar, domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på tjänst och lönenivå.
Ledamot av Kyrkostyrelsen (som består av sex medlemmar). Ecklesiastikrådet är vanligen också ledande tjänsteman vid en viss avdelning inom Kyrkostyrelsen. Eckesiastikråden väljs av kyrkomötet och har rätt att närvara vid kyrkomötets plenum och att delta i diskussionen (men inte i beslutsfattandet).
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående anslag till lön för ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
Kyrkoförvaltningens indelning i stift, prosteri, pastorat och församlingar.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
I Gamla Finland i vissa lutherska församlingar tjänstetitel för präster som hade hand om församlingens ekonomi.
Person som valts till biskop av domkapitlet i hans kommande stift. Efter valet erhöll han titeln electus och skulle inom tre månader presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätt att konfirmera valet och konsekrera honom. Som electus hade den blivande biskopen ett rättsligt anspråk på biskopsstolen. Under 1200-talet började domkapitlet utkräva edsvurna valkapitulationer av sin electus.
Titel för en electus som erhållit konfirmation på sitt ämbete, men ännu inte blivit invigd. Electus confirmatus hade förbindelse med sin blivande kyrka och den förbindelsen kunde endast påven upplösa. Han hade då förvärvat jus in re, sitt biskopliga ämbete, med makt att råda in spiritualibis et temporabilus. Undantaget var enbart de sakrala befogenheter som tillkom biskopen efter biskopsinvigningen.
Upphöjdhet, höghet, värdighet, också titel som från början tillkom kejsare, konungar och biskopar till vilka man kunde knyta nämnda epitet, sedermera högre dignitärer inom katolska kyrkan, efter 1630 endast titel för katolska kardinaler. Som titel och epitet på kyrkliga personer var ”eminens” i bruk i Sverige bara under medeltiden. Inom lutherska kyrkan hade biskopar och ärkebiskopar de motsvarande epiteten i ”höghet” och ”högvördighet”.
Benämning på ständig besittningsrätt till jord i den kanoniska rätten. Emphyteusis infördes på 1200-talet och innebar att kyrkan arrenderade ut sina marker till åbor i utbyte mot att dessa betalade avrad till kyrkan, och att arrendena ofta gick i arv till följande generation.
Samling lutherska lärodokument från 1580, tryckta 1584 och i Uppsala mötesbeslut 1593. Endräktsboken innehåller bl.a. Luthers Stora och Lilla katekes. År 1686 blev den bekännelseskrift för kyrkan i det svenska riket.
Prebende som saknade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Begränsad biskopsvisitation, införd med kyrkolagen 1869. Den omfattade en granskning av kyrkböckerna, med alla till dem hörande längder, samt kyrkans räkenskaper och egendom, efter 1908 också församlingsfonder för kyrkliga ändamål. En enskild visitation förrättades i närvaro av kyrkorådet och kyrkvärden, eller andra förtroendemän som i praktiken skötte förvaltningen av kyrkomedlen.
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Åbo, åtminstone efter 1259. Tidigare kallad biskopen av Finland.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Finland, tills stiftet var färdigt organiserat. Titeln påträffas första gången i ett avlatsbrev som påven beviljade Åbo domkyrka 1259.
Biskop i de otrognas (muslimers och hedningars) land.
Biskoplig; episkopal ordning för en kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Biskopsvärdighet, biskopsämbete, biskopsstol. Episkopaten står högst i ecklesiastisk rang, näst efter ärkebiskop.
”Formulerade brev”, efter ett bestämt formulär avfattade kyrkliga rekommendationsbrev, som utfärdades i församlingens namn av en biskop eller presbyter.
Den lutherska statskyrkan i Finland som i synnerhet från slutet av 1800-talet alltmer övergått till en folkkyrkomodell. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstituerades 1809 och 1811 ur den svenska lutherska kyrkan, i samband med att Finland inlemmades i det ryska riket. Kyrkan är episkopal, och 1817 utnämndes en ärkebiskop som överhuvud. Verksamheten i kyrkan reglerades av 1686 års kyrkolag fram till 1869 då en ny kyrkolag antogs (den ersattes senare av 1933 års kyrkolag), vilken garanterade kyrkan ett omfattande självbestämmande gentemot staten. I samband med kommunalreformen 1865 hade också landsbygdens församlingar skilts från de nygrundade landskommunerna. Kyrkans högsta beslutande organ blev kyrkomötet. Endast kyrkomötet kunde komma med initiativ till ny kyrkolagstiftning. Förslaget kunde antas eller förkastas, men inte ändras, av lantdagen och kejsaren, senare riksdagen. Kyrkomötet utformade också kyrkoordningen, som fastställde kyrkans administration. I förhållande till statlig förvaltning har kyrkan ansvarat för folkbokföring och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll. Staten har stått för avlöningen av biskopar, domkapitlens utgifter, finansieringen av religionsundervisning i skolorna samt själavården i armén, i fängelserna och bland döva. Hos staten låg ärenden rörande den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inom Ecklesiastikexpeditionens, senare Undervisningsministeriets förvaltningsområde.
Tvingande omständighet, en av de förutsättningar som skulle föreligga för att en biskop inom sitt stift kunde sammanslå två redan befintliga beneficium.
Fördel. Biskopen hade rätt att inom sitt stift sammanslå två beneficium om det medförde en uppenbar fördel. För sammanslagning av två prästbord eller ett prästbord med ett kanonikat fordrades domkapitlets tillstånd.
Uppbörd: en omdiskuterad benämning i Sverker Karlssons donationsbrev till Uppsala domkyrka år 1200. Efter donationsbestämmelserna följde allmänna stadganden om andlig domstol samt uppgiften att kyrkans hus och åkrar skulle vara fria från all kunglig uppbörd. Det har hävdats att ordet exactio i detta sammanhang inte skulle åsyfta uppbörd utan endast bötesuppbörd.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom census vid behov kunde erläggas till en biskop eller med biskoplig auktoritet till någon annan instans. En del av de äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Anmärkning i lässedel, införd 1697. Examinatio libri betecknade att församlingsprästen hade hållit förhör på läsning i bok, vilket ingick i både kommunions- och konfirmandförhör.
Kyrklig tjänsteman med uppgift att biträda biskopen vid indrivningen av skatter, särskilt biskopstionden, och vid rättsutövningen. Termen förekom under medeltiden från cirka 1200-talet och finns i dokument från 1320-talet.
Kyrkligt straff som grundade sig på klerus rätt ”att lösa och binda”. Straffet betydde uteslutning från den kyrkliga gemenskapen. Det innebar förlust av rätten att åhöra mässan, få del av sakramenten och nådemälen, kunna stå fadder och få en kristlig begravning. Med exkommunikation bestraffades sacrilegium, kätteri, trolldom, blasfemi, mord, sexualbrott, ocker, mened och andra brott som stred mot de tio budorden. Normalt skulle syndaren få tre varningar med tidsfrist. Exkommunikation måste föregås av rättegång. En biskop kunde endast bannlysa personer inom sitt eget stift, medan påven kunde bannlysa vem som helst. Påven reserverade också vissa brott för sig. Dit hörde bland annat prästdråp och rätten att bannlysa furstar. Den som hade rätten att bannlysa hade också rätten att förmedla avlösning.
Den andra av de lägre vigningsgraderna inom den katolska kyrkan. Excorcisten hade i uppgift att fördriva demoner. Han ordinerades till ämbetet av biskopen.
Sammanfattande benämning på den medeltida kyrkans begravningsceremonier. Begreppet uppfattades juridiskt och mycket sällan liturgiskt.
Biskop som var direkt underställd påven.
Exemption som grundade sig på lag eller privilegier.
Kyrkorättslig term som innebar att en person, korporation eller institution lösgjordes från det normala kyrkliga subordinationsförhållandet; under 1600-talet förekommande benämning på dispensation.
Exemption som grundade sig på att det undantagna är äldre än närmast överordnad myndighet och således erhöll sin exemption vid den överordnande myndighetens tillkomst.
Exemption som grundade sig på hävd.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
I medeltida bemärkelse en form för påvlig tillsättning av ett kyrkligt ämbete, som innebar rätt för vederbörande att få första ledigblivna prebende därsammastädes, vanligen av samma storleksordning som det givna ämbetet. Expektansämbetena avskaffades delvis 1483 men huvudsakligen först på mötet i Trident.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Förlängt nådår, högst ett år till. Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Tillfälligt förordnad präst i en församling, vanligen en adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den ordinarie prästen eller kronan.
F
Kyrkans byggnadskassa, jordegendom som tillhörde kyrkan, men som inte ingick i prästbordet. Till den ursprungliga jordegendomen tillkom under medeltiden ofta nyförvärv genom testamenten, donationer eller köp. Största delen av jordegendomarna indrogs efter reformationen.
Benämning på vittnen vid dop och eventuellt också vid konfirmation. Enligt kanonisk rätt skulle fadderskapet ligga utanför barnens familjekrets. Antalet faddrar var vanligen två till tre. Vid dopet skulle faddern föra barnet till kyrkan och under ceremonin hålla det samt säga dess namn. I första hand skulle faddern förrätta nöddop. Krav på fadderns kunskaper ingår i många landskapslagar och synodalföreskrifter.
Frivillig fattigvård eller den fattigvård som ett fattigvårdssamhälle från 1879 kunde erbjuda en fattig som hade hemortsrätt i en annan kommun och som berättigade kommunen i fråga att ansöka om ersättning från hemkommunen.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Åbobiskopens krigsfolk. Under medeltiden hade biskopen i Åbo ett proportionellt betydligt större krigsfolk än de övriga nordiska biskoparna.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Av myndighet (ursprungligen prästen eller kronofogden) utfärdat skriftligt intyg på att en person bevisligen var medellös. Fattigbeviset innebar befrielse från eller lättnader i vissa avgifter och skyldigheter. Medellösheten fastslogs av allmän domstol. Fattigbevis infördes cirka 1807. Det bytte från 1930-talet namn till medellöshetsbetyg, intyg över medellöshet. Fattigbevis utfärdades också för medellösa sterbhus och för besvärsmål till hovrätten, under förutsättning att den berörda personen inte var fängslad, och att han eller hon kunde uppvisa två löftesmän som gick i borgen för de eventuella utgifterna. När fattigbevis utfärdades behövde man inte göra någon bouppteckning. Ett nytt formulär stadgades under autonoma tiden 1858.
Ed svuren vid domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Styrelse för en församlings fattighus.
Under fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Fattigstuga, härbärge eller kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
Huvudsakligen om den av kyrkorådet förvaltade kassan, vars medel användes till understöd åt de fattiga som inte kunde fördelas på fattigrote. Fattigkassor förekom också vid läroverken för understöd till fattiga elever. De fick efter 1743 sina medel från en viss procent av summan för inventarierna i varje sterbhus i församlingen, frivilliga bidrag under bröllop och barndop, ur fattighåven som efter allmänna kollekten fördes runt i kyrkan under gudstjänsten och från kvarlåtenskap efter avlidna fattighushjon. Efter 1848 insamlade också passexpeditionen i S:t Petersburg 20 kopek silver till fattigkassan, av alla som vistades där på obestämd tid, medan de samtidigt var inskrivna i kyrkboken i sin hemförsamling i Finland. Medlen skickades till den berörda församlingens fattigkassa.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad förening för sockenmännen.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård. Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Magasin i ett fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Den del av tiondet som var avsedd för de fattigas underhåll. I Hälsingland utgjorde den 1/3 av tiondeuppbörden, men fattigtionden tycks inte ha förekommit i Finland under medeltiden. I början av medeltiden behöll bönderna fattigtiondet vanligen själva men när de kyrkliga institutionerna utvecklades hävdades principen att lekmän inte fick ha hand om kyrkliga tionden.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Ett hemmans skyldighet att bestrida fattigvården i en socken eller ett fattigvårdssamhälle.
Förvaltningsorgan och möte som oftast hölls i samband med kyrkostämma eller kommunalstämma, där församlingen eller kommunen fattade beslut i fattigvårdsärenden.
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
Latinsk beteckning för Finland vilken började förekomma i biskoparnas titulatur från 1221 och avsåg de sydvästra landskapen kring Åbo. Anefter som landområdena öster om Åbo började införlivas med Sverige infördes 1308 och särskilt efter 1330-talet den officiella benämningen Österlanden, senare Österlandet, för områdena öster om det så kallade Finland. Från 1464 och särskilt efter 1500 användes begreppet Finland för hela området. Benämningen Österlandet användes i officiella dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Efter självständigheten den officiella benämningen på den ortodoxa kyrkan i Finland, sedermera Ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Kyrklig förening grundad 1812 i Åbo i anslutning till domkapitlet med syfte att översätta och sprida de heliga skrifterna: biblar, postillor och katekeser. Sällskapet erhöll omedelbart statligt tryckningsstöd för biblar och publicerade 1815 Nya testamentet på finska och 1817 hela Bibeln. Genom grundandet av åtta filialer 1818, med direktioner bestående av orternas ledande tjänstemän och prästerskap, utgjorde sällskapet i praktiken en del av samhällets och kyrkans lokalförvaltning. Bristen på biblar var stor på grund av att bibelupplagan från 1776 var dyr och svåråtkomlig. Motsvarande arbete med att översätta och sprida religiösa skrifter utfördes också av det väckelsekristna, utanför kyrkans organisationer verkande Evangeliska sällskapet i Finland som den 31 oktober 1817 fick verksamhetstillstånd av senaten.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Icketerritoriell församling för personer födda i Finland, personer födda i Sverige med finskbördig far eller mor eller maka/make till en person som hör till församlingen. Församlingen bildades 1577 genom en utbrytning från Storkyrkoförsamlingen och utgör sedan dess ett eget pastorat.
System enligt vilket tiondena betalades med råg och inte med smör. Rågleveranserna har förknippats med finska bönder i motsats till de svenska nybyggarna.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Stekarhussven i ett kloster. På motsvarande sätt fanns stekarhussystrar i nunnekloster.
Benämning som dels pekar på att ett kyrkosamfund omfattar eller riktar sig till flertalet invånare i ett land (oftast i ett öppet och inkluderande avseende), dels är ett uttryck för en teologisk riktning. Teologiskt utgår begreppet från uppfattningen att det kristna evangeliet riktar sig till alla människor, samt att man lägger primär betydelse vid Guds vilja och handlande. Barndopet är ett uttryck för denna syn, vilket inte bortser från att den vuxnes fria ställningstagande är en förutsättning även i folkkyrkan. Denna kyrkoform skiljer sig från en frikyrka genom att medlemskap i den senare bygger på en personlig bekännelse i en eller annan form samt anmälan om anslutning. I Finland betecknas den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som folkkyrkor. I synnerhet tidigare använde man också termen statskyrka om dessa kyrkosamfund.
Av kyrkoherde eller kaplan i lands- och stadsförsamling vart femte år upprättad tabell över församlingens folkmängd. Tabellerna gjordes i två exemplar: det ena för att förvaras i sockenkyrkan, det andra för att sändas via kontraktprosten till stiftet, efter 1865 till statistiska ämbetsverket.
Benämning på Åbo domkyrkas formulärbok. Den donerades till domkyrkan av biskop Hemming omkring 1354.
Domstol, domsrätt, jurisdiktionell behörighet, laga domstol. Under medeltiden skiljde man mellan det världsliga samhällets domsrätt och kyrkans domsrätt.
Domstol som avgjorde mål gällande samvetsfrågor. Till dem hörde alla frågor som gällde den kristnas förhållande till Gud. Ärendena avgjordes antingen inför botsakramentet eller utanför detta. När någon exempelvis blev löst från korstågslöfte avgjordes frågan av forum conscientiae men utanför botsakramentet. Ärendena behandlades vanligen bakom lyckta dörrar.
Kyrklig domstol för tvisteforum. Domstolen behandlade frågor som gällde de kristnas förhållande till varandra inom kyrkan som rättsligt samhälle. Behandlingen av ärendena var offentlig.
Kyrkans dömande myndighet. Inom kyrkans domsrätt skiljde man mellan samvetets forum och tvisteforum. I betydelsen laga domstol utgick man från principen att målet skulle dras inför den anklagades domstol, det vill säga domstolen för det område där han hörde hemma. Enligt bestämmelser 1215 skulle ingen instämmas till rättegång som hölls på en ort belägen mer än två dagsresor från hans hemstift. I senare påvebullor framhölls dock särskilt att dessa bestämmelser inte fick utgöra hinder för behandling av dylika mål.
Den senare vanliga benämningen på forum judicale eller forum contentiosum.
Den vanliga benämningen på forum conscientiae under senmedeltiden.
Orden som uppstod spontant kring Franciskus av Assisi. En omarbetad ordensregel stadfästes 1223. Orden var en klerkorden med olika slag av apostolisk verksamhet. Varje ordenshus hade sitt verksamhetsområde. De första grundades i Norden på 1230-talet. Ordens syfte var evangeliets efterföljelse i fullständig fattigdom, arbete för eget och nästans själagagn genom predikan och föredöme. Franciskanernas författning under medeltiden är inte helt klarlagd. Ordensregeln var allmän och generalkapitlen fick utforma konstitutionerna. Ordens högste styresman var generalministern. Senare utvidgades generalkapitlets makt. Den kvinnliga grenen av franciskanorden, klarissorna, hade sitt ursprung i det kloster som den heliga Klara grundade 1212. Franciskanorden delades 1517 när påven stadfäste observantorden. I Norden upplöstes franciskanorden före 1537. Ordenshusen fanns kvar längst i Finland där Raumo upplöstes först 1538.
Broder, ordens- eller klosterbroder, munk, som inte är prästvigd.
Stift som bildades 1743 och som omfattade provinsen Kymmenegård i Gamla Finland. Stiftet leddes av ett konsistorium med Fredrikshamns och Veckelax kyrkoherde som ordförande och domprost. I stiftets församlingar var svenska ämbetsspråk. Stiftet saknade biskop. Det indrogs 1812 då Gamla Finland förenades med övriga Finland.
Från 1753, av församlingspräst till domstol utfärdat prästbevis över en för begånget brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Religiösa samfund som skilt sig från stats- eller folkkyrkorna och har konstituerat sig som självständiga kyrkosamfund.
Kristen församling som står utanför statskyrkan. Medlemmar i statskyrkan kunde från 1869 också vara medlemmar i en frikyrkoförsamling. Efter 1923 blev frikyrkoförsamlingar vars medlemmar inte var anslutna till statskyrkan tillåtna.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerade. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Den särskilda frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från världslig domstol. Kyrkans hus och jord var till 1527 fritagna från böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens riddare som hade rätt till ett följe på högst tolv ryttare, väpnare i konungens råd med höst åtta ryttare och väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I praxis blev frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
Kameralt om kyrkohemman som till sin jordnatur var frälse, i stället för av skatte- eller krononatur. Frälsekyrkohemmanen var befriade från de skatteutgifter som annars tillhörde kronan, åtminstone enligt författningen 1719.
Den fattigvård en fattig person hade rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade hemortsrätt i en annan kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få fakultativ fattigvård.
I Gamla Finland luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens ordinarie präst som fängelsepredikant.
I Gamla Finland, tjänstebeteckning för evangelisk-luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Till generalitetet hörande specialofficer, stationerad vid generalstaben för att bära det högsta ansvaret för själavården och den kyrkliga undervisningen inom armén. Fältbiskopen väljs av staten och armén gemensamt, med vanlig tjänsteansökan, och utnämns av presidenten. Han är förman för både evangelisk-lutherska och ortodoxa militärpräster och självskriven medlem i biskops- och kyrkomötet. Ämbetet inrättades under fortsättningskriget då Finlands president den 11 juli 1941 beviljade titel och värdighet av fältbiskop åt den dåvarande krigsprosten. Kyrkomötet godkände statusändringen från fältprost till fältbiskop och definierade fältbiskopens ställning den 3 oktober 1941.
Fältbiskopens byrå vid högkvarteret som administrerade fältbiskopsämbetets ekonomi och förvaltning 1941–1944. Byrån utvidgades 1942 till en avdelning för kyrkoärenden vid högkvarteret (ecklesiastikavdelningen) indelad i tre byråer: byrån för person- och organisationsfrågor, för själavård och för omhändertagande av de stupade. Varje byrå förestods av en fältpräst. Fältbiskopsbyrån hette 1935–1941 fältprostens byrå.
Domkapitel avsett att verka endast under krig, grundades genom krigsartiklarna 1683. Efter 1741 fick krigspräst (vid behov) avlägga pastoralexamen vid fältkonsistoriet.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne prästman fältkaplan.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Form av gudsdom som omnämndes i medeltida liturgiska handskrifter. Ett fullständigt formulär har bevarats från början av 1200-talet. Födoämnesprov användes huvudsakligen vid stöld. Kornbröd och getost invigdes och överräcktes i den anklagades mun. Om personen kunde svälja brödet och osten ansågs han vara oskyldig.
Allmänkyrklig centralorganisation inom den svenska församlingsverksamheten grundad på svenska kyrkodagarna 1918 och vanligen kallad Församlingsförbundet. Förbundet grundade också ett förlag, Församlingsförlaget, för uppgiften att utöva kristet upplysningsarbete bland landets svenska befolkning. Motsvarande finska förbund grundades följande år.
Kontrakt om prästrättigheternas utgörande. Föreningar ingicks från 1694 mellan varje församling och dess ordinarie prästerskap, först i Åbo stift på grund av oredan med uträkningen av tertial- och kvicktiondet. Kontrakten granskades av konsistoriet och fastslogs av landshövdingen. De förutsatte också konfirmation av Kgl. Maj:t. En särskild författning om föreningar gavs enbart för Österbotten 1743.
Avgift i spannmål som erlades i kraft av en mellan församling och prästerskap träffad ”förening”.
Svenskspråkig benämning på den präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Den del av kronotiondespannmålen som efter 1647 oavkortad och med råge tillföll tjänstemän inom ecklesiastik- och skolstaten som löneförmån, och domkyrkan, akademin i Åbo och gymnasierna som verksamhetsbidrag. Förläningsspannmål utgick efter 1842 också till prästerna i Lappmarken. Det avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I kyrkoherdens vård varande arkiv, stadgat 1908. Församlingsarkivet innehöll kyrkböckerna, domkapitlens cirkulär och andra offentliga publikationer som lästes upp från predikstolen såsom kungörelser, förordningar och plakat. I praktiken innehöll arkiven motsvarande handlingar, dock med visst svinn, allt sedan 1600-talet.
Del av en församling, vars verksamhet leds av ett distriktsråd. Församlingsdistriktet har vanligtvis en egen präst, eventuellt också en diakoni- och ungdomsarbetare, samt en kantor. Beslut om bildandet av ett församlingsdistrikt görs av kyrkofullmäktige/församlingsrådet, som också utser distriktsrådet samt godkänner en instruktion för detsamma.
Organ i de ortodoxa församlingarna i Finland fr.o.m. 1918 åt vilket församlingsstämman kunde överlåta behandlingen och beslutandet i sådana ärenden som stämman hade rätt att behandla och avgöra.
Synonym för föreståndare inom ortodoxa kyrkan.
Kassa med vilken man bestred prästernas, klockarens och organistens löner. En församlingskassa inrättades i varje landsförsamling till följd av prästerskapets lönereform 1922 (då pastoralierna avskaffades). Kassans årliga inkomster utgjordes huvudsakligen av kassans räntor och nettoinkomsterna från prästboställenas avkastning, samt en personell avgift av alla 16 år fyllda församlingsmedlemmar. Undantagsvis, ifall kassans medel inte räckte till lönerna, fick också en kyrkoskatt uppbäras. Kyrkoskatten beräknades på basis av kommunalbeskattningen.
Allmän benämning på präst i ett pastorat, särskilt om biträdande präst som hjälpte till vid ämbetsförrättningarna, förde in information i kyrkböckerna och andra kyrkliga handlingar m.m.
Benämning från och med 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna i Finland hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för behandling i församlingsstämman och att verkställa församlingsstämmans beslut. Tidigare benämning på församlingsrådet var kyrkoråd.
Benämning från och med 1918 på i lagstiftningen föreskriven sammankomst av de röstberättigade församlingsmedlemmarna i de ortodoxa församlingarna i Finland för behandling av och beslutsfattande i ärenden som gäller församlingen samt för väljande av församlingens präster och andra befattningshavare. Efterträdde kyrkoförsamlingssammanträdet.
Från 1933 val av förtroendevalda i en församling eller kyrklig samfällighet som skall besluta om dess ekonomi, budget och linjedragningar och som väljer vissa tjänsteinnehavare, till exempel församlingspastorer, kantorer och diakoniarbetare. I ekonomiskt självständiga församlingar väljs medlemmar till kyrkofullmäktige, i kyrkliga samfälligheter väljs därutöver också kyrkoråd för varje enskild församling. Församlingsval hålls vart fjärde år.
Uppsyningsman i en viss del av en församling eller inom en kyrkrote. Församlingsäldste övervakade kyrkotukten och verkställde de beslut som kyrkorådet hade fattat i frågan. De valdes på fyra år av kyrkostämman eller i samband med ett läsförhör.
Evangelisk-lutherska kyrkans högsta centralstyrelseorgan grundat 1944 vid sidan av Kyrkostyrelsen. Det förstärkta biskopsmötet hade rätt att i kyrkomötets ställe fatta beslut om kyrkans centrala ekonomi och om kyrkans relation till andra (länders) kyrkosamfund samt avge utlåtanden i allmänkyrkliga ärenden. Det beredde också tros- och lärofrågor inom ramen för en nämndinstitution. Det förstärkta biskopsmötet bestod av biskopen som ordförande och stiftens biskopar, ett antal assessorer och två lekmän från varje stift. Kyrkans högsta beslutanderätt låg däremot hos landets regering, i tros- och lärofrågor hos kyrkomötet.
Nämnd i en församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
G
Generellt skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Kameral beteckning för det medeltida andliga frälsets klockarboställen och kyrkohemman vilka efter reformationen förblev i kyrkans ägo. De fick behålla samma skattefrihet som prästgårdarna och var befriade från knekthållet. Församlingarna anställde kaplaner efter reformationen och de kunde få de gamla klockarborden under förutsättning att de också skötte klockarens uppgifter.
Kameral beteckning för klockarboställe som hade blivit anlagt före reformationen och som omfattades av de skattefriheter som tillkom det gamla andliga frälset, efter 1726 de gamla kaplansbolen. Beteckningen blev betydelsefull efter 1762, när nya klockarboställen fick inrättas på kronans utmarker i samband med storskiftet.
Predikant eller präst vid Kungliga gardet.
Föreståndare för ett enskilt ordenshus bland franciskanerna. Gardianen utsågs av provinsialministern och diffinitorerna med hörande av bröderna. Gardianens ämbetstid var inte begränsad, tills den bland observanterna fastställdes till tre år. Gardianen biträddes av ett råd av discreti och hans ställföreträdare var vicegardianen. Endast prästbröderna var valbara till gardian.
Församling som omfattade en garnison. Garnisonsförsamlingen hade egen präst och höll gudstjänster enligt författningarna. Termen används också om en regementsförsamling, där den närmaste sockenprästen predikade och höll nattvard.
Präst som i fredstid var förlagd till en viss garnison, där han regelbundet höll gudstjänst och (efter 1804) förde befolkningstabeller. Garnisonspräster fanns vanligen endast i garnisoner som var så stora att de kunde bilda en egen församling. Om garnisonen var liten, skötte den närmaste sockenprästen de till prästämbetet hörande uppgifterna i garnisonen.
Lägre präst eller präst för allmogen, vanligen om präst vid ett kompani eller regemente under 1600-talet.
Statskyrkans landsomfattande medelinsamling till kyrkliga ändamål sedan 1949. Insamlingen initierades av det förstärkta biskopsmötet. Administrationen av insamlingen sköttes av Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete.
Högsta beslutande organ i en delad stadsförsamling eller en tidigare förenad stads- och landsförsamling, senare också en kyrklig samfällighet, införd 1908 för att handlägga de ärenden som är gemensamma för församlingarna (till exempel kyrkor och annan gemensam egendom), medan varje församlings egen kyrkostämma ansvarade för de särskilda angelägenheterna. Domkapitlet utsåg varje år en av kyrkoherdarna till ordförande.
Det verkställande och förvaltande organet i en kyrklig samfällighet. Medlemmarna är förtroendevalda. Ordföranden är kyrkoherde i någon av samfällighetens församlingar och har förordnats till uppgiften av domkapitlet.
Högsta ledaren inom vissa ordenssamfund inom den katolska kyrkan samt titel på frälsningsarméns högste chef.
Dominikanordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära organ. Generalkapitlet sammanträdde från och med 1372 vartannat år. Till detta sammanträdde två gånger i följd valda representanter och deras följeslagare från varje ordensprovins och den tredje gången provinsialpriorerna och deras valda socii. I de fall då generalkapitlet skulle utse generalmästare skulle varje provins representeras av såväl sin prior som av en vald representant och en socius. Varje ändring av konstitutionerna måste godkännas av tre på varandra följande generalkapitel.
Franciskanordens högsta lagstiftande församling. Den sammanträdde vid pingsten vart tredje år på en ort som turvis låg norr och turvis söder om Alperna. Till generalkapitlet sammankom alla provinsialministrar samt en kustos och en vald discretus från varje provins. Generalkapitlet utsåg generalministern och kontrollerade dennes verksamhet. Generalkapitlet kunde också avsätta generalministern.
Johannitordens högsta beslutande organ. Generalkapitlet bestod av alla ordens riddare. Det utsåg stormästare och de högsta ämbetsmännen, som bildade ett råd för att bistå stormästaren i förvaltningen.
Ledare för munkarna i ett birgittinerkloster. Birgitta gav ingående instruktioner om klostrens sammansättning. Det skulle bestå av 60 systrar och 25 bröder, varav åtta lekbröder under en abbedissa och en generalkonfessor för bröderna. Generalkonfessorn skulle utses av abbedissan. Fördelen med ett dubbelkloster var att systrarnas behov av av präster för bikt och mässor blev tillgodosett.
Rikets högsta konsistorium, överkonsistorium. Generalkonsistoriet var ett centralt ämbetsverk för svenska kyrkan som planerades 1607–1659 för att revidera kyrkolagstiftningen, övervaka biskoparna och tjänstetillsättningarna, döma i andliga mål samt inspektera akademier, skolor, hospital, barnhus och boktryckerier. Ett motsvarande konsistorium fanns i S:t Petersburg, och den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland lydde under detta konsistorium.
Högsta styresman för franciskanorden. Ursprungligen var denne nästan enväldig men efterhand ökade generalkapitlets makt. Generalministern utsågs av generalkapitlet på livstid och kunde också avsättas av generalkapitlet. År 1517 bestämdes generalministerns ämbetstid till sex år.
Dominikanordens högsta styresman. Han utsågs av generalkapitlet på livstid. Han var skyldig att avlägga räkenskap inför generalkapitlet. I början hade han ingen fast residensort men från slutet av 1400-talet uppehöll han sig huvudsakligen i Rom.
Ledare för en tunga inom johannitorden. Generalpriorn utsågs av generalkapitlet. Han höll egna provincialkapitel. Efter etableringen på Rhodos hade varje tungas ledare ett särskilt ämbete. Tillsammans utgjorde de ett råd som bistod stormästaren i dennes förvaltning. De högre prosterna inom johannitorden var: ”Grand Hospitaller” för Frankrike; ”Grand Commander” för Provence, marskalk för Auvergne, standardbärare för Aragonien, storkansler för Kastilien, admiral för Italien, storbailli för Tyskland och Turkopolier för England.
Studieinrättning som tillhörde franciskanorden. Franciskanordens verksamhet inom själavården krävde god teologisk kunskap. Generalstudiehusen gav högre undervisning som kompletterade den som givits vid de olika konventen. För att utbildas till lektor krävdes fyra år vid ett generalstudiehus. Den nordiska provinsen Dacia hade platser vid de europeiska generalstudiehusen, bl.a. i Toulouse. År 1425 beslutade man att inrätta ett generalstudiehus i Lund. Det stadfästes av generalkapitlet 1438. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade med universiteten och deras lector principalis var således universitetsprofessorer.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var generalsuperintendent också en titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Allmän ställföreträdare. Befattningen förekom inom kleresiet. När domkapitlen hade utvecklats uppstod så småningom motsättningar mellan biskopen och domkapitlet. Det blev då vanligt att biskopen började utnyttja klerker utanför domkapitlet som sin ställföreträdare. De utrustades då med jurisdiktionella befogenheter. Biskopen behövde inte höra domkapitlet för att utse en generalvikarie. Denne måste vara prästvigd. Hans befogenheter omfattade inte de biskopliga funktioner som krävde biskopsvigning. Fullmakterna upphörde vid sedisvakans.
En av dominikanordens generalkapitel eller generalmästare utsedd temporär ledare för en provins. Åtgärden vidtogs då viktiga skäl förelåg eller för att förrätta en räfst i provinsen. För Sveriges del skedde detta ofta under unionskrigen.
Generalvikarie för en biskop, vars befogenheter gällde hela stiftet och hela den biskopliga jurisdiktionen. I de fallen krävdes mera preciserade fullmakter.
Benämning som är belagd i ett skyddsbrev för Skänninge kloster 1292. I brevet fritogs klostrets gods från sådana kungliga pålagor som gingärdslösen, mordgäld och ledungslama. Med gengärdslösen avsågs förmodligen en årlig avlösning från skyldigheten att lämna kungen gästning eller gengärd i natura.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Mer eller mindre officiell förteckning över medlemmarna i ett gille. Ofta antecknades förutom personens namn också tidpunkten då vederbörande blivit medlem. Flera svenska gilleslängder har bevarats. I många fall kunde en person också upptas som medlem på dödsbädden eller postumt.
Sigill som användes av ett gille för att besegla gillets handlingar. I bildval och inskriptioner betonades gillets andliga karaktär och vederbörandes skyddshelgon. Gillessigill är kända från Norden först under 1200-talet. Ibland kunde gillessigillet också användas för att representera en ort. Från Finland har endast sigillstampen för S:t Knutsgillet bevarats. Gillessigillet från Kimito användes 1378 för att bekräfta ett jordköp.
Kommentar till eller tolkning av den kanoniska rätten. Glossa ordinaria eller magistralis bestod av över 100 000 kommentarer till Corpus juris civilis, Institutes och Digests. Den sammanställdes av Franciskus Accursius i Italien i början av 1200-talet.
Kringvandrande klerk eller vagant.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare, med ansvar för att gräva och täcka gravar. Gravgrävare omnämndes inte i kyrkolagen 1686. I praktiken verkade ändå gravgrävare i många församlingar. Från 1869 var gravgrävare en befattningsinnehavare som var anställd av kyrkorådet, och räknades till kyrkobetjäningen.
Undersökning för att reda ut ägaren till en gravplats. Gravrannsakningar företas vid reparation i kyrka eller omläggning av kyrkogård och dylikt. Vid gravrannsakningen ska ägarna bekräfta sin äganderätt eller uppge villkor för hur graven ska överlåtas till församlingen. De gravar som saknar ägare eller där äganderätt inte kan bevisas, tillfaller församlingen.
Samlande benämning på prästerskapet inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Officiell benämning på den ortodoxa kyrkan i Finland från år 1918 till år 1953. År 1954 blev den officiella benämningen Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1922 till år 1944 med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Benämningen på tjänsten ändrade 1945 till grekisk-katolsk själasörjare för militären.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1940-talet med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Ersatte benämningen grekisk-katolsk resepredikant för militären.
Enhet inom den ortodoxa kyrkan. Under medeltiden bildades sju grekisk-ortodoxa församlingar inom Novgorods del av Karelen. De lydde under ärkebiskopen i Novgorod. Omkring 1500 bestod prästerskapet i församlingarna av en präst, en diakon och den övriga personalen utgjordes av en kyrkvaktare och bagare. Samtliga kyrkor besatt jordegendomar. Inom socknarna hade grundats kapell.
Kloster som grundades i den del av Karelen som tillhörde Novgorod. Det äldsta, Valamo, grundades före 1329. På 1390-talet grundades Konevitsa kloster. Skattboken 1500 visade att klostren hade omfattande egendomar. Då omtalas också tre kloster i Kexholm. På 1580-talet fanns inom Kexholms län sex kloster.
Under den autonoma tiden officiellt epitet till år 1905 för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland.
Predikant upptagen på bergslagens stat för tjänstgöring i ett gruvdistrikt eller vid enskild gruva, särskilt Sala silvergruva och Falu koppargruva.
Form av bevisföring som förutsätter medverkan från Guds sida. Flera landskapslagar omnämnde gudsdom som något förgånget. Landskapslagarna omnämnde enbart järnbörd men liturgiska handskrifter visar att också kallvattenprov och födoämnesordal förekom under medeltiden i Sverige. Gudsdom infogades i det medeltida benediktionssystemet och framstod förmodligen som ett sacramentalium. Många förbud mot gudsdom är kända; det senaste från 1320.
Den del av kyrkohandboken som innehåller formulär och material för olika gudstjänster samt mässmelodierna. Gudstjänstboken fastställs av kyrkomötet.
Standert som hissas på ett örlogsfartyg för att tillkännage att det förrättas gudstjänst ombord.
Uppsyningsman över gymnasier och skolor som inte var belägna i en stiftsstad. Gymnasieinspektorn utnämndes av biskopen och räknades till ecklesiastikstaten. Inspektorsbefattningen i universitetsstaden tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Tjänsten inrättades 1856.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Bortgivande av ett pastorat.
Gemensam kyrkostämma för ett helt pastorat.
H
Det bågtal som bestod av en gosse under 15 år. I Kemi beräknades bågtalet alltid vid nyår, och kronan krävde bågskattelax för hel och halv båge.
Den del av kyrkohandboken som innehåller texter om kasualhandlingar och vigningar, tjänsteinstallationer och välsignelse till tjänst samt andaktsstunder för olika tillfällen. Handboken ska godkännas av kyrkomötet.
Kommitté som grundades med anledning av reformationsjubileet 1817 för att se över och modernisera kyrkohandboken från 1693. Handbokskommittén hade den svenska kyrkohandboken från 1811 som grund. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén framlade ett färdigt utkast innan den upphörde med sin verksamhet 1821.
Handskakning. Under medeltiden hade handslaget flera funktioner. På tinget bekräftades olika slags avtal med handslag. Åtminstone i östra Finland ingick handslag i prästvalet. När församlingen i Nykyrka 1686 hade förrättat prästval gav först sexmännen och övriga ansedda män och därefter resten av församlingen prästen ”lyckönskningshanden”, som en bekräftelse på valet.
Den präst vid domkapitlet som ansvarade för veckans kultprogram. Uppdraget alternerade ofta bland kanikerna.
Grundläggande medeltida skatteenhet. En helbåge var en man över femton år som förmådde spänna en båge och nedlägga ett villebråd.
Till prästerskapet under reformationen till dess genomförande utgående naturaavgift vid viss helgdag
Till prästerskapet under reformationen till dess genomförande utgående naturaavgift vid viss helgdag.
Medeltida kombinerade ålderdomshem och sjukhus som drevs av välgörenhetsstiftelser. De började förekomma i Sverige på 1300-talet.
Lokal avgift som förekom i vissa stift. Uppsala domkyrka åtnjöt ”votum Olavi” och Vadstena kloster vårfrupenningen.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Den nunneorden som uppstod i det systrakloster som grundades av den heliga Klara 1212 under ledning av den helige Franciskus. Den andra orden var utpräglat kontemplativ. Klostren styrdes av en abbedissa och underlydde franciskanernas generalminister och dess provinsialförmän. I Sverige grundades S:ta Klara kloster i Stockholm 1289. Det stängdes 1527 och de sista nunnorna flyttade till det övergivna gråbrödraklostret i Stockholm där de levde till 1573.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets pastorat eller skolan i fråga.
Förkortning av tilltalen: Högädle Herre (adlig) eller Hans Helighet (påven), Hans/Hennes Höghet (kungligheter), Hans Högvördighet (biskopar). På äldre gravstenar: Här Hvilar.
Prästernas överhuvud, kyrklig ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Brev som påstods ha fallit ner från himlen vid till exempel altare eller kyrka. Brevet kunde också ha framburits av någon framstående person, som påven Leo eller ärkeängeln Mikael. Vanligen uppmanade det läsaren till vissa dygder eller till att hålla söndagen i helgd. I Norden förekom de främst under efterreformatorisk tid, och myndigheterna försökte genom olika förbud att bekämpa dem. De användes också som ett politiskt propagandamedel.
Prövning av hinder, huvudsakligen äktenskapshinder. Hindersprövning begärdes före vigseln av både mannen och kvinnan.
Bok över församlingens och församlingsmedlemmarnas diverse angelägenheter, ofta de som hade behandlats vid kyrko- eller sockenstämma, under biskops- och prästvisitation och dylikt. Historieboken fördes av kyrkoherden, i hans ställe av annan präst. Termen användes också i Borgå domkapitels cirkulär 1856 om kyrkboken över födda, i motsats till den separata så kallade barnaboken. Allmänt: lärobok i historia, historiskt verk.
Grekisk-ortodox interimistisk biskop, fanns i Gränskarelen 1913–1917 och i Karelens och Viborgs län 1922–1925, varifrån hjälpbiskopatet flyttades till Sordavala 1925 och upphöjdes till ärkebiskopsdöme. Den sittande hjälpbiskopen blev metropolit över Karelen och hela Finland. Hjälpbiskopen har sedan 1944 sitt residens i Kuopio. Verksamhetsledaren för Karelska brödraskapet utsågs till hjälpbiskop 1913. Föreståndaren för Mustjala församling i Estland var hjälpbiskop 1922–1925.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Med regentens fullmakt beviljad värdighet åt en pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i Åbo stift och fem i Borgå stift.
Vid sjukhus tjänstgörande präst, fanns under svenska tiden och autonoma tiden samt i Gamla Finland. Hospitalspredikanten verkade också ofta som hospitalssyssloman. Senast från självständighetstiden används termen sjukhuspräst.
Exterritoriell församling för hovets medlemmar och deras tjänstefolk. Hovförsamlingen omfattade också alla i hovets olika hus boende personer. Moderkyrkan är Slottskapellet i Stockholm och som pastor verkar hovpredikanten. Hovförsamlingen lyder under hovkonsistorium.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning på de hemman som tillhörde biskopen och som bidrog till hans underhåll.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen rätt till sex prelaturer samt vid varje domkyrka ett kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Domkapitlet för den icke-territoriella hovförsamlingen i Stockholm och Skeppsholmsförsamlingen samt alla i Stockholm varande militära församlingar. Hovkonsistoriet inrättades förmodligen 1645, i samband med att stadgan om hovpredikanterna i riket tillkom, och hade samma uppgifter som rikets andra domkapitel. År 1681 fick det egen instruktion. Hovkonsistoriet leddes av överhovpredikanten. Det sammankallades vid behov av överhovpredikanten och jämställdes 1681 med rikets övriga konsistorier vad gällde uppgifter och status. Det hade redan före det motsvarande uppgifter som övriga konsistorier. Enligt domkapitelförordningen 1687 var överhovpredikanten ordförande med ordinarie hovpredikanter och regementspastorerna i Stockholms garnisonförsamlingar samt amiralitetspastorn som bisittare. År 1792 insattes Skeppsholmsförsamlingens pastor som bisittare i konsistoriet. Som hovkonsistoriets notarie verkade enligt kunglig resolution 1782 konsistoriets yngsta ordinarie hovpredikant.
Organisten i slottskyrkan.
Predikant och kyrklig ämbetsman anställd vid monarkens eller annan kunglig persons hovstat, från 1645 vid hovkleresiet. Det förekom både ordinarie och extraordinarie hovpredikanter. Under 1700-talet var hovpredikant också en tjänstebeteckning för predikant som verkade vid en svensk församling i utlandet, 1729 den som verkade i London. ”Hovpredikant” var också en av kungen förlänad titel utan motsvarande ämbete eller lön.
Centralkyrka i ett hundare. Enligt Upplandslagen skulle det finnas en hundarekyrka i varje hundare. Enligt Olaus Petri var denna också den äldsta kyrkan i hundaret. Den låg i allmänhet i närheten av hundarets forna hedniska kultort med efterleden -tuna.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan. Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Administrativt distrikt i en kyrksocken eller församling för husförhör. Husförhörsroten bestod av ett antal hushåll, vilkas medlemmar årligen samlades för husförhör i något hem.
Ordinerad präst, verksam hos enskild adlig familj, som betalade hans lön och stod för hans uppehälle. Huspredikanter förekom sedan medeltiden. Rätten för adelsmän att anställa huspredikanter formaliserades 1686. Rätten till huspredikant beviljades av biskopen och domkapitlet om kyrkobesök var omöjliga på grund av sjukdom, ålder eller andra omständigheter. Anställningen fick inte inverka på församlingens ordinarie prästers löner och förmåner. År 1723 ökade bruket av huspredikanter också bland de lägre stånden, och kyrkobesöket som den primära formen för religionsutövning betonades.
Präst vid katedralkyrkan i Helsingfors som under den autonoma tiden tjänstgjorde som huspredikant hos generalguvernören över Finland.
Häradsprost i ämbete eller syssla.
Benämning på prosts ämbete eller syssla som omfattade ett (större) härad.
Kontraktsprost vars ämbetsområde begränsades till ett härad. Häradsprostar fanns under 1500-talet bl.a. i Närpes och Letala, där kyrkoherden var prost bara i sin egen kyrksocken, som dessutom bildade ett eget härad. Häradsprostar var mer sällsynta under 1600-talet på grund av att stora församlingar ofta delades. Under 1600- och 1700-talet förekom häradsprostar framför allt i de tidigare danska områdena i södra Sverige.
Behörighetskrav för ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Den förnämsta sittplatsen i ett bostadshus. Under tidig medeltid motsvarade kungens högsäte i Norden i viss mån den västerländska tronen. Till ceremonierna vid utkorandet av regenten ingick lyftandet av honom i högsäte. Ceremonin fanns ställvis kvar i Tavastland ännu under 1700-talet i vissa socknar. Efter att församlingen valt präst bars denne till prästbänken i kyrkans kor.
Titulatur i skrift för domprostar, teologie doktorer och teologie licentiater under svenska tiden och autonoma tiden.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.
Epitet som stundom fogades till kyrkoherdetiteln.
Titulatur i skrift för kungliga hovpredikanter, pastorer, kyrkoherdar i Stockholm, regementspastorer, lektorer och rektorer som var präster.
I
Det förslag till ny kyrkolag som Johannis Matthiae utgav 1644. Förslaget innehöll en omarbetad version av de böhmiska brödernas kyrkoordning och betonade den fornkyrkliga enkelheten.
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
Hederstitel för föreståndarinna för ortodoxt nunnekloster.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers privilegium att utöva domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller rätt att få sin sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Under autonoma tiden benämning på ett pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Form av unio beneficiorum som innebar att ett ämbete införlivades med en kyrklig institution, oftast med ett kloster.
Rätt som reserverade prästtjänsterna för de inom stiftet ordinerade. Indigenatsrätten gällde från 1693 också rätten att få avlägga präst- och pastoralexamen vid domkapitel. Den kunde kringgås genom ett dispensförfarande. Indigenatsrätten försvann successivt på samtliga tjänstenivåer och upphävdes formellt 1864 genom en kejserlig förordning.
Eftergift av timliga syndastraff, både sådana som blivit pålagda i botsakramentet vid botgöring och sådana som syndaren efter sin död skulle utstå i skärselden. Indulgens är känt från 700-talet och var avsett för personer som inte hade möjlighet att fullgöra sin ålagda kyrkobot. Termen indulgentia plena slog igenom på 1200-talet. Generellt var det påven som hade rätt att utdela indulgens. Biskoparnas rättigheter begränsades 1215 till ett års indulgens i samband med kyrkoinvigning men till 40 dagars indulgens vid andra tillfällen. Indulgens utdelades personligen eller kollektivt. År 1215 uttalade sig Laterankonciliet också emot omdömeslös och onödig utdelning av indulgens. Förbudet upprepades av den norska provinsialsynoden 1334. År 1417 föreslog konciliet i Konstanz reformer, och Martin V vidtog åtgärder för att återkalla alla indulgens ad instar. Mot slutet av medeltiden urartade systemet och indulgensväsendet utvecklades till en penningmarknad.
Dokument på avlat. Dokumenten var dels personliga, dels lokala avlatsprivilegier. De utfärdades av påven, en grupp kardinaler, en eller flera biskopar samt under slutet av medeltiden av påvens utsända kommissarier. I de lokala avlatsbreven krävdes vanligen gåva eller testamente till kyrkans underhåll, fromt besök på viss helgondag, devotion inför viss helgonbild, läsning i kyrkan av vissa böner eller kringvandring i processioner. De sista avlatsbreven utfärdades i Norden på 1520-talet.
Utsänd predikant som förmedlade indulgens. Indulgenspredikanter sändes under senmedeltiden ut för att stöda korstågen mot turkarna. Indulgens knöts då till biktbrev genom vilka köparen fritogs från att bikta endast för sin egen kyrkoherde. Indulgenspredikanterna fick samtidigt fullmakt att ge avlösning också för synder som var reserverade för avdömande i högre instans samt att förläna fullständig avlat antingen en gång i livet, på dödsbädden eller bäggedera. Indulgenspredikanterna verkade i princip som folkmissionärer, de reste omkring och verkade som de tidigare korstågspredikanterna. Under senmedeltiden framträdde i högre grad den fiskala sidan. De världsliga furstarna krävde ofta en andel av vinsten. Flera av avlatskommissionärerna hade samtidigt politiska uppdrag.
Beviljande av medlemskap i ett gille åt en person på dödsbädden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande gille var designerat till.
Inom kanoniska rätten den undersökning, som vid förläning av biskops- eller abbotsstift brukar hållas av påven för att utröna kandidatens duglighet, valets rättmätighet och formenlighet. Utgången av informationsprocessen kan inte överklagas.
Den handling med vilken en dittills självständig stat (del av en stat) eller självständigt kyrkligt, kommunalt, administrativt eller judiciellt förvaltningsområde införlivas med ett annat på så sätt att den senares allmänrättsliga förhållanden blir gällande även för det införlivade området. Under medeltiden kunde inkorporeringen också gälla anslagna inkomster till ett kloster eller biskopsstift som uppbars av ett prästboställe eller ett pastorat.
Ledamot av en inkvisitionsdomstol, med uppgiften att uppspana, rannsaka och bestraffa irrläriga och avfällningar. I Sverige utnämndes den första inkvisitorn 1403. Han var franciskanernas gardian i Viborg. Ämbetet tycks ha stannat inom franciskanerorden eftersom franciskaner utnämndes också 1421 och 1479. Någon organiserad domstol är inte känd och inte heller några åtgärder från inkvisitorerna.
Förändring av villkoren i ett beneficium. Förändringar kunde göras av biskopen i dennes stift. De kunde också vara av olika typer. Ett beneficium kunde delas, två eller flera sammanslås eller införlivas med en kyrklig institution (under vissa omständigheter).
Av församlingspräst varje år förd förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
”I bröstet, hjärtat”. Kardinalsvärdighet förlänad av påven i hemlighet, skedde när offentliggörandet av värdigheten kunde leda till förföljelse av kristna eller på annat sätt skada den katolska kyrkan.
I full prästskrud, i ämbetsdräkt. Uttrycket ansluter sig till de avgifter som det ordinarie prästerskapet fick uppbära som tjänsteförmån när de förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud. Rättigheten avskaffades i samband med prästerskapets lönereform 1886.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
Svenskspråkig benämning på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten och de ortodoxa prosterierna till år 1890 i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen var från 1891 till år 1918 kontraktsprost.
Benämning vid sidan av distriktsinspektor på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten i Finland från och med 1918 utövar övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem.
Högtidlig invigning av kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets inspektor eller biskop.
Ursprungligen den akt genom vilken en nyvald kapitelmedlem tog sitt uppdrag i besittning. Installationen förrättades vanligen av biskopen. Vederbörande avlade sin ed till biskopen, mottog kapitelsregeln och fördes till sin plats i koret. Senare utsträcktes installation också till att betyda iklädande av lägre kyrkligt ämbete i allmänhet.
Innehav av ett prästerligt ämbete. Under medeltiden hade kyrkoägaren rätt att föreslå en kandidat till ett ledigt prästämbete. Biskopen hade den formella rätten att bevilja den verkliga förläningen, och detta skedde vanligen under symboliska former.
Kyrkligt förbud i skriftlig form, ursprungligen bannlysning, förbud mot sakramenten, gudstjänstens firande och kyrklig begravning, avsett för ett visst område (interdictum locale) eller en viss person (interdictum personale). Förbudet lindrades så småningom när vissa handlingar (dop, konfirmation och nattvard åt sjuka och döende) fick förrättas, trots interdikt.
Tjänsteförrättande kyrkoherde eller kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
Påvlig diplomat av andra rangen, förhandlare, sändebud.
Präst som ska installeras.
Tronbestigning, både kungligheters och påvens; i synnerhet om den akt varigenom en biskop tar sin biskopsstol i besittning. Intronisationen skedde ofta omedelbart efter valet, det vill säga före biskopsinvigningen.
Inbunden bok vari konsistorienotarien förtecknade inventarierna i stiftets alla kyrkor och deras egendom i samband med en biskopsvisitation, inledningsvis utifrån församlingarnas inventarielängder, som från 1720 i författningarna kallas inventariebok. Konsistorienotarien justerade förändringar som skedde vid installationer av nya ämbetsinnehavare och vid kyrkoherdes eller kaplans frånfälle med påföljande nådeår. Detta slag av inventariebok infördes 1826 för att förbättra kyrkorevisionen. I kyrkolagen 1869 återinfördes inventarielängder.
I en församling förd förteckning över kyrkans fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
Iklädning; den ceremoni genom vilken innehavaren av ett kyrkligt ämbete ikläddes detta ämbete. Förutsättningen var att vederbörande under kanoniskt giltiga former blivit vald eller utnämnd.
Person som inte hade rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av brist eller brott. Irregularitet kunde i vissa fall avlägsnas av personen själv, exempelvis genom studier eller av tredje person genom en lämplig donation eller om en äkta maka valde att gå i kloster. I andra fall kunde dispens beviljas av påven eller biskop.
Person som inte hade rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av någon brist eller något lyte. Som sådant räknades oäkta börd, kroppsliga lyten, svagsinthet, minderårighet, bristande bildning, oprövad ståndaktighet i tron (särskilt hos nykristna), fler än ett tidigare äktenskap, bristande mildhet i tidigare utövande av krigarens, domarens eller skarprättarens yrke, dåligt anseende och ofrihet på grund av livegenskap eller äktenskapligt band.
Hinder mot att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att en person svårt hade förbrutit sig mot kyrkans straffrätt. Till de berörda hörde mördare och dråpare, fosterfördrivare, personer som gjort sig skyldiga till stympning, självstympare, kättare och avfällingar, vederdöpare, personer som orättmätigt mottagit eller utdelat vigningar och personer som trots avlagt celibatlöfte ingått äktenskap. År 1215 utsträcktes förbudet till att också omfatta ättlingar till patroner, fogdar och vasaller som dödat eller stympat någon klerk.
Undersökningsdomare. Påven tillsatte undersökningsdomare exempelvis för en kanoniseringsprocess. De var prelater som vanligen också var landsmän till det presumptiva helgonet och skulle på ort och ställe göra en detaljerad undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakel.
Den ersättning för vissa kyrkliga förrättningar (vigsel, kyrktagning och jordfästning med efterföljande själamässor) som den medeltida prästen hade rätt till. Förrättningarna skulle dock också utföras ifall prästen inte fick någon ersättning.
J
Ryskspråkig benämning på ortodox präst som även användes i det svenska språket i Gamla Finland.
Korporation av riddare, präster och tjänande bröder. Dess uppgift var att bistå och skydda pilgrimerna som reste till det Heliga landet samt med vapen kämpa för den kristna tron. Ursprungligen i Palestina kom etapporganisationen att omfatta hela det kristna Europa. Påven bekräftade johanniternas organisation 1113 och stadfäste johanniterorden 1154. I Europa organiserades kommender, som lydde under priorat. Sedan 1462 var johanniterorden indelad i åtta nationer eller tungor. Orden leddes av en stormästare och det högsta beslutande organet var generalkapitlet. I förvaltningen biträddes stormästaren av ett råd. Rådet bestod på 1400-talet av ordens högsta ämbetsmän som samtidigt var tungornas ledare. I Sverige grundades johanniterordens kloster i Eskilstuna på 1100-talet. Under 1400-talet grundades ytterligare två kloster. Efter reformationen delades orden i en katolsk gren som kallades malteserorden och en evangelisk gren som behöll namnet johanniterorden.
Hög formellt utlyst glädjefest till minnet av en ecklesiastisk tilldragelse. Jubelfester hålls vanligen med ett visst tidsintervall. Den sista katolska jubelfesten firades 1525. Den första evangelisk-lutherska jubelfesten hölls 1621 till minnet av reformationen. Då präglades även ett jubileumsmynt, en så kallad skådepenning. Därefter följde jubelfester 1693, 1721, 1730 och 1793 till minne av antingen den lutherska läran eller lärans slutliga stadfästelse vid Uppsala möte 1593. Jubelfester utlystes från 1800-talet även till minne av statliga tilldragelser.
Inom katolska kyrkan de år då fullständig indulgens utfärdas. Det första jubelåret firades år 1300. Avsikten var att jubelår skulle firas vart hundrade år, men mellantiden förkortades. Numera firas jubelår vart 25:e år. Ett särskilt jubelår firades 1933.
Indulgens som specificerades till ett jubelår. Bonifacius VIII utlyste året 1300 till kyrkans jubelår, och alla pilgrimer som under 15 dagar besökte apostlarna Petri och Pauli kyrkor fick fullständig indulgens. År 1390 utsträcktes möjligheterna att förvärva jubileumsavlat till kyrkor utanför Rom och utanför jubelåren. Redan 1393 fick Vadstena klosterkyrka avlatsprivilegier för en månad från Trefaldighetsfesten. Intäkterna av allmosor (lika med kostnaderna för en resa till Rom) skulle då delas lika mellan klostret och kyrkorna i Rom.
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Den form av jurisdiktion som utövades i kraft av en fullmakt ad hoc. Den upphörde då fullmakten utgick eller återkallades, men inte nödvändigtvis ifall innehavaren av fullmakten avled. Jurisdictio delegatio innehades vanligen av nuntier eller legater som utsänts av påven. De hade rätt att vid behov delegera sina befogenheter till subdelegater. Detta gjordes ofta av kollektorer och avlatskommissarier för att dessa lättare skulle kunna fullgöra sin uppbörd.
Den form av jurisdiktion som förvärvades genom övertagande av motsvarande kyrkliga ämbete och förlorades i och med förlusten av ifrågavarande ämbete.
Inom romerska kyrkorätten de bestämmelser som ansågs ha gudomligt ursprung. De baserade sig i första rummet på evangeliet.
Inom kyrkorätt de bestämmelser som baserade sig på kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän.
Den rätt som tillkom en kyrkoägare (patronus) att när ett prästämbete blev ledigt presentera en kandidat för biskopen som formellt tillsatte tjänsten.
Biskopens och domkapitlets rätt att gemensamt besätta kanonikaten.
Rätt att uppbära avgifter för kyrkliga förrättningar som skedde i ämbetsdräkt (stola).
Predikoämbete vid ett järnbruk. Församlingen utgjorde vanligen ett kapellag.
Form av gudsdom som omnämndes i landskapslagarna. Ett fullständigt formulär för järnbörd har bevarats från början av 1200-talet. Det svenska formuläret saknade den vanliga inledande akten. Efter mässan invigdes platsen, elden och järnet. Det upphettade järnet hämtades av en ministrant och placerades på några stavar, varifrån den anklagade skulle hämta det. Järnet bestänktes med rökelse och vigvatten varefter den anklagade skulle bära det en bestämd sträcka.
Präst vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
K
Ett slags almanacka med uppgifter om de helgondagar och andra kyrkliga festdagar som firades i det stift där kalendariet hörde hemma; i kyrk- och klosterkalendarium också dödsdagar för donatorer och gynnare som skulle ihågkommas med själamässor på årsdagen. I modern tid har termen använts om en del av en kalender, som innehåller en kronologisk förteckning (till exempel kalendariet i statskalendern).
”Beständig kalender” eller kalender som sträckte sig över ett obegränsat antal år.
Intresseförening för de präster som verkade vid samma kyrka eller i samma stad. Gillet samlades den första dagen i varje månad (lat. calendae). Kalendegillen förekom efter reformationen främst i södra Sverige och på Gotland.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola, gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Form av gudsdom som omnämndes i medeltida liturgiska handskrifter. Ett fullständigt formulär har bevarats från början av 1200-talet. Efter ordaliemässan inleddes provet med en invigning av vattnet. Efter invigningen avkläddes den anklagade och han kysste evangelieboken och korset varefter han kastades ner i vattnet. Ytterligare information om själva provet saknas.
Benämning på ortodox munk som användes i det svenska språket i Gamla Finland.
Kyrkligt kanslispråk för kammartjänare. Benämningen förekom ännu under senmedeltiden i Hans Brasks kopiebok.
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Ed som skulle avläggas av tillträdande medlemmar av domkapitel. Den nye kaniken svor biskopen och kapitulares trohet, lovade att tjäna dem, att inte röja kapitlets hemligheter och att vinnlägga sig om endräkt och vänskap. Enligt Åbo domkapitels stadga 1474 skulle en nyintagen kanik svära två olika eder. Efter att han avlagt en ed till biskopen skulle han avlägga en sedvanlig trohets- och lojalitetsed till sina medbröder i kapitlet.
Under medeltiden och närmast efter reformationen, hemman som var anslaget åt en katolsk kanik för hans uppehälle. Kanikhemman fick enligt Västerås recess 1527 inte anslås utan konungens medgivande.
Under katolska tiden och tiden närmast efter reformationen, en kanoniks ämbete, med åtföljande förmåner och skyldigheter.
De formella åtgärder som krävdes för en helgonförklaring. Under 1200-talet utvecklades de formella kraven. Processen inleddes med petitiner om en kanonisering som riktades till påven. Om påven ansåg att det fanns skäl tillsatte han en eller flera prelater för att undersöka vederbörandes helgonrykte, folkets vördnad och mirakel. Om detta utföll positivt tillsatte påven undersökningsdomare för att på ort och ställe göra en noggrann undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakler. Proceduren innebar vanligen vittnesförhör, och vittnena inställde sig personligen. Vittnesförhören beedigades inför en offentlig notarie. De ursprungliga petitionärerna kunde utse en postulator som drev det blivande helgonets sak. Förhörsakterna tillställdes påven, som överlät dem åt särskilda personer i kurian för att göra sammandrag för påven och kardinalerna. Därefter behandlades saken vid ett offentligt kardinalskonsistorium, där påven slutligen tillkännagav sitt beslut. Själva kanoniseringen skedde sedan genom en liturgisk process.
Helgonförklaring. För offentlig kult av en person krävdes de kyrkliga myndigheternas bifall. Först räckte det med att stiftets biskop upptog helgonkandidatens kvarlevor ur graven, lade dem i ett skrin samt förklarade att personen skulle firas med en årlig mässa och tidegärd på sin minnesdag. Efterhand blev det kutym att vända sig till påven. En påvlig kanonisering innebar att den var giltig i hela kristenheten, medan en biskoplig kanonisering endast kunde röra det egna stiftet.
Bestämmelser om äktenskapshinder gällande förbjudna led. Den katolska kyrkan förklarade äktenskapet vara ett sakrament, och äktenskapsmålen drogs under andlig domsrätt. Därför fick kyrkan ett avgörande inflytande över äktenskapslagstiftningen. De förbjudna släktskapsleden omfattade inte bara rätt uppstigande och nedstigande led, utan också sidoskylda till och med sjätte led. Kyrkan använde för ledens beräknande den så kallade kanoniska komputationen, som angav skyldskapets närhet inte bara genom att sammanlägga alla led mellan var och en av de skylda utan antalet led endast i den ena linjen från stammen. Därför blev äktenskapshindren mycket utsträckta.
Den katolska kyrkans kyrkorätt, ursprungligen beslut av allmänna eller partikulära synoder, påvliga brev (decretales) samt apokryfiska skrifter. De stora kyrkomötena i Nicaea, Konstantinopel m.m. avgjorde inte bara trosfrågor utan antog också kyrkorättsliga bestämmelser, ”canones”. De viktigaste sammanställdes efter 1140 till en lagsamling, ”Decretum Gratiani. År 1234 publicerade Gregorius IX ett omfattande urval och bestämde att det skulle användas i rättsskolorna och domstolarna. Senare lät också påvarna Bonifatius VIII och Clemens V utge officiella dekretalsamlingar, som fick en mindre betydelse. Grundprinciperna i kanonisk rätt var påvens universiella makt över hela kyrkan, klerus rätt att utöva kyrkostyrelsen utan inblandning av lekmän och den kyrkliga egendomens oantastlighet.
Den kyrkliga rättsprocess som ägde rum vid särskilda domstolar. Processen skedde enligt detaljerade regler. Domsmakten sköttes normalt av biskopar och domslutet kunde överklagas till ärkebiskopen och vidare till påven. Påven kunde också personligen eller genom legater avgöra i första instans. Processen inleddes med en anklagelseskrift. Under processen var det åklagarens sak att föra fram bevis. Han utförde också vittnesförhören. Det fanns regler om vittnenas trovärdighet. Om domaren inte hittade tillräckliga skäl för att fria eller fälla kunde han döma den åklagade att befria sig med partsed av edgärdsmän. Om detta misslyckades ansågs den åklagade skyldig. Gudsdomar förekom under äldre medeltid men försvann sedan. Vid verkställandet av straffen sökte de kyrkliga domstolarna bistånd av de världsliga. Detta gällde speciellt vid dödsstraff och konfiskationer.
De bestämmelser om åldersgränser som ingick i kanonisk rätt. Myndighetsåldern ansågs för pojkar inträda vid fjorton och för flickor vid tolv års ålder. Barn under sju år ansågs inte kunna svara för sina handlingar. Pojkar kunde upptas i det klerikala ståndet när de fyllt sju år, men vid fjorton års ålder kunde de själva bekräfta sitt val eller utträda. Konsiliet i Vienne bestämde 1312 att subdiakonat skulle få ges vid 18 och diakonat vid 20 års ålder. Biskopsvigning skulle inte ges åt klerker yngre än 30 år.
Genom prästerskapets lönereform 1922 infört lönepåslag för kyrkoherde, för att han skulle kunna anställa en kanslist eller sekreterare till pastorskansliet. Understödet fick utgöra högst 10 procent av kyrkoherdens lön. Termen användes också konkret om den tjänsteman som efter 1922 utförde kanslistuppgifter vid ett pastorskansli på sådana lönegrunder.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant). Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Inom katolska kyrkan en församling som inte var självständig och som vanligen saknade egen präst. I Täljestatuterna 1279 användes kapell i betydelse fattig församling i allmänhet. I Finland kunde dock en kapellförsamling under medeltiden ha ett eget område. Benämningen kan ha uppstått så att privata kapell fått egna områden och bildat socknar. I vissa landskapslagar kallas tolfteskyrkor för kapellkyrkor. En medeltida kapellförsamling hade rätt till tiondeuppbörd, egna kyrkovärdar samt egna räkenskaper.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Ordinarie präst i kapellag eller kapellförsamling med ett sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Möte för kommuniteten i ett kloster eller en annan kyrklig koorporation. Mötena kunde vara av andlig natur, men man kunde också avhandla gemensamma angelägenheter som val av förmän eller delegater.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Benämning på domkapitels protokollsbok.
Domkapitlets egendom. Under 1100- och 1200-talen övergav många domkapitel den regulära formen och flyttade isär. Då delades också domkapitlets egendom, och först skildes kapitelbordet från biskopsbordet i många domkapitel. Vid övergången till en sekulär ordning blev endast en liten del av egendomen kvar för domkyrkans och kapitlets gemensamma behov, resten delades så att varje medlem i kapitlet fick en egen inkomst, prebende.
Domkapitels egendom, bestod av flera prebenden. De flesta kapitelgods indrogs under 1500-talet till kronan. Redan före den egentliga kyrkoreduktionen kom Gustav Vasa överens med biskopen och domkapitlet i Åbo om att inkomsterna från Nykorens prebende skulle dras in för en tid och användas för betalningen av statsskulden.
Inofficiell beteckning för ledamot av domkapitel (i förhållande till övriga domkapitelsledamöter), kollega i domkapitel.
Sigill för kannikkollegium vid en metropolitankyrka, domkyrka eller en annan ”kollegiat” kyrka. I Sverige förekom kapitelsigill enbart vid domkyrkor.
Skatt som ett domkapitel betalade till staten från sina inkomster.
Under 1600-talet förekommande benämning på ledamot av domkapitel.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Ecklesiastiskt boställe för kaplan eller kapellpredikant i en kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De yngre bildades under Karl XI:s tid på kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Till kaplan efter 1681 utgående årlig lön i spannmål, i en kapellförsamling som hade åtagit sig att avlöna honom. Kaplansräntan utgick i en fjärdedels tunna säd från varje helt och halvt hemman, efter 1766 också från kluvna hemman och från 1816 från nybyggen som betalade halvskatt till kronan. Fjärdedels gårdar och mindre gårdar än så betalade bara en åttondedels tunna säd.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Distrikt som bildades 1922 för att tillgodose från Karelen anlända flyktingars behov av själavård och för att omhänderha folkbokföringen för flyktingarna. Verksamheten inom ramen av distrikten ombesörjdes av präster som bisyssla. Dessa distrikt existerade ända till år 1954.
Munkorden som bekräftades av Alexander III år 1176. En kvinnlig gren instiftades 1147. Orden anlände till Sverige 1494 från Rostock. Orden beviljades stadga och försäkring i Tälje 1493. Ett kloster, Mariefred, anlades vid Gripsholms slott. Klostret upplöstes 1525.
Förvaltare av församlingens kassor och fonder, särskilt i församlingar med en förvaltningsnämnd.
Huvudkyrkan i ett stift; domkyrka. Termen användes på medeltiden om Åbo domkyrka (invigd den 17 juni 1300) men föll bort i samband med reformationen. Ordet katedral kommer från biskopsstolen (cathedra) som finns i koret i stiftets huvudkyrka.
På visst statsstöd verkande allmänt läroverk i en stiftsstad, ursprungligen det som låg i Åbo. Katedralskolorna underlydde domkapitlet och meddelade undervisning för vidare studier vid universitet utomlands eller för en bana som skrivare, domare och kanske köpman. De ersattes 1841 med elementarläroverk. Sedermera användes termen om skolor i gamla klosterstäder. I Gamla Finland kallades den lärda skolan i Viborg 1744–1788 katedralskola. Under stora ofreden var katedralskolan i Åbo verksam från och med 1716.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje katedral anställa en magister, vilken som scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Katedralskolan vid Åbo domkapitel omnämndes första gången 1326 i Mats Kettilmundssons testamente. Det är sannolikt att skolan grundades senast 1276 då det kanoniska domkapitlet i Åbo instiftades. Den första kända rektorn omnämndes 1355. I mitten av 1400-talet rekommenderade en Vadstenamunk två elever från Sverige som elever hos rektorn i skolan. Skolan utnyttjades också av elever som inte ämnade göra kyrklig karriär. År 1510 skickade en köpman från Danzig sin son till skolan för att lära sig latin och finska. Verksamheten i skolan är inte känd. Rektorerna förbjöds 1482 att tillskansa sig av de allmosor som var avsedda för eleverna. Sockengången förbjöds 1489.
Offentligt förhör i katekesen, följde genast efter en katekespredikan. Katekesförhör skulle enligt kyrkolagen 1686 hållas årligen med vuxna i kyrkan under de kyrkohögtider och allmänna bönedagar som samlade mycket folk. Uppgifterna om katekesförhöret antecknades, liksom husförhören och läsförhören, i skrifteboken, (husförhörsboken), som ingick i kyrkboken.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera katekesen. Kommitten inledde sin verksamhet i februari 1818 med en gemensam session för också de tre andra samtidigt tillsatta och under ärkebiskopens ordförandeskap verkande kommittéerna som skulle se över och modernisera de kyrkliga traktaterna: kyrkohandboken, psalmboken och kyrkolagen. Katekeskommittén upplöstes 1819 såsom resultatlös efter sin andra session.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Tjänst i de ortodoxa församlingarna i Finland från och med 1918 vars innehavare hade i uppgift att biträda prästerna huvudsakligen i det inre missionsarbetet inom församlingsverksamheten.
Alternativ benämning på Kemi prosteri, för vilket det fanns en specialförvaltning under svenska tiden. Prosteriet hörde till Härnösands stift och Västerbottens län, men det var Åbo domkapitel som förordnade kyrkoherden eller kaplanen i Kuusamo, Pudasjärvi eller Ijo eller annan nordlig församling att också sköta predikoämbetet i Kemi som en bisyssla.
Finsk medeltida beteckning inte bara för böndernas gengärd utan också för det tillfälle då skatten förtärdes. Under reformationen utvecklades läsförhören ur de tillfällen som kyrkoherdarna under medeltiden hade gästat bönderna. Benämningen ”lukukinkerit” i betydelsen läsförhör har således ursprungligen betytt läsgengärd.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
I räkenskaperna använt begrepp som utgjorde summan av det värde som skatterna för prästerskapets boställen i jordeboken skulle ha utgjort, om de skulle ha erlagt dem och inte varit befriade.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Medlem av det andliga ståndet, huvudsakligen använt som motsats till lekman. Under medeltiden fram till reformationen: innehavare av lägre kyrkligt ämbete trots att han ännu inte var prästvigd. ”Klerk” blev under 1700-talet en samlande beteckning för skrivarbiträden, sekreterare och bokhållare.
Det andliga ståndet inom den romersk-katolska kyrkan, i motsats till lekmännen. Upptagandet i klerus sker genom prästvigningen (ordinationen), varigenom en outplånlig karaktär (character indelebilis) anses bli påtryckt prästen. Det yttre tecknet på klerkvärdigheten är tonsuren. Inom klerus skiljs först och främst mellan de fyra lägre graderna (ordines minores) och de tre högre (ordines majores). De förra är (i stigande ordning) dörrvaktare (ostiarius), lektor, exorcist och akolut; de senare: subdiakon, diakon och presbyter (präst). Vidare tillkommer episkopatet och de högsta kyrkliga värdigheterna. Celibatet är obligatoriskt för de högre graderna, från och med subdiakonatet. Inträde i klerus medgavs endast åt döpta pojkar eller män. Delaktighet i klerus privilegier var extensivt. Kyrkans beskydd omfattade också de kvinnliga medlemmarna i religiösa ordnar, lekmannabrödraskap, skolor, hospital och andra koorporationer med deras alumner och skyddslingar samt av nöd eller olycka drabbade personer.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte bol i den gamla betydelsen.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning, inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Svenskspråkig benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som skrivare i församlingskansliet. Benämningen klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Den ed som klockaren under medeltiden vid en domkyrka avlade till biskopen då han mottog kyrkans nycklar av biskopen i kapitlets närvaro. Eden innehöll en trohets- och lydnadsförpliktelse till både biskopen och kapitlet.
Beteckning i jordeboken på gammalt klockarboställe som efter reformationen anslogs till boställe åt lägre präster: kaplaner, senare också adjunkter.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen klockare ersattes med kantor.
Tjänstebeteckning för klockare som 1720–1939 samtidigt skötte organisttjänsten, mera sällan om en organist som samtidigt skötte klockartjänsten. Arrangemanget antogs av kyrkostämman, efter 1869 på särskild anhållan av domkapitlet. Klockarens lön utgjorde merparten av lönen, organistens endast 30 procent. Klockartjänsterna avskaffades 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Präst som samtidigt innehade klockartjänst, reglerades 1596. Efter 1742 skulle alla vakanta klockartjänster upplåtas till kaplaner. Under reformationstiden fanns i Sverige tidvis ett överskott av präster. Obefordrade präster började därför antaga klockarbefattningar. Troligen samtidigt blev det vanligt att dylika klockare blev ämbetsbiträden åt kyrkoherdarna. Då prästeståndets anseende ökade, ansågs det inte förenligt med predikoämbetets värdighet att några dess medlemmar utförde klockarens sysslor. Vid ombyte av klockartjänster hände därför ofta att befattningen förändrades till en kapellanstjänst. Enligt en förordning från 1742 skulle alla vakanta klockartjänster upplåtas till kaplaner.Tillhörande boställe eller jord anslogs då åt den nya befattningsinnehavaren.
Av klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Person som av kyrkorådet hade förordnats att sköta klockarbefattningen i en församling där befattningen som klockare var kombinerad med prästämbetet. Han skötte således klockarens uppgifter i stället för ”klockarprästen”. Också skolor kunde använda substitut för klockarbefattningen.
Val av klockare till moderförsamling eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde klockare. Kyrkolagen 1869 fastslog samma valsätt för klockare som för kyrkoherdar, vilket betydde en provdag, en frågodag och en valdag. Kyrkoherdens röst utgjorde 25 procent av rösterna. Valet underställdes domkapitlet, som utfärdade tjänstefullmakten. Efter 1869 placerades en eller högst tre i förslagsrum. Förslaget kungjordes därefter från predikstolen. Ifall inget besvär mot förslaget inkom inom trettio dagar, utlyste kyrkorherden en provdag för varje kandidat. Efter provdagen hölls ännu en frågodag med dem som hade placerats i förslagsrum, varefter valet förrättades av kyrkostämman.
Ceremoni som förrättades av en biskop när en ny kyrkklocka skulle tas i bruk. Klockdopet beivrades efter reformationen, eftersom många trodde att de invigda klockorna hade fått en mystisk makt.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i församling utan klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett arvode skötte klockringningen, på grund av den ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Gärd av kyrkklockor som 1530 och 1531 skulle uttas för att betala skulden till Lybeck. På ett rådsmöte i Uppsala 1530 beslutades att en klocka skulle uttas av varje kyrka, kapell och kloster i rikets städer. Gärden var otillräcklig och realisationen drog ut på tiden. På ett rådsmöte i januari 1531 beslutades att klockskatten också skulle utkrävas av landsförsamlingarna i allmänhet. Förutom årets kyrkotionde (med undantag av vad som behövdes till vax och vin) och landgillet av kyrkohemmanen skulle varje socken lämna sin största klocka eller lösa den med annan koppar eller med penningar. Om socknen endast ägde en klocka skulle den avlägga halv lösen. Skatten föranledde uppror och oroligheter.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Inom katolska kyrkan ett slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor, vilka avlagt löfte att leva efter fastställda klosterregler. Katolska munkkloster grundades i Nådendal 1249, Viborg 1403, Raumo 1449 och på Kökar 1472. De upplöstes i samband med reformationen. Ett nunnekloster fanns 1438–1577 i Nådendal. Alla kloster, munk- och nunneordnar av främmande religion förbjöds 1781.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Den organiserade form av religiöst liv som under medeltiden innebar att personer valde att leva sitt liv enligt en regel. Klosterlivet innebar lydnad och ett liv i kyskhet. Förhärskande blev den benediktiska formen där munkar och nunnor bodde i kloster och förpliktade sig att stanna där, bättra sitt liv och lyda sin abbot eller abbedissa. År 1298 förbjöds nunnor att ge sig ut ur klostret. Klostren avskaffades efter reformationen och förbjöds i Sverige 1781.
Klockringning med korta, avbrutna slag, dels bruklig som signal för att eld utbrutit inom ett visst område, dels ända sedan medeltiden använd i kyrkans tjänst. Klämtningen förekom under medeltiden huvudsakligen vid tre tillfällen: då brödet och vinet vid nattvarden upplyftes (den så kallade elevationen), vid gudstjänstens slut samt slutligen varje middag och afton som maning till bön. Klämtning vid nattvarden avskaffades 1593, likaledes middags- och aftonklämtningen, som senare återupptogs.
Medhjälpare, biträde; inom romersk-katolska kyrkan en biskops (abbots eller kyrkoherdes) ställföreträdare, när ämbetets ordinarie innehavare av ålderdomssvaghet, sjukdom eller annan orsak var förhindrad att utöva sitt ämbete. Ursprungligen utsågs biskoparnas koadjutorer på provinsialsynoderna, men Bonifatius VIII förbehöll utnämningsrätten åt påvestolen. Koadjutorerna kunde dels vara tillfälliga (lat. temporam), dels ständiga (perpetui cum iure succedendi), i det senare fallet övertog de vid vederbörande biskops död omedelbart styrelsen över stiftet. Om biskopen blev oförmögen till tjänsteutövning, övergick hela biskopsmyndigheten på koadjutorn. Om biskopen ännu helt eller delvis var arbetsför, deltog koadjutorn i ämbetets förvaltning endast i den mån biskopen anmodade honom därtill. I rang följde koadjutorn närmast efter biskopen. Även abbotarnas koadjutorer utsågs av påven, men kyrkoherdarnas av vederbörande stiftsbiskop.
Under 1700-talet förekommande benämning på biträdande präst eller lärare; hjälppräst; hjälplärare; adjunkt. Termen övergick under 1800-talet i betydelsen medhjälpare, medarbetare.
Överlämnandet av ett kyrkligt ämbete till en därtill utsedd person. Påvens kollationsrätt utvidgades under Avignon-tiden och intogs i dekretalsamlingen. Den bekräftades 1448.
Handling med ett förordnande varigenom ett kyrkligt eller skolastiskt ämbete överlämnades till någon; tjänstefullmakt. Efter 1778 föutsatte kollationsbrevet en rekognitionsavgift.
Sammanslutning av prästerskapet vid kollegiatkyrka i ett katolskt stift. Kapitlet hade ursprungligen en klosterliknande organisation, men fick under senmedeltiden en organisation som motsvarade de lutherska domkapitlen. Kollegialkapitlet förestods av en prost eller dekan. Några sådana torde inte ha förekommit i det svenska riket.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Ämbetsman som var utsänd av påven för att indriva kyrkans intäkter. I början av 1300-talet skulle det finnas en generalkollektor och två eller flera subkollektorer i varje stift. Peterspenningen insamlades och redovisades ursprungligen av biskoparna. Korstågsgärderna gjorde en särskild organisation nödvändig. Institutionen blev permanent under Avignontiden. Kollektorn fick då titeln nuntie. Från mitten av 1400-talet blev uppgiften som kollektor huvudsakligen övertagen av avlatskommissarierna.
Benämning på johanniterordens ordenshus. Kommendan underlydde ett prioritat. De enskilda ordenshusen styrdes av kommendatorer, provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden kallades föreståndaren vanligen prior.
Styresman för en kommenda inom johannitorden. Terminologin var vacklande. Styresmännen kunde också kallas provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden användes vanligen prior. År 1465 fastslogs att endast präster och tjänande bröder kunde vara kommendatorer. Johanniterriddare fanns knappast i Norden under denna tid. Kommendatorerna utsåg elektorer som efter 1467 valde priorn för Dacia.
Enligt kanonisk rätt, ett kyrkligt beneficium som stod under interimistisk förvaltning och vars inkomster huvudsakligen uppbars av en lekman. Senare användes ”kommenderi” i betydelsen ett gods, ett län, som tillhörde en (andlig) riddarorden och som lämnades åt en ordensriddare att innehas. År 1774 testamenterades ett par fideikommisser i Sverige åt konungen för att under vissa förutsättningar överlämnas som kommenderier.
Benämning på en kyrkoherdes ordinarie hjälppräst, eller ordinarie präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
Kaplans biträde i ämbetet. Beteckningen användes i Sverige förmodligen för att en kyrkoherdes adjunkt ofta kallades ”pastorsadjunkt”. Den förekom inte i Finland.
En kaplans ämbete under senare delen av 1700-talet. Termen förekom inte i Finland.
Samlande benämning på de av kejsaren tillsatta kommittéer som 1820–1821 verkade under ärkebiskopens ledning i både Åbo och Borgå stift, med en och samma domprost och akademiadjunkt som videordförande respektive sekreterare.
Deltagare i förhör för nattvardsgång.
Nattvardsgång, gör nattvardsgästen delaktig av Kristi lekamen och blod. I kyrkoordningen för lutherska kyrkan 1571 var nattvardsgången frivillig men ”om någon, som kallas kristen, aldrig gick till Herrens nattvard, skulle han av predikanten förmanas samt, om intet ville hjälpa, uppenbarligen sättas i bann, emedan han själv skilt sig från församlingens gemenskap”. År 1686 blev nattvardsgången obligatorisk en gång per år. År 1910 blev nattvardsgången frivillig.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Religiöst samfund, ibland också om församling.
Enligt krigsartiklarna 1621 och 1798, en av biskopen ordinerad krigspräst vid ett kompani som var förlagt i stiftet.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning för olika typer av adjunkter, predikanter och vicepastorer.
Befälhavaren för en komtur, eller ett kommando inom Tyska orden.
Ortodox klosteranläggning i Karelen på en ö i Ladoga. Klostret anlades 1393. Klostret ödelades 1577 och förblev öde till 1595. Under Karl IX:s krig flydde klostrets invånare, varefter det var övergivet i 106 år. År 1716 återupprättades det, men var föga betydande fram till 1760, då det av kejsarinnan Elisabet mottog betydande donationer.
Person som inte tillhör något visst kyrkligt samfund. Konventikelplakatet gav 1781 inflyttade utlänningar rätt att bekänna sin egen tro och bilda egna trossamfund. Kyrkolagen 1869 erkände i princip religionsfrihet. År 1922 infördes religionsfrihet, som också innefattade rätten att inte tillhöra ett trossamfund.
Person som genom konfirmationsakt ska bekräfta sin kristna tro. Personen skulle vara döpt, och konfirmationen fick inte äga rum före fem eller sju års ålder. Tidigare konfirmation hindrade också mottagandet av konfirmationssakramentet. Inte heller den som var exkommunicerad, bannlyst eller stadd i dödssynd kunde konfirmeras. Konfirmationen skulle föregås av bikt och fasta. Bikt krävdes endast om konfirmanden var äldre än tolv år.
Den kyrkliga akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Under medeltiden ett av en biskop utdelat sakrament varigenom dopet bekräftades. I samband med konfirmationsakten gavs förhållningsorder till konfirmanderna om ålder, fasta och bikt,hinder för konfirmation, rätt att ändra dopnamnet samt tillsägelse att ej avlägsna sig förrän akten var slut. Därefter gavs förmaningar åt faddrarna.
Av konfirmationspräst förd förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap. Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Den som på kyrkans vägnar bevittnar den kyrkliga akten.
Samling med den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. År 1663 antogs den genom ett plakat för präster och lärare. Den stadfästes som bekännelseskrift för svenska kyrkan 1686. Konkordieboken utgavs på svenska 1730 och ingick i prästeden från 1773.
Invigning av kyrkor samt kyrkliga redskap och föremål eller biskopar och präster genom ordination, övergående i teknisk term för brödets och vinets invigning vid nattvardsfirandet.
Bilden av ett hjul med fyra ekrar som under medeltiden målades på insidan av en kyrka för att helga den vid invigningen.
Bibehålla, bevara, vidmakthålla. I ecklesiastiska sterbhus under 1600–1700-talet : att den tillträdande prästen gifte sig med sin företrädares änka eller dotter.
Under medeltiden församling, möte för kyrkoförvaltning och trosfrågor. Konsilierna indelades i ekumeniska (allmänna) där hela kyrkan var representerad och partikulära, som utgjorde representationsförsamling för ett visst kyrkoterritorium (kyrkoprovins, biskopsstift och dylikt). Diecesankonsilium representerar ett biskopsstift, provinsialkonsilium en kyrkoprovins och nationalkonsilium en folkkyrka.
Av domkapitel (konsistorium) avkunnad dom, också konkret om själva dokumentet som innehåller dylik dom.
Av ledamot i domkapitel eller av biskopen avlagd ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om rättegång vid domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Titel utan ämbete som exceptionellt tilldelades en av preces consistori för Viborgs evangelisk-lutherska konsistorium.
Ärende som skulle behandlas av domkapitel (konsistorium).
Från 1707 tjänstebeteckning för konsistorienotariens, efter 1869 stiftsnotariens (och stiftssekreterarens) biträde vid domkapitel. Amanuensen förde under autonoma tiden också protokoll i alla civila mål som behandlades av domkapitlet samt skrev ut resolutionerna och utslagen.
Av biskop, med domkapitlets medgivande, utfärdad ämbetsskrivelse. Konsistoriecirkulären innehöll en till stiftets prästerskap riktad kungörelse eller order, fullständiga avskrifter av kungliga brev, förordningar, plakat och reskript, samt hovrätternas universaler m.m., vilka skulle läsas upp från predikstolarna. De sändes med klockarpost till stiftets alla kyrkor, skolor, regementspastorer och till sådana garnisonsförsamlingar som hade en egen präst. Efter 1755 skulle stiftets alla skolor och pedagogier samt kontraktsprostsexpeditionen ha kompletta samlingar av cirkulären. Kyrkoherdarna ansvarade för att kaplaner och adjunkter också fick tillgång till cirkulären.
Sedan medeltiden titel för medlem av ett domkapitel, till 1604 dess ordförande och prästerskapets uppsyningsman, efter 1687 med uppgift att vårda kapitlets handlingar, utfärda skrivelser i konsistoriets namn och att biträda notarien vid protokollföringen. Uppgiften innehades vanligen i tur och ordning av domkapitlets ledamöter, vanligen för ett år i sänder, förutom ordföranden (biskopen).
Geografiskt område för evangelisk-lutherskt domkapitel i Gamla Finland 1721–1811. Fredrikshamns konsistorium och Viborgs konsistorium indrogs vid återföreningen med Finland 1811 och anslöts till Borgå stift.
Av domkapitel förd bok över alla de mål rörande tjänstefel och brott som domkapitlet hade behandlat under ett visst år. Domboken sändes inom april månad årligen till hovrätten för granskning.
Tjänsteman vid domkapitel som efter 1812 huvudsakligen ansvarade för ämbetsfullmakter och konsitutorialer samt de kansliavgifter som inflöt till domkapitlets kassa.
Av domkapitel från 1787 utsett ombud när man förrättade husesyner på prästboställen och när en präst stod åtalad vid häradsrätt eller rådstugurätt inom stiftet, efter 1798 också när en krigspräst stod åtalad vid krigsrätt. Konsistoriefullmäktige bevakade huvudsakligen kyrkans intressen och befogenheter gentemot kronan.
I kungligt cirkulärbrev till domkapitlen 1686, om alla domkapitlets medlemmar som en dömande myndighet, inklusive biskopen och domprosten. Konsistoriefullmäktige fällde domar i mål rörande högre och lägre prästers eller skollärares tjänstefel, felaktiga läror eller förkastliga leverne.
Ordförande i domkapitel, biskopen. I Gamla Finland ordförande i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Av notarie vid domkapitel avlagd ämbetsed inför biskop och övriga ledamöter, stadgad 1687 och 1869. Eden följde ett särskilt formulär, som gällde under perioden 1773–1809 och från 1817. Efter 1869 kallas eden stiftsnotarieed.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om rättegång i domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Tjänsteman med lön på stat vid domkapitel. Tjänsten inrättades redan under svenska tiden. Konsistorievicenotarien förde protokoll vid examenstillfällen och när kriminalmål behandlades. Han skrev också domsutslag, expeditioner samt skötte brevväxlingen med hovrätterna, landshövdingarna (guvernörerna), magistraterna, prästkorporationer och tjänstemän inom stiftet.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Termen användes om domkapitel från slutet av 1500-talet till 1686, i vissa fall under en längre tid.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital, lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Ordinarie präst i ett kontrakt, särskilt om dylik präst i egenskap av väljare i ett kontraktsprostval, med rätt att placera tre av kontraktets präster på förslag. Om kontraktister stadgades i kyrkolagen 1686 och genom kunglig resolution 1720.
Inom finsktalande församling i Luleå stift av domkapitlet för ett år i sänder anställd extra ordinarie präst. Befattningen inrättades 1902. Ansökan stod öppen för varje präst inom svenska kyrkan, som hade kunskaper i finska. År 1910 var sju kontraktsadjunkter anställda i Norrbotten och Lappmarken.
Möte för prästerna och lektorerna inom ett prosteri. Kontraktsmötet sammankallas vid behov av kontraktsprosten, som verkar som ordförande. Vid kontraktsmöte anordnas vissa prosterivis skeende valförrättningar såsom prästernas ombud vid kyrkomötet och de prästerliga medlemmarna i stiftsfullmäktige samt val av biskop, prästassessor och kontraktsprost. Kontraktsmötet behandlar också frågor som hänför sig till teologin och församlingarnas verksamhet.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Svenskspråkig titel på den präst som i de ortodoxa prosterierna i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem från mitten av 1880-talet till år 1918. Benämningen är därefter distriktsinspektor.
Sammanträde (i elevorganisation, munk- och nunnekloster eller under prästmöte).
Ordenshus inom dominikanorden. Konventet styrdes av en prior. Antalet medlemmar fick inte understiga tolv, annars hade konventet inte säte vid provinsialkapitlet. Nya konvent kunde grundas endast med tillstånd av generalkapitlet. Man skilde mellan klerker och lekmän. Varje konvent hade sitt eget verksamhetsområde, i Norden ofta ett helt biskopsstift. Utanför konventet kunde konventet äga härbärgen för bröder med olika uppgifter, framförallt predikande.
Enskilt ordenhus där brödernas antal var minst 13 och som hade fulla konstitutionella rättigheter. I konventet utsågs gardianen med brödernas hörande av provinsialministern och diffinitorerna. I Sverige fanns sammanlagt 15 ordenshus. De finska konventen omnämndes i Viborg 1403, i Raumo 1449 och i Kökar före 1472.
Sammankomst för (religiös) uppbyggelse, som ägde rum utanför den av kyrkan fastställda ordningen för gudstjänster. Konventiklar förbjöds 1726. ”Konventikel” har också betytt husandakt i hemmet.
Ett år 1726 utfärdat förbud mot enskilda (pietistiska) sammankomster och andaktsövningar utanför statskyrkan. Endast husandakter var tillåtna. Förbudet upphävdes 1869.
Munk och medlem av andlig orden som har säte och stämma i klostrets eller ordenshusets konvent.
Pojke, vanligen mellan 7 och 15 år, som biträder den katolske prästen vid den liturgiska delen av gudstjänsten.
Medlem i den första gruppen av ordnar, canonici regulares, i vilken den officiella katolska kyrkokalendern uppdelar munkväsendet. Ibland betraktas birgittinorden som en korherreorden.
Titel för präst som är medlem av ett katolskt domkapitel.
Yngre klerk som nyligen fått sina vigningar och som under en viss tid skulle tjänstgöra i domkyrkan för att göra sig hemmastadd med stiftets liturgiska tradition och bruk. Ofta hade varje kapitelsledamot sin personliga korklerk och skulle stå för dennes underhåll. Korklerkerna bildade ett eget kapitel vars verksamhet stod under uppsikt av domkapitlet eller någon av domkapitlets medlemmar.
Under 1500-talet: präst som tjänstgjorde vid domkyrka som vikarie eller medhjälpare, sedan 1700-talet titel för den hjälppräst som biträder vid koret i en församling.
Krigståg med religiöst syfte. Avsikten var att kämpa mot trons fiender, ursprungligen främst att befria det Heliga landet. I ett senare skede förekom också korståg mot andra som kättare ansedda kristna grupper som albigenser, grekisk-ortodoxa och hussiter. Korståg proklamerades av påven genom en korstågsbulla.
Bidrag till finansiering av krigståg till det Heliga landet. År 1213 uppmanade Innocentius III alla de nordiska kyrkoprovinserna att delta i finansieringen. Laterankonciliet 1215 påbjöd att en tjugondedel av kyrkoprovinsernas inkomster skulle anslås för korstågsverksamhet. Avgiften erlades i natura, som sedan skulle omsättas i pengar och skickas söderut. Om möjligt skulle medlen användas för korsfarare från den kyrkoprovins där avgiften utkrävts. År 1262 föreskrevs en hundradedel av inkomsterna till korståg. Lyonkonciliet ändrade 1274 avgifterna, som blev fasta och gällde i hela kristenheten. Inkrävningen blev då också mera systematisk. År 1312 fastställdes ett sexårigt korstågstionde som i de nordiska kyrkoprovinserna började utkrävas 1314. Från 1326–1328 aktiverades verksamheten i Sverige och för första gången redovisades bidrag från Åbo stift. Både 1343 och 1345 utskrevs korstågstionde mot turkarna. Uppbärandet av avgifterna sköttes av kollektorer som efter hand blev tvungna att dela inkomsterna med kungamakten. Efter erövringen av Konstantinopel återupplivades korstågstiondena. År 1455 började man uppbära avgiften i Sverige.
Indulgens utfärdad genom en korstågsbulla åt alla som deltog i ett korståg. Den första nordiska korstågsbullan utfärdades 1171/72 då påven Alexander III uppmanade de nordiska folken att dra ut mot ester och andra hedningar vid Östersjön. Deltagarna utlovades ett års indulgens, och de som stupade efter att ha ångrat och biktat sina synder erhöll fullständig indulgens. Gregorius IX utlovade 1237 i en bulla samma indulgens för dem som tog korset mot tavasterna som de som drog till det Heliga landet. År 1496 utfärdades en korstågsbulla mot ryssarna på grund av deras härjningar i Finland.
Det brev med vilket påven proklamerade ett korståg. De troende som med vapen i hand eller genom materiell hjälp stödde ifrågavarande företag förlänades avlat. Var och en som kom i åtnjutande av den och som avlade korstågslöfte fäste på sin klädnad ett kors. På vissa villkor kunde påven befria personen i fråga från skyldigheten att infria korstågslöftet. En korstågsbulla är bevarad från 1237, och den är riktad till det svenska episkopatet med anledning av en hednisk reaktion i Tavastland. En liknande bulla utfärdades 1256 för ett korståg till Karelen. Magnus Erikssons ryska krig 1348–1351 erhöll en korstågsbulla 1351. År 1496 understödde påven Alexander VI kriget mot Ryssland med en korstågsbulla.
Avgift som påvestolen uppbar av årsinkomsterna från alla andliga ämbeten enligt ett beslut 1274 (sex år), 1312 (sex år), 1343 (tre år) och 1351 (fyra år).
Präst som förrättade största delen av kanikens obligatoriska kortjänst. Korvikarien var ofta en ung nybliven präst. Kaniken avlönade honom med inkomsterna från sitt eget prebende.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens förslag och skulle från 1749 ha avlagt prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Särskilt förhör i kristendomskunskap, anställt av ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med vittne som skulle avlägga vittnesed vid domstol och med en för brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
Utbildningsinrättning inom statskyrkan, inrättad 1948. Den hette ursprungligen Kristligt-pedagogiska centralen, senare Centralen för kristen fostran. Kristliga studiecentralen ordnade i samarbete med Kyrkostyrelsen fortbildning för församlingsanställda, särskilt kyrkvaktmästare, värdinnor och städpersonal, samt de som verkade vid ekonomi-, förvaltnings- eller pastorskanslier eller arbetade med fastighetsvård eller gravgårdsarbete.
Avgift eller (offer)gåva till präst vid barndop.
Kameralt om kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Kuopio som residensstad. Det grundades 1939. Uleåborgs stift grundades också ursprungligen som Kuopio stift 1851. Biskopssätet var då också beläget i Kuopio. Stiftet med biskopsresidenset flyttades dock till Uleåborg 1900, fastän namnet ”Kuopio stift” bibehölls. År 1923 blev namnet på det dåvarande Kuopio stift formellt Uleåborgs stift.
Inspektionsområde inom franciskanordens provins. Kustodierna bestod av ett eller flera ordenshus. De förestods av en kustos. Ursprungligen var Sverige en kustod som före 1291 delades upp i kustodierna Linköping och Stockholm. De finska ordenshusen hörde till Stockholm.
Föreståndare för ett kustodium inom franciskanorden. Kustorn utsågs ursprungligen av generalen, senare av provinsialministern och provinsialkapitlet. Kustoderna var medlemmar i provinsialkapitlet. I fall provinsialkapitlet inte kunde sammanträda ersattes det av kustodernas möte.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
För den evangelisk-lutherska kyrkan gemensam fond, ursprungligen inrättad under namnet Vederlagsfonden och 1941 ombildad till Kyrkans centralfond. Medlen användes för kyrkans gemensamma ändamål, för understöd av församlingar och kyrkliga samfälligheter i svag ekonomisk ställning, för utvecklande av samarbetet mellan församlingar och av församlingsstrukturen, betalning av pensioner och familjepensioner till anställda inom kyrkan, en församling eller en kyrklig samfällighet samt betalning av andra utgifter som grundar sig på kyrkolagen. Kyrkans centralfond erhöll sina medel från församlingarna och genom testamenten eller donationer. Kyrkomötet beslutade om centralfondens budget. Kyrkostyrelsen fungerade som centralfondens styrelse, som leddes av det ecklesiastikråd som var chef för Kyrkostyrelsens ekonomiavdelning.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Ursprungligen innehavare av kyrkligt ämbete; präst. Under senare delen av 1600-talet eller tidigt 1700-tal fick beteckningen betydelsen ‘lägre, icke prästerlig befattningshavare vid kyrka’.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Vid domkyrka anställd bokhållare som under senare delen av 1600-talet och på 1700-talet förde kyrkans räkenskaper som en bisyssla.
Kyrkohemman använt som boställe åt sockenprästen under medeltiden. Efter kyrkoreduktionen användes vanligen termen prästbol eller prästbord. I kameralt hänseende: till kyrka hörande jord.
Beteckning som uppkom när Gustav Vasa indrog de flesta av kyrkohemmanen till kronan 1545. Med kyrkbolshemman avsågs en församlings eller kyrkas stomhemman, som vanligen också utgjorde själva prästbostället. Under 1600-talet kallades de också kyrkbordshemman. Beteckningen användes också om en annexförsamlings prästboställe, som efter reformationen kom att lyda under moderkyrkans prästboställe som ett slags utjord.
Benämning på arrendator eller åbo på ett kyrkbolshemman under 1500–1600-talen.
Åbo som arrenderade och brukade ett kyrkohemman eller kyrkbolshemman; också synonym till kyrkbo: en bonde som hörde till en viss kyrka.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Dräng som var anställd vid kyrka. Kyrkdrängen uträttade grövre sysslor och tjänstgjorde bl.a. som likbärare och dödgrävare. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller dylikt.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
Fogde, ibland också klockare, som hade uppsikt över kyrkans lösöre (kalken, kandelabrar och dylikt); i vissa församlingar i Stockholm under 1600-talet tjänstebeteckning för befattningshavare som ansvarade för en kyrkas eller kyrkogårds förvaltning.
Rätt att delta i församlingens gudstjänst, nattvardsfirande och dylikt, övergående i betydelsen frihet i kyrkligt hänseende.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
Kyrklig angelägenhet eller urkund, dock sällan kyrklig förrättning.
Byggnad i vilken de skattepersedlar som tillkom kyrkan förvarades. Den kunde vara sammanbyggd med kyrkan eller stå separat på kyrkogården. För att minska kostnaderna kunde ibland också kyrkornas vindar eller torn användas som förvaringsplatser för tiondet.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett kyrkhärbärge skulle enligt riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
Kameralt om mark som tillhörde en viss kyrka eller hela kyrkan som organisation, särskilt om dylik mark som hade anslagits till ett visst ändamål. Allmänt: välsignad begravningsplats. Termen användes särskilt om militie-, ecklesiastik- eller landsstatens boställen på kyrkans marker eller om kyrkohemman indelade för rusthåll eller pios usus-inrättningar.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Vanligen järnbeslagen och med lås försedd kista, i vilken man förvarade kyrkans kassa, inventarieförteckningar, räkenskaper, prästkläder, värdefulla kyrkokärl och annat lösöre. Nyckel till kyrkkistan hade kyrkoherden, kyrkvärden och en av sexmännen. Kyrkkistor förekom i praktiken redan på 1500-talet.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
Samlande benämning på de penningmedel som en församling använde för sin verksamhet.
Sammanfattande benämning på alla dem som var närvarande vid en kyrkas eller en församlings gudstjänst.
Ordinarie pastorsadjunkt i ett pastorat, i motsats till en på viss tid anställd personlig adjunkt.
Den del av de medeltida landskapslagarna som reglerade kyrkliga förhållanden. Kyrkobalk ingår i samtliga svenska landskapslagar med undantag av GL. Kyrkobalkarna intog en särställning genom att de delvis kodifierade den kanoniska rätten. I praktiken återspeglade kyrkobalkarna hur man uppfattade den kanoniska rätten i Sverige vid landskapslagarnas uppkomst. Den konflikt som uppträdde under förarbetena med Magnus Erikssons landslag ledde till att denna lag saknar kyrkobalk. Därför kom landskapslagarnas kyrkobalkar att gälla längre än de övriga balkarna. Så småningom kom Upplandslagens kyrkobalk att tränga undan de övriga och gälla i hela riket. Slutgiltigt förlorade den sin betydelse först genom 1734 års lag. Upplandslagens kyrkobalk var delvis i kraft i Finland under medeltiden, vid sidan av Helsingelagens. Bägge kyrkobalkarna var en kompromiss mellan den kanoniska rätten och äldre nedärvd rättsuppfattning.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Av kyrkostämman fastställd avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier, rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Kassa med vilken en församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller kollekt till förmån för kyrkans reparation eller nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
I kanslispråk: kyrkbygge med de allmänna avgifter och kostnader som därtill hörde. Enligt kyrkolagen 1686: byggnad som uppförts och används som kyrka.
Skatt som utgick till prästerna i Nyslotts län under 1500-talet.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Benämning från år 1906 till år 1918 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av och beslutsfattande i ärenden rörande församlingens angelägenheter, bl.a. dess egendom. Tidigare benämning var allmän kyrkostämma. Namnet på kyrkoförsamlingssammanträdet ändrades 1918 till församlingsstämma.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Samlande benämning på kyrkans fastigheter och lösöre. Kyrkans jordegendom kunde indelas i kultegendom, som kyrkotomt och begravningsplats, samt ekonomiegendom som vid sidan av skatterna utgjorde kyrkans viktigaste inkomstkälla. Kyrkans rätt att äga jord grundade sig på kanonisk rätt. Redan under medeltiden gjorde man tydlig åtskillnad mellan stiftsegendom och sockenkyrkoegendom. Inom bägge grupperna skilde man mellan ämbetsinnehavarens bord (mensa) och byggnadskassan.
Under 1500-talet offer eller avgift som en kvinna betalade för sin kyrktagning efter en förlossning, från 1600-talet kallad kyrkogångspenningar.
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Det avskilda området runt en kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
Förrättning genom vilken man kontrollerade att allmogen hade uppfyllt sina skyldigheter och att gärdsgården omkring kyrkogården var i gott skick.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Hemman som tillhör en församling.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
I kanslispråk under 1700–1800-talen: kyrkoherdebefattning.
Boställe för kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Löfte som en kyrkoherde bekräftade vid installationsgudstjänsten genom att han bejakade biskopens förmaning att sköta ämbetsuppgifterna och alltid följa Gud och hans bud. Någon särskild ed för kyrkoherdar stadgades dock inte i kyrkolagen 1686 eller senare.
Svenskspråkig benämning på den präst som från år 1891 till år 1918 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa församlingarna. Även benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare användes under denna period. Benämningen kyrkoherde ersattes under självständighetstiden år 1918 av föreståndare som den officiella benämningen på den ledande prästen i församlingarna.
Den förvaringsbod där tiondet förvarades. Boden hörde till de byggnader som allmogen skulle uppföra och underhålla. Bönderna var också skyldiga att föra tiondepersedlarna till kyrkohärbärget.
Spannmål som förvarades i ett kyrkohärbärge.
Kyrkans rätt att bestämma om sin yttre rättsliga ordning inom sitt territorium och denna ordnings förhållande till staten och statsmakten. Den evangelisk-lutherska kyrkan fick genom kyrkolagen 1869 partiell kyrkohöghet i och med rätten att föreslå lagrum till eller ändringar av kyrkolagen, vilka fastställs av riksdagen.
Under svenska tiden förekommande benämning på kyrkligt konsistorium i motsats till akademiskt.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Systematisk samling av de lagar och förordningar som reglerade kyrkans rättsförhållanden, under 1700-talet också om den praktiska tillämpningen av kyrkans lagar och förordningar vid kyrkomöte, domkapitel och andra av kyrkans beslutsfattande organ.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera kyrkolagen från 1686. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén färdigställde ett utkast till ny kyrkolag 1826 men upphörde med sin verksamhet 1829 på grund av inre stridigheter. Den upplöstes 1832 i och med ordförandens död. Den nya kyrkolagen gavs först 1869.
Arrendator av eller åbo på ett under kyrkan eller prästboställe lydande hemman; kyrkohemman.
Det mått som användes för uppmätning av kyrkotionden, i Finland vanligen kallat kyrkospann. Kyrkospannen behövde inte ha samma rymd som den spann varmed kronans skatter uppbars.
Rättegångsmål rörande kyrkan eller ett kyrkligt ärende.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1918, med rätt att föreslå lagar och förordningar för den ortodoxa kyrkan. Kyrkomötet består av företrädare för både prästerskap och lekmän.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
De präst- och lekmannaombud som utgör kyrkomötet, förutom biskoparna, ärkebiskopen, efter 1941 också fältbiskopen. Enligt kyrkolagen 1869 valdes stiftsvis trettio ordinarie präster: femton från Åbo, nio från Borgå och sex från Kuopio stift. Därutöver valdes en lekman från varje prosteri, en ledamot från senaten och en ledamot från varje hovrätt samt en professor från Teologiska och en från Juridiska fakulteten vid Kejserliga Alexanders-universitetet.
I Finland under 1600-talet förekommande benämning på kyrkoråd.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Kyrkrättslig enhet som bestod av flera (suffragan-)biskopsstift under en metropolit eller ärkebiskop. År 1152 lydde de 21 nordiska stiften under Lund. År 1153 förenades de norska stiften till en kyrkoprovins med Nidaros som metropolitansäte. Den svenska kyrkoprovinsen avskiljdes 1164. Ärkebiskopen av Lund var då primas över den svenska kyrkoprovinsen. År 1219 lades det danska Estland med stiftet Reval under den danska kyrkoprovinsen.
Granskning av en kyrkas inventarier och räkenskaper eller undersökning av förbrytelse mot kyrkliga stadgar. Den normala granskningen skulle utföras i maj varje år.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given frälsejord återställas och alla kyrkogods gå under kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås recess 1527 innebar att kronans ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under världslig förvaltning. Adeln fick rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Under 1500- och i början av 1600-talet förekommande benämning på kyrkans styrelse eller ledning; kyrkostyrelse.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Benämning till år 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för den allmänna kyrkostämman, senare för kyrkoförsamlingssammanträdet, och att verkställa dessa organs beslut. Benämningen ändrades 1918 till församlingsstämma.
Protokoll fört av kyrkoherden eller annan präst under kyrkorådets sammanträde. Det innehöll de ärenden som kyrkorådet skulle behandla: ekonomi, rannsakningar, utslag fällda i mål rörande diverse brott mot kyrkfred och sabbat (fylleri, buller, krögande, mångleri m.m.), vanvård av barn, bristande respekt mot make, maka eller tjänstefolk, frikyrkliga sammankomster och dylikt.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Funktionär eller befattningshavare i vissa pastorat, omnämnda under 1600-talet och på 1800-talet. Kyrkoskrivaren biträdde prästen vid skrivgöromålen och förde kyrkans räkenskaper. Troligen förekom inte kyrkoskrivare i Finland under svenska tiden. Däremot omnämns en församlingsskrivare i Pidisjärvi år 1867.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Stom- eller stamhemman som hörde till kyrkan, i motsats till präststom som hörde till ett visst prästboställe.
Straff som utdömdes enligt den kanoniska rätten. Man skiljde mellan följande former: poenae vindicativae och poenae medicinales eller censurae. De förstnämnda var huvudsakligen vedergällningsstraff men kunde samtidigt syfta till förbrytarens förbättring. Censurae omfattade exkommunikation, interdikt och suspension. Förutom de offentliga straffen fanns av syndare frivilligt påtagna penitenser som pålades inom botinstitutets ram. Påläggandet av ett straff med poenae vindicativae krävde alltid en rättslig undersökning och dom. Censurae kunde vara förbundet med den brottsliga handlingen och träda i kraft så fort den hade begåtts. Rätten att pålägga ett kyrkostraff tillkom enligt den kanoniska rätten innehavaren av ”iurisdictio ecclesiastica pro foro externo”.
Centralt ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Högsta verkställande förvaltningsorgan som från 1918 jämte biskoparna leder den kyrkliga förvaltningen inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Ersatte det 1918 indragna andliga konsistoriet.
Det andliga ståndet, prästeståndet under 1600-talet. ”Kyrkostånd” blev under 1700-talet en sammanfattande beteckning för kyrkans lärare och åhörare.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Kyrklig tjänst eller kyrklig förrättning. Allmänt: kyrkoärende.
Under autonoma tiden en bland lekmännen i församlingen utsedd förtroendeman som ansvarade för skötseln av församlingens ekonomi.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst, kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter, exkommunikation eller skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av kyrkofullmäktige och representanter till kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Den verksamhet som avsåg att bevara och återställa den kyrkliga gemenskapsordningen. Enligt den medeltida uppfattningen var varje person genom dopet underställd kyrkans gemenskapsordning. På 1200-, 1300- och 1400-talen tillerkändes kyrkan en omfattande domsrätt i Sverige i andliga frågor samt i mål som gällde incest, äktenskapsbrott, otukt, eder, meneder, brott mot religionen, helgdagsbrott och sakrilegium.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit föremål för kyrkotukt. Kyrkotuktslängden innehöll uppgifter om brottet eller förseelsen och åtgärden som hade vidtagits, samt dagen då bestraffningen skett. Den var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Kyrkans kalenderår. Den evangelisk-lutherska kyrkans kyrkoår börjar första advent och avslutas med domsöndagen.
Under 1500-talet kyrkligt ämbete, huvudsakligen ett prästämbete.
Samlande benämning på de medel som samlades in till kyrkkassan och denna kassas alla tillgångar.
Trolig benämning på de förtroendemän i en kyrksocken som med polisiära metoder övervakade kyrkotukten. Termen förekom i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden.
De allmänna kungörelserna till söndagens gudstjänst i en kyrka och stiftstidningen, samt brev och attester som blivit sända till kyrkoherden.
Präst som arbetade inom kyrkan, i motsats till präst som arbetade inom undervisningsväsendet; skolpräst. Benämningen var vanlig särskilt under 1500–1700-talen.
Tjänsteman i städer med flera kyrkor vilken granskade kyrkornas räkenskaper och inventarier. En dylik stadsbetjänt omnämns i Stockholms stater 1729.
Rote bildad för kyrkliga ändamål, särskilt för läsförhör, undervisning och fattigvård.
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.
Socken som bildade ett eget pastorat. En kyrksocken bestod av en enda församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt ansvar såsom beskattning.
Samling av för allmogens kyrkobesök avsedda boningshus, bodar och stall som var uppförda i omedelbar närhet till sockenkyrkan. Allmänt: hela det vid kyrkan liggande samhället.
Penningar som samlades in i en kyrkas kollektbössa i de områden där den kallades för kyrkstock. Benämningen torde inte ha förekommit i Finland.
Äldre benämning på kyrkvaktare, kyrkväktare, på grund av hans uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt, det vill säga en lång stav, med skramlande ringar, som stöttes i kyrkgolvet. I Finland kallades kyrkstöten ofta kyrkoväckare.
Korsångare, solosångare eller försångare för växel- och psalmsången i en kyrka; kantor. Kyrksångaren kallades också notarie under 1500-talet.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Den allmänna granskning av kyrkans andliga och kamerala tillstånd i Sverige som ärkebiskopen enligt Uppsala mötes beslut 1572 skulle vidta för att utreda hur reformationen framskred och hur den nya kyrkoordningen följdes. Kyrkvisitationen innebar ett besök i varje kyrka med omgivande församling. År 1686 var benämningarna biskopsvisitation och prostvisitation. Kyrkovisitation blev därefter en samlande benämning på dessa visitationer.
Väg som gick till kyrkan. Kyrkvägarna byggdes och underhölls av kyrkostämman. Om kyrkvägen också hade en bro kallades denna kyrkbro. Kyrkvägar omnämns redan i Kristoffers landslag.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan förtroendeman som utsågs bland lekmän för att sköta församlingens ekonomi. Kyrkvärdar fanns även i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland och under autonomin.
Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt Hälsingelagen fick ingen vara kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan. Också i Finland fanns två kyrkvärdar i varje socken. De fick sin lön av den del av tiondet som tillföll sockenkyrkan. I de flesta församlingar var lönen två spann per man, men i Virmo var kyrkvärdens lön 8 spann och därtill fick han behålla sitt eget tionde.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Benämning på kristen som förfäktade åsikter som stred mot den katolska kyrkans dogmer; i överförd betydelse också om personer som visade notorisk olydnad mot kyrkans bud eller föraktade dess domar. I svenska synodalstatuten 1396 och senare används den överförda betydelsen då kätteri vid hovet omtalas. Kätteri medförde uteslutning ur kyrkan och avsättande från kyrkligt ämbete. Det finns endast få kända fall av kätteri i Sverige. De handhades av biskoparna, och först 1403 utnämndes en påvlig inkvisitor i Sverige. Kättardomen före Stockholms blodbad gjordes av en andlig kommission och åsidosatte kanoniska former.
L
Predikan som inledde lagmanstingets session.
Under 1500-talet förekommande beteckning för de enligt medeltida lagar och gammal sed åt prästerskapet i åtskilliga persedlar utgående bidragen som utgjorde en väsentlig del av prästerskapets lön tills de ersattes med ett vederlag i spannmål.Landgillespenningarna bör inte förväxlas med landgille, en motsvarighet till avraden i södra Sverige. Ibland användes emellertid kortformen landgille.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Benämning på kontraktsprost över ett större område under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Landsprostar fanns bl.a. på Åland från 1583. De presiderade över prostting och förrättade regelbundna visitationer i prosteriets församlingar.
Sedan 1739 församling i Lappland, ursprungligen Enare och Utsjoki pastorat, från 1830 också Muonioniska pastorat. Prästtjänsterna tillsattes från 1740 och från 1817 av Åbo domkapitel, undantagsvis utan förslag, provpredikningar och valförrättning. Den tillsatta personen måste ha kunskaper i samiska.
Ursprungligen präst som verkade bland samerna, vid sidan av sin prästerliga befattning i ett annat pastorat. Lappräster omnämndes redan på 1600-talet. Efter att den bestående kyrkliga inrättningen för spridande av kristen kultur och upplysning i Lappmarken hade grundats 1739 avsåg termen en kyrkoherde i en lappförsamling.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Predikant vid lasarett och kurhus under 1800-talet.
Till prästerskapet utgående skatt på den årliga fångsten av lax 1886–1922. Laxtionde utgick i områden med fiske som huvudnäring och under förutsättning att fiskestället var utarrenderat med villkoret att allmänt fiske inte fick idkas där.
Lärare vid ett generalstudiehus inom dominikan- eller franciskanorden. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade i ett universitet, och i praktiken var lector principalis universitetsprofessor.
Titel som under 1400-talet gavs åt en person som kvalificerat sig för undervisning inom en orden oberoende av om han var förordnad att ge sådan undervisning.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan ordförande i kollegiet vid en andlig styrelse.
Förhållandet att ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig befattning var obesatt, vakant. Ordet förekom särskilt i sammansättningarna klockareledighet och prästledighet.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Sändebud som hade påvlig fullmakt och som var medlem av kardinalkollegiet. Dessa sändebud användes oftast för de viktigaste och vanskligaste uppdragen. Ofta hade de så omfattande fullmakter att de kunde handla som påvens alter ego. Många av de legater som besökte Norden då kyrkorna organiserades på 1100-talet var legati a letere.
Påvligt sändebud som oftast tillhörde kurian och som sändes ut som påvens representant i inre kyrkliga frågor eller diplomatiska uppdrag. Sändebuden kunde ha mycket vidsträckta fullmakter, men deras uppdrag var vanligen av begränsat slag medan de viktigaste plenipotentära legationerna vanligen förbehölls legi a latere. Under missionstiden hade exempelvis ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen legati missi-fullmakt angående missionen i Skandinavien.
Residerande prelater som inom sitt tjänsteområde representerade påven i enlighet med de utställda fullmakterna. Titeln var alltid knuten till person och inte till ämbete. I Norden förekom legati nati på alla ärkebiskopsstolar i ett skede där de rätt så nyligen blivit instiftade. Efter 1100-talet var de dock relativt sällsynta.
Under svenska tiden präst vid svensk ambassad, legation eller annan diplomatisk beskickning. Legationspredikanterna var underställda överhovpredikanten och Kabinettet för utrikesbrevväxlingen. De utsågs av Kgl. Maj:t på förslag av ärkebiskopen.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas konvent skulle alltid finnas en lektor, vars undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Benämning på den näst lägsta av de fyra lägre vigningsgraderna inom klerus. Undantagsvis användes benämningen lektor också om domkyrkornas och kollegiatkapitlens scholasticus. Den åsyftade då endast den högre formen av undervisning som meddelades som föreläsningar eller disputationer.
Lärare vid katedral- och trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en lärare i gymnasium, lärdomsskola, seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Domkapitel under den tid som lektorerna i stiftstädernas gymnasier var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Borgå domkapitel var ett lektorskapitel ända tills kyrkolagen 1869 slog fast att domkapitlen skulle bestå av förutom biskopen och domprosten två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare.
Anklagelseskrift. I inledningen av en kanonisk straffprocess anfördes en anklagelseskrift med beskrivning av tidpunkten för brottet, ställe, art och gärningsman samt att åklagaren vill anföra bevis över anklagelsens riktighet. Ifall anklagelsen var felaktig var åklagaren villig att underkasta sig det straff vilket han krävt för den åklagade.
Förteckning över de avgifter som bestämda kloster, kyrkor, biskopsdömen, städer och andra enheter skulle betala till den romersk-katolska kyrkan. Vanligen avses med liber censuum den förteckning som utarbetades av Cencius, camerarius vid kurian år 1192.
Gregorius IX:s lagsamling som efter 1234 skulle användas vid domstolarna och de rättsliga skolorna.
Kyrkans frihet, ett uttryck som blivit symbol för den gregorianska reformrörelsen. Någon medeltida traktat med uttrycket är inte belagd.
Lärd grad som under medeltiden kunde beviljas en student med magistersgrad, senare också baccalaureat, och som gav denne rätt att undervisa. Rätten att bevilja ”licentia docendi” överflyttades under 1100-talet från domkapitlen till universiteten, och 1212–1222 frigjorde sig universiteten från de lokala kyrkliga myndigheterna och ställde sig direkt under påvestolen. Först 1366 när examenssystemet differentierades fick licentiatus karaktären av en ny högre examen.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Benämning på den preliminärexamen som krävdes för inträde i prästseminariet i Åbo 1806–1846. Prästexamen förutsatte däremot vissa universitetsstudier och avlades vid domkapitlet. Teologisk dimissionsexamen från universitetet blev 1846 obligatorisk för alla blivande präster.
Kollegium för studenter från Linköping i Sorbonne. Kollegiet grundades i början av 1300-talet, men mycket litet är känt om dess verksamhet. I början av 1400-talet var kollegiet övergivet.
Johan III:s mässordning 1576, med vilken han avsåg att lyfta det svenska gudstjänstlivet till en högre nivå av andakt och mysterism.
Benämning på en skolklass vid en medeltida katedralskola.
Hjälplärare vid en medeltida katedralskola. Hjälpläraren tillsattes av skolrektorn. Under senmedeltiden blev benämningen locatus mera sällsynt och ersattes av auditor.
Plats och rösträtt i kapitlet; den fullvärdiga kapitelledamotens viktigaste rättighet som bl.a. omfattade rätten att rösta i valet av stiftets biskop.
Förbud mot att inom ett visst geografiskt område hålla gudstjänster, ge sakrament och utföra andra heliga handlingar med vissa undantag som barndop och absolution till döende. Det var också relativt lätt att få dispens av påven för hållande av mässa bakom stängda dörrar och för att ge personer en kristlig begravning. Lokalinterdikt kunde gälla ett helt land, men de var i praktiken svåra att genomföra. En biskop kunde också utlysa lokalinterdikt. Det användes av biskopen i Åbo 1329 mot Tavastland på grund av att bönderna där vägrade att betala vissa avgifter.
Edikt utgivet 1706 i vilket det bestämdes att alla pietister skulle näpsas och avsättas från sina tjänster, om de fortsatte att sprida sina villfarelser.
Uppläsande av offentlig kungörelse, offentligt tillkännagivande. Då ett trolovningspar avsåg ingå äktenskap var det påbjudet att lysning tillkännagavs från predikstolen i en kyrka (tre söndagar i rad), för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle komma fram.
Av församlingspräst förd bok eller längd över dem som hade lysts till äktenskap och de personer som varit närvarande då lysningen togs ut, samt dagarna då lysningen hade avkunnats från predikstolen. Lysningslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och utgjorde en del av kyrkans huvudbok, även kallad kyrkbok. Lysningslängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok eller förteckning över alla brudpar. Lysnings- och vigselboken innehöll uppgifter om brudparets och föräldrarnas namn, deras hemort och förda leverne. I Åbo stift beslutade biskopen 1628 att prästerna skulle bokföra döpta, vigda och begravda. Lysnings- och vigselboken var enligt kyrkolagen 1686 en av sju böcker (längder) som måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. I 1869 års kyrkolag föreskrevs en lysningslängd och en vigsellängd bland de elva längder som skulle ingå i kyrkans huvudbok.
Avgift till de ordinarie prästerna i en församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Behörighetskrav för domprost och prästassessor. Examen avlades inför domkapitlet.
Före 1868 tjänstebeteckning för prost över patronella församlingar, vilka tillsammans bildade ett eget kontrakt.Länsprosten i Kajana hade tillsatts med Per Brahes patronatsrätt över förläningens församlingar. Prosteriet lydde under Åbo domkapitel.
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Av församlingspräst åt särskilt de yngsta deltagarna i ett läsförhör utfärdat bevis på kunskaper i katekesen och i innantilläsning. Lässedlar infördes 1697 i syfte att sporra ungdomen till bättre prestationer och uppdaterades vid varje läsförhör. De stadgades i konsistoriecirkuläret 1843 – som också införde en avgiftsbelagd blankett för lässedlar– och i kyrkolagen 1869 då de blev obligatoriska.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett kyrkohemman som var utarrenderat till en åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Utskott i varje församling 1922–1923 som hade i uppgift att reglera kyrkobetjäningens löner, i enlighet med kyrkans lönereform 1922. Som ordförande verkade kyrkoherden och som ledamöter församlingens ordinarie klockare och organist, samt tre till fem av kyrkostämman valda medlemmar. Förslaget skulle underställas landshövdingen innan det fick verkställas.
M
Titel för präst, också sådan som inte hade en ordinarie befattning.
Titel för svärdsbrödraordens högmästare.
Titel som användes om stenhuggaren Éstienne de Bonneuill 1287 i Paris då han mottog uppdraget att bygga katedralen i Uppsala.
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Inkomster, vanligen från jordegendomar som var avsedda för underhållet av särskilda, ofta kyrkliga, personer. På världsligt område betydde mensa i praktiken under medeltiden statskassan. Åtskillnaden mellan mensa och fabrica kom till uttryck i fördelningen av tiondena och i de tidigaste privilegierna om kyrkobolets immunitet. Prästen förvaltade ensam de jordegendomar som hörde till mensa. Vid godsskiften måste dock biskopens och socknens godkännande inhämtas.
De godskomplex på vilka domkapitlens ekonomi baserade sig. Termen är i den betydelsen inte känd från svensk medeltid. Åtminstone i Linköping tycks vikarierna dock ha haft någon form av mensa communis. I betydelsen ”gemensam måltid” införde biskop Magnus mensa communis i Åbo domkyrka 1493. Motsvarande praxis fanns också i Nidaros.
Hemman som blivit anslaget till underhåll åt sockenprästen, utöver hans vanliga boställe. Dessa hemman kallades efter 1694 annexhemman, ifall de anslogs till kaplanens underhåll i en kapellförsamling. Mensalhemman fanns huvudsakligen i södra Sverige, i de områden som tidigare hade hört till Danmark.
Prästbordet; den jord som av socknen under medeltiden överlåtits till kyrkan till ett prästbol. Jorden skulle bereda prästen bostad och uppehälle.
Utkast till skolordning för hela riket som var tänkt att ingå i kyrkolagen 1686. Utkastet gjordes av biskop Gezelius d.ä. på uppdrag av 1672 års riksdag och trycktes 1683. Det godkändes till den del det gällde pedagogierna och trivialskolorna och har kallats Finlands första skolordning.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Titel för ärkebiskop inom den ortodoxa kyrkan, ursprungligen för biskopen i den romerska kyrkoprovinsens största stad. Metropoliten är biskop i sitt eget stift. I Finland upphöjdes den ryska patriarkens hjälpbiskop i Viborgs län 1925 till metropolit över Karelen och hela Finland.
Ärkebiskop och högsta styresman för en kyrkoprovins. Metropolitanbiskopen hade rätt att stadfästa valet av sina suffraganer och konsekrera dem. Han sammankallade och presiderade vid provinsialsynoder, övervakade och visiterade stiften i sin provins, bestraffade försumliga, dömde i andra instans över appellationer från suffraganbiskoparnas domslut, hade rätt till devolution och rätt att tillsätta administrator för ett stift där domkapitlet försummade förvaltningen under sedisvakans. Han hade också befogenhet att inom kyrkoprovinsen utdela vissa avlater.
Fältprostens kontor vid Högkvarteret. Militärprostbyrån ansvarade för fältkonsistoriets och prostämbetets administration och förvaltning samt beredde föredragningen inför överbefälhavaren. Militärprostbyrån bestod av fyra präster. Den bytte 1941 namn till (Högkvarterets) fältbiskopsbyrå.
Kollektivbenämning på präster som är anställda av försvarsmakten för att ansvara för beväringarnas och stampersonalens själavård och kyrkliga undervisning. Militärprästerna utnämns av Försvarsministeriet. Före andra världskriget var en militärpräst en av staten och armén gemensamt utnämnd präst i varje truppenhet eller inom gränsbevakningen. Han kallades tidigare krigspräst, under krigstid: fältpräst.
Samlande beteckning för prästadjunkt i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden, oavsett om han arbetade för en präst eller biträdde hela prästerskapet i församlingen.
Sedan 1500-talet förekommande benämning på predikoämbete, betecknade under 1600-talet också prästerskapet på en ort eller i ett helt land.
Kanoniskt uppdrag. Biskopen hade fullmakt att förkunna den kristna läran, och i fall han inte ansåg sig kunna det hade han rätt att ge behöriga personer uppdraget.
Biskop som erhållit den behövliga vigningsgraden, men vilkas verksamhetsområde ännu inte fått stiftets formella avgränsning. Missionsbiskopar utnämndes i Finland under tidig medeltid.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som medhjälpare åt andra.
Viss typ av förordnande för en präst. Missivet utfärdades av de högsta ecklesiastiska myndigheterna. Missivet utfärdades dels för det extra ordinarie prästerskapet som i ämbetet skulle biträda det ordinarie eller uppehålla tjänster vid ledigheter, dels för präster som var uppförda på förslag till en prästerlig beställning och skulle avlägga predikoprov. Ur missivet skulle uppläsas de meriter som skulle beaktas vid valet.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland. Moderkyrka kan också allmänt avse ett kyrkosamfund ur vilket andra religiösa samfund har uppstått.
Påminnelse. För att excommunitatio minor eller maior skulle kunna få laga straff måste syndaren genomgå rättegång. Det skulle föregås av tre allvarliga påminnelser som skulle meddelas med en viss tidsfrist.
Inlärningssystem där de äldre eleverna förhör de yngre. Systemet förekom vid de medeltida katedralskolorna.
Dödlighetstabell: vanligen om den blankett som Tabellverket införde 1748 och som årligen skulle fyllas i av prästerskapet i alla församlingar. Mortalitetstabellen innehöll uppgifter om antalet döda och om dödsorsaken. Ursprungligen uppräknades 30 dödsorsaker i alfabetisk ordning. I den blankett som gällde till 1802 ingick 50 dödsorsaker. Mortalitetstabellerna infördes igen 1823 och förnyades 1877. De skrevs i två exemplar, ett för att förvaras i sockenkyrkan och ett för att sändas till stiftet, via kontraktsprosten. Tabellerna sändes efter 1865 till Statistiska ämbetsverket.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Person som avsagt sig världen. Huvudsakligen har beteckningen använts om cenobiter i klostergemenskap. Senare uppkom religiösa samfundsformer som formellt inte i egentlig mening var monastiska. Under senmedeltiden användes benämningen munk i folkspråket också för mendikanter och regulära korherrar.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan manlig klosterinvånare som avgett klosterlöfte. Termen ”kalug” ser ut att ha använts i Gamla Finland, men ser inte ut att allmänt ha förekommit i Ryssland.
Avgift som finns upptagen i nyländska räkenskaper under 1500-talet. Målabeskattningen har tolkats som en nybyggarbeskattning. Målapengar utgick i Nyland dels av kust- och skärgårdsbor, dels av inlandsbor. Målaskatten torde kunna uppfattas som en kyrklig motsvarighet till de världsliga flöteskatterna och stadgeskatterna.
N
Födelseort. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Födda och döpta. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Den plats där en viss rote samlades och övernattade vid husförhör, uppbördsstämma eller annat möte för roten, under den tid då det rådde festförbud under dylika sammankomster. Termen användes också om plats eller område där uppbördsnämnden eller biskopen hade rätt till en natts uppehåll och gästning.
I det medeltida Finland ett skattedistrikt som var mindre än en socken. De präster och klockare som uppbar kyrkliga avgifter och även utförde kyrkliga handlingar hade rätt att erhålla kvarter och kost för en natt. Nattbol utgjorde också en territoriell enhet vid fördelningen av kyrkliga pålagor som underhåll av prästgård. I början av 1500-talet var socknarna i Egentliga Finland uppdelade i fyra, sex eller åtta nattbol.
Skyldighet att gå till nattvarden, under förutsättning att personen i fråga hade undergått ett kommunionförhör och skriftskola (efter 1807). Dessutom skulle personen ha uppnått en viss ålder, enligt kyrkoordningen 1571 minst 8 år, enligt kyrkolagen 1686 14 år och efter 1807 minst 15 år. Nattvardstvånget upphävdes vid kyrkomötet 1908.
Dödfödd. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Beviskraftig urkund uppsatt av en notarie. Enligt ett dekretal uppsatt av Alexander III erkände den kanoniska rätten som beviskraftiga sådana handlingar som var uppsatta av en manus publica (offentlig notarie) eller försedda med ett autentiskt sigill. I Norden var notariatet sällsynt. Den förste svenske påvlige notarien omnämndes mellan 1318 och 1328.
Johan III:s liturgi, ett tillägg till kyrkoordningen 1571, med vilket den protestantiska liturgin närmade sig den katolska. Liturgin avskaffades på Uppsala riksdag 1593.
Person som inträtt i ett kloster men som ännu inte avlagt klosterlöftena.
Kvinna som avlagt klosterlöften och bor i en klostergemenskap.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
Titel som ofta från och med 1300 innehades av de påvliga kollektorer som hade ett fast verksamhetsområde och som samlade in diverse skatter och avgifter till den apostoliska stolen. Eftersom kyrkan på så sätt fick fasta representanter började de också att användas för uppdrag som tidigare skötts av legater. Samtidigt började det bli vanligt med diplomatiska beskickningar, och nuntien blev då också påvens ambassadör. Den första formella nuntiaturen inrättades 1500.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under skatt och blev befriad endast om kronan särskilt beviljade det.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Nyslott som residensstad. Stiftet grundades 1895. Verksamheten inleddes 1897. År 1924 flyttades biskopssätet till Vibor. Formellt avskaffades Nyslotts stift 1925.
Kameral beteckning för ett kaplansboställe som grundades på ett kronohemman under 1500- och 1600-talen. Det saknade en stor del av det gamla kaplansboställets friheter och var ofta roterat under knekt- eller båtsmanshållet. Det erlade boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar samt slottshjälpen och hjälpveden av jordeboks- och ordinarieräntans utskylder. Nya kaplansbol grundades i församlingar där kyrkohemmanen redan var upplåtna åt prästerskapet. Landshövdingen ansvarade för anskaffningen av bol åt kaplaner utan boställe. Några kaplansbol befriades från rotering 1675, resten befriades 1689, under förutsättning att ett annat hemman kunde överta den.
Kameral beteckning för de klockarboställen som församlingarna efter 1762 och i samband med storskiftet fick anlägga på kronans utmark. Boställena beviljades bara en del av de gamla klockarbordens skattefriheter.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds nåd erbjuds människan.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden ecklesiastisk ämbets- eller tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant. Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
Inom evangelisk-lutherska kyrkan präst utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig predikant och avlönade predikanten med en del av den ordinarie prästlönen. Nådårspredikanter tillsattes vid behov, från 1692 i krigsprästers sterbhus och från 1723 i samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådårspredikanter fanns även i Gamla Finland.
De krav som ställdes för beviljande av nådår. Ansökan skulle innehålla dödsbevis, bouppteckning, prästbevis på antalet omyndiga barn, ett fattigdomsbevis för änkan och ett utdrag ur häradsrättens eller rådstugurättens protokoll som verifierade sterbhusets svåra ekonomiska förhållanden.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker, prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312 rubel 22½ kopek.
O
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Vanlig tjänst som inte medförde någon högre värdighet eller rang. I det medeltida domkapitlet var innehavaren av en sådan tjänst inte alltid kapitelsledamot.
Befattningsinnehavare; inom den katolska kyrkan gemensam beteckning för ett stort antal befattningsinnehavare som alla utövade sitt ämbete i kraft av fullmakt. Benämningen kunde också användas om man vid förfall kunde representeras vid tinget av en ombudsman. Under 1300-talet förekommer official också som beteckning för förvaltare av andliga institutioners gods.
Världslig syssloman som skötte egendomsförvaltning vid kloster och konvent. Beteckningen användes exempelvis av klarissorna.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
För klockare vikna bördor, skyldigheter och besvär.
Avgifter som betalades ur kyrkkassan.
Bönen Fader vår. Fader vår ingick som ett läromoment i läsförhören och anteckning om framgång i förhören antecknades i husförhörslängderna.
Kyrkligt ämbete inom det svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1783. Till skillnad från övriga biskopar tillsattes ordensbiskopen av monarken utan förslag. Ordensbiskopen blev ett slags hovbiskop och gavs värdighet som stiftsbiskop. Ordensbiskopsämbetet var i Sverige vakant från 1883 och nedlades 1952.
Prästerlig funktionär vid Kgl. Maj:ts orden 1748–1783.
Särskilt under svenska tiden om den som skulle vigas eller stod i begrepp att låta sig vigas till ett visst kyrkligt ämbete.
Präst som hade tillsatts i ett stadigvarande ämbete enligt gällande kyrkliga föreskrifter (kyrkoordning, kyrkolag, ämbetsinstruktion). Det innebar att ämbetet var uppfört på ordinarie ecklesiastikstat.
Av Gustav Vasa införd och till 1560-talets slut använd titel för vissa högre kyrkliga ämbetsmän, under perioden 1557–1608 tjänstebeteckning för stiftschef inom den svenska evangeliska kyrkan, särskilt i stift som utbröts ur ett större och bildade ett eget. Ordinarii fanns inte i Finland, men nog i Stockholm 1557–1565, Gävle 1557–1569, Tunhem 1557–1562, Örebro 1557–1570, Stora Tuna 1571–1577 och 1608 och Jönköping 1558–1569.
Vigning till präst eller biskop genom en högtidlig vigningsakt i en domkyrka. I samband med akten meddelades ordination. Prästvigning förrättas av biskop, biskopsvigning av ärkebiskop.
Enkelt avfattad ed som under själva ordinationsakten svors av den som vigdes till präst. Om ordinationslöfte stadgades i kyrkoordningen 1571. Löftet bestod av fem frågor och svar. Det ersattes 1686 med prästed. Termen användes också om den avskrift av denna ed 1571–1686 som förvarades i domkapitlet.
Präst som förrättar ordination; vid vigning av präst: stiftets biskop, vid biskopsvigning: ärkebiskopen. Superintendenter, prostar, kyrkoherdar och kaplaner installerades i ämbetet av överordnade präster. Enligt kyrkolagen 1686 höll ordinatorn vid biskopsvigning först predikan, påminde församlingen om biskopens uppgifter i stiftet, bad en bön för ordinanden och stiftet samt avhörde ordinandens ämbetsed och trosbekännelse. Därefter överräckte han ämbetsfullmakten, i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, varefter han och andra närvarande präster lade sin hand på ordinandens huvud, läste Fader vår och välsignade honom. Till slut sjöngs en psalm. Vid prästvigning höll ordinatorn först ett kort tal till ordinanderna om predikoämbetets instiftelse, prästernas kallelse och ämbete. Sedan sjöngs psalmen ”O du helige Ande kom”, varefter ordinatorn läste en bön över att herren skulle samla trogna arbetare i sin råd och slutligen påminde dem om en prästs plikter. Därefter svor ordinanderna i tur och ordning prästeden med handen på Bibeln och undertecknade den skriftliga versionen. Ordinatorn jämte andra närvarande präster lade därefter i tur och ordning sina händer på ordinandernas huvud, bad Fader vår och välsignade dem. Till slut sjöngs en psalm. Efter ordinationen överräckte ordinatorn prästbreven.
De högre invigningsgraderna inom den katolska kyrkan. De var präst, diakon och subdiakon.
De fyra lägre vigningsgraderna för klerus inom den katolska kyrkan. De bestod av akolyt, exorcist, lektor, ostiarius. De lägre invigningarna gav möjlighet att återvända till lekmannaskapet. Kraven var en prövning av vederbörandes ålder och lämplighet. Det ställdes krav på kunskap i latin, logik, teologi och kanonisk rätt samt förmåga att sköta de världsliga ärenden som kunde förekomma. Den fanns också vissa hinder för mottagande av tonsur eller vigning.
Ordning, vigningsgrad inom den katolska kyrkan. Antalet ordningar var sju: präst, diakon och subdiakon bildade de högre ordningarna medan akolyt, excorcist, lektor och ostiarius utgjorde de lägre ordningarna. Det fanns ett flertal hinder för mottagande av vigning eller tonsur.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Val av organist till moder- eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde organisten i samförstånd och att valet till organist i en domkyrkoförsamling avgjordes av domkapitlet, efter att kyrkoherden och kyrkostämman först hade röstat. Kyrkolagen 1869 fastslog att sökande till organist-, kantor- eller sångartjänster skulle vara skickliga kyrkomusiker och sångare. Ifall organisttjänsten var förenad med klockartjänsten följdes det valsätt som användes vid klockar- och kyrkoherdeval.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Examen för organist, avlagd vid klockarorgelnistskola. Den innefattade tonträffning, ackordlära, pianospel samt koral- och kvartettsång. Utbildning i kyrkomusik inleddes i Finland 1878. År 1951 övertogs den av Sibeliusakademin.
Kyrklig funktionär som mot arvode spelade orgel i kyrkan under gudstjänsten och vid olika kyrkliga förrättningar. Orgelspelare förekom under 1700–1800-talet i mindre församlingar som saknade orgelnisttjänst.
Kyrklig befattningshavare som var anställd för att trampa luft i orgelns bälgar. Befattningen kombinerades ofta med uppgiften som ringare.
P
Den avgift som en landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var bestämd enligt en kvot, vanligen hälften eller 1/3 av produktionen, i motsats till de landbönder som betalade en fast avgift. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Kyrklig ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete. Pastoralexamen infördes i Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år), intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar: förhör inför domkapitlet, en offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som präst eller lektor, undervisning i en teologisk fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Kalender som utmärkte en kyrkoherdes särskilda uppgifter för varje månad av kyrkoåret. En dylik gjordes också upp för kontraktsprosten vid prostexpeditionen och för biskopen vid domkapitlet.
De delar inom medicinen som prästerskapet på landsbygden skulle ha kännedom om för att kunna erbjuda elementär sjukvård i församlingen. Om pastoralmedicin stadgades i ett reglemente 1757. Prästerna snabbutbildades i prästmedicin särskilt under senare delen av 1700-talet för att avhjälpa läkarbristen på landsbygden, kunna bedöma dödsorsaker för Tabellverkets räkning och avgöra vem som behövde vård på hospitalet. Till prästernas medicinska bisyssla hörde också odling. Uppgiften och prästmedicinen försvann i Finland, enligt provinsialläkarinstruktionen ca 1830.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Kyrkoherde i regalt pastorat.
Pastor på ort och ställe, beteckning i prästbevis och andra kyrkliga handlingar.
Benämning på den lutherska kaplanen i Björkö pastorat, vilken förestod de fyra bönehusförsamlingarna på utöarna i Finska viken, vilka bildade en organisatorisk enhet, ett slags pastorat.
Pastor på ort och ställe.
Den i rang främste kyrkoherden, titel för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1593–1940, vilken i äldre tider var ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium. ”Pastor primarius” användes därtill som titel på kyrkoherdar i tyska församlingar i Sverige och var också titel för superintendenten vid Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817 och en allmän bruklig titel för ärkebiskopar, biskopar och överhovpredikanten. Samtliga titulerades i skrift ”högvärdigste”.
Kyrkoherdes personliga adjunkt eller en fastanställd adjunkt i ett pastorat.
På Nödhjälpsfondens förlag utgiven särskild och egentligen för kyrkoherdeämbetets behov redigerad kommunionbok över moderförsamlingens, eventuellt också kapellförsamlingarnas, medlemmar. Pastorsboken innehöll uppgifter om medlemmarnas namn, födelseår, flyttningar, med flera nödvändiga upplysningar som alltid skulle uppges i prästbevisen. Den infördes under autonoma tiden 1825.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Fullmakt åt präst, med vilken han utnämndes till predikoämbete i pastorat, med tillhörande löneförmåner. Fullmakten gavs åt den präst som fått flest röster i valet till predikoämbetet. Pastorsfullmakten utfärdades av domkapitlet. Den undertecknades av biskopen och domkapitlets medlemmar. Dateringen angav den dag då utnämningen blev giltig.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
De fattigas arvedel. Under medeltiden tillhörde i princip hela kyrkans egendom de fattiga. I synnerhet skulle de kyrkliga ämbetsinnehavarnas inkomster inte användas till överflöd, utan det som inte behövdes för ett måttligt leverne skulle delas ut till de fattiga.
Person med patronatsrätt.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets förvaltning och indriva avgifter. Dylik rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Rätten att tillsätta präst. Under missionstiden betraktades kyrkorna som privatkyrkor och kyrkoägaren tillsatte i regel prästerna. När flertalet kyrkor uppfördes och underhölls av sockenborna själva befästes deras rättigheter till prästval och deltagande i kyrklig förmögenhetsförvaltning i landskapslagstiftningen. Efterhand stärktes biskoparnas ställning. Enligt kanonisk rätt var kyrkoägarens befogenheter reducerade till en rätt att för patronus vid inträffad ledighet presentera biskopen en kandidat. Först genom biskopens auktorisation erhöll den presenterade sitt ämbete. Den verkliga förläningen av ämbetet tillkom biskopen.
Särskild grupp av medeltida kanonikat som inte tillsattes av biskopen och domkapitlet tillsammans. Tillsättningsrätten var begränsad genom att den som genom gåvor instiftat ett kanonikat förbehöll sig och sina efterkommande rätten att tillsätta det. I Sverige var dylika kanonikat ovanliga.
Pastorat underlydande patronatsrätt, det vill säga en församling där innehavaren, vanligen en adelsman, hade rätt att för domkapitlet föreslå den person han ville ha som präst i sin församling. Domkapitlet hade rätt att granska den föreslagnes lämplighet och utfärdade också själva ämbetsfullmakten. Pastoraten inskränktes 1686 och 1723 och avskaffades helt i slutet av 1800-talet (i Sverige 1921). I praktiken var de patronella församlingarna få, under frihetstiden bara Kjulo församling och några kapell.
Tjänsteman under kurian som ansvarade för botväsendet. Enligt Laterankonciliet skulle en penitentarie ockå finnas vid varje domkyrka. Efter konciliet i Trident blev han också medlem i domkapitlet. Ämbetet avskaffades efter reformationen, men återinfördes genom Nova ordinantia 1577. Det omnämndes inte i kyrkolagen 1686.
Präst vid katedralkyrka eller kollegiatkyrka, eventuellt också tillhörande en religiös orden med uppgift att höra bikt och meddela absolution. Benämningen användes om en präst som delegerad utövade biskopens jurisdiktion. Påvliga penitentiaries var utrustade med omfattande fullmakter och kunde lösa botfärdiga från skuld som de ådragit sig genom brott som endast påven kunde ge absolution för. Nordiska påvliga penitentiarier är kända sedan slutet av 1200-talet.
Präst som ansvarade för anklagades och fångars, särskilt dödsdömdas, själavård.
Form av delning av ett beneficium som innebar att en person fick rätt att lyfta en viss del av inkomsten.
Den avgift som en landbonde årligen betalade för att han självständigt brukade ett kyrkogods. Avgiften var fast i motsats till de landbönder som betalade enligt en viss kvot. Dessutom kunde landbonden vara skyldig att prestera dagsverken, förslor och gengärd.
Avgift som årligen skulle erläggas från ett prebendepastorat till prelaten eller från regala pastorat till kronan. I vissa fall förekom också att pension skulle betalas till skolstatens underhåll från klockarelägenheter.
”Korta påminnelser”, samling av stadgar för Åbo domkapitel, utgivna 1673. Stadgarna förtydligade biskopens och domkapitlets maktbefogenheter, gav direktiv för kyrkoråden och rörande kungörelserna m.m. De ersattes 1687 med en riksomfattande domkapitelsstadga, enligt vilken domkapitlets auktoritet ökade på biskopens och prästmötets bekostnad.
Föreståndare för större ordenshus inom tempelherreorden.
Biskopsval där domkapitlet enhälligt väljer att överlåta valet åt en eller flera personer inom eller utanför sin egen krets.
Kyrkstraff som innebar förbud för en enskild person att bevista gudstjänster och nattvarden. Personalinterdikt var ett mildare straff än exkommunikation. Från 1100-talet klassades det som excommunicatio minor i motsats till excommunicatio major.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus major och minor. Domprostarna i Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren Fredrik III år 1369. Titeln medförde rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
I biskoparnas titulatur från och med cirka 1172 förekommande beteckning för de sydvästra delarna av Finland. Den ersattes under 1200-talet med Fialanda (ca 1209) och 1221 med Finlandia.
Märke, oftast av tenn, ibland bly eller brons, som utdelades vid ett vallfartsmål. Pilgrimsmärket för Santiago de Compostela var en snäcka. Pilgrimsmärket offrades ofta i hemkyrkan vid återkomsten, men det var också ett bevis över fullgjord botföring, i de fall att en person blivit ålagd att göra en pilgrimsfärd.
”Långa boken”. I finska Finland under 1700–1800-talen förekommande folklig benämning på ärkebiskop Olof Svebilius Lilla Katekes, utgiven 1689.
Fullständig indulgens. Ursprungligen utfärdades fullständig indulgens huvudsakligen för deltagande i korståg. Den utsträcktes emellertid också till andra prestationer. Kyrkobesök gällde åtminstone sedan 1270-talet Assisi men utsträcktes under den stora schismen till alla kyrkor i kristenheten. Kyrkobesöken skulle ske en viss dag och kyrkobesökaren skulle stöda kyrkan genom en allmosa.
Fullständigt, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Pergamentets nedre oskrivna kant. För att ett brev skulle kunna bära ett tungt sigill som hängdes vid ett snöre eller en pergamentremsa veks pergamentets nedre kant varigenom de skåror som gjorts för sigillsnörena passerade genom ett dubbelt lägg av pergamentet. Påvliga bullor har vissa kuriala påskrifter på eller under plican.
Kyrkligt vedergällningsstraff som också syftade till förbrytarens bot och bättring. Det kunde bestå av en mångfald olika strafformer som tillrättavisning, tvångsfasta, tvångsbot, kropplig aga, insättande i kloster eller i fängelse, bannlysning, infami, böter, förmögenhetskonfiskation, förlust av ämbete, förlust av rätten att erhålla altarets sakrament och rätten att erhålla kyrklig jordfästning. Påläggandet av ett straff med poenae vindicativae krävde alltid en rättslig undersökning och dom.
Förteckningar över de botgöringar som biktfadern kunde ålägga de biktande. Vanligen var de uppställda enligt synd i alfabetisk ordning. De upptar också reservatfall, för vilka biskopen eller påven själv måste utmäta penitens. Flera är kända från svensk medeltid och samtliga är av utländskt ursprung.
De insignier som biskopen bar som tecken på sin värdighet och som överräcktes till honom vid investituren.
Benämning på ortodox präst.
Domkapitelledamöternas andel av fattigtiondet, som delvis indragits till domkyrkorna i början av 1400-talet. Andelen användes för att bekosta kanikernas residens. I Åbo genomfördes reformen först 1486. Efter norsk förebild inrättades ett gemensamt bord för kleresiet 1493.
Den del av avkastningen från ett prebende som egentligen skulle tillfalla prebendeinnehavaren vid kapellen och sockenkyrkorna, men som uppbars av en annan präst i det fall att han var vikarie med ansvar för själavården.
Beviljande av medlemskap i ett gille åt en person efter döden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande gille var designerat till. Vanligen skedde inskrivningen omedelbart i samband med frånfället. Undantaget var ett par av de borgmästare som avrättades under Stockholms blodbad 1520. Av politiska skäl kunde de inte omedelbart erhålla postumt medlemskap
Person som inte kunde väljas till ett ämbete utan enbart bli föreslagen. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte kandidera i biskopsval. De kunde bli föreslagna, men deras ställning var rättsligt sämre än en egentlig kandidats. Ett postulat kunde också återtas innan det hade framförts till högre instans. Den postulerade skulle inom tre månader hos påven anhålla om dispens och utnämning, vilket beviljades som en nåd.
Valanhållan, särskilt gällande kyrkliga ämbeten. Termen användes särskilt under medeltiden då den förenades med en anhållan hos påven om dispens. Ofta gällde dispensen att endast en person blivit placerad i förslagsrum, fastän det enligt kanonisk rätt skulle vara flera än en. Detta skedde i Finland när Johannes I valdes till biskop i Åbo 1286.
Rätten att lösa och binda. Den tillkom klerus enligt Matt. 16, 18, 19. Nyckelmakten gällde i vidaste mening dispositionsrätt över all kyrklig egendom, över botsakrament och kyrkotukt. Ur nyckelrätten utvecklades kyrkostraff som bannlysning och interdikt.
Kyrkans andliga regeringsmakt, biskopens jurisdiktionella och administrativa myndighet, som innebar både lagstiftning, lagskipning och styrelse inom stiftet. Biskopen stiftade inom ramen för den kanoniska rätten lagar för sitt eget stift, men han hade också rätt at bevilja dispens från dem. Han utövade domsrätt inom sitt stift och var också straffande myndighet. Han upptog nya medlemmar i klerus samt inrättade, besatte, förändrade och avskaffade kyrkliga ämbeten. Han ledde och uppfostrade sitt klerus, visiterade sitt stift, beskattade sina underlydande och förvaltade stiftets kyrkliga förmögenhet.
Biskopens läroämbete, som innebar att han hade fullmakt att förkunna den kristna läran, såväl för folket som för sina präster och studerande klerker. I det fall att han inte kunde göra det hade han rätt att meddela behöriga personer ett kanoniskt uppdrag.
Kyrkans sakramentala vigningsmakt, ofta om biskopens sakramentala befogenheter. Dit hörde hans prästerliga vigningsfullmakt, befogenhet att inom sitt stift själv konsekrera biskopar, ordinera präster, diakoner och lägre klerker, att förrätta vigning av oljor och krisma, utdela konfirmationens sakrament, konsekrera kyrkor, altaren och altarkärl, smörja konungar, benedicera abbotar och abbedissor samt välsigna liturgiska parament. Dessutom hade han rätt att bevilja avlösning i vissa fall. Han hade också genom delegation från påven fullmakt att utdela vissa avlater intill 40 dagar.
Kapitelledamöterna var under medeltiden skyldiga att använda en särskild ämbetsdräkt, som bestod av en lång svart korkappa (cappa choralis) över den vita mässkjortan (superpellicum) samt på vintern en över skuldrorna hängande mössa (almutium eller caputium), om sommaren en liten svart barett (bireta).
Inom den svenska romersk-katolska kyrkan samt den evangelisk-lutherska kyrkan, under tiden fram till reformationens fullständiga genomförande: innehavare av prebende, prebendat; särskilt om präst vid domkyrka eller större moderkyrka, av lägre grad än kanik.
Samling kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Landbonde på prebendehemman som tillhörde ett prebendegods eller vars inkomster gick till att bekosta lönen för en viss kyrklig eller skolastisk tjänst.
Gård vars inkomster gick till lön eller löneförbättring åt en kanik under medeltiden. Efter reformationen gick inkomsterna till en biskop, professor eller en lektor vid akademi eller skola. Uttrycket kunde också beteckna en gård som tillhörde en prebendestiftelse.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop, professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller staten.
Tjänsteman som skötte förvaltningen av de till kronan indragna prebendegodsen på 1500-talet.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Kyrksocken som utgjorde ett prebende, mera ovanligt en socken som ingick i ett prebendepastorat. Benämningen användes särskilt under medeltiden inom den katolska kyrkan i Sverige och inom evangelisk-lutherska kyrkan under 1500-talet, tills reformationen hade genomförts.
Stiftelse för underhåll av kanik eller annan präst vid domkyrka, eller för bekostande av själamässor. Prebendestiftelserna var ofta uppkallade efter ett visst helgon och i vissa fall knutna till kloster, helgeandshus eller gillen.
Person som på felaktiga eller tvivelaktiga grunder lagt beslag på ett prebende. Vanligen påstod han felaktigt att han erhållit det av påven.
I Gamla Finland ordförande (preses) i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Präst som predikar i ämbetet: kyrkoherde, kaplan, pastorsadjunkt m.m., tjänstebeteckning för präst vid bönehus- och bruksförsamling samt vid hospital, fängelse, slott, militärkår, regemente, skvadron eller bataljon. ”Predikant” är också benämning för präst i predikosyssla (till exempel aftonsångspredikant) och präst som avlägger predikoprov inför prästval.
Predikant anställd i en tillfälligt förordnad befattning.
Predikanttjänst, fastanställd predikant.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
I kyrkan av prästen hållet diskuterande förhör med hela församlingen över den katekespredikan han just hade hållit vid gudstjänsten, med undervisning i de lärdomsstycken som menigheten inte hade förstått. Predikoförhör skulle årligen hållas i städerna och på landsbygden under en för orten lämplig tidpunkt. Från 1816 hölls predikoförhör också med fångar i fängelse. Prästen fick inte göra någon skillnad mellan stånden, utan skulle förhöra och underrätta såväl de högre som de lägre stånden och inte se mellan fingrarna med ståndspersonernas bristande kunskaper.
Benämning på kapellag eller kapellförsamling.
Kyrklig byggnad i en bönehusförsamling eller kapellförsamling,med egen präst som regelbundet höll gudstjänst och uppbar kollekt.
Vid Kungliga akademin i Åbo, av biskop eller annan präst meddelad undervisning i predikning, inklusive praktiska övningar. Syftet var att förbereda studenterna för avläggande av prästexamen vid domkapitel, särskilt under biskop Johannes Gezelius d.ä:s tid (1664–1690).
Prov i predikning som sedan 1686 avläggs av en provpredikant inför ett prästval, efter 1846 också av dem som ska prästvigas.
Plikten och rätten att predika tillkom enligt kanonisk rätt biskopen samt dennes ställföreträdare, församlingspräst och andra andliga som innehade ämbeten med själavård. Sedan 1215 hade inga andra än dessa rätt att predika utan tillstånd.
Prästämbete, särskilt ämbetet som församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
Den medeltida förnämsta kanikens syssla eller verksamhetsområde.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Titel som förlänades av påven till den främste (ärke)biskopen i en kyrkoprovins. Titeln Sveriges primas användes 1457. Formellt hade primasen domsrätt över provinsens andra biskopar och deras suffraganer. Efter att den svenska kyrkoprovinsen lösgjorde sig från Lund 1164 behöll Lund primatet. Ärkebiskopen i Uppsala motarbetade förhållandet och på 1300-talet återstod i praktiken endast titeln. Påven gjorde som biskop i Rom anspråk på primatet över hela kristenheten.
Föreståndare för ett dominikankonvent. Priorn valdes av kommuniteten, men han måste tillhöra det egna konventet. Han kunde avsättas endast genom högre instans. Han gjorde årlig räkenskap inför konventets kapitel och var årligen underkastad votering över sin förvaltning. Han biträddes av en supprior och andra funktionärer som han själv utsåg.
Organisatorisk enhet inom johannitorden. Prioraten organiserades i tungor och bestod av bailliskap. Prioratet leddes av en prior. Dacia (Skandinavien) hörde till den tyska tungan och betraktades vanligen som ett priorat. Enligt den tyska generalpriorns uppfattning var Dacia dock enbart ett bailliskap.
Den högsta ledaren för ett priorat inom johannitorden. Han utsågs av stormästaren och rådet. Dacias prior höll egna provinskapitel med sina kommendatorer och kyrkopriorn i Antvorskov. Efter 1467 skulle priorn för Dacia väljas av elektorer som utsågs av kommendatorerna under kyrkopriorns ledning. Valet skulle stadfästas av den tyske generalpriorn.
Latinsk term som innebar att präster endast kunde dömas av kyrklig domstol och att besättandet av kyrkliga ämbeten, särskilt biskopar, låg i kyrkans händer. Privilegiet infördes omkring 1250 och det andliga frälset befriades från alla slags skatter, avgifter och skyldigheter gentemot kronan. Från och med 1531 utnämnde regenten de högre kyrkliga tjänstemännen. Det andliga frälsets privilegier avskaffades sedan successivt under 1600-talet. Från och med 1787 omfattade domsrätten endast tjänstebrott medan andra brott skulle rannsakas av häradsrätten. Detta gällde i Finland fram till 1867.
Kyrkans frihet från alla förpliktelser mot den världsliga makten för sina tjänare och sin egendom.
Vanlig benämning på ett befullmäktigat ombud. I formulär för provisionsbullor nämndes vanligen att den som fått expektans på ett beneficium själv eller genom procurator skulle anmäla hos biskop och kapitel om han ville ta emot beneficiet. Benämningen användes också vid kyrkliga möten om delegater som deltog vid sidan om biskopar och kapitelombud. Enligt internationell praxis användes termen också om rättegångsombud. Vid universitetet i Paris kallades den främste representanten för varje nation procurator.
Diplomatiska ombud vid kurian. Benämningen är belagd redan på 1200-talet.
Benämning på domkapitel under den tid teologieprofessorer vid ett närliggande universitet var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Som adjungerande medlemmar fungerade i första hand Teologiska fakultetens adjunkter, i undantagsfall också prästvigda professorer vid Filosofiska fakulteten. Åbo domkapitel var ett dylikt kapitel till 1828, då det ändrade karaktär och blev ett lektorskapitel i och med att universitetet flyttade till Helsingfors och Åbo gymnasium grundades.
Under medeltiden: den gästning av församlingarna som en biskop eller ärkedjäkne utnyttjade under sina visitationsresor i stiftet. Ursprungligen innebar prokurationen livsmedel, drycker, uppehälle m.m., men så småningom ersattes den av en summa pengar. Eftersom prokurationen var förbehållen det andliga frälset behandlades eventuella underlåtelser av en andlig domstol.
Ursprungligen var prokuration avsedd för biskopens underhåll. Den omvandlades med tiden till en penningskatt, som indrogs till kronan 1547.
Under medeltiden tjänstebeteckning för den tjänsteman som företrädde ledningen i Uppsalakollegiet i Paris, formellt innehades uppgiften av rektorn vid Uppsala domskola. Prokuratorn höll fyra gånger om året sammankomst med studenterna och övervakade studenternas skuldsättning. Ingen student fick skuldsätta sig över ett visst belopp utan prokuratorns tillstånd. Prokurator var också en titel för förvaltare av kyrkors eller ordenssamfunds förmögenheter och fullmäktig i den kanoniska rättegångsproceduren.
Underlåtelse att infinna sig vid en kyrklig rättegång, där ett bannlysningsstraff kunde utdömas. Underlåtelsen medförde automatiskt bannlysning.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Adjunkt som stod i anställningsförhållande till en kontraktsprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Av (kontrakts)prostexpedition fört diarium i de mål som kontraktsprosten hade utövat sin (andliga) domsrätt över, vanligen i samband med en visitation, övergående i ett vanligt diarium – från 1805 enligt visst formulär – som innehöll prostämbetets alla in- och utgående brev och expeditioner, med en kort anteckning om deras innehåll, tiden då de inkommit och avgått samt vad som i ämbetsväg hade gjorts i ärendet. Grövre syndare skulle namnges, och deras brott och straff uppges. Svåra mål och samvetssaker fick inte antecknas i boken, förrän biskopen och konsistoriet hade hört prostens åsikt i saken.
Kameral beteckning för prostgäll (prostgård).
Vanlig beteckning för kontrakt eller prosteri under reformationen och tills kyrkolagen 1686. Termen förekommer också i kyrkliga urkunder från 1300-talet, dock i okänd betydelse. Ursprungligen användes den också om boställe för prost.
Arrendator under prostgård.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget arkiv för akter och dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet. Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär, brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut, konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Byrå i ett prosteri som sedan 1918 administrerar kontraktsprostämbetet under prostens ledning och handlägger de ärenden som rör prosteriets förvaltning. Byrån hette under svenska tiden och autonoma tiden prostexpedition.
Benämning från år 1883 till år 1918 på de distrikt som de ortodoxa församlingarna i Finland var grupperade i och som utgjorde verksamhetsområde för de ortodoxa inspektorerna / kontraktsprostarna.
Benämning på mål som låg under en prosts domsrätt, särskilt före införandet av kyrkolagen 1686. Prostesaker var vanligen fall som togs upp i samband med prostvisitationer.
Rymdmått (spann) använt för att mäta upp spannmål till en prostetunna.
Den avgift på en tunna spannmål (råg eller korn) som en kontraktsprost uppbar av varje pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Kontor vid kontraktsprostämbetet som expedierade ärenden som hörde till prostens ämbetsåligganden, bokförde prosteriets ekonomi, arkiverade prosteriets handlingar och skötte brevväxlingen med stiftets tjänstemän. Termen användes också om det fysiska rum där dylika handlingar expedierades och de dokument som expedierades.
Kontraktprostens pastorat, i inskränkt bemärkelse: prostgård.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Intresseförening bestående av präster inom ett kontrakt, motvarande gille för präster under medeltiden. Det är osäkert om dylika alls förekom i Finland. Däremot förekom prostkonvent i betydelsen ”med biskopen hållet prostmöte i ett stift”.
Inofficiell benämning på kyrka i ett pastorat, vars kyrkoherde var kontraktsprost. Prostkyrkorna visiterades med jämna mellanrum av biskopen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
Benämning på klockarposten eller annan postinrättning med vilken en prost sände ämbetsbrev till kontraktets präster.
Förteckning över böter som utdömts vid prosttingen på 1500-talet.
Prostämbete; konkret om prästgård, ort eller socken där (kontrakts)prost hade sin ämbetsbostad.
Benämning på den tabell över kontraktets folkmängd som prostexpeditionen efter 1756 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån församlingarnas folkmängdstabeller. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Det förhör som prosten skulle hålla med församlingen under en prostvisitation, eller det formella besök (visitation) som en kontraktsprost förättade i en av kontraktets församlingar på biskopens och domkapitlets förordnande, och som följde stadgandena om prostvisitationer i kyrkolagen 1686. Under 1500-talet utgjorde prosttingen också en andlig domstol i huvudsakligen äktenskapssaker och sedlighetsbrott, med landsprost (maarovasti) eller domprost som domare. Prosttinget behandlade därutöver ärenden rörande tiondeuppbörden, kyrkobyggnad och boställen, i häradshövdingens och häradsfogdarnas närvaro. Dessa domstolar uppgick så småningom i häradstingen.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Av kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
I Finland förekommande benämning på enskild prosts ämbete och ämbetsutövning, inklusive den tjänstemannakår som därtill hör. Att handha prostvården i ett kontrakt innebar att man innehar prostämbete.
En av de svenskspråkiga benämningarna som har använts på präst som i ett ortodoxt inspektionsdistrikt tjänstgjorde som inspektor.
Svenskspråkig benämning på diakon av högre värdighet som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg från början av 1900-talet till 1918. Därefter blev benämningen på protodiakon ärkediakon.
Inbunden bok som innehåller kyrkostämmans och kyrkorådets protokoll, utlåtanden och beslut under en viss tid i en luthersk församling. Protokollsboken var en av de elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Vid domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Person som mot avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
Benämning på de beslut som fattades vid provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentligöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop. Statuterna innehöll kanoniska rättens bestämmelser med lokala föreskrifter om suppleringen. Syftet var att reglera de kyrkliga förhållandena inom provinsen. Statuterna kunde också ingripa i den aktuella politiska situationen. Man kunde offentliggöra provincialstatuterna genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.
Synod som hölls bara i en del av ett stift, till exempel i Tälje 1301.
Geografisk enhet inom franciskanorden. Det högsta beslutande organet inom provinsen var provinsialkapitlet. Provinsen leddes av en provinsialminister. Norden hörde till provinsen Dacia. Provinsen indelades i inspektionsområden (kustodier), vart och ett med ett eller flera ordenshus.
Inom franciskanorden det högsta beslutande organet inom en provins. Provinsialkapitlet utsåg under den senare delen av medeltiden provinsialministern. Provinsialkapitlet utsåg också kustos för kustodierna inom sitt område. Ursprungligen skulle provinsialkapitlet ange deltagare och plats för följande provinsialkapitel. Snart blev det praxis att de sammanträdde årligen, men under 1400-talet blev intervallerna längre. Provinsialkapitlet bestod av kustoderna och representanter för det enskilda ordenshusen.
Församling bestående av biskopar och präster i en kyrkoprovins. Formellt skulle sammankomsten hållas årligen, men 1425 bestämdes att provinsialkonsil skulle sammankallas vart tredje år. I Sverige sammankallades det första provinsialkonsiliet 1248. Förutom en kardinal, biskopar och präster deltog också jarlen och andra stormän i mötet. Provinsialkonsiliet fungerade också i Sverige som kyrklig överrätt. Efter reformationen fortsatte traditionen i form av en rad kyrkomöten.
Den högsta styresmannen för en provins inom franciskanorden. Provinsialministern utsågs ursprungligen av generalen, men senare av provinsialkapitlet. Ursprungligen utsågs han på livstid, men senare blev ämbetstiden begränsad. Provinsialministern var ansvarig inför provinsialkapitlet. Han hade beslutanderätt i löpande ärenden och biträddes av ett särskilt utskott.
Ledare av en provins inom dominikanorden. Provinsialpriorn utsågs av provinsialkapitlet. Han hade inget fast residens utan alternerade mellan de olika konventen. Då han skulle väljas bildades kapitlet av konventets priorer samt två utvalda representanter från varje konvent, som tillsammans förrättade valet.
Den ställföreträdande ämbetsmannen för provinsialministern inom franciskanorden. Inom provinsen Dacia skulle provinsialvikarien efter 1390 väljas från Danmark i det fall att provinsialministern företrädde Sverige eller Norge, och vice versa.
Högsta styrelseorgan för en provins inom dominikanorden. Provinskapitlet sammanträdde ursprungligen årligen i något av provinsens konvent. Det bestod av de olika konventens priorer med varsin av konventet vald socius samt de ordensbröder som utnämnts till praedicatores generales. Kapitlet utsåg ett utskott av fyra diffinitorer som tillsammans med provinsialpriorn behandlade och avgjorde ärendena, utsåg representanterna till generalkapitlet samt de visitatorer som på kapitlets vägnar skulle inspektera provinsens konvent. Kapitlet utsåg under specialformer också provinsialprior.
Tillsättning av ett kyrkligt ämbete inom den katolska kyrkan. Termen används särskilt om sådana fall där påven åsidosätter lägre instansers tillsättningsrätt och själv gör utnämningen.
Kyrklig myndighets rätt att besätta en vakant tjänst med en kompetent person. Under 1300-talet började påven hävda sin provisionsrätt gentemot domkapitlens rätt att genom val fylla tjänster inom domkapitlet och välja ny biskop.
Präst som före prästval håller gudstjänst, predikan och altartjänst i församlingen.
Domkapitelsledamot, som hade säte i koret, plats och rösträtt i kapitlet samt rätt att njuta prebendeinkomster. Rösträtt vid biskopsval utgjorde den viktigaste skillnaden mellan en fullvärdig kapitelsledamot och det lägre domkyrkokleresiet. Prelaterna tillsattes vanligen genom val av kapitlet. Från 1400-talet vållade den påvliga provisionsrätten och expektansbreven avsteg från regeln. Till receptionen anslöt sig upptagningsceremonier, tjänsteed och vissa avgifter. Antalet kapitelsledamöter varierade. För inträde krävdes vanligen en ålder av 20–24 år samt minst subdiakonvigning. De flesta hade full prästvigning. I Uppsala krävdes 1486 att varje kanik, som inte studerat teologi eller kanonisk rätt i minst fem år, under tre års tid skulle bedriva studier i kanonistik och själv bekosta sina böcker. Kapitelledamöterna hade en särskild ämbetsdräkt och deras hierarkiska rang framom det övriga prästerskapet framhävdes bl.a. i provincialsynoden i Tälje år 1279.
Inom lutherska kyrkan person som förrättade den offentliga gudstjänsten, särskilt högmässan, delade ut de heliga sakramenten och mottog bikt samt skötte andra kyrkliga förrättningar och själavård. Ämbetet förutsatte teologisk utbildning, ursprungligen prästexamen, som avlades inför domkapitlet och följdes av prästvigning (ordination). Bestämmelserna för prästvigning gällde även i Gamla Finland där domkapitlets uppgifter sköttes av konsistorierna.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
I domkapitel förvarad bok innehållande de prästvigdas skriftligen upprepade muntliga prästed, försedd med ordinandens underskrift.
Tjänstebostad med tillhörande jordbruk för församlingspräst, särskilt kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet. Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Bestående förmåner som tillkom prästboställen, särskilt de friheter från skatter och besvär som under medeltiden hade legat på skattejord.
Kronoskatt som efter reformationen utgick från prästboställen, vilka i motsats till skattehemmanen var befriade från de av kronans skatter och besvär som hade blivit stadgade före reformationen.
Arrendator eller brukare av prästboställe, präststom eller annexhemman till prästgård.
Samlande benämning på prästboställe (hus och jord) och de arbeten som församlingen var skyldig att hjälpa prästen med för att hålla de lagstadgade husen i skick.
Jordäga som hörde till ett prästboställe.
Av biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till präst genom en laglig ordinationsakt. Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Den ed som prästen avlade under medeltiden. Den finns bevarad i ett formulär från Linköpings stift från 1400-talet. Prästeden var uppställd i frågeform och prästen skulle svara på frågorna endast med ”volo” (jag vill). Frågorna var: Vill du i Guds namn mottaga prästämbetet? Vill du förvalta detta ämbete enligt lagen, så långt du kan, förmår och förstår? Vill du vara din biskop, till vars församling du kommer att ordineras, lydig efter rättvisan och ditt ämbete?
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till ämbete och tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års kyrkolag blev prästeden en ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
De personer av olika tjänstegrader som innehar det formella religiösa ledarskapet inom en given religion och en kollektivbenämning på en kristen församlings, ett pastorats eller ett lands präster, under svenska tiden och fram till 1907 också prästeståndets medlemmar.
De kronoskatter som utgick av prästerskapet: gärden, boskapspenningarna och taxan (en gammal skatt som prästerna sedan 1553 betalade för sina boställen, samt därunder hörande hemman och lägenheter för att befrias från inkvartering av krigsfolk). Benämningarna på dessa olika utlagor blandades ofta ihop i jordeböckerna.
Planerat arkiv med böcker och ecklesiastiska akter som ansågs vara behövliga för prästerståndets överläggningar under riksdagar och lantdagar. Från 1759, 1809 och 1821 fanns planer på ett sådant arkiv, men arkivet verkar i praktiken aldrig ha blivit verkställt. Arkivmedlen, som trots allt samlades in till domkapitlen, torde ha använts till att förkovra stiftsarkivens samlingar. De av prästerståndets handlingar som tillkom under riksdagar och lantdagar och som förvarades i anslutning till riksdagshuset eller ständerhuset, uppgick efter självständigheten i Statsarkivets, senare Riksarkivets, eller Riksdagsbibliotekets samlingar.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt förhör vid domkapitel. Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669. Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt predikoprov i domkyrkan, jämte en offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
Om församling utan präst.
(Nedsättande) om examinand till prästexamen eller inför ordination, också om icke examinerat predikobiträde till ordinarie präst.
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
Sedan 1892 officiell benämning på ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla prästgård och dess byggnader. Om prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Äldre benämning på pastorat, särskilt konkret om den socken eller de socknar som utgjorde kyrkoherdens ämbetsområde. ”Prästgäll” användes också i betydelsen prästämbete, särskilt i sammansättningen ledigt prästgäll.
Årlig skatt som med vissa undantag betalades till kronan (staten) av kyrkoherden i ett pastorat. Skatten beräknades till ett visst belopp för varje (förmedlat) mantal i pastoratet.
Under 1500- och början av 1600-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe, prästgård, präststom eller annexhemman till prästgård.
De formella krav som enligt författningarna ställdes på en person som ville tillträda ett visst prästerligt ämbete. Kraven fastställdes i Västerås ordinantia 1527, i kyrkoordningen 1571 och i kyrkolagen 1686. ”Prästkallelse” avsåg i södra Sverige prästerligt ämbete för vilket allmogen betalade prästkallspenningar. Termen bör inte förväxlas med prästkall (vocation interna), som avsåg en religiös kallelse att bli präst.
Antingen en person som bedrev teologiska studier vid universitet eller prästseminarium för att bli präst, eller en person som avlade prästexamen vid domkapitel.
Kameralt om jordareal av viss storlek, en skatteenhet under 1500-talet.
Landbonde på prästgård, präststom- eller annexhemman m.m.
Administrativt om prästbefattning, prästsyssla och den lön som var knuten till denna i särskilt ett pastorat; ibland även om det konkreta ämbetsområdet. Under autonoma tiden användes termen också om prästgård, prästboställe.
Under 1600-talet av präst eller kyrklig myndighet upprättad (bestyrkt) längd över en viss kategori av personer, särskilt soldater. Prästlängderna ingick i församlingarnas kyrkbok. Termen användes också om en i kronologisk ordning uppställd förteckning över en församlings tidigare och nuvarande präster.
Under medeltiden bestod ersättningen till sockenprästen av dispositionsrätt till prästgård och ytterligare den jord som tillhörde prästbordet samt inkomsterna från en rad avgifter. Av tiondet tillföll kvicktiondet odelat prästen och en tredjedel av sädestionden. Han hade rätt till offer på bestämda dagar antingen i natura (matskott) eller i penningar. Slutligen ingick avgifter för vissa kyrkliga förrättningar.
Prästvigd person utan fast ämbete, efter 1763 särskilt om sökande till prästtjänst. Administrativt: präst som har en för saken ovidkommande ämbetsstatus.
Kameral fördelningsnorm för de skatter och avgifter som gick till kyrkliga och prästerliga ändamål. Avgifterna utgick vanligen enligt oförmedlat mantal.
Ombud vid kyrkomöte eller stiftsmöte som är präst, i motsats till lekmannaombud. Valen av ombud till kyrkomötet ordnas separat. Prästombuden väljs genom majoritetsval i stiften. I valet är samtliga präster i stiftet röstberättigade och valbara. Lekmannaombuden väljs stiftsvis i hemliga och proportionella val, som förrättas i kyrkofullmäktige och församlingsråden. Röstberättigade är lekmannaledamöterna i nämnda förtroendeorgan och valbara är alla lekmannamedlemmar i församlingarna i stiftet, som är valbara i församlingsval och har gett sitt samtycke till uppdraget.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
De förmåner och rättigheter som medlemmar av prästerskapet innehade. De första privilegierna utfärdades 1650, de förnyades 1675 och fastställdes 1723. Prästerskapet var i allmänhet befriat från lagmans- och häradshövdingeränta. Prästerskapet, till vilket samtliga lärare vid universitet, gymnasier och skolor räknades, erlade slottshjälp, medicinalfond och mantalspenningar. Biskopar med sitt hushåll och universitetets professorer personligen var dock befriade från mantalspenningar. I staden var prästerskapet befriat från all borgerlig tunga men erlade tomtören, den så kallade jordskatten och deltog i brandvaktens underhåll.
Skatter eller avgifter som gick till prästerskapets avlöning, också om honorar för vissa prästerliga ämbetsförrättningar.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Läroanstalt för utbildning av ortodoxa präster som inrättades i Sordavala 1918 och som efter krigen varit verksam på flera orter, numera i Joensuu.
Efter reformationen en tvåårig luthersk prästutbildning. Prästseminariet förutsatte avslutad lärokurs vid katedralskola. Prästseminarierna ombildades till konfessionella läroanstalter, inrättade i Uppsala och Åbo 1806, i Lund 1809. Seminarium Theologicum i Åbo avskaffades 1846 då professuren i praktisk teologi inrättades vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Efter självständigheten grundades 1918 ett grekisk-ortodoxt prästseminarium i Kuopio och 1925 i Sordavala. Prästseminarier fanns efter självständigheten också inom frikyrkor.
Samlande kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om stomhemman som tilldelats biskop (biskopsstom), kyrka (kyrkostom), kloster (klosterstom), kaplan (kaplansstom), klockare (klockarstom) eller prästbol (prästbolsstom).
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en magister vid varje domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av kaplan och domkapitels val av biskop, kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har rätt att uttala sig om vilken präst de önskar.
I Finland person i kapellförsamling utan egen präst, hos vilken moderförsamlingens präst kunde övernatta då han besökte kapellförsamlingen.
Ecklesiastikår, under 1700-talet också år under vilket någon tjänstgjort som präst.
Den medeltida kyrkan hade många typer av prästämbeten. Den kanoniska rätten skilde mellan världsliga och andliga förmåner. Ämbetsuppgifterna var främst av liturgisk art. Prästen handhade gudstjänster, sakrament och sakramentalier. Konfirmation var förbehållen biskop. Vissa villkor uppställdes för inträde i prästerskapet. Prästen fick inte ha kroppsliga lyten eller vara av oäkta börd. Han skulle ha en viss utbildning och ha erhållit prästvigningar. Hans förman var biskopen till vilken han avlade en lydnadsed. Genom vigningen blev prästen skickad att handha sakramenten, frambära mässoffer, ta emot bikt och meddela absolution. Han var skyldig att leva i celibat, bevara sin tonsur och bära andlig dräkt. Efter ordinationen erhöll han sedan en egen tjänst eller beneficium. Det gjordes skillnad mellan regulära präster (prästvigda munkar och tiggarbröder) och sekulära som inte tillhörde någon religiös orden.
Predikoämbete i en församling med tillhörande lön; kyrkoherde, kaplan. Termen används också om vissa andra högre prästerliga befattningar, särskilt prost, biskop och ärkebiskop.
Bostad för prästänkor, vanligen ett prästbolshemman eller prästboställe som församlingen hade anslagit åt prästänkas försörjning, när änkekonservering inte var möjlig, senare föll ur bruk. Prästänkesäte var också en benämning på ecklesiastiskt boställe under den tid som boställsinnehavarens änka hade nådår och fick bo kvar.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera psalmboken, särskild den finska, eftersom den i Sverige 1819 utgivna Wallinska psalmboken i stor utsträckning motsvarade den svenska befolkningens behov. Kommittén inledde sin verksamhet 1818 under ärkebiskopens ordförandeskap till hans död 1832. I praktiken var kommittén inte verksam efter det. En provutgåva (sammanställd av kyrkoherden i Ulfsby) – Uusia virsiä kotona ja kirkossa veisattavia (Nya psalmer att sjungas i hem och kyrka) – med 752 psalmer publicerades 1836. Den vann inte gehör i församlingarna.
Benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan under senare hälften av 1800-talet. Sådana fanns även inom det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland. Även biträde till grekisk-ortodox resepräst.
Av Karl XI påbjuden avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Avgift i penningar eller naturaprodukter som i samband med påsken erlades till församlingspräst, klockare eller skollärare för hans underhåll. Termen användes också om (offer)gåva erlagd till enskild präst vid påsken.
En av påven auktoriserad person med uppgift att uppsätta rättsliga urkunder. Ännu 1339 förklarades att notarier inte fanns i Sverige. Vissa på 1200-talet uppsatta urkunder är dock uppsatta efter notarialinstrumentens formulär. Den förste svenskfödde påvliga notarien var verksam 1318–1328. Påvliga nuntier och kollektorer brukade ha rätt att utnämna påvliga notarier. År 1347 anhöll Magnus Eriksson om att en biskop skulle få rätt att efter kungens anvisningar utnämna 30 påvliga notarier. En kapitelnotarie omnämndes i Åbo av Konrad Bitz och en synodalnotarie omnämndes 1420.
Påvens rätt att besätta ett ledigt ämbete. Provision bestod av rätten att nominera kandidater (genom val, postulation, nominering eller presentation), stadfästelse av den utnämnda kandidaten (av biskop eller påve) och insättande i ämbete. Provisionen är fullständig när makten över de tre momenten samlas i samma hand. Påvens inflytande ökade efterhand. I Norden förekom sedan mitten av 1200-talet att biskopsstolen tillsattes genom påvlig provision efter att domkapitlets val underkänts som okanoniskt.
Q
Biskopsval som domkapitlet gör enhälligt utan omröstning. Förfarandet användes i Åbo 1338 då Hemming valdes till biskop.
R
Godtagandet av nya medlemmar i ett domkapitel. Rätten att godta nya medlemmar tillkom alltid domkapitlet. Det innebar bl.a. möjligheten att granska kollationsbrevets giltighet samt att kontrollera att den blivande tjänsteinnehavaren uppfyllde de krav som allmänna kyrkorätten och kapitelstatuterna förutsatte. Till receptionen hörde upptagningsceremonier, tjänsteed och erläggande av vissa avgifter.
Skolrektor vid en medeltida katedralskola. Skolrektorn ombesörjde undervisningen och hade rätt att tillsätta medhjälpare. Hans verksamhet övervakades av en scholasticus, som var en av kanikerna i domkapitlet.
Från 1100-talet–1604 dekansämbete inom ett domkapitel som låg under kunglig utnämningsrätt.
Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett pastorat vars kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
Församling som omfattade personalen vid ett stående regemente. Regementsförsamlingen hade egen kyrkobyggnad och regementspräst. I mindre regementen predikade den närliggande församlingens kyrkoherde.
Den högsta prästerliga befattningen vid en regementsförsamling. Regementspastorn var upptagen som ordinarie präst på regementets stater, oavsett om det var krig eller fred. Regementspastorn skulle en gång om året också närvara vid ett kompanimöte för att förrätta kristendomsförhör.
Präst vid ett regemente, vanligen en extraordinarie lägre prästerlig tjänst som var upptagen på ett indelt regementes lönestat under krigstid. Regementspredikanten var underställd regementspastorn eller dennes ställföreträdare. Vanligen fanns tre regementspredikanter vid ett regemente.
Beteckning för avskriftsvolymer i vilka domkyrkor och kloster lät inskriva sina privilegiebrev, statuter, påvebullor och åtkomsthandlingar. Benämningen användes redan 1396 i provinsialkonciliestatut från Arboga. Ibland kallas en sådan bok enbart liber. Beteckningen registrum har också använts om Lunds domkyrkas och Malmö stads urkundsböcker.
Kommitté tillsatt i varje stift för att länsvis justera prästerskapets löner. Kommittéerna tillsattes för att verkställa prästerskapets lönereform 1886 med vilken man avskaffade pastoralierna och andra avgifter till kyrkan. Ifall ett pastorat hörde till två eller flera län förrättades löneregleringen i det län dit moderförsamlingen hörde. Regleringskommittén bestod av en av senaten utsedd ordförande, på förslag av domkapitlet och landshövdingen (guvernören), vilka vardera också fick utse en ständig ledamot av kommittén. Vid granskningen av avlöningsförhållandena i församlingen, främst boställenas avkastning, hade kyrkostämman och prästerskapet rätt att gemensamt utse en temporär ledamot av kommittén. Kommittén avslutade sitt arbete när lönereformen var genomförd i stiftet. Efter granskningen gjorde kyrkostämman upp ett löneförslag, varefter kommittén hänsköt det godkända förslaget till domkapitlet för fastställande eller remitterade ärendet till kyrkostämman för ny behandling.
Den birgittinska ordensregeln. Regeln stadfästes av Urban V 1370 och dess främsta egenart är dubbelklostret. I detta skede innebar bekräftelsen inte att en ny klosterorden skapades utan att ärkebiskopen i Uppsala och två av hans lydbiskopar fick fullmakt att grunda två kloster i Vadstena efter augustinregeln, varvid de i ordensbrevet intagna ordensstadgarna skulle tillämpas. En mera generell form stadfästes 1378. Den nya organisationen stadfästes definitivt 1420.
Vanligt domkapitel, i motsats till de sekulära domkapitel som förekom under medeltiden.
Medlem av det andliga ståndet som levde avskilt, utanför världen. Dit hörde munkar, regulära korherrar och tiggarbröder.
Ställföreträdande funktionär inom de religiösa ordnarna som antingen var utnämnd för vissa uppgifter eller som automatiskt tillträdde vid en vakans. Utnämning av vikarien och hans uppgifter bestämdes vanligen av ordensregeln eller konstitutionerna.
Rätt för medborgarna i en stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse: rätt för anhängare av visst religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Rättegångssak som har med religion eller religiös uppfattning att göra eller är av religiös karaktär.
Rättegång rörande främmande religioner. Religionsprocesser avgjordes alltid av hovrätten.
Religiöst samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Präst med uppgift att resa omkring och förrätta gudstjänster, vigslar, dop och begravningar m.m. Resepräster fanns efter 1827 inom grekisk-ortodoxa kyrkan, särskilt i områden som saknade kyrka, och från 1907 inom evangelisk-lutherska kyrkan, där han undervisade dövstumma som inte gick i dövstumskola.
Distrikt inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Inrättade synbarligen på 1880-talet som verksamhetsdistrikt för reseprästerna.
Förbrytelse eller synd av särskilt svår natur. Sådana kunde i princip avgöras endast av påven, som dock kunde delegera avgörandet.
Den del av avkastningen som skickades till ordensledningen från ett priorat. Till johannitordens ledning var responsionen från Dacia fastställd till 100 mark silver i början av 1300-talet. Den sänktes 1434 till 140 rhenska gyllen.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Det samlade prästeståndet under riksdagarna, upphävdes av Karl XI. Rikskonsistorium utövade utan lagstadgad rätt högsta myndigheten i frågor rörande kyrkan och ärenden av judiciell natur. Det mottog vad från domkapitlen.
Föreståndare eller ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en fana (fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den knekt som stod främst och förde befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största hemman där soldattorpet låg.
Kameral beteckning för a) kaplanshemman som var roterat under knekt- eller båtsmanshållet eller b) kronohemman som var anslaget till kaplansbol och som därmed också kunde överföras på tjänsteman av annan lönestat. Roterat kaplansbord hade från 1689 och 1691 rätt till den årliga jordeboksräntan, lanttågsgärden och byggnings- samt salpeterhjälpen.
Av biskopen till ett ryttarregemente eller -kompani inom stiftet ordinerad krigspräst.
Skatt till biskopen, uppbars i råg. Den överläts i mitten av 1200-talet till kungen.
S
Den prövning vederbörande domkapitel, enligt kyrkoordningen 1571, skulle anställa med den som sökte inträde i prästämbetet. Enligt kyrkolagen 1686 (kap 19 § 2) omfattade förhöret humanistiska och teologiska läroämnen. Sacerdotalexamen ombildades 1693 till pastoralexamen.
Helgerån, ett formellt odefinierat begrepp i den kanoniska rätten som omfattade ett flertal brott. Det kunde inbegripa våld eller övergrepp på klerus eller munkar, plundring eller vanhelgande av kyrkor och kloster, brott mot kyrkofrid och övergrepp mot kyrkliga egendomar. Sacrilegium bestraffades med exkommunikation. Ibland hänförs också simoni till sacrilegium. Sacrilegium indelades i sacrilegium personale, locale och reale.
Inom den kanoniska rätten vanhelgandet av ett invigt kyrkorum eller kyrkogård. Akten kunde exempelvis bestå av blods- eller sädesutgjutning, om en bannlyst eller odöpt begravdes i vigd jord, om kyrkans asylrätt missbrukades eller om kyrkan användes för profana ändamål. Den medeltida lagstiftningen graderade områdenas och byggnadernas helighet och den finns ett flertal bestämmelser.
Begrepp inom den kanoniska rätten som innebar vanhelgande eller våldförande på en person. Det innebar brott mot privilegium canonis, fori och immunitatis samt otuktsbrott där ena parten var bunden av en högre kyrklig vigning eller ett kyskhetslöfte.
Inom den kanoniska rätten, missbruk av sakramenten, missbruk, stöld eller förstörande av kyrkliga inventarier eller undanhållande av kyrkliga inkomster. Landskapslagarna innehöll ett flertal bestämmelser om avgifter till kyrkan.
Sakristan, en tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Till tjänsten hörde kyrkvaktmästar- och klockaruppgifter. Förekom under medeltiden bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot.
Under tiden närmast efter reformationen titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
De medel som i en församling samlades in för särskilda kyrkliga behov, utöver vanlig kollekt, till exempel för reparation av kyrkobyggnad. Sammanskottet insamlades i penningar och material av alla församlingens medlemmar efter mantalet. Beslut om sammanskott fattades på sockenstämman. Det uppbars av två utsocknes nämndemän eller en nämndeman och en annan bofast man för högst tre år i rad.
Skolmästare, tjänst inom det medeltida domkapitlet. Tjänsten var organisatoriskt placerad under prelaterna men betraktades dock som en högre tjänst. Innehavaren var vanligen kapitelledamot. Scholasticus skulle övervaka verksamheten i stiftets undervisningsväsen och katedralskola. Under senmedeltiden förmedlade han inte själv undervisning. Han hade rätt att uppbära en del av elevernas skolavgifter.
Biskopsval som domkapitlet avgör genom omröstning.
Den period under vilken biskopsstolen i ett stift var ledig. Förvaltningen skulle då skötas av domkapitlet och vid försummelser kunde ärkebiskopen tillsätta en administrator.
Föreståndare för Centralen för kristen fostran (grundad 1948).
Medlem av det andliga ståndet som levde i världen. Dit hörde bl.a. sockenpräster.
I anslutning till akademin i Åbo 1806–1846 verkande prästseminarium som, enligt tysk och dansk förebild, meddelade undervisning i de praktiska färdigheter som prästerna behövde i sin ämbetsutövning. För inträde krävdes en preliminärexamen (”lilla teologen”). Seminariet indrogs 1846 genom förordningen om prästutbildningen som bl.a. innebar att en professur i praktisk teologi grundades vid Alexanders-universitetet.
Levernesbeskrivningar över kyrkoherdar eller kaplaner i en församling; herdaminne. Beskrivningarna stadgades i en kunglig förordning för den svenska historiens skull 1749 och i synodalprotokollet 1807 slogs det fast att de också i fortsättningen skulle uppgöras och att de skulle kompletteras av de i tjänst varande ämbetsinnehavarna. Också sterbhus var skyldiga att sända en bestyrkt skriftlig berättelse över den avlidna prästens härkomst, tjänster och om särskilda händelser under hans levnadstid.
Påvens benämning på sig själv. Däremot tilltalades han i suppliker ”Beatissime pater” eller ”Sanctitas vestra”. Han kallade biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
De fem avgifter som en electus eller blivande abbot skulle avlägga förutom huvudavgiften, för att få påvens provisionsbulla på sitt ämbete. Fyra avgifter erlades till påven och en till kardinalkollegiets underordnade tjänstemän. Storleken på varje avgift var en andel av kardinalkollegiets servitium commune.
Ursprungligen frivilliga, från 1200-talet obligatoriska avgifter som erlades av abbotar och biskopar till påven innan de mottog provisionsbullan. Avgifterna bestod av servitium commune och fem servitia minuta. Löften om betalning infördes i de påvliga obligationsregistren. Normalt erlades betalningen i två terminer med ett halvt eller ett helt års mellanrum. Överträdelser bestraffades med bannlysning och suspension. En efterträdare måste förbinda sig att betala föregångarens resterande belopp. Under senmedeltiden växte restantierna och många ansökte om dispens. Åbo stift värderades till 400 gyllen.
Den huvudavgift som en nyvald electus eller abbot skulle erlägga till påvestolen för bekräftelsen av valet. Hälften av avgiften tillkom påven och hälften kardinalkollegiet, vars medlemmar fördelade den mellan sig. Förutom huvudavgiften skulle man betala fem servitia minuta.
Rätt till husrum och kost, en av de förmåner som präster och klockare hade vid skatteuppbörd och tjänsteförrättningar.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Handel med andliga ämbeten och kyrkliga vigningar.
Medeltida inrättning som kunde ha proventfolk men inte intog fattiga. I stället utövade den barmhärtighet bland stadens fattiga husmän och kvinnor. Själagårdarna skilde sig från helgeandshusen såtillvida att de inte hade självständiga kapell utan var anslutna till själaaltaret i en stadskyrka. I Stockholms själagård utdelade på 1400-talet föreståndaren varje söndag en allmosa till 60 fattiga, gav dem ett fritt bad varje månad och en måltid vid den årliga festen för alla kristna själar.
Allmänt: offergåva till kyrkan som givits till fördel för den egna eller någon annans frälsning. I landskapslagarna betecknade själagåva också prästens rätt till vissa avgifter efter den döde. Donationer av jord var strängt reglerade.
Sammanfattningen av den kollekt som en gång per år samlades in i landets kyrkor till sjömanshusen från 1748, och under autonoma tiden från 1811. Kollektmedlen fördelades av stiftets domkapitel under svenska tiden och Senatens finansexpedition under autonoma tiden, i förhållande till antalet inskrivna sjömän vid varje sjömanshus.
Kollegium för studenter från Skara i Sorbonne. Mycket litet är känt om Skarakollegiets verksamhet. Biskop Brynolph Algotsson kan ha varit en drivande kraft. Kollegiets hus var fallfärdigt 1407 och övergavs några årtionden senare.
Sammanslutning som upptog latinskolornas elever som medlemmar och stödde dem materiellt. Skolgillen tilläts i Sverige på provinsialkonsiliet i Söderköping 1441 i enlighet med Baselkonsiliets statuter. Konkreta exempel från Sverige är inte kända.
Uppsyningsman över högre och lägre elementarskolor som inte var belägna i stiftsstad. I städer med gymnasium kallades han gymnasieinspektor. Inspektorsbefattningen för elementarskolorna i universitetsstad tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Uppsyningsman över folkskolor benämndes på landsbygden folkskoleinspektor, i stad inspektor för städernas folkskolor. Skolinspektorerna verkade under överinspektorn för elementarläroverken eller folkskolornas överinseende, senare under Skolstyrelsen.
Sigill som användes av en medeltida skola. De flesta skolor torde ha haft egna sigill. Endast få svenska skolsigill är kända. De hade ofta skolsymbolerna ris och färla som dekorationselement.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd, förteckning) över alla socknens invånare – fördelade enligt by och hushåll– och deras skriftermål, nattvardsgång och avlösning samt framsteg i katekes- och kristendomslära. Skrifteboken var en av sju böcker (längder) som från 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken. Skrifteboken kallades också husförhörsbok eller kommunionbok. I 1869 års kyrkolag kallas den konfirmationslängd.
Nattvardsläsning hos präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Präst vid kavalleriförband eller eskader inom flottan, med tjänsteställning närmast under regementspastorn. Tjänsten infördes uppenbarligen 1685 och förekom, åtminstone under förra delen av 1700-talet, bland predikanterna vid Konungens livregemente.
Kyrkoförsamling som innefattar ett slott och som vanligen har en slottskyrka. En av domprosteris församlingar kallades under svenska tiden för slottsförsamlingen eftersom den låg i anslutning till Åbo slott. I Stockholm kallades slottsförsamlingen hovförsamling.
Titel på präst som tjänstgjorde vid hovkyrkan.
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var kyrkoherde i en församling kallades han slottspastor, och slottskaplan om han hade tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Beteckning för vissa mindre avgifter inom kronans beskattning. Uttrycket förekom i denna betydelse i vissa av Gustav Vasas brev. Uttrycket är också belagt i Vadstena klosters jordeböcker och avsåg de mindre persedlar som skulle utgå från socknarna nära Vadstena huvudgård och i närheten av klostrets intäktsgårdar i Linköping och Söderköping.
Tjänsteman vid förstärkta biskopsmötet 1945–1966 som koordinerade kyrkans socialarbete med hjälp av kyrkans socialnämnder och de vid varje stift för socialt arbete avlönade stiftspastorerna. Tjänsten ombildades i samband med nämndreformen 1966, då kyrkans sociala arbete slogs ihop med diakoniarbetet, till diakonisekreterare.
Följeslagare, en vald delegat som deltog i dominikanordens generalkapitel.
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Kallelse till en församlingspräst att han tillsammans med en eventuell medhjälpare skulle infinna sig för att besöka en sjuk eller döende församlingsbo. Prästen hade då rätt till en avgift i spannmål, under förutsättning att han infann sig. Fattiga församlingsbor var dock befriade från avgiften.
Av sockenstämma 1635–1865 för varje matlag fastställt dagsverke som utfördes till förmån för socknen, kyrkan eller en enskild tjänsteman, vanligen en präst. Sockendagsverkena utgick på vissa bestämda dagar.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
Under 1500-talet benämning på kyrkoherden i socken, blev under 1600-talets lopp benämning på en stor, vanligen adlig, jordägare eller den största (adliga) jordägaren i socken; socknens patronus.
Kapell uppfört och underhållet av allmogen för de församlingsmedlemmar som bodde så långt från församlingens kyrkor att de vissa tider om året inte kunde komma till gudstjänsten. Byggnadslov skulle sökas av landshövdingen och konsistoriet, enligt kunglig resolution på allmogens besvär från den 17 december 1734. Sockenkapell fick uppföras bara om allmogen så önskade och under förutsättning att kapellet (och dess predikant) inte påverkade församlingens ordinarie prästerskaps och andra kyrkligt anställdas förmåner. Allmänt: församlingskapell i en socken.
Från 1708 förekommande benämning på sockenadjunkten i egenskap av klockarens biträde vid undervisningen av ungdomen i kristendomskunskap. Sockenmedhjälpare omnämns i synodprotokollet den 20 juni 1708 och i konsistoriecirkulär från den 29 oktober 1735.
Ordinarie luthersk eller ortodox präst i en socken, särskilt om denna bestod av flera församlingar eller om prästens tjänstestatus var ovidkommande i det aktuella sammanhanget, ordinarie församlingspräst. Med ”sockenpräst” avsågs vanligen kyrkoherde eller kaplan inom evangelisk-lutherska kyrkan.
Från och med 1600-talet en byggnad som skulle uppföras och underhållas av sockenborna, med undantag för prästerna. I praktiken saknade dock många socknar sockenstuga.Sockenstugan användes bl.a. för sockenstämmans möten.
Skattehemman av bästa åkerjord, vars räntor under medeltiden gick till ett kalendegille och som efter reformationen blev en löneförmån åt någon av det tidigare kalendegillets präster.
Systrar i ett nunnekloster vilka stod utanför konventet. De var direkt underställda abbedissan och arbetade i klostrets hjonagård.
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Av (ärke)biskopen och magistraten i Åbo stad verkställt och förvaltat spannmålsmagasin för fattighjälp åt behövande personer födda i Åbo stad. Magasinet inrättades 1773 med stöd av den i London avlidne handlanden John Spiekers testamente som anslog 1 500 silver sterling för ändamålet.
Predikant som tjänstgjorde vid spinnhus för internernas behov och deras moraliska förbättring. Tjänsterna inrättades genom spinnhusinstruktionen 1823 och besattes av vederbörande domkapitel, efter att landshövdingen hade hörts i saken. De ersattes från och med 1860-talet med fängelsepredikanter.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig prästeståndet att betala skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
Församling som betalade census. Mestadels bestod avgiften av pengar eller smör, ibland spannmål eller fisk. Avgiften utgjorde en förhållandevis liten del av en kyrkoherdes inkomster.
Avgift i lax som på 1500-talet förekom i Kemi. Skatten hörde under medeltiden till de kyrkliga skatterna och hade pålagts av biskopen för att bönderna skulle få använda sina nät om söndagarna. Den indrogs senast 1548 till kronan.
Kronoprebende eller kronohemman som anslagits till lön eller löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Territoriell församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Kaplan i en stadsförsamling eller en kombinerad stads- och landsförsamling.
Kyrkoherde i stadsförsamling, särskilt den första som hade utnämnts till predikoämbetet i staden. När predikoämbetet hade etablerat sig: (stads)kyrkoherde.
Kontraktsprost som var kyrkoherde i en stadsförsamling eller titulärprost i egen stadsförsamling.
Korstol. Korstolen var förbehållen innehavaren av ett visst ämbete inom domkapitlet. Den hade en ceremoniell betydelse vid installationen av nya kormedlemmar.
Säte i koret, en av domkapitelmedlemmarnas viktigaste rättigheter.
Kyrkosamfund som av staten getts en officiellt erkänd särställning. Staten har förbundit sig till en viss trosbekännelse och förvaltningsmodell eller har en avgörande beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Staten har avgörande inflytande på lagstiftning, tjänstetillsättningar och ekonomi, antingen genom att den världsliga makten har högsta myndighet också i andliga frågor, eller genom att statsöverhuvudet även har kyrkliga befogenheter, emellertid utan att ha någon prästerlig funktion. Från början av 1800-talet hade den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och den ortodoxa kyrkan en ställning som motsvarade statskyrka, om än banden till staten inte var lika starka som under svenska tiden. I och med att Finland inlemmades i ryska riket skildes den lutherska kyrkan från den svenska kronan och den ortodoxa kejsaren övertog aldrig samma position. I samband med 1869 års kyrkolag blev kyrkomötet den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, och kyrkan fick allmänt en högre grad av självbestämmande i förhållande till staten. Fastän den evangelisk-lutherska kyrkan och Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund (Ortodoxa kyrkosamfundet) efter självständigheten utnämndes till statskyrkor har man i allt högre grad övergått till att tala om folkkyrkor.
Bestämmelser som utfärdats av ett domkapitel.
Term som huvudsakligen förekommer i kyrklig kanonisk rätt, där den betecknar såväl allmänna som särskilda bestämmelser. Termen användes under medeltiden ofta om bestämmelser som reglerade kyrkolivet, ofta av disciplinär art. De utfärdades av personer som inte innehade hela den lagstiftande makten, som exempelvis biskopar.
Bonde som odlade Åbo domkyrkas egendomar i Egentliga Finland. Domkyrkogodsen förvaltades separat från biskopsgodset. Större delen indrogs till kronan 1547 och lades då under samma fogde som förvaltade de flesta kapitelgodsen och andra kyrkolandbor.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Beteckning för inofficiell nämnd vid ett domkapitel, innan Kyrkostyrelsens egentliga nämndverksamhet inleddes på 1950-talet. Stiftsbestyrelsen tillsattes för ett särskilt ändamål.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. ”Stift” användes om kloster (abbots- eller abbedissestift), kollegiatkapitel eller domkapitel. I Norden användes termen enbart om biskops- eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400-talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
Till ett stift eller en stiftsskola knutet (vetenskapligt) bibliotek. Stiftsbibliotek började förekomma under från 1788 och utgör grunden till de svenska landsbiblioteken.
Biskop över ett (ärke)stift, i motsats till en ordensbiskop. Den senare kunde dock få värdighet som stiftsbiskop.
Av ett stifts prästerskap och ämbetsmän förda anteckningar över stiftets angelägenheter. Stiftsboken innehåller också stiftets räkenskapsbok, inventarieförteckning m.m. I Sverige är ”stiftsbok” också boktitel för ett stifts årsbok.
Av biskopen utfärdad och mellan prosteriernas prästerskap cirkulerande skrivelse (stiftcirkulär) om stiftets angelägenheter.
Särskilt under frihetstiden (1721–1772) förekommande benämning på ett stifts representant i prästeståndet. Benämningen används i forskningen också om en konsistoriefullmäktig under svenska tiden.
Biskopen som förvaltare av ett stift, under 1500-talet också en särskild tjänsteman som förvaltade ett domkapitels ekonomi, särskilt Uppsala ärkestifts.
Ett domkapitels fasta egendom i jordfastigheter och prebenden, särskilt i de tidigare danska områdena i södra Sverige. Benämningen förekom under svenska tiden särskilt som motsats till kyrkogods.
Ämbetsman som under stiftets biskop skötte de civila ärendena i stiftet, förekom särskilt i de tyska staterna. En dylik var dock uppsatt på svenska hovstaten 1791.
Under 1600-talet förekommande benämning på domkapitel.
Samling av uppgifter om de kyrkliga förhållandena i ett visst stift vid den tidpunkt då matrikeln ges ut. Matrikeln innehåller upplysningar om stiftets pastorat såsom yta, folkmängd och prästlöner och korta biografier över dess prästerskap.
Under senare delen av 1800-talet benämning på informella sammanträden mellan prästerskapet och lekmannaombud i ett stift. Termen användes också om stiftsvis hållna lärarmöten, under den tid som skolväsendet stod under kyrkans förvaltning. Under perioden 1953–2004 var stiftsmötet ett kyrkligt organ i varje stift, som behandlade gemensamma angelägenheter och utformade stiftets utlåtanden till kyrkomötet. Det bestod av valda representanter från församlingarna, domkapitlets medlemmar och stiftets representanter i förstärkta biskopsmötet samt i Kyrkostyrelsen. Stiftsmötet ersattes 2004 med stiftsfullmäktige.
Benämning på de synodalakter eller synodalföreningar med vilka stiften kompletterade kyrkoordningen från 1571. Stiftsordningen innehöll prästmötets (synod) direktiv, påbud och underhandlingar vilka fungerade som stiftets administrativa regelsamling, stiftsstadgar, tills kyrkolagen antogs 1686. Stiftsordningen distribuerades till församlingarna i stiftet. Termen avsåg efter 1686 stiftens inbördes ordning i matrikel och dylikt eller deras biskopars rangordning vid offentliga tillställningar m.m.
Varje stift skulle efter 1945 avlöna en pastor som bedrev socialt arbete i stiftet under tjänstebeteckningen stiftspastor. Stiftspastorn rapporterade till socialsekreteraren vid det förstärkta biskopsmötet.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på prästerna i ett stift.
Reglering av stiftsindelningen och stiftsorganisationen, särskilt om delning av stift eller avgränsning av en stiftsorganisation från en annan kyrklig organisation.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Sammanställning över den årliga räntan för ett stift. Den uppgjordes på 1540-talet i samband med pågående skattläggningar. I summariet redogjordes för fögderiernas omfattning och ”undervisningar” om skatten avseende härader och socknar.
Benämning på den folkmängdstabell som varje domkapitel från 1774 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån kontraktens prosttabeller. Stiftstabellen ersatte länstabellen. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Sedan autonoma tiden förekommande benämning på biskopen och domkapitlet, med diverse tjänstemän, eventuellt också en stiftsförvaltare.
Reglemente för kyrkliga valkretsar med bestämmelser om valförfarandet vid prästmöten.
Periodisk publikation för meddelanden och nyheter om de kyrkliga angelägenheterna inom ett stift. Stifttidningar utgavs för prästerskapets behov av information och kompletterade stiftets officiella cirkulär. De utkom först vid Linköpings stift 1756, från 1780 också i Uppsala ärkestift. Det är osäkert om dylika tidningar förekom i de finska stiften.
Kristen dateringskutym där årets början räknas från den 25 mars (efter vårt nyår). Dateringen infördes i påvebrev 1445 och användes till 1908 då den 1 januari infördes som årets början.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med S:t Michel som residensstad. Det grundades när biskopssätet flyttades från Viborg till S:t Michel år 1945. Stiftet bildades då i stort sett av de församlingar som blev kvar på den finska sidan efter fredsslutet.
Försörjningsinrättning och sjukhus i Stockholm grundat 1527 när Stockholms alla barmhärtighetsinrättningar slogs ihop under magistraten. Helgeandshuset fick instruktion 1553 och förestods av en syssloman och en präst. Det hade också en sjukstuga med en bardskärare som läkare.
Kapitel som bildades under Johan III:s regering statskyrkoherden i Stockholm och som deltog i Uppsala möte 1593. Före 1650 var benämningen vacklande, men därefter användes enbart ”konsistorium”. Det bestod av stadens kyrkoherdar (stundom även komministrar) och rector scholae. Efter ett försök på 1640-talet att ombilda det till ett lärarkapitel, omorganiserades det 1668. Det bestod därefter av pastores ordinarii ecclesiarum i Stockholm med förstäder. Ett försök vid 1600-talets mitt att vinna full självständighet gentemot ärkestiftet misslyckades. Preses är, när han är närvarande, ärkebiskopen, annars pastor primarius (kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen) och vice preses är kyrkoherden i Klara församling.
Ersättningen för de tjänster som en präst utförde. En egentlig svensk beteckning saknades under medeltiden. I landskapslagarna omtalas i stället ”tillagor” till tionden. Ersättningar framgick tydligast för sista smörjelse och likvaka. I några landskapslagar stadgades att prästen för sitt tionde skulle ge bonden, hans hustru och hans först avlidna barn smörjelsen, men ha 2 öre i ersättning av dem som ej gav tionde. Praxis fortsatte efter reformationen.
Den tyska tungans ledare på Rhodos inom johannitorden. Storbaillin var samtidigt ordens fortifikationschef.
Johannitordens högsta styresman. Han valdes på livstid bland riddarna av generalkapitlet. I förvaltningen biträddes han av ett råd som bestod av ordens högsta ämbetsmän. Stormästaren och rådet utnämnde priorer, baillier och kommendatorer. Vid behov sände de ut visitatorer.
Dominikanordens allmänna ordenshögskolor. De grundades ofta i anslutning till ett universitet. Till dem kunde de olika provinserna skicka sina studenter för att vinna lektorskompetens eller högre teologiska grader. Enligt generalkapitlets beslut 1505 skulle en sådan skola inrättas i Västerås. Om beslutet verkligen förverkligades blev inrättningen dock kortvarig.
Dominikankonvent i dess egenskap av utbildningsanstalt. Utbildningen reglerades av ordens stadgar. Verksamheten leddes av en lektor, och eleverna förutsattes redan tidigare ha inhämtat latinets grunder. De bästa eleverna kunde få fortsätta studierna vid någon av ordens fem högskolor.
I en specificerad förteckning över kollektmedel, som årligen efter 1741 skulle göras upp av kyrkoherdarna, den kollekt som årligen och ovillkorligen skulle samlas in på vissa bestämda dagar: två per år till ecklesiastikverket i Lappland (från och med 1764, och under autonoma tiden från och med 1811), en till sjömanshusen (från 1748 respektive 1848), elva till fattiga universitetsstuderande (från 1693 respektive 1811), tre till lasaretten (från 1753 respektive 1811), en för för underhåll av gymnasie- och trivialskolornas byggnadsbestånd (1807–1809), två till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna i landet (från och med 1818), en till missionen (från och med 1857) och en till dövstumskolorna (från och med 1858).
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
Den lägsta av de högre vigningsgraderna för klerus inom den katolska kyrkan. Innocentius III definierade närmare subdiakonens ställning 1198–1216.
Ämbetsman med uppdraget att uppbära den heliga stolens inkomster, medhjälpare till generalkollektor. År 1276 bestämdes att de stora nordiska stiften kunde ha fler än två subkollektorer i varje stift.
Extraordinarie omständigheter vilka kunde föranleda erläggandet av exactiones till en biskop eller på grund av biskoplig auktoritet till någon annan.
Formellt frivillig hjälp eller ynnest som en världslig enhet (person, stad, rike, socken) ger kyrkan. Termen användes huvudsakligen om bidrag till påven eller biskoparna. Den har också använts om frivilligt bidrag till kronan och påvarnas uppmaningar under Avignontiden till ärkebiskopen och hans suffraganer om bidrag.
Avgift som utgjorde hälften av fabrica-tiondena av alla biskopar i ett år inom en kyrkoprovins. Den erlades åt en nyvald ärkebiskop för att bekosta dennes resa till kurian där han skulle få sitt pallium. Avgiften är belagd från den norska och den svenska kyrkoprovinsen. Avgifterna fixerades i Uppsala 1344 för alla kyrkor och präster. Sockenkyrkan gav i allmänhet hälften av vad prästen gav. Suffraganstiften bidrog förmodligen inte till palliehjälpen.
Biträdande kantor; en högre tjänst inom det medeltida domkapitlet, som dock organisatoriskt stod under prelaterna. Innehavaren av tjänsten var ofta kapitelledamot.
Biskop i en kyrkoprovins, som lyder under en ärkebiskop eller en metropolitan och har rösträtt på provinssynoden. Metropolitanbiskopen hade i Norden rätt att stadfästa sina suffraganers val och konsekrera dem.
Kommitté som vid allmän farsot skulle tillsättas i varje församling efter 1834 för att koordinera och effektivera sjukvården. Kyrkoherden var ordförande. Kommittén indelade församlingen i sjukvårdsdistrikt, tillsatte distriktsföreståndare och ansvarade för att varje byalag hade en sjukstuga, mediciner och sjuksköterskor.
En av Gustav Vasa 1555 införd och till 1772 använd titel för den högsta ämbetsmannen inom ett större kyrkodistrikt som saknade biskopsämbete och som vanligen tillkommit genom erövring eller delning av ett stift. Superintendenturer förekom tidvis i Karelen under svenska tiden och ersattes 1772 av biskopsämbeten. Titeln användes tidigast för G. Norman som i egenskap av kyrkans högsta styresman stod direkt under kungen. Den förekom inte i Finland, men i Jämtland 1563–1570, 1611–1613, Skövde 1610–1618, Göteborg 1665–1725, Kalmar 1555–1678, Mariestad 1581–1647, Karlstad 1647–1722, Härnösand 1647–1772, Visby 1645–1772, vid Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817, i Trondheim 1658 och i Karlstad 1772–1829, i Östersjöprovinserna Narva 1641–1704, Reval 1565–1638, Livland 1622–1678, Ösel 1645–1710 och i Preussen 1626–1635.
Upphävande av ett beneficium.
Beteckning för medhjälpare åt en prior i ett dominikankonvent. Han utsågs av priorn.
Det underhåll som en kyrklig ämbetsman under medeltiden behövde för att kunna sköta sina åligganden.
Det system enligt vilket tiondena betalades i smör och inte i råg. Systemet har förknippats med de svenska nybyggarna.
Andlig riddarorden bestående av präster, riddare och tjänande bröder som grundades 1202 för att försvara den kristna missionen i Livland. Den lydde under en högmästare och ordens huvudbog låg i Riga. Den uppgick 1237 i Tyska orden.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox präst (svjaščennik).
Trosbekännelsen, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan prästmöte i vilket prästerna, eller en viss grupp av präster, i ett stift kom samman för överläggningar i gemensamma ärenden. Enligt kyrkoordningen 1571 skulle synod hållas en gång om året. I kyrkolagen 1686 stadgades att mötet skulle hållas under tre på varandra följande dagar. Varje dag började med gudstjänst, varpå man under de två första dagarna hade disputationer över avhandling som utgivits av mötets preses, eller över någon artikel i Augsburgska bekännelsen eller över någon ”auctore locorum communium”, samt särskild oration över samma ämne. Tredje dagen avhandlades stiftets angelägenheter, huvudsakligen behandlade man prostarnas ämbetsberättelser, avgjorde mål rörande ämbets- och tjänstefel och valde auktionärer till nästa möte (preses, vice preses, respondenter, opponenter samt orator och predikanter). Från 1869 kallades synoden vanligen synodalmöte.
Under medeltiden det återkommande mötet för prästerskapet i ett katolskt biskopsstift. Mötet omfattade också mässor och tidegärder för att befästa den sakrala gemenskapen. Undervisning gavs genom predikningar och av lärda förkunnare. Biskopen sammanfattade förhandlingarna, och också skriftliga stadgor kunde utfärdas. Prästernas närvaro var obligatorisk och endast det antal som behövdes för själavården fick dispens. Prostarna ansvarade för prästerna i sitt område. Mötet varade i tre dagar och mötesplatsen var domkyrkan i stiftsstaden. Terminen för synoden i Åbo växlade och kan inte fastställas.
Sedan 1593 benämning på i förväg till synod, senare synodalmöte, uppställda teser om aktuella teologiska frågor, författade av biskopen eller en eller flera äldre erfarna präster. Synoden diskuterade sedan avhandlingen. Synodalavhandlingarna var oftast sammanställda utifrån Augsburgska bekännelsen eller Hafenreffers dogmatik. Synodalavhandlingar stadgades också i kyrkolagen 1869, men ändrade karaktär i och med att synodalmötena började lyfta fram reformförslag till kyrkomötet. Synodalavhandlingen utgjorde fram till självständigheten en viktig del av sockenprästernas fortsatta teologiska utbildning.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan möte för stiftets präster och lektorer, sammankallas av biskopen. Ursprungligen kallades mötet synod eller prästmöte, men benämns från 1869 synodalmöte. Mötena förde fram till 1869 en tynande tillvaro, men fick genom kyrkolagen samma år klart definierade uppgifter och en ställning som kyrkomötets beredande organ. Mötet behandlade teologiska frågor, synodalavhandlingar, församlingarnas skötsel och annan kyrklig verksamhet och administration.
Kyrklig partikulärrätt som kompletterade den allmänna kanoniska rätten inom ett stift under medeltiden.
Förordning som stiftats av en biskop under rådgivande medverkan av domkapitlets och vissa av stiftssynodens ledamöter. Bestämmelserna gällde det egna stifttet och stiftades antingen vid en av biskopen sammankallad dioecesansynod, prästmöte eller utanför denna. I vissa fall krävdes domkapitlets bifall. Statututgivningen utgjorde en lokal komplettering av de allmänna kyrkliga bestämmelserna. Stadganden och föreskrifter om praktiskt taget alla olika områden inom kyrkan kunde ingå. Förutom domkapitlets synpunkter kunde underlag också ges av prostarna och prästerskapet i stiftet.
Vittne åt prost när han bevistade synoden. Enligt biskopsstadgarna cirka 1340 skulle varje prost åtföljas av två vittnen vid biskopssynoden.
Kontroll av tillståndet på och hushållningen av ett boställe för präster. Husesyn förrättades vid arrendators av- och tillträde av häradshövdingen och en utsocknes nämnd på landshövdingens uppdrag och i närvaro av kronans, konsistoriets och socknens ombud. Synen inbegrep kontroll av boställets handlingar och dokument som efter 1720 skulle förvaras i sakristian. Däremellan hölls ekonomisk besiktning under prostvisitationerna, i närvaro av kronofogden eller länsmannen och några sockenmän. Var bostället vanskött, måste innehavaren tillrättalägga bristerna. Synerättens beslut kunde överklagas till lagmansrätten.
Cirkulär, missiv, särskilt om det öppna brev som domkapitlet sände till de på förslag upptagna kandidaterna i ett kyrkoherdeval och som innehöll en kallelse till avläggande av predikoprov och prov i altartjänst under tre på varandra följande söndagar. Sändebreven fanns kvar ännu efter ändringarna i kyrkolagen 1933.
Individuellt ordnad skriftskola för konfirmand som i två års tid hade gått i den allmänna skriftskolan, utan att uppnå den mognad som krävdes för konfirmation. Särskild skriftskola arrangerades av kyrkoherden, i samråd med andra präster.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
T
Yrkesbeteckning för en officiell skrivare. I Norden hade de påvliga kollektorerna i början fullmakt att utnämna sådana och av den ed som krävdes av dem framgick att upprättandet av kontrakt var en tabellios huvuduppgift. I fullmaktsformulär från 1400-talet är ”tabellio” den officiella beteckningen för en notarius publicus.
Hustavlan, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Hemmansskatt, finsk benämning på den svenska prästskattebenämningen ”boskatt” i det medeltida Tavastland. Termen förekommer i en anteckning från 1400-talet.
Biskopsstift inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som grundades 1923 när biskopssätet flyttades från Borgå till Tammerfors. Geografiskt hörde fortsättningsvis Nylands finska församlingar till stiftet.
Statlig (eller annan överhets) pålaga eller avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en avgift till kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet rätt att friköpa sig från borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades borglägerspenningar eller taxen.
Verkheliga dagar då prästerna var förbjudna att välsigna eller celebrera giftermål. Om dagarna stadgades i synodalstatuter enligt kanonisk rätt.
Lärare som var knuten till en domkyrka för att sköta prästundervisningen. Tjänsten omtalades 1552 för prästkandidaterna i Linköping och Skara. År 1604 bestämdes att en teologie lektor skulle tillsättas vid varje latinskola. Den fick därigenom en högsta teologisk klass. Teologie lektorn stod i rang över skolans lektor.
Härbärge för dominikanbröder med uppgifter på avlägsna orter. Terminarhusen ägdes av konventen och användes huvudsakligen av de bröder som terminerade, det vill säga fullföljde de årliga prediko- och tiggarvandringarna.
Församling som definieras av ett bestämt geografiskt område (territorium). Församlingens medlemmar utgörs av de personer som är bosatta i området. De flesta församlingar är av denna typ.
En tredjedel av det tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar. Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Tredje orden. Franciskan- och dominikanorden betraktade sina nunnekloster som en separat orden skild från den första, ”prästerliga” orden. Till tredje orden samlades lekmän som inspirerades av ordens grundtankar. Det viktigaste franciskanska tertiarhelgonet, Elisabeth av Thüringen, helgonförklarades 1235 och firades i alla nordiska stift. Tertiarernas betydelse i Norden är mycket litet känd.
Gåvobrev vars dispositioner trädde i kraft först efter utfärdarens frånfälle. Testamentsrätten reglerades av landskapslagarna och den kanoniska rätten utfärdade regler för de testamenten som utfärdades av präster och biskopar. Rätt att fritt avhända sig avlingejord stadfästes i Magnus Erikssons landslag.
Textdelar, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Skattmästare; tjänst som förekom i det medeltida domkapitlet. Tjänsten stod formellt under prelaterna men tillerkändes en högre rang, fastän den inte innebar en formell förmansställning. Tjänsteinnehavaren tillhörde dock vanligen kapitelsledamöterna.
Den avgift som under medeltiden erlades för kyrktagning. Normerande under senmedeltiden blev bestämmelserna i UL som fastslog att prästen av kvinnan skulle erhålla ett öre för ljus. Fattigt folk kunde befrias. Den präst som vägrade kyrktagning skulle betala böter.
Religiös orden som gjorde ett pricipiellt avkall på innehavet av fast egendom och reguljära intäkter. I stället baserades ekonomin på brödernas arbete och gåvor.
Intyg som utfärdades i den församling som den döde hade tillhört, i det fall att begravningen, med eller utan jordfästning, skulle äga rum i en annan församling.
Den gudstjänst som inledde varje häradsting. Tingspredikan innehöll sång, böner och en predikan som gav anledning till eftertänksamhet inför den sittande rättens viktiga uppgift att döma rättvist.
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen, fattighus och hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602) kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller rusthåll samt prebendehemman. Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Den förrättning genom vilken den årliga tiondeavgiften i spannmål för ett hemman fastslogs. Förrättningen skulle övervakas av tionde- eller landsfogden, prosten, kyrkoherden, läns- och fjärdingsmänen samt kyrkornas sexmän. Den årliga skylräkningen och provtröskningarna började på vissa orter redan 1688 ersättas av fasta årliga avgifter. Den egentliga övergången till tiondesättningen skedde i huvudsak under 1700-talet.
I kyrkorätten den bestämda ämbetsställning som en klerk vid en bestämd kyrka blev ordinerad till och som han med hänsyn till beneficium hade rättskrav på. Avsikten med systemet var att undvika kringflackande arbetslösa klerker och säkra en arbetsplats åt varje klerk som blev ordinerad. I Sverige är vigningar för en bestämd sockenkyrka inte kända. Däremot förekom listor på vigningar för bestämda stift.
Romersk-katolsk biskop utan eget stift. Åt en titulärbiskop avdelades ett formellt stift utan troende och stiftsorganisation. Hans titulatur var därför titulärbiskop av [namnet på stiftet]. Benämningen användes också om biträdande biskop i ett stift som behövde flera biskopar.
Hederstitel utan motsvarande ämbete och lön, förlänades av biskop åt välförtjänt kyrkoherde. Titulärprosten skulle från 1787 vart tredje år anställa visitation i sin eller sina församlingar och inkomma med en berättelse till domkapitlet om förhållandena i moderförsamlingen och kapellförsamlingarna samt vid präst- och klockarboställena.
Sockenkyrka i de uppländska folklanden.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Flyttning i skola från en lägre klass till en högre, inom katolska kyrkan under medeltiden: från saliggjord till helgon.
Flyttningen av tidigare ärkebiskopars ben från Gamla Uppsala till Östra Aros 1273.
Byte av biskopsämbete. Ursprungligen betraktades biskopen som förmäld med sitt stift och byte av stift var okanoniskt. Under nordisk senmedeltid blev det vanligt att en biskop promoverades till ärkebiskop. Det förkom också att personer inom klosterväsendet utsågs till biskop. Biskopar och ordensbröder kunde inte väljas i normala biskopsval utan måste få dispens och postuleras av påven.
Den största enheten i Johannitordens organisation. Johannitorden var indelad i sju och efter 1462 i åtta tungor eller nationer (Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England). De fick sin slutliga form på 1300- och 1400-talen och varje tungas ledare på Rhodos blev innehavare av var sitt ämbete. Tungan leddes av en generalprior och hade sina egna provincialkapitel. Varje tunga var indelad i priorat.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Riddarorden som bildades i Palestina 1190 och som från 1226 koncentrerade sin verksamhet till Ostpreussen. Orden förenades 1237 med resterna av Svärdsbrödraorden. Områdena utanför Preussen och Livland var indelade i distrikt, som i sin tur var indelade i komturer.
U
Biskopsstift inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Uleåborg som residensstad. Stiftet med biskopsresidenset flyttades till Uleåborg från Kuopio 1900. Namnet ”Kuopio stift” bibehölls ända till 1923 då det formellt byttes ut mot Uleåborgs stift.
Pastor anställd för att arbeta med ungdomar. Sådana tjänster började inrättas i takt med att stiften inledde ungdomsarbetet i slutet av 1940-talet, senast från 1953 när stiftens Centralorgan för kyrkans ungdomsarbete grundades.
Form av innovationes som innebar sammanslagning av beneficium. Unio beneficiorum kunde göras av biskopen i dennes stift. Med domkapitlets tillstånd hade biskopen rätt att sammanslå två prästerliga bord eller ett sådant med ett kanonikat. Förutsättningarna var att det skulle finnas en tvingande förutsättning eller någon fördel.
Den räkenskapsbok som varje pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Av domkapitel förd bok över alla de medel som var ställda under dess vård och förvaltning.
Studenthärbärge i Sorbonne för studenter från Uppsala domskola.Kollegiet grundades efter en donation av Andreas And år 1291 och stadgarna ingick i stiftelsebrevet. Kollegiet hade plats för tolv studenter och ledningen innehades av rektorn vid Uppsala domkyrka, som på platsen företräddes av en prokurator och en föreståndare.
V
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Enligt kyrkans valordning den präst som har fått mest röster av alla sökande till en prästtjänst och som domkapitlet föreslår att ska väljas.
Birgittinkloster i Nådendal grundat 1438.
Av valförrättaren vid prästval utsedd notarie som förde protokoll under frågodagen och valdagen.
Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Sedel på vilken den valberättigade anger sin kandidat i val.
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden. Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
Biskopsstift som grundades 1554 då Åbo stift delades. Det flyttades 1723 till Borgå efter att Viborg förlorades i freden i Nystad.Viborgs stift grundades en andra gång när biskopssätet i Nyslotts stift år 1924 flyttades från Nyslott till Viborg. År 1944 förlorades Viborg och stiftet flyttades till S:t Michel. Formellt skedde flyttningen 1945.
Vikarierande biskop, biskopsvikarie. Vicarius filii dei är en omtvistad påvlig värdighet som betyder att påven är Guds sons ställföreträdare på jorden.
Ställföreträdare för gardianen i ett konvent.
Titel för högre ämbets- eller tjänsteman vid universitet och inom andliga eller världsliga ordnar. Vice kanslern ersatte den ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Hederstitel för prästman eller ställföreträdare till ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Inom lutherska kyrkan tjänstebeteckning införd 1736 för en av domkapitlet på konsistorial förordnad ställföreträdande kyrkoherde. Vicepastorerna fick efter 1766 rätt att utföra alla de ämbetsåligganden som tillkom den ordinarie kyrkoherden. Vicepastor var också en titel utan motsvarande ämbete som tilldelades förtjänta kaplaner och adjunkter. Titeln vicepastor tilldelades även präster i Gamla Finland.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Avgift åt församlingens ordinarie prästerskap för en vigsel. Vigningspenningarna var en del av det ordinarie prästerskapets lön. De uppbars inte av fattiga.
Av luthersk församlingspräst förd bok eller längd över vigda personers namn, stånd och hemort, dagen då vigseln skett och namnet på den präst som förrättat vigseln. Vigsellängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Vigsellängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Ställföreträdare. Under medeltiden användes benämningen dels om en speciell typ av präster med ”cura animarum”, dels om altarvikarior ”sine cura”. När ämbetena kumulerade på vissa personer uppstod behovet av permanenta vikarier som samtidigt hade ansvar för själavården i en socken. Behovet av altarvikarier uppkom vid domkyrkor och andra kollegiatkyrkor när antalet själamässor växte. Eftersom en präst endast fick förrätta en själamässa per dag blev behovet av präster större än antalet kaniker. I praktiken kunde ett vikariat som var knutet till ett bestämt altare upprättas i samband med donationen.
Livsmedel. Termen användes bl.a. om den julstek och andra (säsongsbundna) livsmedel som prästerna enligt urgammal sedvana skaffade sig genom att resa omkring i socknen. De förbjöds 1727. Persedlarna vägdes med en särskild livsmedelsvikt: viktualievikt.
Den tillfälliga kollekt som fick insamlas i kyrkorna för allmänna eller välgörande ändamål, med regentens tillstånd i varje enskilt fall. Medlen gick vanligen till understöd för uppförande eller reparation av kyrkor, skolhus och andra offentliga byggnader, till brandskadade städer m.m. Benämningen förekom särskilt i den specificerade förteckning över kollektmedel som kyrkoherdarna sedan 1741 årligen skulle göra upp.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för inköp av nattvardsvin. Vinsäden hörde tillsammans med byggningssäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkovärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Kassa som varje kyrka skulle inrätta efter 1664 för inköp av nattvardsvin. Vinsädskassan bestod av de penningar man hade fått av försäljningen av vinsäden, eventuellt också av insamlade vinören 1668–1809. Kassan förvaltades av kyrkvärdarna och redovisades på ett särskilt formulär, infört 1807 som ”räkning över vinmedel”.
Årlig personell avgift för nattvardsvinet som betalades av adel, borgare, bönder, soldater, tjänstefolk och inhysingar. Vinöret utgick på kyrkostämmans och kyrkoherdens beslut, under förutsättning att den åt församlingen förlänade vinsäden inte räckte till för inköp av kyrkvin. Avgiften uppbars av alla som gick till nattvarden i församlingen, ursprungligen i samband med att prästen (efter ett förhör) admitterade en person till nattvarden, efter 1805 vid de årliga läsförhören. Vinöre förekom inte under autonomin.
Biskopens skyldighet att regelbundet besöka den apostoliska stolen. Ursprungligen gällde skyldigheten endast ärkebiskopen, som vart tredje år antingen personligen eller genom ombud skulle fullgöra besöket. Efterhand utsträcktes skyldigheten till samtliga biskopar.
Den del av påvens visitationsrätt som bestod av de katolska metropoliternas, biskoparnas och vissa abbotars skyldighet att regelbundet besöka kurian för att avlägga rapport. Systemet förlorade sin betydelse under den senare delen av 1400-talet. Ursprungligen gällde skyldigheten de dignitärer som fått sin utnämning av påven personligen, men utsträcktes på 1200-talet. De svenska biskoparna besökte förmodligen kurian vart tredje år, under en kort period vart fjärde år. I regel sköttes besöken av ställföreträdare.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation). Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Lagligen bindande syne- eller granskningsinstrument som upprättades i samband med boställssyner och när biskop, prost, tullnär eller annan tjänsteman besökte till exempel församlingen, socknen eller tullkammaren för att granska verksamheten, ekonomin och tjänsteutövningen.
Av ordinarie präst i en församling till domkapitlet riktad begäran om en adjunkt, med uppgifter om vad behovet grundade sig på (dödsfall, ålderdom, sjukdom eller arbetsbörda), den tänkta lönen och hur länge anställningen tänktes vara. Förfaringssättet stadgades 1748 i ett kungligt brev till konsistorierna.
Helgonskatt som uppbars i Norrland. Ursprungligen hade den tillfallit Nidaros domkyrka men övergick till Uppsala domkyrka.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande predikat för kyrkoherde, kaplan eller pastor. Även uttrycket ”ärevördig” förekom.
Titulatur i skrift för konrektorer vid skolorna, kyrkoherdar samt bataljons- och skvadronspredikanter. Ifall de inte var filosofie doktorer användes uttrycket ”högvällärde”.
Tilltalsform för präster av lägre rang. Från slutet av 1700-talet höjdes titlarna och för lägre prästmän användes epitetet välärevördig. Ärevördig, senare högärevördig, användes i sin tur för kyrkoherdar eller domprostar.
Y
Ekonom; tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom tjänsten bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster. Enligt Arbogakonciliets statuter 1474 skulle varje svensk domkyrka ha en yconomus. Denne tillsattes av biskop och domkapitel. Yconomus skulle en gång per år avlägga räkenskap inför kapitlet. I Åbo stift omtalades en yconimus 1373.
Å
Biskopsstift med Åbo som residensstad. Traditionellt hänförs stiftet till 1157, som ett missionsstift med säte i Nousis. År 1229 flyttades det till Korois och 1300 till Åbo. Domkapitlet dateras till 1276. Stiftet omfattade hela Finland till år 1554 då de östra delarna bildade Viborgs stift. Gränsen mot Uppsala ärkestift var Kaakamo älv. Åbo stift blev Åbo ärkestift år 1817. Före konstituerandet av den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1809 och 1811 hörde Åbo stift till Uppsala ärkestift. Åbo stift leddes till 1817 av en biskop med ett domkapitel som bestod av en domprost, fem andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens.Stiftet bestod då av församlingar som var indelade i prosterier. Stiftsadministrationen övervakade också katedralskolan i Åbo och trivialskolorna i Björneborg, Vasa och Uleåborg samt Tavastehus skola.
Stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som leds av ärkebiskopen. Åbo stift upphöjdes till ärkestift 1817. Ärkebiskopen biträddes sedan 1818 av ett domkapitel som också hade sitt säte i Åbo. År 1851 överfördes norra Österbotten och Lappmarken till Kuopio stift. År 1897 avträddes de delar av Tavastehus län och Nyland som dittills hört till ärkestiftet. År 1923 avträddes ärkestiftets svenskspråkiga församlingar.
Teologiskt bibliotek som grundades av domkapitlet för teologiestudenterna i Åbo 1807. Det underhölls med kyrkliga medel och avsikten var att tillhandahålla teologisk kurslitteratur. Utgifterna bekostades med ecklesiastiska medel. Efter universitetets flyttning till Helsingfors återupprättades seminariebiblioteket och fick en mera omfattade uppgift som ett bibliotek för kursböcker. År 1852 kallades det ”Handbiblioteket för studerande”.
Ä
Det årliga understöd som prästänka (åtminstone i vissa trakter) brukade uppbära av makens efterträdare i ämbetet. Detta var en gammal praxis som var bruklig särskilt i södra Sverige.
Från 1708 av domkapitel administrerat behovsprövat understöd från kyrkohärbärget till fattiga änkor och barn efter ordinarie, extraordinarie och tillfälligt förordnade präster i stiftet. Änkehjälpen blev 1837 ett ekonomiskt understöd som utgick också till fattiga gymnasie- och skollärarsterbhus. Den administrerades från 1859 av Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Medlen insamlades från de i tjänst varande prästerna, vilkas plikt det sedan 1664 varit att understöda fattiga prästänkor i stiftet. Från 1859 insamlades medlen från lakansbesparingar och diverse fonder: Ärkebiskopsfonden (från 1833), Gavelinska testamentsfonden (från 1750), Haartmanska testamentfonden (från 1808), Rautalinska testamentsfonden (från 1841) och änkehjälpsavgiften från lediga gymnasie- och skollärartjänster (från 1851). Under åren 1837–1859 utbetalades också ett statsanslag.
Förfarande som innebar tryggandet av en änkas utkomst. Användes främst inom prästerskapet genom att en präst vid sin installation i kyrkoherdeämbetet förband sig att ingå äktenskap med sin avlidne företrädares änka eller dotter. Änkekonservering var ett sätt för kyrkan att trygga försörjningen av ecklesiastiska sterbhus.
Av kontraktsprost förd förteckning över de prästänkor i stiftet som var berättigade till änkehjälp efter 1708. Änkelistan innehöll uppgifter om änkornas och barnens namn, vistelseort, ålder, hälsa och förmögenhet. Den sändes årligen (i oktober) till domkapiltet som upprättade en gemensam änkelista för hela stiftet.
Den halvannan tunna råg som en fattig prästänka beviljades i årlig änkehjälp ur kyrkohärbärget 1708–1837. Beloppet ökades med 33 1/3 procent för änkans alla minderåriga barn eller sjukliga barn över 14 år, särskilt döttrar.
Titulatur i skrift för kaplaner, skolkolleger och skollärare. Ifall de inte var filosofie doktorer användes uttrycket ”höglärde”.
Den ledande biskopen. Ärkebiskopen i Sverige var under den katolska tiden 1164–1531 underställd kardinalerna och påven. Han hade då, och därefter inom ramen för den lutherska kyrkan, säte i Uppsala. Under autonomin tilldelades biskopen i Åbo ärkebiskopsvärdighet 1817. Det första ärkebiskopsvalet hölls 1833. Sedan 1164 var ärkebiskopen ordförande för kyrkomötet, sedan 1500-talet för biskopsmötet och sedan 1944 i Finland för Kyrkostyrelsen. Ärkebiskopen var prästeståndets talman i svenska riksdagen, i Finland fram till 1907 också i lantdagen. Bland de lutherska kyrkorna är det bara kyrkorna i Finland, Sverige, Estland och Lettland som har ärkebiskopar. Ärkebiskopen är inte chef för de andra biskoparna utan han är den främste bland likar i biskopskollegiet (lat. primus inter pares).
Ledaren för en kyrkoprovins. Ärkebiskopen utvecklades endast i vissa fall till en typ av överbiskop i förhållande till biskoparna inom sin kyrkoprovins. Ärkebiskopen kunde formellt lyda under en primas. Ärkebiskopen presiderade i biskopskollegiet som bekräftade valet av medbiskopar i kyrkoprovinsen och mottog lydnadslöfte från dem. Ärkebiskopen hade visitationsrätt inom sin provins. Han kunde bestraffa sina medbiskopar med suspension eller bann, men inte avsättning. Han fungerade som domstol i andra instans efter biskopen. Målen kunde dock appelleras vidare till påven. Ärkebiskopen var självskriven i kungens råd och hade där den främsta rangen. Ärkebiskopsstiftet i Uppsala grundades 1164.
Inom de ortodoxa kyrkorna benämning på biskop med högre hierarkisk värdighet i förhållande till biskop (stiftsbiskop). Inom den ryska ortodoxa kyrkan är ärkebiskop en hederstitel som kan tilldelas förtjänt (stifts)biskop. Vid patriarkatets införande i Ryssland 1589 fick några av ärkebiskoparna värdigheten metropolit; ärkebiskop är således en lägre värdighet än metropolit, som fram till 1917 var i rangklass 1. Biskoparna i det finska ortodoxa stiftet hade under den autonoma tiden ärkebiskopsvärdighet. Till skillnad från den ryska kyrkan är ärkebiskop inom de kyrkor som lyder under patriarken i Konstantinopel, till vilka även den finska ortodoxa kyrkan hör från och med 1923, en högre värdighet än metropolitvärdigheten som tillkommer (stifts)biskopar. Sedan det finska ortodoxa kyrkosamfundet 1925 uppdelades i två biskopsstift, har den ena av biskoparna ärkebiskops värdighet. Stiftsbiskoparna fick metropolitsvärdighet först under senare hälften av 1900-talet.
Den ed som ärkebiskopen från 1617, i egenskap av prästeståndets talman, skulle avlägga innan riksdagen och (i Finland 1817–1906) lantdagen inledde sin verksamhet.
Protokollfört val, enligt reglerna i kyrkoordningen eller kyrkolagen, genom vilket ärkebiskop tillsattes i Uppsala stift, från 1833 även i Åbo ärkestift. Röstberättigade var de ordinarie medlemmarna i domkapitlen. De tre präster som fått flest röster placerades i förslagsrum åt regenten, som utsåg ärkebiskopen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var archidiakon hederstitel för vissa förtjänta diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, medan motsvarande hederstitel för diakoner som var verksamma vid katedral- och församlingskyrkor var protodiakon. I vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart. Under den autonoma tiden fanns vid katedralkyrkan i Viborg en protodiakon från slutet av 1800-talet. Värdigheten förekommer även i den ortodoxa kyrkan i det självständiga Finland.
Den prelatur vid domkapitlet som i rang kom närmast efter biskop och domprost. Ämbetet förekom i samtliga svenska domkapitel. I Åbo instiftades ämbetet omkring 1390, men det indrogs 1412 för att undandra påvens provisionsrätt. Det återinrättades nästan omedelbart med förbehåll av kapitlets valrätt och biskopens utnämningsrätt. Biskopen förbehöll sig då rätten att indra ämbetet på nytt. Ärkedjäkneämbetena indrogs efter reformationen på 1500-talet. Det i Åbo bibehölls längst som förläning till kungatjänare.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns svenska evangelisk-lutherska församling.
Den lägsta prelaturen i Åbo stift. Hans uppgift var att bistå domprosten i ledningen av kulten. De flesta innehavarna av ämbetet i Åbo hade akademiska lärdomsgrader. Ärkepresbyter-ämbete förekom i de svenska stiften endast i Åbo.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox präst som har värdigheten ”protoierej”.
Ärkebiskopens ämbetsområde, inrättat i Uppsala 1164, i Åbo 1817. Från 1596 var ärkestiftet endast primus inter pares med rätt att inviga andra biskopar än ärkebiskopen och att inneha ordförandeskapet för kyrkomötet och vissa permanenta kyrkliga kommissioner (Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen m.m.).
Ö
Den frankiska kyrkoreformen omkring 800 förbjöd anläggandet av kyrkor utan biskopens medgivande. Kanonisk rätt förbjöd en lekman att nedlägga en invigd kyrka. Landskapslagarna saknade dylika bestämmelser. I städerna förekom nedlagda kyrkor på grund av dåliga ekonomiska tider. På landsbygden var nedlagda kyrkor sällsynta. Biskopen av Skara ansökte 1234 av påven om tillstånd för att slå ihop vissa mindre kapell med andra kyrkor. Ödekyrkorna gav upphov till en omfattande sägenflora. Lämningar och ortnamn har åberopats som stöd för förekomsten.
Tjänstebeteckning för hovkleresiets ledande präst från 1647.Tidigare användes tjänstetiteln troman eller hovpredikant, efter 1617 vanligen förste hovpredikant och från 1635 äldste hovpredikant. Överhovpredikanten kunde även tituleras pastor primarius.
Evangelisk-lutherskt domkapitel i S:t Petersburgs distrikt avsett för finska undersåtar och präster som arbetade i området. Det leddes av en biskop.
