Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat I och II världskriget
Central som grundades i oktober 1944 vid Försvarsministeriet. Centralens uppgift var att i enlighet med mellanfredsavtalet 1944 utreda brott som begåtts mot sovjetiska krigsfångar i de finska krigsfånglägren. Uppgifter samlades in av före detta sovjetiska krigsfångar och genom angivelser.
Frivillig försvarsorganisation vars målsättning var att stärka försvarsandan. Förbundet grundades 1937 i samband med att försvarsmakten för första gången arrangerade specialutbildning för journalister och annan informationspersonal. Förbundet grundade en privat nyhetsbyrå, Finlandia Uutistoimisto, som under kriget i praktiken införlivades med Försvarsministeriets propagandaavdelning.
Byrå som grundades vid Centralen för den förflyttade befolkningens omvårdnad efter vinterkriget. Byrån skötte om att ersätta spannmål, kött, mjöl och andra livsmedel som staten evakuerat och sålt.
Byrå under Inrikesministeriet som bildades i samband med Statsrådets beslut 1942 om att förflytta ingermanländarna till Finland. Byrån organiserade förflyttningen.
Organ inom Inrikesministeriet som bildades under fortsättningskriget för att sköta om förflyttningen av finskbesläktade Sovjetmedborgare från de erövrade områdena till Finland. Kommissionen hade kontor i Tallinn, Hatsina och i Klooga. Verksamheten upphörde 1944.
Kommitté som ansvarade för livsmedelsförsörjningen i Olonets under Aunusexepditionen 1919. Kommittén grundades av finska regeringens representant.
Kommitté som grundades i Finland i slutet av år 1918 av ryska flyktingar för att verka som en hjälporganisation och sammanbindande länk.
Stab som grundades 1943 vid Högkvarteret för att koncentrera krigsfångeärendena till en instans. Staben var underställd generalstabschefen och bestod av Högkvarterets krigsfångebyrå och krigsfångebyrån vid staben för hemmatrupperna. Efter kriget fick enheten till uppgift att arrangera transporten av de sovjetiska krigsfångarna till Sovjetunionen efter vapenstilleståndet.
I november 1944 avskaffades de finska fånglägren efter att en stor del av de sovjetiska krigsfångarna förflyttats till Sovjetunionen. För de återstående transporterna av personer som enligt vapenstilleståndsavtalet skulle överlåtas till Sovjetunionen grundades ett uppsamlingsläger i Villmanstrand. I lägret samlades främst personer som hade rymt från de finska krigsfånglägren eller under fångtransporterna för att undkomma en förflyttning till Sovjetunionen. Uppsamlingslägret var verksamt fram till 1946.
A
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
Köpkort avsett för inköp av ransonerade tobaksfabrikat, i rökfria hushåll tilläggsranson av socker under fortsättningskriget (1941–1944) och en tid in på efterkrigstiden. Köpkortet beviljades åt 21 år fyllda män och 25 år fyllda kvinnor, under förutsättningen att de inte tidigare, olovligen, hade överlåtit ett dylikt kort åt annan person. Köpkortet var försett med beteckningen Y1 eller Y2 samt kortets ordningsnummer.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Under inbördeskriget 1918 beordrade Finlands folkkommissariat allmän arbetsplikt för alla män i åldern 18–55, en order som även kunde utsträckas till att omfatta sysslolösa kvinnor. Ordern fick liten effekt i och med den röda sidans förlust.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen. Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Åren 1945–1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för skötseln av ärenden som gällde ersättningar för egendom som förlorats till följd av kriget.
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
B
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte namn till Hjälpkommittén för Finlands barn, medan förflyttningsverksamheten under fortsättningskriget i Finland organiserades av Barnförflyttningskommittén. Barnförflyttningen upphörde år 1946. Barntransporterna kom att beröra över 70 000 barn.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Temporär avdelning inom Utrikesministeriet. Avdelningen grundades den 25 september 1944 för att sköta om att skyldigheterna i vapenstilleståndsavtalet förverkligades. Avdelningen leddes direkt av utrikesministern och var uppdelad i en diplomatisk byrå och en militärbyrå. Avdelningen avskaffades efter fredsfördraget i Paris 1947.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Till länsstyrelsen hörande tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade statskontoret. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Bosättningsrådet motsvarade bosättningsstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Truppavdelning inom finska armén under fortsättningskriget. Den grundades i juli 1941 och uppkallades efter sin befälhavare Eero Kuussaari. Avsikten var att truppen främst skulle bestå av soldater från Östkarelen och Ingermanland, men deras antal kom att utgöra enbart en tredjedel av totalstyrkan. Brigaden upplöstes i slutet av oktober 1941.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som planerade och ledde förflyttningen av husdjur och annan lösegendom under evakueringen 1940–1944. Byrån skötte också handläggningen av ärenden angående statens ersättningsskyldighet.
C
Privat hjälporganisation i Sverige som administrerade all humanitär hjälp till Finland under vinterkriget. Centrala Finlandshjälpen grundades den 4 december 1939 och hade representanter från såväl den svenska staten som den finska ambassaden. Under fortsättningskriget övertogs Centrala Finlandshjälpens arbete av Hjälpkommittén för Finlands barn.
Enhet vid Inrikesministeriet 1940–1944 som hanterade alla ärenden som rörde evakueringen och den förflyttade befolkningen. Den ansvarade också för de evakuerade kommunernas förvaltning. Avdelningen bestod av en allmän byrå, byrån för egendomsförvaltning och en upplysningsbyrå. Centralen omorganiserades 1944 till avdelningen för den förflyttade befolkningen.
Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
Centralorgan för hjälp- och medborgarorganisationer som var inriktade på att bistå den ingermanländska befolkningen i Finland. Centralkommissionen grundades den 31 mars 1944 och fokuserade på den själsliga vården och upplysningsarbetet bland den förflyttade ingermanländska befolkningen i Finland.
Kommitté grundad hösten 1915 av politiker som förhöll sig positivt till den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Den bestod till stor del av svenskspråkiga statsråd, senatorer och professorer. Även om centralkommitténs roll var rätt marginell kom flera av dess medlemmar att ha en synlig roll i självständighetsrörelsen.
Revolutionärt organ som grundades den 11 maj 1917 i Helsingfors för att verka som en centraldelegation för den ryska Östersjöflottans matroser.
D
Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Benämning som i Finland vanligen syftar på sovjetiska luftlandsatta sabotörer under andra världskriget. Till desanternas uppgifter hörde sabotage- och spionageverksamhet.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Det omfattade individens plikt att reglera belysningen i bostadshus, anlägga skyddsrum i hus, delta i kvarterets eller gårdens skyddstjänst samt anskaffa befolkningsskyddsmaterial.
Tyska krigsmaktens representant vid Högkvarteret under fortsättningskriget.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
Ledande tjänsteman på en distriktsbyrå som 1942–1944 verkställde allmän arbetsplikt inom sitt arbetskraftsdistrikt. Arbetskraftschefen skulle kalla arbetspliktiga till arbete genom allmän kungörelse, i första hand frivilliga, i andra hand tillgripa tvång och förflyttning för att få fram behövlig arbetskraft. Han utövade även tillsyn över kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämnderna. Distriktets arbetskraftschef underlydde Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Benämning på fängelserna i Kiestinki och Äänislinna (1942–1944) i Östkarelen under andra världskriget.
E
Statlig nämnd för behandling av ersättningar enligt krigstillståndslagen 1940–1944. Ersättningsnämndernas sammansättning och verksamhetsområde fastställdes av Försvarsministeriet. De skulle bestå av minst tre ordinarie ledamöter och två suppleanter. De ersatte de år 1939 tillsatta värderingsnämnderna.
Nämnd inom Försvarsministeriet som behandlade ersättningsansökningar som gjordes av industriidkare vilkas företag enligt krigstillståndslagen underställts försvarsmaktens behov.
Grundades 24.1.1940 för att skapa en enhetlig organisation för behandlingen av de stupade i vinterkriget. Underställda armékårerna. Under fortsättningskriget ansvarade KEK för att de kvarlevor av stupade finska soldater som påträffades i Karelen skickades till hemkommunerna. Cheferna för KEK skulle ha prästutbildning. Den sista KEK lades ner 30.11.1944.
F
Grundades i Berlin i oktober 1916 av utlandsdelegationen för Finlands frigörelse. Byrån, som leddes av Samuli Saurio, var en efterträdare till den wetterhoffska byrån och skulle verka som en kontakt mellan jägarna och den finska aktiviströrelsen samt upprätthålla kontakt med de tyska myndigheterna. Byrån var en föregångare till den finska beskickningen i Berlin.
Förening som grundades den 30 juli 1941 som centralorgan för de frivlliga hjälporganisationerna. Föreningen sorterade under Socialministeriet och hade som mest 20 000 frivilliga medarbetare. Finlands Folkhjälp förmedlade den utländska hjälpen till Finland, arrangerade insamlingar och utförde sjuk- och hälsovårdsarbete. Verksamheten avtog efter kriget och föreningen upplöstes slutligen 1953.
Ledande organ för den svenska frivilligrörelsen under vinterkriget och den organisatoriska grunden för Svenska frivilligkåren. Finlandskommittén organiserade rekryteringen av frivilliga genom lokala kommittér och över 200 rekryteringsbyråer. Den avvecklades efter vinterkriget och ersattes under fortsättningskriget med Finlandskommittén av år 1941.
Kommitté som ansvarade för de svenska frivilliga under fortsättningskriget. Den grundades den 10 juli 1941 som efterträdare till den avvecklade Finlandskommittén från 1939–1940.
Finlands Röda Kors grundade en krigsfångebyrå enligt tredje Genevekonventionens överenskommelser i december 1939. Byråns uppgift var att samla in information om krigsfångar under vinterkriget och senare under fortsättningskriget. Enligt direktiv från Finlands Röda Kors uppgjordes för varje krigsfånge ett särskilt krigsfångekort i tre exemplar av vilka ett följde med fången, ett fanns hos krigsfångebyrån och ett exemplar fanns hos den truppenhet som tillfångatagit krigsfången. Även krigsfånglägren var skyldiga att anmäla förändringar i fångens kondition till Röda Korsets krigsfångebyrå. Byrån var den enda instansen i det krigstida Finland som hade ett fullständigt och uppdaterat kartotek över alla krigsfångar. Byrån upphörde 1946.
Inofficiell finsk diplomatisk representation i Ryssland efter bolsjevikernas maktövertagande. Avdelningen var en efterträdare till den finska avdelningen som verkat vid Tysklands konsulat fram till hösten 1918. Avdelningens uppgift var att bevaka finländska intressen i Ryssland. Verksamheten försvårades då den svenska representationen i Ryssland kallades hem i december 1918. Finska utrikesministeriet beslutade i januari 1919 att dra in den finska avdelningen, vars verksamhet slutligen upphörde i maj 1919. Finland öppnade ett officiellt generalkonsulat i Petrograd 1923.
Inofficiell finsk representation i Ryssland efter bolsjevikernas maktövertagande. Den kallades även för finska avdelningen vid Tysklands generalkonsulat i Petrograd 1918. De nio tjänstemännen vid avdelningen bestod av det tidigare finska statssekretariatets och passexpeditionens tjänstemän. Avdelningen skulle bevaka finländska medborgares intressen och rätt i Ryssland. I och med det tyska nederlaget i världskriget hösten 1918 flyttade den finska representationen över till den svenska beskickningen.
Distrikt som lydde under Folkförsörjningsministeriet och inom vilket man koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Fram till 1941 administrerades inom distriktet även den allmänna arbetsplikten, men dessa ärenden fick därefter en separat indelning i arbetskraftsdistrikt. Det omfattade vanligen ett län. Distriktets ledande tjänsteman kallades byråchef eftersom han samtidigt förestod distriktets folkförsörjningskontor.
Samlande beteckning på Folkförsörjningsministeriets folkförsörjningsdistrikt.
Kansli som verkade som en central för folkförsörjningsverksamheten i kommunen. Från 1941 fanns folkförsörjningsledaren vid kansliet. I kansliet fanns tillgång till alla protokoll, beslut och uträkningar som folkförsörjningsnämnden eller dess sektioner gjort. Kansliet skulle grundas på ett ställe som var lättillgängligt för allmänheten.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Statlig befattning grundad 1941. Folkförsörjningsledaren ledde folkförsörjningsverksamheten i en kommun. Han ansvarade för att Folkförsörjningsministeriets, folkförsörjningskontorets och folkförsörjningsnämndens beslut och föreskrifter verkställdes och övervakade att personer som arbetade inom folkförsörjningen fullgjorde sina uppgifter. Folkförsörjningsledaren skulle vara dagligen anträffbar för allmänheten på folkförsörjningskansliet.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Ämbetsverk i det röda Finland, vilket i Forststyrelsens ställe skötte forstförvaltningen under finska inbördeskriget 1918. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen (Folkkommissariatet) i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Enheter inom den finska armén under fortsättningskriget. De bestod av soldater som tillhörde finskbesläktad befolkning. Soldaterna bestod dels av karelare och ingermanländare som flytt till Finland efter 1918, dels av tillfångatagna soldater från den röda armén. Största delen av officerarna och underofficerarna var finländare. Till frändekrigarenheterna räknades Brigad K., Avdelta bataljonen 7 (Aunus frändekrigarbataljon), Avdelta bataljonen 8 (Viena frändekrigarbataljon), Frändefolksbataljon 3 och Avdelta bataljonen 6.
Bataljon under fortsättningskriget 1941–1944, bestående av straffångar samt i inledningskedet även av politiska fångar.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Styresorgan som lydde under Folkkommissariatet och som i Fångvårdsstyrelsens ställe skötte fängelse- och fångförvaltningen 1918 när de centrala ämbetsverkens verksamhet avbröts.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade Fångvårdsstyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Benämning på Finlands krigstida armé under andra världskriget. I inledningen av vinterkriget bestod fältarmén av nio divisioner och i inledningen av fortsättningskriget av 16 divisioner.
Fältbiskopens byrå vid högkvarteret som administrerade fältbiskopsämbetets ekonomi och förvaltning 1941–1944. Byrån utvidgades 1942 till en avdelning för kyrkoärenden vid högkvarteret (ecklesiastikavdelningen) indelad i tre byråer: byrån för person- och organisationsfrågor, för själavård och för omhändertagande av de stupade. Varje byrå förestods av en fältpräst. Fältbiskopsbyrån hette 1935–1941 fältprostens byrå.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Benämning på de krigsdomstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918. Trots att fältkrigsrätter förekom hos båda de krigförande parterna, hänvisar benämningen främst till den vita sidans domstolar. Den vita sidans fältkrigsrätter uppsattes enligt direktiv från högkvarteret och baserade sig på den ryska förordningen om krigstillstånd. Fältkrigsrätterna dömde tusentals personer till döden och utgjorde det centrala instrumentet i den vita terrorn. Fältkrigsrätterna accepterades aldrig officiellt av Finlands senat och de upphörde med sin verksamhet i slutet av maj 1918.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Område belagt med inrese- och vistelseförbud.
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Benämning på försvarsmaktens ledningsstab under den så kallade mellanfreden. Den bildades den 16 september 1940 genom en sammanslagning av staben för Landstridskrafterna och det krigstida Högkvarteret. Försvarsmaktens Huvudstab utgjorde staben för kommendören för försvarsmakten samt utgjorde tillsammans med Försvarsministeriet det centrala ämbetsverket för militärförvaltningen. Den ersattes i juni 1941 av det återinrättade Högkvarteret. Efter fortsättningskriget återinfördes Försvarsmaktens Huvudstab i december 1944. Namnet förkortades 1952 till Huvudstaben.
Byrå vid Försvarsministeriets centralavdelning som undersökte vad som hänt soldater som kategoriserats som försvunna under krigen 1939–1944. Byrån var verksam 1939–1965. Undersökningen skedde vanligen genom intervju med den försvunnes anhöriga och frontkamrater. I fall där det fanns goda skäl att misstänka att den försvunne var död skickades fallet till Helsingfors rådstugurätt som dödförklarade personen.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den grundades 1939 som en efterföljare till Försvarsministeriets Pressbyrå. Propagandaavdelningen ansvarade under vinterkriget för information angående kriget både för inhemsk och för utländsk press och för Rundradion. Verksamheten var uppdelad i extern propaganda, som riktade sig till utlandet, intern propaganda, som riktade sig till den inhemska befolkningen samt frontpropaganda, som riktade sig till både egna trupper och fiendesoldater.
G
Benämning på Generalstabens underrättelseavdelning från och med 1938. Under andra världskriget omorganiserades försvarsmakten och utrikesavdelningen blev en del av Högkvareterets underrättelsesektion. Efter demobiliseringen 1944 fortsatte utrikesavdelningen som en del av den nygrundade huvudstaben.
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
H
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Aktiva studenförbundet. Hembygdsfronten var en motsvarighet till den av Akademiska Karelen-Sällskapet grundade Maan Turva.
Utgjorde tillsammans med fältarmén Finlands försvarsmakt i krigstid. Hemmatrupperna bestod av skyddskårerna och ersättningstrupperna och leddes av staben för hemmatrupperna. Hemmatrupperna ansvarade för tryggandet av hemmafronten och till uppgifterna hörde att förse fältarmén med ersättningsmanskap och reservförband, avvärja desanter, upprätthålla den allmänna ordningen, verkställa uppbåd, registrera fanflyktingar, sårade och tillfångatagna samt sköta ärenden som gällde krigsfångeläger och krigsfångetransporter. Även utbildning, evakueringsoperationer, invalidvård och underhåll hörde till hemmatruppernas arbetsfält. Hemmatrupperna existerade under krigsåren 1939–1940 och 1941–1944.
Svensk privat hjälporganisation som utvecklades ur Kommittén för Finska Sommarbarn och som administrerade barnförflyttningarna under fortsättningskriget i samarbete med Barnförflyttningskommittén i Finland. Under vinterkriget hade barnförflyttningen till Sverige organiserats av Centrala Finlandshjälpen. Hjälpkommittén för Finlands barn upphörde på 1950-talet.
Benämning på Överbefälhavarens stab under fortsättningskriget. Högkvarteret grundades den 17 juni 1941 och omfattade Generalstaben och Krigsekonomistaben, även kallat Högkvarteret I och Högkvarteret II. Högkvarteret upphörde som en följd av krigsslutet den 4 december 1944.
Byrå som grundades vid högkvarteret 1942 för att sköta ärenden som berörde krigsfångar. Krigsfångebyrån vid Högkvarteret verkade parallellt med Krigsfångebyrån vid staben för hemmatrupperna. År 1943 omorganiserades krigsfångeadministrationen och högkvarterets krigsfångebyrå blev en del av den nygrundade Sotavankikomentajan esikunta, som var underställd generalstabschefen vid Högkvarteret.
Officer vid Högkvarteret under andra världskriget, ansvarade för pionjärväsendet.
Byrå som grundades vid Högkvarteret i mars 1944. Byråns uppgift var att motta uppfinningsförslag från försvarsmaktens personal och välja ut de som var lämpliga att vidareutvecklas. Byrån lades ned i november 1944.
Benämning på Överbefälhavarens stab under vinterkriget. Högkvarteret grundades genom försvarsministerns order den 18 oktober 1939 och bestod av Generalstaben och de av Försvarsministeriets avdelningar som lydde under krigsmaktens befälhavare. Högkvarteret kvarstod efter vinterkriget, men den direkta ledningen över trupperna överfördes till staben för landstridskrafterna. Högkvarteret upplöstes den 16 september 1940 i och med bildandet av Försvarsmaktens huvudstab som det nya ledningsorganet.
I
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till de icke-nationella räknades personer som inte tillhörde den finskbesläktade befolkningen, vanligen befolkning med rysk härstamning. En stor del av den icke-nationella befolkningen internerades i koncentrationsläger.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till icke-nationell förflyttad befolkning hörde personer som frigivits från koncentrationslägren men som inte bodde på sina ursprungliga hemorter.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Enheter inom försvarsmakten som grundades 1941 och verkade under fortsättningskriget. Informationskompanierna grundades enligt tysk modell och producerade text-, bild- och radioreportage från fronten. Kompanierna verkade under Högkvarterets informationsavdelning och producerade även propagandamaterial för utlandet och fronttrupperna. Kompaniernas antal var 12 med en personalstyrka mellan 13 och 44 man. Personalen rekryterades främst bland yrkesjournalister, författare, press- och filmfotografer, tecknare och målare.
Inofficiellt representationsorgan som grundades i juli 1919 av flyktingar från norra Ingermanland, som ansåg sig förbisedda av Temporära delegationen för Ingermanland.
Läger för politiska fångar. Enligt vapenstilleståndsavtalet 1944 skulle Finland placera alla tyska och ungerska medborgare i interneringsläger. Även finländska kvinnor som var gifta med tyskar samt deras barn placerades i läger. Interneringslägren upphörde 1946, och de internerade frigavs. Benämningen används ibland även för de koncentrationsläger som uppsattes i Östkarelen under fortsättningskriget.
J
Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Rådgivande organ inom Lantbruksministeriet i anslutning till verkställandet och övervakningen av jordanskaffningslagen 1945. Som ordförande verkade chefen för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Ledamöternas antal var åtta av vilka tre ledamöter skulle inneha jordöverlåtarnas förtroende och tre jordmottagarnas förtroende.
Benämning på de personer eller instanser som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 överlät jord för kolonisationen av den förflyttade befolkningen.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Järnvägsrådet motsvarade Järnvägsstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
K
Distrikt som bildades 1922 för att tillgodose från Karelen anlända flyktingars behov av själavård och för att omhänderha folkbokföringen för flyktingarna. Verksamheten inom ramen av distrikten ombesörjdes av präster som bisyssla. Dessa distrikt existerade ända till år 1954.
Lokal plan för den del av statens mark som upplåtits för kolonisationsändamål. Kolonisationsplanen gjordes upp av en kolonisationskommission. I planen fastställdes kolonisationsområdets uppdelning i lantbruksområde, skogsmark och bebyggelse. Därtill kunde det även ingå en plan för områdets torrläggning, skogsförbättring och kommande vägar. Kolonisationsplaner gjordes även upp av jordinlösningsnämnderna i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt under andra världskriget vid Högkvarteret.
Avdelning inom Försvarsministeriet vilken ansvarade för den militära ordningen och disciplinen samt för personalärenden gällande bl.a. utnämningar, befordringar, tjänstledighet och avsked. Avdelningen hade nära samarbete med skyddskårsorganisationen och ansvarade för förflyttningar av befäl mellan skyddskåren och armén. Avdelningen var uppdelad i två byråer: Kommandobyrån och Byrån för personärenden. År 1940 blev avdelningen en del av Huvudstaben och dess uppgifter utökades till att omfatta även försvarsmaktens informationstjänst och upplysningsarbete under krigstid. Inom avdelningen grundades samtidigt två nya byråer: Kommendantens byrå och Pressbyrån.
Avdelning i Högkvarteret under andra världskriget med ansvar för personal-, utbildnings- och informationsärenden.
Befattning vid försvarsmakten som tillkom under de extraordinära förhållandena hösten 1939. I och med att mobiliseringen genomfördes som en extra repetitionsövning och inget krigstillstånd utlystes, kunde republikens president inte lagenligt överräcka överbefälhavareskapet till Försvarsrådets ordförande. För att kringgå förordningen antogs en ny förordning den 17 oktober 1939, som gjorde det möjligt för republikens president att under särskilda omständigheter tillsätta en kommendör för försvarsmakten såsom högsta militära myndighet. I och med krigsutbrottet 1939 blev kommendören för krigsmakten även överbefälhavare. Efter andra världskriget kom befattningen kommendör för krigsmakten att ersätta den tidigare befattningen befälhavare för krigsmakten.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Av myndigheterna upprättade läger för civila fångar. När de finska trupperna erövrade Östkarelen 1941 gav överbefälhavaren order om att den ryska befolkningen skulle interneras i koncentrationsläger. Lägren upprättades av Staben för Östkarelens militärförvaltning. Dels var det fråga om att förhindra möjlig partisanverksamhet, dels var det ett steg i planerna på att skapa ett etniskt enhetligt Östkarelen. Avsikten var att den internerade befolkningen efter kriget skulle förpassas till Sovjetunionen. Som mest fanns det nio koncentrationsläger och 24 000 internerade, till stor del kvinnor, barn och åldringar. De internerade fick samma matransoner som krigsfångarna och dödligheten i lägren steg till över 13 procent. Trots usla förhållanden var de finska koncentrationslägren inte förintelseläger. År 1943 omdöptes lägren till transfer- eller omflyttningsläger för att skapa en skillnad i förhållande till de tyska koncentrationslägren.
Kommission tillsatt i enlighet med vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen. Kommissionen bestod till största delen av sovjetiska medlemmar. Dess uppgift var att övervaka att Finland fullföljde vapenstilleståndsavtalet. Kontrollkommissionen verkade i Finland från vapenstilleståndet 1944 fram till fredsfördraget i Paris 1947.
Enhet inom de krigstida hemmatrupperna. Upprätthöll bl.a. personregister över de stupade och gav ut propagandamaterial.
Benämning på finländska barn som under vinter- och fortsättningskriget evakuerades till Sverige, Danmark och Norge.
Handling som beskrev ett truppförbands verksamhet under vinter- och fortsättningskriget i form av en dagbok. Under fortsättningskriget gavs instruktioner om att krigsdagboken skulle skrivas av en för uppgiften kvalificerad officer. Att skriva krigsdagbok var en plikt som gällde försvarsmaktens alla staber och förband, inklusive enskilda kompanier och avdelta truppförband.
Del av Högkvarteret under fortsättningskriget. Före krigsuppbrottet hade Högkvarterets organisation fastställts till att omfatta Generalstaben och Krigsekonomistaben. Krigsekonomistabens verksamhetsfält omspände hela försvarsmakten.
Benämning på en soldat som tillfångatagits under krigshandling och vanligen internerats i fångläger. Kravet för att kategoriseras som krigsfånge är att soldaten har deltagit i striderna som en del av en militär organisation samt burit vapen och uniform. Regleringen av hur krigsfångar ska behandlas är fastställd i den internationella lagen från 1929, även kallad Tredje Genèvekonventionen. Under medeltiden skilde man inte mellan kombattanter och civila. Under hednisk och tidig medeltid betraktades vanliga krigsfångar som segrarens egendom och de kunde säljas som trälar. Det ansågs dock som god ton att släppa högvälborna fångar fria. Principen om krigsfångar som egendom levde kvar när det blev vanligt att kräva lösen för fångarna. Under svenska tiden förekom särskilt många krigsfångar under stora nordiska kriget. Under självständighetstiden förekom krigsfångar under inbördeskriget 1918 samt under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget.
Byrå vid staben för hemmatrupperna under fortsättningskriget. Den ansvarade för krigsfångarna 1941–1943. Till byråns uppgifter hörde att anlägga krigsfångeläger och sköta transporter. Byrån upphörde i september 1943 och förvaltningen av krigsfångarna övertogs av Högkvarteret.
Benämning på den grupp av den förflyttade befolkningen som inte klarade av sitt eget uppehälle och som var i behov av samhällsvård. Socialministeriet kunde beordra personen till en vårdplats på anstalt eller i enskild familj på den ort som ansågs lämpligast. En stor del av de krigsförflyttade var barn och personer som vårdats av vårdnämnden i den tidigare hemkommunen.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Byrå underlydande Krigsministeriet med uppgift var att övervaka distributionen av Frihetskrigets minnesmedalj.
Försvarsmaktens centralmuseum och ett nationellt krigshistoriskt specialmuseum i Helsingfors. Museet grundades 1929 i Kronohagen och flyttade 1933 till Sveaborg. Vid krigsutbrottet 1939 stängdes museet, men under andra världskriget arrangerade museet utställningar bl.a. i Mässcentrum i Helsingfors, i de olika landskapen samt i Sverige.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Föreningen bildad enligt lagen om krigsskada å lösegendom den 12 mars 1940. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för lös egendom. Trots att Krigsskadeföreningen för lös egendom utgjorde en skild förening leddes den av samma personer som Krigsskadeföreningen och hade identiska stadgar gällande styrelsens sammansättning. Krigsskadeföreningen för lös egendom upphörde 1981.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Krislag som stiftades i Finland 1930 för att upprätthålla ordning och säkerhet vid krig eller uppror, tillgodose militära intressen och trygga ekonomiska förhållanden. Lagen påverkade också lokalförvaltningen och självstyrelseorganen i området som förklarats som krigsskådeplats. Den trädde i kraft genom att presidenten förklarade riket eller en del av det i krigstillstånd, och upphörde genom motsatt förklaring. Krigstillståndslagen var i kraft under andra världskriget.
Under andra världskriget använd beteckning för fånge dömd i allmän domstol till fängelse eller tukthus, i motsats till militärfånge eller interneringsfånge.
Dokument som skulle användas vid inköp av varor som var under ransonering. I Finland användes köpkort allmänt från oktober 1939 till slutet av 1940-talet. Under krigstiden fanns det fem olika kategorier köpkort utgående från kaloribehov, som beräknades utgående från ålder och arbetets art.
Köpkort, med femton beställningskuponger, för distribution av ransonerade förnödenheter till av Folkförsörjningsministeriet förordnad skola, kommun, del av kommun eller vissa befolkningsgrupper. Försågs med beteckningen O1.
L
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Lantbruksrådet motsvarade Lantbruksstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade lantmäteristyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Av statsrådet tillsatt organ för reglementering av näringslivet under undantagsförhållandena 1941–1944.
M
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Akateeminen Karjala-Seura. Maan turva samlade uppgifter speciellt om sinnesstämningarna på hemmafronten. Hade en motsvarighet i den svenskspråkiga Hembygdsfronten. Organisationen upphörde 1941.
Förteckning över varje beslut vid Arbetsvårdsverkets för krigsinvalider arbetsbyrå, med kontrasignering av den föredragande tjänstemannen. Besluten justerades av direktören eller avdelningschefen genom att de undertecknade hela manifestförteckningen.
Militär dömd för krigsbrott till tukthus- eller dödsstraff med möjlighet till benådning, huvudsakligen under andra världskriget. Desertering straffades med två års tukthus, ordinationsbrott med minst fyra års tukthus, till och med dödsstraff om underlåtenheten att fullfölja en order hade föranlett krigsmakten stor skada. Ordinationsbrott med våldsutövning innebar 3–10 års tukthus, i närheten av fienden allt från dödsstraff till tolv års tukthus.
Ledande organ inom den finska aktiviströrelsen under första världskriget. Militärkommittén grundades år 1915 av tidigare finska officerare från kadettskolan i Fredrikshamn och dess målsättning var ett självständigt Finland. Kommittén fick position som ett statligt organ i september 1917 då den fick i uppgift att förbereda värnpliktslagen och dess representant blev senator i den borgerliga senaten. I januari 1918 underställdes militärkommittén senaten, dess ordförande blev överbefälhavare för senatens trupper och kommittén förvandlades till överbefälhavarens stab.
Temporärt organ vid Inrikesministeriet 1945–1949. Undersökningsorganet organiserade utredning och förhör i anslutning till vapensmusselaffären. Det bildades i september 1945 efter att utredningen hade visat sig bli för omfattande för Statspolisen och dess resurser. Organet bestod av en chef, tre vicechefer, tolv inspektörer och tolv viceinspektörer samt brottsutredare och detektiver. Under utredningen genomförde undersökningsorganet officiella förhör med 5 870 personer. De massiva undersökningarna resulterade i Nordens mest omfattande rättegång där 1 488 personer fick en dom. Undersökningsorganet upphörde 1949.
Benämning på de personer som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 mottog jord. Mottagarna av jord tillhörde till stor del den förflyttade befolkningen.
N
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till nationell befolkning räknades personer som hade finskbesläktad härstamning. Främst var det fråga om karelare, ingermanländare, vepser och ester. Den nationella befolkningen var privilegierad jämfört med den övriga befolkningen i Östkarelen.
Privat centralorganisation som grundades den 13 december 1939 med tillstånd av Socialministeriet, Inrikesministeriet och Nylands landshövding. Centralen och dess lokalkommittéer organiserade barnförflyttningen under vinterkriget i samråd med svenska hjälporganisationer, vars centralorganisation var Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Flera av Nordiska Hjälpcentralens lokalkommittéer leddes av landshövdingarna. Under fortsättningskriget övertogs Nordiska hjälpcentralens arbete av Barnförflyttningskommittén.
O
Benämning på Reservofficersskolan under åren 1942 till 1945. Officersskolan var förlagd till Niinisalo.
Köpkort för inköp av på kortet bestämda ransonerade produkter, antingen: 1) spannmålsprodukter, matärter, 2) närings- och matfett, 3) mjölk, 4) kött och köttförädlingsprodukter, eller 5) textiler, kläder och skodon. Till ordinarie köpkort räknades också allmänt köpkort och köpordningskort. De ordinarie köpkorten utdelades tre gånger om året: i januari, maj och september.
P
Avdelning vid Generalstaben, skötte om pionjärutbildningen och utvecklingen av pionjärväsendet genom forskning och experiment. Avdelningen ansvarade för anskaffning, underhåll och reparation av pionjärmaterial samt för underhåll av fästningsanläggningar. Avdelningen bestod av Pionjärbyrån, Pionjärmaterielbyrån och Fortifikationsbyrån.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Postrådet motsvarade Poststyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Domsaga som grundades för provisorisk rättsvård i återerövrade områden under andra världskriget, särskilt den som fanns i Kurkijoki och Sordavala 1942–1944.
Ett av de lokala organ som grundades 1940 för genomförandet av snabbkolonisationen av den evakuerade befolkningen. Ordförandena i prövningsrätterna utsågs av justitieministern. De övriga medlemmarna utgjordes av tre snabbkolonisationsplanegranskare, en av kommunalnämnden vald lantbrukare och en representant som utsetts av den omplacerade befolkningens tidigare hemkommun.
R
Handling som berättigade en civilperson att köpa biljett och åka med tåg efter den 17 april 1919. Intyget utfärdades av polisinrättningens passbyrå. Det var personligt och försett med fotografi.
Styrelse för Krigstidshushållningsrevisionen, som lydde under Finansministeriet. Rådet bestod av ordförande och fyra ledamöter som utnämnts av republikens president. Kompetensvillkoren för ordföranden var erfarenhet och insyn i domarvärvet samt statshushållning. En av ledamöterna skulle vara en militärperson som var förtrogen med försvarsväsendets hushållning.
Inofficiell benämning på Statspolisen åren 1945–1948. I samband med den politiska omorienteringen efter vapenstilleståndet 1944 övertogs ledningen av Säkerhetspolisen av finska kommunister. Verksamheten tog en ny vändning och riktades mot övervakningen av den politiska högern och centern, de organisationer som upplösts efter kriget, de krigsansvariga, de internerade, återbördandet av sovjetmedborgare, flyktingarna från det gamla Ryssland och sovjetmedborgarna i Finland. Röda Stapo har även kallats det ”nya Stapo” och ”Stapo II”. Politiska omständigheter ledde till att den statliga polisen lades ner 1948 för att ge utrymme åt det nya organet Skyddspolisen.
Inom Röda Stapo grundades en militärbyrå som var verksam åren 1945–1948. Byrån hade i uppgift att undersöka och förebygga stats-, lands- och krigsförrädiska företag som var riktade mot Finlands försvarsmakt och militära mål i Finland.
Internationell organisation som grundades i Genéve 1914 för att utbilda och underhålla veterinärmedicinsk vård av djur under krig. Den finländska organisationen grundades 1918 och deltog i striderna i Estland, Fjärrkarelen och Ingermanland.
S
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Skolrådet lydde under Folkkommissariatet och motsvarade Överstyrelsen för skolväsendet. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Under undantagsförhållandena 1918 svenskspråkig skolstyrelse stationerad i Vasa. Motsvarande finskspråkiga styrelse, Finlands skolråd, verkade i Helsingfors.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Den omfattade de befolkningsskyddsåtgärder som krävdes av ämbetsverk, bolag och andra sammanslutningar. Till dessa hörde bl.a. reglering av belysningen och anläggande av skyddsrum.
Benämning under vinter- och fortsättningskriget på områden som inte klassificerades som skyddsorter. Skyddsdelen kunde utgöras av en hel kommun eller delar av en kommun. För skyddsdelen var kraven på befolkningsskydd lägre än för en skyddsort.
Regional nivå inom skyddskårsorganisationen, leddes av en distriktschef och distriktsstab. I den första skyddskårsförordningen från 1918 bildade skyddskårerna inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. En mer självständig distriktsindelning fick skyddskårerna 1919. Före andra världskriget var distriktens antal 22, varav två var svenskspråkiga. Under andra världskriget gjordes omfattande förändringar i distriktsindelningen på grund av de nya riksgränserna samt skyddskårens och distriktens nya roll i mobiliseringsplanen efter vinterkriget. Distrikten blev från och med 1942 även administrativa enheter för verkställandet av arbetsplikten. Som ett resultat av den krigstida utvecklingen utökades distriktens antal till 34. Skyddskårerna och skyddskårsdistrikten upplöstes efter kriget 1944.
Benämning på ett område som enligt den av Statsrådet uppgjorda allmänna planen för befolkningsskyddet ansågs under krigstid befinna sig i ett hotat läge och vara i behov av skyddsåtgärder. Skyddsorterna grupperades i tre klasser beroende på den fara som myndigheterna ansåg att orten befann sig i samt beroende på de sätt på vilka befolkningsskyddet verkställdes inom området. Skyddsort i den I kategorin indelades i avsnittsgrupper. Avsnittsgrupperna och den II kategorin indelades i avsnitt.
Benämning på omplaceringen av den evakuerade lantbruksbefolkningen från områden som Finland avträtt till Sovjetunionen i freden i Moskva 1940. Målet var att bevara de tidigare byagemenskaperna i så hög grad som möjligt även i de nya bosättningsområdena. De evakuerade blev tilldelade både statlig och tvångsinlöst odlingsjord samt skogsmark. Enligt snabbkolonisationslagen från den 28 juni 1940 gällde tvångsinlösningen främst jord som inte brukades aktivt eller som ägdes av personer som inte fick sin huvudsakliga utkomst från lantbruk. Snabbkolonisationen verkställdes på det lokala planet av snabbkolonisationskommissionen,snabbkolonisationsplanegranskaren, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna. Snabbkolonisationen avbröts i och med fortsättningskriget 1941 och ersattes efter 1944 med jordanskaffningslagen.
Verkställande organ på kommunnivå underlydande Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Snabbkolonisationskommissionernas uppgift var att verkställa kolonisationen av den förflyttade befolkningen efter vinterkriget. Till dess uppgifter hörde bl.a. att uppgöra planer på upplåtandet av statsjord och tvångsinlösning av privatägd jord för kolonisationsändamål. Ordförandena för kommissionerna utsågs av Kolonisationsavdelningen och bestod av en lantmäteriingenjör eller agronom. En av kommissionsmedlemmarna utsågs av Lanthushållningssällskapens Centralförbund. Snabbkolonisationskommissionerna upphörde 1945 då deras uppgifter överfördes på jordinlösningsnämnderna enligt den nya jordanskaffningslagen.
Lokalt verkställande organ underlydande Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet. Granskarna ansvarade tillsammans med snabbkolonisationskommissionen, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna för förverkligandet av snabbkolonisationen efter vinterkriget. Som snabbkolonisationsplanegranskare verkade länslantmäteriingenjören, biträdande länslantmäteriingenjören, inspektören vid lantmäterikontoret, länets kolonisationsinspektör och agronomer och skogsmästare i skogsvårdsnämnderna.
Köpkort för tillfälligt bruk, försågs med särskild beteckning och gällde för den tid som angivits på köpkortet. Specialköpkort beviljades a) person inom försvarsväsendet under den tid hon eller han befann sig på permission, kommendering eller var hemförlovad, och b) utlänning som tillfälligt vistades i landet.
Stab bildad efter vinterkriget (den 19 mars 1940) för att reorganisera fältarmén till försvaret av östgränsen. Den nya staben, som bildades av staben för Näsets armé, övertog den direkta ledningen för trupperna från det krigstida Högkvarteret. Staben för landstridskrafterna upplöstes hösten 1940 då dess uppgifter överfördes till Försvarsmaktens huvudstab.
Högsta ockupationsmyndigheten i Östkarelen under fortsättningskriget. Den grundades den 15 juli 1941 och lydde under Högkvarteret. Staben var uppdelad i en ekonomisk och en administrativ sektion samt i sju avdelningar och fyra fristående byråer. Den leddes av chefen för militärförvaltningen, som biträddes av militärförvaltningens lagfarne rådgivare och den Östkarelska delegationen. Staben för Östkarelens militärförvaltning utgjorde den högsta nivån i en förvaltningspyramid som bestod av militärförvaltningsdistrikt, militärförvaltningsområden och lokala kommendanter.
Informations- och censurorgan som verkade under fortsättningskriget. Statens informationsverk lydde under statsrådet och var en efterföljare till Statens informationscentral. Informationsverkets uppgift var att informera regeringen, Högkvarteret och andra myndigheter om stämningarna på hemmafronten och om händelser i hemlandet och i utlandet, upplysa allmänheten och leda censurverksamheten. Informationsverket var uppdelat i Informationssektionen, som skötte informations- och propagandaverksamheten, samt Granskningssektionen, som skötte censurverksamheten. År 1945 överfördes informationsverket till Inrikesministeriet, där det ombildades till en intermistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen indrogs 1947.
Delegation som ledde forskningsarbetet i Östkarelen under fortsättningskriget. Delegationen hade grundats av Undervisningsministeriet den 11 december 1941 på initiativ av Geografiska sällskapet i Finland. Delegationen utgick från militärförvaltningens förväntningar, och forskningens målsättning var att entydigt och mångsidigt visa på Östkarelens tillhörighet till Finland.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Finska motståndsrörelsens politiska organ i Stockholm under åren 1915–1916. Stockholmsbyrån organiserades av Herman Gummerus, Jonas Castrén och Almar Fabritius. När verksamheten erhöll fastare former utvidgades byrån till Utlandsdelegationen för Finlands frigörelse.
T
Grundades 1943 som en underavdelning till kolonisationsavdelningen inom Lantbruksministeriet. Byrån skötte om ärenden som berörde det agrikulturella återuppbyggandet av områden som återförenats med Finland under fortsättningskriget. Till byråns uppgifter hörde även att avveckla verkställandet av snabbkolonisationslagen.
Temporär förvaltningsnämnd för Ingermanland som grundades i Finland 1919 efter att några tusentals ingermanländare flytt till Finland efter uppror mot bolsjevikerna. Delegationen upphörde i och med fredsfördraget mellan Sovjet och Finland i Dorpat 1920.
Benämning på de tyska och sovjetiska militärtransporterna, som arrangerades över finskt territorium under mellankrigstiden 1940–1941. Tyska transporter gick till norra Norge och sovjetiska transporter till flottbasen i Hangö.
Avdelning inom försvarsmaktens huvudstab under andra världskriget. Avdelningen skötte om anskaffande, underhåll och reparation av motorfordon, traktorer, hästfordon, trängmateriel, cyklar och skidor samt anskaffning och lagring av flytande bränsle. Avdelningen var uppdelad i en motorfordonsbyrå och en hästfordonsbyrå.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade tullstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Styresorgan som i tullstyrelsens ställe skötte tullförvaltningen under inbördeskriget. Tullrådet lydde under folkkommissariatet.
U
Avdelning inom underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944. Avdelningen skötte om underrättelseinhämtning och bearbetning samt signalspaning.
Avdelning som grundades vid Helsingfors skyddskår i samband med de tyska truppernas intagning av Helsingfors i april 1918. Avdelningens främsta uppgift var att rannsaka personer som var inblandade i upproret i huvudstadsregionen. Avdelningen skötte även en del uppgifter av statspolisiär karaktär som till exempel bevakning av utlänningar. Den har betraktats som en av föregångarna till Statspolisen. Avdelningen var verksam fram till juli 1918 då den gick samman med Generalstabens III avdelning.
Temporärt organ vid Inrikesministeriet hösten 1944. Organet grundades för att utreda ett antal fall av vapensmussel som förekom strax efter vapenstilleståndet 1944. Organet upplöstes bara efter ett par månader. För utredningen av den stora vapensmusselaffären som avslöjades 1945, grundades vid Inrikesministeriet ett nytt och betydligt mer omfattande undersökningsorgan.
Avdelning vid Inrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen. Byrån planerade och ledde upplysningsverksamheten bland den evakuerade befolkningen 1940–1944.
Finska motståndsrörelsens politiska organ i Stockholm 1916–1917. Utlandsdelegationen var en efterträdare till Stockholmsbyrån. Som ordförande för delegationen verkade Adolf von Bonsdorff. Delegationen ledde organiseringen av motståndsrörelsen och bedrev propagandaverksamhet. Delegationen upphörde med sin verksamhet efter självständighetsförklaringen 1917.
Utskott som grundades 1918 och underlydde senatens militie-expedition, senare Krigsministeriet och Försvarsministeriet. Utmärkelseutskottet utgjorde det ledande organet för utdelningen av utmärkelsetecken i anknytning till den vita sidans seger i inbördeskriget 1918. Utskottet verkade fram till 1928, varefter dess uppgifter överfördes på Krigsarkivet.
Mellan 1939 och 1958 förekommande geografisk karta över bosättningen i ett område, huvudsakligen för att åskådliggöra för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning möjligheterna till nybygge.
Avdelning inom Underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1941. Utrikesavdelningen ledde militärattachéverksamheten.
V
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
I de kommuner där evakuerade under andra världskriget i större omfattning placerats kunde länsstyrelsen från 1942 tillsätta en vårdnämnd för de evakuerade. Som ordförande i nämnden verkade vårdledaren för den evakuerade befolkningen och som ledamöter representanter för de evakuerade. Även i kommuner som inte hade en särskild vårdnämnd för de evakuerade ansvarade kommunens allmänna vårdnämnd för de krigsförflyttade.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Väg- och vattenbyggnadsrådet motsvarade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Då en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Bidrag som beviljades de värnpliktiga som hemförlovades efter den 19 september 1944. Väntepenningen betalades av kommunen men ersattes i sin helhet av statsmedel. Villkoret för att få bidraget var att den värnpliktige var arbetslös och upptagen i hemkommunens arbetslöshetsregister. Väntepenningens storlek varierade från 35 mark till 50 mark om dagen beroende på till vilken dyrortsgruppering hemkommunen hörde. Den värnpliktige kunde även ansöka om tillägg till väntepenningen för sina familjemedlemmar. Som familjemedlemmar räknades den värnpliktiges hustru, barn, adoptivbarn, hustruns tidigare barn som den värnpliktige hade att försörja samt arbetsoförmögna föräldrar.
I varje militärdistrikt fanns en eller flera värderingsnämnder. Nämndernas uppgift var att värdera förnödenheterna som försvarsmakten rekvirerade under krigstid. Nämnderna bestod av tre personer av vilka en utsågs av länsstyrelsen, en av militärdistriktets chef och en av kommunalnämnden. Medlemmen som valdes av kommunalnämnden skulle även representera de överlåtelseskyldiga.
W
Byrå som åren 1915–1916 verkade som den finska motståndsrörelsens politiska organ i Tyskland. Byrån, som leddes av Fritz Wetterhoff, upprätthöll kontakter med de tyska myndigheterna, jägartruppen och de finska aktivistkretsarna i Stockholm. Byrån har setts som en föregångare till den finska beskickningen i Berlin. Wetterhoffska byrån upphörde i oktober 1916 efter att Wetterhoff åsidosatts från alla politiska organ på grund av misstankar om konspiratorisk verksamhet.
Å
Lokalt organ tillsatt av Lantbruksministeriet i anslutning till jordanskaffningslagen 1945. Nämnden behandlade till den förflyttade befolkningen hörande personers ansökningar gällande jordlägenheter och bostadstomter. Som nämndens ordförande verkade jordinlösningsnämndens ordförande eller en av jordinlösningsnämndens ledamöter. Av åbonämndens tre ledamöter skulle en företräda jordöverlåtarna och två företräda mottagarna av jord.
Hemvärnsorganisation på Åland, som grundades den 6 december 1939 efter ett beslut som fattats på ett allmänt medborgarmöte på Åland. Enligt stadgarna skulle hemvärnet bestå enbart så länge krigstillstånd rådde och användas enbart på Åland. Totalt anslöt sig 1 800 man till hemvärnet som upplöstes i början av augusti 1940.
Ö
Temporärt tyskt krigsförband som insattes i operationerna i södra Finland under det finska inbördeskriget 1918. Som divisionschef verkade generalmajor Rudiger van der Goltz. Divisionens numerära styrka var 9 445 man. Östersjödivisionen landsteg i Hangö den 3 april 1918 och de sista enheterna lämnade Finland i december 1918.
Under fortsättningskriget skapade Högkvarteret en förvaltningsorganisation för Östkarelen, som ansvarade både för civil- och militärförvaltningen. Arbetet leddes av chefen för militärförvaltningen och Staben för Östkarelens militärförvaltning. Den följande nivån bestod av militärförvaltningsdistrikt som indelades i militärförvaltningsområden. Den lägsta nivån utgjordes av lokala kommendanter, som biträddes av byäldstar. Som mest bestod militärförvaltningens personal av 6 300 personer, både finländare och karelare.
Biträdande organ under fortsättningskriget för Staben för Östkarelens militärförvaltning. Medlemmarna utsågs av överbefälhavaren och bestod av tolv välkända i Finland bosatta östkarelare. Även de östkarelska flyktingorganisationerna var företrädda. Delegationens betydelse förblev liten. Den upplöstes i början av 1942 och ersattes av ett råd bestående av representanter för lokalbefolkningen.
Avdelning inom Underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944. Till avdelningens uppgifter hörde kontraspionage vid fronten, bekämpning av desanter samt avslöjande av kollaboratörer.
