Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Trafik- och kommunikation
Frivillig försvarsorganisation vars målsättning var att stärka försvarsandan. Förbundet grundades 1937 i samband med att försvarsmakten för första gången arrangerade specialutbildning för journalister och annan informationspersonal. Förbundet grundade en privat nyhetsbyrå, Finlandia Uutistoimisto, som under kriget i praktiken införlivades med Försvarsministeriets propagandaavdelning.
1
Manifest som den ryske kejsaren utfärdade 1890 i Finland och som påbjöd att det finska postväsendet därefter sorterade under ryska post- och telegrafverket. Telegrafväsendet hade ända sedan 1855 då det inrättades i Finland lytt under ryska post- och telegrafverket.
A
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen vilken 1922 ersatte byråavdelningen. Administrativa avdelningen ansvarade för järnvägsförvaltningens organisation och personal i allmänhet samt för lagberedning och andra juridiska spörsmål som berörde järnvägarna. Vid avdelningen fanns ett kansli och en juridisk byrå.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen. År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen. Allmänna banavdelningen ansvarade för ärenden som rörde bevakning, utveckling och underhåll av de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en Banbyrå. Under allmänna banavdelningen sorterade bansektionerna vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. År 1932 slogs allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen på nytt ihop till banavdelningen.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Av Poststyrelsen utfärdad stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Allmän benämning på väg som av vederbörande myndigheter prövats vara nyttig och nödvändig för den allmänna samfärdseln. Allmän väg underhölls av ett härad, senare av ett väghållningsdistrikt.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Avdelning i generalpostkontoret som ansvarade för den konkreta övervakningen av rapporteringen från rikets alla postkontor och granskningen av deras räkenskaper, under ledning av en kamrer och med biträde av några kammarskrivare.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Internationell organisation som grundades 1885 och förnyades efter första världskriget. Medlemmar var inte bara järnvägsförvaltningen utan också länders regeringar. Organisationen ordnade internationella kongresser, och en gång per år ordnades en tidtabellskongress, som organiserade transitförbindelser per järnväg, bekräftade internationella tåg- och båtförbindelser samt försökte underlätta övervakningen av tull och pass.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under autonoma tiden om frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
B
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Bandirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens banavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens banavdelning vilka behandlade och expedierade ärenden som hörde till bandirektörens uppgifter.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för underhållet och bevakningen av banan och järnvägsbroar, anläggningen och vården av signal- och säkerhetsinrättningar och underhållet av byggnader inom sin region. Bansektionerna sorterade under allmänna banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen och leddes av en baningenjör av första eller andra klass. Vid bansektionerna fanns också andra baningenjörer, biträdande ingenjörer, byggmästare, banmästare, banförmän, banvakter och trädgårdsmästare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som 1932 tog över konstruktiva banavdelningens uppgifter och tjänstemän. Byrån leddes av en byråchef och där fanns ett brobyggnadskontor, ett bangårdskontor, ett husbyggnadskontor och ett kontor för säkerhetsanordningar.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Från och med 1920 tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena som hade i uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Skriftligt bevis på en fordran i fartyg för pengar som förskotterats till byggande eller reparation av fartyget eller till avlöning av besättning.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
De medeltida biskoparnas rätt att erhålla gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Tjänsteman som bland annat fanns vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning.
Med offentligt postbud befordrad privat väska för post till särskild person eller särskilt ställe utanför den ordinaire postrutten. Sådan post var under 1800-talet belagd med en särskild postavgift.
Specialdomstol i stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Tåg som i lika mån befordrar personer som gods och vars hastighet därför är mindre än persontågets.
Fyr som är en blänkfyr, vars blink varar kortare tid än 2 sekunder.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Sådant gods som hittats nedsänkt i vatten och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde kräva. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle hälften tillfalla konungen och hälften upphittaren. Hittaren hade rätt till sin andel också i de fall att en ägare kunde hittas.
Av klockare förd längd eller bok över varje brevväska eller enskilt tjänstebrev som sändes med klockarposten. I boken noterade klockaren dag och månad då försändelsen gick ut. Mottagaren verifierade sedan försändelsens ankomst med datum och namnteckning, mot ett kvitto. Brevboken infördes 1836.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans brev till och från ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Övergång eller förbindelseled över ett vatten(drag), en ravin eller sänka som förenar två punkter med varandra ovanför marken.Broarna indelades i socken-, härads- och landsbroar. Indelningen hade betydelse för den skyldighet att underhålla broar som ålåg alla hemman. Broarna övervakades av landshövdingen.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Avgift för passerande av bro.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna. Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Samlande beteckning för anställda vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, i synnerhet för järnvägspersonal av högre tjänstegrad.
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Fodral innehållande tjänstetecken för kronans budbärare.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Budbärare till fots, sändebud.
Gårdsägares anmälan till budningskontoret vid stadens renhållningsverks om att gårdens latrintunna var full och måste tömmas.
Kontor inom renhållningsverket i en stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt monopol infördes 1927.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Plåt (bricka) med riksvapnet. Budvapen bars av budbärare eller sändebud som tecken för att de var stadda i kronans ärenden.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Tidigare hade Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ansvarat för järnvägsbygget. Till den nyinrättade byggnadsavdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt att utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå och en nybyggnadsbyrå. Byggnadsavdelningen ersattes 1932 av järnvägsbyggnadsavdelningen.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Byråavdelningen leddes av en byrådirektör och ansvarade för kansli-, kameral- och kassaärenden samt ärenden som angick förvaltningen i allmänhet. Avdelningen bestod av ett kansli, ett kamrerarkontor, ett kontrollkontor, ett kassakontor, ett verstkontor (senare kilometerkontor) och ett statistiskt kontor. År 1922 ersattes byråavdelningen av administrativa avdelningen och kamrerarkontoret, statistiska kontoret, kilometerkontoret och kassakontoret flyttades till den nygrundade ekonomiavdelningen. Kontrollkontoret flyttades till tariff- och kontrollavdelningen.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som ordförande för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till byrådirektörens uppgifter.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Tillvaratagande av skepp eller gods som förlist. Under medeltiden hade bärgaren ingen laglig rätt till bärgarlön. Under 1100-talet utbreddes principen att skeppsbrott inte förändrade besittningsförhållandena, och kungarna började bevilja köpmän och städer friheter från strandrätt. I slutet av medeltiden blev det kutym att betala vanlig dagspenning för bärgningsarbetet.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett dykeri eller bärgningskompani.
Postförsändelser som bars till addressaten av postiljon, brevbärare. Den indelades i tre typer: postlåde-, postlucke- och postboxpost. Därutöver fanns avlämningspost ( i en öppen låda på postanstalt avlämnad post) och avhämtningspost (avhämtades från postanstalten, enligt särskilt kontrakt med postverket).
C
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för telefon- och telegrafcentralernas underhåll och utveckling. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Begrepp som används i kartor och betyder ungefär omkrets.
D
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Förman vid förråd eller förvaringsställe. Depotföreståndare förekom vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Förman vid förråd eller förvaringsställe vid Järnvägsstyrelsen.
Sektioner vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilka ansvarade för att tillhandahålla dragkraft och att övervaka underhållet av det rörliga materielet. Depotsektionerna sorterade under Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och leddes av en maskiningenjör eller en depotföreståndare. Vid sektionerna fanns dessutom lokomotivmästare, lokomotivförare, maskinmästare, undermaskinmästare, vagnmästare, gasmästare, lokomotiveldare, vagnrevisorer, lokomotivputsarförmän, pumpmaskinister, lokomotivputsare och vagnsmörjare.
Från 1904 tjänsteman som fungerade som chef för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg, och även beteckning på cheferna för de temporära distriktsstyrelserna i Helsingfors, Viborg och Vasa 1913–1923. Distriktschefen vid distriktsstyrelsen i S:t Petersburg var samtidigt föreståndare för byråavdelningen vid Järnvägsstyrelsen, medan distriktschefen i de temporära distriktsstyrelserna utsågs av styrelsernas medlemmar som utgjordes av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Distriktschefen ansvarade för linjeförvaltningens tjänstepersonal, som bestod av alla tjänstemän, järnvägsbetjänter och arbetare i distrikten, samt för den allmänna ordningen och ekonomin inom distrikten.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
Föreståndare för ett kassörsdistrikt, senare en ekonomisektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Tjänsteman med uppgift att ta emot och kvittera uppbörd och övriga inkomster till en distriktskassa samt att bokföra distriktskassans inkomster och utgifter. Distriktskassörer förekom i väg- och vattenbyggnadsdistrikten och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning där distriktskassörerna efter 1932 kallades sektionskassörer.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning vilken ansvarade för revisionen av distriktens räkenskaper. Från 1922 sorterade revisorerna under kassörsdistrikten, senare under ekonomisektionerna.
För att underlätta linjeförvaltningen vid Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör, baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
På 1700-talet allmänt om myndigheters och kollegiers (på grund av sin ämbetsfullmakt) rätt att utöva makt och myndighet över sina underhavande, skulle antecknas i tjänstebrev från 1756 för att garantera portofrihet (fribrevsrätt). Själva försändelsen skulle sedan införas i berörda tjänstemans (eller ämbetsverks) fribrevsbok.
Militär postförsändelse med en dragon.
Postföring två gånger i veckan (under den tid då det normala var en gång i veckan). Dubbel post fanns på 1690-talet i Österbotten, Åbo län, Nylands och Tavastehus län samt i Savolax och Kymmenegårds län.
Under 1600–1700-talet allmän benämning på förbindelse, kommunikation som farled eller väg. Termen användes särskilt om vattenvägar: segelled, båtled, kanal.
Benämning på den under generalguvernör Pehr Brahes tid (1637–41 och 1648–54) påbörjade kartläggningen av insjöarna i Finland, huvudsakligen för att utreda möjligheterna att bygga en kanal som knöt samman Insjöfinland med Finska viken. Förverkligades först på 1800-talet.
Benämning på vattenleder av diverse slag (segelled, båtled, kanal) vilka från 1628 skulle vara utmärkta på kartorna, särskilt de som gällde vattenområden. Den första temakartan över vattenområden utkom 1653 över Längelmävesi.
Långvarigt uppehåll vid postkontor i avvaktan på postens ankomst.Om dröjsmålen var återkommande fick den väntande postbonden en särskild ersättning.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Delägare i dykerikompani.
Ledande tjänsteman i ett dykerikompani med privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten. Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.
Kameral benämning på fartyg som erlade hela fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg (oberoende av storlek) som huvudsakligen fraktade järnmalm.
E
Fanns under 1800-talet bl.a. vid järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen ansvarade för kassaväsendet, räkenskaper, revision och avskrivningar samt sjukvård, pensioner och understöd. Vid avdelningen fanns ett kamrerarkontor (senare Ekonomibyrån), en huvudkassa, ett statistiskt kontor, ett kilometerkontor och ett kontor för tryckningsarbeten. Under ekonomiavdelningen lydde kassadistrikten, senare ekonomisektionerna, vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Regional sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Ekonomisektionerna lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en sektionskamrer. Andra tjänstemän vid ekonomisektionerna var revisorer samt sektionskassörer och biträdande kassörer. Fram till 1932 kallades ekonomisektionerna kassörsdistrikt.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef för byrån fungerade en maskiningenjör av första klass. Andra anställda var en telegrafingenjör, en maskiningenjör av andra klass, en biträdande ingenjör samt en telegraftekniker av första klass.
Beslag, kvarstad, av en ämbetsmyndighet utfärdat förbud för ett i hamn liggande fartyg att avgå.
Postföring en gång i veckan.
Benämning på postverkets avgift som utöver postportot och assurans uppbars för postförsändelse med extraordinärt ilbud eller extraordinär kurir. När estafettemedel erlagts skedde posttransporten inte med vanliga posthästar utan med gästgivarskjuts. Den övervakades av postmästarna som då uppbar dubbel skjutslega och vägpenningar för varje häst som anlitades för kurirposten. En postiljon befordrade personligen postförsändelsen till adressaten.
Från 1917 benämning på den tidigare Kommunikationsexpeditionen, som 1918 ombildades till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Kontor i anslutning till postdirektionen med huvudsaklig uppgift att övervaka ankommande posttransporter.
Kontor i anslutning till postdirektionen med uppgift att övervaka de avgående posttransporterna.
I Ryssland från och med 1799 högre tjänsteman vid de regionala postamten samt föreståndare för de postkontor som nämnda år ändrats till postexpeditioner, ersättande titeln postmästare. Postexpeditörer fanns även i Gamla Finland.
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Post som transporteras med en express.
Tillfälligt förordnad tjänsteman som ansvarade för ett visst banavsnitt och övervakade bevakningen och underhållet av banan.
Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
F
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Befälhavare över örlogsfartyg. Fartygschefen ansvarar för sitt fartygs och sin besättnings säkerhet.
Legitimationshandling för fartyg.
Marinintendent på örlogsfartyg som biträder fartygschefen i hushållningen och redovisningen ombord. Fartygsintendenten ansvarar särskilt för att motta, förvara och utlämna fartygets förråd.
Av postverket inrättad postexpedition på ett fartyg. Fartygspostexpeditionen förestods av en expeditör. Expeditioner fanns huvudsakligen på de ångbåtar som från och med sjävständigheten fram till andra världskriget trafikerade på linjen Åbo–Stockholm.
Under offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande register över fartyg som har rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
Allt det som behövs för att göra en järnväg färdig för trafik, till exempel själva spåret med dess skenor, signaler och telegrafer, broar och bangårdsanordningar.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Centralt ämbetsverk som 1894 ersatte Charta sigillata-kontoret. Finlands stämpelkontor övervakade tillverkningen och förekomsten av stämplat papper (charta sigillata) och stämpelmärken, postverkets frankotecken, kvittenskuponger, sparmärken och andra beskattningsmärken. Tjänstemännen var en kamrer och en kontrollör. Kontoret lydde under Senatens ekonomiedepartement fram till att Finansministeriet grundades. Finlands stämpelkontor bytte 1936 namn till Stämpel- och acciskontoret.
Under autonomin lydde telegrafväsendet i Finland under ryska post- och telegrafverket. Finland utgjorde ett separat telegrafdistrikt och förvaltades av Telegrafstyrelsen under ledning av en adjoint till direktören för ryska post- och telegrafverket.
Kompani grundat 1776 som en del av Arméns flotta för uppgiften att lotsa kronans fartyg samt att däremellan utföra tacklingsarbeten och skeppsbyggeri. Kompaniet bestod av 50 man med lotsofficeren som chef. Kompaniet fick rang av verk och 1778 en lotsdistriktschef, som underställdes Amiralitetskollegium. År 1776 bestod Finska lotskompaniet av fem styrmanslag med var sin överstyrman, tio skärgårdsstyrmän samt lotslärlingar.
En av två plenumberedande divisioner vid Kommerskollegium, med uppgift att kontrollera hela kollegiets lagenlighet och att bevaka kronans rätt i ärenden som rörde manufakturer, hantverk, handel och sjöfart. Fiskalkontoret leddes av en advokatfiskal biträdd av en skrivare.
Större typ av flaggprick, officiellt sjömärke som användes för utmärkning av farled.
Rätt för ett fartyg att ha sin stats (national)flagga som synligt tecken på dess nationalitet.
Rederiets till tjänsteår äldsta maskinmästare.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I 1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om kungsådra och farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor. Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Förening som måste bildas av den som ville flotta timmer.
Flyglinje med eller för postbefordran. Flygpostlinjer infördes på 1930-talet genom att postverket ingick avtal med flygbolag. De första flygpostrutterna gick mellan Helsingfors och Stockholm samt Helsingfors och Tallinn. Senare inrättades även flygpostlinjer inom landet.
Från 1768 av ombudsman vid sjömanshus (efter verkställd påmönstring) utfärdad förteckning över ett fartygs besättning och passagerare. Förteckningen innehöll uppgifter om deras namn, ålder, förhyrningsvillkor och dylikt. Folkpass utfärdades ursprungligen endast för fartyg som seglade på utrikesort, under autonoma tiden också för dem som seglade inrikes. Skepparen skulle innan han avseglade till utrikesort tillsammans med sitt skeppsfolk inställa sig på magistraten. Där antecknades namn, hemvist och födelseort, civilstånd, samt om hyran betalades per månad eller för hela resan. Skepparen var skyldig att förvara sjöpasset och vid behov uppvisa det för myndigheterna.
Benämning på onuset att transportera kronans representanter (civila och militära) samt kronan tillhörigt material (exempelvis spannmål) från ett anvisat ställe till ett annat.
Ursprungligen gående bud, gångbud. Termen användes särskilt om postbud som skötte postföringen till fots i ett fögderi från 1633, tills uppgiften övertogs av det indelta postverkets postförare.
Övervakade att frakter först skulle erbjudas de egna borgarna innan man använde sig av främmande.
Institution som hade till uppgift att övervaka och bestämma över befraktningsförhållanden samt andra frågor som rörde handel och sjöfart.
Handling som av en godsavsändare utställs till fraktföraren för att tjäna till ledning vid transporten av godset. Innehållet på internationella järnvägsfraktsedlar reglerades genom ett avtal i Bern 1890.
Anteckning på postförsändelse om att postavgiften erlagts (vid avsändandet), stadgades under autonoma tiden först 1862. Senare har termen använts om själva postbefordringsavgiften.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Samlande benämning på postalt värdetecken (frimärke) eller värdestämpel som bevisade att porto hade betalats. Frankostämpel har använts i Finland endast 1864–1874.
Skyldighet att erlägga postavgift. Frankotvång stadgades 1862 och angavs 1864–1874 med särskild stämpel. Franko = betald.
Handling som intygade att fartyget var byggt på kravell, att det var finskt eller nationellt, att det hade finsk besättning och fördes av en finsk skeppare, att det ägdes av finska undersåtar och var berättigat att föra rysk flagga. Fribrev fick inte utfärdas för andra än inhemska redares kraveller som byggts i hemlandet. Fribrevet utfärdades av landshövdingen på ansökan eller anmälan av magistraten i en stapelstad. Med anhållan skulle bifogas bilbrev, mätarebrev samt magistratens intyg att skepparen var finsk undersåte och borgare i någon stad i Finland. Undantag gjordes för officerare i flottan. Magistraten skulle också intyga att besättningen åtminstone till hälften bestod av finländare. Dessutom skulle eventuella tidigare fribrev bifogas.Det gamla fribrevet returnerades inte utan stannade hos landshövdingen. Fribrevet skulle förnyas årligen.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade rätt att sända fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare, postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Rätt för sjömän att utan tull utföra och införa varor.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Av häradsrätt fastslagen omkretsradie på cirka en mil runt en adelsmans sätesgård (eller annat jordagods), inom vilken frälsehemmanen 1569–1649 omfattades av särskilda ekonomiska privilegier. I praktiken tillämpades inte frihetsmilen på nya bevillningar och utskrivningar från och med 1620-talet. Betydelsen för skattskyldigheten minskade 1644 och upphörde helt 1649, varefter skjutsfärdspenningar skulle utgå lika från frälsehemman inom eller utom frihetsmilen. Frihetsmil förekom dock inom förvaltningen ända fram till reduktionen.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i bruk 1856. Frimärket visar att avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten. Fripass användes också om ett dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts, förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Posthemman på frälseägor. Postlandbonden fick 1638–1685 penninglön för postföringen, medan andra postbönder fick skattelättnader. Den dubbla tjänsten hos kronan och adeln innebar också försenad postföring då frälset krävde dagsverken och körslor av postlandbönderna. Kronan försökte därför från 1650 få frälsepersoner att avträda sina posthemman till kronan. Kronan betalade också ut ersättning till frälset om man inte hade kunnat utkräva de till landbonden hörande prestationerna för postföringens skull. Efter 1703 (förnyat 1706, 1722) skulle alla frälseposthemmanen överlåtas till kronan genom hemmansbyte. Byten av detta slag pågick till mitten av 1700-talet.
Postkontor eller postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Sådant gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Personal anställd för att sköta en fyr.
Sättet på vilket en fyr, ett fyrskepp eller ett sjömärke lyser och är mörkt på ett periodiskt sätt för att underlätta identifiering.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel, redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Den personal som var anställd för att sköta lotsverkets fyrar. Termen avsåg även budgeten för fyrväsendet och dess inrättningar.
Var berättigade till dagtraktamente efter 1884.
Av fångvårdsväsendet upprätthållen uppsamlingsplats för fångar vid en busstation, för deras vidare transport med buss. Fånghållplatserna bildade tillsammans med fångstationerna så kallade fångforslingsstråt.
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i fångklass efter 1889.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Tillfälligt postkontor med ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den finska armén under andra världskriget.
Avgift som under medeltiden erlades av bönderna i trakter med vidsträckta vattendrag. Den motsvarade de väg- och broavgifter som förekom i andra landskap.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från skatt och tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Avgift som uppbars för utnyttjandet av en färja. Avgiften ingick i färjkarlens lön. År 1918 avgjordes avgiftens storlek av landshövdingen.
Skriftlig i förväg till gästgivargård eller skjutsstation sänd beställning av skjuts.
Tjänsteman som fungerade som chef för en postanstalt som var inrättad till exempel på ett fartyg eller i en järnvägsvagn.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
Från 1919 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Fram till 1921 var förrådsavdelningen ansluten till maskinavdelningen. Till förrådsavdelningens uppgifter hörde bl.a. upphandling, förvaring och utgivning av förrådsartiklar och inventering av alla avdelningars inventarier och förråd. Vid avdelningen fanns en upphandlingsbyrå, en förrådsbyrå och ett trävarukontor, och avdelningen leddes av en förrådsdirektör. Under förrådsavdelningen lydde från 1923 linjeförvaltningens förrådssektion.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda vid byrån var en maskiningenjör, kontrollörer av både första och andra klass samt en bokförare. Fram till 1919 hette byrån Förrådskontoret och fanns vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsens depot, under autonoma tiden endast i Helsingfors. En förrådsförvaltare av första eller andra klass förestod förrådssektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, där även andra förrådsförvaltare arbetade. Förrådsförvaltare fanns även vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Tjänstebeteckning för chefen för Post- och telegrafstyrelsens förrådskontor vid telegraftekniska avdelningen från och med 1927. Förrådsförvaltaren ansvarade för den materiel inom telegraf-, telefon- och radiotekniken som förvarades i förrådet.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvalting med ansvar för upphandling och vård av material. Förrådssektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och leddes av en förrådsförvaltare av första eller andra klass. Dessutom fanns vid förrådssektionen förrådsförvaltare av tredje klass.
Fanns under 1800-talet bl.a. vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna.
Skyldigheten för bonden gentemot kungen att sköta transporter. En gammal förselskyldighet var lagarnas bestämmelser om kungens budkavel. Kungens skeppsvist skulle också enligt landskapslagarna föras till kungens visthus. I folkets ed till en nyvald kung ingick skyldigheten att utan tredska flytta och föra skatterna enligt kungens vilja och deras egen rätt. Termen vectura förekom i en urkund av Magnus Eriksson 1347.
Avdelning i generalpostkontoret som hanterade och reviderade centralförvaltningens inkomna posträkningar och andra handlingar, under ledningen av en kamrer, med biträde av några kammarskrivare.
Anstalt inom Försvarsministeriet som ansvarade för forskning inom elektronik samt för produktion av radio- och förbindelsematerial. Den grundades den 1 maj 1927 som en efterföljare till Försvarsministeriets radiolaboratorium.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den grundades 1939 som en efterföljare till Försvarsministeriets Pressbyrå. Propagandaavdelningen ansvarade under vinterkriget för information angående kriget både för inhemsk och för utländsk press och för Rundradion. Verksamheten var uppdelad i extern propaganda, som riktade sig till utlandet, intern propaganda, som riktade sig till den inhemska befolkningen samt frontpropaganda, som riktade sig till både egna trupper och fiendesoldater.
Anstalt inom Försvarsministeriet som ansvarade för forskning och utveckling av förbindelsematerial. Den grundades den 1 maj 1925 och ändrade 1927 namn till Försvarsministeriets elektroniklaboratorium.
Första öppet vatten, anges under vissa årstider vid försändelser över vatten (till exempel postavgång, handel samt fångtransport).
G
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Efter 1922 förekom gasmästare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Förteckning gjord av uppsyningsmannen vid stadsvåg över uppvägningen av ett fartygs frakt, innan den lastades ombord. Generalattesten kollationerades av sjötullskammaren mot de övriga officiella skeppsdokumenten och måste företes kammaren innan fartyget avseglade till utrikesort. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Kallelse till postbönderna i ett län om att infinna sig på generalpostmästarens (eller hans ombuds) årliga postvisitation. Under visitationen tillsattes eller avsattes postbönderna, med biträde av landshövdingen.
Titel på chefen för lotsverket.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Chef för svenska postverket 1661–1673, vilken ansvarade för övervakningen av postväsendet, föredragningen av postärendena i Kanslikollegium och till- och avsättningen av posttjänstemän. Generalpostförvaltaren kallades tidigare generalrikspostmästare. Efter 1673 var ämbetet förlänat till rikskanslern fram till 1677. Chefsskapet sköttes i praktiken av överpostmästaren på Stockholms postkontor.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium vilket ansvarade för rikets postväsende och vars chef, överpostdirektören, föredrog postärendena för Kanslikollegium. Inrättningen utgjorde ursprungligen Stockholms postkontor, som 1683 upphöjdes till centralt ämbetsverk och 1697 fick namnet Generalpostkontoret. Det indelades i två kontor och en postexpedition. År 1749 inrättades ett postkammarkontor vid Generalpostkontoret. Då Kanslikollegium drogs in 1801 föredrog överpostdirektören postärendena direkt för Kunglig Majestät och hans kansli, postdirektörskansliet, ansvarade som separat ämbetsverk för postväsendet.
Postväsendets högsta rättsinstans, grundad 1697 i Stockholm, med överpostdirektören som ordförande. Generalposträtten ersatte den kanslirätt som tidigare hade behandlat tjänsteförseelser inom postväsendet. Efter 1809 handlades posttjänstefel och förseelser som kansliärenden vid krigspostkontoret i Åbo och från 1816 av postdirektörsämbetet, från mitten av 1800-talet av allmän domstol.
Den högsta titeln inom svenska postväsendet 1653–1661. Generalrikspostmästarämbetet innehades före 1655 som förläning, därefter mot årslön. Titeln bars endast av den förste generalrikspostmästaren, överhovmarskalken friherre Wilhelm Taube. Under honom verkade general- eller överpostmästaren, som förestod det egentliga arbetet vid postverket. Tjänstebeteckningen avskaffades 1661 och ersattes med generalpostförvaltare.
Riksfogde omedelbart under regenten, med den huvudsakliga uppgiften att övervaka den civila och militära rättsskipningen i landet. Tidigare skötte riksfiskalen och senare justitiekanslern motsvarande uppgifter. Tjänstetiteln användes endast av ingermanländaren Steen von Steenhausen från 1638 till 1640-talet. Denne övervakade också postväsendet.
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en huvudbok över uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till Kammarkollegium för revision. När Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
Plats där utomstående enligt rättsliga avtal hade rätt att färdas över annans land, omnämndes 1510. Genomgång gällde speciellt samfärdsel i Finland där man färdades längs de talrika stråtarna och insjösystemen. För att byta insjösystem drogs båten över eden från ett system till ett annat.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
Förening för tyska köpmän som färdades över Östersjön och bedrev handel på och över Gotland. Den hade sitt säte i Visby och fick sin största betydelse i slutet av 1100-talet och 1200-talet. Den hade ett eget sigill och slöt fördrag med furstar i Novgorod och i Düna-området. I början av 1290-talet genomdrev Lybeck att det gemensamma sigillet skulle ersättas med de tyska hansastädernas egna sigill.
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
Tulltjänsteman som med hjälp av en tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Kunglig kurir som skötte postbefordran till och från utlandet, som ett led i statens underrättelseverksamhet. Gränspost var också en beteckning på allmän postbefordran eller själva postförsändelsen till och från utlandet samt om postanstalt vid statsgränsen. Gränspost infördes efter 1620 när regelbunden postföring mellan Stockholm och Hamburg inrättades.
Postgård belägen vid svenska riksgränsen mot Ryssland. Det första gränspostkontoret öppnades 1724 i Taskula och ersatte det förlorade Viborgska postkontoret. I Ryssland var gränspostkontor även en benämning på vissa postkontor vid riksgränsen. I Gamla Finland fanns ett gränspostkontor från och med 1744.
I Ryssland från och med mitten av 1700-talet postkontor i sådan guvernementsstad där det inte fanns poststyrelse. Till guvernementspostkontorets uppgifter hörde organiseringen av postverksamheten i guvernementet. Guvernementspostkontoren lydde från och med 1783 under de regionala poststyrelserna medan kretspostkontoren var underställda guvernementspostkontoren. Även i Gamla Finland fanns ett guvernementspostkontor.
Tjänsteman med ansvar för organiseringen av och tillsynen över postverksamheten i guvernementet. I Ryssland leddes guvernementspostkontoren från och med 1772 av en guvernementspostmästare. På 1720-talet rangklass 14, i början av 1800-talet rangklass 5–7.
Extra avgift per mil utöver skjutslega för den som i stället för vanlig gästgivarskjuts beställde ridhäst eller häst och vagn.
Post som befordrades till fots. Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Benämning på de förmåner som tilldelades gästgivare och med privilegienatur var fästa vid gästgiverihemman eller gästgivare personligen. Till exempel 1636 erhöll gästgivare sex års frihet från grundränta och inkvartering, och 1649 erhöll gästgivaren rätt att av häradet få hjälp till uppförande av nödiga hus. Gästgiveriordningen 1651 tilldelade gästgivare som gåva ett litet hemman, en hage eller äng från närmaste allmänning samt frihet från rotering.
Skjuts som gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Logi- och utskänkningsställen som var placerade med jämna mellanrum längs de allmänna vägarna. Gästgivarna skulle efter 1734 (och 1766) mot skälig betalning hålla den vägfarande med ståndsmässigt husrum med mat, stall och foder för hästarna och förvaringsrum för åkdon. De skulle också erbjuda ombyte av hästar och åkdon om den resande inte hade eget färdmedel. Om gästgivaren inte hade egen skog var det häradets ansvar att förse honom med virke för underhåll av byggnader.
Gemensam benämning på den gästgivar-, håll- och reservskjuts som gästgivare var skyldiga att utföra. Ursprungligen upplät gästgivarna endast hästar för skjutsningen. Efter 1664 fastslogs skyldigheten till åtta hästar, och det bestämdes att den angränsande allmogen måste upplåta sina hästar för skjutsen vid behov (reservskjuts). År 1766 fastslogs bestämda tider för det som kallades hållskjuts. Efter 1793 fick de skjutsskyldiga hemmanen inte tvingas till fler än en skjutsresa per dag med sina egna hästar.
Kungens rätt till fritt uppehälle hos allmogen för sig och sin hird. Rätten var uråldrig och omnämndes 1267 när Gudhems kloster befriades från pålagan. I några landskapslagar omtalades rättigheten som gengärd. Ämbetsmännens rätt till fri gästning förbjöds 1403. Gästningen formaliserades på 1400-talet, och utgångspunkten blev allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring. I kameralia under 1500-talet blev gästning synonymt med fodring.
Skyldighet att låta en fattig tillbringa natten i den gård där han sökte gästning. Skyldigheten ingick i många landskapslagar. Det är dock omdiskuterat huruvida bestämmelserna endast var komplement till bestämmelser om resande eller om de faktiskt var en form av underhåll av fattiga.
Några bestämmelser om landböndernas skyldigheter att lämna jordägaren gästning antingen i form av fodring eller gengärd har bevarats. På kyrkliga jordar krävdes i allmänhet gästning i form av gengärd.
Övernattning under resor. Gästgiveriväsendet var dåligt utvecklat under medeltiden. Gästningen blev därför ofta betungande för bönderna, speciellt vid de större vägarna. Bestämmelserna i Alsnö stadga inskränkte gästningen. Våldsgästning förbjöds. Ingen hade skyldighet att utan ersättning ge vägfarande kost och logi. I varje by skulle finnas en rättare som antingen själv skulle sälja förnödenheter till resande eller hänvisa dem till bönderna. Gårdar tillhörande kungen, biskopar, riddare eller svenner till vapen var undantagna från gästning. Varje bonde var skyldig att ta emot två man till gården och ge dem kost och foder till gängse pris. På 1300-talet kompletterades systemet genom införandet av tavernor och fasta priser.
H
Anhaltsstation, hållplats vid exempelvis järnväg.
Kameral benämning på fartyg som erlade hälften av fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. Hit hörde öppna båtar och skutor som var försedda med back, gångbord eller tvärbjälkar. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg, oberoende av storlek, som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Plats för lastning och lossande av fartyg. Under medeltiden skulle ett handelsfartyg som kom till en stad med hamn lägga till vid brobänken och underrätta fogden. Denne hade förköpsrätt. Fartyg som låg förtöjda med enbart barlast, måste lämna plats åt nyanlända. Staden hade flera personer anställda för hamnarbetet.
Avgift baserad på bruttodräktigheten, betalas när fartyget kommer i hamn.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Av magistraten utnämnd uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Fyr vid inloppet till en hamn.
Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
Stadens tjänsteman med bokföringsuppgifter vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsbokhållare anställd på hamnkontoret i Helsingfors.
Tjänsteman anställd vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsföreståndare endast i Björneborg.
I större hamnar anställd person som på begäran lotsade fartyg inom hamnområdet.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Av magistraten tillsatt organ vid fiskarsamhälle. Det övervakade under hamnfogden fiskeläget, själva verksamheten och att ordningen i hamnen följde hamnordningen.
Lägre tjänsteman som övervakade ordningen i en hamn.
Den ena av Kommerskollegiums två divisioner som beredde ärenden rörande handel och sjöfart för beslut i kollegiets plenum. Divisionen förestods av kommerseråd med två assessorer som bisittare samt en kommissarie.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
I Ryssland från 1801 till 1809 benämning på centralt ämbetsverk för förvaltningen av kommunikationerna i riket.
I Ryssland från 1809 central myndighet för byggande, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Benämningen var från 1801 Huvudförvaltningen för kommunikationsleder. Trafikdistrikten lydde under denna huvudförvaltning.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Kontoret leddes av en huvudkassör med bistånd av ett kassörsbiträde. Huvudkassan ansvarade för att ta emot och kvittera alla kontanta medel som kom in till Järnvägsstyrelsen, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Huvudkassan hette före 1922 Kassakontoret och lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen som ansvarade för byråavdelningens kassakontor, efter 1922 ekonomiavdelningens huvudkassa.
I Ryssland 1782–1811 centralt ämbetsverk för postförvaltningen i riket, under vilket även postförvaltningen i Gamla Finland lydde.
Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Förteckning över hållskjutsskyldiga hemman och antalet skjutsar och hästar som fanns till hållskjutsens förfogande. Längderna upprättades av kronofogdarna och granskades av häradsrätterna. De fastställdes av landshövdingen och kungjordes därefter i kyrkorna. Gästgiverierna fick ett exemplar av längden.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden. Hämtning innebar att den som försummat en kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av domstol och gällde huvudsakligen vittnen och svarande i brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Bro, för vilken ett helt härad var ansvarigt. Underhållet var vanligen lottskiftat på byar eller större enheter. Endast mindre broar kunde vara individuellt skiftade. Vägbanksbroar var i högre grad individuellt utskiftade än fribärande brokonstruktioner. De tidigaste finska beläggen för häradsbroar är från år 1288.
Postgång inrättad från och med 1648 på beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Postbonde utanför den ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.
Sammanslutning av härader som på länsstyrelsebeslut upprätthöll häradspost cirka 1648–1883.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Handling som visade att en person hade rätt till fri skjuts. Under medeltiden gällde det endast skjutsar för kungens räkning. Den kungliga friskjutsningen gällde både person- och varutransporter och både vinter- och sommartid. Hästbrevet skulle överlämnas till den lokala tjänsteman, i Finland länsman eller skjutsnempnare, som ansvarade för organiserandet av skjutsningen. Hästbrevet kontrollerades av en läskunnig präst.
I
Gods som forslas längs statens järnvägar snabbare än vanligt fraktgods, vanligen med ordinarie bantåg.
Outförbar, om väg: ofarbar, oframkomlig.
Benämning på nettoinkomst, särskilt om den inkomst som kom från statlig affärsverksamhet (exempelvis postindräkt från postväsendet).
Avgift som 1862–1869 erlades av fartyg som seglade i hamn från öppen sjö utan att ta lots.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1840 samlande beteckning på den ingenjörskår som från tidigare kallades strömrensningskorpsen och som planerade och verkställde de beslut som fattades av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna, från 1860 Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades delades ingenjörskårens verksamhetsområde in i distrikt och 1869 blev den militära ingenjörskåren en civil tjänsteinrättning.
Att anmäla ett fartygs ankomst i hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
In- och utseglingsort med skyldighet att bistå, övervaka och förtulla handelsfartyg från och till utrikesort.
Lotsande styrman som betjänade kustfarleden, omtalas i kung Valdemar II:s jordebok.
I en tidning infört meddelande, notis, annons eller insändare.
Registrering av värdepost vid postanstalten 1772–1881. Samtidigt blev postverket ersättningsskyldigt ifall postförsändelsen skadades eller försvann. Inskrivning ersattes under autonoma tiden med (post)assurans.
Under autonoma tiden om avgift för resning av vademål eller besvärsmål vid hovrätt. Allmänt: avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid inskrivning i läroverk eller av gods som fraktades med järnvägen eller post som skulle försändas.
Fyr med en fyrkaraktär som visar fast sken som plötsligt släcks under kortare tid än skenet varar.
Internationell sammanslutning som från 1922 arbetade för tekniska förbättringar inom järnvägen. Organisationen utgav också en enhetlig, trespråkig varuförteckning för att underlätta beräkningen av internationella avgifter. Den tillämpades också i Finland, som var en grundande medlem.
Underofficer inom skepparestaten som ombord på örlogsfartyg hade hand om fartygets uppbörd.
Person som skötte postgången över vatten vintertid, bl.a. mellan Sverige och Åland. Vanligen bemannade mellan sex och tio båtsmän en förbindelsebåt som var försedd med tre kölar eller medar, för att vid behov kunna dras på isen.
Vägbeskrivning. Under medeltiden fanns för pilgrimer och andra resande beskrivningar till de mest besökta vallfartsorterna som Rom, Santiago del Compostela och Jerusalem. Det enda kända svenska itinerariet beskriver rutten Koburg–Rom.
Skälig lön, den ersättning som under 1200-talet tillkom som ersättning för bärgningsarbete.
J
Elev vid sjömansskola, sjömanslärling, senare tredje gradens sjöman. Ursprungligen användes beteckningen skeppsgosse.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning som ansvarade för juridiska spörsmål. Vid byrån fanns en ombudsman, en biträdande ombudsmän, en notarie och kanslister.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.
Samtliga stationer, haltpunkter, teknisk utrustning samt personal och verksamhet längs en viss järnvägslinje. Järnvägsbyggnad blev i praktiken en hierarkisk enhet för utbyggnad, inspektioner och planering av verksamheten. Vid varje järnvägsbyggnad fanns en arbetschef, en distriktsingenjör och flera avdelningsingenjörer samt en kassör. Järnvägsbyggnaderna lydde under Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna fram till år 1923 då ansvaret överfördes på Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen som 1932 ersatte byggnadsavdelningen. Till avdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning, senare järnvägsbyggnadsavdelning. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var baningenjörer av första och andra klass, biträdande ingenjörer, en notarie, en kamrerare, en förrådsförvaltare, en kanslist och en bokförare.
Regional kommitté som planerade och verkställde järnvägsbyggnaden längs en viss järnvägslinje.
Samlande beteckning för den personal som sorterade under Järnvägsstyrelsen; även Järnvägsstyrelsens budget.
Från 1862 ledande ämbetsman för järnvägarna och de anställda vid järnvägarna, vilken verkade vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Järnvägschefens kansli lösgjordes 1877 från Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna och ombildades till det separata ämbetsverket Järnvägsstyrelsen.
Halvoffentligt lasarett i Helsingfors för anställda vid Statsjärnvägarna.
Läkare inom Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Järnvägsläkare var vanligen en kommunal-, provinsial-, distrikts- eller annan offentligt anställd läkare som invid en större tågstation vid behov skötte läkaruppdraget som en bisyssla.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Präst vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Järnvägsrådet motsvarade Järnvägsstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Bangård. Benämningen gällde även bangårdens stationshus, innehållande tjänstelokaler för trafikpersonalen, väntsalar och resgodsrum för resenärer, stundom även restaurationslokaler och boställsrum för en del tjänstemän såsom stationsinspektorn.
Centralt ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar. Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då Statsjärnvägarna bolagiserades.
Kommitté i anslutning till Järnvägsstyrelsen med uppgift att förbereda behandlingen av ärenden av större vikt. Kommittén bestod av personer som genom sin verksamhet på statshushållningens, viktigare industrigrenars, handelns, lantbrukets eller sjöfartens område skaffat sig avsevärd sakkunskap. Kommitténs sammansättning och verksamhet bestämdes av statsrådet.
Statens ordinarie inkomst ur järnvägsverket.
K
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för att planera nya telefonkabel- och telegrafnät. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Avgift för begagnande av trafikkanal.
Befälhavande personal vid kanaler under autonoma tiden och senare. Kanalbefälet vid Saima kanal bestod av kanalchefen och vid andra kanaler av distriktsingenjörerna i det väg- och vattenbyggnadsdistrikt där kanalen fanns. Kanalbefälet ansvarade för kanalverkets tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Tjänsteman vid kanal. Kanalbokhållaren ansvarade för att, alternerande med kanalkassören, förrätta uppbörden av avgifterna. Kanalbokhållaren biträdde även kanalchefen, kanalingenjören, kontorschefen och kanalkassören i deras kontorsgöromål.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämndes av statsrådet. Till kanalingenjörens uppgifter hörde bl.a. att biträda kanalchefen vid skötseln och övervakningen av kanalen och kanaltrafiken samt att under kanalchefens ledning uppgöra förslag till underhållsarbeten och leda utförandet av dem. Kompetenskraven var en diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanal som under uppsikt av kanalbefälet ansvarade för övervakning och vård av trafiken och kanalen samt för övervakning av den allmänna ordningen vid kanalen. Till kanalkassörens huvudsakliga uppgifter hörde också uppbärandet av kanal- och arrendeavgifter.
Tjänsteman vid Saima kanal som ansvarade för att uppbära och kvittera inflytande kanal- och arrendeavgifter samt övriga inkomster vid kanalen.
Tjänsteman vid Saima och Pielinens kanaler med uppgift att utöva uppsyn över kanalerna.
Finska staten tillhöriga kanaler och rörliga broar, med undantag för järnvägsbroar och till dem hörande anläggningar, byggnader, lösegendom och jordområden. Kanalverket underlydde Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och dess tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen ankom på kanalbefälet.
Avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen som 1937 ersatte styrelsens administrativa avdelning. Avdelningen ansvarade bl.a. för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal och fastigheter. Kansliavdelningen leddes av en direktör.
Formell beteckning för postgången vid ett ämbetsverks kansli under svenska tiden, särskilt Kungliga kansliets.
Vid ett kansli (särskilt vid Kungliga kansliet) anställd person med uppgift att tjänstgöra som vaktmästare eller budbärare.
Person med privilegium att kapa främmande fartyg.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Gul flagga som hissas när ett fartyg är i karantän. Flaggan kallades populärt för pestflagga. År 1893 bestämdes att karantänsflagg skulle hissas om ett fartyg hade kolerafall ombord.
Flaggsignalen TM i Internationella signalboken. Karantänssignal fördes av fartyg som befann sig i karantän. Ett fartyg som anlände från smittad ort eller som hade en insjuknad person ombord skulle hissa flaggsignalen QL.
Försök att slå ihop postväsendet med gästgivarrörelsen som infördes 1718. Avsikten var att skapa ett system för vidarebefordran av både personer och postförsändelser. Försöket avbröts efter kungens död.
Äldre benämning på skrivpapper, ibland också på skrift eller brev. Termen användes särskilt om en handling som innehöll en förteckning, exempelvis en postförteckning över vissa försändelser. Sådana utfärdades till allmänhetens påseende från 1600-talet till 1800-talet.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett kassakontor som 1922 bytte namn till Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Savolax. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Ämbetsverk som grundades 1816 under Kansliexpeditionen för att ersätta den tidigare Kungliga finska strömrensningsdirektionen. Generalguvernören var ordförande och medlemmar var två senatorer, överdirektorn för lantmäteriet, en officer och en teknisk expert som skulle sköta de praktiska uppdragen. År 1818 ändrades direktionens namn till Kejserliga direktionen för Strömrensnings- och Canalarbetet, som 1840 ersattes med Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Förutom vattenvägar, rensning av vattendrag och forsar ansvarade direktionen också för byggandet av broar och kanalverksamhet. På 1830-talet administrerades också vägarbeten. Direktionen var först och främst ett expertorgan, och de praktiska arbetena utfördes från 1821 av Strömrensningskorpsen.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Ämbetsverk som åren 1790–1797 skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Till avdelningens uppgifter hörde att anskaffa, iordningsställa och vårda material som behövdes vid järnvägstransporter. Inom avdelningen grundades ett militärtransportkontor för att sköta om större trupptransporter. Inom Kommunikationsavdelningen fanns tre regionala distrikt med egna trafikchefer.
Från 1892 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken under ledning av en senator ansvarade för samfärdseln i Finland, det vill säga järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgiveri- och skjutshållning samt häradspostföring, postverket och Postsparbanken, telegrafen och telefonen. Kommunikationsexpeditionen övertog 1903 ärenden som rörde de militära telefonlinjerna. Under expeditionen sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. Expeditionen bytte i och med förvaltningsreformen den 8 november 1917 namn till Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, sedermera till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet. Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Förbehåll i konossement. Konossementsklausuler befriade befälhavaren från det ansvar som han annars skulle ha haft enligt författningarna om konossement.
År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i Konstruktiva banavdelningen och Allmänna banavdelningen. Konstruktiva banavdelningen ansvarade för att göra upp projekt och ritningar till bl.a. broar och bangårdar. Vid avdelningen fanns en brobyggnadsbyrå, en bangårdsbyrå, en husbyggnadsbyrå samt en byrå för signal- och säkerhetsinrättningar. Innehavarna av tjänster och befattningar vid dessa byråer övergick 1932 till Bantekniska byrån vid den återinrättade Banavdelningen.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning mellan 1922 och 1932. Som chef för kontoret fungerade en kontorsförståndare. Vid kontoret fanns även en bokförare och en bokhållare.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Från 1922 kontor vid Järnvägsstyrelsens nyinrättade tariff- och kontrollavdelning. Kontrollbyrån hade tidigare kallats kontrollkontoret och funnits vid Byråavdelningen. Kontrollbyrån leddes av en överkontrollör i egenskap av kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden.
Benämning på kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet ledande tulltjänsteman som fungerade vid tullkammare vid sidan om chefen för tullplatsen med uppgift att utöva kontroll över tullanstaltens verksamhet; i Ryssland från och med 1724 hög tulltjänsteman (rangklass 6–8) vid de lokala tullanstalterna med uppgift att övervaka att verksamheten ägde rum enligt lagar och instruktioner. I Gamla Finland fanns kontollörer vid tullkamrarna.
Tullavgift införd 1802 på vissa import- och exportvaror för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet.
Den anordning varigenom handels- eller transportfartyg ställs under ledning och uppsikt av örlogsfartyg. Konvojinrättningen inrättades i Sverige av Axel Oxenstierna 1653. Eftersom den svenska sjöfarten hotades av krig mellan Holland och England bestämdes att handelsfartygen skulle segla tillsammans med örlogsfartyg, vilkas befälhavare skulle avvisa de visiteringar som de krigförande kaparna begärde. Plakatet kom inte att tillämpas eftersom freden 1654 gjorde slut på konflikten.
Ämbetsverk som från 1724 förvaltade konvojkassan och skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter. Årliga konvojer hade skickats ut från 1690. Redan 1665 fastslogs att kostnaderna skulle bestridas av dem som utnyttjade konvojerna. Varje fartyg skulle betala en avgift på 1 procent av lasten, och varje faryg som förde barlast skulle erlägga 1/8 riksdaler av lasten. År 1723 åtog sig borgerskapet att erlägga en viss avgift, så kallad extra licent, på alla utförda och inkommande varor till svenska hamnar. Medlen användes för upprättandet av konvojkassan. Kommissariatet var beläget i samband med amiralitetet i Göteborg och efter 1741 i Stockholm. Det indrogs tillfälligt 1790–1797. Det bestod 1797 av en amiral som ordförande, ett kansliråd, två ledamöter av grosshandelssocieteten och tre extra ledamöter.
Tullavgift som togs ut vid tullkamrarna på importvaror under 1600–1700-talen (med 1 procent av varuvärdet för lastade och 1/8 riksdaler per läst av barlastade fartyg) för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet. Medlen användes till friköp av svenska fartyg från pirater, särskilt i Medelhavet, och till att betala örlogsfartyg som mot betalning från svenska kronan stod för konvojskyddet.
Kungligt bud som hade i uppgift att transportera koppar till och från myntning. Kopparenspännare förekom i Bergslagen.
Titel för den huvudsakliga redaren bland flera andra delredare.
Försändelse bestående av trycksaker eller massbrev, som skickades öppet i en viss typ av kuvert.
I Ryssland från och med senare hälften av 1700-talet postkontor i en kretsstad. Kretspostkontoren lydde under guvernementspostkontoret i guvernementet. Från och med 1799 kallades postanstalterna i kretsstäderna postexpeditioner. Kretspostkontor fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på postmästare som förestod kretspostkontor (på 1720-talet jämställd med underofficer, i början av 1800-talet i rangklass 8–10 [7–12]). Föreståndaren för ett kretspostkontor som omvandlades till postexpeditioner blev expeditör. I vad mån postmästarna i kretsstäderna i Gamla Finland betecknades som kretspostmästare har inte klarlagts.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Postkontor som 1808–1809 befordrade krigsposten, övervakade postväsendet och behandlade mål som gällde posträttens högsta instans. Kontoret förestods av en kanslichef. Efter krigsslutet överfördes postövervakningen på landshövdingarna.
Brev från ämbetsverk (ämbets- eller tjänsteman). Allmogen var fram till 1801 skyldig att utan ersättning befordra kronobreven. Därefter sköttes transporten av särskilda kronobrevbärarehemman.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Lots anställd av staten och under svenska tiden vanligen innehavare av ett kronolotshemman. År 1674 fastslogs att endast flottans styrmannakår och vissa skärgårdslotsar med fullmakt hade rätt att lotsa. De kronolotsar som inte idkade hemmansbruk var efter 1783 befriade från mantalspenningarna.
Kronans post och allmänna statsposten (från och till ämbetsverk, ämbets- och tjänstemän). Den sköttes av posthemman som mot vissa friheter eller förmåner åtagit sig att transportera (till fots eller med häst) posten till följande posthemman. Kronoposten övervakades av landshövdingen och postdirektören, som tillsatte och avskedade postförare.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Byggnad som tillhörde kronan och inrymde en postanstalt.
Benämning på av kronan upprätthållna posthåll, särskilt under 1600-talet.
Den skjuts som varje hemman var skyldigt att gratis prestera för att transportera militären, krigsmateriel samt kronans spannmål, representanter och fångar inom landet. Pålagan infördes 1627. Befriade var städerna och dem underliggande hemman, frälsesäterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, tjänsteboställen, berustade säterier, lotshemman, posthemman, häradsnämndemän, fångförare och häradspostförare. Fr.o.m. 1872 var det möjligt att bjuda ut skjutsningen på entreprenad, vilket tio år senare utsträckte sig till gästgiverierna. Detta medförde en märkbar nedgång i hemmanens skjutsningsuppgifter fram till 1900-talets början. Skjutsningsskyldigheten övergick 1920 genom lag till statens ansvar, men p.g.a. trafikens modernisering avskaffades lagen 1955.
Transport för kronans räkning, utfördes av hemmansägare. Skjutsningen hörde till de allmänna utskylderna.
Benämning på rikets postväsende i dess egenskap av reale, kronopost.
Särskild skjuts för regenten eller hans familj; avgiftsfri skjuts i likhet med kronoskjutsen, ålåg sedan gammalt allmogen. Först 1792 infördes en avgift motsvarande skjutslegan som för andra resande. Kungsskjutsen koordinerades av landshövdingen och kronans lokala tjänstemän efter behov och uppsatt resrutt.
Benämning på det nät av allmänna landsvägar som gick från norska atlantkusten till städerna i svenska riket och som var förseda med gästgivargårdrar. I den finska delen av riket gick vägen längs med kusten från Åbo til Vederlax med avslutning i S:t Petersburg.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna. Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Underlydde tullverkets överuppsyningsman.
Civil tjänsteman som skötte arbetsfolkets inkvartering vid kanalbyggena under autonoma tiden .
De allmänna kungörelserna till söndagens gudstjänst i en kyrka och stiftstidningen, samt brev och attester som blivit sända till kyrkoherden.
Väg som gick till kyrkan. Kyrkvägarna byggdes och underhölls av kyrkostämman. Om kyrkvägen också hade en bro kallades denna kyrkbro. Kyrkvägar omnämns redan i Kristoffers landslag.
Personlig handling som bevisar att innehavaren har rätt att framföra en viss typ av motorfordon eller motorfordonskombinationer. Krav på körtillstånd infördes 1907. År 1911 infördes termen förarbevis. År 1923 förenhetligades systemet, och körkort som var försedda med innehavarens fotografi infördes. Förarutbildning som förutsättning för förarbevis infördes i Helsingfors 1915. År 1926 blev förarutbildningen obligatorisk i hela landet.
L
Postförsändelse som befordrades landvägen.
Bro som under medeltiden skulle underhållas av ett helt landskap eller flera härader gemensamt. Landsbroarna var i allmänhet lottskiftade på socknar. Broarna vid de stora medeltida borgarna i Finland skulle i allmänhet också underhållas av landskapets invånare. De viktigaste medeltida landsbroarna i Finland var Åbo bro, Korvensuu bro, Abborrfors och Vuolenkoski bro. I början av 1500-talet fanns en landsbro också i Sjundeå. På Åland fanns landsbroar i Finnström och Ämnäs.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman vid Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Avgift som användes för att bygga ny landsväg och nya broar. Avgiften utgick från kungsgårdar från 1734.
Post som transporteras på landsväg; under 1800-talet i Sverige också en avdelning av postverket, som ansvarade för dylik postbefordran.
Tullavgift införd 1680, uppgick till 1 öre beräknad per fartygsläst, oberoende av fartygets beskaffenhet och nationalitet. Medlen användes för understöd till Amiralitetets nödlidande sjömän. Från 1782 inräknades lastarmpenningen i tullen.
Skeppsumgäld föreskriven 1647. Lastpenningen utgick per läst av fartygets dräktighet vid inrikes- och utrikestrafik, efter 1661 endast utrikestrafik. Medlen levererades under 1600-talet årligen till Amiralitetet och var anslagna till underhåll av fyrar och båkar. Under 1700-talet gick medlen till statskassan och användes mera allmänt.
Under 1800-talet ledmärke (kista,damm, bom) i en flottled.
Bokhållare vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för de praktiska arbetena med telefonkabel- och telegrafnätet. Linjebyggnadskontoret var underställt direktören för Telegraftekniska avdelningen.
Från 1937 officiell beteckning för Post- och telegrafstyrelsens förvaltningsdistrikt och de postkontor och telegrafkontor eller post- och telegrafkontor som fanns i dem.
Förvaltningen av Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens centralförvaltning och den underlydande linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Inspektör vid Post- och telegrafstyrelsens linjeförvaltning, det vill säga regionala telegraf- och telefondistrikt. Linjeinspektörer fanns också vid Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning. Linjeinspektören övervakade arbetet med nya telegraf- och telefonlinjer och reparationer av gamla.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Under 1500-talet förekommande benämning på Kungliga klädkammaren.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att elda koldrivet lokomotiv samt att smörja detta och bistå lokomotivföraren med lokomotivets skötsel. Från 1922 fanns lokomotiveldare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje brott mot dem straffas med dubbel plikt i förhållande till vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina lotshemman eller var stadslotsar.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Titel för svenska lotsväsendets högsta chef under huvuddelen av tiden 1697–1871, samt titel för chefen för Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet under autonoma tiden.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Chef för Finska lotskompaniet år 1778. Lotsdistriktschefen var underställd Amiralitetskollegium. Han skulle uppgöra kartor över skärgården och årligen utbilda lotskompaniets manskap. Han hade som biträden en lotskapten, en löjtnant och två fänrikar. Lotsofficeren skulle föreslå lämpliga debarkeringsplatser och vintertid från isen undersöka och kartlägga farleder.
Chef över lotsningsverksamheten i en viss region, med ansvar för lots- och båkstaten (uppsyningsmän, fyrvaktare, kronolotsar och skattehemmanens lotsdrängar). Under svenska tiden stod lotsdistriktschefen under Amiralitetskollegiums uppsikt och under autonoma tiden under Militieexpeditionens uppsikt. Distriktschefen för det Östra Lotsdistriktet (Finland och Åland) kallades under svenska tiden även lotsmajor.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning. Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Benämning på förvaltnings-, tjänstgörings- och verksamhetsområde som hade ansvar för kust- och inlandsvattnen under autonoma tiden och efter självständigheten. Fördelningarna, ledda av en lotsuppsyningsman, fanns i Kotka, Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Vasa och Uleåborg samt på Saimen och Päijänne. Fördelningarna var indelade i lotsområden.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till boställe åt lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen lotshemman också om hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en åbo som inte var lämplig som lots fick anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Den frihet som lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Förteckning över lotshemman. Förteckningen uppgjordes i två exemplar av Amiralitets- och Kammarkollegium. Lotshemmansjordeboken omfattade alla lotshemmanen i riket och per län. Landshövdingarna ansvarade för inlämnandet av uppgifterna om lotsväsendet i respektive län.
Högre lotstjänsteman med uppgift att utöva viss uppsikt över lotsverkets personal. Tjänsten inrättades 1679 för uppgiften att organisera det svenska lotsverket. Finland fick en lotsinspektör 1743 och en lotsdirektör 1741. Lotsdirektören för hela lotsverket med Lotskontoret flyttade till Stockholm med Amiralitetskollegium år 1776. Lotsdirektören hade då stämma och säte i Storamiralitetet. Lotsdirektörstjänsten indrogs 1797. I Finland inrättades en särskild lotsinspektörstjänst 1791. I Gamla Finland var lotsinspektör chef för lotsverksamheten vid provinsförvaltningen från 1740-talet, och från 1794 chefstjänsteman vid Finska vikens lotsförvaltning.
Från 1794 chef för lotsförvaltningen vid Finska vikens nordkust omfattande Gamla Finland och S:t Petersburg. Lotskaptenen lydde under Amiralitetskollegium.
Ursprungligen de centrala lotsmyndigheternas huvudkontor som bestod av lotsinspektören och hans biträde samt arkivet för alla de till lotsverket hörande kartorna. Lotskontoret inrättades 1682 i Karlskrona men låg 1776–1795 i Stockholm och året 1795 i Karlskrona, varefter igen i Stockholm från 1797. Efter 1809 var Lotskontoret lotsmyndighetens kontor eller expedition, sedermera tjänstelokal för överlots eller lotsförman.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Distriktschef inom lotsväsendet under svenska tiden. Lotsmajoren för det Östra Lotsdistriktet, omfattande Finland och Åland, blev chef för lotsväsendet i Finland efter 1809. Lotsmajorens tjänsteställning bekräftades i en ny stadga för det finska lotsväsendet som utfärdades 1812. Från 1815 delade lotsmajoren chefskapet med en lotsinspektör. Det tudelade chefskapet upphörde 1846 då lotsmajorsämbetet avskaffades.
Fastslagen avgift för lotsning (1649–1809), efter 1809 endast tillfälligtvis förordnad. Lotsningstaxan erlades av lotsen, som lämnade pengarna åt Amiralitetets kassaförvaltare. Hälften av lotspenningarna återbetalades i slutet av året som lön till lotsen. Med den andra hälften betalades kronoutskylderna för hans räkning.
Ersättning för kronans kostnader för lotsinrättningen och underhållet av båkar och sjömärken. Lots- och båkinrättningsavgiften som tillföll kronan togs ursprungligen från lotspenningarna. De orter och distrikt som hade seglationsfrihet var 1770–1812 befriade från avgiften till kronan. I Österbotten där städerna skötte båkarna tillföll avgiften städerna. År 1812 stipulerades att lots- och båkinrättningsavgiften var en från lotspenningarna skild avgift som gick till Militiefondens allmänna militiekassa. Avgiftens storlek varierade beroende på fartygets storlek, typ och nationalitet. År 1819 slogs det fast att avgiften skulle betalas endast en gång per resa, oberoende av hur många lotsleder som utnyttjades. Avgiften betalades i tullkammaren där fartyget lossades eller lastades, eller till den äldste lotsbetjänten om en tullkammare inte fanns.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för lotsväsendet och dess inrättningar.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen och chefsmyndighet för lotsväsendet 1917–2004.
Titeln för föreståndaren för ett lotsdistrikt. Han hade överinseendet över att lotsarna skötte sina uppgifter och bevakade deras rättigheter (till till exempel bostad och ägor och att inte bli inkallade till domstol under den tid seglationen varade).
Från autonomin var lotsväsendet uppdelat i lotsfördelningar och varje fördelning i lotsområden. Ett lotsområde leddes av en lotsålderman och inom området fanns 1–2 lotsstationer.
Benämning på den förordning som i svenska riket reglerade lotsväsendet, tillämpades i Gamla Finland.
Intyg över en lots behörighet att verka som lotstjänsteman. Lotspass utfärdades av lotsinspektören, senare lotsdirektören, som bekräftelse på fullgjord lotsexamen och utnämningen till lots. Lotspass kom senare att kallas lotsbrev.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift. Lotspenningar betalades i mindre belopp om lots inte hade anlitats.
Plats där en eller flera lotsar är stationerade. Det förekom lotsplatser i finska skärgården redan på 1200-talet. I lotsförteckningen 1751 uppräknas de platser där lotsarna bodde och var tillgängliga. Antalet lotsplatser förändrades redan i lotsförteckningen 1800. År 1813 fanns det 48 lotsplatser i Finland.
Den minsta enheten inom lotsväsendet. Varje lotsfördelning var indelad i lotsområden och varje lotsområde bestod av 1–2 lotsstationer. Verksamheten på lotsstationen leddes av en lotsålderman.
Av lotsar utförd bevakningstjänst för spaning efter lotssökande fartyg.
Lotstjänsteman som hade uppsikten över lotsväsendet inom ett visst område (såsom chef för en lotsfördelning). År 1822 verkade fyra lotsuppsyningsmän i Finland, en vid fördelningen i Lovisa, Ekenäs, Åbo och Flisöberg på Åland.
Sammanfattningen av Lotsstyrelsen och därunder lydande lots- och fyrinrättningar samt anstalter för räddande av skeppsbrutna samt sådan personal. Organiseringen av lotsväsendet inleddes 1579 genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under Amiralitetskollegium och fick skattefrihet för sysslan. År 1677 utnämndes assessorn vid Amiralitetet till inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. År 1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören. År 1696 gavs den lotsförordning som kan anses vara lotsverkets fundationsbrev. Finska lotsväsendet avskildes från Stockholm genom ett kungligt brev den 26 juli 1756. År 1760 fastslogs i norra Finland Torneå älv som gräns mellan det finska och svenska distriktet. Finska lotsväsendet underställdes arméns flotta 1770, då högsta lotstjänstemannen (lotsofficeren) utsågs bland flottans officerare. Under autonoma tiden verkade Överstyrelsen för lots- och fyrinrättningen och under självständighetsperioden Sjöfartsstyrelsen som lotsväsendets chefsmyndighet.
Titel för förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till inspektör för kronans styrmän och 1679 till lotsinspektör för hela riket. Beteckningen lotsålderman blev därefter titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett lotsområde eller för en lotsstation.
Postförsändelse som löses ut mot avgift av mottagaren.
Brev som postbonde tog emot under vägen, i stället för vid ett posthåll.
Låsbar, kraftig läderväska för befordran av post mellan postanstalter. År 1688 bestämdes att den som hade några brev till sig på landet måste göra avtal med närmaste stads postkontor. I avtalet bestämdes att breven skulle läggas i en biväska och sedan uttagas i närmaste postgård. Därifrån skulle mottagaren antingen själv avhämta breven eller göra ett särskilt avtal med postbonden.Under 1700-talet förhandlades storleken på ersättningen som en privatsak mellan postbonden och väskägaren.
M
Protokoll över (brev)kartbok med vilket postmästare kunde spåra varje försändelse från postkontoren. Allmännare: koncept, kladdlapp. Under 1600-talet användes termen också om kasserat skrivpapper som användes till omslag, bränsle eller underlag för tapeter m.m., under 1700-talet också om ändring (i manuskript) genom tillägg, överstrykning eller radering.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Maskinavdelningen leddes av en maskindirektör och ansvarade för verkstädernas förvaltning, vård, underhåll och ekonomi och för arbetets utförande vid verkstäderna. Vid avdelningen fanns ett maskinkontor och fram till år 1921 en förrådsavdelning som inrättats 1919. År 1922 inrättades vid maskinkontoret en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning, vilken leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även maskiningenjörer, en notarie, en bokförare, en bokhållare och en ritare.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och maskindirektörens närmaste medhjälpare, hade tidigare tjänstebeteckningen maskindirektörsassistent. Maskindirektörsadjointen förestod Maskinkontoret och var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Maskindirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till maskindirektörens uppgifter.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef fungerade en biträdande direktör med titeln byråchef. Andra anställda var maskiningenjörer av både första och andra klass, biträdande ingenjörer och ritare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen hette fram till år 1922 Trupptransportavdelningen.
Enhet inom etappavdelningen vid Högkvarteret för den vita armén 1918. Kontoret grundades i och med att organiseringen av den vita sidans trupptransporter överfördes från den civila järnvägsledningen till militären.
(På postament eller röse av stenar) sten eller järntavla vid allmän landsväg vid varje fjärdedels mil, räknat från vägens utgångspunkt från en stad och vanligen märkt som 1/4, 1/2 och 1 mil. Milstenarna uppsattes och underhölls av vägunderhållskyldiga hemman, efter 1734 med medel ur häradskistan.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Medlem av statsrådet med ansvar för kommunikationsärenden. Ministern var chef för Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ministerium som 1918 ersatte Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen, Vattenkraftskommissionen och Statens vattenkraftbyrå.
Befattning vid sjöfartsväsendet underlydande Handels- och industriministeriet, med uppgift att sköta mistsignalering vid dålig sikt från en fyr, ett hamnlopp eller en mistsirenstation. Sju mistsirenskötarbefattningar och en biträdande mistsirenskötarbefattning inrättades 1921: tre vid Kallbåda grund, en var vid Someri, Hoglands södra och Rödskärs fyrar samt vid Kobbaklintars mistsirenstation. De äldsta apparaterna för ljudsignaler i luften var klocka och gonggong, senare tillkom signalkanonen och mistluren som i olika nyare former kallas mistsiren, tyfon eller nautofon.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
N
Skeppsdokument som fastställer ett skepps nationalitet.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Sammanskott av förnödenheter för härbärgeskyldighet.
Åren 1918–1944 läroinrättning för högre utbildning av kaptener och styrmän. Tidigare och senare kunde motsvarande utbildning även fås vid navigationsskolor.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Föreståndare för en navigationsskola.
Ett av svenska rikets två dykerikompanier som 1729–1799 hade privilegium på allt viktigare bärgningsarbete i norra Sverige och Finland. Dykerier fanns dock redan på 1600-talet och verkade på kungligt privilegium från 1663. Dykerikompanierna var skyldiga att för varje kvartal inlämna en redogörelse för sin verksamhet till Amiralitetskollegium.
Enligt ett privilegium från den 31 mars 1648 skulle all tjära och beck tillverkad norr om Stockholm och Nyen uteslutande exporteras av Tjärkompaniet från någon av städerna Stockholm, Åbo, Helsingfors, Viborg och Nyen. Kompaniet betalade ett visst bestämt pris för varje läst tjära eller beck, och tullen till kronan utgick under hela privilegietiden.
Benämning på kunglig kungörelse om förändringar inom postväsendet år 1662.
På motorfordon skylt med registernummer. Registreringen gjordes först enbart på lokal nivå i städer. År 1922 infördes ett landsomfattande register.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning. Byrån slogs 1928 ihop med Järnvägsbyggnadsbyrån.
Av Karl IX särskilt till bönderna beviljad rätt att med våld få hindra våldsgästande vägfarare.
Raket med rött sken, som skjuts upp av fartyg i nödsituationer (med drivsats bestående av ämnen som vid antändning alstrar ljusfenomen).
O
Postförsändelse som betalas av mottagaren.
Brev som från 1673 till 1800-talets mitt inte var uppfört på brevkarta.
Föreståndare för ett sjömanshus. Ombudsmannen skötte sjömännens på- och avmönstring. Han upprättade sjömansrullor och förmedlade hyror åt arbetssökande sjömän. Han skulle medla i konflikter mellan befäl och besättning. Benämningen ersatte den äldre ”Waterschout” som var vanlig på 1700-talet.
Hamn där ett fartygs befälhavare erhöll order om fartygets och lastens destinationsort.
Konossement som på grund av en orderklausul kunde överlåtas på annan än den behöriga innehavaren av dokumentet.
Långsam regelbunden postgång, vanligtvis med avgång en gång per vecka.
Till postbonde utgående kontant ersättning ur postkassan (enligt en viss taxa) för postbefordran. Ordinarie postlega skulle införas 1685, som ersättning för de de tidigare skattefriheterna. I praktiken infördes den för alla postbönder först i början av 1700-talet. Ordinarie postlega betalades ut av postinspektören. Den var 3 riksdaler, 9 skillingar och 10 runstycken för varje resa år 1811.
P
Den del av postväsendet som omfattar paketbefordran, en av sex särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post. Termen används också om en konkret försändelse i kategorin paketpost. En sådan försändelse fick 1827 väga högst 4,25 kg och måste alltid försäkras, frånsett tjänsteförsändelser som fick väga upp till 20 kg. Efter 1845 fick också privata penningförsändelser väga så mycket.
Postbondes räkenskapsbok. Den utställdes från 1707 av postinspektorn och övervakades av postförvaltaren, i sista hand överpostmästaren. I pappersboken antecknade postinspektören halvårsvis löneutbetalningen till postbonden med datum samt eventuell avkortning i lönen och orsaken därtill.
Pass för resa till utrikes ort.
Under svenska tiden av länsstyrelsen förd journal över utfärdade respass 1795–1809 eller av tullkammare förd förteckning över skeppare och deras besättningar vid avgång och ankomst.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Hemlig granskning av brev.
Postavgift, ursprungligen erlagda postpenningar för en postförsändelse.
Porto som beräknats efter gällande posttaxa, ett av de arbetsskeden som ingick i beräkningen av postmedlen.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.
Tjänsteman vid postanstalt som ett land(s postverk) inrättat i ett annat land.
I Ryssland från och med 1726 benämning på regional postmyndighet som från och med 1783 var styrelseorgan för ett postdistrikt.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial, poststation och postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Försäkringsavgift utöver postportot som betalades till postverket för värdeförsändelser (pengar, värdepapper och dylikt). Försäkringsavgiften gjorde postverket skyldigt att ersätta den försvunna försändelsen ur postkassan. Den blev obligatorisk från och med 1827, mot en fjärdedel av den försvunna försändelsens värde.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Under ledningen av en direktör, som samtidigt var förståndare för avdelningens postbefordringskontor, ansvarade Postavdelningen för posttrafiken, postens fastigheter och reklamationer. Postavdelningen bestod av Postbefordrings-, Fastighets-, Automobil- och Reklamationskontoret.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Postavdelningen ansvarade för organiseringen av fältposten. Det första fältpostkontoret grundades vid Högkvarteret den 19 februari 1918 och benämndes Centralkontoret för fältposten. Ytterligare grundades fältpostkontor i Haapamäki, Pieksämäki och Elisenvaara.
Försändelse från lägre till högre postmyndighet, med redovisning för brevbefordran, avgiftsuppbörd m.m.
Om postverkets förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Kollektivbeteckning för de under postmästaren verkande lägre postfunktionärerna som inte var postbönder, som postdräng, brevdragare och postiljon. Benämningen användes under svenska tiden och under autonoma tiden.
Av riksdagen behandlade och beviljade taxor för postavgifter.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Om vissa arvodesanställda befattningshavare vid postverket, ursprungligen med uppgifter som delvis motsvarade en postexpeditörs. Under 1900-talet var postbiträde en posttjänsteman med ansvar för vissa enklare göromål.
Av postkamreraren vid Generalpostkontoret i Stockholm förd räkenskapsbok över postverkets alla inkomster och utgifter.
Bok i vilken de försändelser som en tjänsteman med fribrevsrätt inlämnade till en postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Bokhållare vid postkontor i stad.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Låsbart fack på postanstalt, därifrån adressaten kan hämta sin post också efter expeditionstiden.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng, enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes postbud med postiljon.
Båtsman som transporterade post (och passagerare) med postverkets roddbåt eller postbonde som ägde och bemannade roddbåt för postfrakt enligt en viss postlinje och tidtabell. Postbåtsmän fanns på Åland och i Åbolands skärgård till 1910, fastän det indelta postverket avskaffades 1845.
Person som på entreprenad bar post från eller till ett posthåll, sedermera en postanstalt.
Hästdragen diligens som gick i regelbunden passagerar- och posttrafik från och med autonoma tiden. Från 1900-talet kallades den postbuss.
Från 1811 postverkets styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna. Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en expedition för avgående poster och en expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Räkenskapskontor i anslutning till postdirektionen med det huvudsakliga ansvaret för postväsendets ekonomiska förvaltning.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812 titel på chefen för postväsendet. Denna tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Under lilla ofreden benämning på den tjänsteman som av de ryska myndigheterna tillsattes som chef för postväsendet i hela det ockuperade Finland.
Från 1801 centralt ämbetsverk för det svenska postväsendet och fortsättning på det tidigare Generalpostkontoret. Postdirektörskansliet inrättades 1801 då Kanslikollegium drogs in och chefen för postverket, överpostdirektören, började föredra postärenden direkt för Kunglig Majestät. Kansliet och förfarandet fortsatte fram till 1809. I autonoma Finland blev Postdirektionen från 1811 postverkets ledande organ.
Regional förvaltningsenhet under postverkets styrelse, vilken inrättades 1686. Postdistrikten förestods av postinspektörer. De började 1927 ersättas med post- och telegrafdistrikt.
I Ryssland distrikt för postadministrationen som omfattade flera guvernement. Styrelseorgan för ett postdistrikt var ett postamt. Denna distriktsindelning infördes i etapper från och med 1783. Guvernementspostkontoren lydde under dessa distrikt. Postförvaltningen i Gamla Finland lydde under Poststyrelsen i S:t Petersburg.
På 1620-talet om länsbudbärare, motsvarande enspännare. Tjänstetiteln uppkom 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Under det indelta postverkets tid (1636–1845) var en postdräng en person som var anställd av en postbonde för att tjänstgöra som postförare. Enligt postförordningen 1636 skulle de vara två till antalet per posthåll och gående vidarebefordra posten till följande posthåll. För att snabba upp postgången skulle postdrängen helst byta postväska under vägen med den postdräng som kom från andra hållet. Efter 1646 skulle postföringen huvudsakligen ske med häst (ryttarpost). Stadspostdrängarna (postknektarna) underlydde postförvaltaren. På landsbygden underlydde postdrängen en postbonde och skulle bära postvapen, posthorn och spiss till skydd mot postrov. Benämningen försvann i och med avskaffandet av det indelta postverket år 1845, i Åbolands och Ålands skärgård först 1910.
I Ryssland från 1799 postanstalt i städer som inte var guvernementsstäder samt i kretsarna. Dessa postanstalter hade tidigare kallats stads- och kretspostkontor. Postexpeditioner fanns även i Gamla Finland i kretsstäderna och på några andra orter.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms postkontor efter att detta hade ombildats till ett centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var postexpedition en postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Postförande fartyg försett med en flagga med postens emblem.
Mindre postanstalt som sorterar under huvudpostkontoret i stad med postdistriktets huvudpostkontor.
Benämning på fribrevsrätt, särskilt en myndighets eller tjänstemans rätt till avgiftsfri befordran av tjänstebrev, exempelvis en lantmätares rätt att avgiftsfritt sända publika handlingar till en myndighet.
(Under 1800-talet) benämning på kvinnlig postfunktionär med uppgift att expediera allmänheten på postanstalt.
Den officiella beteckningen för postbonde på indelt posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Sammanslutning av postväsenden sedan 1874 där olika stater är officiellt representerade och som reglerar de internationella postförbindelserna. Senare grundades Allmänna postförbundet och 1878 Världspostförbundet med postkongressen som högsta beslutande organ, dit Finland som självständig nation anslöt sig 1920. Den skrifliga handlingen kallades postkonvention, ett fördrag mellan två eller flera stater som reglerade postutväxlingen mellan dem.
Lag, förordning eller reglemente rörande postväsendet. Den första postordningen, om postbud, gavs 1636 och verkställdes i Finland 1638.
Av officiellt postväsen ordnad befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Äldre benämning på postavgift, porto.
Om (krono)postföringen som ett onus för posthemmanen.
Ersättning för postföring.
Ett posthemmans skyldighet att befordra posten längs en viss postrutt 1638–1845, på Åland och i Åbolands skärgård fram till 1910.
Om personal- eller utgiftsstat inom det indelta postverkets transporter.
Den privatisering av postverket som gjordes på 1600-talet. Postverket var förlänat 1654–1661, bortförpaktat 1662–1669 samt förlänat på nytt 1673–1677. Förläningsinnehavaren skulle organisera och sköta postväsendet och hade rätt att behålla ett eventuellt överskott.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt. Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
På särskild blankett (av postanstalt utskriven) reversal som vid avsändandet ska medfölja postförskott. Postförskottsreversal infördes med postordningen 1881.
Under autonomin en postförvaltares närmaste man och tjänstebiträde.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Sammanfattande benämning på de turer längs vilka post befordrades mellan två orter, också om postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.
Postbondes gård, posthemman, posthåll, fungerade som anhaltstation för stafettposten och inlämningsplats för post på landsbygden. Postgårdarna avskaffades 1845, i Åbolands skärgård och på Åland 1910. Från 1920-talet användes benämningen om liten postanstalt som sköttes som en bisyssla av någon och som endast distribuerade brevförsändelser, vissa också vanliga inhemska paket.
Vid kronans postrutt beläget hemman vars bonde verkade som postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
Blåsinstrument för att ge signal om att posten har anlänt eller ska avgå. Posthornet blev ett kännetecken för postföringen. Ursprunget kan eventuellt sökas i Tyskland, där postföringen tidvis sköttes av slaktare mot vissa skattelättnader. När de anlände till en by för att köpa boskap så anmälde de sin ankomst genom att blåsa i ett horn. Posthornet blev under 1500-talet allmänt bland kurirer som skötte offentlig postgång (till exempel kyrkans, statens, ämbetsmäns postförare). Posthornet blev sedermera en symbol för statligt postmonopol och förekommer än idag på postlådor, postfanor m.m.
Tidigast från och med 1636 om hus som (helt eller delvis) inrymmer postkontor eller annan under postverk(et) sorterande institution (till exempel posthåll, posthemman eller -gård).
Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar. Benämningen användes också om det indelta postverket 1636–1845 och om själva vägsträckan mellan två posthemman eller om skjutshåll som försåg postförarna med hästar. Posthemmanen skapades med det indelta postverket 1636. I Finland öppnades den första postrutten 1638: Stockholm–Åbo–Helsingfors–Borgå–Viborg–Kexholm–Nöteborg–Narva.
Under indelta postverkets tid 1638–1845 om person som förestod och vanligen också tjänstgjorde som postförare på ett posthåll eller mindre postanstalt. Avsåg under svenska tiden särskilt de skrifter som rörde den av Karl XII år 1718 påbjudna, men aldrig helt genomförda reformen av postväsendet som avsåg att erbjuda också regelbunden persontrafik med posthållets häst och vagn.
Ursprungligen den ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de postförare som med biträde av en postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
En postinspektörs verksamhetsområde eller befattning (som en postal instans).
Från 1620 chefsbefattning med varierande tjänstetitlar vid Kunglig Majestäts kansli. Postinspektören var chef för enspännare och länsbudbärare. Tidvis under 1645–1704 var ”postinspektör” en tjänstebeteckning för chefen för svenska postverket. Efter 1685 var ”postinspektör” en inspekterande tjänsteman vid generalpostkontoret och högsta posttjänsteman i ett postdistrikt. Postinspektörerna i postdistrikten övertog från landshövdingarna tillsynen över verksamheten vid lokala postkontor och över postbönderna. Vanligen utsågs postförvaltaren i landshövdingens residensstad till distriktets postinspektör. I Gamla Finland var ”postinspektör” från 1744 titel på föreståndarna för några postkontor. Under autonomin var ”postinspektör” från 1846 tjänstebeteckning för föreståndaren för ett postkontor i en mindre stad. Efter 1889 var postinspektören föreståndare för ett postdistrikt. I folkmun kallades postinspektören postkontrollör.
Mindre segelfartyg avsett för mer eller mindre reguljär post- (och passagerar)trafik mellan två orter. Postjakterna innehades och sköttes av postrotehemman. Postjakter började förekomma efter 1685 och användningen reglerades 1704. Posten skulle förvaras i en vattentät postkagge och jakten förestås av en kapten (eller skeppare) med flera postjaktskarlar som besättning. De bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779, från Stockholm längs sydfinska kusten till Reval 1687–1689 och mellan Porkala och Reval 1690–1691. De var mer beroende av väder och vind än postbåtarna som roddes av postbönder. Den svenska sjöposten mellan Sverige och Finland upphörde 1821.
Jordebok över posthemman. Postjordeboken upptog alla postgårdar i landet och reglerade deras postföringsskyldighet i miltal. Förslag om upprättande av postjordeböcker kom 1686. De upprättades dock först på Karl XII:s befallning i början av 1700-talet och 1801 på Kammarkollegiums befallning.
Kameral räkenskapsförande avdelning vid Generalpostkontoret i Stockholm. Under autonomin benämndes postdirektionens räkenskapskontor i Helsingfors även postkammarkontor.
Tjänsteman inom postverkets högsta ledning, med ansvar för kamerala och ekonomiska ärenden. Tjänsten inrättades 1669 och postkamreraren verkade vid postkontoret i Stockholm, senare kallat Generalpostkontoret, under tillsyn av överpostmästaren, från 1697 överpostdirektören. Postkamreraren hade i sin tur ett visst ansvar att övervaka denne. Eftersom postkamreraren skötte redovisningen av postmedel och överföringen av postverkets överskottsmedel till statsverket, verkade han till denna del under såväl Kammarkollegiums, Statskontorets som Kammarrevisionens tillsyn. Postkamreraren förestod efter 1746 Postkammarkontoret under Kanslikollegiums, efter 1801 Postdirektörskansliets, tillsyn. Från 1811 var postkamreraren revisor vid Postdirektionens räkenskapskontor.
Kansli för postverkets centrala förvaltning. Under 1700-talet skötte postkansliet den del av Generalpostkontorets centrala förvaltning, som förestods av postsekreteraren i Stockholm. Efter 1816 var postkansliet postdirektionens kansli i Helsingfors och förestods av postdirektören.
Under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatt rysk officer med uppgift att organisera postföringen. Även officerare med andra grader, såsom postlöjtnanter, tjänstgjorde vid det ryska postväsendet.
Förteckning över adresser och postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.
Allmän benämning på postverkets huvudkassa, senare också en enskild postanstalts kassa. Ur den betalades också de lägre posttjänstemännens löner efter 1685. Överskottet av postmedlen gick oavkortat till postverkets underhåll.
Lägre tjänsteman inom postväsendet med ansvar för räkenskapsföringen och förmedlingen av postväsendets transaktioner med Statskontoret och Kammarrevisionen. Postkassören var underställd postkamreraren. Han hade ursprungligen säte vid Kammarkollegium och verkade då som ett mellanled mellan Statskontoret och Kanslikollegium i den löpande postförvaltningen. Postkassören verkade 1685–1698 vid Stockholms postkontor. Ämbetet avskaffades 1698 då räkenskapsföringen började skötas av postinspektörerna i varje län, vilka halvårsvis redovisade räkenskaperna för postkamreraren.
Benämning på postdräng i en stad. Postknektar infördes med postordningen 1636. De skötte i praktiken postföringen under postförvaltarens översyn och skulle enligt postordningen 1646 bära kronans livré. Efter det militära indelningsverkets införande användes beteckningen också om postsoldat.
Postförvaltare på vissa gränsorter under 1636–1870 och vid de svenska provinsernas postkontor 1699–1815. Postkommissarien utnämnde postmästarna, övervakade postförarna samt förestod och inspekterade sitt postala område. Han redovisade årligen till postkamreraren. Behållningen av rörelsen tillföll postkassan i Stockholm. Postföringen sköttes med vagnar som fraktade gods och passagerare enligt av svenska postmyndigheter fastställda taxor.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från senare delen av autonoma tiden allmän benämning på mindre postanstalter som sorterade under postkontor på landsbygden. Postkontorsfilialerna förestods vanligen av en postexpeditör.
Från 1889 landsomfattande postdistrikt under Poststyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsen, vilket utgjordes av Statsjärnvägarna med deras postkupéexpeditioner. Distriktet kallades ursprungligen Kupépostdistriktet och förestods av en postinspektör.
Rörlig postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör, expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Enhet i anslutning till Postdirektionen som tillsatte och övervakade resepostexpeditörerna. Postkupéexpeditionen förestods av en äldre resepostexpeditör. Under honom verkade yngre resepostexpeditörer.
Från 1881 benämning på chefen för en postkupéexpedition. Den egentliga tjänstebeteckningen var postexpeditör.
(Regerings)kurir som (också) medför post.
Under 1600–1700-talen benämning på postlinje, postgång. Termen ersattes under 1800-talet med ”postlinje”.
Från 1898 Poststyrelsens årliga tjänstemannapraktikantutbildning. Postkursen erbjöd undervisning i ämnen som anslöt sig till postväsendet och resulterade i en posttjänstemannaexamen. En kortare kurs arrangerades för postiljoner.
Lön för postföring under svenska tiden och autonoma tiden, ursprungligen den kontanta ersättning som en postbonde på ett indelt posthemman som låg på frälse-eller donationsjord 1638–1686 fick som ersättning av postverket för postföringen, i motsats till att postbönder på posthemman av annan jordnatur fick lättnader i vissa allmänna avgifter och skatter. Från 1686 betalades postlegan ur postverkets kassa till varje ordinarie postförare. Postlegan avskaffades med det indelta postverket 1845.
(Under 1600-talet) om postföring till fots. Efter 1718 indelades postgången också i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Den plats i en postlokal där allmänheten expedierades, tidigare om en lucka i en vägg eller dörr i en postanstalt genom vilket försändelser kunde in- och utlämnas. Termen användes också i överförd betydelse om en postmästares syssla. Sedermera användes termen om vid postkontor belägen brevlåda för avgående försändelser, under 1900-talet också om invid brevbäringsstråt eller postlinje uppsatt låda, i vilken brevbärare lägger till adressaten riktade vanliga brevpostförsändelser.
Benämning som förekom i den svenska postförvaltningen. I vissa delar av det område i Gamla Finland som 1743 införlivades med Ryssland var postlänsman en benämning på person som hade i uppdrag att övervaka användningen av hästar för postföringen.
Samlande benämning på olika slags postbud som färdades till fots, till exempel kurirer, postiljoner, postbönder och postdrängar.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Benämning sedan 1748 på den månatliga redovisningen av ett postkontors brutto- och nettoinkomst. Postmedelsräkningen gjordes upp av postmästaren.
Rättegångssak rörande postväsendet.
Postmästares ämbetsbostad som också inrymde postkontor.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig arrendator av postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665 titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Postmästares skriftliga tro- och huldhetsförsäkran till konungen.
Postmästares hustru eller änka (som efter makens död skötte postkontoret), sedermera postmästarinna.
Postmästares eller postförvaltares ämbete och verksamhet, också om postkontor.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken bestod av postkontoren och telegrafkontoren med deras filialer. Funktionerna fanns ofta under samma tak, särskilt på distriktets huvudort, och kallades post- och telegrafkontor. Distrikten förestods av en postinspektör.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Centralt ämbetsverk som ansvarade för, övervakade och utvecklade post-, telegraf- och den statliga telefontrafiken i Finland. Post- och telestyrelsen bildades 1927 genom en sammanslagning av Poststyrelsen och Telegrafstyrelsen. Post- och telestyrelsen leddes av en generaldirektör och de viktigaste besluten fattades kollegialt tillsammans med direktörerna för de olika avdelningarna. Till en början bestod avdelningarna av en administrativ avdelning, en postavdelning och en telegrafavdelning. År 1937 ombildades Telegrafavdelningen till Telegraftekniska avdelningen och Telegraftrafikavdelningen. År 1945 tillkom Upphandlingsavdelningen. Den regionala förvaltningen organiserades inom ramarna för post- och telegrafdistrikt samt telegraf- och telefondistrikt.
Titel för person som (i ort med föga omfattande poströrelse) i sin bostad mottar och utdelar post för postverkets räkning.
Allmän benämning på postordning särskilt på 1600-talet som reglerade postväsendets tillstånd, skick och form, sedermera ersatt med postförordning. Som exempel kan nämnas postordningen 1631, förordning om postväsendet 1643, om notifikationspostväsendet 1662 samt poststadgorna av 1636, 1648, 1673, 1686 och 1704. Efter 1809 gavs postordinantier under benämningen postordningar åren 1817, 1881, 1924 och 1944.
Från och med 1673 av postfunktionär iordningställt paket, som innehöll ett antal till en och samma postanstalt adresserade brev.
Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska, lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade postpass också på den handling som bestyrkte någons rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en stad eller en postförvaltare på landsbygden.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
De räkenskaper som fördes vid en postanstalt över postavgifter som betalades i efterskott.
Den handling som från 1662 upprättades av postförvaltare och som innehöll uppgifter om (från och till postkontoret) inkomna och avgående postförsändelser samt deras portoavgifter. I praktiken var postprotokollet en kopia av postkartan. Den sändes med vissa intervaller till central postmyndighet i Stockholm för kontroll.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Benämning på banksedel som sändes per post.
Per post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Visitationsresa gjord av (högre) posttjänsteman, vanligen postinspektör.
Kontor med ämbetslokaler för revisor(er) vid Poststyrelsen i Stockholm.
Benämning på postförare till häst 1646–1817.
Från och med 1700-talet en grupp av hemmansägare på Åland och i Åbolands skärgård som gemensamt ansvarade för postföringen i området och mellan Finland och Sverige. Termen användes ibland också om besättningen på den postbåt, rotebåt som användes och som bestod av minst sex postrotemän. Benämningen brukades även under stora ofreden om de rotar bestående av ett mindre antal hemman, som de ryska ockupationsmyndigheterna organiserade i östra Finland för att ombesörja postföringen mellan poststationerna.
Hemman på Åland och i Åbolands skärgård som hörde till en postrote cirka 1700–1910.
Överfall på postförare med tillgrepp av (värde)post. Postrov var ursprungligen belagt med dödsstraff.
Från 1674 om ridande postförare eller postbud, efter 1707 postryttare, senare synonym till postiljon. Benämningen användes särskilt om postförare i Östersjöprovinserna. De anställdes där av postmästarna i orten före 1689 eller genom entreprenad och avlönades av denne eller med medel ur den lokala statsuppbörden.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Postrådet motsvarade Poststyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Benämning från 1650-talet på postförare som (springandes) skötte postföringen utanför riksposten, exempelvis häradspostförare, klockarpostförare.
Specialdomstol i stad 1704–1816 som behandlade missbruk av fribrevsrätt och postfunktionärernas tjänstefel och -försummelser, särskilt postmästares, postförvaltares och postförares. Posträtten tillsattes vid behov med borgmästaren som ordförande och några magistratsledamöter samt stadsnotarien, där sådan fanns, som medlemmar. Besluten kunde överklagas till överpostdirektören, från 1808 till postmästaren i Åbo. Posträtterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Under 1800-talet om portofria (och omärkta) postförsändelser, särskilt tjänsteförsändelse från en postal myndighet till en annan.
Officiell beteckning för skriftligt meddelande från postanstalt om att en försändelse kunde avhämtas på postanstalten.
Sekreterare vid och chef för Poststyrelsens kansli i Stockholm. Postsekreterarna uppfördes först 1762 på stat.
Postmyndighets eller postanstalts sigill, särskilt det sigill som användes vid tjänsteförsändelser och postpaket och som inte fick brytas av någon annan än postmästaren.
Postföring (och transport av passagerare) med häst och vagn.Postskjutsen sköttes från 1636 (under det indelta postverkets tid) av postbönder, senare av postförare anställda av postverket.
Postbonde som under det indelta postverkets tid (1648–1845) skjutsade postförsändelserna (och passagerare) med häst och vagn till följande posthåll eller posthemman.
Beteckning för postmästarens eller postförvaltarens skrivbiträde, en inofficiell arvodesbefattning vid postverket under svenska tiden och autonomin.
Om de soldater som efter 1716 skulle anskaffas till livgardet, av de annars från rotering befriade posthemmanen.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret, Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 lokalkontor eller filial till Postsparbanken. Som postsparbanksbyråer, sedermera postsparbankskontor, fungerade postanstalterna runt om i landet.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Stadga som reglerade förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen poststat endast om postverkets budget.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition vid en tågstation, med en poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Om poststation av första klass som inte hanterade post som gick till utlandet eller värdepost såsom postanvisningar och -förskott och poststation av andra klass som endast tog emot och vidarebefordrade inrikespost.
Ansvarig tjänsteman för en poststation, det vill säga en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition, vilken var belägen vid en järnvägsstation och vilken tog emot och vidarebefordrade posten som forslades längs järnvägen till huvudposten. Tjänsten inrättades 1862 och sköttes ofta som bisyssla av stationsinspektorn.
Benämning på den tidpunkt (det klockslag) då post senast ska vara inlämnad (på en postanstalt) för att befordras med viss postlägenhet.
Centralt ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter; instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20 mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Under 1800-talet telegram om försening av posten på grund av till exempel snöhinder. Posttelegram sändes i Sverige från postkupéföreståndare till Generalpoststyrelsen.
Nyheter befordrade med post. Benämningen användes särskilt om vissa tidningar eller flygblad. Från 1645 blev ”Posttidender” också namn på en allmän tidning (”Ordinarie Post Tidender”), som på statligt uppdrag spreds i landet av postchefen i Stockholm. Den innehöll särskilt officiella nyheter från regeringen, utrikesnyheter och uppgifter om krigshändelser. Utgivningen övertogs 1791 av Svenska Akademien.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en posttjänsteman en person som hade tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Examen i postverkets författningar, cirkulär och räkenskaper, vilken anordnades av Poststyrelsen. Posttjänstemannaexamen infördes 1898 huvudsakligen för att ge posttjänstemän med sämre skolutbildning behörighet att söka högre posttjänster. Posttjänstemannaexamen utvecklades till en slutexamen i en fem månader lång postkurs som årligen arrangerades av Poststyrelsen.
Person med uppgift att på visst sätt övervaka postbefordran, i Ryssland från 1799 posttjänsteman (rangklass 14) vid poststation med uppgift att övervaka postföringen samt landsvägstrafiken.
Tjänste- eller igenkänningstecken för kungligt sändebud, postbud. Postvapnet var en, ursprungligen 1538 för Eriksmässan använd, år 1577 införd förgylld metallbricka med kungligt emblem eller riksvapen. Efter 1636 gjöts brickorna i koppar eller mässing. Postvapnet skulle bäras synligt på bröstet (eller i ett fodral) för att beteckna ett statligt sändebud. De fanns till för att undersåtarna skulle kunna veta vem som var stadd i kronans ärenden och i den egenskapen hade rätt att kräva fri skjuts, traktering och övernattning. Ett omfattande missbruk av postvapen förekom, med följden att postvapnen indrogs till kungliga kansliet år 1580, särskilt av alla frälsemän, som kommit över det kungliga postvapnet. Postvapnet återinfördes 1595 och var då försett med ett antal kläppar, som visade hur många hästar vederbörande hade rätt att kräva vid hästhållen. Efter 1602 användes postpass och postvapen parallellt. Postvapen förekom också under benämningen postbössa, senare budbössa, särskilt för de kungliga kurirerna. Från 1717 måste varje postbonde lösa in sitt postvapen (och posthorn) för att undvika missbruk. Missbruket av postvapen ökade till följd av rätten till fri skjutsning. År 1633 fick länsmännen i uppgift att varje fjortonde dag meddela landshövdingen hur många hästar som hade anlitats i postföringen och av vem. Landshövdingen sände i sin tur kvartalsvis förteckningarna över antalet anlitade posthästar och beviljade postvapen och -pass till räknekammaren i Stockholm. Efter 1633 fick endast landshövdingarna, regenten med familj och kammarkollegiet bevilja postvapen och postpass. Efter införandet av det indelta postverket bekostade postverket 1636-1657 ett posthorn och postvapnet som alla postförare synligt måste ha på sig under postgången. Spiss (spjut), till skydd för postrov, fick de själva bekosta.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till Kanslikollegium för att sköta tjänstepost, postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet Generalpostkontoret med en överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums tillsyn fram till 1801, då Postdirektörskansliet blev ett separat ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Högre posttjänstemans, särskilt postinspektors, visitation av postförares verksamhet.
Väg med posthåll på cirka 20 kilometers avstånd från varandra, kallades ofta allmänna postvägen. Benämningen användes också om led till sjöss längs vilken reguljär postföring ägde rum.
Sammanfattande benämning på frankotecken, statsstämplar m. m.
Läderväska med lock och överslag i vilken post transporterades mellan postanstalter, eller från en postanstalt till ett postombud. Postväskan användes i tjänsten av post- eller diligensförare. Det var förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå det. År 1661 infördes en sidoficka, ”yttersta öppna säcken”, där dylika postförsändelser lades. Postväskan skulle efter 1673 förseglas med järnbeslag och kedja, lås och nycklar. Var och en av adresserna utmärktes då på en brevkarta, som på ankomstorten jämfördes med adresserna på de enskilda breven i postväskan.
Ångbåt för posttransport, dels de ångbåtar som 1836–1940 gick mellan Åbo och Stockholm, dels de privata ångbåtar eller ångbåtsbolag i Insjöfinland som från 1877 enligt kontrakt med postverket transporterade posten längs en specifik postrutt.
Byrå inom Försvarsministeriet. Pressbyrån grundades 1934 och skötte om försvarsmaktens nyhetsinformationsverksamhet, upplysningsarbetet samt organiserandet av informationsverksamheten i krigstid. Pressbyrån bytte hösten 1939 namn till Försvarsministeriets propagandaavdelning.
Medborgarnas rätt att offentligöra sina åsikter i tryck utan förcensur. År 1766 infördes tryckfrihet i Sverige. Den avskaffades 1772 då förhandscensur infördes. År 1865 godkändes en ny lag som byggde på principen om tryckfrihet. Den avskaffades 1867 då förhandscensur infördes på nytt. År 1905 avskaffades förhandscensuren igen och grundlagen 1906 fastslog att finländska medborgare hade tryckfrihet utan någon som helst form av förhandscensur. En ny lag om tryckfrihet avgavs dock inte under den autonoma tiden. En ny tryckfrihetslag stiftades 1919. Den fastslog att varje finländsk medborgare hade rätt att offentligöra sina skrifter i tryck utan att myndigheterna kunde ingripa. Varje medborgare som åtnjöt medborgerligt förtroende hade rätt att äga eller driva ett tryckeri. Under 1930-talet förbjöds dock vänstersinnade och osedliga trycksaker samt trycksaker i vilka kristendom förlöjligades. Åren 1939−1947 tillämpades krigscensur.
Lokal tjänsteman som underlydde Censuröverstyrelsen fram till 1919. Hans uppgift var att övervaka att ingen bröt mot censurreglerna i hans distrikt.
Bestämmelser som från år 1725 förbjöd utländska fartyg att hämta varor till Sverige från andra än det egna landet eller dess kolonier. Brott mot plakatet innebar konfiskation av skepp och gods. Produktplakatet förbjöd även utländska fartyg att gå på frakt mellan olika städer i riket. Plakatet tillkom den 10 november 1724 under mössornas riksdagsperiod för att främja den merkantilistiska strävan efter att begränsa importen och stärka den svenska handelsflottan. Den engelska Navigation Act utgjorde förebilden. Engelska kaperier förorsakade ett avbräck i tillförseln under Napoleonkrigen och produktplakatet suspenderades 1801–1802. Också 1806–1812 indrogs plakatets bestämmelser. De återinfördes genom kejserlig förordning 10.3/1.4.1812 och reglerades ytterligare i tulltaxan från 1822.
Benämning på klockarposten eller annan postinrättning med vilken en prost sände ämbetsbrev till kontraktets präster.
Av överhet eller myndighet utfärdat brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för matförrådet och förplägningen ombord på större örlogsfartyg, senare kallad fartygsintendent.
R
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för förvaltningen av radiotrafiken vid telefon- och telegrafcentralerna. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid post- och telegrafverket som under en kontrollör ansvarade för granskningen av radiolicenser. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftrafikavdelning.
Tjänsteman vid sjöfartsväsendet från och med 1930.
Benämning på måttenhet för fartygs bärighet.
Kontor vid Poststyrelsens trafikavdelning, från 1927 vid Post- och telegrafstyrelsens postavdelning, med en (kontors)föreståndare som chef.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse. Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
(Mot kvitto och särskild avgift) till postverket inlämnad eller överlämnad postförsändelse för omsorgsfull postbefordran.Rekommenderat brev infördes inofficiellt 1660 för värdepost (till exempel penning-, ädelstens- och värdepappersförsändelser). Det blev officiellt en del av postverkets service delvis 1704, slutgiltigt 1707. På postkartan som följde med varje rekommenderad försändelse skrev postmästaren ”rekommenderas”. Efter 1738 måste en för postmästaren okänd person, som löste ut försändelsen, skriftligen eller med vittnens hjälp måste bevisa sin identitet. Enligt ett kungligt brev från 1746 var stöld av ett till annan person rekommenderat brev eller rekommenderad värdeförsändelse belagd med dödsstraff. Mellan 1758 och 1772 var postmästaren skyldig att ersätta ett försvunnet rekommenderat brev, därefter ersattes skadan av postverket om det gick att bevisa att den skett på grund av försummelse. Skada som skett på grund av postrov ersattes dock inte förrän 1773 då full ersättning infördes. Rekommenderade brev måste försäkras av sändaren 1811–1816 och alla värdeförsändelser mellan 1827 och 1881. Mellan 1793 och 1811 och efter 1875 var postverket ersättningsskyldigt upp till 50 mark om rekommenderade brev försvann på grund av postverkets försummelser. Ersättningen betalades ut till avsändaren mot bevis på rekommendering.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
Styrelse som har till uppgift att leda och övervaka renhållningen i samhället. Den lokala verksamheten reglerades av lokal stadga tills kommunalt renhållningsmonopol började införas efter år 1928 i och med att den nya allmänna hälsovårdslagen och hälsovårdsförordningen från 1927 trädde i kraft. Översynen handhades av kommunens hälsovårdsnämnd. Gaturenhållningen skulle övertas av stadsförvaltningen redan 1896 men sköttes i praktiken av entreprenörer, i Helsingfors till 1915.
Skriftlig handling som utgjorde bevis på att någon hade rätt att företa en viss resa. Resebetyg användes i synnerhet om intyg som en militär myndighet utfärdade åt en person som överförts till reserven. Denne måste ha med sig resebetyget då han reste från en plats till en annan och visa upp det för militär- eller polismyndighet på ankomstorten.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i äldre och yngre reseexpeditörer.
Handling som berättigade en civilperson att köpa biljett och åka med tåg efter den 17 april 1919. Intyget utfärdades av polisinrättningens passbyrå. Det var personligt och försett med fotografi.
Fram till 1881 tjänstebeteckning för föreståndare för en postkupéexpedition. Resepostexpeditören benämndes senare postexpeditör, expeditör eller postkupéföreståndare.
Skjutsningsskyldighet som koordinerades av gästgivare och vid behov. Alla de hemman och lägenheter som inte var befriade från onuset (såsom frälse och berustade säterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, prebendehemman) skulle utföra skjutsningen på gästgivarens enskilda kallelse.
Gästgiveri som vid behov fungerade som extra skjutsstation.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade rätt att företa en resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling. Respass förutsatte en passagerareavgift.
Gästning som ridfogden var berättigad till när han sommartid befann sig på resa för att uppbära skatter och böter.
Post som befordras med ridande postiljon, en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Under autonoma tiden tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med början av 1700-talet anställd som tjänstgjorde som besättningsman på tullförvaltningens båtar. Även i Gamla Finland fanns roddare vid tullbevakningen, förlagda till de lokala tullplatserna.
Sammanfattande namn på alla anordningar som kan rulla längs rälsen, såsom lok, vagnar, motorvagnar och dressiner.
Aktiebolag för radioverksamhet, grundat 1926. Rundradions tekniska expertis fanns 1927–1934 vid Post- och telegrafverket. Rundradion blev 1944 ett under riksdagen verkande offentligrättsligt bolag för publika radiosändingar, som till största delen ägs av staten.
Post som befordrades av militär ryttare, en av sex särskilda postföringstyper som förekom i den poststadga som gällde under större delen av år 1718. De övriga var: ständig post, paketpost, rännpost, ridpost och extra post.
Byrå som 1934 ersatte Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Byråns huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning.
Postföring som sköttes springande, vanligen längs vägar som låg utanför den ordinarie postrutten. Rännposten var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
S
Kanal som förenar Saimen i sydöstra Finland med Finska viken i sydöstra Finland och Ryssland. Kanalen öppnades för trafik 1856 och styrdes av direktionen för Saima kanal. Det var det största enskilda byggnadsprojektet under autonoma tiden. Dess betydelse minskade efter järnvägarnas tillkomst, men kanalen är fortsättningsvis Finlands viktigaste kanal. Kanalen stängdes 1940 som en följd av den nya riksgränsen, men öppnades på nytt 1963. Vid kanalen fanns år 1940 en kanalchef, en kanalbokförare, en kanalingenjör och två kanalkassörer.
Provisoriskt kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning som leddes av en kontorsföreståndare.
Post som transporteras utanför de reguljära linjerna (ofta med kurir och längs sidovägar); privat postbefordran. Benämningen förekom i Sverige särskilt mellan 1660 och 1662, då konflikterna mellan generalrikspostmästaren och generalpostmästaren fick den senare att agera som privat postentreprenör.
Sjöbevakningsväsendet grundades 1930 för att sköta bevakningsuppgifter under förbudstiden. Tidigare hade det utgjort en sektion av Avdelningen för polisärenden vid Inrikesministeriet. Sjöbevakarna hade ursprungligen i uppgift att förhindra smuggling, upprätthålla ordning och bistå dem som råkat i sjönöd. Sjöbevakningsväsendet utgjorde fram till 1939 en avdelning vid Inrikesministeriet. Under andra världskriget lydde sjöbevakningsväsendet under sjöstridskrafterna. År 1946 återinrättades sjöbevakningsväsendet vid Inrikesministeriet, då som en del av Avdelningen för gränsbevakningsärenden.
Fullmakt för befälhavare på örlogsfartyg eller över örlogsflotta vid krigståg, en typ av legitimationshandling för befälhavare på handelsfartyg. Sjöbrevet angav fartygets hem- och destinationsort samt uppgifter om redare och andra specifikationer av last m.m.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen.
Avgift förknippad med sjöfart, expempelvis fyr- och båkavgift, lotsavgift, bogseringsavgift och karantänsavgift.
Regional uppdelning av kust- och insjöområdena i Finland för att administrera Sjöfartsstyrelsens förvaltning av sjöfarten. Ett sjöfartsdistrikt utgjorde en sjöfartsinspektörs tillsynsområde.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Undervisningsinrättning för utbildning i sjökunskap, i synnerhet för utbildning av befäl på handelsfartyg. Navigationsskolorna och navigationsinstituten motsvarade sjöfartsläroverk, som också kunde erbjuda maskinistutbildning. Högre navigationsskolan i Mariehamn ändrade 1944 namn till Mariehamns sjöfartsläroverk.
Tjänsteman och medlem av Sjöfartsstyrelsens kollegium, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Sjöfartsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom sjöfartens område.
Centralt kollegialt ämbetsverk grundat 1917 under Handels- och industriexpeditionen, verkade senare under Handels- och industriministeriet. Sjöfartsstyrelsen hade fyra avdelningar, Sjöfartsavdelningen, Lots- och fyravdelningen, Sjökortsavdelningen och Kansliavdelningen. Direktören och avdelningscheferna, sjöfartsråden, bildade kollegium. För att övervaka sjöfarten var landet indelat i fem sjöfartsdistrikt samt åtta lotsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen ansvarade också för fartygsregistret.
Tjänsteman vid Sjöfartsstyrelsen vilken ansvarade för och utövade tillsyn över sjöfartsdistrikten och deras sjöfartsinspektörer.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför offentlig myndighet, särskilt rådstugurätt eller konsul. Termen sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Myndighet som uppgjorde sjökort och hamnkartor. Sjökarteverket lydde under självständighetstiden under Sjörfartsstyrelsens lots- och fyravdelningen innan det ombildades till en egen avdelning, Sjökartavdelningen.
Oavlönad direktion som bestod av skeppsredare och fartygsbefälhavare. Direktionen granskade sjömanshusets räkenskaper och delade ut understöd till gamla och orkeslösa sjömän, sjömansänkor och faderlösa barn.
Sjöfartsläroverk för skeppare på kust- och insjöfarkoster 1892–1918, ombildades 1918 till navigationsskola.
Märke (eller målad fläck) till ledning för sjöfarten. Någon form av märken torde ha funnits under medeltiden längs farleden från Danmark till Reval. En kvastprick från 1400-talet finns avbildad i S:t Marie kyrka i Egentliga Finland. Gustav Vasa beodrade fogdarna 1550 att sätta upp sjömärken i vardera ändan av ett långt grund eller en långsträckt grynna.
Uppmätning av havsbottnens topografi bl.a. för sjöfartens räkning.
Handling som innehöll registreringsuppgifter för ett fartyg som skulle resa utomlands. Sedan 1724 måste sjöpasset uppvisas i sjötullskammaren före avresan. Sjöpasset utfärdades av generalguvernören, landshövdingen eller magistraten och övervakades av Kommerskollegium.
Under svenska tiden om postbefordran (och persontransport) till sjöss. En regelbunden förbindelse etablerades 1938 mellan Väddö, Åland och i Åbo län och upprätthölls till 1821. Under 1600-talet tillkom postlinjen mellan Porkala och Reval. Den upprätthölls till 1710. En postlinje gick också längs kusten mellan Åbo och Uleå redan under 1600-talet. Sjöposten upprätthölls ursprungligen som postbondefart. Till varje överfart krävdes åtminstone tre man. Den ersattes delvis med postjaktfart från 1680-talet och bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick till exempel över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779. Sjöposten bedrevs dock mestadels på entreprenad, förutom 1742–1744 och 1766–1774 då den sköttes av postverket.
Person med uppgift att utföra eller ansvara för transport av post sjöledes. De hemmansinnehavare som åtog sig uppgiften var, förutom på Åland och i Vemo härad i Åbo län, befriade från knekt- och båtsmanshåll.
Anmälan som fartygsbefälhavare gjorde till offentlig myndighet omedelbart efter att en olycka drabbat person eller last ombord på ett fartyg. Anmälan innebar vanligen en protest av fartygsbefälhavaren mot skadeståndsanspråk och följdes senare av en sjöförklaring.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens gods kronan.
Statligt sjöfartsläroverk som utbildade skeppare på kust- och insjöfarkoster i Kuopio från 1929. Skepparskolor förekom i flera städer 1944–1975.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Från 1748 ed som en skeppsklarerare skulle avlägga innan han tillträdde sin befattning.
Tjänsteman vid sjötullkammare som mätte ett fartygs bärförmåga (i läst) och dess djupgående (i fot) för utfärdande av mätarebrev. Skeppsmätaren verkade under Kommerskollegiums översyn.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Ombudsman för sjömanshus.
Fartygspräst eller fartygspastor, under 1600-talet på örlogsfartyg, under 1700-talet också på Ostindiska kompaniets fartyg.
Under 1500-talet benämning på skeppsgosse.
Register som fördes under 1500–1800-talet över (något som har samband med) fartyg (förnödenheter, manskap, fartyg inskrivna vid visst sjömanshus m.m.). Skeppsregistret ersattes 1889 med fartygsregister.
Tjänsteman på fartyg eller vid skeppsvarv som hade till uppgift att föra räkenskaper över utrustning och förnödenheter. Skeppsskrivarna fick instruktion 1741, men de förekom på örlogsfartyg redan på 1500-talet.
Bonde med skyldighet att ställa hästar och skjuts till förfogande då gästgivarens egna hästar inte täckte behovet. Han medföljde de resande till följande skjutshåll för att sedan återföra sin häst. Under skjutsbonden verkade skjutsdrängar, även kallade skjutspojkar.
Borgare som var skjutsskyldig (mot vissa lättnader i pålagorna), eller borgare som utförde skjutsning som sin näring.
Ursprungligen skjutsbondes biträde, sedan 1800-talet benämning på skjutsningsentreprenörs biträde. Han skjutsade i bondens ställe eller utförde göromål i anslutning till skjutsning.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Person som höll transportmedel i beredskap för (och utförde) transport av resande inom skjutsväsendet.
Sammanfattande beteckning för de hemmansägare på landsbygden eller borgare i stad som var skyldiga att svara för skjutsning i eller från en ort.
Betalning till den skjutsande allmogen för tillhandahållen håll-, reserv- eller allmän gästgiveriskjuts. År 1734 fastslogs legan till 8 öre per mil. Den höjdes 1789 till 8 skilling per mil, efter 1811 till 20 kopek silver eller 60 kopek bankoassignation per mil. Dubbel skjutslega utgick för skjuts från städer. Om skjutsen skedde med egen vagn, släde eller kärra tillkom ytterligare några runstycken eller kopek.
Om skyldighet (och den tunga det innebar för bonden) att skjutsa tjänstemän och frälsepersoner. Frihet från skjutsningsbesvär kunde erhållas genom motprestation i spannmål, efter 1649 i penningar (tre daler per mantal).
Person som var skyldig att erbjuda skjuts, mot betalning eller gratis. Skyldigheten kunde ersättas med en motprestation i spannmål, efter 1649 med penningar, tre daler per mantal. Befriade från skjutsningen var roterade soldater, post- och frälsebönder.
Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område. Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Skriftlig skjutsbeställning.
Under stora ofreden mot slutet av ockupationstiden av de ryska myndigheterna åtminstone i Viborgs kommendantskap inrättade stationer av rysk typ för skjutshållning för vägfarande.
Organiserat skjutsväsen förekom under medeltiden endast för kungens räkning. Bönderna och städernas borgare var enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skyldiga att ställa gratis hästar till förfogande när kungen eller någon person med kungligt hästbrev färdades genom landet. Rättaren skulle låta en läskunnig präst kontrollera hästbrevet och fördela bördan rättvist mellan bönderna. Vid kusten eller i insjötrakterna skulle socknarna underhålla en skjutsbåt. På Åland gick tre tridungar samman om att underhålla en egen ferie. I Finland sköttes administrationen av länsmännen, ställvis av speciella skjutsnempnare.
Person tillhörande arméns flotta med uppgift att vara lots inom ett skärgårdsområde. ”Skärgårdsstyrman” var benämning på lotsarna inom Finska lotskompaniet.
Kurir, ordonnans eller vaktmästare i tjänst vid hovet under drottning Kristinas tid, också kallad hovpost, eller hos myndighet(eller myndighetsperson) på slott.
Avgift för passage av sluss.
Kollektiv beteckning för slusspersonal som manövrerade en sluss och tog upp slussavgifter.
Tjänsteman inom ett visst bevakningsområde som ansvarade för verksamheten och inspektionerna av slussanläggningar.
Allmän väg inom en socken eller mellan socknar. Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
Telegrafstation som endast var verksam sommartid med tillfällig personal.
Avdelning i Postsparbanken från och med 1948, som under en avdelningschef utan särskilda kompetenskrav ansvarade för sparrörelsen. Avdelningen bestod av tre byråer, Första bokföringsbyrån och Andra boföringsbyrån samt Utanordningsbyrån.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Från gatutrafik avskild järnväg för trafik inom stad eller trafik mellan staden och en förort.
Från 1680 en av två edsvurna borgare som mot befrielse från vissa pålagor (såsom inkvartering, extra pålagor, utskrivningar) förestod lotsväsendet i en hamnstad. Stadslotsarnas lön fastställdes 1767 till densamma som kronolotsarnas. De ansvarade för remmande av hamninloppen och farlederna i Bottniska viken samt remmarnas underhåll tillsammans med traktens skärgårdsbönder. Lotsarna i Uleåborg utsågs på våren vid allmänt rådstugumöte.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig post och som utfördes av beridna postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas kronopost till nästa länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
Huvudsaklig järnväg från vilken även mindre järnvägar utlöper.
Informations- och censurorgan som verkade under fortsättningskriget. Statens informationsverk lydde under statsrådet och var en efterföljare till Statens informationscentral. Informationsverkets uppgift var att informera regeringen, Högkvarteret och andra myndigheter om stämningarna på hemmafronten och om händelser i hemlandet och i utlandet, upplysa allmänheten och leda censurverksamheten. Informationsverket var uppdelat i Informationssektionen, som skötte informations- och propagandaverksamheten, samt Granskningssektionen, som skötte censurverksamheten. År 1945 överfördes informationsverket till Inrikesministeriet, där det ombildades till en intermistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen indrogs 1947.
Bokhållare vid en järnvägsstation. Från 1922 sorterade bokhållarna under trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Föreståndare för en järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins, avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Stationsinspektörens närmaste medhjälpare.
Befattning i den vita armén under finska inbördeskriget 1918. Stationskommendanter tillsattes vid viktigare järnvägsknutpunkter för att säkra de militära transporterna. Kommendanterna var underställda Högkvarterets militärtransportkontor.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vilket gjorde upp statistik för det berörda förvaltningsområdets behov. Vid Poststyrelsens trafikkontor fanns ett statistiskt kontor, likaså vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1922 flyttades till den nyinrättade ekonomiavdelningen och 1932 till tariffavdelningen.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen.
Samlingsnamn för de statligt ägda järnvägarna i Finland. Den första statliga tågbanan togs i bruk 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Statsjärnvägarna bildades officiellt 1877 i samband med att Järnvägsstyrelsen grundades. Järnvägsstyrelsen skötte Statsjärnvägarnas centralförvaltning och även linjeförvaltningen lydde under ämbetsverket, med undantag för perioden 1904–1923 då distriktsstyrelser ansvarade för linjeförvaltningen.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Sådant gods som hittats på stranden och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde göra anspråk på. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle två tredjedelar tillfalla konungen och en tredjedel upphittaren. Ägaren hade rätt till sin andel också i det fall att en ägare kunde hittas.
Äganderätt till det som driver i land från havet, oftast vrak, skeppsgods och besättning. Under medeltiden kriminaliserades strandrätten. Upphittarens andel uppfattades som ersättning för arbetet med bärgningen. I slutet av medeltiden blev det hävd att bärgade varor tillföll kungen, om inte ägaren inom år och natt hämtade den.
Sådant svenskt eller finskt gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand. Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Allmän benämning på de statliga huvudvägarna under 1500- och 1600-talet längs vilka postföringen sköttes och som skulle ha gästgiverier med jämna mellanrum.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg. Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten, kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Passagetull som uppbars under Gustav Vasas tid på 1500-talet för passage genom Norrström och Söderström i Stockholm. Förmodligen uppbars redan under medeltiden en avgift vid inloppet till Mälaren, men uppgifter saknas.
Ledningen för Saima kanal. Efter 1860 lydde styrelsen under den nyinrättade Jordbruksexpeditionen i senatens ekonomiedepartement.
Benämning på lots före 1670-talet. Lotsväsendet tog form 1575, då skärgårdsbönder fick skatteprivilegier för lotsning av kronans skepp. Senare kom benämningen även att avse en viss befälskategori inom militären som (bl.a.) navigerar eller kan navigera.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som lots eller långlots på kronans fartyg.
Regelbunden postföring längs allmän postrutt. Ständig post var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper. Den officiella indelningen gjordes 1718 och innefattade förutom ständig post även paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Officiellt intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande konsulat eller myndighet i avgångshamnen. Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Titel som innehades av fru Gese Wechsel 1637–1642. Hon var chef för Stockholms postkontor och ledde därmed postverket.
T
Avdelning som ansvarade för att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Från 1932 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå, en kontrollbyrå, Statistiska byrån och från 1933 Kilometerkontoret. Före år 1932 hette avdelningen Tariff- och kontrollavdelningen. En tariffavdelning fanns även vid Tullstyrelsen.
Byrå som inrättades 1910 vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Byrån flyttades år 1922 till Tariff- och kontrollavdelningen. Som chef fungerade en biträdande direktör.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen hade till uppgift att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå som tidigare hört till trafikavdelningen och en kontrollbyrå som tidigare hört till byråavdelningen. Tariff- och kontrollavdelningen bytte år 1932 namn till Tariffavdelningen.
Benämning på gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.
Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där hållskjuts och fri inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.
Erik XIV:s förordning som gällde skjutsväsendet. Allmogen befriades helt från skjutsbördan mot erläggande av tavernepenningar. I stället grundades tavernor med skyldighet att hålla hyreshästar. Systemet spolierades i och med avsättningen av Erik 1568.
Vägskylt vid allmän landsväg (kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Under 1500-talet benämning på de statliga postlinjerna i, till och från Europa.
Avdelning vid Telegrafstyrelsen.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Från 1927 avdelning vid Post- och telestyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att inrätta, ombilda, underhålla och dra in telegraf- och telefonstationer och telegraf- och telefonlinjer. Telegrafavdelningen ansvarade också för telegraf-, radio- och telefonanstalternas tekniska skötsel. Telegrafavdelningen förestods av en direktör. Där fanns också telegrafinspektör, ingenjörer, kontrollörer, notarier, telegraftekniker, bokhållare och bokförare. År 1937 ersattes telegrafavdelningen av en telegrafteknisk avdelning och en telegraftrafikavdelning. En telegrafavdelning fanns även inom etappstaben för den vita armén 1918.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918.
Examen för utbildning och behörighet att söka tjänster inom telegrafväsendet.
Ingenjör med specialutbildning inom telegrafteknik. Telegrafingenjörer fanns vid Telegrafstyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning, samt vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Anställd person vid en telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafmekanik. Telegrafmekaniker fanns vid Järnvägsstyrelsen.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken innefattade kontoren, centralerna och stationerna som hörde till denna verksamhet. Distrikten inrättades från 1937 och förestods av en ingenjör eller linjeinspektör, i mindre distrikt av en tekniker eller mekaniker. Distrikten övervakades av Post- och telegrafstyrelsens trafikinspektörer. Före 1937 ingick telegraf- och telefondistrikten i post- och telegrafdistrikten.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1855 fristående station för telegrafnätet, vilken förestods av en telegrafist. Telegrafstationerna sorterade under Telegrafstyrelsen och delades in i olika klasser. Efter självständigheten var telegrafstationerna antingen en station enbart för telegrafnätet eller ett förenat post- och telegrafkontor. Senare upprättades ofta en förenad telegraf- och telefonstation i telegraf- och telefondistrikt.
Centralt ämbetsverk som lydde under ryska post- och telegrafverket, vilket grundades 1855 i samband med att den första elektriska telegrafsträckan i Finland blev färdig. I senaten ansvarade Civilexpeditionen, senare Kansliexpeditionen och Kommunikationsexpeditionen för ärenden som rörde telegrafverket. Telegrafstyrelsen hade till uppgift att anlägga, upprätthålla och förvalta det finska telegrafnätet. Finland utgjorde ett eget telegrafdistrikt och Telegrafstyrelsen förestods av en adjoint till det ryska telegrafverkets direktör. Chefsadjointen fortsatte som chef för Telegrafstyrelsen även efter självständigheten fram till 1919 då en generaldirektör övertog chefskapet och ordförandeskapet i Telegrafstyrelsens kollegium. I samband med självständigheten och inbördeskriget nationaliserades telegrafverket och en interimistisk telegrafstyrelse inrättades i Vasa 1918, vilken i maj samma år flyttades till Helsingfors. Telegrafstyrelsen lydde efter självständigheten under Kommunikationsministeriet och delades in i Administrativa avdelningen, Tekniska avdelningen, Trafikavdelningen och en utrikesbyrå. År 1927 slogs Telegrafstyrelsen ihop med Poststyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafteknik. Telegraftekniker fanns vid Telegrafstyrelsen, senare vid Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kabel- och nätprojektering, centralanläggningar och byggandet av nya telegraf-, telefon- och radiolinjer. Tidigare hade uppgifterna skötts av telegrafavdelningen. Telegraftekniska avdelningen leddes av en direktör och där fanns också ett laboratorium och en verkstad. På 1940-talet delades avdelningens arbete upp på Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret, Radiokontoret och Linjebyggnadskontoret.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kontrollen av radiolicenserna. Tidigare hade Telegrafavdelningen ansvarat för alla frågor rörande telegrafväsendet. Vid Telegraftrafikavdelningen fanns en direktör samt trafikinspektörer, kontrollörer, notarier, bokhållare och bokförare. På 1940-talet inrättades ett radiolicenskontor i anslutning till avdelningen.
Avgift för telegram, fastställdes från och med 1855 enligt tysk-österrikiska normer. Avgiften bestämdes enligt antalet ord och avstånd mellan avsändare och adressat i enlighet med zoner.
För att ytterligare underlätta Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inrättades på prov 1913 tre temporära distriktsstyrelser utöver den distriktsstyrelse som redan fanns i S:t Petersburg. Dessa styrelser placerades i Helsingfors, Viborg och Vasa. Styrelsernas medlemmar bestod av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Den medlem som blev utnämnd till distriktschef skötte också de administrativa ärendena. De temporära distriktsstyrelserna avskaffades 1923 efter att de inte hade lett till önskat resultat, och uppgifterna övertogs av Järnvägsstyrelsen.
Tjänstebeteckning för posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Kontor vid Poststyrelsens trafikavdelning. Tidningskontoret ersattes 1928 av Tidningspostkontoret.
Benämning på postverkets vinst på enskildas prenumerationer på utländska tidningar och journaler.
Postkontor grundat 1927 i Helsingfors som adresserade tidningar för distribution i hela landet. Kontoret fanns efter 1938 i huvudposthuset i Helsingfors. Det förestods av en kontorsföreståndare. Tidningspostkontoret utgjorde ursprungligen en avdelning under Poststyrelsen kallad Tidningskontoret.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån bytte år 1922 namn till Transportbyrån.
Person som yrkesmässigt mäter och registrerar tidsåtgång för (av enskild arbetare) utfört arbete eller arbetsmoment för att utifrån sådan mätning beräkna arbetares lön. Timskrivare fanns fr.o.m. 1877 bl.a. vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Postgång i (offentligt) tjänsteärende, omfattas av tjänstebrevsrätt (till exempel tjänstefrimärken och -brevkort m.m.), tidigare fribrevsrätt.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Avdelning vid Telegrafstyrelsen.
Från 1881 avdelning vid Poststyrelsen vilken ansvarade för posttrafiken och den infrastruktur som krävdes för den. Trafikavdelningen delades in i tre kontor: Statistiska kontoret, Reklamationskontoret och Tidningskontoret. Avdelningen avskaffades 1927 då Poststyrelsen gick ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Trafikavdelningen leddes av en trafikdirektör och ansvarade för allt som berörde passagerar-, gods- eller telegraftrafik. Vid Trafikavdelningen fanns ett trafikkontor som senare ändrade namn till Trafikbyrån. Därtill tillkom 1905 en trupptransportavdelning som senare ändrade namn till Militärbyrån, samt från 1910 Tariffbyrån som 1922 överfördes till Tariff- och kontrollavdelningen och Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån som senare ändrade namn till Transportbyrån. Under Trafikavdelningen sorterade efter 1922 Trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Till byråns uppgifter hörde att göra upp förslag till tidtabeller. Byrån leddes av en biträdande direktör, tidigare kallad trafikdirektörsadjoint. Före 1922 hette byrån Trafikkontoret.
Tjänstebeteckning för chefen vid Poststyrelsens trafikavdelning 1881–1927 och generalpostdirektörens ersättare. Trafikdirektören ansvarade för postförbindelserna inrikes och utrikes samt postverkets statistik och inventarier. Direktören utnämndes under autonoma tiden av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av postverkets generaldirektör. Ursprungligen krävdes kameralexamen för tjänsten.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till trafikdirektörens uppgifter hörde att övervaka att stationerna, tågen och betjäningen till sitt antal och sin kvalitet motsvarade de allmänna kraven på trafiksäkerhet.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och trafikdirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen trafikdirektörsassistent. Trafikdirektörsadjointen förestod Trafikkontoret vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och var från 1904 Trafikavdelningens representant i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Trafikdirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Trafikdirektörens bokförare vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till trafikdirektörens uppgifter.
I Ryssland från 1809 territoriellt distrikt för byggnad, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, både lands- och vattenvägar. Distrikten, som var militärt organiserade, var till antalet tio, och VIII trafikdistriktet omfattade både Gamla Finland och Nya Finland, det vill säga de delar av Finland som 1809 av Sverige avträtts till Ryssland. Under distrikten verkade arbetsbrigader. Trafikdistrikten lydde under Huvudförvaltningen för land- och vattenkommunikationsleder.
Ingenjörsofficer (rangklass 4 eller högre) tillhörande generalitetet som var chef för ett trafikdistrikt.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att utöva tillsyn och kontroll över tågtrafiken inom ett distrikt, senare inom en trafiksektion. En trafikinspektör av första klass ledde linjeförvaltningens trafiksektion. Trafikinspektörer fanns även vid Transportbyrån vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och vid Post- och telegrafstyrelsen.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Trafikkontoret förestods av en trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till Trafikbyrån 1922.
Regler för trafik. Trafikreglemente för järnvägen utfärdades då järnvägen byggdes och ett nytt förslag framfördes 1895. Trafikregler infördes 1929 och reglerade trafiken på allmän väg, gator och torg, offentliga platser samt på sådana enskilda vägar där allmän trafik var tillåten. Då infördes också högertrafik.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för skötseln av trafiken. Trafiksektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och leddes av en trafikinspektör av första klass. Vid sektionen fanns dessutom trafikinspektörer av andra klass, stationsinspektörer, stationsinspektörsadjoint, stationskassörer, bokhållare och biljettförsäljare.
Enhet inom stadsförvaltningen. Trafikverket ansvarar för en stads trafikförvaltning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som fram till 1922 hette Tidtabells- och vagnsfördelningsbyrån. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var trafikinspektörer av första och andra klass, bokförare och bokhållare.
Musiker i hovkapellet som från 1620 var uppställd på hovstaten.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en äldre regeringssekreterare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån grundades som en provisorisk avdelning av Förrådskontoret, men blev senare en fristående byrå. Fram till 1933 hette byrån Trävarukontoret. Andra anställda vid byrån var en kontrollör, bokförare och bokhållare.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
I hamn med frihamn: område som utgör landets tullområde, motsats: frihamn.
Tullförordning, tullstadga.
Ersättning för mat, som en tjänsteman fick när han gjorde en tjänsteresa. Exempelvis fick en fångvaktare 1592 fyra mark i tärpenningar när han förde några tattare till gränsen.
U
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Hollola. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna. Underkonduktören lydde under konduktören.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Enhet vid sjöbevakningsväsendet.
Från 1945 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för att införskaffa material som behövdes för att anlägga och underhålla post-, telegraf-, telefon- och radionätet.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning. Byrån lydde direkt under förrådsdirektören som var chef för Förrådsavdelningen. Andra anställda vid byrån var en kemistingenjör, en maskiningenjör, speditörer, bokförare och bokhållare.
Benämning på en skatt som (under Erik XIV:s tid) utgick i hästar och var avsedd för att förbättra post- och persontransporterna i landet. Hästarna underhölls på kronans bekostnad och stationerades på tavernor eller gästgivargårdar längs de allmänna vägarna. De fick inte, under hot om dödsstraff för gästgivaren, upplåtas till andra än kungliga bud, kurirer eller ämbetsmän stadda i kronans ärenden. Utgärdsklippare återinfördes på vissa orter under 1620-talet för att främja postgången söderut.
Lotsande styrman som lotsade fartyg utanför kustfarleden (till exempel till Visby).
Byrå vid Telegrafstyrelsen.
V
Tjänsteman inom diverse förvaltningsområden med uppgift att underhålla och reparera eller bygga vagnar. Dylika tjänstemän fanns särskilt under svenska tiden upptagna på post-, stall- och militiestaten. Från senare delen också tjänstebeteckning för chefen för ett lokstall; lokstation. ”Vagnmästare” var även en äldre benämning inom det militära på den officer som i en högre stab vid en armé i fält hade befälet över trängen.
Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen. Vagnslega infördes 1779. Per mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 fanns vagnsrevisorer vid linjeförvaltningens depåsektion.
Benämning på förseglad postsäck, ett kontinentalt ord inom taxis posten som (före det indelta postverkets tid) var brukligt inom postföringen mellan städerna och mellan ståthållardömena och den svenska regeringen.
Skattfynd som gjorts i vatten, oftast till havs. Ägaren skulle efterlysas. Hittelönen varierade i de olika landskapslagarna. Enligt Hälsingelagen fick upphittaren en tredjedel av det som påträffats innanför och hälften av det som påträffats utanför allmän farled.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna. Verkmästaren fanns i Helsingfors.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även en maskiningenjör av första klass och en maskiningenjör av andra klass.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare. Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman på Stockholms postkontor 1626–1660. Vicepostmästaren skötte i praktiken övervakningen av postgången i landet med hjälp av landshövdingarna och lokala postkontrollörer. Han övervakade också bokföringen med hjälp av postkassören och postkamreraren. Vicepostmästaren utförde visitationer i de olika länen och utfärdade tjänstefullmakter till postbönder. Hans uppgifter övertogs 1673–1685 delvis av landspostmästaren och från 1697 av överpostdirektören.
Vägvisare vid allmän landsväg. Från 1734 skulle vägvisarna bekostas med medel från häradets andel av böter.
Grupp av kapare som var i Albrekt av Meklenburgs tjänst efter att Margareta blivit regent i Sverige. Albrekts släktingar i Meklenburg slöt förbund med riddarskap och städer i Meklenburg och inledde en blockad mot de nordiska rikena. År 1391 öppnades hamnarna Ribnitz och Golwitz för alla som på egen risk och kostnad ville deltaga i blockaden och undsätta Stockholm. I början leddes de av mecklenburgska adelsmän. Freden i Lindholmen 1395 tog bort de formella förutsättningarna för vitalianernas verksamhet. Deras verksamhet fortsatte dock.
Tjänsteman i staden som arbetade på våghuset med vägning och mätning av olika varor. I några städer var vågmästartjänsten år 1897 förenad med tjänsten som tolagsbokhållare eller hamnmästare. I Helsingfors tillhörde vågmästaren trafikkontorets personal. Uppgiften är belagd redan i den medeltida staden, men det är osäkert huruvida de vågpenningar som vågmästaren uppbar kunde behållas av honom själv eller om han var avlönad av staden. Från 1500-talet och framåt finns belägg för ett arrendesystem, där vågmästaren mot en årlig avgift till staden kunde behålla inkomsterna.
Missbruk av kungens, högre ämbetsmäns och krigsfolkets rätt till husrum, kost och skjuts hos allmogen. Våldgästningen förbjöds 1280. Under senmedeltiden skulle socknens rättare visa resande till de gårdar där de kunde få kost och logi mot ersättning.
Benämning på skriftligt dokument som uppvisade en kronotjänstemans (till exempel kunglig kurir, kungligt postbud eller annans) rätt till fri skjuts, kost och härbärge hos präster, borgare och bönder. Vägbrev ersattes 1556–1577 med postbössa, 1577–1580 med postvapen, och efter 1584 hade endast kungliga brevbärare rätt till fri skjuts och gästning mot uppvisat vägbrev. Efter 1595 användes postvapen och postpass parallellt med vägbrev som legitimation, allt för att få ordning på vem som reste i rätt ärende och vem som åkte snålskjuts på kronans bekostnad.
Under medeltiden ett skattfynd som gjorts på land i samband med en handelsväg. Ägaren skulle efterlysas och upphittaren hade, enligt Hälsingelagen, rätt till en sjättedel.
Bönderna var inte bara skyldiga att underhålla och bygga vägar och broar, de skulle också betala en särskild skatt för ”vägar och broar”. I Tavastland och Satakunta uppbars den regelbundet av varje fjärding och tridung. Den bestod vanligen av naturapersedlar. I trakter med vidsträckta vattendrag ersattes avgiften av särskilda färdebåtsavgifter. Inkomsterna användes ursprungligen förmodligen till avlöning av personer som hade till uppgift att sköta underhållet.
Anläggande och underhåll av allmänna vägar för att befordra kommunikationerna inom landet. Vägröjning var ett onus för varje hemman oberoende av om det var av säteri-, frälse-, skatte- eller krononatur. Vägröjning stadgades ursprungligen i landslagen och infördes i 1734 års lag. Undantagna var endast lotshemman efter 1783 och efter 1786 alla bruk. Städerna ansvarade för vägar inom stadens ägor som även civila tjänstemän och ståndspersoner var skyldiga att finansiera. Befriade var efter 1734 endast biskops-, präst-, läsemästare- och klockargårdar i staden. Vägröjningen övervakades av landshövdingen. Med tanke på underhållsskyldigheten indelades de allmänna vägarna i lands- eller ”kungsväg”, härads-, socken- och byaväg.
Stolpe med vilken en landsväg delades upp i vissa sträckor. År 1783 fastslogs att vägskillnadstecken skulle finnas för varje hel, halv och fjärdedels mil. Uppsättningen och underhållet av dem skulle skötas av häradet. År 1828 skulle de svenska måtten ersättas med det ryska måttet verst, och en mil skulle delas up i tio verst. Uppmätningen och uppsättandet skulle bekostas av staten, medan underhållet fortsättningsvis skulle skötas av häradet. År 1887 togs det metriska systemet i bruk. Den gamla milen definierades då som tio kilometer.
Under medeltiden fungerade ofta en rättare i varje kyrkby som en av häradshövdingen utsedd vägvisare. Den rätta vägen från ort till ort var budkavlevägen, som var känd av ansvariga personer. Milstolpar är kända först från 1649. Kunskapen om vintervägar hemlighölls. Den gick ofta i arv. Om fienden visades ut på vinterleder leddes han ofta vilse genom att ruskorna lades fel.
W
Föreståndare för ett sjömanshus. Waterschouten skötte sjömännens på- och avmönstring. Han upprättade sjömansrullor och förmedlade hyror åt arbetssökande sjömän. Han skulle medla i konflikter mellan befäl och besättning. Benämningen var vanlig på 1700-talet, men ersattes senare av benämningen ombudsman.
Å
Av postverket inrättad postexpedition på en privat ångbåt i Insjöfinland från och med 1918. Ångbåtspostexpeditionen förestods av en expeditör.
Ö
Krutbruk som grundades i Seinäjoki 1825. Gustaf Adolf Wasastjerna erbjöd sig att sälja Östermyra järnbruk åt staten och sköta om framställningen av krut. Produktionen inleddes 1828. De statliga kontrakten förnyades vanligen med fem års mellanrum. Bruket erhöll statliga medel för avlöningen. Krutframställningen upphörde på 1890-talet.
Lotsdistrikt som grundades 1756 i och med en uppdelning av det Norra Lotsdistriktet. Östra Lotsdistriktet innefattade Finland och Åland.
Fanns under 1800-talet bland annat vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Om fartyg som ligger i hamn över avtalad tid.
Ledande läkartjänst vid sjukhus. Termen förekom också om ledande läkartjänster vid myndigheter. Exempelvis fanns en överläkartjänst vid Statsjärnvägarna, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning.
Från 1697 det svenska postverkets högsta administrativa tjänsteman och chef för Stockholms postkontor som samma år ändrade namn till Generalpostkontoret. Tidigare hade den högsta chefen för postverket tjänstebeteckningen överpostmästare eller postdirektör. Överpostdirektören lydde under Kanslikollegium, för vilket han föredrog postärenden samt förberedde och genomförde reformer och regleringar av postväsendet. Överpostdirektören hade till uppgift att övervaka postverksamheten. Han anställde, avskedade och suspenderade postmästarna i landet och postbetjänter vid Generalpostkontoret. Han befullmäktigade postbönder och var generalposträttens ordförande samt ansvarade för upprätthållandet av postförbindelserna utomlands. Överpostdirektören biträddes av en postkamrer, vilken i viss mån utövade tillsyn över överpostdirektören, samt av postmästaren vid Stockholms postkontor. När Kanslikollegium drogs in 1801 ledde överpostdirektören fram till 1809 det självständiga ämbetsverket Postdirektörskansliet och föredrog postärendena direkt för Kunglig Majestät. I autonoma Finland övertog en postdirektör chefskapet för postverket.
Under 1600-talet chefen för postverket i Sverige. Parallella benämningar på överpostmästaren under olika skeden av 1600-talet var generalpostmästare, generalrikspostmästare, generalförvaltare och postdirektör. Överpostmästaren vid Stockholms postkontor ansvarade för hela postväsendet och dess förvaltning fram till 1677 då postväsendet efter att ha utarrenderats som förläning på nytt återbördades till kronan. Överpostmästaren blev därefter ämbetsman vid Kanslikollegium. Fram till 1660 biträddes överpostmästaren av en vicepostmästare och 1673–1685 av en landspostmästare. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk och postkontoret i Stockholm upphöjdes samtidigt till centralt ämbetsverk. År 1697 ändrades postkontorets namn till Generalpostkontoret och en överpostdirektör övertog chefskapet för postväsendet.
Benämning på posträtt i högsta instans under svenska tiden från och med 1697, officiellt kallad Generalposträtten.
Revisor som utförde revision av de statligt ägda järnvägarnas och järnvägsbyggnadernas förvaltning och räkenskaper. Verkställdes av tre överrevisorer som tillsattes för treårsperioder av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Utöver den revision som verkställdes av byråer och kontor som lydde under Järnvägsstyrelsen skulle de statligt ägda järnvägarnas och järnvägsbyggnadernas förvaltning och räkenskaper underkastas revision.
Chefsmyndighet för finska lotsväsendet under autonoma tiden, vilken grundades 1850 och organiserades militärt 1857. Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet leddes av en lotsdirektör och lydde i ekonomiska ärenden under senatens finansexpedition och i militära ärenden under generalguvernören, från 1888 under Handels- och industriexpeditionen. År 1912 underställdes finska lotsväsendet det ryska marinministeriet och upphörde som ett finskt ämbetsverk. Chefsmyndigheten för lotsväsendet under självständighetstiden utgjordes av Sjöfartsstyrelsen och dess lots- och fyravdelning.
Centralt ämbetsverk för övervakning av press och censur 1.6.1865–1918, med rätt att verka som specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte Överstyrelsen för pressärendena den tidigare Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en ordförande och två ledamöter, med biträde av en överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under Justitieexpeditionen fram till 1918.
Lokalt placerad tjänsteman på Överstyrelsen för pressärendena.Tjänstemannens uppgift var att granska lokala tryckalster. Hans arbete övervakades av en överombudsman. Utgivaren hade rätt att överklaga den lokala ombudsmannens beslut till Överstyrelsen för pressärendena. Ombudsmännen skötte också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, vilka tidigare hade censurerats av postverket.
Avdelning vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna som ansvarade för järnvägsbyggnaderna fram till 1923 då Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning övertog uppgiften. Avdelningen kallades tidigare också Huvudkontoret för statens järnvägsbyggnader. Vid avdelningen fanns en sekreterare, kanslister, kamrerare, en speditör, en byråingenjör samt flera biträdande byråingenjörer, en arkitekt och en biträdande arkitekt.
