Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Statsöverhuvud och hov
A
Avsägelse eller nedläggande av ett ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av regeringsmakt och krona, under svenska tiden drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Tillträde, audiens, antagande, i det kyrkliga språkbruket speciellt att ge någon tillåtelse att delta i nattvarden.
Organ vid förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Advokatfiskalkontoret väckte åtal mot försumliga fogdar och redogörare inom livgedingslänen. Kontoret utgjorde en motsvarighet till Advokatfiskalkontoret vid Kammarrevisionen.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande konung eller drottning, i Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Uttryck som användes i underskrift till skrifter med vilka undersåtar i Sverige, Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till den manliga regenten. I Sverige lydde underskriften ”allerunderdånigste tropligtigste tjenare och undersåte”, i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Konung. ”Tjänare” användes endast av tjänstemän med kunglig fullmakt, i annat fall och i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Drottningen ”undersåte”.
Hovorden vid drottning Kristinas hov, aktiv 1653–1654, och en sällskapsorden instiftad i Stockholm 1760 med samma namn och med anknytning till drottning Kristinas orden. Ordet amarant kommer från grekiskans amaranthos, oförvissnelig, växt med blomställningar som inte vissnar. Det är en metafor för odödlighet. Drottning Kristina instiftade Amaranthorden som en del av en hovfest. När drottningen abdikerade och lämnade Sverige 1654 upphörde dess verksamhet. Den 1760 instiftade sällskapsorden hade inte kungligt ursprung. De första medlemmarna var ämbetsmän och poeter i Stockholm.
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
Stadga från 1561, i vilken man slog fast gränserna mellan den kungliga och den furstliga makten i de av Gustav Vasa inrättade hertigdömena 1561–1599. De inskränkta maktbefogenheterna i hertigdömena väckte ont blod. Artiklarna togs ur bruk av Karl IX under hans tid som riksföreståndare och de facto-regent.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
Benämning på de kröningsartiklar som Laurentius Petri på Johan III:s uppdrag utarbetade inför dennes kröning 1569.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under svenska tiden sedan Gustav Vasa (1523–1560) och i bl.a. Förenings- och säkerhetsakten 1789 använd benämning på kung som erhållit kronan genom arv, inte genom val.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
B
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME landslag begränsades kunglig benådning till brott mot staten och kungen. En frälseman som mist sitt frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och gods om kungen inte av nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett koncept till hovordning från cirka 1571.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Pagebeställning vid hovet för uppvaktning vid monarkens bord, under hovjunkare.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Särskild form av borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten. Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
Extra skatt som kungen hade rätt att kräva när någon av prinsessorna gifte sig. Erik XIV utkrävde brudskatt 1562 när hans syster gifte sig och Johan III utkrävde en sådan 1579.
Benämning på kammartjänare, page.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
C
Hovämbete vid monarkens hovstat som instiftades 1648 under namnet introduktör med särskilt ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Det anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Benämning på alla som ingick i uppvaktningen vid hovet.
Återkommande formell mottagning vid hovet, hos monarken eller annan furstlig person, för den kungliga uppvaktningen och personer som kommit för att presenteras. Denna mer eller mindre regelbundna mottagningsform fick sin början 1680 vid dåvarande änkedrottningens hov.
Ombudsmän som övervakade ordensskattmästarens arbete.
D
Lärartjänst vid bl.a. universitet och kadettskolor. Dansmästaren övade inte enbart dans med eleverna utan lärde dem också att föra kroppen rätt, graciöst och höviskt.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”. Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Berövande av adelskap, av latinets nobilis, ädling. Denobilisation kunde komma i fråga då en adelsman begått ett allvarligt brott. Adelsmannen förlorade namn, heder och värdighet samt de privilegier som följde med adelskapet.
Frånta adelskap. Av latinets nobilis, ädling. Ofta uttryckt som fråntagande av personens namn, heder och värdighet.
Direktörsämbete inom hovet ovanför kapellmästaren, vilket gick under benämningen ’ha direktion över musiken’. På hovstat och som ämbete distinkt utbildat senast på 1720-talet, men förekom sporadiskt redan på 1600-talet. Från 1700-talets slut bestod direktionen av direktör, andre direktör och sekreterare och fungerade som direktionen för Kungliga teatrarna. Ämbetet innehades av adelsmän med hovämbete på kammarherrenivå (rang). Innehavaren förenade sysslan med andra hovämbeten. Kapellmästare förordnades under 1700-talets första hälft ibland också direktion över musiken med därtill hörande lön.
Hovtjänsteman, chef över hovekonomin – hovhushållningen, köksregionerna och hovförtäringen – inom monarkens hovstat. Tjänsten inrättades över hovkontrollören, högst antagligt 1767, som sedan 1680-talet hade övervakat kökets införskaffningar, varuförbrukningen och personalen. I hovkalendrarna omnämns hovekonomin förmodligen första gången 1767, i stället för kök och skafferi. Från och med 1780 står de under kök och fatabur. Direktören hade i slutet av 1700-talet under sig ekonomiehovmästare, ekonomiekamrerare, hovkontrollör, köksmästare, köksskrivare, skaffare, inköpare, hovkonditor, hovbagare och fatabursåldfru.
Chef för Kungliga teatrarna. Ämbetet utsöndrades 1780 ur uppdraget att ha direktion över musiken och hovkapellet, och var också senare nära förbundet med direktion för musik och hovkapell. Under direktören fanns en andre direktör (även kallad vice direktör eller underdirektör) och sekreterare, och de bildade tillsammans Kungliga spektakeldirektionen.
Jungfru, titel för en sorts hovfröken under högmedeltiden. Domicella användes på annat sätt än den maskulina titeln ”domicellus”. Titeln användes av ogifta kvinnor som tillhörde högfrälset, men inte av ogifta kvinnor inom kungahuset.
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen livdrabant fick officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I Kalmar recess 1436 ingick en bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
Hovtjänsteman på 1500-talet som övervakade vilka som gavs tillträde till monarkens rum.
E
Kungen har sedan gammalt avlagt en ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Hovtjänsteman under direktören av hovekonomin.
Under 1700-talet hederstitel vid hovet utan motsvarande befattning.
Tjänsteman inom hovekonomin. Tjänsten skapades 1719 över köksmästaren med ansvar för kökets administration.
Val av elektorer som hade i uppgift att välja republikens president. I Finland förrättades elektorsval den 15 och 16 januari det sjätte året efter föregående elektorsval. Elektorerna förättade presidentval den nästföljande 15 februari under statsministerns ordförandeskap.
Benämning på de ärenden som kollegierna hade yttrat sig i och som fick avgöras av konungen i sitt kabinett, förutsatt att konungen följde kollegiets mening. I annat fall avgjordes ärendet av rådet.
Den färd till de olika landskapen som en nyvald kung gjorde under medeltiden. Rutten var bestämd i landskapslagarna och landslagarna. Varje landskap skulle ge den nyvalde kungen lejd och gisslan före denne fick rida in i landet. När kungen anlände till tinget skulle han svära att vara landskapets invånare trogen och inte bryta rätt lag i deras land. Eriksgatan omtalas första gången 1210. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362 och detta avsatte bestämmelser om hur eriksgatan skulle utsträckas till Finland i Kristoffers landslag 1442. Traditionen fortlevde in på 1600-talet och till och med på 1700-talet, men då mera metaforiskt.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid Kanslikollegium (Kunglig Majestäts kansli). Vid justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773. Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
F
Beteckning för personer som bl.a. fick sitt uppehälle som läkare och var tjänare hos stormän och kungar. Beteckningen användes ofta pejorativt. I Finland förekom uttrycket som beteckning för biskop Henriks körsven.
Förrådskammare, klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Kvinna med överinseende över fataburen: slottets linne och tyg, vid kungliga hovet eller på en borg eller kungsgård. Fataburshustrun styrde över ett antal fataburspigor och benämndes från 1719 åldfru. Hon ansvarade för fatabursräkenskaperna och skötte den praktiska arbetsledningen för den kvinnliga personalen.
De län vars inkomster var direkt anslagna till kungens eller riksföreståndarens underhåll. De förvaltades vanligen direkt från Stockholms slott och slottsfogdarna redovisade dit.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Penningar eller mat som genast efter gudstjänsten delades ut åt de fattiga i församlingen.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra befäl över rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Måltider för hovfruntimret vid hovet som de anställda kvinnorna fick som en del av lönen.
Utgångspunkten för drottning Margaretas maktposition. Den 13 augusti 1387 valdes hon på landstinget i Lund av det danska riksrådet till fullmäktig fru och till husbonde. I Norge hyllades hon med samma titel den 2 februari 1388. I slutet av mars sammanträffade hon på slottet Dalaborg i Vänern med representanter för det svenska riksrådet och de valde henne på rikets vägnar till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde.
Vid hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Under medeltiden till 1500-talet en av de tolv soldater som under resa eller strid skulle befinna sig närmast konungen. Termen användes också allmänt om man som var i tjänst hos konung eller hövding, hirdman, under 1500-talet ersatt med exempelvis väpnare.
Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Den styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Hovtjänsteman som uppvaktade vid monarkens bord under måltid och skar upp maten, förskärare. Hovämbetet skapades 1651 då två överhovjunkarämbeten, som skapats 1647, benämndes försnidare.
Benämning på de i Sverige sedan slutet av 1500-talet ofta detaljerade urkunder, i vilka en regent vid sitt trontillträde eller efter ett framgångsrikt uppror med ed lovade och tillförsäkrade folket eller ett särskilt stånd vissa rättigheter. Försäkran preciserade och begränsade den kungamakt som lagen och kungaeden förutsatte. Termen har av forskningen också använts om medeltida handfästningar.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Innehavare av förtroendeämbete 1660–1917.
G
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes i ett brev 1477.
Benämning på den tjänsteman – riksantikvarien – som under överintendentens överinseende ansvarade för Kungliga myntkabinettet, det vill säga rikets mynt- och medaljsamling, medaljvårdare. Han var uppsatt på hovstat under Konungens Museum från 1794. Riksantikvarien var i ämbetet ständig sekreterare för Kungliga Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien till vars uppgifter bl.a. hörde planering av nya medaljer och deviser för medaljer.
Tjänsteman efter 1794 uppsatt på hovstat under Konungens Museum med uppgift att ha uppsikt över tavlor.
Äldre benämning på statsbudget.
Sammanskott av livsmedel, en skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons landslag hade kungen enbart rätt till gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en tunna öl med tillhörande kost och foder.
De personer som varje landskap ställde som garanter för kungens säkerhet under eriksgata. Varje landskap skulle ge kungen lejd och gisslan innan denne fick komma till landskapet och på tinget bli dömd till kung. Landskapslagarna innehöll bestämmelser om gisslans storlek och sammansättning. Om kungen underlät att ta gisslan betraktades det som missaktning för landet och dess lag. Kungen uppfattades då som en främmande inkräktare. Också i fredstraktater kunde gisslan förekomma. I traktaten 1332 mellan Sverige och Danmark skulle som gisslan lämnas 30 riddare, väpnare och borgare från Sverige och Skåne.
Hovämbete skapat efter fransk förebild under drottning Kristinas tid 1653. Ämbetsinnehavaren innehade ställning i ledningen för hela hovet och åsidosatte riksmarskalken. Ämbetet slopades efter att drottningen abdikerat 1654.
Hovtjänst skapad på 1650-talet efter fransk förebild.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Egentligen ”av gunst och nåd”, av synnerlig nåd, en stående fras vid kunglig benådning av dödsdömda och arbetsfångar, eller vid beviljande av nådevedermälen cirka 1600–1809.
Den del av Gustav II Adolfs godsmassa som han 1624 donerade till Uppsala universitet. Godsen utgjorde ursprungligen en del av Gustav Vasas fasta egendom.
Tjänsteman vid Guvernementskontoret i Hedvig Eleonoras livgeding. Guvernementskamreraren hade ansvar för uppbörden från fogdarna.
Organ som i första hand utgjorde en gemensam länsstyrelse för länen i drottning Hedvig Eleonoras livgeding. Vid kontoret fanns en guvernementssekreterare och en guvernementskamrerare. Den senare ansvarade för uppbörden från fogdarna.
Tjänstebeteckning för den främsta läraren för barnen, främst tronföljaren, i den kungliga familjen från 1660-talet. Guvernören hade huvudansvaret för tronföljarens uppfostran och övriga lärare och var en man i riksrådsklass. Från 1680-talet till svenska tidens slut valdes han i regel bland kansliets högsta ämbetsmän.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Samling rättsregler, huvudsakligen av disciplinär och straffrättslig karaktär, som främst var avsedda för besättningarna på kungliga slott och gårdar. Den äldsta bevarade gårdsrätten är Magnus Erikssons gårdsrätt från cirka 1332. Ursprungligen gällde gårdsrätterna endast på kungsgårdar. Många av de på 1400-talet nedskrivna gårdsrätterna utsträcker giltigheten också till kungens råd på deras gårdar. Ibland tillades också att gårdsrätterna skulle tillämpas av alla kungens hövitsmän och ämbetsmän, oberoende av var de befann sig.
Person som hade fullgjort sin krigstjänst hos konungen och som förlänades fritt uppehälle vid hovet som belöning.
H
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
På hovstatens ordinarie eller extra ordinarie lönestat tidvis upptagen sekreterare, kassör, som skötte konungens eller kejsarens handkassa.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
Den extra avgift som utkrävdes vid dråp på någon av kungens, eller, enligt vissa landskapslagar, också biskopens män. Hedersboten för dråp på kungens män tillföll kungen. Om en sven blev dräpt tillföll hedersboten den riddare som han hade tjänat. Avgiften varierade beroende på vem den dräpte hade tjänat. Ursprungligen utgick den endast vid ledung men i början av 1200-talet utvidgades den.
Hedvig Eleonoras länskomplex. Hon tillträdde dem 1659 och efter kungens död 1660. Förvaltningen med en generalguvernör i toppen och underställda ståthållare (hauptmän) för länsförvaltningen övertogs från Karl Gustavs underhållsländer. Under generalguvernören bestod livgedingsadministrationen av ett guvernementskontor, ett hovkontor, ett advokatfiskalskontor och ett revisionskontor.
Kammartjänare hos konung eller storman som under 1700-talet var klädda i ungersk dräkt; husar. Dräkten härstammade från de ungerska legosoldater (fotfolk) som konung Sigismund medförde från Polen till Sverige på 1590-talet.
Titel som började förekomma under medeltiden och senare enligt internationella förebilder. I Sverige kallas Knut Eriksson ”dominus” i mitten av 1160-talet, medan jarlen och tre folklandsprostar som uppräknas i samma vittnesformel inte har samma titulatur. I andra 1100-talsdokument tituleras ärkebiskopen och biskopen av Skara ”dominus”. Titeln genomgick inflation. Under 1200-talet användes den av det högre kleresiet och världsliga stormän. Bland världsliga stormän var dock ”herre” förbehållet dubbade riddare. Enligt tyskt mönster började dominustiteln också förekomma bland borgare. Äldsta belägget är från 1253. Följande är från 1280-talet och visar att rådsförfattning hade införts, där herretiteln förbehölls den högre rangen hos de fyra rådmän som senare skulle bli borgmästare.
Ursprungligen tysk titel, som efterhand kom att ersätta den gamla jarltiteln. Magnus Ladulås fick titeln ”sveahertig” och erhöll Södermanland som hertigdöme. Hans bror Bengt blev 1284 ”hertig av Finland”, vilket enbart var en hedersbetygelse. Magnus Ladulås yngre söner blev bägge hertigar med därtill hörande landområden. År 1310 blev dessa självständiga och likvärdiga med kungens del av riket. Splittringen upphörde 1317. Under återstoden av medeltiden utnämndes endast Bengt Algotsson på 1350-talet till ”hertig av Halland och Finland”.
Förkortning av tilltalen: Högädle Herre (adlig) eller Hans Helighet (påven), Hans/Hennes Höghet (kungligheter), Hans Högvördighet (biskopar). På äldre gravstenar: Här Hvilar.
Besoldningsryttare och förridare. Under Gustav Vasas tid (1523–1560) ryttare som tillhörde kungens livvakt, senare ridknekt i kungl. hovstallet, förridare som red framför kungligt eller furstligt ekipage. Hingstridarna tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm eller på slotten och kungsgårdarna. Sedermera blev hingstridare en titel för stallbetjänt som red in hästar.
Benämning på krigarfölje som utgjorde en konungs eller stormans livvakt och kärntruppen i hans här under tidig medeltid.
Det kungliga hushållet. I Sverige kände man till det europeiska hovbegreppet och hade vissa motsvarigheter. Konkreta uppgifter om hovets organisation finns från Bo Jonssons fullmakt 1369, kung Kristoffers försäkran 1441 och Georg Normans hovordning 1539. Mest givande är instruktionerna för personalen vid biskopsgården i Linköping från omkring 1515. Linköpingsbiskopens hushåll leddes på 1200-talet av en stallare och munskänk, på 1300-talets andra hälft av en hovmästare och skattmästare.
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
Krets av lärda vid drottning Kristinas hov som 1650–1653 sammanträdde i drottningens bibliotek. Stadgarna hade utarbetats av Descartes.
Innehavare av apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde frihet från tull, växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Hovämbete under överintendenten med ansvar för konungens eller kronans byggnadsföretag och uppgifter vid hovspektaklen, för hovets teater och andra nöjen.
Samling rättsbud, lagar och regler för hovstaten och de högre hovämbetsmännens betjäning med därtill hörande straffbestämmelser och en för hovet särskild rättsprocess. De första hovartiklarna kungjordes 1560. De sista, som var gällande i Sverige till 1844, härstammar från 1687. Hovartiklarna kallas ibland hovordningar, men uppfyller inte egentligen mönstret för sådana dokument. I Danmark och vid tyska hov bestod hovordningarna av beskrivningar av vad hovämbetsmännen förutsattes göra i ämbetet, medan de svenska hovartiklarna var formulerade som lagar och regler för vad man inte fick göra. Många av förseelserna var desamma under århundradena, men straffen blev under 1600-talets lopp mer definierade än tidigare. Redan under medeltiden hade det kungliga hushållet och hovet följt särskilda lagar och regler, så kallade gårdsrätter. Den äldsta gårdsrätten härstammar från kung Magnus Erikssons tid på 1300-talet.
Lagfaren tjänsteman vid hovkontoret från 1669 vars uppgift det var att i rättegångar som gällde hovet, ett kungligt slott eller Kungliga Djurgården, bevaka hovets och konungens rätt samt föra deras talan. Hovauditören verkade efter 1687 också som åklagarmyndighet vid övre och nedre borgrätten. Hovauditör förekom även som titel utan motsvarande ämbete.
Bagare som levererar bakverk till hovet, hovkonditor; under 1700-också om bagare anställd vid hovbageriet. Benämningen användes förr också om bagare som bakade åt annat förnämt hushåll.
Barberare som tidvis var uppställd på hovstaten där han verkade som fältskär och frisör. Barberare omnämns bl.a. 1729.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Tidvis på hovstat uppsatt befattning som hovets bokbindare.
Titel för bokhandlare som (på Kungl. fullmakt?) försåg hovet med böcker.
Tjänsteman vid hovkontoret inom kungliga hovstaten.Hovbokhållaren bokförde hovförvaltningen under hovkamrerarens översyn. Sedermera blev hovbokhållare också titel utan motsvarande ämbete.
Tjänsteman inom hovstaten på 1700-talet som bonade golv, möbler och annat vid det kungliga hovet.
Hantverkare inom hovstaten på 1700-talet som sydde guldstickade rockar och gardiner, kuddar med guldbrokad m.m.
Körsnär inom hovstaten som försåg det kungliga hovet med pälsvaror, förekom också som titel utan motsvarande ämbete.
Hantverkare vid hovet som utförde konstnärliga metallarbeten och som samtidigt var både tecknare och modellör.
Allmän benämning på hos drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
(Konst)hantverkare inom hovstaten som etsade, graverade och förgyllde olika stålföremål vid hovet. Etsningstekniken kom från Tyskland till Sverige i slutet av 1700-talet, där den länge hade använts för dekorationer och ytbehandling på vapen, särskilt på värjor och rustningar.
Dansmästare som var upptagen på hovstaten, åtminstone sedan 1600-talets början. Hovdansmästaren hade i uppgift att undervisa hovfolket i dans och hövisk eller graciös kroppshållning, samt att vid hovfester och dylikt arrangera balletter och uppträda själv. Under senare delen av 1700-talet fanns flera dansmästare vid hovet. Beroende på vem de undervisade, hade de olika tjänstebeteckning.
Målare inom hovstaten som utförde målningsarbeten för prydande av en byggnads yttre eller inre, särskilt väggar och tak.
Från och med slutet av 1700-talet tandläkare som tidvis var upptagen på hovstat genom kunglig fullmakt.
Titel på person som för hovets räkning framställde alkoholhaltiga drycker eller destillerare anställd inom hovstaten.
Hovhushållningen efter ombildningen 1767 och de tjänstemän som stod för hovhushållningens praktiska arbete och var uppställda på hovstaten. Till hovhushållningen räknades 1729 köks-, skafferi-, sockerbageri- och källarbetjänte. Avdelningen kallades fram till 1767 hovförtärningen och stod under hovkontrollörens uppsikt, från och med mitten av 1700-talet under ledning av en direktör, biträdd av hovkontrollören jämte ekonomiehovmästaren och ekonomiekamreren.
I början av frihetstiden (1719–1772) vid hovet tillkommen expedition, som verkade parallellt med statsexpeditionerna inom kungliga kansliet. Hovexpeditionen skötte hovärenden som inte föredrogs i rådkammaren, i första hand utnämningar av höga hovämbetsmän. Den förestods av en sekreterare, först 1771 uppsatt på ordinarie hovstat. Den var en del av riksmarskalksämbetets kansli 1607–1680 och 1772–1809. Personalen utgjordes av en expeditionschef, protokollssekreterare och hovauditören, samt extra ordinarie tjänstemän och en vice hovauditör. På 1700-talet sköttes sekreterarsysslan vid hovexpeditionen av personer med något annat ämbete i kansliet eller hovet.
Benämning på konungens livvakt till häst.
Kollektivbenämning på både adliga och ofrälse kvinnor med tjänst eller ämbete vid hovet, inom de kungliga personernas uppvaktning. Chef för hovfruntimret var hovmästarinnan, tidvis en överhovmästarinna. Tjänstgöringen innebar kontinuerlig närvaro vid hovet och i närheten av den kungliga familjen. Social samvaro och umgänge med den kungliga familjen var en viktig del av uppgiften för den adliga delen av hovfruntimret. Under hovmästarinnan eller överhovmästarinnan fanns några adliga kammarjungfrur och ett antal hovjungfrur (efter 1719 kammarfröken och hovfröken) samt en grupp icke-adliga kvinnor: kammarfru, kammarpigor, tidvis också kammarhustru och hovpigor. De adliga kvinnorna inom hovfruntimret var oftast kring ett dussin personer, vid sämre tider färre. Mat och husrum, tidvis också kläder, ingick i förmånerna. När de ogifta kvinnorna inom hovfruntimret gifte sig bekostades bröllopet av drottningen eller annan kvinnlig person som de tjänade hos och en summa betalades i så kallad bröllopshjälp. De kvinnor vid hovet som inte räknades till hovfruntimret hade mera utpräglat praktiska och konkreta uppgifter. Fataburens kvinnor var inte under hovmästarinnan och ingick som regel inte i fruntimret. Etymologisk grund i tyskans Frauenzimmer. Ordet fruntimmer betydde ursprungligen rum för kvinnor, men kom sedan att betyda kvinnorna i detta rum.
Ogift i första hand adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller annan furstinna. Fram till 1719 användes benämningen hovjungfru. Tjänsten som hovfröken innebar kontinuerlig närvaro vid hovet. När en hovfröken gifte sig lämnade hon sin tjänst. Över hovfröknarna fanns kammarjungfrurna.
Samlande benämning på högre eller lägre hovanställda.
Hovtjänsteman som ansvarade för de till hovet ankomna gästernas bekvämlighet, för inbjudningarna till hovfester och galor, för de yttre arrangemangen vid inträffad hovsorg och dylikt. Till hovfurirens uppgifter hörde att övervaka ordningen bland hov- och livrébetjäningen, under förste hovmarskalkens översyn. En hovfurir fanns upptagen på hovstaten 1729.
Fäktmästare (åtminstone under 1700-talet). Hovfäktmästaren var uppställd på hovstaten för att undervisa hovets yngsta medlemmar i fäktningens grunder och äldre mer erfarna personer i fördjupad fäktningskonst.
Exterritoriell församling för hovets medlemmar och deras tjänstefolk. Hovförsamlingen omfattade också alla i hovets olika hus boende personer. Moderkyrkan är Slottskapellet i Stockholm och som pastor verkar hovpredikanten. Hovförsamlingen lyder under hovkonsistorium.
Under 1500-talet benämning på hovmän, hovtjänare.
Lärd tjänsteinnehavare vid drottning Kristinas hov. Den första hovhumanisten utnämndes 1647. Antalet hovhumanister varierade under 1640- och 1650-talen. De var tidvis också drottningens bibliotekarie och privatlärare.
Titel på officer inom hovstaten som undervisade hovets pager i fortifikationsvetenskaper 1646–1659 .
Oftast ofrälse tjänsteman vid hovet som förestod ekonomibetjänterna och hushållet 1653–1660 och efter 1672. I hierarkin stod hovintendenttjänsten under de högre hovtjänsterna som gavs åt adelsmän. Hovintendent var också en ämbetsman vid hovet, tidvis underställd överintendenten, med uppgift att planera och utföra dekor för kungamaktens ceremonier, hovets fester och hovteater, eller en ämbetsman vid hovet som förestod kungliga konstsamlingar. Hovintendenten innehade en central roll för hovspektaklen – det vill säga skådespel och nöjen – från karolinsk tid till gustaviansk tid. Sedermera blev hovintendent en titel utan tjänstgöring vid hovet förlänad av kungen till personer i motsvarande civilt yrke.
Det varv i Stockholm där kungens och hovets jakter och slupar förvarades och underhölls. Det inrättades 1683 och ingick i hovstaten till 1792, då varvet flyttades under Arméns flotta.
Hovtjänsteman av lägre rang med uppgift att uppvakta i kungens förmak, och ännu under 1700-talets första hälft att vid kungens bord presentera maten och servera kungen och drottningen. Sedermera blev hovjunkare en titel utan ämbete. Hovjunkare var också befälhavare för ryttare i ett borgläger. På 1700-talet blev det vanligt med hovjunkare utan lön vid hovet.
Tidvis på hovstaten under 1700-talet upptagen juvelerare som bör ha reparat, anskaffat, försålt och gjort om hovets smycken och besmyckade saker. Hovjuvelerare kunde också vara en utanför hovet verkande juvelerare, med privilegium på att fungera som hovleverantör i samma uppgifter.
Jägare upptagen vid hovets jägeristat, med ansvar för de kungliga jaktparkerna eller ifall de var flera, för en viss kunglig jaktpark. Fyra hovjägare var 1729 upptagna vid hovets jägeristat, då också en överjägare var anställd med extraordinarie lön. Sedermera blev hovjägare en titel för underordnad person som utövade tillsyn över Kungliga Djurgården i Stockholm.
Ledande tjänsteman vid hovets jägeristat, med ansvar för uppsikten över dess personal och de kungliga jaktparkerna. Tidvis under perioden 1716–1780 fanns flera hovjägmästare, av vilka förste jägmästaren var den högste chefen. Hovjägeriet existerade fastän en riksjägmästare 1635–1682 ansvarade för den totala verksamheten, och hovjägmästaren var då underställd riksjägmästaren.
Kalender innehållande förteckningar över den kungliga familjen, medlemmarna av regerande europeiska furstehus, rikets högsta militära, civila och klerikala ämbetsmän, hovstaterna, rikets högre ordensmedlemmar och Vadstena stiftsfröknar. Hovkalendern utgavs i Sverige årligen 1738–1741 och 1749–1823 av Kungl. Svenska vetenskapsakademien. Den var en föregångare till statskalendern och utgavs efter kungligt förordnande. Det gavs ut liknande kalendrar med förteckningar över ämbetsinnehavare och tjänstemän, till exempel Historisk Almanach och Stockholms Stads Almanack.
Ledande tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare. Hovkamrer var även en titel utan motsvarande ämbete förlänad av kungen.
Benämning som tidvis in på 1600-talet användes om Kungl. Maj:ts kansli som ursprungligen var en integrerad del av hovet. Benämningen avsåg från 1600-talet den expedition inom hovet som stod till hovchefens – riksmarskalkens eller överstemarskalkens – förfogande och som egentligen hette Kungliga hovkansliet.
Kanslist vid Hovkansliet (1648–1850).
Vaktmästare vid hovkansliet.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen rätt till sex prelaturer samt vid varje domkyrka ett kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Musiker vid hovkapellet, åtminstone under senare delen av 1700-talet. Tidigare användes benämningen (hov)musikant, enligt hovkalendern 1730.
Orkesterledare och dirigent för hovkapell. Hovkapellmästaren för Kungliga hovkapellet i Sverige biträddes ibland av en vice kapellmästare och var från 1700-talets början underställd en direktör.
Tjänsteman vid Hovkontoret (1648–1850) som ansvarade för hovstatens kassa och kassaverksamhet, under hovkamrerarens översyn. År 1729 fanns en hovkassör upptagen på hovstaten.
Hovämbete vid furstliga personers hov. Den främste hovkavaljeren kunde benämnas förste kavaljer. Allmänt: adelsman som uppvaktade vid hov. I hovkalendrarna har inte kungarna hovkavaljerer, men nog andra kungliga personer.
Kirurg vid hovet , i rang under livkirurg.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Sockerbagare upptagen på hovstaten. Hovkonditorn ingick tidvis i hovhushållningen från Gustav Vasas tid (1523–1660). Tjänstebeteckningen hovkonditor började förekomma först på 1700-talet, men fanns redan på 1600-talet i betydelsen hovleverantör av sötsaker.
Domkapitlet för den icke-territoriella hovförsamlingen i Stockholm och Skeppsholmsförsamlingen samt alla i Stockholm varande militära församlingar. Hovkonsistoriet inrättades förmodligen 1645, i samband med att stadgan om hovpredikanterna i riket tillkom, och hade samma uppgifter som rikets andra domkapitel. År 1681 fick det egen instruktion. Hovkonsistoriet leddes av överhovpredikanten. Det sammankallades vid behov av överhovpredikanten och jämställdes 1681 med rikets övriga konsistorier vad gällde uppgifter och status. Det hade redan före det motsvarande uppgifter som övriga konsistorier. Enligt domkapitelförordningen 1687 var överhovpredikanten ordförande med ordinarie hovpredikanter och regementspastorerna i Stockholms garnisonförsamlingar samt amiralitetspastorn som bisittare. År 1792 insattes Skeppsholmsförsamlingens pastor som bisittare i konsistoriet. Som hovkonsistoriets notarie verkade enligt kunglig resolution 1782 konsistoriets yngsta ordinarie hovpredikant.
Porträttmålare vid hovet omnämnd sedan 1500-talet. Hovkonterfejaren var tidvis uppsatt på hovstaten, bl.a. 1729 och 1783.
Organ inom förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Hovkontoret hade varierande uppgifter. Det ansvarade för änkedrottningens hov och upprättade hovstaträkenskaper.
Kontor, grundat 1648, som lydde under riksmarskalken eller överstemarskalken och biträdde denne i förvaltningen av hovstatens ekonomi och räkenskaper. Vid hovkontoret fanns befattningar som hovkamrerare, hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare.
Tjänsteman inom hovekonomin vars uppgifter blev etablerade 1682. Hovkontrollören kontrollerade kökets införskaffningar och räkenskaper. Han räknades 1729 till köksbetjänte.
Vid hovstaten upptagen tjänsteman med uppgift att ordna nattkvarter, bl.a. åt den på kungliga resor medföljande hovpersonalen. Tidigare användes beteckningen hovtjänare. Sedermera blev hovkvartermästare en titel för den främsta bland livrébetjäningen vid hovet. Hovkvartermästare förekom också vid furstliga personers hovstat.
Betjänt i Kungliga klädkammaren under 1500-talet, eventuellt också i början av 1600-talet. Hovkällarbetjänt var också en samlande beteckning på diverse tjänstemän i Kungliga vinkällaren.
Avdelning inom kungliga hovet, hovets vinkällare.
Chef för Hovkällaren med instruktion 1691. Hovkällarmästaren övervakade hovkällarens personal samt ansvarade för inköp och förvaring.
Betjänt anställd vid hovet med uppgift att passa upp vid en furstlig persons taffel. Hovlakejen medföljde på kungliga utfärder och resor bakpå hovvagnen.
Titel för köpman eller hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Fram till 1700-talet kollektiv benämning på de i livré klädda tjänarna vid hovet, hovbetjäningen.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Läkare som var upptagen på hovstaten. I Sveriges första statskalender 1729 nämns en arkiater (archiator), två livmedicus och en hovmedicus.
Allmän benämning på uppvaktande adelsman vid kungligt eller furstligt hov.
Företrädare till riksmarskalken, som 1607 övertog både hovmarskens och rikshovmästarens uppgifter, sedermera titel utan motsvarande ämbete.
Hög funktionär vid kungens hovstat från 1540. Hovmarskalken var en ämbetsman med uppgift att biträda kungen i hovförvaltningen och övervaka hovceremonierna sedan 1571 och ledande ämbetsman för kungliga hovet till 1634, då det äldre hovmarskalksämbetet uppgraderades till ett riksmarskalksämbete i ledning för hovet. Under perioden 1680–1772 kallades han överstemarskalk. Senare hovmarskalksämbeten var i lägre position, även som ämbete i övriga kungliga personers hov. I Sveriges första statskalender 1729 var hovmarskalken underställd överstemarskalken, inte riksmarskalken.
Läkare vid hovet, vid monarkens hovstat i rang under livmedikus som var dennes personliga läkare. Termen hovmedicus ersattes senare av slottsläkare.
Miniatyrmålare vid hovet, avlönad tjänst 1684. Elies Brenner fick titeln hovminiatyrist 1677 och tjänsten avlönades från och med 1684.
Titel på den sedan medeltiden vid svenska hovet verkande munskänken som hade förtroendeposten att ha tillsyn över dricksvarorna och som ”skänkte i” (hällde i) åt konungen och gästerna.
Musiker i tjänst hos en andlig eller världslig furste. År 1314 omnämndes pipare, bombare och fedlare i spetsen för kung Birgers följe. På 1400-talet finns flera notiser om musik hos kungen. I slutet av 1400-talet omtalades också sångare anslutna till hovet när Sten Stures cantores förstärkte skolkören från Linköping vid Katarinas translationsfest i Vadstena 1489. De musiker som omnämndes var trumpetare, pipare, basunare, bambare (trumslagare), gigare, fedlare, harposlagare, lutenista och organista.
Musiker anställd vid ett hov.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv. Drottning Kristinas hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
Ursprungligen i Danmark en ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära ombudsman i Finland. Åtminstone drottning Dorothea och Kristina hade sina egna hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Lärare för förnäm ung person. Lärare för kungliga familjens barn benämndes under 1500-talet och 1600-talets första hälft hovmästare, från 1660-talet guvernörer.
Tjänsteman vid hovstaten som hade det högsta ansvaret för hovets kök.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har hovmästare betecknat lägre hovämbete med ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Hovämbete för gift adelsdam från 1585 som hade överinseende över drottningens eller andra kvinnliga kungliga personers hovhållning. Hovmästarinnan, tidvis överhovmästarinnan, hos drottningen var chef för hovfruntimret. Under perioden 1751–1782 var hovmästarinna en tjänstebeteckning för chefen för serveringen vid den kvinnliga hovhållningen. Hovmästarinneämbetet och överhovmästarinneämbetet var de enda hovämbetena för gifta kvinnor, främst änkor, vid det svenska hovet tills Gustav III 1774 skapade statsfrusysslan. Hovmästarinnorna rekryterades från en begränsad krets av ofta högadliga damer som i allmänhet hade tidigare erfarenhet av hovtjänst och som ingick i familjer och nätverk med hovmän och hovdamer. De var ofta änkor efter riksråd och var i 50–60-årsåldern.
Under medeltiden ett ämbete som vanligen innebar överinseende över drottningens hushåll. Hovmästarinnor förekom åtminstone hos drottning Margareta i Norge och förmodligen hos drottningarna Dorotea och Kristina.
Register över utbetalning av årslön vid hovet.
En av hovstatens tjänare med uppgift att i narrkostym eller -mundering roa kungen och andra högt uppsatta personer. I Sverige omtalas dvärgar som hovnarrar (hovdvärgar) under senmedeltiden. Andra narrars tjänstgöring vid hovet är inte kända. Hovnarren underhöll vanligen med kvickheter och sarkasmer över händelser och personer vid hovet eller genom dumhet, pedanteri och vanställdhet, som gjorde honom till måltavla för andras spott och spe. I Sverige omtalas i äldre tid bl.a. hovdvärgar, men något annat om narrar är inte känt. Det är osäkert om narrarna hade en befattning vid hovet.
Notarie anställd vid Hovkontoret (1648–1850), vanligen juridiskt bildad. Hovnotarien hade i uppgift att biträda vid rättegångar som gällde hovets angelägenheter och att vid borgrätterna sköta protokoll och dokument. Hovnotarierna fick instruktion på 1680-talet. Hovnotarie förekom också som titel utan motsvarande ämbete.
Instruktion för hovämbeten. Termen används också synonymt med hovartiklar. De äldre hovordningarna var inte särskilt detaljerade och kunde innehålla hänvisningar till att uppgifterna var välkända.Hovordningar i den senare bemärkelsen instruktion kungjordes i Sverige 1539, 1560, 1571, 1653, 1754 och 1778.
Organisten i slottskyrkan.
Betjänt upptagen på hovstat, förmodligen i bevakningsuppgifter.Drottningens hovposter omnämns bl.a. i svenska riksrådets protokoll 1641.
Predikant och kyrklig ämbetsman anställd vid monarkens eller annan kunglig persons hovstat, från 1645 vid hovkleresiet. Det förekom både ordinarie och extraordinarie hovpredikanter. Under 1700-talet var hovpredikant också en tjänstebeteckning för predikant som verkade vid en svensk församling i utlandet, 1729 den som verkade i London. ”Hovpredikant” var också en av kungen förlänad titel utan motsvarande ämbete eller lön.
Vid hovet anställd trumslagare. År 1729 fanns två hovpukslagare upptagna på hovstaten.
Under autonoma tiden hög tjänsteman vid ryska hovet.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Före 1600-talets slut beteckning på riksmarskalkens handskrivare, riksmarskalkens sekreterare och dylikt. Under åren cirka 1670–1814 tjänsteman vid hovkansliet som författade och kontrasignerade överstemarskalkens eller riksmarskalkens skrivelser, upprätthöll register över utgående och inkommande skrivelser, förde bok över enskilda hovämbetsmäns permissioner och tjänstefrihet m.m. Under 1600-talet användes också benämningen riksmarskalkens handskrivare eller sekreterare. Sedermera blev hovsekreterare också en titel som kungen tilldelade framstående skalder och konstnärer. Hovsekreteraren innehade kunglig fullmakt och rang i samma klass som sekreterare i kollegier.
Skola vid ett hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Tidvis på kungliga stallstaten upptagen hantverkare som hade i uppgift att sko konungens och hovets hästar, att smida hästskor och söm samt att bota sjuka hästar. I städerna var hovslagarna medlemmar av hovslagarskrået.
Formellt fastställd sorgetid för hovet vid en inhemsk eller utländsk kunglighets frånfälle. Under hovsorgetiden, som varierade, bars föreskriven sorgdräkt av kungligheter, hovets personal och alla andra vid hovet uppvaktande personer.
Avdelning inom det kungliga hovet som ansvarade för hovstallets räkenskaper. Hovstallkontoret bestod av kamrer och skrivare.
Tidigast från och med senare delen av 1600-talet hovämbetsman som verkade som chef för kungliga stallstaten, efter 1764 underställd en överhovstallmästare och förste hovstallmästaren. Tidvis under 1700-talet var hovstallmästare också i tjänst vid drottningens och änkedrottningens hovstater. I övriga kungliga personers hovstater fanns förste stallmästare och understallmästare. Som chef över kungliga stallstaten var hovstallmästaren chef över stallmästare, stallskrivare, fodermarsk, vagnmästare, sadelknekt och hingstridare.
De på stat avlönade manliga och kvinnliga hovämbetsmännen vid en monarks eller en furstes/furstinnas hov. Hovstaten utgjorde den fasta uppvaktningen.Till skillnad från hovet som också inkluderade oavlönade adelsmän och adelsdamer som vistades kring monarken och deltog i fester och annat program som ordnades av och för monarken/fursten, var hovstaten anställd för olika givna hovämbeten med särskilda titlar, med rang och med definierade uppgifter.
Understödskassa instiftad i Stockholm 1787 för fattiga änkor till betjänter som avlidit i tjänsten eller avgått från tjänsten med hela eller en del av årslönen som pension. Detta gällde ekonomi-, hov- och stallstaten samt husgeråds-, klädkammar- och kyrkobetjänter, brandmästare, vedvaktmästare, slottsknektar och betjänter vid Kungliga Djurgården. Kassans inkomster utgjordes av räntor, fonderade fattigvårdsmedel, fattigprocent vid bouppteckningar samt i hovförsamlingen uppburen kollekt.
Tjänst inom hovkapellet och Kungliga Operan, hederstitel som svenska kungen beviljade en framstående svensk sångare eller sångerska.
Tandläkare anställd vid hovet.
Trumpetare anställd av hovet för hovets behov. År 1729 var elva trumpetare upptagna på hovstaten.
Tidvis på hovstaten upptagen befattning för en urmakare som av allt att döma ansvarade för hovets klockor. Hovurmakare förekom åtminstone på 1700-talet.
Vid hovet anställd vaktmästare i bevakningsuppgifter som gällde hovfolket och hovbetjäningen, inte själva slottet. År 1729 fanns en hovvaktmästare upptagen på hovstaten.
Ämbete inom hovet med särskilda definierade uppgifter, lön och rang. Hovämbetet innebar uppvaktning och kontinuerlig närvaro vid hovet. Samma titlar som hörde till hovämbetena kunde också tilldelas som kungligt nådevedermäle och utan tillhörande tjänstgöring eller lön, men med samma rang och värdighet. Utöver lönen på stat tillkom som regel naturaförmåner som fri kost och logi under de perioder personen uppvaktade vid hovet.
By som tillhörde en kung eller biskop. Husabyar är inte kända i Island och Finland, men nog i Sverige, Norge och Danmark. Husabyn uppkom antagligen på 600–900-talen. Husabyn var den gård där kungens visthus var belägna och som var byggd så att den kunde ta emot honom och hans följe. Husabyn kan också ha haft vissa militära uppgifter eftersom husabymannen i Trögd benämndes ”hövitsman”. Husabyns administrativa betydelse försvann under 1200-talet.
Kungens bryte på en husabygård. Han skulle sköta gården och förvalta kronogodsen på orten. Han hade även befogenheter inom rättsskipningen. I Dalarna fanns det förmodligen en husabyman i varje treding och han hade inom den en del av länsmannens befogenheter.
Kollektivbenämning på de till Husgerådskammaren hörande lägre tjänstemännen under 1700-talet. Till denna grupp räknades i hovstaten 1729 husgerådsmästaren, husgerådsskrivaren, husgerådsskräddaren, tältmästaren och husgerårdskammarens kamrerare.
Tjänsteman i Kungliga husgerådskammaren, till förra delen av 1600-talet benämnd husgerådstillsiare.
Tjänstepersonal vid Kungliga husgerådskammaren, från och med 1600-talet en överintendent, intendent, kamrerare, husgerådsmästare, -skrivare och -skräddare samt en amanuens.
Tjänsteman tillhörande betjäningen vid Kungliga husgerådskammaren under 1700-talet.
Chef för tjänstefolket i Kungliga husgerådskammaren.
Hovtjänsteman i ledningen för Kungliga husgerådskammaren, grundad 1634 (tidvis även i ledningen för Klädkammaren).
Tjänsteman vid Kungliga husgerådskammaren som bistod husgerådsmästaren.
Skrivare vid Kungliga husgerådskammaren.
Skräddare vid Kungliga husgerådskammaren.
Skräddare tidvis upptagen på hovstaten, särskilt den som var verksam vid Kungliga husgerådskammaren.
Benämning på husgerådsförvaltaren i Kungliga husgerådskammaren under förra delen av 1600-talet.
Benämning på den delen av Kungliga hovstaten som ansvarade för hushållets praktiska avdelningar, även kallad ekonomibetjänterna. Här ingick köket, hovkällare, silverkammaren, hovbagaren, bryggeri, skafferi, konfektbagare, fataburen, husgerådskammaren, klädkammaren och flera kungsgårdar.
Formellt saknades huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt testamente gjorde franciskanerklostrets kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av Kalmar recess 1483.
Skrå av ämbetsmän vid hovet kända sedan 1100-talet och benämnda härold från och med 1300-talet. Härolderna ledde verkställningen av offentliga tillställningar såsom kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. De var experter i heraldik och ceremonier, hade ansvar för adelsvapen och dylikt. Senare fick härolderna mer inskränkta uppgifter av ceremoniell karaktär. Härolden in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier. Härolder förekom också vid kungliga och kejserliga ordnarna. Härolden var domare i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen (härolder) samt övervakade och höll vapensyn vid torneringar, senare ceremoniella uppgifter (vid kröningar, receptioner och riksdagens öppnande). Indelad i tre grader: perservant (lärling), härold och vapenkung.
Epitet för kungligheter och personer i regerande furstliga hus vid omtalande och tilltal.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans prerogativ eller regalen. Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Den förnämsta sittplatsen i ett bostadshus. Under tidig medeltid motsvarade kungens högsäte i Norden i viss mån den västerländska tronen. Till ceremonierna vid utkorandet av regenten ingick lyftandet av honom i högsäte. Ceremonin fanns ställvis kvar i Tavastland ännu under 1700-talet i vissa socknar. Efter att församlingen valt präst bars denne till prästbänken i kyrkans kor.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
I
Läromästare, lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas informator och en pagernas informator i fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Tjänsteman inom hovekonomin som från 1700-talet ansvarade för inköp av livsmedel, under hovkontrollörens översyn. Inköparna räknades 1729 till skafferibetjänte, från och med 1767 till hovekonomin, dit alla tjänstemän som utförde det praktiska arbetet inom hushållningen vid husgerådkammaren, skafferiet och i köket hörde.
Skatt som under medeltiden uppbars till den nyvalde kungen när han första gången kom till ett landskap.
Benämning på tillfällig tjänst tillsatt av den decimerade lantdagen i maj 1918. Innehavaren av den högsta makten verkade som Finlands statsöverhuvud. Den neutrala benämningen var en kompromiss mellan republikanhängarna och monarkiblocket. Innehavaren av den högsta makten började dock allmänt kallas för riksföreståndare, vilket hade en klar syftning till monarki.
Lägre tjänsteman upptagen på hovstaten 1729 under köksbetjänte.
Ceremonimästarbefattning skapad vid drottning Kristinas hov 1648 med ansvar för mottagandet av ambassadörer och andra utländska sändebud vid hovet. År 1652 infördes också titeln viceintroduktör som var titulär. Befattningen bibehölls av följande regent, Karl X Gustaf (1654–1660).
Tronbestigning, både kungligheters och påvens; i synnerhet om den akt varigenom en biskop tar sin biskopsstol i besittning. Intronisationen skedde ofta omedelbart efter valet, det vill säga före biskopsinvigningen.
Rikets rättigheter. Under medeltiden var det viktigt att skilja mellan vad kungen hade rätt att disponera över av gods och inkomster i egenskap av kung och vad han hade som privatperson. Regalrätten fixerades i Europa i mitten av 1100-talet. I kröningsederna lovade sedan kungen att hålla rikets rättigheter intakta. Problemet aktualiserades i Sverige senast under Magnus Ladulås. Principen ledde i början av 1300-talet till reduktioner av gods som kommit från kronan. I Magnus Erikssons landslag kodifierades principen om kronans oavytterliga egendom.
J
Titel för (ung) adlig tjänsteman upptagen på hovets jägeristat och som biträdde monarken vid jakt och dylikt. Jaktjunkaren stod i rang närmast under hovjägmästaren.
Till jägeribetjäningen vid hovet under 1700-talet hörande underordnad tjänsteman, med uppgifter som hörde till ett jaktbiträde.
Privilegium för kungligt hov, ursprungligen också frälseman, att jaga vissa djur, främst björn, älg, rådjur, räv och rapphöna. Jaktregal infördes genom riksrådsbeslut 1488 som förbjöd bönder och präster att jaga regaldjur på sina marker, vilket avskaffades 1789. Jaktstadgan 1808 tillerkände jordägaren full jakträtt och avskaffade friheten att jaga rovdjur utan jordägarens tillstånd.
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän vid Hovjaktvarvet (1683–1848). Till hovstatens jaktverksbetjänte räknades 1729 en löjtnant och en materialsbokhållare. Jaktverksbetjänte överfördes 1792 på Arméns flottas lönestat.
Titel på adlig ogift dotter, under senmedeltiden med arvs- och ägorättslig betydelse; ungmö. Titeln trängdes ut av frökentiteln, i borgerliga kretsar ersatt från 1800-talet med mamsell, medan jungfru under 1700-talet började beteckna kvinnligt tjänstehjon av högre rang i högre stånds hushåll (husjungfru).
Titel på sångerska vid hovkapellet på 1700-talet. Under medeltiden användes beteckningen i betydelsen ogift matmoder samt ogifta kvinnors jungfrubur (för unga kvinnor avskild del av boningshus vilken användes sommartid).
Konungens eller regentens rättigheter. Rättigheterna definierades i konungabalken. Enligt landslagen hade kungen rätt att uppta skatter, utfärda lagar, vara högsta domare och utfärda privilegier. 1734 års lag saknade konungabalk. 1772 års regeringsform fastslog att kungen skulle ”styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform”. I Finland förblev regeringsformen från 1772 i kraft under autonoma tiden.
Person som under medeltiden utövade domsrätt i kungens ställe. Formeln ”teste NN justiciario nostro” förekommer i Sverige i tre brev från 1360–1361, utfärdade i Magnus Erikssons namn och sigillerade med hans domsigill. År 1365 förekom justitiar i ett brev av Albrekt av Mecklenburg. Fallen är för få för att några slutsatser ska kunna dras. Justitiaruppdraget kan ha varit tillfälligt eller lokalt begränsat.
K
Statsöverhuvudets, regeringens eller en del av regeringens ingripande i rättsskipningen, utöver det som var lagligt. Kabinettsjustis innebar att det ordinarie domstolsväsendet sattes ur spel. Det förekom sporadiskt och endast i enskilda (politiserade) fall under svenska och autonoma tiden.
Tjänsteman av generalmajors rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en titel utan motsvarande tjänst.
Sekreterare vid det kungliga eller kejserliga kabinettet som i egenskap av tjänsteman upptagen på hovstaten tog emot de till regenten ställda skrivelserna och skötte hans korrespondens m.m. En dylik var upptagen på extra ordinarie hovstat bl.a. 1729. Under åren 1791–1809 var kabinettssekreterare tjänstebeteckning för chefen för Kabinettet för utrikesbrevväxlingen, från 1809 benämnd expeditionschef.
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Den dansk-norsk-svenska unionen som fått namn efter mötesplatsen där den bekräftades 1397. Två urkunder är bevarade från mötet. De tre rikena skulle ha en gemensam kung. Kungen hade en viss beslutanderätt på alla rikens vägnar. Däremot skulle varje rike bevara sina egna lagar. Unionen skakades tidvis av interna konflikter och upplöstes i praktiken 1523.
Kollektivbenämning på de tjänstemän som skötte hovförvaltningen vid Hovkontoret 1648–1850, enligt 1729 års hovstat: hovkamreraren, hovkassören, hovbokhållaren och kammarskrivaren. Kammarbetjänte övergick under 1700-talet till att betyda den del av hovstaten som uppvaktade i monarkens eller andra kungliga personers rum: allt från överkammarherre till ofrälse kammartjänare.
Befattning vid hovet för lågadliga eller ofrälse kvinnor inom hovfruntimret, med uppgifter i drottningens eller annan furstinnas privata rum och gemak. Kammarfruarna var underställda hovmästarinnan och själva ledare för ett antal kammarpigor eller kammartjänare. Ibland bistods kammarfrun ytterligare av en ofrälse kammarhustru och hovpigor.
Ogift adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller kronprinsessa i hennes privata rum och gemak. Kammarfröknar stod i rang över hovfröknar. Kammarfröken kallades från 1719 kammarjungfru.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var kammarherre också titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Under 1700- och 1800-talen tilltalstitel för kammarherre utan tjänstgöring vid hovet och som bar en förgylld nyckel (kammarherrenyckeln) fäst ovanför högra frackskörtet, som markerade den höga position han hade vid hovet (eller hos adeln) och påminde om att kammarherrarna en gång i tiden hade tillträde till kungens kammare. Av högre rang än kammarherre utan nyckel.
Under 1700–1800-talen tilltalstitel för kammarherre av lägre rang utan tjänstgöring vid hovet.
Manlig tjänare i hovtjänst, titel utan tjänstgöring i rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Betjänt upptagen på ordinarie, vid behov också på extraordinarie hovstaten, åtminstone under 1700-talet. Kammarlakejen ansvarade för betjäningen i en furstlig persons privata rum och gemak.
På 1500–1700-talen benämning på avlönad musiker vid furstligt hov eller högadligt hus, sedermera titel på mer framstående medlemmar av ett hovkapell.
Adlig yngling som uppvaktade furstlig eller annan högt uppsatt person inne i hans eller hennes gemak. Under honom verkade ett antal pager. Drottning Kristina införde vid svenska hovet 1646 distinktionen mellan kammarpager som uppvaktade i monarkens rum och stallpager som knöts till Kungliga hovstallet. Enligt statskalendern 1729 var tolv pager underställda kammarpagen.
Befattning vid hovet inom hovfruntimret för lågadliga eller ofrälse kvinnor som lydde under en kammarfru.
Kammartjänare i furstlig persons tjänst.
Ursprungligen hög hovfunktionär vid kungens eller annan kunglig persons uppvaktning, motsvarande till exempel en kammarherre. Kammartjänare övergick under 1700-talet till att betyda person av lägre rang som ingick i en kunglig eller furstlig persons närmaste betjäning i dennes egna rum. Kammartjänare förekom också utanför hovet, särskilt i högt uppsatta personers betjäning, och som titel utan motsvarande ämbete.
Hovtjänst skapad under drottning Kristinas tid. Kammarvakten hade i uppgift att övervaka ingången till monarkens rum. Kammarvakterna gavs 1653 det franska namnet Huissiers. Tjänsten slopades 1660, men introducerades på nytt 1664 under namnet portier eller kammarvaktmästare.
Till kammarbetjäningen vid hovet hörande tjänsteman i vaktmästaruppgifter som inte gällde slottet, utan monarkens person. Tjänsten infördes vid kungliga slottet 1664. År 1729 fanns tre kammarvaktmästare upptagna på hovstaten. Den ursprungliga tjänstetiteln var kammarvakt.
Tjänsteman med sekreteraruppgifter i Kungliga kansliet under 1500–1600-talet.
Ung adelsman i underordnad befattning vid Kungliga kansliet, motsvarande en kanslibetjänt, eller om dylik volontär utan motsvarande ämbete och lön. Under förra delen av 1700-talet användes beteckningen också om obetitlad ung manlig ståndsperson i underordnad befattning vid Kanslikollegium eller Kgl. Maj:ts kansli.
Underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
Kollektivbeteckning för de på Kungliga hovkapellets lönestat upptagna musikanterna, hovkapellmästaren och direktören, åtminstone under 1700-talet.
Tjänstebeteckning för den främste tjänstemannen vid Kungl. hovkapellet, åtminstone under förra delen av 1700-talet. Allmänt: chef för musikkapell.
Dräng vid hovkapellet som inte var upptagen på hovstat utan arbetade med ekonomiskt bidrag för produktionen. Kapelldrängarnas antal varierade beroende på produktionen.
Allmänt: person anställd för att utföra eller biträda vid kassabokföring i ett företag, en bank, ett ämbetsverk (till exempel vid Fortifikations- och Hovkontoret) eller större postkontor. Kassaskrivaren kallades också kassakontrollant. Kassaskrivaren vid Hovkontoret var åtminstone under 1700-talet upptagen på hovstaten.
Mynt eller medaljer som utkastades till folket vid högtidliga tillfällen. Ceremonin har endast en gång dokumenterats i Sverige under medeltiden. Vid Gustav Vasas kröning i Uppsala 1528 utkastade en härold efter kröningen i domkyrkan under processionen till ärkebiskopsgården ”daler och penningar” åt folket.
Benämning på adelsmän i monarkens eller furstliga personers uppvaktning.
Förnäm herreman, särskilt adelsman, som tjänstgjorde som förridare i hären eller vid hovet. Under 1700-talet användes också benämningen kavaljertaffel för de herremän som inte åt under den kungliga taffeln men som dock var närvarande .
Vid hovstallet anställd kusk som körde för de kungligas uppvaktning.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga Storfurste av Finland till titulaturen.
Finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition. Kassan förvaltades av ministerstatssekreteraren och användes huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp, gratifikationer åt finska undersåtar och i Ryssland tjänstgörande finska officerare m.m. Bidrag kunde även utdelas ”sub secreto” för ett av ”Hans Majestät Kejsaren känt behov”.
Benämning på kronans regalier 1809–1917.
Åtminstone under förra delen av 1700-talet använd tjänstebeteckning för kamreraren i Kungliga klädkammaren.
Förvaringsrum för kläder och tyger. Klädkammaren hade en vidare funktion under medeltiden och 1500-talet eftersom lön och sold också betalades i form av beklädnad. Under Gustav Vasas tid tjänstgjorde i klädkammaren på Stockholms slott en klädskrivare och en sidengevantskrivare.
Tjänsteman inom Kungl. klädkammaren, benämndes från och med 1698 klädkammarförvant.
Förkortning för Kunglig Majestäts Orden, användes om de svenska kungliga ordnarna. Titeln kommendör över Kunglig Majestäts Orden avser Serafimerriddare. De kungliga ordnarna var Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden som instiftades 1748 och Vasaorden som instiftades 1772.
Förkortning för kommendör med stora korset av svensk kunglig orden.
Förkortning för Kunglig majestät ock de slutna rådslagen mellan kung och regering. De slutna rådslagen mellan kung och regering (Kgl. Majt) fattade beslut i utrikesärenden eller om hovstaten och privata hovmål, i det senare fallet kungen i samråd med två riksråd och en statssekreterare från Kanslikollegium som föredragande.
Regeringsärende som konungen, i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten till lands och sjöss, ansvarade för. Ända till Gustaf III:s tid behandlades sådana ärenden kollegialt av vederbörande kollegier och av konungen i samma ordning som regeringsärenden i allmänhet. Med frihetstidens regeringssätt miste konungen sin särskilda befälsrätt, och befälsrätten utövades då av konungen tillsammans med riksens råd. I 1772 års RF § 19 återställdes befälet över krigsmakten åt konungen ensam, och kommandomålen påkallade inte någon rådplägning med rikets råd. Kommandomålen tycks ändå ha blivit expedierade på det sätt som tidigare varit vanligt med konungens underskrift av statssekreteraren för krigsärenden. Generalorder utfärdade av generaladjutanten förekom, men de rörde mindre viktiga ämnen. Med hänsyn till sambandet mellan Krigskollegium och Generaladjutantsämbetet, dit handhavandet av exercis och disciplin i armén hörde, insattes 1776 konungens förste generaladjutant i nämnda kollegium, och 1792 blev en generaladjutantsexpedition tillsatt för vartdera vapnet, med uppgift att uteslutande handlägga befälsärenden.
Hög grad inom Kungliga Svärdsorden och Kungliga Nordstjärneorden (instiftade 1748) och Kungliga Vasaorden (instiftad 1772). De två första indelades först i två grader: kommendör och riddare, sedermera i tre grader likt Vasaorden: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Graden kommendör av första klass finns enbart inom Svärdsorden.
Titel för innehavarna av de tre ämbeten inom Serafimerorden som grundades 1787 för Serafimerordensgillet. Titeln avskaffades 1809 då dessa ämbetsmän blev Serafimerriddare.Titeln serafimerriddare var förbunden med ämbetsmannens position. Orden är en gammal pluralform av ordet orden.
Högsta graden inom Kungliga Svärdsorden och Kungliga Vasaorden sedan 1772 samt Kungliga Nordstjärneorden sedan 1844.
Tjänsteman i hovstaten verksam inom Konungens Museum 1794.
Titel för kungens hovkirurger i 1540-talets räkenskaper.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier. Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Tjänst uppförd på hovstat under Kungliga hovkapellet.
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Rikets överhuvud under medeltiden. Före kristendomen ledde kungen huvudblotet i Uppsala dit folket skulle komma från hela Sveaväldet. Kungen betraktades då som bärare av den gudomliga makten som främjade årsväxten. Vid missväxt kunde kungen offras. Också med kristendomen hade han en betydelsefull ställning inom det religiösa livet och under 1100-talet hade kungarna en framträdande plats vid kyrko- och klosterbyggande. Kungen disponerade Uppsala ödsgodsen som eventuellt hade en förkristen bakgrund. I varje hundare fanns en husaby, där den kungliga befallningsmannen bodde. Han hade också rätt till dulgadråp och danaarv. Rätten till ensaksböter tillkom efter 1248. Under 1200-talet började den kungliga stadgelagstiftningen att utvecklas. Från början av 1200-talet utövade kungen sin domsrätt vid särskilda kungliga domstolar med en särskild nämnd. Kungen valdes och kunde också avsättas.
Den avdelning av svenska medeltida landskapslagar som behandlade kungens rättsliga ställning. Konungabalken utgjorde den statsrättsliga grunden för konstitutionen fram till 1719 års författning som fungerade som grundlag för den svenska konstitutionen. Den avskaffades formellt med 1734 års lag (som saknade konungabalk).
Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Finansförvaltningsorgan som framträdde på 1530-talet vid sidan av den allmänna kammaren. Till kungens egen kammare överfördes inkomster i guld samt vissa andra statliga inkomster, som vanligen hade en regal karaktär. Överskottet från den årliga driftsbudgeten överfördes antingen till kungens egen kammare eller till silverkammaren.
Museum i nordöstra flygeln i Kungliga slottet i Stockholm grundat 1792 som ett äreminne över Gustav III, vars antiksamling ställdes ut i museet. Samlingarna öppnade för publik 1794. Museet förestods av en direktor, från 1794 intendent, vars tjänst var uppförd på kungliga hovstaten. Museet gick från 1794 under namnet Konungens Museum och var en föregångare till Nationalmuseum i Stockholm, vars samlingar också härstammar från Kongliga Museet på 1500–1600-talet. I början av 1800-talet infördes svenska samtida skulptörers arbeten och på 1840-talet ställde man ut oljemålningar. År 1866 flyttades museet till en ny byggnad och bytte namn till Nationalmuseum. År 1958 öppnades det gamla museet i slottet på nytt under namnet Gustav III:s antikmuseum.
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes 1454.
Ed genom vilken kungen och senare landets förnämsta män lovade att bestraffa vissa brott som kränkte den allmänna friden. Dessa var brott som inte kunde sonas med böter utan medförde ovillkorlig fredlöshet och förlust av egendom. Edsöreslagstiftningen förnyades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadgar. De viktigaste edsöresbrotten var brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid samt olaga hämnd. Alla edsöresmål skulle avgöras av konungsräfst. Om målsägaren eller dennes arvingar bad för brottslingen kunde denne lösa sig till fred för 40 mark till kungen.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital, bergslag och städer) som genom särskilda skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Ämbetsman under medeltiden, som ledde arbetet i det kungliga kansliet eller skrivarstugan och hade ett antal underlydande medhjälpare. Samtliga akter som utfärdades av kungamakten gick genom hans händer och för deras expediering åtnjöt han sportler. Dessa var delvis föreskrivna i landskapslagarna. Också de senmedeltida riksföreståndarna hade en motsvarande kansler. I början av 1200-talet var konungskanslern vanligen en biskop, sedermera en man med hög samhällsställning. Den sista medeltida konungskanslern var en gift lekman, juris utriusque doctor Klas Ryting som var Karl Knutssons kansler 1451–1472.
Sammankomst för den medeltida kungliga rättsutövningen. Flera belägg före och under landskapslagarnas tid visar på att kungen haft rätt att ingripa med summariskt strafförfarande. Från Birger Jarls tid var kungen sannolikt själv domshavande på räfsten. I början av 1300-talet reglerades den kungliga domsrätten genom stadgor. År 1344 infördes en tolvmannanämnd för att döma den som ofredade allmogen mot kungens rätt. Stadgorna ledde fram till bestämmelserna om rättareting 1345. Magnus Erikssons landslag stadgade att konungsting skulle utlysas sex veckor innan ting skulle hållas. Det kungliga tingen utvecklades i början av 1400-talet och som särskilt konungsting för Finland grundade Erik av Pommern landsrätten i Åbo vars verksamhet reglerades 1411. Kristoffers landslag 1442 uppdelade de lokala konungstingen och gjorde skillnad mellan räfste- och rättareting.
Kungens sändebud, en man som var utskickad i kungens ställe. Konungsåren var kungens ställföreträdare i Hälsingland. När kungen anlände till gränsskogen Mårdbäck mellan Gästrikland och Hälsingland skulle en särskild frid råda, medan denna kungens rätta skattman var i landet. Hälsingarna ansvarade för att han skulle kunna färdas oskadd och bönderna var skyldiga att ge honom gästning. Konungsåren skulle hålla ting i kungens ställe, han skulle framföra kungens ärenden och förhandla med tingsmenigheten. Han skulle ta emot och avgöra klagomål och döma kungsdomar. Han skulle bevaka kungens rättigheter och särskilt dennes rätt till sakören. Han skulle uppbära kungens skatt och ingen hade rätt att vägra hästar till transporten av den.
Officiell titel införd 1751 för den prins som i rätt nedstigande led är närmast arvsberättigad till kronan, från 1544 den regerande monarkens äldste son. Enligt RF 1772 (§ 35) skulle också konungens äldste sonson i rätt nedstigande led kallas kronprins.
Officiell titel på kronprins gemål, införd 1744. Den första som bar titeln kronprinsessa i Sverige var Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika (1744–1751).
Den högtidliga handling genom vilken en regent eller dennes gemål insätts i sin värdighet. Under medeltiden bestod den vanligen av smörjande, investitur med regalierna, intronisation och mässa. Smörjelsen var det viktigaste momentet eftersom den förmedlade Helig Ande vilken gav regenten en kvasiklerikal karaktär. Den första kända svenska kröningen är kröningen av Erik Knutsson 1210.
En av de två urkunder som bevarats från mötet i Kalmar 1397. Det föreligger i original. Utfärdarna intygade att de bevistat kröningen av Erik av Pommern till kung i de tre nordiska rikena och lovade honom sin trohet och kärlek.
Den ed som kungen avlade i samband med kröningen. Ordalydelsen är känd 1443. Kungen fick under ceremonin ett dokument med ordalydelsen, som han läste upp. Sedan lade han sin högra hand på Nya testamentet och avlade eden. Eden bestod av två delar. Han utlovade fred och rättfärdighet för kyrkan och folket samt att upprätthålla de förmåner som kyrkan erhållit.
Extra ordinarie kronoskatt som uppbars för att bekosta en förestående kröning.
Brev som utfärdats av kungen eller i kungens namn. Vanligen var kungen närvarande. Undantag utgjordes av en omyndig kungs brev samt de dombrev från Magnus Erikssons tid som utfärdades 1344–62 under ”ad casus”-sigill i hans namn av en justiarius eller annan befullmäktig som testus. De äldsta kända kungabreven är av Knut Eriksson (1167–96) för Viby-Julita kloster samt ett original och en kopiebokstext för Nydala kloster. Först från Magnus Erikssons tid finns brev på annat språk än latin. Breven var av många olika slag, och många av de tidigaste tycks kungen närmast ha utfärdat som privatperson. Under kungalösa perioder hade visserligen riksföreståndarna verkställande makt som ”vice rex”, men endast det samlade riksrådet med ärkebiskopen i spetsen hade full myndighet. Kungabreven motsvarades under dessa perioder av både riksrådets och riksföreståndarnas brev.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Belöningsverksamhet som vanligen innebar överlåtelse av jord åt förtjänt person. Den kungliga gåvoverksamheten hade under äldre medeltid en skiftande karaktär. Magnus Ladulås och hans bror Valdemar Birgersson överlät åt sin kära klerk tre mindre gårdar. Borgaren Tideman Fris erhöll 1282 en ö i Stockholms skärgård för sin trogna tjänst. I viss mån fortsatte gåvoverksamheten under hela senmedeltiden. Som belöningsform förlorade kungagåvorna sin betydelse och ersattes av förläningsväsendet.
På ett kungligt sigill finns vanligen den regerande kungens namn och titlar, ofta också hans porträtt och/eller hans vapen med andra heraldiska symboler för hans maktutövning. Det äldsta svenska kungasigillet är från 1164/67. Under senmedeltiden skapades särskilda rikssigill till skillnad från kungens personliga sigill. Varje kung hade flera regeringssigill successivt eller samtidigt. Den äldsta typen kungasigill var det stora sigillet, klämman. Vid sidan av det stora sigillet infördes ”sigillum secretum” av kung Valdemar 1266/77. Den tredje typen var signetum som också var ett intimt sigill som till och med var mera personligt än secretum.
Val den 9 oktober 1918 där den stympade lantdagen valde en kung för Finland. Under sommaren 1918 hade den stympade lantdagen godkänt senatens förslag om en monarkistisk regeringsform med en rösts marginal. Då regeringsformen inte fick tillräckligt med stöd för att träda i kraft under samma lantdagsperiod påbörjade monarkisterna en process där man skulle förrätta kungaval utgående från regeringsformen 1772. Republikanhängarna ansåg förfarandet vara lagstridigt. Den 9 oktober 1918 godkändes i lantdagen med rösterna 64-41 förslaget om att förrätta kungaval. I valet samma dag föreslogs Karl Friedrich av Hessen som kung, vilket accepterades enhälligt av de samlade lantdagsmännen. Republikanhängarna protesterade mot förfarandet genom att utebli från valet. Det omtvistade resultatet realiserades aldrig eftersom Karl Friedrich avsade sig kronan i och med Tysklands nederlag i världskriget.
Den medeltida kungen utsågs genom val. Kungen kunde också avsättas. Enligt äldre Västgötalagen ägde svear att taga kung och likaså att vräka. Den som svearna tagit till kung skulle dömas till kung på alla götars ting. Valet skedde i Uppland på Mora äng, där Mora sten fanns. Den nytagne kungen skulle sedan dömas till kung av lagmännen på de olika lagtingen. Dömandet bestod av uppläsning av en formel. Kungen skulle svära att vara trogen lagsagans invånare och inte bryta rätt lag i deras land. Han skulle ge frid åt tre män som inte begått nidingsdåd. Han fick konungs namn och en krona. Den nytagne kungen skulle göra en eriksgata i riket. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362. I utkastet till unionsfördrag 1436 tillförsäkrades de finska lagsagorna rätten att utse särskilda deputerade till den gemensamma valförrättningen. De skulle bestå av en lagman, en med riddare jämställd, en borgmästare från Åbo samt två bönder från var lagsaga.
Handpenningar, medel som kungen – också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Den bestod av på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar och av medel som inflöt genom arv, gåvor, lån, försäljning eller dylikt. Hovstatens övriga medel förvaltades av överstemarskalken/riksmarskalken. Det var endast användningen handpenningarna som mottagaren inte skyldig att redovisa.
Särskilt beredningsorgan 1808–1809, inrättat för att minska regentens arbetsbörda i regeringsbestyren. Kungliga beredningen behandlade de ärenden som skulle refereras till konungen från Rikets ärenders allmänna beredning, med befogenhet att expediera beslutet under Kgl. Maj:ts sekret ifall de båda beredningarna var av samma åsikt eller bereda ärendet för föredragning i det kungliga kabinettet. Kungliga beredningen bestod av riksdrotsen, kanslipresidenten, hovkanslern, tjänstgörande generaladjutanterna och särskilt förordnade medlemmar, till exempel överståthållaren i Stockholm och Krigskollegiums president.
Offentligt bibliotek i Stockholm som har sin grund i de svenska monarkernas – tidigast Gustav Vasas – bokanskaffningar och samlingar. Biblioteket har sedan kansliordningen 1661 mottagit pliktexemplar av alla i Sverige tryckta verk och blev sedermera Sveriges nationalbibliotek. Det ställdes 1713 under Kunglig Majestäts kansli, med uppgift att under särskilda tider stå öppet för besökare som erhållit tillstånd. Biblioteket verkade åren 1768–1877 i Kungliga slottet i Stockholm och flyttade därefter till Humlegården och blev ett självständigt ämbetsverk.
Teaterstyrelse med uppgift att leda Kungliga teatrarna och hovkapellet. Direktionen utgjordes av Kungliga teaterns direktör, andre direktör och sekreterare.
Orkester anställd vid ett hov. Ett kungligt hovkapell fanns vid det svenska hovet tidigast från 1526, med diverse musiker och sångare från 1540-talet, som från 1620 tillsammans med den närmaste chefen, hovkapellmästaren, var uppförda på hovstat. Från 1773 då Kungliga Operan grundades tjänade hovkapellet som operans orkester, och hovkapellet ingick i den enhet som kallades Kunglig Majestäts hovkapell och teatrar. Kungliga hovkapellet upplöstes 1806, men inrättades igen 1809.
Kungens hovstat, vid hovet anställda ämbetsmän och personal under riksmarskalken, 1680–1772 under överstemarskalken, med uppgift att betjäna i monarkens rum och vid måltider samt ha vårdnad om monarkens hus och husgeråd.
Avdelning inom kungliga hovstaterna som grundades under 1500-talets första hälft av Gustav Vasa. Den hade till uppgift att vårda de kungliga husgeråden, det vill säga de kungliga slottens inredning och bohag. Från 1634 hade husgerådskammaren till uppgift att föra inventarier över samlingarna. Arbetet leddes av husgerådsmästare och husgerådsskrivare. Husgerådskammaren lydde under riksmarskalken, 1680–1772 under överstehovmarskalken.
Kungliga kansliet, sedan medeltiden regentens kansli, ett centralt förvaltningsorgan för mottagande och expedition av skrivelser till och från statsöverhuvudet. Benämningen användes både för lokalen och för personalen. Under medeltiden sköttes kansliet av representanter för kyrkan. Under Gustav Vasa reformerades kansliet efter tysk modell. År 1626 omorganiserades enheten och fick en fast organisation med en kansliordning.
Avdelning inom kungliga hovstaterna som grundades under 1500-talets första hälft av Gustav Vasa med uppgift att ansvara för och vårda de kungliga kläderna. Kungliga klädkammaren lydde under riksmarskalken, 1680–1772 under överstehovmarskalken. Vid Kungliga klädkammaren verkade bl.a. en klädmästare, klädskrivare och kamrer som i hovstaten 1729 benämndes klädkammarförvant.
Systematiskt insamlad och ordnad samling av äldre och nyare mynt och medaljer, central numismatisk institution med ursprung i 1500-talet. Från och med 1727 lydde kabinettet under riksantikvariens vård och fick då namnet Kgl. myntkabinettet. År 1786 blev det en del av Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Kunglig orden instiftad 1748 som den förnämsta i det svenska ordensväsendet som då skapades. Orden har endast en klass liksom dess franska förebild Helgeandsorden. Kungliga Serafimerorden deltog i övervakningen av rikets fattig- och sjukvård. Serafimerorden delades endast ut till furstar och rikets högsta ämbetsmän och militärer. Orden övertog också ansvaret för Serafimerlasarettet, som vid ordens inrättande var under byggnad. Två serafimerriddare var sjukhusets direktörer. År 1772 övertog Serafimerorden den högsta direktionen över rikets samtliga lasarett, barnhus och hospital. År 1787 övertogs uppgiften av Serafimerordensgillet.
Avdelning, kammare, inom svenska hovet som ansvarade för silvret under ledning av en silverskrivare. Silverkammaren existerade inte längre på 1700-talet, utan hade troligen slagits ihop med husgerådskammaren.
Riddarorden instiftad 1748 för militära förtjänster inom armé och flotta. Den hade ursprungligen två klasser: kommendör och riddare. Kungliga Svärdsorden förlänades till 1974 (i Sverige) som belöning för långvarig, gagnande verksamhet inom försvarsmakten (därefter vilande).
Samlande beteckning för Kungliga svenska operan (grundad 1773), Kungliga svenska dramatiska teatern (grundad 1788) inklusive Kungliga mindre teatern vilka alla lydde under direktionen för Kungliga teatrarna.
Akademi grundad 1753 av drottning Lovisa Ulrika under namnet Kungliga Svenska Vitterhetsakademien. Akademin var verksam 1753–1755 och på nytt 1771–1782. Den återupplivades av Gustav III 1786 under namnet Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Akademins verksamhetsfält definierades då som historien, antikviteterna, inskrifts- och sinnebildskonsten samt myntkunskapen, och den gavs uppgifter av ämbetsverkskaraktär. Det svenska språket och svenska vitterheten som hört till den gamla Vitterhetsakademiens fält överfördes 1786 till den samtidigt grundade Svenska Akademien.
Officiell benämning på Kungliga teatrarna dit även Kungliga hovkapellet överfördes när Kungliga teatern grundades 1773. Hovkapellet och teatrarna leddes av Kungliga direktionen av hovkapellet och spektaklen.
Enhet som fram till 1840 i Sverige inför konungen, eller för konungen i rådet, föredrog de ärenden som avgjordes av regeringen. Kansliet var i organisatoriskt avseende en skapelse av Axel Oxenstierna. År 1626 fick kansliet sin första kansliordning och blev då ett ämbetsverk med fast personal och stadgade former för ärendenas fördelning, beredning och expedition, samt för registrering och förvaring av handlingar. Kunglig Majestäts kansli var indelat i Rikskansliet eller dagliga kansliet och Riksarkivet eller gamla arkivet och stod över de andra kollegierna, eftersom kansliet också beredde och expedierade ärenden som hörde till andra kollegiers förvaltningsområden. Fram till 1801 kallades Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form även Kanslikollegium.
Kungligt fastställt utlåtande, förordning eller instruktion över en ämbetsmans eller myndighets betänkande eller yttrande. ”Kunglig Majestäts memorial” användes särskilt om ett betänkande från högre myndighet till lägre, eller till enskild person, angående något som skulle uträttas.
Personalen vid kungens stall och dess lönestat. Till stallstaten räknades 1729 två överhovstallmästare, en underhovstallmästare, stallmästare, beridare och åtskilliga stallbetjänte, bokhållaren, rustmästaren, två fodermarkar, sadelknekten, stallskräddaren, remsnidaren, vagnmästaren och hovslagaren.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom arrende eller som indelade till boställen.
Från medeltiden till 1800-talet benämning på drevjakt, senare också vinterskall, för kungliga personers nöje. Kungsjakt bedrevs huvudsakligen på regala villebråd – älg, björn och rådjur, från 1700-talet också varg. Kungsjakt organiserades av hovjägaren, med hjälp av allmogen som var skyldig att bistå vid jakten. Under 1700-talet blev kungliga jaktdjurgårdar med uppfött villebråd allt vanligare.
Särskild skjuts för regenten eller hans familj; avgiftsfri skjuts i likhet med kronoskjutsen, ålåg sedan gammalt allmogen. Först 1792 infördes en avgift motsvarande skjutslegan som för andra resande. Kungsskjutsen koordinerades av landshövdingen och kronans lokala tjänstemän efter behov och uppsatt resrutt.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster. Kuningas återfinns som personnamn 1340.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster och karelare. ”Kupias” är ett ryskt lånord som betyder herre eller godsförvaltare. Som personnamn finns ”kupias” belagt både i Tavastland och i Karelen. I Estland har ordet ”kubjas” ursprungligen avsett byålderman.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemän som under svenska tiden arbetade i hovets källarhushållning; i hovstaten 1729: källarmästaren, källarskrivaren, munskänkar och vinkypare.
I Stockholms klädkammare under 1500-talet förekommande tjänare med låg status.
Hovtjänsteman med uppsyn över Kungliga vinkällaren.
Tjänsteman inom hovkällaren som cirka 1618–1809 (Finland) biträdde källarmästaren i förvaltningen av Kungliga vinkällaren och övervakade källarräkenskaperna.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemän som under 1700-talet arbetade i hovets kökshushållning. Dit räknades i hovstaten 1729 en kamrerare som förman, köksmästaren, hovkontrollören, inspektorn av hovekonomin, köksskrivaren och fem mästerkockar.
Tjänsteman inom hovekonomin som sedan 1660-talet närmast hade administrativa uppgifter. Köksmästaren var chef för kökets personal – köksskrivaren, mästerkocken, kockgesäller, kockdrängar, kökspojkar och kökspigor – och för slottets bagare och konditor med underlydande. Köksmästaren ställdes 1719 under en ekonomikamrerare och räknades 1729 till köksbetjänte, från 1767 till hovekonomin. Köksmästaren hade därefter uppgifter som begränsades till övervakning av matlagning i slottsköket.
Ursprungligen ett underordnat ämbete jämställt med stekare. Omkring 1400 har ämbetet omvandlats till ett rent hovämbete utan politiska funktioner. Ämbetet omtalas i Karl Knutssons norska handfästning 1449, men blev förmodligen inte besatt. I Sverige omtalades ämbetet i Kristoffer av Bayerns handfästning och i Kristian I:s kungalöfte 1476. Det skulle då uttryckligen besättas med inhemska män.
Pagebefattning för unga adelsmän vid hovet skapad av drottning Kristina på 1640-talet då hovets pagebefattningar differentierades.
Lägre befattningshavare under köksmästaren inom hovekonomin. Köksskrivaren förde räkenskaper över kungliga hovets inköp och bruk av livsmedel, kontrollerade inköpssedlar och dagsedlar som signerades av köksmästaren och granskades av hovkontrollören. Köksskrivaren omnämndes i en instruktion från 1697 och räknades i hovstaten 1729 till köksbetjänte.
L
Livréklädd uppassare särskilt hos kunglig eller annan högtstående person. Lakejer förekom redan på 1500-talet. År 1729 fanns 28 lakejer upptagna på hovstaten.
Högläsare vid hovet (eller stormans herresäte), tidvis uppsatt på hovstat.
Smädeskrift, flygskrift. De mest kända smädeskrifterna under medeltiden var ”Libellus de Magno Erici rege” från 1300-talet och det meklenburska partiets smädeskrift ”Libellus magnopolensis” från samma århundrade.
Barberare i Kungliga klädkammaren under 1500-talet.
Medlem av livdrabantkåren.
Kår av drabanter med officers rang som bildades av Karl XII 1700 ugående från äldre drabantkårer. Under förra delen av 1700-talet skapades Livdrabantkåren till häst som gjorde vakttjänst hos konungen tills kåren upplöstes 1821.
De områden som anvisades åt en drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års regeringsform förbjöds utdelning av livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Husar tillhörande Livregementets husarer.
Kirurg anställd vid monarkens hovstat. Ifall det fanns flera livkirurger var en av dem utsedd till förste livkirurg.
Under 1600-talet konungens vapendragare elller medlem av hans livvakt, en motsvarighet till drabant. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda konungs livtjänare eller livjägare, motsvarande en page eller en hejduk.
Tjänstebeteckning för konungens kusk under 1600- och 1700-talet, eventuellt ända in på 1800-talet.
Livläkare, en konungs eller furstlig persons personliga läkare eller läkare uppställd på monarkens hovstat. Efter 1666 var livmedikus ett ämbete som ofta var förenat med ordförandeskapet för Collegium Medicum. ”Livmedikus” var delvis synonymt med ”arkiater” och ”hovmedikus” från 1600- till 1800-talet.
Pagebeställning vid hovet under 1700-talet.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Truppenhet inom den svenska armén som bildades 1791 genom en omorganisation av livregementet till häst. Brigaden bestod av Livregementsbrigadens kyrassiärkår, Livregementsbrigadens lätta dragonkår och Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon.
På hovstaten, åtminstone 1729, upptagen skräddare som bör ha förfärdigat eller reparerat hovets livréer. Beteckningen användes också om en utanför hovet verkande skräddare, med privilegium på att fungera som hovleverantör av livréer.
Ursprungligen monarkens samling och förrådskammare för vapen. Kammaren hade redan på 1500-talet och särskilt från och med 1628 karaktär av historisk samling av kungliga dräkter, rustningar, munderingar, vagnar och andra föremål. Livrustkammarens museala funktion att för eftervärlden bevara kläder och föremål inleddes då Gustav II Adolf 1628 bestämde att hans kläder från krigskampanjen i Polen skulle bevaras i Livrustkammaren. Dräkter och föremål har sedan överförts från både klädkammaren och hovstallet.
Orden, närmast hovorden, som instiftades av Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik i samband med deras bröllop 1744. Den utdelades sista gången 1746. Orden instiftades efter en skämtsam incident med den då ännu blivande drottningens solfjäder. Eftersom den skapade oro utrikes –i bland annat Ryssland – då man befarade att den skulle tjäna parter som önskade öka kungamakten på riksdagens bekostnad, kom orden att bli kortvarig. Den förlänades främst till Lovisa Ulrikas kvinnliga hovstat. Devisen på ordenstecknet var: La liaison fait ma valeur – La division me perd (enigheten min styrka – söndringen mitt fördärv).
Livréklädd betjänt hos en kunglig eller annan förnäm person; i tjänst antingen som förspringare: sprang framför den vagn i vilken den högt uppsatta personen åkte eller promenerade i förväg för att bana väg för flanerande högt uppsatta personer, eller för att uträtta ärenden, särskilt som budbärare. Två löpare fanns upptagna på 1729 års hovstat. Efter 1766 fick endast kungliga personer ha livréklädda löpare.
M
Lägre hovtjänst med uppgift att förestå monarkens garderob, skapad på 1650-talet efter fransk förebild. Den var en av de många hovtjänster enligt fransk modell som drottning Kristina inrättade.
Hovtjänst skapad efter fransk förebild vid drottning Kristinas hov 1650; hovmästare. Den var en av många tjänster som drottning Kristina skapade efter fransk modell på 1650-talet.
Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Ämbetstitel som lånats till det svenska hovet från de tyska hoven, exempelvis hovmarskalk.
Riddares vederlikar: den grupp bland väpnare som hade någon form av högre tjänst hos kungen och satt i rådet. De åtskildes från vanliga svenner. Terminologin blev dock aldrig helt fastslagen.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Den sten på Mora äng i Lagga socken i Uppland, på vilken den nyvalde kungen lyftes upp efter valet på Mora äng. Som bevis för valet lades enligt en uppgift från 1434 på den stora stenen en mindre sten med inskription. Vissa av dessa mindre stenar har bevarats. Den stora stenen är försvunnen efter 1457. En tillfällig förflyttning finns dokumenterad 1441. Under Gustav Vasas och Johan III:s tid försökte man utan framgång att hitta den.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett ämbete som munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Pagebefattning för unga adelsmän vid hovet skapad av drottning Kristina på 1640-talet då hovets pagebefattningar differentierades.
Rätten att bestämma över ett lands myntväsen. Den omfattade myntens yttre utseende, myntfot, urvalet av nominaler, emmissioner och myntverkens läge. Kunglig mynträtt i Sverige är belagd under Olof Skötkonungs tid. Kungen kunde delegera rätten, men om sådan delegation i Sverige finns inga källor före 1500-talet. Bevarade mynt tyder på att ärkebiskopen i Uppsala haft mynträtt omkring 1170–1215. Jarlen hade eventuellt också mynträtt. Privilegiebrevet för Stockholm 1436 gav staden rätt att kontrollera myntningen.
På hovets jägeristat åtminstone under förra delen av 1700-talet upptagen falkenär som tränade och vårdade monarkens jaktfalkar.
Tjänstebeteckning för de kockar som, under köksmästarens ledning, förestod (köket och) matlagningen vid hovet. Mästerkockar omnämns i handskrifter från Stockholms slott redan på 1500-talet. År 1729 fanns fem mästerkockar upptagna på hovstaten. De räknades till köksbetjänte, vilka till 1767 förestods av en kamrerare och en inspektör, från och med 1767 av en direktör av hovekonomin.
N
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Första rättsinstans för vid hovet, vid Kungliga Teatern och vid Konstakademien 1687–1844 anställda tjänstemän och tjänare. Nedre borgrätten bestod av en kammarherre som ordförande och ett antal hovjunkare som hade utsetts till assessorer av monarken.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds nåd erbjuds människan.
Uttryck som användes i samtida svenska översättningar om handlingar som gavs i kejsarens namn.
O
Förkortning för riddare av första klassen, ibland också för vanliga riddare.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
Person som bekläder ämbete vid kunglig orden, från 1748: storofficiant, överofficiant, ordensofficiant, underofficiant. En officiant var tjänsteförrättare vid högtidliga tillfällen, till exempel präst eller privatperson.
Person som innehar befattning, förrättar en tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Kyrkligt ämbete inom det svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1783. Till skillnad från övriga biskopar tillsattes ordensbiskopen av monarken utan förslag. Ordensbiskopen blev ett slags hovbiskop och gavs värdighet som stiftsbiskop. Ordensbiskopsämbetet var i Sverige vakant från 1883 och nedlades 1952.
Brev eller diplom inom ordenssällskap genom vilket man tilldelar en person ordenstecken eller utnämner någon till ordensvärdighet.
Dräkt för ordensriddare och kommendörer som brukades vid ordens högtider. Stora ordensdräkten användes för gala, mindre ordensdräkten för mindre högtider. Ordensdräkt för serafimeriddare infördes då orden instiftades 1748. Nordstjärne- och Svärdsorden fick ordensdräkter 1762 och Vasaorden då den grundades 1772.
Ämbete av lägre grad, en av de så kallade underofficianterna, inom svenska ordensväsendet, tillsatt 1779, med uppdrag att författa äreminnen över främst serafimerriddare, och i andra hand kommendörer av Kungl. Svärdsorden och Kungl. Nordstjärneorden. Ursprungligen 1779 var ordenshistoriografens uppgift att ge ut ordenskanslerns tal. Ordenshistoriografen gavs instruktion 1781 och då förändrades uppgiften till att själv författa äreminnen.
Ämbete inom svenska ordensväsendet skapat 1748. Ordenskanslern var en av ordens storofficianter, den främste efter stormästaren. Han förde ordet och föredrog ärenden i ordenskapitlet. I de första stadgarna 1748 föreskrevs att ordenskanslern skulle vara identisk med kanslipresidenten, men detta ströks i nya stadgar 1751. Till 1768 var det dock ofta så. Under perioden 1786–1802 var ämbetet vakant och kungen själv verkade som ordenskansler. Ordenskanslern höll på stormästarens (kungens) vägnar tal vid ordens högtidliga sammankomst på ordensdagen 28 april då nya riddare intogs och dubbades. År 1787 skapades ett vicekanslersämbete med uppgift att leda Serafimerordensgillet. Vice kanslern var före 1809 inte serafimerriddare men hade säte och stämma i ordenskapitlet.
Myndighet som avhandlar ordensärenden, ordenskapitel för de svenska kungliga ordnarna verksamt sedan 1748 då de första svenska ordnarna grundades. Till detta ordenskapitel sammankommer serafimeriddarna samt kommendörerna av första klass av de övriga kungliga ordnarna. Ordenskapitel för de svenska ordnarna sammankom till ordinarie ordenskapitel på stora ordensdagen den 28 april, som var den formella stiftaren Fredrik I:s födelsedag, och på lilla ordensdagen, måndagen före advent samt till extra ordenskapitel. Utdelning av ordnar skedde i regel i extra ordenskapitel.
Valdes enligt förordnande 1798 bland kungens hovpredikanter, biträdde ordensbiskopen.
Kassa för de enskilda kungliga ordnarna som samtliga stod under ordensskattmästarens omvårdnad.
Kategori inom riddarorden. De svenska kungliga ordnarna – förutom Serafimerorden – indelades i klasser, ursprungligen i den högre kommendörsklassen och den lägre riddareklassen.
Ledamot av Nordstjärneorden är motsvarande riddarvärdighet för medlemmar av prästeståndet som inkluderades i ordensväsendet av Gustav III som 1783. Även senare då kvinnor förlänats ordnar, en kvinnlig riddare av Kungliga Nordstjärneorden eller Kungliga Vasaorden.
Ämbetsman av lägre grad inom svenska kungliga ordensväsendet: rikshärold under perioden 1780–1809.
Prästerlig funktionär vid Kgl. Maj:ts orden 1748–1783.
Tjänstebeteckning för den av de så kallade överofficianterna inom svenska kungliga ordensväsendet som hade uppgiften att vårda ordenskassorna samt ordnarnas inkomster och utgifter. Övervakades av tre ombudsmän, eller Curatores Aerarii, som valdes för tre år åt gången.
Högt ämbete inom det svenska kungliga ordensväsendet, en av de så kallade storofficianterna, instiftat 1787 med uppgift att leda Serafimerordensgillet. Ordensvicekanslern förde ordet och föredrog ärenden i ordenskanslerns frånvaro. Vice kanslern var före 1809 inte serafimerriddare men hade säte och stämma i ordenskapitlet.
Den urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas union 1319–1344.
P
Tjänst för unga adelsmän vid kungliga hovet.
Fast syssla på hovstaten från Karl IX:s tid med uppgift att undervisa unga adelsmän som uppvaktade vid hovet.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk. Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus major och minor. Domprostarna i Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren Fredrik III år 1369. Titeln medförde rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
Från 1590-talet benämning på huvudläraren för tronföljare och eventuellt för övriga kungliga barn. Preceptorn var underställd guvernören. Benämningen ersatte den äldre benämningen tuktomästare som använts tidigare under 1500-talet. Till sysslan som huvudlärare för kungliga barn och tronföljare kallades främst välrenommerade universitetslärare i humanistiska ämnen eller lärda män som var knutna till kansliet. I Gamla Finland var ”preceptor” benämning på lärare vid skolorna 1744–1788.
Lärare vid läroverk, barnhus m.m. Det fanns två preceptorer vid Barnhuset i Stockholm 1729.
Titel eller värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta rangklass under balettmästaren.
Ledande tjänsteman vid statligt ämbetsverk 1529–1809, till exempel kollegium eller hovrätt, eller en av Kunglig Majestät förlänad titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets civila förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten och bistods av sekreterare och registrator.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets militära förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten, därtill tillkom presidentens adjutanter, avdelningschefer, kanslist och expeditör.
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina beslut på föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den föredragande ministern.
Benämning på de enskilda ärenden som konungen fick avgöra i sitt kabinett, i närvaro av endast två riksråd. Till dessa räknades inte justitieärenden.
R
Höghetsrättighet, av latinets jus regale, i avseende på kunglig rätt till att utnämnda, göra nåd, benåda och nobilitera samt kunglig rätt till ekonomiska förmåner.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Kungens rätt till skatter, olika slag av böter, danaarv, hittegods och strandvrak. I Sverige hade kungen också rätt att mynta. Världsliga stormäns och biskopars myntningsrätt grundade sig under senmedeltiden förmodligen på förläning. I Finland och landet norr om Bygdeå hade kungens fogde den förvaltningsrätt som i de gamla landskapen tillkom lagmannen. De kungliga ämbetsmännen kunde där ge tillstånd till nybyggesanläggningar på allmänningar och byarnas utmarker.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en armé eller en korporation.
Tidvis på Kungliga stallstaten upptagen hantverkare som yrkesmässigt tillverkade remmar och utförde vissa sadelmakeriarbeten, särskilt betsel och andra remtyg till hästmunderingar och vagnar.
Finlands statsöverhuvud. Enligt RF 1919 hade presidenten rätt att utnämna statsrådet, avge lagförslag till riksdagen och stadfästa lagar, leda utrikespolitiken, inneha det högsta befälet över försvarsmakten, utnämna tjänstemän till höga befattningar, benåda brottslingar, upplösa riksdagen, sammankalla urtima riksdag samt öppna och avsluta riksdagen. Till sitt förfogande har presidenten ett kansli som bistår i alla de ärenden som tillkommer ämbetet.
Myndighet som handhar förvaltningsärenden i anslutning till presidentämbetet. Kansliet ansvarar även för personliga tjänster såsom presidentens säkerhet och välfärd. Det leds av en kanslichef och där ingår åtminstone presidentens adjutanter. Från början var kansliet uppdelat i ett civilkansli och ett militärkansli. Storleken och omfattningen på kansliet har varierat från president till president.
Den ceremoni genom vilken en man utnämndes till riddare. Dubbningar är belagda i Sverige sedan 1285. Kulmen nåddes vid unionsmötet i Kalmar då 133 personer dubbades. Ceremonierna kring dubbningarna hade kontinentala förebilder. Akten var förlagd till kyrkan. Kungen eller någon annan förestavade eden varvid symbolerna för den nya värdigheten överlämnades. Riddarslag kunde också utdelas i samband med en strid. Normalt förlades dubbningen till högtidligheter i samband med kröningar, furstliga bröllop eller kungabesök.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö stadga där gästningsfrälset också omfattade riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet. Riddarhus och inom denna institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Titel och grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Gradbeteckning inom Kungliga Svärdsorden instiftad av Gustav III 1788, avsedd som belöning för förtjänster i krig. Den skapades inför Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och kom till användning genast första krigsåret.
Titel för riddare av Kungl. Serafimerorden som enligt statuterna före utnämningen också måste vara kommendör eller kommendör med stora korset av någon av de andra svenska kungliga ordnarna.
Avgift som riddarna och kommendörerna av de svenska kungliga ordnarna betalade till ordenskassan på stora ordensdagen. Avgiftens storlek beräknades utgående från betalarens ålder.Riddarna av Kungl. Vasaorden var befriade från avgifter fram till 1801. Utländska riddare och kommendörer betalade samma avgifter, men dessa gick inte till ordenskassan utan till Serafimerlasarettet.
Den ceremoni genom vilken kungen med ett symboliskt svärdsslag dubbade en person till riddare. Riddardubbningar är belagda i Sverige tidigast 1285, 1289, 1298 och 1302. Vid unionsmötet i Kalmar 1397 dubbades 133 personer från hela Norden till riddare. Riddarslag förekom också som tapperhetsbelöning i samband med vissa krigsföretag. Det kunde också utgöra en uppmuntran före slaget.
Pagetjänst för unga adelsmän inom Kungl. stallstaten.
Riksdagsbeslut från år 1758, fattat efter kungaparets försök till statskupp 1756. Riksakten redovisade konungens försök att avvika från regeringsformen och kungaförsäkran. Riksakten var också benämningen på den lag som antogs i Sverige 1815 och som fastslog de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Benämningen på Finlands statsöverhuvud före instiftandet av presidentämbetet. I maj 1918 bemyndigade den stympade lantdagen senatens ordförande Pehr Evind Svinhufvud att utöva den högsta makten och han verkade de facto som riksföreståndare. På grund av den pågående politiska striden om Finlands kommande statsskick utelämnades den monarkisyftande riksföreståndarbenämningen från lantdagens skrivelse. När lantdagen valde Carl Gustaf Emil Mannerheim till Svinhufvuds efterträdare i december 1918 bemyndigade man honom att utöva den högsta makten i egenskap av riksföreståndare. Genom regeringsformen (RF) 1919 och instiftandet av presidentämbetet upphörde riksföreståndarskapet i juli 1919.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Kansli inrättat den 1 januari 1919 för att bereda ärenden som riksföreståndaren hade möjlighet att besluta om utan föredragning från ministerier. Kanslipersonalen utgjordes av en expeditionssekreterare och två kanslister. Kansliet avskaffades i och med upphörandet av riksföreståndarskapsämbetet med den nya regeringsformen 1919.
Militärkansli som utgjorde en del av riksföreståndarens interimistiska kansli och skötte om till ämbetet hörande militära förvaltningsärenden. Kansliet bestod av en kanslichef, tre adjutanter och befattningsofficer. Militärkansliet hade verkat redan 1918 men omfattades i statens utgiftsregel från och med januari 1919. Kansliet verkade till september 1919 då det ersattes med Presidentens militärkansli.
Hovets högsta tjänsteman vid sidan av hovmarsken fram till 1607, då dessa ämbetsuppgifter överfördes på en och samma person. Drottning Kristina tillsatte en rikshovmästare 1653. Rikshovmästaren hade till uppgift att förestå regentens hov och hushållning samt kronans gods och inkomster, i vissa fall även att vara kungens ställföreträdare i berörda ärenden.
Ämbete av lägre grad inom svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1780 med uppgifter i anslutning till Serafimerordens stambok (matrikel), ordensriddarnas vapen och kungliga ceremonier.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald hövitsman till Sverige”.
Chefen för jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Den europeiska uppfattningen om kungens skyldighet att stifta och ändra lag nådde under 1200-talet Sverige. Kungamaktens uppgift var inte enbart att nedteckna och redigera landskapslagarna utan också att med stöd av sina stormän genomdriva förändringar av hävdvunna lagar och seder som moderna kristna förhållanden krävde. Knut Långe stadgade förbud mot självtäkt och Birger jarls edsöreslagstiftning gällde hela riket. Under Magnus Erikssons tid utgavs en rad viktiga stadganden som kulminerade med landslagen och stadslagen. År 1357 och 1360 tillkom kompletterande stadgor. Kristoffers landslag stadfästes 1442 men den äldre landslagen tillämpades fortsättningsvis. Under 1500-talet blev det regel att rikslagstiftningen utövades av kung och riksdag.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var ordförande i Borgrätten, senare i Övre borgrätten och överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Kopiebok i vilken de från det Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Korporation som under medeltiden regerade tillsammans med kungen. Rådet omnämns i ett brev från 1225, då det fungerade som förmyndarregering. Det förekom inget riksråd 1280, men kort därefter organiserades ett råd och fragment av en stadga om rådets sammansättning från 1282 har bevarats. Utförliga bestämmelser om riksrådet ingick i Magnus Erikssons landslag. Enligt dessa utsågs rådet av kungen och bestod av ärkebiskopar, så många biskopar som kungen ansåg nödvändigt, andra klerker samt högst tolv världsliga riddare och svenner. Riksrådets uppgift var att råda kungen och stöda honom i uppgiften att hålla rikets lag. Rådets samtycke krävdes formellt endast då drottningens morgongåva skulle utses. I praktiken krävdes ofta rådets samtycke vid utnämningen av nya riksråd och högre ämbetsmän, utfärdandet av förordningar och skatter, utrikespolitiska frågor, den kungliga domsrätten samt förläningspolitiken. Rådsmedlemmarna hade tystnadsplikt. År 1483 slogs det fast att klagomål mot kungen skulle göras hos riksrådet. Under 1400-talet utövade rådet ofta kungens domsrätt och andra funktioner i dennes frånvaro. Landslagens rådsed ersattes med en republikansk rådsed. Under 1500-talet förlorade riksrådet sin mellanställning mellan kung och folk. I stället blev det en konselj vid kungens sida.
Hög hovämbetsman som förestod Kungliga stallstaten och ansvarade för kronans stuteriverksamhet 1612–1673 och 1772–1800. Uppgifterna förlades 1673 på riksmarskalken men avskildes 1772 till eget ämbete med tillhörande kontor och egen riksstallstat. Riksstallmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen och verkade som chef för bland andra överhovstallmästaren och hovstallmästaren.
Avdelning inom kungliga hovet 1772–1800 som leddes av riksstallmästaren med biträde av en sekreterare.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Klot omgivet av en korsformig ring. Riksäpplet hör till rikets regalier och användes vid kungakröningar.
Vaktmästare eller (vapen)hantverkare vid kunglig rustkammare.
Vid rustkammare belägen smedja, där (civilmilitära) tyghantverkare, under en rustmästare, förfärdigade och reparerade vapen och sköldar för hovet eller för artilleriet. Fanns upptagen på hovstaten eller militiestaten.
Rysk orden för kvinnor instiftad i två klasser 1878 av kejsar Alexander II. Röda korsets orden utdelades som belöning för vård av sårade och sjuka krigare.
S
Lägre befattningshavare inom Kungliga stallstaten cirka 1612–1673 och under 1700-talet (åtminstone 1729).
Orden instiftad 1735 av hertig Karl-Friedrich av Holstein-Gottorp till minnet av hans gemål Anna Petrovna, dotter till Peter I. Orden inkorporerades i ryska ordensväsendet och hierarkin 1797 av Paul I.
Rysk orden instiftad 1725 efter Peter den stores död av hans gemål kejsarinnan Katarina I enligt hans planer.
Rysslands högsta orden instiftad 1698. Den utdelades åt alla de manliga medlemmarna av det kejserliga huset vid dopet, åt utländska monarker och furstar samt åt personer av generallöjtnants rang. Ordenstecknet föreställer aposteln Andreas, fäst på ett blått Andreaskors, som vilar på en gyllene, svartemaljerad, tvehövad örns bröst. På korsets fyra armar står S. A. P. R. (Sanctus Andreas Patronus Russiæ – ”Den helige Andreas, Rysslands skyddspatron”). På ordenstecknet finns också inskriften: ”För trohet och tro” på ryska.
Rysk militärförtjänstorden i fem klasser instiftad 1769 av kejsarinnan Katarina II. De bägge första klasserna medför generalmajors rang, de två följande överstes rang. Den 5:e klassen ges sedan 1805 åt underofficerare och manskap.Ordenstecknet är ett vitt kors med S:t Görans bild och bärs i svart- och gulrandigt band.
Rysk orden av tvåklasser instiftad för kvinnor 1714 av Peter I till hans gemål Katarinas ära och till minne av hennes uppoffrande trohet gentemot sin kejsare. På ordens ovala mittskölds åtsida avbildas den heliga Katarina hållande ett kors som bär bokstäfverna D. S. F. R. (lat. Domine salvum fac regem, ”Herre skydda konungen”) och på dess frånsida ett näste med örnungar på ett torn och vid tornets fot två örnar jämte inskriften ”Hon delar sin makes plikter”.
Ursprungligen polsk orden instiftad 1765 av kung Stanislaus II August. Alexander I fortsatte att förläna denna orden efter att Polen hade inkorporerats i det ryska kejsardömet.
Orden instiftad 1765 av konungen av Polen och som förnyades 1815 av kejsar Alexander I av Ryssland. Den blev 1831 en kejserlig orden i fyra klasser. Dess tecken består av ett rödemaljerat kors, mellan vars armar ligger fyra gyllene dubbelörnar och i vars vita mittsköld, omgiven av en grön lagerkrans, står i rött bokstäverna S. S. (Sandas Stanislaus). På första klassens ordenstecken förekommer också inskriften Pramiando incitat (”Genom belöning sporrar han”). Ordensbandet är rött med vita kanter.
Rysk civil förtjänstorden som medförde adlig värdighet, instiftad i fyra klasser 1782 av Katarina II. Dekorationen utgjordes av ett gyllene, rödemaljerat kors, som i mitten på framsidan bar ett ryskt V på en utbredd hermelinsmantel. Ordensbandet var karmosinrött, med svarta ränder. De två högre klasserna bar dessutom en silverplaque, i vars mittsköld på ett rött band syntes ett gyllene kors med bokstäverna C. P. K. B. (”den helige apostellike knes Vladimir”) i vinklarna och med omskriften Poljza, tjestj, slava (”Nytta, ära, rykte”).
Medeltida tjänst bland kanslipersonalen med oklar avgränsning. År 1307 hade hertigarna en secretarius, men ingen kansler. I ett pass från Flandern förekommer en sécrétaire hos kung Magnus 1334. År 1347 förekom två secretarius hos kungen. Titeln förekom också under 1400-talet men med okänd spridning. I Gustav Vasas kansli gavs titeln secretarius åt personer som var helt klart överställda vanliga skrivare. År 1524 titulerades stadsskrivaren i Stockholm secretarius.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Riddare av Serafimerorden.
Kollektivbeteckning för de hovtjänstemän som arbetade i Kungl. silverkammaren. Silverkammarbetjänte ansvarade särskilt för förrådet av kungligt (bords)silver, också det som monarken hade medfört i fält, jämte hovets dukar, servis och annat som hörde till dukningen. Till silverkammarbetjänte räknades, enligt hovstaten 1729, taffeltäckare och silverknektar.
Person upptagen på Kungliga silverkammarens lönestat med uppgift att vårda hovets silver och att biträda taffeltäckaren under serveringen.
Hovtjänst i Kungl. silverkammaren med uppgift att föra räkenskap över det kungliga silvret.
Tjänsteman tillhörande hovstaten, arbetade inom hovekonomin med att ha hand om förråd av mat och dryck samt sörja för anskaffning och utlevererande av livsmedel i kungl. hushållet. Skaffarna övervakades av hovkontrollören. De räknades 1729 till skafferibetjänte, från 1767 till hovekonomin.
Kollektivbeteckning för de lägre tjänstemän som under 1700-talet arbetade i det kungliga livsmedelsförrådet inom hovhushållningen (hovförtärningen). Dit räknades i hovstaten 1729 följande tjänstemän: tre skaffare, en inköpare och en slaktare, senare också bl.a. en skafferiförvaltare.
Lokal där de svenska riksregalierna förvarades.
Avdelning inom det svenska hovet för förvaring av skinnvaror under ledning av skinnskrivare eller skinnmästare.
Handling genom vilken kungens beskydd utsträcktes till en namngiven person, grupp eller institution. I Sverige utfärdades kungliga skyddsbrev sedan slutet av 1100-talet. Förebilden utgjordes förmodligen av påvliga skyddsbrev. De äldsta gällde kloster och senare (från 1358) blev det vanligt att utfärda skyddsbrev för städer. Under unionstiden utfärdades skyddsbrev också av riksföreståndarna.
Kollektiv beteckning för manliga tjänare av lägre rang, särskilt lakejer i tjänst på kungligt (eller adligt) slott, också om underordnad tjänsteman vid en på ett slott inrymd statlig inrättning eller institution för bestraffning, skatteuppbörd och dylikt.
Manlig tjänare av lägre rang, särskilt lakej, i tjänst på slott.
Under 1500-talet vid slott anställd person med uppgift att bära eller forsla vissa varor.
I Ryssland under nya tiden tsarfamiljen, senare det kejserliga huset, tillhörande gods från vilka skatteinkomsterna användes för underhållet av tsarfamiljens, senare det kejserliga husets medlemmar. Slottsgodset förvandlades 1797 till apanagegods. Slottsgods fanns även i Gamla Finland.
Slottskansliet i Stockholm, i egenskap av dömande myndighet dels i tvister rörande fordringar mellan ryska och svenska undersåtar, dels i mål gällande vissa smärre förseelser begångna inom slottets jurisdiktion.
Titel på präst som tjänstgjorde vid hovkyrkan.
Benämning på hovkleresi, förekom från 1540-talet.
Under medeltiden soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Som grundbetydelse de förpliktelser eller löften som mottagaren av ett slottslän gav sin länsherre. Benämningen kom också att användas i betydelse innehavet av eller befälet över ett slottslän. Slottslovens betydelse växte under senmedeltiden efter att majoriteten av rikets uppbörd från början av 1300-talet koncentrerades till borgarna. I händelse av länsherrens död blev det avgörande till vem länsinnehavaren hade förbundit sig att överlämna länet. För att förhindra att slottsbefälhavaren bröt sitt löfte avkrävde man också ofta löften av andra medlemmar av slottsbesättningen.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var kyrkoherde i en församling kallades han slottspastor, och slottskaplan om han hade tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Kollektivbenämning på den till hovets sockerbageri hörande personalen sedan senare delen av 1600-talet under svenska tiden. Till den räknades, enligt hovstaten 1729, en sockerbagare och en på extra lönestat upptagen konditor, enligt hovkalendern 1789 en hovkonditor.
Hovtjänst skapad på 1650-talet efter fransk förebild vid drottning Kristinas hov. Tjänsten kan ha varit förlagd till Hovkällaren.
Tjänsteman i Kungliga klädkammaren under 1500-talet som ansvarade för spannmålsmätningen. Under 1700-talet och till 1878 i Sverige fanns det också spannmålsmätarlag som verkade som ett skrå för spannmålsmätare.
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
Förkortning för sventjänare.
Under medeltiden hos konung, biskop eller storman anställd person som ursprungligen hade uppsyn över stallet och hästarna. Benämningen användes särskilt om sådan (hög) person inom hirden som utöver ovan nämnda funktion också skötte konungens resor, föredrog hirdens angelägenheter inför konungen, var befälhavare för krigsmakten till lands m.m. ”Stallare” ersattes på 1200-talet av ”marsk”.
Person upptagen på Kungl. stallstatens lönestat och som ansvarade för skötseln av stallet. Stallmästare förekom också under 1500-talet vid kronans slott och borgar.
Lägre hovtjänst för unga adelsmän. Drottning Kristina delade 1646 pagerna in i stallpager, som knöts till Kungl. stallstaten, och kammarpager, som tjänade i monarkens rum.
Lägre tjänsteman inom Kungl. stallstaten, underställd stallmästaren och hovstallmästaren. Stallskrivaren nämns åtminstone 1697, men saknas i hovkalendrar från slutet av 1700-talet.
På Kungl. stallstaten åtminstone tidvis under 1600–1700-talet upptagen skräddare, som ansvarade för bl.a. de kungliga hästarnas kläden.
Hovämbete infört av Gustav III 1774 för gifta damer i drottningens eller änkedrottningens uppvaktning. Statsfrun stod i rang direkt under överhovmästarinnan.
Titel i den svenska konungatitulaturen 1581–1809 och för svenska prinsar under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal. Titeln ingick också i ryska kejsarens och prinsarnas titulatur 1809–1886, därefter endast i kejsarens. Storfurstetiteln infördes av Johan III som också var hertig över Karelen, Harrien, Wierland, Wiek och flera andra landsändar, vilka från och med cirka 1582–1584 benämndes Karelen, Votski Pätin och Ingermanland i Ryssland, och Ester i Livland.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Under 1000-talet–1547 titel för den främsta storfurstens gemål i Ryssland, 1547–1886 för kejserliga dynastins alla kvinnliga medlemmar, 1886–1917 endast för kejsarens gemål.
Under svenska tiden och självständighetstiden kommendör med stora korset av orden, eller de insignier som tillkommer denna klass inom orden.
Högsta ledaren i riddarorden eller ordenssamfund. Värdigheten bärs i regel av regerande furstar, så också inom svenska ordensväsendet från och med 1748.
Benämning på de högsta ämbetsmännen inom det svenska kungliga ordensväsendet: ordenskansler från och med 1748 samt ordensvicekansler, överste skattmästare och överste ombudsman från och med 1787.
Under 1500-talet en särskild drabant i en furstes eller hög ämbetsmans livvakt, beväpnad med hillebard eller bardisan. Från 1600-talet blev ”ståndsdrabant” en tjänstebeteckning för medlem av konungens livgarde, som stod vakt i de yttre salarna i det kungliga slottet. År 1729 var 13 dylika upptagna på hovstaten. Ståndsdrabantkåren avskaffades i Sverige 1924.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker, riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
Titel för svenska kungen under medeltiden fram till 1161. Titeln ersattes från 1278 med ”Svears och Götes konung”.
Titel för Sveriges konung från 1278. Tidigare hade den vanliga titeln varit Svea konung. Karl Sverkersson (1161–1167) använde emellertid titeln Rex sveorum et gothorum, eller ”Svears och götars konung”. Från Magnus Ladulås kröning blev titeln Svears och Götes konung den allmänt förekommande. Den ersattes på 1540-talet av ”Sveriges, Götes och Vendes konung”.
Ung tjänare eller betjänt särskilt vid hov såsom hovsven eller page. Under 1600-talet användes benämningen också om en person som var anställd för att fullgöra rusttjänst åt en rusthållare. Han kunde också kallas dragon- eller ryttarsventjänare.
Titeln för Sveriges kung. Vendes uppträder för första gången i svensk kungatitulatur 1536, dock sporadiskt, och riktigt frekvent först från 1541. Rivaliteten mellan Kristian III, som kallade sig de Venders och de Goters konge, och Gustav Vasa ledde till förändringen i den svenska kungatiteln. Efter Gustaf VI Adolfs död blev titeln Sveriges konung mera vanlig. År 1973 avlägsnades Götes och Vendes ur kungatitulaturen.
Titel som användes av Magnus Ladulås. År 1255 började Magnus använda sin fars gamla sigill med omskriften ”iunior dux sweorum”. Efter Birger jarls död övertog han Birgers gamla jarladöme som hertigdöme utan faderns maktbefogenheter. Han använde därefter titeln ”Dei gratia dux sveorum”. Magnus blev kung 1275 och utsåg då sin bror Erik till ny hertig. Erik avled dock samma år och någon ny sveahertig utsågs inte.
Titel som innehades av Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y.
T
Gods som var förlänat till underhåll av mottagaren, särskilt om gods i Tyska riket och i Baltikum som skulle bekosta den furstliga hovhållningen.
I Gamla Finland kronogods, från vilka skatterna anslagits för underhåll av de högsta civila och militära ämbetsmännen som en del av deras avlöning. ”Taffelgods” användes även som synonym till apanagegods.
Tjänstebeteckning för den hovtjänsteman som ansvarade för dukning och servering samt uppsikten över dukar, servis och bordsilver under 1700-talet. Taffeltäckaren hörde till betjänterna vid Kungliga Silverkammaren.
Rätten att sluta överenskommelser med främmande makter. Under äldre medeltid ingicke detta i regel i statsöverhuvudets mandat, som en del av hans allmänna kompetens att representera sitt rike. När riksrådet växte fram och fick ökad politisk makt blev tidvis riksrådets medgivande nödvändigt. Under interregnum övergick hela traktatkompetensen till riksrådet.
Under tidig medeltid var Sverige en blandning av arv- och valrike. Kungen utsågs bland de förnämsta ätterna. För att försäkra sig om att successionen skulle gå till den äldste sonen, började den regerande kungen låta välja denne till kung redan under sin livstid. Det minskade också stormännens möjligheter att ställa villkor till tronpretendenten. Under 1300- och 1400-talen betonades i lagstiftningen Sverige som ett valrike. Kandidaterna skulle då vara kungasöner, så vitt sådana fanns att tillgå. Valprincipen poängterades också i unionsdokumentet från mötet i Kalmar 1397. Arvrikesprincipen infördes först genom Västerås arvförening 1544.
Ordning, inbegripande stadganden om tilltänkt efterträdares börd, ålder och kön, enligt vilken regentskap övergår till ny innehavare (infördes i Sverige 1544).
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen. Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Person anställd för att blåsa trumpet. Trumpetarna var de musiker som i det tidigaste skedet knöts till hovet. Fast anställda trumpetare fanns hos Kristoffer av Bayern. En fast trumpetarkår förekom hos Kristian I. Under det tidigaste skedet hade trumpetarna förmodligen inte någon musikalisk funktion. Deras uppgift var att blåsa till samling och uppbrott vid bestämda tidpunkter på dagen, stå för en del av programpunkterna vid festliga tillfällen samt under krigstider framföra budskap. De omnämndes vanligen som ”kongens trommertere”.
Musiker i hovkapellet som från 1620 var uppställd på hovstaten.
På hovstaten tidvis upptagen lägre tjänsteman vid Kungl. husgerårdskammaren.
U
På hovstaten, åtminstone under förra delen av 1700-talet, upptagen stallmästare, överordnad de vanliga stallmästarna och underordnad överhovstallmästaren.
Tjänsteman inom Husgerådskammaren.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Benämning på ämbetsmän av lägre grad inom svenska kungliga ordensväsendet: kamrer, arkivarie och registrator från och med 1748 samt ordenshistoriograf från 1779.
Hovtjänsteman som biträdde överskänken. Tjänsten skapades för adelsmän 1653.
Förening av två eller flera självständiga stater. Unionen kunde förverkligas som en personalunion eller som en realunion. I det förra fallet var vanligen det förenande bandet statsöverhuvudet, och unionen kunde automatiskt upphöra vid monarkens död. Om unionsländerna hade samma tronföljdsordning eller om det fanns överenskommelser om att välja en gemensam tronföljare kunde personalunionen fortgå. I så fall övergick personalunionen ofta i en realunion.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper. Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
V
Tjänsteman inom diverse förvaltningsområden med uppgift att underhålla och reparera eller bygga vagnar. Dylika tjänstemän fanns särskilt under svenska tiden upptagna på post-, stall- och militiestaten. Från senare delen också tjänstebeteckning för chefen för ett lokstall; lokstation. ”Vagnmästare” var även en äldre benämning inom det militära på den officer som i en högre stab vid en armé i fält hade befälet över trängen.
Hovtjänst skapad efter fransk förebild på 1650-talet, kammartjänare.
Ordslut på -valta kan antyda en eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster och karelare. År 1337 omnämndes Valit Karjalainen som hövitsman på Kexholms slott.
Titel för representant för den högsta statsledningen i Finland.
Underordnad ämbetsman eller funktionär vid hov, inom orden och så vidare som har till uppgift att bistå vid de av ceremonimästaren arrangerade och övervakade ceremonierna.
Servitör som ansvarade för vinsereveringen vid monarkens måltider. Vinkyparen var, åtminstone under en del av 1700-talet, upptagen på hovstaten; sommelier.
Ursprungligen polsk orden instiftad 1325, men i modern tid instiftad av kung August II 1705. Den togs över av ryska kejsardömet under Nikolaj I 1831 i och med att Polen blev en del av kejsardömet och inkorporerades i den ryska ordenshierarkin.
Offentligrättslig vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av Kemi lappmark för gränsfred.
Å
Hushållsföreståndarinna på kungligt slott och storgods, ofta synonym till fataburshustru, tills titeln åldfru blev formell på kungliga slott 1719.
Ö
Hovämbete skapat 1647, kallades efter 1651 försnidare. Överhovjunkare omnämns inte längre i hovkalendrar under 1780–90-talen.
Hög hovämbetsman, från 1780 tjänstebeteckning för chefen för hovjägeriet, tidigare kallad riksjägmästare, med ansvar för att ordna de kungliga jakterna, övervaka kronans jaktparker och skogs- och jaktpersonalen. Sedermera blev ”överhovjägmästare” en titel utan motsvarande ämbete. Jaktstadgan 1808 fastställde att överhovjägmästaren skulle se till att bestämmelserna om jakt och djurfång efterlevdes samt vara chef över skogs- och jaktbiträdena.
Hovämbete för gift adelsdam i ledningen för hovfruntimret, drottningens eller annan kvinnlig kunglig persons uppvaktning och kammarbetjäning. Överhovmästarinnan sorterade tidvis – i drottning Kristinas hovstat och under 1700-talets andra hälft till 1809 – över det vanliga hovmästarinneämbetet. Om ingen överhovmästarinna fanns innehade hovmästarinnan chefsställning. I överhovmästarinnans uppgifter ingick tidvis på 1700-talet också tronföljarens fostran under hans första år, innan guvernören tog över. ”Överhovmästarinna” var även en benämning på chefen för drottningens hovstat från och med 1777, 1744–1751 också för kronprinsessans och från och med 1792 tidvis till 1913 för änkedrottningens hovstat. För änkedrottning: 1792–1813, 1818, 1844–1876 och 1907–1913.
Tjänstebeteckning för hovkleresiets ledande präst från 1647.Tidigare användes tjänstetiteln troman eller hovpredikant, efter 1617 vanligen förste hovpredikant och från 1635 äldste hovpredikant. Överhovpredikanten kunde även tituleras pastor primarius.
Hovfunktionär med den högsta uppsikten över Kungl. stallstaten, som styrdes av förste hovstallmästaren, en av de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga hovet. Två dylika ämbeten fanns upptagna vid hovstaten 1729, och verkar ha instiftats igen 1763. Under perioden 1774–1792 verkade motsvarande hovämbetsman också vid drottningens hov och 1774–1782 samt 1792–1795 vid änkedrottningens hov. ”Överhovstallmästare” förekom också som titel utan motsvarande ämbete.
Arkitektämbete inom Kungliga hovstaten som skapades 1697. Överintendenten ansvarade för alla slottsbyggnader och slottsträdgårdar. Han gavs senare överinseendet över rikets arkitektur. År 1772 bildade överintendentens ämbete ett kontor inom slottsbyggnadstaterna och 1810 blev Överintendentsämbetet ett självständigt ämbetsverk i Sverige.
Från 1697 tjänstebeteckning för intendent vid diverse ämbetsverk, i Finland från 1809 huvudsakligen vid Krigskommissariatet, Industristyrelsen och Intendentskontoret. Under kriget 1918 var ”överintendent” en befälsgrad inom den vita armén.
På hovets jägeristat tidvis upptagen jägare, i rang över de övriga hovjägarna.
Hög ämbetsman vid drottningens (eller änkedrottningens) hov. Tjänsten inrättades av drottning Kristina 1646. Överkammarherren hade överinseendet över drottningens kammare och hovbetjäningen där. Under åren 1720–1787 var ”överkammarherre” också en ämbetsman hos konungen eller kronprinsen, med ställning näst efter riksmarskalken.
Hovämbete skapat 1648 av drottning Kristina.
Chef för kammarvakterna vid drottning Kristinas hov från och med 1652.
På den extraordinarie hovstaten 1729 upptagen kock som stod över mästerkockarna i hovets kök. Munkock förekom redan på 1500-talet och var då den förnämsta kocken i konungens kök.
Ämbetsmän av andra graden, under storofficianter, inom det svenska kungliga ordensväsendet: skattmästare, sekreterare, ceremonimästare, underkansler och banerförare samt ordensbiskop från och med 1784.
Högre munskänkssyssla för adelsman, hovtjänsteman med tillsyn över dryckesvaror vid monarkens hov och uppgift att hälla drycker i glasen vid monarkens måltider. Tjänsten skapades 1653. Munskänkar förekom dock långt tidigare vid det svenska hovet.
Hovämbete inom Kungl. stallstaten som skapades 1717. Blev 1763 överhovstallmästare???
Chef för hovjägeriet. Titeln började förekomma på 1500-talet. På 1600-talet användes huvudsakligen benämningen hovjägmästare.
Högt hovämbete som skapades 1783 då överkammarherren gavs titeln överstekammarherre inklusive fältmarskalks rang (rangklass 1). Ämbetet skapades samtidigt som Gustav III skapade sex överstekammarjunkarämbeten.
Hovämbete som skapades efter fransk förebild under drottning Kristinas tid 1652 och slopades 1654. Överste kammarherren kallades också grand chambellan och rikskammarherre och ersatte 1652–54 riksmarskalken i ledningen för hovet.
Hovämbete skapat 1783 av Gustav III, i ställning under överstekammarherren. Hovämbetet hade generallöjtnants rang. Sex överstekammarjunkarämbeten skapades av Gustav III 1783 och de förekom i hovkalendrarna under beteckningen ”Kongl. Maj:ts 6 Öfverste Kammar-Junkare”. Samtidigt uppgraderades överkammarherren till överstekammarherre med högre rang.
Hovämbete instiftat av Karl XI 1680 då riksmarskalken ersattes av en överstemarskalk som ledde kungens hovstat och var chef över hovet i sin helhet med ansvar för vården av hov, slott och hus och för att förestå, ordna och bestyra om kungliga taffeln och hovfolket och allt som hörde därtill 1680–1772. Också vid de övriga kungliga personernas hovstater fanns på 1700- och 1800-talen tidvis en överstemarskalk. Överstemarskalken inom kungens hovstat ersattes 1772 åter med en riksmarskalk. Överstemarskalksämbeten fanns också vid drottningens hov 1751–1842, kronprinsessans 1744–1751, kronprinsens 1766–1769 och änkedrottningens 1771–1782, 1792–(1813 och 1818) och under autonoma tiden vid det ryska hovet.
En av de tre högsta ämbetsmännen inom Kungl. Serafimerorden och funktionär i Serafimerordensgillet som grundades 1787. Överste skattmästaren var efter 1809 Serafimerriddare.
Lärare för hovets pager, unga adelsmän vid hovet: språkmästare, fäktmästare, ritmästare, dansmästare.
Domstol med säte på Stockholms slott 1687–1844 för vid hovet anställda tjänstemän och tjänare liksom ytterligare ett antal personer, som ämbetsmän vid Kungliga Teatern och personal vid Konstakademin. Övre borgrätten behandlade vad eller besvär från Nedre borgrätten, och som första rättsinstans brottmål som hade begåtts av eller mot en vid hovet anställd adelsman. Den förrättade också bouppteckningar och arvskiften efter adliga hovanställda. Övre borgrätten bestod av chefen för hovstaten som president, hovmarskalken som vice president och kammarherrarna som assessorer.
