Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Allmänna förvaltningstermer
A
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Alfabetiskt ordnad anteckningsbok, omnämnd första gången 1635. Boken motsvarar landsskrivarens inventarium.
Förkortning, sammandrag, utkast.
Ord- eller bokstavsförkortning (till exempel ds=deus, scs=sanctus).
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse.
Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Skriftligt mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande av att något (myndighetsbrev, postförsändelse, växel) har mottagits. Före 1800-talet kallades det vanligen recepisse, resipit.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Anteckning i folkbokföring eller kyrkböcker som innebar att en person hade kommit eller inflyttat till en gård eller församling.
Benämning på en tjänstemans tillfälliga inkomster, biinkomster. Termen används vanligen i pluralis: accidentier. Den ersattes småningom med sportel, sportler.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Genom
hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en
tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Skriftlig
försäkran om att varken betala eller ta emot
ackord för en tjänst.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Förslag på försäljning av
tjänst till viss person eller på skulduppgörelse vid en konkurs.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande
stat överlämnar sitt
kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av
ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde
titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Periodiskt utkommande
förteckning över levande medlemmar av landets adel.
Förteckning över landets adel. Matrikeln över den finska adeln fördes 1626–1810 i Riddarhuset i Stockholm och 1818–1919 i Riddarhuset i Finland.
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap,
skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan
dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande
rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta
kyrkoherde i sin
församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (
patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och
besvär för vissa
frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs
riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta
säteri och
frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a.
frihet från inkvartering).
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman.
Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa
frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Tills vidare. Tillfälligt
förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tillägg, komplettering: vanligen till (av) akt, protokoll, artikel, traktat.
Under autonomin benämning på hög ämbetsmans närmaste medhjälpare, ämbetsbiträde (till exempel hos generalguvernören, ministerstatssekreteraren och lotsdirektören samt hos en mängd ryska ämbetsmän).
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en
exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans
vikarie för viss tid eller tills vidare.
Adjungering förekom i kommittéer,
ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Förordnande av en person att tills vidare eller för viss tid vara
ledamot av ett kollegialt ämbetsverk, en
kommitté och dylikt eller att verka som
hjälppräst åt
ordinarie präst (kyrkoherde eller kaplan).
Benämning på den
förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
Efter uppdrag, på befallning.
Juridiska tvister som enligt gällande lagar och författningar avgörs av den förvaltande myndigheten, ämbetsverket.
Civilt, militärt eller kyrkligt offentligt styresorgan som i huvudsak idkar (lokal eller central)förvaltning.
Tillträde, audiens, antagande, i det kyrkliga språkbruket speciellt att ge någon tillåtelse att delta i nattvarden.
Lämna tillträde åt, låta undergå en examen, låta begå Herrans nattvard.
”Han framsläpps”: examensbetyg.
Påminnelse, förmaning, varning, tillrättavisning.
Fungera som advokat, föra annans
talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om
positiv intervention, sedermera
lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Att avbryta tillfälligt och flytta behandlingen av ett ärende framåt till en annan tidpunkt.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Den fjärdedelstimme som enligt hävdvunnet
bruk vid universiteten får förflyta utöver utsatt klockslag, innan till exempel en föreläsning inleds.
Benämning på en akademis styresmän,
lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet
akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Ställande under
tilltal för tjänstefel.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i
Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Uttryck som användes i underskrift till skrifter med vilka undersåtar i Sverige, Ryssland och även i
Gamla Finland vände sig till den manliga regenten. I Sverige lydde underskriften ”allerunderdånigste tropligtigste tjenare och undersåte”, i skrifter med överskriften Stormäktigste,
Allernådigste Konung. ”Tjänare” användes endast av tjänstemän med kunglig fullmakt, i annat fall och i skrifter med överskriften
Stormäktigste, Allernådigste Drottningen ”undersåte”.
Var och en, allmänheten: menige man.
Beteckning för menige man, förekommer i flera medeltidsbrev från 1300- och 1400-talen.
Menige man utgjorde den ena parten i överenskommelser om kyrkliga avgifter. Senare bekräftades dessa av världsliga myndigheter. Allmogen representerades av socknens tolvmän. Detta framkommer i brevet om kungavalet den 15 februari 1362 och allmogens trohetsförsäkran efter ett uppror i Satakunta 1439.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Försäkringsbolag som bildades 1782 efter att frågan om en brandförsäkringsreform diskuterats på riksdagen 1778−1779. Fonden leddes av en
direktion med chefen för Överintendentsämbetet som ordförande. Brandförsäkringsfonden erbjöd en allframtidsförsäkring, som gällde för all framtid efter att premien hade erlagts. Försäkringstagaren skulle betala en
avgift under tre års tid och sedan vara befriad från vidare premier. Betalningsperioden förlängdes dock på grund av det bristande intresset. År 1788 begränsades betalningstiden till tolv år och efter sex år halverades premien och den sammanlagda premiesumman låstes till en viss nivå. Allmänna Brandförsäkringsfonden bytte 1808 namn till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet. Eftersom städer var mera utsatta för bränder delades fonden då upp i en stadsfond och en landsfond. Stadsfonden drabbades av stora skadeersättningar efter
Åbo brand 1827 och upplöstes.
Försäkringsbolag som bildades 1808 då
Allmänna Brandförsäkringsfonden delades i två delar: en stadsfond och en landsfond. Fonden verkade enligt samma principer som sin föregångare. Brandförsäkringsverket avvecklade sin verksamhet 2009.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg.
Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med
posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring,
kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Av
Poststyrelsen utfärdad
stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare.
Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en
avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den
vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Den handling varigenom ett
län förvandlades till fri egendom, allod.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
Allmosehjon, fattighjon. Benämningen användes under 1600-talet.
Armbågslängd, längdenhet av varierande storlek, indelad i 4
kvarter eller 24 verktum. En
aln motsvarade ungefär 0,93802 m. Längdenheten avskaffades när metersystemet infördes den 22 november 1875.
En stats diplomatiska
beskickning av högsta rangen i en annan stat.
Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Under tiden då diplomatiskt sändebud av högsta
rang från en
regering till en annan (1532–1809). Efter Finlands självständighet 1918 landets högsta diplomatiska representant i ett annat land. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande
förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa
amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens
rätt till
initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Under 1600-talet de till
amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var
amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Avlägsna, avsätta från ett ämbete.
Rätten att få räkna lägre tjänstemans och tjänsteinnehavares
tjänsteår (och därmed knutna förmåner) till godo vid
rangordning av tjänsteansökningar och tjänsterang. Ancennitetsberäkningsrätten infördes inom statliga tjänster under 1700-talet.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Regel för
avgörande kriterium vid tjänstetillsättningar (med eller utan kunglig fullmakt).
Anciennitetsregeln infördes 1720 och upphävdes den 12 november 1766. Skicklighet och förtjänst skulle mätas i antalet tjänsteår.
Samlande benämning på muntligt eller skriftligt anförande, uttalande,
föredragning m.m.
Civilperson som informerar myndigheter om verkliga eller påstådda brott.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Efter kollegiums
beslut gjort meddelande om att en
auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Protokoll fört av räkenskapsreviderande
tjänsteman eller
myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra
Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Den andel en reviderande
tjänsteman (
revisor) har
rätt att få ut som
sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Året (det och det) efter världens skapelse.
Året (det och det) efter världens återlösning, efter Kristi födelse.
Under det förflutna året.
Året (det och det) efter Kristi födelse.
Under det förflutna året.
I den återvunna salighetens tid (det vill säga efter Kristi födelse).
Under regeringsåret (det och det).
Tillintetgöra, utplåna, upphäva, förklara ogiltig.
Beslut om att en viss inkomst, vissa
hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga
order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
Benämning på att döma enligt gällande lag.
Skriva, skriva upp, anteckna, uppföra under viss rubrik, notera (i räkenskaper), bokföra, inregistrera, uppskriva (en summa på någon eller på någons räkning).
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för
bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets
beslut på
offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt
anslag var belagt med bötesstraff.
Benämning på förordnad tid för ett offentligt tillkännagivande.
Förkunna, tillkännage, fastslå,
offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Förrätta, inrätta, anordna, inom domstolsväsendet om att
anställa till exempel förhör, rannsakning eller bouppteckning.
Anstalter, åtgärder; instruktion.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Innebär att aktieägarna vid bolagsstämman i till exempel ett aktiebolag godkänner styrelsens och verkställande direktörens skötsel av företaget under det gångna året. Genom att bevilja
ansvarsfrihet avstår aktieägarna från möjligheten att begära
skadestånd av styrelsen och verkställande direktören. I vissa fall kan
ansvar ändå utkrävas om nya uppgifter kommer fram efter bolagsstämman.
Inom den ryska förvaltningen organisationsenhet vid
ämbetsverk för ett speciellt fackområde samt även självständig fackmyndighet för ett speciellt kompetensområde.
Meddela någon något, muntligt tillkännage, omtala, kungöra, anmäla.
Ansäga dag = fastställa, utsätta eller överenskomma om en viss dag för något. Benämningen förekom på 1600- och 1700-talet.
Utsaga, uppgift, muntligt tillkännagivande.
Den period inom vilken en ansökan ska lämnas till en myndighet.
Göra en skriftlig anmärkning.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Svar. Termen förekom på 1500-talet.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning,
order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Andraga, framställa eller framföra (ärende), anhålla om, göra ansökning om någons antagande och anställande i
tjänst (som t.ex.
soldat eller skådespelare).
Tillägg till en
urkund eller ansökan, även
anmärkning eller glosa i kanten av en skrift. Också för skriftligt tillägg efter namnunderskriften i ett brev.
Som visar sig eller framträder, träder i dagen, uppenbar, tydlig.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar).
Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Ordning för vädjande till högre
domstol eller högre myndighet.
Bihang, tillägg, supplement, särskilt det till landslagen 1608 som gjorde delar av Gamla Testamentets Moseböcker till gångbar
lag och kom att gälla tills
1734 års lag togs i bruk.
Avslutande bön om kungörandet av innehållet i ett medeltida diplom. Ofta kan den vara mycket kortfattad av typen: ”Alleluja eller det klassiska ”feliciter”. Den ingår som ett element i eschatokollet.
Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre
instans av en lägre instans
beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
De indisk-arabiska siffrorna började spridas i Europa i mitten av 1200-talet. I Sverige börjar de förekomma i början av 1300-talet. Enligt en sen uppgift stod årtalet 1291 skrivet med
arabiska siffror vid nordportalen till Uppsala domkyrka. Det första säkra belägget är från en handling som berör Uppsala
domkyrka samma år. Den blivande ärkebiskopen Nils Alleson skrev ”4or”, det vill säga fyra.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Beroende av godtycke, gottfinnande, förfaringssätt inom förvaltningen, särskilt hos dömande myndigheter under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Urkundsamling i byggnad eller rum, där urkunder och handlingar förvaras. Begreppet används även om
ämbetsverk som vårdar dylika handlingar.
Tjänsteman som förestod ett
arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett
ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en
arkivarie från och med 1720 en
tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga
ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Benämning på de exemplar ”av allt
vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Ryskt längdmått motsvarande en aln, efter 1875 0,711 meter. Enheten användes i Finland bland annat inom krigsväsendet under 1800-talet. Termen används även om motsvarande turkiskt och persiskt längdmått.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Del av en lagtext eller ett internationellt avtal, ofta i fredsavtal.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Kvarlåtenskap som enligt
lag övergått till annans ägo på grund av släktskap eller på grund av
testamente efter förre ägarens död.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
Tronföljdsordning,
successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig
förläning eller ärftligt
arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås
arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Benämning på betalning för utfört arbete eller visst slag av avlöning av tjänsteman, särskilt åt
vikarie (den som förrättar annans tjänst) och person som under
vakans sköter en tjänst.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Fri
rätt för
medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Titel på
tjänsteman av lägre
grad vid en beskickning.
Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som
titel på tjänstemän vid beskickningar eller
konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Av
myndighet utfärdat skriftligt
intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen.
Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till
kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Rätt att själv stifta sina lagar,
självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Avgift som efter 1750 utgick för
befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater,
Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som
sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick
fullmakt på verklig
tjänst eller
karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd
avgift fungerade som
lösen för fullmakten.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre
tjänst befordrad
tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran.
Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter
förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans
sterbhus som
begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a.
Generalguvernörskansliet och ministerierna.
Om
bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
I
äldre tider om att politiskt eller religiöst överge den eller det som man hållit sig till, tillhört, tjänat, dyrkat eller hyllat, särskilt om att avsäga sig den evangeliska läran. I modern tid främst om rester, oönskade sopor.
I
politisk mening: person som övergår till fiendelägret, överlöpare. I religiös mening (ofta nedsättande): person som har lämnat sin lära eller tro.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet
mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Eftergift i skatten. Uttrycket förekom på 1500-talet.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal,
beslut och kontrakt.
Under 1200–1800-talet om underhandling,
överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Slutföra en process eller ett mål.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå
äganderätt till exempelvis anförtrott gods,
kronogods och arvegods.
Underrättelse, meddelande, upplysning.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Stryka, efterskänka eller förminska (till exempel skuld, avgifter och skatter).
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning,
tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara
ordinarie eller extraordinarie.
Minskning av penningars värde, reduktion.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med
tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett
reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Förklara för avslutad (till exempel en lag).
Avgå, särskilt om militärer och sjömän.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av
synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett
boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring.
Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Dag då
avrad skall erläggas, enligt
äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Offentligen tillkännagivet domstolsbeslut.
Under 1600- och 1700-talet om öppet
brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik
tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt
brev varmed en
tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Minskning, under 1700–1800-talet också om auktion, där det utbjudna först uppropades till det högsta priset, och detta pris därefter sänktes tills man fick ett anbud. Numera används termen främst om nekande svar på en anhållan.
Nekande
beslut på en anhållan.
Avslå, inte förorda (till exempel en ansökan).
Negativt utlåtande,
utlåtande som avslår till exempel en ansökan.
Avsättning från högt ämbete.
Störtande, fall: om avlägsnande från (hög)
värdighet eller om avsättning från ämbete.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid
syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Ansökan om att avträda ett arrende.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en
stad fick tillverka, efter att allmän och fri
rätt till
brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per
mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.
Från 1683 av
lantmätare slutgiltigt fastställd
gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
B
Redovisningar av tillgångar och skulder som ingår i början och slutet av huvudräkenskaper och huvudböcker.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans
kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Under medeltiden i regel en
duk fästad på en stång. Baneret kunde dels innebära en viss värdighet, dels vara ett samlande och förenande tecken för en här eller en trupp, eller också för andra världsliga och andliga sammanslutningar.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
Genom skriftlig handling eller
dokument stadfästa eller bekräfta (förbund, försäkran), ge (någon)
brev (på något), bekräfta, skriftligen tillförsäkra (någon något).
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig
befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens
befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (
fögderi).
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens
befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Förflyttning från lägre
tjänst till högre tjänst.
Särskild klass av rättsligen ordnade förvaltningsärenden, där inte enbart det formella förfaringssättet är bestämt, utan även de materiella omständigheter, på vilka myndigheternas
beslut ska grunda sig och som därför kallas befordringsgrunder.
Dels rättighet och makt att befalla över någon eller något, dels gemensam benämning på den personal som har i uppdrag att leda krigsfolket.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och
officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Utmärkelsetecken av flaggduk, som förs på en masttopp eller på en vimpelstake för att ange den ombordvarande befälhavarens värdighet.
Utkast till
offentlig handling. Begreppet används om till exempel förslaget till unionsakt i Söderköping 1436.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Benämning på ett upptagande (av juridiska regler, rättssystem m.m.) som sker på grund av att det finns ett uttalat behov av det. Som exempel kan nämnas när Bibeln år 1608 blev
lag för att komplettera de gamla medeltida lagarna.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter
avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års
reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder,
hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Tidigare omtalad eller nämnd, vanlig formulering i myndighetshandlingar under svenska tiden.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans
rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst,
förläning m.m.
Ofrälse person som hade
rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av
kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en
avgift till Själö
hospital samt en
avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Bestämmelse, beslut, överenskommelse.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre
tjänsteman på stat.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Regeringens årliga
rapport till riksdagen.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet
gods eller av hushållningen av medel i
magasin eller fängelser.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna
rätt medför.
Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som
ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga
skatt på eller ta skatt av någon, i fråga om krigsskatt: ta tribut.
Lägga
skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Myndighets
rätt att lägga
skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
Bestämma, fastställa, stadga, förordna, ha hand eller vård om. Inom utrikesförvaltningen: att tillsätta och skicka som sändebud.
En suverän stats diplomatiska
representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet.
Ambassad och
legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister,
ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant,
auditör och dragoman.
Sekreterare på diplomatisk beskickning.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana
brott i
tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Allmän domstols
avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett
ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Under perioden 1826–1918 statssekretariatets
förteckning över av kejsaren oavgjorda eller särskilt förordnade ärenden, vilka skulle stadfästas vid följande regentföredragning.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (
vakansbesparing).
Proviantering, förplägning, traktering.
Sköta en
tjänst (i allmänhet betyder bestrida ”förneka”).
Bevisa riktighet, används i uttryck som ”med vittnen bestyrkt” och ”till riktigheten bestyrkt”.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep
beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s.
hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans
tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Om på
medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov.
Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit
laga kraft i
domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom
besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Tid inom vilken
besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Beslagta något som säkerhet, eller arrestera (bysätta) någon för skuld.
Beslagtagning, om att kvarstadsbelägga (lös eller fast egendom).Benämningen förekom på 1500-talet.
Utse en person att inneha en tjänst.
Personalen på ett fartyg eller en borg.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett
ploglag i en
socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning,
syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel
vaktmästare och biträden. Termen togs i
bruk i mitten av 1600-talet i
äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som
sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding,
överauditör och
direktör av posten. I
Gamla Finland var
betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet
officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som
betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Av riksdagen eller
lantdagen för viss tid stadgad
skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från
ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Kopia på skrift, protokoll,
reversal och dylikt, försedd med underskrift av en person som kontrollerat kopians riktighet.
Beslut, avtal eller
kontrakt som är beroende av ett annat beslut, avtal eller kontrakt.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Skillnaden mellan debet och kredit.
Adjungerad (tillfällig) medlem.
Ersättare, förtroendevald eller
vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som
bisittare i domkapitlet. Också städernas
råd hade
bisittare som avlade domareed.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Befattning som sköttes vid sidan av annan tjänst.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om
beslut vid Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland.
Med heraldisk terminologi gjord beskrivning av ett vapens innehåll.
Förskönande omkrivning till svenska av
dokument på annat språk.
Antalet dygn en masugn var i gång, grunden för beräkningen av tiondejärnet efter 1686. Ägaren var skyldig att med masugnsmästarens bestyrkan anmäla till kyrkoherden blåsningens början och slut. Han måste också förete bevis på gjord anmälan.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer.
Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av
kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Ett av de fyra
ständerna under ståndsriksdagens tid.
Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till
prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en
stad som innehade
burskap och därför hade
rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Det moderna civiliserade samhället. Språkbruk om den inom förvaltningen rådande synen på det ideala samhället under 1700-talet.
Medborgerlig, samhällelig, statlig
avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Kvinna med
borgarrätt som borgares hustru eller änka.
Person som gått i
borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar,
häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns
officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Försäkringsbolag i Finland som grundades i
Åbo 1816. Bolaget hade skilda fonder för
stad och för landsbygd. De som anslöt sig till bolaget behövde inte höra till en
brandstodsförening eller delta i häradets brandstod. Bolagets verksamhet upphörde 1833 på grund av Åbo brand.
Skrivelse av mer eller mindre
officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller
kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev,
donationsbrev och fastebrev).
Kopiebok som huvudsakligen innehöll avskrifter av utgående brev. Begreppet användes ofta under 1800-talet för medeltida kopieböcker. Numera föredras begreppet registratur.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar.
Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Uppsåtlig handling i strid med en (
lag)bestämmelse, (i juridiskt avseende) för vilken det är föreskrivet ett
straff och där inga objektiva ansvarsfrihetsgrunder föreligger.
För
brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till
konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
(Om brännvinsarrende) en
tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800.
Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick
in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse
mynt efter markegången.
I vidsträckt betydelse varje sammanslutning av kristna med ändamål att verka till Guds ära genom gudstjänst samt för ömsesidigt andligt och materiellt stöd i den kristna broderskärlekens anda. Verkliga sammanslutningar uppkom på basis av de så kallade gillena.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en
kommun eller en
offentlig inrättning.
Trästycke med vissa märken som fördes från
hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig,
urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka
budkavel förutom vid allmän fara.
Nattlig vaktpatrullering som varje
borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje
borgare i staden var skyldig att fullgöra.
Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Organisationen av bevakningen i den medeltida staden. Burvården skulle utgöra stadens bestående vaktstyrka mot fientliga anfall, den skulle sköta brandbevakning och fungera som en polisstyrka. Vårdstyrkan bestod av minst tolv män beväpnade med sköld, järnhatt och handvapen, harnesk och pansar. Alla
borgare med
burskap var skyldiga att delta. Vård gällde mellan klockan 21 och klockan 6 vintertid och klockan 4 sommartid. Under den perioden fick tavernorna inte sälja öl och andra drycker. Ingen fick ha ljus och eld i husen. Dubbla
böter stadgades för övervåld mot vårdstyrkan.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en
by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Titel på
tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Titel för vissa tjänstemän i centrala
ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Gods som
kronan lämnade ifrån sig vid jordbyten, förekom på jord av olika
jordnatur för att avrunda ägorna, under abalienationstiden förekom till och med byten av
gods som stod under donationsrätt. Bytesgodset antog omedelbart det utbyttas natur, förutom under reduktionen 1655 och 1680 till den del det visade sig att kronan förlorade på affären. Vid jordrannsakningen fastslogs en ersättning för kronans förlust, såvida det inte av bytesbrevet framgick att innehavaren genom kunglig
nåd fått mer än det han givit. Förfarandet föranledde efterräkningar om 1600-talets bytesmål in på 1800-talet.
Skrivelse till högre
myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om
nåd för en dödsdömd.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av
offentlig myndighet.
Jord som fick säljas utan att släkten hade
rätt att lösa in den.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
C
Strävan efter att uppnå välvilja, beteckning för den brevled som i allmänhet fanns mellan
salutatio och narratio.
Dispositivt
dokument som gav
laga kraft åt en rättshandling. Den avfattades i jag- eller vi-form. Motsatsen till en ”carta” är en ”notitia”.
Hörande till slottet. Uttrycket användes om viborgare fram till 1403.
Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens
censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av
Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om
censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata
brev av rätten till posthemlighet.
Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel
departement och centrala ämbetsverk. Statens
centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse,
kyrkomöte och biskopsmöte.
Myndighet under regeringen som tillsammans med länsstyrelserna har i uppgift att genomföra
beslut som fattats av regeringen och riksdagen.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och
ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Allmän benämning på
ämbetsverk vars
styrelse och
förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen
kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor,
direktion eller
överstyrelse och från och med självständighetstiden
verk eller styrelse.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en
tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister.
Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och
stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret.
Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som
kronan uppbar i
avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Benämning på
ämbetsverk där besluten inom förvaltningsområdet alltid tas av den högsta chefen ensam. Övriga ämbetsmän medverkar dock i beslutsfattandet genom att de ger utlåtanden, fungerar som handläggare eller kontrasignerar besluten. Motsats: kollegialt ämbetsverk.
Till exempel
kungörelse eller
order av
officiell natur från en överordnad
myndighet eller chef inom
stat och
kyrka till underordnade
ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän.
Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Benämning på
fånge som undergår enkelt fängelsestraff. Motsats: straffånge.
I
Gamla Finland var guvernören under ståthållarskapsperioden 1784–1797 chef för ståthållarskapsregeringen och civilförvaltningen och kallades därför även civilguvernör, medan ståthållaren, det vill säga generalaguvernören, hade befälet över trupperna i ståthållarskapet. I Viborgs
guvernement (
Finländska guvernementet) var den högsta ledningen 1797–1811 fördelad mellan en civilguvernör, även
guvernör kallad, som var chef för guvernementsregeringen, och en
krigsguvernör som hade befälet över trupperna i guvernementet.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande
medborgare (i motsats till militärer och präster).
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans
stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
En persons familjerättsliga ställning (ogift, gift, änka eller änkling eller frånskild).
Diarium för suppliker som
rör civila ärenden, motsats: kriminalsupplikdiarium.
Om icke militära tjänster och icke
militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
Samling klassiska handskrifter som
drottning Kristina donerade till Vatikanbiblioteket.
I diplomatiken den brevled som i synnerhet i privata
brev förekommer efter dispositio,
narratio eller
petitio och som således avslutar brevet. Den har definierats som den del som utvecklar framställningens föremål.
Förvaltningsidealet om endräkt,
mål för samförstånd i överenskommelsen mellan parter i
tvistemål om en ämbetsmans tjänsteutövning.
Bekräftelse, stadfästelse av offentligt fattat beslut.
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
Benämning som efter freden i Fredrikshamn 1809 användes av ryssar för de finska områden som Sverige i nämnda fred avträtt åt Ryssland.
Den mellersta tredjedelen av en på slaglinje ordnad flotta.
Den avslutande delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Den innehåller de element som utgör bekräftelse på eller stadfästelse av diplomets innehåll. Normalt insattes
corroboratio omedelbart före datumsformeln. I corroboratio ingår ofta uppgifter om handlingsvittnen.
”Med tillstånd och uteslutande rätt”, ensamrätt till och oavsett censuren beviljad
rätt att
offentliggöra och låta trycka enskilt skriftligt verk.
Förteckning över levnadslopp, levnadsteckning.
D
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande
församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av
armé eller flotta, vid hospital,
sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde,
torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
De arbetsdagar som
torpare och
backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Datum. Även om arbete som betalades per dag (dagtals).
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Datumsformel enligt en biskops eller en kungs regeringsår.
Datering. Den del av slutformeln i ett
diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter
corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
”Givet som ovan”, om ort och tid. Uttrycket förekommer till exempel i officiella dokument, rättegångshandlingar, offentliga skrivelser och resolutioner.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Förvaltningssystem enligt vilket det största möjliga måttet av självständighet är lämnat åt underordnade förvaltningsorgan.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett
ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Ursprungligen benämning på de kyrkliga ordningsföreskrifter som gavs ut av svenska kyrkan år 1544 angående kyrkofrid, kyrkobesök och landsstrykare. Allmänt: kyrkliga författningar, kyrkoordning, kyrkolag, kyrkobalk.
Ändringssökning i revisionsmål.
Försvarande, försvar, värn.
Degradering av ämbets- eller
tjänsteman på domstolsbeslut.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
Nedgående. Särskilt om skattefoten i betydelsen att skatten för inkomster under ett visst relativt lågt belopp sjunker med inkomstens sjunkande, det vill säga en fortgående skatteminskning, så snart inkomsten går under ett visst belopp, som blivit fastställt som det lägsta för full beskattning. Kombineras vanligen med
proportionell skattefot så kallad platt skatt.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en
greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
Guds tio bud som en sammanfattning av Guds
lag och denna lag som norm och utgångspunkt för lagstiftningen och den världsliga överhetens rättsliga agerande. Dekalogen var rättesnöre i svensk
rätt från och med högmålsplakatet 1563 fram till cirka 1736.
(
Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid
riksdag utförligt yttrande.
Beslut, påbud eller
förordning utfärdad av en myndighet.
Avsändande av fullmäktige med uppdrag att handla i enskild persons eller myndighets ställe. Begreppet används även om de personer som erhållit uppdraget.
Avsända med uppdrag, befullmäktiga.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets
avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
Nedläggande av ett ämbete, att avgå från en syssla.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid
Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens
domsrätt som högsta
domstol för
Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala
ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen
departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med
deportation till Sibirien.
Avsättande från
ämbete eller
tjänst på domstolsbeslut, vanligen efter
tjänstefel eller återkommande otillbörligt uppförande i tjänsten eller slarv som tidigare hade föranlett suspension.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som
rör borgen,
pant och dylikt.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll,
reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Under autonoma tiden om upphävande, särskilt av delar av en
lag eller förordning, övergående i betydelsen att en tvist enligt avtal ska avgöras av annan
domstol än den som anges i lagen.
Rymma,
avvika från krigstjänst.
Utse, utnämna i förväg till viktigare
ämbete eller uppdrag.
Besittningsrätt eller
rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i
hamn (
embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Valmetod uppkallad efter den belgiske juristen Victor d'Hondt (1841–1901). Metoden kallas även heltalsmetoden och används vid
proportionella val för att räkna ut i vilken ordning platserna (mandaten) skall fördelas mellan partierna. Metoden tillämpas i finländska riksdagsval. Den brukar resultera i att det största partiet får en viss överrepresentation.
Utfärdat och avgiftsbelagt
intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst
mål eller ärende. Intyget utfärdades av den
tjänsteman vars uppgift det var att föra
register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Av
ämbetsverk eller annan
offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de
mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en
registrator eller aktuarie.
Ed som intygar att en
offentlig handling eller ett
dokument är falskt. Avläggs inte eden, anses dokumentets äkthet bevisad.
I Ryssland generell benämning på ämbetsverk,
domstol och kyrkligt ämbetsverk, särskilt sådant kyrkligt
ämbetsverk som underlydde eparchialförvaltningen. Termen förekom även i Sverige avseende domstol, särskilt överrätt.
Uppskov, ofta om
anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett
beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas
diplom eller även
urkund på svenska.
Administration, förvaltning, huvudsakligen om
presidium eller ordförandeskap. Under medeltiden fram till 1527: den romersk-katolska kyrkokalendern där de för varje dag förekommande mässorna och festerna är upptecknade.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt
verk eller ett styrande
kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med
överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Benämning på riktlinje, rättesnöre för förvaltningsgren, inom militären motsats till order.
Direktiv ersatte från 1809 delvis beteckningen instruktion. Med direktiv avses den högsta befälhavarens eller ämbetsmannens allmänna anvisningar till de underlydande, närmast rörande förestående åtgärder.
Organ eller
ämbete som tilldelats
myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Epitet som ofta används i medeltidslatinet och bäst kan översättas med ”den förståndige eller gode mannen”.
Belopp som är anslaget till gratifikationer åt tjänstemän och för vars användning man inte behöver lämna redovisning.
Protokoll som redogör både för
beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av
lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om
dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624
världslig lag,
förordning eller ett reglemente.
Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en
avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Presidentens
rätt att i enskilda fall bevilja eftergift från gällande lagstadganden.
Det tillstånd i vilket vissa ämbets- och tjänstemän (militärer och diplomater) är fritagna från tjänstgöring men samtidigt har skyldighet att återinträda i tjänsten vid behov.
Den del av ett medeltida
diplom som ger uttryck för utställarens vilja eller
beslut i den
sak eller omständighet för vilket diplomet är utställt.
Om bestämmelse, föreskrift eller
anordning som inte är tvingande eller bindande, utan
valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva
mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Omtvistad riksgräns, benämning på riksgränsen mellan Finland och Ryssland efter 1721.
Igenkänningstecken, kännetecken som anger tjänstegrad eller tjänsteår, art av uppförande eller avlagt kunskapsprov. Benämningen används till exempel om pipkragar till prästdräkt och kokarder på polishattar men också om militära utmärkelsetecken, särskilt medaljer, ordenstecken och dylikt.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i
Åbo generalguvernement indelades guvernementet i
distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I
Gamla Finland utgjorde Viborgs
provins 1721–1744 ett enda
distrikt eller lantkommissariat.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Person som ansvarar för den dömande verksamheten vid en domstol.
Domare är ett samlingsnamn för titlar såsom lagman,
rådman i underrätt och president, hovrättslagman och
hovrättsråd i överrätt. Eftersom även nämndemän deltar i den dömande verksamheten och därmed är domare, används i lagtexter begreppet
lagfaren domare om de juridiskt utbildade domarna.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om
allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga
domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Direkt äganderätt: cirka 1523–1789 särskilt om kronans och adelns oinskränkta
rätt till jorden, egentligen dess produktion.
Nyttjanderätt: cirka 1523–1789 särskilt om bondes ärftliga
rätt att bebo och bruka ett hemman.
Husbonde, under medeltiden även religiös
ledare eller riddare.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Beteckning för hushåll, gård.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg
donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Gåvobrev,
brev som monarken utfärdade över en förläning.
På 1700-talet allmänt om myndigheters och kollegiers (på grund av sin ämbetsfullmakt)
rätt att utöva makt och
myndighet över sina underhavande, skulle antecknas i tjänstebrev från 1756 för att garantera
portofrihet (
fribrevsrätt). Själva försändelsen skulle sedan införas i berörda tjänstemans (eller ämbetsverks) fribrevsbok.
I
äldre nordisk betydelse ung ogift man, men även bildade män eller krigare kunde ingå i sammanhanget. Sedan senmedeltiden i svenska riket dock vanligen benämning på tjänare eller manlig
fast anställd lantarbetare.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i
Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm.
Drätsel- och byggnadskollegium var det fjärde kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegium,
handelskollegium samt hantverkskollegium. Drätsel- och byggnadskollegium i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för drätsel- och byggnadsärenden samt brandskydd. Antalet
kollegium och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Postföring två gånger i veckan (under den tid då det normala var en gång i veckan).
Dubbel post fanns på 1690-talet i Österbotten,
Åbo län, Nylands och Tavastehus
län samt i Savolax och Kymmenegårds län.
Medborgerskap i två eller flera länder.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster,
lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett
tjänsteår räknades som två när en
tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också
rätt att räkna
dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Brev, skrivelse,
dokument och dylikt som utfärdats eller utställs i två likalydande exemplar, av vilka det ena betraktas som huvudexemplar.
Pennföring eller handställning.
Obduktionskostnad. Om man misstänkte att dödsfallet berodde på ett
brott kunde en
domare eller kronofogden bestämma att en obduktion skulle utföras. Obduktionen gjordes av provinsialläkaren eller stadsläkaren. Om ingreppet gjordes på läkarens hemort hade denne enligt bestämmelserna 1762 inte
rätt till ersättning, men om provinsialläkaren måste
resa skulle han ha skjuts och traktamente. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren förutom skjuts och
traktamente också skulle få ersättning för
attest över likbesiktning. Räkningen skulle lämnas i två exemplar till landshövdingen som betalade den från allmänna medel. Han kunde sedan kräva ersättning av den som domstolen förklarat vara skyldig att ersätta kostnaden.
E
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
Sanningsförsäkran som till exempel ett
vittne eller en sakkunnig avger inför
domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande
myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Kungen har sedan gammalt avlagt en
ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns
hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med
ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (
ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt
ämbete eller yrke.
Av statsmyndighet förordnad person som lämnade
revers på en viss tjänst. Vanligen krävdes också en viss utbildning eller vissa specifika kunskaper.
Tillställa vederbörande till handa, efter att ärendet först blivit offentligt tillkännagivet.
Förhållningsregel,
instruktion eller underrättelse, meddelande, upplysning, uppgift, redogörelse, besked. Termen används även om rättesnöre, regel eller norm.
Bemanna ett fartyg, utrusta, utstyra, kläda
flotta eller fartyg med master, tågvirke, segel, armering och dylikt, även att förse flottans manskap med erforderlig beklädnad eller utrusta truppstyrka eller enskild
soldat med häst och mundering.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Benämning på de lagar som innehåller a) stadganden för ledningen av nationalekonomin som befordrar nationens välstånd (allmänna hushållningslagar) och b) stadganden om nödvändiga skatter och andra avgifter som uppbärs för att bestrida statskostnaderna och hur dessa medel förvaltas (kamerala lagar).
Mål som
rör den allmänna hushållningen och den allmänna ordningen (i motsats till
mål som hör under den allmänna rättsskipningen).
Ekonomimål behandlades som förvaltningsärenden i första hand av magistraten eller Kgl. Maj:ts befallningshavande. De remitterades till de centrala ämbetsverken eller omedelbart till Kgl. Maj:t, sedermera statsrådet.
Från och med 1820
officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid
elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Undvika, gäcka, genom förtydning kringgå (till exempel en lag), göra om intet, bortkrångla.
Upplysning, förklaring, tilläggstraktat, till exempel de förklaringar och tillägg Nederländerna sökte genomdriva till den
traktat som slöts mellan Sverige och Nederländerna den 1 september 1656 i Elbing.
Förkortning för efter middagen, eller i samma månad.
Beslag, kvarstad, av en ämbetsmyndighet utfärdat förbud för ett i
hamn liggande fartyg att avgå.
Högste ledaren över ett förvaltningsområde.
Handbok, översikt, hjälpreda.
I sin helhet, alle man, fulltaligt, samfällt.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när
lantdag ersattes med
riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Postföring en gång i veckan.
Efter att regeringen svarat på en
interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen.
Enkel övergång till dagordningen innebär att riksdagen godkänner svaret utan ställningstagande.
En handling som utförts enligt uppdrag.
Av enskild
tjänsteman till högre
myndighet avfattad berättelse eller förhållandebeskrivning som påtalade missförhållanden inom förvaltningen eller en förvaltningsgren.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s
skrivelse till svenska riksdagen eller
ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
En enskild riksdagsmans
skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt
stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Tillfälligt utskott, tillsatt av någondera av riksdagens kamrar för behandling av frågor rörande bara en av dessa kamrar.
Under tegskiftet ett avskilt liggande
nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra
hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full
äganderätt endast till det avgränsade området.
Att skilja en ämbets- eller
tjänsteman från tjänsten, även om att från en myndighets sida upplösa enskilt rättsförhållande, det vill säga att avstänga eller befria en
part från tjänsteprestationer.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska
representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att
envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en
beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Förkortning för ”enligt protokollet”, senare även på visitkort i betydelsen personligen (franska ”en personne”).
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om
vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
De trupper som i krigstid bildas för att ersätta förlusterna inom fälttrupperna. Ersättningstrupperna förläggs vanligen inom motsvarande fälttruppers förläggnings- eller rekryteringsområden. Under vinter- och fortsättningskriget utgjorde ersättningstrupperna tillsammans med
skyddskårerna försvarsmaktens hemmatrupper. Ersättningstruppernas uppgift var att samla överblivna reservister och utbilda dem som ersättningsmanskap för
fältarmén samt tillsammans med skyddskårstrupperna skydda de delar av landet som inte direkt berördes av krigsoperationerna.
Egentligen beteckning för den sista sidan i en papyrusrulle. Vanligen avses med
eschatokoll slutfraserna i ett medeltida diplom. Eschatokoll kan bestå av följande delar: subscriptio, datering,
sigillatio och
apprecatio och i vissa kungliga
brev också angivandet av den medverkande kanslipersonalen.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i
relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt
mynt vars värde förändrats.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I
lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt
mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Uppbörd: en omdiskuterad benämning i Sverker Karlssons
donationsbrev till Uppsala
domkyrka år 1200. Efter donationsbestämmelserna följde allmänna stadganden om andlig
domstol samt uppgiften att kyrkans
hus och åkrar skulle vara fria från all kunglig uppbörd. Det har hävdats att ordet
exactio i detta sammanhang inte skulle åsyfta
uppbörd utan endast bötesuppbörd.
Enligt (de skriftliga) handlingarna.
Undersökning, granskning,
prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Personer som har
rätt att förrätta viss
examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Anmärkning i lässedel, införd 1697.
Examinatio libri betecknade att församlingsprästen hade hållit
förhör på läsning i bok, vilket ingick i både kommunions- och konfirmandförhör.
Invändning, svaromål, svarsskrift.
Enligt en domstols dom,
utslag eller avgörande.
Diarium över utmätningar. Av diariet framgick det myndighetsbeslut som låg till grund för utmätningen, borgenär, gäldenär, den utmätningsbara summan och förrättningsmännens åtgärder.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning,
straff eller avrättning.
Underlag som kan ligga till grund för verkställighet, till exempel en domstols dom,
utslag efter betalningsföreläggande, godkänt strafföreläggande eller
restlängd (för skatt).
Verkställare, särskilt om person som förrättar
utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta
dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran,
böter eller skatt).
Militärövning i vapenföring och taktiska formeringar.
Beteckning på olika slag av militära övningar gällande bl.a. vapenbruk, stridssituationer, fysisk träning och militärdisciplin.Exercisen fick större betydelse från och med 1700-talet och den allt mer utvecklade taktiska krigföringen.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Efter uppdrag, på befallning.
Å tjänstens vägnar, å ämbetets vägnar.
Befordra, utfärda, låta avgå, avsända (till exempel myndighetsbrev), även i betydelsen uträtta, klarera, betjäna (en kund) m.m.
Ämbetsverks
beslut som expedieras i skriftlig form från dess expedition.
Avdelning eller
division vid
ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts
kansli (
Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en
expedition också en särskild avdelning vid
hovrätt och
domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts
kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en
expedition innebär att förfärdiga ett formellt
dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
I Ryssland från och med 1710-talet benämning på avdelningar vid centrala och regionala
ämbetsverk samt även benämning på självständiga ämbetsverk. Förekom i
Gamla Finland särskilt under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Den
avgift man erlade för
tjänst eller
expedition utförd av en
offentlig myndighet.
Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Ministär utan bestämd
politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den
ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny
ministär ännu inte har tillträtt.
Den
tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens
rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given
rätt i form av en skriftlig
försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension.
Expektans på
gods innebar rätten att överta gods eller
förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den
indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på
expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Skriftlig handling som bekräftar innehavarens
rätt att i framtiden besitta en
tjänst eller pension, ett
gods eller en förläning. Från 1700-talet benämndes den expektansfullmakt.
Fullmakt på att erhålla ett visst
ämbete så snart det blir ledigt eller
försäkran om underhåll på
expektans fram tills pensionen.
Person som av
ämbetsverk eller
konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss
befattning eller
förläning när innehavarens
rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om
expektans till en
tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön.
Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Utgifter, omkostnader i statsverkets utgiftsstater. Anslagen benämns i vanligt tal
expensmedel och är avsedda för inköp av kontorsmaterial samt för övriga löpande utgifter i anslutning till myndighetens verksamhet (såsom anskaffande och underhåll av inventarier, postgång, ljus- och renhållning).
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Skyndsam postförsändelse som så snabbt som möjligt ska nå adressaten, oberoende av den för postförsändelser vanliga ordningen.
Tvångsinlösning av i första hand fast egendom, vilken genom myndighets försorg överförs på någon annan.
Ur protokollet, vanligen om hänvisning till text i ett protokoll.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (
hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Utdrag ur protokoll, brev, skrift eller
memorial m.m.
Formellt
utdrag ur ett justerat protokoll.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Undantag från prestationer som utkrävdes av myndigheter för att fylla lokala behov.
Benämning på skatter i de
äldre författningarna, vilka tillfälligt uppbars för ett särskilt oundvikligt statsbehov såsom krigsgärder eller kröningshjälp.
Vid vissa tillfällen erlagd tillfällig eller villkorlig statsskatt. Den erlades under vissa förhållanden eller med anledning av andra inträffade händelser, exempelvis begångna förbrytelser eller för en fördel eller njutning som den betalande i och med detta sökt och vunnit. Den
extraordinarie kronouppbörden tillföll kronan.
Beteckning för statligt ämbete, vars
rang och avlöning inte var reglerade i den gällande tjänstestaten, vanligen
extraordinarie tjänstemän inom lokalförvaltningen.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på
ordinarie stat.
Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
Beteckning för statligt
ämbete på tjänstevillkor som låg utom den
ordinarie löne- och rangklassen. Motsats:
tjänst på
stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet.
Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.
Benämning på en av statens extra skatter som var del av statens
ordinarie inkomster.
F
Ombesörjde verkställandet av.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om
fattigvård i betydelsen
frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk
fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Förfalskning, bedrägeri, förfalskad vara, förfalskat dokument.
Avtalad eller i
lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Av
myndighet utfärdad bekräftelse på förvärv av fast egendom. Termen har ofta senare använts synonymt med lagfart.
Tjänsteman som är anställd på obegränsad tid.
Person som var närvarande som
vittne vid rättshandlingar för att dessa skulle vinna laga kraft. Fastar behövdes vid fastighetsavhändelse, fästning,
förlikning vid mandråp och bolagsbildning.
Diplom från Finland visar att fastarna vanligen var 1 + 8. Det innebar en forskälaman samt åtta fastar.
Talan som enbart avser att få en
domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den
kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Laga frist, i
lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras. Termen användes ofta särskilt om den tid inom vilken
talan skulle fullgöras i högre
rätt eller ansökningshandlingar till en ledig
tjänst skulle inkomma. Olika tidsperioder gällde för särskilda fall av fatalier.
I
lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Den timme på fataliedagen, före vilken det som ska åtgärdas bör vara gjort, vanligen 12.00, sedermera 16.00 vid tjänsteansökning.
I Finland nödår, hungerår.
Äldre benämning på matvaror, livsmedel.
Statens
rätt att för statsändamålets bästa förplikta medborgarna att ställa egendom och förmögenhet till dess disposition.
Förslag från
riksdagsman till riksdagen om upptagande av
anslag i följande års statsbudget, numera budgetmotion.
Latinsk beteckning för Finland vilken började förekomma i biskoparnas
titulatur från 1221 och avsåg de sydvästra landskapen kring Åbo. Anefter som landområdena öster om
Åbo började införlivas med Sverige infördes 1308 och särskilt efter 1330-talet den officiella benämningen Österlanden, senare Österlandet, för områdena öster om det så kallade Finland. Från 1464 och särskilt efter 1500 användes begreppet Finland för hela området. Benämningen
Österlandet användes i officiella
dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Stadsbo med kungligt
privilegium att fiska på kronans vatten.
Fartyg på vilket befälhavaren över en
flotta eller en
eskader är embarkerad och har sitt
befälstecken (flagga, annat befälstecken högre än vimpel) hissat. Är befälhavaren amiralsperson, kallas flaggskeppet stundom amiralsskepp.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän
flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (
årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Benämning som dels pekar på att ett
kyrkosamfund omfattar eller riktar sig till flertalet invånare i ett land (oftast i ett öppet och inkluderande avseende), dels är ett uttryck för en teologisk riktning. Teologiskt utgår begreppet från uppfattningen att det kristna evangeliet riktar sig till alla människor, samt att man lägger primär betydelse vid Guds vilja och handlande. Barndopet är ett uttryck för denna syn, vilket inte bortser från att den vuxnes fria ställningstagande är en förutsättning även i folkkyrkan. Denna kyrkoform skiljer sig från en
frikyrka genom att medlemskap i den senare bygger på en personlig
bekännelse i en eller annan form samt anmälan om anslutning. I Finland betecknas den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som folkkyrkor. I synnerhet tidigare använde man också termen
statskyrka om dessa kyrkosamfund.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Vad som behövdes under färd i form av mat och dryck, foder, i senare betydelse också fortskaffningsmedel såsom häst och vagn.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Mer eller mindre allmängiltig form för en tabell, ett kontrakt, en skrivelse, själva pappret som (i tryck eller skrift) upptar ett sådant
formulär med tomrum för det speciella innehållet.
Samling av modellbrev, som var uppställda enligt de gällande teoretiska reglerna för dictamen. Formulärboken utgjorde en praktisk handbok som inte bara utnyttjades av kyrkan och kronan, utan också ibland av privatpersoner. I den
donation som
biskop Hemming gav till
Åbo domkyrka omkring 1354 ingick en dylik
formulärbok och i
biskop Magnus
kopiebok från slutet av 1400-talet ingick fyra
formulär för uppgörande av testamenten.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i
fasta och lösa fornminnen.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan
förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Folkrättsliga avtal varigenom ett krig mellan två eller flera stater avslutas och de genom kriget avbrutna vänskapliga förbindelserna återställs.
Fredsfördrag ingås mellan folkrättsliga subjekt (helt eller halvt självständiga stater). I
äldre tider med mindre klart utvecklade folkrättsliga rättigheter förekom fredsavtal även mellan enskilda menigheter och landsändar inom de i krig inblandade staterna (
bondefred).
Område som var beläget inom en
mil från en frälsemans sätesgård. De
frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och
gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet.
Fribrevsrätt var ett
privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Under 1500-talet förekommande benämning på skriftlig eller muntlig anhållan hos kungen om
nåd från
fredlöshet eller landsförvisning.
Ursprungligen att
kungöra den
frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän
kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Person som dömts av
domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Term för
flyttning av elev från klass till klass, oberoende av
termin och ålder.
Religiösa
samfund som skilt sig från stats- eller folkkyrkorna och har konstituerat sig som självständiga kyrkosamfund.
Adlig
titel under greve, införd 1561 av Erik XIV. Under åren 1626–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Ridderskapet och adeln. Klassindelningen slopades under frihetstiden, men återupprättades av Gustav III 1778. I Sverige gällde den till 1809, i Finland till 1917.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet.
Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som
avkortning i räkenskaperna.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel
avkortning på utlagor eller
rätt till gods). Under 1500-talet var
frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en
tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
Bekosta någons utgifter, särskilt utgifter för uppehälle.
Härskarinna, furstinna, drottning. Termen användes även om förnäm kvinna, oberoende av om hon var gift eller ogift.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på
förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde
präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje
prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om
prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella
pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp:
Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt
brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt
brev till
Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Den särskilda
frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen
andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt
frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella
dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från
världslig domstol. Kyrkans
hus och jord var till 1527 fritagna från
böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans
skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt
Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens
riddare som hade
rätt till ett följe på högst tolv ryttare,
väpnare i konungens
råd med höst åtta
ryttare och
väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I
praxis blev
frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under
skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
En stormans ställföreträdare eller förvaltare av en frälsegård.
Sammanfattningen av de friheter och förmåner som tillkom medlemmar av frälseståndet. Termen användes särskilt om förmåner som var förknippade med jord av frälsenatur.
Ogift kvinna av
frälse börd. En
frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i
ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
I det
äldre lagspråket förekommande uttryck för vanligen manlig kränkning av skyldskap genom blodskam eller lägersmål i förbjudna led. Förövaren kallades frändsämjospillare.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman,
syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen
rätt att få ingå avtal med tredje
part eller att som laga
ombud anklaga eller svara för annan i civila
mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En
fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Öppen fullmakt:
fullmakt i vilken behörigheten att företräda fullmaktsgivaren inte är definierad eller begränsad.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit
fullmakt att verka som
ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som
titel för
ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan,
Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Gammal
odaljord på vilket ett stadssamhället vuxit upp.
Av en
uppbådsnämnd framställt
register på värnpliktiga som inte deltog i uppbåden i vanlig ordning. Fyllnadslängderna delades in i tre kategorier. Den första kategorin (A) bestod av värnpliktiga som hade fått uppskov , den andra kategorin (B) bestod av värnpliktiga som beordrats att ställa upp på nytt i uppbådet och den sista kategorin (C) bestod av värnpliktiga som antagits i
tjänst som frivilliga.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från
häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av
justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Krig eller del av ett sådant som förs på fria fältet, till skillnad från krigföring kring fästningar eller befästa ställningar.
Benämning på all den
tjänst som soldater åläggs att förrätta i fält.
Näringsfång, medel för utkomst, yrke och levebröd.
I allmänhet en person som lägger fram ett
mål eller ärende inför
domstol eller
myndighet för beslut. Är den beslutande myndigheten
kollegial (såsom vid de centrala ämbetsverken och hovrätterna) deltar även föredraganden i beslutsfattandet.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet
procedur vid administrativa
ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den
föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett
kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets
förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens
beslut genom
föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till
avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande.
Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i
justitierevisionen och i Konungens högsta
domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för
föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes
förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en
föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till
beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de
ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln.
Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Hinder att utföra en viss skyldighet inom utsatt tid.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från
domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel,
kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (
fatalietid).
Muntlig interaktion i syfte att utreda oegentligheter eller kunskaper (till exempel hus-, polis- eller konkursförhör), också om muntligt eller skriftligt prov med skolelever.
Egentligen
förleden tid: i
äldre myndighetsskrift (särskilt domböcker från svenska tiden) förekommande uttryck för föregången tid. Förledet år: förra året.
Av konungen beviljad
rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar,
bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens
tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som
pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till
kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Register över olika förläningstagare, uppgjordes i kammaren. Förläningsregistren byggde på fogdarnas avkortningslängder, som kompletterades med annat material. Ändamålet var ursprungligen att få kontroll över förläningsbeståndet och förläningsrusttjänsten. Från Johan III:s tid fick förläningsregistren
karaktär av lönestater.
Förläningsregister uppgjordes från och med 1500-talet till 1730.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har
rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot
förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Genom eller på grund av. Uttrycket förekommer i
äldre myndighetsskrifter, särskilt domböcker från svenska tiden.
Av förmyndare förd eller sammansatt
regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig
regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets
styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter
lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är
förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med
vite i rätten.
Vård som person genom
lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Intyg (av domstol) om att någon är (alternativt inte är) en annan persons lagliga förmyndare.
Företrädesrättighet, privilegium, företräde. Huvudsakligen användes termen om borgenärers, ofta kronans, företrädesrätt till en gäldenärs egendom.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om
förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Förbehåll vid en
transaktion som omintetgör tillämpning av lagbestämmelser.
Administrativ föreskrift eller
bestämmelse i ett specifikt fall, i inskränkt bemärkelse också om tjänsteförordnande.
Arrendator.
Kronan började från slutet av 1610-talet utarrendera uppbörden av skatten till
förpaktare eller konsortier mot särskilda kontrakt. Avsikten var att öka kronans tillgång till penningmedel. De tidigare fögderiräkenskaperna ersattes då av arrenderäkenskaper.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Benämning på pantsatt frälseegendom, också om pantsatt egendom som sålts.
Pantsatt
jordlägenhet av skattenatur, också om pantsatt jordlägenhet som avsöndrats.
Offentligrättslig term för högtidligt bindande utfästelse, förbindelse, löfte.
Handling som upprättats i samband med en förrättning och som bevisar att den ägt rum.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida
redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller
anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Handling genom vilken en
myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Avtal genom vilket någon till annan överlämnar fungibla
ting (penningar, även vissa varor) med villkoret att i framtiden få tillbaka lika mycket av samma slag.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och
sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
De livsmedel som kronans tjänare och ämbetsmän förtärde på slott och gårdar.
Skötsel, ledning eller
styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Medlem av något (till exempel domkapitel: domkapitelförvant).
Adelskap kunde 1626–1919 förvärvas genom introduktion,
naturalisering eller adoption. Den egentliga adlingen kunde enbart utföras av regenten, varefter den nya ätten skulle introduceras på Riddarhuset. Utländska ätter fick inte introduceras utan regentens tillstånd för naturalisering. Adoption förekom om ätten saknade manliga arvingar. Adoptionen gällde då ofta systersöner eller brorsöner om brodern hade en lägre rang.
G
Från början av 1800-talet etablerad benämning på Viborgska guvernementet, de områden öster om
Kymmene älv som Finland förlorade efter freden i Nystad 1721 och freden i
Åbo 1743, som införlivades med det autonoma Finland 1812 och där skattläggningen, de gamla donationerna och jordskiftesformerna skilde sig från övriga Finlands.
Benämning på gammal ojusterad uträkningsgrund för kronoskatt som kunde variera från ort till ort, i motsats till justerat nytt
mantal som var fastslaget för hela Finland. Benämningen förekom in på 1800-talet. I
Åbo och Björneborgs
län uträknades då ännu boskapspenningarna av gammal sedvana enligt det gamla ojusterade mantalet, i övriga
län enligt det nya beräkningssystemet.
Byte av
gods mellan
kronan och enskilda som skett mellan 1680 och 1723.
Avgift som någon är skyldig att betala som vederlag för något.
Honorärtitel av tredje
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna
överstelöjtnant och viceamiral.
Geheimeråd var ursprungligen en
titel för medlem av geheimerådskollegiet eller
statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Under 1600- och 1700-talen viss bestämd
avgift eller betalning som erlades en gång eller på vissa, bestämda tider (vanligen som gottgörelse för ett visst arbete, vederlag för förmån och dylikt). Ibland var termen liktydig med (årlig) lön eller hyra m.m.
Kallelse till postbönderna i ett
län om att infinna sig på generalpostmästarens (eller hans ombuds) årliga postvisitation. Under visitationen tillsattes eller avsattes postbönderna, med biträde av landshövdingen.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt
härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en
uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Sedan svenska tiden vid
domstol i lägre eller högre
instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan.
Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Att med ett snöre förena handlingar till en akt.
Skriftligt eller muntligt
bestridande under 1500–1800-talet, invändning, protest mot en
pålaga eller skyldighet.
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Juridisk term som innebär att alla berättigade anspråk uppfylls eller att alla nödvändiga kvalifikationer finns.
Sigill som användes av ett
gille för att besegla gillets handlingar. I bildval och inskriptioner betonades gillets andliga
karaktär och vederbörandes skyddshelgon.
Gillessigill är kända från Norden först under 1200-talet. Ibland kunde gillessigillet också användas för att representera en ort. Från Finland har endast sigillstampen för S:t Knutsgillet bevarats. Gillessigillet från Kimito användes 1378 för att bekräfta ett jordköp.
Benämning på administrativ enhet eller skattekrets i Karelen som motsvarade en socken. Det svenska begreppet är känt i två fall, i Erikskrönikan samt i den svenska och latinska versionen av Nöteborgsfredens traktat. Gisslalag-institutionen har varit känd från det liviska området i Kurland till det estnisk-votländska området i Karelen.
Förtroendeman, en av
domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även
interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Jordegendom på landsbygden som tillhörde kronan, en korporation eller ett herrskap.
Överlåtelse av kronans
gods till adeln genom försäljning, förpantning eller donation.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett
universitet eller en högskola.
Den tjänstgöring i lägre grader som varje antagen officer eller
underofficer måste ha förrättat innan han kunde tjänstgöra som befäl.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller
arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad)
tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var
gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga,
avgift till
kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Kalender som infördes genom en kalenderreform 1582 som fixerade vårdagjämningen till den 21 mars. Påsksöndagen bestämdes till den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. I Sverige övergick man från den julianska till den
gregorianska kalendern 1753. Man tog bort de sista 11 dagarna i februari, så att den 17 februari följdes av den 1 mars. I Ryssland genomfördes reformen 1917.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats grevskap, upphöjts till grevevärdighet.
Grevebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands
konstitution och på vilka all övrig
lagstiftning baserar sig. I
officiell betydelse är en
grundlag en särskild form av
lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (
regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (
riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot
vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett
beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Från 1500-talet benämning på kronans omedelbara ägande- och
dispositionsrätt till landets alla allmänningar, speciellt skogar, större vattendrag, malmfyndigheter och andra naturtillgångar.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes
gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Samling avskrifter av statsrättsliga och historiska aktstycken. Samlingen skapades av Hogenskild Bielke, som avrättades 1605. I samlingen ingår bland annat brevtexter om inlösningen av Skånelandskapen 1332–1343 och Albrekt av Mecklenburgs
försäkran 1375.
Kollektiv beteckning för personal vid ett gymnasium.
Sedan medeltiden känd benämning på muntliga vädjanden till konungen gällande juridiska ärenden. Under medeltiden behandlades de vid räfst- och rättartingen. Har senare kvarstått som allmän benämning för till konungen (senare staten) riktade skriftliga
besvär och ansökningar om rättelse,
nåd och dylikt.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Den skattebetalande enhet som gemensamt ansvarade för en viss kvantitet varor.
H
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Personligt, egenhändigt
brev från högt uppsatt person, i synnerhet
regent eller högre ämbetsman.
Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i
Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Handelskollegiet var det andra kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, hantverkskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Handelskollegiet i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för handeln. Det leddes av en handelsborgmästare. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Sedan 1700-talet om hjälp som en
myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar
handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa
beslut om tvångsåtgärd på grund av
exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
Allmän benämning på olika typer av handskrivna dokument. De äldsta svenska handskrifterna är skrivna på pergament, och pergament föredrogs länge för exempelvis lagar. Redan från 1446 finns en
handskrift av
Kristoffers landslag ömsom på papper och pergament. De äldsta pappershandskrifterna är en unkundslibell från omkring 1345 och ett
kungabrev från början av 1330-talet. Svenska medeltida handskrifter har i stor utsträckning publicerats.
Handskakning. Under medeltiden hade handslaget flera funktioner. På tinget bekräftades olika slags avtal med handslag. Åtminstone i östra Finland ingick
handslag i prästvalet. När församlingen i Nykyrka 1686 hade förrättat
prästval gav först sexmännen och övriga ansedda män och därefter resten av församlingen prästen ”lyckönskningshanden”, som en bekräftelse på valet.
I
äldre lagspråk hägnad som utmärker en ägogräns.
Beteckning för undersåtar av storfurstendömet Finland 1824–1903 som med full näringsrätt vistades i Ryssland utan ryskt medborgarskap med
hemortsrätt och skattskyldighet i en
socken eller
stad i Finland. Gruppen är närmast jämförbar med ett separat stånd, även kallat ”finska infödingar”, som efter 1848 var ärftligt och kunde övergå till barn födda i Ryssland av finska undersåtar, som vistades där (med pass) på bestämd (tre år) eller obestämd tid.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i
Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Hantverkskollegiet var det tredje kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, handelskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Hantverkskollegiet i Åbo övervakade (precis som i Stockholm) hantverksyrkena. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Kraftig stegring i priset på varor eller kursen på värdepapper, i synnerhet vid börsaffärer. Motsats: baisse.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för
bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906.
Fonder som i konstitutionellt styrda länder är undandragna all slags myndighetskontroll och krav på offentlighet (till exempel fonder avsedda för diplomatiska och polisiära ändamål).
Att sekretessbelägga statliga eller kommunala allmänna handlingar för att till exempel skydda rikets säkerhet och finans- och penningpolitik samt för att förebygga eller beivra brott. Beslutet tas enligt sekretesslagen av myndigheten i fråga och kan överklagas till domstol.
Person som i egenskap av ägare,
åbo eller särskilt
arrendator brukade ett hemman.
Ett hemmans kamerala
jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot
kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman,
skattehemman och frälsehemman.
Hänskjutande av myndighets
beslut för
avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av
mål till högre
rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader.
Hemsändning gällde närmast tiggare,
fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
Saker och djur som saknar ägare (till exempel bortkastade eller på havsstrand upphittade föremål, lösspringande herrelösa hundar och hästar). Herrelöst
gods fick tas i besittning av upphittaren (gällde inte vrakgods, villebråd eller fornminnesföremål).
Det vill säga, med andra ord.
Prästernas överhuvud, kyrklig
ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Kyrklig regeringsform, prästvälde.
Från medeltiden fram till 1700-talet om gåva som hustrun erhöll av sin man dagen efter bröllopet (hinderdagen) på morgonen: morgongåva.
Skriftligt
intyg över
frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller
magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid
domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som
ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Benämning på bägge makarna i ett äktenskap. Ordet hjon avsåg under svenska tiden i allmänhet person, familjemedlem eller tjänare i ett hushåll. Med en förändring benämndes personens position i
hushållet (till exempel fästehjon (trolovade), jästehjon (
fattighjon).
Lokalt baserad skatt, exempelvis näver, ved eller honung, som uttogs av
kronan för vissa speciella syften.
Förkortning för Hans (Hennes) kungliga (kejserliga) höghet.
I denna månad (eller dessa månader).
I denna tid, för närvarande.
I Sverige under medeltiden, trohetsed avlagd av mansperson inom det världsliga frälset vilken därmed blev
konungens man (homo). Med trohetseden följde vissa rättigheter och skyldigheter, ursprungligen rätten till (visst eller vissa) jordagods,
skattefrihet och skyldighet att göra
krigstjänst i kungens följe.
Den ed, ”manseden”, som en man avlade när han inträdde i
tjänst hos en storman. Benämningen
hominium förekom både i Sverige och i Danmark.
En ärans man, i sitt leverne oförvitlig. Beteckning eller
predikat som hade betydelse bl.a. vid tjänstetillsättningar och vid domstolsförhandlingar i betydelsen rättskapacitet.
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och
prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Bruk eller användning i
hushållet eller hemmet, ursprungligen om
frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade
ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Benämning på tjänstefolk i ett bondehushåll.
Kansliterm med dubbel betydelse: både huvuddokument och originalurkund. I Norden är termen endast belagd i Sverige. När Erik Turesson (Bielke) år 1504 skrev till Svante Sture om det förkomna originalet av Nöteborgstraktaten utgjorde detta huvudbrevet, själv innehade han endast kopian av samma brev.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Formellt saknades
huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt
testamente gjorde franciskanerklostrets
kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av
Kalmar recess 1483.
Tro- och huldhetsed som avlades av
ständerna inför regenten.
När jorden i en
by på lagens tid hade att erlägga en årlig ledungsskatt, som ursprungligen var en avlösning för skyldigheten att utgöra
proviant till krigsfartygen.
Handling med uppgifter om en kommande hämtning, måste skickas före den egentliga hämtningen.
En fogdes verksamhetsområde som vanligen omfattade två till fyra härader och ibland var förenat med en gård eller ett slott.
Praxis utvecklades under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i
kammaren av en kamrerare och
kammarskrivare utgående från de räkenskaper och verifikationer som fogden hade haft med sig från sitt fögderi. Under
hertig Johans tid redovisades räkenskaperna från hans hertigdöme i kammaren i Åbo.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst.
Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som
frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för
lejd häst.
De högsta rangklasserna inom adelskapet, i Sverige grevar och friherrar. Klassindelningen vid riddarhuset upphävdes 1719. Gustav III återinförde klassindelningen 1778.
Titulatur i skriftliga handlingar för
handlande och mindre borgare.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s
riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans
prerogativ eller regalen.
Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Beteckning på att tillstånd utverkats i vederbörlig ordning från högre myndighet.
Titel på kyrkoherdar på landsbygden under svenska tiden samt på bataljons- och skvadronspredikanter som inte var magistrar.
Hedrande
tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på
prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om
domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en
titel för biskopar och teologie doktorer.
Titulatur i skrift för domprostar, teologie doktorer och teologie licentiater under svenska tiden och autonoma tiden.
Titulatur i skrift (”högädle”) för alla civila och militära ämbetsmän som innehade kunglig
fullmakt eller befattningshavare som var jämlika med dem.
Titulatur i skrift för kungliga hovpredikanter, pastorer, kyrkoherdar i Stockholm, regementspastorer, lektorer och rektorer som var präster.
I
Olaglig, orättmätig (till exempel myndighetsbeslut). Motsats: legitim i betydelsen laglig.
Epitet för
borgmästare och
rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Införa i en matrikel, inskriva.
Utan mellanhand, omedelbart.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en
myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig
äganderätt eller
ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i
gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat
förordnande att inneha en
tjänst (
tjänstefullmakt).
I vidsträckt mening
offentlig myndighetsåtgärd genom vilken någon sätts i besittning av något, i inskränkt betydelse: den juridiska
akt varigenom en fordringsägare sätts i besittning av en pant.
Insätta någon i en
befattning (med därtill hörande boställe), förordna någon till en tjänst.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar
immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers
privilegium att utöva
domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller
rätt att få sin
sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den
asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning.
Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Särskilt under 1720–1747 förekommande särskilt mandat vid ståndsriksdag. Det förutsatte en av väljarkåren specificerad
fullmakt som förpliktade representanten eller ombudet att vid beslutsfattandet följa väljarnas på förhand givna ståndpunkter och att rösta enligt principen ”såsom vi alle tillstädes voro”. Mandatet avskaffades formellt 1744 (kungligt brev) och 1747 (
riksdagsbeslut) då riksdagens representanter och
ombud berättigades att fatta
beslut efter eget omdöme, i enlighet med sin kännedom om väljarkårens intressen. I praktiken var det imperativa mandatet i
bruk till 1772. Införandet av uppfattningen att en
riksdagsman bara representerade sin väljarkår och utgjorde statsmakten efter inval beredde vägen för majoritetsbeslut.
Härskare, befälhavare, kejsare.
Det latinska ordet för ofullständig, även för temporalformen imperfektum.
Statens överhöghet över statsområdet, territorialhöghet, i motsats till statens äganderätt, kallat dominium.
Imperium ger
rätt att utöva makt över geografiskt område, dess saker och folk samt att där kräva fullt erkännande av lagar, genomföra regeringsbeslut och utöva rättsskipning. Det utesluter i regel varje annan stats befogenhet att företa statshandlingar inom territoriet.
Gudlöshet, brist på vördnad, pliktförgätenhet.
Oläglig, hinderlig, besvärlig. Motsats: opportun.
”Detta får tryckas”: av censorer givet tillstånd att trycka en skrift 1749–1776. Tillståndet innebar att dokumentet granskats och godkänts.
Förkastlig, ska inte godkännas.
Med lätthet, i betydelsen något som sägs eller görs utan förberedelse, ett ögonblickligt infall.
Tillräkna, förebrå, tillräkna sig eller andra en handling till förtjänst eller skuld i moraliskt avseende.
Generellt sett, när man inte tar hänsyn till situationen i det enskilda fallet. Motsats: in concreto.
Stå för bostad och kost för någon.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Oförytterlig, något som inte kan säljas eller bortskänkas.
Under svenska tiden och autonoma tiden förekommande term för (tjänstemans)
oavsättlighet (utan domstols beslut).
Som vunnit
laga kraft och alltså inte kan hänskjutas till högre instans.
I verkligheten, med avseende på ett visst, bestämt fall. Motsats: in abstracto.
Statligt avlöningssystem som baserade sig på naturahushållning. Inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare och militärer. Indelningsersättningarna indrogs under 1800-talet, då det blev möjligt att erlägga lönen i penningar direkt ur statsmedlen.
Person som åtnjuter bidrag till lön genom att en viss eller vissa jordegendomar fick ansvaret (indelades till) att stå för den. Till indelningshavarna hörde till exempel präster,
lärare och soldater.
Statsfinansiellt system som byggde på att ämbetsmän och tjänstinnehavare erhöll avlöning i form av kronans
gods och hemmansräntor. Den del av
indelningsverket som berörde militären kallades för det ständiga knekthållet och bestod av soldater och båtsmän som uppsattes genom rotering. I efterhand har man indelat systemet i ett
äldre och ett
yngre indelningsverk med Karl XI:s regeringsperiod som skiljelinje. Ordet togs i
bruk under 1680-talet och infördes i regeringsformen 1720. Indelningsverket existerade i Sverige fram till början av 1900-talet. I Finland ersattes det militära indelningsverket, som under autonomin i princip kvarstått men inte tillämpats, 1879 av allmän värnplikt.
Lön som en statlig
tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller
rusthåll uppbars av kronofogden.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter,
verk och inrättningar.
Val av elektorer som väljer representanten.
Från vilket inte kan lämnas
dispens (undantag) från föreskrifter eller villkor (till exempel meritkrav vid tjänstetillsättning eller intagningsgrunder för utbildning).
Benämning på den person till vilken
växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
”I hela utsträckningen”, utan förkortning, fullständigt gällande, till exempel återgivningen av ett yttrande.
Till bekräftelse eller bestyrkande av riktigheten.
Beskickningarna var skyldiga att sända in behövlig och exakt information till Utrikesministeriet.
Gällande medborgarskap i en
stat eller
hemortsrätt i en
socken eller kommun. Förvärvas 1) genom födseln i det land eller på den ort där mantalsskriven faders äkta, eller moders oäkta barn, samt hittebarn föds eller 2) som en särskild akt, som tillerkänner någon medborgarätt, så kallad naturalisation. Hemortsrätt förvärvas vanligen efter en viss föreskriven tidsfrist.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611
militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var
ingenjör en
titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad
tjänsteman anställd av
stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid
Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Inkomster, ränta, avkastning, särskilt om sådant som inflyter till kronan,
stad eller annan samfällighet.
Inställa, förbjuda, hämma eller
inställa (till exempel verkställighet av ett i kraft varande beslut). Sådan
rätt tillkommer i vissa fall överordnad myndighet, då klagan förts över en underordnads beslut. Inhibering kan även ske under beredningsprocessen, innan det fattats ett
beslut .
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare
inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av
nullitet eller domvilla.
Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre
instans innan den lägre instansens
beslut hade vunnit laga kraft.
Förteckning över de av överordnad
myndighet meddelade uppskoven i inledda exekutiva åtgärder eller verkställda domar och utslag, vanligen av orsaker som rörde fel i beslutsordningen eller själva beslutsprocessen. Förteckningen fördes av landshövdingen enligt ett av
Kammarkollegium fastställt
formulär för kontroll av
böter och andra avgifter som skulle tillfalla
kronan efter fastslaget beslut. Det ålåg svaranden att bevisa inhibitionen med ett
diariebevis för att få uppskov med betalningen.
Till heder, till ära. Uttrycket används till exempel på betyg.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget
jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Invigning (av till exempel Vasa
hovrätt 1776).
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens
initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för
beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens
rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både
riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska
lantdagen fram till 1906.
Förolämpning, oförrätt eller skymf.
Indriva utestående fordringar, motta betalning för dylika.
I kyrko- och statsrättsligt språkbruk, det omöjliga i att samtidigt förena vissa offentliga ämbeten, till exempel två kyrkoämbeten vilka vardera medför residens- och själavårdsskyldighet inom det lokala området. Statstjänstemän var förbjudna att samtidigt inneha två eller flera avlönade ämbeten, i vissa fall även att förena
offentlig tjänst med förtroendeuppdrag.
Brist på behörighet hos tjänsteman, avsaknad av nödvändiga förutsättningar för uppdrag eller ämbete, oduglighet.
Som inte strider mot grundlagen.
Den handling med vilken en dittills självständig
stat (del av en stat) eller självständigt kyrkligt, kommunalt, administrativt eller judiciellt förvaltningsområde införlivas med ett annat på så sätt att den senares allmänrättsliga förhållanden blir gällande även för det införlivade området. Under medeltiden kunde inkorporeringen också gälla anslagna inkomster till ett kloster eller
biskopsstift som uppbars av ett prästboställe eller ett pastorat.
Medborgares eller hushålls skyldighet att bistå med
inkvartering för militär.
Frihet från skyldighet att inkvartera krigsfolk.
Nämnd som ansvarade för militärinkvarteringen inom en kommun. Nämnden, som valdes för tre år, bestämde även storleken på den ersättning som betalades ut till privatpersoner för inkvarteringen.
Skrift eller bilaga till
ordinarie handlingar där
part i
rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Det föremål som i ett depositionsavtal lämnats som
pant i förvar.
I kanten eller marginalen av en handskriven eller tryckt sida.
I naturligt tillstånd, avlöning i förnödenheter eller varor, så kallade persedlar.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
I någons namn, på någons vägnar.
I orginal, ursprunglig utskrift.
I parentes, i förbigående.
I egen person, personligen.
I plenum, allmän sammankomst.
Till förut bestämd tid, fatalietid.
För ögonblicket, för närvarande.
All statsverksamhet som ligger utanför statsregleringen, lagstiftningen eller rättsskipningen.
Anteckna eller införa i ett register.
Statlig
avgift som erlades i samband med att vissa rättshandlingar anhängiggjordes såsom lagfart, inteckning, senare också ansökan om patent, registrering av
varumärke och aktiebolag m.m. Eftersom inregistreringen stämplades på handlingarna brukade avgiften även kallas stämpelavgift, sedermera stämpelskatt.
Den del av protokollet i ett medeltida
diplom som innehöll uppgifter om adressatens namn och titel. Utformningen kunde vara allmän: ”omnibus presens scriptum lecturis uel audituris” eller riktad till en enskild person eller en grupp av personer. Ofta saknas inscription och då ersätts den normalt av en promulgatio.
Utmärkelsetecken, värdighetstecken.
Under svenska tiden och särskilt på 1600-talet förekommande benämning på att komma in med en skriftlig handling till någon myndighet, särskilt domstol. Begreppet förekom eventuellt också i betydelsen inleda en rättsprocess.
Särskilt, i synnerhet, speciellt, även: i reda pengar.
Syna, besikta, utöva uppsikt, tillsyn, kontroll över någon eller något. Detta gällde i synnerhet statstjänstemäns kontroll över underordnade förvaltningsgrenar och institutioner genom inspektioner.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett
inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade
tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
Det förvaltningsområde som blir föremål för
inspektion av en inspektör.
Från och med 1800-talet om
tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var
inspektör en
titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett
bruk eller lantbruk.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
Besiktningsman, tillsyningsman.
Högtidlig invigning av
kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller
professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets
inspektor eller biskop.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet,
Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet.
Institut kan också avse en
anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet,
Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Inrättning, stiftelse, särskilt gällande
undervisning och vetenskaplig verksamhet.
Utrusta, förse med, undervisa (i synnerhet i praktiska färdigheter i till exempel lanthushållning), ge föreskrifter eller anvisningar.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Inhibera myndighetsförordnande, tills klagan mot beslutet eller åtgärd av lägre
myndighet blivit prövad av högre myndighet. En inställan innebär att beslutet inte får verkställas eller att man inte får vidta vidare åtgärder i ärendet.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle
inställa sig vid
domstol eller annan beslutsfattande
myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin
rätt att bli hörd i saken.
Sammantaget, sammanräknat, totalt.
Oavgjort, särskilt om oavgjorda fall inom förvaltningen eller rättsväsendet.
En stats okränkta territoriella område, fastställt genom till exempel ett garantifördrag. Ordet
integritet användes också om de bibliska skrifterna som oförfalskade, i väsentlig
grad oförändrade dokument.
Mellankomst, bemedling, förbön, rekommendation.
Tills vidare gällande eller antagen, för en kort mellantid utfärdad eller förordnad (till exempel styrelse, regent, regering).
Tillfällig, tills vidare, provisorisk.
Tjänstgöring under mellantid eller övergångstid (
vakans). Det innebar att lönen besparades tills ämbetet fylldes med en
ordinarie tjänsteman och kom antingen nådeårsfonden eller
kronan till godo. Förfarandet gällde närmast ringare beställningar i riket från 1732, efter 1744 dock inte länsmän, gevaldiger, vaktmästare, vaktkarlar vid fånghusen, kammardrängar vid kollegierna och uppsyningsmän på tulljakterna.
Åbo som innehade sitt
hemman under vakans.
Av förvaltningsmyndighet eller
domstol fattat
uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen.
Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid
jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den
avgörande myndighetens behörighet. I
äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
På bestämd tid, på utsatt dag.
Mellanfolklig; angår, omfattar eller har beröringspunkter med två, flera eller alla folk.
Påvlig
diplomat av andra rangen, förhandlare, sändebud.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av
statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den
minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande
regering eller ansvarig
minister i en viss statsangelägenhet.
Interimistisk
styrelse under den tid det normala högsta styrelseorganet är förhindrat att utöva statsledningen. Termen används även i bemärkelsen den tid som förflyter mellan en
ordinarie maktinnehavares avgång och efterträdarens tillträde.
Statligt ingripande, genom hot eller krig, i annan oavhängig stats angelägenheter.
Kungörelse, tillkännagivande (till exempel
stämning vid domstol, annons i en tidning).
Den del av protokollet i ett medeltida
diplom som innehöll uppgifter om utställarens namn och titel. Till
intitulatio knöts ofta en devotion som exempelvis ”dei gratia”.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Något som försiggår inom till exempel ett fängelses murar.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten.
Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av
riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
Skriftlig förklaring om att något förhåller sig på ett visst sätt.
Förteckning över lösöret hos en myndighet,
offentlig eller kyrklig
institution eller fastighet. Inventarieförteckningen utgjorde en bilaga till årsredovisningen.
Föremål ombord på flottans fartyg som var avsett för långvarigt
bruk (till exempel möbler och kanoner).
Samling av redskap, boskap och annat lösöre vid till exempel ett
ämbetsverk eller på ett
boställe eller annat tjänstehemman (i motsats till fast egendom och gröda).
Specificerad
förteckning över inventarierna vid offentliga inrättningar, fördes årligen av vaktmästaren efter en verkställd
besiktning av beklädnadspersedlarna, sängkläderna och övriga
inventarier vid kronohäktena samt i landshövdingens ämbetsrum. Inventariet sändes i slutet av varje år till
Kammarkollegium för granskning, efter 1816 inom januari månad till senatens ekonomiedepartement.
Åkallandet av Gud i protokollet i början av ett medeltida
diplom eller brev. Invocation kunde vara monogrammatisk eller verbal. Den kortaste verbala formen var ”In nomine domini amen”.
Utslag i högre
rätt som gäller invändningsmål, det vill säga
mål som gäller processförfarandet.
Post i räkning: omständighet att ta med i beräkningen.
Skrivelse,
intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
Blodets princip, innebär att en person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar har. Gällde i Finland till införandet av möjligheten att förvärva dubbelt medborgarskap.
J
Kollektiv beteckning för
jägare som anställts av hovet, konungen (eller godsägare) för att biträda de jagande vid större jakt.
Rätten att a) få förfölja ett på egna ägor uppjagat rovdjur in på annans ägor, b) få behålla villebrådet och c) uppbära skottpenning. Förföljningsrätten begränsades 1808 till på egna ägor skadskjutna djur.
Författning om jakt, infördes 1647, 1664, 1789 samt 1808. I jaktstadgan ingår regler rörande jakt och djurfång, utan avseende på huruvida de är förenliga med allmän
lag eller faller under den administrativa lagstiftningen.
I vidsträckt bemärkelse: lantbruk eller lanthushållning.
Fastighet där man bedriver jordbruksnäring och som omfattas av annan fastighetslagstiftning och rörelseskatt än andra jordegendomar.
Årligt
utdrag ur jordeboken med uppgifter om förändringar i fastighetsbestånd och skatter.
Jordeboksförändringsextrakt upprättades från 1794 i stället för extraktjordeböcker.
Benämning på kameralt och administrativt
distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Benämning på fast egendom på landsbygden eller fastighet i
stad i
äldre lagspråk (till exempel i 1734 års lag).
Protokoll fört över en jordrannsakning. Jordrannsakningsprotokollet skulle stadfästas av häradsrätten på landsbygden och av rådstugurätten i staden.
Förteckning över samtliga fastigheter på landsbygden 1895–1985, per
socken och i nummerordning per
by och hus. Jordregistret tjänade som fastighetsbokföring, särskilt över oplanerade områden. Jordregistret ersatte jordeboken 1895 och fördes av förste länslantmätaren.
Lantbruksministeriet ansvarade från självständigheten för jordregistret. I registret antecknades information ur jordeboken, jordegendomens namn och natur, uppgifter om storskiftet,
servitut och andra jordförrättningar som gällde lägenheten, såsom klyvning,
styckning eller avsöndring. Vid sidan av sitt egentliga ändamål tjänade jordregistret också som offentligt
dokument bl.a. för fastighetskrediter, beskattningsväsendet, jordbruksstatistiken och lantmäteriväsendet.
Under 1600- och 1700-talet förekommande samlande benämning på hemmans uppdelande i mindre enheter. Jordstyckningen indelades, beroende på jordstyckningens natur, i ägostyckning,
hemmansklyvning och jordavsöndring.
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där
kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och
skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
Vid kollegiala myndigheters och domstolars sessioner upprättade protokollartade handlingar, i vilka de närvarande ledamöterna liksom de behandlade ärendena samt de fattade besluten antecknades. Journalerna undertecknades av de närvarande ledamöterna. På grundval av journalerna upprättades därefter särskilda
protokoll över ärendena.
Diarium, dagbok, som fördes vid myndigheter i kronologisk ordning och i vilken skriftväxlingen registerades med basuppgifter om de registrerade handlingarna. Vanligen fördes separata journaler över inkommande och utgående handlingar.
Till domstolsväsendet hörande, som avser domstolsväsendet. Uttrycket förekommer om ämbete, ämbetsverk,
myndighet eller befogenhet samt om juridiska
dokument och myndighetsåtgärder.
Rättslig
dom eller omdöme, bedömning, jämte förmågan att kunna bedöma, ge omdöme.
Fram till 1800-talet (avskaffat 1862 i Sverige) det minsta svenska rymdmåttet för våta varor.
”Ung herre”, under medeltiden
titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev
junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En
juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en
kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett
konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk
rätt är ett dödsbo i
finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
”Rättsordning”, rätt, rättighet. Begreppet avser närmast mänsklig
rätt i allmänhet, i motsats till gudomlig rätt, och används vanligen om objektiv rättssats,
lag eller lagfarenhet.
Kronans
rätt till en viss andel av det
arv utländska arvingar ärvde, måste fastslås av
domstol efter ansökan av arvingen innan arvet kunde skiftas. Avgiften erlades som sjättepenning såvida annat inte var beslutet länderna emellan.
Jus detractus avskaffades mellan Sverige och Norge den 1/13 mars 1801, med de flesta andra europeiska länder mellan 1820 och 1832.
Rätten att på torg eller vid gata inneha en plats för tillverkning och beredning av marknadsvaror. Rätten ingick i den företagsform som betecknades med kameraltermen ”stallum”.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål,
mynt och vikter.
Justering verkställdes endast av de
justerare som var godkända av
kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och
rättelse av
beslut eller protokoll.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Del av statsverkets
rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät,
Justitierevisionen eller Konungens högsta
domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas
advokatfiskal som granskar underrätterna och
Högsta domstolen som utnämner domare.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i
Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm.
Justitiekollegiet var det första kollegiet och leddes av justiteborgmästaren. Det bestod av respekterade och erfarna rådmän. De övriga kollegierna var Handelskollegiet, Hantverkskollegiet samt Drätsel- och byggnadskollegiet. Justitiekollegiet i Åbo skötte (precis som i Stockholm) rättsvården, övervakade domarnas verkställighet, kyrkan, skolan, hospitalen och barn under förmynderskap. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet också i Viborg. Även där var Justitiekollegiet det första kollegiet. De övriga var Handels- och politikollegiet, Drätselkollegiet samt Byggnads- och hantverkskollegiet.
Benämning på
lag som både bestämmer rättsförhållandet mellan enskilda
medborgare (civil justitielag) och den lagliga påföljd som följer på handlingar som strider mot medborgarens skyldigheter gentemot staten och dess medlemmar (kriminal justitielag).
Sammanfattande benämning på personal i lägre
befattning inom skogsstaten anställd för skogsvård och jakt på skadedjur.
Fördelning av
arv så att vissa grupper undantagsvis fick lika stora lotter av arvet, gällde i de medeltida lagarna särskilt kvinnoarv och arvingar på mödernet eftersom arvsfördelningen vanligtvis gynnade manliga släktingar och arvingar på fädernet enligt principen 2/3 mot 1/3 av arvet.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
K
Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre
krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat
Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en
armé eller truppenhet. Kadern består av på
stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Sammanfattningen av alla regler för tidsmätningen och tideräkningen, i inskränkt mening regler för bestämning av årets längd och
indelning för samhällets bruk, med därtill hörande information om vissa tilldragelser, till exempel helger och högtider. Kalendrarna indelades vanligen i civila kalendern och kyrkokalendern av
äldre och
yngre kalendersystem (julianska, gregorianska och judiska).
Kalender förekommer sedan medeltiden även i betydelsen skrift i
tabellarisk form, innehållande ett eller flera års dagar med uppgifter om helger och högtider, tecken för de olika planeterna och för månens faser, djurkretsens tecken m.m.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola,
gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Under 1500–1800-talet regentens
kallelse att tillträda ett visst ämbete, en
tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Skrivelse som innehåller
kallelse att infinna eller
inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett
kallelsebrev en av regenten undertecknad
order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation,
tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Liten pergaments- eller papperslapp med tillägg eller fortsättning på ett brev. Kalven fästes vid huvudbrevet eller lades lös inuti huvudbrevet om detta var slutet. Termen användes i Sverige speciellt under Sturetiden och
äldre Vasatiden. Senare motsvaras kalven av
post scriptum, som vanligen var skrivet på samma ark som huvudbrevet.
Benämning på allt som rörde statens finansväsen och förvaltning, särskilt angående fast egendom.
Avdelning vid
ämbetsverk för utredning av ärenden rörande någon gren av finansförvaltningen.
Tjänsteman i allmänhet i
äldre tider, vilken arbetade inom förvaltningen med uppgifter som krävde författningskunskap, dock inte juridiska kunskaper.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets
kollegium (rangklass 6), kallades även endast
råd av 6:e klassen. Denna
tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Räkenskapsförande
tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i
Räknekammaren under 1500-talet och vid
Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var
kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande
verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret,
Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till
regeringssekreterare 1922.
(Förr vanlig) benämning på den räkenskapsförande avdelningen inom ett
ämbetsverk (till exempel vid Lotsstyrelsen, Statskontoret, Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen) samt inom kungliga flottans civilstat.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig
tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var
kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också
föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med
referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och
uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare
titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i
Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för
uppsyningsman över skattkammare och
kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en
fakultet vid ett universitet).
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större
ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för
föredragning samt att
expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemännen i ett ämbetsverks kansli. Som
kanslibetjänte räknades under 1700-talet sekreterare, hovauditörer, notarien och kanslister. I Ryssland var kollektivbetjänte kollektiv beteckning för de anställda vid ämbetsverkens kanslier. En del av de kanslianställda hade tjänster som var intagna i rangtabellen, medan de underordnade tjänsterna saknade rangklass. Ett antal tjänster som tillhörde den svenska länsförvaltningen och som kvarstod i
Gamla Finland saknade i regel
rangklass även då motsvarande ryska tjänster var upptagna i en rangklass.
Avdelning vid vissa ämbetsverk, till exempel Generalpoststyrelsen,
Generaltullstyrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Utförlig framställning om, beskrivning av eller
redogörelse för ett kanslis verksamhet.
Av
tjänsteman i Kungl. kansliet (
Kanslikollegium) avlagd ämbetsed, omnämnd som tidigast 1543. Kanslieden blev mera formell kring 1604.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts
kansli och de högre domstolarna, efter 1809
Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Benämning på de bestämmelser som under svenska tiden reglerade Kungliga kansliets verksamhet, arbetsfördelningen mellan tjänstemännen m.m. Den första gavs 1592, den sista 1809. Kansliordningen innehöll tidvis också arbetsordningar för olika ämbets- och tjänstemän.
Ämbetsverks skrivpapper av visst format som användes för renskrift av koncept. Kanslipappret skulle från 1660 vara stämplat. Under 1600-talet var
kanslipapper också en benämning på kanslihandlingar.
Vid ett
kansli (särskilt vid Kungliga kansliet) anställd person med uppgift att tjänstgöra som
vaktmästare eller budbärare.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
I Ryssland från 1719 lägre
tjänsteman vid centrala och regionala
ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade
sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i
Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Benämning på huvudman för adlig ätt, företräder ätten. Enligt adelsprivilegierna 1762 kunde representationsrätten överföras till annan adelsman av ätten.
Titel, rang, grad. Varje
tjänst medförde i princip en viss
rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en
fullmakt åt en ämbets- eller
tjänsteman som gav innehavaren
rätt till en högre rangposition än den hans
ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Att upphöjas i titel,
rang eller
värdighet av visst
ämbete inom centralförvaltningen, utan motsvarande tjänstebefordran med lönestat.
Huvudpunkter (i
dokument eller en bevisföring).
Sedan 1700-talet levnadsbana, yrke, ämbetsbana under vilken en
tjänsteman successivt befordras till allt högre tjänst.
Benämning på den inkomst
kronan fick från försäljningen av stämplat papper, efter 1748 även för de tjänster, expeditioner, som skulle ske på
stämplat papper oavsett om detta hade använts eller ej.
Belägga med
stämplat papper eller uppföra på karta, till exempel om att införa en avgående postförsändelse på postkarta.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra
kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett
kassakontor som 1922 bytte namn till
Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid
Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Skriftligt klagomål, även skriftlig anklagelse eller anklagelseskrift.
Klagoskrift motsvarades senare i juridiskt avseende av besvärsskrift.
I
lag fastställd tid inom vilken
klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
I räkenskaperna använt begrepp som utgjorde summan av det värde som skatterna för prästerskapets boställen i jordeboken skulle ha utgjort, om de skulle ha erlagt dem och inte varit befriade.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling.
Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och
förslag om ett visst
beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Den sfragistiska termen för vissa stora
sigill och/eller de verktyg som använts för att framställa dem. Benämningen är tidigast känd från
drottning Margarets
vidimation den 21 januari 1388. Klämman var ursprungligen en typ av dubbelsigill men senare användes benämningen också om vissa stora ensidiga sigill. Det mest kända är det svenska rikssigillet av år 1439.
Klockringning med korta, avbrutna slag, dels bruklig som signal för att eld utbrutit inom ett visst område, dels ända sedan medeltiden använd i kyrkans tjänst. Klämtningen förekom under medeltiden huvudsakligen vid tre tillfällen: då brödet och vinet vid nattvarden upplyftes (den så kallade elevationen), vid gudstjänstens slut samt slutligen varje middag och afton som maning till bön.
Klämtning vid nattvarden avskaffades 1593, likaledes middags- och aftonklämtningen, som senare återupptogs.
Under 1500-talet
frälseman som inte hade adlats, vildadel; i början av 1600-talet
bonde vars
hemman beviljades ”evinnerligt frälse” på villkoret att han själv, hans son eller måg mot skälig sold ställde upp som beväpnad
soldat eller
ryttare med häst i konungens armé. Från 1680-talet användes termen om
yngre adel eller
lågadel som vid reduktionen förlorade sina små donationer och blev helt utan jordegendomar, under 1700- och 1800-talet övergående i betydelsen obetitlad adel i allmänhet och obemedlade adliga eller ståndspersoner.
Verkställa en kodifikation.
Kunskap, kännedom, efterforskning, särskilt rättslig undersökning.
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Förkortning för Kollationerat.
Jämförande granskning av ett skriftoriginal och dess kopia eller av två kopior sinsemellan.
Hörande till kollegium, kollegiemässig, ämbetsbroderlig.
Benämning på
ämbetsverk bestående av minst tre beslutsfattande ämbetsmän, av vilka en verkar som ordförande, och där besluten fattas gemensamt, vid oenighet genom omröstning. Motsats: chefsstyrt ämbetsverk.
Princip om gemensam omröstning vid
beslut som var fastslagen i kollegiernas instruktion.
Centralt
ämbetsverk i S:t Petersburg som uppstod 1739 genom att
Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden samt
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden sammanslogs till en myndighet. Ämbetsverket upplöstes 1742, varvid de sammanslagna myndigheterna åter blev självständiga ämbetsverk.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen
kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I
Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid
hospital i Gamla Finland var
kommissarie beteckningen för den
tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett
ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En
kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas
förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings
förvaltning (
Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
I Ryssland benämning på temporära organ, tillsatta för undersöknings-, utrednings- och planeringuppdrag, bestående av för uppdraget utsedda personer. ”Kommission” var även benämning på permanenta administrativa organ av samma karaktär. Kommissioner tillsattes också för att rannsaka och döma i enstaka
rättegångsmål och motsvarade de svenska kommissorialrätterna.
Skriftlig
fullmakt att utföra ett uppdrag,
kallelse att sammanträda till en kommission.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av
Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En
kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Kommittéledamot, under 1700–1800-talet också
ledamot av
direktion eller styrelse.
Av enskild person till
offentlig myndighet eller
vice versa riktat meddelande eller tillkännagivande om ett under myndighetens behandling liggande ärende.
Delgivningsbeslut, skriftligt
beslut av
myndighet att parts
inlaga eller
yrkande ska delgivas annan
part eller myndighet. De beslut som gällde en hel meninghet skulle i allmänhet läsas upp från predikstolen.
Meddelande, särskilt ett från ett lands
regering eller ett offentligt
ämbetsverk utgånget officiellt tillkännagivande avsett att publiceras i någon tidning. Även om ett ställningstagande offentliggjort vid avslutningen av ett toppmöte, ett statsbesök eller en multilateral
konferens på hög nivå.
Religiöst samfund, ibland också om församling.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Tillstånd som
regering eller
myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Rättslig ordning beträffande vissa slags företag vilken innebär att drivandet av verksamheten gjorts beroende av särskilt beviljad koncession.
Döma till beslag, förklara förbruten, utdöma.
Flera härskares samfällda makt över ett landområde.
Stadfästelse, bekräftelse, särskilt på någons ämbete, äganderätt, privilegium, adelskap eller liknande.
Konfirmation förutsatte erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Att beslagta något, indra åt staten.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Fördrag, benämning på internationella
fredsfördrag 1659. Termen användes i benämningen konserterna i Haag, det vill säga de överenskommelser som 1659 ingicks mellan Frankrike, England och Holland för att återställa freden mellan Sverige och Danmark.
Skärskåda, ta i betraktande, överväga, betänka (till exempel inom rättsväsendet).
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Grunda, ge fast inrättning åt, organisera, tillförordna, tillsätta. En
förening konstituerar sig när den väljer
ordförande och förklarar sig ha sammanträtt för ett bestämt syfte.
Tillsatt genom konstitutorial, det vill säga utan att erhålla fullmakt.
Representation som av egen maktfullkomlighet skapar en statsförfattning, grundlagstiftande församling. Benämningen användes särskilt om de franska grundlagstiftande församlingarna 1789–1791 och 1848.
Statsförfattning, grundlag.
Grundlagsenlig, grundlagsbestämd. I en
konstitutionell monarki är regentens styrande makt bestämd och begränsad av en till skydd för den medborgerliga friheten stiftad lag, ”konstitution”.
Skriftligt bemyndigande eller
fullmakt att utdela ordenstecken eller medaljer.
Handling varigenom en person tillsätts att förvalta ett
ämbete eller en tjänst, utan att erhålla fullmakt.
Konstitutorial gällde vanligen tillsättningen av lägre tjänstemän, som utsetts utan valrumsförfarande och som kunde avsättas utan domstolsbeslut. Under autonoma tiden tilldelades inte alla lägre tjänstemän
konstitutorial utan endast ett
utdrag ur protokollet som fastställde utnämningen.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets
medborgare och verkar som
offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som
rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande
skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul,
konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
Ursprungligen genom sed eller hävd, senare genom statsfördrag (
kapitulation) mellan Sverige och Turkiet med underlydande länder 1737–1923, beroende
domsrätt över det ena landets undersåtar i land med främmande statsreligion. Konsularjurisdiktionen verkställdes vanligen genom konsuln. Den förekommer sedermera endast i stater med oklar statsställning och torde inte gälla Finland. Den var en förmån som kristna länder tidigt förvärvade i till exempel Turkiet, Persien, Siam, Japan och Kina. Typisk för alla viktigare följande kapitulationer blev överenskommelsen 1535 mellan Turkiet och Frankrike. Sverige ingick kapitulationer med Turkiet och dess lydländer 1737.
En stats
representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en
konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets
medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en
beskickning i landets huvudstad, och ett antal
konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom
notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga
protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Akt genom vilken ett stationeringsland godkänner utnämningen av en annan stats
konsul inom sitt område.
Exekvatur är också ett myndighetsbeslut till följd av en
prövning av en i utlandet fälld doms behörighet (exigibilitet) efter det egna landets villkor,
lag och rätt.
Benämning på
hemsändning av person på statens (konsulatets)bekostnad från en utrikes ort till hemorten. Kostnaden återkrävdes i regel av den berörda personen.
Den gren av
utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt
vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Princip enligt vilken behandlingen av ett ärende som avbrutits under en
lagtima riksdag fortsätter under följande
riksdag från det stadium där den avbröts, såvida nya riksdagsval inte har förrättats under tiden.
Kontinuitetsprincipen berör endast riksdagarna under en och samma valperiod.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala
ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en
överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Kollektiv beteckning för personal vid ämbetsverks eller annan statlig institutions kontor.
Tjänsteman inom finansförvaltningen vid provinskanslierna i Viborgs
guvernement 1744–1783.
Kontorsskrivare förekom också i förvaltningen i Finland under autonoma tiden.
Anteckning eller
anmärkning (i bok,
protokoll eller räkenskaper) som annullerar eller kompletterar en tidigare anteckning, till exempel av
magasinförvaltare gjord anteckning över bondes uttag av
överloppsspannmål ur kronomagasinet i vilket han själv enligt annotationsboken varit med om att deponera spannmål.
Vara som trots förbud förs in till eller ut från ett land.
Motsigill tryckt på baksidan av huvudsigillet. Avsikten med kontrasigillet var att det skulle ge en större rättslig kraft och ett skydd mot förfalskningar. Kontrasigillet var alltid mindre än huvudsigillet och ofta runt, medan huvudsigillet kunde vara spetsigt ovalt. De flesta stora svenska
kungasigill före unionstiden var dubbelsigill med revers.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en
expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Undertecknande av något i
förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en
kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet.
Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i
Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för
statsrådet och ministerierna. Varje
expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande
föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar
ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Delta i ett sammanskott, bidra, särskilt till
bestridande av statens och kommunens utgifter, betala skatt.
Befrielse från att betala skatter och avgifter.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Titel för
regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var
konung en
titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Land vars
regent bär konungatitel.
Allmän benämning på konungen tillfallande inkomster som under inga omständigheter fick doneras till en frälseperson. Termen användes särskilt om den andel av donationslandböndernas
böter som från 1590 alltid måste gå till kronan. Resten fick adelsmannen själv behålla.
Avskriftsvolym. Termen
kopiebok är numera att föredra framför ”bok”. Vadstena klosters bok skall därför benämnas Vadstena klosters kopiebok.
Gammalt
skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Kristen symbol. Fredssluten mellan Novgorod och Sverige bekräftades genom att kyssa korset. Ceremonin utfördes i Nöteborg 1323 och ännu vid fredsslutet i Teusina 1596 avtalades att tsaren och den svenske kungen skulle bekräfta freden genom att kyssa korset.
Kors förekom allmänt som
gränsmärke då det höggs i sten eller skars i trä. År 1500 inristades ett kors i berget i Kimito vid en gränsgång.
Person som är inackorderad och erhåller rum och kost mot betalning.
Utspisningsstat. Under medeltiden och 1500-talet var utspisningsstaterna enbart avsedda för bokföringen. De skulle möjliggöra kontroll av till
utspisning anslagna persedlar och summor. Endast en medeltida svensk
kostplan är känd. Den tillkom i början av 1380-talet och var avsedd för hospitalet i Enköping. Flera uppgifter om utspisning och
förtäring ingår i 1500-talets fogderäkenskaper. Anslagen av livsmedel utgick antagligen efter de numera förlorade normalstater som utarbetades omkring 1547.
En statschefs skriftliga
fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Förled, som syftade på de administrativa kretsarna. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet var det allmänt att i sammansatta svenskspråkiga ord använda den tyska formen ”Kreis-”.
I Ryssland från och med 1775
distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var
distrikt för de lokala ämbetsverken och
domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen
krets bibehölls för distrikten i den administrativa
indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
Vid
hovrätt fört
diarium över suppliker rörande
brottmål som skulle behandlas av kriminalexpeditionen. Motsats: civilsupplikdiarium.
Själva staten eller den lagstiftande makten (regent och folk tillsammans), inte regenten ensam. Uttrycket förekom redan i de medeltida lagarna, till exempel Upplandslagens kyrkobalk.
En
äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Kameral benämning på
kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då
kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt
arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en
tjänsteman eller frälseinnehavare.
Skillnaden mellan kronovärdet, varefter räntepersedlarna upptogs i jordeboken, och markegångspriset som var måttstocken för persedlarnas årliga uppbärande och redovisningen därav till kronan. Benämningen förekom i
äldre allmänna räkenskaper om inkomstsumman som på detta sätt årligen tillkom kronan.
De avgifter och räntor dels i penningar, dels i persedlar som
kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar till
bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov.
Kronans inkomster kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner),
regalier och allmänna skatter.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala
kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Benämning på av
kronan upprätthållna posthåll, särskilt under 1600-talet.
Allmogens obetalda kronoskatter vid den
ordinarie uppbördstidens slut.
Under 1600–1700-talet
skattehemman eller
skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur.
Kronoskatte innehades av en enskild
bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett
dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I
Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt
mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter.
Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges
konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års
lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog
ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Kungliga kansliet, sedan medeltiden regentens kansli, ett centralt förvaltningsorgan för mottagande och
expedition av skrivelser till och från statsöverhuvudet. Benämningen användes både för lokalen och för personalen. Under medeltiden sköttes kansliet av representanter för kyrkan. Under Gustav Vasa reformerades kansliet efter tysk modell. År 1626 omorganiserades enheten och fick en fast organisation med en kansliordning.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga
statuter och regler för gårdsrätter.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel
farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna.
Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Benämning på
borgare eller handelsman i östfinska städer, med rötter i Viborgska guvernementet.
Kupetsi idkade vanligen trävaruhandel eller sågverksamhet.
Person som av
myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra
ombud behövde en
kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En
kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i
äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare.
Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och
byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den
post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
I en
handskrift de ord, siffror eller bokstäver som är skrivna längst ner på sidan och som anger början av texten på följande sida.
Väktare, vårdare, uppsyningsman. I den äldsta kristna kyrkan var
kustos den person som hade uppsikt över en kyrkas tillhörigheter och reliker. I nyare tid är kustos
ordförande vid universitetsdisputation,
uppsyningsman på bibliotek, av konst- eller naturaliesamling m.m.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en
tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar
kvalifikation till skärpande av
straff eller till försvårande omständighet.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Om handling eller
dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I
äldre tider kallades ett sådant
kvitto ”rekognition”.
Skriftligt
intyg som avskriver eller intygar mottagande av en fordran (betalning eller prestation). Ett flertal medeltida kvittenser utfärdades i kloster och
hospital 1294 med anledning av gåvor enligt
lagman Birger Perssons första hustrus testamente. Hertigarna Eriks och Valdemars
testamente föranledde en liknande räcka av kvittenser 1321–1327. Genom Tälje
stadga 1345 erkändes
kvittobrev som bevis mot skuldfordran. Termen används även om intyg på
rätt till eller befrielse från rättsligt ärende eller en skuldförbindelse. Kvittobrev utfärdades bl.a. till målsäganden i ett
civilmål som bevis för att denne hade rätt att uppbära målsägandeandelen i sakören.
Sammanfattande benämning på alla dem som var närvarande vid en kyrkas eller en församlings gudstjänst.
Kyrkans
rätt att bestämma om sin yttre rättsliga ordning inom sitt territorium och denna ordnings förhållande till staten och statsmakten. Den evangelisk-lutherska kyrkan fick genom kyrkolagen 1869 partiell
kyrkohöghet i och med rätten att föreslå
lagrum till eller ändringar av kyrkolagen, vilka fastställs av riksdagen.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts
kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Socken som bildade ett eget pastorat. En
kyrksocken bestod av en enda
församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt
ansvar såsom beskattning.
Jordegendom som exempelvis adeln köpt av kronan.
Kollektiv benämning på köpmän, handelsmän.
L
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren
köpman eller borgare.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp,
byte eller gåva, samt viss tids
hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga
fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga
förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
Den tidsrymd i
äldre svensk
rätt under vilken en genom
hembud eller
uppbud såld fastighet skulle stå till förfogande för inlösning genom
bördsrätt eller annan inlösningsrätt, mot samma köpeskilling.
Allmän benämning på tid som är föreskriven eller fastställd i lag.
Under autonoma tiden: lagstadga, i
lag stadgat.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen
laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Ordinarie, i
lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte,
adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Samlande beteckning på fögderiernas och häradens tjänstemän i riks- och landsstaterna under svenska tiden och autonoma tiden. Till dem hörde kronobefallningsmän (kronofogdar, länsmän) och häradsskrivare.
I slutet av förhistorisk tid fanns i Finland fem landskap: Åland med de nuvarande gränserna, Finland med de centrala och södra delarna av Egentliga Finland, Kaland som omfattade norra delarna av Egentliga Finland med nuvarande Nedre Satakunta och Österbotten, Tavastland som bestod av Tavastland och Övre Satakunta och Karelen som bestod av nuvarande Karelen och Savolax. Under 1200-talet omformades landskapen till offentlig-rättsliga samhällen med egna sigill. År 1310 hade Kaland utgått som
landskap och Nyland uppkommit. Satakunta organiserades som landskap 1326–1334. Under 1300-talet uppstod också Österbotten. Savolax avskiljdes från Karelen i slutet av 1400-talet.
Benämning på
ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Tjänsteman som sedan länsindelningen 1634 arbetade vid eller under länsstyrelsen.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Manlig invånare på landsbygden, särskilt om lantbrukare, jordbrukare, bonde.
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till
länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
Synonym till Villmanstrand i Kanslikollegiums
stat 1729.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Förhållandet att ett kyrkligt
ämbete eller en kyrklig
befattning var obesatt, vakant. Ordet förekom särskilt i sammansättningarna klockareledighet och prästledighet.
Från och med 1700-talet om laglig, i
lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Benämning på diplomatisk
beskickning i främmande
stat på en lägre nivå. En
legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en
ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre
grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Den till
rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk
beskickning (
legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre
tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i
disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en
tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre
grad än ett legationsråd.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det
ting där han skulle
lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons
landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett
lejdebrev med andra villkor.
Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Skriftlig
försäkran eller
skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands
regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för
brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Icke prästerligt
ombud vid
kyrkomöte eller stiftsmöte, numera stiftsfullmäktige.
Handling som ger en
konsul fullmakt att utöva sina funktioner. För att konsuln skall kunna inleda sin verksamhet behövs också samtycke från den
stat där han är stationerad. Samtycket ges genom en särskild
akt som kallas exeqvatur.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar
in natura till en
ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till
offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
Smädeskrift, flygskrift. De mest kända smädeskrifterna under medeltiden var ”Libellus de Magno Erici rege” från 1300-talet och det meklenburska partiets smädeskrift ”Libellus magnopolensis” från samma århundrade.
Förbli ohämnad, straffad, oduglig, i dåligt skick (till exempel om byggnad på boställe).
Bok för löpande anteckningar av visst slag eller för successiv registrering vid förvaltningsmyndighet. Inom domstolsväsendet är
liggare en term för det ursprungliga exemplaret av en handling som ska arkiveras, huvudsakligen högre domstolars beslutsprotokoll.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig
tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig
tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Förrådet av handvapen, såväl blanka vapen som eldvapen, med tillbehör.
Ensidig förklaring,
intyg med vilket utfärdaren avsåg att framlägga sin åsikt eller uppfattning i en viss fråga. Målet var att för framtiden reservera sin rätt. Ofta var det skriftliga dokumentet en protest mot någon annans åtgärd.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Tillförordnad sekreterare.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för
lotsväsendet och dess inrättningar.
Att från predikstolen och vid
häradsting eller
rådstuga offentligt tillkännage eller
kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i
stad i stadens alla kyrkor. Att
lysa kunde också betyda att
offentliggöra i allmän tidning.
Adelskap av lägre
rang i Riddarhuset. Klassindelningen i Riddarhuset upphävdes 1719.
Kameral benämning på ofri
tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i
mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid
sågverk m.m.).
Kameral
titel för innehavare av ofri tomt.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda
skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss
avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt
ämbete eller statlig
tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens
rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års
stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och
lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Penningbelopp som erlades till en
myndighet för något eller någon, vanligen en
officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när
kronan inlöste hittegods.
I Kung
Kristoffers landslag 1442, lös befolkning, i motsats till fast bosatt, en befolkningsgrupp som uppstod när träldomen avskaffades, officiellt 1335. Under 1600–1700-talen var ”lösker man” en motsvarighet till lösdrivare, inhysing, (lego)hjon.
M
Kollektiv beteckning för personal vid magasin, särskilt vid kronans spannmålsmagasin. Verksamheten leddes av en
magasinsförvaltare som biträddes av fast anställda magasinsdrängar.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var
magister en
titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt
examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Tjänsteman inom magistraten.
Benämning på statsrättslig
urkund som stadfäste undersåtarnas fri- och rättigheter.
Fördelningen av statens uppgifter i lagstiftande, verkställande och dömande makt. 1919 års
regeringsform bygger på denna princip som härleds från Montesquieus lära om maktfördelning på 1700-talet.
Att genom påteckning, påstämpling, beteckna något som ogiltigt, till exempel om dokument, sedel, frimärke. Allmänt: kassera papper eller tryckalster.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande
predikat för ickeadlig officer av lägre grad, till exempel sergeant.
Det rättsskydd som tillkom en fri man till person, egendom och ära. Han hade
rätt till personlig fred, säkerhet, okränkbarhet och helgd. Han hade, i motsats till en träl, också rättskapacitet, vilket innebar att han kunde uppträda på tinget, inneha egendom och hade rätt att ingå ekonomiskt eller juridiskt bindande avtal. Manhelgden förlorades endast genom vissa handlingar som kränkte en annan persons
manhelgd eller genom gävträldom. Manhelgd behandlas i landskapslagarna.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med
manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Barn (över 15 år gamla) som var antecknade som skyldiga att erlägga mantalspenningar. Samtliga barn infördes i mantalslängden. Efter 1773 var föräldrarna befriade från vissa
personella utskylder (dock inte bevillningar eller extra kontributioner) om barnens antal var fyra eller fler.
På förhand utstakad färdrutt (särskilt om
militär sådan), även den skriftliga handling om dagsresor och nattlägerställen som landshövdingen på uppbrottsorten författade för att koordinera krono- eller durschtågsskjutsen längs med färdrutten. Rutten tillkännagavs andra landshövdingar och kronofogdarna längs med rutten som utsåg skjutsombytesställen i sitt
län och såg till att ett tillräckligt antal skjutshästar uppbådades av allmogen.
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter,
besvär och andra skyldigheter.
De rättigheter och förmåner som medborgarna i en
stat bör ha. Syftet är att skydda individernas
integritet och garantera det demokratiska systemets fortlevnad.
Rätten att ställa upp och att rösta i allmänna val samt att vittna vid
domstol och kunna få en statlig tjänst.
Straffpåföljd, i högst 15 år eller på livstid, för en person som hade begått vissa svårare brott, utöver det
fängelsestraff personen ifråga hade dömts till. Påföljden innebar att den dömde förlorade sina medborgerliga rättigheter. Den antecknades i brottslingens
ämbetsbevis och utgjorde ett hinder för ett normalt liv. Straffpåföljden avskaffades genom en strafflagsändring 1969.
En persons tillhörighet till en
stat under viss medborgarrätt.
Uttryck som innebar att en person inte var skrivkunnig och att en annan person hade fört handen vid underskrift.
Benämning på de mellersta delarna av ett förvaltningsdistrikt, särskilt judiciella sådana (till exempel en domsaga).
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
Uttryck som användes när två eller flera personer förenade sina krafter eller utförde en handling gemensamt; ägde, förvaltade eller brukade något gemensamt eller gemensamt ansvarade för något eller ingick förlikning.
Mellansumma (pengar eller vara) som erläggs för att utjämna skillnaden i pris eller värde vid
byte mellan (icke likvärdiga) fastigheter. Förfarandet krävde laga värdering av bytet innan avgiften kunde utgå till ett visst värde.
Anteckningsbok i skolan i vilken elevernas förseelser antecknades.
Minnesanteckningar, provisoriskt
protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Sammanfattande benämning på invånarna i ett härad.
Beteckning för den
menighet eller det folk som bildade den heterogena allmogen, innan ett fast fjärde stånd, bondeståndet, uppstod. Därefter blev ”menige man” en beteckning för folkets stora (obildade, ofrälse) massa, i motsats till adeln: menige allmogen (yhteinen rahvas).
Förteckning över tjänster som en
tjänsteman innehaft samt tiden för varje tjänst. Meritförteckningen innehåller också avlagda examina och prov samt utgivna skrifter m.m.
Del av statsmaktens höghetsrättighet. Med
militär höghet hänvisas till militärens
rätt till att kräva medborgarnas medverkan för att bekämpa alla slag av angrepp mot statsordningen.
Från cirka 1600
titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis
utrikesminister och finansminister. En
minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt)
ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En
minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av
statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Benämning på diplomatiskt sändebud av andra
rangklass med titeln ”ministre plénipotentiaire”.
Minister motsvarade från 1815 envoyén i rangklass och hade ofta den dubbla titeln
envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire. ”Minister” användes tidvis från 1719 som benämning på svenskt diplomatiskt sändebud vid vissa
hov i utlandet, och under autonomin på motsvarande sätt på ryska diplomatiska sändebud. Fr.o.m. Finlands självständighet beskickningstjänsteman av högre
rang än ambassadråd. De finländska sändebuden bar oftast den dubbla titeln utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister.
Från 1918 det
ämbetsverk som är ledande
myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna
ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en
kanslichef fungerar som högsta
föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Ministerämbete som anknyter till det
ministerium och förvaltningsområde en
minister tilldelas det juridiska och politiska ansvaret för. Ursprungligen anspelar termen på den väska vari en regeringsmedlem tog med sig sina handlingar till regeringssammanträdena.
Från 1719 beskickningschef i tredje rangklassen närmast efter minister. I allmännare mening har beteckningen använts om diplomatiskt
ombud av lägre rang. Från 1961 kallas
ministerresident oftast
minister och hör till andra rangklassen tillsammans med envoyén. Ministerresidenten är ackrediterad hos värdlandets statschef. En dylik representant för den svenska staten fanns 1788–1790 i Polen, 1792–1806 i Hamburg, 1739–1741 i Preussen och år 1787 i Mecklenburg.
Under perioden 1826–1917 benämning på regentens
beslut i mindre viktiga ärenden. Besluten gavs generalguvernören och senaten till kännedom genom
brev från ministerstatssekreteraren.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader.
Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Följebrev till en handling. Vanligen anmäler eller begär missivet endast att handlingen ska behandlas av myndigheten. Under medeltiden var
missiv också en generell beteckning för
brev i betydelsen skriftlig hänvändelse till viss person, således motsatsen till öppet brev.
Inträngande i ens rättighet, trakasserande, ofredande, i fråga om skatter och andra pålagor (till exempel om skjutsning som allmogens molest, det vill säga olägenhet eller tunga), i fråga om ofredande till exempel krigsmolest.
I lagtext,
författning och motsvarande: underavdelning, särskilt under en paragraf.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Av motparten utfärdat
bytesbrev eller fördrag. Vanligen skulle de båda utväxlade urkunderna ha likalydande
formulär medan
protokoll och eskatokoll i det ena brevets utfärdare stod som mottagare i det andra.
Efter att regeringen svarat på en
interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. En
motiverad övergång till dagordningen innebär ett godkännande av eller kritiskt ställningstagande till regeringens politik, i extrema fall ett klart misstroendevotum och en uppmaning till avgång.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning på stadsförvaltningen, det vill säga magistraten, tjänstemannakåren som underlydde magistraten och budgeten.
Avskrivning av säd i ett
sockenmagasin på grund av
musfrat gjordes formellt efter angrepp av råttor.
Gåva eller annan fördel som ges till en person i en maktposition för att givaren vill tillskansa sig själv eller sina anhöriga en fördel.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och
handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Person som står under en annan persons förmyndarskap.
Kollektiv beteckning för personal vid myntverket.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till
domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan
mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och
sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Fastslagna mått och kärl för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar. De utgjordes ursprungligen av tunna, spann,
halvspann och kappe. De mått som användes för spannmål skulle vara fyrkantiga.
Den som företräder minderårig.
Enhet för mätande av varor i volym. Under 1500-talet varierade den kamerala måltunnan mellan olika fögderier. I vissa fall kunde också de indragna kyrkliga skatterna mätas med ett rymdmått av annan storlek än de världsliga. Först i mitten av 1600-talet började måtten bli mer enhetliga, och måttplakatet 1665 standardiserade dem.
Summarisk översikt över räkenskaperna för en tilländalupen månad, inklusive behöriga verifikationer över indrivna medel.
Månadsförslag upprättades exempelvis av häradsskrivaren för landskontorets räkning i ett län.
(Spannmåls)malningskapacitet,
kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Benämning på person som utsetts att
uppskatta värdet av egendom eller skada. Mätismän förekommer i de svenska medeltidslagarna. De var vanligen två eller fyra till antalet. Mätismännen utförde värderingar av vattenskadade åkrar och ängar, efter bränder, av stulna föremål samt bortsprungna eller skadade kreatur. De hade också en funktion vid pantvärdering,
bördslösen och värdering av skador på hus.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket
mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i
tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av
mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
N
Nära förbunden, nära förenad (till exempel genom släktskap).
Ersättning eller
pant som en fordringsägare själv tog som gottgörelse. Benämningen förekommer i de svenska landskapslagarna.
I Ryssland senast från och med 1600-talet beteckning för ukaser som utfärdats och undertecknats av kejsaren personligen.
Personförteckning upprättad vid statlig
institution eller inrättning. Under 1700-talet fördes namnrullor till exempel vid militära förband och barnhus, under 1800-talet främst inom fångvården (spinnhus, korrektionsanstalter) och brandkåren.
Födelseort. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Födda och döpta. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Den plats där en viss
rote samlades och övernattade vid husförhör,
uppbördsstämma eller annat möte för roten, under den tid då det rådde festförbud under dylika sammankomster. Termen användes också om plats eller område där uppbördsnämnden eller biskopen hade
rätt till en natts uppehåll och gästning.
Ett kalenderår, räknat från dagen efter utfärdat
beslut eller fälld dom.
Den process genom vilken en utländsk adelsätt 1626–1919 kunde få säte i Riddarhuset och åtnjuta adelsprivilegier. Naturaliseringen innebar att att ättens företrädare fick tillstånd av regenten, varefter han kunde vända sig till Riddarhuset för introduktion.
Brev som ger medborgarskap åt inflyttad utlänning;
brev som omregistrerar ett utländskt fartyg som inhemskt. Naturaliseringsbreven inlöstes efter 1778 med en särskild avgift.
Dödfödd. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
”Inte två gånger”, inom domstolsväsendet att en
sak som fått sin slutliga
prövning inte kan tas upp på nytt.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Under 1600–1700-talen benämning på ett förvaltningsområdes södra delar, förekom särskilt i domsageindelningen, till exempel Övre Satakunta
nedredels domsaga (1785–1885). Benämningen förekom också som nedre (alinen) och södra, sydliga (eteläinen).
Under autonoma tiden skatteavdrag, övergående under 1900-talet i betydelsen skatteavdrag.
Anskaffa, till exempel lån från bank, också om att underhandla om till exempel affär eller förlikning.
Utföra ett uppdrag åt annan utan att vara ombedd att göra detta.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de
hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär
indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa
skattetal som antogs som grund för räntan.
Akt hos en tjänsteman, som bevittnar och bestyrker dokument. Se även konsul.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I
Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.
Handling som ger ett skriftligt
intyg om en rättslig handling men som saknar betydelse för den rättsliga urkundens rättskapacitet. Den är avfattad i tredje person. Motsats: ”carta”.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom
rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Benämning på
klander på grund av att rättshandlingar och
dokument var behäftade med fel som gjorde dem verkningslösa, ogiltiga.
Brister i rätts- eller myndighetsförfarandet som förtog beslutets rättsliga verkan.
I Ryssland senast 1809 uppkommen benämning på de i finska kriget 1808–1809 från Sverige erövrade områdena av Finland, i motsats till de finska områden som Ryssland erövrat tidigare.
Benämning som efter freden i
Åbo 1743 användes av ryssar för de finska områden som i nämnda fred av Sverige avträtts till Ryssland.
Byte av
gods mellan
kronan och enskilda som ingicks efter 1723.
Regentens, under självständighetstiden presidentens, efterskänkning eller mildring av ett utdömt straff, eller regentens ynnest och välvilja som kunde visas genom konkreta nådegåvor, nådevedermälen.
Månad varunder änka eller barn efter avliden krigsman åtnjöt den avlidnes lön; också om inkomsten under dylik månad eller om en månads
gratial som utbetalades till
begravningshjälp efter den avlidnes änka eller barn.
Uttryck som användes i samtida svenska översättningar om handlingar som gavs i kejsarens namn.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Oftast mindre grupp personer som valts (av
offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en
nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för
utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild
förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående
utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Under svenska tiden om rättsligt
dokument rörande en av nämndemännen, på allmän underrätts, lagmansrätts eller ägodelningsrätts
beslut företagen syneförrättning.
Av Karl IX särskilt till bönderna beviljad
rätt att med våld få hindra våldsgästande vägfarare.
Rätt att under extrema förhållanden och till sitt eget försvar eller beskydd ostraffat få utföra en under vanliga förhållanden rättsvidrig och straffbar handling, nödvärnsrätt.
O
Osaklig, ovidkommande, oriktig.
Utan
rätt (att göra något).
Varaktig insolvens, förelåg när ett
hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt
hemman eller
hemmansdel eller som
landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i
Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Oinskränkt rättighet (till exempel
rätt att överklaga).
Adelssläkter, till exempel riddar- och kommendörsätter.
Term inom förvaltningen under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden som betydde stötande, orimligt eller oskäligt. Ett obilligt avtals-, tjänste- eller skiftesvillkor kunde jämkas av domstol.
Trohetsförklaring av enskild ämbetsman.
Anmärkningspunkt, närmast Kammarrevisionens
anmärkning och
besvär mot en
fogde och andra redogörare vid granskning av deras räkenskaper.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Sedan svenska tiden en term inom civilrätten som innebär att någon blir ägare genom besittningstagande av ett föremål som tidigare saknat ägare. Ordet används även (från 1907) om att en
stat under krig tar i besittning ett herrelöst land eller om att ett område under krig besätts av fienden. Rättsförhållandena i det senare fallet reglerades första gången i Haagkonventionen 1907.
Person som genom födsel var berättigad att äga odaljord, även om person med goda anor, ädel.
Ovräkbar, kan inte vräkas.
Om person som inte har avlagt avgångsexamen.
Officiell, avsedd för allmänheten.
Offentlig handling som utförs på ämbetets eller tjänstens vägnar eller på särskilt uppdrag, i allmänhet på ett sätt som anges i
lag eller reglemente.
Offentligt visa eller betyga, göra allmänt känd, ge allmänheten kännedom om något.
Offentligt tillkännagivande.
Prövning (av befogenhet eller formell behörighet) som lagen ålägger
offentlig ämbetsmyndighet.
Person som innehar befattning, förrättar en
tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Person som är tjänsteförrättande vid vissa bestämda tillfällen, särskilt under ceremonier och högtider.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
Del av
apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Som har ett icke offentligt tillkännagivet samband med myndigheter, särskilt om halvofficiella tidningar, även om av
myndighet indirekt tillkännagivet beslut, slutsats m.m.
Oförmedlat (till exempel mantal).
Benämning på handelsfartyg som måste erlägga samtliga tullavgifter eller som måste avlägga en förhöjd avgift. De var fartyg som på grund av förbud eller inskränkande föreskrifter saknade halv- eller
helfrihetsrätt att frakta in varor i handels- eller stapelstad.
Kapital som inte gav ränta, till exempel löner, pensioner och gåvor.
Person eller jord som inte erhöll frälseprivilegier. Även om de
stånd som inte tillhörde adeln: präster, borgare, bönder.
Person som socialt ansågs ha en högre ställning i samhället , men som saknade
representation i något av de två högsta stånden.
Ofrälse ståndspersoner var exempelvis ett flertal civila och militära tjänstemän, läkare, apotekare, sjökaptener, frälsefogdar,
bokhållare och brukspatroner. Termen började användas i större utsträckning i slutet av 1700-talet.
Oförmedlat (till exempel mantal).
Oförsörjd, till exempel om kvinna.
Oavsiktligt, ofrivilligt, plötsligt.
Utan fel, oskyldigt, oklandrat.
Förbruten, olaglig, om till exempel väg som är oduglig, i dåligt skick, och som innebär att den underhållsskyldige är hemfallen till
straff för sin underlåtenhet att underhålla den.
Term i lagspråk under svenska tiden och autonoma tiden som avsåg
avgörande av ett
mål så att kärandens
talan inte bifölls. Från självständighetstiden används termen förkasta. Allmänt: upphäva genom myndighetsbeslut.
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Icke utkomstgivande, ofruktbar.
Grundlös, obefogad. ”Ohemul” var en ofta förekommande term inom förvaltningen när det gällde orättmätiga ansökningar, anmälningar eller påståenden. Inom äganderätten användes termen särskilt om förhållandet att ägaren inte kunde bevisa att han på laglig väg hade förvärvat (jord)egendomen (ohemul åtkomst). Inom rättsväsendet användes den om ogrundat
besvär eller ogrundad angivelse. Allmänt: olämplig, osedlig.
Vanligt epitet för tjänstesökande.
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet
handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
Vid reduktionen de ovissa och
extraordinarie räntor som innehavaren av köpe- och
pantgods uppburit av sina
gods efter det att köpet eller pantsättningen skett men innan betalningen ägt rum. Under årens lopp översteg beloppet ofta den köpesumma adelsmannen hade betalat till
kronan för rätten att uppbära hemmanets kronoskatter och ansågs ”oköpt”. Ägaren måste ersätta kronans förlust av kronoskatter genom att tillskjuta nytt kapital eller genom att erlägga fortlöpande årligt vederlag för sin andel av avkastningen.
I
lag förbjuden, illegal.
Om fordran som inte är gäldad.
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser
omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en
minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Inkvartering av en trupp eller ett antal personer eller hästar på gårdar som var skyldiga att underhålla dem.
Ny granskning eller undersökning.
(Inom skråväsendet) benämning på förbud att konkurrera om gesällerna. Förbudet innebar att gesällerna bjöds till mästarna i tur och ordning (omskåt).
För
klockare vikna bördor, skyldigheter och besvär.
Betungande:
transaktion förbunden med förpliktelse. Även något som sker mot vederlag. Motsatt: benefik.
Pålaga, utskyld, skatt,
avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Pålaga som belastade en fastighet och som varje innehavare var skyldig att utföra. Det kunde vara en skyldighet att årligen leverera någon naturprodukt till ett allmänt ändamål, underhålla väg, snöplogning eller inkvartering.
Protokoll som saknar sidnummer, vanligen konceptprotokoll. Paginering skulle från 1735 ske mitt på sidan på dokumentets övre del.
Utan föregående (muntlig eller skriftlig) kallelse, utan anledning, i onödan.
Bönen Fader vår. Fader vår ingick som ett läromoment i läsförhören och anteckning om framgång i förhören antecknades i husförhörslängderna.
Göra slut på en tvist, avdöma.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Samfund med ideellt eller sällskapligt syfte, ofta med vissa hemliga ceremonier och ordensinsignier eller -dekorationer.
Kategori inom riddarorden. De svenska kungliga ordnarna – förutom Serafimerorden – indelades i klasser, ursprungligen i den högre kommendörsklassen och den lägre riddareklassen.
Person i en överläggande eller beslutande
församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till
ordförande eller självmant leder ordet.
Av förvaltningsmyndighet fastställd bestämmelse,
stadga eller
reglemente som reglerade förhållandena i en stad, inom kyrkan eller något visst väsende såsom rätts- och postväsendet.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på
tjänst som var uppförd på
ordinarie stat och av denna anledning var av permanent
karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
På laglig grund gjord eftergift (och
avskrivning i räkenskaperna) av kronans räntor som enligt författningarna fanns införda i jordeboken och skulle uppbäras, men som av olika skäl inte kunnat uppbäras (exempelvis ödehemmansräntor, utarrenderade lägenheters räntor och på
frihet upptagna hemmansräntor).
Undantag från krav på prestation som utkrävdes av kronan, till exempel
utskrivning eller erläggande av olika hjälper.
De i armérullorna officiellt upptagna innehavarna av soldatsbefattning inom olika rotar.
Långsam regelbunden postgång, vanligtvis med avgång en gång per vecka.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som
kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för
bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De
ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
Skriftlig handling som reglerade förhållanden, till exempel bestämmelse, förordning,
stadga eller statuter, eller som innehöll kommendering,
order eller
anvisning av mera privat slag. Beteckningen användes också om person som i tjänsteförhållande till överordnad person hade kommenderats eller förordnats till uppgifter eller sysslor av mera privat slag. ”Ordonnans” betecknade också den lön som utbetalades i ett dylikt tjänsteförhållande eller lön på
extraordinarie stat.
Identitetsbeteckning i form av nummer för handelsbolag, aktiebolag, ekonomisk förening, kommun,
församling och andra juridiska personer, som registreras hos statliga myndigheter. Allmänt: nummer som anger någons eller någots plats i en viss ordningsföljd, under 1700-talet på lotterisedel.
Ursprunglig, särskilt i fråga om äganderätt. Allmänt: primär, medfödd, ärftlig.
Något som förvärvats på felaktigt, förbjudet eller omoraliskt sätt.
Osmund var det medeltida järnbrukets viktigaste produkt och var förutom ämnesjärn också myntsurrogat. Därför skulle osmundarna hålla en bestämd vikt. Skattelängderna från 1500-talet visar på ett komplicerat kameralt system i vilket osmundarna räknades i stycken och i hundrade (120 stycken). Dessutom angavs antalet
fat som osmundarna packades i för transport. Slutligen vägdes järnet i marker,
lispund och ibland i skeppund. Relationerna mellan enheterna var av olika slag: 24 osmundar utgjorde 1 lispund, 4, 4½ eller 5 hundrade (480, 540 eller 600) osmundar utgjorde 1 fat och fatet anges vanligen ha vägt ett skeppund.
Inofficiellt pappersark, papper utan charta sigillata-stämpel.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Orubbad, särskilt om
rätt eller
privilegium (till exempel om postböndernas rätt till vissa skattelättnader).
I myndighetsskrift, särskilt domstolsprotokoll: ovannämnde.
Otvivelaktigt, oundvikligen.
Oskälig, partisk, orättvis, ovärdig.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och
befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom
advokatfiskal eller kronofogde).
Större laggkärl, vanligen använt för våta varor. Det motsvarade ungefär 70 till 90 kannor, eller 183 till 235 liter. Sedan 1774 ett våtvarumått i tulltaxan.
P
Sida i bok eller särskilt om sida i bok eller häfte med ett visst angivet nummer.
En brännvinspannas rymd som grund för beskattningen av pannan som användes för tillverkningen.
Pannrymd infördes år 1800 då fri och allmän
brännvinsbränning återinfördes. Den fastställdes till 50 kannors rymd, kokrummet inberäknat, för ett helt
mantal (=hemman), av mindre rymd för hemmansdelar under ett mantal.
Gods som en enskild person fått av
kronan som säkerhet för lån.
”I brädden skrivet tecken”, numrerad mindre avdelning av en skrift, en lag, ett kapitel, ett
dokument eller dylikt. Tecknet för en sådan avdelning är § och kommer från signum sectiones, latin för ”tecken” mellan ”stycke” eller ”avdelning”.
Likhet, likställdhet, likvärdighet, sedermera också jämställdhet, till exempel om att Mose
lag jämställdes med de svenska medeltida lagarna år 1608. Termen användes särskilt under frihetstiden.
Princip om att statsrådets medlemmar bör åtnjuta riksdagens förtroende. Redan 1917 införlivades i lantdagsordningen ett stadgande om regeringsmedlemmarnas politiska ansvarighet. Parlamentarismens princip infördes sedan i 1919 års regeringsform.
Processrättslig term som avser den i vars namn en
rättegång drivs. Termen används också om den som mottar en
stämning till domstol. I
brottmål är parterna
åklagare och åtalad, medan målsäganden är åklagarens medpart. I
tvistemål är parterna
kärande och svarande. I andra
mål och ärenden och i olika rättsinstanser kan käranden, svaranden, målsäganden, åklagaren, den åtalade, ändringssökanden eller dennes motpart betraktas som parter.
Benämning för specifik tjänsteed för en viss yrkesgrupp, till exempel lagläsare.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid
resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Militärt ackordsystem där militärbefälet åtog sig att mot en viss ersättning anskaffa och underhålla manskapets persedlar, bekosta
rekrytering och underhåll. Termen användes också om själva ersättningssumman. En viss typ av
passevolans fanns redan under 1600-talet för rekryteringen till de värvade trupperna. Passevolansen reglerades med
kontrakt mellan
Krigskollegium och kompanicheferna. Ersättningen beräknades utgående från den styrka som under olika tider på året skulle vara i tjänst, de olika persedlarnas brukningstid och det pris som de betingade vid tillverkning för kronans räkning. Bägge kontrahenterna kunde säga upp kontraktet. Vid de värvade kavalleriregementena kunde passevolansen också utsträckas till remonteringen och furageringen. Under Gustaf III:s
regering gjorde
kronan och rotarna eller rusthållarna vid flera regementen överenskommelser, enligt vilken kronan åtog sig manskapets underhåll under mötena mot en viss avgift. År 1786 föreslogs att detta skulle utsträckas till alla indelta regementen, men förslaget stötte på motstånd. År 1791 överläts anskaffandet av vissa mindre persedlar åt soldaterna själva, som i stället erhöll en viss ersättning.
Tillfälliga inkomster som en
kyrkoherde kunde uppbära.
Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan,
sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild
avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till
privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller
kungörelse om beviljad
rätt till något (till exempel Johan III:s
patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Arvegods i Sveriges tyska besittningar.
Namn eller personbeteckning som anger härkomst på fädernet.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en
styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Årligt belopp, som underhåll eller löneförmån, som utbetalades till en befattningsinnehavare efter en längre tids tjänstgöring eller på grund av en viss uppnådd ålder, sjukdom eller åt en efterlevande änka och minderåriga barn.
Pension kunde också utbetalas åt
delägare i en pensionskassa eller motsvarande organisation. År 1778 bestämdes att en befattningshavare hade
rätt att avgå från sin
tjänst med full lön när han fyllde 70 år. Den nye innehavaren fick då ingen lön förrän föregångaren hade avlidit. År 1924 fastslogs att tjänsteinnehavare hade rätt till
pension när de uppfyllde vissa pensionskrav, i regel 63 års ålder och 10–30
tjänsteår efter 30 års ålder. Full pension var i det fallet 60 procent av lönen.
Handling som utfärdats av en
myndighet eller
institution och varigenom någon har blivit beviljad pension.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en
ordinarie och en
extraordinarie pensionsstat.
Beslut som fattas av en
styrelse utan att ledamöterna personligen träffas.
Medeltida
brevsamling i vilken handlingarna skrivits på pergament. Av praktiska skäl har de skrymmande pergamentsbreven med sina tjocka vidhängande
sigill förvarats separat från pappersbreven. I många pergamentsbrevsamlingar saknas en gemensam proveniens.
Hemlig granskning av brev.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller
fånge är ledig eller hemförlovad.
Ursprungligen fastställd ändring av villkoren i en donation, sedermera huvudsakligen i gåvobrev,
testamente eller stiftelses stadgar när förhållandena ändrats och bestämmelserna inte längre gick att följa.
Omräkningsgrund (i kopek) i jordeboken för betalningen av jordeboksräntans belopp i skattepersedlar. Bråktalet var fastslaget till exempelvis en fjärdedels kopek för 30 kappar spannmål.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i
skatt eller som skulle förtullas.
Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Detaljerad sammanställning av statens utgifter för löner för olika befattningsinnehavare.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp,
avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa
län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
Uppgiften om på vems begäran ett medeltida
diplom har utfärdats. En
petitio kunde ingå i den del av texten som kallades narratio.
Av
offentlig myndighet (i allmänhet Kgl. Maj:t) utfärdad /utfärdat tryckt kungörelse, förordning, stadgande, påbud eller proklamation. Bland plakaten kan nämnas böndags-, censur-, duell-, förbuds-, kaperi-, konventikel-, mynt-, pardons-, produkt-, tacksägelse-, tionde- och uppbördsplakat.
En omröstning bland ett områdes röstberättigade om en fråga av större betydelse. En regelrätt folkomröstning kräver att vissa villkor uppfylls (internationell övervakning, bortdragande av parternas trupper etc.). Många ”folkomröstningar” efter första världskriget var av ett slag som kallas ”unilaterala konsultationer”. Invånarna i ett område uttrycker sin åsikt genom att skriva på en adress, t.ex.Stora adressen 1899, och Ålands adress för en anslutning till Sverige 1919.
Ärende som togs upp till behandling av hela den beslutsfattande församlingen (ständerna, senatens bägge departement, enkammarriksdagen och ämbetsverk). Även
mål som i en
domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Under autonoma tiden benämning på fulltalig i bemärkelsen med
rätt att fatta beslut.
Fullständigt,
anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande
församling eller styrelse, till exempel senaten, en
domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Hedersbegrepp och -uppfattning inom tjänstemannakåren i Ryssland 1722–1917 som innebar att ett angrepp på en tjänstemans heder sågs som ett angrepp på hela den tjänstemannakår och samhällsklass, det
stånd och den
rang som tjänstemannen representerade.
Statlig verksamhet för utveckling av materiellt välstånd och andlig odling samt undanröjande av hinder mot detta.
Ägare eller innehavare, särskilt av
gods eller bruk.
Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Av officiellt postväsen ordnad
befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om
postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte
postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets
posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och
järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Ett posthemmans skyldighet att befordra posten längs en viss postrutt 1638–1845, på Åland och i Åbolands skärgård fram till 1910.
Sammanfattande benämning på de turer längs vilka
post befordrades mellan två orter, också om
postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.
Under 1600–1700-talen benämning på postlinje, postgång. Termen ersattes under 1800-talet med ”postlinje”.
Samlande benämning på olika slags
postbud som färdades till fots, till exempel kurirer, postiljoner, postbönder och postdrängar.
På 1600-talet använd benämning på
utdrag ur en redovisande skriftlig handling som innehöll uppgifter om levererade varor, betalningar m.m. vilka alla hade antecknats under en egen särskild post.
Benämning på den tidpunkt (det klockslag) då
post senast ska vara inlämnad (på en postanstalt) för att befordras med viss postlägenhet.
Nyheter befordrade med post. Benämningen användes särskilt om vissa tidningar eller flygblad. Från 1645 blev ”Posttidender” också namn på en
allmän tidning (”Ordinarie
Post Tidender”), som på statligt uppdrag spreds i landet av postchefen i Stockholm. Den innehöll särskilt officiella nyheter från regeringen, utrikesnyheter och uppgifter om krigshändelser. Utgivningen övertogs 1791 av Svenska Akademien.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Epitet, titel, används ibland om tilltalsord som välbetrodd,
tropliktig undersåte,
högvördig och andra motsvarande uttryck.
En hovrätts
rätt att föreslå kandidater för kungen i rådet (eller utan råds råde) till ett
vakant ämbete inom hovrätten, dock utan rätt att rangordna eller förorda. Förfarandet stadgades i rättegångsprocessen 1615 och följdes fram till enväldets tid. Efter 1687 tolkades stadgandet som att hovrättens
förslag fordrades endast om kungen inte kände någon kapabel kandidat.
Beteckning på
talman eller
ordförande och en eller flera
vice talmän eller vice
ordförande i riksdagen, ett fullmäktige,
utskott eller en institution. Talmannen fördelar i samarbete med presidiets övriga medlemmar ordet på ett sammanträde och utför den organisatoriska planeringen av sammanträdet eller annan verksamhet.
Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid
domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i
lag angivna omständigheter.
Ett slags kontrajournal där varje åtgärd markerades med ett streck.
Improviserad översättning av allmänna lagar och förordningar till finska (till exempel från predikstolen eller vid sockenstämmor). Inkluderade även offentliga handlingar som årligen skulle tillkännages allmogen (till exempel böndagsplakat). Efter 1735 måste alla lagar och förordningar tryckas på finska.
Främst bland jämlika (till exempel när
ordförande väljs i en grupp av jämlika personer). ”Primus inter pares” är en vanlig inofficiell benämning på en
ordförande inom ett kollegialt organ, till exempel ett
konsistorium eller ett kollegium.
Allmän benämning på administrativ chef, förman,
befälhavare eller styresman under 1500–1600-talen.
Sammanfattande beteckning för de i Ryssland högre, beslutsfattande tjänstemännen. I ryska riket var tjänstemännen och de anställda vid ämbetsverken från och med de första årtiondena av 1700-talet indelade i två kategorier och tillhörde två organiatoriska enheter: prisutstvien och kansliet. I kollegiala
ämbetsverk utgjordes prisutstvien av kollegiet. Kansliet bestod av tjänstemän och betjänte, som hörde till kategorierna kanslitjänstemän och kanslibetjäning. Kansliet skötte registreringen, upprättandet och expedieringen av handlingar samt olika stödfunktioner. Ordet ”prisutstvie” betyder generellt bl.a. session, ämbetslokal, ämbetsrum.
Beskattningssystem enligt vilket skatter uttas i proportion till inkomsterna: ju högre inkomst, desto högre skatteprocent.
Skrivelse från en
instans till en annan med en anhållan om
handräckning för att verkställa en
dom eller undersöka ett brott.
Sedan svenska tiden om offentliggörande, kungörande av något, särskilt den handling som innebär ett uppgörande och undertecknande av
offentlig handling som innehöll
lag eller förordning.
Promulgation skedde under svenska tiden genom Kgl. Maj:t (i rådet) eller regeringen, under autonoma tiden genom senaten (till 1899 och efter 1905), och mellan 1899 och 1905 genom kejsaren.
Offentligen
kungöra något. Under autonoma tiden hade senaten i uppgift att
promulgera (i
offentlig form kungöra och publicera) förordningar,
manifest och lagar som stadfästs av kejsaren och därmed påbjuda förordningens efterlevnad.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör
fördelning av fler mandat från varje
valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Av överhet eller
myndighet utfärdat
brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Formell anteckning eller
dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om
beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är
protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala
ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och
kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I
utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller
sektion som ansvarar för dessa ärenden.
Den åtgärd då ett
protokoll blir granskat och godkänt som riktigt. Protokolljusteringen skedde ursprungligen i
ämbetsverk och (sker fortfarande) i domstolar före det protokollförda mötets slut, senare justerade man protokollet genom ärendets expediering varvid justeringen antecknades i protokollet endast om ärendet inte föranledde en expedition. ”Protokolljustering” övergick under 1800-talet i betydelsen att granska och godkänna (med vissa ändringar) föregående mötes protokoll. Specifika regler för
protokolljustering gäller för statsrådets protokoll och protokoll förda vid presindentföredragning, då
beslut i brådskande fall kan förklaras vara genast justerade.
Ursprungligen beteckning på första sidan i en papyrusrulle. Protokollet var en av huvuddelarna i ett medeltida diplom. Till protokollet hörde chrismon (kors eller annat religiöst tecken) invocatio, inititulatio (utfärdarens namn och titel) som eventuellt var försedd med devotionsformel,
inscriptio (adressatens namn och titel) samt hälsningsformeln salutatio.
Del av ett land eller
rike som i administrativt avseende utgör eller uppfattas som en enhet. I synnerhet tidigare kunde termen också avse ett landområde som av en viss
stat blivit underkuvat eller erövrat från en annan stat och hade en underordnad ställning i förhållande till statens övriga landsdelar och en mindre
politisk självständighet, särskilt i administrativt avseende.
Temporär, tillfällig, intermistisk, preliminär.
Samlande benämning på prästboställe (hus och jord) och de arbeten som församlingen var skyldig att hjälpa prästen med för att hålla de lagstadgade husen i skick.
Samlande
kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera
vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig
ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om
stomhemman som tilldelats
biskop (
biskopsstom),
kyrka (
kyrkostom), kloster (klosterstom),
kaplan (
kaplansstom),
klockare (klockarstom) eller
prästbol (prästbolsstom).
En domstols eller domares granskning och bedömning av omständigheterna i ett mål.
Kollektivbenämning på av landshövdingen tillförordnade
kronoombud för övervakningen av a) krono-, ecclesiastik- och militiejordlägenheter samt kronoallmänningar, b)
bruk och bergsverk, c)
hemman anslagna till prästboställen och Ad pios usus-ändamål samt från och med 1828 d) kloster och allmänna inrättningar i Viborgs län.
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom
offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en
lag eller
förordning till allmän kännedom.
Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från
myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Ämbetsverk eller annan
offentlig institution avsedd för allmänheten eller till vilken allmänheten hade fritt tillträde.
Benämning på av
tjänsteman renskriven handling som skulle finnas tillgänglig för allmänheten. Termen användes särskilt om kopior av lantmätares allmänna kartor.
Beteckning för de fattiga som upptagits i församlingens
fattiglängd och som var berättigade till något slags fattigvård.
Till exempel
påbörda någon ett brott: påstå, bevisa att denna är skyldig.
Benämning för släktskap på kvinnosidan.
Benämning för släktskap på manssidan.
Q
Två kvitton varav det ena gick till den betalande, det andra till övervakande myndighet, förekom i ärenden som ledde till andra transaktioner än den vid kvittots utfärdande utförda och som krävde fortsatt
myndighetsövervakning (till exempel
bouppteckning vid arvskifte).
R
Officiell
värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd,
ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var
rang en hierarkisk position för tjänstemän,
officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det
hovämbete som dessa innehade var placerad.
Det förhållandet att ett
ämbete som hade en anvisad plats i en viss
rangklass genom förlänad
fullmakt av regenten placerades i en annan högre rangklass, varvid ämbetet fick förbättrad rang. Ordningen inom en rangklass fastslogs i vanliga fall av fullmaktsdatum. Den som hade den äldsta fullmakten stod främst inom klassen (till exempel i en procession).
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade
riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den
rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella
beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Hierarkisk
indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande
värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års
rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade
rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje
rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken
befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i
Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid
domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Meddelande eller
redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad
tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Benämning på
beslut att slutgiltigt godkänna ett avtal med en annan
stat eller organisation.
Avgift som erlades i naturaprodukter.
Avgångsexamina vid de allmänna läroverken.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en
lantdag eller
ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större
sammankomst eller möte.
Berättelse, redogörelse. ”Recit” användes även i synnerhet i juridiska sammanhang om den inledande delen (ingressen) av en
officiell skrivelse (dom, utredning, resolution), där förutsättningarna för det
beslut eller
utslag som meddelades i skrivelsen refererades.
Angivandet av medverkande kanslipersonal i uppställandet av ett medeltida diplom, utgör ett element av eschatokollet.
Recognitio ingår inte alltid, men förekommer ofta speciellt i kungliga brev.
Räkenskap eller
redovisning där man klarlägger hur man utfört den uppgift man blivit ålagd. ”Redogörelse” används också om den rapport, framställning eller skrift som innehåller redovisning eller sådant klarläggande.
Handlingen att redovisa för något.
Redovisning avser också ett besked, en rapport, framställning eller skrift där man redovisar för något. Inom det ekonomiska området syftar redovisningen till att dokumentera organisationers resurshantering, genom bokföring och bokslut.
Indragning till
kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s
regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans
rätt att uppbära
böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis
gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse.
Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Redogörelse för innehållet i till exempel en muntlig eller skriftlig framställning, förhandlingar eller ett händelseförlopp.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om
insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Pappersark av stort format. Lantmäterikartor skulle göras på dylikt papper. Pappret användes också för exempelvis konstruktionsritningar.
Under 1500-talet benämning på regim,
regering (till exempel kung Gustavs hårda och stränga regemente). Uttrycket förekom särskilt i sammansättningar med motsvarande betydelse: biskopsregemente, interims-, hushålls-, husbonde-, parti-, skräck-, sekreterarregemente, regementsråd. Det övergick under 1600-talet i betydelsen förmåga att regera eller styra, ledar- eller regentegenskap, välde.
Under 1500–1700-talen förekommande benämning på styrelsesätt, statsskick, regeringsform. Termen användes särskilt om den av Gustav Vasa 1540 utfärdade förordningen om organisationen av den provinsiella styrelsen i Västergötland.
Under 1600-talet benämning på styrelse- eller regeringssätt, styrelse, regering, regim närmande sig betydelsen stat,
rike jämte sammansättningen av personal inom administration eller förvaltning.
Under 1600-talet förekommande benämning på att vara
regent eller delta i ett lands
styrelse eller dylikt.
Under 1600-talet om regeringsbestyr, regeringsåtgärder.
Under 1500–1600-talen: regeringstid.
Under 1600-talet förekommande benämning på regeringsår.
Under 1500-talet och förra delen av 1600-talet förekommande benämning på riksämbete.
Från och med 1500-talet till förra delen av 1700-talet förekommande benämning på regeringsärende, statsärende, ”statssak”.
I en
stat som grundar sig på
maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är
statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets
styrelse och den statliga förvaltningen.
Åtgärd som tas på regeringsnivå.
Term som används om kronologiskt ordnade förteckningar över aktstycken, med angivande av datum, den plats där de utfärdats och ett kort sammandrag av innehållet. De första regestverken började utges på 1700-talet. Termen regestverk används också om kortregister.
Kopieböcker som huvudsakligen innehåller en samling utgående
brev av en person eller institution. ”Registratur” har i Sverige sedan 1611–1612 använts om sådana böcker inom det kungliga kansliet. Gustav I:s
registratur kallades till en början register.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om
register över ärenden som behandlas i protokoll.
Huvudsakligen beteckning för systematiskt uppställda godsförteckningar och avskriftsvolymer.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Lantmätares eller fortifikationsofficers ändring av en irreguljär
stadsplan till en stadsplan i geometriskt rutmönster, rutplan. Arbetet inleddes under Per Brahes tid som generalguvernör i Finland (1637–1641 och 1648–1654).
Avtal varigenom en tidigare värvad
soldat förband sig till förnyad
tjänst vid krigsmakten.
Erkännande, vederlag, avgift, konkret om handling eller
kvitto som bevisar att någon mottagit något, också om handling som bevisar en beviljad förmån, tjänstefullmakt, konstitutorial,
kollationsbrev för
ämbete eller
tjänst och
avskedsbrev av Kgl. Maj:t, efter 1810 av senaten eller andra myndigheter. Rekognitionen skulle inlösas mot avgift.
Framställa en anhållan, anmodan, krav till någon som ska leverera, lämna eller tillhandahålla något eller ställa något till annans disposition, beställa, begära.
Under 1600–1700-talet om den skriftliga rekvisitionen eller det rekvirerade. Från självständighetstiden blev ”rekvisit” en benämning på grunderna till att ett visst beteende ska rubriceras som brott, brottsrekvisit. Man skiljer mellan objektiva
rekvisit som
rör de yttre, faktiska, omständigheterna, och subjektiva rekvisit som rör gärningsmannens avsikt eller kunskap.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Religiöst
samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Råda bot på eller göra en ändring eller rättelse, återbörda, också om att undanröja eller rätta det som är föremål för klagomål.
Skrivelse varigenom en
myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Omslagsskrivelse med handlingar. Genom remissakten överfördes ansvaret för ärendets behandling och
beslut från en
myndighet till en annan.
Expedition rörande remiss.
(Myndighets)beslut i ett ärende som remitterats från en annan myndighet.
Under svenska tiden att återsända ett ärende eller domstolsmål till förnyad handläggning, övergående under autonoma tiden i betydelsen att återsända, skicka tillbaka, skjuta ifrån sig eller hänskjuta något till någon annan som fattar beslut.
Kopia, avskrift, särskilt om renskriven
officiell handling som hade upprättats av en lägre
myndighet för arkivering i myndigheten eller för kontroll (och arkivering) hos högre myndighet. Motsats: ordinarie,
original eller koncept.
Renovation stadgades på 1500-talet för domböcker, från 1600-talet också för andra officiella handlingar, särskilt kartor, och från 1700-talet för uppbud, lagfarter och inteckningar m.m.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I
Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
Församling av representanter eller ombud, i synnerhet om folkrepresentation i riksdag,
ståndsrepresentation i
riksdag eller lantdag, eller representanterna vid kyrkomöte.
Regeringens och/eller monarkens
rätt att företräda staten i förhållande till andra stater. Hit hör till exempel rätten att föra krig, och ingå förbund.
Gång. Om brott: första, andra, tredje eller fjärde resans stöld, hor m.m.
Herrelös egendom, övergivna eller kasserade föremål. Om egendom ansågs övergiven av den gamla ägaren övergick den i upphittarens ägo och betraktades således inte som
hittegods (till vilket den ursprungliga ägaren hade rätt).
Ursprungligen av
domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen
tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Muntlig eller skriftlig invändning eller gensaga. En
reservation är en ofta i
protokoll införd förklaring att man inte instämmer i ett
beslut som en majoritet fattat, ett anmält missnöje med ett beslut eller en förklaring att man hyser avvikande mening.
(Tidsbegränsat eller årligt) reseunderstöd eller -underhåll beviljat för visst ändamål av Kgl. Maj:t och kronan, särskilt om
resa i stats- eller studiesyfte. Stipendiet förutsatte att mottagaren erlade en centonalavgift, dock inte rekognitionsavgift.
I Ryssland beteckning för
stad som var förvaltningscentrum för större förvaltningsdistrikt (guvernement och liknande). ”Residens” var även beteckning för förvaltningsmyndighets ämbetsbyggnad, för styresmannens tjänstebostad i ett sådant
distrikt samt för annan högt uppsatt persons tjänstebostad. I Ryssland var ”residens” beteckning för de båda huvudstäderna S:t Petersburg och Moskva.
Mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande om att ett myndighetsbrev eller en postförsändelse har mottagits. Inom handeln: bekräftelse på emottagen växel, emottaget lån.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en
kungörelse eller
bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var
reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Beslut eller
utslag av lagstiftande församling, regent, central
myndighet och domstol, under svenska tiden särskilt Kgl. Maj:ts eller annat ämbetsverks
beslut rörande fastställande av underordnad myndighets
förslag eller beslut om en anhållen rättighet,
dispens m.m. Resolutionen innehåller vanligen ett kort sammandrag av ärendet och de förhållanden beslutet grundade sig på. Den ryske kejsarens beslut i form av beslutsanteckningar på olika typer av handlingar kallades resolutioner.
Avgift som erlades då ett skriftligt
beslut fattat av en
myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga
charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
Beslutsfattande i ett ärende som genom
hemställan hade lagts fram för mellanbeslut eller
mellandom i högre
instans och som möjliggjorde att ärendet kunde avgöras i den lägre instansen.
Framflyttning av den sista tillåtna tidpunkten när något måste vara utfört.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Förpliktande dokument, förbindelse, löfte, försäkran, där någon åtar sig en förpliktelse gentemot den person till vilken förbindelsen överlämnas. Termen används särskilt om trohetsrevers mellan en
tjänsteman och förvaltningsområdets högsta chef.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Skriftligen utfästa sig eller lova (att göra något), genom en skriftlig förbindelse bekräfta eller godkänna något. Inom finansförvaltningen och bankväsendet: genom skuldförbindelse erkänna (en skuld, ett lån m.m.) eller lämna
kvitto eller
mottagningsbevis på något, kvittera ut.
Förvaltningsområde, distrikt.
Granskning, genomgång, kontroll av räkenskaper.
I Ryssland från och med 1722 mansperson utan åldersbegränsning tillhörande de skattepliktiga klasserna som i revisionsskrivningar inskrevs som skyldig att betala poduschnieavgift. ”Revisionssjäl” var en skatteterm som användes i
Gamla Finland under 1700-talet.
Socialgrupp som bildade ett
stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla
medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som
mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade
slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom
tomtören om de var på ofri grund,
brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen
högadel och lågadel.
Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som
stånd vid riksdagar och lantdagar.
Område över vilket en härskare utövar sin makt och myndighet.
Kollektiv beteckning för rikets samtliga ämbeten och tjänster.
Det svenska rikets budget. Termen övergick senare i betydelsen den svenska riksbyggnaden (dess ekonomiska och politiska tillstånd).
Under medeltiden var klara gränser ovanliga. Riksgränsen var i bästa fall ett landamäre utmärkt av stenar med särskilda namn eller andra gränsmärken vid lämpliga ställen. Den östra gränsen försköts i olika etapper, genom krigståg och kolonisation. Den första verkliga gränsen fastställdes 1323 i Nöteborg, då Novgorod avstod Savolax, Jääskis och Äyräpää till Sverige. I traktaten uppräknas rårna från Systerbäck till Kajanska havet. Endast beträffande dragningen på Karelska näset har det rått enighet.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526.
Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje
rike skulle ha en av kungen utnämnd
överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Samlande beteckning för personal- och anordningsstaterna samt generaldepositionerna.
Avdelning eller klass av medborgare, enskild furste, prelat eller korporation i ett
rike som lydde omedelbart under regenten och riket. Ett riksomedelbart
stånd hade vanligen
rätt att genom
ombud delta i riksförsamlingar. I fråga om svenska förhållanden användes ”riksstånd” ofta utan tanke på riksomedelbarhet om en avdelning eller klass av
medborgare som genom ombud hade rätt att delta i ståndsriksdag, eller om sammanfattningen av ett sådant stånds representanter vid ståndsriksdag. I Sverige utgjorde adel, präster,
borgare och bönder riksstånd.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av
riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Hög funktionär som innehade ett riksämbete. De fem högsta riksämbetsmännen var riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästare. Ytterligare tillkom lägre ämbeten som riksmarskalk, rikstygmästare,
riksstallmästare och riksjägmästare. Före 1634 hade riksämbetsmännen vanligen inga verkliga funktioner. De blev permanenta först under Gustav II Adolfs regering. 1634 års
regeringsform gjorde de fem högre riksämbetsmännen till chefer för kollegierna. Under regentens omyndighetstid tillkom ytterligare riksförmyndaren som ett riksämbete. Samtliga riksämbeten avskaffades av Karl XI 1680. Riksdrots- och rikskanslervärdigheterna återuppstod under korta perioder i slutet av 1700-talet.
Ursprungligen en grupp män av vilka en uttogs till krigstjänst. Senare användes benämningen om ett antal gårdar som efter att
indelningsverket införts anskaffade och underhöll en soldat. I allmän bemärkelse avsåg ”rote ”ett av flera mindre administrativa
distrikt i en stad, socken,
kyrksocken eller
församling som så rättvist som möjligt fördelade olika typer av
ansvar på de olika hushållen. Det förekom husförhörsrotar, soldatrotar, fattigrotar, postrotar, skjutsningsrotar, brandrotar, brandstodsrotar och båtsmansrotar.
Utbyte av rotedelar mellan olika rotar, även om överförande av roteringsskyldigheten från en egendom inom en
rote till en annan eller
flyttning av
soldat (eller båtsman) till annat rotenummer inom ett visst
kompani (regemente m.m.) eller
byte av rotenummer mellan två rotesoldater.
Benämning på de enskilda
hemman som gemensamt bildade en
rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Gällande fattigvården;
indelning av
församling i fattigrotar och rotehjons vistelse på fattigrote. Gällande krigsväsendet; indelning av män i rotar för uttagning av fotsoldater eller båtsmän, och indelning av
hemman i rotar för knekt- eller båtsmanshåll. Det ständiga knekthållet inrättades successivt från början av 1680-talet. Befriade från roteringen var bl.a. säterier, boställen,
rusthåll och prästgårdar.
År 1682 bestämdes att allmogen skulle befrias från utskrivningar, men i stället anskaffa en viss mängd ständigt manskap, så att ett visst antal
hemman bildade en
rote med
ansvar för en soldat. I Finland skulle allmogen hålla sex infanteriregementen med soldater.
Roteringsbesvär infördes i
Åbo och Björneborgs
län 1694, Tavastehus och Nylands
län 1696, Savolax och Nyslotts län 1695, Österbottens län 1731.
Benämning på det
allmänna besvär som uppställande och underhåll av en
soldat innebar för de roteringsskyldiga.
Om förhållandet att ett rotenummer stod vakant.
Rotevakans kunde uppstå till exempel om en
soldat eller en
båtsman avgått eller om roten i fråga fått en särskild befrielse från att
uppsätta och underhålla en soldat.
Del av det militära indelningsverket.
Rusthållsinrättningen infördes på 1680- och 1690-talet för att garantera finansieringen och rekryteringen av
ryttare och hästar till kavalleriet. I Finland frikallades rusthållen från rusthållsskyldigheten 1810 men rusthållsinrättningen indrogs officiellt först på 1880-talet.
Gränslinje mellan härader, socknar, byamarker eller jordegendomar som tillhör olika skifteslag. Rån skulle utmärkas med råmärken. Den kunde också anges med en upphuggen gata i en skog, eller ett vattendrag.
Den byggnad i vilken stadens
råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i
Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev
rådhus en
offentlig kommunal byggnad i en
stad som inhyste
ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Från och med 1634 benämning på rådets maktbefogenheter i rikets
styrelse och förvaltning. Rådet skulle biträda konungen i riksstyrelsen och sköta rikets
förvaltning genom chefsskap eller som
bisittare i de kollegiala ämbetsverken. Maktbefogenheterna begränsades 1682, varefter endast ett mindre antal rådsherrar tjänstgjorde i kollegierna. På chefsposterna i kollegierna placerades i stället presidenter, i
Kanslikollegium kanslipresidenter eller chefer med annan titel.
Måttkärl fyllt med råge, vilket innebar att torra varor fylldes över kanten. Användningen av rågat
mål var ett sätt att bestrida utgifter för skatteuppbörd eller transporter. Åren 1683 och 1723 fastslogs att alla utgifter av kronotionden förutom prästerskapets vederlag och armébefälets löningsspannmål skulle utmätas med rågat mål. År 1739 fastslogs att av de fyra kappar som för varje
tunna skulle ersätta rågat mål, skulle två kappar tillfalla
kronan och de övriga tiondetagaren.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av
brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om
dom eller
straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till
kronan av donerade eller förpantade
gods eller räntor, reduktion.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan.
Ränta uppkom först som
lösen för de skyldigheter gentemot konungen och
kronan som vilade på allmogen såsom
gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Vara som uppbars som skatt, till exempel spannmål, fisk, tjära och ved.
Nyckeln till kassaskrin i vilket statliga medel förvarades. Samtliga innehavare av sådana nycklar skulle med sin underskrift intyga att de medel som upptogs i kassainventariet faktiskt fanns i kassan.
Person eller
samfällighet som uppbar
ränta eller hade
rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av
indelt ränta eller tiondeanslag.
Sammanfattningen av allt
handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för,
vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är
rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
Sedan autonoma tiden om en i
lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av
beslut i samma
instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en
bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Giltig i enlighet med gällande
lag och rätt, ursprungligen också enligt
vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Sedan autonoma tiden om att vara rättsligt bindande eller ha rättslig giltighet, sedermera om den bindande verkan som en domstols eller förvaltningsmyndighets
avgörande har i en senare
rättegång eller behandling.
Rättskraft innebär i princip att en
dom inte längre kan överklagas på vanlig väg (formell rättskraft) och att det som är avgjort inte kan bli föremål för en ny rättslig
prövning utan nya bevis (materiell rättskraft).
De verktyg i teorin och praktiken som en jurist använder för att lösa rättsliga problem (lagar, rättspraxis, doktrin, förarbeten; under svenska tiden och autonoma tiden också lagkommissionernas arbeten).
Indelningen i rökar som grund för utgörandet av en viss
skatt eller pålaga, vanligen jordeboksräntan. I Finland ökade röktalen under 1500-talet på grund av upprepade skattläggningar.
Samlande benämning på diverse efter
röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.
Förteckning över röstberättigade personer.
Rätt att genom en individuell viljeakt i viss form medverka till ett kollektivbeslut. Rösträtten kan delas in i
valrätt och voteringsrätt. Den förra formen avser val av person till en viss uppgift, medan den senare avser avgörandet av en sakfråga.
Skala enligt vilken en persons röstantal beräknas i val med olika antal röster per röstberättigad.
S
Inom domstolsväsendet om
mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om
rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
Förvaltningsidealet det allmännas och gemensammas väl, princip för handlingsväg vid konflikter mellan ämbetsmän och undersåtar.
Hälsningsformeln i protokollet i ett medeltida diplom.
Salutatio var inte obligatorisk, ibland saknas den helt.
Avgiftsbelagd yrkesmässig bedömning av en varas eller fastighets värde inför dess försäljning.
Saluvärdering tillämpades vanligen för att erlägga obetald skuld eller kvarskatt.
Mer eller mindre fast organiserad grupp av personer som uppfattas som en enhet kännetecknad av en gemensam tro eller gemensamma rättsförhållanden, sedvanor, moralbegrepp eller strävanden. Termen
samfund används även om en sammanslutning av stater.
Den del av av texten i ett medeltida
diplom som innehåller uppgifter om straffhot. Sanction kunde placeras in på flera ställen i diplomet, men efter 1200-talets slut placerades den vanligen efter corroboratio. Sanction kunde vara uppbyggd av tre delar: först straffet för dem som sätter sig upp mot diplomet, sedan hotet av dylika personer och till sist belöningen.
Sedel, mindre pergamentstycke eller pappersbit med notat, gärna fäst eller bifogat till
register eller jordeböcker. Enklare
diplom kan också ha liknande lappar fastsatta i underkanten.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att
avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra
protokoll och
uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens
departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde.
Sekreterare förestod även viss avdelning,
expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare.
Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Förbud att utan tillstånd uppenbara ärenden som betecknats som förtroliga eller annars inte är avsedda för offentligheten.
Deponering av
omtvistad egendom hos en ojävig person. Förr användes termen vanligen i betydelsen att någon belägger med
kvarstad eller konfiskerar något.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder.
Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en
stat som tillfälligt lägger
beslag på en annan stats område.
Sammanträde, eller serie av sammanträden, då en domstol, beslutande församling,
myndighet eller (lärt) sällskap är samlad för
överläggning eller handläggning av ärenden.
Fastställd tid för
session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.
Att inte visa tillbörlig respekt gentemot överordnad.
Sidvördnad var en typ av tjänstefel. Termen förekom bland annat inom ecklesiastik- och justitiestaten.
Märke på försegling (av till exempel brev) eller som kännetecken använt
stämpelmärke (för till exempel en
stad eller myndighet) som betecknar stämplarens rättigheter (privilegier). Det förra kallas öppet (volant) sigill, det senare stadssigill. De medeltida städerna hade egna sigillstampar med vilka viktiga handlingar bekräftades. Sigillen var föregångare till stadsvapnen från 1600-talet.
I forskningen benämning på från 1200- och 1300-talet till 1500-talet uppkomna
landskap med självstyre, egen
förvaltning och ett landskapssigill. Dessa samlades årligen till gemensamma landskapsting. De utgjordes ursprungligen av Egentliga Finland, Nyland, Tavastehus, Satakunta och Åland. I slutet av medeltiden var de åtta till antalet, förutom de ovanstående också Savolax (1475), Österbotten och Karelen.
Beseglingsformel.
Sigillatio ingår som ett element i eschatokollet i ett medeltida diplom.
Den i Norden viktigaste typen av urkund. Under medeltiden kunde var och en skaffa sig
sigill men det förekom ändå en uppfattning om att vissa sigill var autentiska. Det innebar att de ägde allmän beviskraft också i ärenden som inte direkt berörde sigillanten. I vissa fall jämställdes underskriften med sigillet. I synnerhet kungliga och furstliga personer, världsliga ämbetsmän, biskopar, domkapitel, kloster och städer uppträdde som sigillanter i för dem helt främmande sammanhang.
Tryggad tillvaro i kraft av sig själv eller för sig själv, oberoende av andra eller annat, eller ett tillstånd av sådant oberoende.
Självbestånd användes i synnerhet om folk eller stat.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller
juridisk person att betala en
avgift åt staten eller annan
offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Benämning på
fogde som förestod skatteuppbörden i ett visst härad.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av
kronan ett
kronohemman varvid hemmanets kamerala
jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman.
Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Den handling varigenom
lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett
kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
Fordran hos endera parten som uppkom vid jordbyte av
skattejord eller
byte av
ränta på skattejord mellan
kronan och enskild person (eller flera personer).
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till
kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I
Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Tidigare underlag för kommunal inkomstskatt.
Skattöre utgjorde den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark av den beskattningsbara inkomsten. Skattöre förekom i lagstiftningstexten sedan slutet av 1800-talet och ersattes fr.o.m. slutet av 1900-talet av termen kommunalskatteprocent.
Benämning på manufakturister inom adelskapet som var inriktade på export.
Förteckning över
gods som transporterats med fartyg. Skeppsrullan innehöll skepparens namn, godset och dess slag, stycketal, mått,
mål eller vikt samt fartygets destination. Den var ett av de officiella
skeppsdokument som måste företes sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Samlande benämning på lantmäteriväsendets lagar, verksamhet och styrelse, motsvarande benämningen ”lantmäteriet”. Från 1928 var ”skiftesverket” en benämning på en avdelning vid
Lantmäteristyrelsen som officiellt hette Avdelningen för skiftesverket.
Systemet att avgöra en tvist eller konflikt genom ett rättsligt utslag. Skiljedomsinstitutet användes av Magnus Eriksson och hans son Erik 1357. Parterna utsåg ett lika antal
skiljedomare och om dessa inte kunde komma överens skulle den slutliga domen avkunnas av en särskilt utsedd överman. Systemet utvecklades vidare i Stettinfreden 1570 mellan Sverige och Danmark. Skiljedomsförfarande förekom också i andra tvister.
Kollektiv beteckning på lägre tjänstemän inom skogsstaten och från autonoma tiden forststaten, vilka anställts för att bevaka eller vårda skog inom ett
distrikt eller revir. Beteckningen användes också om lägre befattningshavare under jägmästare.
Kollektiv beteckning för personal inom skolväsendet.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor,
fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för
folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och
arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist,
bokhållare och kontorist).
Skriftlig
kungörelse eller administrativ skrift utfärdad av
myndighet till en enskild person, en grupp eller en annan myndighet. Vanligen var de av icke-privat natur såsom diplomatisk, kunglig, rättslig, prästerlig
skrivelse på lägre formalitetsnivå än lagligt bindande resolutioner som kunde överklagas (till exempel svar på förfrågan eller klagomål). Termen används även om tillkännagivande av
beslut från verkställande myndighet.
Ett mynts totala vikt och metallhalt. Brotto- och finvikt reglerades i myntordningar.
Stat som åtar sig att skydda annat lands intressen i tredje land, med vilket landet i fråga inte upprätthåller diplomatiska förbindelser. Sverige och Tyskland verkade som skyddsmakter för Finland i Ryssland 1918.
Person som genom blodsband, ibland även genom ingifte, var besläktad med någon. Innebörden har skiftat allt från en avlägsen släkting till den närmaste arvingen med bördsrätt. I juridiskt hänseende låg det ofta nära till hands att en
skyldeman trädde in om en släkting befann sig i något slag av trångmål, så att jordfastigheter eller annan egendom hölls inom släkten.
Praktmynt som präglades vid jubelfest.
Det fullständiga innehållet i en vapensköld, beteckning på de bilder som finns på vapenskölden i ett heraldiskt vapen.
Under 1600–1700-talen statlig
ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Kollektiv beteckning för slusspersonal som manövrerade en sluss och tog upp slussavgifter.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Beslut fattat av sockenstämma.
Budkavel som medfördes vid
sockenbud och innehöll
brev eller skrivelse.
Om
avgift till värdet motsvarande
rätt till sockengång.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på
sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Ordinarie
skatt eller
avgift som samtliga sockenbor ansvarade för och som utgick från alla socknar i ett
härad under 1600- och 1700-talen, utöver skatterna och avgifterna till statsverket. Närmast gällde det skjuts, körslor och dagsverken för uppförande eller underhåll av sockens allmänna byggnader (kyrkan, tingshuset) och tidvis gästgivar- och djurgårdar samt hästhåll.
Förleden socken ersattes under 1800-talets lopp med ordet kommunal.
Supplikant, tjänste-, rätts- eller hjälpsökande som personligen framförde sitt ärende för
regent (till och med 1680) eller
myndighet såsom landshövding, kollegium,
domkapitel eller domstol. En
sollicitant var en person som ansökte om att få komma åt att utnyttja sin
rätt eller som ville bli delaktig av en förmån, hjälp eller dylikt; under svenska tiden användes benämningen särskilt om person som ville framföra sitt klagomål i ett personligt möte med kungen (eller rikskanslern), eller person som anmält sig som sökande till tjänst, stipendium och dylikt. Ett speciellt vänterum för sollicitanter fanns på rådskansliet fram till 1680, då undersåtarna förbjöds att gå direkt till kungs i ärenden som skulle behandlas på lägre myndighetsnivå. Supplikanter som påtalade landshövdingars, kollegiers och hovrätters
beslut tilläts däremot enligt sollicitantförbuden 1680 och 1723.
Från 1634 om skriftlig anhållan, ansökan,
supplik eller bön som riktades till konungen. Sollicitationen reglerades i RF 1634 och i sollicitationsplakaten 1680 och 1682. Sollicitationsplakaten slog fast att undersåtarna borde följa den givna instansvägen i både administrativa och judiciella ärenden, innan de besvärade sig hos konungen.
Omsorg eller noggrannhet vid ämbetets utövande, ämbetsmannaideal även vid bemötandet av allmogen.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Tjänsteman i en filial inom ett post- och telegraf- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från och med 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Speditören, även kallad expeditören, var underställd föreståndaren. Från och med självständighetstiden indelades expeditörerna i två löneklasser:
expeditör av första eller andra löneklassen.
Grupp bestående av
militär personal som biträder en militär chef eller
befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av
Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Från medeltiden ett rådgivande
utskott i en del städer, bestående av förtroendemän som representerade det burskapsägande borgerskapet.
Stadens äldste kompletterade stadens råd. På 1700-talet blev stadens
äldste en remissinstans för magistraten och övertog överläggningarna mellan
magistrat och
borgerskap från rådstugorna. I
Åbo tillsattes i mitten av 1670-talet stadens äldste, även kallat de äldstes råd, eller de tjugofyras råd. Antalet medlemmar varierade mellan 22 och 25 och starkast representerade var handlandena. Man kunde be om de äldstes åsikt då det gällde val av stadsfunktionärer och präster, de granskade stadens räkenskaper och (från 1689) övervakade de medel som användes för underhållet av offentliga byggnader. Från 1693 deltog stadens äldste i behandlingen av ansökningar om burskap. De skötte taxeringen tillsammans med magistraten och behandlade skattebesvär. På andra håll, till exempel i Viborg, hade stadens äldste en oklarare roll, men de förekom senare även i en del av städerna i Gamla Finland.
Benämning på en överenskommelse om erläggandet av en fixerad skatteprestation, vanligen mellan
kronan och en eller flera skattebetalare.
Stads arkiv, särskilt som
officiell benämning på vart och ett av vissa städers (till exempel Stockholms) arkiv. Termen används även om byggnad som inrymmer stadsarkiv.
Skriftligt bevis som utfärdades i en stads namn av stads myndighet.
I stads namn av stads
myndighet utfärdat skriftligt bevis. Termen används i synnerhet om fastebrev.
I Ryssland från 1782 administrativt område i städer med över 4 000 gårdar. En
stadsdel bestod av 200–700 gårdar och hade ett eget administrativt organ, en stadsdelsförvaltning, samt utgjorde
distrikt för en muntlig rätt. Stadsdelarna delades i sin tur in i mindre administrativa områden som benämndes
kvarter (
kvartal).
I Ryssland 1782–1799 och 1802–1810
poliskommando i en stadsdel. I
Gamla Finland motsvarade poliskommandona i kretsstäderna 1784–1810 stadsdelskommandon om 34 man.
Hederstitel som presidenten kan förläna förtjänstfulla högre tjänstemän inom kommunalförvaltningen.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för
bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
(Manlig) vuxen stadsinvånare, särskilt om sådan invånare med stadsmannarätt (till exempel borgare). Motsats: lantman.
Det
sigill som den medeltida staden använde för att bekräfta sina handlingar. Emblemet i de sex finska medeltida städerna är en bokstav. I Borgå och Viborgs
stadssigill är emblemet dessutom placerat i en sköld. Det äldsta bevarade finska stadssigillet är för
Åbo och det är belagt från 1309.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i
stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt
borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av
stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Vaktchef, ett slags polismästare. I 1600-talets
Åbo organiserade stadsvaktmästaren vakthållningen och övervakningen av ordningen. Han kallades också stadslöjtnant. Stadsvaktmästaren kunde också göra anhållanden. Ofta verkade före detta
officerare som stadsvaktmästare. Som underordnade vaktkarlar verkade tornväktarna.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig
post och som utfördes av beridna
postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes
stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas
kronopost till nästa
länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik
postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig
postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
Samlande benämning på metall-, koppar och järnvikter som in- och utvägdes vid stapelstädernas våghus. Vikterna skulle vara sexkantiga och stämplade med runda stämplar. 1
skeppund stapelstadsvikt motsvarade 16
lispund viktualievikt.
Förhandsberäkning av kommande års inkomster och utgifter. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
Sedan självständighetstiden ett uttryck som betyder att en viss kostnad skall betalas av staten, förekom under svenska tiden och autonoma tiden i formen ”kronan till last”.
Benämning på
kontor inom diverse
ämbetsverk vilket gjorde upp statistik för det berörda förvaltningsområdets behov. Vid Poststyrelsens
trafikkontor fanns ett statistiskt kontor, likaså vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1922 flyttades till den nyinrättade
ekonomiavdelningen och 1932 till tariffavdelningen.
Statsskick, det sätt på vilket en
stat organiseras.
Samling av bestämmelser om valet av, befogenheterna för och verksamheten i de högsta statsorganen samt den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter.
Skötsel, ledning eller
styrelse av alla de åtgärder som krävs för att upprätthålla staten och dess funktioner samt den administration som hör därtill. Statsförvaltningen är vanligen indelad i lagstiftande, dömande och verkställande organ.
Sammanfattande benämning på de planmässigt ordnade åtgärder som är nödvändiga i en
stat för att regelbundet anskaffa och förnuftigt använda de medel som behövs för att fylla statens uppgifter.
Benämning på den gemensamma statsvilja som uppenbaras i verksamheten för att uppfylla målsättningarna för samhället. I praktiken definieras och verkställs denna vilja av särskilda organ, som på så sätt utövar statsmakten. Statens högsta ledning med statsöverhuvudet i spetsen har ofta betraktats som statsmaktens högsta utövare. Det har förekommit många teorier och system för att förhindra missbruk av statsmakten, varav
maktfördelningsprincipen är en av de mest tillämpade. Där delas statsmakten upp i lagstiftande, verkställande och dömande makt.
De samlade underskotten och överskotten i statens
budget över tid. Staten kunde låna från såväl inhemska som utländska långivare.
Verksamheten att fastställa ett lands eller en
provins ekonomiska ställning, upplag och stat. I allmännare mening avser
statsverk en stats finansförvaltning eller finansväsen, och har under senare tid även blivit liktydigt med staten.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett
ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För
ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan
extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Kristen dateringskutym där årets början räknas från den 25 mars (efter vårt nyår). Dateringen infördes i påvebrev 1445 och användes till 1908 då den 1 januari infördes som årets början.
Vapenförråd för alla
tunga eldvapen med tillhörande ammunition.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln
storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som
storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Hövlighetsfras i underskrift till skriftlig handling avsedd för konungen eller drottningen, kejsaren eller kejsarinnan.
Om mätning enligt måttets kanter, term för mätning av det spannmål som togs ur kronotionden till prästerskapets vederlag och till avlöning av
befäl i den upplösta armén. Överskottet tillföll kronan, efter 1739 fastslaget till två kappar. Alla övriga utgifter som togs ur kronotionden uppmättes över måttets kanter, det vill säga med råge.
Person som studerar (till exempel juris studiosus, juridikstuderande).
Myndighet eller organ som underlyder den högsta verkställande makten och den högsta statsledningen, och som sedan 1634 har
rätt att, inom lagens gränser, befalla i saker som det allmänna intresset påkallar. Till dessa myndigheter eller institutioner hör bland andra länsstyrelserna, Överstyrelsen för allmänna arbeten, forstväsendet,
lantmäteriet och medicinalverket.
Under autonoma tiden benämning på
myndighet som omedelbart (genom förhandling,
föredragning eller verkställighet) bistod kejsaren och storfursten i styrelsen av Storfurstendömet Finland. Sådana myndigheter var Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland, Kejserliga senaten för Finland, generalguvernörs- och prokuratorsämbetet.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i
lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap,
borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst
stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett
högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Svara för saken enligt lag, till exempel stånda tjuvrätt.
Person tillhörande något av de högre stånden (särskilt adels- och prästeståndet). Benämningen användes även om
ofrälse person som genom till exempel förmögenhet eller bildning var socialt likställd med sådan person.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett
stånd eller stånden.
Avgifter som endast städerna fick uppbära av enskilda personer i staden för ett visst ändamål (till exempel
ordinarie tolag, tillöknings- och inkvarteringstolag, våg-, mätare- packare-, vräkare-, hamn-, grund-, bro-, last- och parmmätarpenningar). Avgifterna infördes så småningom för att täcka de löpande kostnaderna som inte längre kunde finansieras enbart med inkomsterna från de
hemman som vid stadens grundande hade donerats för detta ändamål.
Officiellt pappersark, papper med charta sigillata-stämpel.
Benämning på person som innehade underordnad ställning, underordnad tjänsteman.
Undersåtarnas förpliktelse att ovillkorligen lyda överhetens befallningar och påbud, även tjänstemännens förpliktelse att följa lagen och lyda förmännen.
Den del av eschatokollet i ett medeltida
diplom som anger utställarnas och vittnenas underskrift. Underskrifterna behöver dock inte vara egenhändiga.
Ett slags namnlista över personer, lista på subskribenter (och eventuell betalning). Termen används till exempel om
förteckning över personer som förbeställt ett tryckt
verk (exempelvis finska lagboken 1738), prenumeration (av bok, tidning m.m.) och om tecknade obligationer, kapital eller viss andel i ett lån.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om
vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i
tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Ordagrant ”summornas summa”, används för att sammanfatta eller dra slutsats.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för
ordinarie ledamot i
styrelse och dylikt.
Av en enskild person, ett administrativt rättssubjekt, ett
stånd eller regional del av ett
rike till överheten ställd bön, anhållan, ansökan om beslut, hjälp,
nåd m.m. I Kgl. Maj:ts
kansli tillämpades en
indelning i brev, propositioner och relationer å ena sidan och
handbrev och suppliker å den andra. De förra ärenden om utrikes
styrelse och riksangelägenheter, de senare även benämnda privata ärenden, ärenden som avser en enskild person, ett administrativt rättssubjekt som en kyrkoförsamling, ett stånd eller en del av riket. Under autonoma tiden användes termen också om enskilds skrift till myndigheter i allmänhet.
Person som inkommit med en (skriftlig) supplik.
Att för viss tid eller tills vidare avstänga eller skilja någon från sin
tjänst (och med denna förenade rättigheter och förmåner).
Suspendering var vanligen en påföljd för
tjänstefel eller tjänsteförsummelse. Termen används också om att upphäva eller upplösa något, till exempel privilegier eller beslut.
Avstänga (någon) från
tjänst (för viss tid eller tillsvidare) och därmed förenade rättigheter och förmåner.
Suspendering var en påföljd för
brott eller förseelse mot till exempel lag,
instruktion eller avtal.
Avsättande från
ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Benämning som i Ryssland användes om de finska områden som Ryssland erövrade under finska kriget 1808–1809.
Den
kalender som användes i svenska riket från 1 mars 1700 till 30 februari 1712 med syftet att övergå från den
julianska kalendern till gegorianska kalendern. Man skulle ta bort skottdagen under elva skottår och närma sig den
gregorianska kalendern under en period av fyrtio år och en dag. Man glömde dock att ta bort skottdagarna 1704 och 1708. Resultatet blev kaotiskt och 1711 övergavs försöket. En extra dag lades till efter den 29 februari 1712 och den 1 mars följde Sveriges tideräkning åter den julianska kalendern.
Trosbekännelsen,
anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Förfarande som innebar att man genom
besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget.
Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter.
Syn kunde också företas på
initiativ av en privatperson, som
av- och tillträdessyn mellan
jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
Syneförättning som företas under rundgång.
Nämnd av varierande sammansättning med uppgift att förrätta syn, granskning. Dylika nämnder fanns sedan 1600-talet framförallt för husesyner , av- och tillträdessyner eller ekonomiska besiktningar på boställen. Tillfälliga synenämnder tillsattes också av häradsrätterna, särskilt i jordtvister, innan
beslut fattades i saken.
Nämnden kallades också besiktningsnämnd, ifall syneförrättningen gällde en ekonomisk
besiktning av till exempel ett boställe.
Rätt att förrätta
syn och döma i synemål.
Person med uppgift att sköta ekonomisk
förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt
kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett
konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Uppdrag eller mandat som
ombud åtog sig då denne genom avtal förband sig att agera syssloman. Till
sysslomanskap hörde advokatyrket och uppdragen som god man, revisor, arkitekt, bankman eller konsult.
I
äldre svenska vårda, sköta, ombesörja. I senare
kameral betydelse undantag. Överlåtaren av en jordegendoms
rätt till försörjning, t.ex. i form av att få bo kvar på den överlåtna egendomen.
Sämja eller
stadga var benämningen på en från medeltiden härstammande beskattningsform som innebar att
kronan och en eller flera skattebetalare ingick överenskommelse om erläggande av en fixerad skatteprestation. För bönderna inom ett
distrikt som betalade sämje- eller
stadgeskatt var det fråga om en kollektiv
pålaga som ofta utgick i en enhetlig vara eller i pengar. Sämjebeskattningen avvecklades under de första århundraden av nya tiden.
Att ha säte och
stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande
församling eller sällskap.
Överlämna ett omtvistat föremål till en opartisk person, som sedan skulle överlämna föremålet till den rätta ägaren.
T
Något som hänför sig till eller har formen av en tabell.
Beteckning för system för insamlande av befolkningsstatistik i Sverige och Finland 1749–1858, också samlande benämning på den på detta sätt erhållna statistiken. Den genom 1686 års
kyrkolag införda allmänna kyrkobokföringen i Sverige kom snart att möjliggöra tabellariska sammanställningar över födda och döda. På
initiativ från enskilt håll verkställdes sammanställningar över födda och döda för hela riket 1721–1735 och sedan för varje enskilt år 1735–1749. Då intresset för mera fullständiga tabellariska sammanställningar ökade, godkändes planen för inrättandet av
Tabellverket 1749. Församlingarnas präster upprättade tabeller över folkmängden och befolkningens förändringar för församlingarna som adderades kontraktsvis till prosteritabeller. Dessa sammanfördes sedan läns- eller stiftsvis till läns- eller stiftstabeller vilka sammanställdes av tabellverkskommissioner till slutliga generaltabeller för hela riket.Verksamheten leddes under perioden 1756–1758 av
Tabellverkskommissionen under
Kanslikollegium och 1758–(1809)1858 av Statistiska tabellkommissionen, under perioden 1809–1865 av Senatens kammarexpedition, 1865–1870 av Temporära statistiska byrån, 1870–1884 av
Statistiska ämbetsverket och från 1884 av Statistiska centralbyrån.
Hustavlan,
anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till
kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Den
avgift som allmogen skulle erlägga från 1561 mot att den befriades från skjutsbördan. Systemet avskaffades 1568.
Samling av föreskrifter eller regler.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
Under 1500-talet benämning på de statliga postlinjerna i, till och från Europa.
Påskrift på baksidan av ett brev. Under medeltiden kunde dessa vara av tre typer: adress, samtida kanslipåskrift eller arkivpåskrift. Den viktigaste tergala kanslipåskriften var anvisningar för sigillering. Arkivpåskrifterna kunde både vara gjorda i mottagarens
arkiv eller i senare ägares arkiv. Dateringarna för dessa varierade från samtida till nutiden.
Gräns. Under medeltiden fanns bestämda tidpunkter då inom- och utomprocessuella rättshandlingar skulle företas. Uttrycket användes för bestämda tidpunkter då en viss process, som exempelvis ett ting, skulle äga rum, men kunde också beteckna en viss tidsrymd.
Områdesbeteckning som under medeltiden vanligen var synonym med
landskap eller folkland.
Överhöghet över territorium, närmast statens
rätt att bestämma över dem som vistas inom statsområdet.
Församling som definieras av ett bestämt geografiskt område (territorium). Församlingens medlemmar utgörs av de personer som är bosatta i området. De flesta församlingar är av denna typ.
Textdelar,
anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Inspektion i samband med att man ingick ett arrende- eller boställskontrakt.
Fredagen den 30 februari 1712. Den dag som lades till i kalendern för att Sverige skulle kunna övergå från den
svenska kalendern tillbaka till den julianska kalendern.
Budget för nyinrättade tjänster och extra
ordinarie sysslor som hade tillkommit sedan den senaste tjänstestaten blivit godkänd.
Person som uppbar tionde.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons
titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Innehavare av förlänad
titel utan motsvarande
tjänst eller ämbete, till exempel titulärlandshövding,-lagman, -professor, -råd och -prost.
Tillfälligt förordnad
tjänsteman som tjänar mot förpliktande dokument, en skriftlig förbindelse, löfte eller försäkran.
Term för
handräckning tjänstemän emellan vid exekutivt tjänsteåliggande, oavsett om tjänstemännen arbetade vid samma
myndighet eller inom olika myndigheter.
I
lag stadgade gärningar som kränker en statlig tjänstemans tjänsteplikter och som kan leda till domstolsbeslut om avsättning från tjänsten. Motsats: tjänstefel. Om
tjänstebrott stadgades under svenska tiden och autonoma tiden i ämbetsinstruktioner och reglementen för ämbetsverk, vanligen under benämningen ämbetsbrott, och i allmän lag från 1734 och 1889. Tjänstebrotten indelas i egentliga och oegentliga tjänstebrott, sådana tjänstebrott som också innefattar ett allmänt brott, till exempel förskingring och som under autonoma tiden gick under beteckningen blandat ämbetsbrott.
Förseelse i tjänsten som en
tjänsteman medvetet eller omedvetet gör sig skyldig till och som inte kan leda till avsättande från tjänsten.
Tjänstefel stadgades från 1680 under benämningen ämbetsfel. Motsats: tjänstebrott, ämbetsbrott. År 1680 införd term för tjänstemannabrott, i samband med att de statliga tjänsterna blev tjänsteinnehavarnas huvudsyssla och huvudsakliga försörjning såsom överskridande av tjänstebefogenheter eller underlåtenhet att verkställa tjänsteåliggande. Förutsatte klart definierade tjänsteåligganden.
Dokument som intygar att innehavaren är berättigad att utöva de befogenheter som ingår i tjänsten.
Förrättning som utförs av en tjänsteinnehavare i kraft av sin tjänst.
Rangordning, vanligen i tre förslagsrum, av de mest lämpade sökandena till en ledig
befattning inom civilförvaltningen och kyrkan.
Tjänsteförslag läggs fram av den
myndighet som har förmanskapet över den blivande tjänstemannen.
Förslag till
beslut inför den
avgörande sessionen i ett beslutsfattande organ.
Under 1500-talet kungen närstående man, mellan 1600–1917 en i statlig offentligrättslig
tjänst (på lön eller arvode) anställd person, som var underställd en beslutsfattande ämbetsman. Efter 1918 kallas både ämbetsmän och befattningshavare för tjänstemän.
Tjänsteman som var förordnad att sköta en viss tillfällig
tjänst eller anställd som
extraordinarie i anslutning till en stadigvarande tjänst. Motsats: tjänst på stat.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en
titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster.
Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
Tid under vilken en tjänsteinnehavare är i tjänst. Tjänstetiden kan överskrida den aktiva arbetstiden om tjänsteinnehavaren har skyldighet att stå till förfogande även utanför arbetstid.
Tjänstetid kan också avse den tid en tjänsteinnehavare varit anställd i sin tjänst.
Det antal år en
tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet
tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran,
pension eller vid tjänstetillsättning.
Ersättning för kost och övernattning i samband med tjänsteutövning.
I Ryssland från och med 1717
tjänsteman (rangklass 14 och högre) för översättning av texter från ett språk till ett annat eller för handläggande av ärenden rörande utlänningar vid centralförvaltningen och vid regionala
ämbetsverk i områden med icke-rysk befolkning. Translatorstjänster fanns också i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella
dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid
Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners
bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i
Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid
Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Tillfälligt förordnad
tjänsteman på viss
befattning som har sökt den
ordinarie tjänsten, till exempel interrims- och expeditionsfogdar som ansökte om att bli anställda i ordinarie kronofogdebefattningar.
Tillstyrkt kopia på officiellt
dokument (till exempel jorde- eller råbrev, privilegier) eller
avskrift av vissa punkter (ur
officiell skriftlig handling eller brev) med streck som utmärker utelämnad text.
Försummandet av sådana handlingar som antingen var lagstadgade eller ålagda av domstol. Dit hörde exempelvis försummelse att delta i vägbygge,
skalljakt eller att
inställa sig i domstol.
Tillfällig
skatt som infördes 1628. Då skulle ståthållarna förhandla med allmogen om en skatt under tre terminer som utgick med en mark för varje person över tolv år. Den uttogs enligt mantalslängderna.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons
landslag och i
1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Ed avlagd vid befordringar av civila och militära tjänstemän till chefen för det
ämbetsverk där de var anställda. Landstatens tjänstemän svor eden inför landshövdingen. Eden avgavs också skriftligen och förvarades under svenska tiden i det berörda ämbetsverket. En kopia av eden sändes till Justitiekanslersämbetet. Under autonoma tiden sändes den skriftliga eden till Prokuratorsämbetet.
Kollektiv beteckning för
militär personal i underhållstjänst vid
bataljon elbetjäning kompani.
Benämning på eller inofficiell
tjänsterang för varje
ordinarie tjänsteman som cirka 1600–1908 inte var försedd med kunglig fullmakt. Dit hörde de flesta tjänstemännen inom regional- och lokalförvaltningen.
avskrift av vissa punkter ur
offentlig handling.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande
tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
Rymdmått som sedan medeltiden användes för mätning av både torra varor som spannmål och våta varor som saltad fisk och tjära. År 1602 fastslogs formellt storleken på tunnan som rymdmått. År 1816 fastslogs en
måltunna för hela Finland och den utgjorde 30 kappar, mot 32 kappar under svenska tiden.
Dubbelt, till exempel
tvefalt hor om bägge parterna var gifta på varsitt håll. Om skriftliga handlingar: i två exemplar.
Åtgärd som syftar till att säkerställa till exempel att en förpliktelse fullgörs eller att en utredning verkställs, oberoende av
vad den som åtgärden riktar sig mot önskar. Själva åtgärden förekom redan under svenska tiden. Termen
tvångsmedel infördes i lagstiftningsspråket i början av 1900-talet.
U
Ursprungligen en juridisk
befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var
ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente,
stadga (ustav),
manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i
Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.
Skatteterm för en bondhustru, som på ålderdomen lämnat hemmet till son eller måg. Motsvarade undantagsman.
Lag som strider mot rättspraxis, vanligen i samband med kriser eller krig.
I Ryssland underordnad kanslitjänsteman vid
ämbetsverk för kansliuppgifter. Under lilla ofreden förekom en sådan
tjänst vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland. Underkanslisttjänster fanns även vid ämbetsverk i Gamla Finland.
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614.
Underställning innebar att en av underrätten fälld
dom inte fick verkställas utan förnyad
prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst
brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Ärenden som enligt
lag eller annat
reglemente skulle hänvisas till högre
instans för slutgiltigt avgörande. Underrätterna skulle lämna vissa domar i
brottmål till hovrättens prövning. Om hovrätten var oenig måste den under svenska tiden underställa domslutet Kgl. Maj:t,
Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol, under autonoma tiden Justitiedepartementet.
Invånare i en
stat i som är förpliktad till underdånighet gentemot statens makthavare, förknippat med ett icke-demokratiskt, monarkistiskt statsskick.
Beteckning på myndighetsperson som fått i uppgift att utföra undersökning av något slag. En polis som undersökte ett
brottmål kallades undersökningsman.
Förening av två eller flera självständiga stater. Unionen kunde förverkligas som en personalunion eller som en realunion. I det förra fallet var vanligen det förenande bandet statsöverhuvudet, och unionen kunde automatiskt upphöra vid monarkens död. Om unionsländerna hade samma tronföljdsordning eller om det fanns överenskommelser om att välja en gemensam tronföljare kunde personalunionen fortgå. I så fall övergick personalunionen ofta i en realunion.
Benämning på en
skrivelse som överordnad
myndighet (exempelvis
hovrätt eller kollegium) sänt till samtliga under densamma lydande ämbetsmän och myndigheter. Ursprungligen skickades skrivelsen som ett cirkulärbrev som skickades vidare till nästa mottagare, men praxisen luckrades upp. Sedermera användes termen även om av en
regering eller folkrepresentation utfärdat manifest.
Inkallande till värnpliktsarmén som inrättades 1878, men sattes i
bruk 1881.
Under 1700-talet benämning på det belopp med vilket en
valuta eller ett värdepapper överstiger det nominella värdet. Termen ersattes så småningom med ”agio”.
Dra upp linjer, till exempel linjerna mellan kolumnerna i uppbördsboken.
Offentliggöra genom uppläsning av myndighetsbeslut inför allmänheten.
Uppskattat
mantal för nybyggen som tillkommit på överloppsjordar av ett gammalt
skattehemman och som efter 1786 gavs samma
jordnatur som det gamla hemmanets. Uppskattning skedde med innehavarens
medgivande och på hans begäran.
Skriftligt
beslut om att skjuta upp behandlingen av ett
mål eller ärende till ett senare rättegångs- eller beslutstillfälle för att lämna rum åt särskild utredning. Uppskov bör inte förväxlas med avbrott som innebär att samma sammanträde fortsätter senare.
Uppskovsbeslut stadgades för domstolar tidigast i 1734 års lag, under benämningen uppskovsdom.
Samlande benämning på särskilt koppar och järnvikt från 1638 i uppstäder. På grund av de höga utfraktskostnaderna beräknades övervikt. Vikterna skulle utmärkas med fyrkantiga stämplar. År 1739 motsvarade 1
skeppund uppstadsvikt 16
lispund 16
markpund viktualievikt.
Med avsikt, planerad.
Uppsåt innebar strängare straff.
Förevisa, visa, föra fram.
Under 1600–1700-talet benämning på den tid då ett myndighetskontor, till exempel ett postkontor, skulle vara öppet för allmänheten.
Laga åtgärd varigenom arvinge avsäger sig ett
arv och därmed de till arvet hörande skulderna.
Under svenska tiden om att döma, utdöma, avgöra eller slita en tvist.
Handling genom vilken parterna i en fejd avtalade om stridens upphörande.
Enligt bestämda former avfattad skriftlig uppteckning som ska utgöra bevis för en handling eller ett
beslut med vissa rättsverkningar. I tysk
praxis åtskiljs mellan offentliga urkunder och privata urkunder. Skillnaden har inte varit relevant i nordisk medeltid. Bruket av termen
diplom och
urkund är därför inte inom nordisk medeltidsforskning så strängt fixerat som på kontinenten.
Sätt att skaffa sig fördelar genom oäkta skrivelser. De medeltida lagarna behandlade inte urkundsförfalskning.
Urkundsförfalskning förekom inom alla samhällsklasser och på alla nivåer. Strider om urkundsförfalskningar fördes åtminstone i riksrådet. Äktheten undersöktes också av biskoparna och andra höga prelater.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes
hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes
hävd vara laga fång.
Till exempel urminneshävd, urkund.
Försvar med angiven orsak, hinder.
Extra insatt, utanför det som är ordinarie.
(Under 1500-talet) benämning på tillfällig
bergsman som saknade egen gruvandel. Utbrukarna fick malmen som gåva när de uppsökte och utbröt gamla malmstreck, letade fram malm genom sovring m.m. De tog vanligen hand om sådan malm som bergsmännen förkastade.
Del av ett skriftligt dokument, särskilt protokoll, som upptecknas för visst syfte och undertecknas av vederbörande, dock så att utelämnad text anges med särskilt tecken.
Till exempel en förordning.
Typ av
kassainventarium i landskontoret, som skulle utföras i juni och december. De övriga månaderna skulle olikviderade
förskott endast upptas översiktligt. I det utförliga kassainventariet skulle man skilja mellan sådana förskott vilkas ersättning eller
avskrivning kunde förordnas av kejsaren och sådana förskott som berodde på landshövdingens åtgärder. I det utförliga kassainventariet skulle deponerade medel införas genom specificerade förteckningar, medan de i de andra månatliga kassainventarierna endast infördes summariskt.
Benämning på
bonde som hade erlagt sina skatter till kronan, skattebetalare.
Lämna
anstånd med betalningen av
avgift för
stämplat papper och dylikt; kreditgivning. Utkrediterades vanligen till
domare som uppbar avgiften av de enskilda personerna som löste ut sina rättshandlingar och därefter erlade avgiften till lantränteriet. Utkreditering kunde efter 1803 beviljas av landshövdingen emot skriftlig förbindelse att den löpande summan skulle erläggas före den 31 december samma år.
Omdöme eller expertuttalande, vanligen uppgjort på särskilt uppdrag.
Ursprungligen om personer från annat landskap, motsats: inhemsk eller härländsk. I landskapslagarna förekommer benämningen både i den ursprungliga och i den moderna betydelsen. Betydelsen diskuterades på ett möte i Kalmar 1436. Riksrådet ansåg att ”inländsk” och ”infödd” var identiska, medan Erik av Pommern ansåg att uttrycket inländska män omfattade alla som hade egendom i Sverige.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna.
Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på
kronohemman arbetsredskap,
dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller
böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Den omständighet att en lön eller utgift inte betalades ur
ordinarie budget, ordinarie stat.
Allmänt om att kräva ut eller be om att få se, granska eller få sig tillskickad offentliga akter.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för internationella relationer. Ministern var chef för Utrikesministeriet.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att
indelningsverket infördes togs en man från var
tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols
beslut i högre eller högsta
instans i underställda
mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.
Avgörande röst. Under 1700-talet i Sverige konungens
rätt att fatta beslutet ifall konungen och
justitierevisionen (senare konungens högsta domstol) inte var överens.
Utslagsröst stadgades formellt i 1772 års regeringsform, men förekom tidvis långt tidigare.
De livsmedelspersedlar som ingick i kronans tjänares och ämbetsmäns löner.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
V
Åt en eller två rotar beviljad
rätt att inte uppställa
soldat och häst för indelningsverket.
Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Obesatt, ledig (till exempel tjänst,
befattning eller syssla).
I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga
ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i
Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter.
Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som
kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Geografiskt område vars röstberättigade invånare har
rätt att utse representanter eller elektorer i riksdags-, kommunal- eller presidentval. I enmansvalkretsar utses en representant efter en majoritetsprincip, medan man i flermansvalkretsar utser flera representanter efter en i allmänhet proportionell valmetod.
Typ av rösträtt.
Valrätt används då en kollektiv enhet utser personer som i egenskap av deras representanter är utsedda till en viss uppgift. Aktiv valrätt avser rätten att välja, medan passiv valrätt hänvisar till rätten att väljas (valbarhet).
Sedel på vilken den valberättigade anger sin
kandidat i val.
Kameral beteckning för
frälsehemman som
kronan fick (som vederlag) av en adelsman, i utbyte mot ett kronohemman. Bytet kunde också bara gälla räntan, medan själva hemmanet kvarstod under sin ursprungliga ägare. Det kallades då byteshemman.
Samling verifikat för
revision av räkenskaper och till dem hörande andra handlingar.
Honorärtitel av andra
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt
geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive
general och amiral.
Malning av vete som förutsatte en kvarn med dyrare verktyg för skrädning och siktning än annat spannmål. Vetemälden var inte underkastad skattläggning, i motsats till de kvarnar som malde de vanligaste sädesslagen för allmän brödföda (råg,
korn och havre). Om en kvarn malde både vete och andra sädesslag, var vetemälden inte skattlagd, medan
skatt betalades för malning av de andra sädesslagen.
Sammanfattande benämning på institutioner, anstalter, tjänstemän och yrkesutövare inom veterinärförvaltningen på central, regional och kommunal nivå.
Myndighets- eller folkvalt organs
rätt att helt (absolut veto) eller för viss tid (suspensivt veto) stoppa annan myndighets beslut.
Titel för högre ämbets- eller
tjänsteman vid
universitet och inom andliga eller världsliga ordnar.
Vice kanslern ersatte den
ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Vicekonsuln kan ansvara för en viss del av en konsuls distrikt, men i allmänhet är vicekonsuln skyldig att biträda sin närmaste överordnade inom hela dennas verksamhetsområde.
Viceordförande står närmast under ordföranden och bistår och ställföreträder denna efter behov.
Bruket att lägga ett
yngre brev ovanpå ett eller flera äldre, som det yngre brevet åberopar i texten. Vidfästning gjordes vanligen så att en eller flera av det yngre brevets sigillremsor genomdrogs det
äldre brevets uppveck, varefter vaxsigillet fastsattes. Endast ett exempel på vidfästning av
brev finns bevarat bland de finska medeltidsurkunderna.
Bekänna, erkänna, bejaka.
Kopiering av en handling så att den har samma rättskapacitet som originalet. Avsikten har varit att ersätta originalet med en likvärdig kopia. Kopiering gjordes vanligen av en andlig eller
världslig myndighet. Den nya handlingen inleddes vanligen med ett
protokoll som bevisade att de som utfärdat vidimationen sett och
läst originalet.
Hålla för sitt/sin, erkänna, bekänna.
Tillfällig
anställning i stället för någon som är ledig.
Livsmedel. Termen användes bl.a. om den julstek och andra (säsongsbundna) livsmedel som prästerna enligt urgammal sedvana skaffade sig genom att
resa omkring i socknen. De förbjöds 1727. Persedlarna vägdes med en särskild livsmedelsvikt: viktualievikt.
Ingick i 1665 års system för vägning av livsmedel.
Viktualievikt blev huvudvikt i det svenska riket 1739. Den gällde för vägning av alla varor förutom de metaller som i städernas
våghus skulle ut- och invägas på annat sätt.
Gruva som tillfälligt är nedlagd.
Den som vunnit ett civilt
mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande
stad eller på en handelsplats. En
gäst som under medeltiden stannade över vintern i en
stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en
värd bland borgarna.
Granska och stämpla officiellt dokument, exempelvis ett utgående
skeppsdokument innan fartyget kan kasta loss.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation).
Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Allmän benämning på en person som utför visitationer, till exempel prost-, justitiekanslers- och biskopsvisitation.
Allmän benämning på tulltjänsteman som granskade varor vid stora sjötullen.
Bevisande kraft, bestämmande rätt.
Titulatur i skrift för filosofie professorerna vid Akademierna, kombinerades ofta med ”höglärde”.
Titulatur i skrift för innehavare av medicinsk lärdomsgrad eller läroämbete.
Titulatur i skrift för innehavare av juridisk lärdomsgrad eller juridiskt läroämbete.
Under svenska tiden och autonoma tiden om behörighet att verka som
vittne eller vittna.
Benämning på en viss typ av rösträtt.
Voteringsrätt används då en kollektiv enhet avgör en sakfråga genom röstning. Varje person med voteringsrätt i den kollektiva enheten har
rätt att rösta.
Valsedel, röstsedel. Voteringssedlar användes för beslutsfattande vid ståndsriksdagen och vid val av tjänstemän, särskilt präster. Förfarandet var ståndsbundet vid riksdagen fram till 1907. Borgarståndet hade under frihetstiden öppen votering, medan de övriga röstade med slutna sedlar. Röstningssedeln vid
prästval skulle från och med 1765 vara numrerad, genomdragen med tråd och försedd med valförrättarens (biskopens, prostens) sigill.
Röst, att tillkännage sin synpunkt, uttrycka sin åsikt, röstetal.
Avgörande röst vid jämnt röstetal.
Benämning för (lagstridig) felaktighet, till exempel om beslutsordning.
Juridisk term, vanligen med betydelsen vårdslöshet eller oaktsamhet. Det fanns två olika grader av vållande: grovt och ringare.
Före 1650-talet i förordningar och
brev förekommande benämning på statsanställd i underordnad ställning, kronotjänare.
Vakt, bevakning och vakttjänstgöring. Benämningen förekom i Björköarätt, som behandlade
fynd av vrak och vrakgods i yttersta havsbandet. Upphittaren hade
rätt till hälften av fyndets värde medan hittelönen innanför
vård och vaka uppgick till 1/3. Bevakning i städer reglerades av
Magnus Erikssons stadslag i mitten av 1300-talet. Alla burskapsägande
borgare skulle göra vård och vaka i staden. Vård och vaka trädde i kraft klockan 21 då bykyrkans klocka ringde i vård. Ringningen ur vård skedde på vintern klockan 6 och på sommaren klockan 4.
Vittberest. Uttrycket användes om svenska flottans manskap fram till 1875 för sjöman som varit minst ett år till sjöss på avlägsnare farvatten.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande
predikat för kronofogden.
På hederligt sätt förvärvad.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande
predikat för borgmästare.
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”,
officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid
lantdagen 1808–1906.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande
predikat för kyrkoherde,
kaplan eller pastor. Även uttrycket ”ärevördig” förekom.
Titulatur i skrift för konrektorer vid skolorna, kyrkoherdar samt bataljons- och skvadronspredikanter. Ifall de inte var filosofie doktorer användes uttrycket ”högvällärde”.
Offentligrättslig
vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga
skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av
Kemi lappmark för gränsfred.
Borgare som hade en
gäst som stannade längre än sex veckor. Värden ansvarade för gästens uppförande under vistelsen.
Beteckning på en hedersutnämning till en statlig tjänstetitel, normalt en högre
titel där innehavarna fick
fullmakt på värdigheten av regeringen, konungen, kejsaren eller presidenter (till exempel professorstitel, en
militär grad, eller en högre statstjänstemannatitel).
Benämning på utom kyrkligt förvaltningsområde liggande sak.
Benämning på värnpliktig som tillhörde lantvärnet.
En valutas värde i förhållande till en eller flera andra valutor.
Y
Inom förvaltningen från och med autonoma tiden och särskilt från självständighetstiden ett epitet för statstjänsteman av lägre
rang än en högre motsvarande, vanligen också placerad i en viss löneklass eller lönekategori. Den
yngre tjänstemannen hade vanligen till uppgift att biträda den
föredragande tjänsteman som han var underordnad.
Sammanträdesteknisk term som avser ett tydligt
förslag eller en fordran som ställs till ett föreningsmöte, en beslutande
församling eller en
domstol m.m.
Å
Redovisningsterm för
byte av innehavare på ett kronohemman.Landshövdingarna var ålagda att årligen till
Kammarkollegium sända en
förteckning över de av länets
kronohemman som fått ny innehavare och
vad åbon enligt immissionsbrevet blivit ålagd att odla.
Besittningsrätt till
hemman med olika rättigheter och skyldigheter, som berodde på hemmanets skattenatur (skatte, krono eller frälse). Innehavaren var skyldig att bruka hemmanet. Åboskapet förföll vid ödesmål, vanskötsel och förfall. År 1789 fick innehavare av
kronohemman rätt att friköpa det till skattehemman.
Förbinda, utse till ansvarsperson.
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska
kronan sedan Magnus Erikssons
landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna
skatt eller
avgift till kronan också under autonoma tiden.
Del av stämpeln på guld- och silverföremål, infördes 1689 i Stockholm så att det året var A, följande år B och så vidare. Z betecknade året 1712. År 1713 inleddes en ny serie som skrevs med fraktur. Enhetlig stämpling mellan de olika städerna infördes 1759.
Uppflyttning av elev från en klass till en annan, i enlighet med elevens kunskaper inom samma årskull och klass.
Årsflyttning förutsätter så kallade
fasta eller slutna klasser.
Under 1600-talet benämning på resekostnadsersättning för en tjänsteman. Öppet kungligt
brev om fri skjuts, logi och traktering.
Årspass beviljades särskilt tjänstemän som i ämbetsärenden vidtog inspektioner i länen, till exempel postinspektören.
I viss skriftlig form gjord
offentlig stämning eller
kungörelse om att man inom en viss tid måste anmäla sitt anspråk (exempelvis arvinge eller kreditor som gör anspråk på sin rätt). Änkor och arvingar till en avliden
uppbördsman måste efter 1826 ansöka och vinna
årsproklama för att befria dödsboet från de efterräkningar som kunde uppkomma till följd av den avlidnes bristfälliga eller felaktiga redovisning.
Den granskning av en myndighets räkenskaper som gjordes en gång per år. Till årsredovisningen bifogades verifikationer för att bevisa riktigheten.
Redovisning av utgifter, inkomster och tillgångar för ett år.
Återta, ogiltigförklara, riva upp (beslut,
dom m.m.).
Under autonoma tiden benämning på handling varmed en högre förvaltningsmyndighet återsände ett underställt eller hemställt ärende till den lägre instansen för beslut.
Besvär mot ensidig dom,
tredskodom eller i
lag stadgat förfarande rörande konkurser genom vilket en borgenär kan få tillbaka en gäldenärs utmätningsbara egendom.
Återvinningstalan anförs till den
domstol som fattat domen i fråga.
Kameral redovisningsterm för alla
publika verk och inrättningar för allmänhetens gagn som inte ingick i statskassan. Till dem hörde till exempel Fattig- och arbetshusfondens inkomster, inkomster som var anslagna för läroverk, lasarett,
hospital och spinnhus, lantmäterirevisionsprocenterna, änke- och pupillkassornas inkomster samt städernas enskilda inkomster.
Ä
Inom förvaltningen under autonoma tiden och särskilt från självständighetstiden epitet för statstjänsteman av högre
rang än en
yngre motsvarande. Den
äldre tjänstemannen hade vanligen till uppgift att föredra tjänsteärenden för överordnad (beslutsfattande församling).
Med
äldre byte avsågs före 1688 byte av
gods mellan
kronan och enskilda som ingåtts före 1655, från och med 1688 sådana byten som tillkommit före 1681. Granskningen av äldre byten upphörde 1731.
I Ryssland byföreståndare tillhörande allmogen för övervakning av ordningen och medverkan i verkställigheten av myndigheternas beslut. Fanns även i Gamla Finland. Också svenskspråkig benämning för de funktionärer i det ryska samhället som på ryska betecknades med termen ”starosta”.
Högre
befattning i
stat eller kyrka. Från 1600-talet högre statstjänst med fastställda självständiga offentligrättsliga befogenheter. Som
ämbete betecknades i svenskt administrativt språkbruk en sådan
tjänst vars innehavare tillsattes av Kunglig Majestät. Någon terminologisk skillnad mellan ämbete och tjänst förekommer inte i det finska språket.
De uppgifter som tillhör ett visst
ämbete eller en viss tjänst.
Från 1886 samlande benämning på de bevis, attester och sedlar samt
utdrag ur dop- och dödslängder samt kyrkostämmoprotokoll som utfärdades av pastorsämbetet och för vilka en
avgift enligt en viss
taxa skulle betalas. Från 1922 används termen om i vissa fall avgiftsbelagt utdrag ur
kyrkbok eller civilregister som innehåller de personuppgifter som är relevanta för ett visst juridiskt ändamål.
Ämbetsbevis utfärdas av kyrkoherdeämbetet, för dem som inte hörde till en
församling 1923–1969 av mantalsskrivaren och efter 1969 av Befolkningsregistercentralen.
Brev som sändes på ämbetets och tjänstens vägnar.
Geografiskt område inom vilket ett
ämbete utövas. Som exempel kan nämnas att landshövdingens
ämbetsdistrikt var ett län, häradshövdingens en
domsaga och kronofogdens ett härad.
Muntlig och skriftlig
försäkran som från och med 1773 avlades av statliga tjänstmän innan de tillträdde
ämbete och lön. Efter 1918 avsågs med ”ämbetsed” den moraliska utfästelse som vissa tjänstemän i statens högsta
förvaltning och ledning samt inom rätts-, militär- och fängelseväsendet jämte gränsbevakningen avlade och genom vilken de förband sig att fullgöra sina tjänsteåligganden. Tidigare avlade nästan alla statliga tjänstemän tjänsteed. En särskild typ av
ämbetsed avlades av ordinerade präster.
Avsättning från statlig
tjänst genom domstolsbeslut, under förutsättning att tjänsten hade besatts genom en
ämbetsfullmakt av regenten. Förfarandet infördes genom Gustav II Adolfs regentförsäkran 31.12.1611 (§ 7).
Ämbetsförlust verkställdes vanligen efter ett antal varningar och suspension.
Akt eller förrättning som en person med kyrkligt, statligt eller kommunalt
ämbete utförde i kraft av sitt ämbete.
Under perioden 1526–1926 innehavare av sådan
tjänst som betecknas som ämbete.
Ärende som avgörs som ett ämbetsärende eller som hör till ämbetsåliggandena.
De uppgifter, befogenheter och skyldigheter som fanns reglerade för utövningen av ett visst ämbete.
Som kännetecken använt
stämpelmärke för en viss
befattning eller en institution. Ämbetssigillet var vanligen avtryckt i vax (metall, lera eller lack), ibland också direkt på papper eller på en pappersbit som fästs vid huvuddokumentet.
Av en
myndighet producerad skrift. Ämbetsskrivelsen kan vara ett dokument, ett
brev eller ett tryckalster.
Titel som en person hade
rätt att bära på basis av dennas ämbete, till skillnad från exempelvis bördstitel, som var ärftlig inom en släkt.
Sedan 1634 benämning på
offentlig myndighet som genom sina ämbets- och tjänstemän utövar den högsta styrelsen och förvaltningen av ett visst samhällsområde. Ämbetsverken indelas i centrala
ämbetsverk och dem (eller annat offentligt verk) underlydande regionala ämbetsverk och lokala myndigheter.
Änka som inte gift om sig. Änkan bibehöll den avlidne mannens namn,
stånd och värdighet. Hon stod inte under giftoman utan var myndig. Hon fick gifta om sig tidigast tio månader efter makens död.
Titulatur i skriftliga handlingar för mindre hantverkare.
Titulatur i skrift för kaplaner, skolkolleger och skollärare. Ifall de inte var filosofie doktorer användes uttrycket ”höglärde”.
Titulatur för drängar och
torpare i skriftliga handlingar.
Titulatur för bönder i skriftliga handlingar.
Titulatur för dragoner och soldater i skriftliga handlingar.
Ö
Officiell benämning på Finland cirka 1308–1525. ”Österland” avsåg ursprungligen områdena öster om det egentliga Finland, från 1464 och särskilt från 1500 användes benämningen Finland för hela området. Benämningen
Österlandet användes i officiella
dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Beteckning för den finska riksdelen. Den användes första gången 1344. Efter 1460-talet blev benämningen allt mera sällsynt och användes sista gången i ett officiellt
dokument 1525.
Ibland benämning på justitieborgmästaren (i Viborg), efter att rådet hade indelats i kollegier. Justitieborgmästaren kallades även ”burggreve”. Per Brahe hade planer på att införa titeln i Åbo, men de förverkligades inte.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid
ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på
förslag av den
myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen
överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
I vissa centrala
ämbetsverk tjänstebeteckning för överdirektörens närmaste man och ersättare eller verkets högsta regionala
tjänsteman (till exempel i
Forststyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet) från 1848 till 1920-talet.
Stadgar som reglerar övergångsförhållandena vid en lagändring, eller vid annat slag av övergång från ett system till ett annat.
I början av 1600-talet
titel för
tjänsteman i en
stad med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över till exempel en viss förvaltningsgren, ett visst truppslag, ett visst yrke eller en viss institution. Överinspektörerna avskaffades i och med kollegieindelningen inom magistraten. Under autonoma tiden var ”överinspektör” en benämning på ett
ämbete och en tjänsteman inom en viss förvaltningsgren (till exempel lantmäteriet), under självständigheten en titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Diskussion, rådslag, förhandling, möte.
Överskott på mått, särskilt om torra skattepersedlar.
