Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Social-, hälso- och arbetskraft
Kommitté som tillsattes av socialministern den 17 mars 1949 för att utreda juridiska spörsmål och motstridigheter i anslutning till krigsbarnens återflyttning till Finland.
Kommitté som grundades i Finland i slutet av år 1918 av ryska flyktingar för att verka som en hjälporganisation och sammanbindande länk.
Kommitté med uppgift att bekämpa farsoter på lokal nivå. År 1834 bestämdes att om det i en församling bröt ut en sjukdomsepidemi skulle sockenstämman sammanträda. Mötet skulle utse en kommitté som under ledning av kyrkoherden och biträdd av en kronobetjänt skulle ansvara för vården av de insjuknade. Församlingen skulle indelas i distrikt, och kommittén skulle utse en eller flera ledare för varje distrikt. Dessa skulle tillsammans med kommittén ordna vårdplatser för dem som inte kunde skötas hemma. Kommittén skulle informera provinsialläkaren om situationen och denne skulle skicka skriftliga instruktioner om vård samt mediciner till församlingen. Kommittén ansvarade sedan för vidaredistributionen av instruktioner och medicin till distrikten.
Byrå som grundades vid Centralen för den förflyttade befolkningens omvårdnad efter vinterkriget. Byrån skötte om att ersätta spannmål, kött, mjöl och andra livsmedel som staten evakuerat och sålt.
A
Under 1600-talet ibland beteckning för föreståndare för ett fattighus, senare också om föreståndaren för en stiftelse som skapats när ett kloster sekulariserats.
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Lön på accord, lön för en viss arbetsprestation i sin helhet.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Förlossningsläkare. Den första befattningen grundades i Finland 1816 vid Finlands första förlossningssjukhus, Åbo accouchementshus.
Manlig medhjälpare vid förlossning.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Ett delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av bl.a. tuberkulospatienter, grundat 1913. Förestods av kommunlaläkaren.
Finländskt statligt bolag som hade ensamrätt att sälja alkoholhaltiga drycker. Bolaget inledde sin verksamhet 1932 när riksdagen upphävde förbudslagen. Företaget var en del av Alko-bolagen Ab till 1999, då alkoholtillverkningen överfördes till ett särskilt bolag, Altia Abp. Samma år ombildades bolaget till ett självständigt statsägt bolag med ensamrätt att sälja alkoholdrycker starkare än 4,7 volymprocent, undantaget inhemska gårdsviner på högst 13 volymprocent.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens nykterhetsavdelning 1918–1922, därefter i Socialministeriets nykterhetsavdelning, senare avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden. Kompetenskravet var kemistingenjörs- eller filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i kemi.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från mantalspenningar efter 1643.
Officiell beteckning för statlig anstalt under Socialministeriet som vårdade alkoholister eller en motsvarande kommunal (eller privat) anstalt som blivit godkänd av statsrådet. Anstalten vårdade alkoholister som var farliga för sig själva eller andra, och alkoholister vilkas vård inte hade kunnat säkerställas på annat sätt.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Avdelning i vissa ministerier och centrala ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer. Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
En 1775 i Stockholm upprättad anstalt med uppgiften att som välgörenhetsinrättning motta och vårda barnaföderskor samt att som läroanstalt undervisa i barnförlossningskonst för medicine studerande och barnmorskelärlingar.
Fond som delade ut bidrag till nödställda, ålderstigna eller sjuka soldater. Fonden grundades 1796 av Stockholms stads borgerskap och magistrat. Avsikten var ursprungligen att grunda ett hospital, men i stället kom fonden att dela ut bidrag till behövande.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänst utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Nylands länssjukhus grundat 1861 i Helsingfors för såväl vården av sjuka som praktisk undervisning av medicinestuderande, barnmorskor och sjukssköterskor. Där sköttes i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset skapades då Nya Kliniken, som var ett undervisningssjukhus, och Nylands länslasarett (Gamla Kliniken och Barnbördshuset i Helsingfors) slogs ihop till en administrativ enhet för den akademiska undervisningens behov. Alla senare tillkomna universitetskliniker (Gynekologiska kliniken, hud- och könssjukdoms kliniken (1905-), ögon-, näs- och halskliniken (1907-), barnkliniken m.m.) anslöts till detta sjukhus som år 1958 ombildades till Helsingfors universitetssjukhus (HUS). Sjukhuset leddes av en sjukhusstyrelse. Som ordförande verkade generaldirektören för Medicinalverket. Ledamöter var föreståndarna för sjukhusets fem avdelningar: medicinska avdelningen, kirurgiska avdelningen, patologisk-anatomiska avdelningen, förlossningsavdelningen och syfilitiska avdelningen. I början av 1900-talet tillkom ytterligare en oftamologisk avdelning och en barnavdelning samt avdelningen för öron-, näs- och strupsjukdomar. Sjukhusets tjänstemän var två assistentläkare, fyra amanuenser, en kamrerare och sjukhusets syssloman. Professorerna i medicin var avdelningsläkare med undantag för avdelningen för veneriska sjuka. Där skulle senatens finansexpedition utse en ansvarig på förslag av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. På sjukhuset ansvarade en underläkare för utbildningen av barnmorskor. År 1937 bestod sjukhuset av fem avdelningsgrupper som var och en förestods av en överläkare, en assistentläkare och en översköterska. I den första avdelningen fanns 1:a medicinska avdelningen, den neuropatologiska, syfilo-dermatologiska och oftamologiska avdelningen. I den andra fanns Andra 2:a medicinska avdelningen, medicinska polikliniken, strålbehandlings- och örn-, näs och strupavdelningen. I den tredje fanns 1:a och 2:a kirurgiska avdelningen och kirurgiska polikliniken. I den fjärde avdelningen verkade barnavdelningen och i den femte 1:a och 2:a gynekologiska avdelningen och barnbördsavdelningen. I anslutning till sjukhuset verkade Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola.
Av Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte på heltid utan kombinerades med andra tjänster.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet statligt distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i Uleåborgs län. Det förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i norra Lapplands län där det saknades ett länssjukhus. Förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus.Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i Lapplands län där det saknades ett länssjukhus. Det förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Ursprungligen ett av Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
Allmosehjon, fattighjon. Benämningen användes under 1600-talet.
Almosehjon, tiggare. Benämningen användes under 1500-talet.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Person som hade till uppgift att resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Hospital grundat av drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Kontor som förmedlade, besiktigade och övervakade ammor.
Sällskap i Lovisa 1786–1812 med syfte att dels väcka kärlek till dygd och ära hos sina medlemmar, dels vårda och uppfostra värnlösa barn till dugliga tjänare. Sällskapet upprätthöll en skola där pojkar och flickor undervisades i skrivning, handarbeten och andra färdigheter som krävdes av tjänstefolk.
Tjänsteman med uppgift att bistå den professor som vid ett universitet utförde dissektioner.
Stora uppfostringsanstalters eller skyddshems styrelser på 1930-talet. De bestod av en av Socialministeriet utsedd ordförande, anstaltens föreståndare, överläkare och delar eller hela anstaltens lärarkollegium. Anstaltråd förekom vid Kotiniemi, Käyrä och Kylliälä uppfostringsanstalter samt vid Koivikko skyddshem.
Andra delen till Pharmacopoea Fennica editio secunda, utgiven 1851.Till den bifogades en latinsk-svensk specialordbok över orden i farmakopén.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Sammanslutning för apotekare i Sverige. År 1675 utfärdades privilegium för apotekarna i Stockholm att preparera och försälja läkemedel. År 1683 utsträcktes1675 års privilegium till att omfatta alla rikets apotekare. Societeten hade en privat karaktär och försökte 1776 förändra sin verksamhet och bli en av överheten godkänd myndighet. Försöket misslyckades. År 1792 utarbetades av överståthållaren Projekt till reglemente för Apothekare Societeten i dess oekonomiska angelägenheter. Någon ordningsstadga kom dock inte till stånd.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Person som hade avlagt Pharmacie Studiosi-examen och arbetade på ett apotek men ännu inte hade undergått apotekarexamen. Efter fullgjord examen skulle apotekargesällen bli kvar hos samma apotekare i ett år. Under vissa förhållanden kunde lärotiden förlängas. Efter det året kunde han med tre månaders uppsägningstid söka sig annorstädes. Under gesälltiden skulle gesällen fördjupa sina kunskaper i språk, naturalhistoria och apotekarekonsten. Efter fyra års arbete och studier kunde han anmäla sig hos Collegium medicum för att antingen som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla sitt eget. Då fick Pharmaciae Studiosus titeln Pharmaciae Candidat.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen. Avdelningen bestod av ett apoteksråd som chef och en apoteksvisitator. Avdelningen handlade alla frågor rörande apoteksväsendet, droghandeln, apoteksvaruhandeln samt handeln med giftiga ämnen.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50 rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000 recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Filial till apotek som apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Fastighet som inrymmer ett apotek. År 1688 bestämdes att varje apotek skulle vara försett med officin, materialkamrar; örtkammare, källare och laboratorium. I senare författningar tillkom dekoktorium.
Mindre medicinförråd på landsbygden som upprättades av apotekare i början på 1800-talet.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Chefen för apoteksavdelningen vid Medicicinalstyrelsen sedan 1927. Han var också ledamot i Medicinalstyrelsen. Kompetensvillkor var avlagd provisorsexamen. Chefen för apoteksavdelningen skulle utfärda förordnande för apoteksvisitatorn att verkställa de på denne ankommande visitationer, granska upprättade visitationsprotokoll, dra försorg om att lediga apoteksrättigheter, studie- och reseunderstöd blev lediganslagna, utfärda förordnanden för temporära föreståndare för apotek och apoteksfilialer, besluta om beviljande av högst tre månaders ledighet från skötseln av apotek, godkänna till apoteken antagna apotekselever samt granska apoteksräkningar till statens inrättningar. Om ett ärende vari avdelningschefen hade beslutanderätt var av vittgående eller av principiell betydelse skulle det underställas generaldirektören eller plenum för avgörande.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen. Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev ordinarie 1927.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som verkade som biträde åt en yrkesinspektör i ett visst yrkesinspektionsdistrikt, med särskilt ansvar för inspektionen av arbetares arbetsplatser. Arbetarassistenterna ersattes 1925 av biträdande yrkesinspektör och 1927 av arbetarinspektör.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen. Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I varje län tillsatt särskild byrå för förverkligande av den allmänna arbetsplikten 1918. Arbetsbyrån skulle först med hjälp av en kommunal myndighet uppmana de arbetspliktiga i varje kommun att frivilligt anmäla sig till arbete. Ifall de frivilliga var för få bemyndigade Socialstyrelsen byrån att utfärda arbetsplikt börjande från yngsta åldersklassen i kommunen. Vid behov utvidgades sökningen av arbetspliktiga till nästa kommun inom arbetsbyråns verksamhetsområde.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Från 1918 tjänsteman vid Socialstyrelsens arbetsförmedlingsavdelning och från 1922 till slutet av 1930-talet vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, sedermera arbetsavdelningen. Arbetsförmedlingskonsulenten ansvarade för rådgivningen och övervakningen av arbetsförmedlingarna i landet.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Benämningen ”ropottimies” användes om dem som i Viborgs kommendantskap av de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden blev ålagda att utföra arbetsprestationer för ockupanten inom ramen för skatteuttaget.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett fattighus i en församling, senare en kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en arbetsanstalt för lösdrivare.
Specialsjukhus i Helsingfors för patienter som var intagna på stadens arbets- och fattighus. Sjukhuset underlydde Medicinalstyrelsen. År 1897 fanns på sjukhuset en underläkartjänst.
Tvångsarbetsinrättning för manliga lösdrivare i Viborgs län, grundad 1831. Anstalten avskaffades 1882 då länsfängelset i Viborg började uppföras. Det stod färdigt 1884.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Under inbördeskriget 1918 beordrade Finlands folkkommissariat allmän arbetsplikt för alla män i åldern 18–55, en order som även kunde utsträckas till att omfatta sysslolösa kvinnor. Ordern fick liten effekt i och med den röda sidans förlust.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
Föreskrift om vilka regler och påbud som gäller på en arbetsplats.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Ledande tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå som ansvarade för enhetens verksamhet och inspektionen av de arbetsplatser som var knutna till arbetsvården av krigsinvalider, krigsänkor och andra invalider.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Läkemedel med en hemlig sammansättning, som inte var registrerade av Collegium medicum. År 1675 var det tillåtet för kvacksalvare att sälja arkana på marknadsplatser. Arkana förbehölls apoteken 1683. Förbuden mot obehörig försäljning upprepades bland annat 1816. År 1910 inrättades en byrå för meddelande av upplysning om bedrägliga läkemedel och läkemetoder. År 1931 skärptes kraven på import av medicinska preparat. Bestämmelser för tillverkning av inhemska specialpreparat saknades.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Chef för sanitetsväsendet för den vita armén 1918 och medlem av den temporära Medicinalstyrelsen. Till överläkarens uppgifter hörde att sköta om det militära sanitetsväsendet till vilket bl.a. hörde att övervaka truppernas hälsotillstånd och sjukvård, utse sanitärer och sjuksköterskor till truppenheterna samt att föra statistik över sårade, sjuka och avlidna. Fältläkarna och sanitärerna var underställda överläkaren.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Försäljare av kemiska och medicinska produkter.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Ledamot av eller bisittare i Medicinekollegiet. År 1736 inrättades sex assessorstjänster vid Collegium medicum. Assessorerna använde bara en del av sin tid åt kollegiet och livnärde sig på medicinsk praktik eller andra tjänster. Först på 1760-talet blev assessorstjänsterna avlönade.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens förordnande ordna inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
Tjänstebeteckning för chefen för Socialstyrelsens kansliavdelning 1918–1922 och ledamot av Socialstyrelsens plenum.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
Centralsjukhus för obotliga sjuka mentalpatienter i Viborgs län.Inrättningen grundades 1889 när det tidigare fängelset omvandlades till sjukhus. Verksamheten leddes av en läkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman och uppsyningsman. Inrättningen avskaffades 1927.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
B
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Reglemente som gällde badarskråets verksamhet och som gavs av Collegium medicum 1807. I reglementet fastställdes badarnas uppgifter och vilka färdigheter de skulle ha. Badaren skulle upprätthålla en bastu med olika typer av bad. Han skulle kunna raka skägg, koppa, slå åder, anlägga blodiglar och plåster med spansk fluga, rengöra naglar och liktår, känna till de medel med vilka blod kunde stämmas, kunna ge första hjälpen vid benbrott och färska sår samt känna till smärre kirurgi.
se Barberare, krigskirurg som från 1685 utbildades och legitimerades av barberarämbetet i Stockholm.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
Person som vid sidan av sitt egentliga yrke (rakning och hårklippning) utövade kirurgi i konkurrens med fältskärer och läkare. Bardskärarna bildade skrå på 1500-talet med lärlingar, gesäller och barberarmästare, vilka försåg hären och flottan med kirurger och fältskärer fram till att fältläkarkåren inrättades 1806.
Kvinnlig sjukvårdare, ursprungligen medlem av en 1633 grundad fransk religiös orden, vars medlemmar ägnade sig åt sjukvård. Barmhärtighetssystrarna deltog i Krimkriget, där de vårdade sjuka och sårade fransmän. En motsvarande rörelse bildades i Ryssland 1854 och om medlemmarna i den användes också termen ”barmhärtighetssyster”.
Förlossningssjukhus under autonoma tiden. Termen användes särskilt om det förlossningssjukhus som fanns i Helsingfors från och med 1834. Det hade flyttats till Helsingfors från Åbo 1833, där det tidigare hade kallats accouchementshuset. I Helsingfors var det först inrymt i Gamla kliniken. Under perioden 1841–1861 var barnbördshuset en avdelning vid Nylands länslasarett, 1861–1878 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Vid sjukhuset undervisades barnmorskor. Verksamheten som en del av det Allmänna sjukhuset i Helsingfors upphörde 1878 då Barnbördshuset på Fabriksgatan öppnades.
Barnbördshus grundat 1878 vid Fabriksgatan. Det var undervisningssjukhus för medicinestuderande och barnmorskor långt efter 1918. Föreståndare var professorn i barnförlossningskonst och barnsjukdomarnas klinik. Personalen bestod 1897 av en underackuschör som samtidigt var barnmorskelärare, en assistentläkare, två instruktionsbarnmorskor och en syssloman. År 1934 blev sjukhuset en självständig enhet.
Förlossningssjukhus grundat i Tammerfors 1905.
Inrättning för föräldralösa eller hemlösa barn i Helsingfors. Barnets Borg verkade i nära samarbete med universitetets pediatriska avdelning och barnsjukhuset i Helsingfors. I anslutning till Barnets Borg fanns också en barnvårdarinneskola. Barnets Borg fick en egen byggnad på 1930-talet.
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte namn till Hjälpkommittén för Finlands barn, medan förflyttningsverksamheten under fortsättningskriget i Finland organiserades av Barnförflyttningskommittén. Barnförflyttningen upphörde år 1946. Barntransporterna kom att beröra över 70 000 barn.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Hittebarnshus som finansierades med allmänna medel. Det första anlades 1633 i Stockholm och utvidgades så småningom till ett allmänt barnhus. Anstalten fick efterhand flera privilegier, bl.a. den så kallade barnhustunnan. Den sköttes till 1666 av ett bolag och stod därefter under olika myndigheters överinseende. Under autonomin fanns även barnhusinrättningar i Finland.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860 tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka tjänst i barnmorskeyrket.
Statligt undervisningssjukhus för barnmorskor i Helsingfors. Institutet utbildade barnmorskor för hela landet. Sjukhusstyrelsen bestod 1937 av överläkaren, de biträdande lärarna i obstetrik och pediatrik, överbarnmorskan, föreståndarinnan för elevinternatet, två instruktionsbarnmorskor och en bokförare. Barnmorskeutbildningen inleddes 1816 i anslutning till Kejserliga Akademin i Åbo. Den flyttades 1833 till Helsingfors där undervisning gavs på Kejserliga Alexanders-universitetets kliniska institut i ett särskilt barnbördshus. Den blev 1861 del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors och flyttade 1878 till nya byggnader på Fabriksgatan, under namnet Helsingfors barnbördshus. Då Kvinnoklinikens byggnader stod färdiga 1934 flyttades också barnmorskeutbildningen dit. Samtidigt överfördes förvaltningen av utbildningen från universitetet till Medicinalstyrelsen. Den nya utbildningsinrättningen fick namnet Barnmorskeinstitutet. År 1961 avskildes Kvinnoklinikens förvaltning från Barnmorskeinstitutets och dess undervisningsavdelningar i gynekologi och obstetrik. Institutet flyttades till en egen byggnad i Sofielund. Kvinnoklinikens överläkare kvarstod dock som institutets direktör.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Nastola för vård av bl.a. tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare och en underläkare.
Benämning på barnavdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som var beläget i Sörnäs medan de andra avdelningarna samsades på en tomt i Gardesstaden. År 1897 fanns på barnavdelningen en assistentläkare och en syssloman.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal vårdnämnd och dess barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Uppfostringsanstalt som upprätthölls av staten, eller kommunal eller privat anstalt för omhändertagna barn, exempelvis barnhem, vars reglemente för verksamheten hade godkänts av Socialministeriet. Socialministeriet förordnade också den myndighet som skulle övervaka barnskyddsanstalten.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare välfärdsavdelningen, vilken grundades 1924 för att övervaka verkställigheten av barnskyddet och omhändertagande av barn i kommunerna. Barnskyddsbyrån övervakade också uppfostringsanstalterna samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Uppgifterna sköttes tidigare av Skolstyrelsens barnskyddsbyrå. Inspektionen förrättades av barnskyddsinspektörer och kvinnliga barnskyddsinspektörer. Från senare delen av 1930-talet leddes Barnskyddsbyrån av en barnskyddsöverinspektör.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Examen, inrättad 1930, i barnskyddsarbete, socialpolitik och socialrätt vid Samhälleliga högskolan. Avlagd examen efter ett års studier gav behörighet till tjänster på det sociala området men förutsattes inte vid kommunala tjänstetillsättningar förrän långt senare.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Barnsköterska, till exempel på barnhus.
Militärt sjukhus i Helsingfors för de nyländska kompanierna. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Åbo för kompanierna i Åbo och Björneborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Nikolajstad (Vasa) för kompanierna i Österbotten. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Uleåborg för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Kuopio för kompanierna i Kuopio län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i S:t Michel för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Tavastehus för kompanierna i Tavastehus län.Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Viborg för kompanierna i Viborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Vid länsnämnd eller uppbådsnämnd.
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Kringstrykande tiggare, termen förekom i författningar rörande tiggeriet fram till 1800-talet.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman. Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Läkare som förutom provinsialläkaren var anställd inom ett provinsialläkardistrikt. Anställningen av biträdande provinsialläkare föreslogs i Finland 1811. De skulle ha samma kompetens som provinsialläkarna och i sin yrkesutövning följa den instruktion som var fastställd för provinsialläkarna.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Utbildningsanstalt för diakonissor som grundades 1941.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Finskspråkig skola för blinda i södra och sydvästra Finland, med en provisorisk svensk avdelning. Blindskolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande.Tjänstemän var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, en lärare, två lärarinnor, en handarbets- och hantverkslärare och -lärarinna samt två biträdande lärarinnor. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet.
År 1914 grundat kommunalt sanatorium i Borgå som fick lagstadgat statsunderstöd. Sanatoriet förestods av stadsläkaren. Det kallades även för Rosa och Johan Askolins tuberkulossjukhus.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Bruksarbetare, exempelvis hammarsmed, smeddräng, kolare.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss domsrätt över brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Lagar och förordningar som reglerar tillverkning, försäljning, inköp och utskänkning av alkoholhaltiga drycker.
Gårdsägares anmälan till budningskontoret vid stadens renhållningsverks om att gårdens latrintunna var full och måste tömmas.
Kontor inom renhållningsverket i en stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt monopol infördes 1927.
Titel på tjänsteman inom Medicinalstyrelsen.
Extraordinarie underavdelning inom Socialministeriets allmänna avdelning på 1940–1950-talet, med en byråchef som enda tjänsteman.
Enhet vid Socialministeriets allmänna avdelning.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement. Den tillhörde Veterinärsektionen inom ministeriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Enhet under inspektören för skyddsfostran som hanterade övervakningen av privata och offentliga inrättningar för barn (barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor). Byrån överfördes 1918 på Skolstyrelsen och blev Barnskyddsbyrån.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då socialstatistiska avdelningen vid Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement, tillhörde veterinärsektionen inom ministeriet.
C
Medicinaltaxa som fastställdes vid 1739 års riksdag och utkom i tryck 1741.
Medicinaltaxa som trycktes 1687. Förutom pris på ett par tusen olika läkemedel innehöll den också den summa som skulle erläggas för beredning av recepten.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Privat hjälporganisation i Sverige som administrerade all humanitär hjälp till Finland under vinterkriget. Centrala Finlandshjälpen grundades den 4 december 1939 och hade representanter från såväl den svenska staten som den finska ambassaden. Under fortsättningskriget övertogs Centrala Finlandshjälpens arbete av Hjälpkommittén för Finlands barn.
Högre eller högsta institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
Centralorgan för hjälp- och medborgarorganisationer som var inriktade på att bistå den ingermanländska befolkningen i Finland. Centralkommissionen grundades den 31 mars 1944 och fokuserade på den själsliga vården och upplysningsarbetet bland den förflyttade ingermanländska befolkningen i Finland.
Överläkare vid sjukhus eller militärläkare som har högsta ledningen över sjukvården eller befälet över en sjukvårdsanstalt.
Pensionskassa för ålderstigna och sjukliga civila tjänstemän.
Pensionsinrättning för civilstatens ämbets- och tjänstemän, deras änkor och barn. Den grundades 1826 med ett anslag av allmänna medel. Dessutom tillförsäkrades kassan en årlig inkomst av de löne-, avancements- och vakansbesparingar inom civilstaten, som borde ha tillfallit statsverket. De anställda ämbets- och tjänstemännen skulle dessutom årligen betala en avgift till fonden. Pensionerna indelades i åtta klasser. För att en änka eller ett barn efter en avliden tjänsteman skulle vara berättigad till full pension skulle den avlidne tjänstemannens erlagda avgifter motsvara minst 150 procent av pensionen.
Ämbetsverk bildat 1811 i storfurstendömet Finland efter modell från svenska tidens Collegium medicum. Collegium medicum bestod av medicineprofessorn vid Kungliga akademin i Åbo och två andra akademiska ledamöter. Ämbetsverket delades 1827 i Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum som 1827–1878 fick ansvaret för läkares, apotekares och provisorers examinering och legitimation. Collegium medicum hade sitt säte i anslutning till medicinska fakulteten i Åbo, efter 1828 i Helsingfors. Det leddes från 1829 av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket, med biträde av professorerna vid den medicinska fakulteten och sekreterare samt kamrer, kanslist och läkare av varierande omfattning från Överstyrelsen för medicinalverket. Sammanslogs 1878 med Överstyrelsen för medicinalverket och bildade Medicinalstyrelsen.
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
Benämning på Collegium medicum, använd av Kansliexpeditionen före 1811.
Det förhör som en universitetsutbildad läkare och kirurg avlade i praktisk medicin inför Collegium medicum. Ett godkänt förhör var en förutsättning för att bli legitimerad och få rätt att utöva medicin. Praxis infördes 1823. År 1878 bestämdes att de läkare som studerat utomlands skulle avlägga förhöret inför den medicinska fakulteten i Alexanders-universitetet.
D
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
De arbetsdagar som torpare och backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
Ursprungligen ett kommunalt tuberkulossjukhus i Helsingfors grundat 1926 varefter byggnaderna började uppföras i Dal.Överläkartjänsten inrättades 1927. Sjukhuset öppnades 1929 då också tuberkulosdispensären invid Maria sjukhus flyttade dit men kvarstod under egen förvaltning. Mellan den 6 maj och den 24 juli 1929 verkade också ett provisoriskt epidemisjukhus vid Dals sjukhus. Det blev 1930 ett undervisningssjukhus. År 1945 överfördes förvaltningen av undervisningsavdelningarna på Helsingfors univeristet och kallades för Helsingfors stads tuberkulossjukhus kliniska avdelning. Kontraktet mellan Helsingfors stad och universitetet var tidsbegränsat och förnyades efterhand. Sjukhusets namn ändrades 1953 till Dals tuberkulossanatorium och blev igen 1959 Dals sjukhus.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt reskript 1892 och en kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner, lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna. Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen examen i diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete, befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av diakon och diakonissa.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också rätt att gifta sig.
Sjukhem, senare sjukhus och barnhem, först grundat 1867 i Helsingfors och senare i Viborg för församlingarnas nödlidande, med anledning av nödåret 1867–1868. Diakonissanstalterna verkade också som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor. Motsvarande grundades 1894 i Sordavala, 1896 i Uleåborg och 1941 i Björneborg.
Under senatens ekonomiedepartement verkande överstyrelsen för Finlands vårdanstalter för mentalsjuka. År 1839 framlades ett förslag till ny författning om organisationen av mentalvården. Det högsta överinseendet skulle innehas av en direktion. I den ingick cheferna för senatens kansli- och ecklesiastikexpeditioner samt generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Medicinalverkets sekreterare skulle också vara sekreterare i direktionen för dårvården. Generaldirektören skulle verkställa direktionens beslut. Medicinalverkets kamrer var också kamrer vid direktionen. Dessutom hade direktionen en ombudsman. År 1878 slogs direktionen för dårvården ihop med Överstyrelsen för medicinalverket samt Collegium medicum, och Medicinalstyrelsen grundades som ett kollegialt ämbetsverk.
Direktion med ansvar för rikets hospital och barnhus 1766–1773. Direktionen föregicks av Hospitaldeputationen och efterträddes av Serafimerordensgillet.
Från 1931 var en av de biträdrande stadsdirektörerna i Helsingfors direktör för sociala och undervisningsärenden.
Föreskrift för apotekare rörande tillredningen av läkemedel. Dispensatoriet var en föregångare till och gammal benämning på farmakopé. Benämningen härstammar från Tyskland där den första för såväl läkare som apotekater avsedda läkemedelskodexen utkom under namnet dispensatorium i Nürnberg år 1477.
Utrymme där läkare själv bereder och utdelar läkemedel åt sina patienter.
Kommunal inrättning 1927–1958 i Helsingfors för förebyggande verksamhet mot mentalsjukdomar.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
Ledande tjänsteman på en distriktsbyrå som 1942–1944 verkställde allmän arbetsplikt inom sitt arbetskraftsdistrikt. Arbetskraftschefen skulle kalla arbetspliktiga till arbete genom allmän kungörelse, i första hand frivilliga, i andra hand tillgripa tvång och förflyttning för att få fram behövlig arbetskraft. Han utövade även tillsyn över kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämnderna. Distriktets arbetskraftschef underlydde Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Föreståndare för en församlings sjukvårdsdistrikt som från 1834 skulle inrättas när någon epidemi hade brutit ut. Föreståndaren lydde under församlingens sundhetskommitté. Han skötte informationsgången, övervakade sjukstugan, sjuksköterskorna och medicineringen samt delade ut de av provinsialläkaren ordinerade medicinerna till patienter som inte hade fått plats i sjukstugan.
Regionalt mentalsjukhus i Ekenäs. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, två underläkare, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Från 1937 benämning på det som tidigare kallades fattigvårdsinspektionen. Distriktsinspektionen för samhällsvården leddes från Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets välfärdsavdelning. Distriktsinspektionen utövade tillsyn över kommunernas samhällsvårdsdistrikt.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Läkare anställd av Helsingfors stad för ett distrikt. Staden indelades i slutet av 1800-talet i fem distrikt: Södra distriktet, Norra distriktet, Sörnäs, Berghäll och Tölö. Dessutom tillkom en distriktsläkare för kvinnosjukdomar. År 1910 fanns därutöver en distriktsläkare för alla läkardistrikt i Helsingfors och en extra distriktsläkare.
Regionala sinnessjukhus grundade på 1930-talet. Distriktssinnessjukhusen förestods av ett kommunförbund. Sjukhusets styrelse bestod av en överläkare, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Mindre sjukhus förestods av en läkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Distriktssinnessjukhus fanns 1937 i Ekenäs, Halikko, Nystad, Pläksaari, Rauha (Viborg), Siilinjärvi, Tavastland, Tyrvis (Vammala), Uleåborg och Vasa (för svenskatalande i Österbotten).
Oavlönad förtroendeman i lokalt fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
Tjänsteman som ansvarade för och beredde ärenden som gällde veterinärmedicin i Medicinalstyrelsen. Djurläkaren deltog i de förhör som ordnades för legitimeringen av veterinärer.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i Åbo 1781.
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
Mindre medicinalvikt motsvarande 1/8 uns.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
År 1576 utfärdades bestämmelser om taxering av hantverkare, mästersvenner, ämbetskarlar och legodrängar, eftersom det ansågs att dessa yrkeskategorier krävde för höga löner eller priser av bönderna. Drängepenningarna redovisades 1576–1577.
De längder som upprättades i samband med utkrävandet av drängepenningar.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster, lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett tjänsteår räknades som två när en tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också rätt att räkna dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Statlig fond inrättad 1840 för att bestrida kostnaderna för mentalvården. Fonden fick därefter sina medel huvudsakligen från en tredjedel av de arv eller gåvor som patienterna fick, den egendom som en på mentalsjukhus avliden obotlig patient lämnade efter sig och avgifter från enskilda patienter då de inlöstes eller skrevs ut från sjukhuset. Dårhusfonden förvaltades av direktionen för dårvården, in- och utskrivningsavgifterna deponerades på lantränterierna som årligen överförde dem på fonden.
Patient på statligt mentalsjukhus.
Anstalt för förvaring, senare också vård av sinnessjuka.
Predikant vid mentalsjukhus, sjukhuspräst. Den första dårhuspredikanten tillsattes 1840 av direktionen för dårvården i Helsingfors efter att Borgå domkapitel hade föreslagit en lämplig kandidat.
Institution för sinnessjuka i det medeltida Stockholm.
Särskild undersökning av mentalpatient, stadgad 1840 för fattiga patienter. Undersökningen kunde göras på länslasarettens avdelning för mentalsjuka eller på mentalsjukhusen i Helsingfors eller på Själö. Avsikten med undersökningen var att fastställa vårdmöjligheterna. Om sjukdomen bedömdes vara obotlig stannade patienten kvar på sjukhuset i hela sitt liv, efter att sockenstämman givit sitt medgivande. Patientens uppehälle bekostades av dårhusfonden. Förmögna mentalpatienter kunde med medicinalverkets generaldirektör inskrivas i mentalsjukhus, utan att ha genomgått dårkuren. De kunde också lämna sjukhuset utan särskild byrokrati.
Vård av mentalsjuka patienter. Vården ordnades enligt författningen 1840. Den inleddes med en provperiod, under vilken det avgjordes huruvida patienten gick att bota eller skulle betraktas som obotbar. Obotliga patienter inlöstes till anstalter för mentalsjuka och efter deras död tillföll deras egendom respektive anstalt. Förfarandet avskaffades 1862.
Under 1800-talet till förra delen av 1900-talet, benämning på mentalsjukhus. Anstalten leddes av en överläkare eller direktor.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
E
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt ämbete eller yrke.
Person som utan anställning och avlöning svurit ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
På lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka i Preitilä i Paimio, grundat 1933. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Tjänsteman vid kanslibyrån vid Socialministeriets allmänna avdelning, direkt underställd byråchefen. Ekonomiinspektören ansvarade för övervakningen av ministeriets finansförvaltning.
Institution i Helsingfors där gamla diakonissor vårdades. Elim-hemmet var även ett åldringshem. Det tillhörde Helsingfors diakonissanstalt och grundades 1928.
Anstalt för att vårda och isolera personer som angripits av smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus). Ett epidemisjukhus fanns bara i Helsingfors och grundades 1910 för att epidemiavdelningen på Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en underläkare och två assistentläkare samt vårdpersonal – flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades den 2 november 1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets direktör verkade som ordförande. Ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 öppnades en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt vid Epidemisjukhuset. Åren 1943–1944 fungerade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium till Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Anstalt för vård och isolering av patienter med smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus) i Helsingfors.Epidemisjukhuset skötte i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset grundades 1910 för att epidemiavdelningen på Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en underläkare och två assistentläkare samt vårdpersonal - flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades 2.11.1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets direktör verkade som ordförande. ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 startade en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt på Epidemisjukhuset. Åren 1943-44 verkade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium på Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Byrå i Petrograd som skulle handha evakueringen av finländare från Rådsryssland till Finland efter freden i Dorpat 1920. Byrån bestod av tolv tjänstemän av vilka två representerade Detektiva Centralpolisen.
Kommitté som skötte om evakueringen av finländare från Rådsryssland efter freden i Dorpat 1920. Kommittén verkade i Petrograd som en underavdelning till Finlands beskickning i Moskva. Evakueringskommittén arrangerade masstransporter av finländare under våren 1921, men tvingades i början av 1922 på grund av upproret i Östkarelen lämna Rådsryssland. Kommittén återvände efter några månader men under benämningen Understödskommittén med rätt att enbart utdela bistånd. Evakueringen slutfördes av Finlands generalkonsulat i Petrograd som inledde sin verksamhet 1923.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för ärenden rörande registrering av revisionssjälar samt befolkningens mobilitet under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Statlig veterinärtjänst som förekom utöver länsveterinärerna. År 1877 fanns extra djurläkare i Helsingfors, Björneborg och Jyväskylä.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Extraordinarieläkare användes som vikarier för att sköta lediga befattningar. Medicinalstyrelsen kunde också förordna dem att sköta andra uppdrag inom hälso- och sjukvården.
F
Statligt länsmentalsjukhus i Kuopio socken grundat 1892. Hade plats för 330 patienter, främst kroniker. Anstalten leddes 1908 av en överläkare som biträddes av två underläkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman. År 1937 hade tjänstemannakåren utökats med en översköterska. Prästen var däremot anställd av Niuvanniemi församling. Hette tidigare Fagernäs kur- och vårdanstalt för sinnessjuka.
Sjukhus för kroniskt mentalsjuka grundat 1885 på Niuvanniemi gods i Kuopio socken. Ursprungligen hade sjukhuset 60 platser för kvinnliga och 50 platser för manliga patienter. Sjukhuset utvidgades 1892 till centralanstalt med plats för 330 patienter. Anstalten leddes av en överläkare som biträddes av två underläkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om fattigvård i betydelsen frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Frivillig fattigvård eller den fattigvård som ett fattigvårdssamhälle från 1879 kunde erbjuda en fattig som hade hemortsrätt i en annan kommun och som berättigade kommunen i fråga att ansöka om ersättning från hemkommunen.
Den bestämda dag som enligt götalagarna och landslagen var bestämda för landbons avflyttning. Fardagen var terminer inom en sammanhängande flyttningsperiod mellan jul och midfastan. Landslagen omtalade bara en fardag, nämligen torsdagen före midfastan, men två legostämmor, Mårten och pingst. Stadslagen fastställde två fardagar om året. I Finland tillämpades förmodligen inte landslagens bestämmelser utan för såväl landbönder som pigor och drängar var Michelsmässan (29/9) flyttdag.
Förening för Finlands apotekare och farmaceuter, grundad 1887.
Tidskrift som grundats 1892 och som 1901 övertogs av Farmaceutiska föreningen.
Sammanslutning för studerande vid Farmaceutiska läroinrättningen. Klubben bildades i slutet av 1880-talet och fick 1890 namnet Farmaciekandidatklubben.
Den examen som en apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Kommitté med uppgift att utarbeta en ny farmakopé. På senatens förord tillsattes en farmakopékommitté av Collegium medicum 1848. Ordförande var professorn i kemi och fysik. Dessutom ingick en apotekare och en provisor som ledamoter. Arbetet slutfördes 1850 när tryckningen inleddes. En ny kommitté tillsattes av Medicinalstyrelsen 1881. Den bestod av fem ledamöter. Dess arbete avslutades med den nya upplagan av farmakopén som började gälla 1886. År 1906 förordnade senaten Medicinalstyrelsen att utarbeta en ny farmakopé. En kommission tillsattes som bestod av ordförande och elva ledamöter. Den nya farmakopén slutfördes i maj 1914. Statsrådet utsåg på förslag av Medicinalstyrelsen en kommitté för uppgörandet av en ny omarbetad upplaga av farmakopén år 1922. Den bestod av tre ledamöter och en kallad sekreterare. Kommittén upplöstes 1929.
Brev som bevisade avlagd farmasie studiosi examen samt ed. Före 1799 utfärdades farmaciestudiosibreven av den apotekare hos vilken elevtiden tillbringats.
Av sockenstämma, senare fattigvårdsstyrelse fastställd plan inom ett fattigrote för hur rotehjonen skulle färdas från gård till gård för att vistas där under så lång tid som ansågs motsvara lägenhetens mantal.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Auktion varvid fattighjon bortackorderades till den som åtog sig deras underhåll för det lägsta priset.
Personell skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller stadskommun eller annat fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal arvsskatt (fattigprocent) och en personlig skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.
Ed svuren vid domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Tjänstebeteckning på person som utövade tillsyn över fattigvården i en stad under 1600-talet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Ansvarig tjänsteman för en fattiggård eller ett fattighus under autonoma tiden, under svenska tiden kallad fattighusföreståndare.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Styrelse för en församlings fattighus.
Under fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Fattigstuga, härbärge eller kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
Huvudsakligen om den av kyrkorådet förvaltade kassan, vars medel användes till understöd åt de fattiga som inte kunde fördelas på fattigrote. Fattigkassor förekom också vid läroverken för understöd till fattiga elever. De fick efter 1743 sina medel från en viss procent av summan för inventarierna i varje sterbhus i församlingen, frivilliga bidrag under bröllop och barndop, ur fattighåven som efter allmänna kollekten fördes runt i kyrkan under gudstjänsten och från kvarlåtenskap efter avlidna fattighushjon. Efter 1848 insamlade också passexpeditionen i S:t Petersburg 20 kopek silver till fattigkassan, av alla som vistades där på obestämd tid, medan de samtidigt var inskrivna i kyrkboken i sin hemförsamling i Finland. Medlen skickades till den berörda församlingens fattigkassa.
Sjukhus med friplatser för fattiga. Ett dylikt sjukhus (Libeckska fattiglasarettet) fanns i Gamlakarleby . Det hade grundats med en testamentsdonation av apotekaren Gustaf Libeck och öppnades 1853.
Av stad fast avlönad läkare som gav de fattiga fri läkarvård eller stadsdistriktsläkare vars område omfattade stadens fattigkvarter.
Förteckning över de fattiga som fick fattigunderstöd. Fattiglängd fördes av fattigvårdsstyrelse i församling eller fattigvårdssamhälle vid den årliga mönstringen av fattigrotarna i församlingen eller församlingarna.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Medicin som avgiftsfritt fördelades bland fattiga sjuka. I handlingarna från 1775.
Statlig fond 1820–1891 som bestred kostnaderna för fattighus, arbetsinrättningar för lösdrivare samt dövstumskolorna. Fonden erhöll sina medel från diverse allmänna avgifter, till exempel fartygsbesättningarnas passavgifter.
Allmän kollekt uppburen från 1818 två gånger om året över hela Finland till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna. Kollekten uppbars förslagsvis första och andra bönedagen varje år eller på de dagar kyrkoherden eller ärkestiftet ansåg lämpliga. Kollektmedlen sändes årligen inom mars månad via prostexpeditionen med åtföljande remiss till landskontoren, för vidarebefordran till berörda inrättningar.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad förening för sockenmännen.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård. Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Folkligt och i förvaltningsjargong, avgifter för bestridande av kostnaderna för fattigvården.
Avgiftsfri elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande fattigskola grundades 1820 i Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Den del av tiondet som var avsedd för de fattigas underhåll. I Hälsingland utgjorde den 1/3 av tiondeuppbörden, men fattigtionden tycks inte ha förekommit i Finland under medeltiden. I början av medeltiden behöll bönderna fattigtiondet vanligen själva men när de kyrkliga institutionerna utvecklades hävdades principen att lekmän inte fick ha hand om kyrkliga tionden.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Avdelning vid Socialstyrelsen vilken under en överinspektör ansvarade för verkställigheten och övervakningen av fattigvårdslagstiftningen i landet. Fattigvårdsavdelningen ombildades 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Inkomster för bestridandet av fattigvård, framför allt avkastningen från de för fattigvården avsedda fastigheterna, influtna bötesmedel, kollekter, frivilliga gåvor, sterbhusinventarieprocenter och andra inkomster som vid behov togs ut i församlingen, socknen eller kommunen för att täcka kostnaderna för fattigvården.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet. Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på Socialstyrelsen och ändrade namn till överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.
Skriftlig överenskommelse om att, under vissa villkor, stå för de kostnader för fattigvården som en medborgare bosatt i ett annat land hade förorsakat. Finland anslöt sig 1923 till den fattigvårdskonvention som hade ingåtts mellan Sverige, Norge och Danmark år 1914.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Det reglemente som ett fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Ett hemmans skyldighet att bestrida fattigvården i en socken eller ett fattigvårdssamhälle.
Statistik över fattigvården, dess institutioner och understödstagare. Den stadgades under svenska tiden genom Tabellverket 1749 och gjordes upp av kyrkoherdarna. Fattigvårdsstatistiken stadgades under autonoma tiden 1842 och ingick först i guvernörernas verksamhetsberättelser, senare upprättades en särskild statistik av varje fattigvårdsdirektion, senare fattigvårdsstyrelse, vilken sammanställdes av guvernören, efter 1879 av fattigvårdsinspektören och efter 1917 av Socialstyrelsens socialstatistiska avdelning under ledning av överinspektören för fattigvården. Efter 1922 skötte Socialministeriets byrå för social forskning och statistik om sammanställningen av statistik inom det sociala området.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Förvaltningsorgan och möte som oftast hölls i samband med kyrkostämma eller kommunalstämma, där församlingen eller kommunen fattade beslut i fattigvårdsärenden.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Kommunalt sjukhus i Helsingfors inrättat 1866 för att bekämpa en grasserande epidemi av återfallsfeber (febris recurrens). Ombildades 1894 till allmänt kommunalsjukhus. Grundades på Bergmansgatan med stöd av stadens fattigkassa och privata insamlade medel. Flyttade i flera repriser tills sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas för Kommunala sjukhuset. Bytte 1894 namn till Maria sjukhus. Sjukdomen spreds epidemiskt också 1868–70, 1876–77 och i fånglägren 1918.
Apotek som grundats av en apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra protokoll över inspektionen. Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna. Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Förening som grundades den 30 juli 1941 som centralorgan för de frivlliga hjälporganisationerna. Föreningen sorterade under Socialministeriet och hade som mest 20 000 frivilliga medarbetare. Finlands Folkhjälp förmedlade den utländska hjälpen till Finland, arrangerade insamlingar och utförde sjuk- och hälsovårdsarbete. Verksamheten avtog efter kriget och föreningen upplöstes slutligen 1953.
Organisation som grundades 1948 med uppgift att rekrytera blodgivare och sköta insamlingen av blod för de finländska sjukhusens behov.
Finlands Röda Kors grundade en krigsfångebyrå enligt tredje Genevekonventionens överenskommelser i december 1939. Byråns uppgift var att samla in information om krigsfångar under vinterkriget och senare under fortsättningskriget. Enligt direktiv från Finlands Röda Kors uppgjordes för varje krigsfånge ett särskilt krigsfångekort i tre exemplar av vilka ett följde med fången, ett fanns hos krigsfångebyrån och ett exemplar fanns hos den truppenhet som tillfångatagit krigsfången. Även krigsfånglägren var skyldiga att anmäla förändringar i fångens kondition till Röda Korsets krigsfångebyrå. Byrån var den enda instansen i det krigstida Finland som hade ett fullständigt och uppdaterat kartotek över alla krigsfångar. Byrån upphörde 1946.
Sammanslutning för apotekare, grundad 1897. Stadgarna stadfästes av senaten 1898. År 1912 började föreningen utge ”Finska apotekareföreningens tidskrift”.
Tidskrift som började utges av Finska apotekareföreningen år 1912.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Förening som bland annat ordnade sex veckors sjuksköterskekurser 1880–1886.
Centralt militärsjukhus för garnisonerna i hela Finland. Sjukhuset grundades 1918 som en efterträdare till Garnisonsjukhuset i Helsingfors. Det har populärt kallats för Tilkka, efter namnet på det område sjukhuset var beläget i. Centralmilitärsjukhuset lades ned 2005.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Tidskrift som sedan 1841 utges av Finska Läkaresällskapet. På 1800-talet trycktes provinsialläkarnas årsrapporter i tidskriften.
Pensions- och understödskassa, grundad 1819, för änkor och barn till tjänstemän i den upplösta, dock inte avskaffade, finska indelta armén.
Form av sjuk- eller ålderdomsförsörjning, varigenom någon mot livstids vård och underhåll överlämnade sig och sin egendom till en annan.
Hem för värnlösa flickor, motsvarande ett barnhem, senare ett skolhem.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
Distrikt som lydde under Folkförsörjningsministeriet och inom vilket man koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Fram till 1941 administrerades inom distriktet även den allmänna arbetsplikten, men dessa ärenden fick därefter en separat indelning i arbetskraftsdistrikt. Det omfattade vanligen ett län. Distriktets ledande tjänsteman kallades byråchef eftersom han samtidigt förestod distriktets folkförsörjningskontor.
Samlande beteckning på Folkförsörjningsministeriets folkförsörjningsdistrikt.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Statlig befattning grundad 1941. Folkförsörjningsledaren ledde folkförsörjningsverksamheten i en kommun. Han ansvarade för att Folkförsörjningsministeriets, folkförsörjningskontorets och folkförsörjningsnämndens beslut och föreskrifter verkställdes och övervakade att personer som arbetade inom folkförsörjningen fullgjorde sina uppgifter. Folkförsörjningsledaren skulle vara dagligen anträffbar för allmänheten på folkförsörjningskansliet.
Medlem av statsrådet och chef för Folkförsörjningsministeriet.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Kassa grundad 1880. Direktionen i Helsingfors bestod av tre ledamöter och tre suppleanter, valda för tre år. Kassans inkomster bestod av årliga avgifter, som alla ordinarie och vikarierande lärare och lärarinnor var skyldiga att erlägga.
Statlig fond i anslutning till fattig- och arbetshusfonden, vars medel användes till bidrag och understöd åt kommuner och privata välgörenhetssällskap eller -föreningar som upprätthöll anstalter för arbetsoförmögna, och till enskilda personer som vårdade, underhöll och undervisade en lytt, blind, andesvag eller på annat sätt helt arbetsoförmögen person. Fonden övervakades av guvernören och fattigvårdsinspektören. Den hette egentligen Fonden för vården om till arbete fullkomligt oförmögna personer.
Samling receptformler som utarbetades för den nya militärfarmakopén år 1920. Receptsamlingen utarbetades av en särskild kommitté, som arbetade vid sidan av militärfarmakopékommittén.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland annat tuberkulospatienter, grundat 1926. Sanatoriet förestods av en läkare.
Barn som någon upptagit (som eget) eller mot ersättning mottagit till fostran och vård i föräldrarnas ställe. Anmäldes hos landshövdingen, som efter noga prövning av föräldrarnas medgivande och/eller prästbevis, fastställde barnets fosterbarnstatus. Fosterbarn var även en skatteterm efter 1805 då fattiga föräldralösa fosterbarn befriades från alla kronoutskylder till 18, 21 eller 24 års ålder, beroende på i vilken ålder barnet blivit fosterbarn enligt principen i ju yngre år, desto längre skattefrihet. Ursprungligen var fosterbarn även en benämning på barn som ammades av någon annan än sin moder: ”skötebarn”.
Särskild kategori av ofria, som var födda och uppvuxna på den gård där de levde. Benämningen förekommer i landskapslagarna, och en fostre hade en bättre ställning än övriga ofria. Hans ställning skiljde sig rättsligt och han kunde ha egendom och självständigt bo.
Av frimurare inrättat och underhållet barnhus som understöddes av kronan.
Gratisplats inklusive mat och vård på sjukhus och kurhus. På varje kurhus och lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde, länsman eller borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Utnämningsbrev till vissa höga statliga tjänster som gav tjänsteinnehavaren en viss rätt att företräda staten i sin ämbetsutövning. Fullmakter infördes 1926. De gavs åt presidenten, domstolsledamöter och föredragande tjänstemän vid högre domstolar, professorer och överbibliotekarien vid universitet och tekniska högskolan, innehavare av tjänst vid evangelisk-lutherska kyrkan, ledamot av centralt ämbetsverk och föredragande vid statsrådet. Fullmakt beviljades också åt tjänster som besattes av statsrådet, justitiekanslern, högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller annan myndighet där tjänsten krävde domarbehörighet.
Den fattigvård en fattig person hade rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade hemortsrätt i en annan kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få fakultativ fattigvård.
Det till barnhuset i Stockholm från och med 1637 anslagna spannmålet, under den tid (1650–1652) det skulle utgå per varje 40:e kronotiondetunna. Spannmålet uppbars av alla svenska församlingar och närmare hälften av Finlands församlingar, mot att de 1660–1785 i gengäld fick lämna in sina fattigbarn på barnhuset i Stockholm. Motsvarande skatt utgick också från och med 1810 i län som hade ett barnhus att försörja. Denna skatt kallades barnhustunnan, barnhusspannmålen.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
I Gamla Finland luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Skola för utbildning av fångvaktare. Den första grundades 1880 i anslutning till centralfängelset för manliga fångar i Åbo (Kakola).
Benämning på en förbandsplats som gav första hjälp och skötte om vidaretransporten av de sårade till ett fältlasarett. Benämningen var i bruk bl.a. under finska inbördeskriget 1918. Enligt den vita arméns instruktioner skulle en fältambulans upprättas på en skyddad men synlig plats nära fronten och förses med fem sanitärer, två ambulansslädar och en arbetssläde för att sköta transporten av de sjuka och sårade från fronten till ambulansen.
Kirurg anställd vid en armé i krig.
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare. Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Alla armén tillhöriga statligt avlönade läkare. Genom ett kungligt brev från den 6 augusti 1806 infördes fältläkarväsendet, som ålade alla vid armén i fred och krig anställda läkare att utgöra en militäriskt organiserad kår på stat under överfältläkaren. Denne hade generalmajors rang och var ansvarig endast inför konungen.
Benämning på sjukhus för den ryska militären i Viborg åtminstone under 1760-talet.
Centralpunkt för sanitetsverksamheten på den vita sidan i början av finska inbördeskriget 1918. Från kansliet sändes material och personal till fronterna och i kansliets lokaler uppsamlades allt sjukvårdsmaterial som tagits i krigsbyte av de ryska trupperna.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Kår som lydde under överveterinären vid Finlands armé. Till fältveterinärkårens uppgifter hörde bl.a. att grunda ett nödvändigt antal hästlasarett.
Förening grundad 1870 med uppgift att bistå frigivna fångar. Under Fängelseföreningen verkar underavdelningar i åtskilliga städer, särskilt i sådana där det finns större straffanstalter.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Tjänstebeteckning för psykiatern vid fångvårdsväsendet från och med 1935. Fängelsepsykiatern utnämndes av statsrådet på ansökan. Hans uppgift var att leda och övervaka mentalsjukhuset för fångar och att utveckla krispsykiatrin vid fängelserna.
Kontor där legoavtal med tjänstefolk slöts.
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i Åbo och Viborg. Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Penitentiär-pedagogiska anstalter (till exempel tvångsuppfostringsanstalter, skyddshem och skolhem) som upprättats och förvaltades av enskilda eller kommuner. Förbättringsanstalterna var ställda under offentlig kontroll och understöddes med allmänt bidrag. Uppgiften var att vårda, förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar. Förbättringsanstalterna underlydde Fångvårdsstyrelsen.
Organisation som grundades 1907 för att föra ett aktivt arbete mot tuberkulosen. Föreningen grundade sanatorier men höll huvudsakligen på med förebyggande arbete genom att grunda tuberkulosdistrikt och tuberkulosbyråer.
Läkartjänst som innebar ansvar för en vaccindepot. År 1837 fanns en föreståndartjänst endast i Åbo. År 1877 var de fyra: i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad (Vasa).
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Institution i stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna institution verkade.
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Från och med 1840 av församlingspräst eller häradshövding utfärdat intyg över en rik eller fattig obotlig mentalpatients enskilda egendom. Förmögenhetsbeviset innehöll också uppgifter om de närmaste släktingarna på orten.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsens förråd, med uppgift att övervaka inköp och underhåll av till exempel möblemang och tillbehör, belysningsarmatur och värmeanläggningar som användes vid styrelsen och i de statliga sjukhusen. Ursprungligen tillsattes befattningen på förordnande, från och med 1910 blev den en fast tjänst, jämställd med biträdande kamrerare.
Instans som under kriget 1918 hade i uppdrag att inventera förråden i landet, uppgöra statistik över behov och produktion, föreslå beslagtagning av egendom och vårda beslagtagen egendom.
Benämning på en person som saknade laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade lösdriveri eller olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris, tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Organisation inom försvarsmakten som under krigsåren 1939–1944 rekryterade blodgivare och skötte om insamlingen av blod. Efter kriget övertogs uppgiften av Finlands Röda Kors Blodtjänst.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Samlande beteckning för inspektörerna som övervakade socialförsäkringssystemet i ett visst inspektionsdistrikt under Socialministeriets försäkringsbyrå, senare avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Föredragande tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid Socialministeriet och byråchef för försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning.
G
Benämning på ett sjukhuskomplex som började uppföras 1830–1832 då Nylands och Tavastehus län hade delats och det gamla länslasarettet i Tavastehus inte längre fick ta emot patienter från Nyland. Gamla kliniken öppnades den 15 januari 1833. Sjukhuset hade 30 vårdplatser fördelade på en medicinsk och en kirurgisk avdelning. En särskild byggnad öppnades den 1 november 1833 med ytterligare 30 platser då Åbo accouchementshus flyttades till Helsingfors. År 1838 hade sjukhuset 90 bäddplatser. Då hade sjukhuset fått också en allmän länssjukhusavdelning och en venerisk avdelning. Det blev efter 1842 en avdelning vid Nylands länslasarett. Sjukhuset utgjorde stommen i det komplex av sjukhusbyggnader som efter att Nya kliniken hade inlett sin verksamhet 1948 kom att kallas för Gamla kliniken. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes därför fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Hospital i Helsingfors/Helsinge socken huvudsakligen för spetälska. Det grundades på riksdagsbeslut 1642 i Gammelstaden som nyligen hade blivit ledigt då befolkningen hade flyttat till området invid Skatudden. Hospitalet fick i augusti 1654 en predikant. Hospitalet i Gammelstaden verkade ännu på 1760-talet och flyttades 1765 till Estnässkatan på Thomanderska tomten (nr 77), i nordöstra hörnet av nuvarande Ständerhusskvären. Efter att Tavastehus 1776 blivit residensstad för landshövdingen i Nylands och Tavastehus län flyttades slutligen också hospitalet dit år 1785. Det existerade dock i praktiken i den gamla byggnaden till 1840-talet. Omkring 1777 började staden aktivt verka för att få ett lasarett till Helsingfors.
Militärsjukhus i Helsingfors grundat 1822. Det gamla militärsjukhuset brann ned 1826. Ett nytt uppfördes vid Andrégatan (Lönnrotsgatan) och fick namnet Bataljonssjukhuset vid 1:a finska skarpskyttebataljonen. Det bytte 1881 namn till Helsingfors garnisonssjukhus.
Militärt centralsjukhus för vård av de olika bataljonernas stampersonal och beväringar. Sjukhuset avskaffades när den finska militären upplöstes 1902–1905. Det ombildades 1918 till Finska försvarsmaktens centralmilitärsjukhus. Sjukhuset hette tidigare Gardets sjukhus i Helsingfors. Därutöver fanns mindre militärsjukhus i Finland, ett invid varje skarpskyttebataljon. År 1886 var de åtta till antalet, senare nio.
Sjukhus avsett för den militära personalen. Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Sjukhus i Brahestad. Sjukhuset grundades med en testamentsdonation av Isac Gellman 1872. Sjukhuset hade femton platser. Det fick en ny byggnad och ett barnbördshus 1912.
Medicinalstyrelsens ledande tjänsteman. Fram till 1927 var generaldirektören ledare i ett kollegium bestående av ett antal medicinalråd. Därefter fungerade han som ensam ämbetsverkschef med olika avdelningar under sig. Generaldirektören skulle vara medicine och kirurgie doktor, samt legitimerad läkare. Han gjorde årligen inspektionsresor för att inspektera sjukhus, andra sjukvårdsinrättningar samt apotek.
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
Befattning inom den vita armén 1918. Till Generalinspektörens uppgifter hörde att tillsammans med ett av Medicinalstyrelsen utsett medicinalråd inspektera militärsjukhus, fältlasarett och övriga till det militära sanitetsväsendet tillhörande inrättningar.Generalinspektören för militära sanitetsväsendet var direkt underställd Överbefälhavaren.
Organ inrättat under finska inbördeskriget 1918 för att sköta skyddskårernas proviantering. Under intendenturen organiserades distriktskommittéer.
Bestämmelser om försäljning och hantering av gifter och giftiga ämnen. Collegium medicum utfärdade 1756 en kungörelse om hur försäljningen av venena och farliga medicinalvaror skulle skötas. I städer med apotek fick gift endast säljas på apotek. I städer utan apotek kunde magistraten utse en handlande som förpliktade sig att sköta gifthandeln enligt gällande föreskrifter. Rätt att köpa gift för husbehov hade ståndspersoner, välbärgade borgare och andra kända personer. Av gemene man krävdes attest med sigill utfärdad av präst. År 1786 skärptes bestämmelserna och endast apoteken fick handha giftförsäljningen. Arsenikförsäljningen skärptes 1787. En ny förordning angående handeln med gift utkom 1888. År 1906 tillsattes en kommitté med uppgiften att utarbeta en ny giftstadga. Kommitténs betänkande utkom 1910.
Styresorgan för ett medeltida gille, då även bl.a. uppbörden ombesörjdes. Gillestämman leddes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden (gillisværiande) och arrangerades av så kallat giærdafolk. Gillesfriden övervakades bl.a.genom att man beslagtog vapen. Gillestämman hade jurisdiktion inom gillestadgan och verkställde utmätta straff.
Hospital på Gloskär i Föglö socken på Åland. Hospitalet grundades 1652. Det hade en egen präst 1654–1672. År 1674 förenades hospitalet med hospitalet på Själö.
Nådegåva, bestående till exempel av pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa. Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens instruktion 1798. På lasarettet i Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Möte på vilket beslut om nådegåvor och understöd (i allmänhet i kontanta pengar) från gratialkassor samt änke- och pupillkassor togs samt utdelades (till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa). Gratialistmöten hölls två gånger om året på bestämda platser inom varje regementes område.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Fonder vars medel användes för pensioner för ur tjänsten avgångna tjänstemän, pensioner för änkor och barn efter avlidna civila och militära tjänstemän samt extraordinarie pensioner. Termen användes också om tjänstemannakåren inom och själva förvaltningsenheten för dessa fonder.
Frigiven träl som blivit i behov av fattigvård. Om en sådan familj kom i nöd skulle man enligt äldre rätt gräva en grav på kyrkogården och lägga dem i den. Den som överlevde längst skulle tas upp av den tidigare husbonden, som sedan var skyldig att föda honom eller henne.
Den avgift mäklare i Stockholm av ålder insamlade och som de från 1720 ålades att utkräva av såväl köpare som säljare. Avgiften användes som understöd åt mäklares fattiga änkor och omyndiga barn.
År 1797 inrättad pensionsanstalt (utan hospital) för krigsmän vid Stockholms garnison, i viss mån även för andra fattiga i och runt huvudstaden. Hospitalet ändrade år 1813 namn till Konungens hospital.
I Ryssland från och med 1775 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltningarna som samtidigt var chef för barnmorskorna i guvernementet (rangklass 8–10). I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1812 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från och med 1797 ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet. Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med 1797 chef för medicinalförvaltningen i ett guvernement och för de civila läkarna samt en tid även för militärläkarna i guvernementet. Inspektören hade titeln stadsfysikus (rangklass 8) och lydde under Medicinalkollegiet och från och med 1803 under Inrikesministeriet.
Läkare med uppgift att åt generalguvernörsämbetet ge råd och upplysningar i militärmedicinska angelägenheter.
I Ryssland från och med 1797 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltning och chef (rangklass 8–10) för dess kirurgiska avdelning. I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1813 vid guvernementets medicinalförvaltning.
Universitetsklinik för obstretrik och gynekologi med säte i Helsingfors. Gynekologiska kliniken verkade under gynekologi- och ostetrikprofessorns översyn. Kliniken inledde verksamheten 1861 som en avdelning inom Gamla Kliniken och verkade där till 1919. Kliniken gav från 1926 också moderskapsrådgivning som från 1944 blev lagstadgad för hela landet. Undervisningen av medicinestuderande var tillfälligt (1855–1861) förlagd till Nya Klinikens två förlossningsavdelningar då Gamla Kliniken var en del av Nylands länslasarett. Kliniken blev 1935 universitetssjukhuset Kvinnokliniken.
Transport av underhållsbehövande från gård till gård under vilken de kunde samla in mat och andra förnödenheter i stället för att leva på fattigroten. Gårdsskjutsen förekom i östra Finland från 1600-talet och ersattes 1852 i huvudsak med understödsbidrag och inackordering. I mellersta Finland omnämns dylik fattigvård endast för mentalsjuka medellösa.
Temporär form av träldom som innebar att en skuldsatt person arbetade av sin skuld eller lämnade sina barn som skuldträlar.
Fullmakt utfärdad till sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren rätt att utöva sitt yrke i ett härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Skyldighet att låta en fattig tillbringa natten i den gård där han sökte gästning. Skyldigheten ingick i många landskapslagar. Det är dock omdiskuterat huruvida bestämmelserna endast var komplement till bestämmelser om resande eller om de faktiskt var en form av underhåll av fattiga.
Den form av träldom som innebar att en person på grund av fattigdom gjorde sig själv med sin eventuella egendom och sina efterkommande till trälar. Den blivande ägaren kunde vara en släkting, men också en ickebesläktad person. Gävträldom försvann under 1200-talet.
H
Regionalt mentalsjukhus i Halikko. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av en överläkare, en underläkare, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Statligt lungsjukhus i Tavastehus län inrättat 1920. Sjukhuset förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Sedan början av 1800-talet vid herrgård fastanställd vanligen gift arbetskarl som för sin avlöning arbetade endast vissa dagar i veckan hos husbonden.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet.
Medicinaltaxa som stadfästes 1819. I taxan fanns cirka 800 prissatta läkemedel. Till den anslöt sig en laborationstaxa, som hade sin grund i pro labore-bestämmelserna från 1777.
Medicinaltaxa utgiven 1866. I allmänna bestämmelser skiljde sig taxan från de tidigare genom att Medicinalstyrelsen var skyldig att varje höst inkomma med förslag till ny taxa ifall drogpriserna förändrades med 10 procent. Priserna i taxan var angivna i mark och penni. Dessutom framhölls att såväl medicinal- som viktualievikter, som användes på apoteken, skulle vara justerade.
Regionalt mentalsjukhus i Harjavalta. Det förestods av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom.
Sjukhus för mentalsjuka patienter i Harjavalta, grundat 1903.Sjukhuset grundades av kommunerna Ulfsby, Björneborgs landskommun, Kullaa, Hvittisbofjärd, Luvia, Kiukais, Kokemäki, Harjavalta och Kjulo. Sjukhuset fick statsunderstöd för sin verksamhet.
Länssjukhus i Heinola grundat 1795. Sjukhuset var tämligen litet och personalen bestod av provinsialläkaren i Heinola, en sjuksköterska, en tvätterska och en tjänarinna. Tidvis fanns där också en fältskär. Sjukhuset slogs 1810 ihop med kurhuset för veneriska sjukdomar som låg på samma tomt och bytte namn till Lasarett och kurhuset i Heinola. Det hette igen 1850–1858 Heinola länslasarett, varefter namnet ändrades till länssjukhus.
Medeltida kombinerade ålderdomshem och sjukhus som drevs av välgörenhetsstiftelser. De började förekomma i Sverige på 1300-talet.
Institution som ansvarade för den allmänna social- och sjukvården i den medeltida staden. Fattiga kunde få vård gratis medan bättre bemedlade betalade efter möjlighet. Det äldsta svenska helgeandshuset grundades i Uppsala på 1290-talet. Till stöd för helgeandshusen grundades ofta helgeandsgillen. I slutet av medeltiden fanns helgeandshus i de flesta viktigare städer. Någon gemensam organisation för helgeandshusen är inte känd, och endast helegeandshuset i Söderköping hörde till helgeandsorden. Under 1500-talet blev helgeandshusen i allt högre grad beroende av städernas borgerskap och magistrat. Benämningen helgeandshus försvann och ersattes av sjukstuga eller hospital.
Importföretag som inledde sin verksamhet 1895. Dess prislista utgjorde under flera år grunden för priserna i medicinaltaxan.
Inrättning för systerfostran, sjukvård och omsorg om värnlösa barn. Diakonissanstalten grundades som ett epidemisjukhus med åtta platser år 1867. Den förestods av en föreståndarinna som blivit utbildad vid Evangeliska hospitalet i S:t Petersburg. I samband med diakonissanstalten utvecklades också ett barnhem. År 1868 grundades ett Tjänarinnehem för de flickor som flyttat från landsbygden för att arbeta som hembiträden i huvudstaden. Nya verksamhetsformer uppstod: man grundade en hushållsskola, nya barnhem och ett sjukhus för barn med bentuberkulos år 1906. År 1927 utvidgades verksamheten med Rinnehemmet. År 1928 grundades Elim-hemmet.
Provisoriskt sjukhus för spetälska (leprasorium) i Hörneberg i Helsingfors 1900–1904. Efter att Själö hospital 1840 upphörde att verka som leprasjukhus var landet utan vårdanstalt. En tillfällig asyl inrättades då i Helsingfors för att stävja en epidemi. Asylen flyttades 1904 till Orivesi leprasorium.
Lasarett för Nylands och Tavastehus län grundat i Helsingfors 1775. Lasarettet betjänade både militären och civilbefolkningen. Verksamheten bedrevs i övre våningen av hospitalsbyggnaden i Kronohagen. År 1777 slogs hospitalet ihop med länslasarettet. Då Tavastehus blev Helsingfors och Tavastehus läns residensstad 1776 beslutade man att flytta länslasarettet dit, vilket skedde 1785. Helsingfors var därefter utan länslasarett tills Nylands länslasarett inledde sin verksamhet 1842 och började kallas Gamla kliniken.
Benämning på mentalvårdsavdelningen vid Stengårds kommunala sjukhus i Helsingfors. Avdelningen förestods av en överläkare, en underläkare och en assistentläkare. Överläkaren satt i det kommunala sjukhusets sjukhusstyrelse.
Handling om hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns) rätt till fattigvård på den angivna orten. Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Den kommun i vilken en person hade hemortsrätt. Beteckningen gällde ursprungligen främst ersättningar för fattigvårdsutgifter som en kommun hade haft för nödställda personer som egentligen inte var berättigade till fattigvård i kommunen. Gottgörelsen skulle först och främst sökas av den kommun där personen i fråga hade rätt till fattigvård, i sista hand av staten.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader. Hemsändning gällde närmast tiggare, fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
De kostnader som en kommun fick genom att en fattigvårdstagare som vistades utanför kommunen sändes tillbaka till kommunen, under bestämmelserna om hemortsrätt. Staten stod för hemsändningskostnaderna ifall personen i fråga hade vistats på den andra orten i minst fyra år.
Kännare eller samlare av medicinalväxter; tjänsteman i staden som utbildade apotekare och lekmän i vilka inhemska växter som kunde användas som läkemedel.
Tillfälligt mentalsjukhus i Helsingfors som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium i Kanneljärvi för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1939. Sanatoriet förestods av en läkare på deltid.
Under 1500–1600-talet arbetsprestationer som av kronan utkrävdes för byggnadsföretag, under 1700-talet och första delen av 1800-talet om till antalet obegränsade tilläggsarbeten (skjutsning, körslor, spånad, tröskning), som vid behov krävdes av landbönderna på säterier och herrgårdar utöver hjälp- eller drängdagsverkena.
Vanligen för arbetarklassen avsedd självhjälps- eller understödsförening som gav understöd vid arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, olycksfall och dödsfall samt för begravningshjälp. Hjälpkassorna stod i större eller mindre utsträckning under statlig uppsikt. De kontrollerades genom normativa bestämmelser om till exempel förvaltning och revision samt med reglementen.
Svensk privat hjälporganisation som utvecklades ur Kommittén för Finska Sommarbarn och som administrerade barnförflyttningarna under fortsättningskriget i samarbete med Barnförflyttningskommittén i Finland. Under vinterkriget hade barnförflyttningen till Sverige organiserats av Centrala Finlandshjälpen. Hjälpkommittén för Finlands barn upphörde på 1950-talet.
Vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka och personer med spetälska. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns fr.o.m. medeltiden S:t Görans hospital i Åbo, och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg. Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo och Pudasjärvi.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
Deputation med ansvar för rikets hospital och barnhus 1757–1766. Deputationen efterträddes av direktionen över hospitalen och barnhusen.
Ledning eller styrelseorgan för ett hospital. Hospitalsdirektionen övervakade förvaltningen av sjukhuset med biträde av annan personal, till exempel en syssloman. Den ansvarade huvudsakligen för ekonomin och kontrollen av sjukhusens inflytande medel som sakören, medgift, arvsmedel och i Österbotten för den hospitalsfyrk som uppbars där.
Dräng anställd vid ett hospital, underlydande sysslomannen. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande.
Fond som samlade in de avgifter som skulle användas för ett hospital som grundats och underhölls av kronan.
Årlig skatt endast i Österbotten. Hospitalsfyrk uppbars årligen per rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
De dokument som berörde en enskild patient på ett hospital. Efter 1686 inkluderades också ett prästbevis med uppgifter om patientens tillgångar, som efter dennes död skulle tillfalla hospitalet.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Sjuka och orkeslösa personer som var mål för fattigvården, men oförmögna att upphjälpa sin situation genom arbete eller tiggeri och blev intagna på hospital.
Kassa som inom sitt distrikt uppbar medel för att underhålla och driva Själö och Kronoby hospital. Hospitalskassan förvaltades av hospitalsdirektionen med biträde av hospitalssysslomannen. Kvittenser över influtna medel redovisades till landskontoret.
Titel för läkare verksam på ett av de statliga hospitalen på Själö och i Kronoby.
Under svenska tiden om förordning som reglerade verksamheten vid statligt hospital. Den första hospitalsordningen ingick i kyrkoordningen 1571, den andra och första egentliga statliga hospitalsordningen godkändes av ständerna 1624.
Vid sjukhus tjänstgörande präst, fanns under svenska tiden och autonoma tiden samt i Gamla Finland. Hospitalspredikanten verkade också ofta som hospitalssyssloman. Senast från självständighetstiden används termen sjukhuspräst.
Spannmålsavgift som användes till att bestrida kostnaderna för ett hospitals verksamhet och underhåll. Avgiften utgick från hospitalshemman och som hospitalstionde från andra hemman. Allmogen var efter 1668 skyldig att forsla spannmålen till den plats i lagsagan som landshövdingen hade utpekat. Tidigare hade detta varit hospitalets eget ansvar.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Del av kronotionde som tillföll sjuk- och fattigvårdsinrättningar.
Innehavare av apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde frihet från tull, växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Från och med slutet av 1700-talet tandläkare som tidvis var upptagen på hovstat genom kunglig fullmakt.
Läkare som var upptagen på hovstaten. I Sveriges första statskalender 1729 nämns en arkiater (archiator), två livmedicus och en hovmedicus.
Läkare vid hovet, vid monarkens hovstat i rang under livmedikus som var dennes personliga läkare. Termen hovmedicus ersattes senare av slottsläkare.
Understödskassa instiftad i Stockholm 1787 för fattiga änkor till betjänter som avlidit i tjänsten eller avgått från tjänsten med hela eller en del av årslönen som pension. Detta gällde ekonomi-, hov- och stallstaten samt husgeråds-, klädkammar- och kyrkobetjänter, brandmästare, vedvaktmästare, slottsknektar och betjänter vid Kungliga Djurgården. Kassans inkomster utgjordes av räntor, fonderade fattigvårdsmedel, fattigprocent vid bouppteckningar samt i hovförsamlingen uppburen kollekt.
Sjukhusavdelning för behandling av och undervisning i dermatologi (hudsjukdomar) och venerologi (könssjukdomar).Kliniken inrättades 1874 som en avdelning inom Allmänna Sjukhuset i Helsingfors då den första professuren i syfilidologi och dermatologi tillsattes. Den uppgick 1958 i Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Sjukhus för behandling av hudsjukdomar i Helsingfors, grundat 1900. Sjukhuset blev 1905 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Familjens och husets överhuvud. Husbonden förvaltade all egendom i boet, också hustruns enskilda egendom, och endast han kunde ingå avtal. Under 1400-talet reglerades mannens rätt att aga sin hustru. Han var målsman för hustrun och sina barn. Förhållandet till myndiga söner berodde på om de bodde i oskiftat bo med honom eller inte. I landskapslagarna var husbondens makt över trälarna obegränsad. Under 1400-talet hade husbonden rätt att aga legohjon inom vissa gränser. Också i förhållande till landborna kallades gårdens herre för husbonde. I Karelen var brödrafamiljer i majoritet bland storfamiljerna på 1500-talet. Ursprungligen var husbonden då den äldsta brodern eller en farbror. Brödrafamiljerna avvek dock från fadersfamiljerna genom att husbonden kunde avsättas.
Husbondens hustru och husmoder i förhållande till gårdsfolket. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle kvinnan ges till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och nycklar.... Också egendom utanför hemmet kunde i vissa fall förvaltas av hustrun. Hustrun hade inom vissa snäva gränser rätt att förrätta köp. I Finland var hustruns ställning avhängig av hennes släkts betydelse. Ännu under nya tiden behöll hon sitt släktnamn. Hennes ställning inom äktenskapet berodde på om det föddes några arvingar. Om barnen var minderåriga kunde hon efter mannens död fortsätta att styra huset under hela sin livstid oavsett att den äldsta sonen senare blev husbonde till namnet. En barnlös änka däremot återvände till sin egen släkt efter mannens död. Den östfinska hustruns ställning avvek från den västfinska med avseende på äganderätten. Ännu under nya tiden ärvde hon endast lösöre, sin hemgift.
(I vissa städer) kvinna som skötte tömningen av avträden; renhållningsgumma.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
Man som har lejt hus åt sig men som inte har någon gröda eller boskap. Husmän omnämndes i landskapslagarna. De jämställdes ofta med legofolk eller hantverkare och skulle betala vissa kyrkliga avgifter. Enligt Magnus Erikssons landslag var husmännen och inhysesmännen förbjudna att bära värja, dolk och jaktkniv. Enligt Växsjö stadga 1414 skulle en husman betala hälften så stor skatt eller avrad som en bonde.
Beteckning för en större egendom. Under en huvudgård låg dels jord i direkt drift, dels utjord som odlades av landbönder. Under en huvudgård hörde också torpare, fiskare och en eller flera kvarnar. Huvudgården utgjorde också ett förvaltningscentrum för jordägarens övriga landbor. Arbetet leddes under tidig medeltid av en bryte och sedan 1300-talet av en gårdsfogde. Från 1200-talet fick biskoparna rätt att uppbära alla kungsböter som utdömdes av personer bosatta på kyrkans huvudgårdar. Omkring 1280 fick frälset skattefrihet för sina huvudgårdar liksom för sin övriga frälsejord. Under tidig medeltid användes begreppet ”villa”, senare curia, curia principalis eller curia residentialis. Under senmedeltiden blev ”mansio” vanligt och i sällsynta fall används manerium för särskilt stora gårdar.
Ämbetstitel för stadsläkaren i Åbo 1821–1829. Titeln avskaffades då Helsingfors hade blivit huvudstad. Den sista huvudstadsläkaren utnämndes 1827. Vid sidan av huvudstadsläkaren verkade i Åbo en stadsläkare och provincialläkaren i Åbo och Björneborgs län som hade säte i staden.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen. Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Brunn i Kuppis inklusive ett sjukhus för spetälska, grundat av medicine professor Elias Tillandz vid Kungliga Akademin i Åbo. Han grundade också det första apoteket i Finland i Åbo år 1689. Källan omnämns ännu på 1850 som viktig vid vården av syfilis.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden. Hämtning innebar att den som försummat en kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av domstol och gällde huvudsakligen vittnen och svarande i brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Statligt lungsjukhus i Kangasto som förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Privat barnsanatorium i Lappvik nära Hangö, ursprungligen för patienter med rakitis, lymfkörtel- och ledtuberkulos. Det grundades av Föreningen Sanatorium för skrofulösa barn som 1898 fick statsstöd för vård av lungsot- och tuberkulospatienter, som det första privata sanatoriet i landet. Sanatoriet förestods av en läkare. Det öppnades 1901 och hade 88 vårdplatser, endast på sommaren. Efter 1920 var det öppet året om och hade 68 vårdplatser. Sjukhusbyggnaden bombskadades 1939 varefter verksamheten flyttades till Skogby. När området utarrenderades till Sovjetunionen i mars 1940 flyttades verksamheten till Pargas, först till Pjukala Folkhögsskolas utrymmen och från hösten 1940 till Salvela hemman. När Hangö återbördades till Finland 1941 var de gamla sanatoriebyggnaderna förstörda. År 1945 byggdes på svenskt initiativ baracker för att återbörda sanatoriet till Lappvik, men de överläts till Barnavårdsföreningen i Finland för koloniverksamhet. Sanatoriet stängdes 1960 då hela dess egendom överfördes på Barnavårdsföreningen.
Sjukhus för tuberkulospatienter inrättat i Kristinestad år 1925. Det var ett aktiebolag i kommunförbunds regi.
I
Inrättning för förståndshandikappade.
Från 1950 infördes idrottsnämnder i länen och kommunerna efter att idrottsförvaltningen i Finland fördelats på tre nivåer. Undervisningsministeriet hade sedan tidigare på statsnivå ansvarat för idrottsfrågor med bistånd av statens idrottsnämnd.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1913. Sanatoriet förestods av provinsialläkaren.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Vård av barn på landsbygden genom placering hos fosterföräldrar vilka mot visst understöd från socknens eller kommunens fattigvård ansvarade för barnets försörjning, hemundervisning och utbildning i praktiskt lantmannaarbete. Barnet skulle efter 1852 vara under 14 år och stanna tills fyllda 16. Från 1852 användes beteckningen också om fast försörjning av vuxet, vanfört fattighjon i enskilt hem. Inackordering förbjöds i fattigvårdslagen 1922.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Person som, utan att tillhöra lägenhetsinnehavarens familj, bodde som underhyresgäst med eller utan inackordering i maten. Detta var en vanlig form av fattigboende i städerna från och med 1800-talet, särskilt för unga ogifta personer.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Befattning grundad 1929 vid Medicinalstyrelsen för inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholhanteringen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholtillverkningen.
Tjänsteman vid Socialministeriets fattigvårdsbyrå som granskade vården och anstalterna inom den slutna socialvården.
Kommunal tjänsteman som lydde under kommunens vårdnämnd och förestod ett samhällsvårdsdistrikt. Inspektören ersattes i en del kommuner av en uppsyningsman som var bosatt i kommunen och skötte uppdraget på arvode eller som ett förtroendeuppdrag.
Tjänsteman vid Socialministeriets arbetsavdelning som övervakade och inspekterade de samfällda bostäderna för skogs- och flottningsarbetare. Tjänstebeteckningen ändrades under 1940-talet till inspektör av skogs- och flottarbetarnas samfällda bostäder.
Tjänsteman som övervakade barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor samt arbetsstugor och sommarkolonier och andra anstalter för barn. I sin uppgift bistods inspektören av en byrå för skyddsfostran. Tjänsten grundades 1910 under senatens civilexpedition och sorterade 1917 under ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen, varefter tjänsten 1918 överfördes på Skolstyrelsen.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922. Innehavaren skulle ha avlagt filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Tjänst som inrättades av senaten 1906 och som lydde under Kammarexpeditionen. Inspektören hade i uppgift att bistå kommuner, föreningar och enskilda personer med råd och upplysningar om lån ur Den obesuttna befolkningens lånefond. Han skulle därtill övervaka och årligen rapportera om förvaltningen av de lokala kassor som bildats med dessa medel, om resultaten av lånens användning och ge utlåtanden om låneansökningar, utföra inspektioner och verkställa värderingar och besiktningar över den obesuttna befolkningens ställning. Tjänsten ersattes 1915 av en kolonisationsinspektörstjänst.
Tjänsteman med ansvar för att övervaka renhållningen i staden och se till att den kommunala och privatfinansierade avfallshanteringen följde de stadgeenliga kraven på till exempel sortering, avfallskärl och tömning.
Barnmorska som tjänstgjorde på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Instruktionsbarnmorskan deltog i undervisningen av blivande barnmorskor.
Läkare som ansvarade för verksamheten vid en hälsobrunn. Mineralvattensbrunnarna skulle sedan 1797 övervakas av Collegium medicum. Om hälsbrunnen låg inom en stad innehades tjänsten som intendent oftast av stadsläkaren. Stadsläkaren i Åbo var alltid intendent för Kuppis källa. Källorna i Nådendal och Raumo hade tidvis egna intendenter.
Tillfällig institution för vård av veneriskt sjuka.Tillfälliga kurhus kunde grundas för en period på mellan sex och åtta veckor. Tillståndet förlängdes i praktiken ofta eftersom behandlingen inte kunde fullföljas på en så kort tid. År 1809 grundades ett tillfälligt kurhus i Ekenäs.
Inackorderad elev, intagen patient.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Genom allmän insamling grundad fond för understöd av krigsinvalider samt änkor och barn till avlidna soldater.
Stiftelse grundad på statligt initiativ 1940 för vård av krigsinvalider och andra krigsskadade enligt krigsolycksfallslagen, senare också enligt invalidvårdslagen av vilka den första stadgades 1946. Stiftelsen bestod av en ordförande och ett antal medlemmar som representerade staten, invalidvården och organisationer som arbetade med krigsinvalider och deras samt de stupades familjer. Invalidstiftelsens byggnad i Helsingfors blev färdig 1942 och innefattade ett ortopediskt sjukhus och en yrkesskola med studiebostäder. Invalidstiftelsen heter numera Orton.
J
I Gamla Finland åtminstone kring sekelskiftet 1800 benämning på av staten avlönad edsvuren barnmorska.
Läkare som biträdde vid förlossningar.
Tjänstgörande dagbefäl vid militären, även tjänstgörande läkare, veterinär och annan civil tjänsteman för dagen.
Halvoffentligt lasarett i Helsingfors för anställda vid Statsjärnvägarna.
K
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium för barn beläget i Nådendal. Sanatoriet förestods av en läkare.
Enligt kassans reglemente 1864, av direktionen anställd ekonomitjänsteman. Kamreraren förde registerbok över pensionskassans alla delägare, pensionärer och sterbhus. Han upprätthöll särskilda konton för var och en av dem, där han bokförde årsavgifterna respektive pensionerna. Kamreraren övervakade lån som beviljats ur pensionskassan och förde kassabok m.m. Han måste ställa borgen för eventuellt ekonomiskt svinn i tjänsten.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Kamreren utsågs fram till 1927 av Medicinalstyrelsens kollegium. Kamreren skulle ha avlagt kameralexamen, senare lägre förvaltningsexamen.
Ansvarig tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av Senatens ekonomiedepartement på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Gul flagga som hissas när ett fartyg är i karantän. Flaggan kallades populärt för pestflagga. År 1893 bestämdes att karantänsflagg skulle hissas om ett fartyg hade kolerafall ombord.
Flaggsignalen TM i Internationella signalboken. Karantänssignal fördes av fartyg som befann sig i karantän. Ett fartyg som anlände från smittad ort eller som hade en insjuknad person ombord skulle hissa flaggsignalen QL.
Enhet för granskning av personer och/eller fartyg som anlände från orter där smittsamma sjukdomar härjade. I Finland grundades karantänstationer under självständighetstiden. En fanns i Systerbäck och en på ön Lohm i Korpo.
Enligt kassans reglemente 1864, en av direktionens medlemmar som ansvarade för övervakningen av kassans penningrörelse. Kassainspektören förde kontrollbok över alla in- och utgående medel och alla de transaktioner som karmeraren ansvarade för och vilka kassainspektören måste godkänna med sin underskrift. Kassainspektören utnämndes varje år vid kassans första möte.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1913. Sanatoriet förestods av en läkare.
Titel för person som avlagt examen i kirurgi för fältläkare. Kirurger, fältskärer, betraktades som hantverkare i ett eget skrå och avskilda från den akademiska medicinen. År 1797 fick fältläkarna möjlighet att genomgå en examen i kirurgi, och därefter fick de rätt att kalla sig kirurgie magistrar.
Organisation för kirurger eller fältskärer. Medlemmar av bardskärarämbetet erkändes som privilegierade fältskärer år 1571. År 1685 kallades ämbetet Kirurgiska societeten. År 1699 bestämdes att societeten skulle ha ett anatomihus där medlemmarna skulle utföra offentliga anatomiska demonstrationer. Kirurgiska societeten fick nya stadganden 1755 och 1768. Kirurgiska societeten utfärdade lärbrev för gesällerna (från och med 1758 på latin). Gesällerna avlade sedan slutexamen i Kirurgiska societeten och blev själva fältskärmästare. Examina vid Kirurgiska societeten övervakades sedan 1685 av Collegium medicum. Under 1700-talet utbröt flera tvister mellan läkare och kirurger. Det ledde till att fältskärernas gamla skråprivilegier avskaffades hösten 1797. Då bestämdes att hela det svenska medicinalverket (läkare, kirurger, apotekare) skulle lyda direkt under Collegium medicum.
I Ryssland från och med 1797 avdelning vid medicinalförvaltningen i guvernement. En sådan fanns även vid medicinalförvaltningen i Viborg.
Tjänsteman som utförde operationer på ett länssjukhus. En kirurg skulle 1811 vara kirurgie magister. Han följde i övrigt samma reglementen som länslasarettets läkare.
Statligt undervisningssjukhus som förvaltades av universitetets medicinska fakultet. Det öppnades i Helsingfors 1833. Kliniska instutet hade formellt grundats i Åbo men hann inte inleda sin verksamhet före Åbo brand 1827. Det flyttades till Helsingfors tillsammans med universitetet och förenades med barnbördshuset som samma år också hade flyttats från Åbo till Helsingfors. Sjukhuset verkade dock först som ett kurhus för internering och vård av veneriskt smittade, varför Kliniska institutets 30 platser blev ett eget undervisningssjukhus och öppnade 1848 under namnet Nya Kliniken. Den resterande sjukhusverksamheten vid det gamla Kliniska institutet blev Nylands länslasarett.
Medicinaltaxa som utkom 1777.
Lågadlig riddare, tjänare, väpnare. Termen knapa förekom i Sverige från början av 1300-talet. Före adelskapet blev ärftligt utgjorde knaparna en löst definierad grupp mellan bönder och det egentliga frälset. År 1627 bestämdes vilka som hade rätt till adligt vapen och sigill. Fram till 1680-talet räknades dock knaparna till adeln och behövde inte betala mantalspenningar.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade sex bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade sex bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade tolv bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Titel för juridiskt utbildad förlikningsman vid kommunal kolonisationsnämnd 1917–1971.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Under Socialministeriet lydande kommitté som grundades 1948 för att överta Barnförflyttningskommitténs uppgifter och medel. Kommittén skötte om återflyttningen av krigsbarn som ännu befann sig i Sverige och organiserade studieplatser, barnhemsplatser och stipendier för återvändande barn. Kommitténs arbete upphörde officiellt 1955.
Kommitté tillsatt av riksdagen 1894 för att uppdatera, komplettera och förnya hälsovårdsförordningen för Finland från 1879. I bakgrunden låg bl.a. Medicinalstyrelsens strävan efter att ordna läkarförhållandena på landsbygden. Den publicerade sitt betänkande 1896. Betänkandet stadgade nya regler för gatornas bredd och vädersträck i städerna för förbättrat utnyttjande av sol- och dagsljus samt för luftcirkulationen. Förslaget omfattades inte av beredningen i senaten. En ny kommitté tillsattes 1906 som år 1908 presenterade ett i jämförelse med det förra något omarbetat förslag. Inte heller detta förslag godkändes. Man återkom därefter till hälsovårdsförordningen först efter att Finland hade blivit självständigt.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Examen i de färdigheter som krävdes av föreståndare för kommunalhem. De inkluderade teoretiska studier, praktik och ett prov vid Socialstyrelsen. Examen infördes som frivillig 1921, men blev efter 1923 en obligatorisk ämbetsexamen för alla som ville bli anställda som föreståndare för ett kommunalhem. Den avlades vid Socialministeriet. Själva undervisningen, kommunalhemsföreståndarkursen, meddelades ursprungligen vid Socialstyrelsen (Socialministeriet) och efter 1926 vid Medborgarhögskolan.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en kommun eller ett distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Kommunal tjänsteman i kommuner med företag som omfattades av stadgandena om arbetarskydd, särskilt industrier, verkstäder, jordbruket och dess binäringar, handels-, kontors- och lagerrörelser samt hotell- och restaurangverksamhet. Kommunala yrkesinspektörer tillsattes av stads- eller kommunalfullmäktige på viss tid och övervakades av landshövdingen. Kompetenskravet var folkskola med bevis på nödvändiga kunskaper inom ansvarsområdet, helst teknisk elementarutbildning. Inom den statliga yrkesinspektionen fanns det också yrkesinspektörer.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Kurs för sjuksköterskor som gav kompetensen äldre sjuksköterska. Den första statsunderstödda kursen ordnades 1922. Den omfattade sex veckors förberedande teoretisk undervisning varefter eleverna i flera månader utförde praktik.
Titel för kungens hovkirurger i 1540-talets räkenskaper.
Avgift som pålades apoteken 1747. Accisen var 10 procent, och dessutom skulle apoteken i extralicens erlägga 2 procent för alla sina apoteksmaterialier. På 1752 års riksdag befriades apotekarna i Stockholm från konsumtionsavgiften och extra licensen för alla till materia medica hörande simplicia. Apotekarna i landsorten måste fortsättningsvis erlägga avgifterna till år 1756.
Fond som delade ut understöd till änkor och barn efter avlidna militärpersoner. Fonden grundades när ständerna 1779 med anledning av kronprins Gustaf Adolfs födelse anslog en summa som faddergåva för att disponeras av konungen.
Medicinsk anstalt i Viborg från och med 1784 för utförande av vaccination mot smittkoppor.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Statligt mentalsjukhus för rättspsykiatriska och civila mentalsjuka patienter beläget i Korsholm. Sjukhuset förestods av en läkare, en överskötare och en ekonom. Modell för verksamheten togs från den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Sjukhuset bytte 1948 namn till Roparnäs.
Organisation grundad 1854 i Ryssland av storfurstinnan Helena Pavlovna. Organisationens medlemmar tjänstgjorde som sjukskötare inom vården av ryska soldater under Krimkriget. År 1855 hade organisationen ett fältsjukhus i Sevastopol. År 1855 skickades representanter för organisationen till Finland för att värva sjukvårdare bland kvinnorna i landet. Organisationens vidare verksamhet i Finland är inte känd.
I Ryssland 1775–1797 benämning på kretsläkare (rangklass 8 eller högre). Kretsläkarna i Gamla Finland titulerades doktor även efter 1797.
I Ryssland under 1700-talet underordnad läkare i en krets, lydande under kretsläkaren. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 kretskirurger vilka dock i praktiken närmast var läkarbiträden.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
Benämning på finländska barn som under vinter- och fortsättningskriget evakuerades till Sverige, Danmark och Norge.
Benämning på den grupp av den förflyttade befolkningen som inte klarade av sitt eget uppehälle och som var i behov av samhällsvård. Socialministeriet kunde beordra personen till en vårdplats på anstalt eller i enskild familj på den ort som ansågs lämpligast. En stor del av de krigsförflyttade var barn och personer som vårdats av vårdnämnden i den tidigare hemkommunen.
Tjänst vid Högkvarteret under fortsättningskriget. Befattningen infördes i maj 1942.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Civil tjänsteman som uppbar och bokförde de allmänna avgifter och skyldigheter som uppbars eller utfördes till förmån för krigsmanshus.
Tjänsteman (fogde) som uppbar bidrag till en inrättning för försörjning och vård av invalider och uttjänta fattiga krigsmän. Benämningen användes särskilt om fogden vid det krigsmanshus som grundades i Vadstena (i det forna klostret) år 1646.
Under stora ofreden under den ryska ockupationen av militärmyndigheterna upprätthållet militärsjukhus i Helsingfors.
Under 1700-talet förekommande benämning på arbete som utfördes för kronans räkning, särskilt av kommenderat militärmanskap eller civila personer som för till exempel brott eller lösdriveri dömts till dylikt arbete.
Statligt sjukhus för leprapatienter som grundades 1631. År 1687 började inrättningen också ta emot mentalsjuka patienter. Inrättningen hade ett årligt statsanslag. Ursprungligen fick den frivilliga bidrag av allmogen i form av spannmål, räntor eller penningar, efter 1680 enligt lag i penningar. Ledningen sköttes av hospitalsdirektionen som biträddes av en hospitalssyssloman. Medlemmar i direktionen var landshövdingen i Vasa samt biskopen i Åbo. Verksamheten upphörde 1841.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1924. Sanatoriet förestods av en läkare.
Hospital som tillhörde kronan. Benämningen uppkom under 1700-talet, eventuellt för att skilja de statligt underhållna hospitalen från hospital underhållna av en sammanslutning eller stiftelse.
Syssloman vid ett av kronans hospital.
Korrektionsinrättning för kvinnor från östra Finland. Inrättningen förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen eller borgmästaren. Han biträddes av spinnhusinspektorn samt representanter från justitie-, medicinal- och landsstaten. Inrättningen omorganiserades 1882 då de kvinnliga fångarna flyttades till Arbets- och korrektionsinrättningen i Tavastehus.
Korrektionsinrättning för kvinnor från västra Finland. Inrättningen förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av representanter från staden samt justitie-, medicinal- och landsstaten.
I Gamla Finland var krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet kronans monopol. Under åren 1735–1782 och från 1787 var krögeriförpaktningsrätten i Viborg överlåten åt staden som utarrenderade den till enskilda företagare. Dessa arrendatorer hade rätt att bära upp den accis som låg på förbrukningen av alkoholhaltiga drycker och de bildade också Krögerikompaniet.
I Gamla Finland benämning på de arrendeavgifter som kronan erhöll vid utarrenderingen av krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet.
I Viborg från 1787 förpaktning till enskilda affärsidkare av den krögeriverksamhet som kronan överlåtit åt staden.
I Viborg 1774–1782 kompani bildat av borgerskapet för att bedriva den krögeriverksamhet och andra anslutande aktiviteter som staden genom krögeriarrende erhållit av kronan.
Kunglig orden instiftad 1748 som den förnämsta i det svenska ordensväsendet som då skapades. Orden har endast en klass liksom dess franska förebild Helgeandsorden. Kungliga Serafimerorden deltog i övervakningen av rikets fattig- och sjukvård. Serafimerorden delades endast ut till furstar och rikets högsta ämbetsmän och militärer. Orden övertog också ansvaret för Serafimerlasarettet, som vid ordens inrättande var under byggnad. Två serafimerriddare var sjukhusets direktörer. År 1772 övertog Serafimerorden den högsta direktionen över rikets samtliga lasarett, barnhus och hospital. År 1787 övertogs uppgiften av Serafimerordensgillet.
Länssjukhus i Kuopio som öppnades 1794. Sjukhuset utvecklades från det tillfälliga kurhus som landshövdingen inrättat 1791. Serafimerordensgillet godkände det tillfälliga sjukhuset 1794 och en tomt inköptes 1796. År 1822 uppfördes ett nytt sjukhus som också innefattade kurhuset för vård av veneriskt sjuka. Sjukhuset bytte namn till Lasarett och kurhuset i Kuopio. Efter 1850 återfick lasarettet sitt gamla namn och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Statligt sjukhus i Kuopio som verkade 1796–1959, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Sjukhusets tjänstemän bestod 1877 av en lasarettsläkare som också var slottsläkare och en syssloman. År 1896 inleddes en sex månader lång utbildning av sjuksköterskor vid länssjukhuset. Kurserna blev regelbundna 1898–1899. År 1919 utökades antalet kurser.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Institution för vård av veneriska sjukdomar. Försök att grunda kurhus i Finland gjordes redan 1755. Det första var verksamt i Helsingfors 1785–1831. Kurhus skulle finnas från början av 1800-talet vid varje länslasarett. Det första inrättades i Heinola 1810, det sista i Kuopio 1822. De bytte 1822 namn till lasarett och kurhus.
Den ersättning som förmögna patienter erlade för mat i de finska kurhusen under 1800-talet. I Sverige var kurhusavgiften en personlig avgift som uppbars av varje mantalsskriven person 1818–1873.
Sjukhus för vård av huvudsakligen veneriska sjukdomar och andra farsoter i och omkring Helsingfors stad. Kurhuset förestods av en direktion. Som ordförande verkade en representant för staden. Han biträddes av ledamöter som representerade länet, församlingen och medicinalstaten och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Kurhuset slogs 1831 ihop med Nylands länslasarett och Kliniska insitutet. Det nya sjukhuset inledde verksamheten 1838 och bytte 1848 namn till Gamla Kliniken.
Medicinskt utbildad person som erbjöd tjänster också som läkare vid en kuranstalt. Han hade under 1800-talet vanligen ordinarie tjänst inom medicinalstaten (till exempel som lasarett-, provinsial-, regements-, stads- eller slottsläkare).
Fördelningen av kostnaderna för ett kurhus. Läkarvård, medicin, bostad och annan vård bekostades av staten. Fattiga patienters matkostnader bestreds av deras församlingar. År 1811 ändrades bestämmelserna. Hemförsamlingens präst och länsman skulle då skriftligt intyga att en viss patient var medellös, och dennes underhåll bekostades då av staten. Förmögna patienter skulle själva stå för sina matkostnader.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av bland annat tuberkulospatienter, grundat 1910. Santoriet förestods av kommunalläkaren.
Delvis med lagstadgat statsstöd finansierat kommunalt sanatorium för lungsjuka beläget i Kuusankoski grundat 1933. Förestods av kommunalläkaren.
Ursprungligen avgift för innehavare av handkvarn. År 1627 bestämdes att alla handkvarnar skulle avskaffas, men att prästerna och allmogen under 1628 skulle få behålla handkvarnarna mot att de erlade 1 mark för varje hjon över 12 år. Skatten förlängdes de följande åren och blev permanent 1635. Genom beslutet 1627 ersattes längderna över innehavare av handkvarnar med kvarntullsmantalslängder.
Tjänsteman vid Socialministeriets barnskyddsbyrå, vilken informerade om barnskyddslagstiftning och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden i anknytning till barnskydd för flickor.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning vilken direkt under överinspektören för fattigvården övervakade den del av fattigvården och dess inrättningar som var avsedd för kvinnor. Tjänsten överfördes 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922 som, direkt under yrkesöverinspektören, övervakade de kvinnliga yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten överfördes 1922 på Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven för den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören var ingenjörsexamen eller dimissionsexamen från tekniskt läroverk.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektion av och rådgivning på kvinnliga arbetsplatser som omfattades av lagstiftningen om arbetarskydd. De första tjänsterna inrättades under autonoma tiden 1903. Från 1918 övervakades de kvinnliga yrkesinspektörerna av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör. Kompetenskraven för kvinnliga yrkesinspektörer var 1927 teknisk examen på institutsnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära.
Universitetsklinik i Helsingfors grundad 1935 för obstetrik och gynekologi. De två professurerna i obstetrik och gynekologi samt gynekologi vid Medicinska fakulteten i Helsingfors flyttades till Kvinnokliniken. Kvinnokliniken var efterträdare till Gynekologiska kliniken i Helsingfors.
L
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och handlande hade laga försvar om de kunde bevisa att de hade rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster, borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för förvaltningen av landshjälpen, som var avsedd som understöd åt manufakturverken. Fondens förvaltning övertogs 1739 av det då upprättade Manufakturkontoret. Landshjälpsdeputationen bestod av representanter från stånden, förutom bondeståndet, med biträde av en bokhållare.
Benämning på av kronan 1758–1787 underhållna sjukhus i provinsstäderna i Viborgs guvernement.
Benämning på av kronan underhållet sjukhus i Viborg 1787–1797 under ståthållarskapsperioden. Hospitalet lydde under Allmänna försörjskollegiet.
Sjukhus i Viborg 1787–1811. Det leddes av en lantkirurg. Institutionen omvandlades 1811 till Viborgs länslasarett som inledde sin verksamhet 1813. Hospitalet i Viborg grundades urprungligen av kejsarinnan Elisabeth 1758 för fattiga sjuka och för sjuka fångar.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium grundat 1927 för vård av bland annat tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
Statligt sjukhus för psykiatriskt vård av patienter från hela Finland och undervisning av läkarstuderande beläget i Lappviken i Helsingfors. Sedan början av 1800-talet internerades mentalpatienter också på länssjukhusen. Verksamheten omorganiserades 1840. Själö hospital blev ett sinnessjukhus, Lappvikens sjukhus grundades som det första moderna undervisnings-sinnessjukhuset och öppnades 1841. Undervisningen av medicine studerande sköttes på särskilt förordnande tills professuren i psykiatri grundades 1909. Under 1930-talet utökades verksamheten betydligt och vårdplatserna fördubblades. Tjänstemännen på sjukhuset var (1908) en överläkare, också kallad direktor, en underläkare, en predikant och en syssloman. År 1937 förestods sjukhuset av en överläkare och en biträdande överläkare. Andra tjänstemän var en rättspsykiatrisk underläkare, tre assistentläkare, en överskötare, ekonom och bokförare. Sjukhuset blev 1958 en del av Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Bland länets befolkning eller vissa intressegrupper utsedd styrelse för ett lasarett, stadgades från och med 1756 och 1776.
Länslasarett som cirka 1822–1850 också verkade som länets kurhus. Efter 1850 införlivades kurhusen med länssjukhusen. Lasarett och kurhus fanns i landshövdingarnas residensstäder: Heinola, Kuopio, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Viborg och Åbo. Undantag utgjorde Nylands länslasarett som 1831 slogs ihop med Kurhuset i Helsingfors och blev ett kliniskt institut. Lasarett och kurhusen förestods av en direktion med landshövdingen eller en av stadens borgmästare som ordförande och fyra ledamöter vilka representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Där tjänstgjorde en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Heinola stad 1810–1845. Lasarettet förestods av en direktion. Som ordförande verkade (1837) landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet flyttades 1845 till S:t Michel. Det hette 1795–1810 Heinola länslasarett.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Kuopio stad 1822–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1794–1822 och 1850–1858 Kuopio länslasarett. Efter 1858 hette det Kuopio länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus för vård av primärt veneriska sjukdomar i och omkring Tavastehus stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av tre ledamöter som representerade staden, församlingen och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hade ursprungligen grundats i Helsingfors men flyttades 1785 till Tavastehus under namnet Tavastehus länslasarett. Det hette igen efter 1850 Tavastehus länslasarett och omdöptes 1858 till Tavastehus länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Uleåborg stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hette 1792–1814 och 1850–1858 Uleåborgs länslasarett. Det bytte 1858 namn till Ulåborgs länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Vasa stad 1815–1850. Sjukhuset hade tio bäddar för vanligt sjuka och 30 platser till veneriskt smittade, samt en privatavdelning för enskilda patienter (om plats fanns). De statliga bäddplatserna fördubblades 1841. Sjukhuset förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Tjänstemännen var en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett. Därefter hette det Nikolaistads länssjukhus fram till 1911 då sjukhuset bytte namn till Mustasaari länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Viborgs stad 1816–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1813–1816 Viborgs länslasarett. Efter 1850 omdöptes sjukhuset till Viborgs länslasarettet och blev 1858 Viborgs länssjukhus.
Benämning på Åbo länslasarett 1814–1850 som då primärt vårdade veneriska sjukdomar i Åbo stad och i Åbo och Björneborgs län. Det hade 40 platser. Sjukhuset förestods (1827) av en egen direktion med tre ledamöter under ledning av justitieborgmästaren. Direktionen representerade Kejserliga Akademin i Åbo, domkyrkoförsamlingen och staden. Länslasarettet leddes däremot sedan 1759 av landshövdingen, domkapitlet och magistraten i Åbo. Länslasarett och kurhuset i Åbo omdöptes 1850 till Åbo länslasarettet och blev efter 1858 Åbo länssjukhus och 1958 Åbo universitetscentralsjukhus.
Avgift som i vissa fall skulle erläggas som bidrag till underhåll av sjukhus.
Styrelse som utövade tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Fond som användes för finansiering av sjukhus. Ständerna medgav 1739 att upplägga en lasarettsfond genom en landsomfattande aktion. Via utlagda listor skulle penninggåvor insamlas, ett lotteri startas, frivilliga insamlingar ske vid bröllop och barndop och avgifter erläggas för varje komedi på Bollhuset. Senare tillkom en tilläggsavgift för varje såld kortlek. I början tog Serafimerlasarettet alla de årligen insamlade lasarettsmedlen. Länen började dock kräva att få grunda egna länssjukhus och behålla sin del av lasarettsmedlen. Detta beviljades med ett kungligt brev 1765.
Allmän kollekt till lasarett. Kollekten infördes 1753 och uppbars första advent för Lasarettet i Stockholm. Den skulle från och med 1776 tillfalla lasarettet i det län där kollekten var insamlad, oberoende av stiftsindelningen. I Finland gick kollekten från och med 1757 till inrättande och underhåll av lasarettet i Åbo stad. Insamlingen utökades 1759 till två kollekter per år, som i Åbo stift insamlades andra dag påsk och under pingsten. Antalet utökades 1811 till tre per år och kollekten tillföll förutom lasaretten i Åbo också de nyligen inrättade länslasaretten i Tavastehus, Vasa och Uleåborg. Därutöver samlade varje församling in penningmedel till lasaretten under alla bröllop och dop.
Läkare som var ansvarig för sjukvården på ett (läns)lasarett eller som arbetade på sinnessjukhus eller ett sjukhus med särskild avdelning för mentalsjuka.
Tjänstebeteckning för hospitalssyssloman när lasaretten var sammanslagna med kurhusen. En sådan fanns endast i Tavastehus år 1822.
Predikant vid lasarett och kurhus under 1800-talet.
Medicine licentiat som av ifrågavarande myndighet fått rätt att verka som läkare. År 1688 blev rätten att verka som läkare reglerad och läkarna övervakades av Collegium Medicum. År 1830 bestämdes att alla nyutexaminerade läkare skulle anmäla sig till Medicinalöverstyrelsen för legitimering. Kvinnliga läkare måste fram till 1925 anhålla om dispens för att få utöva sitt yrke.
Tid under vilken tjänstefolk arbetade för en arbetsgivare, vanligen från mickelsmässa till mickelsmässa.
Av staten erlagd avgift till ett lasarett för vård av fattiga svårt sjuka som inte fått frisängsplats. Antalet frisängar fastslogs 1814 varefter särskild avgift utgick för överskottspatienternas kosthållning, dock inte för mediciner och vård. Om kronan inte betalade avgiften hade sysslomannen rätt att kräva landshövdingens handräckning.
Kommunalt sjukhus i Gamlakarleby. Inrättningen hette fram till 1887 Libeckska fattiglasarettet. Sjukhuset renoverades och fick en operationssal. Som sjukhusläkare verkade stadens läkare. År 1944 beslutade staden att inrätta en särskild sjukhusläkartjänst.
Medicinalvikt motsvarande 356,3 g. Vikten användes av apotekare för uppmätning av medicamenter, i övriga fall användes viktualievikterna skålpund, lod och kvintin. Liber indelades i 12 uns, 1 uns= 8 drachmer, 1 drachma= 3 skrupel, 1 skrupel= 20 gran.
Skriftligt utlåtande över en medicinsk undersökning av ett lik. Avsikten var att fastställa att den avlidne inte var skendöd och att undersöka huruvida dödsorsaken var en följd av ett brott mot liv. Enligt kyrkolagen 1686 skulle man alltid utreda tvivelaktiga dödsorsaker innan den döda fick begravas. Undersökningen skulle från 1752 utföras av provinsialläkare, stadsläkare eller Akademiens medicine professor, i undantagsfall av fältskären. År 1833 uppmanades de som utförde en rättslig likbesiktning att inte enbart granska de skadade organen och kroppsdelarna utan också fastställa de andra livnödvändiga organens skick. Dessutom skulle utlåtandena avfattas så att domstolarna utgående från dem skulle kunna dra riktiga slutsatser. Likbesiktningsattesten ersattes 1841 med en obduktionsattest.
Livläkare, en konungs eller furstlig persons personliga läkare eller läkare uppställd på monarkens hovstat. Efter 1666 var livmedikus ett ämbete som ofta var förenat med ordförandeskapet för Collegium Medicum. ”Livmedikus” var delvis synonymt med ”arkiater” och ”hovmedikus” från 1600- till 1800-talet.
Kommunal nämnd i vissa kommuner som ansvarade för ransoneringen och såg till att vissa specifika förnödenheter odlades på kommunens (egna) arrendegårdar. Sådana nämnder fanns åtminstone 1918.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement.
Kommissionär som kunde tillsättas av kommunerna för att ordna fördelningen av spannmål och socker inom det egna området.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
Kommunalt tuberkulossanatorium i norra Hangö som 1927–1937 uppbar lagstadgat statsstöd. Det förestods av en läkare som samtidigt var stadsläkare. Sanatoriet grundades ursprungligen 1913 som ett privat lungsots- och tuberkulossanatorium av med.lic. Viva Lagerborg som också var läkare på Högsands barnsanatorium. Sanatoriet öppnades 1914 med 19 vårdplatser men tvingades stänga 1916 på grund av första världskriget. Det öppnades igen 1918 och var då även en vårdplats för sårade tyska soldater, på Diakonissaanstaltens önskemål. Sanatoriet stängdes 1920, varefter byggnaderna inrymde ett metodistbarnhem. Byggnaderna togs igen 1927 i bruk som sanatorium men nu i Hangö stads regi. Efter att sanatoriet stängts inrymde byggnaderna ett kommunalhem.
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av tuberkulospatienter, förestods av kommunalläkaren.
Medicinskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå.
Testning av och godkännande av ett läkemedel för försäljning. För att en apotekare efter 1713 skulle få sälja ett nykomponerat läkemedel måste läkaren först utverka privilegium på blandningen av Collegium medicum. Ett stort antal sådana läkemedel erbjöds direkt till Collegium medicum, som också hade speciella penninganslag för registreringen.
Statligt anställd barnmorska med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt. Tjänsten infördes 1943 och var underställd länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Veterinär anställd inom länsförvaltningen.
Statligt anställd hälsovårdare med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt, underordnad länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Högsta medicinska tjänstemannen i ett län med uppgift att bistå länsstyrelsen i ärenden rörande den allmänna sjuk- och hälsovården. Länsläkaren ansvarade även för övervakning av sjukvårdspersonal, sjukhus och apotek samt bekämpningen av epidemier i distriktet. Lagen om länsläkare antogs redan 1939 men verkställdes 1943. Tidigare användes beteckningen provinsialläkare.
Statligt sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen lasarett och kurhus, efter 1850 länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Läkare som var anställd på ett länssjukhus.
Statsanställd sjuksköterska med ett län som verksamhetsområde. Länssköterskan lydde under länsläkaren.
Extraordinarie enhet vid Socialministeriet som hade i uppgift att följa med och föreslå åtgärder till den allmänna löneutvecklingen, skogs- och flottningslöner samt lantbrukslöner. Vid löneavdelningen fanns en byrå för allmänna löner, en byrå för skogs- och flottningslöner samt en byrå för lantbrukslöner.
Register som bestod av mönstringsregister och räkenskaper över utbetalade löner till personer vid kungens hov och slott samt personer på gårdar ute i landet. I registret kunde också ingå ordning för löneutbetalning. Årslönen i pengar och kläde betalades i efterskott. Till lönen hörde också fri förtäring. Löningsregister uppgjordes under 1500-talet och fram till 1614.
Benämning på ett samhällsfenomen som innebar att fullvuxna personer saknade fast arbete och bostad och av myndigheterna ansågs medföra skada för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten. Lösdriveri har under olika tider varit belagt med olika strafformer. I Finland gällde lösdriverilagen fram till 1986.
Myndighetsåtgärd för att få en person som klassificerats som lösdrivare att uppta ett levnadssätt som ansågs ordentligt. Att ställa en person under lösdriveriövervakning betydde att personen skulle följa myndigheternas anvisningar gällande levnadssätt, bostad, boningsort och förvärvsverksamhet. Övervakningen varade i ett år men kunde i vissa fall förlängas till två år. Om övervakningen inte hade effekt kunde personen intas på arbetsanstalt. För verkställandet av myndighetsåtgärder krävdes inget domstolsbeslut utan det räckte med ett förvaltningsrättsligt beslut.
M
Kommunalt sjukhus i Jakobstad vars tuberkulosavdelning uppbar lagstadgat statsstöd. Sjukhuset förestods av överläkaren.
Kommunalt sjukhus i Helsingfors grundat 1946 i byggnaderna till Helsinge kommunala sjukhus i Malm, ett område som samma år införlivades med Helsingfors. För en övergångsperiod hade också Helsinge socken 20 vårdplatser för sina patienter. Sjukhuset hade 1947 över 100 vårdplatser, en överläkare, två assistentläkare, en översköterska, fem avdelningssköterskor och tolv sjuksköterskor samt ekonomi- och förvaltningspersonal. En assistentläkartjänst tillkom 1948. Därutöver verkade en konsulterande röntgenläkare och från 1952 en konsulterande laboratorieläkare. År 1953 fick sjukhuset en femte assistentläkare och 1957 en anestesiläkare.
Myndighet som från 1908 under en överkontrollörs ledning utövade tillsyn över tillverkningen och utskänkningen av maltdrycker. Från självständigheten lydde Maltdrycksinspektionen under Socialministeriet.
Förteckning över varje beslut vid Arbetsvårdsverkets för krigsinvalider arbetsbyrå, med kontrasignering av den föredragande tjänstemannen. Besluten justerades av direktören eller avdelningschefen genom att de undertecknade hela manifestförteckningen.
Medeltida hospital utanför Viborg. Där vårdades huvudsakligen spetälska.
Sjukhus i Helsingfors som ursprungligen var ett länssjukhus grundat 1894 men som 1925 blev kommunalt. Sjukhuset hade ursprungligen bara en epidemiavdelning. På hösten 1894 fick det en inremedicinsk avdelning, 1902 en kirurgisk avdelning, 1909 en kirurgisk poliklinik och en sjukvårdarskola (avskaffad 1925), 1910 en inremedicinsk poliklinik, 1912 en röntgenavdelning, 1914 en barnavdelning då Temporära barnsjukhuset på Lappviksgatan stängdes och 1930 en fysiatrisk avdelning. Sjukhuset leddes 1894–1925 av en sjukhusstyrelse. En överläkare ansvarade för verksamheten. Dessutom fanns en läkartjänst vid epidemiavdelningen som avskaffades 1913 då epidemiavdelningen blev ett självständigt sjukhus under namnet Epidemisjukhuset i Helsingfors. År 1910 fanns ytterligare en läkare vid medicinska avdelningen som var förordnad på tre år. Stadsstyrelsen fastställde ett nytt reglementet för stadens alla sjukhus den 28 oktober 1925. Det kommunala sjukhuset förstods 1937 av överläkarna vid den inremedicinska, kirurgiska och barnavdelningen. Det hette 1866–1886 Febersjukhuset, 1886–1894 Kommunala sjukhuset.
Engångsavgift för inskrivning av patient på hospital, införd 1766.Avgiften betalades (enligt Serafimerordens gillets cirkulär 1798) genom landshövdingens beslut av antingen den inskrivnas anhöriga eller (om de saknades eller var fattiga) av staden, socknen eller häradet. Inträdesavgiften utgjorde en del av hospitalets verksamhetsmedel.
Kassa för de inträdesavgifter som efter 1766 uppbars av person som inskrevs på hospital.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet benämning på person som genom lärlingspraktik utbildades till läkare. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i kretsarna medicinae discipler, indelade i två klasser, äldre och yngre. De lydde under kretsläkarna.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre fattigläkare i Stockholm. Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel, prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
Fram till 1927 ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium, därefter hög tjänsteman och avdelningschef på Medicinalstyrelsen. Medicinalråden skulle vara finländska legitimerade läkare. De ansvarade för olika grenar inom medicinalväsendet.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Den administration som bestod av provinsialläkare, stadsläkare, sjukhusens läkare och tjänstemän, läkare vid fängelseinrättningarna och föreståndare för vaccindepots.Medicinalstaten var underställd Överstyrelsen för medicinalverket.
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Den svenska tidens medicinaltaxa gällde till 1819. De första förändringarna vidtogs 1830. Då skulle apotekarna dra av 10 procent från alla räkningar som gällde leveranser till kronan och som översteg 100 rubel banco assignationer. Följande ändringar genomfördes 1851. År 1866 faställdes en ny medicinaltaxa samt en taxa för veterinärbehov. Den skilde sig från de föregående genom att Medicinalstyrelsen ålades att varje höst inkomma med förslag till taxa om drogpriset förändrats med 10 procent. Taxan förändrades redan 1868. Taxaförordningar skulle då göras om drogpriserna förändrades med 20 procent. En ny medicinaltaxa stadfästes 1871 och den följande 1876. År 1886 stadfästes en taxa i vilken det metriska mått- och viktsystemet hade införts. Nya medicinaltaxor utfärdades 1891, 1895 och 1905. Den officiella medicinaltaxan var försedd med blanka blad där varje apotekare kunde skriva in priser på de läkemedel och handköpsvaror som inte ingick i medicinaltaxan. Vid sidan av den officiella medicinaltaxan utarbetade därför Finska apotekareföreningen särskilda handköpstaxor. En tryckt tidsenlig handköpstaxa tillställdes 1907 samtliga apotek. En reviderad recepturtaxa utkom 1910 med supplement 1912. En ny farmakopé utkom 1915 med betydande förändringar i nomenklaturen. Då försågs taxorna med farmakopens nomenklatur vartill bifogades ett synonymregister. I taxorna därförinnan hade den tyska farmakopénomenklaturen använts.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Behovet av prisreglering påtalades 1661. En av överståthållaren, magistraten och apotekarna gemensamt utarbetad taxa förelåg 1687 och publicerades 1699. Enhetlig prissättning nåddes dock inte. Collegium medicum företog en taxarevision 1726 och en ny medicinaltaxa fastställdes 1726. Den trycktes inte, utan apotekarna förutsattes själva skaffa avskrifter. En ny medicinaltaxa fastställdes 1739 och trycktes 1741. År 1752 förklarades att den apotekare som överskred taxan skulle mista sitt privilegium. Straffet sänktes 1754, men höjdes två år senare på nytt. Då gjordes också smärre ändringar i medicinaltaxan. Först 1777 utkom en ny medicinaltaxa. Samtidigt offentliggjordes taxan för läkare och kirurger. Då bestämdes att när medicamenter av ostadigt värde såldes under taxans pris skulle Collegium medicum underrätta allmänheten, men om priserna måste höjas måste Collegium medicum anhålla om prishöjning hos kungen. Ett nytt taxaförslag godkändes i maj 1800. Då fick också Collegium medicum rätt att årligen inkomma med förslag till prisändringar.
Viktsystem för läkemedel, vilket från 1688 måste användas på de svenska apoteken. Medicinalviktsystemet baserades på det senmedeltida Nürnbergs skålpund (libra, lb) = 356,28 g 1 skålpund (libra) = 12 uns (à 29,69 g) 1 uns = 2 lod (à 14,85 g) 1 lod = 4 drakmer (à 3,71 g) 1 drakma = 3 skrupler (à 1,237 g) 1 skrupel = 20 gran (à 61,85 mg) År 1718 infördes den Troyske vikten. I den finska farmakopén 1819 var medicinalvikten något större än i den svenska från 1817. 1 finsk liber vägde 1,437 gram mera än den svenska.
Disputerad läkare. Den första promotionen av medicinedoktorer i Finland skedde 1781.
Mindre apotek som under 1700-talet inrättades och upprätthölls av apotekare och ibland också av provinsialläkare. De var ofta av mer tillfällig natur. Provinsialläkarna måste få specialtillstånd att förutom så kallade reseapotek upprätthålla medikamentsförråd.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium för patienter från Mellersta Finland beläget i Kinkomaa i Jyväskylä grundat 1930. Sanatoriet förestods av en överläkare och en underläkare.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium för patienter från Mellersta Tavastland beläget i Pikonlinna i Kangasala grundat 1931. Sanatoriet förestods av en överläkare och en underläkare.
Sjukhus för vård av psykiskt sjuka rannsakningsfångar och fångar som dömts till frihetsstraff i form av rättspsykiatrisk vård. Sjukhusen började senare också utföra sinnesundersökningar av åtalade. Mentalsjukhus för fångar inrättades från 1911, vanligen i anslutning till ett centralfängelse. Det lydde under Medicinalstyrelsen och fångvårdsväsendet (Fångvårdsstyrelsen, Fångvårdsavdelningen och Fångvårdsverket), 1936–1950 under ledning av fängelsepsykiatern, sedermera Brottpåföljdsverkets hälsovårdsavdelning.
Statligt finansierad barmhärtighetsanstalt.
Benämning på det sjukhus för rysk militär som de ryska ockupationsmyndigheterna inrättade i Åbo under lilla ofreden.
Apotek som försåg militären med nödvändiga medikamenter. De ryska militärsjukhus som grundades efter 1809 i Finland hade alla mer eller mindre fullständiga apotek. Apoteken expedierade medicin också åt utomstående. I de ryska militärapoteken följdes den ryska farmakopén och de var helt och hållet underställda de ryska militärmyndigheterna.
Föreståndare för ett militärapotek. Militärapotekaren var enbart subordinerade under de ryska militärmyndigheterna och följde den ryska farmakopén.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Dylika farmakopéer användes ofta inom fattigvården.
Kommitté som tillsattes 1919 av statsrådet med uppgift att utarbeta en militärfarmakopé. Kommittén bestod av ordförande och två ledamöter. Den nya militärfarmakopén utkom 1920. För utarbetande av för farmakopén lämpliga receptformler tillsattes en annan kommitté, som bestod av två militärläkare, en veterinär och en apotekare.
Militärsjukhus. Sjukhuset skulle erbjuda vård inte bara för den militära personalen i den ryska armén utan också för underofficerarnas och soldaternas hustrur och barn. I det fall att militärsjukhus saknades på orten skulle från 1818 länssjukhusen och kurhusen också ta emot denna grupp, men från 1825 skulle kostnaderna bestridas av den finska militärfonden.
Protokollsbok förd vid fattigvårdsstyrelse.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Karis och grundat 1931. Sanatoriet förestods av en överläkare och två underläkare.
Identitetskort som 1944 utfärdades av Alkohol-bolaget för inköp av alkoholdrycker med syfte att kontrollera befolkningens alkoholkonsumtion. I motboken, av vilket staten erhöll stämpelskatt åren 1944-1969, stämplades till en början innehavarens butiksbesök, fr.o.m. 1947 även inköpen, men detta förfarande minskade snart till att gälla endast starkare drycker. Fr.o.m. 1957 gällde stämpligen främst vid ofta förekommande köp av starkdrycker, då kunden var skyldig att uppvisa kortet. Kortet kunde beslagtas på viss tid ifall missbruket var påfallande. Motboken avskaffades 1969.
Benämning på Vasa länssjukhus från och med 1911. Det hette 1858–1911 Nikolajstads länssjukhus, 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett, 1814–1850 Lasarett och kurhuset i Vasa. Sjukhuset hade 1927 en upptagningsanstalt för sinnessjuka. Det förestods av en sjukhusstyrelse bestående av överläkaren, en underläkare, två översköterskor, läkaren för sinnessjukvården och sysslomannen.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Muurola nära Rovaniemi, grundat 1927. Sanatoriet förestods av en läkare. Byggnaden sprängdes av tyskarna 1944 och återuppfördes 1945–1947.
Fattigvårdssamhällets rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Trohets- och tjänsteed som en badare avlade efter godkänd mästarebadareexamen. Stadsläkarna och -kirurgerna var skyldiga att upprätthålla en förteckning över de mästarebadare som avlagt mästarebadareexamen och mästarbadareed.
Examen som en badare skulle avlägga inför stadsläkaren eller kirurgen enligt föreskrifterna år 1807. Examen förutsatte att badaren tidigare hade en godkänd badarexamen, hade arbetat tre år som badare eller som assistent åt en läkare som var medlem i Collegium medicum. Han skulle dessutom ha förkovrat sig i sitt yrke och anatomi. Beslutet om godkänd examen fattades av Collegium medicum.
Barberare med mästerbrev, civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetskollegium under senare delen av 1600-talet och förra delen av 1700-talet som var chef för flottans bardskärare, barberare.
Förteckning över manskapet i en trupp eller vid hovet. Mönstringsregistret utgjorde en del av ett löningsregister och där ingick adliga mönsterherrar. Senare motsvarades ”mönstringsregister” närmast av ”mönstringsrulla” eller ”mönsterrulla”.
N
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Sedan autonoma tiden beteckning för beviljande av medborgarskap.
Den handling med vilken medborgarskap beviljas åt utlänning.
Helsingfors stads mentalsjukhus beläget i Sibbo. Det grundades 1899 och blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Sjukhuset förestods 1937 av en överläkare. Andra tjänstemän var fem underläkare.
Benämning på länssjukhuset i Vasa 1855–1858. Det hette före 1855 Vasa länslasarett och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Benämning på Vasa länssjukhus 1858–1911. Det hette 1768–1814 och 1850–1858 Vasa länslasarett, 1814–1850 Lasarett och kurhuset i Vasa och efter 1911 Mustasaari länssjukhus.
Privat centralorganisation som grundades den 13 december 1939 med tillstånd av Socialministeriet, Inrikesministeriet och Nylands landshövding. Centralen och dess lokalkommittéer organiserade barnförflyttningen under vinterkriget i samråd med svenska hjälporganisationer, vars centralorganisation var Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Flera av Nordiska Hjälpcentralens lokalkommittéer leddes av landshövdingarna. Under fortsättningskriget övertogs Nordiska hjälpcentralens arbete av Barnförflyttningskommittén.
Tidskrift utgiven av Finska Läkaresällskapet 1849–1869. I tidskriften publicerades protokollen från Finska Läkaresällskapets möten.
Delvis statsfinansierat sjukhus för tuberkulospatienter inrättat i Nymmela den 23 november 1903 av Finska läkaresällskapet Duodecim.
Benämning på den kirurgiska avdelningen inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Nya kirurgiska sjukhusets byggnad uppfördes 1888. På avdelningen tjänstgjorde 1897 en underläkare, en poliklinisk assistentläkare, två kliniska assistentläkare, en översjuksköterska och en syssloman. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes i början av 1900-talet. På sjukhuset sköttes utvärtessjukdomar; öron-, strup och tandsjukdomar. Den inremedicinska kirurgin var koncentrerad till Nya kliniken inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Undervisningssjukhus som verkade i Helsingfors 1848–1860. Nya kliniken var direkt underställd universitetet och en del av det tidigare Kliniska institutet. Kliniken bestod av två avdelningar: en medicinsk för patienter med inremedicinska problem och en kirurgisk. Avdelningarna förestods av respektive medicineprofessor. Till kliniken hörde en tjänstebostad som erbjöds den äldre professorn. Denne var också klinikens prefekt. Prefekten skulle årligen redogöra för klinikens kostnader och verksamhet åt universitetet samt till generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. Den medicinska vårdnaden på kliniken ombesörjdes av amanuenser, som vid universitetet hade avlagt medicinekandidatexamen samt undergått ett teoretisk-kirurgiskt förhör inför Collegium medicum. År 1860 förenades Nya kliniken med länslasarettet och bildade Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes dock fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-, näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Avdelning vid Socialstyrelsen, efter 1922 vid Socialministeriet, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för nykterhetsfrågorna i landet och övervakade statens alkoholrörelse. Även om avdelningen var ansluten till Socialministeriet var den till sin organisation fristående. Den övervakade på 1920- och 1930-talen att förbudslagen efterföljdes. Efter att förbudslagen drogs in 1932 bytte Nykterhetsavdelningen namn till Avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden.
Kommunal myndighetsåtgärd och vårdform för alkoholister. Den innebar att alkoholisten ställdes under vårdnämndens uppsikt och genom nämndens försorg fick undervisning i alkoholbrukets skador och följder, hjälp med att hitta lämplig bostad och arbetsplats samt handledning till ett nyktert liv. Nykterhetsuppsikten varade i ett års tid, varefter den inställdes som onödig eller alkoholisten intogs på anstalt.
Länslasarett grundat i Helsingfors 1841. Det bildades på grund av en konflikt mellan Medicinska fakulteten och medicinalmyndigheterna om Kliniska institutets administration, ett undervisningssjukhus öppnat 1833. De flesta patienterna där var veneriskt smittade vilket begränsade Kliniska institutets möjligheter att verka som ett undervisningssjukhus. Senaten beslutade då att Kliniska institutet skulle ha 30 vårdplatser för Medicinska fakultetens behov och övervakas av universitetet. Institutet bytte namn till Nya kliniken då den nya sjukhusbyggnaden togs i bruk 1848. Hela det övriga sjukhuset inklusive barnbördshuset underställdes Medicinalverket såsom ett länslasarett som i dagligt tal kallades Gamla Kliniken på grund av de gamla sjukhusbyggnaderna. I Helsingfors saknades ett länslasarett efter 1785. Nyland hade också förlorat sitt tidigare länslasarett i Tavastehus då Nylands och Tavastehus län delades 1831. Länslasarettet inledde sin verksamhet 1842. Det bytte namn till länssjukhus år 1858 och slogs 1861 ihop med universitetets Nya klinik och blev då Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Regionalt mentalsjukhus i Nystad, ägdes av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Regionalt sjukhus som upprätthölls av ett kommunförbund bestående av Nystad med omnejd. Det förestods av en läkare som samtidigt var stadsläkare.
O
Sedan 1841 den skriftliga handling som upprättas för dokumentationen av en likbesiktning, under svenska tiden kallad likbesiktningsattest. Enligt instruktionen år 1841 skulle läkaren utföra obduktionen i närvaro av en statlig eller en stadens tjänsteman. Protokollet skulle antingen skrivas av läkaren själv eller av den närvarande tjänstemannen efter läkarens diktamen. Bägge skulle skriva under protokollet. Läkaren var dock ensam ansvarig för att de medicinska aspekterna blev korrekt nedskrivna. I protokollet skulle också antecknas den avlidnes namn, ålder, kön, yrke samt information om kroppsligt och själsligt tillstånd före och efter den händelse som ledde till döden. Dessutom skulle man ange den förmodade dödsorsaken, tid, plats samt kroppens tillstånd då den hittades. Dessutom skulle eventuell sjukvård som den avlidne erhållit anges. Utifrån obduktionsprotokollet skulle läkaren skriva ett läkarintyg. Senast åtta dagar efter likbesiktningen skulle två exemplar av läkarintyget samt obduktionsprotokollet i original skickas till landshövdingen. Efter 1936 användes obduktioner också för att fastställa dödsorsaker på grund av sjukdom.
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt hemman eller hemmansdel eller som landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Den nödtorftiga vård och försörjning som varje kommun efter 1879 måste erbjuda minderåriga, vansinniga, vanföra och ålderdomssvaga som saknade omvårdnad av annan person.
Kollektbössa av grovt trä där sjöfolket nedlade gåvor till förmån för ortens fattiga och allmänna kyrkliga ändamål. Offerstockar förekom längs farleder, speciellt på södra Åland.
Del av apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Statens representant vid sådana inrättningar eller arbetsplatser som omfattades av statens olycksfallsförsäkring och ersättningsansvar efter 1948. Olycksfallsombudsmannen ansvarade för arbetsgivarens åligganden rörande olycksfall. Han förordnades till uppgiften av myndigheten i fråga och övervakades av Statens olycksfallsbyrå.
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Tillstånd i vilket minderårig person eller myndig person som på grund av sin fysiska och psykiska hälsa eller andra omständigheter hade konstaterats vara oförmögen att ta vara på sig själv eller sin egendom.
Äldre benämning på omyndighetstillstånd som hade betydelse för bl.a. rättskapaciteten.
Tjänsteman vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som ansvarade för vården av veneriskt sjuka och för övervakningen av instrument, mediciner och sjukvårdsmateriel.
Statligt sjukhus i Tavastehus län för internering och vård av patienter med spetälska. Leprasjukhuset i Orivesi inrättades i en gammal militärkasern år 1904. Dit flyttades då patienterna från det tillfälliga leprasjukhuset i Sörnäs, Helsingfors. Sjukhuset i Orivesi hade plats för 50 patienter. År 1924 fanns 57 leprapatienter i Finland, år 1950 sju. Leprasjukhuset i Orivesi stängdes 1953 och patienterna flyttades till Gumtäkt gård i Helsingfors. Sjukhuset förestods 1937 av en läkare och en ekonom som bägge var deltidsanställda.
Arbetsbetyg, intyg av en husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.
Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för lungsjuka i Oulainen, grundat 1914. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
P
Sjukhus, huvudsakligen för leprasjuka, i Kajanaland, som grundades i mitten på 1600-talet. Inrättningen omnämns endast ett fåtal gånger. Hospitalet grundades efter 1653. År 1663 bestod det av tre rum, en farstu, en bod och en bastu. Hospitalet brann år 1671 men byggdes upp på nytt. Efter 1680 tynade verksamheten bort.
Från och med 1819 benämning på den passavgift som finska medborgare måste erlägga till Fattig- och arbetshusfonden, utökades 1848 med ytterligare en passavgift som betalades till fattigvården i den förpassades hemsocken.
Institution i anslutning till Statens serumlaboratorium 1916–1924 vilken tillverkade rabiesserum och behandlade patienter som led av rabies. Institutet blev 1924 en avdelning inom Statens serumlaboratorium.
De delar inom medicinen som prästerskapet på landsbygden skulle ha kännedom om för att kunna erbjuda elementär sjukvård i församlingen. Om pastoralmedicin stadgades i ett reglemente 1757. Prästerna snabbutbildades i prästmedicin särskilt under senare delen av 1700-talet för att avhjälpa läkarbristen på landsbygden, kunna bedöma dödsorsaker för Tabellverkets räkning och avgöra vem som behövde vård på hospitalet. Till prästernas medicinska bisyssla hörde också odling. Uppgiften och prästmedicinen försvann i Finland, enligt provinsialläkarinstruktionen ca 1830.
De fattigas arvedel. Under medeltiden tillhörde i princip hela kyrkans egendom de fattiga. I synnerhet skulle de kyrkliga ämbetsinnehavarnas inkomster inte användas till överflöd, utan det som inte behövdes för ett måttligt leverne skulle delas ut till de fattiga.
Till de allmänna civila sjukhusen hörande och för patienterna avgiftsfritt sanatorium grundat 1929 på Karelska näset för vård av personer som i militärtjänst insjuknat i tuberkulos. Sanatoriet indrogs 1944.
Inofficiell svenskspråkig benämning på Finska kyrkans inremissionssällskaps läroanstalt Kasvattajaopisto, som gav utbildning inom barnvården och barnskyddet. Grundades i Sortavala 1918.
Organisation grundad 1938 av staten och olika organisationer inom social- och hälsovården. Föreningen hade ensamrätt på penningautomater. Statsrådet skulle årligen fördela avkastningen som bidrag mellan medlemsorganisationerna och andra allmännyttiga organisationer. Under krigstid gavs medlen främst åt försvarsorganisationer. För servicen och tömningen av penningautomaterna grundades ett nätverk bestående av 73 ombudsmän. De flesta ombudsmännen var poliser.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom pensionskasseväsendet. Termen användes även om budgeten för pensionskassornas inrättningar. Pensionsstaten indelades i en ordinarie och en extraordinarie pensionsstat.
Pensionskassa för den finska militären under autonoma tiden. Inkomsterna erhölls från bl.a. lönebesparingar inom militiestaten. Av dem tillföll 40 procent kassan och 60 procent Nådårsfonden.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete. Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
Apotek som innehades med personella rättigheter som grund. Efter apoteksreformen 1836 utdelades inte längre reala apoteksprivilegier utan endast personella. År 1857 påfördes de personella apoteken en årlig avgift som skulle börja uppbäras efter att de dåvarande personella privilegierna hade upphört.
Apotekargesäll som efter fyra års studier anmält sig hos Collegium medicum för att som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla ett eget. En farmacie kandidat kunde begära provisorsexamen inför Collegium medicum.
Finlands första farmakopé som gällde från 1819. Den bestod av två avdelningar, en materia pharmaceutica och en praeparata pharmaceutica. Den förra var en alfabetisk förteckning över enkla droger och kemikalier. Den andra innehöll kompositioner för beredning av galeniska och spagiriska preparat. Till farmakopén anslöt sig åtta normae pharmacentiae, en vikttabell och ett index. Den första upplagan var skiven på latin. Andra upplagan utkom 1852. Den inleddes med allmänna bestämmelser. Dessutom ingick instruktioner om mått och vikt, en förteckning över giftiga läkemedel, vilka skulle förvaras i ett låst skåp, en maximaldostabell samt en computatio. Till farmakopén anslöt sig två jämförelsetabeller med olika länders medicinalvikter och handelsvikter. Uppställningen skilde sig från den tidigare upplagan. Den andra delen av farmakopén utkom på svenska 1851. Den tredje upplagan utkom 1863. Den skiljer sig relativt lite från föregående upplaga. Pharmacopoea Fennica, Editio quarta utkom 1885 på latin och svenska och blev gällande från 1886. Den var utarbetad enligt tysk förebild. En ny reviderad svensk upplaga trycktes 1888. Den snabba farmakologiska utvecklingen ledde till att Medicinalstyrelsen 1906 påtalade behovet av en helt ny farmakopé. Pharmacopoea Fennica, Editio quinta utkom 1915 på svenska och finska. I den ingick också veterinärmedicinska läkemedel. Nya upplagor utkom 1930 och på finska 1938. Den svenskspråkiga upplagan utkom 1940.
Farmakopé som utkom 1686. Den var ursprungligen avsedd för apotekarna i Stockholm men blev 1688 gällande i hela riket. Den ersattes 1775. I praktiken var den inte någon egentlig farmakopé utan närmast ett dispensatorium. Den saknade en materia medica och upptog bara cirka 800 läkemedelsberedningar. Läkemedelsbeteckningarna var mer eller mindre godtyckliga. År 1699 kompletterades den med en apotekaretaxa. År 1756 förbjöds en del av de upptagna varorna genom en förordning om överflödsvaror. År 1757 utgavs direktiv om vissa ändringar som skulle gälla tills den nya farmakopén skulle utkomma.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1856. Den andra upplagan utkom 1885. Den tredje upplagan utkom 1920 och gällde till 1938.
Farmakopé med instruktioner för läkemedel som bereddes på statens bekostnad. Den användes inom fattigmedicinen och inom den militära sjukvården. Den togs i användning 1789 och gällde i Finland fram till 1856 då den ersattes av en ny.
Farmakopé med instruktioner för hur läkemedel skulle på statens bekostnad beredas för de fattiga. Farmakopén utkom 1776 av Collegium medicum och gällde till 1789 då den ersattes av Pharmacopoea militaris, navalis et Eorum usui accomodata, qui impensis publicis curantur.
Farmakopé som blev gällande från 1775. Den ersattes i Finland med en ny först 1819. Farmakopén bestod av två skilda avdelningar: materia medica och preparata et composita. Den förra upptog i alfabetisk ordning cirka 380 enkla droger och simplicia. Den senare omfattade cirka 350 galeniska läkemedel samt ett femtiotal kemiska preparat. Den första upplagan ersattes 1779 av Pharmacopea suecica, Editio altera. Den skilde sig endast i detaljer från den första upplagan. År 1784 utkom ytterligare en obetydligt omarbetad upplaga. Den sista upplagan utkom 1790.
Den sista upplagan av Pharmacopea svecica, som utkom 1790. Den omfattade 740 läkemedel, varav cirka 380 simplicia, cirka 300 galeniska beredningar och ett sextiotal kemiska preparat.
Äldre benämning på arbetsförmedlingsbyrå.
Stadssjukhus i Helsingfors för vård av veneriskt sjuka. Polikliniken förestods av en föreståndare och en assistent som bägge var läkare.
Lärare anställd för att undervisa unga adelsmän, pager, som uppvaktade vid hovet. Uppdraget är belagt från och med Karl IX:s tid. Det omvandlades snart till en fast syssla på hovstaten under beteckningen ”pagernas preceptor” eller ”pagernas hovmästare”. Pagernas preceptorer var i första hand filosofie magistrar och lärde ut latin, kristendom, moralfilosofi, historia och matematik samt ofta moderna språk. Språkmästare biträdde dem i språkundervisningen, främst i franska språket.
Specialsjukhus för ögonsjukdomar i Viborg, som öppnades av Viborgs diakonissanstalt 1902. Ögonläkaren Gustav Julius Strömborg hade grundat en fond för behandlingen av ögonsjukdomar och med medel ur fonden grundades 1905 den ögonklinik som uppkallades efter honom. Behandlingen av ögonsjukdomar fortsatte efter flyttningen till Lahtis.
Taxa som fastställde arbetskostnaderna i en medicinaltaxa.
Person som mot avgift köpte in sig i en barmhärtighetsinstitution. Systemet förekom under medeltiden när kyrkan och klostren ofta inrättade institutioner för sjuk- och åldringsvård.
I Gamla Finland 1754/1755–1783 benämning på läkartjänst som fanns i de båda provinserna i Viborgs guvernement. Provinsialkirurgerna efterträddes av kretsläkarna.
Apotek som upprätthölls av provinsialläkare. Läkarnas medicinförsäljning förbjöds 1675. I instruktionen för provinsialläkare 1744 fastslogs dock att om en provinsialläkare hade kunskap om ett hemligt läkemedel, fick han tillverka det. Endast försäljning till apotek var tillåten. År 1766 bestämdes att provinsialläkaren alltid skulle vara försedd med ett tjänligt och väl inrättat reseapotek för sina patienter. Med specialtillstånd fick provinsialläkarna ibland rätt att inrätta apotek. Provinsialläkarapoteket i Vasa existerade 1721–1758. År 1780 fick provinsialläkaren på Åland rätt att i Godby hålla ett större husapotek. Apoteket indrogs först 1833.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
Tjänstgöringsområde för provinsialläkare. De första provinsialläkardistrikten, Borgå och Vasa, tillkom i Finland 1749/1750. Tavastehus tillkom 1752, Åbo 1753, Lovisa 1755, Björneborg 1758, Uleåborg 1773, Kuopio 1776, Åland 1779, Torneå 1781 och Heinola 1795. Gamla Finland indelades i fyra distrikt 1816. Distriktsindelningen justerades 1857. Antalet distrikt fixerades då till 50. Distriktsgränserna fick inte överskrida länsgränserna, utan varje län var indelat i flera distrikt. Efter 1883 grundades inga nya distrikt. Distrikten drogs in 1939 då sjukvården reformerades.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Från 1675 en apotekares närmaste biträde. Enligt medicinalordningen 1797 kunde en Pharmaciae Candidat bli förordnad eller genom kontrakt kallad till provisor på ett apotek. Han skulle då genomgå provisorsexamen inför Collegium medicum och avlägga provisorsed. Först därefter fick han träda i tjänst. Sedermera är ”provisor” titel för person som har en femårig universitetsutbildning inom läkemedelsområdet i Finland.
Tillfällig försäljning av läkemedel på en ort där apotek saknas.Filialapoteksinstitutionen drogs in 1928. I undantagsfall, om en svårare epidemi bröt ut bland människor eller husdjur, kunde med Medicinalstyrelsens medgivande en provisorisk tillredning och försäljning av läkemedel av närboende apotekare anordnas.
Handling som utgjorde bevis över avlagd provisorsexamen. År 1834 bestämdes man i provisorsbrevet skulle ange examensvitsordet samt att den examinerade var berättigad att på eget ansvar förestå och bedriva apoteksrörelse.
Ed som avlades efter provisorsexamen inför Collegium medicum. Edsformuläret förnyades 1825. Eden erhöll då följande formulering: ”Derjemte vill och skall jag det apothek, jag kallas att förestå med all redlighet, omsorg och flit, efter bästa vett och samvete, handhafva och sköta, samt i allt obrottsligen åtlyda nödigt utfärdade eller anbefalte reglementen och författningar rörande apoteksvetenskapen och handteringen och sådant allt med den ordning och uppmärksamhet, som en trogen undersåte, redlig medborgare och rättskaffens provisor egnar efter min yttersta förmåga fullgöra.”
Examen som avlades av en farmasie kandidat för att denne skulle bli provisor. Enligt medicinalordningen 1797 skulle provisorsexamen avläggas inför Collegium medicum. Till examinatörer utsågs två i Stockholm bosatta apotekare. Kandidatens kunskaper i Medicamenta Simplica testades, liksom hur Medicamenta Composita och Praeparata skulle tillredas enligt de antagna farmakopéerna. Efter examen skulle kandidaten avlägga provisorsed och först därefter kunde han tillträda en provisorstjänst. Efter att Collegium medicum inrättades i Åbo 1811 avlades provisorsexamen där. År 1845 bestämdes att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av apotek kunde anmäla sig direkt till apotekarexamen.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
Beteckning för de fattiga som upptagits i församlingens fattiglängd och som var berättigade till något slags fattigvård.
Sjukhus i Pudasjärvi för leprasjuka som inrättades under 1600-talet. Verksamheten avslutades när patienterna flyttades till Kronoby hospital.
Person som hade en eller flera förmyndare, ofta barn som mist sin far eller mor och hade en förmyndare som ansvarade för förvaltningen av ett eventuellt arv.
Läkartjänst som grundades för de speciella förhållandena i Lappland. Åren 1900 och 1901 grundades sex sådana tjänster och 1905 en sjunde.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Rovaniemi, grundat 1932. Sanatoriet förestods av en överläkare och en underläkare.
Regionalt mentalsjukhus i Pälksaari, förestods av ett kommunförbund i Viborgs län. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för lungsjuka barn beläget i Jakobstad. Sanatoriet förestods av överläkaren vid kommunala sjukhuset i Jakobstad.
R
Regionalt mentalsjukhus i Joutseno. Sjykhuset förestods av ett kommunförbund i Viborgs län. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, första, andra och tredje underläkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom. Det var på 1950-talet ett av Finlands största mentalsjukhus med 800 vårdplatser.
Apotek som innehades på basis av beviljade realprivilegier. Ett sådant apotek kunde i princip avyttras och innehas av vem som helst förutsatt att en anställd provisor förestod apoteket. Apoteksreformen 1836 innebar att nya reala apoteksprivilegier inte längre utgavs utan beviljades såsom personella rättigheter.
Av läkare given skriftlig föreskrift om tillagning av läkemedel som överlämnas till apotek vid inköpet. Enligt medicinalordningarna 1688 var försäljningen av abortiva, emmenagoga och opiata medel på apotek endast tillåten om en medicus hade föreskrivit dem. Apotekaren var också skyldig att utan dröjsmål expediera i synnerhet sådana recept varpå läkaren antecknat att de var brådskande. Endast läkaren hade rätt att förnya recepten, och apotekets personal hade inte rätt att ändra i dem eller fälla något omdöme om den läkare som skrivit ut det. Före 1812 fästes originalreceptet vid medikamentet. Efter 1812 förvarades originalrecetet på apoteket. Medikamentet skulle då förses med hängsignatur, läkarens, apotekarens och patientens namn samt datum, nummer och pris.
Den person som på apotek expedierar läkarrecept.
Blankett som används för medicinrecept, en av Medicinalstyrelsen fastställd blankett för utskrivning av recept på alkoholhaltiga ämnen, införd 1922. Recept samt recept- och laboriatoriebok skulle på apoteken granskas av inspektören för alkoholhanteringen. År 1928 infördes att en läkarordination utskriven på särskild receptblankett enbart fick expedieras från ett apotek i den kommun det var utskrivet, eller om apotek saknades, från det närmaste apoteket. Medicinalstyrelsen skulle då också bestämma vilken maximimängd av alkohol som fick utskrivas på en och samma blankett. År 1932 förändrades praxis.
Bok på ett apotek, i vilken alla recept skulle införas. Enligt medicinalordningarna var apotekarna skyldiga att på varje efter läkarrecept berett medikament fästa läkarens original. Bestämmelserna ändrades 1812. Originalrecepten, som måste förvaras varaktigt på apoteket, skulle numreras för varje månad och avskrivas i en paginerad och inbunden bok. Boken skulle företes vid apoteksvisitationerna. I övrgt fick den inte uppvisas åt obehöriga. Den kunde utlämnas vid rättegångar på anfordran av kollegium eller behörig domare. Numret i receptboken skulle också ingå bland de uppgifter som skulle medfölja samtliga läkemedel som expedierades från apoteket.
Under 1600-talet den i rang främste av fältskärerna vid ett regemente. I början av det militära indelningsverket ingick i varje regementsstab en regementsbarberare med tre gesäller. Regementsbarberaren kallades senare regementsfältskär.
Kista som ett regemente medförde i krig. Kistan skulle från 1741 kompletteras av en apotekare och innehöll läkemedel, kirurgiska instrument och förbandsartiklar.
Fältskär som ansvarade för läkarvården vid ett regemente. Regementsfältskären sorterade direkt under regementschefen och hade den högsta tjänsteställningen bland regementets alla fältskärer.
Under 1700-talet tjänstebeteckning för militärläkare, i rang över bataljonsläkare, och med tjänsteställningen som förste läkare vid ett regemente eller motsvarande förband.
Stadstjänare som skötte skjutsning av latrintunnor från gårdar som på ett budningskontor hade anmält behov av att få tunnan tömd.
(Kommunal) institution som sköter den offentliga renhållningen i ett samhälle. Det första inrättades i Helsingfors år 1928. renhållningsverken ersatte tidigare vanligen på entreprenad skötta renhållningsverk som verkade under varierande myndighets översyn, i till exempel Åbo, Viborg och Tammerfors byggnadskontoret.
Personella apotek som fått privilegium före den 9 oktober 1883. Denna typ av apotek uppstod genom senatens beslut om överlåtelse av personella apoteksprivilegier år 1893. Enligt ett senatsbeslut 1893 fick överlåtelse av personellt privilegium som meddelats efter den 9 oktober 1883 inte längre medgivas. Överlåtelse av personellt privilegium meddelat före nämnda dag skulle fortsättningsvis tillåtas.
Vid revisionsdomstol avgiven slutgiltig dom, efter en prövning av rättsprocessen och tillämpningen av berörda lagar. Revisionsdomar skulle efter 1818 inlösas mot en särskild avgift som tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Chefsämbetsman som ansvarade för artilleriet och vapentillverkningen. Titeln förekom från 1602 då den ersatte överstetygmästartiteln. Rikstygmästaren var fältmarskalkens ställföreträdare och hörde till de lägre riksämbetsmännen. Från 1634 kallades rikstygmästaren riksfälttygsmästare.
Institution för förståndshandikappade i Skogby i Esbo. Institutionen grundades av Helsingfors diakonissanstalt 1927 och verksamheten skedde då i Helsingfors. Flyttningen till Skogby i Esbo gjordes 1939 där en föreståndarinna ansvarade för verksamheten. År 1959 omorganiserades Rinnehemmet och verksamheten övertogs av en egen stiftelse.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Benämning på de enskilda hemman som gemensamt bildade en rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Ledig plats för fattig som skulle försörjas av fattigrote, besattes vid fattigvårdsstyrelsens årliga mönstring av församlingens fattigrotar.
Tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss domsrätt över brunnsverksamheten.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för lungsjuka beläget i Ruovesi, grundat 1910. Sanatoriet förestods av kommunalläkaren.
Ett kommunalt sjukhus som grundades 1881. Sjukhuset fick en egen byggnad 1886.
Skolkommitté för inrättande och övervakning av ryska skolor i Finland, verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1879–1917.
Välgörenhetsförening för ryska undersåtar i Finland som verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1876–1914.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Tjänst inrättad 1920 vid Medicinalstyrelsen. Rättskemisten hade i uppdrag att utföra rättskemiska och rättsmedicinska undersökningar.
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Organisation som grundades i Finland 1877 för att ta hand om vården av krigsfångar, sjuka och sårade soldater. Då organiserade Röda korset i Finland ett krigssjukhus i kriget mellan Ryssland och Turkiet. I slutet av 1870-talet ordnade Röda korset kurser för utbildning av sjuksköterskor. Röda korset i Finland anslöt sig till internationella Röda Korset år 1922 när Finland ratificerade Genévekonventionen. Finlands Röda kors deltog med ambulanser också i rysk-japanska kriget 1904–1905, på östfronten i första världskriget 1914–1917, i Abessinien 1936 och i Norge 1940. Under inbördeskriget 1918 skötte Röda korset sårade från bägge sidor. Under vinter- och fortsättningskriget organiserade Röda korset fältsjukhus, skötte evakuerade och krigsinvalider samt organiserade rehabilitering och yrkesutbildning av krigsinvalider. Efter kriget övervakade Röda korset utdelningen av utländskt återuppbyggnadsbidrag. År 1948 övertog Röda korset ansvaret för blodtjänsten, som grundats av scouterna 1935.
Internationell organisation som grundades i Genéve 1914 för att utbilda och underhålla veterinärmedicinsk vård av djur under krig. Den finländska organisationen grundades 1918 och deltog i striderna i Estland, Fjärrkarelen och Ingermanland.
S
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Tavastehus, grundat 1915 för vård av bland andra tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare.
Regionalt sjukhus som upprätthölls av ett kommunförbund bestående av Salo med omnejd. Sjukhuset förestods av en läkare.
Kurs i första hjälpen för allmänheten. Duodecim började hålla samaritkurser i olika delar av landet år 1889.
Distrikt under en kommunal vårdnämnd som antingen förestods av en tillsyningsman eller en inspektör. Samhällsvårdsdistrikten fastställdes i vårdreglementet eller av kommunal- eller stadsfullmäktige, efter att vårdnämnden hade hörts. Samhällsvårdsdistrikten övervakades av en eller flera medlemmar i vårdnämnden. De låg under distriktsinspektionens för samhällsvården tillsyn.
Kommunalt sanatorium för manliga epileptiker beläget i Kortejoki i Kuopio. Sanatoriet förestods av stadsläkaren.
Vårdinrättning för vård av en viss långvarig sjukdom, ofta tuberkulos, rakitis eller epilepsi. Senaten beslutade om inrättandet av det första statliga sanatoriet för tuberkulospatienter 1908. Det förverkligades 1917. Efter 1920 deltog staten i finansieringen av kommunala sanatorier.
Enhet vid Etappstaben i den vita armén 1918. Avdelningen skötte om sjukvården och leddes av arméns överläkare.
Mottagning och kontrollstation för könssjukdomar hos kvinnor.
Mottagning och kontrollstation för könssjukdomar hos män.
Akutmottagning för veneriskt sjuka och 1868–1939 kontrollstation för prostituerade. Sanitetsbyråerna lydde under Medicinalstyrelsen.
Sjukhus för tuberkulospatienter inrättat i Harjavalta år 1925. Sanatoriet var ett aktiebolag i kommunförbunds regi.
Ett på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Satalinna i Harjavalta, grundat 1925. Det förestods av en överläkare och tre underläkare.
Organisation som organiserade blodgivning. Den grundades av en scoutkår 1935 och scouterna skötte verksamheten ända till 1939 då organisationen övertogs av Försvarsmaktens blodtjänst .
Regionalt sjukhus beläget i Seinäjoki med en distriktsavdelning för sinnesjuka och en för fallandesjuka. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund i Sydösterbotten. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, första, andra och tredje underläkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom. Avdelningen för fallandesjuka förestods också av överläkaren och översköterskan.
Ledande tjänsteman för kanslipersonalen inom Medicinalstyrelsen. Fram till 1927 utsågs sekreteraren av Medicinalstyrelsens kollegium. Sekreteraren i Medicinalstyrelsen skulle ha avlagt domarexamen, senare rättsexamen.
Tjänsteman som ledde kanslipersonalen i Överstyrelsen för medicinalverket. Sekreteraren utnämndes av Senatens ekonomiedepartementet på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Han hade också vissa uppgifter i Collegium medicum och i Direktionen för dårvården. Innehavaren av tjänsten förutsattes ha läkarutbildning. Tjänsten som sekreterare skulle tillsättas 1824, men det skedde först 1829.
Enligt kassans reglemente 1864, av direktionen anställd skrivare som samtidigt fungerade som kassans ombudsman. Sekreteraren förde, förutom protokoll, diarium över alla förfallna lån, räntor och resterande pensionsavgifter, samt lönebesparingar och andra transaktioner. Sekreteraren skötte också direktionens korrespondens med andra myndigheter, särskilt landshövdingen (guvernören), domkapitlen och hovrätterna.
Från 1819 expedition i S:t Petersburg för finska undersåtar bosatta i Ryssland. Senatens passexpedition var en bisyssla för tjänstemännen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, vilka bl.a. ansvarade för passkontrollen, förvaltningen av passärenden och uppbörden av pass-, fattig- och stämpelavgifter samt mantalspenningar. Som chef verkade statssekreteraren, från 1834 ministerstatssekreteraren, och i hans ställe ett statsråd. Vid sidan av Senatens passexpedition verkade också en passexpedition vid Generalguvernörens kansli 1824–1838. År 1848 ombildades Senatens passexpedition till ett ämbetsverk med namnet Finska passexpeditionen.
Rikssjukhus i Stockholm som öppnade 1752 och verkade under Serafimerordens överinseende. Det tog från början också utsocknespatienter och fungerade som ett undervisningssjukhus. Ständerna medgav 1739 instiftande av en allmän lasarettsfond. Serafimerorden instiftades 1748 och övertog ansvaret för det nya sjukhuset. Sjukhuset hade från början åtta platser, men antalet ökade snart något. År 1753 fanns 18 platser.
Organisation inom Serafimerorden som instiftades 1787 och tjänstgjorde som ett centralt ämbetsverk med uppsikt över rikets länslasarett och hospital. Gillet föregicks av Hospitaldeputationen 1757–1766 och direktionen över hospitalen och barnhusen 1766–1773. Under perioden 1773–1787 innehades överstyrelsen över hospitalen och barnhusen av två serafimerriddare. Serafimerordensgillet bestod av Serafimerordens ordenskansler, två serafimerriddare samt en vice kansler, en överste skattmästare och en överste ombudsman. Genom en förordning av 1773 överstyrelsen och vården av rikets hospital och barnhus, senare också av länslasaretten övertagits av två serafimerriddare, vilka sedan 1776 biträddes av en generaldirektör över lasaretten. År 1787 övergick överinseendet av dessa anstalter till ett ordensgille. Under gillet, vars instruktion utfärdades 1791, lydde kansli, kamrerarkontor m.m. Serafimerordensgillet utnämnde lasarettsläkare och skulle också godkänna intagningen av sinnessjuka patienter. Gillet förlorade under 1800-talets lopp sitt allmänna överinseende över rikets samtliga hospital, barnhus och lasarett, men existerade i Sverige till 1876.
Regionalt mentalsjukhus i Siilinjärvi. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund i Kuopio län. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Inrättning eller anstalt för behandling, vård eller inhysning av sjuka eller fattiga och orkeslösa.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Administrativ chef för ett eller flera civila sjukhus, från slutet av 1700-talet också en tjänstebeteckning för motsvarande befattningshavare i armén. Sjukhusdirektören skulle (under en sjukhusintendents överinseende) övervaka ett eller flera militära sjukhus, sköta deras ekonomi och ombesörja nödvändiga nyanskaffningar.
Kommunal tjänsteman och ledamot vid överstyrelsen för sjukhusen i Helsingfors. Tjänsten inrättades 1917 då staden förnyade sjukhusens förvaltning. Sjukhusinspektören hade i uppgift att övervaka och granska sjukhusen i staden.
Befattningshavare vid militärt sjukhus med uppgift att förvalta och redovisa inventarier, löner och annat, motsvarande hospitalssyssloman vid civila sjukhus. Beteckningen förekom i Sverige under 1800-talet också som benämning på sjukhusintendent vid civilt sjukhus.
Högsta sjukhusförvaltningsorganet i Helsingfors, grundat 1917. Ledamöterna utgjordes av sjukhusdirektören och en av överstyrelsen utsedd representant samt sjukhusinspektören.
Person som har genomgått sjukskötarutbildning. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes 1889. År 1910 reglerades kompetenskraven. Först på 1930-talet förenhetligades sjuksköterskeutbildningen.
Förening för sjuksköterskor, grundad 1898. Föreningen upprätthöll elevhem och elevskola i Helsingfors fram till 1929 då utbildningen av sjuksköterskor förstatligades. Åren 1909–1920 utgav föreningen läroböcker för sjuksköterskeelever på svenska och fram till 1922 på finska.
Läroinrättning som erbjöd grundutbildning för sjuksköterskor samt specialutbildning för avdelningssköterskekompetens och hälsosysterskompetens. Vid vissa institut erbjöds dessutom en högre utbildning för administrativa uppgifter och lärarkompetens. Sjuksköterskeinstituten sorterade under Medicinalstyrelsen.
Kurs för att utbilda sjuksköterskor. De första statliga kurserna ordnades på Kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors 1889. År 1891 utökades programmet och kurstiden förlängdes till ett år. År 1919 blev kurstiden tre år. År 1892 bestämdes att kurser också skulle ordnas på de statliga sjukhus där det fanns en lämplig översjukskötersketjänst. År 1909 inleddes den kommunala sjuksköterskeutbildningen vid Maria sjukhus i Helsingfors. Kurserna avslutades 1930 när sjuksköterskeutbildningen förenhetligades.
Kommunal utbildningsinrättning i Helsingfors som 1909 och 1925 utbildade sjuksköterskor till stadens sjukhus. Den var belägen i anslutning till Maria sjukhus. Sjuksköterskeskolan blev 1925 en fristående sjuksköterskeskola.
Äldre benämning på hospital eller lasarett eller enklare och mindre sjukhus i en församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Mindre statligt distriktssjukhus under självständighetstiden, huvudsakligen i norra Finland. Sjukstugan förestods av distriktläkaren med biträde av en deltidsanställd ekonom. Dylika sjukhus fanns 1937 i Lappland (sjukstugorna i Enare, Utsjoki, Enontekis och Salmijärvi), i Uleåborgs län (sjukstugorna i Taivalkoski och Suomussalmi och i Viborgs län (sjukstugan i Lövskär).
Benämning på sjukvårdare under 1700-talet, särskilt inom militären.
Medeltida inrättning som kunde ha proventfolk men inte intog fattiga. I stället utövade den barmhärtighet bland stadens fattiga husmän och kvinnor. Själagårdarna skilde sig från helgeandshusen såtillvida att de inte hade självständiga kapell utan var anslutna till själaaltaret i en stadskyrka. I Stockholms själagård utdelade på 1400-talet föreståndaren varje söndag en allmosa till 60 fattiga, gav dem ett fritt bad varje månad och en måltid vid den årliga festen för alla kristna själar.
Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Skriftligt bevis på att en kofferdisjöman var inskriven vid sjömanshuset och för längre eller kortare tid av föregående år varit i sjöfart på ett handelsfartyg eller lagligen varit hindrad av sjukdom. Sjömanshusbevis förutsattes efter 1748 av kofferdisjöfolk (understyrmän, båtsmän, timmermän, konstaplar, matroser med flera på inhemska handelsfartyg) för befrielse från alla personella utskylder och pålagor till kronan.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Utbildningsanstalt för utvecklingsstörda under autonomin och förra delen av självständigheten. Den första grundades 1877 (i Jakobstad), den första tvåspråkiga grundades 1889 i Helsingfors och flyttades 1891 till Tavastehus. Skolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande, 1910 kyrkoherden i Tavastehus.Tjänstemännen var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, fem lärarinnor och en handarbetslärarinna. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet. Den var den enda statligt finansierade centralanstalten för svenskspråkiga utvecklingsstörda fram till att kommunförbundet Svenska Finlands vårdanstalt för sinnesslöa grundades 1956 och öppnade Kårkulla centralanstalt år 1960.
År 1946 ändrades beteckningen uppfostringsanstalt till skolhem. På de statliga skolhemmen bodde minderåriga med svårigheter i skolan eller hemmen. Syftet var att de skulle slutföra grundskolan och återanpassas till samhället.
Kommunal skola för fattiga stadsbarn. Skolkolonier upprätthölls under autonoma tiden på landsbygden av staden, i syfte att låta barnen komma iväg från stadsmiljön. De första kolonierna grundades av Helsingfors stad 1899–1902.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt skol- och vårdhem för långtidssjuka barn. Sanatoriet förestods av en läkare som samtidigt var kommunalläkare.
Medicinalvikt motsvarande I/3 kvintin eller I/3 drakma (= 1,24 gram).
Fältskär som var underställd regementsfältskären i en truppenhet bestående av ryttare eller fotsoldater.
Statlig eller på statsunderstöd verkande hjälpinrättning för skyddslösa kvinnor och barn. Det första skyddshemmet grundades på privat initiativ i Helsingfors 1902 och var ursprungligen avsett enbart för ogifta mödrar och deras spädbarn.
Regional nivå inom skyddskårsorganisationen, leddes av en distriktschef och distriktsstab. I den första skyddskårsförordningen från 1918 bildade skyddskårerna inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. En mer självständig distriktsindelning fick skyddskårerna 1919. Före andra världskriget var distriktens antal 22, varav två var svenskspråkiga. Under andra världskriget gjordes omfattande förändringar i distriktsindelningen på grund av de nya riksgränserna samt skyddskårens och distriktens nya roll i mobiliseringsplanen efter vinterkriget. Distrikten blev från och med 1942 även administrativa enheter för verkställandet av arbetsplikten. Som ett resultat av den krigstida utvecklingen utökades distriktens antal till 34. Skyddskårerna och skyddskårsdistrikten upplöstes efter kriget 1944.
Ämbetsman under Senatens civilexpedition som hade till uppgift att främja skyddsuppfostran i landet genom rådgivning till kommunerna och övervaka alla statliga och statssubventionerade anstalter för vantartiga ungdomar genom inspektioner. Tjänsten inrättades 1910 som extraordinarie och blev en fast tjänst 1912. Tjänsten indrogs 1914 och blev en bisyssla för direktören för någon av landets uppfostringsanstalter.
Av kommunal vårdnämnd förordnad övervakare av de barnskyddsåtgärder som nämnden eller barnskyddsnämnden hade vidtagit gällande föräldralösa barn, problemfamiljer och problemungdomar. Uppgiften sköttes ursprungligen av en funktionär som kunde vara någon av vårdnämndens medlemmar eller en person från en organisation som arbetade på barnskyddsområdet. Skyddsövervakaren kunde senare också vara en för ändamålet anställd inspektör. Skyddsövervakaren ersattes 1950 med socialinspektör eller barntillsyningsman, beroende på om barnen som övervakades var födda inom eller utom äktenskapet.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Benämning på omplaceringen av den evakuerade lantbruksbefolkningen från områden som Finland avträtt till Sovjetunionen i freden i Moskva 1940. Målet var att bevara de tidigare byagemenskaperna i så hög grad som möjligt även i de nya bosättningsområdena. De evakuerade blev tilldelade både statlig och tvångsinlöst odlingsjord samt skogsmark. Enligt snabbkolonisationslagen från den 28 juni 1940 gällde tvångsinlösningen främst jord som inte brukades aktivt eller som ägdes av personer som inte fick sin huvudsakliga utkomst från lantbruk. Snabbkolonisationen verkställdes på det lokala planet av snabbkolonisationskommissionen,snabbkolonisationsplanegranskaren, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna. Snabbkolonisationen avbröts i och med fortsättningskriget 1941 och ersattes efter 1944 med jordanskaffningslagen.
Avdelning som inrättades 1917 vid senaten för att handlägga ärenden rörande arbetarskydd, arbetsförmedling och arbetslöshet, arbetarbostäder, arbetstvister, den allmänna socialförsäkringen, fattigvården och nykterheten. Expeditionen ombildades följande år till Socialministeriet. Under Socialexpeditionen lydde Socialstyrelsen.
Vid Socialstyrelsen tillsattes två socialfullmäktige, varav den ena hade arbetsgivarnas och den andra arbetstagarnas förtroende. Socialfullmäktige och deras suppleanter förordnades av senaten för mandatperioder på tre år. Socialfullmäktige skulle infinna sig vid Socialstyrelsen när denna behandlade viktiga och principiella frågor om till exempel styrelsens organisation, arbetarskydd, socialförsäkring och arbetsförmedling.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 vilken ansvarade för socialförsäkringsärendena under ledning av en socialförsäkringsöverinspektör. Avdelningen överfördes 1922 till Socialministeriet och bytte namn till Försäkringsbyrån.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess socialförsäkringsavdelning 1918–1922. Kompetenskravet var filosofie kandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Medlem av statsrådet och chef för Socialministeriet.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet. Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån, Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen, Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén, Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
Från autonoma tiden kommunal nämnd i vissa stadskommuner som hanterade fattigvården och andra sociala frågor som bostads-, nykterhets- och utbildningsfrågor samt övervakade bl.a. rättshjälps- och arbetsplatsförmedlingsbyråerna. Städerna avskaffade i stor utsträckning sina socialnämnder genom ändringarna i kommunallagen 1927. År 1950 ombildades däremot de kommunala vårdnämnderna till socialnämnder.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 under ledning av en avdelningschef som var förtrogen med nationalekonomi och statistiskt forskningsarbete. Avdelningen samlade, med biträde av aktuarier, in och gjorde upp statistik för Socialstyrelsens behov. Avdelningen uppgick 1922 i Socialministeriets byrå för socialforskning och statistik.
Centralt ämbetsverk som grundades 1917 och lydde under Socialexpeditionen, senare Socialministeriet. Socialstyrelsen skötte arbets-, socialförsäkrings-, fattigvårds- och nykterhetsfrågor samt socialstatistik. Den administrerade den allmänna arbetsplikten 1918. Som chef verkade en överdirektör. Styrelsen bestod av överdirektören som ordförande, yrkesöverinspektören, överinspektören för fattigvården och Kansliavdelningens assessor. Vid behov konsulterades även två socialfullmäktige. Vid Socialstyrelsen fanns Kansliavdelningen, Yrkesinspektionsavdelningen, Fattigvårdsavdelningen, Arbetsförmedlingsavdelningen, Socialförsäkringsavdelningen, Nykterhetsavdelningen och Socialstatistiska avdelningen. Socialstyrelsen drogs in 1922 och uppgifterna överfördes på Socialministeriet. Den återinrättades 1968 och verkade fram till 1991.
Kirurgernas yrkesorganisation som ersatte det gamla skrået. Societen leddes av en direktör och hade ett eget sigill. Den fick ett kungligt reglemente 1686. Den blev då en överordnad centralmyndighet med ansvar för hela rikets fältskärskår. Tyska var det officiella språket ända fram till 1756.
Läkemedelsförråd på landsbygden. Initiativet till sockenapotek togs 1758 då Collegium medicum uppmanades att vidta åtgärder för att den fattiga befolkningen i avlägsna socknar skulle komma i åtnjutande av läkareråd och medicin. År 1760 utfärdades närmare direktiv. Förråden till sockenapoteket skulle tas från närmaste apotek och i övrigt inrättas med kyrkans medel. Kostnaderna för upprättandet uppskattades till 100 daler och de skulle sedan amorteras med inkomsterna från apoteket. Till föreståndare skulle helst utses ortens klockare. Ofta kom verksamheten att skötas av prästen. Ibland sköttes sockenapoteket av en lokal fältskär. Några sockenapotek var verksamma ännu på 1800-talet, men de ersattes så småningom av apotekslådor och filialapotek.
Avgift som alla vuxna församlingsmedlemmar från och med 1686 betalade för underhållet av socknens fattiga. Avgiften fastslogs på nytt 1817.
Brev som under 1600- och 1700-talen beviljade rätt till sockengång.
(Vanligen kringvandrande) hantverkare på landsbygden: glasmästare, murare, skomakare, skräddare och smeder. Sockenhantverkare antogs från 1802 av sockenstämman, ursprungligen av häradsrätten, och fick av landshövdingen fullmakt att verka i ett visst område i utbyte mot att han betalade en årlig näringsskatt.
Utbildningsanstalt för diakonissor, grundad 1894. Under andra världskriget flyttades den till Pieksamäki.
Systrar i ett nunnekloster vilka stod utanför konventet. De var direkt underställda abbedissan och arbetade i klostrets hjonagård.
Hel- eller deltidsanställd lantarbetare (med familj) som var anställd av godsägare eller bonde på statsystemets villkor, därför också kallad statkarl. Spannmålskarlen fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen.
Import av spelautomater inleddes på 1920-talet. År 1933 bestämdes att endast välgörenhetsorganisationer fick hålla spelautomater. Privatpersoner och företag kunde fortsättningsvis stå som ägare. År 1937 bestämdes att spelautomater endast fick hållas och ägas av Penning-automatföreningen. Avkastningen skulle fördelas av statsrådet som understöd åt välgörenhetsorganisationer. I slutet av 1930-talet var spelautomater endast tillåtna i första klassens restauranter.
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Läkarbefattning vid ett spinnhus under perioden 1818–1882 som innefattade hälsogranskningar, sjukvård och granskning av födointaget. Spinnhusläkarna tillsattes av Senatens ekonomiedepartement, på förslag av Collegium medicum, senare Överstyrelsen för medicinalverket och Medicinalstyrelsen.
I Ryssland benämning på lägre militärläkare. Sådana förekom även inom de till Gamla Finland förlagda ryska trupperna och anlitades också av civilbefolkningen.
Befattning inom den vita armén 1918, fanns i staben för alla de fyra frontgrupperna. Stabsläkaren ansvarade för inrättandet av sjukhus vid fronten, uppställandet av fältambulanser och fältlasarett samt evakueringen av de sårade och sjuka till militärsjukhus bakom fronten.
Benämning på arméns överläkare under Karl XII:s regeringstid,senare kallad stabsläkare.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sjukdomsframkallande bakterier.
För stad i särskild ordning utsedd barberare.
Stadsanställd barnmorska.
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
Av staden anställd examinerad medicine doktor under svenska tiden och i viss mån ännu under autonoma tiden. Stadsfysikus räknades till stadsbetjänte. Den första stadsfysikus anställdes 1755 (Åbo) och nästa 1774 (Helsingfors). De ersattes under autonoma tiden med stadsläkare. I Ryssland var stadsfysikus från och med 1715 titeln för chefen för medicinalförvaltningen i sådan stad som hade stadsläkare, och från och med 1797 titel för inspektören för guvernementsmedicinalförvaltningen, trots att denne inte deltog i hälsovården i någon stad.
Kirurg som var anställd av en stad. En dylik fanns upptagen på rådhusets stater i Stockholm 1729, och räknades till stadsbetjänte. Också en fältskär eller barberare, som utförde mindre kirurgiska ingrepp, kunde benämnas stadskirurg om han stod i anställningsförhållande till staden. I Finland började stadskirurger förekomma först under autonoma tiden. Företräde till tjänsten hade kirurgie magistrar. Den första stadskirurgen omnämns i Vasa 1811. I Ryssland förekom benämningen under 1700-talet och avsåg en läkare i stad som var underställd stadsfysikus. Läkare med benämningen stadskirurg fanns även i Gamla Finland.
Läkare som var anställd av en stad. Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier: stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
Läkare anställd av en stad för att utöva allmän sjukvård. Han skulle också på landshövdingens förordnande besiktiga döda kroppar i det fall att dödsorsaken var oklar.
Kommunalt sjukhus i Viborg, bestod av en kirurgisk och en medicinsk avdelning. Sjukhuset förestods av överläkaren vid kirurgiska avdelningen. Andra tjänstemän var läkaren vid den medicinska avdelningen och tre assistentläkare läkaren vid polikliniken för barnsjukdomar, läkaren vid epidemisjukhuset, läkaren vid tuberkulossjukhuset, läkaren vid sinnessjukhuset, överläkaren och assistentläkaren vid barnbördshuset samt läkaren vid tuberkulosdispensären.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sexuellt överförbara infektioner och sjukdomar.
Apotek med reala apoteksprivilegier. Efter 1836 beviljades inte längre reala apoteksprivilegier. Efter 1857 var i praktiken den enda skillnaden mellan ett personellt apotek och ett stamapotek att stamapoteken var skattefria medan de personella apoteken måste erlägga en årlig avgift till kronan. Under ett stamapotek kan finnas filialapotek, där föreståndaren inte har egna apoteksprivilegier.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare, statdräng eller statkarl (spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Vanligen gift dräng som var anställd på statssystemets villkor.
Statligt organ som grundades i mars 1922 och lydde under Ministeriet för inrikesärenden. Från 1949 fram till dess upplösning 1958 var centralen underställd Socialministeriet. Centralen, som var placerad i Viborg, verkade som ett överorgan för de flyktingorganisationer och vårdanstalter som fick statligt understöd. Flyktingarna bestod av personer som anlänt till Finland efter 1917 från områden som tidigare hört till Ryssland. Behovet av en statlig central blev uppenbar när amerikanska Röda korset upphörde med sin hjälpverksamhet i Finland 1921 och när en stor mängd flyktingar anlände från Östkarelen 1921–1922. Centralen koordinerade hjälpverksamheten som till stor del bestod av att dela ut livsmedel, kläder och medel till flyktingarna. Till centralens uppgift hörde även att organisera undervisningen, hälsovården och själs- och upplysningsarbetet bland flyktingarna. Verksamheten började avta i slutet av 1930-talet och lades slutligen ner 1958.
Ämbetsverk under Socialministeriet. Statens olycksfallsbyrå ersatte 1934 Statens olycksfallsnämnd. Olycksfallsbyrån leddes av en direktör och hanterade alla olycksfallsförsäkringar där staten svarade för ersättningen. Efter 1948 utgjorde byrån den myndighet som reglerade och ansvarade för olycksfallsombudsmännens arbete. Byrån blev 1965 ett statligt verk och bytte namn till Olycksfallsverket.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Från 1915 statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier och förbättra vården, under ledning av en föreståndare med medicine- och kirurgiedoktorsexamen. Statens serumlaboratorium ersatte Statens temporära serumlaboratorium. År 1947 omorganiserades laboratoriet till Statens serumverk. Statens serumlaboratorium lydde under Medicinalstyrelsen.
Ämbetsverk som lydde under Medicinalstyrelsen med uppgift att tillverka vaccin, bekämpa epidemier och förbättra vården av dem. Statens serumverk bildades 1947 då statens serumlaboratorium slogs ihop med Vaccinberedningsanstalten och vaccindepoten i Helsingfors. Serumverket omorganiserades 1970 till Folkhälsolaboratoriet.
Från 1911 laboratorium som lydde under Medicinalstyrelsen och som 1915 omorganiserades till Statens serumlaboratorium.
Centralt ämbetsverk i Sverige 1758–1858 med uppgiften att förvalta och utveckla tabellverket samt bearbeta tabellverksstatistiken. Statistiska tabellkommissionen ersatte Tabellverkskommissionen.
Årslön i naturaprodukter.
Husrum och matvaror in natura, och (en liten) penninglön.
Mellanting mellan torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade rätt att bebo ett (stat)torp eller en backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
Kommunalt sjukhus i Helsingfors, bestod av en avdelning för sinnessjuka och en medicinsk avdelning. Skjukhuset leddes av avdelningarnas överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en radiolog och sex assistentläkare. Det slogs 1952 samman med Kammio sjukhus som hade verkat i Bortre Tölö.
Medeltida hospital utanför Åbo (Aningais tull). Där vårdades huvudsakligen personer med spetälska. Under hospitalet låg flera enstaka hemman i S:t Maria socken som då hospitalet lades ned genom kungligt brev den 8 november 1650 övergick i antingen Själö hospitals eller Åbo stads ägo.
Intyg över att en kvinna är upptagen i jungfrustift.
Förteckning över medlemmar i jungfrustift. Stiftsmatriklar skulle föras från år 1747.
Regionalt mentalsjukhus i S:t Michel. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund i S:t Michels län. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Statligt sjukhus i S:t Michel som uppfördes 1843 och som dock först efter 1858 gick under namnet länssjukhus. Verksamheten leddes av en lasarettsläkare som tidvis också var slottsläkare. Den andra tjänstemannen var en syssloman. Åren 1881–1882 uppfördes ett särskilt mottagningscentrum för psykiskt sjuka patienter. År 1905 tillkom en underläkartjänst. År 1934 utvidgades verksamheten. Länssjukhuset drogs in 1965 då verksamheten övertogs av ett centralsjukhus som ägdes av ett kommunförbund.
Försörjningsinrättning och sjukhus i Stockholm grundat 1527 när Stockholms alla barmhärtighetsinrättningar slogs ihop under magistraten. Helgeandshuset fick instruktion 1553 och förestods av en syssloman och en präst. Det hade också en sjukstuga med en bardskärare som läkare.
Under svenska tiden en term inom fångvårdsväsendet som avsåg åtgärd eller handling i anslutning till straffverkställighet. Under autonomin och självständigheten användes benämningen om anstalt för verkställighet av frihetsstraff: fängelse, tukthus.
Tidsbestämt frihetsstraff som till skillnad från vanligt fängelsestraff var förenat med plikten att utföra mer eller mindre hårt kroppsarbete. Ursprungligen kallades det straffarbete i järn (med järnboja), och stadgades i straffordningen 1653. Från 1700-talet var straffet ofta fästningsarbete för manliga arbetsfångar och tukthus för kvinnliga.
I Statskalendern förekommande benämning på länsfängelse som inrymde också ett tukthus. Ett dylikt fanns 1853–1872 bara i Åbo. Det bytte 1872 namn till centralfängelse. Från 1870-talet kallades länsfängelser som inrymde tukthus för straff- och arbetsfängelse.
Den ed som en apotekslärling avlade omedelbart efter fullgjord Pharmacie Studiosi-examen. Eden avgavs skriftligt. Om examen avlades utanför Stockholm skulle eden sväras inför magistraten och sedan inskickas till Collegium medicum. Den nyblivne Studiosus Pharmaciae skulle få ett skriftligt protokollsutdrag över den avgivna eden. Edsformuläret förnyades 1825.
Anställning, att anställa, att låta anställa, bli anställd.
Skriftligt arbetskontrakt mellan husbonde och tjänstefolk som ingicks genom att husbonden överlämnade till tjänaren den så kallade städjan eller städjepenningen. Kontraktet innehöll kvitto på orlovssedeln och uppgift om lönevillkor, för statare om statlistan, det vill säga de förnödenheter som hela eller en del av lönen utbetalades i samt andra förmåner som tillkom, till exempel kläder, sjukvård och mediciner.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Tjänstetid för tjänstefolk.
Provincialläkarens granskning av prostituerade, lösaktiga kvinnor och sjömän för att kontrollera könssjukdomar. Bestämmelserna infördes på 1800-talet. År 1811 skulle magistraten se till att lösaktiga kvinnor undersöktes och vid behov förpassades till kurhus. Utländska sjömän skulle inte få gå i land utan undersökning. År 1844 bestämdes att de kvinnliga anställda på Helsingfors restauranger och krogar skulle undersökas en gång per månad. År 1845 fastslog direktören för Medicinalverket att samtliga prostituerade skulle undersökas två gånger per månad. Bestämmelserna skärptes senare men praxis varierade i de olika städerna. Soldater skulle granskas av fältskär eller läkare en gång i veckan.
Officiellt intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande konsulat eller myndighet i avgångshamnen. Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Av diverse myndigheter utfärdat friskhetsintyg under svenska tiden och autonoma tiden, till exempel för boskap (från och med 1750), resenärer som ansökte om respass, arbetare innan de anställdes och för fartyg.
Stadstjänsteman med uppgift att förebygga farsoter och tillsammans med stadsläkaren övervaka och åtgärda spridningen av smittsamma sjukdomar som fått fäste i staden. Sundhetsinspektören verkade i anslutning till hälsovårdsnämnden och kunde sammankalla den vid behov. Han kunde med tilläggsanslag av magistraten biträdas av extra sundhetstillsyningsmän.
Intyg över en utförd sundhetsbesiktning. År 1811 krävdes att prostituerade kvinnor i städerna varje halvår skulle uppvisa intyg över att de undergått granskning för könssjukdomar. Kvinnor som bedrev gårdfarihandel måste uppvisa sundhetsintyg för att få pass.
Institution som förutom Collegium medicum ansvarade för hälsovården i riket. Sundhetskommissionen verkade 1737–1766 och bestod av ett tiotal ledamöter, riksråd, höga ämbetsmän, läkare och kirurger. Sundhetskommissionen inrättades när riket hotades av en allvarlig influensa. I praktiken inordnades både Collegium medicum och Kirurgiska societeten under Sundhetskommissionen.
Kommitté som vid allmän farsot skulle tillsättas i varje församling efter 1834 för att koordinera och effektivera sjukvården. Kyrkoherden var ordförande. Kommittén indelade församlingen i sjukvårdsdistrikt, tillsatte distriktsföreståndare och ansvarade för att varje byalag hade en sjukstuga, mediciner och sjuksköterskor.
Kommitté som 1862 tillsattes av senaten för att ge förslag till allmän hälsovårdsstadga. Den utredde hur städerna kunde främja folkhälsan genom bättre vattenförsörjning, stadsbyggnad, fabrikshygien, avfallshantering, renhållningsväsende och avträdessystem. Kommittén utarbetade en förordning om fosfor i tändstickor som antogs 1865. En nytillsatt kommittés arbete utmynnade 1875 i en förordning om behandling av venerisk smitta och ett förslag till sundhetslagstiftning i Finland.
Ordinarie eller extra ordinarie stadstjänsteman som besökte och kontrollerade att varje gård följde sundhetsinstruktionerna vid fara för eller under en farsot. För att förebygga farsoter övervakade han även till exempel latriner, överbefolkade slumområden, stillastående vattensamlingar och hygienen hos matvaruhandlarna. Sundhetstillsyningsmannen verkade under sundhetsinspektorns och stadsläkarens översyn.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.
Regionalt sjukhus för mentalpatienter i Österbotten, förestods av ett kommunförbund i Svenska Östernotten. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, underläkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Betala pension, underhålla med mat, hus och andra förnödenheter.
Pensionsform där en hemmansägare överlät sitt hemman i utbyte mot livslångt uppehälle och omvårdnad.
Mansperson som svarar eller ska svara för någons sytning, sytningsgivare.
Om jordområde avsett att brukas av sytningsman.
Avbrytande av arbete på grund av söndag. Förbudet mot söndagsarbete var ursprungligen religiöst. År 1910 fastslogs att en arbetstagare hade rätt till minst 30 timmars oavbruten veckovila. År 1922 fastslogs att veckovilan företrädesvis skulle infalla på söndagen.
T
Styresorgan för Tabellverket 1756–1758 som också sammanställde de årliga landsomfattande statistiska översikterna. Kommissionen sorterade under Kammarkollegium. Den omorganiserades 1758 till ett centralt ämbetsverk under namnet Statistiska tabellkommissionen.
Delvis statsfinansierat sanatorium för tuberkulospatienter inrättat i Punkaharju den 7 oktober 1903 av Finska läkaresällskapet Duodecim.
En på lagstadgat statsstöd verkande avdelning vid Kommunala sjukhuset i Tammerfors. Sjukhuset förestods av en läkare.
Benämningen på avdelningen för mentalpatienter inom Kommunala sjukhuset i Tammerfors. Det förestods av en överläkare och en underläkare. Överläkaren satt i sjukhusets styrelse.
Sjukhus för vård av tand- och käksjukdomar samt karies, och undervisningssjukhus för odontologer. Före 1850 sköttes tandvården av ambullerande tandläkare. Den första legitimerade tandläkaren kom 1852. År 1892 fanns 11 tandläkare i Finland, år 1920 var de 250 till antalet och 3 642 år 1977. Kejserliga förordningen om inrättande av tandläkarutbildningen och tandläkarexamen vid universitetet gavs 1891. Mellan 1892 och 1917 fanns endast en lärartjänst i odontologi på Kirurgiska sjukhuset. Senare tillkom tjänster i proteslära och tandreglering, tandfyllnadskost och tandkirurgi. Kliniken blev 1958 en avdelning inom Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Läkare som specialiserat sig på tandsjukdomar. Den inhemska universitetsutbildningen av tandläkare inleddes 1891. År 1893 bestämdes att också personer med läkarutbildning hade rätt att praktisera som tandläkare. Också personer med tandläkarutbildning i Ryssland hade rätt att praktisera i Finland. Personer med annan utländsk tandläkarutbildning hade rätt att efter tillstånd av Medicinalstyrelsen praktisera i Finland. Tandläkarnas verksamhet övervakades av provinsialläkaren och i sista hand av Medicinalstyrelsen. De hade rätt att skriva ut apoteksrecept på de mediciner de behövde. År 1934 inskränktes läkarnas rättigheter att verka som tandläkare. Då blev det också möjligt att dra in tandläkarens legitimation.
Vårdhem för epileptiker i Sordavala. Vårdhemmet förestods av en läkare.
Ett på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka beläget i Siilinjärvi, grundat 1931. Det förestods av en överläkare och en underläkare.
Sjukhus i Tavastehus grundat 1768. Det slogs 1814 ihop med Kurhuset för veneriska sjukdomar och bytte namn till Lasarett och kurhuset i Tavastehus. Det hette 1850–1858 Tavastehus länslasarett, varefter alla länslasarett blev länssjukhus.
Statligt sjukhus i Tavastehus som grundades 1839 och fick sina byggnader 1840–1844, det fick dock först efter 1858 namnet länssjukhus. Byggnaderna uppfördes 1840–1844. De utvidgades på 1880-talet och 1929. År 1877 bestod tjänstemännen av en lasarettsläkare som samtidigt också var slottsläkare samt en syssloman.
Regionalt mentalsjukhus i Tavastehus. Det förvaltades av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Taxa för beredning av läkemedel, som ingick i den medicinaltaxa som publicerades 1699.
Organ tillsatt i mars 1918 i det vita Finland för att sköta om de ärenden som tillkom den under kriget funktionsodugliga ordinära Medicinalstyrelsen. Till den temporära styrelsen hörde en överdirektör, två medicinalråd, en apotekare eller provisor, en djurläkare och överläkaren vid Finlands trupper. Den temporära styrelsen kom att till stor del fokusera på militärsjukväsendet.
Tillfälligt stadssjukhus för barn på Lappviksgatan 27 i Helsingfors, blev 1914 en avdelning vid stadssjukhuset Maria sjukhus.
Tillfälligt sjukhus, till exempel Temporära barnsjukhuset i Helsingfors som 1914 blev en avdelning av Maria sjukhus och Hesperia temporära sjukhus grundat 1908 som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Uppfostringsanstalt inrättad genom senatsbeslut 1909 (i Sippola) och 1918 (i Ihantala) för att tillfälligt hysa minderåriga manliga förbrytare, eftersom de befintliga anstalterna (i Kymmene och i Viborgs län) var överfulla.
Fältsjukhus och karantän på Karelska näset för flyktingarna från Ryssland efter den ryska revolutionen.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium grundat 1914 i södra Österbotten. Sanatoriet förestods av en läkare.
Kontrollmärke, ofta av bly, som visade att en tiggare hade rätt att tigga i en viss stad. Tiggarmärkena var ofta försedda med stadens vapen. Tiggarmärken förekom i Danmark under Kristian II:s tid och sådana omtaldes också i en föreskrift rörande stadens fattiga i Stockholm år 1533.
Intyg som från 1500-talet gav en till arbete oförmögen person laglig rätt att få tigga (bettla) till sig sitt uppehälle inom ett obegränsat område, efter 1698 endast inom det distrikt där passets utfärdare hade att utöva myndighet, vanligen ecklesiastisk. Tiggeri med tiggarpass ersattes efter 1817 med rotehållning av fattiga. Tiggeri utan giltigt pass, så kallat olovligt bettlande, betraktades som lösdriveri.
Tiggeri och tiggarnas verksamhet reglerades redan i landskapslagarna. Tiggare hade rätt till kristlig begravning trots att likstolen måste bli minimal. Utländska arbetsföra tiggare som strök omkring skulle enligt ett kungligt brev från 1303 jagas ut ur landet. Kyrkliga statuter 1279 förhöll sig med stor misstänksamhet till främmande kringstrykande präster utan pass eller rekommendationer. Organiserat tiggeri bedrevs av tiggarmunkarna, av fattiga djäknar genom sockengång och av hospitalen.
Institution i Helsingfors för flickor som flyttat från landsbygden för att arbeta som hembiträden i huvudstaden. Tjänarinnehemmet grundades 1868 som en del av Helsingfors diakonissanstalts verksamhet.
Benämning på ett reglemente för tjänstefolk på landsbygden som stadgade om de obesuttnas arbetsplikt och samtidigt reglerade deras förhållande till arbetsgivarna. Den första stadgan gavs ut 1664. Den sista gällde (i Sverige) 1833–1926.
Det antal år en tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran, pension eller vid tjänstetillsättning.
Privat sjukhus i Helsingfors.
Det viktsystem som 1718 skulle läggas till grund för medicinalvikten. Det överensstämde med den franska och nürenbergska medicinalvikten och höll 618 ass på varje uns.
Ofri person. Trälen saknade manhelgd och stod utanför ätten i motsats till en fri person. Han var rättslös i förhållande till sin ägare och dennes familj. Brott begångna mot en träl behandlades som skadegörelse på annans egendom och sonades genom ersättning för ägarens förlust. Ägaren ansvarade för brott begångna av en träl. Trälkvinnans barn tillhörde hennes ägare. En träl kunde säljas, stjälas, skänkas bort eller gå i arv. En person kunde bli träl genom härtagning eller om en fri person gjorde sig och sina efterkommande till gävträlar. En infödd kunde också arbeta av sin skuld eller lämna sina barn som skuldträlar. Frigivning av träl skedde genom ättledning i ägarens eller någon annans ätt. Träldom avskaffades genom Skarastadgan 1335.
Under 1700-talet benämning på stridsfartyg eller förhyrda handelsfartyg vilka för en örlogsflottas räkning användes som lasaretts-, logements- och kasernfartyg, transport- eller verkstadsfartyg.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. År 1927 bestämdes att särskilda distrikt skulle grundas i landskommuner (och särskilda tuberkulosdispensärbyråer i städerna) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Grundandet av tuberkulosdispensärdistrikten föll till stor del på Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland. I slutet av 1940-talet hörde 75 procent av landskommunerna till ett tuberkulosdispensärdistrikt. År 1948 stiftades en lag som förenhetligade organisationen. Enligt lagen skulle alla kommuner tillhöra ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Distrikten försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. De första byråerna grundades redan i början av 1900-talet. År 1927 bestämdes att särskilda tuberkulosdispensärbyråer skulle grundas i städer (och särskilda tuberkulosdispensärdistrikt i landskommuner) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Efter lagförändringen 1948 skulle alla kommuner höra till ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Byråerna försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
På lagstadgat statsunderstöd verkande regionalt sjukhus för tuberkulospatienter, förestods av ett kommunförbund.
Inrättning i städer, vilken fungerade som hälsostationsmottagning och rådgivningsbyrå i tuberkulosärenden.
Benämningen ”ropottityö” användes om det tvångsarbete som de ryska ockupationsmyndigheterna utkrävde under stora ofreden av befolkningen i Viborgs kommendantskap.
Arbete för statens räkning, införd 1936. Före det användes beteckningen allmänt arbete.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
På lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka barn. Sanatoriet förestods av en underläkare.
Regionalt mentalsjukhus i Vammala beläget i Tyrvis. Det ägdes av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av läkaren, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Militärlasarett utanför Helsingfors uppfört under Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Det var avsett för vård av upp till 600 sjuka som drabbats av farsoter och krigsskador. Upp till 10 000 personer beräknas ha dött av sjukdomar under kriget, mot cirka 1 500 stupade. Lasarettet leddes av kirurgiedoktor Josef Pipping.
U
Diakonissanstalt i Uleåborg som inledde sin verksamhet 1896. Målet var att utbilda ambulerande sjukskötersor för de speciella behoven i Lappland.
Regionalt mentalsjukhus i Uleåborg med omnejd. Det förestods av ett kommunförbund i Uleåborgs län. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, en underläkare, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Länssjukhus i Uleåborg. Serafimerordensgillet beslutade 1791 att ett länslasarett skulle grundas i Uleåborg. Samtidigt anställdes en kirurg. Efter 1808–1809 års krig utvidgades sjukhuset. Efter en brand flyttades sjukhuset 1834. År 1877 fanns det en lasarettsläkare som samtidigt var slottsläkare samt en syssloman på länssjukhuset. Där fanns en medicinsk avdelning, en avdelning för könssjukdomar, en avdelning för psykiskt sjuka och en förlossningsavdelning. År 1896 inleddes utbildning av sjuksköterskor i länssjukhuset. På 1930-talet påbörjades byggnaden av ett nytt länssjukhus.
Benämning på sytningsman som på ålderdomen lämnat hemmet ifrån sig till son eller måg och levde på undantag. Hustrun kallades i sin tur undantagskvinna.
Läkare som tjänstgjorde som barnmorskelärare på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
I Gamla Finland förekommande fältskärstjänst i kretsarna under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Barn under fjorton år, som var omhändertaget av samhället och underhölls med skattemedel. Barnen omhändertogs mot betalning av fosterföräldrar efter 1785. Från och med 1814 började uppfostringshjälpen utbetalas i spannmål i stället för pengar. Barnhusspannmålen skulle levereras till kronomagasinen, där fosterföräldrarna skulle hämta sin andel. Landshövdingen skulle avgöra vilka barn som skulle omhändertas och kyrkoherdarna skulle till honom leverera listor på de mest nödställda barnen i församlingen. Kyrkoherden skulle också till landshövdingen lämna in en rapport om de omhändertagna barnens hälsa, uppförande och ålder.
Militär utbildningsanstalt i Sandhamn som utbildade underhållsofficerare och stam- och beväringsofficerare för hushållningen. Anstalten grundades 1926 under namnet Militärförvaltningskursen.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
Socialministeriets beslut om behovsprövat och fortlöpande understöd till blinda. Beslutet sändes till vårdnämnden som ansvarade för att understödstagaren mot kvitto fick beslutet.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En undsättningsfond skulle finnas i varje socken eller fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt magasin spannmålslager.
Officiell benämning på akademiapoteket efter flyttningen till Helsingfors.
Den av två läkare som är kommenderade till tjänstgöring på ett örlogsfartyg och som svarar och redovisar för sjukvården, dess medicinförråd och finansförvaltningen. Uppbördsläkaren var vanligen av kaptens rang.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp” fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphörde när barnet hade fyllt 14 år.
Kommunal nämnd huvudsakligen i städerna som ansvarade för barnskyddsfrågor under autonoma tiden och i början av självständigheten. År 1923 ändrades namnet till barnskyddsnämnd.
Uppsyningsman som på arvode eller som ett förtroendeuppdrag ersatte inspektören för samhällsvårdsdistrikt i kommunen.
Mottagningsenhet för mentalpatienter vid länssjukhusen i väntan på intagning på mentalsjukhus eller mottagningsenhet för klientel som skulle placeras på uppfostringsanstalt eller i skyddshem så snart en plats blev ledig. De förra infördes efter 1882, de senare från 1920-talet. År 1882 bestämdes att upptagningsanstalter skulle finnas vid varje länssjukhus eftersom de befintliga mentalsjukhusen, Lappviks och Fagernäs centralanstalter, Själö asylinrättning och Asylinrättningen invid Kexholm var överfulla. Varje länssjukhus skulle ha 20 bäddplatser, med undantag av länssjukhuset i S:t Michel som bara hade 12. Därutöver fanns det vid varje annat länssjukhus, förutom i Kuopio, fyra bäddplatser för medicinsk forskning om mentalsjuka patienter, så kallade provkurer. Upptagningsanstalter för sinnesjuka fanns 1908 i Åbo, Viborg, S:t Michel, Vasa och Uleåborg och vid en särskild byrå i Helsingfors. En upptagningsanstalt för unga som skulle placeras i skyddshem eller på uppfostringsanstalt fanns 1930 i Järvilinna i Laukas, Leppävesi.
Mottagningsenhet för mentalsjuka i Helsingfors. Den förestods av en av läkarna på sjukavdelningen vid polisinrättningens skyddsenhet och omorganiserades 1836 till Upptagningsstationen för själsligt sjuka.
Mottagningsenhet för mentalsjuka. Sådana grundades 1882 vid varje länssjukhus. En särskild byrå grundades 1932 i Helsingfors under namnet Upptagningsstationen för sinnessjuka. Byrån omorganiserades 1936 och underlydde direkt Medicinalstyrelsen. Den förestods därefter av en av stadsläkarna. Den omorganiserades 1959 till Psykiatriska upptagningsstationen.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens uppsyningsman eller inspektör.
Samlande benämning på officiella skriftliga bevis på en utnämning, befordran eller transport till (annan) statstjänst, infört 1926.
Utskott tillsatt av drätselkammaren i Helsingfors år 1907 på stadsfullmäktiges begäran för att i detalj granska förutsättningarna för renhållningen i staden.
V
Kommunalt sanatorium i Kuopio för kvinnliga epileptiker. Sanatoriet förestods av stadsläkaren.
Administrativ indelning för organisationen av smittkoppsvaccineringar. Indelningen infördes 1825 när landet indelades i 75 distrikt. År 1859 ökades distriktens antal till 76. Kontrollen av distrikten sköttes av provinsialläkarna, som också var skyldiga att årligen raportera om vaccineringen. Provinsialläkarna avfattade också kungörelser om vaccinering, vilka lästes upp från prediksstolen. År 1883 blev vaccineringen överförd till kommunerna.
Fond vars medel skulle användas för bekämpning av smittkoppor. Finska Hushållningssällskapet hade rätt att använda medel från fonden för att utbilda vaccinatörer. Med fondmedlen bekostades också de ambulerande vaccinatörernas utgifter.
Statligt avlönad barnmorska som på arvode (med konstitutorial av Medicinal(över)styrelsen) utförde vaccinationer, vid sidan av sin ordinarie tjänst. År 1859 infördes 76 dylika barnmorske-vaccinatristjänster och fördelades på de olika läkardistrikten. De övervakades av landshövdingen (guvernören) och föreståndaren för vaccindepoten i närmaste stad.
Person som utför variolation eller senare vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var skyldig att årligen uppgöra en vaccinationslängd, som provinsialläkaren sedan skulle sammanställa i en rapport till Collegium medicum. Provinsialläkaren skulle personligen en gång per år övervaka vaccinatörens verksamhet. Församlingsprästerna var skyldiga att sammanställa en förteckning över vilka som skulle vaccineras och hänvisa en lämplig plats där detta kunde göras. År 1859 förnyades bestämmelserna och barnmorskorna kunde bli anställda som vaccinatörer. De vaccinatörstjänster som grundats 1825 drogs så småningom in, och i deras ställe utnämndes barnmorskor.
Under Medicinalstyrelsen verkande ämbetsverk i Helsingfors 1909–1947 som tillverkade human- och veterinärmedicinskt vaccin. Anstalten ersatte de gamla vaccindepoterna, förutom den som fanns i Helsingfors. Vaccinberedningsanstalten förestods av en föreståndare, antingen en läkare eller en veterinär. Den fusionerades 1947 med Statens serumlaboratorium och vaccindepoten i Helsingfors och bytte namn till Statens serumverk.
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Obligatorisk smittkoppsvaccinering infördes gradvis 1883. År 1890 omfattade den hela landet. Vaccineringen genomfördes kommunvis men bekostades i Lappland och Kuolajärvi helt av staten. De kommuner som saknades vaccinationsdepåer fick statligt stöd. I kommunerna ordnades vaccinationstillfällen där vaccineringen var gratis. Vaccineringarna övervakades av landshövdingarna. År 1920 gavs en speciallag om vaccinering under smittkopssepidemier. Den ersattes av en ny lag 1936. Det sista smittkoppsfallet påträffades 1941, och 1952 avskaffades den obligatoriska smittkoppsvaccineringen.
Statlig försörjningsanstalt för gamla och invalidiserade soldater samt deras familjer. Krigsmanshuset inrättades av Gustaf II Adolf men öppnades först 1646. Medlen för verksamheten utgjordes av både statliga och privata donationer och bildade Vadstena krigsmanshuskassa, senare Krigsmanshusfonden. År 1783 indrogs krigsmanshuset.
Under autonoma tiden förekommande titel på nattsköterska.
Den första reglerade spelformen. Tillstånd för ordnande av varulotterier infördes 1889. År 1917 bestämdes att senaten skulle bevilja eventuella tillstånd. Om lotternas sammanlagda försäljningsvärde underskreds 5 000 mark kunde länets guvernör bevilja tillstånd. Tillstånd beviljades endast för allmännyttiga ändamål eller välgörenhet. År 1920 bestämdes att landshövdingen kunde bevilja tillstånd om försäljningen endast skedde inom länet och försäljningsvärdet underskred 100 000 mark. I annat fall skulle tillstånd beviljas av Inrikesministeriet. Tillståndet gällde i högst två år. Från och med 1944 krävdes också ett utlåtande av Lotterikommissionen.
Länssjukhus i Vasa stad grundat 1768 efter beslut på 1756 års riksdag om att varje län bör ha ett länslasarett. Före 1776 var lasarettet det enda sjukhuset i Österbottens län. Det blev länslasarett år 1814 under namnet Lasarett och kurhuset i Vasa då vården av veneriska sjukdomar överfördes på lasarettet.
Länsjukhus i Vasa. Det hette 1814-1850 Lasarett och kurhuset i Vasa, men återfick sitt gamla namn 1850-1855 varefter Vasa bytte namn till Nikolaistad och länslasarettet likaså.
Statligt sjukhus i Vasa län som verkade i Vasa stad 1768–1925 och från 1931 i Seinäjoki, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Under svenska tiden verkade provinsialläkaren också som lasarettsläkare och årligen kunde 30–50 patienter behandlas. Verksamheten utökades 1812 med en avdelning för veneriska sjukdomar. Den nuvarande huvudbyggnaden blev färdig 1844. Den hade plats för 120 patienter. Hälften av platserna var reserverade för patienter med könssjukdomar. År 1889 uppfördes ett mottagningscentrum för psykiskt sjuka patienter. Länssjukhuset hette Nikolajstads länssjukhus 1858–1911 och därefter Mustasaari länssjukhus. År 1925 bestämdes att ett nytt länssjukhus skulle uppföras i Seinäjoki och med utantag för mottagningscentret för psykiskt sjuka stängdes länssjukhuset i Vasa stad. Det nya länssjukhuset, som fortfarande hette Mustasaari enligt statskalendrarna, öppnades 1931 i Seinäjoki och hade 225 patientplatser år 1964. De förra sjukhusbyggnaderna i Vasa ombyggdes 1939 och blev Korsholms (Roparnäs) sjukhus för rättspsykiatriska och civila svårt mentalsjuka patienter.
Byrå som från 1895 ansvarade för övervakningen av veneriska sjukdomar och prostituerade.
Byrå som från 1895 ansvarade för övervakningen av veneriska sjukdomar och prostituerade i Viborg. Bestämmelserna 1894 fastställde vilka åtgärder som skulle vidtagas i kampen mot könssjukdomar. Ansvaret lades på de medicinska och polismyndigheterna, som också skulle övervaka de prostituerade. Personalen på besiktningsbyrån bestod av en läkare och en polisavdelning med en överkonstapel och konstapel.
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
Enhet inom Försvarsministeriets sanitetsavdelning och senare en fristående byrå inom samma ministerium. Veterinärbyrån ansvarade för hälso- och sjukvården av försvarsmaktens djur samt anskaffandet och uppbevaringen av behövlig sjukvårdsmateriel.
Farmakopé avsedd för veterinärmedicin.
Veterinärmedicinskt sjukhus och veterinärmedicinsk undervisnings- och forskningsenhet vid Kungliga akademin i Åbo 1786–1811 och i anslutning till Medicinalstyrelsen 1908–1945. Medicinalstyrelsen grundade 1897 en veterinärtjänst vid ämbetsverket och öppnade 1908 ett veterinärlaboratorium som växte ut till en betydande instans under benämningen Veterinärmedicinska institutet. Institutet blev 1945 en del av Veterinärmedicinska högskolan i Helsingfors med tillhörande veterinärmedicinsk klinik.
Utbildningsanstalt för diakonissor som grundades 1869. Under andra världskriget flyttades den till Pieksämäki. Diakonissanstalten underhöll ett barnhem i Saunalahti. Den första diakonissan utexaminerades 1872. Systrarna vårdade värnlösa barn, grundade ett skyddshem för frigivna kvinnliga fångar och inledde församlingsdiakoniarbetet i Viborg. De deltog i det humanitära arbetet i det rysk-turkiska kriget 1877. År 1902 öppnades ett särskilt sjukhus för ögonsjukdomar. Institutionens språk var under den första tiden tyska. År 1940 flyttades institutionen till Lahtis och fortsatte verksamheten som Lahtis diakonissanstalt.
Sjukhus i Viborg grundat av kejsarinnan Elisabeth 1758,ursprungligen för fattiga sjuka och för sjuka fångar. Det utvidgades 1787 till ett lant- och stadshospital under ledning av en landskapskirurg.
Länssjukhus i Viborg grundat 1811. Sjukhuset grundades 1758 ursprungligen för fattiga sjuka och för sjuka fångar av kejsarinnan Elisabeth. Det leddes av en landskapskirurg. År 1787 ersattes det av ett nytt landskaps och stadshospital. Institutionen omvandlades till Viborgs länslasarett år 1811 och inledde verksamheten 1813. År 1816 hade sjukhuset plats för 40 patienter av vilka 30 var friplatser. Samma år slogs kurhuset för vård av veneriska sjukdomar ihop med länslasarettet varefter det hette Lasarett och kurhuset i Viborg. Verksamheten leddes av en direktion i vilken landshövdingen var ordförande. Det hette igen 1850–1858 Viborgs länslasarett, varefter lasaretten blev länssjukhus.
Statligt sjukhus som verkade i Viborg 1813–1939, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Verksamheten inleddes när det gamla hospitalet omorganiserades till ett länslasarett 1813. Lasarettsläkaren verkade tidvis samtidigt som slotts- och stadsläkare. Den andra tjänstemannen var en syssloman. Omkring 1836 började benämningen länslasarett ersättas av länssjukhus. År 1892 anställdes den första utbildade sjuksköterskan som översköterska. I december 1939 evakuerades länssjukhuset till Kuusankoski och slogs ihop med Krigssjukhus 11. Efter vinterkriget upplöstes krigssjukhuset. En del av länssjukhuset omorganiserades som Viborgs länssjukhus i Kotka. En mindre del av sjukhuset flyttades till Tiuruniemi och fick namnet Syd-Saimens sjukhus. I juni 1941 flyttades Viborgs länssjukhus i Kotka till Kuusankoski och slogs ihop med Krigssjukhus 13. Krigssjukhus 13 upplöstes hösten 1944 och man försökte fortsätta länssjukhusets verksamhet i Kotka. På grund av stora svårigheter upphörde Viborgs länssjukhus verksamhet våren 1945.
Benämning på avdelningen för mentalpatienter inom Stadssjukhuset i Viborg. Det förestods av en läkare.
Stadens sjukhus i Viborg 1856–1940. Verksamheten inleddes som ett febersjukhus med 16 platser. År 1887 grundades ett nytt stadssjukhus. Det gamla febersjukhuset upplöstes 1891, då en ny byggnad stod färdig. Sjukhuset hade då 32 platser för feberpatienter, 20 platser för kroniskt sjuka och i en särskild avdelning 11 celler för mentalsjuka patienter. För bekämpning av könssjukdomar grundades 1895 en venerisk besiktningsbyrå Ett nytt epidemisjukhus öppnades 1903 och en poliklinik öppnades i anslutning till stadssjukhuset senast 1917. År 1927 grundades en kirurgisk avdelning. Stadssjukhuset leddes från 1880 av stadens hälsovårdsnämnd. År 1919 grundades en särskild sjukhusnämnd, som omorganiserades 1930.
Intyg över uppehållstillstånd.
Titulatur i skrift för innehavare av medicinsk lärdomsgrad eller läroämbete.
Legitimerad läkare eller äldre medicinekandidat som från och med 1921 anställdes av Medicinalstyrelsen på föreståndarens förslag vid länssjukhus, allmänna sjukhus och från och med 1922 också på sanatorier. Anställningen skulle gälla för minst två månader och högst ett år mot fri bostad och fri kost. Volontärassistentläkare fick vara till antalet högst lika många som sjukhusets underläkare. De var skyldiga att delta i ronderna och att utföra de uppgifter som föreståndaren anvisade. Tjänstgöringen kunde senare räknas till godo som tjänsteår. Dylika fanns snart på alla länssjukhus och på allmänna sjukhuset i Tammerfors och Sordavala, från och med 1926 också i Helsingfors.
Biträdande stadsdirektör med vård- och omsorgsfrågor som ansvarsområde.
Kommunalt vårdhem för epileptiker i Uleåborg. Det förestods av en läkare, 1937 av överläkaren vid Uleåborgs distriktssinnessjukhus.
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
Kommunal eller statlig myndighet som ansvarar för socialvården. Dit räknades den kommunala socialnämnden med sina olika inspektörer och andra tjänstemän samt vårdpolisen, och på länsnivå socialvårdens distriktsinspektörer.
Från 1937 obligatorisk kommunal nämnd som ersatte fattigvårdsnämnden och ansvarade för hela socialvården, det vill säga fattigvården, barnskyddet, vården av lösdrivare, alkoholister och andra grupper i behov av socialvård. Vårdnämnden företrädde kommunen och bevakade dess intressen i vårdangelägenheter. Den bestod av ordförande och fem andra medlemmar av vilka åtminstone en var kvinna. Medlemmarna valdes av kommun- eller stadsfullmäktige på tre år. Under andra världskriget hade vårdnämnderna ansvar för de krigsförflyttade. Nämnderna kunde på fullmäktiges beslut vara uppdelade på vårdnämndsavdelningar, vilka ytterligare kunde indelas i vårdnämndssektioner. Vårdnämnderna ersattes 1950 med socialnämnder.
I de kommuner där evakuerade under andra världskriget i större omfattning placerats kunde länsstyrelsen från 1942 tillsätta en vårdnämnd för de evakuerade. Som ordförande i nämnden verkade vårdledaren för den evakuerade befolkningen och som ledamöter representanter för de evakuerade. Även i kommuner som inte hade en särskild vårdnämnd för de evakuerade ansvarade kommunens allmänna vårdnämnd för de krigsförflyttade.
Enhet under en kommunal vårdnämnd som ansvarade för ett visst verksamhetsområde inom socialvården. Vårdnämndsavdelningarna kunde därtill vara indelade i vårdnämndssektioner. Vårdnämndsavdelningen bestod av ordförande och viceordförande som vårdnämnden valde inom sig och två andra medlemmar som valdes av vårdnämnden bland dess bisittare. Av dessa skulle åtminstone en vara kvinna.
Enhet under en kommunal vårdnämndsavdelning som ansvarade för en specifik del av socialvården. Vårdnämndssektionen bestod av en ordförande och en viceordförande samt en medlem vilka utsågs av vårdnämnden bland vårdnämndavdelningens medlemmar.
Bestämmelser för hur socialvården skulle ordnas i en kommun, med beaktande av kommunens särförhållanden. Reglementet godkändes av fullmäktige och fastställdes av Socialministeriet. Det kompletterades med särskilda reglementen för varje socialområde och vårdanstalt, vilka likaså måste godkännas av fullmäktige och fastställas av ministeriet.
Benämning på fattigvård efter ändringarna i fattigvårdslagen 1936. ”Vårdunderstöd” blev en officiell term först genom vårdunderstödslagen 1956.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i Arbets- och välfärdsavdelningen. Vid Välfärdsavdelningen fanns Fattigvårdsbyrån, Barnskyddsbyrån och senare även Arbetsvårdsbyrån.
Bidrag som beviljades de värnpliktiga som hemförlovades efter den 19 september 1944. Väntepenningen betalades av kommunen men ersattes i sin helhet av statsmedel. Villkoret för att få bidraget var att den värnpliktige var arbetslös och upptagen i hemkommunens arbetslöshetsregister. Väntepenningens storlek varierade från 35 mark till 50 mark om dagen beroende på till vilken dyrortsgruppering hemkommunen hörde. Den värnpliktige kunde även ansöka om tillägg till väntepenningen för sina familjemedlemmar. Som familjemedlemmar räknades den värnpliktiges hustru, barn, adoptivbarn, hustruns tidigare barn som den värnpliktige hade att försörja samt arbetsoförmögna föräldrar.
Y
Institution som erbjöd ympning mot smittkoppor. Ympningshus grundades ofta i de större städerna. År 1766 inrättades för insamlade medel ett koppympningshospital i Stockholm. Det bestod av en prepositions- och en inokulationsavdelning med plats för tjugo patienter. I Göteborg inrättades ett ympningshus av frimurarna.
Benämning på en lägre kategori läkarlärlingar.
Utexaminerad sjuksöterska som inte genomgått kompletterande utbildning.
Statlig myndighet vars yrkesinspektörer med omedelbar domsrätt i yrkesinspektionsdistrikt övervakade de arbetsplatser som omfattades av lagar och förordningar om arbetsförhållanden och arbetarskydd. Yrkesinspektionen lydde 1889–1917 under Industristyrelsen, därefter var den inrättad vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Yrkesinspektionen ersattes 1973 av Arbetarskyddsstyrelsen.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som under en överinspektör ansvarade för yrkesinspektionen som hörde till de sociala myndigheternas ansvarsområde. Tidigare lydde yrkesinspektionen under Industristyrelsen. Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning överfördes 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen.
För att verkställa den arbetsplatsövervakning som ankom yrkesinspektionen delades landet in i yrkesinspektionsdistrikt, som motsvarade en yrkesinspektörs övervakningsområde.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Skriftligt bevis på yrkesinspektörs behörighet att verkställa inspektioner på arbetsplatser. Yrkesinspektörsbevisen utfärdades av Socialministeriet åt yrkesinspektörer som lydde under Yrkesinspektionen och av hälsovårdsnämnden eller den kommunala nämnd som ansvarade för arbetarfrågor åt kommunala yrkesinspektörer.
Kombinerad yrkesskola och uppfostringsanstalt, skolhem. Ett yrkesskolhem fanns ursprungligen på Karelska näset i Raivola. Det flyttades under andra världskriget till Alberga och bytte namn till Statens yrkesskolhem.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Skriftligt dokument på besiktning av en avliden, utan obduktion. I attesten beskrivs den avlidnes utseende, kläder, yttre skador m.m.
Å
Barnsbördshus som inrättades i Åbo 1816 för utbildningen av barnmorskor. Verksamheten leddes av en läkare, och den praktiska kunskapen förmedlades av en överbarnmorska. Institutionen hade åtta sängar av vilka fyra var friplatser. År 1833 överflyttades verksamheten till Helsingfors.
Sjukhus och undervisningssjukhus för medicinestuderande vid Kungliga Akademin i Åbo grundat 1756 i Åbo. Det öppnades 1759 som det första lasarettet i Finland och det andra lasarettet i det svenska riket. Lasarettet underhölls av en sjukhusfond, vars medel tillkommit av donationen. Fonden avlönade en läkare som anställts av sjukhusets direktion. Sjukhusläkaren skulle följa direktionens regler och fyra gånger årligen till Serafimerlasarettet i Stockholm skicka en förteckning över dem som fått vård på sjukhuset (namn, hemort, sjukdom, intagnings- och utskrivningsdag mm.) Lasarettet hade 16 vårdplatser år 1763. Det förestods av en direktion, som bestod av länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Det hette 1814–1850 Lasarett och kurhuset i Åbo, då vården primärt var inriktad på bekämpning av veneriska sjukdomar. Lasarettet hette igen 1850–1858 länslasarett, varefter alla länslasarett omdöptes till länssjukhus. Undervisningen av medicinestuderande flyttades 1827 till Helsingfors. På 1850-talet flyttade sjukhuset in i den så kallade stenkasernen. Sjukhuset fick 1856 ytterligare en specialavdelning för veneriska sjukdomar, vid sidan av det gamla ännu verkande kurhuset. Sjukhusets tjänstemän bestod 1877 av en lasarettsläkare och en syssloman. Sjukhuset fick nya utrymmen 1881 och 1937. Antalet tjänster utökades. Under kriget tjänstgjorde sjukhuset som militärsjukhus och de civila patienternas antal minskade. Sjukhuset blev 1958 Åbo universitetscentralsjukhus.
Sjukhus grundat 1756. Det öppnades som Finlands första länssjukhus 1759 och fick en egen byggnad 1784. Det kallades dock först efter 1858 för länssjukhus. Sjukhuset förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var en underläkare och en ekonomiansvarig syssloman. Det blev 1958 Åbo universitetscentralsjukhus.
Renhållningsbolag i Åbo 1867– cirka 1916 som med osläckt kalk komposterade stadens spillning och gatusmuts samt sålde den därav komna gödselprodukten till lantbrukare och trädgårdsmästare. Renhållningsbolag av denna typ förespråkades av Kejserliga-Finska hushållningssällskapet.
Benämningen på avdelningen för mentalpatienter vid Kommunala sjukhuset i Åbo. Den förestods av en av överläkarna som också var medlem i sjukhusstyrelsen.
Ä
Benämning på en högre kategori läkarlärlingar.
Sjuksköterska som genomgått kompletteringskurs.
Av regent eller myndighet (på lagstadgade grunder) beviljad fullmakt åt högre statlig ämbetsman och tjänsteman för att förstärka tjänsteinnehavarens ansvar och myndighet, med en försäkran om att innehavaren behöll ämbetet och därmed förenade förmåner så länge denne fullgjorde sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Fullmakten ersattes 1926 med förordnande, som när som helst kan återkallas, och utnämningsbrev. Fullmakt beviljades inom kyrkan åt ärkebiskop, biskop, kyrkoherdar och för sådana sysslor och tjänster inom ecklesiastik- och skolstaten som besattes av domkapitlet.
Person som mot betalning tog fosterbarn och genom vanvård gjorde dem till änglar. Företeelsen blev vanlig efter 1778 när det blev tillåtet att föda anonymt. Det blev då vanligt att ogifta mödrars barn lämnades bort till fosterföräldrar också utan att församlingsprästen informerades. Den sista änglamakerskan dömdes i Sverige för mord på åtta fosterbarn 1917.
Det årliga understöd som prästänka (åtminstone i vissa trakter) brukade uppbära av makens efterträdare i ämbetet. Detta var en gammal praxis som var bruklig särskilt i södra Sverige.
Änka som inte gift om sig. Änkan bibehöll den avlidne mannens namn, stånd och värdighet. Hon stod inte under giftoman utan var myndig. Hon fick gifta om sig tidigast tio månader efter makens död.
Brant bergvägg som användes av medlemmar av en släkt för att förkorta livet på sig själva, gamla eller sjuka. Dödandet kunde vara frivilligt eller med tvång. Så länge gamla hade sina själsförnödenheter i behåll behandlades de med vördnad. Diverse källor indikerade dock att man vid nödtid dödat gamla och sjuka. Dödandet var knappast någon allmänt utbredd företeelse och indicierna är samlade till södra Sverige.
Den rättshandling som innebar att en ofri man eller kvinna blev upptagen i ätten. Den kunde också innebära legitimering av frillobarn. Ättledning förekom i ättesamhället och påträffas endast i landskapslagarna. Den viktigaste rättsverkningen av ättledning var att den ättledde blev arvsberättigad efter sin far och sina fädernefränder. Om den ättledde saknade barn, syskon eller föräldrar ärvdes han av ättledaren.
Ö
Sjukhusavdelning för behandling av ögonsjukdomar och undervisning av ögonläkare i Helsingfors. Vården av ögonsjukdomar sköttes före 1871 av läkare med utbildning i allmän kirurgi. År 1860 hade verksamheten effektiverats och avdelningen började kallas Oftamologiska kliniken inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Kliniken blev 1871 en avdelning vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors och 1958 en del av Universitetsjukhuset i Helsingfors.
Dagsverke med häst. Sedan gammalt innefattade kronoskatten också dagsverken som på 1652 års riksdag fastslogs till 6 ökedagsverken per år och hemman.
I landskapslagarna ett sådant barn som man hoppats få men som uteblev på grund av kastrering eller dråp på bruden under bröllopet. För sådana barn utgick särskilda böter.
Utnämningsbrev för statstjänst som besattes av republikens president, förutom inom armén och flottan där samtliga officerstjänster besattes med öppet brev. Öppna brev infördes 1926.
Sjukhusavdelning i Helsingfors för behandling av och undervisning i sjukdomar i öron-, näs- och halsregionen. Den öppnades 1900 utan statsstöd på Brobergskajen. Kliniken var ett privatsjukhus med en särskild poliklinik för medellösa tills professuren i öron-, näs- och halssjukdomar (grundad 1903) tillsattes 1907. Den blev 1908 en universitetsklinik vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Kliniken flyttade 1951 till Mejlans sjukhusområde (samma byggnad som Ögonkliniken). Den uppgick 1958 i Universitetssjukhuset i Helsingfors.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen överinspektör för fattigvården.
Ledande läkartjänst vid sjukhus. Termen förekom också om ledande läkartjänster vid myndigheter. Exempelvis fanns en överläkartjänst vid Statsjärnvägarna, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning.
Tjänsteman som var ansvarig för vården av patienterna på sjukhus och sjuksköterskornas högsta förman. Vid de statliga sjukhusen och största delen av länssjukhusen instiftades översjukskötersketjänster senast 1892. Översjuksköterskorna skulle då också ordna kurser för utbildning av sjuksköterskor. Kompetenskrav för översjuksköterska var genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska på den inremedicinska eller kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. För tjänsten som översjuksköterska på ett länssjukhus krävdes genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska.
En av de tre högsta ämbetsmännen inom Kungl. Serafimerorden och funktionär i Serafimerordensgillet som grundades 1787. Överste skattmästaren var efter 1809 Serafimerriddare.
Central myndighet för en del av medicinalväsendet 1827–1878, med uppgift att övervaka hälsovård, vaccinering och apotek samt förvaltningen av länslasaretten och andra medicinska institutioner. Överstyrelsen för medicinalverket hade bildats ur Collegium medicum och år 1878 förenades dessa två institutioner tillsammans med direktionen för dårvården i Medicinalstyrelsen. Överstyrelsen för medicinalverket lydde under Kansliexpeditionen (senare Civilexpeditionen) i senatens ekonomiedepartement. Överstyrelsen leddes av en generaldirektör, som också var ordförande i Kejserliga collegium medicum. I praktiken skötte Överstyrelsen för medicinalverket Collegium medicums ekonomiska och administrativa ärenden. Tjänstemännen bestod av sekreterare, kamrer och kanslist samt ett varierande antal läkare.
