Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Regering och folkrepresentation
1
Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
A
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Avdelning i vissa ministerier och centrala ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer. Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Utskott vid lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Tjänstebeteckning för referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Folkrepresentationen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Till rådet invaldes 40 medlemmar som representerade arbetarföreningar, Finland svenska arbetarförbundet, fackförbunden och röda gardet. Rådets betydelse blev marginellt på grund av folkkommissariatets stora maktbefogenheter.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen. Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Byrå som lydde under avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Arkivet och registratorskontoret hade i uppgift att ordna, katalogisera och registrera ministeriets arkiv, införa inkommande och utgående skrivelser och expeditioner i diarierna, sköta inköp till ministeriets bibliotek samt leda och övervaka skötseln av beskickningarnas och konsulatens arkiv och bibliotek.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Kommission under ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens livgeding och en av statssekreterarna.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen omfattade tre byråer: Personal- och förvaltningsbyrån, Arkivet och registratorskontoret samt Kamrerarekontoret.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. En juridisk avdelning hade för första gången förekommit vid ministeriet året innan. Vid avdelningen för juridiska ärenden fanns två byråer: juridiska byrån och byrån för arvs- och ersättningsärenden.
Avdelning för kommunala ärenden vid Inrikesministeriet, inrättad 1943.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden, Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också revisionsavdelningen till avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Från 1931 var avdelningen för tull- och skatteärenden en enhet vid Finansministeriet, vilken ansvarade för tull- och skattefrågor. År 1941 delades avdelningen upp i avdelningen för tullärenden (drogs in 1949) och avdelningen för skatteärenden (från 1963 skatteavdelningen).
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
B
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Temporär avdelning inom Utrikesministeriet. Avdelningen grundades den 25 september 1944 för att sköta om att skyldigheterna i vapenstilleståndsavtalet förverkligades. Avdelningen leddes direkt av utrikesministern och var uppdelad i en diplomatisk byrå och en militärbyrå. Avdelningen avskaffades efter fredsfördraget i Paris 1947.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Regeringens årliga rapport till riksdagen.
Klagomål framställt av ett eller flera stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade besvär under 1726/1727 års riksdag.
Utskott vid lantdagen från 1867 och i enkammarlantdagen från 1907. Besvärsutskottet behandlade besvär och ansökningsmål, ursprungligen också fullmaktsärenden.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en rapport som innehåller ett förslag från någon av statsrådet till utredning eller kommitté.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Tjänstebeteckning för protokollsekreterare eller kanslist i Senatens justitiedepartement under autonoma tiden
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Av riksdagens fyra ståndstalmän vald person med uppdraget att sköta bondeståndets skriftliga ärenden under pågående riksdag.
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
För bruksidkare verkande parallellt informellt forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Regeringens årliga förslag till statsbudget sedan självständighetstiden. I propositionen ingår en plan för statens finansiering och en redovisning av regeringens övergripande mål med budgeten. Budgetpropositionen innehåller också beräkningar av statens utgifter och inkomster samt ett förslag till hur pengarna ska fördelas enligt olika ändamål.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Byrån för arvs- och ersättningsärenden skötte handläggningen av ärenden rörande finländska emigranters och sjömäns penningförsändelser, arv, kvarlåtenskap och pensioner. Den ordnade också stöd till och hemsändande av nödställda finska medborgare i utlandet.
Extraordinarie underavdelning inom Socialministeriets allmänna avdelning på 1940–1950-talet, med en byråchef som enda tjänsteman.
Enhet vid Socialministeriets allmänna avdelning.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Då avdelningen splittrades 1932 kom byrån att lyda under avdelningen för politiska ärenden, för att åren 1939–1940 höra under en egen folkförbundsavdelning. Byrån för folkförbundsärenden ansvarade för frågor som rörde Nationernas förbund. Den ordnade även det material som inkom till ministeriet i mellanfolkliga rättsfall.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement. Den tillhörde Veterinärsektionen inom ministeriet.
Byrå vid Ministeriet för utrikesärendena som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden (senare under avdelningen för politiska ärenden). Byrån för politiska ärenden ansvarade för ärenden som gällde Finlands politiska förbindelser med främmande makter, statsöverhuvudet i dennes mellanfolkliga relationer, krig, fred, neutralitet, allianser, territoriella frågor, socialpolitik och emigration.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då socialstatistiska avdelningen vid Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.
Byrå vid Krigsministeriets centralavdelning. Byrån var en efterföljare till Kyrko- och undervisningsbyrån och existerade under år 1921. Därefter övertog Undervisningsministeriet helt statens idrottsförvaltning. Byrån leddes av fältprosten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement, tillhörde veterinärsektionen inom ministeriet.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
C
Avdelning vid Försvarsministeriet och vid dess företrädare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden, kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna, kamrerarkontoret och revisionskontoret.
Avdelning vid riksdagens kansli. Centralkansliet skötte beredningsuppgifter, verkställighetsuppgifter och serviceuppgifter som hade med riksdagens plenum att göra.
Kommitté inrättad av senaten 1916 under namnet Finska läderindustriidkares centralbestyrelse för läderanskaffning till militära ändamål. Den döptes samma år om till Centralkommittén för den finska läderindustrin. Kommittén inrättades i syfte att förbättra kvaliteten på det läder som bereddes i Finland och säkerställa tillgången på material för tillverkning av soldatstövlar.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Prästeståndets brev till domkapitlen.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
D
Sveriges drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”. Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Riksdagsutskott med uppgift att utveckla och övervaka försvaret i riket. Defensionsdeputationen tillsattes 1723 av ständerna efter Sekreta utskottets förslag, från riksdagen 1726–1727 av utskottet självt.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (riksråd), senare av fjorton.
Benämning på riksmöte (herredag) för stormän i rikets tjänst under Karl IX och Gustav II Adolf. De förnämsta ständerna bestod av kung, rådsherrar, annat ridderskap och ombud från till exempel prästerskap, krigsbefäl och borgare. De kallades från 1640-talet närmast utskott (vid herredagen senare kallad riksdagen), från 1719 deputation.
Område där befästningar, trupper och krigsfartyg inte får införas, t.ex. Åland efter världskrigen.
Benämning på den lantdag som samlades strax efter det finska inbördeskriget. Den lantdag som valts på hösten 1917 var tvungen att avbryta sitt arbete i och med krigsutbrottet i januari 1918. När lantdagen samlades till sin första efterkrigstida session den 15 maj 1918 kvarstod enbart 98 ledamöter av totalt 200. Med undantag av den socialdemokratiska ledamoten Matti Paasivuori förhindrades socialdemokraterna att delta i lantdagsarbetet. Den stympade lantdagen, som hade som mest 108 ledamöter, ersattes i april 1919 av den första parlamentariskt valda riksdagen i det självständiga Finland.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Den som blir förtroendevald, erhåller deputat.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud, fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Utskott för överläggning med ledamöter från adeln, präster- och borgarståndet, vilket tillsattes vid riksdag av Sekreta utskottet. År 1719 tillsattes Deputerade över statsverket, 1720 Deputerade över defensions- och statsverket och 1726–1727 Statsdeputationen
Valmetod uppkallad efter den belgiske juristen Victor d'Hondt (1841–1901). Metoden kallas även heltalsmetoden och används vid proportionella val för att räkna ut i vilken ordning platserna (mandaten) skall fördelas mellan partierna. Metoden tillämpas i finländska riksdagsval. Den brukar resultera i att det största partiet får en viss överrepresentation.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
Presidentens rätt att i enskilda fall bevilja eftergift från gällande lagstadganden.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I Kalmar recess 1436 ingick en bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
E
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Kungen har sedan gammalt avlagt en ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Från 1942 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för den ekonomisk-politiska planeringen, i synnerhet i ärenden som rörde folknäringen, tryggandet av arbetsmöjligheter och höjandet av folkinkomsten. I samband med grundandet av avdelningen inrättades också en rådgivande delegation för folkhushållningen.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Ett av de fem utskott som måste tillsättas vid de finska lantdagarna för att bereda förslag rörande näringsverksamheten och landets allmänna hushållning. Utskottet bestod av minst sexton medlemmar. I lantdagsordningen från 1906 slogs det fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Väljare, vid indirekt valsätt person som utsetts till ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års regeringsform att 300 elektorer genom elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Folkrepresentation där ledamöterna bildar en enda församling. År 1907 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna utsågs genom allmänna val. I regeringsformen 1919 ersattes benämningen lantdag med riksdag.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när lantdag ersattes med riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Efter att regeringen svarat på en interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. Enkel övergång till dagordningen innebär att riksdagen godkänner svaret utan ställningstagande.
Benämning på de ärenden som kollegierna hade yttrat sig i och som fick avgöras av konungen i sitt kabinett, förutsatt att konungen följde kollegiets mening. I annat fall avgjordes ärendet av rådet.
Riksdagsutskott för ett enda stånd. Behandlade ärenden som bara angick ståndet ”enskilt”.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s skrivelse till svenska riksdagen eller ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
En enskild riksdagsmans skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Tillfälligt utskott, tillsatt av någondera av riksdagens kamrar för behandling av frågor rörande bara en av dessa kamrar.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
Ministär utan bestämd politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny ministär ännu inte har tillträtt.
Plenum hållet med alla eller med vissa av ekonomiedepartementets expeditioner, stadgades i senatens reglemente den 13 september 1892.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
F
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Statsutskottets sammanfattande förslag till riksstat, betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Medlem av statsrådet och chef för Finansministeriet. Finansministern ersatte 1918 den senator som var chef för Finansexpeditionen. Dennas förvaltningsområde omfattar den nationella ekonomiska politiken såsom statsbudgeten, att stimulera den nationella ekonomin och att övervaka statsfinanserna.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också tillsyn över Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Förslag från riksdagsman till riksdagen om upptagande av anslag i följande års statsbudget, numera budgetmotion.
Permanent och lagstadgat utskott i statsrådet. Finansutskottet bereder ärenden av större ekonomisk betydelse. Det har en central ställning i fråga om de ärenden som faller under ministeriernas beslutanderätt och i vilka utskottets behandling alltså föregår ministeriet. I dessa ärenden har utskottet ett slags vetorätt, i och med att ministeriet inte kan fatta beslut som kunde medföra större kostnader än vad utskottet godkänt.
Regeringsorganet i Finlands revolutionära regering 1918. Formellt skulle folkdelegationen övervakas av Arbetarnas generalråd. Den första folkdelegationen utsågs den 29 januari 1918 av Arbetarnas verkställande kommitté. Den bestod av en ordförande, tio kommissarier och en prokurator. Politiskt skulle folkdelegationen vara socialdemokratisk.
Benämning på den revolutionära regeringen under finska inbördeskriget år 1918. Den grundades av socialdemokratiska partiets verkställande kommitté efter det röda gardets maktövertagande den 28 januari 1918. Som ordförande verkade Kullervo Manner. Folkkommissariatet flydde den 25 april 1918 till Petrograd och upplöstes kort därefter.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Bibliotek med tillhörande arkiv som lydde under lantdagen (1907–1919). Biblioteket hette tidigare Ständernas bibliotek, och namnet ändrades senare till Statens centralbibliotek.
Regering i det röda Finland som Finlands folkdelegation föreslog att skulle grundas den 29 februari 1918. Den skulle bestå av Arbetarnas Generalråd och Finlands folkdelegation.
Högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorgan i Finland,ersatte i och med 1919 års regeringsform den autonoma tidens lantdag. Riksdagens organisation och verksamhet reglerades i 1906 års lantdagsordning, därefter i 1919 års regeringsform och 1928 års riksdagsordning. Riksdagen består av en kammare och ledamöterna utgörs av 200 riksdagmän, valda i allmänna, direkta, proportionella och hemliga val för fyra år åt gången. För att räkna ut proportionaliteten i valen används d’Hondts metod. Republikens president har befogenhet att upplösa riksdagen. Arbetet i riksdagen leds av talmannen, med bistånd av vice talmän. De olika partiernas representanter är samlade i riksdagsgrupper. Riksdagens ärenden förbereds i olika utskott, av vilka stora utskottet är det viktigaste i behandlingen av lagärenden. Riksdagen bistås i sina uppgifter av ett kansli som övervakas och leds av en kanslikommission. Till riksdagens uppgifter hör bl.a. att utse en justitieombudsman, en delegation för vården av de Antellska samlingarna och ett bankfullmäktige med uppgift att utöva tillsyn över Finlands Bank. Under riksdagen lyder sedan 1944 även Rundradion. Riksdagens handlingar arkiveras i Riksdagsbiblioteket.
Benämning på ståndslantdagen i Finland 1809–1906, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid lantdag.
Utskottet för de finska ärendena under riksdagen 1755/1756 och 1760/1762 som undantagsvis tillsattes av Sekreta utskottet för att främja den ekonomiska utvecklingen i Finland. Finska beredningen bestod av ledamöter från Sekreta utskottet och Kammardeputationen.
Det utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade finska allmogens besvär samt besvär om skiftesregleringar i Finland under riksdagen 1742/1743. Från riksdagen 1746/1747 kallades utskottet Finska deputationen.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Finska deputationen beredde den finska allmogens besvär och besvär om skiftesregleringar i Finland m.m. under riksdagen 1746–1747. Motsvarande deputation gick under diverse olika benämningar 1742–1762 och kallas allmänt de finska deputationerna.
Kommissioner som bestod av västra och östra kommissionen, med uppgift att granska förutsättningarna för gruvdriften, manufakturerna, skogsbruken och durchfarterna i Finland efter stora ofreden och att behandla ansökningar om frihetsår från skatt samt att rannsaka och döma i tjänstebrott och -fel. Leddes av en högadlig president som ordförande med två ständiga medlemmar och fyra permanenta bisittare med erfarenhet av finska förhållanden.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Medlem av statsrådet och chef för Folkförsörjningsministeriet.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Medlem i Finlands folkkommissariat under det finska inbördeskriget 1918.
Fond upprättad av Riddarhuset i Finland 1856 i syfte att bekosta medellösa ogifta adliga kvinnors pension ur adliga jungfrustiftelsen. Fonden erhöll sina medel från de avgifter som uppbars av ofrälsemän, för deras på vissa villkor förvärvade rättighet att besitta ett frälsesäteri, till exempel fall där en ofrälse man gift sig med en adlig jungfru, som under sin livstid fick behålla besittningsrätten till frälsesäteriet enligt adelsprivilegierna 1723 och 1789.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Val av ledamot i representantförsamling eller annan korporation vilket sker för att fylla en uppkommen ledig plats, kompletteringsval.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt vid dess föregångare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån, Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån, Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln. Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Byrå vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som ansvarade för föreningsregistret och övervakningen av föreningsverksamheten i Finland. Föreningsregisterbyrån förestods av en föredragande byråchef, som från 1950-talet benämndes kontorschef.
Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Den styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672 ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner daler silvermynt till kronan, vilket i förening med reduktionen bröt dess maktställning.
Lägre författning än lag. Gränsen mellan förordning och lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Benämning på vissa större utskott som utsågs av riksdagen för att avgöra frågor som inte hade kunnat avgöras av ständerna gemensamt.
Ett av ministerierna i statsrådet. Försvarsministeriet var en efterföljare till militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Föredragande tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid Socialministeriet och byråchef för försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning.
G
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till grundlagsutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden rörande stiftande, ändrande eller upphävande av grundlag samt att ge utlåtanden om lagförslags eller andra ärendens grundlagsenlighet.
H
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Medlem av statsrådet och chef för Handels- och industriministeriet. Handels- och industriministern ersatte 1918 den senator som varit chef för senatens handels- och industriexpedition.
Avdelning som inrättades 1921 vid Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Handels- och informationsbyrån ansvarade för frågor rörande jordbruk, handel, industri och andra näringar, kommunikationsväsende, handels- och finanspolitik, tullar, acciser, skatter, avgifter, patent och försäkringar. År 1932, då det bildades en separat avdelning för handelspolitiska ärenden, delades byrån upp i Byrån för handelspolitiska ärenden och Ekonomiska informationsbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer. Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Tidvis en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Från ministeriets grundande 1918 fanns en handelsavdelning, som ett par år senare benämndes handelspolitiska avdelningen för att 1923 uppgå i avdelningen för politiska och handelsärenden. År 1932 avskildes på nytt en separat avdelning för handelspolitiska ärenden som under perioden 1935–1939 var uppdelad i ytterligare två avdelningar: avdelningen för handelsfördragsärenden och avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden, vilka vardera hade en byrå till sitt förfogande: byrån för handelsfördragsärenden och byrån för ekonomiskt-politiska ärenden. Byråerna hade tidigare varit, och var senare, förenade i byrån för handelspolitiska ärenden. Under handelspolitiska avdelningen lydde också Ekonomiska informationsbyrån, som åren 1935–1939 sorterade under avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid lantdagen i Finland 1809–1906.
Urkundsförfalskning som utfördes av Palne Eriksson Rosenstråle till Ravnäs och överläts åt Johan III i Nyköping 1587. Enligt urkunden skulle en herredag 1282 på Magnus Ladulås begäran ha förklarat de större vattendragen, malmfyndigheterna, skärgården med fisken samt all ouppodlad jord i riket för statsegendom. Dokumentet accepterades inte av samtiden. På 1630-talet förklarades det av Johannes Messenius som äkta och fick från mitten av 1600-talet också rättslig betydelse. Förfalskningen fastslogs 1869.
Den del av självständighetssenaten som agerade som en icke-officiell regering i Helsingfors efter att staden erövrats av den tyska Östersjödivisionen den 12 april 1918. Helsingforssenaten leddes av Kyösti Kallio och senare av Emil Nestor Setälä. När Vasasenaten anlände till Helsingfors den 4 maj 1918 återförenades den splittrade självständighetssenaten och landet fick åter en enda regering.
Förslag från riksdagsman till riksdagen om att denna skall hos regeringen hemställa om åtgärd i ett ärende som faller under regeringens kompetens. Numera används termen åtgärdsmotion.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Kallelse till herre- eller riksdag.
Ledamot av herredag, riksdag, efter 1719 riksdagsman. Benämningen användes särskilt om ombud för bondeståndet.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Enligt 1626 års svenska riddarhusordning den högsta klassen inom ridderskapet och adeln. Till herreklassen räknades grevar och friherrar. Trots sin litenhet hade herreklassen stor makt i och med att klasserna vid ståndets voteringar hade en röst vardera.
Ursprungligen i Danmark en ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära ombudsman i Finland. Åtminstone drottning Dorothea och Kristina hade sina egna hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Statsministerns sekreterare vid statsrådets kansli. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern. Han tilldelades titeln hovråd.
Tro- och huldhetsed som avlades av ständerna inför regenten.
Ett härads riksdagsbesvär.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans prerogativ eller regalen. Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Ståndsrepresentationen av adel och prästerskap, till skillnad från borgare och bönder.
Hedrande tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en titel för biskopar och teologie doktorer.
I
Särskilt under 1720–1747 förekommande särskilt mandat vid ståndsriksdag. Det förutsatte en av väljarkåren specificerad fullmakt som förpliktade representanten eller ombudet att vid beslutsfattandet följa väljarnas på förhand givna ståndpunkter och att rösta enligt principen ”såsom vi alle tillstädes voro”. Mandatet avskaffades formellt 1744 (kungligt brev) och 1747 (riksdagsbeslut) då riksdagens representanter och ombud berättigades att fatta beslut efter eget omdöme, i enlighet med sin kännedom om väljarkårens intressen. I praktiken var det imperativa mandatet i bruk till 1772. Införandet av uppfattningen att en riksdagsman bara representerade sin väljarkår och utgjorde statsmakten efter inval beredde vägen för majoritetsbeslut.
Val av elektorer som väljer representanten.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Från 1885 centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen, Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken. Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av Manufakturdirektionen och Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Avdelning inom Försvarsministeriet med ansvar för bl.a. planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader. Inom avdelningen existerade under olika perioder Allmänna byrån, Fästnings- och vägbyggnadsbyrån, Befästningsbyrån, Tekniska byrån, Inkvarteringsbyrån, Bostadsbyrån samt Mekaniska- och Lagerbyrån. Efter en omorganisering 1927 bytte avdelningen namn till Tekniska avdelningen.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska lantdagen fram till 1906.
Byrå vid Försvarsministeriets ingenjörsavdelning.
I plenum, allmän sammankomst.
Avdelning vid Kanslikollegium, vars organisationsmodell fastställdes i 1713 års kansliordning, enligt vilken inrikesexpeditionen skulle ledas av ett ombudsråd med en statssekreterare som biträde. Organisationen ändrades 1719 då expeditionens verksamhet inleddes på allvar efter att den övertagit handelsexpeditionen och kammarexpeditionen. Inrikesexpeditionen leddes av en statssekreterare som föredrog och en expeditionssekreterare som expedierade de av rikets ärenden som gällde allmänna civila ärenden, ekonomiförvaltning, civila tjänstemän och prästerskapet. Från 1772 övertog den nyinrättade handels- och finansexpeditionen samt ecklesiastikexpeditionen en del av inrikesexpeditionens förvaltningsuppgifter, men dessa expeditioner drogs in 1792 och ärendena återgick till inrikesexpeditionen (fram till 1809). I det autonoma Finland motsvarades inrikesexpeditionen närmast av senatens kansliexpedition, som 1869 omorganiserades till civilexpeditionen.
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.
Medlem av statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns ansvarsområde låg statens andel i landets förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på civilexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till inrikesexpeditionen för att följande år bli Ministeriet för inrikesärendena. Till ministeriets förvaltningsområde hörde länsförvaltningen och den administrativa indelningen av landet, samt medicinal- och polisväsendet. År 1919 tillkom gränsbevakningsväsendet och på 1930-talet planläggnings- och bostadsärenden samt befolkningsskyddet. Ministeriet leddes av inrikesministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. År 1927 inrättades Allmänna avdelningen och Avdelningen för polisärendena på ministeriet. År 1930 grundades sjöbevakningsväsendet och 1932 inrättades Avdelningen för gränsbevakningsärenden. Avdelningen för befolkningsskyddsärenden inrättades 1939 och 1943 Avdelningen för kommunala ärenden. År 1945 inrättades tillfälligt Avdelningen för den förflyttade befolkningen och Granskningsavdelningen för informationsväsendet, samt Ministeriets för inrikesärenden undersökningsorgan som hade föregåtts av Undersökningsorgan A. Under ministeriet lydde länsstyrelserna och städernas förvaltning, Filmtekniska nämnden, polisinrättningarna, Statens polisskola, Statens flyktinghjälpcentral samt Medicinalstyrelsen.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholhanteringen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholtillverkningen.
Tjänsteman vid Socialministeriets fattigvårdsbyrå som granskade vården och anstalterna inom den slutna socialvården.
Beredande organ vid frihetstidens riksdag med uppgift att utarbeta förslag till instruktioner för kollegier och andra myndigheter samt ständiga instruktioner för en del riksdagsdeputationer.
Avdelning inom Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet. Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Tillfällig regering som tillsätts i avvaktan på att en ordinarie regering kan utses.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande regering eller ansvarig minister i en viss statsangelägenhet.
Politiska ställningstaganden som görs på basis av vad som gynnar en viss samhällsgrupps ekonomiska intressen.
J
Inspektör anställd vid Lantbruksministeriet med uppgift att övervaka jaktväsendet.
Ständerutskott som sammanträdde i Helsingfors i januari till mars 1862 för att förbereda 1863 års lantdag. Januariutskottet bestod av 48 deputerade, 12 för varje stånd.
Medeltida högt ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement 1918–1921.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Juridiska byrån skötte handläggningen av frågor i anslutning till främmande stat, Finland eller enskilda personer, sjörätt, litterär, konstnärlig och industriell äganderätt, värnplikt, nationalitets- och äktenskapsspörsmål samt mellanfolklig rättshjälp.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en överjuriskonsult och indrogs 1918.
Sammanträde i riksdagen för protokolljustering.
Utskott vid lantdagen. Alla expeditioner från lantdagen skulle först godkännas av lantdagen själv eller av ett justeringsutskott. Utskottet bestod av nio medlemmar.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda besvär till ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning, föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement. Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Från 1918 föredragande tjänsteman vid Justitiekanslersämbetet. Det fanns både äldre och yngre justitiekanslerssekreterare.
Ämbetsverk inrättat genom Karl XII:s kansliordning 1713 för konungens högste ombudsman, enligt kansliordningen 1719 ombildat till Justitiekanslersexpeditionen. Justitiekanslersämbetet föregicks av Riksfiskalämbetet och Generalriksschultzämbetet, vars myndighetsområde till stora delar motsvarade den därefter inrättade justitiekanslerns ämbete. Till ämbetet hörde att garantera lagligheten i författningen och riksstyrelsen samt att övervaka ämbetsmännens laglydighet i sin ämbetsutövning och att delta i val av lokalförvaltningens fiskaler. Mellan 1816 och 1918 sköttes i Finland motsvarande myndighetsområde av prokuratorsämbetet i anslutning till senaten. Från 1918 är Justitiekanslersämbetet ett ämbetsverk i anslutning till statsrådet, vilket bereder ärendena som avgörs av justitiekanslern och som placeras inom Justitieministeriets förvaltningsområde. Vid Justitiekanslersämbetet verkade, vid sidan av en justitiekansler och en justitiekansleradjoint utnämnda av presidenten, även en kanslichef samt övrig personal.
Medlem av statsrådet med ansvar för ärenden som rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet. Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell titel för vissa justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Ministerium som handlägger ärenden rörande justitieförvaltningen, president- och riksdagsval, justitiekanslersämbetet och pressärendena, i nära samarbete med högsta domstolen. Det drar också upp de rättspolitiska linjerna, utvecklar författningspolitiken och styr rättsväsendet. Ministeriet har sina rötter i senatens justitieexpedition som 1918 ombildades till ett av republiken Finlands nya ministerier, med två avdelningar (från 1922): en för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och en för fångvårdsärenden. Ministeriet leds av justitieministern och kanslichefen är högsta föredragande tjänsteman. Under ministeriet lydde Lagberedningen, de allmänna domstolarna, ägodelningsrätterna och Fångvårdsstyrelsen.
Justitieombudsmannens ersättare 1925–1972, trädde i ämbete när den ordinarie justitieombudsmannen var förhindrad att sköta uppgiften, avled eller avgick i förtid från tjänsten. Suppleanten verkade tills riksdagen hade utnämnt en ny justitieombudsman.
Inofficiell (folklig) benämning på senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.
K
Centralt ämbetsverk för utrikeskorrespondens 1791–1840. Kabinettet förestods av en kabinettsekreterare, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk. Det ersatte Presidentkontoret.
Benämning på utskott som under frihetstiden tillsattes av ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning. Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Organ tillsatt av kungen 1680. Kommissionens uppgift var att undersöka hur kungens order och dispositioner till Kammarkollegium hade uppfyllts efter hans trontillträde samt hur kollegiet förvaltades. Kommissionen undersökte också vissa andra frågor samt dispositionen av Reduktionskollegiets medel. Kommissionen dömde i de fall de uppdagade. Eventuella likvidationer sköttes av Likvidationskommissionen. Kammarkommissionen upplöstes 1693.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Kamrerarkontoret ansvarade för ärenden rörande inkomst- och utgiftsstaten för ministeriet och för de förvaltningsgrenar som lydde under ministeriet, vården av de anslag som ställts till ministeriets förfogande samt rekvisitionen av penningmedel från kassaverken.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Organ i riksdagen som ledde, övervakade och utvecklade riksdagens förvaltning och ekonomi samt riksdagens kansli. Kanslikommissionen bestod av talmannen, vice talmännen och fyra riksdagsmän.
Särskild domstol för tjänstefel begångna på Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) 1661–1801. Rikskanslern och rikskansliråden kunde straffa kansliets tjänstemän redan 1626. Från 1661 fick Kanslikollegium egen jurisdiktion över personalen. Som domare för kanslirätten verkade rikskanslern, senare kanslipresidenten, och rikskansliråden fram till 1801, då Kanslikollegium upplöstes.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Kollegial överstyrelse för Finlands civila styrelse, allmänna hushållning och rättsväsende samt den högsta rättsinstansen 1809–1918. Senaten gick formellt under namnen Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland (1809–1816), Kejserliga senaten för Finland (1816–1917) och Senaten för Finland (1918). Den bestod av ett justitie- och ett ekonomiedepartement som vid behov eller på kejsarens kallelse samlades till gemensamt plenum, senatens högsta beslutande organ. Som ordförande (i plenum och departementen) verkade generalguvernören med biträde av prokuratorn. Hans ersättare var fram till 1822 den i tjänsteår äldsta senatorn, därefter departementens viceordförande. Senatens tjänstemän utgjordes av referendariesekreterare och kamrerare, protokollsekreterare och biträdande kamrerare, kanslister, registratorer och extraordinarie kopister samt translatorer. Senaten hade överinseendet över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de uppkom. Senaten flyttades genom kejserlig kungörelse 1817 från Åbo till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. Senaten avskaffade sig själv under det gemensamma plenumet den 16 maj 1918, ratifierat av folkrepubliken Ryssland den 11 juni 1918 och upphörde i oktober 1918. Justitiedepartementet omvandlades till högsta domstol för det självständiga Finland, Ekonomidepartementet ändrade namn till Statsrådet den 27 november 1918.
Allmän förkortning senaten. Åren 1816-1917 landets högsta styrelserverk. Föregångare 1809-16 var regeringskonseljen för storfurstendömet Finland, efterträddes 1918 av Senaten för Finland, som 27/11 1918 omdöptes till statsrådet.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Gemensam skrivelse av flera lantdagsmän (under autonoma tiden).
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition.
Riksdagsutskott som under frihetstiden förberedde ärenden angående handel och sjöfart. Benämningen användes också om den särskilda avdelning i Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen som ansvarade för samma uppgifter, vanligen kallad Kommerseutskottet.
Medlem av Finlands folkkommissariat under finska inbördeskriget 1918.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings förvaltning (Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Statlig kommission som grundades 1727. Kommissionen skulle förvalta och förbättra rikets försvarsverk till lands och till sjöss. Som ordförande och viceordförande verkade två riksråd och som ledamöter representanter från alla stånd förutom bondeståndet, med biträde av en notarie.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Statlig kommission som grundades 1683 i anslutning till omorganiseringen av båtsmanshållet.
Kommitté tillsatt av riksdagen 1894 för att uppdatera, komplettera och förnya hälsovårdsförordningen för Finland från 1879. I bakgrunden låg bl.a. Medicinalstyrelsens strävan efter att ordna läkarförhållandena på landsbygden. Den publicerade sitt betänkande 1896. Betänkandet stadgade nya regler för gatornas bredd och vädersträck i städerna för förbättrat utnyttjande av sol- och dagsljus samt för luftcirkulationen. Förslaget omfattades inte av beredningen i senaten. En ny kommitté tillsattes 1906 som år 1908 presenterade ett i jämförelse med det förra något omarbetat förslag. Inte heller detta förslag godkändes. Man återkom därefter till hälsovårdsförordningen först efter att Finland hade blivit självständigt.
Elektor, valman, väljare.
Den census, utan vilken en person inte har rösträtt i kommunens angelägenheter.
Process för att utse fullmäktige i kommunerna och ersättare för dem. Den första lagen om kommunalval utfärdades 1917, och det första kommunalvalet hölls året därpå.
Överenskommelse mellan de ledande männen i både hatt- och mösspartiet som ingicks i början av riksdagen på Gustav III:s uppmaning. Avsikten var att göra slut på partikampen. Överenskommelsen avfattades skriftligt den 27 juni 1771. Den innebar att statsförfattningen skulle lämnas orörd och 1751 års konungaförsäkran bibehållas oförändrad, att fred och vänskap med alla främmande makter skulle vårdas och inga förbindelser ingås som kunde väcka kallsinnighet hos någon annan makt, att inga förföljelser skulle anställas och inga undersökningar sträcka sig längre tillbaka än till slutet av sista riksdagen, att två av de 1769 ”licentierade” riksråden genast skulle intaga redan ledigvarande platser i rådet och några av mössornas kandidater genom dåvarande rådsherrars frivilliga avsked vid riksdagens slut insättas i rådet. Partierna förbehöll sig friheten att arbeta för att få majoritet på riksdagen, men lovade att det parti, som i ett stånd segrade vid elektorsvalen, ur motpartiet skulle välja en tredjedel av ledamöterna i varje utskott. Muntligt beslutades att korruptionen skulle avskaffas, men detta skulle inte införas i den skriftliga överenskommelsen. Kompositionen överträddes snart och upphörde våren 1772.
Princip enligt vilken behandlingen av ett ärende som avbrutits under en lagtima riksdag fortsätter under följande riksdag från det stadium där den avbröts, såvida nya riksdagsval inte har förrättats under tiden. Kontinuitetsprincipen berör endast riksdagarna under en och samma valperiod.
Beredande organ vid frihetstidens riksdag som hade i uppdrag att överse ständernas kontorsförvaltning. Kontorsdeputationen avskaffades 1766.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Från Alsnö stadga 1279 benämning på man av det världsliga frälset som svurit konungen trohetsed. Den nu rådande uppfattningen är att äldre adliga ätter tog i bruk benämningen för att skilja sig från lägre stående eller yngre adliga ätter. Under 1500-talets lopp, senast i början av 1600-talet, ersattes ”konungens man” av benämningen ”rikets stora”, ”rikets förnäma” (majores, principes regni, nobiles regni).
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor som rörde lantvärnet.
Ledamot av regeringen och chef för Krigsministeriet 1918–1922. När ministeriet 1922 bytte namn till Försvarsministeriet ändrades också namnet på ämbetet till ”försvarsminister”.
Fortsättning på den militieexpedition som inrättats den 14 juni 1918 vid Senatens ekonomiedepartement. I november 1918 ändrades namnet till Krigsministeriet. År 1922 ändrades benämningen till Försvarsministeriet. Ministeriet leddes av en av regeringens ministrar.
Statsrättsligt begrepp för att exempelvis beteckna gods ”que ad coronam pertinebat” eller ”bona coronae” upptogs i Norden på 1200-talet, sedan det uppstått på 1100-talet i England och Frankrike under inflytande från den kanoniska rättens korporationslära.
Val den 9 oktober 1918 där den stympade lantdagen valde en kung för Finland. Under sommaren 1918 hade den stympade lantdagen godkänt senatens förslag om en monarkistisk regeringsform med en rösts marginal. Då regeringsformen inte fick tillräckligt med stöd för att träda i kraft under samma lantdagsperiod påbörjade monarkisterna en process där man skulle förrätta kungaval utgående från regeringsformen 1772. Republikanhängarna ansåg förfarandet vara lagstridigt. Den 9 oktober 1918 godkändes i lantdagen med rösterna 64-41 förslaget om att förrätta kungaval. I valet samma dag föreslogs Karl Friedrich av Hessen som kung, vilket accepterades enhälligt av de samlade lantdagsmännen. Republikanhängarna protesterade mot förfarandet genom att utebli från valet. Det omtvistade resultatet realiserades aldrig eftersom Karl Friedrich avsade sig kronan i och med Tysklands nederlag i världskriget.
Benämning på rikets högsta styrande organ bestående av kungen eller av kungen och rådet eller del därav som i gemensamma överläggningar beslutade om rikets ärenden.
Titel för ledamot i den svenska konungens råd 1682–1719.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement. Den bytte 1921 namn till Byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Byrån leddes av fältprosten.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
L
En av tre ledamöter i Kejserliga lagberedningen i Finland, som vid behov var förstärkt med sakkunniga 1884–1917. Lagberedningsledamöterna utsågs på tre år. Från 1922 var lagberedningsledamot en beredande och föredragande tjänsteman vid lagberedningen i Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden, med högre rättsexamen.
Från och med självständighetstiden om i lagform skrivet förslag till riksdagen om stiftande av ny lag eller ändring, förklaring till eller avskaffande av befintlig lag.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Avdelning vid Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet, Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån, Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett referendarieråd med högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för förvaltningen av landshjälpen, som var avsedd som understöd åt manufakturverken. Fondens förvaltning övertogs 1739 av det då upprättade Manufakturkontoret. Landshjälpsdeputationen bestod av representanter från stånden, förutom bondeståndet, med biträde av en bokhållare.
Från 1917 benämning på den tidigare Jordbruksexpeditionen som 1918 ombildades till Lantbruksministeriet.
Medlem av statsrådet med ansvar för lantbruksärenden. Ministern var chef för Lantbruksministeriet. År 1971 ändrades tjänstebeteckningen till jord- och skogsbruksminister i samband med att ministeriets namn ändrades till Jord- och skogsbruksministeriet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket. Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaboratorium, Geodetiska institutet, Meteorologiska centralanstalten, Statens markforskningsinstitut, Spannmålsundersökningsanstalten, Justeringskommissionen, Meteorologiska kommissionen och Boställssynenämnden. Lantbruksministeriet ombildades 1971 till Jord- och skogsbruksministeriet, sedermera Jordbruksministeriet.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen lantdag till riksdag.
Bibliotek med tillhörande arkiv som grundades 1872 och lydde under ständerna. Redan i början inleddes ett utbyte av riksdagshandlingar med Sveriges riksdagsbibliotek och 1878 med det danska Folketingsbiblioteket. Expeditionerna i senaten samt de centrala ämbetsverken ålades 1887 att sända exemplar av sina tryckalster till biblioteket. Biblioteket fick sina första egna utrymmen 1891 då det flyttade till Ständerhuset och bytte namn till Ständernas bibliotek.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen kallelse förrän 1863, då lantdagen började sammankallas till regelbundna lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes lantdagsmannaval vart tredje år.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap, borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen lantdagsman med just riksdagsman.
Från 1723 fullmakt som berättigade en vald riksdagsman, eller under autonomin en lantdagsman, att representera sin väljarkår under riksdag eller lantdag. Under svenska tiden kallades fullmakten både riksdagsmannafullmakt och lantdagsmannafullmakt, medan det senare alternativet användes under autonoma tiden. Från 1919 hette den i Finland riksdagsmannafullmakt.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att lantdagen bildade en kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes lantdagsmannaval med riksdagsval.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
Från 1917 namn på den tidigare Jordbruksexpeditionen. Då senaten 1918 omformades till statsrådet bytte Lanthushållningsexpeditionen namn till Lantbruksministeriet.
Ridderskapets och adelns talman och ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Vid riksdagen 1726–1727 tillsatt utskott som ansvarade för sådana ärenden som rörde indelningsverket och lant- och sjöförsvaret och som inte behövde hemlighållas. Deputationen brukade delas upp i två utskott, lantutskottet och sjöutskottet.
Under autonoma tiden förekommande benämning på valperiod.
Under 1738–1772 benämning på riksråd som blivit avskedat av ständerna på grund av åtgärder som stred mot statsintresset, men som fått behålla titeln riksråd och beviljats pension. Härigenom hindrades han från att inta plats i Riddarhuset och från att utnyttja rösträtten i adelsståndet under riksdagarna. Riksråd kunde tvingas att avgå på grund av ständernas misstroendevotum, men fick i praktiken behålla sin riksrådsvärdighet. Licentierade riksråd var en följd av valförfarandet mellan 1738/1939 års riksdag och 1772. Full enighet krävdes av de tre röstberättigade stånden - adeln, prästerskapet och borgarna – samt kungen, vilket ofta var svårt att uppnå. Det ledde till att kompromisskandidater ofta valdes till riksrådsbefattningarna. Ständernas granskning av de kompromissvalda riksrådens verksamhet ledde ofta till misstroendevotum, som tvingade dem att avgå. I praxis kom avsatta riksråd att snabbt återkallas till tjänsten, i takt med de inrikespolitiska omsvängningarna under frihetstiden.
Fond till vilken man förde de av riksdagen beslutade annuiteterna för amortering av och räntekostnaderna för de fonderade statslånen.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Tillfällig expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Medlem av statsrådet och chef för Livsmedelsministeriet.
Temporärt ministerium som grundades 1918 och blev en del av det nybildade statsrådet. Livsmedelsministeriet främjade livsmedelsproduktionen, övervakade importen av särskilt spannmål och socker samt koordinerade livsmedelsförsörjningen och förebyggde bristen på centrala livsmedel efter första världskriget. Ministeriet leddes av livsmedelsministern. Vid ministeriet inrättades Statens spannmålskontor. Livsmedelsministeriet drogs in 1922 då livsmedelsförsörjningen hade stabiliserats efter första världskriget och man året innan hade infört torparlagen. Ett motsvarande temporärt ministerium inrättades 1939 under namnet Folkförsörjningsministeriet.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt föredragande och andra tjänstemän.
Statligt sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen lasarett och kurhus, efter 1850 länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Benämning på ett deputationsbetänkande som delgavs samtliga fyra stånd före avgörandet i ståndsriksdagens plenum.
M
I Viborgs provins och Viborgs guvernement övervakare vid lantmagasin.
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Fördelningen av statens uppgifter i lagstiftande, verkställande och dömande makt. 1919 års regeringsform bygger på denna princip som härleds från Montesquieus lära om maktfördelning på 1700-talet.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
En enskild riksdagsmans initiativ på riksdagen 1719–1789.
Förteckning över lokala tjänstemän inom landsstaten. Från 1728 skulle meritlistan sändas till rådet för granskning.
Riddares vederlikar: den grupp bland väpnare som hade någon form av högre tjänst hos kungen och satt i rådet. De åtskildes från vanliga svenner. Terminologin blev dock aldrig helt fastslagen.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Utskott grundat vid riksdagen 1726–1727 för att, utan bondeståndets medverkan, granska rådets utrikesprotokoll.
Från cirka 1600 titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis utrikesminister och finansminister. En minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt) ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Medlem av statsrådet med ansvar för kommunikationsärenden. Ministern var chef för Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ministerium som 1918 ersatte Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen, Vattenkraftskommissionen och Statens vattenkraftbyrå.
Från 1918 det ämbetsverk som är ledande myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en kanslichef fungerar som högsta föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Ministerämbete som anknyter till det ministerium och förvaltningsområde en minister tilldelas det juridiska och politiska ansvaret för. Ursprungligen anspelar termen på den väska vari en regeringsmedlem tog med sig sina handlingar till regeringssammanträdena.
Sammanfattande term för de personer som ingår i ett lands regeringsorgan, som i Finland är statsrådet. Ministär är synonymt med regering, då regering avser statsrådets medlemmar. Ministärerna uppkallas efter statsministern.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
En enskild riksdagsledamots initiativ till lag eller lagförändring,kallades 1719–1789 (enskilt) memorial.
Den tid under vilken riksdagsmän kan lämna in motioner till riksdagen.
Efter att regeringen svarat på en interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. En motiverad övergång till dagordningen innebär ett godkännande av eller kritiskt ställningstagande till regeringens politik, i extrema fall ett klart misstroendevotum och en uppmaning till avgång.
Politiskt parti som växelvis satt vid makten 1718–1772. Mössorna förespråkade grovt taget bland annat ett närmande till Ryssland.
N
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Det tidiga personbevis som skulle uppvisas av väljare vid allmänna val.
O
Adelssläkter, till exempel riddar- och kommendörsätter.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
Konstitution som regenten förlänar folket i form av ett frihetsbrev. När grundlagen blivit bemyndigad (oktrojerad) är även regenten bunden av den.
Manifest som fastställde oktroj.
Från 1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde rationalisering av statsförvaltningen. Redan från 1943 hade det vid ministeriet funnits en befattning som var delegerad för ämbetsverksärenden, som sedermera blev tjänsten förvaltnings- och utvecklingsdirektör.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Den urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas union 1319–1344.
Under svenska riksdagarna 1751–1762 förekommande term för minimikravet för att inleda storskiftet: det räckte att en av skifteslagets bönder krävde skifte. Denna praxis förblev i bruk under resten av svenska tiden. Under autonoma tiden fick storskifte ske endast utan delägares förfång.
P
Princip om att statsrådets medlemmar bör åtnjuta riksdagens förtroende. Redan 1917 införlivades i lantdagsordningen ett stadgande om regeringsmedlemmarnas politiska ansvarighet. Parlamentarismens princip infördes sedan i 1919 års regeringsform.
Deputation som regelbundet tillsattes under frihetstiden (1721–1772), bl.a. Justitiedeputationen, Landshjälpsdeputationen (Manufakturkontoret 1738–1751/52 års riksdag) och Slottsbyggnadsdeputationen.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Personal- och förvaltningsbyrån skötte ärenden angående utnämningar, förordnanden, titlar, belöningar, rekommendationer samt pass- och vistelsetillstånd.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition, hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en myndighet eller institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av placeringen av de officerare som återvänt hem efter krigsslutet.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande församling eller styrelse, till exempel senaten, en domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Under svenska tiden om vissa i lagen föreskrivna sammanträden med hela riksdagen inför konungen i rikssalen, efter 1789 närmast de som gällde skatter. Under autonoma tiden 1809–1917 var plenum plenorum senatens gemensamma plenum med Justitiedepartementet och Ekonomiedepartementet.
Från 1918 en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Politiska avdelningen uppgick 1923 i Avdelningen för politiska och handelsärenden, men bildade åter en egen avdelning 1932. I den nya avdelningen ingick Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden och Pressbyrån.
Av riksdagen behandlade och beviljade taxor för postavgifter.
(Regerings)kurir som (också) medför post.
Fordran, krav eller anhållan, begäran, stundom villkor, särskilt i betydelsen anhållan som från undersåtar eller underlydande riktas till makthavande eller överordnade, cirka 1600–1809 till ståndsriksdagen riktat krav eller önskemål, som framfördes eller var avsett att framföras på riksdagen av ett riksstånd.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Ledande tjänsteman vid statligt ämbetsverk 1529–1809, till exempel kollegium eller hovrätt, eller en av Kunglig Majestät förlänad titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets civila förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten och bistods av sekreterare och registrator.
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina beslut på föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den föredragande ministern.
Byrå som lydde under Avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Ända sedan Utrikesministeriet grundades 1918 hade det funnits en tidningsbyrå i anslutning till ministeriet. År 1932 flyttade Pressbyrån till den ombildade Avdelningen för politiska ärenden för att åren 1935–1942 lyda under en skild avdelning för pressärenden. Pressbyrån lämnade upplysningar till finländsk och utländsk press om frågor som handlades vid ministeriet. Den arbetade också för att sprida information om Finland i utlandet.
Manlig väljare av svenska ståndsriksdagen som ansågs ha rätt att ställa den invalda representanten till svars för vad han hade föredragit vid riksdagen. Termen hade sitt ursprung i den så kallade principalatstriden på 1743 års riksdag, som var en strid om förhållandet mellan väljarna och de till riksdagen valda. Principalatstriden utmynnade på riksdagen 1747 i ett fördömande av principalat vid riksdagsval.
Teori om folksuveränitet enligt vilken en riksdagsman var beroende av sina väljares åsikter. En riksdagsman kunde i så fall inte fatta bindande beslut utan väljarnas samtycke. Principen diskuterades av krisståndsriksdagen 1743 och fördömdes av riksdagen 1746–1747.
Benämning på de enskilda ärenden som konungen fick avgöra i sitt kabinett, i närvaro av endast två riksråd. Till dessa räknades inte justitieärenden.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Tjänstebeteckning för prokuratorns ordinarie biträdande tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919 Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli. Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie, kanslist och kopister.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Benämning på ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör fördelning av fler mandat från varje valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat förslag till lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgift att granska hovrätternas, kollegiernas och konsistoriernas protokoll, sedermera även andra myndigheters protokoll.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion; tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
R
Svenskt riksdagsutskott grundat för att övervaka det under Kommerskollegiums förvaltning liggande Rasp-och spinnhuset, inrättat på Långholmen i Stockholm 1722, sedermera alla rasp- och spinnhus i riket. Deputationen upplöstes någon gång efter 1726/1727 års riksdag.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en lantdag eller ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större sammankomst eller möte.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående riksdag av ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Benämning på en 1540–1543 verksam myndighet med högsta dömande och förvaltande funktion i det svenska riket; även om medlem i detta organ.
Benämning på riksrådet och titel för ledamöt 1538–1542, när Kungliga kansliet bestod av en tysk avdelning och den svenska kanslern var den tyske Konrad von Pyhy. Regementsrådet utgjorde både en högsta domstol och ett styrande organ för statsförvaltningen.
I en stat som grundar sig på maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Sedan 1937 benämning på statsrådets inofficiella möte en gång per vecka. Sattes i system och fick sitt namn under A. K. Cajanders tredje regering (1937–1939). Aftonskolan saknar beslutanderätt, men har i praktiken stor betydelse för beslutsfattningen ifall det uppstår konsensus i olika ärenden.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets styrelse och den statliga förvaltningen.
Makt som regeringsställning skänker en regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Verksamhetsplan som har godkänts av de partier som medverkar i regeringen.
Tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
Beredande och föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde Statsrådets kansli. Ett registratorskontor hade också funnits i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrat namn till Statsrådets kansli. Registratorskontoret skötte ärenden som gick ut på att ta emot, vidarebefordra, arkivera och delge handlingar och sammanställa akter.
Första diskussion i riksdagen i samband med att en motion eller regeringsproposition tillkännages.
Byrå som 1920 lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement. År 1921 lydde den under Sanitetsexpeditionen vid samma ministerium och hörde till Veterinärsektionen inom expeditionen.
Representationssystemets omvandling 1906 från ståndslantdag till en demokratiskt vald enkammarlantdag (från 1919 riksdag) med 200 ledamöter. Det första valet till enkammarlantdagen genomfördes 1907.
Regeringens och/eller monarkens rätt att företräda staten i förhållande till andra stater. Hit hör till exempel rätten att föra krig, och ingå förbund.
Politisk påtryckningsorganisation vars målsättning var en republikansk statsform i Finland. Organisationen grundades i mitten av juni 1918 och var indelad i distriktsorganisationer. Som ordförande verkade Oskar Mantere.
Ed som avlades av nytillträdda riksråd och som ersatte landslagens rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om råd till rikets bästa, om sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Finlands statsöverhuvud. Enligt RF 1919 hade presidenten rätt att utnämna statsrådet, avge lagförslag till riksdagen och stadfästa lagar, leda utrikespolitiken, inneha det högsta befälet över försvarsmakten, utnämna tjänstemän till höga befattningar, benåda brottslingar, upplösa riksdagen, sammankalla urtima riksdag samt öppna och avsluta riksdagen. Till sitt förfogande har presidenten ett kansli som bistår i alla de ärenden som tillkommer ämbetet.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för bokslutsärenden. Revisionsavdelningen uppgick 1933 i Avdelningen för statsförslaget, som bytte namn till Avdelningen för statsförslaget och bokslutet.
Titel och grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Adelsståndets politiska organisation från 1626, då gamla frälseätter blev introducerade på Riddarhuset under förutsättning att de innehade av konungen utfärdat adelsbrev, nya adelsätter efter nobilisation, varefter de hade stämma och säte vid ståndsriksdagarna, under autonoma tiden 1809–1906 vid lantdagarna. I denna politiska betydelse upplöstes riddarhuset i Sverige 1869, i Finland 1906. Riddarhuset avser också den (korporations)byggnad som uppfördes för ridderskapet och adeln i Stockholm 1641–1674, i Helsingfors 1857–1863 och som fortfarande verkar. Korporationen var under svenska tiden 1626–1762 och 1778–1809 (i Sverige 1810) och under autonoma tiden 1818–1906 indelad i tre klasser. Första klassen (herreklassen) var betitlad adel, den andra klassen (riddareklassen) bestod av ättlingar till riksråd, tredje klassen (svenneklassen) av övriga adelssläkter. Klassindelningen slopades 1762, men återinfördes 1778. Då uppflyttades de trehundra äldsta familjerna inom riddarhusets tredje klass och samtliga kommendörer av de kungliga ordnarna och deras ättlingar till riddareklassen.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen högadel och lågadel. Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som stånd vid riksdagar och lantdagar.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap, borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster, borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet. Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Organ tillsatt av riksdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och verksamhet. Det hette tidigare Finlands lantdags bankfullmäktige.
Från 1920 tjänsteman vald och utnämnd av riksdagen för att, vid sidan av justitiekanslern, verka som rikets högsta laglighetsövervakare, riksdagens förtroendeman och åklagare i frågor rörande fel och brister i förvaltningen som drabbar den enskildes rätt. Ämbetet har sitt ursprung i justitiekanslersämbetet som undantagsvis perioden 1766–1772 sorterade under ständerna.
Riksdagens serviceorganisation som skulle skapa goda förutsättningar för riksdagen att fullgöra sina uppgifter i sin egenskap av statsorgan. Kansliet lydde under Kanslikommissionen och hade en sekreterare som högsta tjänsteman. Vid Riksdagens kansli fanns Centralkansliet, Svenska kansliet och Kansliet för tryckarbeten.
Den avslutande skrivelsen om riksdagens beslut under svenska tiden som uppsattes av ständerna själva och som innehöll alla de beslut som de olika stånden hade fattat. Innan riksdagsbeslutet uppsattes hade dock ständerna i regel, i en lång rad av skrivelser till konungen, meddelat om sina beslut.
Under riksdagen och statsrådet gemensamt lydande offentligt bibliotek och riksdagsarkiv, inrättat 1922 vid ombildningen av Statens centralbibliotek för att tillhandahålla och förvalta riksdagsutskottens och de statliga kommittéernas manuskript och ministeriernas, de centrala ämbetsverkens och lagberedningens äldre bibliotek samt litteratur om lagstiftning, förvaltning samt stats- och samhällsvetenskap. Biblioteket flyttade 1931 från Ständerhuset till Riksdagshuset. År 1948 övergick biblioteket helt i riksdagens vård och tillsyn.
Partigrupp i riksdagen. Riksdagsgruppen består av ett visst partis riksdagsledamöter. Riksdagsgrupperna har funnits sedan Finland fick en enkammarlantdag (1907). Fram till 1919 kallades de lantdagsgrupper. De styrs av presidier, som sinsemellan förhandlar om riksdagsgruppernas ståndpunkter.
Representant vid svenska ståndsriksdagen 1523–1809 och vid enkammarriksdagen i Finland från 1919, däremellan kallad lantdagsman.
Grundlag som bestämmer riksdagens organisation och verksamhet. I Finland stiftades 1928 en riksdagsordning, vilken år 2000 ersattes med riksdagens arbetsordning.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som president för Svea hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789 ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Samlande benämning på de ärenden som alltid skulle företas i rådet. Motsatt: privata mål, enskilda angelägenheter.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Benämning på ståndsriksdagen i Sverige 1544–1866, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamlingen.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Egentligen Riksens Högl. Ständers Kontor, ett under riksdagen 1719 inrättat finansorgan för likvidering av den under Karl XII uppkomna statsskulden. Kontoret bestod av ett av riksdagen förordnat fullmäktige. Det praktiska arbetet sköttes av en kommissarie med biträde av en bokhållare, räntmästare och notarie samt ett antal kammarskrivare.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Kansli inrättat den 1 januari 1919 för att bereda ärenden som riksföreståndaren hade möjlighet att besluta om utan föredragning från ministerier. Kanslipersonalen utgjordes av en expeditionssekreterare och två kanslister. Kansliet avskaffades i och med upphörandet av riksföreståndarskapsämbetet med den nya regeringsformen 1919.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i rang av de fem höga riksämbetsmännen. Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var president för kansliets beslutsfattande kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526. Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje rike skulle ha en av kungen utnämnd överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Det samlade prästeståndet under riksdagarna, upphävdes av Karl XI. Rikskonsistorium utövade utan lagstadgad rätt högsta myndigheten i frågor rörande kyrkan och ärenden av judiciell natur. Det mottog vad från domkapitlen.
Kopiebok i vilken de från det Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn rätt att åtnjuta frälsefrihet och enligt Skänninge stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker, riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara infödd svensk, en bestämmelse som inte alltid följdes.
Korporation som under medeltiden regerade tillsammans med kungen. Rådet omnämns i ett brev från 1225, då det fungerade som förmyndarregering. Det förekom inget riksråd 1280, men kort därefter organiserades ett råd och fragment av en stadga om rådets sammansättning från 1282 har bevarats. Utförliga bestämmelser om riksrådet ingick i Magnus Erikssons landslag. Enligt dessa utsågs rådet av kungen och bestod av ärkebiskopar, så många biskopar som kungen ansåg nödvändigt, andra klerker samt högst tolv världsliga riddare och svenner. Riksrådets uppgift var att råda kungen och stöda honom i uppgiften att hålla rikets lag. Rådets samtycke krävdes formellt endast då drottningens morgongåva skulle utses. I praktiken krävdes ofta rådets samtycke vid utnämningen av nya riksråd och högre ämbetsmän, utfärdandet av förordningar och skatter, utrikespolitiska frågor, den kungliga domsrätten samt förläningspolitiken. Rådsmedlemmarna hade tystnadsplikt. År 1483 slogs det fast att klagomål mot kungen skulle göras hos riksrådet. Under 1400-talet utövade rådet ofta kungens domsrätt och andra funktioner i dennes frånvaro. Landslagens rådsed ersattes med en republikansk rådsed. Under 1500-talet förlorade riksrådet sin mellanställning mellan kung och folk. I stället blev det en konselj vid kungens sida.
Brev som under medeltiden utfärdades av riksrådet, speciellt under de perioder som saknade inhemsk kung. Bland utfärdarna uppräknades först ärkebiskopen och övriga biskopar, sedan riksföreståndaren, riddarna och svennerna. Endast de som infunnit sig på rådsmötet eller skickat sina sigill till rådsmötet angavs som utfärdare. I viktiga fall efter 1439 vidhängdes riksklämman.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Lokal där en rådplägande församling samlades till överläggningar som en (riks)institution; under 1500-talet till 1789 särskilt den lokal där rådsherrarna eller riksråden eller kungliga råden eller rikets herrar höll sina sammanträden. I ordinarie staterna 1729 användes benämningen (höga) Kungliga senaten eller Rådkammaren i Stockholm, i hovkalendern 1784 Kungliga Majestäts rådkammare.
Ed som ett riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement. Inrikesministeriets allmänna avdelning hade från 1935 även en separat räkenskapsbyrå.
S
Expedition vid Krigsministeriet. Expeditionen bestod år 1921 av Kommandobyrån och Veterinärsektionen. Till den senare hörde Personal- och hälsovårdsbyrån, Veterinärtjänst- och sjukvårdsbyrån samt Remontbyrån.
Avdelning vid Krigsministeriet, bestod 1920 av Byrån för kommandoärenden, Byrån för sjukvårdsärenden och Veterinärsektionen som i sin tur bestod av Byrån för personalia och hygien samt Byrån för veterinärtjänst och sjukvård.
Ett av frihetstidens viktigaste utskott, tillsatt efter 1723 års riksdag ganska regelbundet för att granska rådets protokoll i alla ärenden och (till 1766) de olagligheter som regeringen hade gjort sig skyldig till. Utrikesprotokollen granskades dock 1723–1726 tillsammans med Sekreta utskottet, och från 1726 av Mindre sekreta deputationen. År 1738 överläts också granskningen av protokollen i justitieärenden åt Justitiedeputationen. I samband med protokollsgranskningen kom Sekreta deputationen även att behandla klagomål rörande tjänstetillsättningar. Deputationen bestod av alla fyra stånden. Också enskilda kunde, oavsett om de var riksdagsmän eller inte, göra Sekreta deputationen uppmärksam på olagligheter som regeringen gjort sig skyldig till. Dessutom yttrade den sig över besvär i befordringsfrågor, så länge sådana fick föredras inför ständerna (till 1766).
En av 1723 års ständer upprättad regeringskommission 1723–1734 med uppgift att handlägga de hemligaste utrikesärendena. Sekreta kommissionen bestod av kanslipresidenten och hans närmaste man rikskanslirådet, som båda tillhörde riksrådet, samt en del andra medlemmar av Kanslikollegium. Kommissionen infördes för att omöjliggöra en personlig utrikespolitik från kungens sida.
Svenska riksdagens viktigaste utskott 1627–1772 från vilket bondeståndets representanter var uteslutna. Sekreta utskottet behandlade främst utrikesärenden, från 1672 också vissa inrikesärenden.
Tjänstebeteckning för sekreteraren för Riksens ständers bankfullmäktige.
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde. Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Från 1809 titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev senator en statlig tjänstebeteckning för senatens viceordförande (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en senatsoktroj från 1816. Beteckningen senator ersattes efter självständigheten med minister.
Reglering av senatorernas mandatperioder till tre år, vilket utfärdades genom ett kejserligt oktrojmanifest 1816.
Fastställd tid för session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.
Ämbetsman av hög rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Kungens och rådets gemensamma överläggningar om rikets ärenden 1720–1772. Det sittande rådet stadfäste riksdagsbeslut samt utnämnde riksråd och högre tjänstemän utan votering efter ständernas förslag.
Att en politisk enhet styr sig själv, bestämmer över sig själv och sina egna angelägenheter under statens översyn. Självstyrelsen kan i lagen vara klart definierad, eller allmänt given, inom vissa ramar.
Den av Pehr Evind Svinhufvud ledda borgerliga senat som verkade mellan den 27 november 1917 och den 27 maj 1918. Senatens huvudsakliga syfte var att driva genom en självständighetsförklaring, vilket lyckades den 6 december 1917. Senaten skingrades vid de rödas maktövertagande i Helsingfors i slutet av januari 1918 och dess arbete fortgick under den så kallade Vasasenaten.
Sjöbevakningsväsendet grundades 1930 för att sköta bevakningsuppgifter under förbudstiden. Tidigare hade det utgjort en sektion av Avdelningen för polisärenden vid Inrikesministeriet. Sjöbevakarna hade ursprungligen i uppgift att förhindra smuggling, upprätthålla ordning och bistå dem som råkat i sjönöd. Sjöbevakningsväsendet utgjorde fram till 1939 en avdelning vid Inrikesministeriet. Under andra världskriget lydde sjöbevakningsväsendet under sjöstridskrafterna. År 1946 återinrättades sjöbevakningsväsendet vid Inrikesministeriet, då som en del av Avdelningen för gränsbevakningsärenden.
De privilegierade ståndens benämning på bondeståndet under svenska tiden, betecknade böndernas skyldighet att betala skatter och skaffa manskap till armén. I utbyte hade de rätt att delta i landskapsmötena, senare riksdagarna, och att besluta om nya skatter och utskrivningar som huvudsakligen drabbade bondeståndet.
Tjänstebefattning som inrättades i samband med att länsstyrelserna 1943 övertog skötseln av skatteuppbörden för statsbeskattningen från kronofogden och magistraterna. I varje län övervakades skatteuppbörden av skatteinspektörer, som sorterade under Finansministeriet.
Som grundbetydelse de förpliktelser eller löften som mottagaren av ett slottslän gav sin länsherre. Benämningen kom också att användas i betydelse innehavet av eller befälet över ett slottslän. Slottslovens betydelse växte under senmedeltiden efter att majoriteten av rikets uppbörd från början av 1300-talet koncentrerades till borgarna. I händelse av länsherrens död blev det avgörande till vem länsinnehavaren hade förbundit sig att överlämna länet. För att förhindra att slottsbefälhavaren bröt sitt löfte avkrävde man också ofta löften av andra medlemmar av slottsbesättningen.
Medlem av statsrådet och chef för Socialministeriet.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet. Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån, Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen, Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén, Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
Enskild riksdagsmans skriftliga förfrågan till regeringen eller den ansvariga ministern om en statsangelägenhet, vilken bör besvaras i riksdagen inom 21 dagar. Spörsmål leder inte, likt interpellationen, till diskussion och riksdagsbeslut om ministeransvarighet och regeringsförtroende.
Det högsta beslutande organet i en stad.
Kvartermästare med uppgift att förbereda inkvartering i en stad.
Informations- och censurorgan som verkade under fortsättningskriget. Statens informationsverk lydde under statsrådet och var en efterföljare till Statens informationscentral. Informationsverkets uppgift var att informera regeringen, Högkvarteret och andra myndigheter om stämningarna på hemmafronten och om händelser i hemlandet och i utlandet, upplysa allmänheten och leda censurverksamheten. Informationsverket var uppdelat i Informationssektionen, som skötte informations- och propagandaverksamheten, samt Granskningssektionen, som skötte censurverksamheten. År 1945 överfördes informationsverket till Inrikesministeriet, där det ombildades till en intermistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen indrogs 1947.
Av senaten 1917 tillsatt kommission med uppgift att tillsammans med Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskap försöka åtgärda livsmedelsbristen och främja upplysningen kring bruket av olika näringsämnen. Kommissionen ordnade kampanjer och utställningar kring olika teman som till exempel strömming, konservering och svampar.
Kontor som inrättades vid det temporära Livsmedelsministeriet, och som efter att ministeriet drogs in 1922 lydde under Handels- och industriministeriet. Till spannmålskontorets uppgifter hörde att sköta importen av sådana livsmedel som var reglerade, att se till att statsverket förfogade över ett spannmålsupplag och ansvara för spannmålen i fråga (mängd, vård, förädling och försäljning) samt handlägga ärenden som överförts från Livsmedelsministeriet till Handels- och industriministeriet. Vid kontoret fanns en föreståndare samt ett visst antal avdelningschefer och andra extraordinarie tjänstemän.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Tjänsteman vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen stat använts.
Av sekreta utskottet tillsatt permanent beredande organ vid frihetstidens riksdagar från och med riksdagen 1726/1727 till 1772. Statsdeputationen föregicks av de av Sekreta utskottet 1719 tillsatta ”deputerade över statsverket”. År 1720 kallades deputationen ”deputerade över defensions- och statsverket”.
Statsskick, det sätt på vilket en stat organiseras.
Samling av bestämmelser om valet av, befogenheterna för och verksamheten i de högsta statsorganen samt den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter.
Minister som leder Statsrådets verksamhet och sörjer för att beredningen och handläggningen av de ärenden som hör till statsrådet samordnas. Titeln har använts sedan 1918 då ”statminister” ersatte benämningen ”viceordförande för ekonomiedepartementet”. Statsministern är chef för Statsrådets kansli och fungerar också som tillförordnad statschef vid förfall för republikens president. Regeringen som Statsrådets medlemmar bildar uppkallas efter statsministern.
Efter 1697 titel för föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Statsrådets sammanträde där regeringen kollegialt fattar beslut på föredragning av en tjänsteman. Vid Statsrådets allmänna sammanträde utarbetas förslag till avgörande i ärenden som ska avgöras av republikens president, samt utfärdas Statsrådets beslut och Statsrådets meddelanden, redogörelser och skrivelser till riksdagen. Ordförande vid Statsrådets allmänna sammanträde är statsministern. Justitiekanslern är närvarande vid sammanträdet.
Förordning som utfärdas av Statsrådets allmänna sammanträde. Statsrådets förordningsrätt förutsätter fullmakt av riksdagen genom ett bemyndigande i anslutande lag eller i grundlagen.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Kansli som bistår statsministern och statsrådet. Kansliet handlägger ärenden som berör presidentens kansli, relationerna mellan riksdag och regering, rapporteringen av regeringens åtgärder, tro- och huldhetseder samt tjänsteed inför Statsrådet, Finlands författningssamling och Statskalendern, underhållet av presidentens bostäder och Statsrådsborgen, samt andra ärenden som inte blivit hänförda till ett specifikt ministerium. År 1918 ändrades namnet på kansliet vid senatens ekonomiedepartement till Statsrådets kansli. Efter självständigheten delades kansliet upp i två enheter, Registratorskontoret och Translatorsbyrån. Under dessa fanns Statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och Statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes Finansministeriet. Under kansliet lydde från 1947 även Ekonomiska rådet. Arbetet på kansliet leddes av en föredragande tjänsteman, från 1936 med titeln kanslichef för kansliet. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med huvuduppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade titeln hovråd.
Förråd för Statsrådets och statens publikationer, tillhandahöll blanketter, publikationer och tryckalster som Statsrådets tryckeri tryckte upp. Publikationsförrådet lydde under Statsrådets kansli.
Tryckeri som 1918 ersatte Kejserliga senatens för Finland tryckeri. Där trycktes offentliga förordningar och tryckeriet skötte statens förlagsverksamhet. Vid tiden för självständigheten övergick tekniken i allt högre grad från hantverkarmässigt bokbinderi till maskinell tryckteknik. Tryckeriet sysselsatte under mellankrigstiden 200–300 arbetstagare. Statsrådets tryckeri lydde under Statsrådets kansli och verkade i nära samarbete med Statsrådets publikationsförråd.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 som bl.a. beredde statsförslagen.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Reglemente för kyrkliga valkretsar med bestämmelser om valförfarandet vid prästmöten.
Organ tillsatt av 1680 års riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen. Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Benämning på Sekreta utskottet när det förstärktes med 25 bönder vilka undantagsvis fick ta del av utskottets ärendebehandling och delta i beslutsfattandet. Sekreta utskottet förstärktes nästan på alla riksdagar under frihetstiden (1719–1772).
Riksdagsutskott som behandlar lagärenden. Medlemmarna utses inom riksdagen genom proportionella val. Stora utskottet infördes i och med representationsreformen 1906. Avsikten var att garantera en noggrann behandling av lagärendena och att behålla vissa av tvåkammarsystemets fördelar.
Byrå under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden från 1922. Byrån hade i uppdrag att upprätthålla straffregistret, leda och övervaka beredningen av rätts- och kriminalstatistiken samt från 1940-talet också att föra statistik. Som chef verkade en första aktuarie och denna bistods av registratorer och statistiska biträden.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap, borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Representanter för ett stånd, ståndsriksdag.
Beslut som 1544–1906 fattades av de fyra stånden under svenska tiden vid riksdag, under autonoma tiden vid lantdag.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker, riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
Statsförfattning som slog fast att ständerna utgjorde folkrepresentationen vid riksdag och lantdag, i kraft 1544–1906.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Hus där de fyra ståndens representanter eller ombud samlades till lantdag 1809 (i Borgå), 1891–1907 (i Helsingfors). Ständerhuset i Helsingfors ritades av Karl Gustaf Nyström och uppfördes 1888–1890. Det togs i bruk i januari 1891. I Helsingfors var huset också samlingsplats för ståndslantdagens ofrälse stånd (borgare och bönder), under 1907–1931 mötesutrymme för riksdagsutskotten med plats också för Riksdagsbiblioteket och från 1931 de vetenskapliga samfundens hus. År 1978 blev Ständerhuset statsrådets representationslokal.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Benämning på bibliotek som var underställt ständernas översyn och förvaltning. Biblioteket fick 1891 egna lokaler i det nybyggda Ständerhuset. Fram till dess hade det hetat Lantdagens bibliotek. År 1907, i samband med att lantdagen övertog ansvaret för biblioteket, ändrades namnet till Finlands lantdagsbibliotek. I början av 1900-talet inledde biblioteket ett utbyte av handlingar med norska Stortingsbiblioteket.
Titel som användes av flera personer i Sverige 1150–1250: Ulf jarl Gamle (omkring 1164), Guttorm jarl (omkring 1167), Birger jarl Brosa (död 1202), Folke jarl (död 1210), Karl jarl Döve (död 1222), Ulf jarl Fase (död 1247?) och Birger jarl (död 1266).
Tredje klassen inom ridderskapet och adeln.
Avdelning inom riksdagens kansli vilken skötte översättningen av dokument mellan svenska och finska.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Besvärsutskott vid lantdagen, handlade särskilda besvär och ansökningsmål, under ofärdstiden (1892–1905) särskilt angående de begångna olagligheterna.
T
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Riksdagens allmänt planerande organ, består av talmannen, vice talmännen och utskottens ordförande.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Benämning på Pressbyrån vid Ministeriet för utrikesärendena 1918–1922.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Kontor underställt Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde statsrådets kansli. Translatorsbyrån hade inrättats 1917 i anslutning till det dåvarande Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrade namn till Statsrådets kansli. Byrån skötte översättningen av handlingar vid senaten och vid det efterföljande statsrådet. Efter självständigheten översatte translatorerna i huvudsak till och från finska och svenska, medan ryskan minskade i betydelse.
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen. Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en äldre regeringssekreterare.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning. Den sammanslogs 1928 med Artilleribyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
U
Medlem av statsrådet och chef för Undervisningsministeriet. Fram till 1922 var titeln kyrko- och undervisningsminister, då ministeriet hette Kyrko- och undervisningsministeriet. Undervisningsministern ansvarade för frågor som rörde kyrko-, skol-, kultur- och idrottsförvaltning.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper. Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Centralt ämbetsverk 1716–1719 som under Karl XII:s sista regeringsår självständigt förvaltade och disponerade statsinkomsterna och utfärdade statsobligationer mot säkerhet i kronans inkomster.
Riksdagsorgan under frihetstiden. Urskillningsdeputationen klassificerade besvär som inkommit till riksdagen och fördelade ärendena vidare till Sekreta utskottet, den deputation dit ärendet hörde eller till riksförvaltningen eller domstolsväsendet.
Utlysa, särskilt om att lantdagen inletts.
Medlem av statsrådet med ansvar för internationella relationer. Ministern var chef för Utrikesministeriet.
I och med självständigheten nybildat ministerium vars ansvarsområde omfattar Finlands relationer till främmande stater och internationella organisationer. I anslutning till senatens ekonomiedepartement inrättades en expedition för utrikesärenden den 28 juni 1918. När Ekonomiedepartementet den 27 november 1918 ändrade namn till Statsrådet ändrades Utrikesexpeditionens namn till Ministeriet för utrikesärendena. År 1923 uppdelades ministeriet i tre avdelningar: Avdelningen för administrativa ärenden, Avdelningen för juridiska ärenden samt Avdelningen för politiska och handelsärenden. Ministeriet ansvarar för landets representation i utlandet, såsom beskickningar och konsulat. Utrikesministern leder ministeriet, medan en kanslichef är högsta föredragande tjänsteman.
Permanent riksdagsutskott. Bereder ärenden rörande statsfördrag, internationella förpliktelser och allmän säkerhetspolitik.
Riksdagens utskott har en central roll inom riksdagsarbetet (lagstiftningen) och ska enligt grundlagen tillsättas under valperiodens första riksmöte för hela valperioden. Utskotten inom regeringen kallas ministerutskott.
Permanent och lagstadgat utskott i Statsrådet. I Utskottet för utrikesärenden behandlas bl.a. utnämningen av högre ämbetsmän inom utrikesförvaltningen, handelspolitiska ärenden och ärenden i samband med statsbesök.
Politisk påtryckningsorganisation vars målsättning var en monarkistisk statsform i Finland. Uuden Suomen Turvaamiskomitea grundades i maj 1918 och organiserade sig i utskott och distriktskommittéer med ett omfattande nätverk av ombudsmän. Som ordförande verkade Hugo Suolahti.
V
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Samarbete mellan partier i samband med val. Ett valförbund innebär att partierna under rösträkningen betraktas som ett enda parti.
Kommission tillsatt 1917 i anslutning till Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Geografiskt område vars röstberättigade invånare har rätt att utse representanter eller elektorer i riksdags-, kommunal- eller presidentval. I enmansvalkretsar utses en representant efter en majoritetsprincip, medan man i flermansvalkretsar utser flera representanter efter en i allmänhet proportionell valmetod.
Förteckning över de röstberättigade inom ett röstningsområde i ett politiskt val.
Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Handling som innehåller bestämmelser om ett visst val.
Stadfästelse av indirekt valsätt av borgerskapets representanter i riksdagen genom elektorer enligt 1731 års valordning. Det hävdvunna direkta valsättet genom acklamation var dock det vanligaste i städerna. 1748 års valordning fastslog formellt antalet riksdagsmän per stad.
Typ av rösträtt. Valrätt används då en kollektiv enhet utser personer som i egenskap av deras representanter är utsedda till en viss uppgift. Aktiv valrätt avser rätten att välja, medan passiv valrätt hänvisar till rätten att väljas (valbarhet).
Sedel på vilken den valberättigade anger sin kandidat i val.
Utdrag ur vallängden, som krävdes om en väljare vid riksdags-, kommunal- eller presidentval ville utnyttja sin rösträtt i en annan valkrets än sin egen. Valutdraget erhölls av den egna valkretsens vallängd. Valutdrag behövdes också för röstning utomlands.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Den del av självständighetssenaten som under det finska inbördeskriget 1918 tog sig till Vasa och säkerställde därmed senatens kontinuitet och funktionsduglighet. Vasasenaten med sina sex ledamöter utgjorde den officiella regeringen för det vita Finland 29.1.1918‒4.5.1918. Vasasenaten leddes under de första veckorna av Heikki Renvall och från och med mitten av mars 1918 av Pehr Evind Svinhufvud, som lyckats ta sig från det röda Finland via Tyskland och Sverige till Vasa.
Sektion inom Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Myndighets- eller folkvalt organs rätt att helt (absolut veto) eller för viss tid (suspensivt veto) stoppa annan myndighets beslut.
Befattning vid Generalguvernörskansliet.
Från 1822 den högste senatorn i senatens ekonomiedepartement och generalguvernörens biträde och ersättare som ordförande för departementet.
Från 1822 benämning på den högste senatorn i senatens justitiedepartement . Han var generalguvernörens biträde och kunde fungera som ersättare som ordförande för departementet.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Valsedel, röstsedel. Voteringssedlar användes för beslutsfattande vid ståndsriksdagen och vid val av tjänstemän, särskilt präster. Förfarandet var ståndsbundet vid riksdagen fram till 1907. Borgarståndet hade under frihetstiden öppen votering, medan de övriga röstade med slutna sedlar. Röstningssedeln vid prästval skulle från och med 1765 vara numrerad, genomdragen med tråd och försedd med valförrättarens (biskopens, prostens) sigill.
Röst, att tillkännage sin synpunkt, uttrycka sin åsikt, röstetal.
Avgörande röst vid jämnt röstetal.
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”, officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid lantdagen 1808–1906.
Enligt Alsnö stadgar en särskild kategori av frälsemän vid sidan om riddare. Kategorin väpnare var till en början inte fullt jämställd med riddarkategorin. Den saknade rätt till hedersbot och när en väpnare dog fick hans hustru och barn inte behålla frälset. Med tiden skedde en utjämning. Hedersboten avskaffades i början av 1300-talet och i Tälgestadgan 1345 tillerkändes också väpnarnas hustrur och barn frälsefrihet. I regel hade en riddare under medeltiden högre status än en väpnare, men inte alltid. År 1335 jämställdes de väpnare som var medlemmar i rådet med riddare. Också i övrigt skilde man mellan väpnare som var riddares vederlike och väpnare som var ”mindre man för sig”. År 1344 tilläts en väpnare som var medlem i rådet att rida med fler hästar än en riddare utanför rådet. I Finland har endast enskilda genom riddarslag höjt sig ur väpnarklassen under senmedeltiden.
Kommitté tillsatt av statsrådet den 4 februari 1919 för att ge ett betänkande om en permanent lag för försvarsmakten. Som kommitténs ordföranden verkade senatorn J.K. Paasikivi och landshövding E.E. Rosenqvist. Kommitténs betänkande framlades den 11 december 1920.
Y
Tjänstebeteckning för en i tjänsteår yngre sekreterare vid justitiekanslersämbetet, i sjunde eller nionde rangklassen beroende på om den yngre justitiekanslersekreteraren hörde till den högre eller lägre lönekategorin. Han biträdde äldre justitiekanslerssekreterare eller granskade de handlingar från justitieförvaltningen och fångvårdsväsendet som kommit in till justitiekanslersämbetet för kontroll.
Tjänsteman vid justitiekanslersämbetet i sjunde rangklassen som beredde och föredrog de ärenden för justitiekanslern vilka den äldre justitiekanslerssekreteraren förde över på honom.
Yngre justitiekanslerssekreterare vid justitiekanslersämbetet i nionde rangklassen som granskade fångförteckningar, uppgifter om straffverkställigheten och strafflängdsutdrag och stadsfiskalernas berättelser samt biträdde de övriga sekreterarna vid behov.
Ä
Tjänstebeteckning för sekreteraren och tillika chefen för justitiekanslersämbetets kansli, sedermera föredragande tjänsteman vid justitiekanslersämbetet. Den äldre justitiekanslerssekreteraren fick reglemente 1922 och placerades i femte rangklassen. Under denna i rang kom yngre justitiekanslerssekreterare. Den äldre justitiekanslerssekreteraren utnämndes ursprungligen utan tjänsteansökan av presidenten på statsrådets framställning, sedermera av justitiekanslern på ansökan. Den äldre justitiekanslerssekreteraren beredde och föredrog för justitiekanslern de mål och ärenden som inkom och uppsatte samt kontrasignerade de utgående expeditionerna.
Kommitté tillsatt av senaten 1864 för att bl.a. skapa en från förvaltningen fristående högsta domstol.
Den ed som ärkebiskopen från 1617, i egenskap av prästeståndets talman, skulle avlägga innan riksdagen och (i Finland 1817–1906) lantdagen inledde sin verksamhet.
Ärkebiskopens ämbetsområde, inrättat i Uppsala 1164, i Åbo 1817. Från 1596 var ärkestiftet endast primus inter pares med rätt att inviga andra biskopar än ärkebiskopen och att inneha ordförandeskapet för kyrkomötet och vissa permanenta kyrkliga kommissioner (Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen m.m.).
Ö
Under fortsättningskriget skapade Högkvarteret en förvaltningsorganisation för Östkarelen, som ansvarade både för civil- och militärförvaltningen. Arbetet leddes av chefen för militärförvaltningen och Staben för Östkarelens militärförvaltning. Den följande nivån bestod av militärförvaltningsdistrikt som indelades i militärförvaltningsområden. Den lägsta nivån utgjordes av lokala kommendanter, som biträddes av byäldstar. Som mest bestod militärförvaltningens personal av 6 300 personer, både finländare och karelare.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman som förestod juriskonsultavdelningen i senaten.
