Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Regering och folkrepresentation
1
Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års
riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en
relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
A
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till
adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i
Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet
tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i
Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Avdelning i vissa ministerier och centrala
ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer.
Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Utskott vid
lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna
besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Tjänstebeteckning för
referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna
kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens
arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Folkrepresentationen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Till rådet invaldes 40 medlemmar som representerade arbetarföreningar, Finland svenska arbetarförbundet, fackförbunden och röda gardet. Rådets betydelse blev marginellt på grund av folkkommissariatets stora maktbefogenheter.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen.
Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Tjänsteman som förestod ett
arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett
ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en
arkivarie från och med 1720 en
tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga
ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Årligt
sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en
ständig kassa för inrättandet av prästeståndets
arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på
lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart
tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med
Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Kommission under
ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens
livgeding och en av statssekreterarna.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen omfattade tre byråer: Personal- och förvaltningsbyrån,
Arkivet och registratorskontoret samt Kamrerarekontoret.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet.
Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen.
Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med
stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars
distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i
Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades
sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. En juridisk avdelning hade för första gången förekommit vid ministeriet året innan. Vid
avdelningen för juridiska ärenden fanns två byråer:
juridiska byrån och byrån för arvs- och ersättningsärenden.
Avdelning för kommunala ärenden vid Inrikesministeriet, inrättad 1943.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena.
Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden,
Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en
politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var
avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också
revisionsavdelningen till
avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Från 1931 var
avdelningen för tull- och skatteärenden en enhet vid Finansministeriet, vilken ansvarade för tull- och skattefrågor. År 1941 delades avdelningen upp i avdelningen för tullärenden (drogs in 1949) och avdelningen för skatteärenden (från 1963 skatteavdelningen).
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a.
Generalguvernörskansliet och ministerierna.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
B
Permanent
utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga
stånd representerade.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas
förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Från 1922
tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om
lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Temporär avdelning inom Utrikesministeriet. Avdelningen grundades den 25 september 1944 för att sköta om att skyldigheterna i vapenstilleståndsavtalet förverkligades. Avdelningen leddes direkt av utrikesministern och var uppdelad i en diplomatisk byrå och en militärbyrå. Avdelningen avskaffades efter fredsfördraget i Paris 1947.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772.
Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Regeringens årliga
rapport till riksdagen.
Klagomål framställt av ett eller flera
stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade
besvär under 1726/1727 års riksdag.
Utskott vid
lantdagen från 1867 och i enkammarlantdagen från 1907. Besvärsutskottet behandlade
besvär och ansökningsmål, ursprungligen också fullmaktsärenden.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat
förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en
rapport som innehåller ett
förslag från någon av
statsrådet till utredning eller kommitté.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i
lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Tilläggs- eller bibeslut vid
riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan
riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Av riksdagens fyra ståndstalmän vald person med uppdraget att sköta bondeståndets skriftliga ärenden under pågående riksdag.
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
Samtliga
borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade
rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i
Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
För bruksidkare verkande parallellt informellt
forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till
ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Regeringens årliga
förslag till
statsbudget sedan självständighetstiden. I propositionen ingår en
plan för statens finansiering och en
redovisning av regeringens övergripande
mål med budgeten. Budgetpropositionen innehåller också beräkningar av statens utgifter och inkomster samt ett
förslag till hur pengarna ska fördelas enligt olika ändamål.
Offentligt kungjort
beslut som tagits under en
sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Under medeltiden en
sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Extraordinarie underavdelning inom Socialministeriets allmänna avdelning på 1940–1950-talet, med en
byråchef som enda tjänsteman.
Enhet vid Socialministeriets allmänna avdelning.
Byrå som lydde under
avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Då avdelningen splittrades 1932 kom byrån att lyda under avdelningen för politiska ärenden, för att åren 1939–1940 höra under en egen folkförbundsavdelning.
Byrån för folkförbundsärenden ansvarade för frågor som rörde Nationernas förbund. Den ordnade även det material som inkom till ministeriet i mellanfolkliga rättsfall.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement. Den tillhörde
Veterinärsektionen inom ministeriet.
Byrå vid Ministeriet för utrikesärendena som lydde under
avdelningen för politiska och handelsärenden (senare under avdelningen för politiska ärenden).
Byrån för politiska ärenden ansvarade för ärenden som gällde Finlands politiska förbindelser med främmande makter, statsöverhuvudet i dennes mellanfolkliga relationer, krig, fred, neutralitet, allianser, territoriella frågor, socialpolitik och emigration.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då
socialstatistiska avdelningen vid
Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en
avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement, tillhörde
veterinärsektionen inom ministeriet.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
C
Avdelning vid
Försvarsministeriet och vid dess företrädare
Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för
centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden,
kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna,
kamrerarkontoret och revisionskontoret.
Avdelning vid riksdagens kansli.
Centralkansliet skötte beredningsuppgifter, verkställighetsuppgifter och serviceuppgifter som hade med riksdagens
plenum att göra.
Kommitté inrättad av senaten 1916 under namnet Finska läderindustriidkares centralbestyrelse för läderanskaffning till militära ändamål. Den döptes samma år om till
Centralkommittén för den finska läderindustrin. Kommittén inrättades i syfte att förbättra kvaliteten på det läder som bereddes i Finland och säkerställa tillgången på material för tillverkning av soldatstövlar.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en
senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888,
Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892),
Statistiska byrån vid
Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån),
postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen),
Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också
Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till
Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Prästeståndets
brev till domkapitlen.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags
överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har
rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta
kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
D
Sveriges
drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”.
Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans
ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Riksdagsutskott med uppgift att utveckla och övervaka försvaret i riket.
Defensionsdeputationen tillsattes 1723 av
ständerna efter Sekreta utskottets förslag, från riksdagen 1726–1727 av utskottet självt.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (
riksråd), senare av fjorton.
Benämning på riksmöte (
herredag) för stormän i rikets
tjänst under Karl IX och Gustav II Adolf.
De förnämsta ständerna bestod av kung, rådsherrar, annat ridderskap och
ombud från till exempel prästerskap, krigsbefäl och borgare. De kallades från 1640-talet närmast
utskott (vid herredagen senare kallad riksdagen), från 1719 deputation.
Område där befästningar, trupper och krigsfartyg inte får införas, t.ex. Åland efter världskrigen.
Benämning på den
lantdag som samlades strax efter det finska inbördeskriget. Den lantdag som valts på hösten 1917 var tvungen att avbryta sitt arbete i och med krigsutbrottet i januari 1918. När
lantdagen samlades till sin första efterkrigstida
session den 15 maj 1918 kvarstod enbart 98 ledamöter av totalt 200. Med undantag av den socialdemokratiska ledamoten Matti Paasivuori förhindrades socialdemokraterna att delta i lantdagsarbetet. Den stympade lantdagen, som hade som mest 108 ledamöter, ersattes i april 1919 av den första parlamentariskt valda riksdagen i det självständiga Finland.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av
ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av
ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen.
Beslut fattades efter omröstning, där varje
stånd hade en röst. Deputationens beslut (
betänkande) undertecknades av en
ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt
utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Den som blir förtroendevald, erhåller deputat.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud,
fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad
församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (
deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Utskott för
överläggning med ledamöter från adeln, präster- och borgarståndet, vilket tillsattes vid
riksdag av Sekreta utskottet. År 1719 tillsattes
Deputerade över statsverket, 1720 Deputerade över defensions- och statsverket och 1726–1727 Statsdeputationen
Valmetod uppkallad efter den belgiske juristen Victor d'Hondt (1841–1901). Metoden kallas även heltalsmetoden och används vid
proportionella val för att räkna ut i vilken ordning platserna (mandaten) skall fördelas mellan partierna. Metoden tillämpas i finländska riksdagsval. Den brukar resultera i att det största partiet får en viss överrepresentation.
Tillfälligt tillsatt
utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
Presidentens
rätt att i enskilda fall bevilja eftergift från gällande lagstadganden.
Under medeltiden hade
drots två grundbetydelser: köks- eller
hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande
riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande
karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades
fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I
Kalmar recess 1436 ingick en
bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
E
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos
ständerna hemställa sina ändringsförslag.
Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet.
Bondeståndet var däremot inte representerat.
Efter 1772 avdelning vid
Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen.
Ecklesiastikexpeditionen leddes av en
kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till
inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts
kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Kungen har sedan gammalt avlagt en
ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns
hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad
föredragande tjänsteman vid
Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören
byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid
Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Från 1942 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för den ekonomisk-politiska planeringen, i synnerhet i ärenden som rörde folknäringen, tryggandet av arbetsmöjligheter och höjandet av folkinkomsten. I samband med grundandet av avdelningen inrättades också en rådgivande
delegation för folkhushållningen.
Permanent
utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga
stånd representerade.
Ett av de fem
utskott som måste tillsättas vid de finska lantdagarna för att bereda
förslag rörande näringsverksamheten och landets allmänna hushållning. Utskottet bestod av minst sexton medlemmar. I lantdagsordningen från 1906 slogs det fast att det vid
lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Väljare, vid
indirekt valsätt person som utsetts till
ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års
regeringsform att 300 elektorer genom
elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Folkrepresentation där ledamöterna bildar en enda församling. År 1907 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna utsågs genom allmänna val. I regeringsformen 1919 ersattes benämningen
lantdag med riksdag.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när
lantdag ersattes med
riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Efter att regeringen svarat på en
interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen.
Enkel övergång till dagordningen innebär att riksdagen godkänner svaret utan ställningstagande.
Benämning på de ärenden som kollegierna hade yttrat sig i och som fick avgöras av konungen i sitt kabinett, förutsatt att konungen följde kollegiets mening. I annat fall avgjordes ärendet av rådet.
Riksdagsutskott för ett enda stånd. Behandlade ärenden som bara angick ståndet ”enskilt”.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s
skrivelse till svenska riksdagen eller
ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
En enskild riksdagsmans
skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt
stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Tillfälligt utskott, tillsatt av någondera av riksdagens kamrar för behandling av frågor rörande bara en av dessa kamrar.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes
excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral,
kansler och skattmästare, från
drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I
rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga
statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt
expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
Ministär utan bestämd
politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den
ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny
ministär ännu inte har tillträtt.
Plenum hållet med alla eller med vissa av ekonomiedepartementets expeditioner, stadgades i senatens
reglemente den 13 september 1892.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
F
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade
Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Statsutskottets sammanfattande
förslag till riksstat,
betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Medlem av
statsrådet och chef för Finansministeriet. Finansministern ersatte 1918 den
senator som var chef för Finansexpeditionen. Dennas förvaltningsområde omfattar den nationella ekonomiska politiken såsom statsbudgeten, att stimulera den nationella ekonomin och att övervaka statsfinanserna.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets
ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och
statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en
kanslichef var högsta
föredragande tjänsteman. De bistods av
referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd),
regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget,
avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945
avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under
Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också
tillsyn över
Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Förslag från
riksdagsman till riksdagen om upptagande av
anslag i följande års statsbudget, numera budgetmotion.
Permanent och lagstadgat
utskott i statsrådet.
Finansutskottet bereder ärenden av större ekonomisk betydelse. Det har en central ställning i fråga om de ärenden som faller under ministeriernas beslutanderätt och i vilka utskottets behandling alltså föregår ministeriet. I dessa ärenden har utskottet ett slags vetorätt, i och med att ministeriet inte kan fatta
beslut som kunde medföra större kostnader än
vad utskottet godkänt.
Regeringsorganet i
Finlands revolutionära regering 1918. Formellt skulle folkdelegationen övervakas av Arbetarnas generalråd. Den första folkdelegationen utsågs den 29 januari 1918 av Arbetarnas verkställande kommitté. Den bestod av en ordförande, tio kommissarier och en prokurator. Politiskt skulle folkdelegationen vara socialdemokratisk.
Benämning på den revolutionära regeringen under finska inbördeskriget år 1918. Den grundades av socialdemokratiska partiets verkställande
kommitté efter det röda gardets maktövertagande den 28 januari 1918. Som
ordförande verkade Kullervo Manner. Folkkommissariatet flydde den 25 april 1918 till Petrograd och upplöstes kort därefter.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva
tillsyn över Finlands Banks
förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Bibliotek med tillhörande
arkiv som lydde under
lantdagen (1907–1919). Biblioteket hette tidigare Ständernas bibliotek, och namnet ändrades senare till Statens centralbibliotek.
Högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorgan i Finland,ersatte i och med 1919 års
regeringsform den autonoma tidens lantdag. Riksdagens organisation och verksamhet reglerades i 1906 års lantdagsordning, därefter i 1919 års regeringsform och 1928 års riksdagsordning. Riksdagen består av en
kammare och ledamöterna utgörs av 200 riksdagmän, valda i allmänna, direkta, proportionella och hemliga val för fyra år åt gången. För att räkna ut proportionaliteten i valen används d’Hondts metod. Republikens
president har befogenhet att upplösa riksdagen. Arbetet i riksdagen leds av talmannen, med bistånd av
vice talmän. De olika partiernas representanter är samlade i riksdagsgrupper. Riksdagens ärenden förbereds i olika utskott, av vilka
stora utskottet är det viktigaste i behandlingen av lagärenden. Riksdagen bistås i sina uppgifter av ett
kansli som övervakas och leds av en kanslikommission. Till riksdagens uppgifter hör bl.a. att utse en justitieombudsman, en
delegation för vården av de Antellska samlingarna och ett bankfullmäktige med uppgift att utöva
tillsyn över Finlands Bank. Under riksdagen lyder sedan 1944 även Rundradion. Riksdagens handlingar arkiveras i Riksdagsbiblioteket.
Benämning på ståndslantdagen i Finland 1809–1906, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid lantdag.
Utskottet för de finska ärendena under riksdagen 1755/1756 och 1760/1762 som undantagsvis tillsattes av
Sekreta utskottet för att främja den ekonomiska utvecklingen i Finland.
Finska beredningen bestod av ledamöter från Sekreta utskottet och Kammardeputationen.
Det
utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade finska allmogens
besvär samt
besvär om skiftesregleringar i Finland under riksdagen 1742/1743. Från riksdagen 1746/1747 kallades utskottet Finska deputationen.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Finska deputationen beredde den finska allmogens
besvär och
besvär om skiftesregleringar i Finland m.m. under riksdagen 1746–1747. Motsvarande
deputation gick under diverse olika benämningar 1742–1762 och kallas allmänt de finska deputationerna.
Kommissioner som bestod av västra och östra kommissionen, med uppgift att granska förutsättningarna för gruvdriften, manufakturerna, skogsbruken och durchfarterna i Finland efter stora ofreden och att behandla ansökningar om
frihetsår från
skatt samt att rannsaka och döma i
tjänstebrott och -fel. Leddes av en högadlig
president som
ordförande med två ständiga medlemmar och fyra permanenta
bisittare med erfarenhet av finska förhållanden.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till
Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Kontor i ett
folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Medlem av
statsrådet och chef för Folkförsörjningsministeriet.
Ministerium av provisorisk
karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet.
Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en
kanslichef som högsta
föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av
Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av
kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde
nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på
Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av
allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Fond upprättad av Riddarhuset i Finland 1856 i syfte att bekosta medellösa ogifta adliga kvinnors
pension ur adliga jungfrustiftelsen. Fonden erhöll sina medel från de avgifter som uppbars av ofrälsemän, för deras på vissa villkor förvärvade rättighet att besitta ett frälsesäteri, till exempel fall där en
ofrälse man gift sig med en adlig jungfru, som under sin livstid fick behålla besittningsrätten till frälsesäteriet enligt adelsprivilegierna 1723 och 1789.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Avdelning vid
Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter.
Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående
Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en
överdirektör för fångvårdsväsendet, ett
referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets
budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Avdelning vid
Försvarsministeriet samt vid dess föregångare
Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån,
Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån,
Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till
beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de
ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln.
Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Byrå vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som ansvarade för föreningsregistret och övervakningen av föreningsverksamheten i Finland.
Föreningsregisterbyrån förestods av en
föredragande byråchef, som från 1950-talet benämndes kontorschef.
Den
styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en
förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett
avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Av förmyndare förd eller sammansatt
regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig
regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets
styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672
ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade
ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade
stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och
utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner
daler silvermynt till kronan, vilket i
förening med reduktionen bröt dess maktställning.
Lägre
författning än lag. Gränsen mellan
förordning och
lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Benämning på vissa större
utskott som utsågs av riksdagen för att avgöra frågor som inte hade kunnat avgöras av
ständerna gemensamt.
Ett av ministerierna i statsrådet.
Försvarsministeriet var en efterföljare till
militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande
myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som
stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen.
Försäkringsbyrån fanns tidigare i
Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i
Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917
ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med
instruktion och
Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid
Socialministeriet i samband med att
Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Föredragande
tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid
Socialministeriet och
byråchef för
försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens
president på statsrådets framställning.
G
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till grundlagsutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden rörande stiftande, ändrande eller upphävande av
grundlag samt att ge utlåtanden om lagförslags eller andra ärendens grundlagsenlighet.
H
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter.
Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen,
Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette
Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Medlem av
statsrådet och chef för Handels- och industriministeriet. Handels- och industriministern ersatte 1918 den
senator som varit chef för senatens handels- och industriexpedition.
Avdelning som inrättades 1921 vid
Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som
ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från
Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Byrå som lydde under
avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena.
Handels- och informationsbyrån ansvarade för frågor rörande jordbruk, handel, industri och andra näringar, kommunikationsväsende, handels- och finanspolitik, tullar, acciser, skatter, avgifter,
patent och försäkringar. År 1932, då det bildades en separat avdelning för handelspolitiska ärenden, delades byrån upp i Byrån för handelspolitiska ärenden och Ekonomiska informationsbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer.
Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Tidvis en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Från ministeriets grundande 1918 fanns en handelsavdelning, som ett par år senare benämndes
handelspolitiska avdelningen för att 1923 uppgå i avdelningen för politiska och handelsärenden. År 1932 avskildes på nytt en separat avdelning för handelspolitiska ärenden som under perioden 1935–1939 var uppdelad i ytterligare två avdelningar: avdelningen för handelsfördragsärenden och avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden, vilka vardera hade en byrå till sitt förfogande: byrån för handelsfördragsärenden och byrån för ekonomiskt-politiska ärenden. Byråerna hade tidigare varit, och var senare, förenade i byrån för handelspolitiska ärenden. Under handelspolitiska avdelningen lydde också Ekonomiska informationsbyrån, som åren 1935–1939 sorterade under avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet
handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till
Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En
statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för
bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906.
Urkundsförfalskning som utfördes av Palne Eriksson Rosenstråle till Ravnäs och överläts åt Johan III i Nyköping 1587. Enligt urkunden skulle en
herredag 1282 på Magnus Ladulås begäran ha förklarat de större vattendragen, malmfyndigheterna, skärgården med fisken samt all ouppodlad jord i riket för statsegendom. Dokumentet accepterades inte av samtiden. På 1630-talet förklarades det av Johannes Messenius som äkta och fick från mitten av 1600-talet också rättslig betydelse. Förfalskningen fastslogs 1869.
Den del av
självständighetssenaten som agerade som en icke-officiell
regering i Helsingfors efter att staden erövrats av den tyska
Östersjödivisionen den 12 april 1918.
Helsingforssenaten leddes av Kyösti Kallio och senare av Emil Nestor Setälä. När
Vasasenaten anlände till Helsingfors den 4 maj 1918 återförenades den splittrade självständighetssenaten och landet fick åter en enda regering.
Förslag från
riksdagsman till riksdagen om att denna skall hos regeringen hemställa om åtgärd i ett ärende som faller under regeringens kompetens. Numera används termen åtgärdsmotion.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och
ombud för
borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Kallelse till herre- eller riksdag.
Ledamot av herredag, riksdag, efter 1719 riksdagsman. Benämningen användes särskilt om
ombud för bondeståndet.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom
officerare och ryttare, skulle efter
förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Enligt 1626 års svenska
riddarhusordning den högsta klassen inom ridderskapet och adeln. Till
herreklassen räknades grevar och friherrar. Trots sin litenhet hade herreklassen stor makt i och med att klasserna vid ståndets voteringar hade en röst vardera.
Ursprungligen i Danmark en
ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje
rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med
myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och
extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära
ombudsman i Finland. Åtminstone
drottning Dorothea och Kristina hade sina egna
hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
Statsministerns
sekreterare vid statsrådets kansli. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern. Han tilldelades titeln hovråd.
Tro- och huldhetsed som avlades av
ständerna inför regenten.
Ett härads riksdagsbesvär.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s
riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans
prerogativ eller regalen.
Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre
ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Ståndsrepresentationen av
adel och prästerskap, till skillnad från
borgare och bönder.
Hedrande
tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på
prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om
domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en
titel för biskopar och teologie doktorer.
I
Särskilt under 1720–1747 förekommande särskilt mandat vid ståndsriksdag. Det förutsatte en av väljarkåren specificerad
fullmakt som förpliktade representanten eller ombudet att vid beslutsfattandet följa väljarnas på förhand givna ståndpunkter och att rösta enligt principen ”såsom vi alle tillstädes voro”. Mandatet avskaffades formellt 1744 (kungligt brev) och 1747 (
riksdagsbeslut) då riksdagens representanter och
ombud berättigades att fatta
beslut efter eget omdöme, i enlighet med sin kännedom om väljarkårens intressen. I praktiken var det imperativa mandatet i
bruk till 1772. Införandet av uppfattningen att en
riksdagsman bara representerade sin väljarkår och utgjorde statsmakten efter inval beredde vägen för majoritetsbeslut.
Val av elektorer som väljer representanten.
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre
tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens
president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Från 1885
centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen,
Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken.
Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av
Manufakturdirektionen och
Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en
överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Avdelning inom
Försvarsministeriet med
ansvar för bl.a. planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader. Inom avdelningen existerade under olika perioder Allmänna byrån, Fästnings- och vägbyggnadsbyrån, Befästningsbyrån, Tekniska byrån, Inkvarteringsbyrån,
Bostadsbyrån samt Mekaniska- och Lagerbyrån. Efter en omorganisering 1927 bytte avdelningen namn till Tekniska avdelningen.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens
initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för
beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens
rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både
riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska
lantdagen fram till 1906.
Byrå vid Försvarsministeriets ingenjörsavdelning.
I plenum, allmän sammankomst.
Avdelning vid Kanslikollegium, vars organisationsmodell fastställdes i 1713 års kansliordning, enligt vilken
inrikesexpeditionen skulle ledas av ett
ombudsråd med en
statssekreterare som biträde. Organisationen ändrades 1719 då expeditionens verksamhet inleddes på allvar efter att den övertagit
handelsexpeditionen och kammarexpeditionen.
Inrikesexpeditionen leddes av en
statssekreterare som föredrog och en
expeditionssekreterare som expedierade de av rikets ärenden som gällde allmänna civila ärenden, ekonomiförvaltning, civila tjänstemän och prästerskapet. Från 1772 övertog den nyinrättade handels- och
finansexpeditionen samt
ecklesiastikexpeditionen en del av inrikesexpeditionens förvaltningsuppgifter, men dessa expeditioner drogs in 1792 och ärendena återgick till inrikesexpeditionen (fram till 1809). I det autonoma Finland motsvarades inrikesexpeditionen närmast av senatens kansliexpedition, som 1869 omorganiserades till civilexpeditionen.
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.
Medlem av
statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som
senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns
ansvarsområde låg statens andel i landets
förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även
gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Från och med 1800-talet om
tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var
inspektör en
titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett
bruk eller lantbruk.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholhanteringen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholtillverkningen.
Tjänsteman vid Socialministeriets fattigvårdsbyrå som granskade vården och anstalterna inom den slutna socialvården.
Beredande organ vid frihetstidens
riksdag med uppgift att utarbeta
förslag till instruktioner för kollegier och andra myndigheter samt ständiga instruktioner för en del riksdagsdeputationer.
Avdelning inom
Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet.
Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade
Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även
Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av
statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den
minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande
regering eller ansvarig
minister i en viss statsangelägenhet.
Politiska ställningstaganden som görs på basis av
vad som gynnar en viss samhällsgrupps ekonomiska intressen.
J
Ständerutskott som sammanträdde i Helsingfors i januari till mars 1862 för att förbereda 1863 års lantdag.
Januariutskottet bestod av 48 deputerade, 12 för varje stånd.
Medeltida högt
ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna
rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa
härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Byrå vid
avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena.
Juridiska byrån skötte handläggningen av frågor i anslutning till främmande stat, Finland eller enskilda personer, sjörätt, litterär, konstnärlig och industriell äganderätt, värnplikt, nationalitets- och äktenskapsspörsmål samt mellanfolklig rättshjälp.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement 1918–1921.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en
överjuriskonsult och indrogs 1918.
Sammanträde i riksdagen för protokolljustering.
Utskott vid lantdagen. Alla expeditioner från
lantdagen skulle först godkännas av lantdagen själv eller av ett justeringsutskott. Utskottet bestod av nio medlemmar.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda
besvär till
ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning,
föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement.
Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och
Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade
Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid
Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma
myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Ämbetsverk inrättat genom Karl XII:s
kansliordning 1713 för konungens högste ombudsman, enligt kansliordningen 1719 ombildat till Justitiekanslersexpeditionen.
Justitiekanslersämbetet föregicks av Riksfiskalämbetet och Generalriksschultzämbetet, vars myndighetsområde till stora delar motsvarade den därefter inrättade justitiekanslerns ämbete. Till ämbetet hörde att garantera lagligheten i författningen och riksstyrelsen samt att övervaka ämbetsmännens laglydighet i sin ämbetsutövning och att delta i val av lokalförvaltningens fiskaler. Mellan 1816 och 1918 sköttes i Finland motsvarande myndighetsområde av
prokuratorsämbetet i anslutning till senaten. Från 1918 är Justitiekanslersämbetet ett
ämbetsverk i anslutning till statsrådet, vilket bereder ärendena som avgörs av justitiekanslern och som placeras inom Justitieministeriets förvaltningsområde. Vid Justitiekanslersämbetet verkade, vid sidan av en
justitiekansler och en justitiekansleradjoint utnämnda av presidenten, även en
kanslichef samt övrig personal.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för ärenden som
rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet.
Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell
titel för vissa
justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Ministerium som handlägger ärenden rörande justitieförvaltningen, president- och riksdagsval,
justitiekanslersämbetet och pressärendena, i nära samarbete med högsta domstolen. Det drar också upp de rättspolitiska linjerna, utvecklar författningspolitiken och styr rättsväsendet. Ministeriet har sina rötter i senatens justitieexpedition som 1918 ombildades till ett av republiken Finlands nya ministerier, med två avdelningar (från 1922): en för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och en för fångvårdsärenden. Ministeriet leds av justitieministern och kanslichefen är högsta
föredragande tjänsteman. Under ministeriet lydde Lagberedningen, de allmänna domstolarna, ägodelningsrätterna och Fångvårdsstyrelsen.
Justitieombudsmannens ersättare 1925–1972, trädde i
ämbete när den
ordinarie justitieombudsmannen var förhindrad att sköta uppgiften, avled eller avgick i förtid från tjänsten. Suppleanten verkade tills riksdagen hade utnämnt en ny justitieombudsman.
Inofficiell (folklig) benämning på
senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.
K
Centralt
ämbetsverk för utrikeskorrespondens 1791–1840. Kabinettet förestods av en kabinettsekreterare, motsvarande
statssekreterare i andra ämbetsverk. Det ersatte Presidentkontoret.
Benämning på
utskott som under frihetstiden tillsattes av
ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning.
Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista
riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Räkenskapsförande
tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i
Räknekammaren under 1500-talet och vid
Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var
kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande
verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret,
Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till
regeringssekreterare 1922.
Organ tillsatt av kungen 1680. Kommissionens uppgift var att undersöka hur kungens
order och dispositioner till
Kammarkollegium hade uppfyllts efter hans trontillträde samt hur kollegiet förvaltades. Kommissionen undersökte också vissa andra frågor samt dispositionen av Reduktionskollegiets medel. Kommissionen dömde i de fall de uppdagade. Eventuella likvidationer sköttes av Likvidationskommissionen. Kammarkommissionen upplöstes 1693.
Byrå som lydde under
Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena.
Kamrerarkontoret ansvarade för ärenden rörande inkomst- och utgiftsstaten för ministeriet och för de förvaltningsgrenar som lydde under ministeriet, vården av de
anslag som ställts till ministeriets förfogande samt rekvisitionen av penningmedel från kassaverken.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var
biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en
secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens
kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Statsrådets
tjänsteman och den högsta
föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets
kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets
kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens
kansli leds också av en kanslichef.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande
brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen,
fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått,
mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket,
Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna),
Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna,
Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Organ i riksdagen som ledde, övervakade och utvecklade riksdagens
förvaltning och ekonomi samt riksdagens kansli.
Kanslikommissionen bestod av talmannen,
vice talmännen och fyra riksdagsmän.
Särskild
domstol för
tjänstefel begångna på Kunglig Majestäts
kansli (Kanslikollegium) 1661–1801. Rikskanslern och rikskansliråden kunde straffa kansliets tjänstemän redan 1626. Från 1661 fick
Kanslikollegium egen
jurisdiktion över personalen. Som
domare för
kanslirätten verkade rikskanslern, senare kanslipresidenten, och rikskansliråden fram till 1801, då Kanslikollegium upplöstes.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad
tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten.
Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens
utskott och ministerierna).
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Allmän förkortning senaten. Åren 1816-1917 landets högsta styrelserverk. Föregångare 1809-16 var
regeringskonseljen för storfurstendömet Finland, efterträddes 1918 av Senaten för Finland, som 27/11 1918 omdöptes till statsrådet.
Kollegial
överstyrelse för Finlands civila styrelse, allmänna hushållning och
rättsväsende samt den högsta rättsinstansen 1809–1918. Senaten gick formellt under namnen
Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland (1809–1816),
Kejserliga senaten för Finland (1816–1917) och Senaten för Finland (1918). Den bestod av ett justitie- och ett ekonomiedepartement som vid behov eller på kejsarens
kallelse samlades till gemensamt plenum, senatens högsta beslutande organ. Som
ordförande (i
plenum och departementen) verkade generalguvernören med biträde av prokuratorn. Hans ersättare var fram till 1822 den i
tjänsteår äldsta senatorn, därefter departementens viceordförande. Senatens tjänstemän utgjordes av
referendariesekreterare och kamrerare, protokollsekreterare och biträdande kamrerare, kanslister, registratorer och
extraordinarie kopister samt translatorer. Senaten hade överinseendet över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de uppkom. Senaten flyttades genom kejserlig
kungörelse 1817 från
Åbo till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. Senaten avskaffade sig själv under det gemensamma plenumet den 16 maj 1918, ratifierat av folkrepubliken Ryssland den 11 juni 1918 och upphörde i oktober 1918. Justitiedepartementet omvandlades till högsta
domstol för det självständiga Finland, Ekonomidepartementet ändrade namn till
Statsrådet den 27 november 1918.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Gemensam
skrivelse av flera lantdagsmän (under autonoma tiden).
Avdelning vid
Lantbruksministeriet och efterträdare till
Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade
Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition.
Riksdagsutskott som under frihetstiden förberedde ärenden angående handel och sjöfart. Benämningen användes också om den särskilda avdelning i Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen som ansvarade för samma uppgifter, vanligen kallad Kommerseutskottet.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett
ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En
kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas
förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings
förvaltning (
Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Statlig
kommission som grundades 1727. Kommissionen skulle förvalta och förbättra rikets försvarsverk till lands och till sjöss. Som
ordförande och
viceordförande verkade två
riksråd och som ledamöter representanter från alla
stånd förutom bondeståndet, med biträde av en notarie.
Kommission som utsetts av
statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och
initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över
besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en
ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Statlig
kommission som grundades 1683 i anslutning till omorganiseringen av båtsmanshållet.
Kommitté tillsatt av riksdagen 1894 för att uppdatera, komplettera och förnya hälsovårdsförordningen för Finland från 1879. I bakgrunden låg bl.a. Medicinalstyrelsens strävan efter att ordna läkarförhållandena på landsbygden. Den publicerade sitt
betänkande 1896. Betänkandet stadgade nya regler för gatornas bredd och vädersträck i städerna för förbättrat utnyttjande av sol- och dagsljus samt för luftcirkulationen. Förslaget omfattades inte av beredningen i senaten. En ny
kommitté tillsattes 1906 som år 1908 presenterade ett i jämförelse med det förra något omarbetat förslag. Inte heller detta
förslag godkändes. Man återkom därefter till hälsovårdsförordningen först efter att Finland hade blivit självständigt.
Elektor, valman, väljare.
Den census, utan vilken en person inte har
rösträtt i kommunens angelägenheter.
Process för att utse fullmäktige i kommunerna och ersättare för dem. Den första lagen om
kommunalval utfärdades 1917, och det första kommunalvalet hölls året därpå.
Överenskommelse mellan de ledande männen i både hatt- och mösspartiet som ingicks i början av riksdagen på Gustav III:s uppmaning. Avsikten var att göra slut på partikampen. Överenskommelsen avfattades skriftligt den 27 juni 1771. Den innebar att statsförfattningen skulle lämnas orörd och 1751 års konungaförsäkran bibehållas oförändrad, att fred och vänskap med alla främmande makter skulle vårdas och inga förbindelser ingås som kunde väcka kallsinnighet hos någon annan makt, att inga förföljelser skulle anställas och inga undersökningar sträcka sig längre tillbaka än till slutet av sista riksdagen, att två av de 1769 ”licentierade” riksråden genast skulle
intaga redan ledigvarande platser i rådet och några av mössornas kandidater genom dåvarande rådsherrars frivilliga avsked vid riksdagens slut insättas i rådet. Partierna förbehöll sig friheten att arbeta för att få majoritet på riksdagen, men lovade att det parti, som i ett
stånd segrade vid elektorsvalen, ur motpartiet skulle välja en tredjedel av ledamöterna i varje utskott. Muntligt beslutades att korruptionen skulle avskaffas, men detta skulle inte införas i den skriftliga överenskommelsen. Kompositionen överträddes snart och upphörde våren 1772.
Princip enligt vilken behandlingen av ett ärende som avbrutits under en
lagtima riksdag fortsätter under följande
riksdag från det stadium där den avbröts, såvida nya riksdagsval inte har förrättats under tiden.
Kontinuitetsprincipen berör endast riksdagarna under en och samma valperiod.
Beredande organ vid frihetstidens
riksdag som hade i uppdrag att överse ständernas kontorsförvaltning.
Kontorsdeputationen avskaffades 1766.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Från Alsnö
stadga 1279 benämning på man av det världsliga frälset som svurit konungen trohetsed. Den nu rådande uppfattningen är att
äldre adliga ätter tog i
bruk benämningen för att skilja sig från lägre stående eller
yngre adliga ätter. Under 1500-talets lopp, senast i början av 1600-talet, ersattes ”konungens man” av benämningen ”rikets stora”, ”rikets förnäma” (majores, principes regni, nobiles regni).
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en
tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa
ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som
extraordinarie vid ministerierna.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende.
Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et
kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade
arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor som rörde lantvärnet.
Ledamot av regeringen och chef för
Krigsministeriet 1918–1922. När ministeriet 1922 bytte namn till
Försvarsministeriet ändrades också namnet på ämbetet till ”försvarsminister”.
Fortsättning på den militieexpedition som inrättats den 14 juni 1918 vid Senatens ekonomiedepartement. I november 1918 ändrades namnet till Krigsministeriet. År 1922 ändrades benämningen till Försvarsministeriet. Ministeriet leddes av en av regeringens ministrar.
Statsrättsligt begrepp för att exempelvis beteckna
gods ”que ad coronam pertinebat” eller ”bona coronae” upptogs i Norden på 1200-talet, sedan det uppstått på 1100-talet i England och Frankrike under inflytande från den kanoniska rättens korporationslära.
Val den 9 oktober 1918 där
den stympade lantdagen valde en kung för Finland. Under sommaren 1918 hade den stympade
lantdagen godkänt senatens
förslag om en monarkistisk
regeringsform med en rösts marginal. Då regeringsformen inte fick tillräckligt med stöd för att träda i kraft under samma
lantdagsperiod påbörjade monarkisterna en process där man skulle förrätta
kungaval utgående från regeringsformen 1772. Republikanhängarna ansåg förfarandet vara lagstridigt. Den 9 oktober 1918 godkändes i lantdagen med rösterna 64-41 förslaget om att förrätta kungaval. I valet samma dag föreslogs Karl Friedrich av Hessen som kung, vilket accepterades enhälligt av de samlade lantdagsmännen. Republikanhängarna protesterade mot förfarandet genom att utebli från valet. Det omtvistade resultatet realiserades aldrig eftersom Karl Friedrich avsade sig
kronan i och med Tysklands
nederlag i världskriget.
Benämning på rikets högsta styrande organ bestående av kungen eller av kungen och rådet eller del därav som i gemensamma överläggningar beslutade om rikets ärenden.
Titel för
ledamot i den svenska konungens
råd 1682–1719.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement. Den bytte 1921 namn till Byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Byrån leddes av fältprosten.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på
Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet
instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
L
En av tre ledamöter i Kejserliga
lagberedningen i Finland, som vid behov var förstärkt med sakkunniga 1884–1917. Lagberedningsledamöterna utsågs på tre år. Från 1922 var
lagberedningsledamot en beredande och
föredragande tjänsteman vid lagberedningen i Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden, med högre rättsexamen.
Från och med självständighetstiden om i lagform skrivet
förslag till riksdagen om stiftande av ny
lag eller ändring, förklaring till eller avskaffande av befintlig lag.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Avdelning vid
Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet,
Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och
dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån,
Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett
referendarieråd med
högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för förvaltningen av landshjälpen, som var avsedd som understöd åt manufakturverken. Fondens
förvaltning övertogs 1739 av det då upprättade Manufakturkontoret.
Landshjälpsdeputationen bestod av representanter från stånden, förutom bondeståndet, med biträde av en bokhållare.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för lantbruksärenden. Ministern var chef för Lantbruksministeriet. År 1971 ändrades tjänstebeteckningen till jord- och skogsbruksminister i samband med att ministeriets namn ändrades till Jord- och skogsbruksministeriet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på
Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till
Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket.
Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en
kanslichef var högsta
föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaboratorium, Geodetiska institutet, Meteorologiska centralanstalten, Statens markforskningsinstitut, Spannmålsundersökningsanstalten, Justeringskommissionen,
Meteorologiska kommissionen och Boställssynenämnden. Lantbruksministeriet ombildades 1971 till Jord- och skogsbruksministeriet, sedermera Jordbruksministeriet.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års
regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka
lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en
lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika
rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen
lantdag till riksdag.
Bibliotek med tillhörande
arkiv som grundades 1872 och lydde under ständerna. Redan i början inleddes ett utbyte av riksdagshandlingar med Sveriges riksdagsbibliotek och 1878 med det danska Folketingsbiblioteket. Expeditionerna i senaten samt de centrala ämbetsverken ålades 1887 att sända exemplar av sina tryckalster till biblioteket. Biblioteket fick sina första egna utrymmen 1891 då det flyttade till
Ständerhuset och bytte namn till Ständernas bibliotek.
Kallelse till lantdag, vilken under autonomin utfärdades av den ryske kejsaren. Den första kallelsen till
lantdag utfärdades till 1809 i Borgå. Därefter utfärdades ingen
kallelse förrän 1863, då
lantdagen började sammankallas till regelbundna
lagtima lantdagar med fem års mellanrum, efter 1882 vart tredje år. Vid behov (1899 och 1905–1906) kunde kejsaren kalla till en extra, urtima, lantdag. I och med införandet av 1906 års
lantdagsordning sammanträdde den nyinrättade enkammarlantdagen kontinuerligt, medan kejsaren hade
rätt att upplösa lantdagen och utlysa lantdagsmannaval. Om lantdagen inte upplöstes i förtid utlystes
lantdagsmannaval vart tredje år.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap,
borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen
lantdagsman med just riksdagsman.
Från 1723
fullmakt som berättigade en vald riksdagsman, eller under autonomin en lantdagsman, att representera sin väljarkår under
riksdag eller lantdag. Under svenska tiden kallades fullmakten både riksdagsmannafullmakt och lantdagsmannafullmakt, medan det senare alternativet användes under autonoma tiden. Från 1919 hette den i Finland riksdagsmannafullmakt.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att
lantdagen bildade en
kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla
medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till
allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade
rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes
lantdagsmannaval med riksdagsval.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny
lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års
regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Lantdagsmans mandatperiod från ett lantdagsval till följande. Då enkammarlantdagen infördes i Finland 1906 slog man fast att lantdagsval skulle hållas vart tredje år, om kejsaren inte upplöste
lantdagen och utlyste lantdagsval i förtid. ”Lantdagsperiod” ersattes efter 1919 av ”riksdagsperiod”.
Ridderskapets och adelns
talman och
ordförande för ståndsriksdagen, i Sverige 1626–1866, i Finland 1809–1906. Lantmarskalken utsågs formellt av regenten för varje riksdag, 1719–1726 av adeln ensam.
Vid riksdagen 1726–1727 tillsatt
utskott som ansvarade för sådana ärenden som rörde
indelningsverket och lant- och sjöförsvaret och som inte behövde hemlighållas. Deputationen brukade delas upp i två utskott, lantutskottet och sjöutskottet.
Under autonoma tiden förekommande benämning på valperiod.
Under 1738–1772 benämning på
riksråd som blivit avskedat av
ständerna på grund av åtgärder som stred mot statsintresset, men som fått behålla titeln
riksråd och beviljats pension. Härigenom hindrades han från att inta plats i Riddarhuset och från att utnyttja rösträtten i adelsståndet under riksdagarna. Riksråd kunde tvingas att avgå på grund av ständernas misstroendevotum, men fick i praktiken behålla sin riksrådsvärdighet. Licentierade riksråd var en följd av valförfarandet mellan 1738/1939 års
riksdag och 1772. Full enighet krävdes av de tre röstberättigade stånden - adeln, prästerskapet och borgarna – samt kungen, vilket ofta var svårt att uppnå. Det ledde till att kompromisskandidater ofta valdes till riksrådsbefattningarna. Ständernas granskning av de kompromissvalda riksrådens verksamhet ledde ofta till misstroendevotum, som tvingade dem att avgå. I
praxis kom avsatta riksråd att snabbt återkallas till tjänsten, i takt med de inrikespolitiska omsvängningarna under frihetstiden.
Fond till vilken man förde de av riksdagen beslutade annuiteterna för amortering av och räntekostnaderna för de fonderade statslånen.
Tillfällig
expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Medlem av
statsrådet och chef för Livsmedelsministeriet.
Temporärt
ministerium som grundades 1918 och blev en del av det nybildade statsrådet.
Livsmedelsministeriet främjade livsmedelsproduktionen, övervakade importen av särskilt spannmål och socker samt koordinerade livsmedelsförsörjningen och förebyggde bristen på centrala livsmedel efter första världskriget. Ministeriet leddes av livsmedelsministern. Vid ministeriet inrättades Statens spannmålskontor. Livsmedelsministeriet drogs in 1922 då livsmedelsförsörjningen hade stabiliserats efter första världskriget och man året innan hade infört torparlagen. Ett motsvarande temporärt
ministerium inrättades 1939 under namnet Folkförsörjningsministeriet.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en
överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt
föredragande och andra tjänstemän.
Statligt
sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen
lasarett och kurhus, efter 1850
länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års
riksdag beslutades att länen skulle ha
rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Benämning på ett deputationsbetänkande som delgavs samtliga fyra
stånd före avgörandet i ståndsriksdagens plenum.
M
Benämning på den personliga rättsställning som i olika avseenden tillkom suverän monark, oavsett dennes titel; särskilt om monarkens okränkbarhet.
Fördelningen av statens uppgifter i lagstiftande, verkställande och dömande makt. 1919 års
regeringsform bygger på denna princip som härleds från Montesquieus lära om maktfördelning på 1700-talet.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
En enskild riksdagsmans
initiativ på riksdagen 1719–1789.
Förteckning över lokala tjänstemän inom landsstaten. Från 1728 skulle meritlistan sändas till rådet för granskning.
Riddares vederlikar: den grupp bland
väpnare som hade någon form av högre
tjänst hos kungen och satt i rådet. De åtskildes från vanliga svenner. Terminologin blev dock aldrig helt fastslagen.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Utskott grundat vid riksdagen 1726–1727 för att, utan bondeståndets medverkan, granska rådets utrikesprotokoll.
Från cirka 1600
titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis
utrikesminister och finansminister. En
minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt)
ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En
minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av
statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Medlem av
statsrådet med
ansvar för kommunikationsärenden. Ministern var chef för Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ministerium som 1918 ersatte
Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de
allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en
kanslichef som högsta
föredragande tjänsteman. Under
Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen,
Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen,
Vattenkraftskommissionen och Statens vattenkraftbyrå.
Från 1918 det
ämbetsverk som är ledande
myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna
ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en
kanslichef fungerar som högsta
föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Ministerämbete som anknyter till det
ministerium och förvaltningsområde en
minister tilldelas det juridiska och politiska ansvaret för. Ursprungligen anspelar termen på den väska vari en regeringsmedlem tog med sig sina handlingar till regeringssammanträdena.
Sammanfattande term för de personer som ingår i ett lands regeringsorgan, som i Finland är statsrådet.
Ministär är synonymt med regering, då
regering avser statsrådets medlemmar. Ministärerna uppkallas efter statsministern.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
En enskild riksdagsledamots
initiativ till
lag eller lagförändring,kallades 1719–1789 (enskilt) memorial.
Den tid under vilken riksdagsmän kan lämna in motioner till riksdagen.
Efter att regeringen svarat på en
interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. En
motiverad övergång till dagordningen innebär ett godkännande av eller kritiskt ställningstagande till regeringens politik, i extrema fall ett klart misstroendevotum och en uppmaning till avgång.
Politiskt parti som växelvis satt vid makten 1718–1772. Mössorna förespråkade grovt taget bland annat ett närmande till Ryssland.
N
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick
rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Det tidiga personbevis som skulle uppvisas av väljare vid allmänna val.
O
Adelssläkter, till exempel riddar- och kommendörsätter.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes
fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare
regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
Konstitution som regenten förlänar folket i form av ett frihetsbrev. När grundlagen blivit bemyndigad (oktrojerad) är även regenten bunden av den.
Manifest som fastställde oktroj.
Från 1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde rationalisering av statsförvaltningen. Redan från 1943 hade det vid ministeriet funnits en
befattning som var
delegerad för ämbetsverksärenden, som sedermera blev tjänsten förvaltnings- och utvecklingsdirektör.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Den
urkund som reglerade förhållandet mellan Norge och Sverige i rikenas
union 1319–1344.
Under svenska riksdagarna 1751–1762 förekommande term för minimikravet för att inleda storskiftet: det räckte att en av skifteslagets bönder krävde skifte. Denna
praxis förblev i
bruk under resten av svenska tiden. Under autonoma tiden fick
storskifte ske endast utan delägares förfång.
P
Princip om att statsrådets medlemmar bör åtnjuta riksdagens förtroende. Redan 1917 införlivades i lantdagsordningen ett stadgande om regeringsmedlemmarnas politiska ansvarighet. Parlamentarismens princip infördes sedan i 1919 års regeringsform.
Deputation som regelbundet tillsattes under frihetstiden (1721–1772), bl.a. Justitiedeputationen,
Landshjälpsdeputationen (Manufakturkontoret 1738–1751/52 års riksdag) och Slottsbyggnadsdeputationen.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition, hörde till
Veterinärsektionen inom expeditionen.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en
myndighet eller
institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Tillfälligt tillsatt
utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av placeringen av de
officerare som återvänt hem efter krigsslutet.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande
församling eller styrelse, till exempel senaten, en
domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Under svenska tiden om vissa i lagen föreskrivna sammanträden med hela riksdagen inför konungen i rikssalen, efter 1789 närmast de som gällde skatter. Under autonoma tiden 1809–1917 var
plenum plenorum
senatens gemensamma plenum med Justitiedepartementet och Ekonomiedepartementet.
Från 1918 en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena.
Politiska avdelningen uppgick 1923 i Avdelningen för politiska och handelsärenden, men bildade åter en egen avdelning 1932. I den nya avdelningen ingick Byrån för politiska ärenden,
Byrån för folkförbundsärenden och Pressbyrån.
Av riksdagen behandlade och beviljade taxor för postavgifter.
(Regerings)kurir som (också) medför post.
Fordran, krav eller anhållan, begäran, stundom villkor, särskilt i betydelsen anhållan som från undersåtar eller underlydande riktas till makthavande eller överordnade, cirka 1600–1809 till ståndsriksdagen riktat krav eller önskemål, som framfördes eller var avsett att framföras på riksdagen av ett riksstånd.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i
utskott eller
ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på
ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i
Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Ledande
tjänsteman vid statligt
ämbetsverk 1529–1809, till exempel
kollegium eller hovrätt, eller en av
Kunglig Majestät förlänad
titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller
borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen,
Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets civila förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten och bistods av
sekreterare och registrator.
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina
beslut på
föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den
föredragande ministern.
Byrå som lydde under
Avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Ända sedan
Utrikesministeriet grundades 1918 hade det funnits en tidningsbyrå i anslutning till ministeriet. År 1932 flyttade
Pressbyrån till den ombildade Avdelningen för politiska ärenden för att åren 1935–1942 lyda under en skild avdelning för pressärenden.
Pressbyrån lämnade upplysningar till finländsk och utländsk press om frågor som handlades vid ministeriet. Den arbetade också för att sprida information om Finland i utlandet.
Manlig väljare av svenska ståndsriksdagen som ansågs ha
rätt att ställa den invalda representanten till svars för
vad han hade föredragit vid riksdagen. Termen hade sitt ursprung i den så kallade principalatstriden på 1743 års riksdag, som var en strid om förhållandet mellan väljarna och de till riksdagen valda. Principalatstriden utmynnade på riksdagen 1747 i ett fördömande av principalat vid riksdagsval.
Teori om folksuveränitet enligt vilken en
riksdagsman var beroende av sina väljares åsikter. En riksdagsman kunde i så fall inte fatta bindande
beslut utan väljarnas samtycke. Principen diskuterades av krisståndsriksdagen 1743 och fördömdes av riksdagen 1746–1747.
Benämning på de enskilda ärenden som konungen fick avgöra i sitt kabinett, i närvaro av endast två riksråd. Till dessa räknades inte justitieärenden.
Av kejsaren utnämnd hög
ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska
protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick
instruktion 1812, med
rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för
Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens
plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen
prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Tjänstebeteckning för prokuratorns
ordinarie biträdande
tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga
förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade
rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till
justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående
expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919
Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli.
Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra
tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att
Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie,
kanslist och kopister.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i
Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev
ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med
prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med
rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Benämning på
ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid
statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör
fördelning av fler mandat från varje
valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat
förslag till
lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgift att granska hovrätternas, kollegiernas och konsistoriernas protokoll, sedermera även andra myndigheters protokoll.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps
representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid
lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion;
tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
R
Svenskt riksdagsutskott grundat för att övervaka det under Kommerskollegiums
förvaltning liggande Rasp-och spinnhuset, inrättat på Långholmen i Stockholm 1722, sedermera alla rasp- och
spinnhus i riket. Deputationen upplöstes någon gång efter 1726/1727 års riksdag.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en
lantdag eller
ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större
sammankomst eller möte.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående
riksdag av
ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Föredragande
tjänsteman i ett
ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade
rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen
regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes
referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och
föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i
Ecklesiastikexpeditionen där
prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En
allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli.
Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Benämning på en 1540–1543 verksam
myndighet med högsta dömande och förvaltande funktion i det svenska riket; även om medlem i detta organ.
Benämning på riksrådet och
titel för ledamöt 1538–1542, när
Kungliga kansliet bestod av en tysk avdelning och den svenska kanslern var den tyske Konrad von Pyhy. Regementsrådet utgjorde både en högsta
domstol och ett styrande organ för statsförvaltningen.
I en
stat som grundar sig på
maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är
statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Sedan 1937 benämning på statsrådets inofficiella möte en gång per vecka. Sattes i system och fick sitt namn under A. K. Cajanders tredje
regering (1937–1939). Aftonskolan saknar beslutanderätt, men har i praktiken stor betydelse för beslutsfattningen ifall det uppstår
konsensus i olika ärenden.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets
styrelse och den statliga förvaltningen.
Makt som regeringsställning skänker en
regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer
maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Verksamhetsplan som har godkänts av de partier som medverkar i regeringen.
Tjänstebeteckning för hög
föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
Beredande och
föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för
statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen
expeditör och upphöjdes till
tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen
överregistrator av
rangklass nio.
Ett av de två
kontor som till en början utgjorde Statsrådets kansli. Ett registratorskontor hade också funnits i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrat namn till Statsrådets kansli.
Registratorskontoret skötte ärenden som gick ut på att ta emot, vidarebefordra, arkivera och delge handlingar och sammanställa akter.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli.
Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes
Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Första diskussion i riksdagen i samband med att en
motion eller regeringsproposition tillkännages.
Representationssystemets omvandling 1906 från ståndslantdag till en demokratiskt vald
enkammarlantdag (från 1919 riksdag) med 200 ledamöter. Det första valet till enkammarlantdagen genomfördes 1907.
Regeringens och/eller monarkens
rätt att företräda staten i förhållande till andra stater. Hit hör till exempel rätten att föra krig, och ingå förbund.
Politisk påtryckningsorganisation vars målsättning var en republikansk
statsform i Finland. Organisationen grundades i mitten av juni 1918 och var indelad i distriktsorganisationer. Som
ordförande verkade Oskar Mantere.
Ed som avlades av nytillträdda
riksråd och som ersatte landslagens
rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om
råd till rikets bästa, om
sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Finlands statsöverhuvud. Enligt RF 1919 hade presidenten
rätt att utnämna statsrådet, avge lagförslag till riksdagen och
stadfästa lagar, leda utrikespolitiken, inneha det högsta befälet över försvarsmakten, utnämna tjänstemän till höga befattningar, benåda brottslingar, upplösa riksdagen, sammankalla
urtima riksdag samt öppna och avsluta riksdagen. Till sitt förfogande har presidenten ett
kansli som bistår i alla de ärenden som tillkommer ämbetet.
Titel och
grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Adelsståndets politiska organisation från 1626, då gamla frälseätter blev introducerade på Riddarhuset under förutsättning att de innehade av konungen utfärdat adelsbrev, nya adelsätter efter nobilisation, varefter de hade
stämma och säte vid ståndsriksdagarna, under autonoma tiden 1809–1906 vid lantdagarna. I denna politiska betydelse upplöstes riddarhuset i Sverige 1869, i Finland 1906. Riddarhuset avser också den (korporations)byggnad som uppfördes för
ridderskapet och adeln i Stockholm 1641–1674, i Helsingfors 1857–1863 och som fortfarande verkar. Korporationen var under svenska tiden 1626–1762 och 1778–1809 (i Sverige 1810) och under autonoma tiden 1818–1906 indelad i tre klasser. Första klassen (
herreklassen) var betitlad adel, den andra klassen (riddareklassen) bestod av ättlingar till riksråd, tredje klassen (
svenneklassen) av övriga adelssläkter. Klassindelningen slopades 1762, men återinfördes 1778. Då uppflyttades de trehundra äldsta familjerna inom riddarhusets tredje klass och samtliga kommendörer av de kungliga ordnarna och deras ättlingar till riddareklassen.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen
högadel och lågadel.
Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som
stånd vid riksdagar och lantdagar.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster,
borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen
riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet.
Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap,
borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års
regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för
lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Organ tillsatt av riksdagen för att utöva
tillsyn över Finlands Banks
förvaltning och verksamhet. Det hette tidigare Finlands lantdags bankfullmäktige.
Från 1920
tjänsteman vald och utnämnd av riksdagen för att, vid sidan av justitiekanslern, verka som rikets högsta laglighetsövervakare, riksdagens förtroendeman och
åklagare i frågor rörande fel och brister i förvaltningen som drabbar den enskildes rätt. Ämbetet har sitt ursprung i
justitiekanslersämbetet som undantagsvis perioden 1766–1772 sorterade under ständerna.
Riksdagens serviceorganisation som skulle skapa goda förutsättningar för riksdagen att fullgöra sina uppgifter i sin egenskap av statsorgan. Kansliet lydde under
Kanslikommissionen och hade en
sekreterare som högsta tjänsteman. Vid Riksdagens
kansli fanns Centralkansliet,
Svenska kansliet och Kansliet för tryckarbeten.
Den avslutande skrivelsen om riksdagens
beslut under svenska tiden som uppsattes av
ständerna själva och som innehöll alla de beslut som de olika stånden hade fattat. Innan riksdagsbeslutet uppsattes hade dock ständerna i regel, i en lång rad av skrivelser till konungen, meddelat om sina beslut.
Under riksdagen och
statsrådet gemensamt lydande offentligt
bibliotek och riksdagsarkiv, inrättat 1922 vid ombildningen av
Statens centralbibliotek för att tillhandahålla och förvalta riksdagsutskottens och de statliga kommittéernas manuskript och ministeriernas, de centrala ämbetsverkens och lagberedningens
äldre bibliotek samt litteratur om lagstiftning,
förvaltning samt stats- och samhällsvetenskap. Biblioteket flyttade 1931 från
Ständerhuset till Riksdagshuset. År 1948 övergick biblioteket helt i riksdagens vård och tillsyn.
Partigrupp i riksdagen. Riksdagsgruppen består av ett visst partis riksdagsledamöter. Riksdagsgrupperna har funnits sedan Finland fick en
enkammarlantdag (1907). Fram till 1919 kallades de lantdagsgrupper. De styrs av presidier, som sinsemellan förhandlar om riksdagsgruppernas ståndpunkter.
Representant vid svenska ståndsriksdagen 1523–1809 och vid enkammarriksdagen i Finland från 1919, däremellan kallad lantdagsman.
Grundlag som bestämmer riksdagens organisation och verksamhet. I Finland stiftades 1928 en riksdagsordning, vilken år 2000 ersattes med riksdagens arbetsordning.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som
president för Svea
hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur
bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789
ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Samlande benämning på de ärenden som alltid skulle företas i rådet. Motsatt: privata mål, enskilda angelägenheter.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett
brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Benämning på ståndsriksdagen i Sverige 1544–1866, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamlingen.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Egentligen Riksens Högl. Ständers Kontor, ett under riksdagen 1719 inrättat finansorgan för likvidering av den under Karl XII uppkomna statsskulden. Kontoret bestod av ett av riksdagen förordnat fullmäktige. Det praktiska arbetet sköttes av en
kommissarie med biträde av en bokhållare,
räntmästare och
notarie samt ett antal kammarskrivare.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av
titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha
rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny
konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt
konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade
riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som
regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Kansli inrättat den 1 januari 1919 för att bereda ärenden som riksföreståndaren hade möjlighet att besluta om utan
föredragning från ministerier. Kanslipersonalen utgjordes av en
expeditionssekreterare och två kanslister. Kansliet avskaffades i och med upphörandet av riksföreståndarskapsämbetet med den nya regeringsformen 1919.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts
kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i
rang av de fem höga riksämbetsmännen.
Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var
president för kansliets beslutsfattande
kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526.
Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje
rike skulle ha en av kungen utnämnd
överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Kopiebok i vilken de från det
Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s
regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn
rätt att åtnjuta
frälsefrihet och enligt Skänninge
stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons
landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker,
riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara
infödd svensk, en
bestämmelse som inte alltid följdes.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre
krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons
landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal
riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta
myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En
division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till
kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta
domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets
beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Korporation som under medeltiden regerade tillsammans med kungen. Rådet omnämns i ett
brev från 1225, då det fungerade som förmyndarregering. Det förekom inget
riksråd 1280, men kort därefter organiserades ett
råd och fragment av en
stadga om rådets sammansättning från 1282 har bevarats. Utförliga bestämmelser om riksrådet ingick i Magnus Erikssons landslag. Enligt dessa utsågs rådet av kungen och bestod av ärkebiskopar, så många biskopar som kungen ansåg nödvändigt, andra klerker samt högst tolv världsliga
riddare och svenner. Riksrådets uppgift var att råda kungen och stöda honom i uppgiften att hålla rikets lag. Rådets samtycke krävdes formellt endast då drottningens
morgongåva skulle utses. I praktiken krävdes ofta rådets samtycke vid utnämningen av nya
riksråd och högre ämbetsmän, utfärdandet av förordningar och skatter, utrikespolitiska frågor, den kungliga domsrätten samt förläningspolitiken. Rådsmedlemmarna hade tystnadsplikt. År 1483 slogs det fast att klagomål mot kungen skulle göras hos riksrådet. Under 1400-talet utövade rådet ofta kungens
domsrätt och andra funktioner i dennes frånvaro. Landslagens
rådsed ersattes med en republikansk rådsed. Under 1500-talet förlorade riksrådet sin mellanställning mellan kung och folk. I stället blev det en
konselj vid kungens sida.
Brev som under medeltiden utfärdades av riksrådet, speciellt under de perioder som saknade inhemsk kung. Bland utfärdarna uppräknades först ärkebiskopen och övriga biskopar, sedan riksföreståndaren, riddarna och svennerna. Endast de som infunnit sig på rådsmötet eller skickat sina
sigill till rådsmötet angavs som utfärdare. I viktiga fall efter 1439 vidhängdes riksklämman.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av
riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Lokal där en rådplägande
församling samlades till överläggningar som en (riks)institution; under 1500-talet till 1789 särskilt den lokal där rådsherrarna eller riksråden eller kungliga råden eller
rikets herrar höll sina sammanträden. I
ordinarie staterna 1729 användes benämningen (höga) Kungliga senaten eller
Rådkammaren i Stockholm, i hovkalendern 1784 Kungliga Majestäts rådkammare.
Ed som ett
riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna
rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet. En räkenskapsavdelning, som bestod av en kamrerare och en kammarförvant, fanns även vid Byggnadsstyrelsen.
Byrå som lydde under Krigsministeriets intendenturdepartement. Inrikesministeriets allmänna avdelning hade från 1935 även en separat räkenskapsbyrå.
S
Expedition vid Krigsministeriet. Expeditionen bestod år 1921 av
Kommandobyrån och Veterinärsektionen. Till den senare hörde Personal- och hälsovårdsbyrån, Veterinärtjänst- och sjukvårdsbyrån samt Remontbyrån.
Ett av frihetstidens viktigaste utskott, tillsatt efter 1723 års
riksdag ganska regelbundet för att granska rådets
protokoll i alla ärenden och (till 1766) de olagligheter som regeringen hade gjort sig skyldig till. Utrikesprotokollen granskades dock 1723–1726 tillsammans med Sekreta utskottet, och från 1726 av Mindre sekreta deputationen. År 1738 överläts också granskningen av protokollen i justitieärenden åt Justitiedeputationen. I samband med protokollsgranskningen kom
Sekreta deputationen även att behandla klagomål rörande tjänstetillsättningar. Deputationen bestod av alla fyra stånden. Också enskilda kunde, oavsett om de var riksdagsmän eller inte, göra Sekreta deputationen uppmärksam på olagligheter som regeringen gjort sig skyldig till. Dessutom yttrade den sig över
besvär i befordringsfrågor, så länge sådana fick föredras inför
ständerna (till 1766).
En av 1723 års ständer upprättad regeringskommission 1723–1734 med uppgift att handlägga de hemligaste utrikesärendena.
Sekreta kommissionen bestod av kanslipresidenten och hans närmaste man rikskanslirådet, som båda tillhörde riksrådet, samt en del andra medlemmar av Kanslikollegium. Kommissionen infördes för att omöjliggöra en personlig utrikespolitik från kungens sida.
Svenska riksdagens viktigaste
utskott 1627–1772 från vilket bondeståndets representanter var uteslutna.
Sekreta utskottet behandlade främst utrikesärenden, från 1672 också vissa inrikesärenden.
Tjänstebeteckning för sekreteraren för Riksens ständers bankfullmäktige.
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde.
Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (
ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen
senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I
Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Från 1809
titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev
senator en statlig tjänstebeteckning för senatens
viceordförande (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en
senatsoktroj från 1816. Beteckningen
senator ersattes efter självständigheten med minister.
Reglering av senatorernas mandatperioder till tre år, vilket utfärdades genom ett kejserligt
oktrojmanifest 1816.
Fastställd tid för
session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.
Ämbetsman av hög
rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Kungens och rådets gemensamma överläggningar om rikets ärenden 1720–1772. Det sittande rådet stadfäste
riksdagsbeslut samt utnämnde
riksråd och högre tjänstemän utan votering efter ständernas förslag.
Att en
politisk enhet styr sig själv, bestämmer över sig själv och sina egna angelägenheter under statens översyn. Självstyrelsen kan i lagen vara klart definierad, eller allmänt given, inom vissa ramar.
Den av Pehr Evind Svinhufvud ledda borgerliga senat som verkade mellan den 27 november 1917 och den 27 maj 1918. Senatens huvudsakliga syfte var att driva genom en självständighetsförklaring, vilket lyckades den 6 december 1917. Senaten skingrades vid de rödas maktövertagande i Helsingfors i slutet av januari 1918 och dess arbete fortgick under den så kallade Vasasenaten.
Sjöbevakningsväsendet grundades 1930 för att sköta bevakningsuppgifter under förbudstiden. Tidigare hade det utgjort en
sektion av
Avdelningen för polisärenden vid Inrikesministeriet. Sjöbevakarna hade ursprungligen i uppgift att förhindra smuggling, upprätthålla ordning och bistå dem som råkat i sjönöd.
Sjöbevakningsväsendet utgjorde fram till 1939 en avdelning vid Inrikesministeriet. Under andra världskriget lydde sjöbevakningsväsendet under sjöstridskrafterna. År 1946 återinrättades sjöbevakningsväsendet vid Inrikesministeriet, då som en del av Avdelningen för gränsbevakningsärenden.
De privilegierade ståndens benämning på
bondeståndet under svenska tiden, betecknade böndernas skyldighet att betala skatter och skaffa manskap till armén. I utbyte hade de
rätt att delta i landskapsmötena, senare riksdagarna, och att besluta om nya skatter och utskrivningar som huvudsakligen drabbade bondeståndet.
Tjänstebefattning som inrättades i samband med att länsstyrelserna 1943 övertog skötseln av skatteuppbörden för statsbeskattningen från kronofogden och magistraterna. I varje
län övervakades skatteuppbörden av skatteinspektörer, som sorterade under Finansministeriet.
Som grundbetydelse de förpliktelser eller löften som mottagaren av ett
slottslän gav sin länsherre. Benämningen kom också att användas i betydelse innehavet av eller befälet över ett slottslän. Slottslovens betydelse växte under senmedeltiden efter att majoriteten av rikets
uppbörd från början av 1300-talet koncentrerades till borgarna. I händelse av länsherrens död blev det
avgörande till vem länsinnehavaren hade förbundit sig att överlämna länet. För att förhindra att slottsbefälhavaren bröt sitt löfte avkrävde man också ofta löften av andra medlemmar av slottsbesättningen.
Medlem av
statsrådet och chef för Socialministeriet.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet.
Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en
kanslichef som högsta
föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns
Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån,
Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare
Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt
Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera
Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även
Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var
Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom
Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen,
Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén,
Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
Enskild riksdagsmans skriftliga förfrågan till regeringen eller den ansvariga ministern om en statsangelägenhet, vilken bör besvaras i riksdagen inom 21 dagar.
Spörsmål leder inte, likt interpellationen, till diskussion och
riksdagsbeslut om ministeransvarighet och regeringsförtroende.
Det högsta beslutande organet i en stad.
Kvartermästare med uppgift att förbereda
inkvartering i en stad.
Informations- och censurorgan som verkade under fortsättningskriget. Statens
informationsverk lydde under
statsrådet och var en efterföljare till Statens informationscentral. Informationsverkets uppgift var att informera regeringen, Högkvarteret och andra myndigheter om stämningarna på hemmafronten och om händelser i hemlandet och i utlandet, upplysa allmänheten och leda censurverksamheten. Informationsverket var uppdelat i Informationssektionen, som skötte informations- och propagandaverksamheten, samt Granskningssektionen, som skötte censurverksamheten. År 1945 överfördes informationsverket till Inrikesministeriet, där det ombildades till en intermistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen indrogs 1947.
Av senaten 1917 tillsatt
kommission med uppgift att tillsammans med
Lantbruksstyrelsen och
lantbrukssällskap försöka åtgärda livsmedelsbristen och främja upplysningen kring bruket av olika näringsämnen. Kommissionen ordnade kampanjer och utställningar kring olika teman som till exempel strömming, konservering och svampar.
Kontor som inrättades vid det temporära Livsmedelsministeriet, och som efter att ministeriet drogs in 1922 lydde under Handels- och industriministeriet. Till spannmålskontorets uppgifter hörde att sköta importen av sådana livsmedel som var reglerade, att se till att statsverket förfogade över ett spannmålsupplag och ansvara för spannmålen i fråga (mängd, vård, förädling och försäljning) samt handlägga ärenden som överförts från
Livsmedelsministeriet till Handels- och industriministeriet. Vid kontoret fanns en föreståndare samt ett visst antal avdelningschefer och andra
extraordinarie tjänstemän.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en
direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var
Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Tjänsteman vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen
stat använts.
Av
sekreta utskottet tillsatt permanent beredande organ vid frihetstidens riksdagar från och med riksdagen 1726/1727 till 1772.
Statsdeputationen föregicks av de av Sekreta utskottet 1719 tillsatta ”deputerade över statsverket”. År 1720 kallades deputationen ”deputerade över defensions- och statsverket”.
Statsskick, det sätt på vilket en
stat organiseras.
Samling av bestämmelser om valet av, befogenheterna för och verksamheten i de högsta statsorganen samt den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter.
Minister som leder Statsrådets verksamhet och sörjer för att beredningen och handläggningen av de ärenden som hör till
statsrådet samordnas. Titeln har använts sedan 1918 då ”statminister” ersatte benämningen ”viceordförande för ekonomiedepartementet”. Statsministern är chef för Statsrådets
kansli och fungerar också som tillförordnad statschef vid
förfall för republikens president. Regeringen som Statsrådets medlemmar bildar uppkallas efter statsministern.
Efter 1697
titel för
föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika
värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk
medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den
part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare
rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden
kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen
statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att
senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet.
Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets
ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt
ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Förordning som utfärdas av Statsrådets allmänna sammanträde. Statsrådets förordningsrätt förutsätter
fullmakt av riksdagen genom ett bemyndigande i anslutande
lag eller i grundlagen.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Kansli som bistår statsministern och statsrådet. Kansliet handlägger ärenden som berör presidentens kansli, relationerna mellan
riksdag och regering, rapporteringen av regeringens åtgärder, tro- och huldhetseder samt tjänsteed inför Statsrådet,
Finlands författningssamling och Statskalendern, underhållet av presidentens bostäder och Statsrådsborgen, samt andra ärenden som inte blivit hänförda till ett specifikt ministerium. År 1918 ändrades namnet på kansliet vid
senatens ekonomiedepartement till Statsrådets kansli. Efter självständigheten delades kansliet upp i två enheter,
Registratorskontoret och Translatorsbyrån. Under dessa fanns Statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och Statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes Finansministeriet. Under kansliet lydde från 1947 även Ekonomiska rådet. Arbetet på kansliet leddes av en
föredragande tjänsteman, från 1936 med titeln
kanslichef för kansliet. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med huvuduppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade titeln hovråd.
Förråd för Statsrådets och statens publikationer, tillhandahöll blanketter, publikationer och tryckalster som
Statsrådets tryckeri tryckte upp. Publikationsförrådet lydde under Statsrådets kansli.
Tryckeri som 1918 ersatte Kejserliga senatens för Finland tryckeri. Där trycktes offentliga förordningar och tryckeriet skötte statens förlagsverksamhet. Vid tiden för självständigheten övergick tekniken i allt högre
grad från hantverkarmässigt bokbinderi till maskinell tryckteknik. Tryckeriet sysselsatte under mellankrigstiden 200–300 arbetstagare.
Statsrådets tryckeri lydde under Statsrådets
kansli och verkade i nära samarbete med Statsrådets publikationsförråd.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 som bl.a. beredde statsförslagen.
Reglemente för kyrkliga valkretsar med bestämmelser om valförfarandet vid prästmöten.
Organ tillsatt av 1680 års
riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande
myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen.
Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Benämning på
Sekreta utskottet när det förstärktes med 25 bönder vilka undantagsvis fick ta del av utskottets ärendebehandling och delta i beslutsfattandet. Sekreta utskottet förstärktes nästan på alla riksdagar under frihetstiden (1719–1772).
Riksdagsutskott som behandlar lagärenden. Medlemmarna utses inom riksdagen genom proportionella val.
Stora utskottet infördes i och med
representationsreformen 1906. Avsikten var att garantera en noggrann behandling av lagärendena och att behålla vissa av tvåkammarsystemets fördelar.
Byrå under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden från 1922. Byrån hade i uppdrag att upprätthålla straffregistret, leda och övervaka beredningen av rätts- och kriminalstatistiken samt från 1940-talet också att föra statistik. Som chef verkade en första
aktuarie och denna bistods av registratorer och statistiska biträden.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i
lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap,
borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst
stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett
högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Representanter för ett stånd, ståndsriksdag.
Beslut som 1544–1906 fattades av de fyra stånden under svenska tiden vid riksdag, under autonoma tiden vid lantdag.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME
landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker,
riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat
beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
Statsförfattning som slog fast att
ständerna utgjorde folkrepresentationen vid
riksdag och lantdag, i kraft 1544–1906.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Hus där de fyra ståndens representanter eller
ombud samlades till
lantdag 1809 (i Borgå), 1891–1907 (i Helsingfors).
Ständerhuset i Helsingfors ritades av Karl Gustaf Nyström och uppfördes 1888–1890. Det togs i
bruk i januari 1891. I Helsingfors var huset också samlingsplats för ståndslantdagens
ofrälse stånd (borgare och bönder), under 1907–1931 mötesutrymme för riksdagsutskotten med plats också för
Riksdagsbiblioteket och från 1931 de vetenskapliga samfundens hus. År 1978 blev Ständerhuset statsrådets representationslokal.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller
ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Benämning på
bibliotek som var underställt ständernas översyn och förvaltning. Biblioteket fick 1891 egna lokaler i det nybyggda Ständerhuset. Fram till dess hade det hetat Lantdagens bibliotek. År 1907, i samband med att
lantdagen övertog ansvaret för biblioteket, ändrades namnet till Finlands lantdagsbibliotek. I början av 1900-talet inledde biblioteket ett utbyte av handlingar med norska Stortingsbiblioteket.
Titel som användes av flera personer i Sverige 1150–1250: Ulf
jarl Gamle (omkring 1164), Guttorm jarl (omkring 1167), Birger jarl Brosa (död 1202), Folke jarl (död 1210), Karl jarl Döve (död 1222), Ulf jarl Fase (död 1247?) och Birger jarl (död 1266).
Tredje klassen inom ridderskapet och adeln.
Avdelning inom riksdagens
kansli vilken skötte översättningen av
dokument mellan svenska och finska.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Besvärsutskott vid lantdagen, handlade särskilda
besvär och ansökningsmål, under ofärdstiden (1892–1905) särskilt angående de begångna olagligheterna.
T
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Riksdagens allmänt planerande organ, består av talmannen,
vice talmännen och utskottens ordförande.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Benämning på
Pressbyrån vid Ministeriet för utrikesärendena 1918–1922.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella
dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid
Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners
bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i
Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid
Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Kontor underställt
Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
Ett av de två
kontor som till en början utgjorde statsrådets kansli.
Translatorsbyrån hade inrättats 1917 i anslutning till det dåvarande Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrade namn till Statsrådets kansli. Byrån skötte översättningen av handlingar vid senaten och vid det efterföljande statsrådet. Efter självständigheten översatte translatorerna i huvudsak till och från finska och svenska, medan ryskan minskade i betydelse.
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen.
Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en
äldre regeringssekreterare.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning. Den sammanslogs 1928 med
Artilleribyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
U
Medlem av
statsrådet och chef för Undervisningsministeriet. Fram till 1922 var titeln kyrko- och undervisningsminister, då ministeriet hette Kyrko- och undervisningsministeriet. Undervisningsministern ansvarade för frågor som rörde kyrko-, skol-, kultur- och idrottsförvaltning.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper.
Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det
rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Centralt
ämbetsverk 1716–1719 som under Karl XII:s sista regeringsår självständigt förvaltade och disponerade statsinkomsterna och utfärdade statsobligationer mot säkerhet i kronans inkomster.
Riksdagsorgan under frihetstiden.
Urskillningsdeputationen klassificerade
besvär som inkommit till riksdagen och fördelade ärendena vidare till Sekreta utskottet, den
deputation dit ärendet hörde eller till riksförvaltningen eller domstolsväsendet.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för internationella relationer. Ministern var chef för Utrikesministeriet.
I och med självständigheten nybildat
ministerium vars
ansvarsområde omfattar Finlands relationer till främmande stater och internationella organisationer. I anslutning till
senatens ekonomiedepartement inrättades en
expedition för utrikesärenden den 28 juni 1918. När Ekonomiedepartementet den 27 november 1918 ändrade namn till
Statsrådet ändrades Utrikesexpeditionens namn till Ministeriet för utrikesärendena. År 1923 uppdelades ministeriet i tre avdelningar: Avdelningen för administrativa ärenden,
Avdelningen för juridiska ärenden samt Avdelningen för politiska och handelsärenden. Ministeriet ansvarar för landets
representation i utlandet, såsom beskickningar och konsulat. Utrikesministern leder ministeriet, medan en
kanslichef är högsta
föredragande tjänsteman.
Permanent riksdagsutskott. Bereder ärenden rörande statsfördrag, internationella förpliktelser och allmän säkerhetspolitik.
Riksdagens
utskott har en central roll inom riksdagsarbetet (lagstiftningen) och ska enligt grundlagen tillsättas under valperiodens första riksmöte för hela valperioden. Utskotten inom regeringen kallas ministerutskott.
Permanent och lagstadgat
utskott i Statsrådet. I
Utskottet för utrikesärenden behandlas bl.a. utnämningen av högre ämbetsmän inom utrikesförvaltningen, handelspolitiska ärenden och ärenden i samband med statsbesök.
Politisk påtryckningsorganisation vars målsättning var en monarkistisk
statsform i Finland.
Uuden Suomen Turvaamiskomitea grundades i maj 1918 och organiserade sig i
utskott och distriktskommittéer med ett omfattande nätverk av ombudsmän. Som
ordförande verkade Hugo Suolahti.
V
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som
kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Samarbete mellan partier i samband med val. Ett
valförbund innebär att partierna under rösträkningen betraktas som ett enda parti.
Kommission tillsatt 1917 i anslutning till
Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Geografiskt område vars röstberättigade invånare har
rätt att utse representanter eller elektorer i riksdags-, kommunal- eller presidentval. I enmansvalkretsar utses en representant efter en majoritetsprincip, medan man i flermansvalkretsar utser flera representanter efter en i allmänhet proportionell valmetod.
Förteckning över de röstberättigade inom ett röstningsområde i ett politiskt val.
Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Handling som innehåller bestämmelser om ett visst val.
Stadfästelse av
indirekt valsätt av borgerskapets representanter i riksdagen genom elektorer enligt 1731 års valordning. Det hävdvunna direkta valsättet genom
acklamation var dock det vanligaste i städerna. 1748 års
valordning fastslog formellt antalet riksdagsmän per stad.
Typ av rösträtt.
Valrätt används då en kollektiv enhet utser personer som i egenskap av deras representanter är utsedda till en viss uppgift. Aktiv valrätt avser rätten att välja, medan passiv valrätt hänvisar till rätten att väljas (valbarhet).
Sedel på vilken den valberättigade anger sin
kandidat i val.
Utdrag ur vallängden, som krävdes om en väljare vid riksdags-, kommunal- eller presidentval ville utnyttja sin
rösträtt i en annan
valkrets än sin egen. Valutdraget erhölls av den egna valkretsens vallängd.
Valutdrag behövdes också för röstning utomlands.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
Den del av
självständighetssenaten som under det finska inbördeskriget 1918 tog sig till Vasa och säkerställde därmed senatens kontinuitet och funktionsduglighet.
Vasasenaten med sina sex ledamöter utgjorde den officiella regeringen för det
vita Finland 29.1.1918‒4.5.1918. Vasasenaten leddes under de första veckorna av Heikki Renvall och från och med mitten av mars 1918 av Pehr Evind Svinhufvud, som lyckats ta sig från det röda Finland via Tyskland och Sverige till Vasa.
Sektion inom Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Myndighets- eller folkvalt organs
rätt att helt (absolut veto) eller för viss tid (suspensivt veto) stoppa annan myndighets beslut.
Befattning vid Generalguvernörskansliet.
Vice
ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för
utskott eller de
ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Valsedel, röstsedel. Voteringssedlar användes för beslutsfattande vid ståndsriksdagen och vid val av tjänstemän, särskilt präster. Förfarandet var ståndsbundet vid riksdagen fram till 1907. Borgarståndet hade under frihetstiden öppen votering, medan de övriga röstade med slutna sedlar. Röstningssedeln vid
prästval skulle från och med 1765 vara numrerad, genomdragen med tråd och försedd med valförrättarens (biskopens, prostens) sigill.
Röst, att tillkännage sin synpunkt, uttrycka sin åsikt, röstetal.
Avgörande röst vid jämnt röstetal.
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”,
officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid
lantdagen 1808–1906.
Enligt Alsnö stadgar en särskild kategori av frälsemän vid sidan om riddare. Kategorin
väpnare var till en början inte fullt jämställd med riddarkategorin. Den saknade
rätt till
hedersbot och när en
väpnare dog fick hans hustru och barn inte behålla frälset. Med tiden skedde en utjämning. Hedersboten avskaffades i början av 1300-talet och i Tälgestadgan 1345 tillerkändes också väpnarnas hustrur och barn frälsefrihet. I regel hade en
riddare under medeltiden högre status än en väpnare, men inte alltid. År 1335 jämställdes de väpnare som var medlemmar i rådet med riddare. Också i övrigt skilde man mellan väpnare som var riddares vederlike och väpnare som var ”mindre man för sig”. År 1344 tilläts en väpnare som var medlem i rådet att rida med fler hästar än en
riddare utanför rådet. I Finland har endast enskilda genom
riddarslag höjt sig ur väpnarklassen under senmedeltiden.
Kommitté tillsatt av
statsrådet den 4 februari 1919 för att ge ett
betänkande om en permanent
lag för försvarsmakten. Som kommitténs ordföranden verkade senatorn J.K. Paasikivi och
landshövding E.E. Rosenqvist. Kommitténs betänkande framlades den 11 december 1920.
Y
Tjänstebeteckning för en i
tjänsteår yngre sekreterare vid justitiekanslersämbetet, i sjunde eller nionde rangklassen beroende på om den yngre justitiekanslersekreteraren hörde till den högre eller lägre lönekategorin. Han biträdde
äldre justitiekanslerssekreterare eller granskade de handlingar från justitieförvaltningen och fångvårdsväsendet som kommit in till
justitiekanslersämbetet för kontroll.
Tjänsteman vid
justitiekanslersämbetet i sjunde rangklassen som beredde och föredrog de ärenden för justitiekanslern vilka den
äldre justitiekanslerssekreteraren förde över på honom.
Ä
Tjänstebeteckning för sekreteraren och tillika chefen för justitiekanslersämbetets kansli, sedermera
föredragande tjänsteman vid justitiekanslersämbetet. Den
äldre justitiekanslerssekreteraren fick
reglemente 1922 och placerades i femte rangklassen. Under denna i
rang kom
yngre justitiekanslerssekreterare. Den äldre justitiekanslerssekreteraren utnämndes ursprungligen utan tjänsteansökan av presidenten på statsrådets framställning, sedermera av justitiekanslern på ansökan. Den äldre justitiekanslerssekreteraren beredde och föredrog för justitiekanslern de
mål och ärenden som inkom och uppsatte samt kontrasignerade de utgående expeditionerna.
Kommitté tillsatt av senaten 1864 för att bl.a. skapa en från förvaltningen fristående högsta domstol.
Den
ed som ärkebiskopen från 1617, i egenskap av prästeståndets talman, skulle avlägga innan riksdagen och (i Finland 1817–1906)
lantdagen inledde sin verksamhet.
Ärkebiskopens ämbetsområde, inrättat i Uppsala 1164, i
Åbo 1817. Från 1596 var ärkestiftet endast
primus inter pares med
rätt att inviga andra biskopar än ärkebiskopen och att inneha ordförandeskapet för kyrkomötet och vissa permanenta kyrkliga kommissioner (Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen m.m.).
Ö
Under fortsättningskriget skapade Högkvarteret en förvaltningsorganisation för Östkarelen, som ansvarade både för civil- och militärförvaltningen. Arbetet leddes av chefen för militärförvaltningen och Staben för Östkarelens militärförvaltning. Den följande nivån bestod av
militärförvaltningsdistrikt som indelades i militärförvaltningsområden. Den lägsta nivån utgjordes av lokala kommendanter, som biträddes av byäldstar. Som mest bestod militärförvaltningens personal av 6 300 personer, både finländare och karelare.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid
Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för
fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till
Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen
överinspektör för fattigvården.
