Lista över hänvisningar
Herlitz, Nils
, Grunddragen av det svenska statsskickets historia
, Stockholm: Norstedt
1928
.
A
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Under 1600-talet samlande benämning på dem som utövade flottans högsta ledning innan flottans styrelse fick sin fasta organisering som ett kollegium. I toppen fanns riksamiralen och rikstygmästaren som från och med 1620-talet var riksråd. Amiralitetet, som motsvarade högsta krigsledningen till lands, hade ansvar för sjöförsvaret och flottans samtliga personal. Det var även en inofficiell benämning på amiralitetskollegiet och samlande benämning på sjöförsvaret och dess byggnadsbestånd, samt på flottans samtliga amiralspersoner.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
B
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
C
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
D
Riksdagsutskott med uppgift att utveckla och övervaka försvaret i riket. Defensionsdeputationen tillsattes 1723 av ständerna efter Sekreta utskottets förslag, från riksdagen 1726–1727 av utskottet självt.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (riksråd), senare av fjorton.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
E
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Under svenska tiden titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Benämning på de ärenden som kollegierna hade yttrat sig i och som fick avgöras av konungen i sitt kabinett, förutsatt att konungen följde kollegiets mening. I annat fall avgjordes ärendet av rådet.
Riksdagsutskott för ett enda stånd. Behandlade ärenden som bara angick ståndet ”enskilt”.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
F
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Försäljning av kronans jord eller rätt till skatt (ränta) på villkoret att köparen fick frälserätt på den köpta jorden eller räntan. Frälseköp förekom särskilt på 1600-talet. Kronan bibehöll förköpsrätt till på dylikt sätt avyttrad frälsejord fram till adelsprivilegierna 1723. Det förekom dock också att andra köpgods reducerades tillbaka till kronan och förbjöds i adelsprivilegierna.
Mansperson som innehade (ärftlig) skattefrihet gentemot kronan och med friheten sammanhängande privilegier (till exempel fritt bestämmande, frihet från visst ansvar och vissa straff). Benämningen ersattes med ”adelsman” då det rusttjänstskyldiga frälset cirka 1600 ombildades till en privilegierad bördsadel. Den användes därefter endast i arkaiserande stil eller som motsats till ofrälse.
Benämning på den avdelning av kansliet (Kgl: Maj:ts kansli) som 1700–1715 följde med Karl XII i fält.
Förläning som kronan beviljade innehavaren på obestämd tid och som när som helst kunde indras till kronan. Motsats: donation.
Förläning som varade endast så länge innehavaren levde. Efter dennes död återgick förläningen till kronan. Motsats: donation.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672 ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner daler silvermynt till kronan, vilket i förening med reduktionen bröt dess maktställning.
G
Tillsynsmyndighet över bergsbruket 1637–1649, under ledning av en guvernör. Generalbergsamtet var föregångare till Bergskollegiet.
Från 1500-talet benämning på kronans omedelbara ägande- och dispositionsrätt till landets alla allmänningar, speciellt skogar, större vattendrag, malmfyndigheter och andra naturtillgångar.
H
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer. Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Hög ämbetsman i Sverige, med huvudsaklig uppgift från 1650 att övervaka och leda arbetet i Kunglig Majestäts kansli. Hovkanslern hade rätt att delta i vissa av Kanslikollegiums sammanträden, särskilt dem som berörde utrikesförvaltningen. Efter 1777 var hovkanslern chef för utrikesexpeditionen och verkade 1802–1809 som Kunglig Majestäts kanslis näst högsta chef efter kanslipresidenten, med särskilt ansvar för övervakningen av tryckfriheten. Hovkanslern ansvarade från 1580-talet till 1809 även för att de beslut som fattades i rådkammaren blev utfärdade i enlighet med de justerade protokollen och uppsatte skrivelser vid behov. Hovkanslern hade ytterligare från 1719 översyn över Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, från 1785 över teater och från 1802 över boktryckerier, bokhandeln, bibliotek och bokauktionskamrar och tryckfriheten. Efter att Kanslikollegium avskaffats 1801 inrättades en särskild hovkanslersexpedition vid Kunglig Majestäts kansli för att expediera hovkanslerns uppgifter.
I
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
J
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda besvär till ständerna över främst Justitierevisionens domar.
K
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Reglemente eller instruktion som efter 1544 organiserade den centrala förvaltningen av landets finanser i (Räkne- eller Räkninge-)kammaren, efter 1618 i Kammarkollegium som till 1650-talet vanligen kallades riksens räknekammare.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Ursprungligen namnet på det rum i Stockholms slott där ämbets- och tjänstemän nära konungen utförde sitt arbete. ”Kansli” var också en benämning på personalen som en kollektiv enhet. Sedermera har ordet använts om det rum där en överordnad tjänsteman och hans personal hanterar de ärenden som berör hela ämbetsverket eller som är gemensamma för flera av ämbetsverkets avdelningar.
Från 1626 benämning på Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form. Kanslikollegium avskaffades 1801, medan Kunglig Majestäts kansli bestod fram till 1840. Kanslikollegiums beslutsfattande organ var kanslirådet under rikskanslerns, senare kanslipresidentens, ordförandeskap. Enligt 1720 års kansliordning var Kanslikollegiums huvuduppgifter att administrera, kontrollera, och sköta judiciella funktioner, utrikesärenden samt ärenden rörande riksråds- och ständermöten, privilegier, domsrevisioner, barmhärtighetsanstalter och skolor. Även postverket stod under Kanslikollegiums kontroll. Samtliga beslut som fattades av Kunglig Majestät och riksdagsbesluten dokumenterades av Kanslikollegium, som fungerade som ett regeringskansli och hade en samordnande kontrollfunktion över de andra kollegierna. Dess personal hade högre rang än motsvarande ämbetsmän vid andra kollegier. För att sköta ärendena inrättades vid Kanslikollegium 1663 Justitieexpeditionen, 1713 Handelsexpeditionen och Kammarexpeditionen som 1719 slogs ihop med Inrikesexpeditionen, vars verksamhet fortsatte i likhet med en utrikesexpedition och en krigsexpedition. Efter 1772 fram till 1792 verkade också en handels- och finansexpedition samt en ecklesiastikexpedition vid Kanslikollegium.
Benämning på de bestämmelser som under svenska tiden reglerade Kungliga kansliets verksamhet, arbetsfördelningen mellan tjänstemännen m.m. Den första gavs 1592, den sista 1809. Kansliordningen innehöll tidvis också arbetsordningar för olika ämbets- och tjänstemän.
Förvaltningsmål som inte ingick i den egentliga domstolsorganisationens uppgifter, utan hörde till de förvaltande myndigheterna, framför allt kollegierna.
Flera centrala ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var Räkningekammaren (kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års regeringsform skulle det finnas fem kollegier, svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina protokoll till protokollsdeputationen för granskning. De till denna förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus, barnhus och hospital. När Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k. Manufakturfonden av Kommerskollegium. Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
Extraordinarie skatter som infördes av ständerna för ett visst ändamål och som utgick under en bestämd tid, vanligen för en tid av tre år eller så länge kriget varade. Under frihetstiden kallades dessa skatter huvudsakligen ”bevillning”. Motsvarande äldre skatter var gärder och hjälper. Under stora och lilla ofreden uttog de ryska ockupationsmyndigheterna flera kontributioner i det ockuperade Finland.
Ämbetsverk som administrerade de skatter som togs upp för krigföringen 1712–1719. Kontributionsränteriet bestod av ständernas bankfullmäktige och ett kungligt råd, som verkade som ordförande. Uppgifterna sköttes före 1712 av statskontoret och efter 1719 av riksens ständers kontor.
Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital, bergslag och städer) som genom särskilda skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Skatt som befolkningen i ett ockuperat område kan åläggas att betala.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Enhet som fram till 1840 i Sverige inför konungen, eller för konungen i rådet, föredrog de ärenden som avgjordes av regeringen. Kansliet var i organisatoriskt avseende en skapelse av Axel Oxenstierna. År 1626 fick kansliet sin första kansliordning och blev då ett ämbetsverk med fast personal och stadgade former för ärendenas fördelning, beredning och expedition, samt för registrering och förvaring av handlingar. Kunglig Majestäts kansli var indelat i Rikskansliet eller dagliga kansliet och Riksarkivet eller gamla arkivet och stod över de andra kollegierna, eftersom kansliet också beredde och expedierade ärenden som hörde till andra kollegiers förvaltningsområden. Fram till 1801 kallades Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form även Kanslikollegium.
Titel för ledamot i den svenska konungens råd 1682–1719.
L
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Benämning på landsortsmöte eller provinsialmöte under svenska tiden som ofta var kombinerat med riksdagen såtillvida att landsortsmötet fick bekräfta riksdagens beslut. Lantdagar förbjöds 1660, men förekom i praktiken in på 1670-talet och var, på olika håll, mera vanliga under förra delen av 1600-talet.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Bland länets befolkning eller vissa intressegrupper utsedd styrelse för ett lasarett, stadgades från och med 1756 och 1776.
Under medeltiden benämning på innehavare av förläning som inte var förenad med någon bestämd ämbetstitel eller generella rättigheter och skyldigheter, utan avhängiga av villkoren för varje särskild förläning: fataburs-, avgifts-, pant- och slottslän. I regel skulle länsinnehavaren ha alla konungens rättigheter i länet, utom rättsskipning, och inte vara redovisningsskyldig till kronan. Han uppbar då bl.a. avkastningen från kronogods, sakören, skatter, dagsverken och fodring. Under 1300-talet kallades länsinnehavaren ofta fogde och från och med 1400-talet i större län hövitsman.
M
Predikat som under medeltiden tillkom endast kejsare, från och med 1633 formellt också de svenska konungarna, i praktiken sedan Erik XIV:s tid (1560–1568). Termen användes för att uttrycka en suverän monarks värdighet och makt. Den svenske konungen fick titeln erkänd av kejsaren 1633, och i Brömsebrofredstraktaten 1645 används titeln om båda de nordiska monarkerna. Numera tilltalas alla kejsare och konungar, även om de upphört att regera, liksom deras gemåler med titeln Eders Majestät. I officiella sammanhang omnämns de som Hans resp. Hennes Majestät.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Grupp ursprungligen per mantal utgående ovissa och extra ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet mantalsränta eller hemmantalsränta.
Ämbetsverk under riksdagen 1739–1766 som skulle förvalta Manufakturfonden och främja uppkomsten av nya fabriker. Uppgifterna sköttes före 1739 av landshjälpsdeputationen. Manufakturkontoret styrdes av ett fullmäktige med representanter för varje stånd. Det indrogs 1766, då uppgifterna överfördes på Kommerskollegium och från 1770 på kollegiets division för manufakturärenden.
Från och med 1442 (Kung Kristoffers landslag) och särskilt 1602–1634, 1672–1719 och 1702–1789 benämning på rådets befogenheter att endast råda, inte regera.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
O
Ämbetstitel för cheferna för de sex expeditionerna i Kunglig Majestäts kansli 1714–1719. Ombudsråden hade i uppgift att planera, föredra och expediera ärenden inom sitt förvaltningsområde, med hjälp av en statssekreterare. I rang var ett ombudsråd jämställt med högste ombudsmannen.
Ort vars skatter eller naturaprestationer var reserverade för bestämda (viktiga) ändamål som inte fick ändras.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
Benämning på de till en viss förvaltningsgren hörande ordinarie inkomsterna, särskilt militie-, lands- och justitiestatens.
De medel ett ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en köping eller handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
P
Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Deputation som regelbundet tillsattes under frihetstiden (1721–1772), bl.a. Justitiedeputationen, Landshjälpsdeputationen (Manufakturkontoret 1738–1751/52 års riksdag) och Slottsbyggnadsdeputationen.
I vissa bestämda persedlar utgående indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
Manlig väljare av svenska ståndsriksdagen som ansågs ha rätt att ställa den invalda representanten till svars för vad han hade föredragit vid riksdagen. Termen hade sitt ursprung i den så kallade principalatstriden på 1743 års riksdag, som var en strid om förhållandet mellan väljarna och de till riksdagen valda. Principalatstriden utmynnade på riksdagen 1747 i ett fördömande av principalat vid riksdagsval.
Benämning på de enskilda ärenden som konungen fick avgöra i sitt kabinett, i närvaro av endast två riksråd. Till dessa räknades inte justitieärenden.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgift att granska hovrätternas, kollegiernas och konsistoriernas protokoll, sedermera även andra myndigheters protokoll.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Temporärt tillsatt beredande kommitté underställd landshövdingen, i samband med att en extraordinär kronoskatt, ”bevillning”, skulle bestämmas av riksdagen.
R
Benämning på en 1540–1543 verksam myndighet med högsta dömande och förvaltande funktion i det svenska riket; även om medlem i detta organ.
Adelsståndets politiska organisation från 1626, då gamla frälseätter blev introducerade på Riddarhuset under förutsättning att de innehade av konungen utfärdat adelsbrev, nya adelsätter efter nobilisation, varefter de hade stämma och säte vid ståndsriksdagarna, under autonoma tiden 1809–1906 vid lantdagarna. I denna politiska betydelse upplöstes riddarhuset i Sverige 1869, i Finland 1906. Riddarhuset avser också den (korporations)byggnad som uppfördes för ridderskapet och adeln i Stockholm 1641–1674, i Helsingfors 1857–1863 och som fortfarande verkar. Korporationen var under svenska tiden 1626–1762 och 1778–1809 (i Sverige 1810) och under autonoma tiden 1818–1906 indelad i tre klasser. Första klassen (herreklassen) var betitlad adel, den andra klassen (riddareklassen) bestod av ättlingar till riksråd, tredje klassen (svenneklassen) av övriga adelssläkter. Klassindelningen slopades 1762, men återinfördes 1778. Då uppflyttades de trehundra äldsta familjerna inom riddarhusets tredje klass och samtliga kommendörer av de kungliga ordnarna och deras ättlingar till riddareklassen.
Riddarhusets styrelse som, under ledningen av ett antal kollegiala direktörer, förvaltade dess egendom samt indrev och disponerade de medel som indrevs av adeln och ridderskapet. Riddarhusdirektionen behandlade under ståndsriksdagens och ståndslantdagens tid också de ridderskapet och adeln rörande ärenden som låg under politisk behandling. Enligt riddarhusordningen 1918 sköter Riddarhusdirektionen Riddarhusets löpande ärenden. Den består av sju medlemmar och fem suppleanter. Riddarhussekreteraren är direktionens sekreterare.
Svenskt statsorgan inrättat 1789 i stället för riksrådet, hade till uppgift att behandla och föredra de av Krigs-, Kammar-, Handels- och Finansexpeditionens ärenden som tidigare hade föredragits i rådkammaren samt sådana präst- och ecklesiastikmål som inte domstolsvägen kom att sluta i Högsta domstolen. Beslutet stadfästes med konungens underskrift. Beredningen bestod av statssekreterarna och åtta andra tjänstemän: tre tidigare riksråd, hovkanslern, en biskop, två lagmän och ett kansliråd.
Riksdagsbeslut från år 1758, fattat efter kungaparets försök till statskupp 1756. Riksakten redovisade konungens försök att avvika från regeringsformen och kungaförsäkran. Riksakten var också benämningen på den lag som antogs i Sverige 1815 och som fastslog de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge.
Samlande benämning på de ärenden som alltid skulle företas i rådet. Motsatt: privata mål, enskilda angelägenheter.
Egentligen Riksens Högl. Ständers Kontor, ett under riksdagen 1719 inrättat finansorgan för likvidering av den under Karl XII uppkomna statsskulden. Kontoret bestod av ett av riksdagen förordnat fullmäktige. Det praktiska arbetet sköttes av en kommissarie med biträde av en bokhållare, räntmästare och notarie samt ett antal kammarskrivare.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Chefen för jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Rikskanslerns, senare kanslipresidentens, närmaste ämbetsman i Kanslikollegium 1626–1783, ursprungligen som extraordinarie, efter 1720 som ett fast ämbete. Under frihetstiden (1719–1772) var rikskansliråd titel för den, vid sidan av kanslipresidenten, enda kollegieledamoten som också var medlem av Riksrådet. Rikskansliråd motsvarade ämbetstiteln riksråd i de övriga kollegierna.
Benämning på rikets högste militära ämbetsman 1634–1676 som även var president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för Räknekammaren eller Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med president i Kammarkollegium.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens förvaltning och i rättsskipningen vid kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom politirådman eller justitierådman.
Från och med 1634 benämning på rådets maktbefogenheter i rikets styrelse och förvaltning. Rådet skulle biträda konungen i riksstyrelsen och sköta rikets förvaltning genom chefsskap eller som bisittare i de kollegiala ämbetsverken. Maktbefogenheterna begränsades 1682, varefter endast ett mindre antal rådsherrar tjänstgjorde i kollegierna. På chefsposterna i kollegierna placerades i stället presidenter, i Kanslikollegium kanslipresidenter eller chefer med annan titel.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om dom eller straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till kronan av donerade eller förpantade gods eller räntor, reduktion.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting, rättareting eller konungsnämnd m.m. Termen användes dels om urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om ting som enligt beslut på Linköpings riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens besvär över skatter och utskrivningar.
Direkt under kronan hörande län. Innehavaren skulle göra räkenskap till kronan över alla utgifter och inkomster. Överskottet togs av kronan. Jämför fataburslän.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan. Ränta uppkom först som lösen för de skyldigheter gentemot konungen och kronan som vilade på allmogen såsom gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
I kung Kristoffers landslag om ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge stadga 1345. Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt. Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
S
Ett av frihetstidens viktigaste utskott, tillsatt efter 1723 års riksdag ganska regelbundet för att granska rådets protokoll i alla ärenden och (till 1766) de olagligheter som regeringen hade gjort sig skyldig till. Utrikesprotokollen granskades dock 1723–1726 tillsammans med Sekreta utskottet, och från 1726 av Mindre sekreta deputationen. År 1738 överläts också granskningen av protokollen i justitieärenden åt Justitiedeputationen. I samband med protokollsgranskningen kom Sekreta deputationen även att behandla klagomål rörande tjänstetillsättningar. Deputationen bestod av alla fyra stånden. Också enskilda kunde, oavsett om de var riksdagsmän eller inte, göra Sekreta deputationen uppmärksam på olagligheter som regeringen gjort sig skyldig till. Dessutom yttrade den sig över besvär i befordringsfrågor, så länge sådana fick föredras inför ständerna (till 1766).
Under senmedeltiden benämning på riksföreståndarnas kansli på Stockholms slott. I Skrivarestugan sköttes konungens korrespondens och övervakades den centrala finansförvaltningen (fataburen). Den var en föregångare till Räkningekammaren och kansliet.
Riksdagsutskott under frihetstiden för förvaltning av medel som hade anslagits till slottsbygget i Stockholm och slottsbyggnadshjälpen. Deputationen bestod av ledamöter från adels-, präste- och borgarståndet. Den ersattes 1766 av Slottsbyggnadsdirektionen.
Under 1200–1400-talen benämning på förläning med en borg eller en befäst ort som centralort. Förläningsinnehavaren kunde antingen förestå slottslänet själv eller låta en slottsfogde sköta förvaltningen. Under 1300-talet indelades Finland i nio slottslän: Åbo (Egentliga Finland), Kastelholm (Åland), Kumo gård (Satakunta och Västra Tavastland), Tavastehus (Centrala Tavastland), Korsholm (Österbotten), Raseborg (Västra Nyland), Borgå (Östra Nyland), Viborg (Karelen) och Nyslott (Savolax). Slottslänen behölls intakta fram till regeringsformen 1634 och instruktionen för landshövdingeämbetet 1635.
Benämning på tjänsteman i judiciella eller fiskala uppgifter hos konungen eller en biskop under medeltiden. Socknaren beivrade förseelser och drev in böter, obetalda skatter och avgifter m.m. På vissa håll var socknare en motsvarighet till länsman.
Av sekreta utskottet tillsatt permanent beredande organ vid frihetstidens riksdagar från och med riksdagen 1726/1727 till 1772. Statsdeputationen föregicks av de av Sekreta utskottet 1719 tillsatta ”deputerade över statsverket”. År 1720 kallades deputationen ”deputerade över defensions- och statsverket”.
Efter 1697 titel för föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Åren 1629–1660 ämbetstitel för hög statlig tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli, 1661–1713 och 1719–1809 ämbetsman i Kanslikollegium, motsvarande ett råd i andra kollegier, med uppgift att bereda och expediera ärenden som avgjordes av Kunglig Majestät, 1714–1719 ämbetstitel för ombudsrådens närmaste man. Vissa av statssekreterarna uppflyttades 1697 i det kungliga rådet under ämbetstiteln statsråd. Statssekreterare ledde under tillsyn av kanslirådet från 1719 Utrikesexpeditionen, Krigsexpeditionen och Inrikesexpeditionen, 1773–1792 fanns statssekreterare också vid Handels- och finansexpeditionen, samt Ecklesiastikexpeditionen och 1804–1809 till kungens disposition för särskilda uppdrag.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 som bl.a. beredde statsförslagen.
Årligt anslag för en viss gren av förvaltningen. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
Organ tillsatt av 1680 års riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen. Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Benämning på Sekreta utskottet när det förstärktes med 25 bönder vilka undantagsvis fick ta del av utskottets ärendebehandling och delta i beslutsfattandet. Sekreta utskottet förstärktes nästan på alla riksdagar under frihetstiden (1719–1772).
Benämning på de avgifter som städerna, utan ingrepp från staten, fick förvalta och uppbära av alla dem som idkade handel eller borgerlig näring i staden, samt av gårdsägare. Medlen användes till att bestrida kostnaderna för magistraternas avlöning och städernas allmänna utgifter för underhåll, vakthållning och renhållning m.m.
Benämning på den organisation som inrättades under 1600-talet för att underhålla och uppsätta manskap för krigsflottan. Båtsmanshållet utgjorde en del av det militära indelningsverket och roterade till största delen i likhet med knekthållet. Städer och kustorter åtog sig att hålla ständigt båtsmanshåll mot att slippa utskrivning och skatter. Båtsmanshållet genomgick flera organisationsförändringar och blev en ordnad institution först genom Karl XI:s förordningar (1685–1690) rörande båtsmännens samt rust- och rotehållarnas inbördes skyldigheter och rättigheter.
T
Skatt (särskilt i Roden) som under medeltiden betalades av allmogen som vederlag för befrielse från skyldigheten att delta i ting, från cirka 1350 (Magnus Erikssons landslag) en årlig laga utskyld, vid medeltidens slut en stående skatt som utgick oberoende av utgiftsbehovet.
Förslag till allmänna regler för de grunder som skulle gälla vid val mellan olika sökande till en tjänst, för att undvika orättvisa och godtycke vid befordran till högre statlig tjänst. Slog fast att antalet år i tjänst (ancienniteten) skulle ha stor betydelse för det träffade valet. Termen används särskilt om ständernas betänkande av 1756.
Under svenska tiden en titel för varje särskild medlem av nämnd på landsbygden (nämndeman i häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild ed (värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald församling som bestod av tolv män.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
U
Det komplex av fastigheter (huvudsakligen kungsgårdar och kronoparker) strödda över hela landet, som till skillnad från konungens arvegods var kronans cirka 1350–1500. Avkastningen från godsen utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna. ”Att komma till Uppsala öd” avsåg i landslagen att konungen lagligen hade kommit i besittning av den kungliga värdigheten. Konungen hade besittnings- och nyttjanderätt till godsen, men fick inte förskingra eller minska dem. Skedde sådant måste efterträdaren återställa godset under kronan.
Riksdagsorgan under frihetstiden. Urskillningsdeputationen klassificerade besvär som inkommit till riksdagen och fördelade ärendena vidare till Sekreta utskottet, den deputation dit ärendet hörde eller till riksförvaltningen eller domstolsväsendet.
V
Granskning av en frälsemans och hans hirds rustning och hästar. Från 1334 (1345) gällde vapensynen frälsemän som var över 15 år gamla. Vapensyn hölls årligen på bestämda platser. Rusttjänsten var obligatorisk och orsaken till att utebli skulle granskas och godkännas vid vapensynen. Vid vapensynen fastställdes också en bondes förmåga att göra rusttjänst och därmed bli frälse. Formellt gällde bestämmelserna om vapensyn till 1736.
Å
Den årliga skatten av skatte- och kronojorden som utgjorde statshushållningens grundpelare under svenska tiden
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska kronan sedan Magnus Erikssons landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna skatt eller avgift till kronan också under autonoma tiden.
