Lista över hänvisningar
Karlsson, Göran
, Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja
, 358
, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
1982–1984
.
A
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig
myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga
värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och
domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de
äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller
gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Böter för uteblivande från
domstol utan laglig orsak. Om
absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse.
Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens
borgare fick ta ut
accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick
vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om
tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full
frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt
beslut utan omröstning.
Genom
hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en
tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande
stat överlämnar sitt
kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad
barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av
ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i
rang än en
underofficer men högre än en vanlig soldat.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman.
Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa
frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Tills vidare. Tillfälligt
förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid
hovrätt användes termen om
sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en
hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Den
tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett
stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Ämbetsman i Kammarkollegiet och
Kammarrätten som förde kronans
talan inför
domstol och övervakade kronans arrendatorer och bokhållare. Advokatfiskaler med motsvarande uppgifter fanns också i andra verk.
Under svenska tiden en statlig
befattning i större härader, vid hovrätterna och i
Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade
tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid
tjänstefel och försummelser.
Skriftlig edlig förklaring inför myndighet.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om
positiv intervention, sedermera
lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Lagbud som stadgar om
positiv intervention, sedermera
lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Sedan 1800-talet om skola där
undervisning meddelas på kvällen till personer som på dagen är upptagna av annat arbete.
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en
annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt
ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller
politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter
rang såsom konsularagent,
konsul och generalkonsul.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande
mynt och pappersmynt.
Att avbryta tillfälligt och flytta behandlingen av ett ärende framåt till en annan tidpunkt.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Till akademistaten hörande
tjänsteman som ansvarade för universitetets drätsel. Tjänsten inrättades på 1600-talet. Med den följde självskrivet medlemskap i universitetets drätselnämnd och säte i såväl det större som det mindre konsistoriet i ekonomiska frågor.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts
kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid
tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande
konung eller drottning, i
Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i
Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen.
Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en
lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Farvatten där envar hade
rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av
timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Benämning på det datum som den värnpliktige förordnats att inträdde i aktiv tjänst. Trupperna och vapenslagen hade skilda allmänna inställelsedagar, vanligen två eller tre per år.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget.
Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Utskott vid
lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna
besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Av
Poststyrelsen utfärdad
stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Tjänstebeteckning för
referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna
kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens
arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta.
Borgmästare och
råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän.
Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i
Gamla Finland hölls allmän
rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och
ordinarie tjänster vid senatens
departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier.
Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp,
folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och
politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets
konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som
kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet
rätt att mot en årlig
avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio
ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt
kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
Juridisk term införd 1918 om åtal som anförs av åklagare, med eller utan medverkan av målsägande.
Allmänt åtal förekom dock redan under svenska tiden och autonoma tiden under benämningen
aktorat och väcktes ursprungligen endast i majestätsbrott, sedan 1700-talet i vissa grova brott.
Tjänsteman som från och med 1918 ansvarar för att väcka åtal i
brott som lyder under allmänt åtal. Den allmänna åklagaren leder förundersökningen, beslutar om
tvångsmedel och anför åtalet vid domstolen. Under svenska tiden och autonomin utfördes uppdraget som
bisyssla av en
tjänsteman (då kallad aktor).
Skattefri
frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat
gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans
gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
En stats diplomatiska
beskickning av högsta rangen i en annan stat.
Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande
förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa
amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens
rätt till
initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Regel för
avgörande kriterium vid tjänstetillsättningar (med eller utan kunglig fullmakt).
Anciennitetsregeln infördes 1720 och upphävdes den 12 november 1766. Skicklighet och förtjänst skulle mätas i antalet tjänsteår.
Samlande benämning på muntligt eller skriftligt anförande, uttalande,
föredragning m.m.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett
beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med
gods skulle ägaren avlämna
angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan
tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och
debitering av tullavgifterna.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Anteckning om en elevs förseelse i en
dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt
straff innebärande klander, även i betyg gjort
klander mot elevs uppförande.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Efter kollegiums
beslut gjort meddelande om att en
auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en
anmärkningsbok som företeddes läraren.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om
mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
I
annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
Beslut om att en viss inkomst, vissa
hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga
order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
Arbetare vid ett anrikningsverk inom till exempel metallindustrin.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för
bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets
beslut på
offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt
anslag var belagt med bötesstraff.
Benämning på förordnad tid för ett offentligt tillkännagivande.
Förkunna, tillkännage, fastslå,
offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Äldste
underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning,
order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt
skyddsbrev för Stockholms
apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa
provinsialläkare tidvis
rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än
vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt
apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i
Åbo 1816. Från 1830 övervakade
Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt
bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet
apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en
examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett
reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen.
Apotekare är sedan 1800-talet en person som av
Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat
intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en
förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor
rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla
apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig
avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50
rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig
avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000
recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid
sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya
privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med
stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Filial till
apotek som
apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Civil
tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Mindre medicinförråd på landsbygden som upprättades av
apotekare i början på 1800-talet.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst
apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av
statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte
rätt att överlåtas åt enskilda, även om
dispens i detta avseende länge beviljades.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till
apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte
apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen.
Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev
ordinarie 1927.
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre
instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
I Ryssland från 1710-talet, så även i Gamla Finland, benämning på olika slag av
rättsmedel med vilka ändring kunde sökas i domstolars
domslut men även i administrativa myndigheters beslut.
Appellation ägde rum under olika former beroende på rättegångsmålens och ärendenas natur.
Allmänt om
myndighet som enligt vanligt besvärsförfarande kan pröva och ändra
beslut som fattats av en lägre instans.
Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre
instans av en lägre instans
beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Tjänsteman vid
yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
För vården av lösdrivare inrättad statlig
anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som
arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en
direktion och en föreståndare.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat,
ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I varje
län tillsatt särskild byrå för förverkligande av den allmänna arbetsplikten 1918. Arbetsbyrån skulle först med hjälp av en kommunal
myndighet uppmana de arbetspliktiga i varje
kommun att frivilligt anmäla sig till arbete. Ifall de frivilliga var för få bemyndigade
Socialstyrelsen byrån att
utfärda arbetsplikt börjande från yngsta åldersklassen i kommunen. Vid behov utvidgades sökningen av arbetspliktiga till nästa kommun inom arbetsbyråns verksamhetsområde.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla
tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens
beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Till tjänsten som
indelt soldat hörde, förutom de regelbundet återkommande excerciserna och övningarna, också att bli arbetskommenderad. Arbetskommenderingen kunde gälla militära byggnadsarbeten såsom dock- och befästningsarbeten samt civila byggnadsprojekt som kanaler.
Tjänstebeteckning för den person som ledde fångarnas arbete vid ett
arbetsfängelse eller ett straff- och arbetsfängelse.
I september 1918 stiftades i Finland en temporär
lag ”om av undantagsförhållanden påtvingad allmän värnplikt”, som med vissa undantag gällde varje man och kvinna i åldern 18–55 år. Lagen var tänkt att förbättra statens möjligheter att motarbeta livsmedelsbristen och den militära osäkerheten. Den allmänna arbetsplikten skulle verkställas av
Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer och andra kommunala myndigheter. Lagen var i kraft fram till oktober 1919 men på grund av den förbättrade livsmedelssituationen kom den aldrig att tillämpas.
Benämning på värnpliktig som var skyldiga att utföra arbete till gagn för försvaret eller tjänstgöra i annan statsinrättning. Benämningen togs i
bruk i värnpliktslagen från år 1922 och ersatte den tidigare benämningen arbetssoldat.
Bestod av värnpliktig som av en
domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. Arbetspliktiga av III kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på sannolika skäl misstänktes vägra fullgöra de skyldigheter som hörde till den värnpliktige och tjänstgöringstiden. Arbetspliktiga av II kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på grund av samvetsskäl, grundad på religiös övertygelse eller andra vägande samvetsskäl, inte förmådde avtjäna värnplikten. Arbetspliktiga av I kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Den aktiva tjänsten var sex månader längre än den ordinära tjänstgöringstiden.
Under inbördeskriget 1918 beordrade
Finlands folkkommissariat allmän arbetsplikt för alla män i åldern 18–55, en
order som även kunde utsträckas till att omfatta sysslolösa kvinnor. Ordern fick liten effekt i och med den röda sidans förlust.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga
skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Under 1800–1900-talen:
skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Tjänsteman vid statssekretariatets
arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen
instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en
tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en
expedition eller ett ämbetsverk.
Benämning på större enhet inom landstridskrafterna. En
armékår består av två eller flera divisoner medan flera armékårer bildar en armé. Under 1920- och 30-talet bestod Finlands fredstida försvarsmakt av en armékår. Vid mobiliseringen 1939 ökades antalet till fyra och vid mobiliseringen 1941 till fem armékårer.
Representantskap för armén som grundades i samband med inrättandet av
arméns pensionskassa 1756.
Arméns fullmäktige bestod av 16 personer av vilka två var generaler, sex regementschefer och åtta kaptener eller ryttmästare. Representanterna var valda arméfördelningsvis och fullmäktige höll sammanträde i regel vart femte år. Tillsammans med Kungliga
Krigsbefälet utgjorde Arméns fullmäktige Arméns pensionskassas
överstyrelse med
ansvar för arméns pensionskassa.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Samlande benämning på de lägre tjänstemän i
Krigskollegium som arbetade för artilleriet, till exempel kamrerare,
bokhållare och vissa tygmästare.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums
stat 1729.
Sammanfattande benämning på den personal och
budget som hörde till artilleriet.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas
successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var
arvfurste en
titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning,
successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig
förläning eller ärftligt
arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås
arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Arealmått som användes vid
beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning,
testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare.
Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets
tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss
premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Fristad. Under medeltiden anslöt sig asylrätten till den kanoniska rätten. Om en dråpare blev bunden till dråpet och vägrade
inställa sig vid tinget hade han
frid endast i kyrkor och kloster. De kyrkliga myndigheterna skulle besluta huruvida han skulle återförvisas till civil
domstol eller om brottet skulle sonas efter kyrkans domslut. Enligt privilegierna 1340 och 1347 hade de svenska bergverken
asylrätt för brottslingar med undantag för mördare, tjuvar och förrädare. Den som blev
biltog vid ett bergverk kunde inte få frid vid de övriga. Asylrätt fanns också till sjöss under pågående segling. Fören var enligt sjörätten förordnad asyl, där en
båtsman ägde skydd.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet
uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Det beskydd som en
stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin
ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
De lagar och förordningar som ger skydd mot
häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings
rätt till dylikt beskydd.
Titel på
tjänsteman av lägre
grad vid en beskickning.
Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som
titel på tjänstemän vid beskickningar eller
konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Den person som förrättar auktion, i
äldre tider också
titel på
tjänsteman som förrättade arrendeauktion.
Av
stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Borgen för betalning med
växel eller check.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen.
Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a.
Generalguvernörskansliet och ministerierna.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en
fogde i hans ställe, eller en adelsmans
ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet
mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Sedan 1500-talet benämning på viss
avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig
jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den
lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig
avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som
ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Samlande beteckning för beslut,
dom eller utslag.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Under 1200–1800-talet om underhandling,
överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal,
beslut och kontrakt.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta
hemman stå utan
åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå
äganderätt till exempelvis anförtrott gods,
kronogods och arvegods.
Sedan autonoma tiden en
växel som ska betalas vid uppvisandet.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande
avgift (
avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till
frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs
rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Stryka, efterskänka eller förminska (till exempel skuld, avgifter och skatter).
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning,
tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara
ordinarie eller extraordinarie.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för
ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana
brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda
arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Förklara för avslutad (till exempel en lag).
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk,
reglemente eller motsvarande.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
Ursprungligen och främst om en årlig
avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om
arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Benämning på jord som låg utanför
by eller
hemman och som innehades mot särskild
avrad till kronan.
Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Kontor i ett
kollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för tjänstemännens löner och utredningen av de ekonomiska förhållandena inom förvaltningsgrenen. De första avräkningskontoren grundades på 1730-talet i Kammarkollegium. Senare fanns ett motsvarande
kontor bl.a. vid Bergskollegium.
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys
allmänning eller
kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för
jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till
allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Nekande
beslut på en anhållan.
Avslå, inte förorda (till exempel en ansökan).
Äldre benämning på försäljningsskatt.
Ansökan om att avträda ett arrende.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett
hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775,
överloppsjord som
kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Tjänstebeteckning för
lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.
B
Redovisningar av tillgångar och skulder som ingår i början och slutet av huvudräkenskaper och huvudböcker.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets
lantränteri och
landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets
balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått
tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts
prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också
1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid
Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste
medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas
distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Bandirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens banavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens banavdelning vilka behandlade och expedierade ärenden som hörde till bandirektörens uppgifter.
Under medeltiden bärare av
baner eller märke. Banerföraren var den främsta förtroendeposten, som utdelades av en truppstyrkas ledare. Utmärkelsen att vara rikets, kungens eller riksföreståndarens
banerförare tilldelades i allmänhet en
riddare av hög börd och stor duglighet.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En
baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886.
Bankinspektionen inspekterade banker på eget
beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Tjänsteman, tidvis vid
Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och
Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges
beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad.
Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid
Finlands Bank (grundad 1840).
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Kyrkligt straff. Större
bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt
ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och
världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Benämning på
ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Kvinnlig sjukvårdare, ursprungligen medlem av en 1633 grundad fransk religiös orden, vars medlemmar ägnade sig åt sjukvård. Barmhärtighetssystrarna deltog i Krimkriget, där de vårdade sjuka och sårade fransmän. En motsvarande rörelse bildades i Ryssland 1854 och om medlemmarna i den användes också termen ”barmhärtighetssyster”.
Kvinna som var utbildad och hade
rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett
reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och
undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli
barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev
barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg
barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal
vårdnämnd och dess
barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller
stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av
Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Barnsköterska, till exempel på barnhus.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Chef för större
militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (
bataljon). Titeln användes ursprungligen för
befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär
tjänsteman av underofficers
rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Tjänstetitel på läkaren som tjänade vid finska militärens bataljoner. Bataljonsläkaren förestod också ett litet bataljonssjukhus.
Allmän
åklagare i
krigsrätt 1877–1905, såvida befälhavaren inte utnämnde någon annan till uppgiften. Bataljonsrustmästarna ersattes 1919 med auditörer.
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig
befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens
befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och
medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom.
Statsrådet fastställde en allmän
plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för
ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Till länsstyrelsen hörande
tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om
befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en
befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och
officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Under 1700-talet fastställt understöd ur
nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Utskott inom ”stadens äldste”, bildat 1710 för handläggning av inkomna suppliker över för hög taxering och bestyret med båtsmanskompaniets och borgargardets utrustning. Kommissionen omorganiserades 1720 från ett
utskott till ett uppbördsverk med tre uppbördskommissarier för de utskylder till staden som vilade på borgarklassen. År 1761 uppdrogs åt kommissionen bestyret med ”militärkompaniet”, sedermera även ”separationsvakten” och 1776 det nybyggda börshuset. Därjämte förvaltades andra borgerskapets fastigheter och dess enskilda medel samt donationsfonder.
Tidigare omtalad eller nämnd, vanlig formulering i myndighetshandlingar under svenska tiden.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME
landslag begränsades kunglig
benådning till
brott mot staten och kungen. En
frälseman som mist sitt
frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot
kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och
gods om kungen inte av
nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft.
Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak.
Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I
brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd
Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den
jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en
bergmästare från 1638.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre
tjänsteman på stat.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772.
Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828.
Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till
tjänst vid
Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt
förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt
prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik,
bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp.
Examen avläggs ytterst sällan.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs
bergslag som bestod av Falun, Avesta
bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Benämning på järnvågsvägare i Bergslagen under 1500-talet.
(I vissa bergslag)
tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig
fogde och ett
råd som utövade både administrativ och
judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
Lantegendom som tillhörde
kronan och var skyldig att ställa upp en soldat,
ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett
säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som
kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det
yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den
indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Att anbringa ett
sigill på eller under ett
dokument för att i stället för underskrift bekräfta eller ge rättslig giltighet åt detsamma.
Granskning av de värnpliktiga. Enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 verkställdes uppbådet för besiktningen av värnpliktiga årligen under februari månad. Besiktningen genomfördes besiktningsområdesvis på ett gemensamt samlingsställe.
Av statsrådets förordnad och kommunvis genomförd granskning av hästar och fordon som vid
mobilisering skulle överlåtas till krigsmaktens behov. Besiktningen kunde företas med fyra års intervaller men fick inte verkställas under sånings- och skördetid.
Av landshövdingen utsedd person vars uppgift var att granska de hästar och fordon som i kommunerna inställts till besiktning. Besiktningsmännen utsågs för fyra år i sänder och de fick en av
statsrådet fastställd ersättning.
Den
nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk
besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Arrendeavgift som
jordägare uppbär av
åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna
rätt medför.
Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som
ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Myndighets
rätt att lägga
skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
Allmän domstols
avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett
ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (
vakansbesparing).
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier.
Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Klagomål framställt av ett eller flera
stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken
besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Utse en person att inneha en tjänst.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett
ploglag i en
socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning,
syssla eller ämbete.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet
officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som
betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Del av ett
forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en
domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen,
nämnd och urkunder. Svarandens inför
rätt avlagda
bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med
ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett
bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett
brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras
utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick
rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Beteckning för manskap som fullgör sin värnplikt.
Utrustning för en beväring.
Beslut, avtal eller
kontrakt som är beroende av ett annat beslut, avtal eller kontrakt.
Tjänsteman av lägre
grad eller extra
ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den
bibliotekarie som var verksam vid
Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den
ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att
beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Adjungerad (tillfällig) medlem.
Ersättare, förtroendevald eller
vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som
bisittare i domkapitlet. Också städernas
råd hade
bisittare som avlade domareed.
Biskops ämbetsområde, stift.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en
biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i
Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt
biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för
biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen
biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är
biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla
ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje
präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till
biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av
biskop förrättas av stiftets domkapitel.
Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en
postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
Inom katolska kyrkan den sakrala
akt som
electus skulle genomgå för att kunna tillträda sitt
ämbete och utöva alla dess rättigheter. Biskopsvigningen skulle äga rum inom tre månader efter att påvens eller metropolitens meddelande om stadfästningen av utnämningen hade utgått. Den skedde ofta vid den romerska kurian. Före vigningen avgav konsekranden sin trohetsed till påven eller metropoliten. Om prästvigning saknades måste han också genomgå de nödvändiga prästvigningarna. Genom vigningen fick biskopen sina sakrala befogenheter samt rätten till ponteficalia.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i
församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet,
förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I
Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade
rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört
protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess
dokument och
förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har
rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät
bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Ansvarande officer inom
bivack som omfattade mer än ett regemente.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en
förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Det
skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen,
tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med
ansvar för bokföring och
redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i
Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer.
Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av
kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Det kungliga boktryckeriet, som upprättades av Gustav Vasa, hade ett eget märke, det svenska riksvapnet med Vasa-vapnet i hjärtskölden. Boktryckarmärket ändrades när tryckeriet övertogs av Amund Laurensson år 1543.
Fram till storskiftet det
stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Bebodd eller odlad jordegendom, som
kameral term ett
stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde
bol enbart gård.
Inbyggare, åbo, jordbrukare, hemmansbrukare, husfar, husbonde.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Allmogeman som brukade ett
hemman eller en gård och icke tillhörde herrskapsklassen.
Bonde som brukade egen jord var hemmansägare eller skattebonde. Bonden kunde (för egen räkning) bruka av
kronan ägd jord och var då kronobonde, eller av andra ägd jord och var då
landbonde eller frälsebonde. I Finland ägde 96 procent av bönderna själva sin jord ännu på 1540-talet och endast 4 procent var landbönder. Från senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet blev krono- och frälsebönderna allt fler och skattebönderna utgjorde en liten minoritet i Finland i början av 1700-talet. Skattebönderna ökade i antal igen från mitten av 1700-talet genom att det blev möjligt att köpa
kronohemman till skatte. Strax efter mitten av 1800-talet var de flesta hemmanen i Finland skatte. Indelningen i skatte-, krono- och
frälsebonde förlorade sin betydelse 1925 då jordskatterna avskaffades.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till
prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
Pagebeställning vid hovet för uppvaktning vid monarkens bord, under hovjunkare.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Grupp bestående av
borgare som företrädde den militära styrkan och som vid behov försvarade staden.
Åbo och Viborg hade på 1600-talet Finlands största och mest utvecklade borgargarden. Borgerskapet i Åbo var skyldigt att vid behov gripa till vapen för att försvara staden och slottet, särskilt mot anfall från havet.
Under medeltiden hade
borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var
borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
Garantisystem för ersättning av kronans förlorade inkomster vid tjänstemans
förfall eller tjänstefel. Detta gällde särskilt kronofogden som måste gå i godo för att ersätta skattebortfall som uppstod på grund av brister i ämbetsutövningen.
Person som gått i
borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Nämnd i en evangelisk-luthersk
församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för
beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En
boställsnämnd skulle finnas i varje
församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i
jordbruk och lanthushållning, i
stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen.
Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Ersättning för förlorade boställsinkomster, förekom särskilt under stora ofreden. Präster, häradshövdingar och andra tjänstemän med boställen som hade flytt till Sverige och gått miste om boställets inkomster fick dem i stället assignerade från ett visst svenskt härads restmedel.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens
tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Sådant
gods som hittats nedsänkt i vatten och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde kräva. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle hälften tillfalla konungen och hälften upphittaren. Hittaren hade
rätt till sin andel också i de fall att en ägare kunde hittas.
Ledare för en brandrote, valdes vanligen för en treårsperiod.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje
fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter
klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda
vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
I svenska riket och
Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en
stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus,
by eller
stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt
hus på helt
hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Den enhet i en
stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en
överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett
brandverk endast i Helsingfors.
Skrivelse av mer eller mindre
officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller
kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev,
donationsbrev och fastebrev).
Allmän beteckning för en skrivelse. För nordisk medeltid används
brev synonymt med
diplom eller urkund.
Urkund har en vidare betydelse. Breven kan kategoriseras efter innehåll. Också kyrkliga
statuter och världsliga stadgar har ofta bevarats i form av brev.
Av
domkapitel förd bok över alla utgående
brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Budbärare som var anställd vid Finländska revisionskommissionen.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet.
Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot
postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Av
brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar.
Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den
finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid
mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär
titel i Ryssland fram till 1797, tillhörde femte rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokorodie”.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en
bro inför rätta. Brofogdesysslan var en
bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig
tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både
bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett
distrikt (exempelvis en
församling eller rote).
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (
tullbetjänt),
besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna.
Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade
domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar
straff åt person som begått straffbar gärning.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
I
äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare,
bruksskrivare m.m.
Skatt som tillföll staden och sammanhängde med handeln. Avkastningen skulle användas för avlöningen av tjänstemän. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med
tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom
rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en
avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till
brännvinsbränning för
husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
Granskning av en truppenhet för att kontrollera att dess styrka överensstämde med den som blivit upptagen i längderna och att truppen tilldelats det som den var berättigad till.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en
kommun eller en
offentlig inrättning.
Regeringens årliga
förslag till
statsbudget sedan självständighetstiden. I propositionen ingår en
plan för statens finansiering och en
redovisning av regeringens övergripande
mål med budgeten. Budgetpropositionen innehåller också beräkningar av statens utgifter och inkomster samt ett
förslag till hur pengarna ska fördelas enligt olika ändamål.
Gårdsägares anmälan till budningskontoret vid stadens renhållningsverks om att gårdens latrintunna var full och måste tömmas.
Kontor inom renhållningsverket i en
stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens
renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt
monopol infördes 1927.
Fotboja, även black: stock av obetydligt bearbetat eller obearbetat trä med urholkningar för benen, låstes fast i fångens ben ovanför ankeln. Motsvarande förekom även för armarna.
Brev som gav
borgare i en
stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Under 1600-talet
titel på den högsta juridiska och militära tjänstemannen i Åbo, Malmö och Göteborg. År 1629 utnämndes Åboborgaren Erik Andersson
Knape av
kronan till
underståthållare på
Åbo slott och
burggreve i Åbo stad. Hans uppgift var att övervaka
borgmästare och
råd och stadens övriga tjänstemän samt delta i rådstugurättens arbete.
Borgarrättighet i
stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades
burskap av stadens
magistrat genom ett
burbrev som medförde
rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i
allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i
stadslagen på 1300-talet. Stadens
borgare fick automatiskt
borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Offentligt kungjort
beslut som tagits under en
sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en
by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Tjänsteman vid
militär (från 1869 civil)
ingenjörskår som ansvarade för byggnadsarbetena inom väg- och vattenkommunikationerna, till exempel vid Saima och Pielinens kanaler.
Byggmästare fanns också vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade dessa
byggmästare under linjeförvaltningens bansektion.
Tjänsteman inom bergsstaten som verkade som chef för byggnadsarbetena i en gruva.
Lokalt
kontor som gav rådgivning och handledning, beviljade tillstånd och övervakade byggnadsverksamheten i en
stad eller kommun.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Från 1944 tjänstetitel för
avdelningschef och medlem av kollegiet vid Byggnadsstyrelsen, kunde även förekomma som högre
tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Byggnadsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens
president åt välmeriterade personer inom arkitektur- och byggnadsbranschen.
Benämning på
förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till
byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i
häradsting men senare på sockenstämma.
Tjänsteman vid statens byggnadsförvaltning. Från 1936 till 1944 fanns byråarkitekter vid Byggnadsstyrelsens projekterings- och byggnadsavdelning. Från och med 1944 kunde sex byråarkitekter utnämnas vid Byggnadsstyrelsen, men de var inte längre anställda vid någon enskild avdelning.
Titel på
tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Titel för vissa tjänstemän i centrala
ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kommunal eller privat skola som meddelade
undervisning i innantillläsning och textförståelse för inträde i högre skola. Byskolorna inspekterades efter 1856 av
kaplan eller
pastor (om undervisningen var fortlöpande). Enligt en kejserlig
kungörelse angående folkskolundervisningen från den 19 april 1858 krävdes läskunskaper för inträde i statlig folkskola.
Av
stad anställd lägre
tjänsteman (
stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin
frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev.
Beslut om åtgärd skulle tas av
domstol eller
exekutiv myndighet.
Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts
beslut om
bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I
Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Hemman som
kronan lämnat i
byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Talesman och
ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
På land uppfört
sjömärke vid
segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt
kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Skrivelse till högre
myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om
nåd för en dödsdömd.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade
bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av
offentlig myndighet.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den
förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i
stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till
bördsrätt till skattehemman.
Byggnad för förvaring av artilleripjäser.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i
äldre tider också
in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var
böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och
målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i
fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om
fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
C
Tjänstebeteckning för det
kansliråd som från 1686 vid
Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande
lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en
myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en
assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om
censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata
brev av rätten till posthemlighet.
Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Bestämmelser om förhandsgranskning av litteratur och trycksaker under svenska tiden. Det första censurplakatet utgavs 1662 och påbjöd att alla viktigare skrifter före tryckning skulle inlämnas för granskning till Kanslikollegium. År 1686 tillsattes genom ett
censurplakat en särskild tjänsteman,
censor librorum, som skulle ansvara för kontrollen. Censuren avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Högre eller högsta
institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks
sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en
predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra
underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel
departement och centrala ämbetsverk. Statens
centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse,
kyrkomöte och biskopsmöte.
Myndighet under regeringen som tillsammans med länsstyrelserna har i uppgift att genomföra
beslut som fattats av regeringen och riksdagen.
De regionala handelskamrarnas centralorganisation. Centralhandelskammaren sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Läroanstalt grundad 1870 och som från 1874 upprätthölls av Konstflitföreningen i Finland. Centralskolan för konstflit, som senare kom att kallas Konstindustriella läroverket, var inrymd i konstmuseet Ateneum och omfattade från 1886 statens konstindustriskola och en högre
hantverksskola för Helsingfors stad. Konstindustriella läroverket övergick i statens ägo 1965 och ombildades 1973 till Konstindustriella högskolan.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och
ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Allmän benämning på
ämbetsverk vars
styrelse och
förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen
kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor,
direktion eller
överstyrelse och från och med självständighetstiden
verk eller styrelse.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Överläkare vid
sjukhus eller militärläkare som har högsta ledningen över sjukvården eller befälet över en sjukvårdsanstalt.
Till exempel
kungörelse eller
order av
officiell natur från en överordnad
myndighet eller chef inom
stat och
kyrka till underordnade
ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän.
Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Allmän domstol, i motsats till
specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om
domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i
Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
Parallell benämning på tvistemål.
Genom religionsfrihetslagen 1922 inrättat befolkningsregister över dem som stod utanför registrerade religionssamfund. Registret fördes av mantalsskrivarna eller den
myndighet som skötte mantalsskrivningen i socknen. Det upplöstes i samband med den stora folkbokföringsreformen 1971.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans
stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
En persons familjerättsliga ställning (ogift, gift, änka eller änkling eller frånskild).
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
”Sedeväktare”, ordningsman.
Titel för person vid läroanstalt som hade i uppgift att upprätthålla ordningen bland kamraterna när ingen
lärare var närvarande, förkortas vanligen custos.
D
Ordensprovins till vilken de svenska, danska och norska dominikanerna hörde. Den nordiska provinsen styrdes av en gardian. En gång om året samlades varje konvents
prior till gemensamt
kapitel under provinsialpriorns ledning. Där avgjordes frågor om förflyttningar, studier, nygrundadningar med mera. Årligen (efter 1372 vartannat år) hölls också ett
generalkapitel för ordens samtliga provinser.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Om jaktmark i ödebygder, den runda från lägerplatsen som jägaren hann tillryggalägga på en dag.
Arvode som betalades i fredstid åt den värnpliktige som inkallats i aktiv
krigstjänst eller som deltog i reservövning. Under vinter- och fortsättningskriget betalades
dagspenning till alla värnpliktiga och innehavare av
tjänst inom försvarsmakten enligt militärgrad och uppdelningen i en högre och lägre klass. Dagspenning enligt den lägre klassen betalades till dem som tjänstgjorde vid
hemmatrupperna eller med dem jämförliga inrättningar, medan de övriga betalades enligt den högre klassen.
De arbetsdagar som
torpare och
backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och
frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära
Åbo varje
bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets
ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo
län skulle för var 40:de
rök hålla en stadigvarande
arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Datering. Den del av slutformeln i ett
diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter
corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
Den företeelse då vederbörande tjänsteman, efter i författningarna stadgade grunder, räknade ut de
ordinarie skatter och utskylder som de skattskyldiga måste erlägga inom häradet eller staden under året. Termen användes även om själva underrättelsen om det belopp som skulle erläggas.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett
ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Ändringssökning i revisionsmål.
Degradering av ämbets- eller
tjänsteman på domstolsbeslut.
(
Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid
riksdag utförligt yttrande.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets
avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis:
brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller
myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot
internationell rätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare,
god man eller motpart, kontrapart,
part vid exekution,
rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till
division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens
viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller
ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med
kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med
deportation till Sibirien.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som
rör borgen,
pant och dylikt.
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av
ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av
ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen.
Beslut fattades efter omröstning, där varje
stånd hade en röst. Deputationens beslut (
betänkande) undertecknades av en
ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt
utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Person som rymt från krigstjänst.
Mindre
militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att
Statspolisen indrogs.
Under autonoma tiden förekommande benämning på polis som var specialutbildad för eller förordnad till spaningsuppdrag, också om
tjänst vid en polismyndighets detektiva avdelning.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till
tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd
examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en
diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också
rätt att gifta sig.
Tillfälligt tillsatt
utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då
studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt
verk eller ett styrande
kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med
överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Nämnd inom den lokala skyddskåren som hade befogenheter att i fall av förseelser tilldela en av kårens medlemmar en varning, ålägga honom extra tjänstgöring, föreslå nedflyttning från högre till lägre tjänstegrad eller utesluta honom från kåren.
Disciplinsnämnden bestod av lokalchefen, en stabsmedlem samt tre av skyddskåren valda medlemmar.
Organ eller
ämbete som tilldelats
myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Utredning som görs av en dispaschör,
tjänsteman med domarkompetens, som redovisar förluster och kostnader vid en sjöskada. Benämningen användes även om själva handlingen som innehöll en dylik redovisning.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad
tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (
dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en
befattning under
Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av
lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om
dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Presidentens
rätt att i enskilda fall bevilja eftergift från gällande lagstadganden.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har
rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Om bestämmelse, föreskrift eller
anordning som inte är tvingande eller bindande, utan
valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva
mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Vid sidan av föreläsning den viktigaste av den medeltida lärda undervisningen. Metoden tillämpades systematiskt från och med 1100-talet. Vid en
disputation ställde magistern frågan och en
baccalaureus besvarade den som respondent. De övriga närvarande hade
rätt att göra objectiones, invändningar. Åhörandet och deltagandet var obligatoriskt för den som ville erhålla lärda grader.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig
avhandling eller framställda teser; hålla
offentlig disputation vid
universitet eller
domkapitel över vetenskaplig
avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas
rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk
avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen
disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i
Åbo generalguvernement indelades guvernementet i
distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I
Gamla Finland utgjorde Viborgs
provins 1721–1744 ett enda
distrikt eller lantkommissariat.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade
Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju
distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Läkare anställd av Helsingfors
stad för ett distrikt. Staden indelades i slutet av 1800-talet i fem distrikt: Södra distriktet, Norra distriktet, Sörnäs, Berghäll och Tölö. Dessutom tillkom en
distriktsläkare för kvinnosjukdomar. År 1910 fanns därutöver en distriktsläkare för alla läkardistrikt i Helsingfors och en extra distriktsläkare.
För att underlätta
linjeförvaltningen vid
Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars
förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en
distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var
byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en
maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör,
baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
Veterinär med ett
distrikt som verksamhetsområde. Veterinärer sorterade under Medicinalstyrelsen.
Militärt förband som består av regementen eller brigader. Flera divisioner bildar en armékår. Indelningen av armén i divisioner spred sig från Frankrike i början av 1800-talet.
Tidvis på
jägeristaten under 1700-talet upptagen
tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Avgörande av huvudsaken i
brottmål eller
tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det
beslut med vilket ett vid
allmän domstol i första
instans anhängiggjort
mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Person som ansvarar för den dömande verksamheten vid en domstol.
Domare är ett samlingsnamn för titlar såsom lagman,
rådman i underrätt och president, hovrättslagman och
hovrättsråd i överrätt. Eftersom även nämndemän deltar i den dömande verksamheten och därmed är domare, används i lagtexter begreppet
lagfaren domare om de juridiskt utbildade domarna.
Den
ed som en
ledamot i en
domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som
lagfaren domare. Den följer samma
formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för
domare med
direktiv för
rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till
1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Vikarie för
ledamot av
allmän domstol i första
instans sedan autonoma tiden. Om det är fråga om en
lagfaren domare utnämns han av hovrätten, medan nämndemän utnämns av häradsrätten och rådmän av rådstugurätten. Den finska benämningen används också om lagläsare.
Avkunna dom; fälla
dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta
dom eller
utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om
allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga
domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst,
präst vid domkyrka.
Växel som bör betalas på annan ort än där betalaren bor.
Nyttjanderätt: cirka 1523–1789 särskilt om bondes ärftliga
rätt att bebo och bruka ett hemman.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av
världslig eller kyrklig
domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med
domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en
dom som hade vunnit
laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Församling i en stiftsstad. Kyrkoherden i en
domkyrka kallas
domprost och församlingskyrkan kallas domkyrka.
Under stora ofreden
titel som bars av
preses för de evangelisk-lutherska konsistorier som inrättades av den ryska ockupationsförvaltningen både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap.
Under autonoma tiden förekommande samlande benämning på en underrätts lokaler: tingsstuga, tingshus,
kämnärskammare och rådstuga.
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden
officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Grundsats eller princip efter vilken
dom avkunnas, domarregel.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och
avgörande av
civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering,
riksdag och
offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under
rättegång som medförde
rätt att söka
rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av
domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var
obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett
beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom
natt och år från beslutet.
Kronans
fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara
disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till
bestridande av statliga utgifter.
I
Gamla Finland överlåtelse av kronohemman, egentligen skatteintäkterna från sådana hemman, till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt. Besittningsvillkoren för donationsgodsen i Gamla Finland skilde sig från besittningsvilkoren för
gods som i Ryssland avhändes till adeln. Även benämning på komplex av
hemman som överlåtits på detta sätt.
Av
ordinarie präst i en
församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje
församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en
militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen
livdrabant fick
officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av
ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga
officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Chef för drabanter, vanligen översten för Kgl. Maj:ts garde eller en överstelöjtnant.
Inom Livdrabantkåren verkande
tjänsteman med
rang närmast efter major.
Inom Livdrabantkåren verkande
tjänsteman med överstes rang.
På 1700-talet allmänt om myndigheters och kollegiers (på grund av sin ämbetsfullmakt)
rätt att utöva makt och
myndighet över sina underhavande, skulle antecknas i tjänstebrev från 1756 för att garantera
portofrihet (
fribrevsrätt). Själva försändelsen skulle sedan införas i berörda tjänstemans (eller ämbetsverks) fribrevsbok.
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en
ed åt staden och hade
rätt till en viss lön för varje
läst råg som han lossade.
Bonde som rustade en
ryttare vid ett dragonregemente.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av
apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I
Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888.
Rätt att bedriva
droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt
förslag för regleringen av droghandeln.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också
politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
Biträdande
stadsdirektör med
ansvar för stadens ekonomiska förvaltning. I Helsingfors fanns en drätseldirektör.
Kassaförvaltare vid Drätselkammaren.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska
förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under
stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som
fattigvårdsnämnd efter 1922.
Tjänsteman med
ansvar för stadens drätselkammare.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för
bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes
Generaltulldirektionen efter 1812.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947
dyrtidstillägg för innehavare av statlig
tjänst eller
befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Predikant vid mentalsjukhus, sjukhuspräst. Den första dårhuspredikanten tillsattes 1840 av direktionen för dårvården i Helsingfors efter att Borgå
domkapitel hade föreslagit en lämplig kandidat.
Under autonoma tiden, döma till utmätning.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat
initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett
skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga
lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en
borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald
ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
E
Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen.
Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Prästlägenhet, prästerlig lägenhet, en från senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe eller
hemman som underlydde ett prästboställe.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en
överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition.
Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar,
domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på
tjänst och lönenivå.
Ledamot av
Kyrkostyrelsen (som består av sex medlemmar). Ecklesiastikrådet är vanligen också ledande
tjänsteman vid en viss avdelning inom Kyrkostyrelsen. Eckesiastikråden väljs av kyrkomötet och har
rätt att närvara vid kyrkomötets
plenum och att delta i diskussionen (men inte i beslutsfattandet).
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående
anslag till lön för
ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (
fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Sanningsförsäkran som till exempel ett
vittne eller en sakkunnig avger inför
domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande
myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Avläggande av
ed vid
domstol under vissa stadgade former.
Under svenska tiden
titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid
domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som
bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Av statsmyndighet förordnad person som lämnade
revers på en viss tjänst. Vanligen krävdes också en viss utbildning eller vissa specifika kunskaper.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Bemanna ett fartyg, utrusta, utstyra, kläda
flotta eller fartyg med master, tågvirke, segel, armering och dylikt, även att förse flottans manskap med erforderlig beklädnad eller utrusta truppstyrka eller enskild
soldat med häst och mundering.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Ett av tre riksdagsutskott för Finland som tillsattes 1756 av
ständerna för att övervaka
lantmäteriet och skiftesförrättningarna i Finland och förlika tvister i samband med dem i Nylands och Tavastehus,
Åbo och Björneborgs samt Österbottens län. Från och med 1662 var ekonomideputationen ett slags
specialdomstol med
domsrätt i skiftesmål och bestod av fem medlemmar. Den ersattes 1776 med ägodelningsrätt.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även
ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Permanent
utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga
stånd representerade.
Väljare, vid
indirekt valsätt person som utsetts till
ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års
regeringsform att 300 elektorer genom
elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Från och med 1936,
tjänst vid Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning. För elektroteknikerstjänst krävdes en vid
byggnadsavdelningen i teknisk skola avlagd ingenjörsexamen.
Från och med 1820
officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid
elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid
universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande
elementarskola för barn tillhörande alla
stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I
Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
Utskickad, sändebud (mest i hemliga, mindre lojala eller hederliga ärenden). Särskilt om utländska sådana (till exempel jesuiter).
Den person som genom endossering överlåter
växel eller annat värdepapper till någon annan.
Folkrepresentation där ledamöterna bildar en enda församling. År 1907 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna utsågs genom allmänna val. I regeringsformen 1919 ersattes benämningen
lantdag med riksdag.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när
lantdag ersattes med
riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Den ensamma
vakt eller
soldat som, vanligen beväpnad, bevakar ordningen eller byggnader, förråd m.m. på en bestämd plats. Termen används även om själva platsen där vakten står.
Värvat
båtsmanskompani inom den svenska krigsflottan.Enrolleringskompanierna existerade 1704–1791.
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland).
Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s
skrivelse till svenska riksdagen eller
ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
En enskild riksdagsmans
skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt
stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på
offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med
regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska
representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att
envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en
beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Biskopsvärdighet, biskopsämbete, biskopsstol. Episkopaten står högst i
ecklesiastisk rang, näst efter ärkebiskop.
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om
vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
Statlig
nämnd för behandling av ersättningar enligt krigstillståndslagen 1940–1944. Ersättningsnämndernas sammansättning och verksamhetsområde fastställdes av Försvarsministeriet. De skulle bestå av minst tre
ordinarie ledamöter och två suppleanter. De ersatte de år 1939 tillsatta värderingsnämnderna.
De trupper som i krigstid bildas för att ersätta förlusterna inom fälttrupperna. Ersättningstrupperna förläggs vanligen inom motsvarande fälttruppers förläggnings- eller rekryteringsområden. Under vinter- och fortsättningskriget utgjorde ersättningstrupperna tillsammans med
skyddskårerna försvarsmaktens hemmatrupper. Ersättningstruppernas uppgift var att samla överblivna reservister och utbilda dem som ersättningsmanskap för
fältarmén samt tillsammans med skyddskårstrupperna skydda de delar av landet som inte direkt berördes av krigsoperationerna.
Under svenska tiden och autonoma tiden om belöning till den som tog fast förrymd fånge, från 1841 huvudsakligen rannsakningsfånge,
fästningsfånge och arbetsfånge, och som avlämnade fången på behörigt ställe: vid till exempel poliskammare, häkte,
fängelse eller fångstation. Ursprungligen gavs
ertappningspenningar också till den som hade gripit en missdådare på bar gärning.
Truppavdelning som har i uppgift att skydda en eller flera i ett särskilt uppdrag utsända officerare.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Benämning på en armés förbindelseväg mellan hemorten och krigsområdet.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i
relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt
mynt vars värde förändrats.
I
lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt
mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Uppbörd: en omdiskuterad benämning i Sverker Karlssons
donationsbrev till Uppsala
domkyrka år 1200. Efter donationsbestämmelserna följde allmänna stadganden om andlig
domstol samt uppgiften att kyrkans
hus och åkrar skulle vara fria från all kunglig uppbörd. Det har hävdats att ordet
exactio i detta sammanhang inte skulle åsyfta
uppbörd utan endast bötesuppbörd.
Undersökning, granskning,
prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Personer som har
rätt att förrätta viss
examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Permanent statlig
nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar
examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå
examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Person som förrättar
examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Lärare i de adliga övningarna vid universitetet och läroverk.Utbildningen av adelssöner fick en fastare form i Uppsala på 1660-talet. År 1663/64 uppfördes en särskild excercitiebyggnad där en fäktmästare,
stallmästare och en
dansmästare lärde ut sina konster. Tidvis kunde eleverna också få
undervisning i moderna språk.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en
dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre
tjänsteman som i en
stad biträdde utmätningsmannen vid
utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning.
Exekutiv verkställs av en
exekutor och styrks med ett av
domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
Verkställare, särskilt om person som förrättar
utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Kollektivbenämning på
lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i
Åbo hörde 1729 en
språkmästare och en
fäktmästare till exercitiemästarna.
Titel för lägre
tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
I Ryssland från och med 1710-talet benämning på avdelningar vid centrala och regionala
ämbetsverk samt även benämning på självständiga ämbetsverk. Förekom i
Gamla Finland särskilt under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Avdelning eller
division vid
ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts
kansli (
Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en
expedition också en särskild avdelning vid
hovrätt och
domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts
kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en
expedition innebär att förfärdiga ett formellt
dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Ämbetsverks
beslut som expedieras i skriftlig form från dess expedition.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt
expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
Ministär utan bestämd
politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den
ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny
ministär ännu inte har tillträtt.
Den
tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens
rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
Person som expedierar eller förestår
expedition (till exempel postens).
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet.
Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen
registrator och upphöjdes till
tionde rangklassen.
Utgifter, omkostnader i statsverkets utgiftsstater. Anslagen benämns i vanligt tal
expensmedel och är avsedda för inköp av kontorsmaterial samt för övriga löpande utgifter i anslutning till myndighetens verksamhet (såsom anskaffande och underhåll av inventarier, postgång, ljus- och renhållning).
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Inrättning inom
veterinärväsendet som utförde slaktkontroll på import och export av kött. Exportslaktinrättningarna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Från och med
1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har
rätt till ersättning.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Tillfälligt förordnad
präst i en församling, vanligen en
adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den
ordinarie prästen eller kronan.
Beteckning för statligt ämbete, vars
rang och avlöning inte var reglerade i den gällande tjänstestaten, vanligen
extraordinarie tjänstemän inom lokalförvaltningen.
F
Benämning på vittnen vid dop och eventuellt också vid konfirmation. Enligt
kanonisk rätt skulle fadderskapet ligga utanför barnens familjekrets. Antalet faddrar var vanligen två till tre. Vid dopet skulle faddern föra barnet till kyrkan och under ceremonin hålla det samt säga dess namn. I första hand skulle faddern förrätta nöddop. Krav på fadderns kunskaper ingår i många landskapslagar och synodalföreskrifter.
Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk
ledare eller
verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om
fattigvård i betydelsen
frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk
fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de
lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ
gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten
rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet
fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s
bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den
fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Person som fångar och tränar falkar och andra rovfåglar att jaga samt har hand om deras vård och skötsel, även person som vid jakt med falk eller rovfågel bär jaktfåglarna. År 1748 utgjordes falkenerarestaten i Sverige av en falkenermästare och två drängar.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Den bestämda dag som enligt götalagarna och landslagen var bestämda för landbons avflyttning. Fardagen var terminer inom en sammanhängande flyttningsperiod mellan jul och midfastan. Landslagen omtalade bara en fardag, nämligen torsdagen före midfastan, men två legostämmor, Mårten och pingst.
Stadslagen fastställde två fardagar om året. I Finland tillämpades förmodligen inte landslagens bestämmelser utan för såväl landbönder som pigor och drängar var Michelsmässan (29/9) flyttdag.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Officiell
förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Under
offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande
register över fartyg som har
rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
Fornminne som utgörs av boplatser från förhistorisk tid, gravar, borglämningar, ruiner av kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med inskrifter och bilder.
Av underrätt förd
förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Myndighet inom kommunalförvaltningen som förvaltade, utarrenderade och sålde fastigheter och markområden som ägdes av
stad eller kommun.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Talan som enbart avser att få en
domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den
kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
Personell
skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller
stadskommun eller annat
fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens
beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Person som åtnjöt allmänt
fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en
fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier,
besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med
pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick
in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till
kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i
lag stadgade tillfällen.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till
fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Av
stad fast avlönad läkare som gav de fattiga fri läkarvård eller stadsdistriktsläkare vars område omfattade stadens fattigkvarter.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med
fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote,
fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för
inackordering i besuttna hushåll.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders
sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av
fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt
äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade
Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i
fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera
län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala
distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Obligatorisk kommunal
nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick
fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av
ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde
stadsfullmäktige fastställa en särskild
arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Det
reglemente som ett
fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje
församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en
stad eller
socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett
fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande
lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter
utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Fast eller lös egendom som genom särskilt
förordnande eller
testamente skulle gå i
arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (
universal) eller del (singular)
fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett
fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Apotek som grundats av en
apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad
provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra
protokoll över inspektionen.
Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna.
Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade
apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Titel för filosofie
kandidat som (vanligen vid
frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Statsutskottets sammanfattande
förslag till riksstat,
betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Statens
rätt att för statsändamålets bästa förplikta medborgarna att ställa egendom och förmögenhet till dess disposition.
Förslag från
riksdagsman till riksdagen om upptagande av
anslag i följande års statsbudget, numera budgetmotion.
Permanent och lagstadgat
utskott i statsrådet.
Finansutskottet bereder ärenden av större ekonomisk betydelse. Det har en central ställning i fråga om de ärenden som faller under ministeriernas beslutanderätt och i vilka utskottets behandling alltså föregår ministeriet. I dessa ärenden har utskottet ett slags vetorätt, i och med att ministeriet inte kan fatta
beslut som kunde medföra större kostnader än
vad utskottet godkänt.
Organ som övervakade verksamheten vid
Finlands Bank från 1867, då bankinrättningen förvaltningsmässigt kom att lyda under lantdagen. Tidigare lydde Finlands Bank under senaten. Bankfullmäktige bestod av fyra
ordinarie medlemmar som representerade vart och ett av stånden. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter. Därtill hade organet en sekreterare. Vid sidan av bankfullmäktige verkade Finlands Ständers bankrevisorer. Sammansättningen ändrades efter 1906 då
ständerna upplöstes och en
enkammarlantdag inrättades, bankfullmäktige ändrade samtidigt namn till Finlands lantdags bankfullmäktige.
Utskottet för de finska ärendena under riksdagen 1755/1756 och 1760/1762 som undantagsvis tillsattes av
Sekreta utskottet för att främja den ekonomiska utvecklingen i Finland.
Finska beredningen bestod av ledamöter från Sekreta utskottet och Kammardeputationen.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län.
Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.
Ursprungligen av konungen utnämnd
ombudsman i
kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags
allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var
fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande
rätt att väcka åtal.
Tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning specialiserad på fiskerinäring, fiskevård, vattenvård och fiskundersökningar.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till
Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Tjänsteman inom statens lokala fiskeriadministration. Fiskeriintendenten gav allmänna
råd rörande fiskerinäringen.
Högre
tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning.
Titel på en av länsstyrelsen tillsatt
tjänsteman inom vissa hushållningssällskap. Fiskeritillsyningsmannen övervakade fiskeriförfattningarnas efterlevnad.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning,
indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms
län samt delvis också i Kumogårds län. I
Åbo och Raseborgs
län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län
marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en
socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Adjutant hos högste befälhavaren över flottan.
Vid
Arméns flotta (1796) och senare även i örlogsflottan (1799) anställd
underofficer som avlagt officersexamen och erhållit
rätt att bruka officers fälttecken.
Officer i
amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Flaggunderofficer inom styrmansstaten vid svenska flottan.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
Underavdelning till
balk i de fornsvenska lagarna.
Holme som flyter på vattnet och fritt kan ändra läge. Rättsligt gällde att ett
flottholme tillhörde den som fäste den vid sitt landområde.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I
1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om
kungsådra och
farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor.
Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också
rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän
flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (
årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Av vederbörande
kyrkoherde utfärdat
intyg åt person som flyttade till annan församling. Flyttningsbeviset innehöll uppgifter om den utflyttandes namn, yrke, ålder, ursprungligen också om personens leverne och kristendomskunskap. För tjänstefolk krävdes
avskedsbetyg av arbetsgivaren innan flyttningsbeviset kunde utfärdas. Flyttningsbeviset kallades allmänt prästbevis.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra
befäl över
rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i
äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en
ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i
rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående
skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig
avgift vilken såsom en
ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
Under stora ofreden från och med 1717 i
Åbo generalguvernement av den ryska ockupationsförvaltningen tillsatt
tjänsteman för att leda förvaltningen i ett fögderi. Fogdarna fungerade även som
åklagare i rättsskipningen. De kallades även befallningsmän,
befallningshavande och undantagsvis även lantkommissarier.
Tjänsteman som på regeringens vägnar förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett landområde (län, fögderi) eller i en stad. Huvudorten var ofta ett fäste och fogden var i regel också fästets befälhavare. För en sådan kungens
ämbetsman började med 1300-talet titeln
advocatus eller
fogde ersätta den
äldre benämningen praefectus. Fogden hade också polisiära uppgifter, särskilt att gripa grövre förbrytare. Under senmedeltiden användes titeln för dem som innehade
län på räkenskap eller fataburslän. Gustav Vasa ersatte i stor utsträckning medeltidens självständiga
länsinnehavare med lågättade fogdar. Kontrollen skärptes och flera stadgor utfärdades. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar. Till följd av förvaltningens uppdelning krympte fogdemyndigheten och titeln
kronofogde blev enarådande.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
Medlem av
statsrådet och chef för Folkförsörjningsministeriet.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än
vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre
folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd
undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en
folkskollärare eller folkskollärarinna.
Person med behörighet att verka som
lärare i folkskola. Kompetenskravet för
folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Samling av modellbrev, som var uppställda enligt de gällande teoretiska reglerna för dictamen. Formulärboken utgjorde en praktisk handbok som inte bara utnyttjades av kyrkan och kronan, utan också ibland av privatpersoner. I den
donation som
biskop Hemming gav till
Åbo domkyrka omkring 1354 ingick en dylik
formulärbok och i
biskop Magnus
kopiebok från slutet av 1400-talet ingick fyra
formulär för uppgörande av testamenten.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i
fasta och lösa fornminnen.
Skyldighet för jordinnehavare att forsla de av hans jord till annan person
in natura utgående räntorna till räntetagarens hemvist. Det var visserligen stadgat att forslingen inte fick gå utöver ”lagsagans” gränser, men avstånden kunde ändå bli långa för folk och dragare. Indelningshavarens rättighet att kräva att persedlarna levererades in natura, eller hans så kallade uppsägningsrätt, gav honom
rätt till
forsellön eller en kontant ersättning ifall persedlarna inte levererades in natura, utan löstes.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Tekniskt utbildad
tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Läroanstalt för
undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog
Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Tjänstebeteckning för lägre
tjänsteman i ett forstrevir.
Lägre
tjänsteman i ett
forstrevir som biträdde revirforstmästaren i dennes tjänsteuppgifter och verkade som hans ersättare.
Tjänsteboställe för forstmästare.
Under svenska tiden och autonoma tiden om lägre tjänstemän inom forstväsendet, vanligen om dem som arbetade i ett forstrevir.
Ämbetsområde för de
forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för
lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets
förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i
distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt. Forstrevisorn ansvarade för distriktets finansövervakning och rapportering. Hans närmaste överordnade var överforstmästaren.
Tjänstetitel eller honorär
titel för hög
tjänsteman inom skogsförvaltningen.
Ämbetsverk i det röda Finland, vilket i Forststyrelsens ställe skötte forstförvaltningen under finska inbördeskriget 1918. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen (Folkkommissariatet) i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan
förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Benämning på styrelsen för den svenska arméns ingenjörs- och fortifikationskår. Fortifikationspersonalen fick en enhetlig organisation 1634 under ledning av en generalkvartermästare. Åren 1680–1681 utökades
Fortifikationen märkbart då fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna och i de tyska besittningarna ställdes under generalkvartermästarens befäl. Fortifikationen fick en regional organisation med brigader år 1721, med underlydande fästningar. Brigadindelningen upphörde 1798 och brigaderna sammanslogs till en Fortifikationsstat, uppdelad i kompanier bestående av
stab samt kompani-, informations- och civilstater. År 1811 efterträdde Ingenjörskåren Fortifikationen som ämbetsverk.
Civilmilitär tjänsteman, som tillhörde förråds- och hantverksstaten i Fortifikationen. Fortifikationskassörens uppgift var att sköta och redovisa vissa för fortifikationsändamål anslagna medel.
Sammanfattande benämning på den personal och den
budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Domstol, domsrätt, jurisdiktionell behörighet, laga domstol. Under medeltiden skiljde man mellan det världsliga samhällets
domsrätt och kyrkans domsrätt.
Handling som av en godsavsändare utställs till fraktföraren för att tjäna till ledning vid transporten av godset. Innehållet på internationella järnvägsfraktsedlar reglerades genom ett avtal i Bern 1890.
Domsutslag varigenom saken skjuts på framtiden. Ärendet kunde sedan (utan vidare omständigheter och vid behov) återupptas till rättsbehandling. Framtidsdomar kunde fällas om en handling som för tillfället saknade betingelser för att karaktäriseras som brottslig, eller ifall bevisningen mot den åtalade var otillräcklig.
Den styrka av officerare, underofficerare, manskap, tjänstemän och hästar som en
armé och varje avdelning inom den ska underhålla i fredstid.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Från 1753, av
församlingspräst till
domstol utfärdat
prästbevis över en för begånget
brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Ursprungligen att
kungöra den
frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän
kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Den period under vilken jakt av ett visst bytesdjur är förbjuden.
Fridlysningstid omnämndes redan i vissa landskapslagar och Dalalagens fridlysningstid var mellan den 15 april och den 13 oktober. Varje villebråd hade sin egen fridlysningstid, medan fåglarna saknade sådan. Rovdjur var fredlösa året om.
Person som dömts av
domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl
tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt
tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full
frihet i förvärv, exklusive alla genom
lag eller
förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Ärftlig territoriell
förläning med omfattande privilegier, bl.a. rätten att uppbära årlig ränta, kronotionden och sakören. De första friherreskapen inrättades 1569. De indrogs till
kronan i och med reduktionen 1680 och termen innebar därefter enbart friherrlig värdighet. Friherren kunde också tillsätta
präst och häradshövding. Friherreskapen var ärftliga på manslinjen.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel
avkortning på utlagor eller
rätt till gods). Under 1500-talet var
frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en
tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
Kristen
församling som står utanför statskyrkan. Medlemmar i statskyrkan kunde från 1869 också vara medlemmar i en frikyrkoförsamling. Efter 1923 blev frikyrkoförsamlingar vars medlemmar inte var anslutna till statskyrkan tillåtna.
Förvärv av full (fri)
äganderätt till ofri
tomt i
stad mot erläggande av en viss köpeskilling.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Marknad i en
stad där också andra än stadens egna
borgare kunde saluföra sina varor.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i
bruk 1856. Frimärket visar att
avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som
kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Gratisbefordran, vanligen med häst och vagn. Under åren 1642–1649 innebar
friskjuts allmogens allmänna skyldighet att skjutsa statliga ämbets- och tjänstemän som reste i kronans ärenden. Friskjutsarna ersattes 1649 hos allmogen med skjuts(färds)penningar, hos tjänstemännen med respenningar. Friskjutsarna avskaffades 1649, då
skjutsfärdspenningar infördes som en
ständig del av jordeboksräntan.
Deltagare i ett frivilligt stridande förband, som vanligen opererade bakom fiendens linjer.
Det vaktmanskap ombord på fartyg, som för tillfället är befriat från vakt.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör
krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i
tjänst efter tjänstetidens slut, även
soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Militär tjänstgöring som inbegriper frontansvar eller verksamhet i områden där krigshandlingar förekommer.
Benämning på personer som under åren 1918–1922 deltog i halvofficiella militära expeditioner som arrangerades från Finland till Estland,
Östkarelen och Petsamo.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Utnämningsbrev till vissa höga statliga tjänster som gav tjänsteinnehavaren en viss
rätt att företräda staten i sin ämbetsutövning. Fullmakter infördes 1926. De gavs åt presidenten, domstolsledamöter och
föredragande tjänstemän vid högre domstolar, professorer och överbibliotekarien vid
universitet och tekniska högskolan, innehavare av
tjänst vid evangelisk-lutherska kyrkan,
ledamot av
centralt ämbetsverk och
föredragande vid statsrådet.
Fullmakt beviljades också åt tjänster som besattes av statsrådet, justitiekanslern, högsta domstolen,
högsta förvaltningsdomstolen eller annan
myndighet där tjänsten krävde domarbehörighet.
Öppen fullmakt:
fullmakt i vilken behörigheten att företräda fullmaktsgivaren inte är definierad eller begränsad.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit
fullmakt att verka som
ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som
titel för
ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan,
Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Ursprungligen en för statsskicket eller statsformen konstitutiv lag, författning, stadga, konungaförsäkran, regeringsform, tronföljdsordning och konungaed, sedermera kallad grundlag. Termen användes särskilt under Gustav Vasas och hans söners tid (1523–1611). Den övergick under 1700-talet i betydelsen filosofisk grundlag, sedermera tänkandets
fundamentallag (principium contradictionis).
Under stora ofreden benämning på
magasin som de ryska ockupationsmyndigheterna inrättade vid kyrkor för förvaring av uppburna skattevaror.
Under stora ofreden foderskatt som av de ryska ockupationsmyndigheterna uttogs enligt
mantal för underhållet av militärens hästar.
Underofficer vid ett
kompani eller motsvarande enhet som förberedde och ombesörjde
inkvartering och förplägnad, ibland även enhetens räkenskaper.
Vid
hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Soldat som uttogs ur truppavdelningen under marsch för att förbereda inkvartering. Furirskyttarna var underställda
kvartersmästare eller furir.
Dels om
borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för
vad som kan brista efter att en annan
borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel,
redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde
fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Person som hålls fången eller i fångenskap, särskilt om person som hålls i fängsligt förvar för att avtjäna straff, motsats: rannsakningsfånge, arrestant.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument,
testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande
myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad
order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett
centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till
straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom
fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att
fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell
dom samt en
förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en
judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde,
häradshövding eller vid
krigsrätt en auditör.
Dokument i två exemplar över att en
fånge hade transporterats av allmogens fångförare, under fånggevaldigerns övervakning. Fångsedeln innehöll uppgifter om fångens namn, ålder, utseende, brott, domstolens
beslut m.m., samt vilka tillhörigheter fången hade med sig till häktet eller fängelset. Fångsedeln utfärdades av länsman,
kronofogde eller häradshövding.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en
arvodesbefattning vid häkte,
fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn.
Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Tjänstebeteckning för en
arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och
mentalsjukhus för fångar från 1911.
Ämbetsexamen inrättad 1949 för att kvalificera för
tjänst inom fängelseväsendet.
Fångvårdsexamen avlades vid finskspråkiga Yhteiskunnallinen korkeakoulu och krävdes från 1950 för de flesta
fasta fängelsetjänster.
Från 1936
tjänsteman vid
Fångvårdsverket och från 1950 vid fångväsendets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektörerna ansvarade för placeringen, transporten och bevakningen av fångar samt för fängelsedisciplinen och frigivningen av fångar. Fångvårdsinspektörer förekom också vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektören kallades tidigare fängelseinspektör.
Chefsstyrt
ämbetsverk för fängelseväsendet och dess
förvaltning 1881–1922, ett
ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna.
Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917
justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en
överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant,
kanslist och kammarskrivare.
Till akademistaten hörande
lärare som tränade studenterna i fäktning.
Benämning på Finlands krigstida
armé under andra världskriget. I inledningen av vinterkriget bestod
fältarmén av nio divisioner och i inledningen av fortsättningskriget av 16 divisioner.
Benämning på ett särskilt svenskt
regemente som bildades 1630 för att delta i det trettioåriga kriget.
Fältartilleriregementet hade sitt ursprung i ett artillerikompani som grundades i Stockholm 1623.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Alla armén tillhöriga statligt avlönade läkare. Genom ett kungligt
brev från den 6 augusti 1806 infördes fältläkarväsendet, som ålade alla vid armén i fred och krig anställda läkare att utgöra en militäriskt organiserad kår på
stat under överfältläkaren. Denne hade generalmajors
rang och var ansvarig endast inför konungen.
Officer inom
fältmätningskåren som utförde fältmätningar och ritade kartor för militärens behov.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom
fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Tillfälligt
postkontor med
ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande
brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med
Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för
brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden
fältväbel togs i
bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik,
löjtnant eller kornett.
Frihetsstraff som fanns i Norden under medeltiden, men som hade en mycket liten betydelse. I gårdsrätterna omtalades upp till en månads fängelse.
Fängelsestraff hade förmodligen uppkommit under inflytelse av kanonisk lag. Klostren hade egna fängelser.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig
fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem
kvarter eller befallningar. Fänikans
stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren,
trumslagare och
pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en
fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från
skatt och
tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott.
Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
De utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden som tas fram innan riksdagen beslutar om en ny lag. Tillsammans ger de en utförlig bakgrund till lagens tillkomst. Det första 1684 publicerade förarbetet var det så kallade
Rosengrenska förslaget (1604). De första förarbetena som blev faktisk
lag (
1734 års lag) gjordes 1686–1731.
Penitentiär-pedagogiska anstalter (till exempel tvångsuppfostringsanstalter,
skyddshem och skolhem) som upprättats och förvaltades av enskilda eller kommuner. Förbättringsanstalterna var ställda under
offentlig kontroll och understöddes med allmänt bidrag. Uppgiften var att vårda, förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar. Förbättringsanstalterna underlydde Fångvårdsstyrelsen.
Benämning på den truppenhet i den svenska armén som i övriga arméer kallas division. Fördelningen leddes av en fördelningschef. Fördelningarna indelades i arméfördelningar och kavallerifördelningar.
Under statarsystemets tid den
dräng som var
förman för ett arbetslag.
Åtgärd som fram till 1811 vidtogs för att i krigstid öka antalet
ordinarie indelta truppförband i den svenska armén.
Reservbefäl.
Fördubblingsbefäl infördes 1690 för kavalleriets korpraler och antalet var 24 i varje regemente. Fördubblingsbefäl uttogs inte i fredstid.
I allmänhet en person som lägger fram ett
mål eller ärende inför
domstol eller
myndighet för beslut. Är den beslutande myndigheten
kollegial (såsom vid de centrala ämbetsverken och hovrätterna) deltar även föredraganden i beslutsfattandet.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet
procedur vid administrativa
ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den
föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett
kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets
förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens
beslut genom
föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till
avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande.
Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i
justitierevisionen och i Konungens högsta
domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
Byrå vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som ansvarade för föreningsregistret och övervakningen av föreningsverksamheten i Finland.
Föreningsregisterbyrån förestods av en
föredragande byråchef, som från 1950-talet benämndes kontorschef.
Person som inom en
fänika på 1500-talet hade uppsikt över trossen, skötte röjning av marschvägar och utsåg lägerplatser. Han ingick i fänikans stab.
Hinder att utföra en viss skyldighet inom utsatt tid.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från
domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel,
kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (
fatalietid).
Samlande beteckning för förordning,
förordnande eller ordnat rättsförhållande för
offentlig myndighet.
Muntlig interaktion i syfte att utreda oegentligheter eller kunskaper (till exempel hus-, polis- eller konkursförhör), också om muntligt eller skriftligt prov med skolelever.
Tjänsteman vid
undersökningsbyrån i Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors som ledde undersökningar, förrättade
förhör och avfattade undersökningsprotokoll. Förhörsledaren var underställd byråchefen för undersökningsbyrån. Kompetensvillkoren var juridisk
examen eller examen från polisskolan. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att
Statspolisen indrogs.
Högste befälhavarens befogenhet att, i brist på proviant, innehålla en del av fartygsbesättningens lön i
proviant och ersätta den med kontanta medel.
Räntebärande, vanligtvis på flera år löpande förmånsrättsligt efterställt skuldebrev som intygade att innehavaren lånat ut pengar utan särskild säkerhet, oftast till en bank eller ett industriföretag. Ett lån vars andelar benämns
förlagsbevis kallas förlagslån.
Under 1700-talet förekommande finansiell term för
hemman vars ägor efter hand hade blivit så sammanblandade med grannarnas ägor att dess ytvidd inte längre kunde fastställas. Hemmanet uteslöts därför ur jordeboken. I forskningslitteraturen förekommer också uttrycket obefintligt hemman.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Av konungen beviljad
rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar,
bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens
tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som
pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till
kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Register över olika förläningstagare, uppgjordes i kammaren. Förläningsregistren byggde på fogdarnas avkortningslängder, som kompletterades med annat material. Ändamålet var ursprungligen att få kontroll över förläningsbeståndet och förläningsrusttjänsten. Från Johan III:s tid fick förläningsregistren
karaktär av lönestater.
Förläningsregister uppgjordes från och med 1500-talet till 1730.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har
rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot
förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Institution i
stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas
arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats
justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende
ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna
institution verkade.
Kommunal
nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Av förmyndare förd eller sammansatt
regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig
regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets
styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Den
styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en
förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett
avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672
ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade
ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade
stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och
utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner
daler silvermynt till kronan, vilket i
förening med reduktionen bröt dess maktställning.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter
lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är
förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med
vite i rätten.
Vid
domstol förd särskild bok med
förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om
förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Förbehåll vid en
transaktion som omintetgör tillämpning av lagbestämmelser.
Administrativ föreskrift eller
bestämmelse i ett specifikt fall, i inskränkt bemärkelse också om tjänsteförordnande.
Lägre
författning än lag. Gränsen mellan
förordning och
lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
I det svenska riket och i Ryssland överlåtelse av uppbörden av
kronan eller annan innehavare tillhöriga monopolrättigheter mot erläggande av arrendeavgift. Under perioden 1620–1635 överlät svenska kronan i praktiken nästan hela skatteuppbörden åt privata intressenter. Förpaktaren förband sig då att leverera en viss summa vid en viss tidpunkt, men fick behålla ett eventuellt överskott som uppstått vid uppbörden. Till de
monopol som tidvis utarrenderades hörde rättigheterna till
brännvinsbränning och krögeriverksamhet men även uppbörden av
tull och accis.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Truppers förseende med livsförnödenheter av olika slag. Förplägnaden i krig sköttes ännu under 1600-talet genom att soldaten själv köpte livsmedel för sin sold, vilket ofta ledde till plundring. Under 1700-talet skedde förplägnaden främst ur kronomagasinen eller som kvarters- eller rekvisitionsförplägnad av ortsbefolkningen mot ersättning ur fältportions- och rationsstater.
Befälhavare för truppstyrka avdelad att bevaka ett visst område under en större truppavdelnings vila under pågående krig eller framskjuten enskild vaktpost i fredstid. Förpostchefen var vanligen bataljonschefen eller motsvarande.
Ryttare som red framför
ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium.
Underofficer vid intendenturförråd med uppgifter som rörde indrivningen och vården av den materiel som förvarades i förrådet. Vid
fortifikationen var förrådsförvaltaren den som ansvarade för ingenjörmaterielen.
Befattningshavare vid
centralfängelse som ansvarade för fängelsets
inventarier och förvaringen av dem. Allmänt: den som överser ett förråd.
Tjänstebeteckning för chefen för Post- och telegrafstyrelsens förrådskontor vid
telegraftekniska avdelningen från och med 1927. Förrådsförvaltaren ansvarade för den materiel inom telegraf-, telefon- och radiotekniken som förvarades i förrådet.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsens förråd, med uppgift att övervaka inköp och underhåll av till exempel möblemang och tillbehör, belysningsarmatur och värmeanläggningar som användes vid styrelsen och i de statliga sjukhusen. Ursprungligen tillsattes befattningen på förordnande, från och med 1910 blev den en fast tjänst, jämställd med biträdande kamrerare.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsens depot, under autonoma tiden endast i Helsingfors. En
förrådsförvaltare av första eller andra klass förestod förrådssektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, där även andra
förrådsförvaltare arbetade.
Förrådsförvaltare fanns även vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Civilmilitär
tjänsteman av furirs tjänsteklass som var förordnad till biträde åt
förrådsförvaltare (-intendent). Förrådsvaktmästaren var en
militär civil tjänsteman med
ansvar för förvaltningen av kompaniernas och motsvarande avdelningars reserver av gevär, ammunition och persedlar.
Tjänstebeteckning för
lantmätare vid Överstyrelsen för
lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över
skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var
förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra
ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för
ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En
församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var
församling huvudsakligen ett kyrkligt
samfund med egen
kyrka och präst. En luthersk
kyrksocken (församling) bildade i Finland och
Gamla Finland ett pastorat.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt
samfund och administrativ enhet med egen
kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det
svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I
Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I
äldre myndighetsskrifter: skriftlig förbindelse, särskilt om
beställning eller rekvisition,
försäkran eller löfte, konkret också om den skriftliga handling som föreskriver något: till exempel bank-, penning- eller skuldsedel, lån- eller borgenförbindelse eller överlåtelseskrift.
Avtal genom vilket någon till annan överlämnar fungibla
ting (penningar, även vissa varor) med villkoret att i framtiden få tillbaka lika mycket av samma slag.
Benämning på vissa större
utskott som utsågs av riksdagen för att avgöra frågor som inte hade kunnat avgöras av
ständerna gemensamt.
Sammanfattningen av alla de krigsmedel som en
stat befogar över.
Benämning på de i Sverige sedan slutet av 1500-talet ofta detaljerade urkunder, i vilka en
regent vid sitt trontillträde eller efter ett framgångsrikt uppror med
ed lovade och tillförsäkrade folket eller ett särskilt
stånd vissa rättigheter.
Försäkran preciserade och begränsade den kungamakt som lagen och kungaeden förutsatte. Termen har av forskningen också använts om medeltida handfästningar.
Administrativ dömande
myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna
avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål.
Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Föredragande
tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid
Socialministeriet och
byråchef för
försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens
president på statsrådets framställning.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i
bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller
entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Angivande av inkommande och utgående varor, skulle ske genast vid fartygets ankomst. Under 1670- och 1680-talet skedde förtullningen i stapelstäderna. Tullbeloppet skulle vara betalt innan varorna fick lossas eller lastas. Senare blev det tillåtet att lossa varorna innan tullen var betald, men de fick ligga oförtullade högst tre dagar.
Undersökning som sedan autonoma tiden görs när det misstänks att ett
brott har begåtts och där de omständigheter som måste klarläggas med tanke på åtalsprövning och
rättegång utreds.
Skötsel, ledning eller
styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Besvär mot statliga myndigheters
beslut där
Högsta förvaltningsdomstolen är sista besvärsinstans. Termen infördes förmodligen med förvaltningsprocesslagen 1996, men förekom redan från 1634 om
besvär i förvaltningsärende eller om administrativt
besvärsmål vid eller via länsstyrelsen eller annan kanslirätt.
Nämnd i en
församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
Ämbetsbeteckning för
ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Samlande beteckning för tjänstemän vid
Högsta förvaltningsdomstolen som beredde och expedierade, i vissa fall också föredrog, de ärenden som hörde till domstolen.
Medlem av något (till exempel domkapitel: domkapitelförvant).
Inom förvaltningen om uppskjutande, överföring, hänvisning av något till någon annan
tjänsteman eller myndighet. Termen användes också inom domstolsväsendet, i betydelsen
förvisning av en person från gärningsorten (ortsförvisning, särskilt under 1700-talet) eller utvisning ur landet (landsförvisning, särskilt 1826–1894).
G
Benämning på galäravdelningen inom örlogsflottan under åren 1770–1776.
Galärflottan hade tidigare gått under namnet Stockholms eskadern. År 1776 bytte galärflottan namn till svenska eskadern av
arméns flotta och överflyttades från örlogsflottan till armén. Uttrycket galärflottan förekommer även som allmän benämning på skärgårdsflottan.
Generellt
skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Kameral beteckning för det medeltida andliga frälsets klockarboställen och
kyrkohemman vilka efter reformationen förblev i kyrkans ägo. De fick behålla samma
skattefrihet som prästgårdarna och var befriade från knekthållet. Församlingarna anställde kaplaner efter reformationen och de kunde få de gamla klockarborden under förutsättning att de också skötte klockarens uppgifter.
Person som ansvarar för annan persons handlingar eller löften som borgesman, löftesman.
Beteckning på en
soldat som ingick i regentens livtrupper.
Indelt truppstyrka i
ständig tjänstgöring, förlagd på befäst ort för att försvara denna.
Under 1700-talet i
tjänst varande och på lönestaterna upptagen
kommendant på en garnisonsort. I Finland var
garnisonskommendant en tjänstebeteckning för kommendanten vid Villmanstrands och Nyslotts garnisoner.
Sjukhus avsett för den militära personalen.
Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Efter 1922 förekom
gasmästare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Benämning på
menig soldat.
Titel på en högre officer som biträdde högsta
befälhavare över en armé. Under 1700-talet utnämndes generaladjutanter även i fredstid, och genom generaladjutantsinstruktionen 1788 ingick de som
grad i generalstaben. En
generaladjutant i en
armé i krig kallades generaladjutant för expeditionen.
Militär
titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av artilleriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Benämning på
besiktning av samtliga fartyg och byggnader vid en örlogsstation. Generalbesiktningen bestod av generalflottbesiktningen som berörde fartygen samt generalhusbesiktningen som berörde
hus och övriga byggnader.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad
general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Allmän översiktskarta. Den första svenska generalkartan trycktes 1626. Under 1700-talet var
generalkarta också en benämning på av
fältmätningsofficer uppgjord översiktskarta, vanligen över ett län.
Person som biträdde generalmönsterherren vid de generalmönstringar av krigsmaktens manskap och material som hölls från och med 1680-talet.
Kansli som växte fram kring generaltullförvaltaren/överdirektören för sjötullen. Generalsjötullkontoret var mer eller mindre osynligt under 1600-talet och i början av 1700-talet på grund av samorganisering med den lokala tullförvaltningen i Stockholm. Under 1700-talets senare del blev gränsdragningen tydligare, dels gentemot tullförvaltningen i huvudstaden, dels gentemot de
kontor som organiserades under de olika arrendesocieteter och tulldirektioner som från år 1726 ansvarade för tullen fram till att
Generaltullstyrelsen inrättades 1825.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt.
Generalstaben lydde under
Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med
Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Officer som avlagt generalstabsofficersexamen. I det självständiga Finland utbildades generalstabsofficerare vid Krigshögskolan.
Äldre benämning på statsbudget.
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid
stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en
huvudbok över
uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till
Kammarkollegium för revision. När
Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
Militär
titel på befälhavaren för en armés tross.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt
härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en
uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Benämning som är belagd i ett
skyddsbrev för Skänninge kloster 1292. I brevet fritogs klostrets
gods från sådana kungliga pålagor som gingärdslösen, mordgäld och ledungslama. Med
gengärdslösen avsågs förmodligen en årlig avlösning från skyldigheten att lämna kungen
gästning eller
gengärd i natura.
Under autonoma tiden om
svarande som hade väckt genkäromål,
gentalan gentemot käranden. Motsats: gensvarande.
Plats där utomstående enligt rättsliga avtal hade
rätt att färdas över annans land, omnämndes 1510.
Genomgång gällde speciellt samfärdsel i Finland där man färdades längs de talrika stråtarna och insjösystemen. För att byta insjösystem drogs båten över eden från ett system till ett annat.
Benämning på den
stämning som tas ut för
genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en
sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Sedan 1628 års
lantmäteriinstruktion mätning, beskrivning och framställande (på papper) av ett större landområde (provins, län, härad, socken).
Benämning på de allra äldsta geometriska kartorna i Sverige för skattläggningsändamål. Benämningen används inom forskningen och i arkiv. De geometriska jordeböckerna ger enbart uppgifter om inägorna (tomt, åker). De bands in i bokband i Kungl.
räkningekammaren (
Kammarkollegium).
Sändebud, diplomat, i synnerhet från en tysktalande nation.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en
lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Juridisk term som innebär att alla berättigade anspråk uppfylls eller att alla nödvändiga kvalifikationer finns.
I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande
faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I
Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Väg eller stig i utmarken längs med vilken villebråd fångades med snaror och andra fällor. Gillerstigen utmärktes av besittningstagaren med bläckningar, som höggs i träden längs stigen. Den slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Styresorgan för ett medeltida gille, då även bl.a. uppbörden ombesörjdes. Gillestämman leddes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden (gillisværiande) och arrangerades av så kallat giærdafolk. Gillesfriden övervakades bl.a.genom att man beslagtog vapen. Gillestämman hade
jurisdiktion inom gillestadgan och verkställde utmätta straff.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
De personer som varje
landskap ställde som garanter för kungens säkerhet under eriksgata. Varje landskap skulle ge kungen
lejd och
gisslan innan denne fick komma till landskapet och på tinget bli dömd till kung. Landskapslagarna innehöll bestämmelser om gisslans storlek och sammansättning. Om kungen underlät att ta gisslan betraktades det som missaktning för landet och dess lag. Kungen uppfattades då som en främmande inkräktare. Också i fredstraktater kunde gisslan förekomma. I traktaten 1332 mellan Sverige och Danmark skulle som gisslan lämnas 30 riddare,
väpnare och
borgare från Sverige och Skåne.
Jordegendom på landsbygden som tillhörde kronan, en korporation eller ett herrskap.
Överlåtelse av kronans
gods till adeln genom försäljning, förpantning eller donation.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett
universitet eller en högskola.
Förteckning över varje
hemman i byamålet och de ägor, indelade i klasser, som hemmanen fick vid storskiftesförrättningen.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Nådegåva, bestående till exempel av
pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa.
Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll
pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens
instruktion 1798. På lasarettet i
Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller
arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad)
tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var
gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i
bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Under medeltiden sällsynt
titel i de nordiska länderna. I Sverige förekom ”comes” på 1100-talet någon gång i stället för ”dux”. På 1300-talet använde Erengisle Sunesson
jarl på latin titeln ”comes Orchadensis”. I andra fall förekommer
greve enbart om holsteinska och andra kontinentala grevar. I landslagarna fastställdes att kungadömet inte fick bli grevedöme eller mindre.
Ärftlig territoriell
förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta,
kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till
kronan genom reduktionen 1680. Från 1562
rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt
grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket
privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte
domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva
lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt
skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
Stadgande eller
bestämmelse i grundlagen, grundlagsstadgande.
Om något som strider mot grundlagen.
Ändring av
grundlag i en särskild för grundlagar stadgad ordning.
Skiljelinje mellan till exempel fastigheter, kommuner,
län och stater.
Del av gränsbevakningsväsendet. Enligt författningen 1931 fanns det fyra ordinära gränsbevakningsavdelningar samt den interimistiska Karelska näsets gränsbevakningsavdelning, som innehade tullbevakningsuppgifter. Gränsbevakningsavdelningarna var indelade i
distrikt som fastställdes av ministern för inrikesärenden. Avdelningens verksamhet leddes av distriktets gränskommendant.
Underlydde Ministeriet för inrikesärendena och leddes av gränsbevakningschefen och hans stab.
Gränsbevakningsväsendet omfattade fyra gränsbevakningsavdelningar. Personalen bestod av
officerare och stamunderbefäl som tidigare hade tjänstgjort inom försvarsmakten. Manskapet bestod av personer som gjort sin värnplikt samt av några kompanier värnpliktiga.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes
gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Det genom
lag bestämda förhållandet mellan en viktenhet guld och myntets räkneenhet. Termen används också för att beteckna att landets huvudmynt är gjort av guld.
Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement,
län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln
guvernör 1837. Denna
titel upphävdes 1918 och begreppet
landshövding återinfördes.
Benämning på vissa tjänstemän i en
stad som i tjänsten inte fick gå mer än fyra
mil utanför staden.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta
kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods.
Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Fögderi som på 1500-talet skapades med ett
gods som utgångspunkt och förestods av en gårdsfogde.
Skattetyp som enligt räkenskaperna på 1530-talet förekom i flera
län i Finland. Gåvoskatterna omfattade många olika persedlar och penningar.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste
resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också
kontribution eller bevillning.
Gärd var också en benämning på
mantal i
äldre författningar.
Den skattebetalande enhet som gemensamt ansvarade för en viss kvantitet varor.
Person som uppehöll sig i en
stad utan att vara
borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte
rätt att handla med en annan
gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och
gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i
stadslagen i praktiken.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (
gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Kungens
rätt till fritt uppehälle hos allmogen för sig och sin hird. Rätten var uråldrig och omnämndes 1267 när Gudhems kloster befriades från pålagan. I några landskapslagar omtalades rättigheten som gengärd. Ämbetsmännens rätt till fri
gästning förbjöds 1403. Gästningen formaliserades på 1400-talet, och utgångspunkten blev allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring. I kameralia under 1500-talet blev
gästning synonymt med fodring.
Skyldighet att låta en fattig tillbringa natten i den gård där han sökte gästning. Skyldigheten ingick i många landskapslagar. Det är dock omdiskuterat huruvida bestämmelserna endast var komplement till bestämmelser om resande eller om de faktiskt var en form av underhåll av fattiga.
Några bestämmelser om landböndernas skyldigheter att lämna jordägaren
gästning antingen i form av
fodring eller
gengärd har bevarats. På kyrkliga jordar krävdes i allmänhet
gästning i form av gengärd.
Övernattning under resor. Gästgiveriväsendet var dåligt utvecklat under medeltiden. Gästningen blev därför ofta betungande för bönderna, speciellt vid de större vägarna. Bestämmelserna i Alsnö
stadga inskränkte gästningen. Våldsgästning förbjöds. Ingen hade skyldighet att utan ersättning ge vägfarande kost och logi. I varje
by skulle finnas en
rättare som antingen själv skulle sälja förnödenheter till resande eller hänvisa dem till bönderna. Gårdar tillhörande kungen, biskopar,
riddare eller svenner till vapen var undantagna från gästning. Varje
bonde var skyldig att ta emot två man till gården och ge dem kost och foder till gängse pris. På 1300-talet kompletterades systemet genom införandet av tavernor och
fasta priser.
H
Fotknekt beväpnad med hakebössa.
Edsvuren
besiktningsman vid
hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en
titel på hantverksmästare,
manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde
frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Anhaltsstation, hållplats vid exempelvis järnväg.
Sedan början av 1800-talet vid
herrgård fastanställd vanligen gift
arbetskarl som för sin avlöning arbetade endast vissa dagar i veckan hos husbonden.
Vid hammarskifte: skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde eller brant bergsstup. Åkrarna som låg i
hammarskifte var förmodligen av sämre kvalitet än de fornskiftade och sedan gammalt gödslade huvudåkrarna. Benämningen torde ha varit pejorativ. Ifall jorden var tegskiftad användes ”hammar” om byns utjord.
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna.
Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Åker- eller ängslott i
by som, i motsats till de vid
tegskifte på längden uppdelade jordlotterna, delades på tvären. Under tegskiftets tid var
hammarteg en benämning på teg som vanligen uppmättes till sist i åker eller äng, vars bredd inte motsvarade den bredd mätstången hade. Hammartegen kunde också lämnas oskiftad.
Avgift baserad på bruttodräktigheten, betalas när fartyget kommer i hamn.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Av magistraten utnämnd
uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt
ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också
ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Enligt hamnordningen 1450 skulle en
hamnfogde leda både ett fiskeläge och fisket. Han skulle taxera och bära upp skatten, avvisa obehöriga, föra tredskande till länsmannen, döma och inkräva böter, övervaka ordningen, kontrollera ölhandeln och uppbåda hjälp till personer i sjönöd. Han hade företrädesrättigheter i fisket och fiskhandeln. Han ledde de enskilda båtlagen och signalerade utrodd. Han kontrollerade tunnornas packning. Hamnfogden kunde biträdas av en sexman.
Benämning på
hamnkapten (användes åtminstone under 1700-talet).
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en
hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade
hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
I större hamnar anställd person som på begäran lotsade fartyg inom hamnområdet.
I Ryssland från 1765 tulltjänsteman som övervakade inkommande handelsskepp och lossandet av deras last. I hamnstäderna i
Gamla Finland fanns
hamnmästare som avlönades av staden.
Hamnskrå, fiskestadga som gällde kronans fiskehamnar i Östersjön. Den utfärdades på Svenska högarna 1450. Förutsättningen var kronans
regalrätt till fisket i Saltsjön. Stadgan avsåg fiskelägen för strömmings- och torskfiske mellan pingst och olovsmässan samt mellan Olofsmässan och Mikaeli. Stadgan skulle dels fixera och kontrollera skatten, dels utgöra ordningsföreskrift. Fisket övervakades av en hamnfogde.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Enhet inom stadsförvaltningen, vilken ansvarar för stadens hamnförvaltning.
Personligt, egenhändigt
brev från högt uppsatt person, i synnerhet
regent eller högre ämbetsman.
Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815)
officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Regional näringslivsorganisation avsedd för alla företag oberoende av bransch inom ett specifikt geografiskt område. Handelskamrarna verkade för ett gott företagsklimat, goda handelsrelationer, infrastrukturfrågor och vissa handelsbruksfrågor. Handelskamrarnas nationella centralorganisation utgjordes av centralhandelskammaren, och de hörde till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Läroverk som från 1904 erbjöd
undervisning i handelsämnen. Handelsläroverken lydde under Industristyrelsen, senare Handels- och industristyrelsen, Handels- och industriministeriet, och omfattade handelsskolor som erbjöd en kortare undervisning och handelsinstitut som även erbjöd en högre kurs. De statligt finansierade handelsläroverken inspekterades från 1906 av inspektorn för handelsundervisningen.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer.
Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet
handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild
post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens
handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur
kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans
Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
På hovstatens
ordinarie eller extra ordinarie lönestat tidvis upptagen sekreterare, kassör, som skötte konungens eller kejsarens handkassa.
Det manskap, bestående av skifteslagets delägare, som skulle biträda lantmätaren vid jordskifte samt vid
uppmätning och kartläggning av jordområde.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata
handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och
ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
Allmän benämning på olika typer av handskrivna dokument. De äldsta svenska handskrifterna är skrivna på pergament, och pergament föredrogs länge för exempelvis lagar. Redan från 1446 finns en
handskrift av
Kristoffers landslag ömsom på papper och pergament. De äldsta pappershandskrifterna är en unkundslibell från omkring 1345 och ett
kungabrev från början av 1330-talet. Svenska medeltida handskrifter har i stor utsträckning publicerats.
Benämning på landshövdingens
sekreterare under 1600-talet, fick 1687 titeln landssekreterare.
Handskakning. Under medeltiden hade handslaget flera funktioner. På tinget bekräftades olika slags avtal med handslag. Åtminstone i östra Finland ingick
handslag i prästvalet. När församlingen i Nykyrka 1686 hade förrättat
prästval gav först sexmännen och övriga ansedda män och därefter resten av församlingen prästen ”lyckönskningshanden”, som en bekräftelse på valet.
Från 1600-talet tjänstebeteckning för lägre befattningshavare i olika arbetslag inom lantmäteri- och skogsstaten. Det förekom såväl
ordinarie som extra ordinarie hantlangare.
Tjänstebeteckning för biträde vid militära och sjömilitära kanonservisen under 1600-talet, till exempel kruthämtare och ammunitionsbärare.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
De fiskevatten till havs eller i den yttre skärgården som låg utanför byalagen eller enskilda hemmans rår. Alla undersåtar hade
rätt att idka fiske där, och
kronan fick inte någon annan inkomst än
arrende för sådana kronoholmar som var utarrenderade.
Domstol som utövade bestraffningsrätt över
officerare vilka gjort sig skyldiga till handlingar som minskade aktningen för officerskåren. Lagen om krigsmaktens hedersdomstolar stiftades 1919 och innebar att en
hedersdomstol skulle inrättas i alla divisioner och brigader samt inom marinen.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för
bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick
undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord,
ränta eller föremål.
Att sekretessbelägga statliga eller kommunala allmänna handlingar för att till exempel skydda rikets säkerhet och finans- och penningpolitik samt för att förebygga eller beivra brott. Beslutet tas enligt sekretesslagen av myndigheten i fråga och kan överklagas till domstol.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en
kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare)
mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman,
enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller
stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel
rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Delning av
hemman i mindre delar så att andelarna i ägor,
skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek.
Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning.
Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852.
Frälsejord fick däremot klyvas.
Klyvning fick ske efter myndigheternas
prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full
frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Delning av
hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Före 1400-talet saknades regler för
hemmansklyvning i Sverige. Enligt Strängnäs
stadga 1437 fick en
skattebonde inte köpa mer jord än
vad han själv kunde bruka och som han själv var
besutten på. Kristian I:s
plakat om skattegodsens vidmakthållande 1459,
Kalmar recess 1474 och 1483 avsåg att förhindra sådant skattebortfall som berodde på att hemmansdelarna blev så små att de inte kunde bära sina pålagor. Besuttna hemman fick därför inte förminskas.
Självständigt brukat
hemman som beboddes och brukades av
bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Handling om
hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns)
rätt till
fattigvård på den angivna orten.
Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid
resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som
lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Läroanstalt för högre utbildning inom hemslöjd, vilken gav kompetens att arbeta som instruktör eller
lärare i hemslöjd. Hemslöjdsläroinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt eller ambulerande skola i hemslöjd. Högre utbildning inom området kunde fås vid hemslöjdsinstitut. Hemslöjdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Hänskjutande av myndighets
beslut för
avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av
mål till högre
rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Förslag från
riksdagsman till riksdagen om att denna skall hos regeringen hemställa om åtgärd i ett ärende som faller under regeringens kompetens. Numera används termen åtgärdsmotion.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader.
Hemsändning gällde närmast tiggare,
fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
Egentligen hemulansvar, som innebar att den som sålt något, särskilt viss egendom, ansvarade för att det sålda verkligen tillhört honom.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad
rätt till det köpta.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny
biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med
råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett
domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett
gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets
pastorat eller skolan i fråga.
Titel som började förekomma under medeltiden och senare enligt internationella förebilder. I Sverige kallas Knut Eriksson ”dominus” i mitten av 1160-talet, medan jarlen och tre folklandsprostar som uppräknas i samma vittnesformel inte har samma titulatur. I andra 1100-talsdokument tituleras ärkebiskopen och biskopen av Skara ”dominus”. Titeln genomgick inflation. Under 1200-talet användes den av det högre kleresiet och världsliga stormän. Bland världsliga stormän var dock ”herre” förbehållet dubbade riddare. Enligt tyskt mönster började dominustiteln också förekomma bland borgare. Äldsta belägget är från 1253. Följande är från 1280-talet och visar att rådsförfattning hade införts, där herretiteln förbehölls den högre rangen hos de fyra rådmän som senare skulle bli borgmästare.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och
ombud för
borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Enligt 1626 års svenska
riddarhusordning den högsta klassen inom ridderskapet och adeln. Till
herreklassen räknades grevar och friherrar. Trots sin litenhet hade herreklassen stor makt i och med att klasserna vid ståndets voteringar hade en röst vardera.
Ursprungligen tysk titel, som efterhand kom att ersätta den gamla jarltiteln. Magnus Ladulås fick titeln ”sveahertig” och erhöll Södermanland som hertigdöme. Hans bror Bengt blev 1284 ”hertig av Finland”, vilket enbart var en hedersbetygelse. Magnus Ladulås
yngre söner blev bägge hertigar med därtill hörande landområden. År 1310 blev dessa självständiga och likvärdiga med kungens del av riket. Splittringen upphörde 1317. Under återstoden av medeltiden utnämndes endast Bengt Algotsson på 1350-talet till ”hertig av Halland och Finland”.
Skriftligt
intyg över
frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller
magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid
domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som
ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Benämning på krigarfölje som utgjorde en konungs eller stormans livvakt och kärntruppen i hans här under tidig medeltid.
Benämning på bägge makarna i ett äktenskap. Ordet hjon avsåg under svenska tiden i allmänhet person, familjemedlem eller tjänare i ett hushåll. Med en förändring benämndes personens position i
hushållet (till exempel fästehjon (trolovade), jästehjon (
fattighjon).
Vanligen för arbetarklassen avsedd självhjälps- eller understödsförening som gav understöd vid arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, olycksfall och dödsfall samt för begravningshjälp. Hjälpkassorna stod i större eller mindre utsträckning under statlig uppsikt. De kontrollerades genom normativa bestämmelser om till exempel
förvaltning och
revision samt med reglementen.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den
ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Med regentens
fullmakt beviljad
värdighet åt en
pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i
Åbo stift och fem i Borgå stift.
Dräng anställd vid ett hospital, underlydande sysslomannen. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande.
Sjuka och orkeslösa personer som var
mål för fattigvården, men oförmögna att upphjälpa sin situation genom arbete eller
tiggeri och blev intagna på hospital.
Det kungliga hushållet. I Sverige kände man till det europeiska hovbegreppet och hade vissa motsvarigheter. Konkreta uppgifter om hovets organisation finns från Bo Jonssons
fullmakt 1369, kung Kristoffers
försäkran 1441 och Georg Normans
hovordning 1539. Mest givande är instruktionerna för personalen vid biskopsgården i Linköping från omkring 1515. Linköpingsbiskopens hushåll leddes på 1200-talet av en
stallare och munskänk, på 1300-talets andra hälft av en
hovmästare och skattmästare.
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
Innehavare av
apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också
hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes
apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius
rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde
frihet från tull,
växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd
taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en
titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades
fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Lagfaren
tjänsteman vid
hovkontoret från 1669 vars uppgift det var att i rättegångar som gällde hovet, ett kungligt slott eller Kungliga Djurgården, bevaka hovets och konungens
rätt samt föra deras talan. Hovauditören verkade efter 1687 också som åklagarmyndighet vid övre och nedre borgrätten.
Hovauditör förekom även som
titel utan motsvarande ämbete.
Barberare som tidvis var uppställd på hovstaten där han verkade som
fältskär och frisör.
Barberare omnämns bl.a. 1729.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Allmän benämning på hos
drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
Kollektivbenämning på både adliga och
ofrälse kvinnor med
tjänst eller
ämbete vid hovet, inom de kungliga personernas uppvaktning. Chef för
hovfruntimret var hovmästarinnan, tidvis en överhovmästarinna. Tjänstgöringen innebar kontinuerlig närvaro vid hovet och i närheten av den kungliga familjen. Social samvaro och umgänge med den kungliga familjen var en viktig del av uppgiften för den adliga delen av hovfruntimret. Under hovmästarinnan eller överhovmästarinnan fanns några adliga kammarjungfrur och ett antal hovjungfrur (efter 1719
kammarfröken och hovfröken) samt en grupp icke-adliga kvinnor: kammarfru, kammarpigor, tidvis också kammarhustru och hovpigor. De adliga kvinnorna inom hovfruntimret var oftast kring ett dussin personer, vid sämre tider färre. Mat och husrum, tidvis också kläder, ingick i förmånerna. När de ogifta kvinnorna inom hovfruntimret gifte sig bekostades bröllopet av drottningen eller annan kvinnlig person som de tjänade hos och en summa betalades i så kallad bröllopshjälp. De kvinnor vid hovet som inte räknades till hovfruntimret hade mera utpräglat praktiska och konkreta uppgifter. Fataburens kvinnor var inte under hovmästarinnan och ingick som regel inte i fruntimret. Etymologisk grund i tyskans Frauenzimmer. Ordet fruntimmer betydde ursprungligen rum för kvinnor, men kom sedan att betyda kvinnorna i detta rum.
Samlande benämning på högre eller lägre hovanställda.
Exterritoriell
församling för hovets medlemmar och deras tjänstefolk.
Hovförsamlingen omfattade också alla i hovets olika
hus boende personer. Moderkyrkan är Slottskapellet i Stockholm och som
pastor verkar hovpredikanten. Hovförsamlingen lyder under hovkonsistorium.
Oftast
ofrälse tjänsteman vid hovet som förestod ekonomibetjänterna och
hushållet 1653–1660 och efter 1672. I hierarkin stod hovintendenttjänsten under de högre hovtjänsterna som gavs åt adelsmän.
Hovintendent var också en
ämbetsman vid hovet, tidvis underställd överintendenten, med uppgift att planera och utföra dekor för kungamaktens ceremonier, hovets fester och hovteater, eller en
ämbetsman vid hovet som förestod kungliga konstsamlingar. Hovintendenten innehade en central roll för hovspektaklen – det vill säga skådespel och nöjen – från karolinsk tid till gustaviansk tid. Sedermera blev hovintendent en
titel utan tjänstgöring vid hovet förlänad av kungen till personer i motsvarande civilt yrke.
Jägare upptagen vid hovets jägeristat, med
ansvar för de kungliga jaktparkerna eller ifall de var flera, för en viss kunglig jaktpark. Fyra
hovjägare var 1729 upptagna vid hovets jägeristat, då också en
överjägare var anställd med
extraordinarie lön. Sedermera blev hovjägare en
titel för underordnad person som utövade
tillsyn över Kungliga Djurgården i Stockholm.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig
kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen
klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen
rätt till sex prelaturer samt vid varje
domkyrka ett
kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin
tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Orkesterledare och dirigent för hovkapell. Hovkapellmästaren för
Kungliga hovkapellet i Sverige biträddes ibland av en
vice kapellmästare och var från 1700-talets början underställd en direktör.
Hovämbete vid furstliga personers hov. Den främste hovkavaljeren kunde benämnas förste kavaljer. Allmänt: adelsman som uppvaktade vid hov. I hovkalendrarna har inte kungarna hovkavaljerer, men nog andra kungliga personer.
Sockerbagare upptagen på hovstaten. Hovkonditorn ingick tidvis i hovhushållningen från Gustav Vasas tid (1523–1660). Tjänstebeteckningen
hovkonditor började förekomma först på 1700-talet, men fanns redan på 1600-talet i betydelsen
hovleverantör av sötsaker.
Betjänt anställd vid hovet med uppgift att passa upp vid en furstlig persons taffel. Hovlakejen medföljde på kungliga utfärder och resor bakpå hovvagnen.
Titel för
köpman eller
hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans
regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Allmän benämning på uppvaktande adelsman vid kungligt eller furstligt hov.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig
befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv.
Drottning Kristinas
hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet
ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har
hovmästare betecknat lägre
hovämbete med
ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Hovämbete för gift adelsdam från 1585 som hade överinseende över drottningens eller andra kvinnliga kungliga personers hovhållning. Hovmästarinnan, tidvis överhovmästarinnan, hos drottningen var chef för hovfruntimret. Under perioden 1751–1782 var
hovmästarinna en tjänstebeteckning för chefen för serveringen vid den kvinnliga hovhållningen. Hovmästarinneämbetet och överhovmästarinneämbetet var de enda hovämbetena för gifta kvinnor, främst änkor, vid det svenska hovet tills Gustav III 1774 skapade statsfrusysslan. Hovmästarinnorna rekryterades från en begränsad
krets av ofta högadliga damer som i allmänhet hade tidigare erfarenhet av hovtjänst och som ingick i familjer och nätverk med hovmän och hovdamer. De var ofta änkor efter
riksråd och var i 50–60-årsåldern.
Register över utbetalning av årslön vid hovet.
En av hovstatens tjänare med uppgift att i narrkostym eller -mundering roa kungen och andra högt uppsatta personer. I Sverige omtalas dvärgar som hovnarrar (hovdvärgar) under senmedeltiden. Andra narrars tjänstgöring vid hovet är inte kända. Hovnarren underhöll vanligen med kvickheter och sarkasmer över händelser och personer vid hovet eller genom dumhet, pedanteri och vanställdhet, som gjorde honom till måltavla för andras spott och spe. I Sverige omtalas i
äldre tid bl.a. hovdvärgar, men något annat om narrar är inte känt. Det är osäkert om narrarna hade en
befattning vid hovet.
Titel sedan Gustav II Adolfs tid för främst utlänningar som användes i svenska utrikesbeskickningar eller när de tidvis var stationerade i Stockholm som sakkunniga i utrikesförhållanden. Från mitten av 1600-talet blev
hovråd i allt högre
grad ett
ämbete knutet till kansliet i Stockholm och som besattes av också svenska undersåtar.
Hovråd blev sedermera en
titel utan motsvarande ämbete. Efter 1600-talet delade man uppenbarligen inte längre ut hovrådstitlar.
Statsministerns
sekreterare vid statsrådets kansli. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern. Han tilldelades titeln hovråd.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland och i Finland under autonoma tiden. Hovråden utgjorde sjunde rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid
hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea
hovrätt kring 1620, vid
Åbo hovrätt 1634.
Protokollförare och
kopist vid
hovrätt sedan 1615. Hovrättsnotarien verkade också som hovrättssekreterarens biträde och avancerade ofta, åtminstone under 1600-talet, till hovrättsassessor.
Registrator vid en hovrätts civil- eller
kriminalexpedition (1809–1911), senare dömande sektion. Hovrättsregistratorn tillhörde ursprungligen
rangklass tio.
Högre
tjänsteman vid
hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är
hovrättssekreterare en
föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Tidvis på kungliga stallstaten upptagen
hantverkare som hade i uppgift att sko konungens och hovets hästar, att smida hästskor och söm samt att bota sjuka hästar. I städerna var hovslagarna medlemmar av hovslagarskrået.
De på
stat avlönade manliga och kvinnliga hovämbetsmännen vid en monarks eller en furstes/furstinnas hov. Hovstaten utgjorde den
fasta uppvaktningen.Till skillnad från hovet som också inkluderade oavlönade adelsmän och adelsdamer som vistades kring monarken och deltog i fester och annat program som ordnades av och för monarken/fursten, var hovstaten anställd för olika givna hovämbeten med särskilda titlar, med
rang och med definierade uppgifter.
Tjänst inom hovkapellet och Kungliga Operan, hederstitel som svenska kungen beviljade en framstående svensk sångare eller sångerska.
Tidvis på hovstaten upptagen
befattning för en urmakare som av allt att döma ansvarade för hovets klockor.
Hovurmakare förekom åtminstone på 1700-talet.
Ämbete inom hovet med särskilda definierade uppgifter, lön och rang. Hovämbetet innebar uppvaktning och kontinuerlig närvaro vid hovet. Samma titlar som hörde till hovämbetena kunde också tilldelas som kungligt nådevedermäle och utan tillhörande tjänstgöring eller lön, men med samma
rang och värdighet. Utöver lönen på
stat tillkom som regel naturaförmåner som fri kost och logi under de perioder personen uppvaktade vid hovet.
Urfjäll, ett
jordstycke som är skilt från en bys övriga jordägor. Benämningen förekommer i ÖgL.
Nattvakt ombord på fartyg (klockan 24–04), betraktades som den svåraste vakten av dygnets vakttjänstgöring.
I
äldre tider kronans slott, befästa plats eller kungsgård, av samma betydelse i sammansättningar (till exempel Tavastehus, Husaby, Bohus).
Familjens och husets överhuvud. Husbonden förvaltade all egendom i boet, också hustruns enskilda egendom, och endast han kunde ingå avtal. Under 1400-talet reglerades mannens
rätt att aga sin hustru. Han var
målsman för hustrun och sina barn. Förhållandet till myndiga söner berodde på om de bodde i oskiftat bo med honom eller inte. I landskapslagarna var husbondens makt över trälarna obegränsad. Under 1400-talet hade husbonden rätt att aga legohjon inom vissa gränser. Också i förhållande till landborna kallades gårdens
herre för husbonde. I Karelen var brödrafamiljer i majoritet bland storfamiljerna på 1500-talet. Ursprungligen var husbonden då den äldsta brodern eller en farbror. Brödrafamiljerna avvek dock från fadersfamiljerna genom att husbonden kunde avsättas.
Protokoll över förrättad husesyn.
Förordning med föreskrifter om
vad innehavare av annans
fasta egendom skulle iaktta i avseende på underhåll och nybyggnad av husen och skötseln av ägorna. Husesynsordningen innehöll ytterligare kriterier som skulle iakttas vid bedömningen av huruvida brukaren uppfyllt sina åligganden (så kallad husesyn). Husesynsordningar utfärdades 1590, 1681, 1696 (för officerare), 1734 (för syner och besiktningar av boställen och skatte-, krono- och frälselandbohemman).
Benämning på tjänstefolk i ett bondehushåll.
Husbondens hustru och husmoder i förhållande till gårdsfolket. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle kvinnan ges till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och nycklar.... Också egendom utanför hemmet kunde i vissa fall förvaltas av hustrun. Hustrun hade inom vissa snäva gränser
rätt att förrätta köp. I Finland var hustruns ställning avhängig av hennes släkts betydelse. Ännu under nya tiden behöll hon sitt släktnamn. Hennes ställning inom äktenskapet berodde på om det föddes några arvingar. Om barnen var minderåriga kunde hon efter mannens död fortsätta att styra huset under hela sin livstid oavsett att den äldsta sonen senare blev
husbonde till namnet. En barnlös änka däremot återvände till sin egen släkt efter mannens död. Den östfinska hustruns ställning avvek från den västfinska med avseende på äganderätten. Ännu under nya tiden ärvde hon endast lösöre, sin hemgift.
Hovtjänsteman i ledningen för Kungliga husgerådskammaren, grundad 1634 (tidvis även i ledningen för Klädkammaren).
Benämning på den delen av
Kungliga hovstaten som ansvarade för hushållets praktiska avdelningar, även kallad ekonomibetjänterna. Här ingick köket, hovkällare, silverkammaren, hovbagaren, bryggeri, skafferi, konfektbagare, fataburen, husgerådskammaren, klädkammaren och flera kungsgårdar.
Nedskrivna regler för skötseln av en lantgård. Gården utgjorde ofta ett självständigt samhälle med bestämd funktion och egna normer. Gårdshushållet producerade både arbetskraft och konsumtionsvaror. Gården skötte också både uppfostran och åldringsvård. Från medeltiden har
biskop Hans Brasks Hushållskalendariunm bevarats.
Läroanstalt med teoretisk och praktisk
undervisning för blivande husmödrar och framför allt tjänarinnor i hushållsgöromål. Utbildningen varade några månader eller högst ett år. Hushållsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Man som har lejt
hus åt sig men som inte har någon gröda eller boskap. Husmän omnämndes i landskapslagarna. De jämställdes ofta med legofolk eller
hantverkare och skulle betala vissa kyrkliga avgifter. Enligt Magnus Erikssons
landslag var husmännen och inhysesmännen förbjudna att bära värja, dolk och jaktkniv. Enligt Växsjö
stadga 1414 skulle en
husman betala hälften så stor
skatt eller
avrad som en bonde.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett
hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med
dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Läroanstalt med praktisk
undervisning i hushållsarbete och barnavård, med en utbildning på högst ett år. Husmodersskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ordinerad präst, verksam hos enskild adlig familj, som betalade hans lön och stod för hans uppehälle. Huspredikanter förekom sedan medeltiden. Rätten för adelsmän att
anställa huspredikanter formaliserades 1686. Rätten till
huspredikant beviljades av biskopen och domkapitlet om kyrkobesök var omöjliga på grund av sjukdom, ålder eller andra omständigheter. Anställningen fick inte inverka på församlingens
ordinarie prästers löner och förmåner. År 1723 ökade bruket av huspredikanter också bland de lägre stånden, och kyrkobesöket som den primära formen för religionsutövning betonades.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn.
Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för
brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom
utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Räkenskapsbok för överföringar från inventarieboken, memorialen eller kassaboken. Huvudboken visar resultatet av samtliga räkenskaper.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Beteckning för en större egendom. Under en
huvudgård låg dels jord i direkt drift, dels
utjord som odlades av landbönder. Under en huvudgård hörde också torpare, fiskare och en eller flera kvarnar. Huvudgården utgjorde också ett förvaltningscentrum för jordägarens övriga landbor. Arbetet leddes under tidig medeltid av en
bryte och sedan 1300-talet av en gårdsfogde. Från 1200-talet fick biskoparna
rätt att uppbära alla kungsböter som utdömdes av personer bosatta på kyrkans huvudgårdar. Omkring 1280 fick frälset
skattefrihet för sina huvudgårdar liksom för sin övriga frälsejord. Under tidig medeltid användes begreppet ”villa”, senare curia, curia principalis eller curia residentialis. Under senmedeltiden blev ”mansio” vanligt och i sällsynta fall används manerium för särskilt stora gårdar.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Kontoret leddes av en
huvudkassör med bistånd av ett kassörsbiträde.
Huvudkassan ansvarade för att ta emot och kvittera alla kontanta medel som kom in till Järnvägsstyrelsen, att verkställa utbetalningar och att föra
kassabok över inkomster och utgifter. Huvudkassan hette före 1922 Kassakontoret och lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Formellt saknades
huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt
testamente gjorde franciskanerklostrets
kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av
Kalmar recess 1483.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Tjänsteman vid
Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med
förhör i hydraulik och hydrometri.
Tro- och huldhetsed som avlades av
ständerna inför regenten.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen.
Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av
kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående
ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Arbetsledare vid en hytta inom bergsstaten.
Den vanligaste hägnadsformen i Finland under medeltiden var gärdsgården. De medeltida lagarna innehåller bestämmelser om hur en gärdsgård skulle vara gjord för att godkännas och om underhållsskyldigheten. Terminerna mellan vilka hägnaderna skulle hållas i
stånd varierade i de olika landskapslagarna. Gärdsgårdssyner hölls regelbundet, vanligen vid Botulvsmässan. Utdömda sakören för försummade gärdsgårdar omnämndes i Finland i
Åbo län 1464.
Fängsling, fängslande, sedermera i en mera inskränkt användning om den åtgärd varigenom vederbörande
myndighet lät fängsla en person misstänkt för brott, lösdrivare, försumlig försörjare, tredskande konkursgäldenär eller vittne.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller
stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Handling med uppgifter om en kommande hämtning, måste skickas före den egentliga hämtningen.
Ett härads andel av de
böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Titel som i
Kristoffers landslag reserverades för häradshövdingens edsvurne vikarie. Från början av 1500-talet reserverades titeln för tolvmannanämndens ordförande. Det innebar att häradshövdingenräntan kom att disponeras av kronan, som förlänade häradshövdinge- och lagmanstjänster till adelsmän som lönefyllnad.
Exekutiv
tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en
kronofogde vars
fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som
domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens
ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt
ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens
förslag och vanligen innehades av en
vikarie (
lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (
tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli.
Häradshövding var också en beteckning för
domhavande i de domsagor som
Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes
häradshövding som benämning på en del av de
domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i
Åbo generalguvernement och i Viborgs
kommendantskap och som skipade
rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Titel för häradets
målsman och
domare under medeltiden, omnämnd i finländska medeltidsurkunder tidigast 1411, sedan senmedeltiden tjänstebeteckning för en domsagas styresman och domhavande. Under medeltiden skulle häradshövdingen inte bara döma på tinget utan också leda verkställandet av domen. Han skulle bevaka häradets
rätt till
böter och dess rättigheter beträffande häradsallmänningen, broar och vägar. Han skulle låta gripa fredlösa och
anställa husrannsakan efter stulet gods. Enligt Alsnö
stadga skulle han inom sitt
härad tillsätta de
rättare som skulle förse resande med förnödenheter. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle en av häradsmenigheten på
extraordinarie ting vald
nämnd med lagmannen som
ordförande utse tre valbara, bofasta kandidater av vilka kungen utsåg en till häradshövding. Valförfarandet sattes ur spel av riksföreståndaren Svante Nilsson. Enligt denne kunde en utanför häradet bosatt
häradshövding fullgöra åliggandena genom en vikarie.
Kristoffers landslag reserverade titeln
häradsdomare för vikarien.
Sedan medeltiden benämning på den
nämnd som bestod av ett tingslags
bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Den
landsstatstjänsteman i ett
fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som
månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje
hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp
budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från
Kammarkollegium och tillsattes på
förslag av landshövdingen.
Vid sidan av lantkommissarien, det vill säga kronofogden, ledande
tjänsteman i lantkommissariaten i
Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1812 med samma uppgifter som häradsskrivarna hade i den svenska länsförvaltningen, det vill säga förandet av lantkommissariatets räkenskapsböcker och skattelängder.
Spannmålsmått som användes för skatteuppbörden.
Benämning på den
rätt som tillämpades vid häradssyn.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första
instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons
landslag dömde
häradshövding i första instans.
Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser.
Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Skrå av ämbetsmän vid hovet kända sedan 1100-talet och benämnda
härold från och med 1300-talet. Härolderna ledde verkställningen av offentliga tillställningar såsom kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. De var experter i heraldik och ceremonier, hade
ansvar för
adelsvapen och dylikt. Senare fick härolderna mer inskränkta uppgifter av ceremoniell karaktär. Härolden in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier. Härolder förekom också vid kungliga och kejserliga ordnarna. Härolden var
domare i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen (härolder) samt övervakade och höll
vapensyn vid torneringar, senare ceremoniella uppgifter (vid kröningar, receptioner och riksdagens öppnande). Indelad i tre grader: perservant (
lärling), härold och vapenkung.
Av statsmakten fastställd
plan för en armés organisation under en viss tidsperiod.
Hävdvunnen
rätt till jordegendom.
Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje
hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Förteckning som vid
laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
De högsta rangklasserna inom adelskapet, i Sverige grevar och friherrar. Klassindelningen vid riddarhuset upphävdes 1719. Gustav III återinförde klassindelningen 1778.
Titel på
underofficer av lägsta graden vid skepparstaten inom svenska örlogsflottan fram till 1824, även
titel på person som hade den lägsta befälsposten på ett handelsfartyg.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans
prerogativ eller regalen.
Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Högste befälhavarens
kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en
armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens
befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre
ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922.
Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till
ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa
ämbetsverk där
allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga
examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande
underdomare eller
kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade
förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Behörighetskrav för
ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel
Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens
befallningshavande i län,
landskap eller distrikt.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort.
Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan
vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
Titel för vissa högre svenska
ämbetsverk under svenska tiden
Hedrande
tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på
prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid
lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om
domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en
titel för biskopar och teologie doktorer.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.
Titulatur i skrift (”högädle”) för alla civila och militära ämbetsmän som innehade kunglig
fullmakt eller befattningshavare som var jämlika med dem.
Under senmedeltiden och 1500-talet den vanligaste titeln på en
militär befallningsman. Engelbrekt utnämndes 1433 till Dalarnas och 1435 till hela rikets hövitsman. Titeln användes också för
befälhavare på kronans befästa borgar. Den innebar en mera självständig ställning, medan fogdetideln förbehölls dem som innehade
län på räkenskap eller fataburslän. Titeln försvann under 1600-talet
I
Epitet för beväringsman som till följd av kroppslig svaghet eller annan omständighet inte kunnat uttas till krigstjänst.
Olaglig, orättmätig (till exempel myndighetsbeslut). Motsats: legitim i betydelsen laglig.
Gods som forslas längs statens järnvägar snabbare än vanligt fraktgods, vanligen med
ordinarie bantåg.
Epitet för
borgmästare och
rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Införa i en matrikel, inskriva.
Utan mellanhand, omedelbart.
Statens överhöghet över statsområdet, territorialhöghet, i motsats till statens äganderätt, kallat dominium.
Imperium ger
rätt att utöva makt över geografiskt område, dess saker och folk samt att där kräva fullt erkännande av lagar, genomföra regeringsbeslut och utöva rättsskipning. Det utesluter i regel varje annan stats befogenhet att företa statshandlingar inom territoriet.
Avgift som betalas vid import av varor över en landsgräns.
Outförbar, om väg: ofarbar, oframkomlig.
Generellt sett, när man inte tar hänsyn till situationen i det enskilda fallet. Motsats: in concreto.
Stå för bostad och kost för någon.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Oförytterlig, något som inte kan säljas eller bortskänkas.
Högtidligen inviga, gällde vid högskolor och
universitet i samband med tjänstetillträde.
Statligt avlöningssystem som baserade sig på naturahushållning. Inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare och militärer. Indelningsersättningarna indrogs under 1800-talet, då det blev möjligt att erlägga lönen i penningar direkt ur statsmedlen.
Båtsman vid flottan, tillhörande
kompani som underhölls genom
indelning (
rusthåll). Efter grundandet av Karlskrona örlogsstation uppstod ett behov av att förlägga ett större antal båtsmän i närheten av stationen, vilket resulterade i inrättandet av båtsmansindelningen.
Rätt som reserverade prästtjänsterna för de inom stiftet ordinerade. Indigenatsrätten gällde från 1693 också rätten att få avlägga präst- och
pastoralexamen vid domkapitel. Den kunde kringgås genom ett dispensförfarande. Indigenatsrätten försvann successivt på samtliga tjänstenivåer och upphävdes formellt 1864 genom en kejserlig förordning.
Från vilket inte kan lämnas
dispens (undantag) från föreskrifter eller villkor (till exempel meritkrav vid tjänstetillsättning eller intagningsgrunder för utbildning).
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre
tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens
president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Från 1885
centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen,
Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken.
Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av
Manufakturdirektionen och
Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en
överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
I Ryssland 1797–1806/1808
inspektör för infanteriet i en inspektion.
Soldat som hör till infanteriet.
Läromästare,
lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas
informator och en pagernas informator i
fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Gällande medborgarskap i en
stat eller
hemortsrätt i en
socken eller kommun. Förvärvas 1) genom födseln i det land eller på den ort där mantalsskriven faders äkta, eller moders oäkta barn, samt hittebarn föds eller 2) som en särskild akt, som tillerkänner någon medborgarätt, så kallad naturalisation. Hemortsrätt förvärvas vanligen efter en viss föreskriven tidsfrist.
Utmätning av lön, i
1734 års lag den åtgärd med vilken en borgenär blev berättigad att tills vidare få lyfta till exempel en tjänstemans lön eller
pension för sina fordringar, utan särskilt bemyndigande för varje enskild transaktion.
Införsel i lön avskaffades i Finland genom införandet av utsökningslagen 1895.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611
militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var
ingenjör en
titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad
tjänsteman anställd av
stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid
Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Militär
titel i Ryssland från och med 1796, tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Tekniskt utbildad kår inom fortifikationskontoret, som ledde och utförde de flesta tekniska arbetena för militära ändamål, såsom byggande och underhåll av fästningar. Från mitten av 1500-talet bar gemene
soldat hacka, pik och spade för fortifikationsarbeten. År 1644 uppsattes en särskild trupp med specialfortifikationsverktyg och mellan 1677–1681 verkade ett fältpionjärkompani, varefter små ingenjörstrupper grundades vid behov (bl.a. av Karl XII under stora nordiska kriget). Först 1778 inrättades en fast pionjärkår, på bekostnad av fästningsbyggnadsstaten. Kåren verkade till 1807, då den i fredstid överfördes på privat gruvdrift, med löfte om att återinträda i
krigstjänst vid behov. I Finland verkade 1791–1793 en pionjärkår på Sveaborg. Följande år inrättades en ny kår (
valldrängskåren) för hela Finland, vilken drogs in 1798. År 1806 gjordes ett nytt försök att starta en
ingenjörskår för Finland, som aldrig hann verkställas fullständigt innan 1808–1809 års krig. Under autonomin verkade från 1921 en
militär ingenjörskår inom vatten- och vägförvaltningen kallad strömrensningskorpsen, senare ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som 1869 omorganiserades till en civil tjänsteinrättning.
Inkomster, ränta, avkastning, särskilt om sådant som inflyter till kronan,
stad eller annan samfällighet.
Inställa, förbjuda, hämma eller
inställa (till exempel verkställighet av ett i kraft varande beslut). Sådan
rätt tillkommer i vissa fall överordnad myndighet, då klagan förts över en underordnads beslut. Inhibering kan även ske under beredningsprocessen, innan det fattats ett
beslut .
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens
initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för
beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Indriva utestående fordringar, motta betalning för dylika.
Att anmäla ett fartygs ankomst i
hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets
märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
I kyrko- och statsrättsligt språkbruk, det omöjliga i att samtidigt förena vissa offentliga ämbeten, till exempel två kyrkoämbeten vilka vardera medför residens- och själavårdsskyldighet inom det lokala området. Statstjänstemän var förbjudna att samtidigt inneha två eller flera avlönade ämbeten, i vissa fall även att förena
offentlig tjänst med förtroendeuppdrag.
Brist på behörighet hos tjänsteman, avsaknad av nödvändiga förutsättningar för uppdrag eller ämbete, oduglighet.
Skatt av personlig natur, där inkomsten är norm såväl för skyldigheten att erlägga
skatt som för skattens storlek. Inkomstskatten indelas i allmän inkomstskatt, då all slags inkomst är underkastad
beskattning och partiell inkomstskatt, då endast ett visst slags inkomst beskattas (till exempel löneinkomst, avkastning, räntor och annuiteter).
Den handling med vilken en dittills självständig
stat (del av en stat) eller självständigt kyrkligt, kommunalt, administrativt eller judiciellt förvaltningsområde införlivas med ett annat på så sätt att den senares allmänrättsliga förhållanden blir gällande även för det införlivade området. Under medeltiden kunde inkorporeringen också gälla anslagna inkomster till ett kloster eller
biskopsstift som uppbars av ett prästboställe eller ett pastorat.
Ledamot av en inkvisitionsdomstol, med uppgiften att uppspana, rannsaka och bestraffa irrläriga och avfällningar. I Sverige utnämndes den första inkvisitorn 1403. Han var franciskanernas
gardian i Viborg. Ämbetet tycks ha stannat inom franciskanerorden eftersom franciskaner utnämndes också 1421 och 1479. Någon organiserad
domstol är inte känd och inte heller några åtgärder från inkvisitorerna.
Tjänsteman inom
hovekonomin som från 1700-talet ansvarade för inköp av livsmedel, under hovkontrollörens översyn. Inköparna räknades 1729 till skafferibetjänte, från och med 1767 till hovekonomin, dit alla tjänstemän som utförde det praktiska arbetet inom hushållningen vid husgerådkammaren, skafferiet och i köket hörde.
Skrift eller bilaga till
ordinarie handlingar där
part i
rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Inlösning av fastighet eller del därav mot en ersättning.
Beslut därom togs av
domstol eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
Undersökningstillstånd som gav innehavaren företräde till att utnyttja en eventuell fyndighet inom ett visst område.
Förteckning över befäl, manskap och passagerare på ett örlogsfartyg eller militärt fartyg. Rullan innehöll uppgifter om varje persons namn, hemvist och födelseort,
civilstånd samt om hyran som betalades per månad eller för hela resan.
I naturligt tillstånd, avlöning i förnödenheter eller varor, så kallade persedlar.
Person som, utan att tillhöra lägenhetsinnehavarens familj, bodde som underhyresgäst med eller utan
inackordering i maten. Detta var en vanlig form av fattigboende i städerna från och med 1800-talet, särskilt för unga ogifta personer.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
Anteckna eller införa i ett register.
Statlig
avgift som erlades i samband med att vissa rättshandlingar anhängiggjordes såsom lagfart, inteckning, senare också ansökan om patent, registrering av
varumärke och aktiebolag m.m. Eftersom inregistreringen stämplades på handlingarna brukade avgiften även kallas stämpelavgift, sedermera stämpelskatt.
Medlem av
statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som
senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns
ansvarsområde låg statens andel i landets
förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även
gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Icke garnisonerade truppers samling till vapenövning eller annan kommendering.
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en
tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje
jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
Den förrättning då det värnpliktiga manskapet infördes i krigsmaktens rullor. Termen förekommer även i ord som inskrivningslängd, rullföringsområde, inskrivningsrevision, -nummer, -bok m.m.
Registrering av värdepost vid postanstalten 1772–1881. Samtidigt blev postverket ersättningsskyldigt ifall postförsändelsen skadades eller försvann.
Inskrivning ersattes under autonoma tiden med (
post)assurans.
Under autonoma tiden om
avgift för
resning av
vademål eller
besvärsmål vid hovrätt. Allmänt:
avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid
inskrivning i läroverk eller av
gods som fraktades med järnvägen eller
post som skulle försändas.
Syna, besikta, utöva uppsikt, tillsyn, kontroll över någon eller något. Detta gällde i synnerhet statstjänstemäns kontroll över underordnade förvaltningsgrenar och institutioner genom inspektioner.
Tjänstebeteckning för bibliotekarien vid Kungliga Biblioteket, åtminstone från cirka 1645. År 1661 tillsattes en ny under samma tjänstebeteckning.
Befattning grundad 1929 vid
Medicinalstyrelsen för
inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad
sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
Från och med 1800-talet om
tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var
inspektör en
titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett
bruk eller lantbruk.
Besiktningsman, tillsyningsman.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet,
Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet.
Institut kan också avse en
anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet,
Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Inrättning, stiftelse, särskilt gällande
undervisning och vetenskaplig verksamhet.
Utrusta, förse med, undervisa (i synnerhet i praktiska färdigheter i till exempel lanthushållning), ge föreskrifter eller anvisningar.
Barnmorska som tjänstgjorde på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Instruktionsbarnmorskan deltog i undervisningen av blivande barnmorskor.
Beredande organ vid frihetstidens
riksdag med uppgift att utarbeta
förslag till instruktioner för kollegier och andra myndigheter samt ständiga instruktioner för en del riksdagsdeputationer.
Från 1893
tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra
stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev
ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en
assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
Undervisare och rådgivare för mjölkproducenter. Instruktörer för mjölkhushållning fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Inhibera myndighetsförordnande, tills klagan mot beslutet eller åtgärd av lägre
myndighet blivit prövad av högre myndighet. En inställan innebär att beslutet inte får verkställas eller att man inte får vidta vidare åtgärder i ärendet.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle
inställa sig vid
domstol eller annan beslutsfattande
myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin
rätt att bli hörd i saken.
Lydnadsbrott huvudsakligen inom krigsmakten. Allmänt: förolämpning av överordnad tjänsteman.
Sedan 1868
offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i
lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung.
Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av
domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en
inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Den som innehar en inteckningsförmån.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig
titel för
ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för
ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Militär tjänstegren för ordnande av en armés eller flottas eller ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning.
Avdelning inom
Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet.
Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade
Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även
Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Kyrkligt förbud i skriftlig form, ursprungligen bannlysning, förbud mot sakramenten, gudstjänstens firande och kyrklig begravning, avsett för ett visst område (interdictum locale) eller en viss person (interdictum personale). Förbudet lindrades så småningom när vissa handlingar (dop,
konfirmation och nattvard åt sjuka och döende) fick förrättas, trots interdikt.
Tillfällig, tills vidare, provisorisk.
Tillfällig
institution för vård av veneriskt sjuka.Tillfälliga
kurhus kunde grundas för en period på mellan sex och åtta veckor. Tillståndet förlängdes i praktiken ofta eftersom behandlingen inte kunde fullföljas på en så kort tid. År 1809 grundades ett tillfälligt kurhus i Ekenäs.
Av förvaltningsmyndighet eller
domstol fattat
uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen.
Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid
jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den
avgörande myndighetens behörighet. I
äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
Läger för politiska fångar. Enligt vapenstilleståndsavtalet 1944 skulle Finland placera alla tyska och ungerska
medborgare i interneringsläger. Även finländska kvinnor som var gifta med tyskar samt deras barn placerades i läger. Interneringslägren upphörde 1946, och de internerade frigavs. Benämningen används ibland även för de koncentrationsläger som uppsattes i
Östkarelen under fortsättningskriget.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av
statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den
minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande
regering eller ansvarig
minister i en viss statsangelägenhet.
Interimistisk
styrelse under den tid det normala högsta styrelseorganet är förhindrat att utöva statsledningen. Termen används även i bemärkelsen den tid som förflyter mellan en
ordinarie maktinnehavares avgång och efterträdarens tillträde.
Kommunikationsförbindelse mellan städer, till exempel telefon och järnväg. Termen används också om samarbete mellan olika städer (till exempel
interurban överenskommelse).
Statligt ingripande, genom hot eller krig, i annan oavhängig stats angelägenheter.
Kungörelse, tillkännagivande (till exempel
stämning vid domstol, annons i en tidning).
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Ceremonimästarbefattning skapad vid
drottning Kristinas
hov 1648 med
ansvar för mottagandet av ambassadörer och andra utländska sändebud vid hovet. År 1652 infördes också titeln
viceintroduktör som var titulär. Befattningen bibehölls av följande regent, Karl X Gustaf (1654–1660).
Tronbestigning, både kungligheters och påvens; i synnerhet om den
akt varigenom en
biskop tar sin
biskopsstol i besittning. Intronisationen skedde ofta omedelbart efter valet, det vill säga före biskopsinvigningen.
Skriftlig förklaring om att något förhåller sig på ett visst sätt.
Egenmäktigt övertagande av främmande kreatur, som olovligen kommit in på ens ägor och där gjort skada. Tanken var att kreaturet hölls som säkerhet för ersättning och återbördades när skadan hade ersatts. Allmänt: inkomst.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på
hospital och erhöll
pension ur militärstaten.
Inbunden bok vari konsistorienotarien förtecknade inventarierna i stiftets alla kyrkor och deras egendom i samband med en biskopsvisitation, inledningsvis utifrån församlingarnas inventarielängder, som från 1720 i författningarna kallas inventariebok. Konsistorienotarien justerade förändringar som skedde vid installationer av nya ämbetsinnehavare och vid kyrkoherdes eller kaplans frånfälle med påföljande nådeår. Detta slag av
inventariebok infördes 1826 för att förbättra kyrkorevisionen. I kyrkolagen 1869 återinfördes inventarielängder.
Specificerad
förteckning över inventarierna vid offentliga inrättningar, fördes årligen av vaktmästaren efter en verkställd
besiktning av beklädnadspersedlarna, sängkläderna och övriga
inventarier vid kronohäktena samt i landshövdingens ämbetsrum. Inventariet sändes i slutet av varje år till
Kammarkollegium för granskning, efter 1816 inom januari månad till senatens ekonomiedepartement.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny
kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order,
anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det
brev eller
dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Utslag i högre
rätt som gäller invändningsmål, det vill säga
mål som gäller processförfarandet.
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till
hemman hörande
jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
Person som skötte postgången över vatten vintertid, bl.a. mellan Sverige och Åland. Vanligen bemannade mellan sex och tio båtsmän en förbindelsebåt som var försedd med tre kölar eller medar, för att vid behov kunna dras på isen.
J
Kollektiv beteckning för
jägare som anställts av hovet, konungen (eller godsägare) för att biträda de jagande vid större jakt.
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig
lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Rätt att jaga inom ett visst område, tillkommer sedan 1808 markägaren, men kan förvärvas av annan för viss tid genom
arrende eller liknande avtal.
Författning om jakt, infördes 1647, 1664, 1789 samt 1808. I jaktstadgan ingår regler rörande jakt och djurfång, utan avseende på huruvida de är förenliga med allmän
lag eller faller under den administrativa lagstiftningen.
Medeltida högt
ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna
rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa
härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Del av
lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Förvärv av
äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen
hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Lag stiftad i maj 1945 för att möjliggöra överlåtelse av jord till den på grund av kriget förflyttade befolkningen samt till krigsinvalider, krigsänkor och frontsoldater. Lagen utgick främst från överlåtelse av statlig jord men möjliggjorde även tvångsinlösning av jord.
Jordanskaffningslagen föranledde en omfattande jordreform som fram till 1950 hade skapat cirka 100 000 nya småbruk. Jordanskaffningslagen innehöll en språklig aspekt som gick ut på att inte i alltför hög
grad rubba språkbalansen i enspråkigt svenska eller tvåspråkiga kommuner.
Avskiljande av en del av ett
skattehemman till en
lägenhet (
tomt), utan att stomhemmanets
mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot
avsöndring av särskilt
skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av
torp på skattejord.
Fastighet där man bedriver jordbruksnäring och som omfattas av annan fastighetslagstiftning och rörelseskatt än andra jordegendomar.
Tjänsteman vid Finska hushållningssällskapet.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av
avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den
ordinarie jordboken kallades också
persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I
Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds
provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
I
Gamla Finland åtminstone kring sekelskiftet 1800 benämning på av staten avlönad edsvuren barnmorska.
Jordbruk eller mindre jordegendom som utgjorde en självständig ekonomisk enhet. Kameralt avsågs med termen en
jordlägenhet som var för liten för att sättas i mantal, men tillräckligt stor för att betala
ränta till kronan.
Indelningsgrund för olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till skattskyldighet beroende på äganderätt, dels till dispositionsrätt. Jorden indelades enligt
jordnatur i krono-, skatte- och frälsejord. Kronojorden indelades ytterligare efter dispositionsrätten i allmän jordnatur (till exempel kungsgårdar, boställen för tjänstemän inom
kyrka och stat, arrenderade kronoegendomar och kronoskogar) och i enskild
ständig åborätt, som på vissa villkor kunde övergå i äganderätt. Exempelvis kunde nybyggen i kronoskogar efter fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter övergå utan
lösen från
kronojord till skattejord, där innehavaren hade full äganderätt. Indelningen i jordnatur försvann när grundskatten förenhetligades.
Illustrerad version av jordregistret.
Benämning på a) diverse avgifter på nyttjanderätt till jord, b)
grundskatt på jord, c) nettoinkomst på avkastningen från en jordfastighet.
Under medeltiden jordenhet, som ägdes av en enskild
bonde eller bondebolag. Varje bonde eller bondebolag ägde i medeltal ett halvt tiotal jordstycken, och i jordeboken angavs noggrant på vilket
stycke bostället befann sig.
Under 1600- och 1700-talet förekommande samlande benämning på hemmans uppdelande i mindre enheter. Jordstyckningen indelades, beroende på jordstyckningens natur, i ägostyckning,
hemmansklyvning och jordavsöndring.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Jordägarens
rätt till del av mineralfyndighet som utvanns av annan person på hans mark. Jordägaren var berättigad att delta i gruvarbetet och få en del av vinsten i utbyte mot att han också ansvarade för en del av kostnaderna för arbete, byggnader, redskap och förråd. Vid tvister kunde inmutaren hänskjuta saken till
domstol eller till skiljemän. Jordägaren måste, senast vid utmålsläggningen, anmäla sin avsikt att utnyttja jordägarandelen.
Hög formellt utlyst glädjefest till minnet av en
ecklesiastisk tilldragelse. Jubelfester hålls vanligen med ett visst tidsintervall. Den sista katolska jubelfesten firades 1525. Den första evangelisk-lutherska jubelfesten hölls 1621 till minnet av reformationen. Då präglades även ett jubileumsmynt, en så kallad skådepenning. Därefter följde jubelfester 1693, 1721, 1730 och 1793 till minne av antingen den lutherska läran eller lärans slutliga stadfästelse vid Uppsala möte 1593. Jubelfester utlystes från 1800-talet även till minne av statliga tilldragelser.
Inom katolska kyrkan de år då fullständig
indulgens utfärdas. Det första jubelåret firades år 1300. Avsikten var att
jubelår skulle firas vart hundrade år, men mellantiden förkortades. Numera firas jubelår vart 25:e år. Ett särskilt jubelår firades 1933.
Till domstolsväsendet hörande, som avser domstolsväsendet. Uttrycket förekommer om ämbete, ämbetsverk,
myndighet eller befogenhet samt om juridiska
dokument och myndighetsåtgärder.
Titel på adlig ogift dotter, under senmedeltiden med arvs- och ägorättslig betydelse; ungmö. Titeln trängdes ut av frökentiteln, i borgerliga kretsar ersatt från 1800-talet med mamsell, medan
jungfru under 1700-talet började beteckna kvinnligt tjänstehjon av högre
rang i högre stånds hushåll (husjungfru).
Titel på sångerska vid hovkapellet på 1700-talet. Under medeltiden användes beteckningen i betydelsen ogift matmoder samt ogifta kvinnors jungfrubur (för unga kvinnor avskild del av boningshus vilken användes sommartid).
Domsrätt, domvärjo, befogenhet att utöva
rättsskipning inom ett visst område. I katolsk kyrkorätt: befogenheten att leda kyrkan.
I
Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811
domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta
instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal
tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
Juridik och rättsvetenskap: ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. Det första verket i denna genre utkom 1756. Lagtillämpningen utövades dock i
äldre tider oberoende av rättsvetenskapen och grundade sig närmast på rättspraxis.
Repressiv rätt, strängt eller strikt enligt lagen.
Från 1735
tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått,
mål och
vikter före mätning och vägning. Som
justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i
län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Den
avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande
avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Stämpel med vilken mätredskap, mått och
vikter stämplades efter att de godkänts vid justeringen.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med
ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket var också benämningen på den
institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under
lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt
centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare
Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av
Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med
Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av
justerare som verkade inom särskilda
distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda
besvär till
ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick
instruktion 1663 och 1669 och ett
kansli med
revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern.
Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre
justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt
ämbetsverk efter att
Kanslikollegium drogs in.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning,
föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement.
Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och
Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade
Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Del av statsverkets
rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät,
Justitierevisionen eller Konungens högsta
domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas
advokatfiskal som granskar underrätterna och
Högsta domstolen som utnämner domare.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid
Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma
myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Expedition som under svenska tiden från 1719 expedierade Justitiekanslersämbetets ärenden.
Justitiekanslersexpeditionen ersattes under autonomin med prokuratorn, senare Prokuratorsexpeditionen. Åren 1918–1919 ändrades namnet på
Prokuratorsexpeditionen till Justitiekanslersexpeditionen, för att därefler bli Justitiekanslerns kansli.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för ärenden som
rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet.
Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell
titel för vissa
justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Lagakraftvunnen underrätts- eller hovrättsdom som är felaktig eller en oriktig
dom som givits av Högsta domstolen. Ett
justitiemisstag kan endast rättas till genom ett resningsförfarande. Justitiemisstag kan förekomma i brottsmål, civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga tvister.
Det fall när en oskyldig person blivit dömd till döden och avrättats.
Under svenska tiden beteckning för juridiskt
ombud med
tillsyn över att lagar och författningar följdes av ämbets- och tjänstemännen. En dylik fanns 1791 vid Kungliga Generalkrigskommissariatet.
Kunglig
Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta
domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen
justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även
justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en
praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav
ständerna en viss
rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina
deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol.
Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av
Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (
litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från
illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en
justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var
justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i
Gamla Finland under perioden 1797–1811.
De
rättsmål (tviste- och brottmål) och ansökningsärenden (dispens, nåd, resning, myndighetsförklaring, återställande av försutten tid m.m.) som bereddes genom Nedre
justitierevisionen eller dess föregångare och föredrogs för Justitierevisionen i skiftande beslutsformer, efter 1789 av Konungens högsta domstol. Benämningen förekom också under autonoma tiden om motsvarande besvärs- och ansökningsmål som avhandlades av senatens justitiedepartement.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762.
Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den
27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde
karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen
jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Militär enhet med större rörlighet och självständighet än reguljära infanteriförband.
Jägarförband förekom inom den preussiska armén som från och med 1750-talet rekryterade erfarna
jägmästare och viltvårdare för spanings- och gerillakrigsenheter. I den svenska armén uppsattes det första jägarförbandet i svenska Pommern i Tyskland under det pommerska kriget (1757–1762). Det första jägarförbandet som verkade i Finland var Savolax jägarbrigad, grundad 1775. Under finska inbördeskriget 1918 uppsattes jägarförband inom den
vita armén och benämningen har under självständighetstiden betecknat lätta infanterienheter inom den finska armén.
Sammanfattningen av skogsstaten: dels den på hovstaten upptagna personal som ansvarade för vården av kronans eller kungens skogar (och jaktmarker), dels de tjänstemän under länsstyrelsen vilka konkret skötte bevakningen och vården av kronans skogar och övervakade att jakt- och skogslagstiftningen följdes. Till
jägeristaten räknades överjägmästare, underjägmästare, (fiskaler),
skogsvaktare och hejderidare, vilka sedan 1687 stod under landshövdingens överinseende. Skogs- och jägeristaten omorganiserades 1790 till en jägerikorpsstyrka vars medlemmar inte hade någonting att göra med skogs- och jaktvård. De skulle i stället tjänstgöra som soldater och försvara landet. Beslutet ändrades redan 1793 och jägeristaten skulle återbesättas på samma sätt som före 1790.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Läkare inom Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Järnvägsläkare var vanligen en kommunal-, provinsial-, distrikts- eller annan offentligt anställd läkare som invid en större tågstation vid behov skötte läkaruppdraget som en bisyssla.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett
vittne eller en sakkunnig inte är opartisk.
Jäv reglerades första gången i
lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en
anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.
K
Tjänsteman av generalmajors
rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en
titel utan motsvarande tjänst.
Order från kungliga eller kejserliga kabinettet vilken ingriper i de förvaltande eller rättskipande myndigheternas verksamhet.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren
rang i
rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Sekreterare vid det kungliga eller kejserliga kabinettet som i egenskap av
tjänsteman upptagen på hovstaten tog emot de till regenten ställda skrivelserna och skötte hans korrespondens m.m. En dylik var upptagen på extra
ordinarie hovstat bl.a. 1729. Under åren 1791–1809 var
kabinettssekreterare tjänstebeteckning för chefen för Kabinettet för utrikesbrevväxlingen, från 1809 benämnd expeditionschef.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en
armé eller truppenhet. Kadern består av på
stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Vid
krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Under 1600- och 1700-talen inofficiell benämning på
soldat som var uppassare åt officer. Benämningen användes allmänt också om
eldare i
hus eller bostad.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan
kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Från 1700-talet av
lantmätare utlyst jordmätning eller
revning som sammankallade alla
delägare och grannar till förrättningen. Kallelsen lästes upp från predikstolen.
Under 1500–1800-talet regentens
kallelse att tillträda ett visst ämbete, en
tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola,
gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Fördrag som slöts i Kalmar den 7 september 1483 av representanter för det svenska rådet och
ombud för kung Hans. De senare representerade också Danmarks och Norges råd. Fördraget kompletterade kung Hans
handfästning i Halmstad. Fördraget bestod av garantier mot kungamakten. Den principiella riksintegriteten fastslogs, rättspraxis och
lag garanterades, upprorsrätten erkändes och
slottsloven anförtroddes åt fyra riksråd.
Benämning på allt som rörde statens finansväsen och förvaltning, särskilt angående fast egendom.
Hemman med jordeboksnummer,
kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Arkiv under Kammarkollegium, grundat 1617 för att förvara och bevara alla kammarens och Kammarkollegiums handlingar, under ledning av en inspektor. Arkivet leddes till 1838 av en föreståndare kallad inspector archivi, därefter av en kamrerare, senare arkivarie.
Benämning på
utskott som under frihetstiden tillsattes av
ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning.
Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Det förvaltningsorgan som skötte finanserna. Under Birger Magnussons tid blev
kammaren i det kungliga brevmaterialet en central
kassa för sådana inkomster som kungen själv uppbar. Unionen ändrade förhållandet. Erik av Pommern hade inte någon svensk central finansförvaltning. I Halmstadsöverenskommelsen stadgades att kungen skulle ha
drätsel och
kammarmästare i varje rike. Kammarens uppgift var att sköta den centrala kassan, förvara överskottsmedel och ombesörja räkenskapsgranskning. Senast 1524 fick kammaren en fastare organisation. I kammaren sköttes dels revisionen, dels inbetalning till och utbetalning från kassan. På 1540-talet indelades kammaren ytterligare i en räknekammare, en räntekammare och en varuhusorganisation.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista
riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Det av Gustav Vasa skapade organet för finansförvaltningen, från början ett lokalt begrepp för den lokal där kungens och kronans medel mottogs och förvarades. Finansförvaltningen sköttes av kamrerare och kammarskrivare, men gränsen mot kansliet var oklar. År 1539 bildades ett kollektivt kammarråd. År 1541 konstituerades
kammarrådet som det ledande organet. Kammarrådet hade fyra medlemmar. Kammaren stod i direkt kontakt med den lokala finansförvaltningen och dess uppgifter bestod av skattläggningar, uppsikt över och tillsättning av fogdar, räkenskapsgranskning, rannsakningar, finansplanering, uppgörande av skatter, administration av extra skatter, löneutbetalningar, militära utgifter och uppsikt över tullar.
Kammaren var uppdelad i en räntekammare och en räknekammare. Organisationen förnyades med en ny
kammarordning 1618.
Avdelning vid
ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt
uppbörd och skattläggning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med
ansvar för
revision och kontroll av statsförvaltningen,
lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare,
kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under
Kammarexpeditionen lydde
Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära
statistiska centralbyrån 1865–1870,
Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket,
Forststyrelsen och boställsinspektorerna.
Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Befattning vid hovet för lågadliga eller
ofrälse kvinnor inom hovfruntimret, med uppgifter i drottningens eller annan furstinnas privata rum och gemak. Kammarfruarna var underställda hovmästarinnan och själva
ledare för ett antal kammarpigor eller kammartjänare. Ibland bistods kammarfrun ytterligare av en ofrälse kammarhustru och hovpigor.
Ogift adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att
uppvakta en
drottning eller
kronprinsessa i hennes privata rum och gemak. Kammarfröknar stod i
rang över hovfröknar.
Kammarfröken kallades från 1719 kammarjungfru.
(Förr vanlig) benämning på den räkenskapsförande avdelningen inom ett
ämbetsverk (till exempel vid Lotsstyrelsen, Statskontoret, Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen) samt inom kungliga flottans civilstat.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och
skattefrihet för nybyggare.
Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som
Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Kyrkligt kanslispråk för kammartjänare. Benämningen förekom ännu under senmedeltiden i Hans Brasks kopiebok.
Centralt
ämbetsverk 1799–1824 som övervakade finansförvaltningen och dess ämbets- och tjänstemän.
Kammarrätten var dömande
myndighet i tjänsteärenden och räkenskapsmål, besvärsmyndighet i skattemål, senare också i
mål rörande fattigvård. Ursprungligen var den en avdelning inom
Kammarkollegium som 1695 blev ett självständigt kollegium. Kammarrätten förestods av en
president med ett visst antal
kammarråd som
bisittare och en eller flera revisionskommissarier. Den ersattes 1824 av Allmänna revisionsrätten.
En av sex
ordinarie ämbetsmän i Kammarrättens
styrelse 1799–1809. Kammarrättsråden utnämndes av Kgl. Maj:t.
Lägsta rangens
tjänsteman i Kungliga
kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa
ämbetsverk (till exempel
Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Benämning på militärens fältläger.
Benämning på
kontor inom diverse
ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en
kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett
kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett
kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen.
Kamrerarkontoret vid
Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
I Ryssland 1719–1727
myndighet i provinserna med
ansvar för provinsens kassarörelse, övervakningen av de lokala skattemyndigheterna och tillvaratagandet av kronans ekonomiska intressen. I
Gamla Finland bestående av Viborgs
provins fanns 1721–1744 för finansförvaltningen en sådan myndighet, som där kallades
landskontor och lydde under provinskansliet. Det efterträddes 1744 i Viborgs
guvernement av provinsernas landskontor.
Byrå som lydde under
Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena.
Kamrerarkontoret ansvarade för ärenden rörande inkomst- och utgiftsstaten för ministeriet och för de förvaltningsgrenar som lydde under ministeriet, vården av de
anslag som ställts till ministeriets förfogande samt rekvisitionen av penningmedel från kassaverken.
Avgift för begagnande av trafikkanal.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid
Tekniska högskolan i Helsingfors.
Finska staten tillhöriga kanaler och rörliga broar, med undantag för järnvägsbroar och till dem hörande anläggningar, byggnader, lösegendom och jordområden.
Kanalverket underlydde Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och dess tekniska och ekonomiska vård och
förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen ankom på kanalbefälet.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en
fakultet vid ett universitet).
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I
Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Under medeltiden och närmast efter reformationen,
hemman som var anslaget åt en katolsk
kanik för hans uppehälle.
Kanikhemman fick enligt Västerås
recess 1527 inte anslås utan konungens medgivande.
Allmän benämning på en
sjöartillerist som tjänstgjorde vid kanonerna. Under 1700-talet betecknade ”kanonjär” en värvad
soldat vid flottan som tjänstgjorde som
arbetsledare vid kanonerna på fartyget. Senare har
kanonjär varit den lägsta militärgraden inom artilleriet och i kustförbanden.
Benämning på
militär som hade befälet över en kanon. Vanligtvis ansvarade kanonkommendören för riktandet och avfyrandet.
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
Kommitté, grundad 1801, som bestod av kanslererna för de tre universiteten Uppsala,
Åbo och Lund. Kanslersgillet hade den högsta uppsikten över universiteten och undervisningsväsendet och hade i uppgift att reformera skolväsendet. Det tog endast några
initiativ innan det upplöstes 1809. Kanslersgillet genomdrev att ett särskilt teologiskt
seminarium inrättades. Seminariet blev obligatoriskt för alla blivande präster och innebar att de under ett års tid inhämtade färdigheter i praktisk teologi.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större
ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för
föredragning samt att
expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en
secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens
kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Avdelning vid vissa ämbetsverk, till exempel Generalpoststyrelsen,
Generaltullstyrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Byrå vid diverse ministeriers allmänna avdelningar som vanligen ansvarade för sociala frågor och lagstiftningsärenden som berörde hela ministeriet och internationella ärenden som hörde till ministeriets kompetensområde.
Självständig byrå inom Generalstaben. Kanslibyrån överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Statsrådets
tjänsteman och den högsta
föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets
kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets
kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens
kansli leds också av en kanslichef.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts
kansli och de högre domstolarna, efter 1809
Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande
brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen,
fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått,
mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket,
Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna),
Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna,
Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Organ i riksdagen som ledde, övervakade och utvecklade riksdagens
förvaltning och ekonomi samt riksdagens kansli.
Kanslikommissionen bestod av talmannen,
vice talmännen och fyra riksdagsmän.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
Från 1626
kollegium och beslutsfattande organ som ledde Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium) fram till 1801. Kanslirådet bestod av rikskanslern som
president och två riksråd, senare av kanslipresidenten som
ordförande och rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna.
Kansliråd användes även som tjänstebeteckning för vissa högre ämbetsmän i kansliet och medlemmar i Kanslirådet, särskilt för den
tjänsteman som övervakade statssekreterarna.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller
uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen
kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en
kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en
predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant).
Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett
bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen
kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om
hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
Dräng vid hovkapellet som inte var upptagen på
hovstat utan arbetade med ekonomiskt bidrag för produktionen. Kapelldrängarnas antal varierade beroende på produktionen.
Delområde inom en ortodox
församling med
kyrka och egen
präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i
Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Inom katolska kyrkan en
församling som inte var självständig och som vanligen saknade egen präst. I Täljestatuterna 1279 användes
kapell i betydelse fattig
församling i allmänhet. I Finland kunde dock en
kapellförsamling under medeltiden ha ett eget område. Benämningen kan ha uppstått så att privata
kapell fått egna områden och bildat socknar. I vissa landskapslagar kallas tolfteskyrkor för kapellkyrkor. En medeltida
kapellförsamling hade
rätt till tiondeuppbörd, egna kyrkovärdar samt egna räkenskaper.
Ordinarie
präst i
kapellag eller
kapellförsamling med ett
sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Årlig räkenskapsbok för Viborgs
provins 1731–1743 och för Viborgs
guvernement 1744–1767 innehållande ett sammandrag av
kronans inkomster och uppgifter i landsboken för Viborgs
provins till 1744 samt därefter i landsböckerna för guvernementets provinser.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Möte för kommuniteten i ett kloster eller en annan kyrklig koorporation. Mötena kunde vara av andlig natur, men man kunde också avhandla gemensamma angelägenheter som val av förmän eller delegater.
Överenskommelse, avtal, traktat; till exempel att överlämna till fienden befäst ort, väpnade styrkor eller krigsfartyg på vissa villkor, befästa
domsrätt över
medborgare i landet med främmande religion, definiera genom kunga- eller regeringsförsäkran myndighetsområde i stället för andra myndigheter.
Avtal mellan
kronan och enskild person om militära angelägenheter. Avtalen gällde en volontärs militärtjänsttid och lönevillkor vid värvning till svenska armén, eller situationer där en enskild person skulle
uppsätta en värvad trupp.
Skriftligt avtal om värvning till militärtjänstgöring. Avtalet upprättades för nyvärvade soldater och innehöll uppgifter om värvningstidens längd och soldatens lön.
Gällande volontärer vid svenska armén: ta värvning, låta värva sig. Gällande truppenheter, krigsfartyg eller fästningar: även i betydelsen att ingå en överenskommelse med fienden om att ge sig på vissa villkor.
Under katolska tiden
titel för biskopssekreterare eller
predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är
kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en
ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett
pastorat eller som förestår pastoratets
kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av
kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Ecklesiastiskt
boställe för
kaplan eller
kapellpredikant i en
kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De
äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De
yngre bildades under Karl XI:s tid på
kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett
kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Fraktavgift, fraktlön. Kapplaken fastslogs mellan redaren och fartygsbefälhavaren. Den utgjorde en viss procent (cirka 2–5) av bruttointäkten av ett fraktfartygs inkomster och en del av befälhavarens
fasta lön.
Gammalt svenskt åkerytmått motsvarande 154,27 kvadratmeter eller 1/32 tunnland.
Enhet för granskning av personer och/eller fartyg som anlände från orter där smittsamma sjukdomar härjade. I Finland grundades karantänstationer under självständighetstiden. En fanns i Systerbäck och en på ön Lohm i Korpo.
Benämning på en
soldat inom den svenska armén under Karl XI och Karl XII (cirka 1680–1718). Karolinerna utgjorde Sveriges första helt indelta
armé samt bar från 1687 rikets första enhetsuniform, en blå rock med gult foder uppvikt nedtill.
Belägga med
stämplat papper eller uppföra på karta, till exempel om att införa en avgående postförsändelse på postkarta.
Från och med 1863 tekniskt utbildad
tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet, från och med 1916
Lantmäteristyrelsen som ansvarade för den tekniska framställningen av kartor.
Byggnad som är avsedd som stadigvarande bostad för
militär personal, vanligen av lägre grad. Kasernerna var få under den indelta arméns tid. I Finland uppfördes de första egentliga kasernerna under autonoma tiden.
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Räkenskapsbok över en kassas kontanta in- och utbetalningar. Inbetalningarna står på debetsidan, utbetalningarna på kreditsidan.
Det förhållande att det vid inventering eller avslutande av en
kassa finns mindre pengar i kassan än
vad det enligt kassabokföringen borde finnas. Konkret: det belopp som fattas.
Förvaltare av församlingens kassor och fonder, särskilt i församlingar med en förvaltningsnämnd.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett
samfund eller en förening.
Varje år av riksarkivarien förrättad
inspektion av landsarkiv. Vid tillfället inventerades också kassan jämte kassaboken med dess intäkts- och utgiftskonton.
Dagbok över en kassas transaktioner, kassadagbok.
Inom bokföringen, konto i kassa- eller
huvudbok över en kassas inkomst- och utgiftsposter.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra
kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett
kassakontor som 1922 bytte namn till
Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid
Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad
rätt att, utan föregående insättning av
valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Inkomst- eller utgiftspost i en kassabok.
Vid en bestämd tidpunkt inlämnad
rapport över en kassas ställning eller
förvaltning under en viss tidsperiod.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller
avskrift av ett dylikt.
Den handling genom vilken manskap, hästar eller persedlar förklaras olämpliga att vidare användas vid eller för krigsmakten.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett
avgörande i lägre
instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som
kassationsdomstol i vissa
besvär mot ett fattigvårdssamhälles
beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Internationell benämning på fastighets- och bykarta, med uppgifter om jordens
fördelning i åker, äng och (gårds)tomt, vilken ritades upp av lantmätare. Katasterkartorna bildade underlag för de arealberäkningar som låg till grund för jordskifte och fastighetsskatten.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje
katedral anställa en magister, vilken som
scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets
prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär
undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den
ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Offentligt
förhör i katekesen, följde genast efter en katekespredikan.
Katekesförhör skulle enligt kyrkolagen 1686 hållas årligen med vuxna i kyrkan under de kyrkohögtider och allmänna bönedagar som samlade mycket folk. Uppgifterna om katekesförhöret antecknades, liksom husförhören och läsförhören, i skrifteboken, (husförhörsboken), som ingick i kyrkboken.
Garantiåtagande, säkerhet eller
borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Summa som man lämnar som säkerhet för något.
Benämning på adelsmän i monarkens eller furstliga personers uppvaktning.
Förband som stred från och förflyttade sig med häst. Under medeltiden bestod kavalleriet till stor del av adelsmän, men från och med 1500-talet fylldes leden allt mer av värvade soldater. Kavalleriet indelades i tungt kavalleri, som kallades kyrassiärer, lätt
kavalleri och dragoner.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och
kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga
Storfurste av Finland till titulaturen.
Ämbetsverk som grundades 1816 under
Kansliexpeditionen för att ersätta den tidigare Kungliga finska strömrensningsdirektionen. Generalguvernören var
ordförande och medlemmar var två senatorer, överdirektorn för lantmäteriet, en officer och en teknisk expert som skulle sköta de praktiska uppdragen. År 1818 ändrades direktionens namn till Kejserliga direktionen för Strömrensnings- och Canalarbetet, som 1840 ersattes med Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Förutom vattenvägar, rensning av vattendrag och forsar ansvarade direktionen också för byggandet av broar och kanalverksamhet. På 1830-talet administrerades också vägarbeten. Direktionen var först och främst ett expertorgan, och de praktiska arbetena utfördes från 1821 av Strömrensningskorpsen.
Handling som tillkommit i samband med
revision av fogdarnas räkenskaper och som följd av lokala undersökningar. Klagomålen gällde inte bara fogdar utan också adelsmäns försök att lägga under sig böndernas jord. Också
register över rannsakningar, rättegångshandlingar och lokala rannsakningar ingår.
Klagomålsregister uppgjordes från 1550-talet till 1620-talet.
Skriftligt klagomål, även skriftlig anklagelse eller anklagelseskrift.
Klagoskrift motsvarades senare i juridiskt avseende av besvärsskrift.
Från autonoma tiden om
talan som består i anförande av klander.
I
lag fastställd tid inom vilken
klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
Handling som användes vid exportförtullning. När tullen erlagts i stapelstaden fick varorna lastas, varefter fartyget seglade till inloppsstationen där man måste uppvisa ett
klareringspass (utfärdat i stapelstaden).
I
förskott utbetalt
anslag till en person för anskaffning av utrustning för en sjökommendering, från 1700-talet även benämning på ett anslag för ett officiellt sändebud för anskaffning av utrustning (till exempel möbler) för att värdigt kunna representera sitt land.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Medlem av det andliga ståndet, huvudsakligen använt som motsats till lekman. Under medeltiden fram till reformationen: innehavare av lägre kyrkligt
ämbete trots att han ännu inte var prästvigd. ”Klerk” blev under 1700-talet en samlande beteckning för skrivarbiträden,
sekreterare och bokhållare.
Svenskspråkig benämning på
kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som
skrivare i församlingskansliet. Benämningen
klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Beteckning i jordeboken på gammalt
klockarboställe som efter reformationen anslogs till
boställe åt lägre präster: kaplaner, senare också adjunkter.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i
Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Den organiserade form av religiöst liv som under medeltiden innebar att personer valde att leva sitt liv enligt en regel. Klosterlivet innebar lydnad och ett liv i kyskhet. Förhärskande blev den benediktiska formen där munkar och nunnor bodde i kloster och förpliktade sig att stanna där, bättra sitt liv och lyda sin
abbot eller abbedissa. År 1298 förbjöds nunnor att ge sig ut ur klostret. Klostren avskaffades efter reformationen och förbjöds i Sverige 1781.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Från och med 1864 om
klyvning och
skifte av
hemman i lika stora delar genom att man först delade äganderätten mellan delägarna i jämna bråkdelar och sedan delade jorden i enlighet med det.
Förvaringsrum för kläder och tyger. Klädkammaren hade en vidare funktion under medeltiden och 1500-talet eftersom lön och sold också betalades i form av beklädnad. Under Gustav Vasas tid tjänstgjorde i klädkammaren på Stockholms slott en
klädskrivare och en sidengevantskrivare.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling.
Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och
förslag om ett visst
beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Lågadlig riddare, tjänare, väpnare. Termen knapa förekom i Sverige från början av 1300-talet. Före adelskapet blev ärftligt utgjorde knaparna en löst definierad grupp mellan bönder och det egentliga frälset. År 1627 bestämdes vilka som hade
rätt till adligt vapen och sigill. Fram till 1680-talet räknades dock knaparna till adeln och behövde inte betala mantalspenningar.
Soldat; fotsoldat; militär. Ordet förekom redan under medeltiden och betecknade fotsoldat vid de första besoldade trupperna. Ett särskilt slag av knektar var de mycket beryktade tyska ”landsknektarna” (landsknechte). I Sverige började ordet snart beteckna fotsoldat, oberoende av det sätt, på vilket han blivit anskaffad, och i denna bemärkelse förekommer det i Karl XI:s indelningsverk. Sedermera har benämningen
knekt blivit utbytt mot soldat.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Benämning på sjömän som örlogsflottan anställde genom värvning från handelsflottan. Kofferdibåtsmännen utgjorde ett mer erfaret sjöfolk än båtsmännen och fick månatlig lön. Deras arbetsuppgifter ombord var vanligen uppe i riggen och de behövde inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete. Kofferdibåtsmännen tjänstgjorde inom det militära enbart under sex månader om året, medan de under resten av tiden kunde tjänstgöra på handelsfartyg.
Av
kronan vanligen på en
kungsgård avlönad djurskötare. Kogubben hade högre lön än kördrängarna men låg under dem i rang.
Person som enligt Stora Kopparbergets
privilegiebrev 1347 ledde ett arbetslag som, om det var fulltaligt, bestod av åtta arbetare. Varje söckendag skulle kolaren lämna åtta måttkorgar till fogden. Storleken på måttkorgarna bestämdes av fogden (gällde hela bergverket).
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Jämförande granskning av ett skriftoriginal och dess kopia eller av två kopior sinsemellan.
Lärare i trivialskola; ämbetsbroder. Ursprungligen avsåg beteckningen
ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga) läroverk (collega scholca) samt 2-klassiga pedagogier. Enligt skolstaterna 1729 fanns tre kolleger vid
katedralskolan i Åbo och 1–2 vid trivialskolorna i Björneborg, Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Uleåborg. Kollegatjänster fanns även vid trivialskolorna och pedagogierna i
Gamla Finland 1744–1788.
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en
regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam
skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
Område utanför ett lands gränser vilket står under moderlandets skydd och överstyrelse. Sverige grundade på 1600-talet Nya Sverige vid Delawareviken i Nordamerika. Cabo Corso på Guineakusten grundades av svenskarna 1650. Kolonin togs 1663 över av holländarna. Åren 1784–1878 innehade Sverige kolonin S:t Barthélemy i Västindien.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
Fond som inrättades 1920 för att ekonomiskt främja kolonisationen i landskommunerna.
Kolonisationsfonden förvaltades av Kolonisationsstyrelsen, och medlen utgjordes av Den obesuttna befolkningens lånefond, andra medel anvisade av staten samt från 1938 Egnahemsfonden. Kolonisationsfondens medel användes för att i kolonisationssyfte köpa områden för statens räkning, ge lån till kommuner och allmännyttiga kolonisationsaktiebolag samt i undantagsfall ge lån till enskilda personer.
Kommunal
nämnd som från 1919 grundades för att främja och övervaka kolonisationen av den del av befolkningen som inte ägde jord i kommunen, medan förvaltningen på central nivå sköttes av Kolonisationsstyrelsen. Kolonisationsnämnden förvaltade den kommunala kolonisationskassan. Nämndens medlemmar, varav hälften skulle vara
torpare och backstugusittare, tillsattes av kommunfullmäktige för tre kalenderår. Ordföranden valdes av nämndens ledamöter och var samtidigt medlem i kolonisationskommissionen som gjorde upp och verkställde kommunens kolonisationsplan. I
nämnden ingick också en kolonisationsdomare. Kolonisationsnämnden hade i vissa fall
rätt att tvångsinlösa jord för kolonisationsbruk.
Från 1917 kollegialt
centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens
kollegium bestod av en
överdirektör som
ordförande och ett antal
kolonisationsråd samt en
lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå.
Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919),
kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med
Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
Till militären hörande person som aktivt deltar i strid.
Vanlig benämning på den högste befälhavaren på en fästning. På stora fästningar förekom benämningen guvernör, och kommendanten hade då en mer underordnad roll. I fredstid hade kommendanten den högsta ledningen över garnisonstjänsten och ordningen på stället, i krigstid och på en fästning hade han oinskränkt
befäl (inom fästningen) och var ensam ansvarig för fästningens försvar.
Tillfällig
befattning i det
vita Finland under finska inbördeskriget 1918. Kommendanten tillsattes av arméledningen och innehade högsta befälet i städer och på strategiskt viktiga orter som erövrats av den vita armén. Till kommendantens uppgifter hörde upprätthållandet av ordningen och rannsakningen av de röda fångarna.
På särskild
befallning grundat tjänsteuppdrag som kan gälla en enskild
soldat eller en hel truppavdelning.
Hög
grad inom
Kungliga Svärdsorden och Kungliga Nordstjärneorden (instiftade 1748) och Kungliga Vasaorden (instiftad 1772). De två första indelades först i två grader:
kommendör och riddare, sedermera i tre grader likt Vasaorden:
kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Graden kommendör av första klass finns enbart inom Svärdsorden.
Titel på sjöofficer som tjänstgjorde som chef på linjeskepp. År 1729 fanns tretton kommendörer upptagna på Amiralitetskollegiums stat. Kommendörstiteln inom flottan ändrades 1771 till överstetitel. Kommendörsgraden upptogs igen i Sverige 1845. I Finland har kommendören
rang närmast under kommodoren och närmast över kommendörkaptenen.
Befattning vid försvarsmakten som tillkom under de extraordinära förhållandena hösten 1939. I och med att mobiliseringen genomfördes som en extra repetitionsövning och inget
krigstillstånd utlystes, kunde republikens
president inte lagenligt överräcka överbefälhavareskapet till Försvarsrådets ordförande. För att kringgå förordningen antogs en ny
förordning den 17 oktober 1939, som gjorde det möjligt för republikens president att under särskilda omständigheter tillsätta en
kommendör för försvarsmakten såsom högsta militära myndighet. I och med krigsutbrottet 1939 blev kommendören för krigsmakten även överbefälhavare. Efter andra världskriget kom befattningen
kommendör för krigsmakten att ersätta den tidigare befattningen
befälhavare för krigsmakten.
Titel på sjöofficer som innehar en
grad mellan
kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
Kaplans biträde i ämbetet. Beteckningen användes i Sverige förmodligen för att en kyrkoherdes
adjunkt ofta kallades ”pastorsadjunkt”. Den förekom inte i Finland.
En kommissaries
ämbete eller ämbetslokal. Under stora ofreden genomförde de ryska ockupationsmyndigheterna vid mitten av 1710-talet i Viborgs
kommendantskap en
indelning av kommendantsdistrikten i mindre förvaltningsområden för kameralförvaltningen, vilka i finländsk forskning kallas kommissariat. I ledningen för ett sådant
kommissariat stod en kommissarie.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen
kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I
Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid
hospital i Gamla Finland var
kommissarie beteckningen för den
tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av
tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a.
Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs
kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de
kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (
provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning,
beställning eller
rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett
ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En
kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas
förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings
förvaltning (
Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Fysisk (eller juridisk) person som mot
provision för annans räkning har i uppdrag att sälja eller köpa varor och tjänster. Kommissionärer fanns under svenska tiden vid bl.a.
auktionskammare och inom handeln (kommissionshandlare eller -handlerska, kommissionsidkare) samt inom
lantmäteriet (
kommissionslantmätare).
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid
exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av
Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En
kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Kommitté som tillsattes 1908 av senaten och hade i uppgift att uppdatera 1856 års byggnadsstadga för städerna samt att förenhetliga städernas vägbyggnation, vattentillförsel samt avlopps- och reningssystem. Kommittén gav 1911 ett
betänkande som reglerade städernas väg- och vattensystem i hela landet, förutom systemet för vattenklosetterna som förblev valbart för varje enskild stad. Förslaget sändes 1912 på
remiss till samtliga ständer men den vidare behandlingen sköts upp på grund av den politiska situationen. I praktiken kom lokala byggordningar att vid sidan av den gamla byggnadsstadgan för städerna att styra utvecklingen tills lagen om stadsplanering trädde i kraft 1931.
Elektor, valman, väljare.
Kommittéledamot, under 1700–1800-talet också
ledamot av
direktion eller styrelse.
Ämbetsverk som åren 1790–1797 skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala
förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Kommunalmedlemmarnas
beskattning för kommunens behov. Den kommunala beskattningen har övervägande varit av direkt natur. Under medeltiden utvecklades den lokala beskattningen genom avgifter åt kyrkan och prästerskapet såsom kyrkliga byggnadsbesvär, biskopsgengärd, tionde, avgifter av icke tiondeskyldiga, penningoffer,
matskott och klockarlön. På det världsliga området fanns liten sockenbeskattning. Huvudsakligen förekom avgifter för rättskipning och uttaxering av gemensamma böter, företrädesvis besvär, som väg- och brobyggnadsskyldighet, skallgångsplikt, skyldighet att hålla
varggård och vargnät. Gränsen mellan de kommunala besvären och de allmänna, eller statsbesvären, var ofta svävande, till exempel skjutsningsbesväret. Särskilda behov föranledde inom städerna särskilda besvär, exempelvis skyldighet till brandvakt. Reformationen påverkade sockenbeskattningen, framför allt genom att större delen av tionden indrogs till kronan. De kommunala besvären reglerades i 1734 års lag. Nya avgifter och
besvär hade tillkommit och skulle fortsättningsvis tillkomma för fattigvård, skolväsen, sjukvård,
tingshus och häradsfängelse, rådstugor i städerna, fjärdingsmansbestyr och gaturenhållning i städerna.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta
kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal
institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier,
arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen.
Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje
kommun inom tio år.
Person i kommunal
tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en
landskommun att
anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få
rätt att räkna sig
tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ
kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en
kommun eller ett
distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Skatt som en
kommun hade
rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Den census, utan vilken en person inte har
rösträtt i kommunens angelägenheter.
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Process för att utse fullmäktige i kommunerna och ersättare för dem. Den första lagen om
kommunalval utfärdades 1917, och det första kommunalvalet hölls året därpå.
Kommunal
tjänsteman i kommuner med företag som omfattades av stadgandena om arbetarskydd, särskilt industrier, verkstäder, jordbruket och dess binäringar, handels-, kontors- och lagerrörelser samt hotell- och restaurangverksamhet. Kommunala yrkesinspektörer tillsattes av stads- eller
kommunalfullmäktige på viss tid och övervakades av landshövdingen. Kompetenskravet var
folkskola med bevis på nödvändiga kunskaper inom ansvarsområdet, helst teknisk elementarutbildning. Inom den statliga
yrkesinspektionen fanns det också yrkesinspektörer.
Av
kommunalfullmäktige utsedd kommunal tjänsteinnehavare, som är underställd kommunstyrelsen och har i uppgift att leda kommunens förvaltning, ekonomi och övriga verksamhet. Genom kommunallagen 1949 infördes systemet med kommundirektörer i alla kommuner.
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds
rätt att i samband med
administrativ lagskipning i högre
instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig
inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Deltagare i
förhör för nattvardsgång.
Av enskild person till
offentlig myndighet eller
vice versa riktat meddelande eller tillkännagivande om ett under myndighetens behandling liggande ärende.
Av förvaltningsmyndighet i samband med
administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om
beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Från 1892 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken under ledning av en
senator ansvarade för samfärdseln i Finland, det vill säga järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgiveri- och skjutshållning samt häradspostföring, postverket och Postsparbanken, telegrafen och telefonen.
Kommunikationsexpeditionen övertog 1903 ärenden som rörde de militära telefonlinjerna. Under expeditionen sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna,
Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. Expeditionen bytte i och med förvaltningsreformen den 8 november 1917 namn till Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, sedermera till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Meddelande, särskilt ett från ett lands
regering eller ett offentligt
ämbetsverk utgånget officiellt tillkännagivande avsett att publiceras i någon tidning. Även om ett ställningstagande offentliggjort vid avslutningen av ett toppmöte, ett statsbesök eller en multilateral
konferens på hög nivå.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
I industriellt eller kommersiellt syfte bildad
förening eller bolag, till exempel Ostindiska kompaniet, Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet.
Benämning på den minsta enheten vid infanteriet, som i taktiskt såväl som i administrativt hänseende är till viss
grad självständig. Benämningen togs i
bruk under 1600-talet då det ersatte benämningarna
fana och fänika. Ursprungligen fanns det kompanier i alla vapenslag men benämningen försvann från kavalleriet under 1700-talet och från artilleriet i början av 1800-talet.
Officer som för
befäl över ett
kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Benämning på
officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket
forum ett visst
mål eller ärende ska behandlas.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på
ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en
fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars
beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig
rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Av myndigheterna upprättade läger för civila fångar. När de finska trupperna erövrade
Östkarelen 1941 gav överbefälhavaren
order om att den ryska befolkningen skulle interneras i koncentrationsläger. Lägren upprättades av Staben för Östkarelens militärförvaltning. Dels var det fråga om att förhindra möjlig partisanverksamhet, dels var det ett steg i planerna på att skapa ett etniskt enhetligt Östkarelen. Avsikten var att den internerade befolkningen efter kriget skulle förpassas till Sovjetunionen. Som mest fanns det nio koncentrationsläger och 24 000 internerade, till stor del kvinnor, barn och åldringar. De internerade fick samma matransoner som krigsfångarna och dödligheten i lägren steg till över 13 procent. Trots usla förhållanden var de finska koncentrationslägren inte förintelseläger. År 1943 omdöptes lägren till transfer- eller omflyttningsläger för att skapa en skillnad i förhållande till de tyska koncentrationslägren.
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första
rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Tillstånd som
regering eller
myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Rättslig ordning beträffande vissa slags företag vilken innebär att drivandet av verksamheten gjorts beroende av särskilt beviljad koncession.
Döma till beslag, förklara förbruten, utdöma.
Person som inte tillhör något visst kyrkligt samfund. Konventikelplakatet gav 1781 inflyttade utlänningar
rätt att bekänna sin egen tro och bilda egna trossamfund. Kyrkolagen 1869 erkände i princip religionsfrihet. År 1922 infördes religionsfrihet, som också innefattade rätten att inte tillhöra ett trossamfund.
Att beslagta något, indra åt staten.
En skuldförbindelses (ett obligationsförhållandes) upphörande genom att borgenär och gäldenär blir samma person, till exempel om endera dör och ärvs av den andre.
Samling med den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. År 1663 antogs den genom ett
plakat för präster och lärare. Den stadfästes som bekännelseskrift för svenska kyrkan 1686.
Konkordieboken utgavs på svenska 1730 och ingick i prästeden från 1773.
Benämning på
allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Förbehåll i konossement.
Konossementsklausuler befriade befälhavaren från det
ansvar som han annars skulle ha haft enligt författningarna om konossement.
Från 1624, vicerektor och andre
lärare vid katedral- och
trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en
konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid
Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Invigning av kyrkor samt kyrkliga redskap och föremål eller biskopar och präster genom ordination, övergående i teknisk term för brödets och vinets invigning vid nattvardsfirandet.
Juridiskt bindande fritt formulerat avtal mellan två parter som är överens (samstämmiga) om avtalets villkor och innehåll.
Titel för vissa tjänstemän vid olika typer av museer. En
konservator på ett naturvetenskapligt museum har i uppgift att preparera naturföremål (som att skelettera och uppstoppa djur, injicera konserveringsvätskor). På ett konstmuseum biträder konservatorn intendenten i frågor av konstnärlig-teknisk art, vid
besiktning av konstverk och uppgörande av
förslag till restaureringsarbeten samt övervakar verkställandet av sådana, ombesörjer rengöringen av konstföremål såväl som mottagandet och avsändandet av dylika.
Bibehålla, bevara, vidmakthålla. I ecklesiastiska
sterbhus under 1600–1700-talet : att den tillträdande prästen gifte sig med sin företrädares änka eller dotter.
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Under medeltiden församling, möte för kyrkoförvaltning och trosfrågor. Konsilierna indelades i ekumeniska (allmänna) där hela kyrkan var representerad och partikulära, som utgjorde representationsförsamling för ett visst kyrkoterritorium (kyrkoprovins,
biskopsstift och dylikt). Diecesankonsilium representerar ett biskopsstift, provinsialkonsilium en
kyrkoprovins och nationalkonsilium en folkkyrka.
Grunda, ge fast inrättning åt, organisera, tillförordna, tillsätta. En
förening konstituerar sig när den väljer
ordförande och förklarar sig ha sammanträtt för ett bestämt syfte.
Representation som av egen maktfullkomlighet skapar en statsförfattning, grundlagstiftande församling. Benämningen användes särskilt om de franska grundlagstiftande församlingarna 1789–1791 och 1848.
Statsförfattning, grundlag.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
Den gren av
utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt
vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (
tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4)
Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
Den andel av manskapet (stundom även av vapen, penningar eller materiel), som en del av en lönestat eller en medlem av ett förbund ska lämna till den gemensamma hären. Ordet används också för att beteckna den mängd manskap (årskontingent), som vid ett visst tillfälle skall
inställa sig till tjänstgöring.
Titel på
borgare som av magistraten fått tillåtelse att under viss kortare tid idka handel i staden, utan skyldighet att söka burskap. Personen måste då erlägga en avgift, genant, och förbinda sig att efter den överenskomna periodens utgång förvärva burskap. År 1673 fick adeln och de som för sina sysslor hade kunglig
fullmakt (gällde ej kronouppbördsmän)
rätt att, mot en efter näringen lämplig
avgift till staden, handla i gross, men inte i minut. Rätten utsträcktes med tiden till andra personer (till exempel avskedade officerare, kvinnor). Kontingentborgarna kunde inte delta i val av
borgmästare och rådmän.
Kollektiv beteckning för personal vid ämbetsverks eller annan statlig institutions kontor.
Tjänsteman inom finansförvaltningen vid provinskanslierna i Viborgs
guvernement 1744–1783.
Kontorsskrivare förekom också i förvaltningen i Finland under autonoma tiden.
Skriftligt avtal (om arrende, hyra, lega m.m.).
Inom finsktalande
församling i Luleå
stift av domkapitlet för ett år i sänder anställd extra
ordinarie präst. Befattningen inrättades 1902. Ansökan stod öppen för varje
präst inom svenska kyrkan, som hade kunskaper i finska. År 1910 var sju kontraktsadjunkter anställda i
Norrbotten och Lappmarken.
Inom lutherska kyrkan
kyrkoherde som fungerade som
förman för ett
kontrakt (
prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets
pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Order, genom vilken en tidigare given
order återkallas och vanligen något annat befalls.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en
expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Undertecknande av något i
förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en
kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet.
Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i
Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för
statsrådet och ministerierna. Varje
expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande
föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Delta i ett sammanskott, bidra, särskilt till
bestridande av statens och kommunens utgifter, betala skatt.
Extraordinarie skatter som infördes av
ständerna för ett visst ändamål och som utgick under en bestämd tid, vanligen för en tid av tre år eller så länge kriget varade. Under frihetstiden kallades dessa skatter huvudsakligen ”bevillning”. Motsvarande
äldre skatter var gärder och hjälper. Under stora och lilla ofreden uttog de ryska ockupationsmyndigheterna flera kontributioner i det ockuperade Finland.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten. Kontrollkorten innehöll för försvarsmakten behövlig information om de enskilda värnpliktiga som av olika orsaker inte genomfört tjänstgöringen.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Stämpel som visade kvaliteten på guld, silver och tennarbeten. Allt arbete, med undantag av gulddragararbete, bladguld och bladsilver, skulle kontrolleras och förses med kronans stämpel (tre kronor), såvida pjäsen var så stor, att stämpeln rymdes på den och arbetet vid undersökning visade sig ha den den halt som de påslagna haltstämplarna angav, eller den lägsta halten som dylikt arbete fick ha. För guld- eller silverhalten i de små arbeten (ringar och infattningar m.m.), på vilka stämpel inte kunde anbringas, ansvarade likafullt tillverkaren. Innan
kontrollstämpling kunde göras skulle arbetet förses med stadens och mästarens märke, i vissa fall haltstämpel samt årsbokstavsstämpel. I mitten av 1700-talet hade nästan varje
stad sin särskilda årsbokstav. År 1758 bestämdes att från och med den 1 januari 1759 skulle samma
årsbokstav användas i hela riket. När alfabetet (J ej medräknat) var genomgånget till och med Z (24:e bokstaven), började man på nytt, och en siffra, som betecknade serien, vidfogades. På ett guld- eller silverarbete, som är från tiden efter 1758, betyder således A 1759, Z 1782, A2 1783, A6 1879 och så vidare. För kontrollstämplingen erlades en
avgift till kronan. Uppbörden och redovisningen ålåg Kontrollverket.
Dom som avkunnats när den dömde inte har varit närvarande under rättegångsprocessen.
Den avdelning av svenska medeltida landskapslagar som behandlade kungens rättsliga ställning. Konungabalken utgjorde den statsrättsliga grunden för konstitutionen fram till 1719 års
författning som fungerade som
grundlag för den svenska konstitutionen. Den avskaffades formellt med
1734 års lag (som saknade konungabalk).
Land vars
regent bär konungatitel.
Medeltida benämning för den svenska statens finansväsen.
Benämning (epitet, titel) på
ämbetsman som innehade den högsta ämbetsrangen, motsvarande högre
rang än generals. Till dessa ämbetsmän hörde till exempel rikskanslern, riksmarsken, riksdrotsen, riksskattmästaren, riksamiralen och riksmarskalken. Efter 1720 användes i enskilda fall också denna
värdighet för ärkebiskopen, även om denne formellt rankades som troman. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på
ämbetsman som innehade näst högsta ämbetsrangen (från
generallöjtnant till general). Till dessa ämbetsmän hörde till exempel överståthållarna, justitieråden och justitiekanslern. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt
ämbete ägde
rang från
överstelöjtnant till generalmajor, det vill säga hörde till de högre rangklasserna i den svenska
rangordning som infördes i slutet av 1600-talet. Till dessa hörde till exempel landshövdingar, generaldirektörer, ackrediterade sändebud, kommendörerna av riddarordnarna och ledamöter av Svenska Akademien. Efter 1720 bar också ärkebiskopen, biskopar och överhovpredikanten värdigheten troman.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt
ämbete ägde
rang motsvarande
major till underlöjtnant, det vill säga de lägre rangklasserna. Värdigheten bars efter 1720 också av hovpredikanten. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Konungsfodring. Termen förekommer i 1500-talets kameralia. Konungsgästningen hade sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att ta emot kungens hästar till fodring.
Enskilt ordenhus där brödernas antal var minst 13 och som hade fulla konstitutionella rättigheter. I konventet utsågs gardianen med brödernas hörande av provinsialministern och diffinitorerna. I Sverige fanns sammanlagt 15 ordenshus. De finska konventen omnämndes i Viborg 1403, i Raumo 1449 och i Kökar före 1472.
Under 1600–1800-talen
församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Tullavgift införd 1802 på vissa import- och exportvaror för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av
sjörövare i Medelhavet.
Den
anordning varigenom handels- eller transportfartyg ställs under ledning och uppsikt av örlogsfartyg. Konvojinrättningen inrättades i Sverige av Axel Oxenstierna 1653. Eftersom den svenska sjöfarten hotades av krig mellan Holland och England bestämdes att handelsfartygen skulle segla tillsammans med örlogsfartyg, vilkas
befälhavare skulle avvisa de visiteringar som de krigförande kaparna begärde. Plakatet kom inte att tillämpas eftersom freden 1654 gjorde slut på konflikten.
Ämbetsverk som från 1724 förvaltade konvojkassan och skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter. Årliga konvojer hade skickats ut från 1690. Redan 1665 fastslogs att kostnaderna skulle bestridas av dem som utnyttjade konvojerna. Varje fartyg skulle betala en
avgift på 1 procent av lasten, och varje faryg som förde barlast skulle erlägga 1/8
riksdaler av lasten. År 1723 åtog sig borgerskapet att erlägga en viss avgift, så kallad extra licent, på alla utförda och inkommande varor till svenska hamnar. Medlen användes för upprättandet av konvojkassan. Kommissariatet var beläget i samband med
amiralitetet i Göteborg och efter 1741 i Stockholm. Det indrogs tillfälligt 1790–1797. Det bestod 1797 av en
amiral som ordförande, ett kansliråd, två ledamöter av grosshandelssocieteten och tre extra ledamöter.
Tullavgift som togs ut vid tullkamrarna på importvaror under 1600–1700-talen (med 1 procent av varuvärdet för lastade och 1/8
riksdaler per
läst av barlastade fartyg) för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av
sjörövare i Medelhavet. Medlen användes till
friköp av svenska fartyg från pirater, särskilt i Medelhavet, och till att betala örlogsfartyg som mot betalning från svenska
kronan stod för konvojskyddet.
Avskriftsvolym. Termen
kopiebok är numera att föredra framför ”bok”. Vadstena klosters bok skall därför benämnas Vadstena klosters kopiebok.
Medicinsk
anstalt i Viborg från och med 1784 för utförande av vaccination mot smittkoppor.
Titel för
präst som är medlem av ett katolskt domkapitel.
Ett mynts ädelmetallinnehåll angivet i proportion till dess totalvikt enligt en vedertagen skala som karat eller lod.
Med skattemedel underhållen
arbetsanstalt eller
spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr,
böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en
korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Försändelse bestående av trycksaker eller massbrev, som skickades öppet i en viss typ av kuvert.
Krigståg med religiöst syfte. Avsikten var att kämpa mot trons fiender, ursprungligen främst att befria det Heliga landet. I ett senare skede förekom också
korståg mot andra som
kättare ansedda kristna grupper som albigenser, grekisk-ortodoxa och hussiter. Korståg proklamerades av påven genom en korstågsbulla.
Indulgens utfärdad genom en
korstågsbulla åt alla som deltog i ett korståg. Den första nordiska korstågsbullan utfärdades 1171/72 då påven Alexander III uppmanade de nordiska folken att dra ut mot ester och andra hedningar vid Östersjön. Deltagarna utlovades ett års indulgens, och de som stupade efter att ha ångrat och biktat sina synder erhöll fullständig indulgens. Gregorius IX utlovade 1237 i en
bulla samma
indulgens för dem som tog korset mot tavasterna som de som drog till det Heliga landet. År 1496 utfärdades en korstågsbulla mot ryssarna på grund av deras härjningar i Finland.
Benämning på den gudstjänst som morgon och kväll förrättades vid varje svensk trupp.
Korum bestod av en psalmvers samt en bön före och en efter psalmen. Förrättningen avslutades med att befälhavaren utropade ”Gud bevare konungen och fäderneslandet!”, vilket upprepades av truppen.
En statschefs skriftliga
fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
I Ryssland från och med 1775
distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var
distrikt för de lokala ämbetsverken och
domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen
krets bibehölls för distrikten i den administrativa
indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
Militär
tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om
skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
I Ryssland från och med 1775
myndighet i varje
krets som var underställd kameralhovet, med uppgifter inom finansförvaltningen, främst uppbörden av kronointäkterna. I
Gamla Finland fanns
kretsräntkammare i kretsarna under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1812. Deras uppgifter hade tidigare skötts av lantränteriet och lantmagasinet i provinserna.
Benämning på det
arkiv som inrättades genom kungligt
brev 1805 och förenades med fältmätningskåren. Till arkivet överflyttades kartor, planer och handlingar från Kungliga Majestäts kartsamling,
Fortifikationen och Generaladjutantsexpeditionen. Även finska rekognosceringsverkets kartor införlivades med arkivet. Senare under 1800-talet blev
Krigsarkivet en del av Generalstabens krigshistoriska avdelning.
Handling som beskrev ett truppförbands verksamhet under vinter- och fortsättningskriget i form av en dagbok. Under fortsättningskriget gavs instruktioner om att krigsdagboken skulle skrivas av en för uppgiften kvalificerad officer. Att skriva
krigsdagbok var en
plikt som gällde försvarsmaktens alla staber och förband, inklusive enskilda kompanier och avdelta truppförband.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor som rörde lantvärnet.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och
krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
Extraordinarie
skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet.
Beteckning på de lagar och regler som gällde för
militär personal i såväl krig som fred. Krigslagarna hade sitt ursprung i de medeltida borg- och gårdsrätterna för stormännens väpnade styrkor samt i 1500-talets hovordningar. Det första heltäckande svenska regelverket för krigsmakten infördes i och med Gustav II Adolfs
krigsartiklar från 1621.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Löfte att följa kungen eller en krigsherre i härnad. Någon
krigsmannaed avlagd i samband med
ledung eller allmänt
uppbåd är inte känd i de medeltida källorna. Enligt Adam av Bremen lovade svearna att lyda kungen. Senare källor omnämner löften som allmogen avlade vid tingen i samband med själva uppbådet. I viss mån kan de eder som länstagare och slottshövitsmän avlade jämföras med krigsmannaeder. Upphävande av troskapsförpliktelse genom uppsägelsebrev är känt från 1400-talet.
Ledamot av regeringen och chef för
Krigsministeriet 1918–1922. När ministeriet 1922 bytte namn till
Försvarsministeriet ändrades också namnet på ämbetet till ”försvarsminister”.
Svensk ämbetsmannatitel för vissa
fasta ämbeten i den högsta militära förvaltningen, förekom första gången som benämning på ledamöterna i det
krigsråd som grundades under Gustav Vasas regeringsperiod. Titeln återkom på 1620-talet för de civila ledamöterna i det
krigsråd som uppsattes av Gustav II Adolf. Senare innehade även ledamöterna i
Krigskollegium krigsrådstitel.
Beteckning på rådplägning vid krigsoperationer under chefen för fälthären eller en självständigt uppträdande häravdelning och om själva samlingen av personer som deltog i rådplägningen.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en
auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Skadestånd som den besegrade parten erlägger till segraren för de utgifter som krigshandlingarna fört med sig samt för de skador som denne har lidit. Vid freden i Laholm 1278 bestämdes att Magnus Ladulås skulle betala 4 000 mark åt danskarna för de olägenheter och skador som kriget hade medfört. Också konflikter mellan stormän kunde leda till förhandlingar om ersättning.
Ärkebiskop Gustav Trolle krävde år 1517 en ersättning på 400 000 mark för ödeläggelsen av Almarestäket.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första
officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Det tillstånd i vilket en
stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i
krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Specialenhet vid kommunal
polisinrättning med uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Tammerforspolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare.
Under Ministeriet för inrikesärenden (
Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets
kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av
en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet,
Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands
län som 1955 sammanslogs med
Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
Specialenhet vid kommunal
polisinrättning som har i uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Åbopolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare (johtaja).
Specialenhet vid kommunal
polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Särskilt
förhör i kristendomskunskap, anställt av
ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med
vittne som skulle avlägga
vittnesed vid
domstol och med en för
brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
En
äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Benämning på mindre statligt rannsakningsfängelse under 1700-talet, vanligen beläget i en
stad eller vid militäranläggning. Motsvarande inrättning på landsbygden kallades kronokista, häradshäkte.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
I Sverige från och med förra hälften av 1700-talet kollektiv benämning på tjänstemän och anställda vid den regionala inrikesförvaltningen, det vill säga landsstaten. Denna benämning användes även för tjänstemännen vid den regionala förvaltningen i Gamla Finland.
Statligt
verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (
brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Besittning som tillhörde
kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en
överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare
fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt
straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre
brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark.
Kronojord var också en skatteteknisk term för
jordnatur som avsåg ett
kronohemman som brukades mot ett
arrende till staten.
Förse granskade och godkända mått med kröningsstämplar.
Efter 1733 om kontrollering av mått,
mål och vikt genom att man brännmärkte justerade förvarings- och transportkärl med kronans
sigill och tecknade sitt personliga kontrollmärke därunder.
Den högtidliga handling genom vilken en
regent eller dennes gemål insätts i sin värdighet. Under medeltiden bestod den vanligen av smörjande,
investitur med regalierna,
intronisation och mässa. Smörjelsen var det viktigaste momentet eftersom den förmedlade Helig Ande vilken gav regenten en kvasiklerikal karaktär. Den första kända svenska kröningen är kröningen av Erik Knutsson 1210.
Brev som utfärdats av kungen eller i kungens namn. Vanligen var kungen närvarande. Undantag utgjordes av en omyndig kungs
brev samt de
dombrev från Magnus Erikssons tid som utfärdades 1344–62 under ”ad casus”-sigill i hans namn av en justiarius eller annan befullmäktig som testus. De äldsta kända kungabreven är av Knut Eriksson (1167–96) för Viby-Julita kloster samt ett
original och en kopiebokstext för Nydala kloster. Först från Magnus Erikssons tid finns
brev på annat språk än latin. Breven var av många olika slag, och många av de tidigaste tycks kungen närmast ha utfärdat som privatperson. Under kungalösa perioder hade visserligen riksföreståndarna verkställande makt som ”vice rex”, men endast det samlade riksrådet med ärkebiskopen i spetsen hade full myndighet. Kungabreven motsvarades under dessa perioder av både riksrådets och riksföreståndarnas brev.
Val den 9 oktober 1918 där
den stympade lantdagen valde en kung för Finland. Under sommaren 1918 hade den stympade
lantdagen godkänt senatens
förslag om en monarkistisk
regeringsform med en rösts marginal. Då regeringsformen inte fick tillräckligt med stöd för att träda i kraft under samma
lantdagsperiod påbörjade monarkisterna en process där man skulle förrätta
kungaval utgående från regeringsformen 1772. Republikanhängarna ansåg förfarandet vara lagstridigt. Den 9 oktober 1918 godkändes i lantdagen med rösterna 64-41 förslaget om att förrätta kungaval. I valet samma dag föreslogs Karl Friedrich av Hessen som kung, vilket accepterades enhälligt av de samlade lantdagsmännen. Republikanhängarna protesterade mot förfarandet genom att utebli från valet. Det omtvistade resultatet realiserades aldrig eftersom Karl Friedrich avsade sig
kronan i och med Tysklands
nederlag i världskriget.
Handpenningar, medel som kungen – också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Den bestod av på hovstaten upptagen särskild
post för personliga handpenningar och av medel som inflöt genom arv, gåvor, lån, försäljning eller dylikt. Hovstatens övriga medel förvaltades av överstemarskalken/riksmarskalken. Det var endast användningen handpenningarna som mottagaren inte skyldig att redovisa.
Orkester anställd vid ett hov. Ett kungligt
hovkapell fanns vid det svenska hovet tidigast från 1526, med diverse musiker och sångare från 1540-talet, som från 1620 tillsammans med den närmaste chefen, hovkapellmästaren, var uppförda på hovstat. Från 1773 då Kungliga Operan grundades tjänade hovkapellet som operans orkester, och hovkapellet ingick i den enhet som kallades Kunglig Majestäts hovkapell och teatrar.
Kungliga hovkapellet upplöstes 1806, men inrättades igen 1809.
Kungens hovstat, vid hovet anställda ämbetsmän och personal under riksmarskalken, 1680–1772 under överstemarskalken, med uppgift att betjäna i monarkens rum och vid måltider samt ha vårdnad om monarkens
hus och husgeråd.
Centralt
ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering.
Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret.
Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av
justerare i länen.
Benämning på rikets högsta styrande organ bestående av kungen eller av kungen och rådet eller del därav som i gemensamma överläggningar beslutade om rikets ärenden.
Kungligt fastställt utlåtande,
förordning eller
instruktion över en ämbetsmans eller myndighets
betänkande eller yttrande. ”Kunglig Majestäts memorial” användes särskilt om ett betänkande från högre
myndighet till lägre, eller till enskild person, angående något som skulle uträttas.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga
statuter och regler för gårdsrätter.
Titel för
ledamot i den svenska konungens
råd 1682–1719.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av
privilegierad natur som tillhörde
kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom
arrende eller som indelade till boställen.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel
farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna.
Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
Person som blivit utnämnd av en
myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare.
Kurator förekom som
tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid
Alexanders-universitetet och
lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Ursprungligen
titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets
drätselverk och kansli.
Underlydde tullverkets överuppsyningsman.
I en
handskrift de ord, siffror eller bokstäver som är skrivna längst ner på sidan och som anger början av texten på följande sida.
Aritmetisk måttenhet som utgjorde grunden för
beskattning i Ingermanland. Enheten användes i
riksamiral Karl Karlsson Gyllenhjelms
förläning och motsvarade det gamla romerska skiftessystemet inom armén.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en
tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar
kvalifikation till skärpande av
straff eller till försvårande omständighet.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
En trupps eller enskild militärpersons härbärgering i krig.
Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa
kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Samlande benämning på finansförvaltningen av och personalen vid den militära hantverkarkåren.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Mantalspenningar eller motsvarande naturaprestation för kvinna.
Tjänsteman vid
yrkesinspektionen som ansvarade för
inspektion av och rådgivning på kvinnliga arbetsplatser som omfattades av lagstiftningen om arbetarskydd. De första tjänsterna inrättades under autonoma tiden 1903. Från 1918 övervakades de kvinnliga yrkesinspektörerna av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör. Kompetenskraven för kvinnliga yrkesinspektörer var 1927 teknisk
examen på institutsnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära.
Om handling eller
dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I
äldre tider kallades ett sådant
kvitto ”rekognition”.
Tungt rustad, harneskklädd kavallerist, beväpnad med rak värja och pistoler. I den svenska armén var benämningen inte i
bruk förutom för Livregementets dragoner som åren 1792–1815 kallades Livregementsbrigadens kyrassierkår.
Vakt bestående av eller verkställd av
officerare och manskap ur kyrassikåren.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
Förteckning förd i en luthersk
församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans
huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd,
brottmålslängd och bänklängd).
Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Dräng som var anställd vid kyrka. Kyrkdrängen uträttade grövre sysslor och tjänstgjorde bl.a. som likbärare och dödgrävare. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller dylikt.
Kameralt om mark som tillhörde en viss
kyrka eller hela kyrkan som organisation, särskilt om dylik mark som hade anslagits till ett visst ändamål. Allmänt: välsignad begravningsplats. Termen användes särskilt om militie-, ecklesiastik- eller landsstatens boställen på kyrkans marker eller om
kyrkohemman indelade för
rusthåll eller pios usus-inrättningar.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
Ordinarie
pastorsadjunkt i ett pastorat, i motsats till en på viss tid anställd personlig adjunkt.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling.
Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Nämnd i en
församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges
beslut och förvalta kyrkans egendom.
Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den
instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
Det avskilda området runt en
kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Förrättning genom vilken man kontrollerade att allmogen hade uppfyllt sina skyldigheter och att gärdsgården omkring kyrkogården var i gott skick.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig
församling eller för ett
pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor.
Kyrkoherde i en
domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte,
ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes
pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en
församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård,
kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Boställe för
kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation,
förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i
Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964.
Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil,
konsilium och synoder. Ett
kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som
rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning,
förvaltning och ekonomi.
Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets
beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Kassa för
bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och
arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till
kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av
biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om
kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i
Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en
titel för medlem av kyrkorådet.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga
dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven
rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny
kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års
lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts
kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Av evangelisk-luthersk och ortodox
församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om
kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den
församling eller kyrkliga
samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde
avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Stom- eller
stamhemman som hörde till kyrkan, i motsats till
präststom som hörde till ett visst prästboställe.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst,
kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
Äldre benämning på kyrkvaktare, kyrkväktare, på grund av hans uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt, det vill säga en lång stav, med skramlande ringar, som stöttes i kyrkgolvet. I Finland kallades kyrkstöten ofta kyrkoväckare.
Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt
Hälsingelagen fick ingen vara
kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den
äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan. Också i Finland fanns två kyrkvärdar i varje socken. De fick sin lön av den del av tiondet som tillföll sockenkyrkan. I de flesta församlingar var lönen två spann per man, men i Virmo var kyrkvärdens lön 8 spann och därtill fick han behålla sitt eget tionde.
Medeltida benämning på en liten arrestlokal, ibland också skampåle. I Stockholm benämndes under senmedeltiden arrestlokalen på torget ”kåk” medan den närbelägna skampålen kallades ”stupa”. På kåkens platta tak (Stockholm) utställdes personer som begått äktenskapsbrott för att skämmas. Där fastspikades också falska mått och smädebrev. Bruket att
uppsätta kroppsdelar från stympningsstraff på kåken härstammar förmodligen från senmedeltiden.
Ordförande för
kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i
Gamla Finland i samma betydelse.
Part som har anhängiggjort ett
tvistemål i
allmän domstol i första
instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde
talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Tjänsteman inom
hovekonomin som sedan 1660-talet närmast hade administrativa uppgifter. Köksmästaren var chef för kökets personal – köksskrivaren, mästerkocken, kockgesäller, kockdrängar, kökspojkar och kökspigor – och för slottets bagare och konditor med underlydande. Köksmästaren ställdes 1719 under en
ekonomikamrerare och räknades 1729 till köksbetjänte, från 1767 till hovekonomin. Köksmästaren hade därefter uppgifter som begränsades till övervakning av matlagning i slottsköket.
I Ryssland från och med 1722 ny bosättningstyp för orter med stadsnäringar. Köpingarna åtnjöt vissa städerna tillkommande privilegier och liknade till sin status städer utan krets. I
Gamla Finland degraderades ett antal orter som före stora ofreden haft stadsprivilegier till köpingar för största delen av perioden 1721–1811.
Under svenska tiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Under medeltiden var begreppet
köping mer eller mindre synonymt med handelsplats. På 1600-talet fick ordet
köping en juridisk innebörd. Städerna fick då
rätt att grunda lydköpingar för att skydda sitt eget näringsliv och övervaka handeln på landsbygden. Grundandet av en
köping skedde med tillstånd av regenten. Staden fick då rätt att anlägga en eller flera köpingar, som också kunde vara i användning endast en del av året. Endast
borgare med
burskap i hemstaden hade rätt att idka handel i dem. Köpingens
hantverkare måste tillhöra moderstadens hantverkarskrån. I slutet av 1700-talet började man grunda fria köpingar. Tammerfors grundades 1779. De var inte administrativt beroende av någon stad, utan övervakades direkt av landshövdingen.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen
förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
Ordförande för köpingsstyrelse, som förberedde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Den högsta beslutanderätten i en köping.
Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
Kommunalt organ som beredde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Person som uteslutande ägnade sig åt handel. Under medeltiden skiljde man vanligen mellan köpmän ”mercatores” som ägnade sig åt importvaror som sill, salt, kläde, kryddor och krämare som ägnade sig åt detaljhandel.
Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.
Handels- eller
köpman i
stad utan stapelrättigheter.
Stationer på olika håll i landet, vilka utförde köttkontroller. Köttkontrollstationerna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
L
Vid Alexandersuniversitetet.
I
lag stadgad dag när en person som hade nyttjanderätt till fast egendom var skyldig att flytta, om man inte avtalat om ett annat datum.
Fardag var enligt
1734 års lag den 14 mars på landsbygden och antingen den 31 mars eller den 30 september i städerna.
Årlig fodring. Uttrycket förekommer i 1500-talets kameralia. Det har sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring.
Rätten att fängsla förbrytare. Medeltidsrätten representerade ett brytningsskede. Rätten att fängsla förbrytare gällde endast vid grova brott.
Avgörande var också huruvida brottslingen hade blivit tagen på bar gärning. Rätten att fängsla ersatte den
äldre rätten att döda en ertappad dråpare eller tjuv. Ursprungligen var det enbart målsägaren som hade
rätt att fängsla, medan myndigheternas uppgift inskränkte sig till att förvara brottslingen så att han kunde föras till tings och dömas. Den som gjort sig skyldig till lands- eller högförräderi kunde fängslas av varje medlem i rättssamfundet. Varje medlem av rättssamfundet kunde också fängsla en tjuv som påträffades med tjuvgodset i händerna. Vanligen fick en brottsling inte fängslas i eget eller annans hem, i
kyrka eller kloster. Icke bofasta personer fick fängslas också för mindre brott.
Sedan medeltiden och under autonoma tiden om ett lagligt sätt att förvärva egendom, huvudsakligen genom arv, giftorätt, testamente, köp,
byte eller gåva, samt viss tids
hävd eller urminneshävd och innehav av pant. Laga
fång gällde från 1734 främst fast egendom.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och
handlande hade
laga försvar om de kunde bevisa att de hade
rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster,
borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
Födoråd. Bestämmelser i ett undantagskontrakt om rättigheter som den förra ägaren kunde kräva av den nya ägaren (till exempel kyrkskjuts, bostad, ved m.m.).
Syneförrättning som lagligen måste hållas eller
syneförrättning som förrättades på lagligt sätt, särskilt
syn av boställen och arrenden eller
syn som förrättades på domstolsbeslut för att en tidigare syneförrättning hade bestridits, på landsbygden av häradshövdingen eller lagmannen med halv nämnd, i städer av rådstugurätten. I specifika fall tillsattes en särskild
synenämnd eller riddarsyn.
Före 1736 i domböcker förekommande benämning på åtal. I
1734 års lag förekommer tillmäle endast i formen
olaga tillmäle, det vill säga glåpord, okvädningsord, skymford mot
myndighet eller tjänsteförrättande tjänsteman, särskilt
domare och domstol.
Under autonoma tiden: lagstadga, i
lag stadgat.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av
lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom
assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Domstolsförfarande vid överlåtelse av fast egendom, känt sedan medeltiden som det sätt på vilket man ursprungligen säkerställde bördsrättsinnehavarnas inlösningsrätt, sedermera granskar förvärvets laglighet och giltighet.
Lagfart fastställs genom
inskrivning i jordregistret, ursprungligen i domboken och efter 1736 i domstolens särskilda lagfartsprotokoll. Förfarandet avslutas med utfärdandet av lagfartsbevis, ursprungligen kallat fastebrev. Juridiskt innebär lagfart att ägaren får ett visst skydd mot andras anspråk på fastigheten och
rätt att inteckna den. Efter att lagfart sökts kan egendomen inte längre utmätas för den förre ägarens skuld. Beviljad lagfart meddelas genom lagfartsbevis. Krav för lagfart är att den tidigare innehavaren varit
lagfaren ägare.
Av underrätt från 1736 fört särskilt
protokoll över ett oklandrat fastighetsförvärv, ursprungligen också förvärv av frälse- eller ränterätt till fast egendom. Detta protokollfördes före 1736 i domboken.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Benämning på andra avdelningen vid
Lagberedningen under Justitieministeriet, i statskalendrarna efter 1940 huvudsakligen kallad Laggranskningsavdelningen.
Konungens
troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens
ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i
landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt
ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i
Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som
Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en
instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas
domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och
lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna
häradshövding och borgmästare.
Ämbete som förekommer i landskapslagarna. Ursprungligen hade lagmannen också en lagstiftande funktion. Ämbetet gick ofta i
arv inom vissa släkter. Lagmannen skulle vara bondson och inte son av frigiven eller träl. Alla bönder skulle råda över valet. Sedan lagmännen insattes i rådet av Magnus Ladulås blev de
domare och inte lagstiftare. Kodifieringen av de svenska landskapslagarna i slutet av 1200-talet leddes dock av lagmännen. Enligt Magnus Erikssons
landslag skulle en
valnämnd tillsammans med klerkerna
uppsätta ett
förslag på tre i lagsagan boende personer, av vilka kungen hade att utse en. Mot slutet av medeltiden beaktades inte allmogens önskemål i samma utsträckning och ämbetet började betraktas som en förläning. Lagmannen skulle årligen hålla fyra
landsting i lagsagans huvudort och även i
praxis ett landsting i varje härad.
Lagmansämbete med tillhörande
domsrätt (
lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Benämning på
lagsaga då riket fick en enhetlig
lag med Magnus Erikssons landslag. Landstingen i lagmansdömet saknade den lagstiftande funktion som den tidigare lagsagan hade haft. Magnus Erikssons
landslag fastslog att Sverige bestod av nio lagmansdömen. Finland (Österlanden) omnämndes som
lagmansdöme tidigast 1362, då det stadgades att Österlandets
lagman skulle delta i kungavalet. År 1435 delades det finska lagmansdömet i två delar: Norr- och Söderfinne med Aura å som gräns. Under stora ofreden infördes i
Åbo generalguvernement av de ryska ockupationsmyndigheterna 1717 en administrativ
indelning i distrikt, som även kallades för lagmansdömen, främst för verkställandet av skatteuppbörden, med en
lagman som styresman.
Av
lagman hållet
ting i ett härad.
Lagmansting skulle hållas en gång per år, i motsats till
landsting som enligt Magnus Erikssons
landslag skulle hållas å konungens vägnar fyra gånger per år för hela landskapet på lagsagans huvudort och under perioden 1680–1845 en gång per år i lagmansdömet, varefter två gånger per år till 1868 då lagmanstingen avskaffades.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Ursprungligen lagens muntliga
föredragande på tinget. Sedermera kom ”lagsaga” att betyda det område för vilket en speciell
lagsaga gällde. De svenska lagsagorna uppräknades första gången i Södermanlandslagens
additament och i Magnus Erikssons landslag. Förutom en dömande funktion hade landstingen ursprungligen också en lagstiftande funktion, som försvann när riket fick en enhetlig lag. Då ersattes benämningen
lagsaga formellt av
lagmansdöme eller ”land och lagsaga”.
Riksdagsman; under svenska tiden och autonoma tiden i vissa fall också konungen respektive kejsaren.
Den
procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på
initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En
grundlag ändras eller upphävs genom likalydande
beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Fast egendom eller
pant som före försäljning, under i
lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Äldre benämning på lagskipare,
domare under svenska tiden. Termen förekom åtminstone under 1500-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på lagstiftning.
Ordinarie, i
lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte,
adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Krono-, frälse- eller
kyrkohemman som brukades av en landbonde. Landbondehemmanen försvann under första delen av 1800-talet genom att landbonden inlöste hemmanet, hemmanet sammanslogs med stamgodset eller ombildades till en utgård med en arrendator. Landbondehemman var också en samlande benämning på under donationsgods, förläning, säteri, statlig eller kyrklig
institution eller
herrgård lydande
hemman som brukades av en landbo som utsetts av stamgodsets ägare.
Geografisk
karta över en socken, ett
härad eller något specialområde. Landkartor infördes 1683. De avfattades vanligen i skalan 1:50 000.
Utstakande av gränser för landområde och uppgörande av
karta däröver (landrevningskarta).
Regionalt
arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare
landsarkiv bildats i Uleåborg (1932),
Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans
uppbörd inom ett visst område. I
Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs
län fanns en
landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Länets högsta
ämbetsman med övergripande
ansvar för länets
styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och
landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade
lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för
rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets
förvaltning under en civil och en
militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Den officiella tjänstetiteln på den högsta styresmannen för den ryska civila ockupationsförvaltningen under stora ofreden i
Åbo landshövdingedöme eller
generalguvernement från och med 1717. Landshövdingen var samtidigt
lagman i Åbo lagmansdöme. Landshövdingen i Åbo landshövdingedöme (generalguvernement) var underställd ockupationstruppernas överbefälhavare furst Golitzyn. Inom rättsskipningen var landhövdingen dessutom högsta
instans för sökande av ändring i generalguvernementet samt
överexekutor i brottmål. Landshövdingen i Åbo bar titeln generalguvernör. Under den ryska ockupationen under lilla ofreden var generalguvernören över storfurstendömet Finland samtidigt styresman i Åbo och Björneborgs
län och bar i denna funktion titeln
landshövding till skillnad från övriga motsvarande styresmän, vilka hade titeln överkommissarie. ”Landshövding” verkar även ha använts som parallell benämning på generalguvernören.
Geografiskt område för en landshövdings
styrelse och förvaltning, sedermera kallat ett län. Termen användes också om en landshövdings ställning och
värdighet som chef för länsstyrelsen. ”Landshövdingedöme” var under stora ofreden den officiella benämningen på den ryska ockupationsförvaltningens förvaltningsdistrikt för den civila regionalförvaltningen omfattande de västra delarna av Finland som vanligen kallas
Åbo generalguvernement.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida
indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
Område som består av det historiska landskapet Åland, som erhöll
självstyrelse 1920. Landskapets högsta beslutande organ var Ålands landsting, sedermera lagting och det styrdes av landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen och landskapsregeringen.
Medeltida
lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär
rättskälla fram till 1734.
Värvad soldat. Benämningen användes både om tyska legoknektar och om svenska värvade soldater. Ursprungligen uppstod benämningen i slutet av 1400-talet om det österrikiska Habsburgs arméer som övade och utrustade soldater enligt schweizisk förebild. Benämningen försvann i Sverige under 1600-talet.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad
beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med
ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret,
Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin
uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för
Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen
landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett
landskansli lett av en
landssekreterare och ett
landskontor lett av en
landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under
landskontoret sorterade lantränteriet.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad cirka 1637 för att handlägga räkenskaperna från läns- och provinsförvaltningen, under ledning av en kamrerare.
Landskontoret indelades i Första och Andra
svenska landskontoret samt Finska lands-eller provinskontoret.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som
straff konfiskerades varorna av kronan.
Motsats till bergslag. Benämningen förekom under 1700-talet särskilt om den landsbygd som omgav ett bergsbruk och på vilken alltid tillämpades den allmänna lagen, mot att bergslagen också kunde omfattas av särskild lagstiftning.
Allmän
lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en
landskapslag som gällde för ett visst
landskap och
stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet
landslag användes dock både om landskapsrätt och om den
rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när
1734 års lag trädde i kraft 1736. I
Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Benämning på
ämbetsman (till exempel präst), även om borgare.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
I
Gamla Finland chef för provinskansliet i Viborg 1721–1744 och i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet 1744–1783. 1797–1811 chef för landskansliet i provinserna.
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som handhade den förvaltande makten. År 2004 ändrades namnet till Landskapsregeringen.
Sedan länsindelningen 1634 samlande beteckning på de ämbets- och tjänstemän som arbetade vid eller under länsstyrelserna, samt deras löneposter. Landsstaten inkluderade ursprungligen också löneposterna för de rikstjänstemän som arbetade med läns- och fögderiförvaltningen, sedermera endast länsförvaltningen, som omfattade landshövdingarna, landskanslierna, landskontoren, landsfiskalerna och magasinförvaltarna samt häradens tjänstemän.
Under medeltiden av landsting, sedan 1500-talet av
lagmansrätten utsedd
nämnd eller
synerätt som avgjorde en överklagad
häradssyn genom att på ort och ställe granska de omtvistade ägogränserna.
Under medeltiden av landsting, sedan 1500-talet av
lagmansrätten utsedd
nämnd eller
synerätt som avgjorde en överklagad
häradssyn genom att på ort och ställe granska de omtvistade ägogränserna.
Den mest omfattande av försvarsmaktens grenar. Landstridskrafternas uppgift i det mellankrigstida Finland var att utbilda värnpliktiga och skydda uppmarschen vid mobilisering. Under fredstid bestod
landstridskrafterna av armékårsstaben, infanteri, velocipedtrupper, kavalleri, artilleri, pionjärer, förbindelsetrupper och underhållstrupper. Landstridskrafternas högsta ledning utgjordes av armekårsstaben.
Äldre benämning på fälttåg.
Äldre benämning på artillerist.
Ryttare beväpnad med lans som sitt viktigaste vapen. Under medeltiden och 1500-talet användes lans av tungt kavalleri, men under 1700- och 1800-tal hörde lansiärerna huvudsakligen till det lätta kavalleriet. Lansiärer förekom i ryska armén ännu under första världskriget.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk
undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala
lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades
Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Medlem av
statsrådet med
ansvar för lantbruksärenden. Ministern var chef för Lantbruksministeriet. År 1971 ändrades tjänstebeteckningen till jord- och skogsbruksminister i samband med att ministeriets namn ändrades till Jord- och skogsbruksministeriet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918.
Lantbruksrådet motsvarade Lantbruksstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk
undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av
jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom
Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade
tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav
Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Benämning på landsortsmöte eller provinsialmöte under svenska tiden som ofta var kombinerat med riksdagen såtillvida att landsortsmötet fick bekräfta riksdagens beslut. Lantdagar förbjöds 1660, men förekom i praktiken in på 1670-talet och var, på olika håll, mera vanliga under förra delen av 1600-talet.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års
regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka
lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en
lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika
rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen
lantdag till riksdag.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap,
borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen
lantdagsman med just riksdagsman.
Benämning på avgifter som under stora ofreden uppbars i anslutning till lantdomarens i Viborg verksamhet.
I Viborgs
kommendantskap under stora ofreden den i Viborg verksamma lantdomarens domarkansli.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk
undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Titel för
jordägare som uppvisade en fjärdedels förbättring mot lantrådet. Titeln likställdes med landssekreteraren.
På 1700- och 1800-talet förekommande benämning på lantmäteriförrättning.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål.
Lantmäteriet fick
instruktion 1628 för i första hand
geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och
avvittring och 1735–1891 också för
justering av mått och vikter. Konkret: av
lantmätare utförd
uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
I civilinstruktionen 1642 förekommande benämning på alla de göromål som hörde till en lantmätares uppgifter. Från 1700-talet användes termen lantmäteriförrättning.
Under svenska tiden från 1683 förekommande
titel på person som aspirerade på lantmätartjänst och som tog del av den av direktören för
lantmäteriet arrangerade utbildningen i geografisk och geometrisk mätning.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos
ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Ämbetsexamen i
lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den
examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid
Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid
Generallantmäterikontoret (1812–1848) och
Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till
anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som
auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Sedan 1683 av
lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av
förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom,
ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Tekniskt utbildad
lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Av
lantmätare för olika ändamål upprättad karta, vanligen för jorddelning, tidigare också skattläggning. Kartan ger, med tillhörande beskrivning, detaljerade uppgifter om jordens beskaffenhet,
fördelning i olika ägoslag och ägolotter m.m. Om lantmäterikartan är fastställd utgör den ett juridiskt instrument. Lantmäterikartor upprättas enligt viss skala. Den första kartan i Sverige tillkom 1611(som kopparstick) över norra Sverige och var ritad av lantmätaren Anders Bure. En
karta över hela landet graverades och trycktes i Wittenberg 1626.
Från 1642 benämning på ämbetsrummet för inspektorn över lantmäteriet. Fram till 1684 verkade
Lantmäterikontoret inom Kammarkollegiums Räknekammare, därefter blev det ett separat
centralt ämbetsverk med en
direktor över
lantmäteriet som chef. Lantmäterikontoret i Stockholm organiserade, ledde och övervakade lantmäteriverksamheten. Åren 1735–1777 skötte kontoret även justeringsväsendet och kallades Lantmäteri- och justeringsverket. År 1783 bytte Lantmäterikontoret namn till Generallantmäterikontoret.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en
äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade lantmäteristyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Vid riksdagen 1726–1727 tillsatt
utskott som ansvarade för sådana ärenden som rörde
indelningsverket och lant- och sjöförsvaret och som inte behövde hemlighållas. Deputationen brukade delas upp i två utskott, lantutskottet och sjöutskottet.
Ordförande för landskapsstyrelsen på Åland från 1920. Landskapsstyrelsen utsågs av av Ålands landsting. Lantrådet måste åtnjuta landstingets förtroende.
Från 1634 skötte
lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då
landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
I det självständiga Finland alla värnpliktiga mellan 17 och 45 år som inte tillhörde reserven eller var i aktiv tjänst. Lantvärnets uppgift var att förstärka de aktiva trupperna. Lantvärnet bestod av tre kategorier. Till den första kategorin hörde värnpliktiga som efter utgången
tjänstetid överförts från reserven till lantvärnet. Den andra kategorin bestod av värnpliktiga som inte inträtt i aktiv tjänst, och den tredje kategorin bestod av värnpliktiga som ännu inte deltagit i uppbåd.
Benämning på person som tillhör ett lantvärn. Under svenska tiden användes benämningen om de män som uttogs till lantvärnet under finska kriget 1808–1809. Totalt 30 000 lantvärnsmän arrangerades i 51 bataljoner och förenades länsvis i brigader. ”Lantvärnsman” var även en
äldre benämning på en högt uppsatt
ämbetsman (hövding, militärbefälhavare) med uppgift att förestå ett lands eller en landsdels försvar mot fientligt anfall.
Sedan 1739
församling i Lappland, ursprungligen Enare och Utsjoki pastorat, från 1830 också Muonioniska pastorat. Prästtjänsterna tillsattes från 1740 och från 1817 av
Åbo domkapitel, undantagsvis utan förslag, provpredikningar och valförrättning. Den tillsatta personen måste ha kunskaper i samiska.
Läkare som var ansvarig för sjukvården på ett (läns)lasarett eller som arbetade på sinnessjukhus eller ett
sjukhus med särskild avdelning för mentalsjuka.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Under 1800-talet ledmärke (kista,damm, bom) i en flottled.
Förhållandet att ett kyrkligt
ämbete eller en kyrklig
befattning var obesatt, vakant. Ordet förekom särskilt i sammansättningarna klockareledighet och prästledighet.
Från och med 1700-talet om laglig, i
lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Benämning på diplomatisk
beskickning i främmande
stat på en lägre nivå. En
legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en
ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre
grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Den till
rang förnämsta av de tjänstemän som vid en diplomatisk
beskickning (
legation) bistår beskickningschefen. Titeln kan också tilldelas en annan högre
tjänsteman vid beskickning (exempelvis legationssekreterare) eller diplomatisk personal i
disponibilitet utan motsvarande tjänsteställning.
Sekreterare vid diplomatisk beskickning. Legationssekreteraren är en
tjänsteman som har i uppgift att bistå beskickningschefen. Sekreteraren har lägre
grad än ett legationsråd.
Medicine
licentiat som av ifrågavarande
myndighet fått
rätt att verka som läkare. År 1688 blev rätten att verka som läkare reglerad och läkarna övervakades av Collegium Medicum. År 1830 bestämdes att alla nyutexaminerade läkare skulle anmäla sig till Medicinalöverstyrelsen för legitimering. Kvinnliga läkare måste fram till 1925 anhålla om
dispens för att få utöva sitt yrke.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det
ting där han skulle
lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons
landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett
lejdebrev med andra villkor.
Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas
konvent skulle alltid finnas en lektor, vars
undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Högläsare vid hovet (eller stormans herresäte), tidvis uppsatt på hovstat.
I skriftlig process under svenska tiden från 1600-talet och under autonoma tiden om anklagelseskrift av käranden under behandlingen av ett
vademål i hovrätt, i motsats till svarandens protestskrivelse (
exception). Termen användes också om kärandens första skriftliga
inlaga i vademål vid hovrätt, motsvarande vadeinlaga. Allmänt: smädeskrift, nidskrift, paskill, pamflett.
Smädeskrift, flygskrift. De mest kända smädeskrifterna under medeltiden var ”Libellus de Magno Erici rege” från 1300-talet och det meklenburska partiets smädeskrift ”Libellus magnopolensis” från samma århundrade.
Minnesbok;
titel för Stockholms stads
tänkebok åren 1474–86 samt 1511.
Förbli ohämnad, straffad, oduglig, i dåligt skick (till exempel om byggnad på boställe).
Lag av ryska riksduman 1911 som, i strid mot grundlagen, gav ryska undersåtar i Finland samma rättigheter som landets egna medborgare. Likställighetslagen upphävdes genom ett
manifest av den ryska provisoriska regeringen den 20 mars 1917.
Ekonomisk utredning, även skriftlig handling som till exempel ett kvitto. Oftast innebär begreppet likvidationsakt en handling genom vilken enskilda personers eller koorporationers fordringar på
kronan regleras.
Kollektivbeteckning för de
kammarskrivare vid
Militiekontoret under svenska tiden som ansvarade för att granska och tillrättalägga felaktigheter i de indelta infanteri- och ryttarregementenas räkenskaper.
Från 1937
officiell beteckning för Post- och telegrafstyrelsens förvaltningsdistrikt och de
postkontor och telegrafkontor eller post- och telegrafkontor som fanns i dem.
Från 1615 eller 1619 förekommande epitet för juridiskt bildad, till skillnad från illiterat. Åren 1615–1698 var
litterat epitet för juridiskt bildad
assessor av lägre klass vid hovrätt. Epitetet tillskrevs i övrigt särskilt
borgmästare och rådmän. Det användes även i
Gamla Finland om juridiskt utbildade rådmän, justitierådmän.
Medlem av livdrabantkåren.
Kår av drabanter med officers
rang som bildades av Karl XII 1700 ugående från
äldre drabantkårer. Under förra delen av 1700-talet skapades Livdrabantkåren till häst som gjorde vakttjänst hos konungen tills kåren upplöstes 1821.
De områden som anvisades åt en
drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I
unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över
vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en
ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års
regeringsform förbjöds utdelning av
livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter
greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Under 1600-talet det
kompani över vilket regementschefen själv förde befälet. Beteckningen övergick under 1700-talet till att betyda det första kompaniet vid ett svenskt indelt infanteriregemente också kallat första styckekompaniet, i motsats till till exempel andra och tredje kompaniet.
Den personal hos en furstlig eller adlig person som bar livré.
Benämning på ett kavalleriförband som bildades 1667 genom att Upplands
ryttare upphöjdes till kunglig livtrupp. Livregementet till häst var det enda
regemente inom Stockholms
garnison som inte var värvat. Det omorganiserades 1791 till livregementsbrigaden.
På hovstaten, åtminstone 1729, upptagen skräddare som bör ha förfärdigat eller reparerat hovets livréer. Beteckningen användes också om en utanför hovet verkande skräddare, med
privilegium på att fungera som
hovleverantör av livréer.
Fånge på livstid, i
äldre tider om sådan
fånge som dömts till
straffarbete på kronans fästning eller vid tukthus, sedermera fånge som avtjänar det längsta frihetsstraffet i fängelse.
Tillförordnad sekreterare.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning.
Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Ursprungligen de centrala lotsmyndigheternas huvudkontor som bestod av lotsinspektören och hans biträde samt arkivet för alla de till lotsverket hörande kartorna.
Lotskontoret inrättades 1682 i Karlskrona men låg 1776–1795 i Stockholm och året 1795 i Karlskrona, varefter igen i Stockholm från 1797. Efter 1809 var Lotskontoret lotsmyndighetens
kontor eller expedition, sedermera tjänstelokal för överlots eller lotsförman.
Fastslagen
avgift för lotsning (1649–1809), efter 1809 endast tillfälligtvis förordnad. Lotsningstaxan erlades av lotsen, som lämnade pengarna åt Amiralitetets kassaförvaltare. Hälften av lotspenningarna återbetalades i slutet av året som lön till lotsen. Med den andra hälften betalades kronoutskylderna för hans räkning.
Den minsta enheten inom lotsväsendet. Varje
lotsfördelning var indelad i lotsområden och varje
lotsområde bestod av 1–2 lotsstationer. Verksamheten på lotsstationen leddes av en lotsålderman.
Av lotsar utförd bevakningstjänst för spaning efter lotssökande fartyg.
Sammanfattningen av Lotsstyrelsen och därunder lydande lots- och fyrinrättningar samt anstalter för räddande av skeppsbrutna samt sådan personal. Organiseringen av
lotsväsendet inleddes 1579 genom att lotsarna blev en del av flottans manskap under
Amiralitetskollegium och fick
skattefrihet för sysslan. År 1677 utnämndes assessorn vid
Amiralitetet till
inspektör för kronolotsarna i Stockholm-Kalmar distrikt. År 1681 kompletterades instruktionerna för lotsinspektören. År 1696 gavs den lotsförordning som kan anses vara lotsverkets fundationsbrev. Finska lotsväsendet avskildes från Stockholm genom ett kungligt
brev den 26 juli 1756. År 1760 fastslogs i norra Finland Torneå älv som
gräns mellan det finska och svenska distriktet. Finska lotsväsendet underställdes
arméns flotta 1770, då högsta lotstjänstemannen (lotsofficeren) utsågs bland flottans officerare. Under autonoma tiden verkade Överstyrelsen för lots- och fyrinrättningen och under självständighetsperioden
Sjöfartsstyrelsen som lotsväsendets chefsmyndighet.
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för
kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig
förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
Tjänsteman underställd
lotteridirektionen som ansvarade för försäljning eller förnyelse av lotterilotter och utbetalning av lotterivinster.
Genom en lottningsprocess under storskiftesprocessen avgjordes under vissa omständigheter från och med 1783 i Savolax vilka
hus som skulle flyttas i de fall att hemmanens hus och byggnader stod för nära varandra. Lottning skulle göras i det fall hemmanen inte kunde rangordnas så att några var betydligt mindre eller husen i sämre skick, i vilket fall de skulle flyttas.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt. omfattade under 1930-talet staben för luftstridskrafterna, sex flygstationer samt flygmaterialdepån. 1999 byttes namnet till flygvapnet.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt
sanatorium för vård av tuberkulospatienter, förestods av kommunalläkaren.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt
elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Uppläsande av
offentlig kungörelse, offentligt tillkännagivande. Då ett trolovningspar avsåg ingå äktenskap var det påbjudet att
lysning tillkännagavs från predikstolen i en
kyrka (tre söndagar i rad), för att eventuella hinder mot äktenskapet skulle komma fram.
Adelskap av lägre
rang i Riddarhuset. Klassindelningen i Riddarhuset upphävdes 1719.
Kameral benämning på ofri
tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i
mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid
sågverk m.m.).
Kameral
titel för innehavare av ofri tomt.
Den omständighet att ett
hemman hade råkat i ödesmål, vanhävd eller förfall.
Behörighetskrav för
domprost och prästassessor.
Examen avlades inför domkapitlet.
Fackutbildad
tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Från 1719 lägre
tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på
landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Polismyndighet vid Vasa
länsstyrelse före 1950-talet, som samordnade och ansvarade för utredning av grova
brott som berörde flera delar av länet. Den var egentligen en underavdelning till kriminalavdelningen vid
kriminalcentralen som i statskalendern gick under namnet kriminalcentralen för X län. I Nylands
län arbetade enheten vid Kriminalpolisen.
Från 1640-talet
titel för i ett visst
län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för
lantmätare med ett
län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av
äldre och
yngre kommissionslantmätare samt
vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.
Officiellt namn på ett läns
lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och
judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en
länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa
län och i Uleåborgs län.
Register över kronans fogdar och befallningsmän och med uppgifter om de områden och resurser som hörde till respektive ämbetsmans fögderi. Områdena bestod exempelvis av härader och socknar, medan resurser kunde utgöras av fisken.
Tjänsteman vid länsstyrelserna. I slutet av 1800-talet fanns vanligen tre länsregistratorer, en för supplikärenden, en för brevärenden och en vid landskontoret.
Chef för landskansliet vid länsstyrelsen. Till länsrådets uppgift hörde att uppgöra en arbetsplan för länsstyrelsen och att sköta om ärenden som angick bl.a. allmän ordning och säkerhet, besättandet av tjänster samt tjänstefel.
Från medeltiden till 1680-talet om rätten att förläna och den
rätt som dylika förläningar omfattades av; förläningsrätt. Från 1634 fram till att de särskilda länsrätterna grundades 1974 var länsrätten den administrativa förvaltningsrätt som utövades av landshövdingen i ansöknings- och
besvärsmål till länsstyrelsen rörande bl.a. näringstillstånd, skattelängder och valförrättningar.
Statligt
sjukhus som skulle inrättas från 1765, men som i praktiken grundades från 1814 under benämningen
lasarett och kurhus, efter 1850
länslasarett och från 1858 länssjukhus. Det ansvarade för länets specialsjukvård och var vanligen beläget i länets residensstad. På 1765 års
riksdag beslutades att länen skulle ha
rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola.
Nämnder som inrättades i varje
län och som bestod av tre ledamöter, varav en utsågs av
Forststyrelsen och två av Lantbruksstyrelsen. Länsskogsnämnderna hade till uppgift att övervaka att förordningen från 1917 som reglerade förekomsten av skogsskövling följdes, att utöva
tillsyn över avverkningen av skog och se till att fredningsföreskrifterna följdes. Länsskogsnämnderna biträddes av kommunala skogsnämnder. Vid varje
länsskogsnämnd fanns en anställd
länsskogsinspektör samt
skogsvaktare och andra biträden.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Från 1872
officiell benämning på rektors eller föreståndarinnas biträdande kollegiala styresorgan, bestående av
ordinarie tjänstgörande
lärare och lärarinnor i berörda undervisningsanstalt, likaså av
skolstyrelsen förordnade vikarier. Lärarkollegiet sammankallades vid behov av rektorn (föreståndarinnan) för handläggande av ärenden rörande undervisning, disciplin eller förvaltning. I ärenden rörande relegering deltog också skolrådets ordförande.
Lärarkandidats, filosofie magisters eller annan kandidats praktiska undervisningsprov vid
normalskola för vinnande av pedagogieexamen, efter en ettårig auskultering i skolan. Provet anställdes i de ämnen och de årsklasser som auskultanten ansågs ha bäst fallenhet för att undervisa i. Närvarande var skolinspektorn vid Överstyrelsen för skolväsendet, professorn i pedagogik och didaktik samt skolans
rektor och överlärare. Lärarprovet blev obligatoriskt för alla
lärare 1869.
I anslutning till
Skolstyrelsen verkande och av lärarna i Finland valt rådgivande förtroendeorgan för lärdomsskole- och folkundervisningsavdelningen. Började inrättas från 1918.
Lärarrådet sammanträdde på Skolstyrelsens
kallelse minst en gång per år i Helsingfors.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en
lärling förklaras
kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad
undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången
folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
I
Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726,
förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av
präst och
klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Äldre benämning på borgensman.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett
kyrkohemman som var utarrenderat till en
åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän.
Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Register som bestod av
mönstringsregister och räkenskaper över utbetalade löner till personer vid kungens
hov och slott samt personer på gårdar ute i landet. I registret kunde också ingå ordning för löneutbetalning. Årslönen i pengar och kläde betalades i efterskott. Till lönen hörde också fri förtäring.
Löningsregister uppgjordes under 1500-talet och fram till 1614.
Benämning på ett samhällsfenomen som innebar att fullvuxna personer saknade fast arbete och bostad och av myndigheterna ansågs medföra skada för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten.
Lösdriveri har under olika tider varit belagt med olika strafformer. I Finland gällde lösdriverilagen fram till 1986.
Myndighetsåtgärd för att få en person som klassificerats som lösdrivare att uppta ett levnadssätt som ansågs ordentligt. Att ställa en person under
lösdriveriövervakning betydde att personen skulle följa myndigheternas anvisningar gällande levnadssätt, bostad, boningsort och förvärvsverksamhet. Övervakningen varade i ett år men kunde i vissa fall förlängas till två år. Om övervakningen inte hade effekt kunde personen intas på arbetsanstalt. För verkställandet av myndighetsåtgärder krävdes inget domstolsbeslut utan det räckte med ett förvaltningsrättsligt beslut.
Penningbelopp som erlades till en
myndighet för något eller någon, vanligen en
officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när
kronan inlöste hittegods.
I Kung
Kristoffers landslag 1442, lös befolkning, i motsats till fast bosatt, en befolkningsgrupp som uppstod när träldomen avskaffades, officiellt 1335. Under 1600–1700-talen var ”lösker man” en motsvarighet till lösdrivare, inhysing, (lego)hjon.
M
Kollektiv beteckning för personal vid magasin, särskilt vid kronans spannmålsmagasin. Verksamheten leddes av en
magasinsförvaltare som biträddes av fast anställda magasinsdrängar.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var
magister en
titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt
examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma
tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens
kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Stipendium som skapats genom en enskild donation. År 1719 var antalet magnatstipendier vid Uppsala
universitet elva. Antalet stipendier steg snabbt under 1700-talet och redan 1796 var deras sammanlagda årsbelopp 7 000 riksdaler, vilket var mera än sju gånger beloppet av de kungliga stipendierna.
Benämning på den lägsta regementsofficersgraden med tjänsteställning mellan
kapten och överstelöjtnant. Majoren ledde vanligen en bataljon. Efter fastställandet av regementsindelningen i Sverige 1634 fanns en
major i alla regementen. I Ryssland tillhörde majorsgraden den åttonde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.
Fördelningen av statens uppgifter i lagstiftande, verkställande och dömande makt. 1919 års
regeringsform bygger på denna princip som härleds från Montesquieus lära om maktfördelning på 1700-talet.
Att genom påteckning, påstämpling, beteckna något som ogiltigt, till exempel om dokument, sedel, frimärke. Allmänt: kassera papper eller tryckalster.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en
bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var
mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en
mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför
borgmästare och råd. De gamla reglerna för
mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk
förteckning med namn, födelseår och adress.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt, leds av kommendören för marinen.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje
länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och
vice versa.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt
härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets
markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets
deputerade stånd bestående av hälften
räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt,
bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december).
Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas
förslag till markegångspris.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för
räntetagare och
räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
En varas värde beräknat efter gällande markegångstaxa. Markegångstaxan bestämde det pris på en vara som myndigheterna fastslog för att användas vid beräkning av skatteprestationer.
Den av befälet bestämda formering som en trupp upprätthåller under en förflyttning.
På förhand uppgjord skriftlig
plan för en marsch. Marschrutan beskrev i detalj marschvägen, transportsättet samt platserna för
inkvartering och utspisning.
Ämbetstitel som lånats till det svenska hovet från de tyska hoven, exempelvis hovmarskalk.
Tjänsteman vid flera
ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid
linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En
maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
Rakvuxet träd som var minst 20,7 m högt och kunde användas till mast vid skeppsbygge.
Mastträd som växte på kronans mark och häradsallmänningar var förbehålna
kronan och fick inte huggas ner.
Från 1797
tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga
verk och inrättningar eller vid privata företag.
Under svenska tiden civilmilitär
tjänsteman som hade uppsikt över vården och förvaltningen av material, redskap, persedlar m.m.
Förteckning över levande medlemmar i en
förening eller institution. Under medeltiden användes termen dels om varje enskild kyrkas
prästerskap matricula clericorum, dels om förteckningen över de fattiga som fick underhåll av en viss kyrka, matricula pauperum. De medeltida universitetens matriklar kallades ibland album. Ordet
matrikel finns belagt i svenskan från 1620.
Graden för en
menig sjöman i den finska marinen.
Sjömilitärt
kompani bestående av stamanställda matroser vid flottan.
Person som har fullständiga politiska och sociala rättigheter i en stat.
Medborgare förekom i Finland först efter 1917. Under autonoma tiden var befolkningen undersåtar.
De rättigheter och förmåner som medborgarna i en
stat bör ha. Syftet är att skydda individernas
integritet och garantera det demokratiska systemets fortlevnad.
Rätten att ställa upp och att rösta i allmänna val samt att vittna vid
domstol och kunna få en statlig tjänst.
Straffpåföljd, i högst 15 år eller på livstid, för en person som hade begått vissa svårare brott, utöver det
fängelsestraff personen ifråga hade dömts till. Påföljden innebar att den dömde förlorade sina medborgerliga rättigheter. Den antecknades i brottslingens
ämbetsbevis och utgjorde ett hinder för ett normalt liv. Straffpåföljden avskaffades genom en strafflagsändring 1969.
Fram till 1927
ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium, därefter hög
tjänsteman och
avdelningschef på Medicinalstyrelsen. Medicinalråden skulle vara finländska legitimerade läkare. De ansvarade för olika grenar inom medicinalväsendet.
Mindre
apotek som under 1700-talet inrättades och upprätthölls av
apotekare och ibland också av provinsialläkare. De var ofta av mer tillfällig natur. Provinsialläkarna måste få specialtillstånd att förutom så kallade reseapotek upprätthålla medikamentsförråd.
Läroanstalt med
undervisning i mejeriskötsel. Det förekom både praktiskt och teoretiskt inriktade mejeriskolor. De första mejeriskolorna inrättades 1869 tillsammans med en utbildning för kreaturskötare och kallades deje- och koskötareskolor. Från 1893 skildes utbildningarna åt och särskilda mejeriskolor inrättades. Mejeriskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Lägre sekundärutbildning som kunde utgöra en länk mellan
folkskola och annan sekundärutbildning som lyceer och andra lärdomsskolor. Mellanskolorna avsåg att utöver omfånget för folkskolans verksamhet lära ut allmän medborgerlig bildning samt erbjuda utbildningslinjer för vissa praktiska yrken.
Anteckningsbok i skolan i vilken elevernas förseelser antecknades.
Minnesanteckningar, provisoriskt
protokoll fört vid sammanträde eller tingsförhandlingar, som sedan ligger till grund för det egentliga protokollet.
Soldat utan befälsgrad, tillhör den lägsta personalkategorin i en
militär organisation.
Beteckning för den
menighet eller det folk som bildade den heterogena allmogen, innan ett fast fjärde stånd, bondeståndet, uppstod. Därefter blev ”menige man” en beteckning för folkets stora (obildade, ofrälse) massa, i motsats till adeln: menige allmogen (yhteinen rahvas).
När den medeltida staden skulle införa nya pålagor eller ändra tidigare pålagor skulle menigheten eller dess representanter. Dessa utsågs av rådet. Antalet varierade mellan de olika städerna och kunde vara 12, i Stockholm 24 eller senare 48. När antalet var 12 brukade fyra av dem vara rådmän och åtta av menigheten. Också andra proportioner förekom. Gruppen leddes av två skottmän och i Stockholm av fyra skottherrar.
Förteckning över tjänster som en
tjänsteman innehaft samt tiden för varje tjänst. Meritförteckningen innehåller också avlagda examina och prov samt utgivna skrifter m.m.
Kameral
instruktion och
lantmäteriinstruktion som innehöll föreskrifter om tillvägagångssättet vid mantalssättning av hemman, avmätning av städer och ritande av lantmäterikartor. År 1688 fastslogs att lantmätaren skulle följa en viss
metod och modell. Bestämmelserna upprepades 1725.
Ärkebiskop och högsta styresman för en kyrkoprovins. Metropolitanbiskopen hade
rätt att
stadfästa valet av sina suffraganer och konsekrera dem. Han sammankallade och presiderade vid provinsialsynoder, övervakade och visiterade stiften i sin provins, bestraffade försumliga, dömde i andra
instans över appellationer från suffraganbiskoparnas domslut, hade rätt till
devolution och rätt att tillsätta
administrator för ett
stift där domkapitlet försummade förvaltningen under sedisvakans. Han hade också befogenhet att inom kyrkoprovinsen utdela vissa avlater.
Från och med 1758 officersgrad i Ryssland i den tolfte eller trettonde rangklassen i den militära rangtabellen.
Midshipsman var på 1700-talet tidvis underofficersgrad i
rangklass 14. Tilltal: ”Vašje blagorodie”.
Statligt finansierad barmhärtighetsanstalt.
Genom
allmän värnplikt uppsatta trupper som inte erhållit fullständig utbildning för kriget.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare
senatens ekonomiedepartement med
ansvar för militärväsendet i Finland.
Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren,
Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den
finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Underavdelning till senatens ekonomiedepartement. Den inrättades den 14 juni 1918 med till stor del samma uppgifter som
Militieexpeditionen under den autonoma tiden. Militieexpeditionen 1918 ansvarade för de finska truppernas organisation, ekonomiska spörsmål, värnpliktsuppbådet, militärläroverken, den militära rättsvården, sanitetsväsendet och marin- och flygväsendet. Militieexpeditionen omdöptes i november 1918 till Krigsministeriet.
Sammanfattande benämning på den till krigsmakten hörande personalen.
Kontor i Kammarkollegium, grundat på 1730-talet för att sköta den ekonomiska granskningen av det kungliga hovet och Krigs- och
Amiralitetskollegium samt avlöningen av deras tjänstemän och de civila och militära tjänstemän som var upptagna på artilleri- och fortifikationsstaterna och i oindelta regementen. Kontoret leddes av en kamrerare, med biträde av en
kammarförvant och en bokhållare. Det bytte 1800 namn till Civil-
militiæavräkningskontoret och var verksamt som sådant till 1825.
Krigsfolk, truppstyrka eller benämning på sak,
befattning eller enskild person som hör till krigsmakten.
Benämning på försvarsmaktens förvaltningsdistrikt 1932–1992. Militärdistrikten skapades i anslutning till
territorialorganisationen 1932 och var underställda militärlänen. Till distriktens krigstida uppgifter hörde mobiliseringen av fältarmén, vilken skulle ske i nära samarbete med skyddskåren. Under fredstid ansvarade distrikten för uppbåden. Enligt mobiliseringsplanen skulle varje
militärdistrikt ställa upp ett regemente. Efter vinterkriget och den nya mobiliseringsplanen sammanfördes militärdistrikten och skyddskårsdistrikten till en enhet som kallades skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget återgick man till att använda termen militärdistrikt.
Förvaltningsenhet inom det
vita Finland 1918. I sitt förberedande arbete för en väpnad
resning i Finland delade
Militärkommittén på hösten 1917 landet i militärdistrikt. Distrikten utgjorde en regional bas för beväpnandet och organiserandet av skyddskårer och verksamheten leddes av en
distriktschef och en distriktsstab. Efter att inbördeskriget 1918 brutit ut underställdes militärdistrikten etappavdelningen inom den vita armén. De totalt tolv distrikten indelades i kretsar och i städerna i kommendanturer.
Myndighet som skapades år 1932 i anslutning till den nya territorialorganisationen. Militärlänen var nio till antalet och deras huvuduppgift var att ansvara för mobiliseringen av fältarmén. Enligt mobiliseringsplanen skulle varje
militärlän ställa upp en division. Efter vinterkriget utarbetades en ny mobiliseringsplan och landet indelades i 16 militärlän.
Skyldighet för alla hästägare att mot ersättning från staten skjutsa rikets
krigsfolk och dess förnödenheter.
Benämning på försvarsmaktens skolor. Till
militärskolorna hörde Krigshögskolan, Stridsskolan, en militärteknisk skola, Kadettskolan, Sjökrigsskolan, Flygskolan, Reservofficersskolan, en gasskyddsskola, en hovslagarskola samt en militärförvaltningsskola.
Från 1918 det
ämbetsverk som är ledande
myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna
ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en
kanslichef fungerar som högsta
föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Ministerämbete som anknyter till det
ministerium och förvaltningsområde en
minister tilldelas det juridiska och politiska ansvaret för. Ursprungligen anspelar termen på den väska vari en regeringsmedlem tog med sig sina handlingar till regeringssammanträdena.
Sammanfattande term för de personer som ingår i ett lands regeringsorgan, som i Finland är statsrådet.
Ministär är synonymt med regering, då
regering avser statsrådets medlemmar. Ministärerna uppkallas efter statsministern.
Protokollsbok förd vid fattigvårdsstyrelse.
Soldat som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid. Minörens uppgift var att lägga ut och antända minor. Sedan 1900-talet: kustartillerist som är särskilt utbildad för minstrid.
Militär truppavdelning inom ett artilleriregemente som var särskilt utbildad i sprängteknik och för minstrid med olika tändbara ämnen. Två dylika kompanier fanns under 1700-talet, bl.a. vid Stockholmska artilleriregementet.
Fullt utbildad
minör i underordnad befälsställning.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som
medhjälpare åt andra.
Följebrev till en handling. Vanligen anmäler eller begär missivet endast att handlingen ska behandlas av myndigheten. Under medeltiden var
missiv också en generell beteckning för
brev i betydelsen skriftlig hänvändelse till viss person, således motsatsen till öppet brev.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar att den dömde eller förlorande parten genast anmälde sitt missnöje med domstolens
avgörande och ämnade söka ändring i högre instans.
Kontrollör som arbetade inom
veterinärväsendet och utförde mjölkkontroller. Mjölkkontrollörerna verkade oftast på kommunal nivå, där det också förekom kommunala mjölkkontrollanstalter.
Att ställa en
armé på krigsfot, innebär vanligen inkallande av reservmanskap och bildande av de truppavdelningar, staber och myndigheter, som inte finns i fredstid.
Miltiär
tjänsteman vid
Fortifikationen med uppgift att tillverka modeller av trä för krigsmakten för nya vapen, kläder och skodon.
Jämka eller anpassa storleken på exempelvis ett bötesbelopp.
Inom den svenska katolska och därefter evangelisk-lutherska kyrkan församling, under vilken lydde en eller flera anslutna församlingar, annexförsamlingar, i Finland också kapellförsamlingar och bönehusförsamlingar. Moderförsamlingen utgjorde den del av pastoratet där kyrkoherden var bosatt och där moderkyrkan fanns.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland.
Moderkyrka kan också allmänt avse ett
kyrkosamfund ur vilket andra religiösa
samfund har uppstått.
I lagtext,
författning och motsvarande: underavdelning, särskilt under en paragraf.
Statschef i monarki med titeln kejsare, kung, furste som innehar sin ställning på livsstid och för sin egen person är juridiskt oansvarig och åtnjuter vissa monarken ensam tillkommande höghetsrättigheter.
Dödlighetstabell: vanligen om den blankett som
Tabellverket införde 1748 och som årligen skulle fyllas i av prästerskapet i alla församlingar. Mortalitetstabellen innehöll uppgifter om antalet döda och om dödsorsaken. Ursprungligen uppräknades 30 dödsorsaker i alfabetisk ordning. I den blankett som gällde till 1802 ingick 50 dödsorsaker. Mortalitetstabellerna infördes igen 1823 och förnyades 1877. De skrevs i två exemplar, ett för att förvaras i sockenkyrkan och ett för att sändas till stiftet, via kontraktsprosten. Tabellerna sändes efter 1865 till Statistiska ämbetsverket.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning,
avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
Den tid under vilken riksdagsmän kan lämna in motioner till riksdagen.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Ett slags jordbrukskatt som stadsborna betalade för sina kreatur.
Ofrälse hovtjänsteman som hade överinseendet över förvaring och servering av viner samt förvarade de glas som användes under monarkens måltider. Ett
ämbete som
munskänk omnändes vid det svenska hovet 1314. Munskänkar var upptagna på hovstaten åtminstone under 1600-talet och förra delen av 1700-talet. Benämningen förekom under 1700-talet också om person som innehade rättighet att tillverka och sälja spritdrycker. Den förekom vid ryska hovet i form av övermunskänk, åtminstone 1722–1917.
Muskötbeväpnad fotsoldat. Musketerarna ersatte hakeskyttarna.Från början av 1600-talet bestod ett infanterikompani av hälften
musketerare och häften pikenerare. Under första hälften av 1700-talet ersattes musköten av geväret, men benämningen musketerare användes senare i betydelsen fotsoldat.
Gåva eller annan fördel som ges till en person i en maktposition för att givaren vill tillskansa sig själv eller sina anhöriga en fördel.
Benämning på varje sådant statsorgan som äger självständig beslutanderätt och handlingsförmåga inom ett visst offentligt område. Myndigheten representeras av en eller flera under ämbetsansvar beslutande och
handlande ämbetsmän. Myndigheterna indelas i rättsförande och administrativa myndigheter, vilka ytterligare indelas i civila, militära, kyrkliga och judiciella myndigheter. Till myndigheterna räknas inte regenten eller folkrepresentationen.
Präglat metallstycke av bestämd vikt och halt. Tjänar som bytes- och betalningsmedel och värdemätare. Vanligen utgett av statsmyndighet och fungerar som garanti för till exempel ett visst metallinnehåll.
Brott som innebär eftergörande eller förändring av gångbart mynt.
Myntförfalskning består av
falskmyntning och myntförfalskning i inskränkt mening. I princip bestraffades förfalskning av inhemska
mynt strängare än förfalskning av utländska mynt.
Systematiskt ordnad
offentlig samling av
äldre och nyare
mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Fördrag eller överenskommelse mellan två eller flera stater om helt eller delvis gemensamt myntväsen (till exempel Sverige, Norge och Danmark 1718). Senare användes termen om fördrag mellan olika stater rörande myntförhållanden.
Stadganden eller
direktiv för myntmästaren om myntets finhet (
korn) och vikt (skrot) som tillsammans konstituerade myntfoten; också
remedium för proportionen mellan utmyntningskvantitet för olika nominaler. Myntordningarna var ofta skrivna i kontraktsform. Den äldsta svenska myntordningen fastslogs 1449, de följande är från 1478, 1480, 1497 samt flera från 1500-talet.
Tjänsteman i Proberkammaren vid
Kungliga myntet som hade till uppgift att undersöka halten hos inkommande guld och silver.
Nödmynt, särskilt de 1715–1719 utgivna mynten av koppar med angivet värde av en
daler silvermynt;
mynt med nominellt värde som är högre än metallvärdet (och som inte inlöses av staten efter sitt nominella värde). Gällde stundom även sedlar av låg valör och dylikt. Termen används ibland även om tecken eller bild på präglade mynt.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I
myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare,
prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet
mynt i Åbo.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var
myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett
verk som kallades
Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick
Finlands Bank successivt
rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under
Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en
direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till
domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan
mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och
sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Förteckning över de
mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
Understödsform för den värnpliktige. Om den värnpliktige hade hustru eller barn under 17 år eller skulle försörja hemma hos sig boende adoptivbarn eller makans barn under 17 år, betalades månadslön för underhållet av dessa familjemedlemmar. Lönen var beroende av militärgraden och familjemedlemmarnas antal.
Tjänsteman i
stad från och med cirka 1526, med uppgift att verka som bödel, på landsbygden kallad skarprättare. Under medeltiden var ”mästerman” en
titel på en
köpman som drev egen rörelse eller en person som skötte hytta eller gruva eller en del därav.
Av bödeln själv eller staden anställt biträde.
Vid Tekniska högskolans väg- och vattenbyggnadsavdelning utbildad
tjänsteman i stad, som utförde mätning och
skifte av stadstomt; från 1932 i författningarna benämnd tomtmätningsman.
Under 1500–1600-talet benämning på
värderingsman som verkade som
skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
Gård som innehades av
mönsterskrivare under det militära indelningsverkets tid.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket
mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i
tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av
mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
Person som förättade påmönstring och
avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Förteckning över manskapet i en trupp eller vid hovet. Mönstringsregistret utgjorde en del av ett
löningsregister och där ingick adliga mönsterherrar. Senare motsvarades ”mönstringsregister” närmast av ”mönstringsrulla” eller ”mönsterrulla”.
Skrivare som förde
protokoll över en syneförrättning.
N
De rättigheter en person hade i egenskap av (
rå)granne.
Personförteckning upprättad vid statlig
institution eller inrättning. Under 1700-talet fördes namnrullor till exempel vid militära förband och barnhus, under 1800-talet främst inom fångvården (spinnhus, korrektionsanstalter) och brandkåren.
Födelsebevis för ett oäkta barn, av vilket framgår barnets namn och uppgifter kring barnets födelse men inte föräldrarnas namn. Namnsedlarna utfärdades när en ogift mor 1778 fick
rätt att föda anonymt och låta någon annan registrera barnet (för dop). Det är inte säkert att benämningen förekom i Finland. I Sverige användes den också 1856–1941.
Under medeltiden en organisation för studenter och magistrar i artes-fakulteten. Antalet nationer var i regel fyra. Medlemmarna var indelade efter sina hemländer och nationen leddes av en procurator.
Organisation vid ett
universitet för studenter från samma landskap. Nationerna utvecklades i Uppsala i slutet av 1500-talet och blev på 1640-talet verkliga ”landskap” eller studentnationer. De hade då stadgar,
kassa och ämbetsmän. I Uppsala universitets konstitutioner 1655 förbjöds de, men förbudet efterlevdes inte. År 1663 inlemmade konsistoriet dem formellt i det akademiska systemet. Varje
nation leddes av en
professor som var inspektor. Sedan blev också medlemskapet obligatoriskt för studenterna. Adliga studenter var dock tidvis befriade. I slutet av 1600-talet övertog nationerna en del av universitetens uppgifter och började ordna övningar som orationer och disputationer.
Skeppsdokument som fastställer ett skepps nationalitet.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
Hushållningsform där man i obetydlig mån använder pengar, utan i huvudsak själv producerar eller skaffar från naturen det man behöver eller förvärvar nyttigheter från genom direkt
byte av nyttighet mot nyttighet.
Sedan autonoma tiden beteckning för beviljande av medborgarskap.
Den handling med vilken medborgarskap beviljas åt utlänning.
Från och med 1626 om att bevilja utländsk adelsman svenskt adelskap som svensk undersåte, senare allmänt att ge
medborgarrätt åt inflyttad utlänning.
Skatt in natura, naturaskatt.
System av rättsregler som ansetts vara grundat i naturens egen ordning och i människans natur och därför höjt över de lagar människorna stiftar. Naturrätten var av betydelse i svensk
rätt framför allt på 1700-talet, sedermera för
internationell rätt rörande överstatliga rättsprinciper om till exempel tankefrihet, individens
frihet och fri rörlighet. Termen används också om motsvarande inriktning inom rättsvetenskapen.
Föreståndare för en navigationsskola.
Dagbok förd av
tullkammare över de varor som förvarades i tullens förråd, med uppgifter om ägare, tidpunkt för när varan deponerades i förrådet och uttogs m.m.
Kontor i anslutning till tullförråd.
Rätt för
stapelstad att inrätta särskilda lokaler (
nederlag), där importören kunde lagra sina varor i högst fem år.
Tull betalades först när varorna togs ut för försäljning inom landet.
Skatt som vid
bokslut eller förda räkenskaper över skatteupptaget anges till ett lägre värde än den tidigare haft. Nedskrivningen kunde ske efter förrättad
syn över förändrad bärförmåga.
Person som tillhör krigsmakten men som inte deltar aktivt i strid.
Beviskraftig
urkund uppsatt av en notarie. Enligt ett dekretal uppsatt av Alexander III erkände den kanoniska rätten som beviskraftiga sådana handlingar som var uppsatta av en manus publica (offentlig notarie) eller försedda med ett autentiskt sigill. I Norden var notariatet sällsynt. Den förste svenske påvlige notarien omnämndes mellan 1318 och 1328.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.
Benämning på
soldat (eller annan militärperson) som tillhörde indelt eller värvat manskap och som i denna egenskap hade ett nummer inom
kompani eller skvadron.
På motorfordon skylt med registernummer. Registreringen gjordes först enbart på lokal nivå i städer. År 1922 infördes ett landsomfattande register.
Titel för påvens sändebud (i allmänhet med biskops rang) med fast säte vid
hov och dylikt i katolskt land eller område. Johannes Magnus var utsedd till påvlig
nuntie när han återkom till Sverige 1523 och valdes till ärkebiskop. Numera är ”apostolisk nuntie” titeln för chefen för Vatikanens beskickningar.
Kommunal myndighetsåtgärd och vårdform för alkoholister. Den innebar att alkoholisten ställdes under vårdnämndens uppsikt och genom nämndens försorg fick
undervisning i alkoholbrukets skador och följder, hjälp med att hitta lämplig bostad och arbetsplats samt handledning till ett nyktert liv. Nykterhetsuppsikten varade i ett års tid, varefter den inställdes som onödig eller alkoholisten intogs på anstalt.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under
skatt och blev befriad endast om
kronan särskilt beviljade det.
Från 1916
skifte som förrättades efter genomfört
storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om
nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.
Kameral beteckning för ett kaplansboställe som grundades på ett
kronohemman under 1500- och 1600-talen. Det saknade en stor del av det gamla kaplansboställets friheter och var ofta roterat under knekt- eller båtsmanshållet. Det erlade boskaps-, skjutsfärds- och
dagsverkspenningar samt slottshjälpen och hjälpveden av jordeboks- och ordinarieräntans utskylder. Nya
kaplansbol grundades i församlingar där kyrkohemmanen redan var upplåtna åt prästerskapet. Landshövdingen ansvarade för anskaffningen av
bol åt kaplaner utan boställe. Några kaplansbol befriades från
rotering 1675, resten befriades 1689, under förutsättning att ett annat
hemman kunde överta den.
Regentens, under självständighetstiden presidentens, efterskänkning eller mildring av ett utdömt straff, eller regentens ynnest och välvilja som kunde visas genom konkreta nådegåvor, nådevedermälen.
Till regenten 1615–1917, från 1918 presidenten, riktad ansökan om benådning, förskoning från lagstadgat och lagvunnet dödsstraff (avskaffat 1949 i civila brott, 1972 i militära brott). Termen har sedermera också använts om försök att få den resterande strafftiden i
fängelse efterskänkt.
Institutionell orden, medalj eller informell gåva som en furste förlänade en
undersåte som tecken på gunst och välvilja. Termen kunde också användas om brödet och vinet i nattvarden.
Nådegåva, nådevedermäle av regenten. Inom kyrkan: ordet och sakramenten varigenom Guds
nåd erbjuds människan.
Uttryck som användes i samtida svenska översättningar om handlingar som gavs i kejsarens namn.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden
ecklesiastisk ämbets- eller
tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes
ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant.
Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga
ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan
präst utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade
nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig
predikant och avlönade predikanten med en del av den
ordinarie prästlönen. Nådårspredikanter tillsattes vid behov, från 1692 i krigsprästers
sterbhus och från 1723 i samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådårspredikanter fanns även i Gamla Finland.
De krav som ställdes för beviljande av nådår. Ansökan skulle innehålla dödsbevis, bouppteckning,
prästbevis på antalet omyndiga barn, ett fattigdomsbevis för änkan och ett
utdrag ur häradsrättens eller rådstugurättens
protokoll som verifierade sterbhusets svåra ekonomiska förhållanden.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Medeltida
avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk
rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till
kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Oftast mindre grupp personer som valts (av
offentlig myndighet eller enskild korporation) eller utsetts till ett organ med bestämda uppgifter. I rättslig bemärkelse är en
nämnd en grupp lekmän som medverkar i underrätt som bisittare, eller en grupp militärer för
utskrivning eller uttagning (av manskap till krigstjänst). Uttrycket förekom även som Erik XIV:s (höga) nämnd, det vill säga högsta domstol. Inom statlig, kommunal eller enskild
förvaltning eller administration är en nämnd ett mindre permanent, av flera personer bestående
utskott eller organ med uppdrag att handlägga eller utreda ärenden av viss art eller utöva viss myndighet.
Ed svuren av
nämndeman vid
häradsrätt eller lagmansrätt. Nämndemannaeden innehöll en förbindelse om rättvis bedömning av varje rättsfall. Domaren bar dock ansvaret för domslutets laglighet.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller
lagmansrätten i lagsagan eller ett härad.
Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade
beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig
nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i
Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och
lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den
nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades
häradsdomare efter 1734.
Anmälan till vederbörig
myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska
medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens
rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk
stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.
Enhet under vinterkriget bestående av två armékårer. Näsets
armé ansvarade för försvaret av Karelska näset och utgjorde fältarméns största enhet.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde försäkra sig om att de enskilda gårdarna höll sina vargnät i skick.
Av Karl IX särskilt till bönderna beviljad
rätt att med våld få hindra våldsgästande vägfarare.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare
sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker,
prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i
Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312
rubel 22½ kopek.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar förlust av möjligheten att söka ändring eller
prövning i högre instans, ifall den dömde eller förlorande parten meddelade att han eller hon var nöjd med domstolens avgörande.
Av polismyndigheterna beviljat tillstånd för diverse nöjestillställningar.
O
Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
Osaklig, ovidkommande, oriktig.
Utan
rätt (att göra något).
Varaktig insolvens, förelåg när ett
hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt
hemman eller
hemmansdel eller som
landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i
Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Oinskränkt rättighet (till exempel
rätt att överklaga).
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel.
Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat,
kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Den nödtorftiga vård och försörjning som varje
kommun efter 1879 måste erbjuda minderåriga, vansinniga, vanföra och ålderdomssvaga som saknade omvårdnad av annan person.
Ålägga någon att utföra något.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Sedan svenska tiden en term inom civilrätten som innebär att någon blir ägare genom besittningstagande av ett föremål som tidigare saknat ägare. Ordet används även (från 1907) om att en
stat under krig tar i besittning ett herrelöst land eller om att ett område under krig besätts av fienden. Rättsförhållandena i det senare fallet reglerades första gången i Haagkonventionen 1907.
Oinskränkt och urgammal
äganderätt till jord, som inte kunde bevisas med dokument. Som
odal räknades bara de ägor som låg nära bostaden.
Något
yngre beteckning för odalbonde. Beteckningen används i modern tid särskilt med tanke på en bondes, jordägares eller lantmans socialt oberoende ställning och förmodade hederlighet. En
odalman besatt jord med fullkomlig ägande- och arvsrätt.
Om person som inte har avlagt avgångsexamen.
Officiell, avsedd för allmänheten.
Offentlig handling som utförs på ämbetets eller tjänstens vägnar eller på särskilt uppdrag, i allmänhet på ett sätt som anges i
lag eller reglemente.
Offentligt visa eller betyga, göra allmänt känd, ge allmänheten kännedom om något.
Kollektbössa av grovt trä där sjöfolket nedlade gåvor till förmån för ortens fattiga och allmänna kyrkliga ändamål. Offerstockar förekom längs farleder, speciellt på södra Åland.
Samlingrsum för officerare, även benämning på den samling (
matlag) av
officerare och underofficerare som intar sina måltider gemensamt.
Prövning (av befogenhet eller formell behörighet) som lagen ålägger
offentlig ämbetsmyndighet.
Person som innehar befattning, förrättar en
tjänst eller är anställd för en bestämd, särskilt mera kvalificerad, uppgift.
Förrätta tjänst, tjänstgöra i högtidlig ämbetsdräkt. Termen användes framför allt om prästerskapets altartjänst och då de förrättade dop, vigsel eller jordfästning i prästdräkt. Den förekom också inom civilstaten.
Del av
apotek där försäljningen av medicin sker, även om apoteksförråd samt boktryckeri.
Som har ett icke offentligt tillkännagivet samband med myndigheter, särskilt om halvofficiella tidningar, även om av
myndighet indirekt tillkännagivet beslut, slutsats m.m.
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden,
kronan eller kyrkan. En sådan
tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med
ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka
lagfart på egendomen.
Person eller jord som inte erhöll frälseprivilegier. Även om de
stånd som inte tillhörde adeln: präster, borgare, bönder.
Oförsörjd, till exempel om kvinna.
Utan anledning, oskyldig till något, utan egen inblandning.
Oavsiktligt, ofrivilligt, plötsligt.
Utan fel, oskyldigt, oklandrat.
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Vanligt epitet för tjänstesökande.
Manifest som fastställde oktroj.
Övertagande av egendom (enskild eller samfälld) utan särskild rättsgrund, till exempel att egenmäktigt inhägna eller på annat sätt tillägna sig sin grannes mark eller en del av samfälld (oskiftad) jord.
Sedan 1500-talet om ställföreträdare: företrädare för person eller myndighet.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för
tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid
Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna
expedition (
högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga
ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser
omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en
minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
Efter storskiftet den
rå som omgav en bys eller ett skifteslags marker, måste fastställas genom
rågång innan skiftet kunde inledas. Eftersom varje
hemman till och med 1789 var skyldigt att idka
jordbruk och upprätthålla byggnader på sina marker, stadgade storskiftesförordningen 1762 att samma skyldigheter också gällde under den tid när storskiftet pågick. Markerna utnyttjades till fullo, eftersom delegarna inte visste vilka åkrar och ängar eller vilken skog som skulle komma att tillfalla just deras hemman. Från och med 1783 förbjöds skövling av allmänningsskogen på insidan om omkretsrån, liksom svedjande, tills storskiftet var avslutat.
Ny granskning eller undersökning.
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (
hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Ämbetsverk i anslutning till Finansministeriet. När omsättningsskatten togs i
bruk i februari 1941 bildades omsättningsskattebyråer vid Omsättningsskattekontoret. Verksamheten överfördes 1970 på Skattestyrelsen.
Tillstånd i vilket
minderårig person eller myndig person som på grund av sin fysiska och psykiska hälsa eller andra omständigheter hade konstaterats vara oförmögen att ta vara på sig själv eller sin egendom.
Ekonomisk
stat för Kungl. operan 1773–1806.
Officient som opponerar en akademisk
avhandling under en disputation.
Besluta sig för något, välja bland flera alternativ på grundval av
rätt att få välja först (
optionsrätt). Valet kunde gälla till exempel
överloppsjord eller boställe.
Benämning på ränte- eller tiondegivares och -tagares
rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala eller ta emot
skatt i natura eller penningar.
Utan föregående (muntlig eller skriftlig) kallelse, utan anledning, i onödan.
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Tjänstebeteckning för den av de så kallade överofficianterna inom svenska kungliga ordensväsendet som hade uppgiften att vårda ordenskassorna samt ordnarnas inkomster och utgifter. Övervakades av tre ombudsmän, eller Curatores Aerarii, som valdes för tre år åt gången.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse,
beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Hamn där ett fartygs
befälhavare erhöll
order om fartygets och lastens destinationsort.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev,
växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
I Ryssland chefsdomare som 1775–1796, i
Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797, presiderade i de flesta kollegialt organiserade domstolarna eller i deras avdelningar i ståthållarskapen/guvernementen. Ordföranden, som i Gamla Finland också benämndes president, tillhörde
rangklass 5–7.
Person i en överläggande eller beslutande
församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till
ordförande eller självmant leder ordet.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på
tjänst som var uppförd på
ordinarie stat och av denna anledning var av permanent
karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en
ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en
köping eller
handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.
Mål där en övervakande
myndighet själv kan belägga överträdelser av en
ordningsstadga med ett straff. En sådan befogenhet har till exempel stadens polis och
befälhavare inom krigsmakten.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar.
Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Föreskrifter om ordning och säkerhet i en stad, senare också inom en kommun.
Underordnad
tjänst på förordnande,
anställning som eller på
ordonnans förekom sedan svenska tiden under förra delen av 1600-talet och särskilt inom militären, senare också polisväsendet. På 1700-talet var ofta korpraler på ordonnans och beordade att stå till en överordnad officers förfogande för personliga uppdrag som budbärare eller uppassare.
Från 1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde rationalisering av statsförvaltningen. Redan från 1943 hade det vid ministeriet funnits en
befattning som var
delegerad för ämbetsverksärenden, som sedermera blev tjänsten förvaltnings- och utvecklingsdirektör.
Kyrklig funktionär som mot
arvode spelade orgel i kyrkan under gudstjänsten och vid olika kyrkliga förrättningar.
Orgelspelare förekom under 1700–1800-talet i mindre församlingar som saknade orgelnisttjänst.
Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den
ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid
plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.
Något som förvärvats på felaktigt, förbjudet eller omoraliskt sätt.
Hemortsrätt som grundade sig på en annan persons hemortsrätt. Principen var att det
fattigvårdssamhälle som var skyldigt att erbjuda
fattigvård till familjeöverhuvudet också var skyldigt att erbjuda samma
fattigvård åt hans hustru och barn (tills de fyllde 15 år) eller kvinnans oäkta barn.
Ombytlig, flyktig, vankelmodig. Inom juridiken huvudsakligen om oklar eller svävande
bekännelse eller vittnesmål. Inom finansförvaltningen: tillfällig, inte stadigvarande hemort eller bostad.
Onormal tid, det vill säga för tidigt eller för sent; även osedlig, oberättigad, ogrundad, orättmätig.
Oskälig, partisk, orättvis, ovärdig.
Opartisk, särskilt rörande synemän. Uttrycket användes om dom- och
befallningshavande (exempelvis lands- och häradshövdingar) samt om tjänstemän som tog ställning i praktiska frågor i sin ämbetsutövning (såsom
advokatfiskal eller kronofogde).
P
Arbetare vid ett
packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade
privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
Tjänst för unga adelsmän vid kungliga hovet.
Den del av postväsendet som omfattar paketbefordran, en av sex särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i
ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post,
ridpost och extra post. Termen används också om en konkret försändelse i kategorin paketpost. En sådan försändelse fick 1827 väga högst 4,25 kg och måste alltid försäkras, frånsett tjänsteförsändelser som fick väga upp till 20 kg. Efter 1845 fick också privata penningförsändelser väga så mycket.
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Skriftligt bevis på att
inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Inrättning som driver pantlåneverksamhet. Under självständighetstiden övervakades pantlåneinrättningarnas verksamhet av inspektören för pantlåneanstalterna.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån.
Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid
panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett
pantbrev som bevis på sin fordran.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
”I brädden skrivet tecken”, numrerad mindre avdelning av en skrift, en lag, ett kapitel, ett
dokument eller dylikt. Tecknet för en sådan avdelning är § och kommer från signum sectiones, latin för ”tecken” mellan ”stycke” eller ”avdelning”.
Från 1838 benämning, efter 1864
officiell term för ur ett
hemman lagligen utbruten
tomt eller jordlott. Parcellen indelades i
parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget
skattetal och betalade inte
grundskatt direkt till kronan.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda
straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk.
Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid
domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Likhet, likställdhet, likvärdighet, sedermera också jämställdhet, till exempel om att Mose
lag jämställdes med de svenska medeltida lagarna år 1608. Termen användes särskilt under frihetstiden.
Princip om att statsrådets medlemmar bör åtnjuta riksdagens förtroende. Redan 1917 införlivades i lantdagsordningen ett stadgande om regeringsmedlemmarnas politiska ansvarighet. Parlamentarismens princip infördes sedan i 1919 års regeringsform.
Medlem av regelbundna trupper eller frikårer som för krig på egen hand, även benämning på medlem av
detachement som skickades för att rekognosera eller för att bedriva sabotageverksamhet.
Handling som dels innebar en tillåtelse att färdas, dels ett avskedsbevis från en anställning. Under medeltiden utfärdades
pass för diplomatiska beskickningar av landets högsta myndighet. I betydelsen ”tillåtelse att färdas” är passen belagda i Sverige under senmedeltiden.
Av
myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid
resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Avgift på högst 1 mark som åtminstone på 1550-talet i Egentliga Finland hörde till landsfogdens intäkter. Förmodligen erhölls den som ersättning för utskrivande av pass.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till
privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller
kungörelse om beviljad
rätt till något (till exempel Johan III:s
patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Från 1898
register över beviljade patent, patentets föremål, patenttiden, patentinnehavarens och hans ombudsmans namn och boningsort samt eventuella förändringar i patenträtten. Patentregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och från 1942 av Patent- och registerstyrelsen.
Mindre truppavdelningar med särskilda uppgifter som att spana efter fienden, genomsöka områden eller upprätta förbindelser mellan trupper.
Lotteri där vinsten utbetalas i pengar. Penninglotterier tilläts 1926. Den första koncessionen gällde för fem år och vinsten delades mellan Finska operan (40 procent) och Nationalteatern (25 procent). Återstoden fördelade
statsrådet mellan kultur- och vetenskapsfrämjande ändamål. Senare höjdes statens andel, och i slutet av 1940-talet var den över 80 procent. Dragning gjordes 1926 en gång per året, och 1935 infördes månatliga dragningar. Verksamheten övervakades av en
kommission som bestod av fem medlemmar. Två av dem utsågs av statsrådet och tre av koncessionsinnehavaren. Vinsterna var skattefria fram till 1936.
Årligt belopp, som underhåll eller löneförmån, som utbetalades till en befattningsinnehavare efter en längre tids tjänstgöring eller på grund av en viss uppnådd ålder, sjukdom eller åt en efterlevande änka och minderåriga barn.
Pension kunde också utbetalas åt
delägare i en pensionskassa eller motsvarande organisation. År 1778 bestämdes att en befattningshavare hade
rätt att avgå från sin
tjänst med full lön när han fyllde 70 år. Den nye innehavaren fick då ingen lön förrän föregångaren hade avlidit. År 1924 fastslogs att tjänsteinnehavare hade rätt till
pension när de uppfyllde vissa pensionskrav, i regel 63 års ålder och 10–30
tjänsteår efter 30 års ålder. Full pension var i det fallet 60 procent av lönen.
Tid under vilken någon är tjänstledig, övergående under 1800-talet i den huvudsakliga betydelsen permitterad: tid under vilken krigsman, patient eller
fånge är ledig eller hemförlovad.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete.
Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
De bestämmelser som gäller då ändringar görs i
statuter för donation, stiftelse,
testamente eller gåvobrev och den
rätt med vilken dylika ändringar görs. Ursprungligen var
permutationsrätt en rätt som tillkom konungen.
En form av personalservitut, såsom
sytning och jakt.
Tillbehör, ursprungligen en mycket detaljerad
förteckning över en viss egendoms tillbehör, till exempel underlydande eller tillhörande lägenhet, ägolott,
parcell eller område.
Avgift som påven utkrävde från England, de nordiska länderna, Polen och 1320–1350 av Tyska orden. Avgiften infördes i Sverige på mötet i Linköping 1153. I princip utgick den med en penning av varje självständigt hemman. Avgiften utgick inte från Uppsala stifts norra del och från
Åbo stift. I princip utgick avgiften från Sverige under hela medeltiden, men från 1400-talet är endast sporadiska notiser bevarade.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en
myndighet eller
institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Enskilds klagorätt, term inom svenska rätten som betecknade den
rätt som enskilda hade att klaga hos myndigheter (ämbetsverk, riksdagen, Kgl. Maj:t).
Person som petitionerar om något, undertecknare av en petition.
Från autonoma tiden om skriftlig
stämningsansökan med yrkande, anspråk, begäran eller krav, med uppgifter om grunden för yrkandet, dess föremål och belopp samt ort och tid för målets behandling. Från 1700-talet användes termen också i betydelsen petition.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus
major och minor. Domprostarna i
Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren
Fredrik III år 1369. Titeln medförde
rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
Skansbyggare, ingenjörssoldat. Termen infördes under slutet av 1600-talet som benämning på medlem av den militära ingenjörskåren. Omfattade även soldater som hade straffats med arbete på skansbygge.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett
militieboställe för
pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Tillfälligt tillsatt
utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av placeringen av de
officerare som återvänt hem efter krigsslutet.
Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en
plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Ärende som togs upp till behandling av hela den beslutsfattande församlingen (ständerna, senatens bägge departement, enkammarriksdagen och ämbetsverk). Även
mål som i en
domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Böter, straff, till exempel plikte fem mark, plikte med fängelse, plikte med kroppen.
Åkerareal av den storleken att den kunde bearbetas med en plog. ”Plogland” har av forskningen använts som en teoretisk arealenhet. Enheten
plogland är jämförbar med den baltisk-finska kamerala enheten krokland.
Kontrolltecken av bly som användes särskilt vid exporten av kläde. Bestämmelser om bruket av plomber ingår i hanseatiska källor från 1300- och 1400-talen. Plomben för kläde slogs fast av en särskild sigillerare och stämplades efter kontroll av tjänstemän vid klädeshallarna. Kontrollen gällde klädespackens längd, bredd och så småningom också kvalitet.
Respektive parts slutanförande vid huvudförhandling vid en domstol.
Kollektiv beteckning för lägre tjänstemän i poliskåren under autonoma tiden 1816–1897, vanligen av
tjänsterang (polis)konstapel. Polisbetjäningen underlydde polismästaren i större
stad och polisdistriktets
kronofogde eller
länsman i mindre
stad och på landsbygden. Den kallades senare polismanskap, polispersonal.
Förbud utfärdat av polismyndighet.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen,
kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i
Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en
aktuarie och kanslist.
Tjänsteman vid länsstyrelsen för polisärenden och chef för länets polisinrättningar 1930–1997 vilken ansvarade för övervakningen av länets polisinrättningar, ledningen av poliskursutbildningen och beredningen av polisärenden vid länsstyrelsen. Polisinspektören fungerade vid behov också som länsåklagare. Han ersatte polisledaren.
Tjänsteman vid
polismyndighet i större
stad under autonoma tiden som närmast under polismästaren var chef för en avdelning av stadens poliskår eller för Polisskolan. ”Polisintendent” blev sedermera en titel.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i
Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Befälsgrad under polismästaren och över
poliskonstapel vid
poliskammare i större
stad tidigast från 1849, från 1903 vid
ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en
polismästare i ett
polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Det väsende under stads- eller länsstyrelsen som använde
tvångsmedel för att upprätthålla (rätts)ordningen och (rätts)säkerheten. Polismyndigheter började systematiskt inrättas i städerna efter 1903 och på landsbygden efter 1904. Beteckningen används också om de tjänstemän som utövade dylik polisiär myndighet. Mera konkret: polisinrättning.
Ärende som föll under polisrätts
jurisdiktion cirka 1816–1873.
Föreståndare för
poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en
militär eller
lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I
Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Vid stadspolisen anställd
notarie som hade i uppdrag att föra
protokoll vid polisärendenas
föredragning för polismästaren och vid de brottsundersökningar som anställdes vid spaningsavdelningen (
spaningspolisen). Polisnotarien ansvarade också för att diarieföra alla polisavdelningars rapporter rörande
brott och att
expediera alla handlingar som remitterades till domstol.
De allmänna nödvändiga reglerna för polismyndighetens verksamhet och ordningens upprätthållande i städer, köpingar och tätorter.
Titel för chefen för Skyddspolisen, med kompetenskravet juriskandidatexamen eller högre rättsexamen. Polisrådet ledde och övervakade verksamheten, upprätthöll förbindelser till motsvarande myndigheter i utlandet, utvecklade samarbetet med andra undersökningsenheter och -myndigheter samt utvecklade verksamhetsformerna och arbetsmetoderna vid Skyddspolisen. Polisrådet utnämndes av republikens president, utan att befattningen lediganslogs.
Av guvernören (landshövdingen) från 1837 fastslagna regler för hur polismyndigheten i länet skulle gå till väga för att upprätthålla ordning och säkerhet på landsbygden och i städerna.
Tjänsteman vid Inrikesministeriets avdelning för polisärenden med
tillsyn över polisinspektörerna i länen.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns
förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger,
sexman eller polisväsende.
Förbrytelse mot ordningsregel,
ordningsstadga m.m. Lydde under polisförvaltningen.
Ordningsvakt och chef för uppsyningsmännen i en stad. Den första anställdes i Stockholm 1675 på ämbetskollegiets stat, i andra större städer sorterade politigevaldigern direkt under magistraten och politiborgmästaren. Politigevaldigern ansvarade för ordningen i staden och dess byggnader (till exempel skola,
hospital och fattighus) samt för till exempel brandväsendet.
Ordningsärende, ordningsmål.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i
Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en
rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
I Finland yrkestitel för specialist på odling av trädfrukter, närmast äpplen. Anställda pomologer fanns vid
Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Soldat tillhörande ett militärt förband med uppgift att sköta transporten av krigsmateriel och byggandet av krigsbroar.
Benämning på ortodox präst.
Benämning på portvakt i en stad.
Dagsranson av livsmedel för en soldat. Under lilla ofreden uppbar de ryska ockupationsmyndigheterna livsmedel i form av portioner för ockupationstruppernas behov.
Postavgift, ursprungligen erlagda postpenningar för en postförsändelse.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Ursprungligen plats för
byte av kurir,
postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad
offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet
post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt
brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en
postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial,
poststation och
postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en
postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra
avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Om postverkets
förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller
kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för
postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng,
enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes
postbud med postiljon.
Datera senare, datera med ett senare datum än den dag då handlingen faktiskt skrevs.
Hästdragen diligens som gick i regelbunden passagerar- och posttrafik från och med autonoma tiden. Från 1900-talet kallades den postbuss.
Från 1811 postverkets
styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna.
Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av
postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens
kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som
ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent
ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en
expedition för avgående poster och en
expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Regional förvaltningsenhet under postverkets styrelse, vilken inrättades 1686. Postdistrikten förestods av postinspektörer. De började 1927 ersättas med post- och telegrafdistrikt.
I Ryssland
distrikt för postadministrationen som omfattade flera guvernement. Styrelseorgan för ett
postdistrikt var ett postamt. Denna distriktsindelning infördes i etapper från och med 1783. Guvernementspostkontoren lydde under dessa distrikt. Postförvaltningen i
Gamla Finland lydde under
Poststyrelsen i S:t Petersburg.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms
postkontor efter att detta hade ombildats till ett
centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var
postexpedition en
postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
I Ryssland från 1799
postanstalt i städer som inte var guvernementsstäder samt i kretsarna. Dessa postanstalter hade tidigare kallats stads- och kretspostkontor. Postexpeditioner fanns även i
Gamla Finland i kretsstäderna och på några andra orter.
Den officiella beteckningen för
postbonde på indelt
posthemman vilken under tiden 1636–1845 skötte postförsändelserna längs kronans postrutt. Postbonden hade ofta postdrängar som hjälp. Postbönderna verkade under särskild
frid och var från 1646 befriade från vissa utskylder. Befattningen ombildades 1846 till en statsanställd postiljonstjänst för transport av postförsändelser mellan gästgiverier eller postkontor, senare postanstalter.
Lag,
förordning eller
reglemente rörande postväsendet. Den första postordningen, om postbud, gavs 1636 och verkställdes i Finland 1638.
Av officiellt postväsen ordnad
befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om
postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte
postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets
posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och
järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Äldre benämning på postavgift, porto.
Den privatisering av postverket som gjordes på 1600-talet. Postverket var förlänat 1654–1661, bortförpaktat 1662–1669 samt förlänat på nytt 1673–1677. Förläningsinnehavaren skulle organisera och sköta postväsendet och hade
rätt att behålla ett eventuellt överskott.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt.
Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
Sammanfattande benämning på de turer längs vilka
post befordrades mellan två orter, också om
postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.
Tidigast från och med 1636 om
hus som (helt eller delvis) inrymmer
postkontor eller annan under postverk(et) sorterande
institution (till exempel posthåll,
posthemman eller -gård).
En postinspektörs verksamhetsområde eller
befattning (som en postal instans).
Förteckning över adresser och
postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.
Rörlig
postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en
postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör,
expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Från 1881 benämning på chefen för en postkupéexpedition. Den egentliga tjänstebeteckningen var postexpeditör.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Titel för person som (i ort med föga omfattande poströrelse) i sin bostad mottar och utdelar
post för postverkets räkning.
Från och med 1673 av postfunktionär iordningställt paket, som innehöll ett antal till en och samma
postanstalt adresserade brev.
Per
post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om
växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Beteckning för postmästarens eller postförvaltarens skrivbiträde, en inofficiell
arvodesbefattning vid postverket under svenska tiden och autonomin.
Stadga som reglerade förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Centralt
ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett
kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som
ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till
Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under
Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Under det indelta postverkets tid 1636–1845 en edsvuren och läskunnig person vid postverket. Därefter och i synnerhet från 1898 var en
posttjänsteman en person som hade
tjänst vid postverket. Postverket hade inte den vanligen förekommande uppdelningen i ämbetsmän och tjänstemän.
Fordran, krav eller anhållan, begäran, stundom villkor, särskilt i betydelsen anhållan som från undersåtar eller underlydande riktas till makthavande eller överordnade, cirka 1600–1809 till ståndsriksdagen riktat krav eller önskemål, som framfördes eller var avsett att framföras på riksdagen av ett riksstånd.
Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till
Kanslikollegium för att sköta tjänstepost,
postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med
posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms
postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till
kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till
centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet
Generalpostkontoret med en
överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums
tillsyn fram till 1801, då
Postdirektörskansliet blev ett separat
ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av
Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop,
professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till
Vederlagsfonden eller staten.
Benämning på ett föregående likartat
rättsfall som skulle tjäna som förebild i ett senare fall och till vilket man kunde hänvisa vid rättsbehandlingen.
I kyrkan av prästen hållet diskuterande
förhör med hela församlingen över den katekespredikan han just hade hållit vid gudstjänsten, med
undervisning i de lärdomsstycken som menigheten inte hade förstått.
Predikoförhör skulle årligen hållas i städerna och på landsbygden under en för orten lämplig tidpunkt. Från 1816 hölls predikoförhör också med fångar i fängelse. Prästen fick inte göra någon skillnad mellan stånden, utan skulle förhöra och underrätta såväl de högre som de lägre stånden och inte se mellan fingrarna med ståndspersonernas bristande kunskaper.
Benämning på
kapellag eller kapellförsamling.
Prästämbete, särskilt ämbetet som
församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt
ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin
biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
Sedan 1700-talet föreståndare för en vetenskaplig
institution vid ett universitet.
Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens
avgörande som används som vägledning när andra liknande
mål eller ärenden avgörs. Prejudikaten kompletterar en ofullständig lag. Termen började användas i juridisk litteratur i slutet av 1600-talet. Själva förfarandet i
högsta rättsinstans stadgades från och med 1615.
Obligation som förvärvas som vinst utan avgift.
Titel eller
värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta
rangklass under balettmästaren.
Officersgrad inom den svenska flottan fram till 1866 då den ersattes med löjtnant. I den
finska armén brukades titeln av de i Tyskland utbildade och till premiärlöjtnanter befordrade jägarna. Som officersgrad blev den
officiell i den finska armén först 1952.
Till exempel om förköpsrätt till jord.
En hovrätts
rätt att föreslå kandidater för kungen i rådet (eller utan råds råde) till ett
vakant ämbete inom hovrätten, dock utan rätt att rangordna eller förorda. Förfarandet stadgades i rättegångsprocessen 1615 och följdes fram till enväldets tid. Efter 1687 tolkades stadgandet som att hovrättens
förslag fordrades endast om kungen inte kände någon kapabel kandidat.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i
utskott eller
ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på
ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i
Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina
beslut på
föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den
föredragande ministern.
Beteckning på
talman eller
ordförande och en eller flera
vice talmän eller vice
ordförande i riksdagen, ett fullmäktige,
utskott eller en institution. Talmannen fördelar i samarbete med presidiets övriga medlemmar ordet på ett sammanträde och utför den organisatoriska planeringen av sammanträdet eller annan verksamhet.
Att fatta ett
beslut om något.
Varierande i
lag stadgad eller särskilt avtalad tidsfrist, inom vilken något ska ske för att inte bli preskriberat.
Byrå som lydde under
Avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Ända sedan
Utrikesministeriet grundades 1918 hade det funnits en tidningsbyrå i anslutning till ministeriet. År 1932 flyttade
Pressbyrån till den ombildade Avdelningen för politiska ärenden för att åren 1935–1942 lyda under en skild avdelning för pressärenden.
Pressbyrån lämnade upplysningar till finländsk och utländsk press om frågor som handlades vid ministeriet. Den arbetade också för att sprida information om Finland i utlandet.
Medborgarnas
rätt att offentligöra sina åsikter i tryck utan förcensur. År 1766 infördes
tryckfrihet i Sverige. Den avskaffades 1772 då förhandscensur infördes. År 1865 godkändes en ny
lag som byggde på principen om tryckfrihet. Den avskaffades 1867 då förhandscensur infördes på nytt. År 1905 avskaffades förhandscensuren igen och grundlagen 1906 fastslog att finländska
medborgare hade tryckfrihet utan någon som helst form av förhandscensur. En ny lag om tryckfrihet avgavs dock inte under den autonoma tiden. En ny tryckfrihetslag stiftades 1919. Den fastslog att varje finländsk medborgare hade rätt att offentligöra sina skrifter i tryck utan att myndigheterna kunde ingripa. Varje medborgare som åtnjöt
medborgerligt förtroende hade rätt att äga eller driva ett tryckeri. Under 1930-talet förbjöds dock vänstersinnade och osedliga trycksaker samt trycksaker i vilka kristendom förlöjligades. Åren 1939−1947 tillämpades krigscensur.
Lokal
tjänsteman som underlydde
Censuröverstyrelsen fram till 1919. Hans uppgift var att övervaka att ingen bröt mot censurreglerna i hans distrikt.
I allmän betydelse ett ärende som angår pressen. Termen började i Finland användas i synnerhet i samband med tryckfrihetslagen 1865, då pressärenden avsåg de ärenden som uppstod i anslutning till övervakningen och tillämpningen av denna lag. Dessa ärenden sköttes av Överstyrelsen för pressärendena, i det självständiga Finland administrerades de av
Tryckfrihetsbyrån vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning.
Hålla (något) för sannolikt eller hålla det för sannolikt (att), förutsätta, förmoda, anta, förvänta, särskilt om att vid
domstol anta (något) som säkert utan direkt bevisning på grundval av vissa i
lag angivna omständigheter.
Allmän benämning på administrativ chef, förman,
befälhavare eller styresman under 1500–1600-talen.
Prislista med priser på varor, särskilt sådana av betydelse för skatteförvaltningen. Priskuranten motsvarade markegångstaxorna i den svenska finansförvaltningen. För Gamla Finlands vidkommande sammanställdes priskuranter för Viborg och Kexholm.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds
rätt till förmåner.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol.
Privilegium beviljades enskild person,
stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande
myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Tjänsteman som avgjorde metallhalt. Riksguardianen var anställd på
Kungliga myntet medan malmproberare var anställda inom
Bergskollegium för bergverken. När flera nya gruvor togs i
bruk under 1600-talet anställdes flera malmproberare. Någon allmän
instruktion om deras anställningsvillkor och skyldigheter utfärdades inte.
Militär befattningshavare som övervakade ordningen bland soldaterna, utförde åtal i krigsrätten samt verkställde bestraffningar. Benämningen användes ibland även om en
militär befattningshavare som ansvarade för proviantanskaffningen. Högsta värdigheten innehades av generalprofossen, senare kallad generalgevaldiger. Under honom sorterade regements- och kompaniprofosser.
Biträde åt lands-, stads- eller
häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Beskattningssystem enligt vilket skatter uttas i proportion till inkomsterna: ju högre inkomst, desto högre skatteprocent.
Ställföreträdare för universitetskansler, ursprungligen för kanslern vid Kungliga Akademin i Åbo.
Från slutet av 1700-talet allmän
stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Mål som innehåller proklama, särskilt finans- och arvsrättsliga mål.
Påskrift på baksidan av en
växel eller prokura om vem som har uppdraget att indriva den på framsidan omnämda summan.
Prokuraindossament noterades med texten ”valuta till indrivning”, ”till inkasso”, ”till prokura” eller annan därmed liktydig anteckning. Indossamentet fungerade som indrivarens legitimation.
Offentligen
kungöra något. Under autonoma tiden hade senaten i uppgift att
promulgera (i
offentlig form kungöra och publicera) förordningar,
manifest och lagar som stadfästs av kejsaren och därmed påbjuda förordningens efterlevnad.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör
fördelning av fler mandat från varje
valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Beskattningssystem där varje skattskyldig betalar samma andel av inkomsten i
skatt efter en fast procentsats.
Av kungen och/eller regeringen (Kgl. Maj:t) till riksdagen för behandling inlämnat
förslag till
lag eller till utredning m.m., sedermera regeringsförslag. Förr användes termen även om redogörelser om landets förhållanden, vanligen rörande rikets förvaltning. Utrikes-, krigs-, inrikes- och justitiepropositioner var hemliga och behandlades i Sekreta utskottet, andra i berörda riksdagsdeputationer.
Prorektors
ämbete eller ämbetstid.
Vid (kontrakts)prostexpedition beläget
arkiv för akter och
dokument rörande kontraktet och prostsämbetet samt domkapitlet och prästeståndet.
Prosteriarkiv började förekomma från 1740-talet. De skulle 1805 innehålla prostboken, domkapitlets cirkulär,
brev till och från prästerskapet och andra tjänstemän, konceptbrevbok, cleri comitialis cirkulärbrev, prästmötesbeslut,
konceptprotokoll över prostvisitioner, installationer och kyrkvigningsakter, valhandlingar vid biskops- och ärkebiskopsval, riksdagsmän och revisorer i rikets allmänna penningverk, prosteritabellerna, reversaler och förteckningar över ecklesiastiska medel, diverse
formulär och tro-, huldhets- och ämbetseder, änkelistorna i kontraktet m.m.
Kontor vid kontraktsprostämbetet som expedierade ärenden som hörde till prostens ämbetsåligganden, bokförde prosteriets ekonomi, arkiverade prosteriets handlingar och skötte brevväxlingen med stiftets tjänstemän. Termen användes också om det fysiska rum där dylika handlingar expedierades och de
dokument som expedierades.
Av
kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
Inbunden bok som innehåller kyrkostämmans och kyrkorådets protokoll, utlåtanden och
beslut under en viss tid i en luthersk församling. Protokollsboken var en av de elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje
församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgift att granska hovrätternas, kollegiernas och konsistoriernas protokoll, sedermera även andra myndigheters protokoll.
Vid
domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Benämning på de
beslut som fattades vid provincialkoncilierna. De utfärdades av ärkebiskopen, först ensam, senare tillsammans med de övriga biskoparna. Provincialstatuterna skulle offentligöras vid stiftssynoderna av respektive suffraganbiskop. Statuterna innehöll kanoniska rättens bestämmelser med lokala föreskrifter om suppleringen. Syftet var att reglera de kyrkliga förhållandena inom provinsen. Statuterna kunde också ingripa i den aktuella politiska situationen. Man kunde
offentliggöra provincialstatuterna genom att sätta upp dem på kyrkdörren och genom att låta prästerna läsa upp dem i kyrkan.
I Ryssland regionalt förvaltningsdistrikt som guvernementen var indelade i 1711–1775. De av Sverige till Ryssland 1721 avträdda områdena i sydöstra Finland bildade Viborgs
provins som dock inte var hänförd till något guvernement. Det 1744 efter freden i
Åbo 1743 tillkomna Viborgs
guvernement / Finländska guvernementet, omfattande de 1721 och 1743 av Sverige avträdda områdena, var 1744–1783 och 1797–1811 indelat i två provinser, Viborgs och Kexholms
provins samt Kymmenegårds provins. Även Kexholms norra och södra lantkommissariat, vilka tillsammans med övriga karelska områden som Sverige erhållit 1617, hade bildat ett svenskt län, Kexholms län, kallades under 1700-talet provins. Också Kexholms norra och södra
lantkommissariat kallades för provinser. Det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommisariat kallades också Viborgs provins.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig
rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.
Temporär delning av samägt
hemman eller samägda ägor, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Från 1770 avsåg man med ”provisoriskt skifte” huvudsakligen delning av sjöfoder, tillandningar eller gemensamma odlingsfält, från 1848 huvudsakligen delning av ännu inte storskiftat samägt hemman eller gammalt
enstaka hemman med flera delägare. Termen användes under 1870- och 1880-talen också om tillfälligt
skifte i socknar med knektkontrakt, där soldathemmanen under storskiftet bildade ett provisoriskt skifteslag. Delningen måste formellt bli skiftad för att vara giltig för all framtid.
Präst som före
prästval håller gudstjänst, predikan och altartjänst i församlingen.
Avtryck som genom pressning, tryckning eller slagning med en graverad stamp åstadkommits på ett metallstycke. Termen används speciellt om mynt. Präglingen ger uppgifter om myntets ursprung, lödighet och värde.
Inom lutherska kyrkan person som förrättade den offentliga gudstjänsten, särskilt högmässan, delade ut de heliga sakramenten och mottog bikt samt skötte andra kyrkliga förrättningar och själavård. Ämbetet förutsatte teologisk utbildning, ursprungligen prästexamen, som avlades inför domkapitlet och följdes av prästvigning (
ordination). Bestämmelserna för prästvigning gällde även i
Gamla Finland där domkapitlets uppgifter sköttes av konsistorierna.
Av
biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till
präst genom en laglig ordinationsakt.
Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
De personer av olika tjänstegrader som innehar det formella religiösa ledarskapet inom en given religion och en kollektivbenämning på en kristen församlings, ett pastorats eller ett lands präster, under svenska tiden och fram till 1907 också prästeståndets medlemmar.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps
representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid
lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt
förhör vid domkapitel.
Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669.
Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt
predikoprov i domkyrkan, jämte en
offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt
ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
Sedan 1892
officiell benämning på
ordinarie församlingsprästs ämbetsbostad med tillhörande
jordbruk och tilläggsbyggnader, tidigare under 1800-talet kallad kyrkoherdebord.
Den jord som avsatts till underhåll av sockenprästen. Enligt landskapslagarna skulle prästgården ha en viss storlek. Den jord som lagts till
prästgård skulle vara fri från skatt. Prästgården ingick i byalaget och var underkastad den allmänna lagens bestämmelser i byalagets gemensamma angelägenheter. Prästen skulle också bo i prästgården. Bönderna var skyldiga att uppföra byggnaderna medan prästen formellt skulle underhålla dem. En
avskrift av en handling från 1411 i Nykyrko (Kaland) fastslog noggrant antalet byggnader och vilka
nattbol som ansvarade för vilken byggnad.
Administrativt om prästbefattning, prästsyssla och den lön som var knuten till denna i särskilt ett pastorat; ibland även om det konkreta ämbetsområdet. Under autonoma tiden användes termen också om prästgård, prästboställe.
Prästvigd person utan fast ämbete, efter 1763 särskilt om sökande till prästtjänst. Administrativt:
präst som har en för saken ovidkommande ämbetsstatus.
Ordinarie prästerskapet och
klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den
avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar,
matskott och en
avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en
magister vid varje
domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av
kaplan och domkapitels val av biskop,
kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har
rätt att uttala sig om vilken
präst de önskar.
Ecklesiastikår, under 1700-talet också år under vilket någon tjänstgjort som präst.
Den medeltida kyrkan hade många typer av prästämbeten. Den kanoniska rätten skilde mellan världsliga och andliga förmåner. Ämbetsuppgifterna var främst av liturgisk art. Prästen handhade gudstjänster, sakrament och sakramentalier.
Konfirmation var förbehållen biskop. Vissa villkor uppställdes för inträde i prästerskapet. Prästen fick inte ha kroppsliga lyten eller vara av oäkta börd. Han skulle ha en viss utbildning och ha erhållit prästvigningar. Hans
förman var biskopen till vilken han avlade en lydnadsed. Genom vigningen blev prästen skickad att handha sakramenten, frambära mässoffer, ta emot bikt och meddela absolution. Han var skyldig att leva i celibat, bevara sin tonsur och bära andlig dräkt. Efter ordinationen erhöll han sedan en egen
tjänst eller beneficium. Det gjordes skillnad mellan regulära präster (prästvigda munkar och tiggarbröder) och sekulära som inte tillhörde någon religiös orden.
Predikoämbete i en
församling med tillhörande lön; kyrkoherde, kaplan. Termen används också om vissa andra högre prästerliga befattningar, särskilt prost,
biskop och ärkebiskop.
Bostad för prästänkor, vanligen ett prästbolshemman eller prästboställe som församlingen hade anslagit åt prästänkas försörjning, när
änkekonservering inte var möjlig, senare föll ur bruk.
Prästänkesäte var också en benämning på ecklesiastiskt
boställe under den tid som boställsinnehavarens änka hade
nådår och fick bo kvar.
Kunskapsprov som skulle avläggas före inträde vid en läroanstalt, också om examensförhör eller tentamen. Termen användes också om prov i form av en
disputation eller undervisningsprov avlagt av en person som sökte en lärartjänst.
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Sedan självständighetstiden om en
prövningsnämnd som verkställer skiljemannaförfarande. Allmänt: ansvaret att vid
rättsskipning eller beslutsföring beakta lagstiftningens och andra reglers samt rådande omständigheters betydelse för avgörandet i det specifika fallet.
Offentliggörande, kungörande, tillkännagivande, handlingen att genom
offentlig uppläsning eller i en skriven och tryckt handling föra i synnerhet en
lag eller
förordning till allmän kännedom.
Publikation kunde avse tryckta handlingar med kungörelser från
myndighet till allmän kännedom och efterrättelse, samt liknande tillkännagivanden från enskild person. ”Publikation” användes även om en tryckt skrift, bok eller tidning, i synnerhet om de gavs ut med jämna mellanrum eller i en serie, samt om publiceringen, utgivningen eller offentliggörandet av dessa.
Person som hade en eller flera förmyndare, ofta barn som mist sin far eller mor och hade en förmyndare som ansvarade för förvaltningen av ett eventuellt arv.
Till exempel
påbörda någon ett brott: påstå, bevisa att denna är skyldig.
R
Tjänsteman vid sjöfartsväsendet från och med 1930.
Officiell
värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd,
ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var
rang en hierarkisk position för tjänstemän,
officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det
hovämbete som dessa innehade var placerad.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade
riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den
rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella
beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Hierarkisk
indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande
värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års
rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
Från och med 1827 periodiskt utkommande
förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt
officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om
reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för
brott men ännu inte dömd hölls i
rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan
fånge häktad.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid
domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Förhörshäkte där rannsakningsfångar på polismyndighetens eller åklagarens bevåg hölls häktade som en säkerhetsåtgärd under den tid brottsutredningen varade. Det första egentliga rannsakningshäktet inrättades 1837. Rannsakningshäkten fanns dock inofficiellt redan från 1600-talet, genom att fången på länsmannens bevåg sattes under bevakning hos någon enskild bonde. Rannsakningshäktena ingick fram till autonomin i kronohäktenas verksamhet.
Från självständighetstiden om förhörsprotokoll vid polismyndighet. Under svenska tiden (från och med 1500-talet) och autonoma tiden benämning på domstolsprotokoll (
dombok) vid allmän underrätt.
Återförande (av ett mynt) till det verkliga värdet, statlig åtgärd varigenom det nominella värdet av kreditmynt (sedlar eller underhaltiga metallmynt) som fallit i värde i förhållande till huvudmyntet regleras (enligt viss lägre kurs). Kreditmynten inlöses då till ett betydligt lägre värde än det nominella värdet.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om de avgifter och åligganden som en ägare eller innehavare av fastighet periodvis och återkommande skulle utge såsom penningsummor, naturaprodukter, dagsverken. Från och med senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden avsågs med ”reallast” också de
besvär som belastade en fastighet såsom panträtt, nyttjanderätt, inteckningar och servitut, ursprungligen också sytning.
Sjuklassigt allmänt
elementarläroverk med uppgift att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Utöver den vetenskapliga utbildningen meddelade reallyceerna eleverna grundlig
undervisning i flera moderna språk.
Skola bestående av två eller fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Undervisningen vid realskolan byggde på folkskolans lärokurser. Den tvååriga lägre realskolan gav en i synnerhet för praktiska yrken lämpad allmänbildning, den fyraåriga högre realskolan meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Av läkare given skriftlig föreskrift om tillagning av läkemedel som överlämnas till
apotek vid inköpet. Enligt medicinalordningarna 1688 var försäljningen av abortiva, emmenagoga och opiata medel på apotek endast tillåten om en medicus hade föreskrivit dem. Apotekaren var också skyldig att utan dröjsmål
expediera i synnerhet sådana
recept varpå läkaren antecknat att de var brådskande. Endast läkaren hade
rätt att förnya recepten, och apotekets personal hade inte rätt att ändra i dem eller fälla något omdöme om den läkare som skrivit ut det. Före 1812 fästes originalreceptet vid medikamentet. Efter 1812 förvarades originalrecetet på apoteket. Medikamentet skulle då förses med hängsignatur, läkarens, apotekarens och patientens namn samt datum, nummer och pris.
Blankett som används för medicinrecept, en av
Medicinalstyrelsen fastställd blankett för
utskrivning av
recept på alkoholhaltiga ämnen, införd 1922. Recept samt recept- och laboriatoriebok skulle på apoteken granskas av inspektören för alkoholhanteringen. År 1928 infördes att en läkarordination utskriven på särskild
receptblankett enbart fick expedieras från ett
apotek i den
kommun det var utskrivet, eller om apotek saknades, från det närmaste apoteket. Medicinalstyrelsen skulle då också bestämma vilken maximimängd av alkohol som fick utskrivas på en och samma blankett. År 1932 förändrades praxis.
Term som berör rättstänkandet eller en konkret förskjutning av de rättsliga grunderna för domar och
beslut mot rättsnormer som har utvecklats i ett annat rättssystem, framför allt om
reception av romersk
rätt i tysk, sedermera också inhemsk, rätt.
Under senmedeltiden och 1500-talet: mötesbeslut. Det kan ha fattats av en ständerförsamling, en
lantdag eller
ombud för riken eller fria städer. Recessen kunde ha formen av en högtidlig urkund, men den kunde också vara en deltagande parts uppteckning av en muntlig överenskommelse. ”Recess” kunde också användas för traktat, när överenskommelsen hade gjorts på en större
sammankomst eller möte.
Berättelse, redogörelse. ”Recit” användes även i synnerhet i juridiska sammanhang om den inledande delen (ingressen) av en
officiell skrivelse (dom, utredning, resolution), där förutsättningarna för det
beslut eller
utslag som meddelades i skrivelsen refererades.
Räkenskap eller
redovisning där man klarlägger hur man utfört den uppgift man blivit ålagd. ”Redogörelse” används också om den rapport, framställning eller skrift som innehåller redovisning eller sådant klarläggande.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående
riksdag av
ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts
gods som räntade över 600
daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en
president som utsågs av kungen.
Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Redogörelse för innehållet i till exempel en muntlig eller skriftlig framställning, förhandlingar eller ett händelseförlopp.
Reduktionsdeputationen anställde en referendarie år 1688. Hans viktigaste uppgift var att utarbeta ersättningarna för de abalienerade donationsgodsen. Kontorets uppgifter utvidgades 1692 och 1693 efter indragningen av bortdonerade förbrutna och
sakfallsgods samt
arv och egna gods. Kontoret skötte också utarbetningen av efterräkningarna för de i natura reducerade donationsgodsen. På 1690-talet sköttes rannsakningen av ”7nde-punktsbyten” i Referendariekontoret, men uppgiften överfördes år 1700 till byteskamreraren D. Norbergs kontor.
Referendariekontoret upplöstes 1719.
Föredragande
tjänsteman i ett
ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade
rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen
regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes
referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och
föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i
Ecklesiastikexpeditionen där
prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En
allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli.
Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller
kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Under 1500-talet benämning på regim,
regering (till exempel kung Gustavs hårda och stränga regemente). Uttrycket förekom särskilt i sammansättningar med motsvarande betydelse: biskopsregemente, interims-, hushålls-, husbonde-, parti-, skräck-, sekreterarregemente, regementsråd. Det övergick under 1600-talet i betydelsen förmåga att regera eller styra, ledar- eller regentegenskap, välde.
Militär administrativ enhet indelad i bataljoner och kompanier. De svenska regementen hade sitt ursprung i de fänikor och fanor som uppsattes under 1500-talet. Under 1610- och 1620-talen skapades storregementen och
landsregementen och från och med år 1636 fanns en fast regementsindelning.
Officer som satte upp och skrev ut order, rapporter,
förslag och
ämbetsbrev m.m. vid
regementsstab i den svenska armén under regementskvartersmästaren eller skeppsregementes befälsstab vid svenska flottan. Regementsadjutanten hade vanligen löjtnantsgrad.
Fältdomare som var upptagen på Krigskollegiums
justitiestat från förra delen av 1700-talet, under åren 1790–1809 också
ordförande för regementskrigsrätten. Tjänsten kunde vara förenad med en annan regementsbefattning, till exempel regementspastorstjänsten.
Tjänsteman i regementsstaben av kaptens rang. Regementsintendenten övertog under 1800-talet förvaltningsuppgifter från regementsskrivare, -kommissarier och mönsterskrivare.
Befattningshavare vid ett
regemente eller motsvarande förband i början av 1700-talet som hade till uppgift att sörja för förbandets underhåll. Regementskommissarien var underställd regementskvartersmästaren eller annan motsvarande tjänsteman.
Titel för lägre civilmilitär befattningshavare vid en
regementsstab under 1600-talet.
Befattningshavare i den svenska armén som ansvarade för regementets underhållstjänst. Han var direkt underställd regementschefen och hörde till regementets officerskår. Tidigare under 1600-talet var regementskvartermästarrangen högre än kaptensrangen, men kom med tiden att placeras under denna.
Under 1700-talet tjänstebeteckning för militärläkare, i
rang över bataljonsläkare, och med tjänsteställningen som förste läkare vid ett
regemente eller motsvarande förband.
Befälsperson vid ett
regemente vilken lyder direkt under regementschefen och är
förman för kompanicheferna. Inom den
finska armén utgörs regementsofficersgraderna av
major och överstelöjtnant.
Den till tjänsteställningen främste bland profosserna vid ett regemente.
Benämning på en 1540–1543 verksam
myndighet med högsta dömande och förvaltande funktion i det svenska riket; även om medlem i detta organ.
Benämning på den personal som biträder regementschefen. I början av
indelningsverket ingick i varje
regementsstab översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Efter införandet av det
yngre indelningsverket 1682 delades regementsstaben i tre avdelningar: övre staben,
mindre staben och ringare staben.
Under 1500–1600-talen: regeringstid.
Från 1600-talet officer vid
regementsstab som fungerade som
allmän åklagare inom regementet samt övervakade straffverkställigheten och arrestlokalerna. Vanligen tillsattes befattningen endast under krig.
Under 1600-talet förekommande benämning på regeringsår.
Från och med 1500-talet till förra delen av 1700-talet förekommande benämning på regeringsärende, statsärende, ”statssak”.
Den som har faktisk makt att regera över till exempel ett land, en
armé eller en korporation.
I en
stat som grundar sig på
maktfördelningsprincipen är regeringen det organ som utövar den allmänna verkställande makten. Termen kan också avse aktiviteten, samt makten som organet utövar, det vill säga regeringsmakten. I det självständiga Finland är
statsrådet namnet på regeringsorganet. Medlemmarna av statsrådet kallas gemensamt däremot regering, eller det mera ålderdomliga ministär. Regeringarna (ministärerna) uppkallas efter statsministern.
Sedan 1937 benämning på statsrådets inofficiella möte en gång per vecka. Sattes i system och fick sitt namn under A. K. Cajanders tredje
regering (1937–1939). Aftonskolan saknar beslutanderätt, men har i praktiken stor betydelse för beslutsfattningen ifall det uppstår
konsensus i olika ärenden.
Grundlag som innehåller de fundamentala bestämmelserna för rikets
styrelse och den statliga förvaltningen.
Från 1809
kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande.
Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen,
Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Makt som regeringsställning skänker en
regering eller regent. I dess konkretare form används också termen regering, i betydelsen den regerande och styrande makten i ett rike. I ett system som följer
maktfördelningsprincipen motsvarar regeringsmakten den högsta verkställande makten.
Tjänstebeteckning för hög
föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
Beredande och
föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för
statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Åtgärd som tas på regeringsnivå.
Förteckning, lista, längd, index, även kartotek eller systematisk samling av uppgifter uppförda efter liknande system. ”Register” används även i allmännare mening om skriftlig handling i vilken något bokförs eller upptecknas, särskilt i fråga om bok med räkenskaper, även om redogörelse, journal,
dagbok eller protokoll.
Tjänsteman vid Ekonomiedepartementets kansli, vilken mottog, vidarebefordrade, registrerade och arkiverade suppliker.
Kontor inom centralsektionen vid skyddskårernas huvudstab.
Registratorskontoret ansvarade för katalogisering och organisering av arkiv.
Kontor som inrättades 1892 i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli.
Registratorskontoret tog emot, vidarebefordrade, arkiverade och delgav handlingar och sammanställde akter. Efter självständigheten överfördes
Registratorskontoret till Statsrådets kansli.
Kopieböcker som huvudsakligen innehåller en samling utgående
brev av en person eller institution. ”Registratur” har i Sverige sedan 1611–1612 använts om sådana böcker inom det kungliga kansliet. Gustav I:s
registratur kallades till en början register.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om
register över ärenden som behandlas i protokoll.
Samling föreskrifter beträffande uppträdande eller beteende i tjänsten.
Beskattningssystem där den andel som betalas i
skatt minskas om inkomsten ökas.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett
skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse.
Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
Benämning på nyvärvat manskap, även
soldat som genomgår grundläggande utbildning.
Förse ett militärt förband med nytt manskap som ersättning för det manskap som förlorats i strid eller genom sjukdom eller avgång. ”Rekrytering” används även om anskaffning av nytt manskap till krigsmakten genom värvning eller inkallelse av värnpliktiga.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett
universitet sedan 1612 och förste
läraren vid ett
gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans
förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala,
Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (
rector magnificus) och för en till honorär
rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (
rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i
Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Framställa en anhållan, anmodan, krav till någon som ska leverera, lämna eller tillhandahålla något eller ställa något till annans disposition, beställa, begära.
Under 1600–1700-talet om den skriftliga rekvisitionen eller det rekvirerade. Från självständighetstiden blev ”rekvisit” en benämning på grunderna till att ett visst beteende ska rubriceras som brott, brottsrekvisit. Man skiljer mellan objektiva
rekvisit som
rör de yttre, faktiska, omständigheterna, och subjektiva rekvisit som rör gärningsmannens avsikt eller kunskap.
Bok för anteckning av gjorda rekvisitioner.
Sedan 1700-talet en skriftlig handling med vilken något rekvireras, levereras, beställs, sänds eller tillhandahålls. Termen används också om det rekvirerade.
Rätt för medborgarna i en
stat att, utan ingrepp från statens sida, bekänna sig till vilken religion eller religiös riktning de själva önskar, och att fritt utöva sin religion. I inskränkt bemärkelse:
rätt för anhängare av visst
religionssamfund att fritt utöva sin religion, vilket 1741–1809 gällde (protestantiska) utländska medborgare, 1889–1923 protestantiska oliktänkare. Religionsfrihetslagen 1923 innebar
religionsfrihet för alla trosinriktningar, också rätten att höra till civilregistret.
Religiöst
samfund bestående av personer med samma trosbekännelse; trossamfund, kyrka.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Skrivelse varigenom en
myndighet överförde ett ärende till en annan myndighet. Till remissen bifogades de handlingar som hörde till ärendet. Efter att behandlingen avslutats återställdes handlingarna till den remitterande myndigheten.
Omslagsskrivelse med handlingar. Genom remissakten överfördes ansvaret för ärendets behandling och
beslut från en
myndighet till en annan.
Första diskussion i riksdagen i samband med att en
motion eller regeringsproposition tillkännages.
Expedition rörande remiss.
Under svenska tiden att återsända ett ärende eller domstolsmål till förnyad handläggning, övergående under autonoma tiden i betydelsen att återsända, skicka tillbaka, skjuta ifrån sig eller hänskjuta något till någon annan som fattar beslut.
Räntetagare; under 1600-talet om en adelsman i hans ställning som uppbärare av kronointäkterna från de landbohemman som lydde under säteriet, övergående under 1700–1800-talen i betydelsen person som lever på inkomsterna (räntorna) av sin förmögenhet. Benämningen användes också om dylik (
äldre) person som dragit sig tillbaka från sin (affärs- eller yrkes)verksamhet.
Slå sig samman om och dela kostnaderna.
Officer som biträdde
lärare vid militärhögskola eller skjutskola.
Representationssystemets omvandling 1906 från ståndslantdag till en demokratiskt vald
enkammarlantdag (från 1919 riksdag) med 200 ledamöter. Det första valet till enkammarlantdagen genomfördes 1907.
Ed som avlades av nytillträdda
riksråd och som ersatte landslagens
rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om
råd till rikets bästa, om
sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Gång. Om brott: första, andra, tredje eller fjärde resans stöld, hor m.m.
Ursprungligen av
domstol utfärdat förbud att lämna den ort där man vistades, övergående under autonoma tiden i betydelsen
tvångsmedel med vilket rörelsefriheten för en person begränsades.
Tjänsteman inom tullväsendet. En
reseinspektor var tillfälligt stationerad i Finland i slutet av oktober 1650.
Muntlig eller skriftlig invändning eller gensaga. En
reservation är en ofta i
protokoll införd förklaring att man inte instämmer i ett
beslut som en majoritet fattat, ett anmält missnöje med ett beslut eller en förklaring att man hyser avvikande mening.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Värnpliktig som tillhörde reserven. Reservisterna kallades till repetitionsövningar under två övningsperioder. För reservisterna gällde följande tjänstgöringstider för en övning: manskap maximalt 20 dagar, underofficerare maximalt 25 dagar och reservofficerare 30 dagar.
Från 1620-talet förekommande benämning på en vid främmande
hov eller
huvudstad bosatt diplomatisk representant, beskickningschef av tredje klassen, i
rang näst efter en minister. Residenten representerade efter 1719 ofta den svenska staten i en stor europeisk handelsstad.
Beslut eller
utslag av lagstiftande församling, regent, central
myndighet och domstol, under svenska tiden särskilt Kgl. Maj:ts eller annat ämbetsverks
beslut rörande fastställande av underordnad myndighets
förslag eller beslut om en anhållen rättighet,
dispens m.m. Resolutionen innehåller vanligen ett kort sammandrag av ärendet och de förhållanden beslutet grundade sig på. Den ryske kejsarens beslut i form av beslutsanteckningar på olika typer av handlingar kallades resolutioner.
Avgift som erlades då ett skriftligt
beslut fattat av en
myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga
charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
Framflyttning av den sista tillåtna tidpunkten när något måste vara utfört.
Återstod, lämning, rest;
vad någon resterar med i fråga om betalning av
skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums
instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier
äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om
medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från
domstol utan eget fel m.m.
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också
rätt för hantverkare, transportör,
tullnär och
kommissionär att innehålla
gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Förvaltningsområde, distrikt.
Skriftlig ansökan om
revision av hovrätts eller kanslirätts
dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Under svenska tiden
titel för
ämbetsman som av kungen förordnats till
ledamot av Kammarrevisionen, från 1924 titel för
ämbetsman med uppgift att leda Revisionsverkets revisionsverksamhet. Efter 1931 betecknade ”revisionsråd” det
råd som hade överdirektören i
Revisionsverket som
ordförande och som utövade den beslutanderätt som tillkom Revisionsverket.
Revisionsrådet förekom även i det efterföljande Statens revisionsverk.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte
karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Domstol som verkade i de flesta kommuner och städer i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Revolutionsdomstolarna skapades i enlighet med den tillfälliga
lag som folkkommissariatet utfärdade den 1 februari 1918. Revolutionsdomstolen hörde till civilförvaltningen och motsvarade häradsrätten, men skulle även granska
brott mot revolutionen. Revolutionsdomstolarna hade inte
rätt att
utfärda dödsstraff.
Den ceremoni genom vilken en man utnämndes till riddare. Dubbningar är belagda i Sverige sedan 1285. Kulmen nåddes vid unionsmötet i Kalmar då 133 personer dubbades. Ceremonierna kring dubbningarna hade kontinentala förebilder. Akten var förlagd till kyrkan. Kungen eller någon annan förestavade eden varvid symbolerna för den nya värdigheten överlämnades.
Riddarslag kunde också utdelas i samband med en strid. Normalt förlades dubbningen till högtidligheter i samband med kröningar, furstliga bröllop eller kungabesök.
Den
ed som en nydubbad
riddare avlade vid ceremonin. Enligt uppgifter från Kristoffer av Bayerns
kröning 1441 svor de nydubbade riddarna vid den evige med händerna sträckta mot himmelen att de skulle hålla sin ed. Ett danskt
edsformulär från cirka 1500 är bevarat. Under påkallande av Gud,
jungfru Maria och S:t Knut lovade riddaren att värna om den heliga kristna tron, skydda den heliga kyrkan, stå emot orätt, styrka fred och rättvisa, beskydda föräldralösa barn, jungfrur, änkor och fattiga, vara sin kung trogen och hålla sitt riddarskap efter bästa förmåga, så hjälpe honom Gud och alla hans helgon.
Riddarhusets
styrelse som, under ledningen av ett antal kollegiala direktörer, förvaltade dess egendom samt indrev och disponerade de medel som indrevs av adeln och ridderskapet.
Riddarhusdirektionen behandlade under ståndsriksdagens och ståndslantdagens tid också de
ridderskapet och adeln rörande ärenden som låg under
politisk behandling. Enligt riddarhusordningen 1918 sköter Riddarhusdirektionen Riddarhusets löpande ärenden. Den består av sju medlemmar och fem suppleanter. Riddarhussekreteraren är direktionens sekreterare.
Den konstitutionella
stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid
lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen
högadel och lågadel.
Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som
stånd vid riksdagar och lantdagar.
Gästning som ridfogden var berättigad till när han sommartid befann sig på
resa för att uppbära skatter och böter.
Område över vilket en härskare utövar sin makt och myndighet.
Riksdagsbeslut från år 1758, fattat efter kungaparets försök till statskupp 1756.
Riksakten redovisade konungens försök att
avvika från regeringsformen och kungaförsäkran. Riksakten var också benämningen på den
lag som antogs i Sverige 1815 och som fastslog de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge.
Amiralsgrad i den svenska flottan, beteckning för svenska flottans administrativa och militära
ledare under tiden 1602–1683. Riksamiralen skulle enligt instruktionen 1614 omedelbart under kungen utöva
tillsyn över skeppsbyggnaderna, skeppens underhåll och utrustning, förordna skeppskaptener och uppfordra sjöfolk samt vara högste
befälhavare när flottan gick till sjöss. Riksamiralen var en av de fem höga riksämbetsmännen i Sverige 1602–1680 och
ordförande för
Amiralitetskollegium 1617–1791.
Statligt ämbete, omnämnt redan 1599. Från 1630 var ”riksantikvarie” tjänstebeteckning för den som i egenskap av chef för Riksarkivarieämbetet och som
sekreterare i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utövade högsta tillsynen över rikets antikvarier, senare också kulturhistoriska byggnader. Riksantikvarien var chef för
Antikvitetsarkivet 1692–1792, ursprungligen också chef akademiernas samlingar.
Beteckning som användes för den
tjänsteman som ansvarade för arkivet vid Kunglig Majestäts
kansli under 1500- och 1600-talet, sedermera tjänstebeteckning för chefen för Riksarkivet i Sverige (kallades 1618–1822 arkivsekreterare). År 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet i Finland, ändrades titeln för arkivverkets
generaldirektör från
statsarkivarie till riksarkivarie.
Ämbetsverk under Kunglig Majestäts
kansli (
Kanslikollegium) som under en sekreterare, senare en arkivarie, ansvarade för kronans arkivalier. Arkivet gick också under benämningen Gamla kansliet eftersom dess uppgift var att bevara rikskansliets handlingar. Kansliordningen 1618 inrättade Riksarkivet formellt som en enhet inom det kungliga kansliet. Arbetet leddes av en
arkivsekreterare (
riksarkivarie). Arkivets
sekreterare var rikshistoriograf, tidigare benämnd riksens historicus, och författade årskrönikor över in- och utrikeshändelser.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster,
borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen
riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet.
Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap,
borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års
regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för
lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Partigrupp i riksdagen. Riksdagsgruppen består av ett visst partis riksdagsledamöter. Riksdagsgrupperna har funnits sedan Finland fick en
enkammarlantdag (1907). Fram till 1919 kallades de lantdagsgrupper. De styrs av presidier, som sinsemellan förhandlar om riksdagsgruppernas ståndpunkter.
Representant vid svenska ståndsriksdagen 1523–1809 och vid enkammarriksdagen i Finland från 1919, däremellan kallad lantdagsman.
Grundlag som bestämmer riksdagens organisation och verksamhet. I Finland stiftades 1928 en riksdagsordning, vilken år 2000 ersattes med riksdagens arbetsordning.
Hederstitel utan särskild tjänstgöring 1569–1614. Riksdrotsen gavs 1612 bestämda ämbetsuppgifter som
president för Svea
hovrätt som grundades 1614, och stod som sådan främst bland de fem riksämbetsmännen, med ställning som justitieväsendets chef. Under enväldet 1680–1686 var riksdrotsen knuten till kungen i egenskap av Kunglig Majestäts drots, sedan var titeln ur
bruk fram till 1787, då den gavs åt justitiekanslern som förordnades till överpresident i alla rikets hovrätter, från 1789
ordförande i Konungens högsta domstol. Riksdrotsämbetet upphävdes 1809 i Sverige. Det brukades inte heller i Finland under autonomin.
Kollektiv beteckning för rikets samtliga ämbeten och tjänster.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett
brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Oklart begrepp som förekom både i singular- och i pluralform. Det användes i
brev 1408 och i översättning av Birgittas uppenbarelser. I singular form tycks termen ha åsyftat bestämmelser om en jordägares
rätt att inlösa småjordar i samma by. Bestämmelserna inarbetades i 1474 års landbostadga.
Det svenska rikets budget. Termen övergick senare i betydelsen den svenska riksbyggnaden (dess ekonomiska och politiska tillstånd).
Benämning på ståndsriksdagen i Sverige 1544–1866, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamlingen.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Chefsämbetsman med
ansvar för artilleriet samt vapen- och ammunitionstillverkningen. Titeln förekom från och med 1634 då den ersatte rikstygmästartiteln. Riksfälttygsmästaren var medlem i Krigskollegium. Titeln ersattes 1675 med ”generalfälttygsmästare”.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av
titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha
rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny
konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt
konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade
riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som
regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöte.
Under
riksens ständer verkande
ämbetsverk 1765–1778 och 1789–1866, med uppgift att sköta förvaltningen av statsskulden och sedelutgivningen, under riksgäldsfullmäktiges översyn, 1778–1789 sköttes uppgiften av Riksgäldsdirektionen. Förvaltningen av statsskulden sköttes 1809–1875 av Finansexpeditionens växel-, låne- och depositionskontor, från och med 1875 av Statskontoret och från och med 1940 av dess statsskuldsavdelning.
Ämbetsman i Sverige 1734–1953 med uppgift att övervaka heraldiska frågor, sedermera också grunden rörande vapen för till exempel fanor,
mynt och offentliga byggnader. Riksheraldikern fick ingen lön utan en ersättning enligt en av Kgl Maj:t fastställd särskild taxa.
Huvudbok för hela rikets inkomster och utgifter.
Ämbete av lägre
grad inom svenska ordensväsendet skapat av Gustav III 1780 med uppgifter i anslutning till Serafimerordens
stambok (
matrikel), ordensriddarnas vapen och kungliga ceremonier.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som
regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett
ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till
riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald
hövitsman till Sverige”.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts
kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i
rang av de fem höga riksämbetsmännen.
Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var
president för kansliets beslutsfattande
kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Den europeiska uppfattningen om kungens skyldighet att stifta och ändra
lag nådde under 1200-talet Sverige. Kungamaktens uppgift var inte enbart att nedteckna och redigera landskapslagarna utan också att med stöd av sina stormän genomdriva förändringar av hävdvunna lagar och seder som moderna kristna förhållanden krävde. Knut Långe stadgade förbud mot självtäkt och Birger jarls edsöreslagstiftning gällde hela riket. Under Magnus Erikssons tid utgavs en rad viktiga stadganden som kulminerade med landslagen och stadslagen. År 1357 och 1360 tillkom kompletterande stadgor.
Kristoffers landslag stadfästes 1442 men den
äldre landslagen tillämpades fortsättningsvis. Under 1500-talet blev det regel att rikslagstiftningen utövades av kung och riksdag.
Benämning på rikets högste militära
ämbetsman 1634–1676 som även var
president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var
ordförande i Borgrätten, senare i
Övre borgrätten och
överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med
ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen
överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för
Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre
krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons
landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal
riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta
myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En
division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till
kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta
domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets
beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn
rätt att åtnjuta
frälsefrihet och enligt Skänninge
stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons
landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker,
riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara
infödd svensk, en
bestämmelse som inte alltid följdes.
Under medeltiden var övergripande
riksräkenskaper okända. Fragmenten av Erik av Pommerns
skattebok från 1413 kan uppfattas som ett första försök för centralmakten att få en bild av rikets inkomster. Från slutet av medeltiden har ett par
länsregister bevarats. Deras innebörd är inte klar, men målet har varit att erhålla en summa i pengar för alla skatteavgifter i landet samt
avrad av kronolandbor. Ett första finansöverslag föreligger i form av ”Undervisningen om rikets
ränta 1530–33.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och
ledamot av
Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.
Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens
justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens
beslut kan inte sökas, men
benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens
president som
ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som
vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i
tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från
Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i
proportionella val för fyra år i sänder.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för
Räknekammaren eller
Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens
överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med
kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med
president i Kammarkollegium.
Avdelning eller klass av medborgare, enskild furste, prelat eller korporation i ett
rike som lydde omedelbart under regenten och riket. Ett riksomedelbart
stånd hade vanligen
rätt att genom
ombud delta i riksförsamlingar. I fråga om svenska förhållanden användes ”riksstånd” ofta utan tanke på riksomedelbarhet om en avdelning eller klass av
medborgare som genom ombud hade rätt att delta i ståndsriksdag, eller om sammanfattningen av ett sådant stånds representanter vid ståndsriksdag. I Sverige utgjorde adel, präster,
borgare och bönder riksstånd.
Heraldiskt vapen som representerar ett rike. I regel har riksvapnet ett enkelt innehåll, medan ett kungavapen kan representera flera riken. Förekomsten av
riksvapen i Sverige kan indelas i fyra perioder: 1100:s slut till 1275 innebar varierande emblematik och heraldik, under perioden 1274–1364 dominerade folkungalejonet och 1364 infördes trekronorsvapnet som nationell symbol.
Klot omgivet av en korsformig ring. Riksäpplet hör till rikets
regalier och användes vid kungakröningar.
Under autonoma tiden
tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Under svenska tiden
tjänsteman som ritade av bl.a. fornsaker, gamla
mynt och medaljer, senare också byggnader.
Ritare fanns åtminstone vid Antikvitetsarkivet.
Ursprungligen en grupp män av vilka en uttogs till krigstjänst. Senare användes benämningen om ett antal gårdar som efter att
indelningsverket införts anskaffade och underhöll en soldat. I allmän bemärkelse avsåg ”rote ”ett av flera mindre administrativa
distrikt i en stad, socken,
kyrksocken eller
församling som så rättvist som möjligt fördelade olika typer av
ansvar på de olika hushållen. Det förekom husförhörsrotar, soldatrotar, fattigrotar, postrotar, skjutsningsrotar, brandrotar, brandstodsrotar och båtsmansrotar.
Under stora ofreden organiserades av ockupationsmyndigheterna i Viborgs
kommendantskap för utgörande av skatter och andra pålagor skattelag, rotar. De bestod av ett varierande antal hemman, vilka kunde uppgå till ett sextiotal. Ett eller flera sådana skattelag sammanfördes till ett verksamhetsområde för en starost. I vissa delar av Viborgs kommendantskap benämndes rotarna ”kymmene”.
I
Gamla Finland benämning på en
kontingent revisionssjälar om 500 eller 100 själar med särskild övervakare inom ramen för organiseringen av rekrytutskrivningarna.
Benämning på en
bonde i en
rote inom det ständiga knekthållet.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Kansliförteckning över ärenden,
mål eller handlingar som hörde till en viss tjänstemans ansvarsområde. Termen användes även om den bok i vilken tjänstemannen antecknade dylika ärenden för
föredragning eller handläggning. Sedermera har termen använts om en avdelning av
ämbetsverk som handlägger ärenden av ett visst slag och om den lokal där avdelningen håller till; vid
hovrätt om avdelning för civila ärenden i motsats till kriminella sådana.
Möte med samtliga gårdar som hade att hålla soldaten/ryttaren och soldaten. Vid detta möte beslutades
vad de olika gårdarna skulle stå för när det gällde soldatens lön.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande
förteckning som förs av
myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i
lag eller stadgar.
Gemensam benämning på vissa 1940 grundade rikssvenska organisationer, som ekonomiskt stödde familjer till och enskilda svenska frivilliga som deltog i vinterkriget. Traditionen fortsatte i Sverige under resten av andra världskriget, och
rusthåll blev benämningen på frivilliga kassor som inrättades på arbetsplatser för att ekonomiskt stöda inkallade och deras familjer.
Hemman med skyldighet att hålla en utrustad
ryttare för kavalleriet, i vissa trakter båtsman, mot rätten att få uppbära kronans
ränta av hemmanet, rusthållsränta, samt ibland också räntan från ett augmenthemman.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter
båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från
rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade
rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen
rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Byggnad för förvaring och reparation av vapen, rustningar och krigsmateriel, också benämning på förrådsrum eller byggnad där rusthållaren förvarade ryttarens och hästens utrustning. ”Rustkammaren” kan även syfta på Kungliga rustkammaren.
Vid
rustkammare belägen smedja, där (civilmilitära) tyghantverkare, under en rustmästare, förfärdigade och reparerade vapen och sköldar för hovet eller för artilleriet. Fanns upptagen på hovstaten eller militiestaten.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en
rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var
rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en
befattning i den
finska armén med
ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Att förse soldater eller stridskrafter med vapen, utrustning och krigsmateriel, förberedelse för krigföring.
Benämning på skyldigheten för en innehavare av ett rusthållshemman att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet. Rustningsskyldigheten infördes i samband med införandet av det
yngre indelningsverket på 1680-talet. Indelningsverkets
rustningsskyldighet var inte detsamma som adelns rusttjänst.
Beridet truppslag som använde hästar för förflyttning och strid.
I Ryssland från och med 1775 tjänstemän (rangklass 6), som hörde till ståthållarskapsregeringens, guvernementsregeringens, kameralhovets samt civil- och kriminaltribunalens kollegium. Sådana tjänster fanns även i
Gamla Finland 1784–1811.
Den byggnad i vilken stadens
råd sammanträdde under medeltiden. I Finland saknas uppgifter om medeltida rådhus, men sådana torde ha byggts i
Åbo och Viborg redan under 1300-talet. Utanför rådhuset stod vanligen stadens skampåle. Från 1600-talet var rådhuset vanligen ämbets- och sammanträdeslokal för stadens rådhusrätt med fängelselokal (rådhushäkte). Sedermera blev
rådhus en
offentlig kommunal byggnad i en
stad som inhyste
ämbetsverk och andra inrättningar (till exempel polismyndighet).
Det högsta beslutande organet i en
stad utan stadsfullmäktige. Rådhusstämman bestod av stadens alla röstberättigade medlemmar. Termen avsåg även konkret sammanfattningen av alla deltagare i en rådhusstämma.
Ed som ett
riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna
rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Under 1200–1500-talen benämning på vanligen
riddare av frälseätt som utan
ämbete fungerade som konungens personliga rådgivare, ibland mot att han innehade kunglig förläning; också om denna utanför de
fasta ämbetena verkande korporation av frälsemän (rådsherrar). Under 1200–1350-talet kallades
rådsherre också kungligt råd, och ersattes 1602 med riksråd.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens
råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på
forum för överläggningar mellan
magistrat och borgerskap, tills
stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I
Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet
borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Från 1619 en stads allmänna
domstol i
brottmål och
tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868
allmän domstol i andra
instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens
domslut kunde sökas i hovrätten. Som
rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i
Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken,
by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde,
kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och
fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle
rågång alltid utföras av
lantmätare i de berörda personernas närvaro.
Jämkning av
rågång eller
gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med
äldre kartor eller
laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes
råjämkning av
lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Rågång, gränslinje, gräns.
I rättsliga former företagen, grundlig undersökning av
brott (eller till exempel samhälleligt missförhållande) eller granskning av till exempel myndighets eller ämbetsmans förvaltning, rannsakning; även om avhjälpande av missförhållande eller upprensning i samband med sådan undersökning; även om
dom eller
straff i samband med en sådan undersökning. Termen används även om bl.a. undersökning eller granskning i syfte att åstadkomma en indragning till
kronan av donerade eller förpantade
gods eller räntor, reduktion.
Ursprungligen en del av den kungliga domsrätten. Ännu i Magnus Erikssons
landslag gjordes ingen åtskillnad mellan räfst- och rättareting. År 1413 stadgade Erik av Pommern om
räfsteting i Linköpings stift. De skulle hållas två gånger årligen i Linköping och en gång i Kalmar. Räfstetinget bestod av lagmannen, representanter för kyrkan och kungen. Det fanns möjlighet att vädja till kungen fastän räfstetinget gav konungsdom. Enligt
Kristoffers landslag skulle
lagtima räfsteting hållas en gång per år i varje lagsaga. Räfstetingets
nämnd valdes av kungen bland lagsagans landmän. Sammansättningen från 1413 med delegater från
kyrka och domkapitel, lagmannen och två av rikets
råd bibehölls. Det är osäkert huruvida bestämmelserna följdes.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting,
rättareting eller
konungsnämnd m.m. Termen användes dels om
urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och
Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans
domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om
ting som enligt
beslut på Linköpings
riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets
råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle
avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller
lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens
besvär över skatter och utskrivningar.
Den period för vilken
redovisning görs för årligen återkommande inkomster och utgifter av samma slag. Under medeltiden och 1500-talet förekom olika längd på räkenskapsåret. Åldermannen i Helga Lekamens
gille i Stockholm gjorde räkenskap med ojämna mellanrum.
Magnus Erikssons stadslag föreskrev att stadens
räkenskapsår omfattade perioden från den 1 maj till den 30 april. I början av 1540-talet utgjorde kronofogdarnas räkenskapsår vanligen ett kalenderåre. Från 1547 skedde dock en förskjutning till räkenskapsåret som löper från Mikaelis (den 29 september) till Mikaelis.
Från 1634 avdelning vid länsstyrelsen som ansvarade för länsräkenskaperna.
På 1500-talet avdelning inom den så kallade
Kammaren där konungens och kronans medel mottogs och förvarades. Till
Räknekammaren inlämnades bl.a. tullräkenskaperna för granskning och kontroll.
Från 1618 en av Kammarkollegiums tre avdelningar som ansvarade för revisionen av
kronans inkomster och räntor, 1628–1683 också för lantmäteriet.
Namn på
Kammarkollegium cirka 1530–1602 då ämbetsverket fick sin kollegiala form. Den kallades också Kortare kammaren.
Benämning på lätt beväpnad beriden soldat, vanligen en budbärare.
Avgift för innestående skuld. Om
ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av
Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med
ränta eller på vilken ingen
ränta beräknas.
Räntekammare vid centralt eller regionalt
ämbetsverk och universitet. Benämningen användes särskilt om lantränteriet, som en underavdelning till
landskontoret vid länsstyrelsen, som hade till uppgift att verkställa länsstyrelsens
uppbörd och utbetalningar.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Sammanfattningen av allt
handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för,
vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är
rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
I kung
Kristoffers landslag om
ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge
stadga 1345.
Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt.
Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
Under medeltiden hade domsmakten vid folkdomstolarna övergått från tingsmenigheten till särskilda domare. Domsrätten skulle dock fortsättningsvis utövas i tingsmenighetens närvaro. Någon instansordning fanns i praktiken inte. Allmänt gällde att ett
mål skulle handläggas av
domstol på svarandens hemort. Senare uppkom stadganden enligt vilka domstolen på orten för ett
brott avgjorde brottsmål. Ursprungligen saknade gift kvinna och omyndig person förmåga att vara
part i processen. Under senmedeltiden tillerkändes de i allt högre
grad partshabilitet.
Från cirka 1540 process, det förfarande som tillämpas då en
domstol bereder och avgör tvister och prövar
ansvar för brott.
Den nionde och sista avdelningen i
1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av
mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar
lag i Finland, medan Sverige fick en ny
rättegångsbalk 1942.
Fullmakt åt rättegångsombud,
sakförare eller
rättegångsfullmäktig så att denna kan föra fullmaktgivarens
talan under en viss
rättegång eller vid rättegångar i allmänhet, ifall denne inte är närvarande. Fullmakten kan vara både muntlig och skriftlig.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har
fullmakt att föra huvudmannens
talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Kollektiv benämning på lägre befattningar inom rätts- och polisväsendet fr.o.m. slutet av 1600-talet. Rättsbetjänten var i städerna vanligen en
vaktmästare vid domstol, på landsbygden länsmannens biträde. Han övervakade den allmänna ordningen, efterspanade och grep ogärningsmän, förvarade och förflyttade fångar samt verkställde exekutioner.
Juridisk
ämbetsexamen 1895–1921 som avlades vid universitetets juridiska
fakultet och gav behörighet till domarämbeten, som tidigare hade krävt domarexamen, och till tjänster vid
senatens ekonomiedepartement på extra
ordinarie stat eller med domarkompetensvillkor och till sekreterartjänster vid domkapitlen.
Rättsexamen ersattes 1922 med högre och lägre rättsexamen.
Under autonoma tiden om förfarande,
institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Giltig i enlighet med gällande
lag och rätt, ursprungligen också enligt
vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Skriftlig handling eller viljeuttryck som medför rättsliga konsekvenser.
Byrå huvudsakligen för fattigsakförare, anställd(a) av en eller flera stadskommuner. Rättshjälpsbyråer fanns under förra delen av självständighetstiden i vissa städer.
Term för den specifika placering i över-, mellan- eller
underdomstol som en
domstol har i den lagligen fastställda ordningsföljden för domstolar som behandlar rättsprocesser eller annat rättsligt förfarande. Termen
rättsinstans infördes under svenska tiden genom rättegångsordningen av år 1614. Från självständighetstiden används vanligen termen instans.
Tjänst inrättad 1920 vid Medicinalstyrelsen. Rättskemisten hade i uppdrag att utföra rättskemiska och rättsmedicinska undersökningar.
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Teoretiska och praktiska rättsregler som gäller i ett visst rättssystem, närmast lagar och
statuter samt den av en
domstol uttolkade varianten av dessa genom rättspraxis,
förarbeten till lagar eller doktriner. Rättsvetenskapliga synpunkter på en doktrin kan också betraktas som rättsnormer.
Från och med svenska tiden om rättssystem som bygger på samhällets alla rättskällor, rättsnormer och rättspraxis, samt de regler och förordningar som stadgar om dessas tillämpning. Rättsordningen utgör samhällslivets hörnsten och upprätthåller samhällsfreden.
På 1500-talet förekommande benämning på rättsskipning, övergående under 1600-talet i benämningen rättsskipan, vanligen i det tautologiska uttrycket
lag och rättsskipan.
Ursprungligen sammanfattningen av allt som hörde till
rättsordning och rättsskipning, senare den helhet som domstolarna utgjorde, inklusive deras uppgift att ansvara för rättsskipningen. Sedermera används termen om den helhet som utgörs av domstols-, fång-, advokat- och åklagarväsendet samt utsökningsmyndigheterna.
Större eller mindre hög av (jämförelsevis stora, uppstaplade eller hopkastade) stenar på marken, stenröse, som utmärker en rågräns, utgör ett gränsmärke.
Utstakning av rågångar eller rågränser med råmärken.
Förteckning över röstberättigade personer.
Rätt att genom en individuell viljeakt i viss form medverka till ett kollektivbeslut. Rösträtten kan delas in i
valrätt och voteringsrätt. Den förra formen avser val av person till en viss uppgift, medan den senare avser avgörandet av en sakfråga.
Skala enligt vilken en persons röstantal beräknas i val med olika antal röster per röstberättigad.
S
Sakristan, en
tjänst som inte medförde någon större
värdighet eller
rang utan tillhörde officia. Till tjänsten hörde kyrkvaktmästar- och klockaruppgifter. Förekom under medeltiden bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot.
Militär befattningshavare med uppgift att reparera materiel av läder och dylikt inom ett förband.
Inom domstolsväsendet om
mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om
rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
Under tiden närmast efter reformationen
titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha
tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en
kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
Det ursprungliga ordet för
böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Möte för salpetersjudarna från ett distrikt, hölls i regel två gånger om året då salpetersjudarna mönstrades och fördelades samt fick
förskott för eller levererade sin salpeter.
Industriell anläggning för framställning av salpeter för landets behov. Salpetersjuderier inrättades under förra delen av 1600-talet av Krigskollegium, som också utnämnde en inspektor, sedermera en
verkmästare till chef för anläggningen. Räkenskaperna granskades av kollegiets fortifikationskontor. Termen
salpetersjuderi används också om konsten att framställa salpeter genom sjudning och om själva näringsgrenen.
Myndighet som från 1500-talet till slutet av 1800-talet hade till uppgift att anskaffa och vårda svenska statens förråd av salpeter, avsett för kruttillverkning.
Chef för ett salpetersjuderi. Motsvarande uppgift sköttes tidigare av en salptersjuderiinspektor.
Av stadsstyrelsen anställd
edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det.
Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några
bisittare och en mätarskrivare.
Kurs i första hjälpen för allmänheten. Duodecim började hålla samaritkurser i olika delar av landet år 1889.
Två eller flera personer som idkar sambruk.
Mer eller mindre fast organiserad grupp av personer som uppfattas som en enhet kännetecknad av en gemensam tro eller gemensamma rättsförhållanden, sedvanor, moralbegrepp eller strävanden. Termen
samfund används även om en sammanslutning av stater.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar
samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Under medeltiden en typ av
allmänning som ofta ägdes av flera
byalag gemensamt. I södra Finland var stora allmänningar sällsynta och tillhörde ofta flera byalag gemensamt. Eftersom solskiftet hade införts i Egentliga Finland redan under medeltiden påminde samfälligheterna där om motsvarigheterna i Uppland.
Överloppsskog som från 1885 tillföll
skifteslag eller en
socken vid jordskifte, eftersom hemmanen från sagda år fördelades andel i skog endast för husbehov. Från 1900-talet användes termen också om
kronopark (från och med 1949 statlig skog) som mot erläggande av skogsskatt nyttjas samfällt av flera hemman.
Läroanstalt där pojkar och flickor undervisades gemensamt. De första samskolorna i Finland grundades i slutet av 1800-talet.
Provisoriskt
kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning som leddes av en kontorsföreståndare.
Vårdinrättning för vård av en viss långvarig sjukdom, ofta tuberkulos, rakitis eller epilepsi. Senaten beslutade om inrättandet av det första statliga sanatoriet för tuberkulospatienter 1908. Det förverkligades 1917. Efter 1920 deltog staten i finansieringen av kommunala sanatorier.
Formbunden utsaga som en
part på heder och samvete avger inför
domstol i en civil tvist.
Sanningsförsäkran utfästs av domstolen, i brist på andra bevis. Den kan också användas i
brottmål för att bevisa den
grad av skada som någon har lidit av brottet i fråga. En motsvarighet fanns också under svenska tiden och autonoma tiden och kallades fyllnadsed.
Ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten för att underlätta och förbereda de stridande förbandens framryckning.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums
konststat som förde bok över den schaktning som utfördes vid en eller flera gruvor.
Den totala mängden utelöpande sedlar i ett land, eller utelöpande sedlar utgivna av en viss sedelbank.
Om var och en av de valörer i vilka sedlar utges.
Sigill, i synnerhet om en furstes, ett rikes eller en stads officiella sigill, ibland också om det mindre
sigill som i synnerhet under medeltiden trycktes på baksidan av ett större sigill.
Ett av frihetstidens viktigaste utskott, tillsatt efter 1723 års
riksdag ganska regelbundet för att granska rådets
protokoll i alla ärenden och (till 1766) de olagligheter som regeringen hade gjort sig skyldig till. Utrikesprotokollen granskades dock 1723–1726 tillsammans med Sekreta utskottet, och från 1726 av Mindre sekreta deputationen. År 1738 överläts också granskningen av protokollen i justitieärenden åt Justitiedeputationen. I samband med protokollsgranskningen kom
Sekreta deputationen även att behandla klagomål rörande tjänstetillsättningar. Deputationen bestod av alla fyra stånden. Också enskilda kunde, oavsett om de var riksdagsmän eller inte, göra Sekreta deputationen uppmärksam på olagligheter som regeringen gjort sig skyldig till. Dessutom yttrade den sig över
besvär i befordringsfrågor, så länge sådana fick föredras inför
ständerna (till 1766).
Deponering av
omtvistad egendom hos en ojävig person. Förr användes termen vanligen i betydelsen att någon belägger med
kvarstad eller konfiskerar något.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen
senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I
Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren
rang i
rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Riddare av Serafimerorden.
Underofficersgrad som etablerades i Sverige under Gustav II Adolfs tid på 1610-talet. Varje
kompani hade en
sergeant som stod under fältväbeln. Sergeantsgraden förekommer även inom den finska försvarsmakten.
Inskränkning i en ägares
dispositionsrätt över en fastighet till förmån för ägaren av en annan fastighet. Giltigt
servitut förutsätter att rättigheten är till stadigvarande nytta för fastigheten. Termen recipierades från romerska rätten på 1800-talet. Servitutliknande rättigheter omtalas dock redan i svenska medeltidslagar och medeltidsurkunder, huvudsakligen gällande utfartsväg från gård eller nybyggares
rätt till bete för sina kreatur och nyttjande av annans skog till husbehov.
Sammanträde, eller serie av sammanträden, då en domstol, beslutande församling,
myndighet eller (lärt) sällskap är samlad för
överläggning eller handläggning av ärenden.
Protokoll fört vid
session eller sessioner, särskilt i
hovrätt sedan svenska tiden och rättegångsordningen 1614.
Av bergsmännen vald förtroendeman vid en gruva som förde räkenskap över malmen och bergslagens inkomster och utgifter och som höll uppsikt över gruvdriften och gruvans materiel. Sexmannen var
bisittare i bergstingsrätten.
Ämbetsman av hög
rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Administrativ chef för ett eller flera civila sjukhus, från slutet av 1700-talet också en tjänstebeteckning för motsvarande befattningshavare i armén. Sjukhusdirektören skulle (under en sjukhusintendents överinseende) övervaka ett eller flera militära sjukhus, sköta deras ekonomi och ombesörja nödvändiga nyanskaffningar.
Person som har genomgått sjukskötarutbildning. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes 1889. År 1910 reglerades kompetenskraven. Först på 1930-talet förenhetligades sjuksköterskeutbildningen.
Mindre statligt distriktssjukhus under självständighetstiden, huvudsakligen i norra Finland. Sjukstugan förestods av distriktläkaren med biträde av en deltidsanställd ekonom. Dylika
sjukhus fanns 1937 i Lappland (sjukstugorna i Enare, Utsjoki, Enontekis och Salmijärvi), i Uleåborgs
län (sjukstugorna i Taivalkoski och Suomussalmi och i Viborgs
län (sjukstugan i Lövskär).
Tryggad tillvaro i kraft av sig själv eller för sig själv, oberoende av andra eller annat, eller ett tillstånd av sådant oberoende.
Självbestånd användes i synnerhet om folk eller stat.
Om det slag av självhjälp som bestod i att man själv egenmäktigt, utan
offentlig myndighets medverkan eller tillstånd tog lösöre som tillhörde en annan i besittning som säkerhet för en fordring eller som bevis på brottslig handling. Mer allmänt avsåg termen det egenmäktiga förfarande då någon, med eller utan hänvisning till rättsligt krav på vederlag, för egen räkning tog något i besittning, i synnerhet landområden (i denna användning liktydigt med ockupation).
Att en
politisk enhet styr sig själv, bestämmer över sig själv och sina egna angelägenheter under statens översyn. Självstyrelsen kan i lagen vara klart definierad, eller allmänt given, inom vissa ramar.
Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.
Benämning på personer som värvades till flottan med uppgift att handha sjöartilleriet.
Sjöbevakningsväsendet grundades 1930 för att sköta bevakningsuppgifter under förbudstiden. Tidigare hade det utgjort en
sektion av
Avdelningen för polisärenden vid Inrikesministeriet. Sjöbevakarna hade ursprungligen i uppgift att förhindra smuggling, upprätthålla ordning och bistå dem som råkat i sjönöd.
Sjöbevakningsväsendet utgjorde fram till 1939 en avdelning vid Inrikesministeriet. Under andra världskriget lydde sjöbevakningsväsendet under sjöstridskrafterna. År 1946 återinrättades sjöbevakningsväsendet vid Inrikesministeriet, då som en del av Avdelningen för gränsbevakningsärenden.
Avgift förknippad med sjöfart, expempelvis fyr- och båkavgift, lotsavgift, bogseringsavgift och karantänsavgift.
Regional uppdelning av kust- och insjöområdena i Finland för att administrera Sjöfartsstyrelsens
förvaltning av sjöfarten. Ett
sjöfartsdistrikt utgjorde en sjöfartsinspektörs tillsynsområde.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva
tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då
Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en
sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Undervisningsinrättning för utbildning i sjökunskap, i synnerhet för utbildning av
befäl på handelsfartyg. Navigationsskolorna och navigationsinstituten motsvarade sjöfartsläroverk, som också kunde erbjuda maskinistutbildning. Högre navigationsskolan i Mariehamn ändrade 1944 namn till Mariehamns sjöfartsläroverk.
Tjänsteman vid
Sjöfartsstyrelsen vilken ansvarade för och utövade
tillsyn över sjöfartsdistrikten och deras sjöfartsinspektörer.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför
offentlig myndighet, särskilt
rådstugurätt eller konsul. Termen
sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan
redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Oavlönad
direktion som bestod av skeppsredare och fartygsbefälhavare. Direktionen granskade sjömanshusets räkenskaper och delade ut understöd till gamla och orkeslösa sjömän, sjömansänkor och faderlösa barn.
Sjöfartsläroverk för
skeppare på kust- och insjöfarkoster 1892–1918, ombildades 1918 till navigationsskola.
Märke (eller målad fläck) till ledning för sjöfarten. Någon form av märken torde ha funnits under medeltiden längs farleden från Danmark till Reval. En kvastprick från 1400-talet finns avbildad i S:t Marie
kyrka i Egentliga Finland. Gustav Vasa beodrade fogdarna 1550 att sätta upp sjömärken i vardera ändan av ett långt grund eller en långsträckt grynna.
Uppmätning av havsbottnens topografi bl.a. för sjöfartens räkning.
Anmälan som fartygsbefälhavare gjorde till
offentlig myndighet omedelbart efter att en olycka drabbat person eller last ombord på ett fartyg. Anmälan innebar vanligen en protest av fartygsbefälhavaren mot skadeståndsanspråk och följdes senare av en sjöförklaring.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra
brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av
sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Mål som faller inom sjörätten.
Avgift som uttogs under svenska tiden vid införsel och utförsel av varor, ursprungligen för att täcka kostnader för sjörätten,
Kommerskollegium som dömande
myndighet i sjörättsärenden.
Stad belägen vid en insjö eller vid havet. Termen användes särskilt om en
stad med sjöfart och som hade
rätt att bedriva utrikeshandel, det vill säga en stapelstad, och förekom ofta i uttrycket ”sjö- och stapelstäder”.
Termen användes om budgeten och utgiftsstaten för krigsmakten till sjöss. Även om den personal som
arméns flotta och örlogsflottan bestod av.
Gren av Finlands försvarsmakt, omfattade under 1930-talet staben för sjöstridskrafterna, kustflottan, tre kustartilleriregementen, två avdelta kustartillerisektioner, ett skolskepp och en flottstation. Sedan 1999 under namnet marinen.
Besättningsman på fartyg eller farkost tillhörande sjötullsverket.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade
mål rörande
brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens
tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i
Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras
domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det
Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev
instans för ändringssökande.
Tjänsteman tillhörande hovstaten, arbetade inom
hovekonomin med att ha hand om förråd av mat och dryck samt sörja för anskaffning och utlevererande av livsmedel i kungl. hushållet. Skaffarna övervakades av hovkontrollören. De räknades 1729 till skafferibetjänte, från 1767 till hovekonomin.
Intyg över att skafthållning skett, det vill säga att vittnena hade vidrört ett spjutskaft eller svärdsfäste och därigenom stadfäst ett fastighetsköp eller en överlåtelse av fast egendom: mer eller mindre synonymt med fastebrev, jordabrev, skötebrev.
Ställning där man kedjade fast delinkventen vid prygelstraff. I de medeltida källorna användes inte termen skampåle. Skampålen användes också för offentligt utställande. Tredskande arbetare som inte nöjde sig med den fastställda dagspenningen kedjades fast från morgonen till kvällen.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp
straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig
an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i
Gamla Finland 1723–1811.
Benämning på lätt infanteri, som fanns i flera arméer, särskilt i den ryska. Under autonoma tiden organiserades den finska militären i skarpskyttebataljoner.
Betala skatt, vara skattskyldig.
Fri från skatt, inte beskattad.
Tjänstebefattning som inrättades i samband med att länsstyrelserna 1943 övertog skötseln av skatteuppbörden för statsbeskattningen från kronofogden och magistraterna. I varje
län övervakades skatteuppbörden av skatteinspektörer, som sorterade under Finansministeriet.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes
hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
Den ändring av skattebördan som en lokal skattemyndighet kan utföra under året i det fall att den skattskyldiges skatteförmåga har förändrats.
Nyttighet, vara, förnödenhet eller
tjänst som presterades som skatt, det vill säga
skatt i form av naturaprestation. I
äldre förhållanden kunde ”skattepersedel” även avse en skatt som betalades i pengar för att ersätta en naturaprestation.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det
byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av
hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett
hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Lokal där de svenska riksregalierna förvarades.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till
kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I
Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en
provins eller vid en
institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare”
titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i
tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Allmän benämning på
befälhavare på ett handelsfartyg. Inom den svenska flottan var
skeppare en underofficersgrad. Skepparen verkade som
arbetsledare för manskapet i det dagliga arbetet på däck och under riggen. Han biträddes av en högbåtsman. Den närmaste överordnade var en skeppshövitsman, senare krigsfartygets kapten.
Benämning på den avdelning av flottans underofficerskår som utgjordes av skepparna. Skepparstaten ansvarade för arbetet med segel och i rigg.
Tjänstebeteckning för den
byggmästare som under svenska tiden ansvarade för byggande och
reparationer av kronans örlogsfartyg vid skeppsvarven i Karlskrona, Göteborg och Stockholm, eventuellt också på Sveaborg. Kunglig majestäts
skeppsbyggmästare omnämns i
Åbo 1557, och en
ordinarie skeppsbyggmästare för alla kronans varv fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat 1729.
Dagbok för fartyg, sjödagbok, med uppgifter om omständigheter under fartygets
resa som var till nytta för till exempel redare, lastägare och försäkringsgivare.
Skeppsdagbok infördes först för örlogsflottan år 1663.
Skola i Karlskrona som utbildade skeppsgossar för flottan. Skolan inrättades 1685, men fick särskilt
reglemente först 1774.
Från 1748
ed som en skeppsklarerare skulle avlägga innan han tillträdde sin befattning.
Skatt som på 1500-talet erlades på Åland. Skeppsörtugen betalades av varje
bonde enligt det egentliga mantalet, inte enligt röktalet.
Soldat utrustad med skidor för vinterstrider. Det tidigaste omnämnandet var vintern 1555 då karelska gränsbönder på skidor deltog i striden vid Joutselkä. Sannolikt går traditionen tillbaka på medeltiden.
Fördelning av
arv eller jord och dylikt.
Markägare vars jord är föremål för skifte.
Den samling av officiella
dokument med vilka ett arvs- eller jordskifte kunde förrättas. Skiftesinstrumentet innehöll fastställda grunder och villkor för en delning och fungerade för framtiden som giltighet för skiftet.
Jämkning vid skiftesreglering.
Andel i jord som tillföll eller tillfaller någon genom jordskifte eller arvskifte, också om
jordstycke eller jordlott som uppstår vid skifte.
Benämning på
lantmätare som förrättar lagenligt jordskifte, opartisk person som allmänt förrättar skiften (till exempel arvskifte) eller
värderingsman som medverkar vid
byte av något (
skifte).
Skiftesläggning, skifte, skiftesförrättning.
Råmärke eller rågräns som ska faställas genom jordskifte.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Systemet att avgöra en tvist eller konflikt genom ett rättsligt utslag. Skiljedomsinstitutet användes av Magnus Eriksson och hans son Erik 1357. Parterna utsåg ett lika antal
skiljedomare och om dessa inte kunde komma överens skulle den slutliga domen avkunnas av en särskilt utsedd överman. Systemet utvecklades vidare i Stettinfreden 1570 mellan Sverige och Danmark. Skiljedomsförfarande förekom också i andra tvister.
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna
dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Opartisk och oavhängig medlare eller
god man som företar en
rättshandling för någon annan (som fullmäktig, kommissionär, mäklare) eller som medverkar vid
förlikning gällande testamente, gåvobrev,
konossement och konflikter om jord och ägande.
Benämning på
soldat som står på post, vaktpost.
Sammanfattande beteckning för de hemmansägare på landsbygden eller
borgare i
stad som var skyldiga att svara för skjutsning i eller från en ort.
Rådgivare vid
Forststyrelsen som hade till uppgift att upplysa allmänheten om skogsvård, planera (privata) skogsindelningar och konsultera statens sågverk. Tjänsterna inrättades 1878 med
instruktion och blev
ordinarie 1888. Ursprungligen fanns bara två tjänster, den ena stationerad i Tavastehus, den andra i Viborg eller Villmanstrand. Forstinstruktörer förekom i skogsvårdsnämnderna som från 1928 hade till uppgift att organisera och övervaka privatskogsbruket.
Kommunal
nämnd som inrättades till följd av en
förordning för att förhindra skogsskövling från 1917. Jordägare, som sålt avverkningsrätt till skog eller själv avverkade skog, var skyldig att göra en anmälan om saken till kommunens skogsnämnd. De kommunala skogsnämnderna bistod en
länsskogsnämnd som förekom i varje
län och som övervakade tillämpningen av förordningen mot skogsskövling.
Från cirka 1775 om
skifte av tidigare samfälld skog. I konkret betydelse avser ”skogsskifte” en skogslott.
Skogsuppskattning och värdering av skog. Skogstaxatorer som lydde under
Forststyrelsen utförde skogstaxering och upprättade skogsindelningsplaner samt värderade skog för statens räkning.
Innehavare av skogstorp i bolagsskogar eller i statliga skogsdomäner. Skogstorparen utförde i huvudsak skogsarbete.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll.
Skogsören var också en
rekognitionsavgift som gick till statskassan.
I Ryssland fanns från början av 1700-talet av allmogen bland lokalbefolkningen valda skogvaktare, lydande 1798–1802 under Amiralitetskollegiet, för att ombesörja skyddet av kronoskogarna. Från 1802 var skogvaktarna organiserade i särskilda enheter, ”lesnaja straža” underlydande forstmästeriinrättningarna. För Gamla Finlands vidkommande har man med benämningen ”forststarost” synbarligen avsett sådana
skogvaktare även om den ryska motsvarigheten till vaktman var ”storož”, inte ”starosta”.
I Ryssland uppsattes 1802 särskilda skogvaktarenheter, ”lesnaja straža”, tillhörande forstförvaltningen bestående av
en chef och åtta man för att sköta skyddet av kronoskogarna. Sådana enheter fanns även i Gamla Finland.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, för praktisk och teoretisk
undervisning i huslig ekonomi, med en utbildning på 1 ½–2 år. För kortare utbildning fanns husmoders- eller hushållsskolor och för högre utbildning fanns
institut för huslig ekonomi. Skolorna för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kollektiv beteckning för personal inom skolväsendet.
Styresorgan för en skola. Direktionen bestod ursprungligen av lärarkollegiet, i vissa skolor några representanter för staden eller funktionärer inom handel, industri och förvaltning. Sedermera kom medlemmarna att utgöras av förtroendevalda personer.
Den administrativa enhet inom vilken obligatorisk skolundervisning med utbildade
lärare meddelas i en kommun, separat för vardera språkgruppen. Skoldistrikten inrättades 1898. Abnormskolorna bildade
skoldistrikt över kommungränserna. Ett skoldistrikt med skola och lärare omfattade ursprungligen minst 50 barn, senare färre.
År 1946 ändrades beteckningen
uppfostringsanstalt till skolhem. På de statliga skolhemmen bodde minderåriga med svårigheter i skolan eller hemmen. Syftet var att de skulle slutföra grundskolan och återanpassas till samhället.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I
Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
Uppsyningsman över högre och lägre elementarskolor som inte var belägna i stiftsstad. I städer med
gymnasium kallades han gymnasieinspektor. Inspektorsbefattningen för elementarskolorna i universitetsstad tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik.
Uppsyningsman över folkskolor benämndes på landsbygden folkskoleinspektor, i
stad inspektor för städernas folkskolor. Skolinspektorerna verkade under överinspektorn för elementarläroverken eller folkskolornas överinseende, senare under Skolstyrelsen.
Under 1500–1700-talen benämning på skolastiker som undervisade framförallt i penitensen, från och med 1860
lärare vid
folkskola eller annan skola som lydde under skolväsendet.
Om
skollärare som avlagt filosofisk ämbetsexamen, är filosofie magister.
Från och med 1500-talet
lärare i en
stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Under Överstyrelsen för skolväsendet lydande lokalt skolstyresorgan.
Skolråd inrättades efter 1872 för att övervaka ett enskilt läroverks förvaltning, bistå rektorn eller föreståndarinnan i verksamheten – vid
skolinspektion också överinspektören– inventera egendomen, granska räkenskaperna och vid behov rapportera olägenheter till överstyrelsen. De ersattes senare med skoldirektioner.
Tjänstetitel för högre
tjänsteman vid
Undervisningsministeriet eller Skolstyrelsen. Skolråden var ofta chef för en avdelning i Skolstyrelsen.
Skolråd var också en honorärtitel som republikens
president kunde bevilja en meriterad person inom skolväsendet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918.
Skolrådet lydde under Folkkommissariatet och motsvarade Överstyrelsen för skolväsendet. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en
centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga
Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och
Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en
generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en
överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på
Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor,
fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för
folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och
arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
I städerna i
Gamla Finland stadsanställd sotare för rengöring av skorstenare.
Nattvardsläsning hos
präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid
läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Reglemente för ett
skrå inom skråväsendet, gavs dels för hela skråväsendet (Allmän
skråordning 1669), dels enskilt för varje skrå sedan medeltiden. Skråordningen innehöll bestämmelser eller stadgar om villkoren för medlemskap i ett visst skrå, medlemmarnas förpliktelser mot skrået och mot varandra, (kontroll av) alstrens kvalitet, pris och avsättning samt om utbildning av lärogossar, gesäller och mästare etcetera.
Benämning på en avdelning inom kavalleriet. Termen förekom första gången under förra hälften av 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka av
infanteri eller kavalleri. Mot slutet av 1700-talet började ”skvadron” beteckna en kavalleristyrka sammansatt av flera kompanier.
Handling genom vilken kungens beskydd utsträcktes till en namngiven person, grupp eller institution. I Sverige utfärdades kungliga
skyddsbrev sedan slutet av 1100-talet. Förebilden utgjordes förmodligen av påvliga skyddsbrev. De äldsta gällde kloster och senare (från 1358) blev det vanligt att
utfärda skyddsbrev för städer. Under unionstiden utfärdades skyddsbrev också av riksföreståndarna.
Statlig eller på statsunderstöd verkande hjälpinrättning för skyddslösa kvinnor och barn. Det första skyddshemmet grundades på privat
initiativ i Helsingfors 1902 och var ursprungligen avsett enbart för ogifta mödrar och deras spädbarn.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande
uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor.
Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen
skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Militär frivilligorganisation som utgjorde en del av Finlands försvarsmakt 1918–1944. Skyddskårer grundades 1917 dels som en motvikt till arbetarnas ordningsgarden, dels med tanke på en möjlig självständighetskamp. Under inbördeskriget utgjorde skyddskåren grunden för den
vita armén. Under mellankrigstiden utvecklades
skyddskårerna till en av Finlands största folkrörelser med cirka hundratusen medlemmar och ett välutbyggt organisationsfält. Skyddskårerna såg som sin uppgift både att höja den andliga och den fysiska försvarsberedskapen bland sina medlemmar och att sprida fosterländsk propaganda i samhället. Skyddskårerna upplöstes den 6 november 1944 på
order av Kontrollkommissionen.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Regional nivå inom skyddskårsorganisationen, leddes av en
distriktschef och distriktsstab. I den första skyddskårsförordningen från 1918 bildade
skyddskårerna inom ett
uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. En mer självständig distriktsindelning fick skyddskårerna 1919. Före andra världskriget var distriktens antal 22, varav två var svenskspråkiga. Under andra världskriget gjordes omfattande förändringar i distriktsindelningen på grund av de nya riksgränserna samt skyddskårens och distriktens nya roll i mobiliseringsplanen efter vinterkriget. Distrikten blev från och med 1942 även administrativa enheter för verkställandet av arbetsplikten. Som ett resultat av den krigstida utvecklingen utökades distriktens antal till 34. Skyddskårerna och skyddskårsdistrikten upplöstes efter kriget 1944.
Av republikens
president fastställd
försäkran där den nya skyddskårsmedlemmen förband sig att lyda
order och verka för skyddskårernas målsättningar. Skyddskårseden utgjorde ett viktigt ceremoniellt inslag under hela den tid rörelsen existerade.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Kretsen utgjordes av två till fyra närliggande skyddskårer inom samma skyddskårsdistrikt. Kretsen leddes av en kretschef, som var avlönad av staten. Kretsarna var underställda skyddskårsdistriktet.
Speciallag vid undantagstillstånd som avser att skydda vissa samhällsintressen eller samgrupper. Skyddslagarna innebär begränsningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna samt en förskjutning av den lagstiftande makten från
riksdag till statsöverhuvudet och/eller regeringen. Den första skyddslagen gällde 1930–1935 och tillämpades 1932 på Lapporörelsen, den andra gällde 1939–1947 och användes för internering av personer som ansågs hota rikets försvar och utrikesrelationer.
Person som är ställd under en stats beskydd utan att vara
medborgare i ifrågavarande stat.
Av kommunal
vårdnämnd förordnad övervakare av de barnskyddsåtgärder som
nämnden eller barnskyddsnämnden hade vidtagit gällande föräldralösa barn, problemfamiljer och problemungdomar. Uppgiften sköttes ursprungligen av en funktionär som kunde vara någon av vårdnämndens medlemmar eller en person från en organisation som arbetade på barnskyddsområdet. Skyddsövervakaren kunde senare också vara en för ändamålet anställd inspektör. Skyddsövervakaren ersattes 1950 med socialinspektör eller barntillsyningsman, beroende på om barnen som övervakades var födda inom eller utom äktenskapet.
Person som genom blodsband, ibland även genom ingifte, var besläktad med någon. Innebörden har skiftat allt från en avlägsen släkting till den närmaste arvingen med bördsrätt. I juridiskt hänseende låg det ofta nära till hands att en
skyldeman trädde in om en släkting befann sig i något slag av trångmål, så att jordfastigheter eller annan egendom hölls inom släkten.
Skärgårdsbo som skattade för annan utkomst än vanliga bondenäringar.
Befattningshavare vid flottstation, med uppgift att handha räkenskaper rörande kasserad materiel. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat över
Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Den ersättning som soldaterna började få 1791 i utbyte mot att de själva skaffade sig vissa små persedlar.
Kollektiv beteckning för manliga tjänare av lägre rang, särskilt lakejer i
tjänst på kungligt (eller adligt) slott, också om underordnad
tjänsteman vid en på ett slott inrymd statlig inrättning eller
institution för bestraffning, skatteuppbörd och dylikt.
Under 1300–1500-talen benämning på
fogde som verkade som konungens
befallningsman i ett slottsfogdedöme i utbyte mot att han fick indriva
slottsfogderänta som lön. Under 1600–1700-talen statlig
ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
Kyrkoförsamling som innefattar ett slott och som vanligen har en slottskyrka. En av domprosteris församlingar kallades under svenska tiden för slottsförsamlingen eftersom den låg i anslutning till
Åbo slott. I Stockholm kallades slottsförsamlingen hovförsamling.
Under 1200–1500-talen allmän tjänstebeteckning för innehavare av slottslän, förutom de som förestod ett räkenskaps(slotts)län som kallades slottsfogde, och som ansvarade för länets
förvaltning och försvar, samt skatteindrivningen. Sedan 1527 allmän benämning på person som (äger och) härskar på slott.
Specialdomstol som hade i uppdrag att undersöka och döma i
brott begångna på ett kungligt slott eller inom dess jurisdiktionsområde. Slottsrätter inrättades 1697 på alla kungliga slott. Landshövdingen skulle vara
ordförande och ha sex bisittare. Slottsrätterna avskaffades 1844.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Avgift för passage av sluss.
Kollektiv beteckning för slusspersonal som manövrerade en sluss och tog upp slussavgifter.
Tjänsteman inom ett visst
bevakningsområde som ansvarade för verksamheten och inspektionerna av slussanläggningar.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Befattningshavare med uppgift att vid statsägd smedja eller verkstad, särskilt vid flottans skeppsvarv i Karlskrona, föra räkenskaper samt utöva uppsikt och kontroll över redskap och annan materiel. En
smedjeskrivare fanns upptagen på Amiralitetskollegiums
stat över
Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, med utbildning i lantbruk och slöjd för manliga småbrukare, samt mejerihantering och hushållning för kvinnor. Småbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
De
protokoll som från 1701/1712 inte ingick i domboken, frånsett på sin höjd en anteckning om att målet eller ärendet hade behandlats. Detta gällde främst uppbud, lagfarter och inteckningar, senare också förmynderskapsärenden (1756–) och äktenskapsförord (1776–), vilka alla efter 1776 antecknades i ett och samma protokoll under egen rubrik.
Fäskatt som på den svenska rättens område innebar 1 penning i
mynt för vart lamm och 2 för var kalv.
Från autonoma tiden kommunal
nämnd i vissa stadskommuner som hanterade fattigvården och andra sociala frågor som bostads-, nykterhets- och utbildningsfrågor samt övervakade bl.a. rättshjälps- och arbetsplatsförmedlingsbyråerna. Städerna avskaffade i stor utsträckning sina socialnämnder genom ändringarna i kommunallagen 1927. År 1950 ombildades däremot de kommunala vårdnämnderna till socialnämnder.
Tjänsteman vid förstärkta biskopsmötet 1945–1966 som koordinerade kyrkans socialarbete med hjälp av kyrkans socialnämnder och de vid varje
stift för socialt arbete avlönade stiftspastorerna. Tjänsten ombildades i samband med nämndreformen 1966, då kyrkans sociala arbete slogs ihop med diakoniarbetet, till diakonisekreterare.
Intresseorganisation som hade till uppgift att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen inom en yrkesgrupp eller driva ekonomisk verksamhet inom manufakturer, bruksverksamhet, handel och industri. Societeter förekom särskilt på 1700-talet. Det fanns sammanslutningar för bl.a. apotekare, boktryckare, fiskköpare, handelsmän, schweizerbagare, vinskänkare och kirurger.
Följeslagare, en vald delegat som deltog i dominikanordens generalkapitel.
Under tidigt 1600-tal benämning på bod som tjänade som sockenmagasin.
Medeltida sammanslutning som hade sitt säte på landsbygden. Sockengillena tycks ofta ha blivit anlagda på handelsplatser på landsbygden. De flesta förekom i socknarna längs Kumo älv. Deras existens är huvudsakligen belagd genom ortsnamn. I övriga delar av Finland är gillen endast kända genom Kirkesunds
gillestuga i Kimito och S:t Knutsgillet på Åland.
Från och med 1400-talet till cirka 1600 folkliga sockenmöten under häradsdomarens ordförandeskap och en för varje
stämma vald tolvmannanämnd, från och med 1500-talet en
ordinarie nämnd. Stämman fastställde fastighetsköp och -byten samt donationer.
De legoknektar som de svenska städerna i händelse av krig skulle utrusta och besolda för kronans räkning.
I landskapslagarna förekommande benämning på jordskifte som följde solbanan (väderstrecken). Termen används dock ofta synonymt med tegskifte, i Västgötalagen med odalskifte. Landskapslagarnas definition av
solskifte är varierande och i
Hälsingelagen som tillämpades i Finland saknades solskifte helt och hållet. Hur skiftet skulle gå till reglerades inte. Man har antagit att hustomten låg utanför det som skulle skiftas. Den skulle hemmansägaren märka med råmärken. Hustomtens läge angående väderstrecken påverkade dock hurdana tegar gården fick. En
tomt på södersluttning fick soliga tegar, en tomt mot norr, tegar mot norr. Ett lagligt verkställt solskifte fick inte rivas upp utan alla delägares samtycke.
Måttenhet för beräkning av åkerareal, också använd som skatteenhet. Spannlandets storlek varierade så att det var större i de mera perifera delarna av riket. Från 1635 var
spannland ett geometriskt ytmått för beräkning av ett hemmans yta och kamerala storlek, motsvarande ungefär ett halvt tunnland. I Finland räknades 16 spann på en rök, motsvarande ett gammalt mantal, 1/4
mantal och 1/4 hektar. Senare fixerades spannlandet till ½
tunnland = 2 468 m2.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Benämning på den bok över
ordinarie kronoskatter i hela fögderiet som efter 1689 i början av varje år skulle uppgöras av häradsskrivaren inför uppbördsstämmorna. Specialuppbördsboken innehöll på ena sidan av häradsskrivaren noterade uppgifter om skatteuttaget per varje
hemman och
lägenhet med angivande av åbons namn samt de räntor, bevillningar och kontributioner som häradsfogden skulle uppbära av denna det året. På den andra sidan antecknade häradsfogden de kronoinkomster som skulle bli uppburna och verifierade dem med sin underskrift. Specialuppbördsboken tillställdes landshövdingen som förseglade och auktoriserade debiteringen med sitt sigill, varefter häradsfogden kunde inleda uppbörden. Mellan 1729 och 1794 skulle handlingarna vara landshövdingen till handa inom februari månads slut, och de skulle tillställas kronofogden mot
kvitto senast tio dagar innan uppbördsstämmorna inleddes den femtonde mars, under hot om
vite vid fördröjning. Mellan 1794 och 1819 hölls uppbördsstämmor även på hösten, dock utan att särskild
uppbördsbok författades. De avskaffades 1819 då uppbördsstämmorna alltid hölls på vintern och specialuppbördsboken fördes i slutet eller början av året.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Tjänsteman i en filial inom ett post- och telegraf- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från och med 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Speditören, även kallad expeditören, var underställd föreståndaren. Från och med självständighetstiden indelades expeditörerna i två löneklasser:
expeditör av första eller andra löneklassen.
Import av spelautomater inleddes på 1920-talet. År 1933 bestämdes att endast välgörenhetsorganisationer fick hålla spelautomater. Privatpersoner och företag kunde fortsättningsvis stå som ägare. År 1937 bestämdes att spelautomater endast fick hållas och ägas av Penning-automatföreningen. Avkastningen skulle fördelas av
statsrådet som understöd åt välgörenhetsorganisationer. I slutet av 1930-talet var spelautomater endast tillåtna i första klassens restauranter.
Offentliggöra en akademisk avhandling.
Stadsbetjänt med uppgift att (själv eller under ledning av en förman) förestå vården av och arbetet vid en brandspruta, brandkapten. Sprutmästaren inspekterade regelbundet brandsprutan och brandpersonalens kunnighet.
Enskild riksdagsmans skriftliga förfrågan till regeringen eller den ansvariga ministern om en statsangelägenhet, vilken bör besvaras i riksdagen inom 21 dagar.
Spörsmål leder inte, likt interpellationen, till diskussion och
riksdagsbeslut om ministeransvarighet och regeringsförtroende.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av
Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Församling som betalade census. Mestadels bestod avgiften av pengar eller smör, ibland spannmål eller fisk. Avgiften utgjorde en förhållandevis liten del av en kyrkoherdes inkomster.
Om mark eller fiskevatten på kronans område, innebar en särskild
avgift eller särskilt arrende.
Kronoprebende eller
kronohemman som anslagits till lön eller
löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Tjänsteman med
ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den
arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg,
Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som
stadsarkitekt år 1907.
Stads arkiv, särskilt som
officiell benämning på vart och ett av vissa städers (till exempel Stockholms) arkiv. Termen används även om byggnad som inrymmer stadsarkiv.
Offentlig
auktion som förrättas genom en stads auktionskammare.
För
stad i särskild ordning utsedd barberare.
allmänt
bibliotek i stad, särskilt som
officiell benämning på sådant bibliotek i vissa städer.
I stads namn av stads
myndighet utfärdat skriftligt bevis. Termen används i synnerhet om fastebrev.
Bryggare vid stadsbryggeri.
Underordnad
stadstjänare med uppgift att biträda vid kommunala och exekutiva göromål.
Den högsta kommunala tjänstemannen i stad, utses av stadsfullmäktige. Större städer har även biträdande stadsdirektörer. Finlands förste
stadsdirektör var Allan Ahlström i Jakobstad, som tillträdde tjänsten 1919. Övriga städer fick stadsdirektörer först efter att en
lag om ändring av kommunallagen för städerna stiftats 1927. Stadsdirektören i Helsingfors bär sedan 1934 titeln överborgmästare.
I städer i
Gamla Finland tjänsteman för olika övervakningsuppgifter samt allmän åklagare, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1775 det högsta polisbefälet i städerna, från 1782 chef för stadsfogdeämbetet, som lydde under överkommendanten eller kommendanten, då en sådan fanns i staden. Stadsfogdarna kallades även
polismästare och hörde till
rangklass 8. I
Gamla Finland fanns stadsfogdar av detta slag 1784–1799. Under övriga perioder hade städerna i Gamla Finland stadsfogdar av svensk typ.
Ledamot av stadens högsta beslutande organ från 1873, valdes av den röstberättigade stadsbefolkningen; ersattes 1971 med kommunfullmäktig.
Stadsfullmäktig infördes genom kommunreformen år 1873 som grundade sig på den nya kommunallagen. Den föregicks av representantskap i rådstugan (magistraten) som dominerades av borgare. Även
borgare eller gårdsägare som inte hade plats i rådstugan kunde intill 1873 bli inkallade till magistraten för att redogöra för sin
syn på föreslagna reformer.
Territoriell
församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Person med uppdrag att valla stadsbefolkningens boskap och att till exempel se till att beteshagarna hölls i gott skick och att gärdesgårdarna var hela. Stadsherdar fanns till exempel i Helsingfors under senare delen av 1600-talet.
Offentlig byggnad inrymmande lokaler för (en del av) stadens myndigheter.
Med
stadslagen avsågs
Magnus Erikssons stadslag som gällde i städerna i delar av
Gamla Finland som Sverige avträtt 1721, men som senare till vissa delar ersattes av 1734 års lag. Stadslagen ingick i beteckningen gamla lagen, som började användas i Gamla Finland 1742.
Läkare som var anställd av en stad.
Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier:
stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och
stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
(Ursprungligen lagfaren)
tjänsteman vid
magistrat eller rådstugurätt, i Stockholm vid justitie-, handels- och ämbetskollegiet, med uppgift att handlägga eller biträda vid handläggning av stadens alla
mål och ärenden. Termen övergick sedermera i betydelsen ”tjänsteman som biträder en stadsjurist”.
Kommunal
tjänsteman vars huvudsakliga uppgift var att bistå stadens myndigheter med juridisk hjälp samt att tjänstgöra som
sekreterare i kommunala styrelser och nämnder.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en
stad eller i en
kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Kommunalt anställd
arkitekt vars huvudsakliga uppgift är att utarbeta stadsplan.
Förteckning över markegångspriser eller gällande växelkurs.
Rätt som gäller städer. Ursprungligen allmän
rätt för samtliga städer i svenska riket, stadslag, införd i Finland under senare hälften av 1300-talet och upphävd med 1734 års lag. Därefter har termen använts närmast i betydelsen
allmän domstol eller
rättsskipning i stad.
Juridiskt utbildad
sekreterare vid magistraten, ursprungligen bara i större
stad (till exempel Stockholm), underställd borgmästaren eller borgmästarna. I mindre städer var stadssekreteraren en förtroendeman i protokollförande uppgifter, som samtidigt innehade en annan
tjänst i staden. I en del stadssekreterartjänster i
Gamla Finland ingick uppgiften som notarius publicus. Under autonomin motsvarade
magistratssekreterare de tidigare stadssekreterarna. Under självständigheten förekommer beteckningen
stadssekreterare om högre
tjänsteman i en stads förvaltning.
Det
sigill som den medeltida staden använde för att bekräfta sina handlingar. Emblemet i de sex finska medeltida städerna är en bokstav. I Borgå och Viborgs
stadssigill är emblemet dessutom placerat i en sköld. Det äldsta bevarade finska stadssigillet är för
Åbo och det är belagt från 1309.
Skola som förmodligen fanns i många medeltida städer. I
Åbo var den antagligen förenad med katedralskolan. I Viborg nämndes en
skolmästare 1409. Förmodligen motsvarade stadsskolan katedralskolans lägre klasser. Skolan i Raumo besöktes av Martin Skytte och var eventuellt knuten till franciskanklostret. Åren 1540–1541 sköttes den av stadens kyrkoherde. I Borgå omnämndes en skolmästare 1545. Från det medeltida Ulvsby är ingen skola känd. En skolmästare omnämndes i Björneborg 1555.
Förvaltningsorganen för ett självständigt stadssamfund. I Sverige finns uppgifter om städernas
styrelse från 1200-talet. I Finland omtalas
Åbo som
stad första gången 1309.
Borgmästare och
rådstugurätt omtalas 1324. Den centrala dömande myndigheten i den medeltida staden var rådet, som också hade administrativa befogenheter. Rådet ombildades under början av 1600-talet till magistraten, som med stöd av
stadslagen utgjorde det beslutande och verkställande organet i svenska och finländska städer fram till 1900-talets mitt, varefter den beslutande makten stegvis övergick till stadsfullmäktige. Stadsstyrelsen väljs av stadsfullmäktige. Den motsvaras i kommunerna av kommunstyrelsen.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig
post och som utfördes av beridna
postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes
stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas
kronopost till nästa
länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik
postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig
postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
Person upptagen på Kungl. stallstatens lönestat och som ansvarade för skötseln av stallet.
Stallmästare förekom också under 1500-talet vid kronans slott och borgar.
Säte i koret, en av domkapitelmedlemmarnas viktigaste rättigheter.
Apotek med reala apoteksprivilegier. Efter 1836 beviljades inte längre reala apoteksprivilegier. Efter 1857 var i praktiken den enda skillnaden mellan ett personellt
apotek och ett
stamapotek att stamapoteken var skattefria medan de personella apoteken måste erlägga en årlig
avgift till kronan. Under ett stamapotek kan finnas filialapotek, där föreståndaren inte har egna apoteksprivilegier.
Huvudsaklig järnväg från vilken även mindre järnvägar utlöper.
Av kyrkan auktoriserad bok, lista eller längd enligt vilken frivilliga understöd till församlingen uppbars och där prästen antecknade givarens namn och understödet. Understöden gick bl.a. till fattigkassan, reparation av
kyrka eller boställe, införskaffande av kyrkklocka och nattvardskalk.
Med stöd av en
matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Hemman från vilket
jordavsöndring ägt rum. I fråga om det ständiga knektehållet betecknade stamhemmanet den gård som var ansvarig för roten/rusthållet, ofta den största gården i roten.
Vanligen gift
dräng som var anställd på statssystemets villkor.
Ämbetsverk grundat 1908 med en konsulent som enda tjänsteman.
Ämbetsverk som grundades 1941 och lydde under Handels- och industriministeriet.
Statens upphandlingscentral utövade partihandel och skötte den offentliga upphandlingen av varor, för att sälja dem vidare till kunder inom den offentliga sektorn.
Bokhållare vid en järnvägsstation. Från 1922 sorterade bokhållarna under
trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Föreståndare för en
järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins,
avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Stationsinspektörens närmaste medhjälpare.
Årslön i naturaprodukter.
Agronom anställd av staten med hela landet som verksamhetsfält, ansluten till Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen. Statsagronomen hade till uppgift att bistå lantbrukssällskap, myndigheter och jordbrukare med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor.
Ämbetstitel som inrättades 1884 till följd av den fornminnesförordning som utfärdats året innan. Statsarkeologen hade i uppgift att leda Arkeologiska Byrån (
Arkeologiska kommissionen), som ansvarade för forskningen kring fornminnen och för skyddet av dem. Statsarkeologen var också
prefekt för Statens historiska museum.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen
stat använts.
Hovämbete infört av Gustav III 1774 för gifta damer i drottningens eller änkedrottningens uppvaktning. Statsfrun stod i
rang direkt under överhovmästarinnan.
Samling av bestämmelser om valet av, befogenheterna för och verksamheten i de högsta statsorganen samt den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter.
Skötsel, ledning eller
styrelse av alla de åtgärder som krävs för att upprätthålla staten och dess funktioner samt den administration som hör därtill. Statsförvaltningen är vanligen indelad i lagstiftande, dömande och verkställande organ.
Befattning vid Geologiska kommissionen, senare Geologiska forskningsanstalten.
Sammanfattande benämning på de planmässigt ordnade åtgärder som är nödvändiga i en
stat för att regelbundet anskaffa och förnuftigt använda de medel som behövs för att fylla statens uppgifter.
Central förvaltningsmyndighet som beslutade om rikets
budget mellan riksdagarna.
Statskommissionen bestod av Statskontorets president, två statskommissarier och en
kamrer från Statskontoret, tre
riksråd och en representant vardera från Svea
hovrätt och samtliga kollegier. Budgetärendena överfördes till
Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Besluten fattades i Sekreta utskottet. De två statskommissarierna var
föredragande i Statskommissionen och Statsdeputationen.
Penninglån som en
stat tar från eller ger en annan instans.
Benämning på den gemensamma statsvilja som uppenbaras i verksamheten för att uppfylla målsättningarna för samhället. I praktiken definieras och verkställs denna vilja av särskilda organ, som på så sätt utövar statsmakten. Statens högsta ledning med statsöverhuvudet i spetsen har ofta betraktats som statsmaktens högsta utövare. Det har förekommit många teorier och system för att förhindra missbruk av statsmakten, varav
maktfördelningsprincipen är en av de mest tillämpade. Där delas statsmakten upp i lagstiftande, verkställande och dömande makt.
Mansperson som ingår i en stats högsta politiska ledning och som genom sina politiska egenskaper (särskilt förmågan att höja sig över (småskuren) parti- eller lokalpolitik) ger prov på exemplariskt ledarskap. Ibland används ordet synonymt med politiker.
Reglering av årligt anslag.
Från och med 1920
tjänsteman med uppgift att revidera och övervaka statsfinanserna.
Honorärtitel av femte
rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokorodie” (sv. Eders/Ers högborenhet, fi. Teidän korkeasukuisuutenne, ty. Euer Hochgeboren).
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att
senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet.
Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets
ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt
ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Sekretariat i S:t Petersburg som omfattade Hans
Majestät Kejsarens
kansli för Finland, kanslersämbetet och Senatens passexpedition. Tidigare hade kansliet, som ansvarade för föredragningen av finska ärenden inför kejsaren, verkat i anslutning till Kommittén för finska ärenden, som upphörde då statssekretariatet inrättades 1826. Statssekretariatet leddes av statssekreteraren som 1834 erhöll titeln ministerstatssekreterare. Statssekreteraren biträddes av en sekreteraradjoint, från 1834 kallad ministerstatssekreterareadjoint. Vid statssekretariatet verkade också kanslersämbetet vid Kungliga akademien i
Åbo som 1827 bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet. Passexpeditionen gick efter 1848 under namnet Finska passexpeditionen.
Permanent
utskott inom
lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Statligt ämbete, hög
befattning inom området för den politiska eller administrativa ledningen i en stat.
Bestämmelse, föreskrift eller
stadga inom ett enskilt rättsområde.
Term som huvudsakligen förekommer i kyrklig kanonisk rätt, där den betecknar såväl allmänna som särskilda bestämmelser. Termen användes under medeltiden ofta om bestämmelser som reglerade kyrkolivet, ofta av disciplinär art. De utfärdades av personer som inte innehade hela den lagstiftande makten, som exempelvis biskopar.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett
ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För
ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan
extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Under senare delen av 1800-talet benämning på informella sammanträden mellan prästerskapet och
lekmannaombud i ett stift. Termen användes också om stiftsvis hållna lärarmöten, under den tid som skolväsendet stod under kyrkans förvaltning. Under perioden 1953–2004 var stiftsmötet ett kyrkligt organ i varje stift, som behandlade gemensamma angelägenheter och utformade stiftets utlåtanden till kyrkomötet. Det bestod av valda representanter från församlingarna, domkapitlets medlemmar och stiftets representanter i förstärkta biskopsmötet samt i Kyrkostyrelsen. Stiftsmötet ersattes 2004 med stiftsfullmäktige.
Periodisk
publikation för meddelanden och nyheter om de kyrkliga angelägenheterna inom ett stift. Stifttidningar utgavs för prästerskapets behov av information och kompletterade stiftets officiella cirkulär. De utkom först vid Linköpings
stift 1756, från 1780 också i Uppsala ärkestift. Det är osäkert om dylika tidningar förekom i de finska stiften.
Avverkningsrätt i kronoskog. Stockfångsten var ofta begränsad till en viss kvantitet och i bland undantogs kronans
mastträd eller dylikt.
Organ tillsatt av 1680 års
riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande
myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen.
Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Benämning på
Sekreta utskottet när det förstärktes med 25 bönder vilka undantagsvis fick ta del av utskottets ärendebehandling och delta i beslutsfattandet. Sekreta utskottet förstärktes nästan på alla riksdagar under frihetstiden (1719–1772).
Ämbetsverk i Stockholm som under Kammarkollegiums översyn förvaltade stora sjötullen, småtullarna och accisen i riket.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln
storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som
storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Under svenska tiden och självständighetstiden
kommendör med stora korset av orden, eller de
insignier som tillkommer denna klass inom orden.
Hövlighetsfras i underskrift till skriftlig handling avsedd för konungen eller drottningen, kejsaren eller kejsarinnan.
Högsta ledaren i riddarorden eller ordenssamfund. Värdigheten bärs i regel av regerande furstar, så också inom svenska ordensväsendet från och med 1748.
Under svenska tiden en term inom fångvårdsväsendet som avsåg åtgärd eller handling i anslutning till straffverkställighet. Under autonomin och självständigheten användes benämningen om
anstalt för verkställighet av frihetsstraff: fängelse, tukthus.
Tidsbestämt frihetsstraff som till skillnad från vanligt
fängelsestraff var förenat med plikten att utföra mer eller mindre hårt kroppsarbete. Ursprungligen kallades det
straffarbete i järn (med järnboja), och stadgades i straffordningen 1653. Från 1700-talet var straffet ofta
fästningsarbete för manliga arbetsfångar och
tukthus för kvinnliga.
Den avdelning i
1734 års lag som innehöll regler om
straff och deras verkställighet, underhållet av fångar m.m. Den ersattes 1889 med en strafflag.
Benämning på fastställande av
straff under autonoma tiden, bör inte förväxlas med lag, förordning,
paragraf för straffbestämning.
Från 1889 det
lagverk som innehåller bestämmelser om
brott och deras påföljder samt om straffverkställighet: straffrättslig lagstiftning. Dessa hade tidigare varit uppdelade i två särskilda balkar i 1734 års lag: missgärningsbalken och straffbalken. Strafflagen trädde i kraft 1894.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden från och med 1896, av
judiciell myndighet förd
förteckning över utdömda straff, med uppgifter om personernas namn,
brott och straff.
Utdrag ur strafflängden tjänade som en verkställighetshandling.
Från och med 1922 om
utdrag ur strafflängd, sedermera straffregistret, för person som inte är häktad.
Register infört 1918 över vissa
straff som domstolarna har dömt ut.
Byrå under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden från 1922. Byrån hade i uppdrag att upprätthålla straffregistret, leda och övervaka beredningen av rätts- och kriminalstatistiken samt från 1940-talet också att föra statistik. Som chef verkade en första
aktuarie och denna bistods av registratorer och statistiska biträden.
Från 1880-talet om
fånge som avtjänade frihetsstraff, tukthusfånge. Under svenska tiden och autonoma tiden till cirka 1889 också straffarbetsfånge, i motsats till fängelsefånge.
Under autonomin om hårt bevakat fängelse, vanligen beläget på ett slott eller i en borg. I statskalendrarna under senare delen av 1800-talet används ”straffängelse” som en samlande benämning på
centralfängelse och länsfängelse, vissa provisionella arbetsinrättningar och temporära straffanstalter.
Sådant
gods som hittats på stranden och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde göra anspråk på. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle två tredjedelar tillfalla konungen och en tredjedel upphittaren. Ägaren hade
rätt till sin andel också i det fall att en ägare kunde hittas.
Sådant svenskt eller finskt
gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand.
Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter
kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom
natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller
sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän
auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Allmän benämning på de statliga huvudvägarna under 1500- och 1600-talet längs vilka postföringen sköttes och som skulle ha gästgiverier med jämna mellanrum.
Militärt organiserad
ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av
Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för
Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då
Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Vid akademi (
universitet) inskriven studerande som hade för avsikt att avlägga (akademisk) avgångsexamen. Efter att avläggandet av
studentexamen flyttades från universitetet till skolväsendet används benämningen
student också om person som avlagt studentexamen.
Benämning på befälhavaren på ett ledungsskepp. Under senmedeltiden fanns på de kungliga, på riksföreståndarnas och stormännens krigsskepp vanligen en
hövitsman eller skeppshövitsman, en
skeppare och en styrman. Styrmannen hade då blivit ett slags mellanting mellan
lots och navigationsofficer.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som
lots eller långlots på kronans fartyg.
Sammanfattande beteckning på alla styrmän i flottans underofficerskår. Styrmansstaten ansvarade för navigering av fartygen.
Här, som ständigt är sammankallad till hela sin styrka.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i
lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap,
borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst
stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett
högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Benämning på en
domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en
ståndrätt för att döma för
brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som
ordförande verkade krigsrättens
ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra
yngre officerare.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett
stånd eller stånden.
Representanter för ett stånd, ståndsriksdag.
I landskapslagarna förekommande benämning på tegskifte, syftade på det redskap, en stång, som användes för mätning av jordareal.
I Ryssland benämning på den högsta styresmannen i ett ståthållarskap/generalguvernement 1775–1797, i
Gamla Finland i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement 1784–1797.
Från 1523
befallningshavande på fästning eller slott, i län,
provins eller landskap, med uppgift att som regentens
ombud ansvara för förvaltningen inom sitt ståthållardöme. Det fanns riks-, slotts-, under- och överståthållare. ”Ståthållare” ersattes 1634 med ”landshövding”, men fanns kvar som
titel för befallningshavande på kungliga slott och i vissa landshövdingeresidens (till exempel Stockholm).
I Ryssland 1775–1796 regionalt förvaltningsdistrikt bestående av i regel ett par guvernement. Ståthållarskapen kallades också generalguvernement. Senare
generalguvernement hade annan karaktär. Gamla Finland, som fram till 1783 utgjort Viborgs guvernement, omvandlades 1784 inom ramen för ståthållarskapsförvaltningen till Viborgs
ståthållarskap eller generalguvernement som avvecklades 1797 och efterträddes av Viborgs guvernement.
Benämning på de avgifter som städerna, utan ingrepp från staten, fick förvalta och uppbära av alla dem som idkade handel eller borgerlig näring i staden, samt av gårdsägare. Medlen användes till att bestrida kostnaderna för magistraternas avlöning och städernas allmänna utgifter för underhåll, vakthållning och renhållning m.m.
Hyra, att hyra, uthyrning.
Anställning, att anställa, att låta anställa, bli anställd.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att
delgivning av
stämning till
domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där
part i en
rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle
inställa sig i rätten.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Allmän benämning på
avgift eller
skatt i samband med att en myndighets stämpel sätts på handling.
Stämpelskatt erläggs för utfärdade myndighetsbeslut, pass,
körkort eller för fastställd lagfart,
transaktion med värdepapper m.m.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster,
borgare och bönder) som en
politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller
ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Permanent
inkvartering av armétrupp eller militärperson, vanligen i en stad.
Undersåtarnas förpliktelse att ovillkorligen lyda överhetens befallningar och påbud, även tjänstemännens förpliktelse att följa lagen och lyda förmännen.
Penningunderstöd som en
stat enligt ett särskilt avtal ger till en annan stat mot löfte om
militär hjälp vid ett eventuellt anfall.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om
vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i
tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Från och med 1615 om belopp som en civilrättslig tvist åtminstone måste uppgå till, för att underrättens
dom i ett
vademål skulle gå att överklaga till hovrätten; appellationssumma.
Av diverse myndigheter utfärdat friskhetsintyg under svenska tiden och autonoma tiden, till exempel för boskap (från och med 1750), resenärer som ansökte om respass, arbetare innan de anställdes och för fartyg.
Stadstjänsteman med uppgift att förebygga farsoter och tillsammans med stadsläkaren övervaka och åtgärda spridningen av smittsamma sjukdomar som fått fäste i staden. Sundhetsinspektören verkade i anslutning till hälsovårdsnämnden och kunde sammankalla den vid behov. Han kunde med tilläggsanslag av magistraten biträdas av extra sundhetstillsyningsmän.
En av Gustav Vasa 1555 införd och till 1772 använd
titel för den högsta ämbetsmannen inom ett större kyrkodistrikt som saknade
biskopsämbete och som vanligen tillkommit genom erövring eller delning av ett stift. Superintendenturer förekom tidvis i Karelen under svenska tiden och ersattes 1772 av biskopsämbeten. Titeln användes tidigast för G. Norman som i egenskap av kyrkans högsta styresman stod direkt under kungen. Den förekom inte i Finland, men i Jämtland 1563–1570, 1611–1613, Skövde 1610–1618, Göteborg 1665–1725, Kalmar 1555–1678, Mariestad 1581–1647, Karlstad 1647–1722, Härnösand 1647–1772, Visby 1645–1772, vid
Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817, i Trondheim 1658 och i Karlstad 1772–1829, i Östersjöprovinserna Narva 1641–1704, Reval 1565–1638, Livland 1622–1678, Ösel 1645–1710 och i Preussen 1626–1635.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för
ordinarie ledamot i
styrelse och dylikt.
Av en enskild person, ett administrativt rättssubjekt, ett
stånd eller regional del av ett
rike till överheten ställd bön, anhållan, ansökan om beslut, hjälp,
nåd m.m. I Kgl. Maj:ts
kansli tillämpades en
indelning i brev, propositioner och relationer å ena sidan och
handbrev och suppliker å den andra. De förra ärenden om utrikes
styrelse och riksangelägenheter, de senare även benämnda privata ärenden, ärenden som avser en enskild person, ett administrativt rättssubjekt som en kyrkoförsamling, ett stånd eller en del av riket. Under autonoma tiden användes termen också om enskilds skrift till myndigheter i allmänhet.
Person som inkommit med en (skriftlig) supplik.
Avsättande från
ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Avdelning inom Kammarkollegium, bestod av första respektive andra svenska landskontoret.
Förfarande som innebar att man genom
besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget.
Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter.
Syn kunde också företas på
initiativ av en privatperson, som
av- och tillträdessyn mellan
jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
Officiell benämning på den
dom som meddelades av häradsrätten efter en
syneförrättning gällande en tvist om rågång, ägogränser eller bolstada skäl; häradssynedom. Synedomar förekom redan under medeltiden och stadgades i jordabalken i 1734 års lag.
Syneförättning som företas under rundgång.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens
ombudsman eller
ledamot av domstol, hade
rätt att delta i en
syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Nämnd av varierande sammansättning med uppgift att förrätta syn, granskning. Dylika nämnder fanns sedan 1600-talet framförallt för husesyner , av- och tillträdessyner eller ekonomiska besiktningar på boställen. Tillfälliga synenämnder tillsattes också av häradsrätterna, särskilt i jordtvister, innan
beslut fattades i saken.
Nämnden kallades också besiktningsnämnd, ifall syneförrättningen gällde en ekonomisk
besiktning av till exempel ett boställe.
Rätt att förrätta
syn och döma i synemål.
Under medeltiden det återkommande mötet för prästerskapet i ett katolskt biskopsstift. Mötet omfattade också mässor och tidegärder för att befästa den sakrala gemenskapen.
Undervisning gavs genom predikningar och av lärda förkunnare. Biskopen sammanfattade förhandlingarna, och också skriftliga stadgor kunde utfärdas. Prästernas närvaro var obligatorisk och endast det antal som behövdes för själavården fick dispens. Prostarna ansvarade för prästerna i sitt område. Mötet varade i tre dagar och mötesplatsen var domkyrkan i stiftsstaden. Terminen för synoden i
Åbo växlade och kan inte fastställas.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan möte för stiftets präster och lektorer, sammankallas av biskopen. Ursprungligen kallades mötet
synod eller prästmöte, men benämns från 1869 synodalmöte. Mötena förde fram till 1869 en tynande tillvaro, men fick genom kyrkolagen samma år klart definierade uppgifter och en ställning som kyrkomötets beredande organ. Mötet behandlade teologiska frågor, synodalavhandlingar, församlingarnas skötsel och annan kyrklig verksamhet och administration.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Titeln gav innehavaren
rang i
rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Uppdrag eller mandat som
ombud åtog sig då denne genom avtal förband sig att agera syssloman. Till
sysslomanskap hörde advokatyrket och uppdragen som god man, revisor, arkitekt, bankman eller konsult.
Mansperson som svarar eller ska svara för någons sytning, sytningsgivare.
Industriell anläggning för sågning av
timmer till olika sågsortiment.
Sedan autonoma tiden en
interimistisk åtgärd som
domstol eller förvaltningsmyndighet vidtar gentemot person, föremål eller egendom för att skydda en enskilds
rätt eller allmän fördel (mot hotande fara, olägenhet eller skingring av egendom).
Sämja eller
stadga var benämningen på en från medeltiden härstammande beskattningsform som innebar att
kronan och en eller flera skattebetalare ingick överenskommelse om erläggande av en fixerad skatteprestation. För bönderna inom ett
distrikt som betalade sämje- eller
stadgeskatt var det fråga om en kollektiv
pålaga som ofta utgick i en enhetlig vara eller i pengar. Sämjebeskattningen avvecklades under de första århundraden av nya tiden.
All
ägodelning som cirka 1759–1848 inte var ett
storskifte eller laglig
hemmansklyvning utan berodde på sakägarnas gottfinnande och beslut, både då det gällde verkställigheten och ägorna som delades.
Besvärsutskott vid lantdagen, handlade särskilda
besvär och ansökningsmål, under ofärdstiden (1892–1905) särskilt angående de begångna olagligheterna.
Fiske i kronans fiskevatten mot årlig
ränta till kronan. Kunde efter skattlagd
ränta övergå i enskild ägo.
Att ha säte och
stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande
församling eller sällskap.
Överlämna ett omtvistat föremål till en opartisk person, som sedan skulle överlämna föremålet till den rätta ägaren.
Skola som meddelade
undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst.
Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en
direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens
kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
T
Tjänstebeteckning för den hovtjänsteman som ansvarade för dukning och servering samt uppsikten över dukar, servis och bordsilver under 1700-talet. Taffeltäckaren hörde till betjänterna vid Kungliga Silverkammaren.
Befogenhet inom arvsrätt att utan lottning välja sin andel av arvet som gällde fast egendom på landet. Detta gällde bl.a. broder framför syster eller en arvinge med större arvslott framför en arvinge med mindre arvslott.
Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
Riksdagens allmänt planerande organ, består av talmannen,
vice talmännen och utskottens ordförande.
Benämning på
gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge
stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och
kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans
gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en
taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot
avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.
Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där
hållskjuts och fri
inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.
Samling av föreskrifter eller regler.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna
Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje
skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
I Ryssland lägre
lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
Anställd person vid en
telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid
Järnvägsstyrelsen och
Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafmekanik.
Telegrafmekaniker fanns vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1855 fristående station för telegrafnätet, vilken förestods av en telegrafist. Telegrafstationerna sorterade under
Telegrafstyrelsen och delades in i olika klasser. Efter självständigheten var telegrafstationerna antingen en station enbart för telegrafnätet eller ett förenat post- och telegrafkontor. Senare upprättades ofta en förenad telegraf- och telefonstation i telegraf- och telefondistrikt.
Avgift för telegram, fastställdes från och med 1855 enligt tysk-österrikiska normer. Avgiften bestämdes enligt antalet ord och avstånd mellan avsändare och adressat i enlighet med zoner.
Gräns. Under medeltiden fanns bestämda tidpunkter då inom- och utomprocessuella rättshandlingar skulle företas. Uttrycket användes för bestämda tidpunkter då en viss process, som exempelvis ett ting, skulle äga rum, men kunde också beteckna en viss tidsrymd.
Betyg. År 1649 blev rektorerna skyldiga att se till att de elever som lämnade skolan fick ett tillförlitligt betyg över sitt uppförande och sina kunskaper. Först 1807 fastställdes innehållet. Av betyget skulle det framgå vilka ämnen eleven hade studerat och hur studierna hade framskridit. Dessutom skulle elevens talanger och hans uppförande under studietiden beskrivas. Systemet med att sifferbedöma prestationerna härstammade från Frankrike. Efter att metersystemet införts började skalan 1 till 10 att förekomma i kadettskolan. Folkskoleförordningen 1866 gav fotsättningsvis en oenhetlig betygsättning. År 1889 infördes ett
formulär för avgångsbetyg från folkskolan med siffrorna 1 till 10.
Skattmästare;
tjänst som förekom i det medeltida domkapitlet. Tjänsten stod formellt under prelaterna men tillerkändes en högre rang, fastän den inte innebar en formell förmansställning. Tjänsteinnehavaren tillhörde dock vanligen kapitelsledamöterna.
Religiös
orden som gjorde ett pricipiellt avkall på innehavet av fast egendom och reguljära intäkter. I stället baserades ekonomin på brödernas arbete och gåvor.
Tiggeri och tiggarnas verksamhet reglerades redan i landskapslagarna. Tiggare hade
rätt till kristlig begravning trots att likstolen måste bli minimal. Utländska arbetsföra tiggare som strök omkring skulle enligt ett kungligt
brev från 1303 jagas ut ur landet. Kyrkliga
statuter 1279 förhöll sig med stor misstänksamhet till främmande kringstrykande präster utan
pass eller rekommendationer. Organiserat
tiggeri bedrevs av tiggarmunkarna, av fattiga djäknar genom
sockengång och av hospitalen.
Kvartering för trupper på marsch i form av framför allt husrum med bohag och mat samt värme och ljus. Endast statens och allmänna ämbetsverks
hus samt prästerskapets boställen var befriade från skyldigheten, som ordnades av kronobetjäningen eller magistraten.
Intyg som utfärdades i den
församling som den döde hade tillhört, i det fall att begravningen, med eller utan jordfästning, skulle äga rum i en annan församling.
Benämning på ett
intyg som utfärdats av en
myndighet om myndighetens tillstånd att utöva ett sådant yrke eller ett sådant näringsfång som inte får utövas utan tillstånd. Tillståndsbevis behövdes i begränsad omfattning efter införandet av näringsfrihet 1879. Benämningen kunde också användas om utgivningsbevis, vilket innebar tillstånd för att publicera en periodisk skrift.
Person som yrkesmässigt utövar
tillsyn över någon eller något.
Inspektion i samband med att man ingick ett arrende- eller boställskontrakt.
Person som yrkesmässigt utför arbete med timmer,
hantverkare vid infanteriet som utförde bro- och skansarbeten, skeppshantverkare vid flottan.
Person som yrkesmässigt mäter och registrerar tidsåtgång för (av enskild arbetare) utfört arbete eller arbetsmoment för att utifrån sådan mätning beräkna arbetares lön.
Timskrivare fanns fr.o.m. 1877 bl.a. vid
Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Sammankomst för rättsskipning, jurisdiktion. Ursprungligen utövades domsrätten av tingsmenigheten, och tingsordförande avkunnade domen i folkets namn. Sedermera avlöstes tingsmenigheten av tingsvittnen. Domkretsens hövding ledde förhandlingarna. I det medeltida rättsväsendet förekom olika former av ting. De kunde ha olika dignitet som
konungsting och landskapsting, vilka var överordnade häradstingen. De kunde också ha särskild kompetens som biskopsting.
Ersättning för ett hemmans skyldighet att gratis hysa, underhålla och skjutsa
domare och nämndemän. I Sverige utgick tingsgästningen i penningar, i Finland nästan uteslutande i persedlar. I mitten av 1600-talet fixerades avgifterna och utgick sedan som tingsgästningskappar. Fram till 1672 var varje
hemman skyldigt att gratis hysa och underhålla häradshövdingen, lagmannen och nämnden, samt att utan ersättning skjutsa dem på ämbetsresor. Tingsgästningen disponerades ursprungligen av domarna och sedan 1600-talet av hovrätten. År 1778 övertog landshövdingen ansvaret för
uppbörd och redovisning.
Den gudstjänst som inledde varje häradsting.
Tingspredikan innehöll sång, böner och en predikan som gav anledning till eftertänksamhet inför den sittande rättens viktiga uppgift att döma rättvist.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess
kyrka och dess fattiga. I
Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
Regionalt eller länsvist
kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad
skatt eller
avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en
avskrift bifogades till tiondelängden.
Penningspel där deltagaren slår
vad om utgången av fotbollsmatcher.
Tippning blev tillåtet 1940. Avkastningen skulle användas till stöd för idrott. Spelet sköttes av bolaget Tippaustoimisto som grundades av Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Tillsammans med staten omorganiserades verksamheten 1941 och bolaget bytte namn till Veikkaustoimisto.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons
titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Innehavare av förlänad
titel utan motsvarande
tjänst eller ämbete, till exempel titulärlandshövding,-lagman, -professor, -råd och -prost.
Förrättning som utförs av en tjänsteinnehavare i kraft av sin tjänst.
Rangordning, vanligen i tre förslagsrum, av de mest lämpade sökandena till en ledig
befattning inom civilförvaltningen och kyrkan.
Tjänsteförslag läggs fram av den
myndighet som har förmanskapet över den blivande tjänstemannen.
Uraktlåtenhet att uppfylla sina tjänsteplikter eller tjänsteåligganden. Under svenska tiden användes ofta termen neglentia. Från 1889 ingår
tjänsteförsummelse i det som kallas tjänstefel.
Postgång i (offentligt) tjänsteärende, omfattas av tjänstebrevsrätt (till exempel tjänstefrimärken och -brevkort m.m.), tidigare fribrevsrätt.
Under 1500-talet kungen närstående man, mellan 1600–1917 en i statlig offentligrättslig
tjänst (på lön eller arvode) anställd person, som var underställd en beslutsfattande ämbetsman. Efter 1918 kallas både ämbetsmän och befattningshavare för tjänstemän.
Tjänsteman som var förordnad att sköta en viss tillfällig
tjänst eller anställd som
extraordinarie i anslutning till en stadigvarande tjänst. Motsats: tjänst på stat.
Tid under vilken en tjänsteinnehavare är i tjänst. Tjänstetiden kan överskrida den aktiva arbetstiden om tjänsteinnehavaren har skyldighet att stå till förfogande även utanför arbetstid.
Tjänstetid kan också avse den tid en tjänsteinnehavare varit anställd i sin tjänst.
Det antal år en
tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet
tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran,
pension eller vid tjänstetillsättning.
Offentligrättslig
specialdomstol 1926–1987 som vid behov sammanträdde för att behandla
besvär rörande avsättningar från tjänsten och tjänstetillsättningar, tjänstepensioner m.m. Domstolen tillsattes av republikens
president för fem år, medan
statsrådet utnämnde åklagaren. Den bestod av fem medlemmar, av vilka minst tre måste ha domarkompetens.
Ersättning till vissa
ordinarie ämbets- och tjänstemän för den löpande dagliga tjänsten, vid sidan av den
fasta lönen i ett
boställe och sportler. Om tjänstemannen anställde en
vikarie skulle tjänstgöringspenningarna helt eller delvis avstås till denne, om inte annat hade stadgats.
Under svenska tiden en
titel för varje särskild medlem av
nämnd på landsbygden (nämndeman i
häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild
ed (
värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald
församling som bestod av tolv män.
Under svenska tiden om
ed stadgad i lands- och
stadslagen till 1695 för tolv edgärdsmän som styrkte sanningen i den misstänktas påståenden inför domstol. Under svenska tiden var
tolvmannaed också en synonym till nämndemannaed.
Från och med 1600-talet
förteckning över fastigheterna i en
stad eller till staden erlagda tomtören, innehållande uppgifter om bl.a. tomtens nummer, förrättade mätningar på tomten, dess areal och ägare eller innehavare samt
byte av denne.
Tomtbok fördes och förs av magistraten utsedd
tjänsteman eller
myndighet inom ekonomiförvaltningen.
Geografisk
karta som skildrar ett områdes topografi: höjdskillnader, vattenområden, skogs- och åkerområden m.m. Dylika kartor började uppgöras 1628 och särskilt efter 1643. Lantmäterikommissionerna kartlade under 1700-talet 180 socknar, under perioden 1841–1855 ytterligare 339 socknar, från 1859 slutligen också Lappland.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Framtvingad
bekännelse inför rätten.
Tortyr förekommer ytterst sparsamt i de medeltida landskapslagarna. Få tortyrfall är kända. Olaus Petri varnade delvis för tortyr i sina domarregler. Räkenskaperna i Stockholm upptog några tortyrinstrument 1462.
Vadslagning i samband med travtävlingar. År 1927 fick Finska travförbundet tillstånd att ordna totalisatorspel. Inkomsterna skulle användas för att utveckla hästaveln. Omsättningen var länge liten och verksamheten hårt reglerad. Först på 1960-talet ökade omsättningen.
Från 1881 avdelning vid
Poststyrelsen vilken ansvarade för posttrafiken och den infrastruktur som krävdes för den.
Trafikavdelningen delades in i tre kontor: Statistiska kontoret,
Reklamationskontoret och Tidningskontoret. Avdelningen avskaffades 1927 då Poststyrelsen gick ihop med
Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Tjänstebeteckning för chefen vid Poststyrelsens trafikavdelning 1881–1927 och generalpostdirektörens ersättare. Trafikdirektören ansvarade för postförbindelserna inrikes och utrikes samt postverkets statistik och inventarier. Direktören utnämndes under autonoma tiden av
senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av postverkets generaldirektör. Ursprungligen krävdes
kameralexamen för tjänsten.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till trafikdirektörens uppgifter hörde att övervaka att stationerna, tågen och betjäningen till sitt antal och sin kvalitet motsvarade de allmänna kraven på trafiksäkerhet.
I Ryssland från 1809 territoriellt
distrikt för byggnad, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, både lands- och vattenvägar. Distrikten, som var militärt organiserade, var till antalet tio, och VIII trafikdistriktet omfattade både
Gamla Finland och Nya Finland, det vill säga de delar av Finland som 1809 av Sverige avträtts till Ryssland. Under distrikten verkade arbetsbrigader. Trafikdistrikten lydde under Huvudförvaltningen för land- och vattenkommunikationsleder.
Ingenjörsofficer (rangklass 4 eller högre) tillhörande generalitetet som var chef för ett trafikdistrikt.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över tågtrafiken inom ett distrikt, senare inom en trafiksektion. En
trafikinspektör av första klass ledde linjeförvaltningens trafiksektion. Trafikinspektörer fanns även vid
Transportbyrån vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och vid Post- och telegrafstyrelsen.
Regler för trafik.
Trafikreglemente för järnvägen utfärdades då järnvägen byggdes och ett nytt
förslag framfördes 1895. Trafikregler infördes 1929 och reglerade trafiken på allmän väg, gator och torg, offentliga platser samt på sådana enskilda vägar där allmän trafik var tillåten. Då infördes också högertrafik.
Enhet inom stadsförvaltningen. Trafikverket ansvarar för en stads trafikförvaltning.
I fråga om ekonomisk verksamhet: affär(shändelse), operation, rörelse eller överföring, i synnerhet i fråga om konto och dylikt.
Tillfälligt förordnad
tjänsteman på viss
befattning som har sökt den
ordinarie tjänsten, till exempel interrims- och expeditionsfogdar som ansökte om att bli anställda i ordinarie kronofogdebefattningar.
Person som utställer (trasserar)
växel eller check.
Växel som utställts (trasserats) men som ännu inte accepterats av trassaten.
Försummandet av sådana handlingar som antingen var lagstadgade eller ålagda av domstol. Dit hörde exempelvis försummelse att delta i vägbygge,
skalljakt eller att
inställa sig i domstol.
Dom i
tvistemål mot
part som utan laga
förfall har uteblivit från eller är passiv under rättens sammanträde dit han i vederbörlig ordning har kallats.
Tredskodom stadgas redan i landslagen under medeltiden och 1692 samt i 1734 års lag. Sedan självständigheten används termen vanligen i betydelsen
dom som ges i ett dispositivt tvistemål av samma orsaker.
Benämning på en
soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att tre rotar respektive
rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Tremänningssystemet avskaffades 1721.
Överdomstol för de svenska områdena i Tyskland. Wismars styrelseskick på kungens vägnar. Leddes av en
borgmästare och ett tribunatråd.
Benämning på manlig förtroendevald.
Ordning, inbegripande stadganden om tilltänkt efterträdares börd, ålder och kön, enligt vilken regentskap övergår till ny innehavare (infördes i Sverige 1544).
Under tidig medeltid var Sverige en blandning av arv- och valrike. Kungen utsågs bland de förnämsta ätterna. För att försäkra sig om att successionen skulle gå till den
äldste sonen, började den regerande kungen låta välja denne till kung redan under sin livstid. Det minskade också stormännens möjligheter att ställa villkor till tronpretendenten. Under 1300- och 1400-talen betonades i lagstiftningen Sverige som ett valrike. Kandidaterna skulle då vara kungasöner, så vitt sådana fanns att tillgå. Valprincipen poängterades också i unionsdokumentet från mötet i Kalmar 1397. Arvrikesprincipen infördes först genom Västerås
arvförening 1544.
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen.
Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Den lastade utrustning som medfördes i fält.
Kollektiv beteckning för
militär personal i underhållstjänst vid
bataljon elbetjäning kompani.
Förråd där kompaniet förvarade sin materiel.
Person anställd för att blåsa trumpet. Trumpetarna var de musiker som i det tidigaste skedet knöts till hovet. Fast anställda
trumpetare fanns hos Kristoffer av Bayern. En fast trumpetarkår förekom hos Kristian I. Under det tidigaste skedet hade trumpetarna förmodligen inte någon musikalisk funktion. Deras uppgift var att blåsa till samling och uppbrott vid bestämda tidpunkter på dagen, stå för en del av programpunkterna vid festliga tillfällen samt under krigstider framföra budskap. De omnämndes vanligen som ”kongens trommertere”.
Musiker i hovkapellet som från 1620 var uppställd på hovstaten.
Under 1500-talet person som yrkesmässigt med hjälp av trumpet basunerade ut
offentlig information i
stad eller propagerade för arbetsgivarens sak.
I svenska städer stadsanställd med uppgift att genom trumslagning bl.a. kalla till möten och sammanträden. Även i
Gamla Finland fanns anställda
trumslagare i städerna.
Rätt att trycka och sälja litteratur utan censur.Tryckfrihetsförordningen infördes den 16 december 1766 med grundlags kraft. Det blev tillåtet att skriva och trycka allt som inte stred mot den rena evangeliska läran, antastade rikets grundlagar eller smädade kungahuset. Endast religösa arbeten skulle fortsättningsvis förhandsgranskas av domkapitlen.
Läroanstalt med högre utbildning i trädgårdsskötsel. Trädgårdsinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Trädgårdsskolorna som inrättades från 1880-talet upprätthölls till en början med statsunderstöd av enskilda trädgårdssällskap eller personer. För högre utbildning i trädgårdsskötsel fanns trädgårdsinstitut. Trädgårdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ofri person. Trälen saknade
manhelgd och stod utanför ätten i motsats till en fri person. Han var
rättslös i förhållande till sin ägare och dennes familj.
Brott begångna mot en
träl behandlades som skadegörelse på annans egendom och sonades genom ersättning för ägarens förlust. Ägaren ansvarade för brott begångna av en träl. Trälkvinnans barn tillhörde hennes ägare. En träl kunde säljas, stjälas, skänkas bort eller gå i arv. En person kunde bli träl genom härtagning eller om en fri person gjorde sig och sina efterkommande till gävträlar. En
infödd kunde också arbeta av sin skuld eller lämna sina barn som skuldträlar. Frigivning av träl skedde genom
ättledning i ägarens eller någon annans ätt.
Träldom avskaffades genom Skarastadgan 1335.
En form av slaveri. Trälen var
rättslös och sågs som sin herres personliga egendom. Träldomen avskaffades officiellt i Skarastadgan 1335, för lapparna troligen 1554 när Gustav Vasa drog in birkakarlarnas skatteuppbördsrättigheter till kronan.
Under 1700-talet benämning på stridsfartyg eller förhyrda handelsfartyg vilka för en örlogsflottas räkning användes som lasaretts-, logements- och kasernfartyg, transport- eller verkstadsfartyg.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt
fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat
fängelse (högst livstid).
Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i
länsfängelse eller centralfängelse.
Under svenska tiden och autonomin benämning på
fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på
tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Det
regale som innebar en
avgift vid handel. I Sverige infördes
tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Lager(lokaler) där tullpliktiga importvaror tullfritt får förvaras.
Särskilt om tulldeklaration.
Auktion på av tullmyndighet beslagtaget gods.
Att enligt gällande föreskrifter kontrollera, klassificera samt fastställa och i vissa fall utkräva
tull för importerat eller exporterat
gods samt resgods.
Att belägga en vara med tull, även om att ålägga en person att betala tull.
Tulltjänstemans eller tullmyndighets
beslag eller konfiskering av
tullgods eller smuggelgods, även konkret om beslagtaget gods.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
I Ryssland gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen motsvarande
gränsridarestaten i Sverige och Finland med uppgift att förhindra olaglig in- och utförsel av varor. I
Gamla Finland uppställdes en sådan enhet från och med 1785 och ersatte gränsridarestaten. I Sverige har termen ”tullbevakning” en något annorlunda betydelse.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande
tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Föreståndare för tullbevakning.
Bok för bokföring av tull.
Bom avsedd att hejda passerande för tullkontroll, särskilt om sådan bom vid infart till stad, stadsbom.
Patrullbåt använd av tullpersonal.
Skriftlig handling som (för tullbehandling) redogör för
tullpliktig försändelses innehåll, värde och dylikt och som följer försändelsen till (eller från) utlandet.
Deposition av viss summa hos tullmyndighet som säkerhet för betalningsanstånd med slutgiltigt tullbelopp.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I
Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en
tulldirektör (rangklass 6–9).
Område vars personal stod under chefsskap av en närmast under centralstyrelsen lydande person (
tulldistriktschef).
Finskt
kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Om vara (även om handel och dylikt): befriad från tull; även om person: befriad från att erlägga tull.
Förordning rörande tullväsendet,
förordning innehållande regler för verkställandet av tullagen.
Om tullmyndighet:
utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Genom bedrägligt förfarande undvika att betala
tull för varor och dylikt.
Gods som ska undergå eller har undergått tullbehandling.
Hus som inrymmer tullkontor.
Inspektion av fordon eller fartyg,
tillsyn över att gällande bestämmelser om
tull följs, även om instans.
(Statens)
intäkt av tullavgifter.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Medel som uppkommer genom tullavgifter.
Avgifter som uppbars på in- och utförsel av varor, både utrikes och inom riket.
Tull uppbars sedan slutet av 1200-talet. På 1300-talet fick tullen ett samband med silverväxeln, som sedan uppbars i olika perioder fram till 1637. Under största delen av Gustav Vasas
regering förekom endast intull. Utförseltull infördes 1559. År 1718 arrenderades sjötullen ut på ett år. Arrendet förlängdes inte följande år utan i stället började en tilläggsavgift, licent, att uppbäras.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare
brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer,
lurendrejeri och smuggling.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Särskilt sådan
tullförpassning som åtföljer fartyg eller flygplan vid avgång till utlandet.
Tullavgift, även penningmedel uppkomna genom tullavgifter. Termen används ofta i plural: tullpenningar.
Om vara för vilken
tull ska erläggas.
Stats, regerings eller partis politik rörande tullar.
Återbetalning av erlagd tull.
Fastställt belopp som utgör tull(
avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Stämpel som användes för att plombera ett fartygs skeppsluckor när lasten var granskad och klarerad. Också fartygets
märkrulla skulle sigilleras. Sigilleringen sköttes av den vakthållande besökaren vid tullkammaren eller i öppen sjö av en jaktlöjtnant.
Förordning angående allmänhetens rättigheter och skyldigheter beträffande tullen.
Staket eller stängsel runt
stad som utgjorde tullområde.
I Ryssland från och med början av 1700-talet tullanstalt vid rikets landgränser för uppbörden av tullavgifter för införda och utförda tullbelagda varor. Tullstationerna lydde vanligen under någon tullkammare. Tullstationer fanns även i
Gamla Finland där de 1797–1808 lydde under tullinspektorn i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Tulltaxa, även övergående i betydelsen
tullsats eller avgift.
Förteckning över gällande tullsatser (och uppgifter om tullfria eller med import- eller
exportförbud belagda varor).
Inom den svenska tullförvaltningen från förra hälften av 1600-talet
tjänsteman i ledande ställning, särskilt vid packhus. I Ryssland var en
tulluppsyningsman från början av 1700-talet en tjänsteman vid tullförvaltningen, som utsågs bland köpmän. Vid sekelskiftet 1800 var tulluppsyningsman chef för tullstation. I
Gamla Finland var tulluppsyningsmannen chef för tullstationerna i slutet av 1700-talet och början av följande sekel.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog
Finansministeriet uppgiften.
Generaltulldirektionen och senare
Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av
tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
En varas ekonomiska värde efter vilket tullsatsen beräknas.
Sammanfattande om allt som hör till eller har samband med tullens organisation eller verksamhet, särskilt övergående i att beteckna tullmyndighet eller tullverk.
Tjänsteman vid Tullstyrelsen.
Den största enheten i Johannitordens organisation. Johannitorden var indelad i sju och efter 1462 i åtta tungor eller nationer (Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England). De fick sin slutliga form på 1300- och 1400-talen och varje tungas
ledare på Rhodos blev innehavare av var sitt ämbete. Tungan leddes av en
generalprior och hade sina egna provincialkapitel. Varje
tunga var indelad i priorat.
Kommunal inrättning för en stads eller kommuns turistärenden. Turistbyråerna förestods oftast av en turistombudsman.
Föreståndare för en kommunal turistbyrå.
Arbete för statens räkning, införd 1936. Före det användes beteckningen allmänt arbete.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses
förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande
anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till
tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Under året 1918
fängelse för fångar dömda till
straffarbete för statsbrott, ombildades 1922 till
fängelse för fångar som var förordnade till
tvångsarbete för
politisk agitation eller handling som ansågs hota rikets säkerhet, i viss mån också samhällsmenligt
lösdriveri (till 1936). Tvångsarbetsanstalterna avskaffades 1940.
Från självständigheten i lagstiftningsspråk förekommande beteckning för en specialanstalt eller avdelning vid
straffanstalt avsedd för farliga återfallsförbrytare.
Fängelsedomstolen beslutar om internering av farliga återfallsförbrytare.
Åtgärd som syftar till att säkerställa till exempel att en förpliktelse fullgörs eller att en utredning verkställs, oberoende av
vad den som åtgärden riktar sig mot önskar. Själva åtgärden förekom redan under svenska tiden. Termen
tvångsmedel infördes i lagstiftningsspråket i början av 1900-talet.
Ursprungligen benämning på förvaringsplats för artilleripjäser, senare kollektiv benämning på byggnader som tillhörde artilleriet och i vilka artillerimaterial och handvapen förvarades.
Benämning på materiel omfattande vapen, ammunition och fordon för armén.
Artilleriofficer med
befäl över tygstation. Under tygmästaren verkade
tygskrivare och tygvaktare.
Civilmilitär
tjänsteman vid
tyghus eller tygstation, med uppgift att föra räkenskaper och sköta frågor rörande tygmateriel. En dylik fanns i
Åbo också vid landskontoret, åtminstone 1729.
Civilmilitär
tjänsteman som ledde en tygverkstad. Till tygverkmästarens uppgifter hörde bl.a. att övervaka ordningen inom verkstäderna.
Verkstad för underhåll och reparation av tygmaterial såsom artilleripjäser och handvapen.
I
lag stadgat förbud för
tjänsteman att yppa sekretessbelagd information eller sådant som inte får yppas för andra på grund av ärendets natur (till exempel bikthemlighet, hälsotillstånd). Tystnadsplikten gäller både i
tjänst varande statliga tjänstemän och sådana som redan har avslutat sin statstjänst.
Beteckning på föreskrifter rörande truppers förflyttning,
inkvartering och underhåll vid tågmarsch.
Enheter som grundades av den fredstida armén vid mobilisering. Täcktruppernas uppgift var att skydda uppställningen av den krigstida fältarmén. År 1939 bestod täcktrupperna av tre kontingenter värnpliktiga, de stamanställda gränsbevakningsstyrkorna och skyddskårister som bodde i gränszonen. När fältarméns uppmarsch var klar inlemmades täcktrupperna i sina egna divisioner.
Stadsbok som innehöll judiciella, kommunala och kamerala anteckningar. Den tillhörde staden och förvarades i stadskistan. Anteckningarna fördes av stadsskrivaren. Ämbetsspråket skulle vara svenska. Vanligen var tänkeboken uppställd i kronologisk ordning. Med undantag för i Kalmar var tänkeboken huvudsakligen rådhusrättens protokollbok. Anteckningarna hade en rättsligt bindande karaktär. Anteckningar om jordöverlåtelse hade därför samma rättskapacitet som fastebrev. Överstrykning gjorde dock de införda besluten kraftlösa.
Ersättning för mat, som en
tjänsteman fick när han gjorde en tjänsteresa. Exempelvis fick en
fångvaktare 1592 fyra mark i tärpenningar när han förde några tattare till gränsen.
U
Lag som strider mot rättspraxis, vanligen i samband med kriser eller krig.
Benämning på
sytningsman som på ålderdomen lämnat hemmet ifrån sig till son eller måg och levde på undantag. Hustrun kallades i sin tur undantagskvinna.
Militär befälskategori som består av
underbefäl till skillnad från överbefäl. Fram till 1823 bestod underbefälet i ett
kompani inom den svenska armén av en fältväbel, en sergeant, en förare, en furir, en rustmästare, en
mönsterskrivare och tre korpraler. I Finland innefattar underbefälet underofficerare, officersaspiranter, officerselever samt sergeanter och undersergeanter.
Under autonoma tiden samlande benämning på
fyllnadsborgen och kontraborgen.
Från autonoma tiden
ordförande i allmän underrätt. Motsats:
domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser
underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som
nämndeman eller domare.
Domstol i lägsta instans, huvudsakligen första
rättsinstans såsom häradsrätten på landsbygden och rådstugurätten i stad, i vissa städer ursprungligen kämnärsrätten.
Lägre underofficersbefattning som var likställd med
konstapel vid artilleriet.
Den lägsta underofficersgraden i styrmansstaten i den svenska flottan.
Överståthållarens i Stockholm närmaste man.
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614.
Underställning innebar att en av underrätten fälld
dom inte fick verkställas utan förnyad
prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst
brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Ärenden som enligt
lag eller annat
reglemente skulle hänvisas till högre
instans för slutgiltigt avgörande. Underrätterna skulle lämna vissa domar i
brottmål till hovrättens prövning. Om hovrätten var oenig måste den under svenska tiden underställa domslutet Kgl. Maj:t,
Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol, under autonoma tiden Justitiedepartementet.
Invånare i en
stat i som är förpliktad till underdånighet gentemot statens makthavare, förknippat med ett icke-demokratiskt, monarkistiskt statsskick.
Enhet vid sjöbevakningsväsendet.
Under 1600–1700-talet förekommande samlande benämning på den finansgranskande verksamhet som idkades i Kammarkollegiums generalbokhålleri.
Medlem av
statsrådet och chef för Undervisningsministeriet. Fram till 1922 var titeln kyrko- och undervisningsminister, då ministeriet hette Kyrko- och undervisningsministeriet. Undervisningsministern ansvarade för frågor som rörde kyrko-, skol-, kultur- och idrottsförvaltning.
I det medeltida universitetet i Uppsala var lärarna skyldiga att behandla de föreskrivna kurserna som föreläsningar. De bestod av diktat av grundläggande texter och kommentarer till dessa. Magistrarna var också skyldiga att i två års tid efter promoveringen hålla föreläsningar. Undervisningen inleddes med lectiones och excercitia på S:ta Birgittas dag den 7 oktober 1477.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En
undsättningsfond skulle finnas i varje
socken eller
fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels
tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på
beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt
magasin spannmålslager.
Landsomfattande
fängelse för förbrytare i åldern 15–18 år eller personer som i psykiskt avseende var likställda med dem, i viss mån också en del förstagångsförbrytare. Åldersgränsen höjdes 1950 till 21 år. Sedermera användes beteckningen också om separat fängelseavdelning i vanligt fängelse. Ungdomsfängelset verkade under översyn av uppfostringsinspektören.
Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av
vice kanslern.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande
häradsting eller i
rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få
fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om
uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Kan hänvisa till folk som tillfälligt kallades till truppernas förstärkning eller till krigföring på egen hand. Efter värnpliktsarméns tillkomst betecknar
uppbåd den av försvarsmakten arrangerade tillställningen där de värnpliktiga får information om tjänstgöringen och tilldelas en tjänstgöringsplats.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Offentligt tillkännagivande av de i uppbådslängden nedtecknade personerna som hade skyldighet att delta i uppbådet. Av uppbådskallelsen skulle även framgå platsen och tidpunkten för besiktningen samt information om de
straff som uteblivande från uppbådet medförde. Uppbådskallelsen lästes upp i kyrkorna två söndagar i rad.
Den räkenskapsbok som varje
pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Tjänsteman vid Överståthållarämbetet i Stockholm med
ansvar för debitering,
uppbörd och
redovisning av kronoutskylder inom Stockholm stads uppbördsdistrikt.
Under sjöexpeditioner fick den mest erfarne av fartygets
skeppare tjänstgöra som uppbördsskeppare. Uppbördsskepparen ansvarade för fartygets segel och tackling vid avresan samt övervakade att utrustningen sköttes och underhölls under resans gång.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes
höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Period för vilken
skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens
redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Ursprungligen
asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en
korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs
län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela
uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig
undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av
Barnskyddsbyrån vid först
Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Under 1700-talet benämning på det belopp med vilket en
valuta eller ett värdepapper överstiger det nominella värdet. Termen ersattes så småningom med ”agio”.
Anbudsförfarande för inköp av varor, tjänster och entreprenader till
offentlig verksamhet, sedan 1700-talet reglerat i lag.
Från 1945 avdelning vid Post- och
telegrafstyrelsen med
ansvar för att införskaffa material som behövdes för att anlägga och underhålla post-, telegraf-, telefon- och radionätet.
Offentliggöra genom uppläsning av myndighetsbeslut inför allmänheten.
Åtgärd som skulle genomföras i samband med inventeringar och vid
byte av magasinsförvaltare.
Uppmätning skulle också göras av de varor som levererades ut ur magasinet. För ut- och inmätning av spannmålen skulle
mätarepenningar betalas åt de edsvurna
mätare som inte erhöll någon lön.
Benämning på ibruktagande och inhägnande av ny mark (för spannmålsodling) i Savolax och Karelen.
Uppodling innebar
skattefrihet på viss tid eller nedsatt skatt, efter en vidtagen skatteförmedling.
I allmän underrätt gjord
förteckning över de
mål som skulle tas upp till behandling under den föreliggande sessionsdagen samt deras turordning. Listan skrevs ut efter målfördelningen och placerades på utsidan av dörren till rättens sessionsrum.
Det komplex av fastigheter (huvudsakligen kungsgårdar och kronoparker) strödda över hela landet, som till skillnad från konungens arvegods var kronans cirka 1350–1500. Avkastningen från godsen utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna. ”Att komma till Uppsala öd” avsåg i landslagen att konungen lagligen hade kommit i besittning av den kungliga värdigheten. Konungen hade besittnings- och nyttjanderätt till godsen, men fick inte förskingra eller minska dem. Skedde sådant måste efterträdaren återställa godset under kronan.
Skriftligt
beslut om att skjuta upp behandlingen av ett
mål eller ärende till ett senare rättegångs- eller beslutstillfälle för att lämna rum åt särskild utredning. Uppskov bör inte förväxlas med avbrott som innebär att samma sammanträde fortsätter senare.
Uppskovsbeslut stadgades för domstolar tidigast i 1734 års lag, under benämningen uppskovsdom.
Tjänstebeteckning för ansvarig
tjänsteman för ett
distrikt inom ett visst
bevakningsområde under autonoma tiden. Uppsyningsmannen ansvarade för verksamheten och inspektionerna. Uppsyningsmän fanns bl.a. från 1851 i Forststyrelsens forstrevir, från 1852 i
fattigvårdsdistrikt under fattigvårdsinspektören och från 1871 i
inspektionsdistrikt under boställsinspektören. Uppsyningsmän förekom även under självständighetstiden inom tullväsendet. I
Gamla Finland var uppsyningsmannen 1744–1785 chef för gränsridarestaten.
Med avsikt, planerad.
Uppsåt innebar strängare straff.
Laga åtgärd varigenom arvinge avsäger sig ett
arv och därmed de till arvet hörande skulderna.
Enligt bestämda former avfattad skriftlig uppteckning som ska utgöra bevis för en handling eller ett
beslut med vissa rättsverkningar. I tysk
praxis åtskiljs mellan offentliga urkunder och privata urkunder. Skillnaden har inte varit relevant i nordisk medeltid. Bruket av termen
diplom och
urkund är därför inte inom nordisk medeltidsforskning så strängt fixerat som på kontinenten.
Enligt bestämda regler uppsatt och bestyrkt
aktstycke med rättslig verkan, i allmänhet av
myndighet eller enskild person till kännedom eller för bestyrkande av en
sak upprättad källskrift, till exempel protokoll, kontrakt, skuldebrev,
intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller som på annat sätt är av betydelse som bevis.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes
hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes
hävd vara laga fång.
Riksdagsorgan under frihetstiden.
Urskillningsdeputationen klassificerade
besvär som inkommit till riksdagen och fördelade ärendena vidare till Sekreta utskottet, den
deputation dit ärendet hörde eller till riksförvaltningen eller domstolsväsendet.
Extra insatt, utanför det som är ordinarie.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt
kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och
hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens
uppsyningsman eller inspektör.
Ge
besked om att en räkning förfaller till betalning.
Vid inrättning som idkade utlåningsverksamhet (pensionskassa, bank,
fond eller ämbetsverk) förd bok över alla beviljade lån och alla låntagare. Utlåningsboken inkluderade också en för varje låntagare särskilt förd räkning, som vid pensionskassa avslutades varje år i kassainspektörens närvaro. Enligt reglementet för
direktionen för Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa 1764 upprätthöll kamreraren en utlåningsbok. Termen
utlåningsbok förekom också i lag- och kurialterminologin 1903.
Omdöme eller expertuttalande, vanligen uppgjort på särskilt uppdrag.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under
överexekutor verkställer
utmätning eller annan
exekutiv åtgärd. På landsbygden var
utsökning ursprungligen en
bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade
borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
Samlande benämning på officiella skriftliga bevis på en utnämning,
befordran eller transport till (annan) statstjänst, infört 1926.
Lotsande
styrman som lotsade fartyg utanför kustfarleden (till exempel till Visby).
Äldre namn på intendenturförråd.
Riksdagens
utskott har en central roll inom riksdagsarbetet (lagstiftningen) och ska enligt grundlagen tillsättas under valperiodens första riksmöte för hela valperioden. Utskotten inom regeringen kallas ministerutskott.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att
indelningsverket infördes togs en man från var
tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
Lista på män som utskrivits till militärtjänst, oftast en
soldat per
rote om tio man. Efter att personen antecknats i utskrivningslängden kunde han ännu ersättas med en avlönad soldat. Utskrivningslängden sammanställdes av utskrivningsnämnden på basis av rotelängder.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Avgörande röst. Under 1700-talet i Sverige konungens
rätt att fatta beslutet ifall konungen och
justitierevisionen (senare konungens högsta domstol) inte var överens.
Utslagsröst stadgades formellt i 1772 års regeringsform, men förekom tidvis långt tidigare.
I Finland använd benämning på en hemmansägare som i en främmande
socken ägde
utbysskatt eller del av någon bys bolåkrar. Benämningen förekom under medeltiden och på 1500-talet.
Av
lantmätare utfärdat bevis på
rågång med
jordägare och övriga berörda personer, jämte den
karta som han gjorde upp över den utstakade råleden. Utstakningsbeviset var en av de handlingar som skulle bifogas ifall någon ville anföra
besvär över rådragningen.
Se och förorda, bemyndiga m.m. Uttrycket användes särskilt inom förvaltningen av skogs- och markområden.
Inom skogsbruket utmärkning av träd för avverkning och gallring. Stämplingen utfördes av en utsyningsman.
Sockenmagasins grundfond som bildade ett lånemagasin. Det skulle bestå av minst fyra tunnor rent och kärnfast spannmål i både
korn och råg. En
utsädesfond skulle sedan 1857 finnas i varje
socken eller sockendel, med undantag för Lappland. Den skulle bildas genom bidrag av alla hemmansägare, senast i slutet av året 1860. Den ersatte de tidigare lånemagasinen som hade inrättats på
frivillig bas.
Jordbruksmark som under tegskiftets tid låg utanför en bys inägor (åker och äng), vanligen skog eller betesmark i utmarken.
V
Administrativ
indelning för organisationen av smittkoppsvaccineringar. Indelningen infördes 1825 när landet indelades i 75 distrikt. År 1859 ökades distriktens antal till 76. Kontrollen av distrikten sköttes av provinsialläkarna, som också var skyldiga att årligen raportera om vaccineringen. Provinsialläkarna avfattade också kungörelser om vaccinering, vilka lästes upp från prediksstolen. År 1883 blev vaccineringen överförd till kommunerna.
Person som utför variolation eller senare
vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av
Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på
förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett
förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var skyldig att årligen uppgöra en vaccinationslängd, som provinsialläkaren sedan skulle sammanställa i en
rapport till Collegium medicum. Provinsialläkaren skulle personligen en gång per år övervaka vaccinatörens verksamhet. Församlingsprästerna var skyldiga att sammanställa en
förteckning över vilka som skulle vaccineras och hänvisa en lämplig plats där detta kunde göras. År 1859 förnyades bestämmelserna och barnmorskorna kunde bli anställda som vaccinatörer. De vaccinatörstjänster som grundats 1825 drogs så småningom in, och i deras ställe utnämndes barnmorskor.
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en
vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på
Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och
Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Obligatorisk smittkoppsvaccinering infördes gradvis 1883. År 1890 omfattade den hela landet. Vaccineringen genomfördes kommunvis men bekostades i Lappland och Kuolajärvi helt av staten. De kommuner som saknades vaccinationsdepåer fick statligt stöd. I kommunerna ordnades vaccinationstillfällen där vaccineringen var gratis. Vaccineringarna övervakades av landshövdingarna. År 1920 gavs en speciallag om
vaccinering under smittkopssepidemier. Den ersattes av en ny
lag 1936. Det sista smittkoppsfallet påträffades 1941, och 1952 avskaffades den obligatoriska smittkoppsvaccineringen.
Rättsmedel för överklagande, sökande av ändring, i lägre domstols
domslut i tvistemål.
Vad riktades huvudsakligen till hovrätten. Rättsmedlet inbegrep anmälan om missnöje med utslaget eller ändringsansökning och vadepenning, vilka sammanställdes i en vadeinlaga. Ibland avsåg man med ordet vad, lägga vad, erlägga vad också själva missnöjesskriften, ändringsansökningen eller vadepenningen.
Skriftligt
intyg på erlagd
vadepenning eller vadeskilling. Vadebeviset utfärdades av den underrätt i vilken missnöje mot utslaget genast hade meddelats efter delgivandet, eller av domstolens kanslitjänsteman eller rättens ordförande, närmast
borgmästare eller häradshövding, fram till 1868 också av
rådman vid
kämnärsrätt eller av lagman.
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols
domslut i ett tvistemål.
Vademål avsåg uttryckligen en
prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en
prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom
vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos
lagmansrätt och rådstugurätt. I
Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta
instans hos Dirigerande senaten. Den
ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga
appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Stadgad
avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts
domslut i ett tvistemål. Den
ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt
vadetid till underrättens
ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som
intyg på betalad
avgift fick den ändringssökande ett
vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den
överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I
Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Tjänsteman inom diverse förvaltningsområden med uppgift att underhålla och reparera eller bygga vagnar. Dylika tjänstemän fanns särskilt under svenska tiden upptagna på post-, stall- och militiestaten. Från senare delen också tjänstebeteckning för chefen för ett lokstall; lokstation. ”Vagnmästare” var även en
äldre benämning inom det militära på den officer som i en högre
stab vid en
armé i fält hade befälet över trängen.
Polisbevakningsområde, före 1950 ett av ordningspolisens sju bevakningsområden i Helsingfors som förestods av en överkommissarie.
Allmän tjänstebeteckning för väktare vid statlig
institution under autonoma tiden, särskilt sådana som 1823–1881 övervakade till exempel arbets- och korrektionsinrättningar samt
spinnhus och som tillsammans med vaktmästaren ansvarade för städning, eldning och annat praktiskt arbete.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som
kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Samarbete mellan partier i samband med val. Ett
valförbund innebär att partierna under rösträkningen betraktas som ett enda parti.
Geografiskt område vars röstberättigade invånare har
rätt att utse representanter eller elektorer i riksdags-, kommunal- eller presidentval. I enmansvalkretsar utses en representant efter en majoritetsprincip, medan man i flermansvalkretsar utser flera representanter efter en i allmänhet proportionell valmetod.
Förteckning över de röstberättigade inom ett röstningsområde i ett politiskt val.
Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Handling som innehåller bestämmelser om ett visst val.
Typ av rösträtt.
Valrätt används då en kollektiv enhet utser personer som i egenskap av deras representanter är utsedda till en viss uppgift. Aktiv valrätt avser rätten att välja, medan passiv valrätt hänvisar till rätten att väljas (valbarhet).
Sedel på vilken den valberättigade anger sin
kandidat i val.
Betalningsmedel för ett eller flera länder, som kan användas som bytesmedel för varor eller tjänster. Fram till 1840 användes svenska
riksdaler och ryska
rubel jämsides som
valuta i Finland. Den finska marken togs i
bruk som valuta i Finland 1860.
(Under medeltiden) benämning på en vanligen
yngre soldat som bistod en förnämare krigare och bar hans vapen.
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig
vargering som 1752 blev
frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje
rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Militärt manskap bestånde av reservsoldater 1741–1811 som bekostades av kronan, senare av rotarna. Skyldigheten blev så småningom beständig i de regementen vars rotar hade överenskommelse med kronan. Onuset omformades år 1812 till en
reservvakansavgift för
Allmänna militiekassan i samtliga
län förutom i Österbotten som hade varit befriat från att hålla reserver.
Organisation skapad omkring 1540 för förvaltningen av naturaskatterna och handeln med skattepersedlar. Fogdarna levererade till varuhusen de persedlar som kunde exporteras. Det största varuhuset låg i Stockholm, men också i
Åbo fanns ett varuhus.
Register över varumärken. Varumärkesregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av
Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen.
Intyg som bekräftar att någon gjort sig känd för redbarhet och förmåga att uppfylla ekonomiska förpliktelser.
Kameral beteckning för
frälsehemman som
kronan fick (som vederlag) av en adelsman, i utbyte mot ett kronohemman. Bytet kunde också bara gälla räntan, medan själva hemmanet kvarstod under sin ursprungliga ägare. Det kallades då byteshemman.
Sammanfattande benämning på institutioner, anstalter, tjänstemän och yrkesutövare inom veterinärförvaltningen på central, regional och kommunal nivå.
Myndighets- eller folkvalt organs
rätt att helt (absolut veto) eller för viss tid (suspensivt veto) stoppa annan myndighets beslut.
Benämning 1784–1797 på det
ståthållarskap som Viborgs
guvernement förvandlades till, då ståthållarskapsförvaltningen 1784 infördes i guvernementet. När ståthållarskapsförvaltningen avvecklades i
Gamla Finland 1797 ersattes ståthållarskapet av det återupprättade Viborgs guvernement.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och
titel utan
ämbete som en
hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är
vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till
vikarie för häradshövding. Den beviljas av
hovrätt på ansökan. I Kexholms
provins i
Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den
ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Bisittare till person som för ordet och leder förhandlingarna i en överläggande eller beslutande församling.
Bekänna, erkänna, bejaka.
Kopiering av en handling så att den har samma rättskapacitet som originalet. Avsikten har varit att ersätta originalet med en likvärdig kopia. Kopiering gjordes vanligen av en andlig eller
världslig myndighet. Den nya handlingen inleddes vanligen med ett
protokoll som bevisade att de som utfärdat vidimationen sett och
läst originalet.
Tillfällig
anställning i stället för någon som är ledig.
Ställföreträdare. Under medeltiden användes benämningen dels om en speciell typ av präster med ”cura animarum”, dels om altarvikarior ”sine cura”. När ämbetena kumulerade på vissa personer uppstod behovet av permanenta vikarier som samtidigt hade
ansvar för själavården i en socken. Behovet av altarvikarier uppkom vid domkyrkor och andra kollegiatkyrkor när antalet själamässor växte. Eftersom en
präst endast fick förrätta en själamässa per dag blev behovet av präster större än antalet kaniker. I praktiken kunde ett
vikariat som var knutet till ett bestämt altare upprättas i samband med donationen.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han
inspektor över mått,
mål och vikt.
Ställa rättskrav på egendom som fallit i någon annans händer. Enligt
stadslagen skulle den som innehade stulet
gods återlämna det till den rätta ägaren utan lösen. I en variant av stadslagen angavs dock att ägare och tredjeman skulle ta halva skadan vardera.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av vin ägde rum. Gästande köpmän måste enligt
Magnus Erikssons stadslag transportera sitt vin dit för försäljning. Köpmännen måste betala en
avgift för förvaringen av vinet, och enligt
stadslagen skulle inkomsterna delas mellan staden och kungen.
Person som arrenderade en stads
privilegium på försäljning av utländska vin och drycker. Genom
källarfrihet införskaffade utländska vin och drycker fick antingen säljas på stadskällaren eller utarrenderas till försäljning genom ”vintappare”.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande
stad eller på en handelsplats. En
gäst som under medeltiden stannade över vintern i en
stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en
värd bland borgarna.
Allmän benämning på en person som utför visitationer, till exempel prost-, justitiekanslers- och biskopsvisitation.
Förbunden utsaga som ett
vittne avger inför
domstol och som innebär att vittnet på heder och samvete försäkrar att han talar sanning.
Vittnesförsäkran är en variant av
vittnesed för dem som inte hör till kyrkan.
Legitimerad läkare eller
äldre medicinekandidat som från och med 1921 anställdes av
Medicinalstyrelsen på föreståndarens
förslag vid länssjukhus, allmänna
sjukhus och från och med 1922 också på sanatorier. Anställningen skulle gälla för minst två månader och högst ett år mot fri bostad och fri kost.
Volontärassistentläkare fick vara till antalet högst lika många som sjukhusets underläkare. De var skyldiga att delta i ronderna och att utföra de uppgifter som föreståndaren anvisade. Tjänstgöringen kunde senare räknas till godo som tjänsteår. Dylika fanns snart på alla
länssjukhus och på
allmänna sjukhuset i Tammerfors och Sordavala, från och med 1926 också i Helsingfors.
Värvat
kompani vid arméns flotta. Dylika var till exempel under finska kriget Sjömans (före detta Kristina)
volontärkompani och Muncks (före detta Laivanlinna) volontärkompani.
Värvat
regemente som hörde till flottans garnisonstrupper, tidigare kallat för mariniärer.
Benämning på en viss typ av rösträtt.
Voteringsrätt används då en kollektiv enhet avgör en sakfråga genom röstning. Varje person med voteringsrätt i den kollektiva enheten har
rätt att rösta.
Benämning på ett litet enstaka, inhägnat åkerland. Benämningen finns bevarad i ortnamn på Åland, sporadiskt i Åboland och västra Nyland samt i några socknar i Österbotten.
Av
hovrätt sedan
1734 års lag äskad
ed för att utleta sanningen i ett civilt
mål som annars inte gick att utreda.
Vrångoed innebar att bägge parterna gick ed på att inte ”saken förmörka eller något dölja som till en
rätt upplysning tienar”. Den blev så småningom i början av självständighetstiden en död paragraf.
Benämning för (lagstridig) felaktighet, till exempel om beslutsordning.
Böter som erlades för kroppsskador eller dråp som inte skett med vilja. Termen förekom redan under medeltiden och ingår också i 1734 års lag.
Ed som befriade en person från misstankar om självförvållad eldsvåda (vådeld).
Vådaed infördes i
Kristoffers landslag 1440 och svors med hjälp av tolv bofasta (edgärds)män på följande
sockenstämma och följande ting. Från 1736 var vådaed en partsed som svors vid härads- eller rådstugurätten, med två fingar på Bibeln, av den som stod anklagad för att ha orsakat en eldsvåda. Eden innehöll ett intygande om att elden inte hade kommit lös av vårdslöshet. Vådaed användes fortfarande i slutet av autonoma tiden.
Kronans edsvurna tjänstemän vid
järnvräkeriet med uppgiften att väga och förvara det från järnbruken kommande järnet, innan det skeppades vidare. Vågmästarna tillsattes av
Bergskollegium efter 1671 i varje stapelstad, dock endast i Åbo. Efter upphävandet av det
bottniska handelstvånget fanns
vågmästare i allt fler städer och vid bergsbruk på landsbygden. På mindre orter verkade vågmästaren även som järnvräkare.
Juridisk term, vanligen med betydelsen vårdslöshet eller oaktsamhet. Det fanns två olika grader av vållande: grovt och ringare.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Enligt
Magnus Erikssons stadslag skulle järn, fläsk och annat som fördes till Stockholm samt allt som fördes utomlands vägas. Endast städerna fick äga vågar för detta ändamål. Vägningen som utfördes av en särskild
tjänsteman skulle intygas med vågsedlar.
Under medeltiden fungerade ofta en
rättare i varje kyrkby som en av häradshövdingen utsedd vägvisare. Den rätta vägen från ort till ort var budkavlevägen, som var känd av ansvariga personer. Milstolpar är kända först från 1649. Kunskapen om vintervägar hemlighölls. Den gick ofta i arv. Om fienden visades ut på vinterleder leddes han ofta vilse genom att ruskorna lades fel.
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”,
officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid
lantdagen 1808–1906.
Offentligrättslig
vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga
skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av
Kemi lappmark för gränsfred.
Ort i ett annat land som en
kommun eller motsvarande lokal förvaltningsenhet samarbetar med. Vänortssamarbetet mellan Finland och Sverige inleddes 1940, när några städer i Sverige började stöda namngivna finländska städer. År 1942 utvidgades samarbetet till att också omfatta landskommuner. I Finland administrerades verksamheten till år 1955 av Mannerheim-förbundet.
Bidrag som beviljades de värnpliktiga som hemförlovades efter den 19 september 1944. Väntepenningen betalades av kommunen men ersattes i sin helhet av statsmedel. Villkoret för att få bidraget var att den värnpliktige var arbetslös och upptagen i hemkommunens arbetslöshetsregister. Väntepenningens storlek varierade från 35 mark till 50 mark om dagen beroende på till vilken dyrortsgruppering hemkommunen hörde. Den värnpliktige kunde även ansöka om tillägg till väntepenningen för sina familjemedlemmar. Som familjemedlemmar räknades den värnpliktiges hustru, barn, adoptivbarn, hustruns tidigare barn som den värnpliktige hade att försörja samt arbetsoförmögna föräldrar.
Beteckning som ofta användes om en yngling som lämnat pagens ställning för att göra sig värdig riddarslaget.
Enligt Alsnö stadgar en särskild kategori av frälsemän vid sidan om riddare. Kategorin
väpnare var till en början inte fullt jämställd med riddarkategorin. Den saknade
rätt till
hedersbot och när en
väpnare dog fick hans hustru och barn inte behålla frälset. Med tiden skedde en utjämning. Hedersboten avskaffades i början av 1300-talet och i Tälgestadgan 1345 tillerkändes också väpnarnas hustrur och barn frälsefrihet. I regel hade en
riddare under medeltiden högre status än en väpnare, men inte alltid. År 1335 jämställdes de väpnare som var medlemmar i rådet med riddare. Också i övrigt skilde man mellan väpnare som var riddares vederlike och väpnare som var ”mindre man för sig”. År 1344 tilläts en väpnare som var medlem i rådet att rida med fler hästar än en
riddare utanför rådet. I Finland har endast enskilda genom
riddarslag höjt sig ur väpnarklassen under senmedeltiden.
Borgare som hade en
gäst som stannade längre än sex veckor. Värden ansvarade för gästens uppförande under vistelsen.
Den
ed som den drabbade i ett ersättningsmål vid allmän underrätt skulle svära över den skada han på grund av stöld, brand eller liknande hade lidit, varefter skadebeloppet, som annars inte hade gått att fastställa av domstolen, kunde fastslås.
Värderingsed stadgades i 1734 års lag.
Benämning på den skriftliga handling (ett protokoll, bevis) som en
värderingsman upptecknade efter lagenligt förrättad värdering av något, särskilt en egendom.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.
I varje
militärdistrikt fanns en eller flera värderingsnämnder. Nämndernas uppgift var att värdera förnödenheterna som försvarsmakten rekvirerade under krigstid. Nämnderna bestod av tre personer av vilka en utsågs av länsstyrelsen, en av militärdistriktets chef och en av kommunalnämnden. Medlemmen som valdes av kommunalnämnden skulle även representera de överlåtelseskyldiga.
Beteckning på en hedersutnämning till en statlig tjänstetitel, normalt en högre
titel där innehavarna fick
fullmakt på värdigheten av regeringen, konungen, kejsaren eller presidenter (till exempel professorstitel, en
militär grad, eller en högre statstjänstemannatitel).
Ed med vilken en åtalad värjde sig mot anklagelserna vid domstolen, varvid anklagelsen förföll.
Värjemålsed var en del av rättsprocessen från medeltiden till 1695, förutom i grova
brott som var belagda med dödsstraff.
Benämning på utom kyrkligt förvaltningsområde liggande sak.
Benämning på värnpliktig som tillhörde lantvärnet.
Avdelning vid
Riksens ständers bank som ansvarade för transaktionerna och växlar, under ledning av bankkommissarier.
En valutas värde i förhållande till en eller flera andra valutor.
Rättegångsmål angående en gäldsförbindelse som grundade sig på växel. Växelmålen stadgades under svenska tiden från början av 1600-talet, under autonoma tiden efter 1858 och skulle upptas till behandling på
initiativ av notarius publicus.
Tilltalsform för präster av lägre rang. Från slutet av 1700-talet höjdes titlarna och för lägre prästmän användes epitetet välärevördig. Ärevördig, senare högärevördig, användes i sin tur för kyrkoherdar eller domprostar.
Y
Föredragande
tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av sjunde eller nionde rangklass. Den
yngre förvaltningssekreteraren ansvarade för de uppgifter som den
äldre förvaltningssekreteraren förde över på honom. Han utnämndes på domstolens framställning, efter att tjänsten hade varit lediganslagen.
Föredragande
tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av sjunde rangklass. Han ansvarade för de uppgifter som den
äldre förvaltningssekreteraren förde över på honom.
Föredragande
tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av nionde rangklass. Han ansvarade för de uppgifter som den
äldre förvaltningssekreteraren eller den
yngre förvaltningssekreteraren i högre lönekategori förde över på honom.
Tjänstebeteckning för en i
tjänsteår yngre sekreterare vid justitiekanslersämbetet, i sjunde eller nionde rangklassen beroende på om den yngre justitiekanslersekreteraren hörde till den högre eller lägre lönekategorin. Han biträdde
äldre justitiekanslerssekreterare eller granskade de handlingar från justitieförvaltningen och fångvårdsväsendet som kommit in till
justitiekanslersämbetet för kontroll.
Tjänsteman vid
justitiekanslersämbetet i sjunde rangklassen som beredde och föredrog de ärenden för justitiekanslern vilka den
äldre justitiekanslerssekreteraren förde över på honom.
Tjänstebeteckning införd 1922 vid
ministerium för
tjänsteman av nionde rangklassen: protokollsekreterare och andre kammarförvant. De
yngre regeringssekreterarna beredde och föredrog de ärenden som hörde till ministeriet, under de
äldre regeringssekreterarna.
Tjänstebeteckning för biträde vid Kriminalcentralens kriminallaboratorium (grundat 1938), med lägre antal
tjänsteår eller lägre utbildning än
äldre undersökningsbiträde.
Skriftligt bevis på yrkesinspektörs behörighet att verkställa inspektioner på arbetsplatser. Yrkesinspektörsbevisen utfärdades av
Socialministeriet åt yrkesinspektörer som lydde under
Yrkesinspektionen och av hälsovårdsnämnden eller den kommunala
nämnd som ansvarade för arbetarfrågor åt kommunala yrkesinspektörer.
Från 1917 rådgivande organ, fram till 1925 i anslutning till Handels- och industristyrelsen, 1925–1970 Handels- och industriministeriet, från 1970 Yrkesutbildningsstyrelsen.
Yrkesutbildningsrådet hade till uppgift att följa med utvecklingen av utbildningen inom handel och industri i landet och utomlands, överlägga om åtgärder och ge principiella utlåtanden om utbildningens
karaktär och förbättrande, samt ge
råd om undervisningen vid läroanstalter och verkstäder.
Å
Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den
åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans
hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Finlands första ritskola, grundad 1830 i Åbo. Ritskolan var ursprungligen en del av skråverksamheten och endast öppen för målarlärlingar och gesäller. År 1846 omorganiserades skolan och blev landets första öppna konstskola som även tillgodosåg blivande konstnärers utbildningsbehov.
Finska konstföreningen övertog ansvaret för ritskolan i
Åbo 1852.
Besittningsrätt till
hemman med olika rättigheter och skyldigheter, som berodde på hemmanets skattenatur (skatte, krono eller frälse). Innehavaren var skyldig att bruka hemmanet. Åboskapet förföll vid ödesmål, vanskötsel och förfall. År 1789 fick innehavare av
kronohemman rätt att friköpa det till skattehemman.
Från 1952 verkställande
myndighet inom de områden där Åland hade självstyre. Landskapsstyrelsen kallades tidigare Ålands landskapsnämnd. Landskapsstyrelsen leddes av lantrådet, ett
vice lantråd och bestod av ministrar. Den måste åtnjuta landstingets förtroende. År 2004 ändrades landskapsstyrelsens namn till Ålands landskapsregering.
Parlamentet i det självstyrda Åland. Ledamöterna väldes av de ålänningar som hade hembygdsrätt. Landstinget sammanträdde första gången 1920. Det hade budgeträtt. Lagstiftningsmakten delades mellan
Finlands riksdag och landstinget så att landstinget kunde besluta om Ålands inre angelägenheter. Landstinget utsåg också landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen. Sedan 1993 heter landstinget Ålands lagting.
Ledare för ett skrå. Åldermannen var ansvarig för att hantverkarna gjorde ett gott och ostraffeligt
verk och att de sålde sina arbeten efter
rätt och skälighet.
Skogsägokollektiv som var mindre än samfälligheten.
Årderlag förekom under 1500–1600-talen i norra Tavastland. I Tavastland var skogarna på 1500–1600-talen ofta skiftade mellan de
hemman eller småbyar som var
delägare i den samfällda skogen. Skiftet skapade inte en fast
äganderätt och gav inte alltid ens full nyttjanderätt, utan gällde endast rätten till sved eller något annat (till exempel bast- eller lövtäkt), på samma gång som det övriga bruket av skogen uppenbarligen hade lämnats fritt inom hela den samfällda skogsmarken. Om grannen svedjade för hårt, krävdes ofta ett skifte.
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska
kronan sedan Magnus Erikssons
landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna
skatt eller
avgift till kronan också under autonoma tiden.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den
instans i
län eller
stad samt vid
hovrätt som hade behörighet att väcka talan.
Återta, ogiltigförklara, riva upp (beslut,
dom m.m.).
Under autonoma tiden benämning på handling varmed en högre förvaltningsmyndighet återsände ett underställt eller hemställt ärende till den lägre instansen för beslut.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden om
vittne vars vittnesmål blir ogiltigförklarat av domstolen på grund av jäv.
Extra ordinärt
rättsmedel som en
part kan anlita för att få en ny tidsfrist (förfallotid) för överklagande av domstolsbeslut, i lag- och processpråk vanligen kallat resning. Förutsättningen är att den tidigare tidsfristen försummats av orsaker som inte berodde på parten själv. Rättsmedlet stadgades tidigast i 1734 års lag.
Extraordinärt
rättsmedel sedan svenska tiden för sökande av ändring i ett
avgörande som avgjorts med en så kallad tredskodom. Från 1734 ska
återvinning sökas hos den allmänna underrätt där ärendet ursprungligen behandlats.
Ä
Den handling som upprättades i samband med en
ägokarta och som för varje
ägofigur angav ägoslag och areal. Vid
laga skifte angavs också ägofigurens naturliga beskaffenhet, gradtal och uppskattningsinnehåll.
Under svenska tiden och autonoma tiden
ledamot av ägodelningsrätt.
Begrepp som anger
jordstycke i samband med laga skifte.
Lantmäterikarta över en egendom. Ägokartan är en
karta i stor skala, som detaljerat visar områdets beskaffenhet, uppdelning i ägoslag, bebyggelse, vägar och andra detaljer.
Tjänsteman vid Kriminalcentralens signalementsbyrå, i
tjänsteår eller utbildning överordnad lägre byråbiträden.
Föredragande
tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av femte rangklass. Den
äldre förvaltningssekreteraren ansvarade för uppsättandet av ett skriftligt
betänkande i varje ärende som skulle behandlas av domstolen och övervakade ärendets expediering. Han utnämndes med
fullmakt på domstolens framställning, utan att tjänsten hade varit lediganslagen.
Tjänstebeteckning för sekreteraren och tillika chefen för justitiekanslersämbetets kansli, sedermera
föredragande tjänsteman vid justitiekanslersämbetet. Den
äldre justitiekanslerssekreteraren fick
reglemente 1922 och placerades i femte rangklassen. Under denna i
rang kom
yngre justitiekanslerssekreterare. Den äldre justitiekanslerssekreteraren utnämndes ursprungligen utan tjänsteansökan av presidenten på statsrådets framställning, sedermera av justitiekanslern på ansökan. Den äldre justitiekanslerssekreteraren beredde och föredrog för justitiekanslern de
mål och ärenden som inkom och uppsatte samt kontrasignerade de utgående expeditionerna.
Tjänsteman vid kejsarens
kansli i Helsingfors under autonoma tiden.
Tjänstebeteckning för biträde vid Kriminalcentralens kriminallaboratorium (grundat 1938), till
tjänsteår eller utbildning överordnad
yngre undersökningsbiträde.
Högre
befattning i
stat eller kyrka. Från 1600-talet högre statstjänst med fastställda självständiga offentligrättsliga befogenheter. Som
ämbete betecknades i svenskt administrativt språkbruk en sådan
tjänst vars innehavare tillsattes av Kunglig Majestät. Någon terminologisk skillnad mellan ämbete och tjänst förekommer inte i det finska språket.
Från 1886 samlande benämning på de bevis, attester och sedlar samt
utdrag ur dop- och dödslängder samt kyrkostämmoprotokoll som utfärdades av pastorsämbetet och för vilka en
avgift enligt en viss
taxa skulle betalas. Från 1922 används termen om i vissa fall avgiftsbelagt utdrag ur
kyrkbok eller civilregister som innehåller de personuppgifter som är relevanta för ett visst juridiskt ändamål.
Ämbetsbevis utfärdas av kyrkoherdeämbetet, för dem som inte hörde till en
församling 1923–1969 av mantalsskrivaren och efter 1969 av Befolkningsregistercentralen.
Geografiskt område inom vilket ett
ämbete utövas. Som exempel kan nämnas att landshövdingens
ämbetsdistrikt var ett län, häradshövdingens en
domsaga och kronofogdens ett härad.
Dräkt att bära i tjänsten, ursprungligen av franskt snitt, efter 1825–26 en frack. Dräkten markerade tjänstemannens tjänsteställning, hederstitel och
rang i den hierarkiska förvaltningen. Den första stadgades under svenska tiden för Vasa
hovrätt 1776. År 1810 fick senatens tjänstemän
ämbetsdräkt och 1816 konseljens adelsmän samt länsstyrelsernas, lantmäteristyrelsens och intendentkontorets tjänstemän samt
Åbo hovrätts ledamöter. Efter 1825–1826 användes ämbetsdräkt också vid Finlands Bank, Övertulldirektionen, Medicinalkollegiet,
Allmänna revisionsrätten och Statssekreterarens
kansli samt inom
lotsväsendet och bergsverket. Senatens ämbetsdräkt kallades ornat, särskilt efter 1839 när också en särskild festdräkt för senatens senatorer och tjänstemän infördes.
Muntlig och skriftlig
försäkran som från och med 1773 avlades av statliga tjänstmän innan de tillträdde
ämbete och lön. Efter 1918 avsågs med ”ämbetsed” den moraliska utfästelse som vissa tjänstemän i statens högsta
förvaltning och ledning samt inom rätts-, militär- och fängelseväsendet jämte gränsbevakningen avlade och genom vilken de förband sig att fullgöra sina tjänsteåligganden. Tidigare avlade nästan alla statliga tjänstemän tjänsteed. En särskild typ av
ämbetsed avlades av ordinerade präster.
Teoretiskt kompetensprov för vinnande av ämbetsmannaställning, ursprungligen införd som inträdesexamen till Kungliga kansliets tjänster 1719–1720, enligt kunglig
förordning den 10 mars 1749 en universitetsexamen för dömande tjänstemän (examen juridicum,
examen till rättegångsverken), och från den 9 maj 1750 för kollegiernas civila tjänstemän, i praktiken endast Bergs- eller Kanslikollegiums (bergs- och kansliexamen). Efter 1799 tillkom
kameralexamen för inträde i
tjänst vid kollegiernas ekonomiförvaltning. Därutöver hade varje
ämbetsverk 1766–1865 (i Sverige) ett separat inträdesprov.
Akt eller förrättning som en person med kyrkligt, statligt eller kommunalt
ämbete utförde i kraft av sitt ämbete.
Under perioden 1526–1926 innehavare av sådan
tjänst som betecknas som ämbete.
De uppgifter, befogenheter och skyldigheter som fanns reglerade för utövningen av ett visst ämbete.
Som kännetecken använt
stämpelmärke för en viss
befattning eller en institution. Ämbetssigillet var vanligen avtryckt i vax (metall, lera eller lack), ibland också direkt på papper eller på en pappersbit som fästs vid huvuddokumentet.
Av en
myndighet producerad skrift. Ämbetsskrivelsen kan vara ett dokument, ett
brev eller ett tryckalster.
Titel som en person hade
rätt att bära på basis av dennas ämbete, till skillnad från exempelvis bördstitel, som var ärftlig inom en släkt.
Sedan 1634 benämning på
offentlig myndighet som genom sina ämbets- och tjänstemän utövar den högsta styrelsen och förvaltningen av ett visst samhällsområde. Ämbetsverken indelas i centrala
ämbetsverk och dem (eller annat offentligt verk) underlydande regionala ämbetsverk och lokala myndigheter.
Änka som inte gift om sig. Änkan bibehöll den avlidne mannens namn,
stånd och värdighet. Hon stod inte under giftoman utan var myndig. Hon fick gifta om sig tidigast tio månader efter makens död.
Den ledande biskopen. Ärkebiskopen i Sverige var under den katolska tiden 1164–1531 underställd kardinalerna och påven. Han hade då, och därefter inom ramen för den lutherska kyrkan, säte i Uppsala. Under autonomin tilldelades biskopen i
Åbo ärkebiskopsvärdighet 1817. Det första ärkebiskopsvalet hölls 1833. Sedan 1164 var ärkebiskopen
ordförande för kyrkomötet, sedan 1500-talet för biskopsmötet och sedan 1944 i Finland för Kyrkostyrelsen. Ärkebiskopen var prästeståndets
talman i svenska riksdagen, i Finland fram till 1907 också i lantdagen. Bland de lutherska kyrkorna är det bara kyrkorna i Finland, Sverige, Estland och Lettland som har ärkebiskopar. Ärkebiskopen är inte chef för de andra biskoparna utan han är den främste bland likar i biskopskollegiet (lat. primus inter pares).
Ärkebiskopens ämbetsområde, inrättat i Uppsala 1164, i
Åbo 1817. Från 1596 var ärkestiftet endast
primus inter pares med
rätt att inviga andra biskopar än ärkebiskopen och att inneha ordförandeskapet för kyrkomötet och vissa permanenta kyrkliga kommissioner (Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen m.m.).
Ö
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman.
Hemman som lämnade bara viss
skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Kronans konfiskering av ett
hemman som inte har kunnat betala
skatt och andra utskylder.
Ödeläggning hörde till en av de kronans rättigheter som inskränkte skatteböndernas
äganderätt och kronoböndernas dispositionsrätt.
Tillståndet att ett
hemman inte kunde betala sina skatter.
Ödesmål uppstod antingen då en
åbo övergav hemmanet eller råkade i obestånd. Om hemmanet var ett
skattehemman konfiskerades det av
kronan och gjordes till ett kronohemman, som skulle brukas av en åbo. Om ett
kronohemman blev
öde skulle hemmanet utbjudas till en ny åbo, mot att denne åtog sig att fullgöra de resterande avgifterna. Om detta inte var möjligt, skulle det rannsakas. Om det visade sig att ödesmålet berodde på att skatterna var oskäliga, skulle skattläggningen jämkas och eventuella
frihetsår erbjudas åt åbon.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid
ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på
förslag av den
myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen
överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
Högsta chefen för fångvårdsväsendet från 1881 vid
Fångvårdsstyrelsen och efter 1922 som chef för Justitieministeriets fångvårdsavdelning med
ansvar för fängelseväsendet och övervakningen av fängelseinrättningarnas allmänna förvaltning. Kompetenskravet var högre rättsexamen.
Ledande
tjänsteman vid Generalsjötullskontoret. Titeln var före 1686 generaltullförvaltare. Tjänsten indrogs 1825 när
Generaltullstyrelsen inrättades.
Chefen för
Stora sjötullskontoret i Stockholm, som med biträde av en kamrerare, en
sekreterare och några
kammarskrivare förvaltade sjötullen och småtullarna samt accisen i riket, under den tid som tullverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Sedan svenska tiden överinstans och besvärsinstans för
utsökning och utmätning. På landsbygden ansvarade först landshövdingen (guvernören) för utsökning, senare länsstyrelsen. I städerna ansvarade
borgmästare och rådmän för utsökning, senare magistraten i så kallade gamla städer. I lagspråk under självständighetstiden används beteckningen också för varje avdelning vid länsstyrelsen då den verkställer exekutiva
beslut (till exempel
omhändertagande av barn).
Stadgar som reglerar övergångsförhållandena vid en lagändring, eller vid annat slag av övergång från ett system till ett annat.
I början av 1600-talet
titel för
tjänsteman i en
stad med uppgift att utöva
tillsyn och kontroll över till exempel en viss förvaltningsgren, ett visst truppslag, ett visst yrke eller en viss institution. Överinspektörerna avskaffades i och med kollegieindelningen inom magistraten. Under autonoma tiden var ”överinspektör” en benämning på ett
ämbete och en tjänsteman inom en viss förvaltningsgren (till exempel lantmäteriet), under självständigheten en titel för handläggande och
föredragande tjänsteman vid centrala
ämbetsverk och ministerier.
Från 1697 tjänstebeteckning för
intendent vid diverse ämbetsverk, i Finland från 1809 huvudsakligen vid Krigskommissariatet,
Industristyrelsen och Intendentskontoret. Under kriget 1918 var ”överintendent” en befälsgrad inom den
vita armén.
Arkitektämbete inom
Kungliga hovstaten som skapades 1697. Överintendenten ansvarade för alla slottsbyggnader och slottsträdgårdar. Han gavs senare överinseendet över rikets arkitektur. År 1772 bildade överintendentens
ämbete ett
kontor inom slottsbyggnadstaterna och 1810 blev Överintendentsämbetet ett självständigt
ämbetsverk i Sverige.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs
län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje
hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
Ledande läkartjänst vid sjukhus. Termen förekom också om ledande läkartjänster vid myndigheter. Exempelvis fanns en överläkartjänst vid Statsjärnvägarna, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning.
Lärare vid normallyceum, lantbruksläroverk och lärarseminarium. Överläraren ansvarade förutom för den vanliga undervisningen även för undervisningen och bedömningen av lärarkandidater.
Militär
grad i den svenska flottan 1680–1719.
Underofficersgrad inom artilleriet från och med 1600-talet, likställd med
styckjunkare inom artilleriet.
Överskott på mått, särskilt om torra skattepersedlar.
Statsrådets
tjänsteman i ett ministerium, vilken ansvarade för diarierna över inkomna och utgående handlingar samt som, efter innehållet, fördelade de
brev och handlingar som inkommit till
statsrådet till tjänstemännen för beredning och
föredragning samt expedierade, uppbar och redovisade expeditionsavgifterna för de utgående handlingarna. Tjänsten hörde till nionde rangklassen.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Tjänsteman som var ansvarig för vården av patienterna på
sjukhus och sjuksköterskornas högsta förman. Vid de statliga sjukhusen och största delen av länssjukhusen instiftades översjukskötersketjänster senast 1892. Översjuksköterskorna skulle då också ordna kurser för utbildning av sjuksköterskor. Kompetenskrav för
översjuksköterska var genomgången flickskola,
seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som
sjuksköterska på den inremedicinska eller kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. För tjänsten som översjuksköterska på ett
länssjukhus krävdes genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska.
Beteckning för stångjärnsmide som överskred den för året fastställda kvoten för ett bruk.
Översmide var belagt med
böter och innebar att varan konfiskerades av kronan.
Under 1500-talet om befälhavaren för rytteriet i en viss landsdel, lands(dels)rytteri; rytteriöverste.
En av de tre högsta ämbetsmännen inom Kungl. Serafimerorden och funktionär i
Serafimerordensgillet som grundades 1787.
Överste skattmästaren var efter 1809 Serafimerriddare.
Tjänsteman (stationerad i Stockholm) med uppdraget att övervaka tulluppbörden i hela riket. I januari 1577 förordnades Wolmar Wichman till tjänsten, som kan ses som ett embryo till en
överstyrelse för tullväsendet. Befattningen upphörde genom kammarordningen den 29 juli 1594.
Namn på ett flertal centrala
ämbetsverk huvudsakligen under autonoma tiden.
Den högsta civila ämbetsmannen i Stockholm 1634–1967, motsvarande
landshövding i ett län. Överståthållaren var knuten till det kungliga slottet i Stockholm som chef för slottsstaten och ansvarig för slottsbyggnaden.
Tillfällig beteckning på generaltullförvaltaren, vilken infördes till följd av en rad schismer angående generaltullförvaltarens arbete och ansvarsområde. Titeln generaltullförvaltare infördes igen 1675.
Högre
tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i
Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.
Grundskola och/eller
gymnasium där ett universitets lärarstudenter vanligtvis gör praktik.
