En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre avgift än inhemska köpmän.
vaakamaksu
Yksi tuulaakimaksuista eli tullilisämaksuista, joita perittiin vaihtelevin käytännöin kaupunkien vaakahuoneilla.
Bonsdorff, Johan Gabriel , von , Stor-Furstendömet Finlands kameral-lagfarenhet. Andra delen , Helsingfors: G.O. Wasenius 1833 , 658.
Kerkkonen, Gunvor (red.) , Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I–XXII , [København]: Rosenkilde og Bagger 1956–1978 , VI:125.
Kerkkonen, Gunvor (red.) , Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I–XXII , [København]: Rosenkilde og Bagger 1956–1978 , XX: 278.
Ranta, Raimo , Åbo stads historia 1600–1721 Andra bandet , [Åbo]: [Åbo stad] 1977 , 651.
Sonck, J. G. (Johan Gideon) , Ruotsalais-suomalainen laki- ja virkakielen sanasto, Svensk-finsk lag- och kurialterminologi , 103 1903 .