Avsikt, syfte.
Förrättning av laga syn. Termen användes även om de personer som av myndighet eller häradsrätt utsetts att utföra en officiell granskning.
Syneförättning som företas under rundgång.
Rätt att förrätta syn och döma i synemål.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan möte för stiftets präster och lektorer, sammankallas av biskopen. Ursprungligen kallades mötet synod eller prästmöte, men benämns från 1869 synodalmöte. Mötena förde fram till 1869 en tynande tillvaro, men fick genom kyrkolagen samma år klart definierade uppgifter och en ställning som kyrkomötets beredande organ. Mötet behandlade teologiska frågor, synodalavhandlingar, församlingarnas skötsel och annan kyrklig verksamhet och administration.
Benämning på lägre befattning utan lön, tjänst med lön.
Uppdrag eller mandat som ombud åtog sig då denne genom avtal förband sig att agera syssloman. Till sysslomanskap hörde advokatyrket och uppdragen som god man, revisor, arkitekt, bankman eller konsult.
Betala pension, underhålla med mat, hus och andra förnödenheter.
Pensionstagare.
Industriell anläggning för sågning av timmer till olika sågsortiment.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
All ägodelning som cirka 1759–1848 inte var ett storskifte eller laglig hemmansklyvning utan berodde på sakägarnas gottfinnande och beslut, både då det gällde verkställigheten och ägorna som delades.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Att ha säte och stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande församling eller sällskap.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Ursprungligen ett frälsesäteri som vid Karl XI:s reduktion på 1680-talet ombildades till ett rusthåll med nära nog samma skattefriheter förutsatt att adelsmannen underhöll en ryttare och en häst. Säterirusthållet räknades inte längre som frälsejord, utan som jord av skatte- eller krononatur med fastare åborätt än vanliga kronohemman. Säterirusthållen var vanligen spridda runt landet, i motsats till frälsesäterierna som ofta låg inom ett mycket begränsat område och vanligen inom byalagens rågränser. En säterirusthållare kunde ha besittningar på ett stort geografiskt område. Målet var antagligen att minska följderna av missväxt, som ofta var lokal. Säterirusthållen låg huvudsakligen i de inre delarna av Nyland och Egentliga Finland samt i Satakunta och Tavastland, med undantag för de nordligaste avsidesbyarna.
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
Av förvaltningsmyndighet i samband med administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Dombok som inte är renskriven.
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Gång. Om brott: första, andra, tredje eller fjärde resans stöld, hor m.m.
Att beslagta något, indra åt staten.
Redovisning över en konkurs eller ett konkursbo.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster. Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
Vara som trots förbud förs in till eller ut från ett land.
Motbok.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Dom som avkunnats när den dömde inte har varit närvarande under rättegångsprocessen.
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
Statsanställd sjuksköterska med ett län som verksamhetsområde. Länssköterskan lydde under länsläkaren.
Sammankomst för (religiös) uppbyggelse, som ägde rum utanför den av kyrkan fastställda ordningen för gudstjänster. Konventiklar förbjöds 1726. ”Konventikel” har också betytt husandakt i hemmet.
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för brott men ännu inte dömd hölls i rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan fånge häktad.
Ett mynts totala vikt och metallhalt. Brotto- och finvikt reglerades i myntordningar.
Skriftlig handling som utgjorde bevis på att någon hade rätt att företa en viss resa. Resebetyg användes i synnerhet om intyg som en militär myndighet utfärdade åt en person som överförts till reserven. Denne måste ha med sig resebetyget då han reste från en plats till en annan och visa upp det för militär- eller polismyndighet på ankomstorten.
Försändelse bestående av trycksaker eller massbrev, som skickades öppet i en viss typ av kuvert.
Slutgiltigheten hos en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande, så att ändring i avgörandet inte längre kan sökas på vanlig väg (genom ordinära rättsmedel). Under svenska tiden och autonoma tiden användes också uttrycket ”laga kraft och verkan”.
En statschefs skriftliga fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
En banks åtagande att hålla en viss lånesumma i beredskap för en presumptiv låntagare.
Rättsliga stadgar eller regler som reglerade ordning, tukt och subordination och deras avstraffande inom krigsmakten från och med 1545. Krigsartiklarna kompletterades ofta med bestämmelser i landslagen. De första heltäckande krigsartiklarna gavs 1621 och var med flera senare ändringar i kraft till 1877 när de ersattes med militärens strafflag.
Samlande benämning på specialdomstol i lägsta instans för militära mål och krigsbrott, officiellt kallad krigsrätt.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
Beteckning på de lagar och regler som gällde för militär personal i såväl krig som fred. Krigslagarna hade sitt ursprung i de medeltida borg- och gårdsrätterna för stormännens väpnade styrkor samt i 1500-talets hovordningar. Det första heltäckande svenska regelverket för krigsmakten infördes i och med Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621.
Benämning på den del av rättsvetenskapen som berörde försvaret.
Löfte att följa kungen eller en krigsherre i härnad. Någon krigsmannaed avlagd i samband med ledung eller allmänt uppbåd är inte känd i de medeltida källorna. Enligt Adam av Bremen lovade svearna att lyda kungen. Senare källor omnämner löften som allmogen avlade vid tingen i samband med själva uppbådet. I viss mån kan de eder som länstagare och slottshövitsmän avlade jämföras med krigsmannaeder. Upphävande av troskapsförpliktelse genom uppsägelsebrev är känt från 1400-talet.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Utgiftsstat för krigsändamål.
Det tillstånd i vilket en stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Bestämmelser som avsåg att trygga landets egna invånare mot övergrepp samt att inskärpa lydnad mot krigsherren. I landskapslagarna fanns flera bestämmelser som syftade till att kontrollera lydnaden under ledungsfärd eller vid uppbåd. För besoldade trupper med egen jurisdiktion antogs särskilda krigsartiklar. Straffsatserna var högre än i den allmänna landsrätten och de skärptes fortgående under medeltiden.
Militär befattningshavare som övervakade ordningen bland soldaterna, utförde åtal i krigsrätten samt verkställde bestraffningar. Benämningen användes ibland även om en militär befattningshavare som ansvarade för proviantanskaffningen. Högsta värdigheten innehades av generalprofossen, senare kallad generalgevaldiger. Under honom sorterade regements- och kompaniprofosser.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Besittning som tillhörde kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Samlande beteckning för av fastighet utgående skatt till kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt brev 1791.
5761 - 5820 av 13863