Beslut med vilket återbrytande av laga kraft vunnen dom beviljas.
Beslutsfattande i ett ärende som genom hemställan hade lagts fram för mellanbeslut eller mellandom i högre instans och som möjliggjorde att ärendet kunde avgöras i den lägre instansen.
Framflyttning av den sista tillåtna tidpunkten när något måste vara utfört.
Skriftligen utfästa sig eller lova (att göra något), genom en skriftlig förbindelse bekräfta eller godkänna något. Inom finansförvaltningen och bankväsendet: genom skuldförbindelse erkänna (en skuld, ett lån m.m.) eller lämna kvitto eller mottagningsbevis på något, kvittera ut.
Förvaltningsområde, distrikt.
Skriftlig ansökan om revision av hovrätts eller kanslirätts dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för revision av lantmätares förvaltning och tjänsteförrättningar.
Stadgad avgift för revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen. Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Den konstitutionella stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen högadel och lågadel. Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som stånd vid riksdagar och lantdagar.
Område över vilket en härskare utövar sin makt och myndighet.
Representationsorgan som under svenska tiden företrädde de manliga undersåtar som tillhörde något av de fyra stånden adel, prästerskap, borgare eller bönder. Under självständighetstiden har riksdagen representerat statens myndiga medborgare. Riksdagen befästes som riksstyresorgan 1617–1634 och formaliserades 1660 som ett lagstiftande organ. I praktiken saknade riksdagen beslutande makt 1680–1718. Under perioden 1719–1771 var riksdagen den svenska riksstyrelsens högsta beslutande och lagstiftande organ och skulle samlas vart tredje år. Befogenheterna begränsades i 1772 års regeringsform och i 1789 års förenings- och säkerhetsakt och riksdagen blev ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. Detta förhållande gällde även från 1809 för lantdagen i Finland som under autonomin och en bit in på självständigheten ersatte riksdagen. Från 1919 är riksdagen det högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorganet i Finland.
Benämning på ståndsriksdagen i Sverige 1544–1866, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamlingen.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens ombudsman eller ledamot av domstol, hade rätt att delta i en syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Under medeltiden var klara gränser ovanliga. Riksgränsen var i bästa fall ett landamäre utmärkt av stenar med särskilda namn eller andra gränsmärken vid lämpliga ställen. Den östra gränsen försköts i olika etapper, genom krigståg och kolonisation. Den första verkliga gränsen fastställdes 1323 i Nöteborg, då Novgorod avstod Savolax, Jääskis och Äyräpää till Sverige. I traktaten uppräknas rårna från Systerbäck till Kajanska havet. Endast beträffande dragningen på Karelska näset har det rått enighet.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och ledamot av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen. Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens beslut kan inte sökas, men benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens president som ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i proportionella val för fyra å...
Avdelning eller klass av medborgare, enskild furste, prelat eller korporation i ett rike som lydde omedelbart under regenten och riket. Ett riksomedelbart stånd hade vanligen rätt att genom ombud delta i riksförsamlingar. I fråga om svenska förhållanden användes ”riksstånd” ofta utan tanke på riksomedelbarhet om en avdelning eller klass av medborgare som genom ombud hade rätt att delta i ståndsriksdag, eller om sammanfattningen av ett sådant stånds representanter vid ståndsriksdag. I Sverige utgjorde adel, präster, borgare och bönder riksstånd.
Under autonoma tiden förekommande titel på nattsköterska.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Betalning till lejd roddare och för resa eller transport i båt.
Fattighjon som underhölls av fattigrote, ofta genom att turvis underhållas av bönderna som ingick i fattigroten.
Grundskatt som räknades ut efter det antal arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande förteckning som förs av myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i lag eller stadgar.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en befattning i den finska armén med ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Att förse soldater eller stridskrafter med vapen, utrustning och krigsmateriel, förberedelse för krigföring.
Benämning på skyldigheten för en innehavare av ett rusthållshemman att utrusta en man och en häst för det svenska kavalleriet. Rustningsskyldigheten infördes i samband med införandet av det yngre indelningsverket på 1680-talet. Indelningsverkets rustningsskyldighet var inte detsamma som adelns rusttjänst.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande. Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i justitierevisionen och i Konungens högsta domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
Krigsman till häst.
Beridet truppslag som använde hästar för förflyttning och strid.
Benämning som angav att hemman, by eller härad låg inom fasta (utmärkta) märken och rågator.
Under autonoma tiden förekommande benämning på utstakning av rågång eller gräns.
Från och med 1634 benämning på rådets maktbefogenheter i rikets styrelse och förvaltning. Rådet skulle biträda konungen i riksstyrelsen och sköta rikets förvaltning genom chefsskap eller som bisittare i de kollegiala ämbetsverken. Maktbefogenheterna begränsades 1682, varefter endast ett mindre antal rådsherrar tjänstgjorde i kollegierna. På chefsposterna i kollegierna placerades i stället presidenter, i Kanslikollegium kanslipresidenter eller chefer med annan titel.
Under medeltiden benämning på innehavare av förläning som inte var förenad med någon bestämd ämbetstitel eller generella rättigheter och skyldigheter, utan avhängiga av villkoren för varje särskild förläning: fataburs-, avgifts-, pant- och slottslän. I regel skulle länsinnehavaren ha alla konungens rättigheter i länet, utom rättsskipning, och inte vara redovisningsskyldig till kronan. Han uppbar då bl.a. avkastningen från kronogods, sakören, skatter, dagsverken och fodring. Under 1300-talet kallades länsinnehavaren ofta fogde och från och med 1400-talet i större län hövitsman.
I kung Kristoffers landslag om ting som hölls av konungen själv eller av personer till vilka konungen hade upplåtit sin domsrätt. Beteckningen infördes med Telge stadga 1345. Rättareting kunde utlysas av konungen och skulle sammanträda två gånger om året på den plats och vid den tidpunkt han bestämt. Nämnden valdes av häradshövdingen bland de män som var bosatta i häradet där tinget hölls.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
Jämkning av rågång eller gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med äldre kartor eller laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes råjämkning av lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Från och med 1848 i författningarna om rålinje, rågång, rågata.
Utstakning av rågångar eller rågränser med råmärken.
Landmärke i naturen som tjänar som råmärke, vanligen där rågångar möts eller skär varandra.
Råmärke som utmärkte en gräns (rå) mellan landskap, härad, socknar, byar eller egendomar som tillhörde olika skifteslag.
Den period för vilken redovisning görs för årligen återkommande inkomster och utgifter av samma slag. Under medeltiden och 1500-talet förekom olika längd på räkenskapsåret. Åldermannen i Helga Lekamens gille i Stockholm gjorde räkenskap med ojämna mellanrum. Magnus Erikssons stadslag föreskrev att stadens räkenskapsår omfattade perioden från den 1 maj till den 30 april. I början av 1540-talet utgjorde kronofogdarnas räkenskapsår vanligen ett kalenderåre. Från 1547 skedde dock en förskjutning till räkenskapsåret som löper från Mikaelis (den 29 september) till Mikaelis.
Ränta som beräknats utgående från belopp, räntesats och den tid för vilken beräkningen gjorts.
Avgift för innestående skuld. Om ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med ränta eller på vilken ingen ränta beräknas.
Räntesedel.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Skatt som utgick i spannmål.
Sammanfattningen av allt handlande och tänkande som ger uttryck åt eller grundar sig på begrepp om, eller känsla för, vad som från moralisk eller juridisk synpunkt är rätt eller rättvist. Rätt används ofta om det begrepp om, eller den känsla för, rättvisa som präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle och som tar sig uttryck i ett samhälles lagar och i samhällsordningens uppbyggnad eller om utövande av sådan rättvisa. Rätt används även om det tillstånd eller den ordning som råder i ett samhälle då rättvisa är gällande eller utövas.
Under medeltiden hade domsmakten vid folkdomstolarna övergått från tingsmenigheten till särskilda domare. Domsrätten skulle dock fortsättningsvis utövas i tingsmenighetens närvaro. Någon instansordning fanns i praktiken inte. Allmänt gällde att ett mål skulle handläggas av domstol på svarandens hemort. Senare uppkom stadganden enligt vilka domstolen på orten för ett brott avgjorde brottsmål. Ursprungligen saknade gift kvinna och omyndig person förmåga att vara part i processen. Under senmedeltiden tillerkändes de i allt högre grad partshabilitet.
Den nionde och sista avdelningen i 1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar lag i Finland, medan Sverige fick en ny rättegångsbalk 1942.
Person som hjälper part att föra sin talan, men som bara kan handla för part om denne är närvarande. Rättegångsbiträden förekom redan under autonoma tiden.
Avgift till statsverket för rättegång. Rättegångsavgift erlades av part som drev mål eller ärende till domstol dels som stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll, beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Domstolsorganisation, särskilt om den som gavs 1593 under benämningen rättegångsordinata, rättegångsordinans. Rättegångsordinantien förtydligade instansordningen mellan befintliga rätter. Termen användes också om den ordinantie som gavs 1614 och som innebar att man började inrätta hovrätter.
Benämning på rättsområde under svenska och autonoma tiden, ett område som i rättsligt avseende bildar en enhet eller område med samma rättssystem. Termen har ibland också använts om det förvaltningsområde som rättsväsendet utgör.
Fullmakt åt rättegångsombud, sakförare eller rättegångsfullmäktig så att denna kan föra fullmaktgivarens talan under en viss rättegång eller vid rättegångar i allmänhet, ifall denne inte är närvarande. Fullmakten kan vara både muntlig och skriftlig.
Förmån som part enligt lag hade rätt till under rättegång, ursprungligen fattigsakförare eller befrielse från rättegångsavgift.
6001 - 6060 av 13863