Från senare delen av autonoma tiden om person som har bemyndigats att företräda en part under rättegång. Rättegångsombud skiljer sig från rättegångsbiträde genom att ombudets huvudman inte är personligen närvarande vid rättegången. Ursprungligen kallades ombudet rättegångsfullmäktig.
Under autonomin om hårt bevakat fängelse, vanligen beläget på ett slott eller i en borg. I statskalendrarna under senare delen av 1800-talet används ”straffängelse” som en samlande benämning på centralfängelse och länsfängelse, vissa provisionella arbetsinrättningar och temporära straffanstalter.
Allmän benämning på de statliga huvudvägarna under 1500- och 1600-talet längs vilka postföringen sköttes och som skulle ha gästgiverier med jämna mellanrum.
Under 1700-talet benämning på gods beläget utanför säteriets rågränser, strögodsfrälse. Efter storskiftet blev ”strögods” benämning på hemman vars ägor fortfarande var utspridda på olika ställen och som föranledde skiftesreglering, efter 1916 nyskifte.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Myndighet eller organ som underlyder den högsta verkställande makten och den högsta statsledningen, och som sedan 1634 har rätt att, inom lagens gränser, befalla i saker som det allmänna intresset påkallar. Till dessa myndigheter eller institutioner hör bland andra länsstyrelserna, Överstyrelsen för allmänna arbeten, forstväsendet, lantmäteriet och medicinalverket.
Skatt (särskilt i Roden) som under medeltiden betalades av allmogen som vederlag för befrielse från skyldigheten att delta i ting, från cirka 1350 (Magnus Erikssons landslag) en årlig laga utskyld, vid medeltidens slut en stående skatt som utgick oberoende av utgiftsbehovet.
Svara för saken enligt lag, till exempel stånda tjuvrätt.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap, borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Under 1600–1700-talen ofta liktydigt med laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, lagfart.
Avgift för torgförsäljare för att sälja från stånd i en stad.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett stånd eller stånden.
Representanter för ett stånd, ståndsriksdag.
Per stånd.
Anställning, att anställa, att låta anställa, bli anställd.
Hyra, att hyra, uthyrning.
Anställningstid.
Ingå borgenförbindelse.
Häradsrätts arkiv.
Inkomma med en ansökan.
Skuldebrev som är ställt att betalas av en viss person.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Benämning på den rätt som tillämpades vid häradssyn.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons landslag dömde häradshövding i första instans. Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser. Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Möte, sammankomst (till exempel sockenstämma).
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid lantdagen i Finland 1809–1906.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Beteckning på att tillstånd utverkats i vederbörlig ordning från högre myndighet.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Avgift som betalas vid import av varor över en landsgräns.
Benämning på den person till vilken växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
Avdelning i Postsparbanken från och med 1948, som under en avdelningschef utan särskilda kompetenskrav ansvarade för sparrörelsen. Avdelningen bestod av tre byråer, Första bokföringsbyrån och Andra boföringsbyrån samt Utanordningsbyrån.
I statsbudget och statsfinanser, ämbete, tjänst eller lön som föreslogs bli indragen.
Till bekräftelse eller bestyrkande av riktigheten.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att delgivning av stämning till domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
I äldre tider om ersättning till stämningsman för delgivning av stämning. Stämningspenningar stadgades inte längre i 1734 års lag.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle inställa sig i rätten.
Hyresdag, hyrestid.
Tjänstetid för tjänstefolk.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Beslut som 1544–1906 fattades av de fyra stånden under svenska tiden vid riksdag, under autonoma tiden vid lantdag.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Ordinarie.
I vissa fall skyldighet som tillkom fastighetsägare att sätta upp och hålla stängsel.
Undersökning som sedan autonoma tiden görs när det misstänks att ett brott har begåtts och där de omständigheter som måste klarläggas med tanke på åtalsprövning och rättegång utreds.
Brott mot subordinationsplikt (underordningsskyldighet) inom förvaltningsmyndighet eller krigsmakten.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Sammantaget, sammanräknat, totalt.
Ordagrant ”summornas summa”, används för att sammanfatta eller dra slutsats.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för ordinarie ledamot i styrelse och dylikt.
Av en enskild person, ett administrativt rättssubjekt, ett stånd eller regional del av ett rike till överheten ställd bön, anhållan, ansökan om beslut, hjälp, nåd m.m. I Kgl. Maj:ts kansli tillämpades en indelning i brev, propositioner och relationer å ena sidan och handbrev och suppliker å den andra. De förra ärenden om utrikes styrelse och riksangelägenheter, de senare även benämnda privata ärenden, ärenden som avser en enskild person, ett administrativt rättssubjekt som en kyrkoförsamling, ett stånd eller en del av riket. Under autonoma tiden användes termen också om enskilds skrift till myndigheter i allmänhet.
Part mot vilken någon driver tvistemål eller brottmål under en rättegång. Motsats: kärande. Den part som tog emot stämningen och bestred den talan som käranden hade rest kallades under autonoma tiden svarandepart. Motsats: kärande, kärandepart.
Sedan svenska tiden vid domstol i lägre eller högre instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan. Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Anspråk eller anklagelse som under lagliga former framställdes mot annan person inför domstol. Käromål var en kärandeparts krav, yrkande eller talan.
Svågerskap.
Benämning för släktskap på kvinnosidan.
Benämning för släktskap på manssidan.
Ingå ed, edgång.
5701 - 5760 av 13863