Föreståndare för kontrollverket för guld-, silver- och tennarbeten.
Honorärtitel av tredje rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna överstelöjtnant och viceamiral. Geheimeråd var ursprungligen en titel för medlem av geheimerådskollegiet eller statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Honorärtitel av andra rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive general och amiral.
Tjänstebeteckning för en generaldirektörs högra hand och ersättare vid chefsstyrt ämbetsverk under autonomin.
I anslutning till Generalguvernörskansliet 1756–1857 verkande kommitté med ansvar för att utreda och utveckla industrin och bergshanteringen i Finland.
...tatligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
Chef för Intendentskontoret 1811–1865.
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Bergsstyrelsen.
Från 1862 ledande ämbetsman för järnvägarna och de anställda vid järnvägarna, vilken verkade vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Järnvägschefens kansli lösgjordes 1877 från Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna och ombildades till det separata ämbetsverket Järnvägsstyrelsen.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han inspektor över mått, mål och vikt.
Centralt ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret. Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av justerare i länen.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Titel för högre ämbets- eller tjänsteman vid universitet och inom andliga eller världsliga ordnar. Vice kanslern ersatte den ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditio...
Uppsyningsman över skolklass.
Titel i Finland och Ryssland för civila ämbetsmän, med rang motsvarande kapten.
Titel på den sedan medeltiden vid svenska hovet verkande munskänken som hade förtroendeposten att ha tillsyn över dricksvarorna och som ”skänkte i” (hällde i) åt konungen och gästerna.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Kommissionslantmätare på ordinarie lön, i motsats till kommissionslantmätare som arbetade mot arvode.
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Officer som för befäl över ett kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Centralt ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Den ena av en hovrätts två avdelningar under autonoma tiden vilken fram till 1911 beredde, föredrog och expedierade alla brottmål som behandlades av hovrättsdomarna. Expeditionen verkade under en advokatfiskal, med biträde av en viceadvokatfiskal. Den kallades också kriminalfördelning, i motsats till civilexpedition, civilfördelning. ”Kriminalexpedition” ersattes från självständigheten av benämningen sektion, dock utan att man specifikt skiljde mellan civil- och kriminalsektion.
Lägre tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Tjänsteman som biträdde lanträntmästaren i länsstyrelsernas lantränterier.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816 myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Chef för ett forstrevir, ansvarade för vården och förvaltningen av de allmänna skogarna inom ett visst område (ett län).
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Inspektor över skolväsendets praktiska utformning.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var magister en titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Titel för person som avlagt examen i kirurgi för fältläkare. Kirurger, fältskärer, betraktades som hantverkare i ett eget skrå och avskilda från den akademiska medicinen. År 1797 fick fältläkarna möjlighet att genomgå en examen i kirurgi, och därefter fick de rätt att kalla sig kirurgie magistrar.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Ämbetsverk som grundades 1835 och lydde under Senatens finansexpedition. Manufakturdirektionen hade i uppgift att organisera en teknologisk utbildning i Finland och att stöda och främja manufaktur- och fabriksrörelsen i landet. Manufakturdirektionen grundade 1849 Helsingfors tekniska realskola, som 1872 ombildades till Polytekniska skolan. Direktionen fungerade även som sakkunnigorgan då senaten skulle meddela privilegier och ensamrätter för näringslivets olika områden, bl.a. i fråga om uppfinningsprivilegier (patent). År 1885 slogs Manufakturdirektionen ihop med Bergsstyrelsen och bildade Industristyrelsen.
Under svenska tiden civilmilitär tjänsteman som hade uppsikt över vården och förvaltningen av material, redskap, persedlar m.m.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Ministerstatssekreterarens närmaste tjänsteman och vikarie vid Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg 1834–1917. Motsvarande tjänst kallades åren 1811–1834 statssekreterareadjoint. Statssekretariatets två avdelningar för rysk och svensk korrespondens lydde närmast under adjointen.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna expedition (högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Kategori inom riddarorden. De svenska kungliga ordnarna – förutom Serafimerorden – indelades i klasser, ursprungligen i den högre kommendörsklassen och den lägre riddareklassen.
Person i en överläggande eller beslutande församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till ordförande eller självmant leder ordet.
Bisittare till person som för ordet och leder förhandlingarna i en överläggande eller beslutande församling.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet...
Hederstitel för prästman eller ställföreträdare till ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Befälsgrad under polismästaren och över poliskonstapel vid poliskammare i större stad tidigast från 1849, från 1903 vid ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en polismästare i ett polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Föreståndare för poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en militär eller lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Från 1811 postverkets styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna. Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en expedition för avgående poster och en expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförva...
3721 - 3780 av 13863