Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Smith, William , Studier i Svensk Tulladministration. Första delen: Från äldsta tid till omkring 1718 , 3 , Stockholm: 1950 .


A

aktiv stapelrätt
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
assecuration
Skriftlig order om att till exempel generaltullförvaltaren skulle få göra vissa inköp för kronans räkning. Assecurationen innehöll en försäkran om att erhålla betalning i ett visst års tulluppbörd. Den kunde också ges vid förskottsbetalning. Termen används i Kammarkollegiums diarier över utgångna handlingar.

B

brovaktare
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.

F

fartygsväxel
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades om fartygsväxel att varje utifrån kommande skeppare, som förde fartyg om 20 läster, borde ha guld eller silver med sig för kronans behov i form av 4 rosenobler (eller dess värde i guld) samt 3 lödiga mark silver (eller dess värde i goda daler). Var fartyget större eller mindre än 20 läster ökades respektive minskades dessa kvantiteter i proportion därtill.
Finska landskontoret
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län. Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.

G

gränsridarestaten
Inom den svenska tullförvaltningen från och med förra hälften av 1600-talet gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen med uppgift att genom patrullering förhindra olaga in- och utförsel av varor. I Ryssland motsvarades den av tullbevakningen. I Gamla Finland fanns en gränsriddarestat åtminstone från 1744 till 1785, då den ersattes av en tullbevakning.
gränstull
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
gränstullkammare
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724 gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.

H

halv tull
I en bestämmelse från 1533 slogs fast att halv tull skulle erläggas av borgare som inte hade eget hus eller egen gård.
hel tull
I en bestämmelse från 1533 slogs det fast att hel tull skulle avläggas av ”alla köpsvenner, svenska, tyska, danska, eller vad läs sälle som seglar”.

K

kegenskrivare
Skrivare som upprättade så kallade kegenregister, ett kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
koppartull
Kronans vinst på den koppar som den uppköpt och avyttrat. Egentligen handlade det om en skatt som kallades tull både då den uppbars vid produktionsstället vid Kopparberget och vid exporten av varan. Kopparn hade redan tidigare varit beskattad och av allt att döma även föremål för särskild tullbeläggning, men uttrycket koppartull användes 1615. När kopparkompaniet bildades 1619 blev koppartullen benämningen på den arrendeavgift som kompaniet erlade till kronan. När kompaniet upphörde 1638 försvann koppartullen men vågtull på koppar bibehölls till 1731.

L

lilla växeln
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt reglerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.

P

packhusinspektor
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
passiv stapelrätt
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.

S

sjötullsrätt
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
stapeltvång
Handelstvång som bestod i skyldigheten att underordna sig de inskränkningar i rätten att bedriva utrikeshandel som tillkom som en följd av inrättandet av stapelstäder.
Statskontoret (svenska tiden)
Statsfinansiellt ämbetsverk grundat 1680 under Kammarkollegium för att hantera rikets månatliga finanser, utarbeta förslag till inkomst- och utgiftsstaterna för statshushållningen, sammanställa uppgifterna över skatteinkomsterna, bereda besluten om och övervaka verkställigheten av ärenden rörande rikets finanser och budget. Statskontoret förestods av en statskommissarie, 1690–1684 av en direktör och därefter av en president. Under Statskontoret lydde Räntekammaren och alla lanträntmästare. Beslut fattades i Statskommissionen när riksdagen inte var samlad och i Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Statskontorets arbetsbörda växte under 1750–1760-talen på grund av den ökande upplåningen. Gradvis övertogs därför vissa uppgifter av andra organ. År 1766 övertog Riksgäldskontoret, som sorterade under Statskontoret, förvaltningen av statsskulden, då Riksens ständers kontor avskaffades. Statskontoret utsåg lanträntmästaren i Räntekammaren och proviantmästaren inom landsstaten. Uppgifterna sköttes tidigare av Kammarkollegium.
stora växeln
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt regelerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Svenska landskontoret
Avdelning inom Kammarkollegium, bestod av första respektive andra svenska landskontoret.

T

tullinspektor
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet högre tjänsteman vid lokala tullförvaltningar. I Ryssland var tullinspektorn 1797–1811 chef (rangklass 6–7) för regionala tullmyndigheter vid västra riksgränsen. I Gamla Finland var tullinspektorn 1797–1808 chef för tullförvaltningen i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet. Tullinspektorn övertog de uppgifter som dessförinnan handhafts av tullexpeditionen vid kameralhovet i Viborg.
tullkammare
Kontor för förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen. Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Tullkontoret
Avdelning inom Kammarkollegium, inrättad 1665. Kontoret hade en egen kamrerare (ersattes 1670 med en bokhållare) samt vanligen tre kammarskrivare.
tullnär
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
tulluppsyningsman
Inom den svenska tullförvaltningen från förra hälften av 1600-talet tjänsteman i ledande ställning, särskilt vid packhus. I Ryssland var en tulluppsyningsman från början av 1700-talet en tjänsteman vid tullförvaltningen, som utsågs bland köpmän. Vid sekelskiftet 1800 var tulluppsyningsman chef för tullstation. I Gamla Finland var tulluppsyningsmannen chef för tullstationerna i slutet av 1700-talet och början av följande sekel.

U

Upphandlingsdeputationen
Centralt ämbetsverk 1716–1719 som under Karl XII:s sista regeringsår självständigt förvaltade och disponerade statsinkomsterna och utfärdade statsobligationer mot säkerhet i kronans inkomster.

V

varuväxel
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades att varuväxel skulle erläggas av de tullfria köpmännen, de utländska med 4 ungerska gyllen per 100 dalers värde, de inhemska med hälften därav, i båda fallen mot betalning i varor.

Ö

övertullförvaltare
Tillfällig beteckning på generaltullförvaltaren, vilken infördes till följd av en rad schismer angående generaltullförvaltarens arbete och ansvarsområde. Titeln generaltullförvaltare infördes igen 1675.