Skriftlig handling som gäller ett rättegångsmål; processhandling. I äldre tider användes termen också om åtgärd som utgjorde ett led i rättegången.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Mätning i syfte att rätta fel, särskilt av lantmätare utförd mätning som avsåg att rätta till ofullständig eller föråldrad karta. I enlighet med Generallantmäterikontorets instruktioner från år 1843 skulle bostäder, odlade områden, skogsmarkens huvudtyper, gränser, vattendrag och färdvägar uppmärksammas i kartmätningarna. Kartorna skulle förses med rubrik, längdgrad och skala. De utarbetades enligt tecken- och färginstruktionerna från år 1825 med syfte att i stora drag framställa fastighetsindelningen och terrängen.
Mål eller ärende som upptagits till behandling vid domstol enligt i lag stadgat förfarande: rättegångssak, rättegångsärende. Ett rättegångsmål kan vara civilrättsligt eller kriminalrättsligt.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Sammanfattande om allt som har samband med rättegångar och processväsende, särskilt med tanke på de regler som avser rättegången och de institutioner som handlägger rättegångsärenden. Termen användes redan på 1600-talet.
Sedan autonoma tiden om en i lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av beslut i samma instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
Avrättningsplats.
Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
Besvär mot statliga myndigheters beslut där Högsta förvaltningsdomstolen är sista besvärsinstans. Termen infördes förmodligen med förvaltningsprocesslagen 1996, men förekom redan från 1634 om besvär i förvaltningsärende eller om administrativt besvärsmål vid eller via länsstyrelsen eller annan kanslirätt.
Under autonoma tiden: lagstadga, i lag stadgat.
Rättskännedom, kunskap i rättsvetenskapen, även rättsvetenskap, rätt.
Dokument som visar hur den som söker lagfart har förvärvat fastigheten (eller rätten till att nyttja den), exempelvis köpebrev, gåvobrev, arvskifte. Handlingen kallades ursprungligen fångeshandling.
Av underrätt från 1736 fört särskilt protokoll över ett oklandrat fastighetsförvärv, ursprungligen också förvärv av frälse- eller ränterätt till fast egendom. Detta protokollfördes före 1736 i domboken.
Lagligen förvärvad, vanligen om äganderätten till fast eller lös egendom.
Lagligen gift, äkta man eller hustru. Beteckningen laggift användes vanligen som attribut, exempelvis i uttrycket laggifta makar.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Skriven eller tryckt, mer eller mindre enhetlig samling av lagar som gällde i ett land.
Fast egendom eller pant som före försäljning, under i lag bestämd tid och form, hade erbjudits till säljarens släktingar respektive av pantsättaren och som, då inlösningsrätten icke hade begagnats, övergick till den nye ägaren som så kallat laga fång. Begreppet användes också om köp av fast egendom som på detta sätt vunnit laga kraft.
Den summasom en fordringsägare måste erlägga till myndigheterna för att de ska indriva en skuld.
Ordinarie, i lag bestämd tid. Motsats: urtima. Uttrycket används särskilt om riksdag, lantdag, ting, kyrkomöte, adelsmöte m.m. som hölls på viss stadgad tid.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Benämning på lagvädjande, besvär i ett vademål, ett specifikt rättsmedel som innebar erläggande av vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Rättsmedel för överklagande, sökande av ändring, i lägre domstols domslut i tvistemål. Vad riktades huvudsakligen till hovrätten. Rättsmedlet inbegrep anmälan om missnöje med utslaget eller ändringsansökning och vadepenning, vilka sammanställdes i en vadeinlaga. Ibland avsåg man med ordet vad, lägga vad, erlägga vad också själva missnöjesskriften, ändringsansökningen eller vadepenningen.
Geografiskt område som bygger på en ofta medeltida indelning med vissa kulturella särdrag och ibland en egen medeltida lagstiftning.
Medeltida lag som gällde för ett visst landskap. I Finland gällde Helsingelagen. Landskapslagarna ersattes på 1350-talet av Magnus Erikssons landslag, men blev åter genom stadfästelsen av landslagen 1608 en supplementär rättskälla fram till 1734.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Extraordinärt rättsmedel sedan svenska tiden för sökande av ändring i ett avgörande som avgjorts med en så kallad tredskodom. Från 1734 ska återvinning sökas hos den allmänna underrätt där ärendet ursprungligen behandlats.
Äldre benämning på rättsväsende, särskilt om den institution som fastställde och skyddade rättsordningen i samhället, det vill säga staten genom regering och folkrepresentation.
Extraordinärt rättsmedel sedan autonoma tiden som kan användas för att rätta ett fel som påverkar innehållet i ett avgörande som vunnit laga kraft. Återbrytan söktes under autonoma tiden hos Justitiedepartementet, senare hos Högsta domstolen.
Under autonoma tiden om förfarande, institution och (rätts)regel i eller inom en rättsordning.
Laglig.
Giltig i enlighet med gällande lag och rätt, ursprungligen också enligt vad som betraktades som (sedvane)rätt och godtogs som rättsuppfattning eller det allmänna rättsmedvetandet.
Skipande av lag och rätt. Den myndighetsverksamhet som avsåg att upprätthålla rättsordningen, dels genom arbete med lagstiftningen, dels genom domstolarnas rättegångar, och särskilt om det arbete domstolarna utförde för att under en rättegång fastställa vad som var juridiskt rätt i ett visst rättsmål.
Skriftlig handling eller viljeuttryck som medför rättsliga konsekvenser.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
Uttryck som förekom i landskapslagarna vid vissa mindre grova brott som processuell tredska, skadegörelse medelst eld, olovligt bruk av annans arbetsdjur eller redskap, tjuvmjölkning, åkertramp och nedbrytande av gärdesgård. Att dömas rättslös innebar att den skyldige förlorade en del av sin manhelgd, vilket medförde förlorat anseende.
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
Extra ordinärt rättsmedel som en part kan anlita för att få en ny tidsfrist (förfallotid) för överklagande av domstolsbeslut, i lag- och processpråk vanligen kallat resning. Förutsättningen är att den tidigare tidsfristen försummats av orsaker som inte berodde på parten själv. Rättsmedlet stadgades tidigast i 1734 års lag.
Teoretiska och praktiska rättsregler som gäller i ett visst rättssystem, närmast lagar och statuter samt den av en domstol uttolkade varianten av dessa genom rättspraxis, förarbeten till lagar eller doktriner. Rättsvetenskapliga synpunkter på en doktrin kan också betraktas som rättsnormer.
Sedan autonoma tiden om att vara rättsligt bindande eller ha rättslig giltighet, sedermera om den bindande verkan som en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande har i en senare rättegång eller behandling. Rättskraft innebär i princip att en dom inte längre kan överklagas på vanlig väg (formell rättskraft) och att det som är avgjort inte kan bli föremål för en ny rättslig prövning utan nya bevis (materiell rättskraft).
Förbunden utsaga som ett vittne avger inför domstol och som innebär att vittnet på heder och samvete försäkrar att han talar sanning. Vittnesförsäkran är en variant av vittnesed för dem som inte hör till kyrkan.
Från och med svenska tiden om rättssystem som bygger på samhällets alla rättskällor, rättsnormer och rättspraxis, samt de regler och förordningar som stadgar om dessas tillämpning. Rättsordningen utgör samhällslivets hörnsten och upprätthåller samhällsfreden.
Formbunden utsaga som en part på heder och samvete avger inför domstol i en civil tvist. Sanningsförsäkran utfästs av domstolen, i brist på andra bevis. Den kan också användas i brottmål för att bevisa den grad av skada som någon har lidit av brottet i fråga. En motsvarighet fanns också under svenska tiden och autonoma tiden och kallades fyllnadsed.
Kommittéer för utvecklande av fångvården 1917–1920 och 1946–1950. Arbetet utmynnade i kommittébetänkanden som ledde till indragningen av Fångvårdsstyrelsen 1921 och Fångvårdsverket 1950.
Av fångvårdsväsendet upprätthållen uppsamlingsplats för fångar vid en busstation, för deras vidare transport med buss. Fånghållplatserna bildade tillsammans med fångstationerna så kallade fångforslingsstråt.
Rättsvidrig.
Den riksomfattande lagsamling som infördes på landsbygden under senare hälften av 1300-talet och som var gångbar lag tills den ersattes av Kristoffer av Bayerns landslag eller senast till 1736. Landslagen skapades av en nämnd med tre lagmän som från 1347 verkade i Örebro. Försöket att skapa en kyrkobalk misslyckades. Lagsamlingen var färdig mellan 1347 och 1352. Den stadfästes aldrig officiellt.
Temporär befattningshavare vid Justitieministeriets avdelning för fångvårdsärenden 1924–1936, från 1936 ordinarie tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning. Lantbruksinspektören skulle granska och utveckla lantbruksarbetet i fångkolonier och fängelser.
Av överdirektören för fångvårdsväsendet fastställd rutt för fångtransporten till olika fängelser.
Den gängse benämningen på den lagbok för Sveriges landsbygd som stadfästes den 2 maj 1442 enligt det löfte Kristoffer avgett i sin kungaförsäkran. Enligt promulgationsurkunden hade rådet upprepade gånger begärt en förbättrad redaktion av den gamla lagboken. Ändringar eller större tillägg har gjorts i alla balkar jämfört med Magnus Erikssons landslag. Det är osäkert huruvida Kristoffers landslag tillämpades under medeltiden. Av politiska skäl nedsvärtades Kristoffers minne av Karl Knutsson och under Sturetiden betonades nationell restauration. Först under slutet av 1500-talet blev avskrifter av Kristoffers landlag vanligare än avskrifter av Magnus Erikssons landslag. År 1608 blev Kristoffers landslag formellt den gällande lagen och den ersattes först 1736 av 1734 års lag.
Lag för städerna, utarbetad 1349–1357. Den ersatte de enskilda städernas separata stadslagar och den äldre Bjärköarätten. Magnus Erikssons stadslag hade också i vissa delar stor likhet med tyska stadslagar från samma tid. Lagen trycktes 1618 och stadfästes av Gustav II Adolf. Den var i kraft till 1736.
Avgift (i viss del av avkastningen) som en person skulle erlägga till ägare av jord för viss nyttjanderätt av jorden eller med jorden förbunden nyttighet; särskilt om viss avgift som fiskare erlade till strandägare.
Den rätt som 1410–1488 utövades av landsrätten i Åbo och den rätt som sedan medeltiden till 1868 utövades av lagmannen, eller de rättsbud som före 1734 tillämpades på landsbygden enligt landskapets allmänna lag (landskapslag) och landslagen (1347, 1442). Motsats: stadsrätt.
Permanent överrätt i Finland cirka 1410–1488, med rätt att döma konungsdom. Landsrätten sammanträdde en gång per år i Åbo (före S:t Henriks dag). Den bestod av biskopen och några av domkapitlets ledamöter, riksråden och lagmännen som var bosatta i Finland samt alla häradshövdingar och fogdar. Som ordförande verkade ett riksråd. Nämnden bestod till hälften av adelsmän, till andra hälften av bönder, vid behov också av Åbo stads borgmästare och några rådmän. Den hade fast organisation efter 1435. Efter 1447 blev sammanträdena mera sporadiska och hölls närmast då konungen befann sig i landet. Det sista omnämnandet är från 1488.
Tjänstetitel för högre tjänsteman vid Lantbruksministeriet eller Lantbruksstyrelsen. När Lantbruksstyrelsen 1917 omorganiserades till ett kollegialt ämbetsverk bestod kollegiet, vid sidan av överdirektören, av lantbruksråd som samtidigt förestod varsin avdelning vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksråd var också en honorärtitel som presidenten kunde bevilja en meriterad person inom lantbrukssektorn.
Från 1936 tjänsteman vid Fångvårdsverket och från 1950 vid fångväsendets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektörerna ansvarade för placeringen, transporten och bevakningen av fångar samt för fängelsedisciplinen och frigivningen av fångar. Fångvårdsinspektörer förekom också vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektören kallades tidigare fängelseinspektör.
Större eller mindre hög av (jämförelsevis stora, uppstaplade eller hopkastade) stenar på marken, stenröse, som utmärker en rågräns, utgör ett gränsmärke.
6061 - 6120 av 13863