Under medeltiden soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Allmän tjänstebeteckning för väktare vid statlig institution under autonoma tiden, särskilt sådana som 1823–1881 övervakade till exempel arbets- och korrektionsinrättningar samt spinnhus och som tillsammans med vaktmästaren ansvarade för städning, eldning och annat praktiskt arbete.
Tjänsteman som räknade sedelmynt vid Finlands Bank.
Vid Finlands bank.
Övervakare av fångars kosthållningsbolag.
Tjänsteman vid Statistiska centralbyrån som biträdde aktuarierna när man utförde statistiska räkneoperationer.
Av landskansli eller landskontor utfärdat utslag, eller utdrag ur protokoll som innehöll ett utslag, i ärende eller enskilt mål som hade remitterats från en lägre myndighet till länsstyrelsen. Remissorialresolutionen kunde lösas ut mot en viss avgift. Avgiftens storlek var reglerad i expeditionstaxan.
Fri rätt för medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Statlig eller på statsunderstöd verkande hjälpinrättning för skyddslösa kvinnor och barn. Det första skyddshemmet grundades på privat initiativ i Helsingfors 1902 och var ursprungligen avsett enbart för ogifta mödrar och deras spädbarn.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Titel på tjänsteman av lägre grad vid en beskickning. Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som titel på tjänstemän vid beskickningar eller konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Bok eller förteckning över attester.
Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad rätt till det köpta.
Den person som förrättar auktion, i äldre tider också titel på tjänsteman som förrättade arrendeauktion.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att auktion ska förrättas i auktionskammare. Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Laglig makt, offentlig myndighet.
Arkivkustos, tjänstebeteckning för riksarkivarien 1626–1713. Han biträddes i sitt ämbete av rikshistoriografen.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Rätt att själv stifta sina lagar, självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Under 1800-talet benämning på meddelande, tillkännagivande.
Efter 1612 kallad riksskattmästare.
Från 1713 tjänstebeteckning för chefen för justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, vilken hade i uppgift att övervaka domstolsväsendet och lagligheten i riket. Tjänstebeteckningen ombildades 1719 till justitiekansler.
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en expedition eller ett ämbetsverk.
Tjänsteman som 1714–1791 förestod Kanslikollegiums kanslipresidentkontor och verkade som kanslipresidentens högra hand.
Centralt ämbetsverk grundat 1630 för att förvalta de sedan detta år insamlade forntida minnena i riket, att utvidga samlingen samt att ägna sig åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi. Antikvitetskollegium fick instruktion 1667. I praktiken var det en form av lärd akademi knuten till Uppsala universitet, under ledning av en direktör och sex assessorer med vetenskapliga ämbeten som gav dem deras levebröd, och som sådan verksamt till 1737. Själva verksamheten sköttes från 1692 av Antikvitetsarkivet.
Tjänstebeteckning för chefen för ordningsväsendet i Stockholm 1718–1719. Under honom verkade två överordningsmän och 28 regionala ordningsmän.
Tillsynsmyndighet över bergsbruket 1637–1649, under ledning av en guvernör. Generalbergsamtet var föregångare till Bergskollegiet.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts gods som räntade över 600 daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en president som utsågs av kungen. Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Av ständerna inrättat centralt ämbetsverk 1723–1747 med uppgift att rätta felaktigheter som begåtts av räfst- och reduktionskommissionerna som inrättades år 1680. Kommissionen förestods av en ordförande.
Den myndighet som tillsattes 1655 för att verkställa fjärdepartsräfsten. Nya reduktionsbeslut gavs 1680, 1682−1683 och 1686. Reduktionskollegium bestod av en ordförande, fem riksråd och nio andra personer. År 1687 uppgick Reduktionskollegium tillsammans med Reduktionskommissionen i den då tillkomna Reduktionsdeputationen. Den första ordföranden var samtidigt kammarpresident.
Vid reduktionen de ovissa och extraordinarie räntor som innehavaren av köpe- och pantgods uppburit av sina gods efter det att köpet eller pantsättningen skett men innan betalningen ägt rum. Under årens lopp översteg beloppet ofta den köpesumma adelsmannen hade betalat till kronan för rätten att uppbära hemmanets kronoskatter och ansågs ”oköpt”. Ägaren måste ersätta kronans förlust av kronoskatter genom att tillskjuta nytt kapital eller genom att erlägga fortlöpande årligt vederlag för sin andel av avkastningen.
Annat namn på Generaltullarrendesocieteten, en överstyrelse för tullverket 1803–1812.
Styresorgan för Tabellverket 1756–1758 som också sammanställde de årliga landsomfattande statistiska översikterna. Kommissionen sorterade under Kammarkollegium. Den omorganiserades 1758 till ett centralt ämbetsverk under namnet Statistiska tabellkommissionen.
Centralt ämbetsverk i Sverige 1758–1858 med uppgiften att förvalta och utveckla tabellverket samt bearbeta tabellverksstatistiken. Statistiska tabellkommissionen ersatte Tabellverkskommissionen.
Chefen för jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Prästerlig funktionär vid Kgl. Maj:ts orden 1748–1783.
Under svenska tiden styrelseorgan för ständernas riksgäldskontor från 1789, vilken var ansvarigt endast inför riksdagen, bankoutskottet och riksdagens revisorer. Riksgäldsfullmäktige bestod till 1792 av nio ledamöter, tre ur adelsståndet och två från vartdera av de övriga stånden. Efter 1792 utsågs tre riksgäldsfullmäktige ur varje stånd. Uppgiften övertogs under autonoma tiden av Senatens ekonomiedepartement, i det självständiga Finland av riksdagens bankfullmäktige.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
I Finland 1636–1649.
Tjänstebeteckning för hovkleresiets ledande präst från 1647.Tidigare användes tjänstetiteln troman eller hovpredikant, efter 1617 vanligen förste hovpredikant och från 1635 äldste hovpredikant. Överhovpredikanten kunde även tituleras pastor primarius.
Den i rang främste kyrkoherden, titel för kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 1593–1940, vilken i äldre tider var ordinarie preses i Stockholms stads konsistorium. ”Pastor primarius” användes därtill som titel på kyrkoherdar i tyska församlingar i Sverige och var också titel för superintendenten vid Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817 och en allmän bruklig titel för ärkebiskopar, biskopar och överhovpredikanten. Samtliga titulerades i skrift ”högvärdigste”.
Ämbetsman i Sverige 1734–1953 med uppgift att övervaka heraldiska frågor, sedermera också grunden rörande vapen för till exempel fanor, mynt och offentliga byggnader. Riksheraldikern fick ingen lön utan en ersättning enligt en av Kgl Maj:t fastställd särskild taxa.
Museum i nordöstra flygeln i Kungliga slottet i Stockholm grundat 1792 som ett äreminne över Gustav III, vars antiksamling ställdes ut i museet. Samlingarna öppnade för publik 1794. Museet förestods av en direktor, från 1794 intendent, vars tjänst var uppförd på kungliga hovstaten. Museet gick från 1794 under namnet Konungens Museum och var en föregångare till Nationalmuseum i Stockholm, vars samlingar också härstammar från Kongliga Museet på 1500–1600-talet. I början av 1800-talet infördes svenska samtida skulptörers arbeten och på 1840-talet ställde man ut oljemålningar. År 1866 flyttades museet till en ny byggnad och bytte namn till Nationalmuseum. År 1958 öppnades det gamla museet i slottet på nytt under namnet Gustav III:s antikmuseum.
Militär svensk organisation som bildades 1805 och hade i uppgift att skapa en på astronomiska och trigonometriska data baserad karta över Sverige samt att anlägga ett arkiv för dylika kartor. Kåren hade den franska fältmätningskåren i Italien som förebild. Den skulle under krig medfölja generalstaben och förestods av en fältmätningschef, med biträde av en officersstab och en professor i matematik. Kåren förenades 1811 med Fortifikationen och bildade Ingenjörkåren, där den utgjorde en fältmätningsbrigad.
Centralt ämbetsverk 1791–1794, som fungerade som överstyrelse för flottan. Generalsjömilitekontoret leddes av statssekreteraren för sjöärendena. Generalsjömilitiekontoret ersatte Amiralitetskollegium och ersattes 1794 med Storamiralsämbetena.
Storamiralsämbetena, bestående av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta, utgjorde svenska flottans överstyrelse 1794–1797. Storamiralsämbetena ersatte Generalsjömilitiekontoret. De bägge storamiralsämbetena delades in i Militär-, Sjömilis-, Varvs- och artilleri- samt Kameraldepartementet. Storamiralsämbetena upplöstes 1797, då uppgifterna överfördes på två kommittéer: Kommittén till förvaltandet av örlogsflottans ärenden och Kommittén för förvaltningen av arméns flottas ärenden.
Den högsta dömande myndigheten i Sverige från folkungatiden till rättegångsreformen 1614. Den hade olika namn under olika perioder: konungsräfst, räfsteting, rättareting eller konungsnämnd m.m. Termen användes dels om urtima ting som enligt Magnus Erikssons (1347) och Kristoffers landslag (1442) skulle hållas av konungen eller hans domhavande för att döma i svårare brottmål, dels om ting som enligt beslut på Linköpings riksdag 1600 skulle hållas en eller två gånger om året och vid vilket rikets råd samt lagmän, häradshövdingar och deras ställföreträdare skulle avdöma mål som inte hade kunnat avgöras vid härads- eller lagmansting samt sådana civila mål som var av allmänt intresse, till exempel allmogens besvär över skatter och utskrivningar.
Skatt som uttryckligen en gång för alla var bestämd att utgå, i motsats till bevillningar. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
De skatter som i början utfästes av riksdagen på viss tid och för visst ändamål, till skillnad från den skatt som från början var fastslagen för alla. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Person som prövar, kontrollerar, granskar och övervakar: titel på viss högre tjänsteman med uppgift att övervaka mynttillverkningen och kontrollera guld- och silverarbeten, mått och vikter. Under vissa perioder kallades tjänstemannen myntgardien eller riksguardin.
Titel för befälhavare på fartyg sedan slutet av 1500-talet, ursprungligen endast på örlogsfartyg.
Ämbetsman inom Amiralitetskollegium. Amiralitetskammarråd blev ordförande för amiralitetskammarrätten från och med 1732. Över amiralitetskammarrådet stod amiralitetsråden och kollegiepresidenten. Under honom verkade amiralitetsbetjänte: sekreterare, notarie, aktuarie och kopister.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som skötte flottans alla räkenskaper under amiralitetskommendantens, ibland också ekipagemästarens översyn. Kontoret leddes av en kommissarie,1729 med biträde av adjutanter, regements- och kontorskrivare samt en vaktskrivare. Sjömilitiekontor var också ett ekonomiskt kontrollorgan vid en flottstation under 1600–1800-talen, som beräknade och redovisade kontanta medel och proviant för sjöexpeditioner, manskapets avlöning och beklädnad samt utövade kontrollen över magasin, båtsmanshållet, bageri och sjukhus m.m.
Näst högsta flaggmans- eller amiralsgraden i Sverige 1610–1614 och 1653–1657. Riksviceamiralen var riksamiralens ställföreträdare och närmaste man.
7981 - 8040 av 13863