Avdelning vid Generalstaben, skötte om pionjärutbildningen och utvecklingen av pionjärväsendet genom forskning och experiment. Avdelningen ansvarade för anskaffning, underhåll och reparation av pionjärmaterial samt för underhåll av fästningsanläggningar. Avdelningen bestod av Pionjärbyrån, Pionjärmaterielbyrån och Fortifikationsbyrån.
År 1915 övertog kolonisationsinspektören förvaltningen av Den obesuttna befolkningens lånefond från inspektören över de ur statsmedlen utgivna lånen för den obesuttna befolkningen. Förvaltningen överfördes 1917 på den nybildade Kolonisationsstyrelsen, medan kolonisationsinspektörerna från 1919 hade i uppgift att leda och övervaka den lokala kolonisationsverksamheten inom ett distrikt. Kolonisationsinspektörerna övervakade de lokala kolonisationsnämndernas och förvaltningsnämndernas verksamhet, handledde nybyggarna samt övervakade de uppkomna småbrukslägenheterna. Därtill samlade kolonisationsinspektören in statistiska och kamerala uppgifter till Kolonisationsstyrelsen.
Byrå underlydande Krigsministeriet med uppgift var att övervaka distributionen av Frihetskrigets minnesmedalj.
Tjänst som inrättades vid Kolonisationsstyrelsen 1919 för att under ledning och i samverkan med ett kolonisationsråd sköta ärenden som angick kolonisationsverksamheten på privatägda marker. Tjänsteinnehavaren skulle ha en juridisk examen som berättigade till domaruppdrag.
Utskott som grundades 1918 och underlydde senatens militie-expedition, senare Krigsministeriet och Försvarsministeriet. Utmärkelseutskottet utgjorde det ledande organet för utdelningen av utmärkelsetecken i anknytning till den vita sidans seger i inbördeskriget 1918. Utskottet verkade fram till 1928, varefter dess uppgifter överfördes på Krigsarkivet.
Handling som uppgjordes av försvarsmakten för varje värnpliktig. Stamkortet innehöll information om den värnpliktiges tjänst från att han deltagit i uppbådet till att han hemförlovats, stupat eller pensionerats vid försvarsmakten. Systematiska stamkort uppgjordes från och med 1919.
Handling som beskrev ett truppförbands verksamhet under vinter- och fortsättningskriget i form av en dagbok. Under fortsättningskriget gavs instruktioner om att krigsdagboken skulle skrivas av en för uppgiften kvalificerad officer. Att skriva krigsdagbok var en plikt som gällde försvarsmaktens alla staber och förband, inklusive enskilda kompanier och avdelta truppförband.
Ledde skyddskårsdistrikten tillsammans med distriktsstaben. Benämningen ändrades den 10 januari 1941 till ”kommendör för skyddskårsdistrikt”. Tjänsten upphörde i och med att skyddskårsorganisationen förbjöds 1944.
Inofficiellt organ direkt underställt överbefälhavaren för den vita armén 1918. Kommittén planerade uniformer och flaggor för Finlands kommande armé.
Understödsform för den värnpliktige. Om den värnpliktige hade hustru eller barn under 17 år eller skulle försörja hemma hos sig boende adoptivbarn eller makans barn under 17 år, betalades månadslön för underhållet av dessa familjemedlemmar. Lönen var beroende av militärgraden och familjemedlemmarnas antal.
I september 1918 stiftades i Finland en temporär lag ”om av undantagsförhållanden påtvingad allmän värnplikt”, som med vissa undantag gällde varje man och kvinna i åldern 18–55 år. Lagen var tänkt att förbättra statens möjligheter att motarbeta livsmedelsbristen och den militära osäkerheten. Den allmänna arbetsplikten skulle verkställas av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer och andra kommunala myndigheter. Lagen var i kraft fram till oktober 1919 men på grund av den förbättrade livsmedelssituationen kom den aldrig att tillämpas.
Bidrag som beviljades de värnpliktiga som hemförlovades efter den 19 september 1944. Väntepenningen betalades av kommunen men ersattes i sin helhet av statsmedel. Villkoret för att få bidraget var att den värnpliktige var arbetslös och upptagen i hemkommunens arbetslöshetsregister. Väntepenningens storlek varierade från 35 mark till 50 mark om dagen beroende på till vilken dyrortsgruppering hemkommunen hörde. Den värnpliktige kunde även ansöka om tillägg till väntepenningen för sina familjemedlemmar. Som familjemedlemmar räknades den värnpliktiges hustru, barn, adoptivbarn, hustruns tidigare barn som den värnpliktige hade att försörja samt arbetsoförmögna föräldrar.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen. Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Till länsstyrelsen hörande tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Benämning på ett område som enligt den av Statsrådet uppgjorda allmänna planen för befolkningsskyddet ansågs under krigstid befinna sig i ett hotat läge och vara i behov av skyddsåtgärder. Skyddsorterna grupperades i tre klasser beroende på den fara som myndigheterna ansåg att orten befann sig i samt beroende på de sätt på vilka befolkningsskyddet verkställdes inom området. Skyddsort i den I kategorin indelades i avsnittsgrupper. Avsnittsgrupperna och den II kategorin indelades i avsnitt.
Benämning under vinter- och fortsättningskriget på områden som inte klassificerades som skyddsorter. Skyddsdelen kunde utgöras av en hel kommun eller delar av en kommun. För skyddsdelen var kraven på befolkningsskydd lägre än för en skyddsort.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Det omfattade individens plikt att reglera belysningen i bostadshus, anlägga skyddsrum i hus, delta i kvarterets eller gårdens skyddstjänst samt anskaffa befolkningsskyddsmaterial.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Den omfattade de befolkningsskyddsåtgärder som krävdes av ämbetsverk, bolag och andra sammanslutningar. Till dessa hörde bl.a. reglering av belysningen och anläggande av skyddsrum.
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
Nämnd inom Försvarsministeriet som behandlade ersättningsansökningar som gjordes av industriidkare vilkas företag enligt krigstillståndslagen underställts försvarsmaktens behov.
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
I de kommuner där evakuerade under andra världskriget i större omfattning placerats kunde länsstyrelsen från 1942 tillsätta en vårdnämnd för de evakuerade. Som ordförande i nämnden verkade vårdledaren för den evakuerade befolkningen och som ledamöter representanter för de evakuerade. Även i kommuner som inte hade en särskild vårdnämnd för de evakuerade ansvarade kommunens allmänna vårdnämnd för de krigsförflyttade.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Enhet inom Avdelningen för polisärenden vid Ministeriet för inrikesärendena.
Avdelning som skötte om underrättelseverksamheten i den nationella armé vars uppbyggnad påbörjades efter inbördeskriget 1918. Generalstabens tredje avdelning bestod av två underrättelseavdelningar med egna underavdelningar, två övervakningsavdelningar, en tidningsavdelning samt en avdelning som benämndes Sektion Politik och skötte om sabotageverksamhet. Senare tillkom även en passavdelning. Avdelningen delades i februari 1919 i två delar: en militäravdelning och en passavdelning. Generalstabens passavdelning omvandlades på sommaren 1919 till en detektiv centralpolis.
Truppförband som bildades i anslutning till den vita arméns segerparad den 16 maj 1918. Gardet bildades av tre karelska bataljoner och var en hedersbetygelse för Karelens insats för den vita segern i inbördeskriget 1918. Gardesregementet var stationerat i Viborg och verkade som ett ordinärt truppförband till dess upplösning i samband med mobiliseringen och bildandet av fältarmén hösten 1939.
Truppförband som bildades i anslutning till den vita arméns segerparad den 16 maj 1918. Det bestod av I jägarregementet som en hedersbetygelse för dess bedrifter i inbördeskriget. Gardets jägarregemente upplöstes redan i juni 1918 och dess trupper överfördes till Finlands vita garde.
Inofficiell benämning på Statspolisen åren 1945–1948. I samband med den politiska omorienteringen efter vapenstilleståndet 1944 övertogs ledningen av Säkerhetspolisen av finska kommunister. Verksamheten tog en ny vändning och riktades mot övervakningen av den politiska högern och centern, de organisationer som upplösts efter kriget, de krigsansvariga, de internerade, återbördandet av sovjetmedborgare, flyktingarna från det gamla Ryssland och sovjetmedborgarna i Finland. Röda Stapo har även kallats det ”nya Stapo” och ”Stapo II”. Politiska omständigheter ledde till att den statliga polisen lades ner 1948 för att ge utrymme åt det nya organet Skyddspolisen.
Inom Röda Stapo grundades en militärbyrå som var verksam åren 1945–1948. Byrån hade i uppgift att undersöka och förebygga stats-, lands- och krigsförrädiska företag som var riktade mot Finlands försvarsmakt och militära mål i Finland.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Under Socialministeriet lydande kommitté som grundades 1948 för att överta Barnförflyttningskommitténs uppgifter och medel. Kommittén skötte om återflyttningen av krigsbarn som ännu befann sig i Sverige och organiserade studieplatser, barnhemsplatser och stipendier för återvändande barn. Kommitténs arbete upphörde officiellt 1955.
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte na...
Benämning på finländska barn som under vinter- och fortsättningskriget evakuerades till Sverige, Danmark och Norge.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Privat centralorganisation som grundades den 13 december 1939 med tillstånd av Socialministeriet, Inrikesministeriet och Nylands landshövding. Centralen och dess lokalkommittéer organiserade barnförflyttningen under vinterkriget i samråd med svenska hjälporganisationer, vars centralorganisation var Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Flera av Nordiska Hjälpcentralens lokalkommittéer leddes av landshövdingarna. Under fortsättningskriget övertogs Nordiska hjälpcentralens arbete av Barnförflyttningskommittén.
Privat hjälporganisation i Sverige som administrerade all humanitär hjälp till Finland under vinterkriget. Centrala Finlandshjälpen grundades den 4 december 1939 och hade representanter från såväl den svenska staten som den finska ambassaden. Under fortsättningskriget övertogs Centrala Finlandshjälpens arbete av Hjälpkommittén för Finlands barn.
Svensk privat hjälporganisation som utvecklades ur Kommittén för Finska Sommarbarn och som administrerade barnförflyttningarna under fortsättningskriget i samarbete med Barnförflyttningskommittén i Finland. Under vinterkriget hade barnförflyttningen till Sverige organiserats av Centrala Finlandshjälpen. Hjälpkommittén för Finlands barn upphörde på 1950-talet.
Kommitté som tillsattes av socialministern den 17 mars 1949 för att utreda juridiska spörsmål och motstridigheter i anslutning till krigsbarnens återflyttning till Finland.
Dokumentation av de straff som beordrades av en förman i ett truppförband. I straffdagboken antecknades straffet, orsaken till straffet samt dagen då det skulle utföras.
Byrå tillsatt av Undervisningsministeriet 1921 med uppgift att granska filmer som var avsedda för offentlig förevisning. Till byråns medlemmar förordnade Undervisningsministeriet en filmgranskare och tre ledamöter. Från 1946 utgjorde Statens filmgranskningsbyrå ett ämbetsverk under Undervisningsministeriet. Filmgranskningsbyråns beslut kunde från 1935 överklagas till Statens filmnämnd.
Överordnat granskningsorgan tillsatt av Undervisningsministeriet 1935. Statens filmnämnd tog upp fall till prövning där filmägaren opponerade sig mot förevisningsförbud fattade av Statens filmgranskningsbyrå.
Populär benämning på lag angående inlösen av lego-områden från 1918. Lagen gjorde det möjligt för den obesuttna befolkningen att lösa ut den jord den brukade. Lagen föranledde en stor mängd nya småbruk. Som ett resultat av lagen grundades i kommunerna kolonisationsnämnder som verkställande organ för statens kolonisationspolitik.
Förening som grundades den 30 juli 1941 som centralorgan för de frivlliga hjälporganisationerna. Föreningen sorterade under Socialministeriet och hade som mest 20 000 frivilliga medarbetare. Finlands Folkhjälp förmedlade den utländska hjälpen till Finland, arrangerade insamlingar och utförde sjuk- och hälsovårdsarbete. Verksamheten avtog efter kriget och föreningen upplöstes slutligen 1953.
På socialministeriets initiativ grundades hösten 1939 Vapaan Huollon Keskustoimikunta för att koordinera det frivlliga hjälparbetet.
Krutbruk som grundades i Seinäjoki 1825. Gustaf Adolf Wasastjerna erbjöd sig att sälja Östermyra järnbruk åt staten och sköta om framställningen av krut. Produktionen inleddes 1828. De statliga kontrakten förnyades vanligen med fem års mellanrum. Bruket erhöll statliga medel för avlöningen. Krutframställningen upphörde på 1890-talet.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Lokalt verkställande organ som bildades då Lantbruksministeriet genom tvångsinlösen eller genom att överlåta statsägd jord upplät mark för kolonisationsändamål. Till kommissionens uppgifter hörde att framställa en kolonisationsplan av vilken det skulle framgå vilka åtgärder som borde vidtas för att förvandla området till odlingsmark. Som kommissionens ordförande verkade en lantmäteriingenjör förordnad av Lantmäterikontoret och som medlemmar en agronom förordnad av Lantbruksministeriet, en forstmästare förordnad av Forststyrelsen och kolonisationsnämndens ordförande i vederbörande kommun.
Byrå under personalavdelningen inom Militieexpeditionen och dess efterföljare Krigsministeriet. Byrån verkade som jägarnas intresseorganisation och skötte bl.a. om insamling av matrikeluppgifter och utdelning av minnesmedaljer. Byrån lades ner 1922 och en del av dess uppgifter överfördes på Jägarförbundet.
Centralförbund för lokala lantbruks- och hushållningssällskap, grundat 1906. Centralförbundet hade som underlydande till Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet efter andra världskriget i uppgift att planera, övervaka och leda kolonisationsverksamheten. Centralförbundet utsåg en av ledamöterna till de lokala jordinlösningsnämnderna, och kolonisationsavdelningar inrättades i de lokala lantbruks- och hushållningssällskapen. Vid kolonisationen av svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner skulle Centralförbundet handla i samråd med Svenska Lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
12781 - 12840 av 13863