Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker, prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312 rubel 22½ kopek.
Skola för mindrebemedlade barn vilken arbetade enligt Bell-Lancesterpedagogiken: äldre elever hjälpte de yngre. Skolan grundades 1820 i Åbo. Läraren arbetade på konstitutorial av domkapitlet.
Statligt avlönad barnmorska som på arvode (med konstitutorial av Medicinal(över)styrelsen) utförde vaccinationer, vid sidan av sin ordinarie tjänst. År 1859 infördes 76 dylika barnmorske-vaccinatristjänster och fördelades på de olika läkardistrikten. De övervakades av landshövdingen (guvernören) och föreståndaren för vaccindepoten i närmaste stad.
Rätt att uppbära avgifter för kyrkliga förrättningar som skedde i ämbetsdräkt (stola).
Genom prästerskapets lönereform 1922 infört lönepåslag för kyrkoherde, för att han skulle kunna anställa en kanslist eller sekreterare till pastorskansliet. Understödet fick utgöra högst 10 procent av kyrkoherdens lön. Termen användes också konkret om den tjänsteman som efter 1922 utförde kanslistuppgifter vid ett pastorskansli på sådana lönegrunder.
Universitetsexamen i teologi, innehållande skriv- och språkprov i grekiska och latin, kristendomens ursprungstexter, praktiska övningar, dogmatik, exegetik och sedlighetslära samt kyrkohistoria och praktisk teologi. Examen var efter 1849 ett behörighetskrav för prästvigning. Den motsvarade i praktiken den tidigare prästexamen.
Ursprungligen i Danmark en ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära ombudsman i Finland. Åtminstone drottning Dorothea och Kri...
Under medeltiden ett ämbete som vanligen innebar överinseende över drottningens hushåll. Hovmästarinnor förekom åtminstone hos drottning Margareta i Norge och förmodligen hos drottningarna Dorotea och Kristina.
Ursprungligen ett underordnat ämbete jämställt med stekare. Omkring 1400 har ämbetet omvandlats till ett rent hovämbete utan politiska funktioner. Ämbetet omtalas i Karl Knutssons norska handfästning 1449, men blev förmodligen inte besatt. I Sverige omtalades ämbetet i Kristoffer av Bayerns handfästning och i Kristian I:s kungalöfte 1476. Det skulle då uttryckligen besättas med inhemska män.
Pennföring eller handställning.
Beteckning på en process som förekom i de medeltida germanska lagarna och som innebar att den ena parten var avliden. Det vanliga uttrycket för att åtala den döde är i svensk rätt ”att giva den döde sak”. Dödmansprocess försvann i och med Magnus Erikssons lands- och stadslag.
Ritning, utkast eller plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Den äldsta rättsuppfattningen har förmodligen inte innehållit regler om dödstraff exekverat av en offentlig myndighet. Under medeltiden utökades antalet dödsstraff betydligt.
Dödstraff som innebar att den dömde först rådbråkades varefter kroppen fästes på ett hjul som restes upp på en stång. I de yngre svenska landskapslagarna var stegling ett straff för mord och dråp av husbonde. Under senmedeltiden ökade användningen av strafformen men praxis varierade mellan de olika städerna och från tillfälle till tillfälle.
Dödsstraff som speciellt användes för kvinnor. Det tillämpades för tjuveri, sodomi och i danska stadsrätter också för horeri.
Form av dödsstraff som åtminstone i norska landskapslagar tillämpades vid bestraffning av allmän tjuvnad. I Sverige användes stening vid bestraffning av hustru som begått äktenskapsbrott och för trolldom. Kvinnan skulle då grävas ner och sedan stenas. Som dödsstraff försvann steningen före reformationen.
Form av dödsstraff som innebar att den dömda brändes på bål. Bål och brand förekommer först i de yngre landskapslagarna som straff för trolldom, giftmord och mordbrand. De häxförföljelser som i Europa inleddes efter påvebullan Summis desiderantes 1484 nådde inte Norden.
Form av dödsstraff. En överbevist trollkvinna skulle föras ut till havs, ryggen skulle knäckas och sedan skulle hon bunden sänkas ner i vattnet. Det är osäkert huruvida straffet har använts under medeltiden i Sverige.
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Biträdande lärare vid ett läroverk som studerade pedagogik eller som var utexaminerad pedagogiekandidat; extra lärare. Duplikanterna antogs av vederbörande skolstyrelse utan vidare prov och undervisade på arvode.
Biträdande lärare vid ett läroverk (duplikant), lärare av lägre grad vid universitet (docent) och högskola som på arvode repeterade de av de ordinarie lärarna (professorerna) hållna föreläsningarna och förberedde eleverna (studenterna) för examen.
Den ed som kungen avlade i samband med kröningen. Ordalydelsen är känd 1443. Kungen fick under ceremonin ett dokument med ordalydelsen, som han läste upp. Sedan lade han sin högra hand på Nya testamentet och avlade eden. Eden bestod av två delar. Han utlovade fred och rättfärdighet för kyrkan och folket samt att upprätthålla de förmåner som kyrkan erhållit.
Under medeltiden den ämbetsed som en nyvald biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Ed som skulle avläggas av tillträdande medlemmar av domkapitel. Den nye kaniken svor biskopen och kapitulares trohet, lovade att tjäna dem, att inte röja kapitlets hemligheter och att vinnlägga sig om endräkt och vänskap. Enligt Åbo domkapitels stadga 1474 skulle en nyintagen kanik svära två olika eder. Efter att han avlagt en ed till biskopen skulle han avlägga en sedvanlig trohets- och lojalitetsed till sina medbröder i kapitlet.
Den ed som prästen avlade under medeltiden. Den finns bevarad i ett formulär från Linköpings stift från 1400-talet. Prästeden var uppställd i frågeform och prästen skulle svara på frågorna endast med ”volo” (jag vill). Frågorna var: Vill du i Guds namn mottaga prästämbetet? Vill du förvalta detta ämbete enligt lagen, så långt du kan, förmår och förstår? Vill du vara din biskop, till vars församling du kommer att ordineras, lydig efter rättvisan och ditt ämbete?
Den ed som klockaren under medeltiden vid en domkyrka avlade till biskopen då han mottog kyrkans nycklar av biskopen i kapitlets närvaro. Eden innehöll en trohets- och lydnadsförpliktelse till både biskopen och kapitlet.
Myntning efter annan förebild. När efterpräglingen strävade efter att imitera vittutbredda populära präglingar, var det för en analfabetisk allmänhet omöjligt att skilja mellan imitation och original. Avsikten var att få större spridning för de egna präglingarna.
Särskild undersökning av mentalpatient, stadgad 1840 för fattiga patienter. Undersökningen kunde göras på länslasarettens avdelning för mentalsjuka eller på mentalsjukhusen i Helsingfors eller på Själö. Avsikten med undersökningen var att fastställa vårdmöjligheterna. Om sjukdomen bedömdes vara obotlig stannade patienten kvar på sjukhuset i hela sitt liv, efter att sockenstämman givit sitt medgivande. Patientens uppehälle bekostades av dårhusfonden. Förmögna mentalpatienter kunde med medicinalverkets generaldirektör inskrivas i mentalsjukhus, utan att ha genomgått dårkuren. De kunde också lämna sjukhuset utan särskild byrokrati.
Märke som angav ägaren av boskap, får, getter, svin, gäss och eventuellt höns. Institutioner som kungamakten, kyrkor och biskopsstolen hade egna ägomärken. I Sverige användes benämningen bolsmärke.
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Från och med 1840 av församlingspräst eller häradshövding utfärdat intyg över en rik eller fattig obotlig mentalpatients enskilda egendom. Förmögenhetsbeviset innehöll också uppgifter om de närmaste släktingarna på orten.
Statlig fond inrättad 1840 för att bestrida kostnaderna för mentalvården. Fonden fick därefter sina medel huvudsakligen från en tredjedel av de arv eller gåvor som patienterna fick, den egendom som en på mentalsjukhus avliden obotlig patient lämnade efter sig och avgifter från enskilda patienter då de inlöstes eller skrevs ut från sjukhuset. Dårhusfonden förvaltades av direktionen för dårvården, in- och utskrivningsavgifterna deponerades på lantränterierna som årligen överförde dem på fonden.
Enskild skogsmark. Benämningen har främst använts i Österbotten.
Fångststig.
Avsättning från statlig tjänst genom domstolsbeslut, under förutsättning att tjänsten hade besatts genom en ämbetsfullmakt av regenten. Förfarandet infördes genom Gustav II Adolfs regentförsäkran 31.12.1611 (§ 7). Ämbetsförlust verkställdes vanligen efter ett antal varningar och suspension.
Person som utnyttjade erämarker, framför allt för jakt och fiske.
Kyrkligt straff som grundade sig på klerus rätt ”att lösa och binda”. Straffet betydde uteslutning från den kyrkliga gemenskapen. Det innebar förlust av rätten att åhöra mässan, få del av sakramenten och nådemälen, kunna stå fadder och få en kristlig begravning. Med exkommunikation bestraffades sacrilegium, kätteri, trolldom, blasfemi, mord, sexualbrott, ocker, mened och andra brott som stred mot de tio budorden. Normalt skulle syndaren få tre varningar med tidsfrist. Exkommunikation måste föregås av rättegång. En biskop kunde endast bannlysa personer inom sitt eget stift, medan påven kunde bannlysa vem som helst. Påven reserverade också vissa brott för sig. Dit hörde bland annat prästdråp och rätten att bannlysa furstar. Den som hade rätten att bannlysa hade också rätten att förmedla avlösning.
Rätten att lösa och binda. Den tillkom klerus enligt Matt. 16, 18, 19. Nyckelmakten gällde i vidaste mening dispositionsrätt över all kyrklig egendom, över botsakrament och kyrkotukt. Ur nyckelrätten utvecklades kyrkostraff som bannlysning och interdikt.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Kyrkotukt. Från 1214 var censura ecclesiastica i teknisk kyrkorätt begränsad till tre åtgärder: avhållning från ämbete, interdikt och excommunicatio.
Kyrkstraff som innebar förbud för en enskild person att bevista gudstjänster och nattvarden. Personalinterdikt var ett mildare straff än exkommunikation. Från 1100-talet klassades det som excommunicatio minor i motsats till excommunicatio major.
Helgerån, ett formellt odefinierat begrepp i den kanoniska rätten som omfattade ett flertal brott. Det kunde inbegripa våld eller övergrepp på klerus eller munkar, plundring eller vanhelgande av kyrkor och kloster, brott mot kyrkofrid och övergrepp mot kyrkliga egendomar. Sacrilegium bestraffades med exkommunikation. Ibland hänförs också simoni till sacrilegium. Sacrilegium indelades i sacrilegium personale, locale och reale.
Den ed som ärkebiskopen från 1617, i egenskap av prästeståndets talman, skulle avlägga innan riksdagen och (i Finland 1817–1906) lantdagen inledde sin verksamhet.
Påminnelse. För att excommunitatio minor eller maior skulle kunna få laga straff måste syndaren genomgå rättegång. Det skulle föregås av tre allvarliga påminnelser som skulle meddelas med en viss tidsfrist.
Kommitté tillsatt under lantdagen 1863/1884 för att bereda en ny strafflag för Finland. Den gav sitt betänkande 1875 och indrogs, men ersattes genast med en ny som gav sitt betänkande 1884, varefter strafflagen antogs av lantdagen 1888 och trycktes i författningssamlingen 1889.
Underlåtelse att infinna sig vid en kyrklig rättegång, där ett bannlysningsstraff kunde utdömas. Underlåtelsen medförde automatiskt bannlysning.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också rätt att bevilja avlösning.
Förbud mot att inom ett visst geografiskt område hålla gudstjänster, ge sakrament och utföra andra heliga handlingar med vissa undantag som barndop och absolution till döende. Det var också relativt lätt att få dispens av påven för hållande av mässa bakom stängda dörrar och för att ge personer en kristlig begravning. Lokalinterdikt kunde gälla ett helt land, men de var i praktiken svåra att genomföra. En biskop kunde också utlysa lokalinterdikt. Det användes av biskopen i Åbo 1329 mot Tavastland på grund av att bönderna där vägrade att betala vissa avgifter.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Regemente bestående av uppbådat manskap, i motsats till indelat regemente.
Sammanfattande benämning på den medeltida kyrkans begravningsceremonier. Begreppet uppfattades juridiskt och mycket sällan liturgiskt.
Kyrkorättslig term som innebar att en person, korporation eller institution lösgjordes från det normala kyrkliga subordinationsförhållandet; under 1600-talet förekommande benämning på dispensation.
Enligt krigsartiklarna 1621 och 1798, en av biskopen ordinerad krigspräst vid ett kompani som var förlagt i stiftet.
Av biskopen till ett ryttarregemente eller -kompani inom stiftet ordinerad krigspräst.
Exemption som grundade sig på lag eller privilegier.
Exemption som grundade sig på hävd.
Exemption som grundade sig på att det undantagna är äldre än närmast överordnad myndighet och således erhöll sin exemption vid den överordnande myndighetens tillkomst.
I medeltida bemärkelse en form för påvlig tillsättning av ett kyrkligt ämbete, som innebar rätt för vederbörande att få första ledigblivna prebende därsammastädes, vanligen av samma storleksordning som det givna ämbetet. Expektansämbetena avskaffades delvis 1483 men huvudsakligen först på mötet i Trident.
Den halvannan tunna råg som en fattig prästänka beviljades i årlig änkehjälp ur kyrkohärbärget 1708–1837. Beloppet ökades med 33 1/3 procent för änkans alla minderåriga barn eller sjukliga barn över 14 år, särskilt döttrar.
Benämning på vittnen vid dop och eventuellt också vid konfirmation. Enligt kanonisk rätt skulle fadderskapet ligga utanför barnens familjekrets. Antalet faddrar var vanligen två till tre. Vid dopet skulle faddern föra barnet till kyrkan och under ceremonin hålla det samt säga dess namn. I första hand skulle faddern förrätta nöddop. Krav på fadderns kunskaper ingår i många landskapslagar och synodalföreskrifter.
9841 - 9900 av 13863