Huvudsakligen beteckning för systematiskt uppställda godsförteckningar och avskriftsvolymer.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Anders Pattkull (1674–1737). Patkullkompaniet hörde till Österbottens regemente och hade sin garnison i Uleåborg.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Simon Daniel Barohn (1674–1732, adlad 1731). Kompaniet hörde till Österbottens regemente och var stationerat i Gamlakarleby.
Benämning på regementen som bildades i Sverige från och med 1600-talet och som organisatoriskt baserade sig på indelningsverket. Regementena omfattade 1 200 man vardera och var uppdelade på åtta kompanier. Varje landskap skulle ansvara och sörja för ett eget landskapsregemente.
Fond bildad för att finansiera en del av expektanslönen inom det militära.
Under 1700-talet i tjänst varande och på lönestaterna upptagen kommendant vid en fästning eller skans. I Finland var ”ordinariekommendant” tjänstebeteckning för kommendanten i Fredrikshamn, Nyslott och Kajanaborg. Ordinariekommendanten vid Tavastehus slott bar dock tjänstetiteln slottsfogde under förra delen av 1700-talet.
Under 1700-talet i tjänst varande och på lönestaterna upptagen kommendant på en garnisonsort. I Finland var garnisonskommendant en tjänstebeteckning för kommendanten vid Villmanstrands och Nyslotts garnisoner.
Kollektivbenämning på det till amiralitetet hörande prästerskapet. Under förra delen av 1700-talet också beteckning för amiralitetskonsistorium.
Tjänst inrättad 1687 vid amiralitetskonsistoriet. Notarien förde protokoll över konsistoriets sammankomster, upprättade skrivelser till högre myndighet, expedierade beslut, vårdade arkivet, uppbar och redovisade kollekt- och stamboksmedel m.m. Han verkade från 1791 också som konsistoriets uppbördsman.
Svensk sjöofficer med tjänsteställning närmast efter viceamiral. Graden infördes i Sverige under senare delen av 1600-talet och ersattes 1771 med konteramiralsgraden.
Kollektiv benämning på cheferna för lossningsverksamheten vid svenska flottbaser under 1700-talet, särskilt i Stockholm och Karlskrona.
Civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetet i Stockholm. Krigsmanshusräntmästaren förestod indrivningen och rapporteringen av medlen till flottans krigsmanshuskassa. Han räknades från och med 1729 till amiralitetsbetjänte.
Kungamaktens lokala representant som omnämndes i de senare landskapslagarna och i landslagarna. Han skulle övervaka kungens rätt till böter. I praktiken var han också offentlig åklagare. I regel hade han endast subsidiär åtalsrätt. Rättssamfundets bötesandel utdömdes utgående från hans åtal.
Rätt att väcka åtal om målsägaren tillkännagett att han inte tänkte utnyttja sin åtalsrätt.
Sedan autonoma tiden om ansökan varmed talan eller åtal väcks och domstolen ombeds utföra stämning i ett tvistemål eller ett brottmål. Stämningsansökan noterades ursprungligen i stämningsboken vid allmän underrätt. Sedermera användes termen om en särskild skrift innehållande uppgifter om kärandens yrkanden, grunderna för dem och bevisen som ska styrka dem, i brottmål den misstänktas namn, gärningen för vilken straff yrkas, målsägandenas yrkanden, bevisen och vad som ska styrka dem.
Dom som bestämde vilkendera parten i ett mål som ägde bevisvitsordet samt hur bevistemat skulle lyda. Landskapslagarna och de allmänna lagarna angav för varje fall noga arten och måttet för erforderlig bevisning. Utan bevisdom var det svårt för parterna att veta vem som skulle ombesörja bevisningen.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen, nämnd och urkunder. Svarandens inför rätt avlagda bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Sjömilitärt kompani bestående av stamanställda matroser vid flottan.
Värvat kompani vid arméns flotta. Dylika var till exempel under finska kriget Sjömans (före detta Kristina) volontärkompani och Muncks (före detta Laivanlinna) volontärkompani.
Värvat kompani vid arméns flotta, bestående av kopardiesjömän.
Vid svenska arméns flotta, fanns inte i Finland.
Värvat kompani vid svenska arméns flotta som bestod av hemkallsbåtsmän.
Båtsman som hade hemkall i stället för boställe.
Båtsmanskompanier bestående av indelta båtsmän, i motsats till hemkallsbåtsmän. Indelningskompanier fanns i Blekinge och Södra Möre härad i Kalmar län i anslutning till Karlskrona örlogsstation.
Värvat båtsmanskompani inom den svenska krigsflottan.Enrolleringskompanierna existerade 1704–1791.
Tjänsteman som förde bok över utförda och planerade dagsverken, förekom i början av 1700-talet vid Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor i Karlskrona och i Ämbetskollegium i Stockholm.
Chefen för Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor i Karlskrona.
Viss befattningshavare vid flottans civilstat med uppgift att upprätta inventarier. Sådana fanns särskilt vid kontor som lydde under något av de svenska kollegierna, till exempel Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor eller sjöartillerikontor.
Befattningshavare med uppgift att vid statsägd smedja eller verkstad, särskilt vid flottans skeppsvarv i Karlskrona, föra räkenskaper samt utöva uppsikt och kontroll över redskap och annan materiel. En smedjeskrivare fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Befattningshavare med uppgift att vid statsägd skeppsdocka ansvara för tillgången till tågvirke, med därtill hörande block och dylikt, i riggen på segelfartygen, särskilt de som reparerades eller uppfördes vid svenska arméns flottbaser. En sådan fanns 1729 upptagen på Amiralitetskollegiums stat och i Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona.
Befattningshavare vid flottstation, med uppgift att handha räkenskaper rörande kasserad materiel. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö stadga där gästningsfrälset också omfattade riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet. Riddarhus och inom denna institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Ett under Amiralitetskollegium sorterande kontor som hade i uppdrag att handlägga alla ärenden rörande sjöartilleriet och sköta införskaffningen av och räkenskapsföringen över artilleriets ammunition och persedlar. Sjöartillerikontoret förestods av en tygmästare med biträde av en bokhållare. Det fick instruktion 1685.
Den ceremoni genom vilken en man utnämndes till riddare. Dubbningar är belagda i Sverige sedan 1285. Kulmen nåddes vid unionsmötet i Kalmar då 133 personer dubbades. Ceremonierna kring dubbningarna hade kontinentala förebilder. Akten var förlagd till kyrkan. Kungen eller någon annan förestavade eden varvid symbolerna för den nya värdigheten överlämnades. Riddarslag kunde också utdelas i samband med en strid. Normalt förlades dubbningen till högtidligheter i samband med kröningar, furstliga bröllop eller kungabesök.
Civilmilitär bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Civilmilitär inventarieskrivare på svenska örlogsfartyg, underlydde Sjöartillerikontoret i Karlskrona.
Kollektivbenämning på hantverkare i olika yrkesgrenar som hade uppvisat yrkesskicklighet genom mästerprovet och fått mästerbrev. Sådana fanns 1729 upptagna på amiralitetskollegiums stat och överskeppsvarvet i Karlskrona.
Vid repslagning använd lång bana varpå repslagaren rörde sig under tillverkningen av rep och tågvirke.
Den europeiska uppfattningen om kungens skyldighet att stifta och ändra lag nådde under 1200-talet Sverige. Kungamaktens uppgift var inte enbart att nedteckna och redigera landskapslagarna utan också att med stöd av sina stormän genomdriva förändringar av hävdvunna lagar och seder som moderna kristna förhållanden krävde. Knut Långe stadgade förbud mot självtäkt och Birger jarls edsöreslagstiftning gällde hela riket. Under Magnus Erikssons tid utgavs en rad viktiga stadganden som kulminerade med landslagen och stadslagen. År 1357 och 1360 tillkom kompletterande stadgor. Kristoffers landslag stadfästes 1442 men den äldre landslagen tillämpades fortsättningsvis. Under 1500-talet blev det regel att rikslagstiftningen utövades av kung och riksdag.
Korporation som under medeltiden regerade tillsammans med kungen. Rådet omnämns i ett brev från 1225, då det fungerade som förmyndarregering. Det förekom inget riksråd 1280, men kort därefter organiserades ett råd och fragment av en stadga om rådets sammansättning från 1282 har bevarats. Utförliga bestämmelser om riksrådet ingick i Magnus Erikssons landslag. Enligt dessa utsågs rådet av kungen och bestod av ärkebiskopar, så många biskopar som kungen ansåg nödvändigt, andra klerker samt högst tolv världsliga riddare och svenner. Riksrådets uppgift var att råda kungen och stöda honom i uppgiften att hålla rikets lag. Rådets samtycke krävdes formellt endast då drottningens morgongåva skulle utses. I praktiken krävdes ofta rådets samtycke vid utnämningen av nya riksråd och högre ämbetsmän, utfärdandet av förordningar och skatter, utrikespolitiska frågor, den kungliga domsrätten samt förläningspolitiken. Rådsmedlemmarna hade tystnadsplikt. År 1483 slogs det fast att klagomål mot kungen skul...
Medlem av riksrådet. Enligt Skarastadgan 1335 hade riksrådens änkor och barn rätt att åtnjuta frälsefrihet och enligt Skänninge stadga 1284 hade riksråden rätt att färdas med större följen än andra frälsemän. Enligt Magnus Erikssons landslag utsågs riksrådets medlemmar av kungen efter valet. Ärkebiskopen var självskriven. De övriga riksråden kunde vara biskopar, andra klerker, riddare eller svenner. Riksrådet hade tystnadsplikt. Han fick inte bysättas och lasteligt tal mot honom var förbjudet. Han skulle vara infödd svensk, en bestämmelse som inte alltid följdes.
Tjänstebeteckning för person som förestod en av kronans repslagarbanor, vanligen med biträde av en mästerknekt. Under honom verkade tåg-, segel- och flaggmakare.
Ed som ett riksråd skulle avge när han inledde sin uppgift. Eden ingick i Magnus Erikssons landslag. Den ändrades till den republikanska rådseden i slutet av 1400-talet. Denna rådsed ersattes av en ny i samband med kungavalet av Gustav I.
Ed som avlades av nytillträdda riksråd och som ersatte landslagens rådsed i slutet av 1400-talet. Den användes ända fram till valet av Gustav Vasa. Den republikanska rådseden innehöll endast fyra artiklar, om trohet emot riket, om råd till rikets bästa, om sekretess samt om avhållande från att delta i övervåld mot någon. Eden förutsatte således inte kungens existens.
Kollektivbenämning på de hantverkare som arbetade i smidesverkstaden vid svenska flottans skeppsvarv (särskilt de som arbetade i Karlskrona) och som fanns upptagna på Amiralitetskollegiums stater.
Vid rustkammare belägen smedja, där (civilmilitära) tyghantverkare, under en rustmästare, förfärdigade och reparerade vapen och sköldar för hovet eller för artilleriet. Fanns upptagen på hovstaten eller militiestaten.
Under svenska tiden från 1634 och särskilt efter 1689 om lagfaren medlem av dömande kollegium med domsrätt över administrativa besvärsmål, i motsats till de övriga ledamöterna som var kollegiets ämbetsmän. Justitiarier förekom vid Kammar- och Kommerskollegium, Kammarrevisionen, Amiralitetsrätten, Krigsrätten och Bergsrätten samt tullrätterna och accisrätterna.
Skrivare vid Amiralitetskollegium.
Tjänstebeteckning för den byggmästare som under svenska tiden ansvarade för byggande och reparationer av kronans örlogsfartyg vid skeppsvarven i Karlskrona, Göteborg och Stockholm, eventuellt också på Sveaborg. Kunglig majestäts skeppsbyggmästare omnämns i Åbo 1557, och en ordinarie skeppsbyggmästare för alla kronans varv fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Barberare med mästerbrev, civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetskollegium under senare delen av 1600-talet och förra delen av 1700-talet som var chef för flottans bardskärare, barberare.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som rör borgen, pant och dylikt.
Från 1634 avdelning vid länsstyrelsen som ansvarade för länsräkenskaperna.
Vedertagen benämning på möten med representanter för adel, präster, borgare och bönder som förekom under medeltidens slutskede. Benämningen riksdag är belagd i Sverige från mitten av 1500-talet. Äldre forskning har utpekat Arboga möte 1435 som den första riksdagen. Det framgår dock inte att bönderna skulle ha medverkat, utan det var snarare fråga om ett utvidgat rådsmöte. Riksmöten har dock existerat vid tiden för Engelbrekts uppror, och under 1400-talet uppträdde de lägre stånden som självständiga representanter för sina landsdelar. På 1500-talet hölls oregelbundna riksdagar som på 1590-talet tidvis hade beslutande makt.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker, riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
Titel som användes om Johan Fredebern, som tillhörde lågfrälset. Titeln förekommer endast i ett brev som bevarats i två nästan likalydande versioner från 1438.
Oklart begrepp som förekom både i singular- och i pluralform. Det användes i brev 1408 och i översättning av Birgittas uppenbarelser. I singular form tycks termen ha åsyftat bestämmelser om en jordägares rätt att inlösa småjordar i samma by. Bestämmelserna inarbetades i 1474 års landbostadga.
Titel som, enligt Karlskrönikan, började användas 1436. Den föregicks i viss mån av titel rikshövitsman. Titeln knöts då inte till något ämbete. Ännu på 1450-talet placerades titeln efter annan hög ämbetstitel. Vid regentvakans övergick regeringsmakten till rådet, som ansåg sig ha rätt att utse en eller två hövitsmän som skulle stå för styrelsen till en ny konung hade utsetts. År 1471 lät Sten Sture ett riksmöte bekräfta rådets val av honom till riksföreståndare. Efter Brunkeberg utsträckte kyrkan Execrabilistadgandet från 1270-talet att inte gälla enbart krönt konung utan också enhälligt vald och lagligt insatt riksföreståndare. Den som tillfångatog, fördrev eller dödade riksföreståndare skulle bannlysas. År 1474 blev således titeln en terminus technicus och tillkom den som valts att fungera som regent under perioder då en erkänd kung saknades. Åren 1504 och 1512 utsåg rådet riksföreståndare med folkrepresentanternas samtycke. Om valet 1521 är endast känt att det skedde på ett riksmöt...
10621 - 10680 av 13863