Ordenshus inom dominikanorden. Konventet styrdes av en prior. Antalet medlemmar fick inte understiga tolv, annars hade konventet inte säte vid provinsialkapitlet. Nya konvent kunde grundas endast med tillstånd av generalkapitlet. Man skilde mellan klerker och lekmän. Varje konvent hade sitt eget verksamhetsområde, i Norden ofta ett helt biskopsstift. Utanför konventet kunde konventet äga härbärgen för bröder med olika uppgifter, framförallt predikande.
De penningmedel vid varje kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Föreståndare för ett dominikankonvent. Priorn valdes av kommuniteten, men han måste tillhöra det egna konventet. Han kunde avsättas endast genom högre instans. Han gjorde årlig räkenskap inför konventets kapitel och var årligen underkastad votering över sin förvaltning. Han biträddes av en supprior och andra funktionärer som han själv utsåg.
Beteckning för medhjälpare åt en prior i ett dominikankonvent. Han utsågs av priorn.
Härbärge för dominikanbröder med uppgifter på avlägsna orter. Terminarhusen ägdes av konventen och användes huvudsakligen av de bröder som terminerade, det vill säga fullföljde de årliga prediko- och tiggarvandringarna.
Med regentens fullmakt beviljad värdighet åt en pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i Åbo stift och fem i Borgå stift.
Visitationsdistrikt inom dominikanorden som bildades av Visby med Reval och Åbo. Senare tillkom också Viborg i Finland. Verksamheten kulminerade på 1200-talet och det var till Visby som biskop Thomas av Åbo begav sig efter sin avsägelse 1245.
Från 1723 fullmakt som berättigade en vald riksdagsman, eller under autonomin en lantdagsman, att representera sin väljarkår under riksdag eller lantdag. Under svenska tiden kallades fullmakten både riksdagsmannafullmakt och lantdagsmannafullmakt, medan det senare alternativet användes under autonoma tiden. Från 1919 hette den i Finland riksdagsmannafullmakt.
Tjänsteman under kurian som ansvarade för botväsendet. Enligt Laterankonciliet skulle en penitentarie ockå finnas vid varje domkyrka. Efter konciliet i Trident blev han också medlem i domkapitlet. Ämbetet avskaffades efter reformationen, men återinfördes genom Nova ordinantia 1577. Det omnämndes inte i kyrkolagen 1686.
Dominikanordens allmänna ordenshögskolor. De grundades ofta i anslutning till ett universitet. Till dem kunde de olika provinserna skicka sina studenter för att vinna lektorskompetens eller högre teologiska grader. Enligt generalkapitlets beslut 1505 skulle en sådan skola inrättas i Västerås. Om beslutet verkligen förverkligades blev inrättningen dock kortvarig.
Tjänsteman vid domkapitel som efter 1812 huvudsakligen ansvarade för ämbetsfullmakter och konsitutorialer samt de kansliavgifter som inflöt till domkapitlets kassa.
Under medeltiden i katolska kyrkan klerkkollegium knutet till en domkyrka som fungerade som biskopens rådgivare och medhjälpare i stiftsstyrelsen. Domkapitlet hade rätt att förvalta kapitelsegendomen, anta nya medlemmar, utöva inre disciplinär myndighet samt utge statuter gällande kapitlets egen verksamhetskrets. Domkapitlet utsåg biskop genom röstning. Biskopen var skyldig att i alla viktiga frågor inhämta domkapitlets råd och då de berörde domkapitlets intressen också inhämta domkapitlets bifall. När biskopsstolen var vakant övergick hela den biskopliga dom- och förvaltningsmyndigheten till domkapitlet. Under 1200-talet ökade domkapitlets makt när det började utkräva av en nyvald electus edsvurna valkapitulationer. Domkapitlets föreståndare var vanligen prost, i några fall dekan. Ledamöter var praelatus. I mitten av 1500-talet var de gamla katolska domkapitlen upplösta eller också existerade de enbart på pappret.
Tjänsteman med lön på stat vid domkapitel. Tjänsten inrättades redan under svenska tiden. Konsistorievicenotarien förde protokoll vid examenstillfällen och när kriminalmål behandlades. Han skrev också domsutslag, expeditioner samt skötte brevväxlingen med hovrätterna, landshövdingarna (guvernörerna), magistraterna, prästkorporationer och tjänstemän inom stiftet.
Kapitel med klosterliknande organisation. Många tidigare förvärldligade kapitel avstod från ett gemensamt liv under reformrörelsen på 900-talet och organiserade sig vanligen enligt augustinregeln eller premonstratensregeln. Många av dem återvände ”till världen” på 1100- och 1200-talen, och organiserade sig sekulärt som capitulum saeculare.
Domkapitlets gemensamma egendom.
Inom katolska kyrkan föreståndare för domkapitlet. Omkring 1300 definierades prostens ställning som lokalofficialat och absolut underordnad biskopens myndighet. Prosten ledde domkapitlets förvaltning. I allmänhet tillsattes prosten enligt kapitlets val. Sedan slutet av 1300-talet reserverade påvarna för sig ofta rätten att tillsätta de högsta kapiteldignitärerna. Det ledde till att prosten blev tvungen att söka påvens stadfästelse för valet. Också kungen kunde ha en viss patronatsrätt men 1476–1483 fastslogs prelatvalens frihet. I Åbo inrättades domprostvärdigheten först 1340.
Ställning som högsta kapiteldignitet; titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
Säte i koret, en av domkapitelmedlemmarnas viktigaste rättigheter.
Plats och rösträtt i kapitlet; den fullvärdiga kapitelledamotens viktigaste rättighet som bl.a. omfattade rätten att rösta i valet av stiftets biskop.
Den lägsta prelaturen i Åbo stift. Hans uppgift var att bistå domprosten i ledningen av kulten. De flesta innehavarna av ämbetet i Åbo hade akademiska lärdomsgrader. Ärkepresbyter-ämbete förekom i de svenska stiften endast i Åbo.
Kapitelledamöterna var under medeltiden skyldiga att använda en särskild ämbetsdräkt, som bestod av en lång svart korkappa (cappa choralis) över den vita mässkjortan (superpellicum) samt på vintern en över skuldrorna hängande mössa (almutium eller caputium), om sommaren en liten svart barett (bireta).
Skattmästare; tjänst som förekom i det medeltida domkapitlet. Tjänsten stod formellt under prelaterna men tillerkändes en högre rang, fastän den inte innebar en formell förmansställning. Tjänsteinnehavaren tillhörde dock vanligen kapitelsledamöterna.
Biträdande kantor; en högre tjänst inom det medeltida domkapitlet, som dock organisatoriskt stod under prelaterna. Innehavaren av tjänsten var ofta kapitelledamot.
Vanlig tjänst som inte medförde någon högre värdighet eller rang. I det medeltida domkapitlet var innehavaren av en sådan tjänst inte alltid kapitelsledamot.
Ekonom; tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom tjänsten bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster. Enligt Arbogakonciliets statuter 1474 skulle varje svensk domkyrka ha en yconomus. Denne tillsattes av biskop och domkapitel. Yconomus skulle en gång per år avlägga räkenskap inför kapitlet. I Åbo stift omtalades en yconimus 1373.
Sakristan, en tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Till tjänsten hörde kyrkvaktmästar- och klockaruppgifter. Förekom under medeltiden bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot.
Källarmästare, ekonom. Tjänsten som cellarius medförde inte någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom den bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster.
Kyrklig myndighets rätt att besätta en vakant tjänst med en kompetent person. Under 1300-talet började påven hävda sin provisionsrätt gentemot domkapitlens rätt att genom val fylla tjänster inom domkapitlet och välja ny biskop.
Biskopens och domkapitlets rätt att gemensamt besätta kanonikaten.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Godtagandet av nya medlemmar i ett domkapitel. Rätten att godta nya medlemmar tillkom alltid domkapitlet. Det innebar bl.a. möjligheten att granska kollationsbrevets giltighet samt att kontrollera att den blivande tjänsteinnehavaren uppfyllde de krav som allmänna kyrkorätten och kapitelstatuterna förutsatte. Till receptionen hörde upptagningsceremonier, tjänsteed och erläggande av vissa avgifter.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarvikarierna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Yngre klerk som nyligen fått sina vigningar och som under en viss tid skulle tjänstgöra i domkyrkan för att göra sig hemmastadd med stiftets liturgiska tradition och bruk. Ofta hade varje kapitelsledamot sin personliga korklerk och skulle stå för dennes underhåll. Korklerkerna bildade ett eget kapitel vars verksamhet stod under uppsikt av domkapitlet eller någon av domkapitlets medlemmar.
Skriftlig handling som bekräftar innehavarens rätt att i framtiden besitta en tjänst eller pension, ett gods eller en förläning. Från 1700-talet benämndes den expektansfullmakt.
Domkapitelledamöternas andel av fattigtiondet, som delvis indragits till domkyrkorna i början av 1400-talet. Andelen användes för att bekosta kanikernas residens. I Åbo genomfördes reformen först 1486. Efter norsk förebild inrättades ett gemensamt bord för kleresiet 1493.
Gemensamt bord för kleresiet. Ett sådant inrättades i Åbo efter norsk förebild år 1493.
Av kontraktsprost förd förteckning över de prästänkor i stiftet som var berättigade till änkehjälp efter 1708. Änkelistan innehöll uppgifter om änkornas och barnens namn, vistelseort, ålder, hälsa och förmögenhet. Den sändes årligen (i oktober) till domkapiltet som upprättade en gemensam änkelista för hela stiftet.
Allmän sammankomst inom domkapitlet där alla medlemmar var tvungna att infinna sig.
Den präst vid domkapitlet som ansvarade för veckans kultprogram. Uppdraget alternerade ofta bland kanikerna.
Av (kontrakts)prostexpedition fört diarium i de mål som kontraktsprosten hade utövat sin (andliga) domsrätt över, vanligen i samband med en visitation, övergående i ett vanligt diarium – från 1805 enligt visst formulär – som innehöll prostämbetets alla in- och utgående brev och expeditioner, med en kort anteckning om deras innehåll, tiden då de inkommit och avgått samt vad som i ämbetsväg hade gjorts i ärendet. Grövre syndare skulle namnges, och deras brott och straff uppges. Svåra mål och samvetssaker fick inte antecknas i boken, förrän biskopen och konsistoriet hade hört prostens åsikt i saken.
Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
Fond i varje domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i Kuopio stift då det grundades 1852.
Av domkapitel från 1787 utsett ombud när man förrättade husesyner på prästboställen och när en präst stod åtalad vid häradsrätt eller rådstugurätt inom stiftet, efter 1798 också när en krigspräst stod åtalad vid krigsrätt. Konsistoriefullmäktige bevakade huvudsakligen kyrkans intressen och befogenheter gentemot kronan.
I kungligt cirkulärbrev till domkapitlen 1686, om alla domkapitlets medlemmar som en dömande myndighet, inklusive biskopen och domprosten. Konsistoriefullmäktige fällde domar i mål rörande högre och lägre prästers eller skollärares tjänstefel, felaktiga läror eller förkastliga leverne.
Sigill som användes för besegling av dom utfärdad i kungens namn. Enstaka domsigill är kända från Magnus Ladulås tid. Domsigill användes regelbundet endast under Magnus Erikssons regering. Sigillet hade inskriptionen ”ad causas” och ersattes ett par gånger med ett sigill som hade inskriptionen ”ad officium”.
Under medeltiden en gåva (själagåva) till kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Allmänt: offergåva till kyrkan som givits till fördel för den egna eller någon annans frälsning. I landskapslagarna betecknade själagåva också prästens rätt till vissa avgifter efter den döde. Donationer av jord var strängt reglerade.
Avbildning av donator eller donatorer till minne av en donation. Under medeltiden föreom det ofta i kyrkliga sammanhang att donationer förevigades genom avbildningar av givaren. Donatorsbilder kan förekomma både på byggnader och på mindre föremål.
Fasta eller lösa avbildningar av en donators vapen som skulle utmärka givaren av kyrkliga föremål eller byggnader/byggnadsdelar. Att utmärka minnet av givmilda personer genom donatorsvapen var synnerligen allmänt på 1400-talet.
Person som ansvarade för att brandvakarna vintertid skulle vara upphuggna. Han skulle också undersöka isens tjocklek och ansvara för att det var isfritt kring stadens kvarnar. Isfogden valdes bland de dragare som skulle sköta arbetet med brandvakarna, och uppdraget alternerade. Uppgiften är åtminstone belagd i Stockholm.
Av ordinarie präst i en församling till domkapitlet riktad begäran om en adjunkt, med uppgifter om vad behovet grundade sig på (dödsfall, ålderdom, sjukdom eller arbetsbörda), den tänkta lönen och hur länge anställningen tänktes vara. Förfaringssättet stadgades 1748 i ett kungligt brev till konsistorierna.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
Det avstånd som av stadens syllsättare skulle mätas ut mellan varje hus på tättbebyggda platser. Ändamålet var att hindra att ”droppar röta andras tak”. Syllsättarna tillkallades också i tvister angående dropprum. Dropprum omtalades sista gången i Stockholm 1584.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärd...
Sveriges drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Kungens högsta ämbetsman”. Ämbetet ersatte drotsen 1337–1349. Till ämbetet hörde också ställföreträdande funktioner i kungens frånvaro. Under Magnus Erikssons senare regering återgick man dock till den gamla ordningen och besatte drotsämbetet på nytt.
”Högste tjänsteman”. Tjänstebeteckning för Bo Jonsson Grip på dennes fullmakt 1369. Hans ställning kom att omfatta de rättsvårdande befogenheterna, och från och med 1372 uppträder han med dubbel titel.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”. Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Vid Kungliga akademin i Åbo, av biskop eller annan präst meddelad undervisning i predikning, inklusive praktiska övningar. Syftet var att förbereda studenterna för avläggande av prästexamen vid domkapitel, särskilt under biskop Johannes Gezelius d.ä:s tid (1664–1690).
9781 - 9840 av 13863