Lokal där en rådplägande församling samlades till överläggningar som en (riks)institution; under 1500-talet till 1789 särskilt den lokal där rådsherrarna eller riksråden eller kungliga råden eller rikets herrar höll sina sammanträden. I ordinarie staterna 1729 användes benämningen (höga) Kungliga senaten eller Rådkammaren i Stockholm, i hovkalendern 1784 Kungliga Majestäts rådkammare.
Genom kansliordningarna 1719 och 1720 inrättad statsexpedition vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) som behandlade alla inrikesärenden, särskilt de som rörde statsfinanserna, och justitieärenden. Expeditionen bestod av riksråden från de genom Karl XII:s kansliordning 1713 inrättade Justitie- och Inrikesexpeditionerna.
I föregångaren till statskalendern förekommande benämning på hovrätt 1729. I tidiga handlingar även alternativ benämning på Konungens högsta domstol som verkade från 1789.
Svensk ämbetsmannatitel för vissa fasta ämbeten i den högsta militära förvaltningen, förekom första gången som benämning på ledamöterna i det krigsråd som grundades under Gustav Vasas regeringsperiod. Titeln återkom på 1620-talet för de civila ledamöterna i det krigsråd som uppsattes av Gustav II Adolf. Senare innehade även ledamöterna i Krigskollegium krigsrådstitel.
Kollektivbeteckning för de kammarskrivare vid Militiekontoret som ansvarade för de indelta infanteri- och ryttarregementenas boställssyner.
Kollektivbeteckning för de kammarskrivare vid Militiekontoret under svenska tiden som ansvarade för att granska och tillrättalägga felaktigheter i de indelta infanteri- och ryttarregementenas räkenskaper.
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (lagfaren) tjänsteman vid ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll, uppsätta och expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera yngre jurist i domsagans kansli som under tjänstebeteckningen notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
Förbindelse som innehåller befallning, beställning eller överlåtelse.
Efter 1663 en person som å kanslerns vägnar skötte ett svenskt universitets närmaste styrelse: universitetskurator. Termen övergick under autonoma tiden i betydelsen ämbetsman vid universitet 1852–1868 som biträdde en fakultetsdekanus eller lärare vid läroverk som hade huvudansvaret för föräldra- och förmyndarlösa elevers boende.
Under 1500-talet uppsyningsman, tillsyningsman, särskilt om föreståndare för diverse statliga lager och magasin.
Arbetsförman inom bergsstaten som vid en gruva hade tillsyn över gruvarbetarnas boende och bostäder.
Civil tjänsteman som skötte arbetsfolkets inkvartering vid kanalbyggena under autonoma tiden .
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Viss underordnad tjänsteman under autonoma tiden som aspirerade på högre befattning inom finska bergsstaten.
Under svenska tiden inträdesprövning (arbetsintervju) som användes i Kanslikollegium då personer sökte befattning i kollegiets kansli.
Polisiär enhet som 1930 grundades vid Helsingfors polisinrättning. Avsikten var att skapa en smidig, rörlig polisenhet för att övervaka och stilla oroligheterna som förekom på olika håll i landet. Oroligheterna berodde på det spända inrikespolitiska läget samt den pågående djupa ekonomiska depressionen. Enheten bestod vid grundandet av 50 poliser och var militärt organiserad. År 1933 växte organisationen till drygt 300 man. Rörliga polisen fick från första början också ta hand om polisernas grundutbildning, vilket fortgick till 1961. Under förbudslagstiden utvidgades rörliga polisens verksamhet. Den övervakade alkohollagstiftningen, bekämpade spritsmuggling och övervakade den allmänna ordningen, speciellt på nöjesplatser. Enheten utgjorde också en riksomfattande polisiär reserv. Trafikövervakningen inleddes 1935 och blev med den ökade bilismen så småningom en av Rörliga polisens huvuduppgifter. 1944 överfördes ansvaret för presidentens säkerhet på den rörliga polisen. Då grundades oc...
Den form av jurisdiktion som förvärvades genom övertagande av motsvarande kyrkliga ämbete och förlorades i och med förlusten av ifrågavarande ämbete.
Den form av jurisdiktion som utövades i kraft av en fullmakt ad hoc. Den upphörde då fullmakten utgick eller återkallades, men inte nödvändigtvis ifall innehavaren av fullmakten avled. Jurisdictio delegatio innehades vanligen av nuntier eller legater som utsänts av påven. De hade rätt att vid behov delegera sina befogenheter till subdelegater. Detta gjordes ofta av kollektorer och avlatskommissarier för att dessa lättare skulle kunna fullgöra sin uppbörd.
Förbrytelse eller synd av särskilt svår natur. Sådana kunde i princip avgöras endast av påven, som dock kunde delegera avgörandet.
Påvligt reservatfall.
Person som under medeltiden utövade domsrätt i kungens ställe. Formeln ”teste NN justiciario nostro” förekommer i Sverige i tre brev från 1360–1361, utfärdade i Magnus Erikssons namn och sigillerade med hans domsigill. År 1365 förekom justitiar i ett brev av Albrekt av Mecklenburg. Fallen är för få för att några slutsatser ska kunna dras. Justitiaruppdraget kan ha varit tillfälligt eller lokalt begränsat.
Kameralt om kyrkohemman som till sin jordnatur var frälse, i stället för av skatte- eller krononatur. Frälsekyrkohemmanen var befriade från de skatteutgifter som annars tillhörde kronan, åtminstone enligt författningen 1719.
Liten pergaments- eller papperslapp med tillägg eller fortsättning på ett brev. Kalven fästes vid huvudbrevet eller lades lös inuti huvudbrevet om detta var slutet. Termen användes i Sverige speciellt under Sturetiden och äldre Vasatiden. Senare motsvaras kalven av post scriptum, som vanligen var skrivet på samma ark som huvudbrevet.
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Kunglig skattkammare där kungens och rikets dyrbarheter förvarades. Under medeltiden var skattkammaren inte skild från de finansiella uppgifterna.
Det förvaltningsorgan som skötte finanserna. Under Birger Magnussons tid blev kammaren i det kungliga brevmaterialet en central kassa för sådana inkomster som kungen själv uppbar. Unionen ändrade förhållandet. Erik av Pommern hade inte någon svensk central finansförvaltning. I Halmstadsöverenskommelsen stadgades att kungen skulle ha drätsel och kammarmästare i varje rike. Kammarens uppgift var att sköta den centrala kassan, förvara överskottsmedel och ombesörja räkenskapsgranskning. Senast 1524 fick kammaren en fastare organisation. I kammaren sköttes dels revisionen, dels inbetalning till och utbetalning från kassan. På 1540-talet indelades kammaren ytterligare i en räknekammare, en räntekammare och en varuhusorganisation.
Finansförvaltningsorgan som framträdde på 1530-talet vid sidan av den allmänna kammaren. Till kungens egen kammare överfördes inkomster i guld samt vissa andra statliga inkomster, som vanligen hade en regal karaktär. Överskottet från den årliga driftsbudgeten överfördes antingen till kungens egen kammare eller till silverkammaren.
Kyrkligt kanslispråk för kammartjänare. Benämningen förekom ännu under senmedeltiden i Hans Brasks kopiebok.
Högre riksämbete som var kopplat till den konsoliderade kungamaktens ökade behov av förvaltningspersonal. En ”camerarius” omnämndes i ett gåvobrev 1310 vid sidan av drots och marsk. Då innehades posten av en politiskt aktiv stormannafraktion. År 1318 omnändes en ung politiskt oerfaren man som ”camerarius”. Ämbetet upphörde då att vara ett självständigt riksämbete och blev en av kungamakten beroende tjänst. Under Albrekt av Meklenburgs regering är ingen kammarmästare känd. I kungaförsäkran 1441 fastställdes att en kammarmästare skulle ingå i kungens hovstat. Under sturetiden var ingen kammarmästare verksam. Först 1525 tillsattes två kammarmästare. De var prästmän med en lägre tjänsteställning i finansförvaltningen. De måste betraktas som kungens personliga tjänare och inte som riksämbetsmän. Under 1540-talet planerades en kammarmästartjänst i ledningen för kammaren. Denne skulle representera den tekniska sakkunskapen och ha en underordnad ställning.
Helgonförklaring. För offentlig kult av en person krävdes de kyrkliga myndigheternas bifall. Först räckte det med att stiftets biskop upptog helgonkandidatens kvarlevor ur graven, lade dem i ett skrin samt förklarade att personen skulle firas med en årlig mässa och tidegärd på sin minnesdag. Efterhand blev det kutym att vända sig till påven. En påvlig kanonisering innebar att den var giltig i hela kristenheten, medan en biskoplig kanonisering endast kunde röra det egna stiftet.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
De formella åtgärder som krävdes för en helgonförklaring. Under 1200-talet utvecklades de formella kraven. Processen inleddes med petitiner om en kanonisering som riktades till påven. Om påven ansåg att det fanns skäl tillsatte han en eller flera prelater för att undersöka vederbörandes helgonrykte, folkets vördnad och mirakel. Om detta utföll positivt tillsatte påven undersökningsdomare för att på ort och ställe göra en noggrann undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakler. Proceduren innebar vanligen vittnesförhör, och vittnena inställde sig personligen. Vittnesförhören beedigades inför en offentlig notarie. De ursprungliga petitionärerna kunde utse en postulator som drev det blivande helgonets sak. Förhörsakterna tillställdes påven, som överlät dem åt särskilda personer i kurian för att göra sammandrag för påven och kardinalerna. Därefter behandlades saken vid ett offentligt kardinalskonsistorium, där påven slutligen tillkännagav sitt beslut. Själva kanoniseringen ske...
Undersökningsdomare. Påven tillsatte undersökningsdomare exempelvis för en kanoniseringsprocess. De var prelater som vanligen också var landsmän till det presumptiva helgonet och skulle på ort och ställe göra en detaljerad undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakel.
Gregorius IX:s lagsamling som efter 1234 skulle användas vid domstolarna och de rättsliga skolorna.
Den kyrkliga rättsprocess som ägde rum vid särskilda domstolar. Processen skedde enligt detaljerade regler. Domsmakten sköttes normalt av biskopar och domslutet kunde överklagas till ärkebiskopen och vidare till påven. Påven kunde också personligen eller genom legater avgöra i första instans. Processen inleddes med en anklagelseskrift. Under processen var det åklagarens sak att föra fram bevis. Han utförde också vittnesförhören. Det fanns regler om vittnenas trovärdighet. Om domaren inte hittade tillräckliga skäl för att fria eller fälla kunde han döma den åklagade att befria sig med partsed av edgärdsmän. Om detta misslyckades ansågs den åklagade skyldig. Gudsdomar förekom under äldre medeltid men försvann sedan. Vid verkställandet av straffen sökte de kyrkliga domstolarna bistånd av de världsliga. Detta gällde speciellt vid dödsstraff och konfiskationer.
Anklagelseskrift. I inledningen av en kanonisk straffprocess anfördes en anklagelseskrift med beskrivning av tidpunkten för brottet, ställe, art och gärningsman samt att åklagaren vill anföra bevis över anklagelsens riktighet. Ifall anklagelsen var felaktig var åklagaren villig att underkasta sig det straff vilket han krävt för den åklagade.
De bestämmelser om åldersgränser som ingick i kanonisk rätt. Myndighetsåldern ansågs för pojkar inträda vid fjorton och för flickor vid tolv års ålder. Barn under sju år ansågs inte kunna svara för sina handlingar. Pojkar kunde upptas i det klerikala ståndet när de fyllt sju år, men vid fjorton års ålder kunde de själva bekräfta sitt val eller utträda. Konsiliet i Vienne bestämde 1312 att subdiakonat skulle få ges vid 18 och diakonat vid 20 års ålder. Biskopsvigning skulle inte ges åt klerker yngre än 30 år.
Av församlingspräst varje år förd förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Barn som av sina föräldrar givits till ett kloster med klosterlöfte. År 1179 bestämde påven att föräldrarnas klosterlöfte skulle bekräftas när barnet var 14 år gammalt eller så kunde barnet utträda ur klostret. Flera ordnar tog inte emot oblater. I birgittinorden skulle en syster vara 18 år och en broder 25 för att få avlägga löftena.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Ämbetsman under medeltiden, som ledde arbetet i det kungliga kansliet eller skrivarstugan och hade ett antal underlydande medhjälpare. Samtliga akter som utfärdades av kungamakten gick genom hans händer och för deras expediering åtnjöt han sportler. Dessa var delvis föreskrivna i landskapslagarna. Också de senmedeltida riksföreståndarna hade en motsvarande kansler. I början av 1200-talet var konungskanslern vanligen en biskop, sedermera en man med hög samhällsställning. Den sista medeltida konungskanslern var en gift lekman, juris utriusque doctor Klas Ryting som var Karl Knutssons kansler 1451–1472.
Riksrådets funktionär under senmedeltiden. Ämbetet omnämndes första gången 1474 och rikskanslern var redan då identisk med biskopen i Strängnäs, vars säte samtidigt var Rikskansliet. De sista medeltida Strängnäsbiskoparna kallades officiellt också rikskansler. Rikskanslern förvaltade rikssigillet och rikets viktigaste handlingar. Han expedierade alla statsakter av vikt och ombesörjde Riksrådets formliga protokoll. Som ersättning hade Rikskanslern Adelsön i förläning.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Inom katolska kyrkan en församling som inte var självständig och som vanligen saknade egen präst. I Täljestatuterna 1279 användes kapell i betydelse fattig församling i allmänhet. I Finland kunde dock en kapellförsamling under medeltiden ha ett eget område. Benämningen kan ha uppstått så att privata kapell fått egna områden och bildat socknar. I vissa landskapslagar kallas tolfteskyrkor för kapellkyrkor. En medeltida kapellförsamling hade rätt till tiondeuppbörd, egna kyrkovärdar samt egna räkenskaper.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen rätt till sex prelaturer samt vid varje domkyrka ett kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Möte för kommuniteten i ett kloster eller en annan kyrklig koorporation. Mötena kunde vara av andlig natur, men man kunde också avhandla gemensamma angelägenheter som val av förmän eller delegater.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Sigill för kannikkollegium vid en metropolitankyrka, domkyrka eller en annan ”kollegiat” kyrka. I Sverige förekom kapitelsigill enbart vid domkyrkor.
Munkorden som bekräftades av Alexander III år 1176. En kvinnlig gren instiftades 1147. Orden anlände till Sverige 1494 från Rostock. Orden beviljades stadga och försäkring i Tälje 1493. Ett kloster, Mariefred, anlades vid Gripsholms slott. Klostret upplöstes 1525.
Mynt eller medaljer som utkastades till folket vid högtidliga tillfällen. Ceremonin har endast en gång dokumenterats i Sverige under medeltiden. Vid Gustav Vasas kröning i Uppsala 1528 utkastade en härold efter kröningen i domkyrkan under processionen till ärkebiskopsgården ”daler och penningar” åt folket.
Diskussion om konkreta rätts- och moralfall.
På visst statsstöd verkande allmänt läroverk i en stiftsstad, ursprungligen det som låg i Åbo. Katedralskolorna underlydde domkapitlet och meddelade undervisning för vidare studier vid universitet utomlands eller för en bana som skrivare, domare och kanske köpman. De ersattes 1841 med elementarläroverk. Sedermera användes termen om skolor i gamla klosterstäder. I Gamla Finland kallades den lärda skolan i Viborg 1744–1788 katedralskola. Under stora ofreden var katedralskolan i Åbo verksam från och med 1716.
Skolrektor vid en medeltida katedralskola. Skolrektorn ombesörjde undervisningen och hade rätt att tillsätta medhjälpare. Hans verksamhet övervakades av en scholasticus, som var en av kanikerna i domkapitlet.
Hjälplärare vid en medeltida katedralskola. Hjälpläraren tillsattes av skolrektorn. Under senmedeltiden blev benämningen locatus mera sällsynt och ersattes av auditor.
Benämning på en skolklass vid en medeltida katedralskola.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Straffredskap som speciellt användes i skolor. Den bestod av en träkluns med skaft för handplagg. Färlan är avbildad i flera skolors sigill.
Skolkalas, förekom i de medeltida katedralskolorna och tog stundom anstötliga former. I Uppland förbjöds de på en synod 1412 och förbudet upprepades 1417, med undantag för dem som kunde hållas på ett anständigt sätt.
10321 - 10380 av 13863