Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Administrativ föreskrift eller bestämmelse i ett specifikt fall, i inskränkt bemärkelse också om tjänsteförordnande.
Lägre författning än lag. Gränsen mellan förordning och lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Truppers förseende med livsförnödenheter av olika slag. Förplägnaden i krig sköttes ännu under 1600-talet genom att soldaten själv köpte livsmedel för sin sold, vilket ofta ledde till plundring. Under 1700-talet skedde förplägnaden främst ur kronomagasinen eller som kvarters- eller rekvisitionsförplägnad av ortsbefolkningen mot ersättning ur fältportions- och rationsstater.
Befälhavare för truppstyrka avdelad att bevaka ett visst område under en större truppavdelnings vila under pågående krig eller framskjuten enskild vaktpost i fredstid. Förpostchefen var vanligen bataljonschefen eller motsvarande.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Civilmilitär tjänsteman av furirs tjänsteklass som var förordnad till biträde åt förrådsförvaltare (-intendent). Förrådsvaktmästaren var en militär civil tjänsteman med ansvar för förvaltningen av kompaniernas och motsvarande avdelningars reserver av gevär, ammunition och persedlar.
Förvaltare av offentligt förråd av förnödenheter och persedlar som ansvarar för inköp av nya persedlar, reparation av slitna och försäljning av kasserade persedlar m.m. Förrådsintendenten var en civil eller militärcivil tjänsteman som var redovisningsskyldig till överordnad tjänsteman.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Avtal genom vilket någon till annan överlämnar fungibla ting (penningar, även vissa varor) med villkoret att i framtiden få tillbaka lika mycket av samma slag.
Benämning på vissa större utskott som utsågs av riksdagen för att avgöra frågor som inte hade kunnat avgöras av ständerna gemensamt.
Benämning på en person som saknade laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade lösdriveri eller olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris, tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Postgång i (offentligt) tjänsteärende, omfattas av tjänstebrevsrätt (till exempel tjänstefrimärken och -brevkort m.m.), tidigare fribrevsrätt.
Postförsändelse som löses ut mot avgift av mottagaren.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Innehavare av förtroendeämbete 1660–1917.
Skötsel, ledning eller styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätt(en) att förvalta: sammanfattningen av rättsnormerna för statens, stadens eller länets förvaltning, för förvaltningens organisering och för de förvaltande myndigheternas verksamhet. I vid bemärkelse avser termen också läran om förvaltning.
Skriftlig kungörelse eller administrativ skrift utfärdad av myndighet till en enskild person, en grupp eller en annan myndighet. Vanligen var de av icke-privat natur såsom diplomatisk, kunglig, rättslig, prästerlig skrivelse på lägre formalitetsnivå än lagligt bindande resolutioner som kunde överklagas (till exempel svar på förfrågan eller klagomål). Termen används även om tillkännagivande av beslut från verkställande myndighet.
Specifik uträkning av varje särskild hemmansdels ränte- och tiondepersedlar m.m. till reda pengar efter skiftande markegångstaxa.
Disciplinär metod för elev som relegerades för viss tid från läroanstalt.
Under svenska tiden och autonoma tiden ed som gäldenär måste avlägga vid domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk förvaltning i stället för konkurs.
Första öppet vatten, anges under vissa årstider vid försändelser över vatten (till exempel postavgång, handel samt fångtransport).
Person som ansvarar för annan persons handlingar eller löften som borgesman, löftesman.
Folkrättsligt avtal vid internationella uppgörelser om förpliktelsen att vaka över avtalens genomförande och upprätthållande. Garantifördrag ingicks till exempel i samband med westfaliska freden 1648, då Sverige och Frankrike förband sig att gemensamt övervaka fredsvillkorens verkställighet. Sedermera användes termen i bemärkelsen skydd för mindre stater mot mäktigare grannar.
Benämning på den tjänsteman – riksantikvarien – som under överintendentens överinseende ansvarade för Kungliga myntkabinettet, det vill säga rikets mynt- och medaljsamling, medaljvårdare. Han var uppsatt på hovstat under Konungens Museum från 1794. Riksantikvarien var i ämbetet ständig sekreterare för Kungliga Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien till vars uppgifter bl.a. hörde planering av nya medaljer och deviser för medaljer.
Livvakt, i synnerhet beriden.
Benämning på fredsväktare, poliskonstapel.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Indelt truppstyrka i ständig tjänstgöring, förlagd på befäst ort för att försvara denna.
Militär domstol vid fästning eller förläggning som dömde över garnisonens personal, med kommendanten som ordförande.
Sjukhus avsett för den militära personalen. Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
Till 1736 civilt och till 1809 (1812 i Sverige) militärt straff för manspersoner som hade brutit mot den allmänna lagen eller mot krigsartiklarna och militära regler. Gatlopp verkställdes av ett antal män eller soldater försedda med spön. De ställdes upp i två rader vända mot varandra. Den dömde fick sedan löpa längs en ”gata” mellan de uppställda mansleden och fick ta emot slag på sin blottade rygg. Antalet män i ledet och därmed också antalet slag varierade efter förbrytelsens allvarlighetsgrad. Gatlopp kunde upprepas flera gånger och under flera dagar.
Avgift som betalades till staden för rätten att hålla en handelsbod eller ett handelsstånd.
Under 1600- och 1700-talen viss bestämd avgift eller betalning som erlades en gång eller på vissa, bestämda tider (vanligen som gottgörelse för ett visst arbete, vederlag för förmån och dylikt). Ibland var termen liktydig med (årlig) lön eller hyra m.m.
Rikets högsta konsistorium, överkonsistorium. Generalkonsistoriet var ett centralt ämbetsverk för svenska kyrkan som planerades 1607–1659 för att revidera kyrkolagstiftningen, övervaka biskoparna och tjänstetillsättningarna, döma i andliga mål samt inspektera akademier, skolor, hospital, barnhus och boktryckerier. Ett motsvarande konsistorium fanns i S:t Petersburg, och den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland lydde under detta konsistorium.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Titel på en högre officer som biträdde högsta befälhavare över en armé. Under 1700-talet utnämndes generaladjutanter även i fredstid, och genom generaladjutantsinstruktionen 1788 ingick de som grad i generalstaben. En generaladjutant i en armé i krig kallades generaladjutant för expeditionen.
Underavdelning till Kgl. Maj:ts kansli med ansvar för att bereda och föredra kommandomål. Den inrättades 1792 och leddes av konungens generaladjutant för armén med en, senare två generaladjutanter som bisittare. Expeditionen indrogs 1840, och Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition övertog dess åligganden.
Sjövapnets statssekreterare, med militärgrad mellan överste och generalmajor. Tjänsten inrättades 1790 för att öka kontrollen över flottans tillsyn och tjänstbarhet. Den knöts 1792 till Kgl. Maj:ts kansli. Som chef över generaladjutanten för flottorna verkade en armégeneraladjutant. Under perioden 1805–1809 verkade två generaladjutanter. Generaladjutanten i Stockholm var chef över generaladjutanten i Karlskrona.
Högsta amiralsgraden inom svenska flottan med ansvar för samtliga flottor 1780–1828. Graden infördes av Gustav III, som gjorde generalamiralen ansvarig endast inför regenten. I Ryssland utgjorde generalamiral den första rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”..
Centralinrättning för pantlåneverksamheten i riket.
Underavdelning till justitierevisionsexpeditionen i Kungliga Majestäts kansli som hade i uppdrag att bereda och expediera juridisk-militära mål i högsta instans. Den kallades ursprungligen generalauditören eller generalauditörsämbetet. Expeditionen bestod av en expeditionsansvarig och föredragande generalauditör och en registrator, som samtidigt var registrator vid justitierevisionsexpeditionen.
Ämbetsman i Krigskollegium från och med 1673 och i Kungliga Majestäts kansli från och med 1713. Generalauditörens uppgift var att föredra juridisk-militära mål i högsta instans. Generalauditören erhöll instruktion 1683, var chef för generalauditörsexpeditionen samt ledamot av generalkrigsrätten 1683–1770. Generalauditör var också en militär titel på 1630–1640-talet. I Finland kallades generalauditör under den autonoma tiden för överauditör.
Benämning på besiktning av samtliga fartyg och byggnader vid en örlogsstation. Generalbesiktningen bestod av generalflottbesiktningen som berörde fartygen samt generalhusbesiktningen som berörde hus och övriga byggnader.
Benämning på den del av generalbesiktningen som gällde flottans hus och övriga byggnader. Generalhusbesiktning förrättades vartannat år under de år då det inte skedde någon generalflottbesiktning.
Den myndighet som förvaltade och förkovrade den indelta arméns kassa, som fick sin inkomst från vakans-, mötes- och arrendeavgifter från mindre militieboställen som dragits in. Generalförrådskassan förestods av två direktörer, med biträde av en kommissarie och en kammarskrivare. Medlen uppbars av kronofogdarna, enligt kungligt brev från den 30 juni 1744.
Huvudentreprenör, -arrendator.
Sammanfattande plan med uppgifter om de mönstrade kompanierna och flottan. Planen insändes till kungen månatligen av mönsterherren och flottans chef (eller chefen för en eskader, avdelning eller flottilj) och innehöll information om bemanning och förråd efter skedd månatlig mönstring samt om personal och materiel efter avslutad drabbning.
Benämning på högsta profossen vid den svenska armén under 1600- och 1700-talet. Generalgevaldigern hörde till högkvarteret, med uppgift att hålla uppsikt över ordningsvakterna och utöva den högsta tillsynen över den allmänna ordningen i läger och kvarter. Han var också åklagare vid krigsrätt.
Benämning som användes tidvis under första hälften av 1600-talet om en officer som var chef för fortifikationsväsendet i svenska besittningar i Livland, Ingermanland och längs Östersjöns södra kust.
Titel på en under Kammarkollegium lydande ämbetsman på 1680-talet med ansvar för bevakning och förvaltning av landtullarna.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
En av de många underavdelningarna i Kammarkollegium. Kontoret kallades senare Militiekontoret eller Andra avräkningskontoret.
Titel på chefen för lotsverket.
2881 - 2940 av 13863