Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Bonsdorff, Johan Gabriel , von , Stor-Furstendömet Finlands kameral-lagfarenhet. Andra delen , Helsingfors: G.O. Wasenius 1833 .


A

Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Benämning på den förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Alexanders-universitetets i Finland byggnadsfond, grundad 1827, detsamma som Kungliga Akademien i Åbos fond eller Akademins byggnadsfond. Akademifonden fick lagstadgade inkomster från bl.a. andel i tullavgifter för utskeppning av vissa varor (t.ex. ved, bräder, beck och tjära).
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från mantalspenningar efter 1643.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den kassa som bestred militiestatens allmänna utgifter. Den löd under Militieexpeditionen, tidvis under Finansexpeditionen. Den sammanslogs 1889 med krigsmanshus- och militieboställskassan till allmänna militiefonden och bestred sedan tillsammans med dem utgifterna för värnpliktsarmén. Kassan erhöll sina inkomster från den indragna finska indelta arméns inkomster, exempelvis räntor och tionden, boställsarrenden, vakansavgifter, knektfrihetsmedel, lots- och båkinrättningsavgifter, brännvinsförpaktningen, inkvarteringstolag och karelska jägarfondens avkastning. Ursprungligen uppbars kassans inkomster av regementsskrivarna. Efter 1818 uppbars medlen av regementsskrivarna och kronofogdarna. År 1830 övertog kronofogdarna uppgiften.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Princip om att förvandling av skatteuttaget i persedlar till penningar inte fick resultera i en summa som var mer än dubbelt så stor som kronovärdet. Principen gällde byggningshjälpen.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Medel som erlades för enskilt eller samfällt bruk av under kronans omedelbara disposition varande kungsgårdar, fiske, holmar och obebyggda lägenheter. Arrenderäntan utgick till ett belopp som överenskommits i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Den ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Värderingsbrev utfärdat åt en bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den skatt som egendomen skulle betala till kronan.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Lagbevandrad ledamot av kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt, bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea hovrätt år 1616 och vid Åbo hovrätt 1627.
Beteckning eller titel för ledamot av eller bisittare i kollegialt ämbetsverk, sedan 1719 i allmänhet om ordinarie ledamot av lägre rang.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.

B

Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
Benämning på att en viss charta sigillata-avgift bör erläggas för att ett dokument ska vara officiellt (gällde till exempel skeppsdokument efter 1803).
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
Kostunderhåll av indelt soldat (för ryttare även hästen) under den årliga mönstringen och exercisen inom ett kompani. Besiktningskosten förestods av rote- och rushållare för indelt soldat, av kronan för reserverna. Den bestod av torrt bröd, sovel och drickspenningar.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana brott i tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel vaktmästare och biträden. Termen togs i bruk i mitten av 1600-talet i äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding, överauditör och direktör av posten. I Gamla Finland var betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, grundat 1828. Biblioteket uppbar sina inkomster från inskrivningsavgifter, promotioner, befordringar inom universitetet och Åbo ärkestift samt kyrkoherdesterbhus inom Åbo ärkestift. Biblioteket leddes av en överbibliotekarie som hade ställning som professor.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Avgift som fartyg skulle erlägga i Björneborg.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
De arrenden som ursprungligen betalades för boställen som varit anslagna åt befälet vid indelta armén och som efter 1809 och den sista innehavarens avgång tillföll kronan. Boställena arrenderades sedan ut mot en årlig arrendeavgift som tillföll militiestaten.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Avgift som betalades på varor som fördes in till Helsingfors. Penningarna betalades för varje kärrlass varor som kördes upp från stranden. Avgiften var 1 kopek silver för lasset, men stadens egna borgare betalade bara hälften.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1682. Den fastslogs stadsvis mellan staden och kronan. Avgiften utgick ur borgerskapets sammanskottsmedel och efter 1787 under krigstid till dubbelt belopp. Båtsmanspenningen redovisades av magistraten till landskontoret som sedan rapporterade till Krigskollegium. Landskamreren fick ½ procent som lön. Befriade var ridderskapet och adeln, ämbetsmän som vistats i staden eller bodde där för att sköta ett ämbete samt de personer som innehade som lön anslagen jord. Avgiften ersattes 1810 med en vakansavgift.
Sammanfattande benämning på den institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla ordinarie båtsmän för flottans behov.
Socken i Österbottens län som var indelad att underhålla en båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
De medel som inflöt i statskassan som avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett dykeri eller bärgningskompani.

C

Tjänstebeteckning för det kansliråd som från 1686 vid Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Avgift som sedan 1687 skulle erläggas till kronan för fullmakter, konstitutorialer, kollationsbrev på ämbeten och tjänster samt avskedsbrev. År 1764 fastslogs att avgiften endast skulle utgå för fullmakter, konstitutorialer och avskedsbrev som utgick från kollegierna, landshövdingen, magistrater och övriga myndigheter. År 1778 fastslogs att en varierande avgift skulle utgå för greve-, friherre- och andra adelsbrev, för kallelsebrev och fullmakter, för förbättringar av rang eller karaktär, för donationer och pensioner, för gåvobrev, för eftergifter av gravationer eller skulder, för konfirmation på rusthåll och brev på skatterättigheter, för bytesbrev, dimissioner, avskedsbrev, protektorial, exekutorial och lejdebrev, för vissa domstolsutslag och vissa övriga handlingar.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Lärare som hade befattning som rektorns närmaste man och ställföreträdare vid trivialskola och äldre läroverk. Conrectorn räknades till prästeståndet och var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen.

D

De extra 18 kronodagsverken som varje hemman sedan slutet av 1500-talet skulle utgöra till kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar. De erlades i dräng- och ökedagsverken. År 1650 fastslog landshövdingen antalet dagsverken i sitt län. År 1652 blev den en permanent börda och antalet dagsverken fixerades i hela riket. Då kunde dagsverkena också erläggas i penningar. De infördes då i jordeboken som en del av jordeboksräntan. Dagsverkena fick inte utkrävas av utarrenderade kungsgårdar, och dagsverkspenningar utgick av de hemman som kronan behållit.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
(Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid riksdag utförligt yttrande.
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Dom som fälldes i ett mål i en överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Av ämbetsverk eller annan offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en registrator eller aktuarie.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Äta vid eget bord, vara bofast någonstans, ha ett eget hushåll. Uttrycket förekom redan i landskapslagarna. För tjänstefolk, som uppbar årslön vid hovet, hos biskopar, hos adelsmän eller hos ofrälse hovrättsassessorer behövde mantalspenningar inte erläggas.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i Åbo 1781.
Personell skatt på landsbygden införd 1483 för varje rök för att bekosta domares (och tingsrätters) underhåll. Skatten avskaffades under 1500-talet, senast 1602. Termen används ofta i forskningen synonymt med den 1602 och 1604 införda lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Person (adelsman (donatarie), gunstling, tjänsteman) eller samfund (ämbetsverk, akademi, hospital) som cirka 1523–1682 innehade kunglig donation.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
Bonde på donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och Kymmenegårds län med frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick rätt att friköpa de hemman som de hade besittningsrätt till.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
Mantalsdagsverke på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar, för skattebönder också på donationsgods. Antalet fastslogs på 1652 års riksdag till tolv drängdagsverken per år och hemman. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Drängdagsverkena infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
Benämning på truppernas genomtåg genom eget eller vänskapligt land.
Kronotransport av militärt manskap och materiel. Bestämmelser om durchtågsskjutsning infördes 1627. Vederbörande befäl skulle meddela landshövdingen på uppbrottsorten om den tross som medtogs, kommenderingsstyrkan och destinationen samt behovet av hästar och tidpunkten för skjutsningen. Landshövdingen underrättade sedan andra berörda landshövdingar om kommenderingen och marschrutten.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten. Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.
Kameral benämning på fartyg som erlade hela fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg (oberoende av storlek) som huvudsakligen fraktade järnmalm.

E

Direkta kronoskatter som ålåg dels hemman och andra skattskyldiga fastigheter, dels invånarna i landet. Egentliga kronoskatter var av beständig natur och utgick ovillkorligen. De kunde inte höjas utan ständernas medgivande.
Under svenska tiden en skatt som kronan uppbar av varje skattskyldig jord. Den bestämdes ursprungligen årligen enskilt för varje hemman, efter 1524 på basis av ett jordregister (jordebok) över skatte-, krono- och frälsebönderna i varje län. Skatten började efter 1718 allmänt kallas för jordeboksräntan, till skillnad från de under 1600-talet införda yngre jordräntorna från bevillningars förvandling till ständig efter mantal utgående skatt, vilka kallades mantalsränta. Skatten utgick i persedlar och kontanta penningar. Jordeboksräntans viktigaste underavdelning var skatten som utgick i dagsverken och den så kallade fodringen.
Sjövan kustbefolkning som förband sig att mot en ersättning tjäna i flottan under krigstid. Förslagen om enrollering av kustbefolkningen gjordes redan 1675 men genomfördes först från och med 1704.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Benämning på postverkets avgift som utöver postportot och assurans uppbars för postförsändelse med extraordinärt ilbud eller extraordinär kurir. När estafettemedel erlagts skedde posttransporten inte med vanliga posthästar utan med gästgivarskjuts. Den övervakades av postmästarna som då uppbar dubbel skjutslega och vägpenningar för varje häst som anlitades för kurirposten. En postiljon befordrade personligen postförsändelsen till adressaten.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Benämning på den tidsperiod då den indelta arméns manskap samlades till gemensamma militärövningar. Exercisen hölls årligen kompanivis och exercistiden var vanligen 14 dagar. Rote- och rusthållarna ansvarade för den uppställda soldatens och hästens mundering och uppehälle, medan reserverna själva stod för detta mot att de erhöll årlig lön och klädespenningar av kronan.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Benämning på skatter i de äldre författningarna, vilka tillfälligt uppbars för ett särskilt oundvikligt statsbehov såsom krigsgärder eller kröningshjälp.
Sportelavgift till de finska tullkamrarnas betjänter som uppbars för utfärdandet av pass för varje inkommande och utgående fartyg och för öppna båtar. Enligt förordningen 1686 och de kungliga breven 1802 och 1803, vilka fastställdes på nytt 1818, fördelades avgiften så att tullförvaltaren erhöll hälften, kontrollören 35 procent, sekreteraren vid generaltulldirektionen 5 procent och kamreraren 10 procent.

F

Stämpel (plomb eller lacksigill) som sattes på besiktigade fabriksvaror som ett tecken på att varan godkänts för försäljning, efter 1832 (i Sverige) att den tillverkats inom landet. Stämpeln sattes på fabriks- och manufakturvaror som tillverkats vid de under hallrätten lydande verkstäderna. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs efter 1827 med vederbörande magistrats sigill.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
I lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Statlig fond 1820–1891 som bestred kostnaderna för fattighus, arbetsinrättningar för lösdrivare samt dövstumskolorna. Fonden erhöll sina medel från diverse allmänna avgifter, till exempel fartygsbesättningarnas passavgifter.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad förening för sockenmännen.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal, rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Pensions- och understödskassa, grundad 1819, för änkor och barn till tjänstemän i den upplösta, dock inte avskaffade, finska indelta armén.
Ursprungligen av konungen utnämnd ombudsman i kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande rätt att väcka åtal.
Fond som inrättades på beslut av 1751 års riksdag för att främja fiskerinäringen.
Från 1768 av ombudsman vid sjömanshus (efter verkställd påmönstring) utfärdad förteckning över ett fartygs besättning och passagerare. Förteckningen innehöll uppgifter om deras namn, ålder, förhyrningsvillkor och dylikt. Folkpass utfärdades ursprungligen endast för fartyg som seglade på utrikesort, under autonoma tiden också för dem som seglade inrikes. Skepparen skulle innan han avseglade till utrikesort tillsammans med sitt skeppsfolk inställa sig på magistraten. Där antecknades namn, hemvist och födelseort, civilstånd, samt om hyran betalades per månad eller för hela resan. Skepparen var skyldig att förvara sjöpasset och vid behov uppvisa det för myndigheterna.
Benämning på onuset att transportera kronans representanter (civila och militära) samt kronan tillhörigt material (exempelvis spannmål) från ett anvisat ställe till ett annat.
Allmogens plikt att forsla avradsspannmålen och övriga utlagor in natura eller i persedlar till den ort i lagsagan dit de anvisats. Forselskyldigheten fastställdes på nytt 1723, dock så att landshövdingen ansvarade för att forseln inte blev för betungande. År 1803 fick forseln utföras till det magasin som låg närmast hemmanet, antingen inom eller utanför lagsagan. Skyldigheten kunde i till exempel Österbotten ersättas med fraktpenningar.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Utskyld som erlades som ersättning för transporten till uppsamlingsstället av vissa in natura utgående skatter. Om gammal avgift i Österbotten för transporten av kronan tillkommande räntespannmål stadfäst på nytt 1766.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723. Tionde skulle utgå till kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Skattefritt hemman, vanligen ett kronohemman vars skatt (ränta) var anslagen till lön åt befäl i den indelta armén.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet. Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en åbo (utan bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och borgare gavs rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman, syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen rätt att få ingå avtal med tredje part eller att som laga ombud anklaga eller svara för annan i civila mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Sådant gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation, fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare, fångknekt m.m.
Transport av fånge eller fångar till och från fängelse, domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman, fjärdingsman och andra
Av ett härad utbetald ersättning för fångskjuts. Fångskjutslegan bokfördes och betalades ut av kronofogdarna vilka årligen redovisade dem på vintertinget. Ersättningen bestreds efter 1734 med lantränteriets medel.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Ersättning i spannmål till ett enskilt hemman på landsbygden som hade åtagit sig att underhålla en fånge inför och under tingssessionen, eller under vägen till (eller från) fängelset. Avgiften betalades av alla de hemman som var skyldiga att delta i fångskjutsen.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Underordnad tjänsteman som förde räkenskaper vid generalkrigskommisariats fältkontor i den svenska armén.
Föreståndare för fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Militär värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Föreståndare för ett fältkansli, räknades under 1700-talet som betjänt. Fältsekreteraren var skyldig att erlägga slottshjälpen.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Officer som enligt överenskommelse tagit avsked från militärtjänst. Föravskedade officerare var skyldiga att erlägga slottshjälp om förmögenhet fanns, men om de saknade egendom och inkomst blev de befriade.
Gods som dömts att konfiskeras av kronan på grund av brott mot lag eller bestämmelser. Benämningen användes också om gods som indragits vid Karl IX:s och Gustav II Adolfs räfster med adeln och som låg under särskild förvaltning 1598–1614. Termen användes också särskilt i tullmål. Godset såldes då på auktion varefter tulldirektionen lät beslagtagaren (angivaren) få ut sin andel av penningarna och erlade resten till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare.
Hemman vars ränta var anslagen till löneförbättring åt den indelta arméns befäl.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Kontrakt om prästrättigheternas utgörande. Föreningar ingicks från 1694 mellan varje församling och dess ordinarie prästerskap, först i Åbo stift på grund av oredan med uträkningen av tertial- och kvicktiondet. Kontrakten granskades av konsistoriet och fastslogs av landshövdingen. De förutsatte också konfirmation av Kgl. Maj:t. En särskild författning om föreningar gavs enbart för Österbotten 1743.
I det svenska riket och i Ryssland överlåtelse av uppbörden av kronan eller annan innehavare tillhöriga monopolrättigheter mot erläggande av arrendeavgift. Under perioden 1620–1635 överlät svenska kronan i praktiken nästan hela skatteuppbörden åt privata intressenter. Förpaktaren förband sig då att leverera en viss summa vid en viss tidpunkt, men fick behålla ett eventuellt överskott som uppstått vid uppbörden. Till de monopol som tidvis utarrenderades hörde rättigheterna till brännvinsbränning och krögeriverksamhet men även uppbörden av tull och accis.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt. Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
Försäljare av stämplat papper (charta sigillata), som tillhandahölls av Charta sigillata-kontoret, senare Finlands stämpelkontor. Han utsågs av länets landshövding och verkade under lanträntmästarens övervakning. Han skulle årligen inkomma med en årsräkning till lantränteriet, efter att hans papperslager hade inventerats av landshövdingen, en representant för magistraten eller tingsrätten samt en kronobetjänt.
Arvode för ombesörjd försäljning (av stämplat papper). Provisionen för försäljning av stämplat papper gick till lanträntmästaren och försäljningsmännen, vid utkreditering av stämplat papper endast till lanträntmästaren efter 1803 och fastställdes ånyo 1823.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.

G

Benämning på gammal ojusterad uträkningsgrund för kronoskatt som kunde variera från ort till ort, i motsats till justerat nytt mantal som var fastslaget för hela Finland. Benämningen förekom in på 1800-talet. I Åbo och Björneborgs län uträknades då ännu boskapspenningarna av gammal sedvana enligt det gamla ojusterade mantalet, i övriga län enligt det nya beräkningssystemet.
Term för beräkningen av den totala höskatten för ett hemman i Vasa län. I mindre hemman utgjorde nämligen höskatten brutna mått både i jordebokshöskatten och i den höskatt som skulle beräknas enligt markegångstaxan. Då skulle hela höskatten uträknas till lispundtal. Gammal gevinst var då den summa på 15 kopek silver per fång som, förutom markegångspriset, skulle läggas på jordebokshöskatten.
Term för skatteuttag av stångjärnsverk och ämneshammare som grundats före 1696. Efter 1803 fördubblades skatten för nyetablerade hammare.
Skattetal för beräkning av ett hemmans jordeboksränta. Gammalt hemman innebar att hemmanet inte hade påförts någon stadgad ränta, utan varje år fick sin årliga ränta fastställd enligt en ny beräkning (undervisning). Dylika hemman var vanliga i Finland, där ett hemman oavsett mantalet brukade räknas som ett helt hemman. I Sverige motsvarade ofta ett helt hemman ett mantal.
Predikant eller präst vid Kungliga gardet.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Honorärtitel av tredje rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna överstelöjtnant och viceamiral. Geheimeråd var ursprungligen en titel för medlem av geheimerådskollegiet eller statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Förteckning gjord av uppsyningsmannen vid stadsvåg över uppvägningen av ett fartygs frakt, innan den lastades ombord. Generalattesten kollationerades av sjötullskammaren mot de övriga officiella skeppsdokumenten och måste företes kammaren innan fartyget avseglade till utrikesort. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Förteckning över samtliga dödsbon i ett län. Generalförteckningen upprättades av landshövdingen varje halvår och sändes ofördröjligen till hovrätten. Allmänt: register över ett visst förvaltnings- eller ämnesområde.
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Militär grad av lägsta generalsgraden och tjänsteman i diverse ledande uppgifter inom svenska och finska indelta armén, samt vid kejsarens svit under autonoma tiden. Generalmajoren var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen. Generalmajoren vid Stockholmska fortifikationsbrigaden bar 1729 tjänstebeteckningen direktör, men erhöll lön motsvarande en generalkvartermästare.
Tre svenska bolag i privat eller delvis statlig ägo. Det första bolaget grundades 1726 på regeringens initiativ och övertog tullverkets uppgifter och arrenderade tullarna och accisuppbörden av kronan mot en viss årlig avgift. Kontraktet slöts först på tio år, men förlängdes i etapper fram till 1765, då kronan övertog verksamheten. Generaltullarrendesocieteten var verksam på nytt 1777–1782 och från 1803, mot att kronan fick en fjärdedel av tullintäkterna. För Finlands del bröts kontraktet när landet blev en del av ryska riket. Generaltullarrendesocieteten ersattes av en statlig generaltulldirektion, som tidigare också verkat under de perioder som Generaltullarrendesocieteten varit indragen (förutom 1773–1776 då Kammarkollegium ansvarade för tullväsendet). Generaltullarrendesocieteten leddes av ett fullmäktige, som bistods av ett kansli, medan Generaltullarrendekontoret bokförde och redovisade inkomsterna från generaltullarrendet.
Tekniskt kunnig tjänsteman i ett bergmästardöme som underlydde Bergskollegium. Han var bergmästarens närmaste man. Geschworen övervakade de rent tekniska sidorna av bergsnäringen och var i likhet med bergmästaren rapporteringsskyldig till kollegiet.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel, äldre och yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet: betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga, avgift till kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats grevskap, upphöjts till grevevärdighet. Grevebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Avgift till stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för rätt till upplag på stadens mark. Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Innehavare av tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
Till ett gymnasium anslaget eller skänkt hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en ständig ränta också under 1800-talet.
Ursprungligen tillfällig skatt, senare del av ordinarie räntan i Gamla Finland, uppbördstitel i jordeboken. Gärdehömedlen uppbars i hö av frälsehemman.
Fullmakt utfärdad till sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren rätt att utöva sitt yrke i ett härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Personlig skatt som erlades av hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Skjuts som gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Gemensam benämning på den gästgivar-, håll- och reservskjuts som gästgivare var skyldiga att utföra. Ursprungligen upplät gästgivarna endast hästar för skjutsningen. Efter 1664 fastslogs skyldigheten till åtta hästar, och det bestämdes att den angränsande allmogen måste upplåta sina hästar för skjutsen vid behov (reservskjuts). År 1766 fastslogs bestämda tider för det som kallades hållskjuts. Efter 1793 fick de skjutsskyldiga hemmanen inte tvingas till fler än en skjutsresa per dag med sina egna hästar.

H

Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats sigill ännu efter 1827.
Kameral benämning på fartyg som erlade hälften av fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. Hit hörde öppna båtar och skutor som var försedda med back, gångbord eller tvärbjälkar. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg, oberoende av storlek, som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Ursprungligen ägare av bruk utan egen masugn och som drev stångjärnssmide av köpt tackjärn.
Kronoskatt för stångjärnverk och ämneshamrar för smidesrättigheten, oavsett produktionens storlek. Skatten fastslogs 1696 till en procent av smidesrättigheten och höjdes 1803 till två procent för nyetablerade hamrar. Hammarskatten infördes i uppbördsboken.
Ständig ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje läst eller lästetal. Motsats: hamnavgift för varor.
Handelsavgift som erlades i vissa städer enligt varierande praxis. I Torneå kallades ordinarie tolag tidigare för handelsgenant. Avgiften upptogs inte under 1800-talet. I Brahestad handelsgenant eller inrikestolag, förutom ordinarie tolag, enligt en viss taxa, vanligen för de till Sverige med inrikes skepp utskeppade varor.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Dokument utfärdat av en myndighet i syfte att definiera vissa rättigheter, visst beskydd eller privilegium från att erlägga vissa avgifter, exempelvis av Kommerskollegium eller landshövding utfärdat fribrev för fartyg. I brevet angavs ett fartygs svenska, senare finska, nationalitet jämte andra förhållanden (till exempel fartygets bilbrev, mätebrev) som tillförsäkrade de förmåner och rättigheter som tillkom nationens fartyg. Helfrihetsbreven ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Fartyg som hade tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
Finansiell term för kronohemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
Finansiell term för skattehemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
Hemman som var skyldigt att upplåta spannmål eller andra naturapersedlar till en indelt soldat utan torp. Hemkallshemman skulle också erlägga bl.a. herredagspenningar och delta i durchtågs-, hålls- och kronoskjutsningar.
Av varje hemman utgående ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs län där denna ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och kor mm.).
Av hemmanet efter mantalet utgående ordinarie skatt eller skyldighet; benämning på mantalsränta från 1723.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Gods som upphittats på ett sådant ställe att ägaren förmodligen förkommit det, skulle utlysas tre söndagar i rad i närmaste kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, på häradsting och i rådstuga. Ägare som på så sätt hittades fick tillbaka sitt gods mot skälig hittelön. Uppdagades inte ägaren inom natt och år från upphittandet, tillföll godset till två tredjedelar kronan och till en tredjedel upphittaren. Ett levande ting tillföll alltid upphittaren. Den som inte anmälde ett hittegods fick böta dess dubbla värde.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Benämning på personell skatt som uppbars av hela befolkningen innan mantalspenningarna infördes. Hjonelagspenningar utgick 1609–1610 av alla invånare över 15 år (med undantag för de privilegierade som var befriade) till ett belopp på 6 mark för person av ofrälse stånd och 2 mark för person som tillhörde ridderskapet och adeln. Hjonelagspenningarna ersattes 1610 med en personskatt, som i sin tur 1611 ersattes med mantalspenningar.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en lägenhetsinnehavare eller arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
Ledning eller styrelseorgan för ett hospital. Hospitalsdirektionen övervakade förvaltningen av sjukhuset med biträde av annan personal, till exempel en syssloman. Den ansvarade huvudsakligen för ekonomin och kontrollen av sjukhusens inflytande medel som sakören, medgift, arvsmedel och i Österbotten för den hospitalsfyrk som uppbars där.
Årlig skatt endast i Österbotten. Hospitalsfyrk uppbars årligen per rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
De dokument som berörde en enskild patient på ett hospital. Efter 1686 inkluderades också ett prästbevis med uppgifter om patientens tillgångar, som efter dennes död skulle tillfalla hospitalet.
Sjuka och orkeslösa personer som var mål för fattigvården, men oförmögna att upphjälpa sin situation genom arbete eller tiggeri och blev intagna på hospital.
Kassa som inom sitt distrikt uppbar medel för att underhålla och driva Själö och Kronoby hospital. Hospitalskassan förvaltades av hospitalsdirektionen med biträde av hospitalssysslomannen. Kvittenser över influtna medel redovisades till landskontoret.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Hovtjänsteman av lägre rang med uppgift att uppvakta i kungens förmak, och ännu under 1700-talets första hälft att vid kungens bord presentera maten och servera kungen och drottningen. Sedermera blev hovjunkare en titel utan ämbete. Hovjunkare var också befälhavare för ryttare i ett borgläger. På 1700-talet blev det vanligt med hovjunkare utan lön vid hovet.
Titel sedan Gustav II Adolfs tid för främst utlänningar som användes i svenska utrikesbeskickningar eller när de tidvis var stationerade i Stockholm som sakkunniga i utrikesförhållanden. Från mitten av 1600-talet blev hovråd i allt högre grad ett ämbete knutet till kansliet i Stockholm och som besattes av också svenska undersåtar. Hovråd blev sedermera en titel utan motsvarande ämbete. Efter 1600-talet delade man uppenbarligen inte längre ut hovrådstitlar.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Ledamot vid hovrätt av ett visst stånd och avlöningsklass 1615–1698. Hovrättsassessorerna indelades i första, andra och tredje eller lägsta klassen. De två första klassernas assessorer var av frälsestånd, den lägsta ofrälse. Klassindelningen upphävdes 1698, varefter alla assessorer skulle ha samma status, lön och förmåner.
Före 1600-talets slut beteckning på riksmarskalkens handskrivare, riksmarskalkens sekreterare och dylikt. Under åren cirka 1670–1814 tjänsteman vid hovkansliet som författade och kontrasignerade överstemarskalkens eller riksmarskalkens skrivelser, upprätthöll register över utgående och inkommande skrivelser, förde bok över enskilda hovämbetsmäns permissioner och tjänstefrihet m.m. Under 1600-talet användes också benämningen riksmarskalkens handskrivare eller sekreterare. Sedermera blev hovsekreterare också en titel som kungen tilldelade framstående skalder och konstnärer. Hovsekreteraren innehade kunglig fullmakt och rang i samma klass som sekreterare i kollegier.
Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Förteckning över hållskjutsskyldiga hemman och antalet skjutsar och hästar som fanns till hållskjutsens förfogande. Längderna upprättades av kronofogdarna och granskades av häradsrätterna. De fastställdes av landshövdingen och kungjordes därefter i kyrkorna. Gästgiverierna fick ett exemplar av längden.
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Ett härads andel av de böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Personell skatt inom finsk tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när tingsgästningskappar började tas ut från varje rök (matlag).
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare, hantverkare och andra med egen disk och duk.
Postgång inrättad från och med 1648 på beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Höskatt i Österbotten 1731–1810. Skatten uppbars på viss tid av hela socknen för att underhålla en soldat ifall roten inte kunde fullgöra sina skyldigheter.

I

Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter, verk och inrättningar.
De hemmansräntor som varit anslagna till de indelta regementena, befälets avlöning och andra behov, men som efter den sista indelningshavarens död har tillfallit kronan. De var hemman som gick under benämningar som lönings-, fördels-, beställnings-, häst-, överskotts-, uppfyllnings-, generalförrådskasse-, hemkalls- och frihemman.
Kronohemman som anslagits till boställe för infanteriofficer eller -underofficer.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
In- och utseglingsort med skyldighet att bistå, övervaka och förtulla handelsfartyg från och till utrikesort.
Tullkammare vid anlöpningshamn.
Förteckning över befäl, manskap och passagerare på ett örlogsfartyg eller militärt fartyg. Rullan innehöll uppgifter om varje persons namn, hemvist och födelseort, civilstånd samt om hyran som betalades per månad eller för hela resan.
Benämning på en handelsavgift som uppbars i Brahestad efter viss taxa. Inrikestolag uppbars vanligen för de varor som utskeppades till Sverige med inhemska fartyg.
Samlande benämning på de interna pålagor och avgifter som uppbars av bönderna i en socken för vägunderhåll, underhåll av socknens allmänna byggnader och allmänningar, fattigvård och andra gemensamma uppgifter. Medlen administrerades av kyrkoherden biträdd av sexmännen och i samråd med sockenstämman och olika specialorgan för respektive uppgift.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
Tjänstgöring under mellantid eller övergångstid (vakans). Det innebar att lönen besparades tills ämbetet fylldes med en ordinarie tjänsteman och kom antingen nådeårsfonden eller kronan till godo. Förfarandet gällde närmast ringare beställningar i riket från 1732, efter 1744 dock inte länsmän, gevaldiger, vaktmästare, vaktkarlar vid fånghusen, kammardrängar vid kollegierna och uppsyningsmän på tulljakterna.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.

J

Överordnad tulltjänsteman, vanligen befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer gods på fartyget än vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Del av jordeboksräntan i Satakunta. Termen ”jordeboksko” var en enhet för vilken en viss smörmängd (1 mark) eller motsvarande penningsumma skulle erläggas.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift. Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Konungens eller regentens rättigheter. Rättigheterna definierades i konungabalken. Enligt landslagen hade kungen rätt att uppta skatter, utfärda lagar, vara högsta domare och utfärda privilegier. 1734 års lag saknade konungabalk. 1772 års regeringsform fastslog att kungen skulle ”styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform”. I Finland förblev regeringsformen från 1772 i kraft under autonoma tiden.
Kronans rätt till en viss andel av det arv utländska arvingar ärvde, måste fastslås av domstol efter ansökan av arvingen innan arvet kunde skiftas. Avgiften erlades som sjättepenning såvida annat inte var beslutet länderna emellan. Jus detractus avskaffades mellan Sverige och Norge den 1/13 mars 1801, med de flesta andra europeiska länder mellan 1820 och 1832.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Skatt som var avsedd att uppbäras i Karelen 1776–1778 av varje hemman, såväl frälse- som kronohemman, för att upprätthålla en värvad jägarkår. Den uppbars i praktiken till 1806 och därefter tills dess att storskiftet blivit genomfört i socknen. Jägareskatten utgick i spannmål och penningar efter arvio rubeltalet.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av hammarskatt till kronan som utgick i en procent av det årliga smidet. Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.

K

Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
Skrivelse som innehåller kallelse att infinna eller inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett kallelsebrev en av regenten undertecknad order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation, tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Vid ett kollegium (till exempel Kammarkollegium) anställd lägre befattningshavare som hade uppgifter jämförbara med en vaktmästares. Kammardrängen bodde i till exempel Lantmäterikontoret och ansvarade för verkets möbler, husgeråd och diverse förnödenheter samt biträdde vid vården av handlingarna.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som lösen för en därifrån utfärdad handling. Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Lägre tjänsteman vid centralt ämbetsverk, även vid hovrätt, med uppgift att sköta löpande skrivarbeten; särskilt som titel för vissa tjänstemän av lägre grad i vissa kanslier (till exempel vid beskickningarna, riksdagens utskott eller Nedre justitierevisionen).
Till kaplan efter 1681 utgående årlig lön i spannmål, i en kapellförsamling som hade åtagit sig att avlöna honom. Kaplansräntan utgick i en fjärdedels tunna säd från varje helt och halvt hemman, efter 1766 också från kluvna hemman och från 1816 från nybyggen som betalade halvskatt till kronan. Fjärdedels gårdar och mindre gårdar än så betalade bara en åttondedels tunna säd.
Titel, rang, grad. Varje tjänst medförde i princip en viss rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en fullmakt åt en ämbets- eller tjänsteman som gav innehavaren rätt till en högre rangposition än den hans ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Sedan 1600-talet av Kgl. Maj:t given fullmaktkaraktär av ämbete eller tjänst och själva dokumentet med vilket detta beviljades. Fullmakten kunde ange tjänsterang eller värdighet också utan anknytning till tjänst eller lön.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Fond som uppbar årlig jägarskatt såväl av krono- som frälsehemman för försvarsverket i Karelen som efter 1739 inte byggde på rotering. Fonden inrättades 1776 på allmogens bevåg för uppställande av en jägartrupp. År 1788 föreslogs att man skulle inrätta ett frivilligt lantvärn, varvid de hemman som inte deltog skulle erlägga jägarskatten. Lantvärnet blev oförverkligat. År 1803 föreslogs roteringen bli införd i Karelen, vilket också misslyckades. År 1806 fastslogs jägareskatten tills storskiftet var slutfört.
Benämning på den inkomst kronan fick från försäljningen av stämplat papper, efter 1748 även för de tjänster, expeditioner, som skulle ske på stämplat papper oavsett om detta hade använts eller ej.
Redovisning (i form av en uträkning) av erlagda passpenningar för fartyg och över sportler som tillhörde expeditionen.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Avgift för befrielse från knekthåll.
Avgift för befrielse från rotering vid Österbottens regemente. Avgiften uppbars av de rotar som var större än 1 ½ jordeboksmantal. Avgiften, som uppbars för det överskridande mantalet, infördes 1804. Efter 1810 gick avkastningen till Allmänna militiekassan. Fram till 1830 uppbars avgiften av regementsskrivarna, därefter av kronofogdarna.
Skatt på befrielse från knekthåll. Den utgick i Kajana län 1683–1796, i Österbotten 1696–1731 och från och med 1804.
Under svenska tiden från 1680-talet benämning på skriftligt kontrakt mellan kronan och ett landskap/län som innebar att området uppsatte ett bestående infanteriregemente, ursprungligen på 1200 man. I kontraktet nedskrevs också bestämmelser om soldaternas löneförmåner. Benämningen förekom även under autonoma tiden fram till 1887 om motsvarande kontrakt mellan kronan och en socken.
Handling med ett förordnande varigenom ett kyrkligt eller skolastiskt ämbete överlämnades till någon; tjänstefullmakt. Efter 1778 föutsatte kollationsbrevet en rekognitionsavgift.
Tjänsteman vid kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor, kammarkontor eller kameral byrå.
Överdirektör för centralt ämbetsverk (kollegium) 1623–1809 (vanligen ett riksråd).
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under svenska tiden ledamot av svenskt kollegium, av högre rang än assessor, också titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Kollegiesektreteraren tillhörde tionde rangklassen i den civila rangtabellen (tidvis i rangklass 9). Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a. Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
Tjänsteman eller tillfällig uppdragsinnehavare vid en särskild avdelning i Kammarkollegium från 1662 som agerade som statens ombud när det gällde att övervaka redovisningen och revideringen av förvaltningsmyndigheters och ämbetsmäns räkenskaper.
Stadfästelse, bekräftelse, särskilt på någons ämbete, äganderätt, privilegium, adelskap eller liknande. Konfirmation förutsatte erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Indragning av privat egendom till kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter majestätsbrott och brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel olovlig sjöfart (1724), landsköp (1774), översmide (1807), olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig brännvinsbränning (1801), lurendrejeri och tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet. Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Handling varigenom en person tillsätts att förvalta ett ämbete eller en tjänst, utan att erhålla fullmakt. Konstitutorial gällde vanligen tillsättningen av lägre tjänstemän, som utsetts utan valrumsförfarande och som kunde avsättas utan domstolsbeslut. Under autonoma tiden tilldelades inte alla lägre tjänstemän konstitutorial utan endast ett utdrag ur protokollet som fastställde utnämningen.
Skeppsdokument som ett handelsfartyg som fraktade kolonialvaror efter 1812 måste förete tullkammaren innan det anlöpte finsk hamn. Av konsulspasset skulle det framgå vem som tillverkat och vem som ägde lasten och att varorna inte var ”fientliga” produkter. Konsulspasset skulle utfärdas av den ryska konsuln på lastningsorten. Om det inte fanns någon rysk konsul skulle konsulspasset ersättas med ett intyg av magistraten på lastningsorten.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital, lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
I städerna: tomtägarnas motsvarighet till böndernas kvittensbok på landsbygden. Kontributionssedlarna avskaffades före autonoma tiden.
Skriftligt bevis på att arbetsgivaren hade erlagt tjänstefolkets personliga skatter och andra avgifter till kronan, vilka han sedan drog av från lönen.
Från 1800-talet vanlig beteckning på tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
kor
Skattetal enligt vilket jordeboksräntan beräknades i antalet kor. Skattetalet förekom enligt undervisningarna i Nylands och Tavastehus län, den tavastländska delen av S:t Michels län, östra häradet av Vasa län och Rautalampi socken i Kuopio län.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
Extraordinarie skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss upphandling och besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Tjänsteman (fogde) som uppbar bidrag till en inrättning för försörjning och vård av invalider och uttjänta fattiga krigsmän. Benämningen användes särskilt om fogden vid det krigsmanshus som grundades i Vadstena (i det forna klostret) år 1646.
Fond inrättad för att betala ut pensioner och underhåll till förlamade soldater eller soldater som på grund av ålderdom och kroppssvaghet avskedats för tidigt från militären. Fonden gick ursprungligen under namnet Vadstena krigsmanshuskassa, och inrättades 1689. Krigshusmansfondens medel kom från de krigshusmansavgifter som drevs in av Krigshusmanskontoret. Fonden ersattes under autonomin med Militiefondens krigsmanshuskassa.
Till Krigsmanshuset förlänat hemman med frälserätt. Krigsmanshushemmanet betalade jordeboksränta till Krigsmanshusfonden.
Från 1689 namnet på den fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av rusthållare och för pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med Allmänna militiekassan och Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Avgift som från vissa socknar efter 1689 skulle erläggas till Vadstena krigsmanshus. Den var då var 40:de tunna av det kronotionde som levererades till kyrkohärbärgena. När insättningen till kyrkohärbärgena upphörde omvandlades avgiften till ett fixerat belopp, som pålades vissa hemman. Från 1810 skulle avgiften erläggas till Krigsmanshuskassan.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Själva staten eller den lagstiftande makten (regent och folk tillsammans), inte regenten ensam. Uttrycket förekom redan i de medeltida lagarna, till exempel Upplandslagens kyrkobalk.
Kameral benämning på kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en tjänsteman eller frälseinnehavare.
Skillnaden mellan kronovärdet, varefter räntepersedlarna upptogs i jordeboken, och markegångspriset som var måttstocken för persedlarnas årliga uppbärande och redovisningen därav till kronan. Benämningen förekom i äldre allmänna räkenskaper om inkomstsumman som på detta sätt årligen tillkom kronan.
De avgifter och räntor dels i penningar, dels i persedlar som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar till bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. Kronans inkomster kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier och allmänna skatter.
Den andel, en tredjedel, av donationshemmanens skatter som behölls av kronan och som således inte tillföll donatarien. Kronoandel var en av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna i Viborgs län under 1700-talet. Under den fanns uppgifter om den andel av varje hemmans jordeboksränta som tillkom kronan. Kronoandelen avskaffades 1783, då poduschnieavgiften infördes.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Årlig avgift för fiskare som av landshövdingen i Vasa län hade fått rätt att fiska i yttre skärgården. Avgiften fanns upptagen 1804 och baserade sig på fiskeristadgan 1766. Avgiftens laglighet var dock tveksam eftersom samma fiskeristadga fastslog att fiskeriet i yttre skärgården skulle vara fritt från avgifter.
Lots anställd av staten och under svenska tiden vanligen innehavare av ett kronolotshemman. År 1674 fastslogs att endast flottans styrmannakår och vissa skärgårdslotsar med fullmakt hade rätt att lotsa. De kronolotsar som inte idkade hemmansbruk var efter 1783 befriade från mantalspenningarna.
Större förrådshus i vilket kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades. Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Under storskiftet om nya hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter hemmantal i delar av Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens län efter skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Kameralt om kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Den skjuts som varje hemman var skyldigt att gratis prestera för att transportera militären, krigsmateriel samt kronans spannmål, representanter och fångar inom landet. Pålagan infördes 1627. Befriade var städerna och dem underliggande hemman, frälsesäterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, tjänsteboställen, berustade säterier, lotshemman, posthemman, häradsnämndemän, fångförare och häradspostförare. Fr.o.m. 1872 var det möjligt att bjuda ut skjutsningen på entreprenad, vilket tio år senare utsträckte sig till gästgiverierna. Detta medförde en märkbar nedgång i hemmanens skjutsningsuppgifter fram till 1900-talets början. Skjutsningsskyldigheten övergick 1920 genom lag till statens ansvar, men p.g.a. trafikens modernisering avskaffades lagen 1955.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll kronan in natura.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
Extra ordinarie kronoskatt som uppbars för att bekosta en förestående kröning.
Särskild skjuts för regenten eller hans familj; avgiftsfri skjuts i likhet med kronoskjutsen, ålåg sedan gammalt allmogen. Först 1792 infördes en avgift motsvarande skjutslegan som för andra resande. Kungsskjutsen koordinerades av landshövdingen och kronans lokala tjänstemän efter behov och uppsatt resrutt.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Avgift som skulle erläggas för rätt att på sitt hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på frälsejord och stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
Skriftligt intyg som avskriver eller intygar mottagande av en fordran (betalning eller prestation). Ett flertal medeltida kvittenser utfärdades i kloster och hospital 1294 med anledning av gåvor enligt lagman Birger Perssons första hustrus testamente. Hertigarna Eriks och Valdemars testamente föranledde en liknande räcka av kvittenser 1321–1327. Genom Tälje stadga 1345 erkändes kvittobrev som bevis mot skuldfordran. Termen används även om intyg på rätt till eller befrielse från rättsligt ärende eller en skuldförbindelse. Kvittobrev utfärdades bl.a. till målsäganden i ett civilmål som bevis för att denne hade rätt att uppbära målsägandeandelen i sakören.
Av kyrkostämman fastställd avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier, rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Granskning av en kyrkas inventarier och räkenskaper eller undersökning av förbrytelse mot kyrkliga stadgar. Den normala granskningen skulle utföras i maj varje år.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.

L

Lagligt godkänd orsak till hinder eller giltigt skäl för sin frånvaro vid rättegång. Laga förfall måste kunna bevisas eller intygas med vittne.
Egentligen laga uppbud, den rubrik under vilken uppbuden skrevs upp i häradsrätternas protokoll, innan särskilda lagfarts- eller inteckningsprotokoll började föras efter 1736. Sedermera har termen allmänt använts om lagbestämmelse, något som är lagstadgat.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök. Lagmansränta erlades av alla ofrälse män bland allmoge och ståndspersoner som innehade hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol, prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare, pipare och trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens, disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
Personell skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som straff konfiskerades varorna av kronan.
Allmän benämning på den avgift som erlades i lilla tullen. Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Från 1775 i Sverige och efter 1816 av länsstyrelsen och lantmäteriets högsta styresman genom kronolänsmannen föranstaltad revision av en lantmätares tjänsteförrättningar, förvaltning och arvodesräkningar samt fastställande av hans årliga arvode, reseersättningar m.m. Lantmätarrevisionen utfördes så att de på vilkas hemman lantmäteriförrättning skett inkallades genom kungörelse i kyrkan för granskning av åtgärderna och det utgångna arvodet. Den vidtogs till 1809 årligen, 1816–1848 vid behov och 1848–1887 årligen i något av länen.
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Anstalt för vård av sjuka; sjukhus, sjukvårdsinrättning; på 1700-talet uppkommen synonym till hospital och som var i bruk till 1858.
Styrelse som utövade tillsyn över och förvaltade ett lasarett. År 1813 ingick i Åbo lasarettsdirektion länets landshövding, biskopen och representanter för domkapitlet och magistraten. Lasarettsdirektionerna övervakades 1756–1766 av ståndsriksdagens lasarettsdeputation.
Ängsmark av sådan storlek att man på området i fråga årligen kunde bärga ett lass hö.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
En av de tolagsavgifter som erlades i Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Lovisa betalades lastpenningar som två olika avgifter. Lastpenningar betalade för en tunna av varjehanda tunnegods 1/4 kopek silver, samt för 1 lispund av alla slags inkommande och utgående vägbara varor 1/2 kopek silver, men för trävaror betalades efter värdet 1/4 %. Dessutom skulle de fartyg som anlöpte Lovisa betala lastpenningar. Utländska fartyg betalade 4 kopek, ryska och finska fartyg betalade 3 kopek och stadens egna fartyg 2 kopek silver per läst. I Fredrikshamn och Viborg betalades lastpenningar av fartygen. I Fredrikshamn var lastpenningarna 8 1/3 kopek av utländska samt av finska och ryska fartyg 4 kopek silver per läst.
Av staten erlagd avgift till ett lasarett för vård av fattiga svårt sjuka som inte fått frisängsplats. Antalet frisängar fastslogs 1814 varefter särskild avgift utgick för överskottspatienternas kosthållning, dock inte för mediciner och vård. Om kronan inte betalade avgiften hade sysslomannen rätt att kräva landshövdingens handräckning.
Skriftlig försäkran eller skyddsbrev om personlig säkerhet som gavs av ett lands regent eller myndigheter åt person från ett annat land som reste genom det främmande landet. Även för person som färdades inom det egna landet, bl.a. åt för brott anklagad person så att denne inte skulle behöva befara att bli häktad.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar in natura till en ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
Fond som fick sina inkomster från en tilläggsavgift till bl.a. sjötullen för järnvaror som fördes in i eller ut ur landet. Licentfonden infördes 1719. Den förvaltades av Järnkontoret.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Ersättning för kronans kostnader för lotsinrättningen och underhållet av båkar och sjömärken. Lots- och båkinrättningsavgiften som tillföll kronan togs ursprungligen från lotspenningarna. De orter och distrikt som hade seglationsfrihet var 1770–1812 befriade från avgiften till kronan. I Österbotten där städerna skötte båkarna tillföll avgiften städerna. År 1812 stipulerades att lots- och båkinrättningsavgiften var en från lotspenningarna skild avgift som gick till Militiefondens allmänna militiekassa. Avgiftens storlek varierade beroende på fartygets storlek, typ och nationalitet. År 1819 slogs det fast att avgiften skulle betalas endast en gång per resa, oberoende av hur många lotsleder som utnyttjades. Avgiften betalades i tullkammaren där fartyget lossades eller lastades, eller till den äldste lotsbetjänten om en tullkammare inte fanns.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift. Lotspenningar betalades i mindre belopp om lots inte hade anlitats.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Att från predikstolen och vid häradsting eller rådstuga offentligt tillkännage eller kungöra något eller offentligt utlysa något. Diverse tjänstemanna- eller myndighetsåtgärder utlystes särskilt under svenska tiden och autonoma tiden på detta sätt. Vanligen proklamerades ärendet från predikstolen tre söndagar i rad, på landet i närmaste kyrka, i stad i stadens alla kyrkor. Att lysa kunde också betyda att offentliggöra i allmän tidning.
Avgift till de ordinarie prästerna i en församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Skriftlig handling genom vilken någon iklädde sig ett borgensansvar. I vissa fall användes ”löftesskrift” synonymt med ”depositionsattest”.
Fältöverstens närmaste man och ställföreträdare vid större administrativ militär enhet på en viss förläggningsort.
Bonde som brukade ett hemman mot utförda dagsverken. Löningsbonden var skyldig att prestera ett par hästar och en dräng för tio timmar per dag.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän. Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Penningbelopp som erlades till en myndighet för något eller någon, vanligen en officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när kronan inlöste hittegods.

M

Certifikat på i Finland tillverkade varor, vanligen i form av magistratens stämpel på varan. Magistratssigill krävdes efter 1827 på varor som fördes till Ryssland för försäljning.
Akademilärare av magistersgrad som sedan 1700-talet undervisade studenterna vid sidan av professorerna. De var efter 1767 befriade från mantalspenningar och utgjorde föregångare till docenter av doktorsgrad som infördes på 1800-talet.
Tjänsteman under Bergskollegium som sökte efter nya malmstreck med hjälp av särskilda instrument. En dylik omnämns i Finland i bergsstaterna 1729. Malmletarna var personligen befriade från mantalspenningar och andra kronoutskylder efter 1821, efter 1723 ifall upptäckten blev ett beständigt bergsverk.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Fast personlig årlig statsskatt 1642–1924 för ofrälse personer i åldern 15–63 år, undantaget vissa personer, till exempel fattighjon och fattiga försörjningsskyldiga. Ursprungligen kallades skatten hjonelagspenningar, från 1611 mantalspenningar. Skatten avskaffades av 1622 års riksdag som alltför dryg. Den ersattes på 1627 års riksdag med en personell skatt för då allmänt brukliga handkvarnar inom bonde- och borgarståndet (så kallade kvarntullsmantalspenningar) som blev en allmän personell skatt år 1635 och ständig från år 1642 under benämningen mantalspenningar. Mantalskommissarier förordnades att anteckna alla 15–63 år gamla och uppbar skatten förutom av krigsbefäl personligen (inte deras familjer förrän efter 1811) och ridderskapet och adeln med tjänstefolk som var befriade från mantalspenningar (för adelns del från 1642 till 1810 års jämkning av ståndsprivilegierna). Skatten utgick till ett varierande belopp i olika delar av riket fram till 1693, varefter skatteavgiften förenhetligades.
Barn (över 15 år gamla) som var antecknade som skyldiga att erlägga mantalspenningar. Samtliga barn infördes i mantalslängden. Efter 1773 var föräldrarna befriade från vissa personella utskylder (dock inte bevillningar eller extra kontributioner) om barnens antal var fyra eller fler.
Ursprungligen mästare och gesäller, senare arbetare vid manufakturverk. Manufakturarbetarna var till 1766 befriade ifrån personella utskylder.
Person som ägde eller förestod en manufaktur eller fabrik, antingen en skråutbildad mäster som efter vunnet burskap fick tillstånd att bedriva verksamheten eller en på annat sätt yrkesutbildad person. I egenskap av detta var manufakturisten ibland även föreståndare för ett rasp- och spinnhus. Manufakturister i Tammerfors stad var efter 1821 utan undantag befriade från alla personella utskylder till kronan. Dettg gällde såväl honom själv och hans familj som hans manufakturarbetare och tjänstefolk, boningsgårdar, verkstäder, vattenverk och tillverkning.
På förhand utstakad färdrutt (särskilt om militär sådan), även den skriftliga handling om dagsresor och nattlägerställen som landshövdingen på uppbrottsorten författade för att koordinera krono- eller durschtågsskjutsen längs med färdrutten. Rutten tillkännagavs andra landshövdingar och kronofogdarna längs med rutten som utsåg skjutsombytesställen i sitt län och såg till att ett tillräckligt antal skjutshästar uppbådades av allmogen.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och vice versa.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för räntetagare och räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter, besvär och andra skyldigheter.
Engångsavgift för inskrivning av patient på hospital, införd 1766.Avgiften betalades (enligt Serafimerordens gillets cirkulär 1798) genom landshövdingens beslut av antingen den inskrivnas anhöriga eller (om de saknades eller var fattiga) av staden, socknen eller häradet. Inträdesavgiften utgjorde en del av hospitalets verksamhetsmedel.
Kassa för de inträdesavgifter som efter 1766 uppbars av person som inskrevs på hospital.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre fattigläkare i Stockholm. Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel, prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
(I Karelen) utgående kronosockenskatt som efter 1766 uträknades utifrån medeltalet av sockens räntor över femton år (1750–1764) efter ortens undervisning och därtill hörande förordnanden. Skatten erlades i hela socknen lika för alla vid bolräkningen i februari till kronofogden. Beräkningssystemet kvarstod fram till att rev- och skattläggningarna hade verkställts under 1800-talet enligt skattetalen arviorubel och hemmantal. Mantalspenningar erlades endast av personer som inte idkade jordbruk.
mil
Längdmått av olika längd i olika delar av landet, men som från mitten av 1600-talet fastslogs till 36 000 fot (cirka 10,69 kilometer) och efter metersystemets införande 10 kilometer.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor, säterifrihetsmedel och böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Statlig fond som tillsammans med Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten. Militiefonden förvaltades av Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan, Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Pensionsfond för militärens soldater och underofficerare samt deras änkor och barn. Militiepensionsfonden erhöll sina inkomster från krigsmanshusavgiften.
Anslag i form av andel i tionden som tillföll vissa militärer och Militiekassan.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Avgift till kronan för brännvinsförsäljning på krogar 1775–1800. Minuteringsavgiften avskaffades 1800 inom ramen för varje tillverkares rätt att fritt sälja sitt brännvin.
Syneförrättning för att fastslå om en egendom lidit missväxt (och därför kunde erhålla vissa skattelättnader). Missväxtsyn förrättades även för att utreda om en bonde kunde få inlösa kronoräntespannmål (till markegångspris) ur ett kronomagasin. Missväxtsynerna avskaffades 1766 när inlösningsrätten av räntesprannmål begränsades till endast allmänna missväxter varvid hela beslutsförfarandet ändrades.
Part som är offer för ett brott som har lett till åtal.
Under svenska tiden om andel av indrivna böter, sakören, i ett civilt mål som tillföll den person som hade väckt talan i målet i underrätten. Rätten till målsägandeandel måste bestyrkas med ett av häradshövdingen utgivet kvittobrev. Andelen uppbars och befordrades till målsäganden av kronofogden, som även redovisade detta för landshövdingen vid varje års slut.
Benämning på rotens skyldighet att stå för en indelt soldats uppehälle under de årliga regementsmötena eller mönstringen och vid utkommendering. Detta gällde inte Österbottens regemente 1731–1810.
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens lastcertifikat (deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Handling som utfärdades i samband med skeppsmätning och som fastslog ett fartygs storlek, dräktighet (i läst) och djupgående (i fot) med mera. Mätarebrevet var ett av de skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Mätarebrevet granskades av tullkammaren före avresan och låg till grund för beräkningen av vissa fartygsavgifter. Från 1778 skulle mätarebrevet förnyas vart tionde år.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
Besiktningskost som enligt knektkontrakten mellan länet och kronan erlades av varje rote inom ett regemente för att bekosta den uppställda soldatens uppehälle vid regementsmöten, -mönstringar och -kommenderingar. Möteskost utgick inte för Österbottens regemente. Efter 1776 kunde detta onus ersättas med en passevolansavgift som överförde skyldigheten på kronan.

N

Ett kalenderår, räknat från dagen efter utfärdat beslut eller fälld dom.
Brev som ger medborgarskap åt inflyttad utlänning; brev som omregistrerar ett utländskt fartyg som inhemskt. Naturaliseringsbreven inlöstes efter 1778 med en särskild avgift.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Oberoende av varans art på viss tid uppskjuten skyldighet att betala tullavgift på de importerade varor som lagrades i tullens förråd eller om rätten till gratis lagring av vissa av staten fastställda viktiga handelsvaror, till exempel salt. Nederlagsfriheten infördes 1784.
Efter 1620 vanlig tjänstebeteckning för (lagfaren) tjänsteman vid ämbetsverk eller domstol, med uppgift att föra protokoll, uppsätta och expediera bl.a. skriftliga (rätts)handlingar. Från självständigheten används beteckningen också om föredragande eller biträdande tjänsteman vid allmän domstol, sedermera yngre jurist i domsagans kansli som under tjänstebeteckningen notarie avlägger domstolspraktik (auskulterar) för domarbehörighet och titeln vicehäradshövding.
Tjänstebeteckning för vanligen juridiskt utbildad tjänsteman vid centralt ämbetsverk (även vid hovrätt), med uppgift att föra protokoll samt uppsätta och expediera skriftliga handlingar.
Person förordnad av magistrat, ordningsrätt eller länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter, bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag. Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark. ”Nybygge” var huvudsakligen en skatteteknisk term. Hemmanets mantal fastställdes omedelbart för bokföringen, men beskattades först efter vissa frihetsår.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden ecklesiastisk ämbets- eller tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant. Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
Statlig fond som upprättats för att bekosta uppehället för änkor och oförsörjda barn till avliden civil eller militär tjänsteman under den tid tjänsten hölls vakant. Fonden erhöll sina inkomster genom vakansbesparingar samt avgifter och bidrag inom civil- och militiestaten. Den ersattes inom mililitestaten 1819 av Finska militärens änke- och pupillkassa och inom civilstaten 1824 av Civilstatens Änke- och pupillkassa. Därefter fungerade fonden närmast som tullstatens kassa för sterbhus.

O

Befälsperson inom krigsmakten av olika rang och grad från general (fältmarskalk) eller amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant, kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Benämning på handelsfartyg som måste erlägga samtliga tullavgifter eller som måste avlägga en förhöjd avgift. De var fartyg som på grund av förbud eller inskränkande föreskrifter saknade halv- eller helfrihetsrätt att frakta in varor i handels- eller stapelstad.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Förbruten, olaglig, om till exempel väg som är oduglig, i dåligt skick, och som innebär att den underhållsskyldige är hemfallen till straff för sin underlåtenhet att underhålla den.
Sågning för olovlig försäljning, innebar att varan konfiskerades av kronan.
Handelssjöfart som bedrevs utanför gällande lag eller stadga om sjötull, ledde till att de fraktade varorna konfiskerades av kronan.
Pålaga som belastade en fastighet och som varje innehavare var skyldig att utföra. Det kunde vara en skyldighet att årligen leverera någon naturprodukt till ett allmänt ändamål, underhålla väg, snöplogning eller inkvartering.
Bestämt antal dagsverken som årligen utfördes av varje hemman som en del av kronoskatten. Också extraordinarie dagsverken utkrävdes för kronans särskilda behov som 1652 fastslogs till på sin höjd tolv drängdagsverken och sex ökedagsverken.
De i armérullorna officiellt upptagna innehavarna av soldatsbefattning inom olika rotar.
Benämning på del av ordinarie räntan (mantals- och hemmansräntorna) i Viborgs länsräkenskaper. Den erlades i penningar till kronovärdet av höräntan och alla de i undervisningarna förekommande små persedlarna, i en del av de karelska socknarna även av arviohuvudräntan.
I Gamla Finland den del av ordinarie räntan som erlades i pengar enligt kronovärdet i vissa delar av det område som Sverige erhållit 1617 i freden i Stolbova. Beståndsdelar i ordinarie räntepenningarna var höräntan, de så kallade små persedlarna och arviohuvudräntan. Ordinarie räntepenningar betalades av skatte- och kronobönder.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen. Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.
Arbetsbetyg, intyg av en husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.

P

Avgift i en stapelstad för in- och utlastning av sådana varor som var lastade i tunnor. Åbo: för saltat kött och saltad fisk betalades vid inkommande 20 kopek och vid utgående 12 kopek B:co Ass. per tunna. De som var invånare i Åbo betalade hälften. Helsingfors: för fisk, kött och annat lakegods betalades 3 kopek tunnan. Stadens invånare betalade hälften. Uleåborg: för lakegods betalades 1½ kopek silver tunnan. Brahestad: 2 kopek silver för tunnan packgods. Jakobstad: 1½ kopek silver per tunna av lakegods. Nykarleby: 1 kopek silver per tunna. Vasa 1½ kopek silver för tunnan packgods. Kaskö: 3 kopek silver per tunna. Kristinestad: 1½ kopek silver per tunna. Viborg: enligt fastställd taxa. Fredrikshamn: enligt fastställd taxa.
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
En brännvinspannas rymd som grund för beskattningen av pannan som användes för tillverkningen. Pannrymd infördes år 1800 då fri och allmän brännvinsbränning återinfördes. Den fastställdes till 50 kannors rymd, kokrummet inberäknat, för ett helt mantal (=hemman), av mindre rymd för hemmansdelar under ett mantal.
Avgift som betalades för hö enligt fastställd taxa i Viborg och Fredrikshamn.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som utgör legitimation för en person vid resa (tidigare även för inrikesresa) och innehåller uppgifter för fastställandet av personens identitet. Pass (tull-, sjö-, kurir-, frihets-, fri-, avskeds-, dräng-, förlovspass) förekom även som kort benämning på resebefogenhet utfärdad av olika förvaltningsgrenar eller arbetsgivare.
Avgift till Krigsmanshusfonden som både inhemska och utländska resenärer erlade för att få ut ett passagerarpass för en utrikesresa. Den var inte obligatorisk för passagerare över tolv år som reste till lands eller för skeppare som betalade en avgift för sjöpass. Passagerareavgiften infördes 1732. Då gick den till Amiralitetets inkvarteringskassa, 1798 överläts den till Amiralitetets krigsmanshuskassa och efter 1809 till Krigsmanshusfonden i Finland. Avgiftens storlek var beroende av passagerarens kön och sociala status. Den betalades omedelbart till den myndighet som utfärdade passet.
Pass för resa till utrikes ort.
Pass i bokform.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive dragon med nödvändig utrustning och proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått passevolans med statlig ämbetsman (till exempel civil tjänsteman eller präst).
Från och med 1819 benämning på den passavgift som finska medborgare måste erlägga till Fattig- och arbetshusfonden, utökades 1848 med ytterligare en passavgift som betalades till fattigvården i den förpassades hemsocken.
Avgift som efter 1637 uppbars för utfärdandet av pass för in- och utgående fartyg. Passpenningarna i tullkammaren efter fartygets lästetal. Passpenningar användes också för diverse avgifter för försegling av fat, kista, tunna eller packe samt för sigillering, frisedel och för brev som sändes mellan olika tullkamrar i fartygets ärenden samt utfärdande av fri-, mätare och bilbrev.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Intyg över beviljad rätt för värvad eller värnpliktssoldat att lämna förläggningen på viss i sedeln fastställd tid. Permissionssedeln var befriad från avgiften för stämplat papper och underskriven av kompanichefen eller motsvarande.
Samlande benämning på avgift eller skatt som (i huvuddrag) utgick per person, till exempel mantalspenningar.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp, avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett militieboställe för pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Boställe upplåtet för militär flöjtblåsares uppehälle. Bostället var efter 1771 skyldigt att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Boställe för militär befattningshavare med uppgift att reparera pistolerna inom det förband han tillhörde. Pistolsmedshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Av offentlig myndighet (i allmänhet Kgl. Maj:t) utfärdad /utfärdat tryckt kungörelse, förordning, stadgande, påbud eller proklamation. Bland plakaten kan nämnas böndags-, censur-, duell-, förbuds-, kaperi-, konventikel-, mynt-, pardons-, produkt-, tacksägelse-, tionde- och uppbördsplakat.
Till vägarnas underhåll vid rikligt snöfall skulle landshövdingarna inrätta ploglag av de närmast boende hemmansägarna i varje socken eller härad. Ploglagen bildades för fem år i taget. Ploglaget erhöll betalning av sockenborna som vid inrättandet av ett nytt ploglag kallades till häradsrätten för att fastställa det. Då marken var bar fördelades underhållsskyldigheten bland de vägdelade hemmanen.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den årliga personella skatt som infördes i Viborgs guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang, riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar, prästerskap och andra kyrkliga betjänter, lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som avgift för rätten till näringsfång. Poduschniepenning utgick i Viborgs län efter 1828 i stället för mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigdom eller för person som avlidit före uppbördsårets början fördelades ursprungligen på samtliga skattskyldiga, men avkortades efter 1828.
Porto som beräknats efter gällande posttaxa, ett av de arbetsskeden som ingick i beräkningen av postmedlen.
Försäkringsavgift utöver postportot som betalades till postverket för värdeförsändelser (pengar, värdepapper och dylikt). Försäkringsavgiften gjorde postverket skyldigt att ersätta den försvunna försändelsen ur postkassan. Den blev obligatorisk från och med 1827, mot en fjärdedel av den försvunna försändelsens värde.
Ursprungligen den ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de postförare som med biträde av en postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
Allmän benämning på postverkets huvudkassa, senare också en enskild postanstalts kassa. Ur den betalades också de lägre posttjänstemännens löner efter 1685. Överskottet av postmedlen gick oavkortat till postverkets underhåll.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig arrendator av postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665 titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter; instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20 mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Bestämmelser som från år 1725 förbjöd utländska fartyg att hämta varor till Sverige från andra än det egna landet eller dess kolonier. Brott mot plakatet innebar konfiskation av skepp och gods. Produktplakatet förbjöd även utländska fartyg att gå på frakt mellan olika städer i riket. Plakatet tillkom den 10 november 1724 under mössornas riksdagsperiod för att främja den merkantilistiska strävan efter att begränsa importen och stärka den svenska handelsflottan. Den engelska Navigation Act utgjorde förebilden. Engelska kaperier förorsakade ett avbräck i tillförseln under Napoleonkrigen och produktplakatet suspenderades 1801–1802. Också 1806–1812 indrogs plakatets bestämmelser. De återinfördes genom kejserlig förordning 10.3/1.4.1812 och reglerades ytterligare i tulltaxan från 1822.
Den avgift på en tunna spannmål (råg eller korn) som en kontraktsprost uppbar av varje pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Av överhet eller myndighet utfärdat brev som tillförsäkrar skydd, säkerhet eller befrielse från någon prestation, skyddsbrev. Termen förekom också i de förordningar som tillförsäkrade vissa tjänstemän som tullbetjänter och postmän kungligt skydd. Att ofreda dem medförde särskilt stränga straff.
Formell anteckning eller dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller sektion som ansvarar för dessa ärenden.
Militär kommission, i synnerhet inom sjömilitären, med uppgift att vid upphandling och besiktning utöva en viss kontroll över livsmedelsförråden.
Statlig sekreterare i en provins eller ett guvernement. ”Provinsialsekreterare” förekom som titel, och en fullmakt å karaktär som provinsialsekreterare motsvarade inte någon verklig tjänst.
Samlande beteckning för av kyrkoherdeämbetet utfärdade intyg, som grundade sig på uppgifterna i kyrkboken. Från 1824 förekom också benämningar som prästbetyg, prästsbesked eller prästsedel. Innan ämbetsbeviset infördes under självständighetstiden gick prästbevisen också under andra benämningar, beroende på den information som fanns i intyget. Kyrkoherden skulle från och med 1788 samla in prästbetyg i oktober månad från alla inflyttade, så att informationen fanns tillgänglig vid mantalsskrivningen. Uppgifterna skulle också säkerställa att fattiga, sjukliga, vanföra eller vanartiga inflyttade, som kunde belasta församlingens fattigvård, förvisades från församlingen.
De kronoskatter som utgick av prästerskapet: gärden, boskapspenningarna och taxan (en gammal skatt som prästerna sedan 1553 betalade för sina boställen, samt därunder hörande hemman och lägenheter för att befrias från inkvartering av krigsfolk). Benämningarna på dessa olika utlagor blandades ofta ihop i jordeböckerna.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Samlande kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om stomhemman som tilldelats biskop (biskopsstom), kyrka (kyrkostom), kloster (klosterstom), kaplan (kaplansstom), klockare (klockarstom) eller prästbol (prästbolsstom).
Ämbetsverk eller annan offentlig institution avsedd för allmänheten eller till vilken allmänheten hade fritt tillträde.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Naturaskatt som utgick för en varumängd som beräknades i pundvikt. För beräknandet av mängden fick ett besman användas. Termen användes också om ett jordstycke som beräknades ge ett pund spannmål i normal årlig avkastning och för vilket en viss del av ett pund erlades i grundränta.
Av Karl XI påbjuden avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.

Q

Två kvitton varav det ena gick till den betalande, det andra till övervakande myndighet, förekom i ärenden som ledde till andra transaktioner än den vid kvittots utfärdande utförda och som krävde fortsatt myndighetsövervakning (till exempel bouppteckning vid arvskifte).

R

Meddelande eller redogörelse (i muntlig eller skriftlig form) från en underordnad tjänsteman till (närmast) högre instans. I Ryssland fungerade under förra hälften av 1700-talet handlingar som kallades ”donošenie” som föredragningshandlingar för kejserliga resolutioner.
Kameralhovets uträkningar och fördelningar av uppbörden av kronans inkomster i Gamla Finland.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas medgivande såsom jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Regale, kunglig rättighet, rättighet som sedan senmedeltiden och delvis också under autonoma tiden ansågs tillkomma regenten eller kronan. Regalrätten byggde på tanken att landet och folket hade vissa skyldigheter gentemot konungen, vilka ur konungens perspektiv blev till inkomster som drygade ut statskassan.
Hemman vikt för ett regementes högsta ledning. Regementsväbelshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
Erkännande, vederlag, avgift, konkret om handling eller kvitto som bevisar att någon mottagit något, också om handling som bevisar en beviljad förmån, tjänstefullmakt, konstitutorial, kollationsbrev för ämbete eller tjänst och avskedsbrev av Kgl. Maj:t, efter 1810 av senaten eller andra myndigheter. Rekognitionen skulle inlösas mot avgift.
Avgift införd 1687 för erkännande av kronans rätt till något som utnyttjas som privilegium (till exempel rekognition på stämplat papper och rekognition på kronans skog för bergsverk och bruk).
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Tolagsavgift som i Jakobstad ingick i båkavgiften. Avgiften erlades lika av alla efter fartygets hela lästetal.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
Fördelning av vissa pålagor, onera eller skatter mellan de skattskyldiga.
Avgift av rust- och rotehållarna för bestridande av kostnaderna för dugligt manskap, besättande av vakanser bland det ordinarie manskapet och att anskaffa och underhålla reserver. Reservavgift uppbars inte av de till Österbottens regemente hörande rotarna. Skulle efter 1773 uppställas och underhållas av varje rusthåll och rot. Pålagan halverades 1776 då två rusthåll eller roten gemensamt skulle ha en reservkarl. Reservavgiften tillföll i Finland efter 1809 den allmänna militiekassan.
Hemman vars avkastning helt eller delvis kunde användas till uppbyggande av andra hemman, i synnerhet av officersboställen som förstörts genom vådeld m.m. Termen förekom också inom postväsendet; reservposthemman, extra posthemman.
Skjutsningsskyldighet som koordinerades av gästgivare och vid behov. Alla de hemman och lägenheter som inte var befriade från onuset (såsom frälse och berustade säterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, prebendehemman) skulle utföra skjutsningen på gästgivarens enskilda kallelse.
Årlig avgift som rotarna betalade till kronan för att slippa hålla en reservsoldat. Reservvakansavgiften gick efter 1810 till Allmänna militiekassan. Den övervakades av landskontoret och uppbars med hjälp av kronofogdarna. Avgiften avskaffades 1885.
(Tidsbegränsat eller årligt) reseunderstöd eller -underhåll beviljat för visst ändamål av Kgl. Maj:t och kronan, särskilt om resa i stats- eller studiesyfte. Stipendiet förutsatte att mottagaren erlade en centonalavgift, dock inte rekognitionsavgift.
Av myndighet utfärdad skriftlig handling som bevisade att någon hade rätt att företa en resa en viss väg eller inom ett visst område och att resenären var ute i lovliga ärenden. Respasset utgjorde samtidigt en rekommendations- och legitimationshandling. Respass förutsatte en passagerareavgift.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Kvitto på erlagd avgift, skatt, ränta som skrevs ut i två exemplar av myndigheten ifråga; dubbelt bevis på transaktion. Reversal in duplo förekom i ärenden som skulle komma att leda till även andra händelser än de som skett vid kvittots utfärdande. Kvittot skulle innehålla uppgifter som underlättade bokföringen av medlen under behöriga titlar (bl.a. ränteriets namn och summan som levererades, datum, vilka fordringar summan grundade sig på och varför leveransen skedde). Räntmästaren behöll den ena reversalen och återställde den andra, försedd med underskrift, till leverantören. Därefter annoterade landskamreraren kvittensen i landskontorets kontrollbok och verifierade, enligt reglementet från 1730, detta med sin underskrift, år och datum.
Granskning, genomgång, kontroll av räkenskaper.
Beskrivning av skatteförhållandena i ett visst område, upprättades av Skattläggningskommissionen. Revisionsdeduktionen tillkom under den undersökning som vidtogs för en reglering av skatteförhållandena på 1700-talet, särskilt vid beräkningen av arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län.
Vid revisionsdomstol avgiven slutgiltig dom, efter en prövning av rättsprocessen och tillämpningen av berörda lagar. Revisionsdomar skulle efter 1818 inlösas mot en särskild avgift som tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Jordebok som upprättades vid en skattläggningsrevision.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för revision av lantmätares förvaltning och tjänsteförrättningar.
I Ryssland från och med 1722 mansperson utan åldersbegränsning tillhörande de skattepliktiga klasserna som i revisionsskrivningar inskrevs som skyldig att betala poduschnieavgift. ”Revisionssjäl” var en skatteterm som användes i Gamla Finland under 1700-talet.
Tjänsteman vid ständernas bankofullmäktiges kansli eller expedition sedan 1667, från 1747 sekretariat och expedition. Den närmaste överordnade var bancosekreteraren.
Den andel i rotens åligganden som varje rotehemman skulle utgöra. Termen används också om var och en av de egendomar som tillsammans bildade en rote. Eftersom rotemantalet fastslogs innan man beslutit om vilka hemman som skulle höra till en rote, kom en del rotar inte att motsvara det rotemantal som uppgavs i roteringsverket. Roteandelen måste då fastställas genom jämkning så att varje hemmans prestation motsvarade den verkliga andelen i roten. Debiteringen av detta onus blev därför svåröverskådlig för allmogen och en orsak till besvär.
Avgift till statsverket som betalades årligen för hemman som inte ingick i någon rote. Avgiften existerade under åren 1789–1834.
Den avgift som uppbars för befrielse från rotering vid Österbottens regemente och i Kajana län. De rotar som var större än 1½ mantal skulle avlägga avgiften för det överskjutande mantalet. År 1815 pålades avgiften också oroterade landstatsboställen. Beloppet var bestämt i roteringsverket. Efter 1826 gick medlen till Allmänna militiekassan. Avgiften uppbars fram till 1830 av regementsskrivarna och därefter av kronofogdarna.
Benämning på de enskilda hemman som gemensamt bildade en rote eller de personer som tillsammans bildade en fattigrote.
Jämkning för att fördela roteringsbördan mera rättvist mellan olika rotar och rotedelar. Den första jämkningen förrättades av landshövdingarna i länen från år 1756, år 1804–1806 av rotejämkningskommittéer förutom för Savolax regemente. Syftet var också att i mån av möjlighet öka roteringsskyldigheten, vilket även skedde. Jämkningen ledde till ett nytt roteringsverk. Däremot lyckades man inte helt uppnå en rättvisare fördelning av roteringsbördan. En ny jämkning vidtogs endast för Österbottens regemente år 1811 för att fördela den upplösta indelta arméns vakansavgifter till Allmänna militiekassan på rotenas faktiska bärförmåga.
Ursprungligen om mantal på roterad jordegendom, sedermera om den andel som ett rotehemman hade i rotens roteringsskyldighet och som beräknades genom jämförelse mellan de i roten ingående hemmanens mantal. ”Rotemantal” användes även om det sammanlagda antalet mantal i en rote.
Gällande fattigvården; indelning av församling i fattigrotar och rotehjons vistelse på fattigrote. Gällande krigsväsendet; indelning av män i rotar för uttagning av fotsoldater eller båtsmän, och indelning av hemman i rotar för knekt- eller båtsmanshåll. Det ständiga knekthållet inrättades successivt från början av 1680-talet. Befriade från roteringen var bl.a. säterier, boställen, rusthåll och prästgårdar.
År 1682 bestämdes att allmogen skulle befrias från utskrivningar, men i stället anskaffa en viss mängd ständigt manskap, så att ett visst antal hemman bildade en rote med ansvar för en soldat. I Finland skulle allmogen hålla sex infanteriregementen med soldater. Roteringsbesvär infördes i Åbo och Björneborgs län 1694, Tavastehus och Nylands län 1696, Savolax och Nyslotts län 1695, Österbottens län 1731.
Benämning på det allmänna besvär som uppställande och underhåll av en soldat innebar för de roteringsskyldiga.
Indelning av hemman i rotar med roteringsskyldighet och själva förteckningen där varje hemmans roteringsskyldighet uppgavs, om det av Karl XI under 1680-talet genomförda och 1810 avskaffade system för underhållandet av en stående armé (och flotta) som bestod däri att manskapet uppsattes genom rotering.
Årlig avgift som varje rote efter 1741 skulle betala för att befrias från att uppställa och underhålla en soldat. Den betalades i natura till kronan och redovisades i landsboken som tillfällig vakansavgift. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Antal rubel, benämning på den del av skatten som utgick i penningar vid sidan av spannmålen.
Avgift som erlades vid byte av åbo eller ägare på ett rusthåll med eller utan säterifrihet. Rusthållsavgiften skulle erläggas inom tre månader efter tillträdet och tillfalla krigsmanshusfonden. Vid förfall utfästes efter 1778 böter som även de tillföll denna fond. Avgiften övervakades av häradsskrivarna som årligen avfattade utdrag ur mantalslängderna över nytillträdda rusthållare och tillställde det landskontoret som sände förteckningarna med sin påskrift till Krigskollegium inom juli månad påföljande år. Denna kontroll avskaffades år 1789, och uppgiften övertogs då av regementsskrivarna vid varje indelt kavalleri som därefter årligen bifogade mantalskommissariernas uppgifter till de övriga räkenskaperna som övervakades av Krigskollegium. Uppgifterna överfördes på kronofogdarna när regementsskrivartjänsterna indrogs 1830.
Årlig avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill. Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Benämning på ryska varor till råämne och förädling som fördes från ryska hamnar till Finland. Ryskevarorna var befriade från tullavgifter från 1812, under förutsättning att detta var särskilt stadgat om en viss produkt eller om varans ryska produktion kunde styrkas med verifikat.
Ryttarenhet som utgjorde grundvalen för ryttarförbandet i ett visst militärt distrikt.
Under 1500-talet befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet titel för kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan löjtnant och major (motsvarande kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Gata genom skog, upphuggen för att markera rågång eller gräns. Rågata drogs upp av lantmätare mot ersättning. Genom skogsmark skulle den vara 6 fot (1,78 m) bred och ha en visare på högst 1000 fots (296,8 m) avstånd.
Måttkärl fyllt med råge, vilket innebar att torra varor fylldes över kanten. Användningen av rågat mål var ett sätt att bestrida utgifter för skatteuppbörd eller transporter. Åren 1683 och 1723 fastslogs att alla utgifter av kronotionden förutom prästerskapets vederlag och armébefälets löningsspannmål skulle utmätas med rågat mål. År 1739 fastslogs att av de fyra kappar som för varje tunna skulle ersätta rågat mål, skulle två kappar tillfalla kronan och de övriga tiondetagaren.
En av jordeboksräntans och gärdens skatter som utgick av allmogen i havre. Den erlades efter 1748 i penningar enligt markegången, vid behov in natura. För den indelade räntehavren om den inlöstes i penningar utgick även forlön.
Den del av skatten till kronan som allmogen erlade i hö. Höet skulle transporteras till indelningshavaren, lagsagans kronobod eller den ort där kronan behövde det. Efter 1756 kunde avgiften också erläggas i penningar till indelningshavare. År 1772 tilläts förvaring på det egna hemmanet, tills kronan kunde anvisa vart höet borde föras. Från 1777 kunde höet ersättas med havre, som var lättare att forsla från avlägsna trakter.
Skattemått för ordinarie kronoskatt som allmogen erlade i hö.
Räntekammare vid centralt eller regionalt ämbetsverk och universitet. Benämningen användes särskilt om lantränteriet, som en underavdelning till landskontoret vid länsstyrelsen, som hade till uppgift att verkställa länsstyrelsens uppbörd och utbetalningar.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för debitering av vissa medel.
Tjänsteman med uppgift att förvalta offentliga kassor, ursprungligen högre ämbetsman inom statsförvaltningen, exempelvis i Kammaren. Senare användes beteckningen om högre tjänsteman inom länsstyrelsen (exempelvis lanträntmästare) och föreståndare för drätselverket vid universitet m.m.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan handräckning till kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på förman för arbetsfolk.
Skatt i penningar som ersatte den gamla skattepersedeln rävskinn som ingick i jordeboksräntan, exempelvis i delar av Åbo och Björneborgs län.
Under medeltiden matlag, hushåll, gård; kameralt om grund för en viss skatt eller pålaga på landsbygden. Under medeltiden var röken det dominerande skattetalet i Egentliga Finland och Satakunta. Beräkningsgrunden för röken varierade. Ursprungligen räknades till en rök de som innehade ett jordbruk, utan avseende på storlek eller avkastning. Från 1741 utvidgades beräkningsgrunden till att gälla samtliga personer på landsbygden, som fick sin utkomst ifrån jordbruk, lovlig näring eller ämbete. Till en rök räknades inte tjänstefolk, spannmålstorpare, bakstugusittare och inhyseshjon. Röken fastslogs på nytt 1829 och förekom då som grund för vissa skatter på landsbygden, bl.a. tingsgästningspenningar.
Summariskt extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Samlande benämning på diverse efter röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.

S

Om den åtgärd då staten lagligen kunde konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt gods såldes då för kronans räkning, undantaget frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Det ursprungliga ordet för böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Ursprungligen skulle allmogen underhålla kronans salpetersjudare med ved, husrum och förtäring. På 1500-talet omvandlades skyldigheten till persedlar som bönderna skulle bistå kronans salpetersjuderier med. År 1634 ersattes persedlarna med en årlig permanent penningavgift. År 1644 blev den en del av jordeboksräntan. Fram till 1766 uppbars dock salpeterhjälpen i Österbotten i persedlar.
Person som för kronans räkning framställde salpeter genom inkokning av salpeterlut.
De medel som i en församling samlades in för särskilda kyrkliga behov, utöver vanlig kollekt, till exempel för reparation av kyrkobyggnad. Sammanskottet insamlades i penningar och material av alla församlingens medlemmar efter mantalet. Beslut om sammanskott fattades på sockenstämman. Det uppbars av två utsocknes nämndemän eller en nämndeman och en annan bofast man för högst tre år i rad.
Indelt regemente som bestod av två militära infanteriavdelningar, ursprungligen 1 033 man, uppställda av allmogen i Savolax och Nyslotts län 1695. Två hela hemman bildade en rote. Regementet minskade i storlek då delar av länet avträddes till Ryssland 1721. Efter den nya ländsindelningen i Finland 1775 bytte regementet namn till Savolax lätta infanteriregemente.
Skolungdom över 15 år, till exempel studenter och djäknar som stadigvarande vistades vid akademier och skolor. De var befriade från mantalspenningar.
Lagstadgat och utmärkt farvatten inkluderande lots och tullkammare.
Brott mot seglationsbestämmelserna, vanligen om gods som lossas på olovligt inloppsställe eller i öppen sjö. Seglationsbrott ledde till att varorna konfiskerades av kronan.
Lagstadgad rätt att idka handelssjöfart med fartyg av viss storlek. Seglationsrättighet fastslogs inom vissa ramar för allmogen, borgare och ståndspersoner 1723 och 1739. Rättigheten utvidgades 1830 till alla inrikes och utländska orter kring Östersjön med fartyg av viss storlek.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra protokoll och uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde. Sekreterare förestod även viss avdelning, expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare. Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Äldre benämning på hospital eller lasarett eller enklare och mindre sjukhus i en församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Kronoskatt till en viss andel på inhemskt arv som fördes ut ur landet av utländsk arvinge och vars land hade ingått traktat om kronans rätt till andel i arvet (jus detractus). Avskaffades mellan Sverige och Norge 1/13.3.1801, med de flesta andra europeiska länderna mellan 1820 och 1832.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Skriftligt bevis på att en kofferdisjöman var inskriven vid sjömanshuset och för längre eller kortare tid av föregående år varit i sjöfart på ett handelsfartyg eller lagligen varit hindrad av sjukdom. Sjömanshusbevis förutsattes efter 1748 av kofferdisjöfolk (understyrmän, båtsmän, timmermän, konstaplar, matroser med flera på inhemska handelsfartyg) för befrielse från alla personella utskylder och pålagor till kronan.
Förteckning över ett handelsfartygs besättning. Sjömansrullan var ett av de officiella skeppsdokument som måste förevisas sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Rullan skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Den fungerade som arbetskontrakt mellan skeppare och besättningen innehållande uppgifter om namn, hemvist och födelseort, civilstånd och lön per månad eller för hela resan.
Handling som innehöll registreringsuppgifter för ett fartyg som skulle resa utomlands. Sedan 1724 måste sjöpasset uppvisas i sjötullskammaren före avresan. Sjöpasset utfärdades av generalguvernören, landshövdingen eller magistraten och övervakades av Kommerskollegium.
Kronans ensamrätt till fisket i vissa sjöar och strömmar, utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens gods kronan.
Termen användes om budgeten och utgiftsstaten för krigsmakten till sjöss. Även om den personal som arméns flotta och örlogsflottan bestod av.
Lägre tjänsteman vid Sjötullskammaren. Sjötullsbetjänten övervakade vägningen av det gods som skulle lastas. Han hade också andra uppgifter i samband med skeppsdokumenteringen.Sjötullsbetjänten var underställd tullförvaltaren.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att expediera sjötrafik. Varje skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna. Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Av tullförvaltaren och kontrollören gemensamt till skeppare utfärdat pass som intygade att han var klarerad av tullkammaren och fri att lätta ankar och hissa segel. Sjötullspasset var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 måste uppvisas för sjötullskammaren av varje utgående fartyg.
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara skallfogde var en bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som brofogde inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje socken i Gamla Finland.
En kappe per hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig skatt som avdrogs från den ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till kronan 1808.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller juridisk person att betala en avgift åt staten eller annan offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Stadfästelse- eller överlåtelsehandling utfärdad av offentlig myndighet vid köp av fast egendom av skattenatur, tidigare även vid förvärv utom börd. Skattebrevet innebar orubbad besittningsrätt så länge innehavaren och hans efterkommande skötte de skyldigheter som ålåg ett skattehemman. Det inlöstes med charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Förminskning av mantal och skatt på lagligen skattlagt hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Soldathemman på kronoallmänning i Ikalis och Ruovesi socknar i Åbo och Björneborgs län 1817–1829. Innehavaren deltog årligen i en tre veckor lång militärexercis och betalade ingen skatt (ränta) till kronan. Skattejägarehemmanen blev 1829 kronohemman och torp.
Benämning på den avgift som betalades för ett kronohemman då det friköptes av en enskild bonde. Skatteköpeskillingen gick till kronans kassa.
Den handling varigenom lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
De inkomster som kronan årligen erhöll genom försäljning av kronojord, som sedan blev betraktad som skattejord.
Modern benämning på ett vid Vadstena herremöte 1524 fattat beslut att låta göra upp ett register över kronans räntor och uppbörd samt hur många skatte-, krono- och frälsebönderna var i varje län. Syftet var att ge kronan kunskap om skatteförmågan och vilka räntor som tillföll kronan vilket innebar en möjlighet att uppskatta de förväntade kronoinkomsterna inom ekonomiförvaltningen.
Torp på skattehemman, avstyckat och lagfaret om hemmanets besuttenhet tillät det. Skattetorp fick lagligen grundas efter 1743, men i praktiken förekom de redan under 1600-talet. Skattetorp uppkom vanligen genom att skattebonden testamenterade en del av hemmanet till en yngre son. Innehavaren var efter 1770 (för längre eller kortare tid) befriad från mantalspenningar om han hade fyra mantalsskrivna barn, och efter 1773 befriad från alla personella utskylder antingen barnen vistades hemma eller någon annanstans.
Torp på storgods (säteri, herrgård) från 1770-talet. Skattetorpen var belägna så långt från stamgodset att dagsverksarbete till jordägaren inte brukade utgå, utan i stället betalades en skatt. Skattetorpen bildade ett nytt slag av landbondehemman, huvudsakligen i Tavastland, Satakunta och Savolax.
Revision av de provisionella skattläggningarna i Viborgs guvernement och de delar av Karelen vilka föll under ryskt styre 1721 eller 1743. Hemmanens skattebetalningsförmåga hade blivit nedsatt och den ordinarie jordeboksräntan kunde inte erläggas. Därför värderades varje hemmans skattebetalningsförmåga på nytt. Jordeboksräntan beräknades sedan efter de gamla skattetalen; mantal, hemmantal, ader och arvio rubel. Detta skedde även i områden som var donerade till enskilda fram till 1753 och ånyo förmedlade efter 1764. Dessa skattläggningsrevisioner var av annan karaktär än revisionsskrivningarna i Ryssland.
De obligatoriska handlingar som behövdes för att ett fartyg skulle få segla utomlands. Till skeppsdokumenten hörde bl.a. tullpass, sjöpass, folkpass (magistratens inmönstringsrulla), bilbrev, köpebrev, mätarebrev, fribrev, avskrift av redareden, certeparti, konossement, märkrulla, lastcertifikat och i vissa fall sundhetsbevis. Skeppsdokumenten kontrollerades i tullkammaren. Dokumenten skulle efter 1812 skrivas på stämplat papper. När ett finskt handelsfartyg kom till sådan ort där det fanns en rysk konsul skulle skepparen anmäla sig hos honom och uppvisa sina skeppshandlingar.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Tjänsteman vid sjötullkammare som mätte ett fartygs bärförmåga (i läst) och dess djupgående (i fot) för utfärdande av mätarebrev. Skeppsmätaren verkade under Kommerskollegiums översyn.
Förteckning över gods som transporterats med fartyg. Skeppsrullan innehöll skepparens namn, godset och dess slag, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destination. Den var ett av de officiella skeppsdokument som måste företes sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel tullavgift och tolag, last- och passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk lagstiftning och handelstraktater.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Betalning till den skjutsande allmogen för tillhandahållen håll-, reserv- eller allmän gästgiveriskjuts. År 1734 fastslogs legan till 8 öre per mil. Den höjdes 1789 till 8 skilling per mil, efter 1811 till 20 kopek silver eller 60 kopek bankoassignation per mil. Dubbel skjutslega utgick för skjuts från städer. Om skjutsen skedde med egen vagn, släde eller kärra tillkom ytterligare några runstycken eller kopek.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll. Skogsören var också en rekognitionsavgift som gick till statskassan.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Adelsdiplom eller brev på rättighet att bära adlig hjälm och sköld i bemärkelsen att upphöja en person till adlig värdighet. Sköldebrev innebar ett ärftligt adelskap och förekom från 1420. I brevet avbildades och avmålades den heraldiska vapenbilden. Det fanns frälsemän som saknade sköldemärke och sköldemärke fördes i några fall av borgare utan frälsefrihet. Under 1600-talet godkände det svenska riddarhuset endast sköldebrev som bevis för att en ätt tillhörde brevadeln. Efter 1689 innebar sköldebrev erläggande av avancementspenningar.
Under svenska tiden skatt införd 1683 för byggnadsarbeten på Stockholms slott, 1727–1810 huvudsakligen för återuppförandet av de brända delarna av slottet. Slottshjälpen utgick per person efter personens rang, förmögenhet, stånd eller villkor. Den uppbars också under autonoma tiden 1809–1865, men då till allmänna statskassan.
Benämning på slottshjälpen i Savolax, en ränta som var anslagen till underhållet av kronans slott och fästningar. Slottsreparationen kallades eventuellt tidigare byggningshjälp.
Knektkläder i den svenska arméns färger, gult och blått. Roten skulle förse sin soldat med nya vart tredje år.
Smörskatt såsom penningavgift, del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län, även del av rusttjänstavgift eller av rusttjänstryttares lön som utgick i pengar och ursprungligen var avsedd att motsvara kostnaden för smör.
Skatt som utgick efter ortens ränteundervisning i smör.
Kallelse till en församlingspräst att han tillsammans med en eventuell medhjälpare skulle infinna sig för att besöka en sjuk eller döende församlingsbo. Prästen hade då rätt till en avgift i spannmål, under förutsättning att han infann sig. Fattiga församlingsbor var dock befriade från avgiften.
(Vanligen kringvandrande) hantverkare på landsbygden: glasmästare, murare, skomakare, skräddare och smeder. Sockenhantverkare antogs från 1802 av sockenstämman, ursprungligen av häradsrätten, och fick av landshövdingen fullmakt att verka i ett visst område i utbyte mot att han betalade en årlig näringsskatt.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från och med 1600-talet en byggnad som skulle uppföras och underhållas av sockenborna, med undantag för prästerna. I praktiken saknade dock många socknar sockenstuga.Sockenstugan användes bl.a. för sockenstämmans möten.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Skyldighet att uppsätta och underhålla fotsoldater för krigsmaktens behov. Ibland avsåg termen också soldatrote eller samtliga soldatrotar i riket eller i ett län.
Det hemkallshemman som en indelt fotsoldat, båtsman eller ryttare hade rätt till, förutom lön i kontanter, mundering och underhåll. Jordlägenheten skulle bestå av ett spannland jord, äng till två lass hö, enkelstuga och uthus. År 1695 bestämdes att den ena gaveln skulle rödfärgas och förses med kompaniets namn och torpets nummer. År 1810 bestämdes att soldattorpen fritt skulle disponeras av rust- och rotehållare. Författningen gällde inte Kajana härad, men 1830 upphörde allmogens skyldighet att underhålla dem också där.
Den del av ordinarie skatten i Viborgs län som bestod av spannmål som hade värderats i pengar. Kronovärdet fastställdes 1784 och höjdes 1797 och 1799. Åren 1811 och 1812 bestämdes att kronovärdet skulle frysas på samma nivå tills en ny skattläggning hade genomförts.
Stattorpare i Finland. Spannmålstorpare erlade som jord- och brödtorpare mantalspenningar.
Benämning på övervikt på smörräntan som uttogs i särskilt Vasa och Uleåborgs län under 1700-talet. Spillet utgjorde i regel tio procent och kom eventuellt av att det uppmätta smöret krympte när det torkade.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande tukthus och arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement. Spinnhus fanns i Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett arbetsfängelse för män.
Ursprungligen Rasp- och spinnhusfonden grundad 1735 för insamlingen av medel till förmån för rasp- och spinnhusen. Medlen upptogs genom diverse avgifter från tullar och kulturevenemang, överflödsvaror, vissa böter och särskilda avgifter samt frivilliga bidrag som tidvis utfästes för ändamålet. Medlen drevs in av magistraten och levererades årligen i januari till lantränteriet i Åbo. Fonden drogs in under autonomin 1881.
Grupp bestående av militär personal som biträder en militär chef eller befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig prästeståndet att betala skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
Kronoprebende eller kronohemman som anslagits till lön eller löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Med stöd av en matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Skatt på en maskin eller anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning). Stampverk för klädesvalkning erlade skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen stat använts.
Under autonoma tiden statlig fond som samtidigt som Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket, ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Efter 1697 titel för föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Sådant svenskt eller finskt gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand. Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Om mätning enligt måttets kanter, term för mätning av det spannmål som togs ur kronotionden till prästerskapets vederlag och till avlöning av befäl i den upplösta armén. Överskottet tillföll kronan, efter 1739 fastslaget till två kappar. Alla övriga utgifter som togs ur kronotionden uppmättes över måttets kanter, det vill säga med råge.
Under 1700-talet benämning på gods beläget utanför säteriets rågränser, strögodsfrälse. Efter storskiftet blev ”strögods” benämning på hemman vars ägor fortfarande var utspridda på olika ställen och som föranledde skiftesreglering, efter 1916 nyskifte.
Vid akademi (universitet) inskriven studerande som hade för avsikt att avlägga (akademisk) avgångsexamen. Efter att avläggandet av studentexamen flyttades från universitetet till skolväsendet används benämningen student också om person som avlagt studentexamen.
Pågående tillfällig eller permanent inkvartering av armétrupp eller militärperson.
Plats där armé eller regemente inkvarterades för en längre tid (vanligen under avbrott i krigshandlingarna).
Avgift som städerna uppbar av handlande, hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person tillhörande något av de högre stånden (särskilt adels- och prästeståndet). Benämningen användes även om ofrälse person som genom till exempel förmögenhet eller bildning var socialt likställd med sådan person.
Förestods av en ståthållare, överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
Avgift som ingick i städernas ordinarie ränta. Den påfördes städerna 1627 och skulle erläggas med en viss summa för varje kreatur och för mängden utsäde. År 1642 ersattes den med en fast årlig avgift. År 1720 bestämdes att avgiften årligen skulle beräknas efter det verkliga antalet kreatur och den egentliga mängden utsäde. År 1757 fixerades avgiften på nytt och fastställdes till 2 daler silver (96 kopek silver) för varje helt mantal som städerna hade som mulbete och annan mark.
Avgifter som endast städerna fick uppbära av enskilda personer i staden för ett visst ändamål (till exempel ordinarie tolag, tillöknings- och inkvarteringstolag, våg-, mätare- packare-, vräkare-, hamn-, grund-, bro-, last- och parmmätarpenningar). Avgifterna infördes så småningom för att täcka de löpande kostnaderna som inte längre kunde finansieras enbart med inkomsterna från de hemman som vid stadens grundande hade donerats för detta ändamål.
Benämning på de avgifter som städerna, utan ingrepp från staten, fick förvalta och uppbära av alla dem som idkade handel eller borgerlig näring i staden, samt av gårdsägare. Medlen användes till att bestrida kostnaderna för magistraternas avlöning och städernas allmänna utgifter för underhåll, vakthållning och renhållning m.m.
I en specificerad förteckning över kollektmedel, som årligen efter 1741 skulle göras upp av kyrkoherdarna, den kollekt som årligen och ovillkorligen skulle samlas in på vissa bestämda dagar: två per år till ecklesiastikverket i Lappland (från och med 1764, och under autonoma tiden från och med 1811), en till sjömanshusen (från 1748 respektive 1848), elva till fattiga universitetsstuderande (från 1693 respektive 1811), tre till lasaretten (från 1753 respektive 1811), en för för underhåll av gymnasie- och trivialskolornas byggnadsbestånd (1807–1809), två till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna i landet (från och med 1818), en till missionen (från och med 1857) och en till dövstumskolorna (från och med 1858).
Benämning på vid kusten belägna städers, socknars och hemmans skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla båtsmän för flottans behov. Det ständiga båtsmanshållet inrättades 1594 och fastställdes slutgiltigt på riksdagarna 1610, 1624 och 1642. Prestationen fördubblades efter 1644 och 1660 under krigstid. Ursprungligen uppgick styrkan till 1 200 båtsmän. Efter 1682 begränsades styrkan endast till ett kompani som upprätthölls av de hemman i Åbo skärgård som var belägna på öar. Efter 1810 avskaffades det ständiga båtsmanshållet och sattes på vakans. De till båtmanshållet roterade hemmanen erlade därefter vakans- och passevolansavgift till Allmänna militiekassan som övervakades av Ekonomiedepartementet.
Officiellt intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande konsulat eller myndighet i avgångshamnen. Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Den skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
De skattefördelar och andra förmåner som ett säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig frälseman fick rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.

T

Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917. Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild tariff för olika tara.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Vägskylt vid allmän landsväg (kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Statlig (eller annan överhets) pålaga eller avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en avgift till kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet rätt att friköpa sig från borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades borglägerspenningar eller taxen.
Ed avgiven av taxeringsman vid magistraten eller rådstugan om borgerskapets förmögenhet, handel och näring i staden. Taxeringseden utgjorde grunden för vad borgarna skulle skatta som publika onera till staden.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
En tredjedel av det tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar. Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Benämning på postverkets vinst på enskildas prenumerationer på utländska tidningar och journaler.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman, torpare och hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Avgift in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen, fattighus och hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602) kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller rusthåll samt prebendehemman. Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Bod eller magasin för förvaring av tionde som erlagts in natura.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Regionalt eller länsvist kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad skatt eller avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en avskrift bifogades till tiondelängden.
Privilegium för stad att uppbära skatt av in- och utländsk man som ärvt i staden och förde ut arvet därifrån. Tiondepenningen gällde efter 1798 endast personer som hade bedrivit handel och borgerlig näring i staden, oavsett om det var fråga om arvingen själv eller den avlidne.
Flyttningsavgift som en adelsman erlade då han flyttade ut ur landet. Avgiften fastställdes efter ansökan av Kgl. Maj:t och utgjorde vanligen en tiondedel av den lösa egendom som fördes ut ur landet. Adelsmannen och hans efterkommande förlorade ytterligare sitt säte och sin röst i riddarhuset.
Person som uppbar tionde.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Personell utskyld i en del av Vasa län för rättigheten att bränna och sälja tjära. Skatten grundade sig på Kammarkollegiums beslut 1778. Hemmansägarna betalade årlig skatt till kronan efter ett årligen fastställt belopp. Skatten uppbars av häradsfogden och bokfördes av häradsskrivaren.
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden. Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar, vräkarepenningar och vågpenningar.
Avgift som betalades för att utföra varor från Viborg och Fredrikshamn. Avgiften beräknades enligt en viss taxa som fastslogs 1812.
Kontor underställt Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
Hemman som var upplåtet till försörjningen av trumpetare inom armén. Hemmanet skulle erlägga bl.a. herredagspenningar och delta i durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Benämning på person som yrkesmässigt slog på en trumma. Trumslagare stod tillsammans med pipblåsarna för regementsmusiken.
Privatisering av tulluppbörd så att ett bolag mot en fast avgift till kronan fick rätt att uppbära tullar. Kontrakten gjordes vanligen på tio år. Företeelsen började förekomma på 1600-talet. Under 1700-talet och i början av 1800-talet utarrenderades sjö- och landtullarna tidvis i hela riket (förutom i Pommern). Borgerskapet hade företrädesrätt att ingå som lottägare i arrendebolagen. År 1808 avskaffades landtull och accis i Finland. Arrendekontraktet för gränstullarna och stora sjötullen upphörde att gälla när Finland blev en del av det ryska riket. Tulluppbörden gjordes därefter för kronans räkning av Generaltulldirektionen vars reglemente fastställdes 1812.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Lägre ordinarie tjänsteman inom tullväsendet. Tullbetjänten verkade under en tullfiskals översyn och erhöll hälften av hans andel i böter och konfiskerade varor som man olagligt fört in eller försökt föra ut ur landet.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
Sigill som en tulljaktsuppsyningsman använde för att försegla granskat gods och märkrullan på vissa fartyg.
Av tullförvaltare förd räkenskapsbok vid sjötullskammare, i vilken man antecknade uppgifter om skeppare och fartyg, ankomstdag, tullklareringens ordningsnummer och persedlarnas art, hur de var förpackade (till exempel bal, packe, kista) och sigillerade samt vem som ägde godset. Vid packhus med packhusinspektor användes från 1839 ytterligare packhusjournal.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Malningen vid en skattlagd kvarn, för vilken tullavgift erlades.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Av tullförvaltaren och kontrollören vid tullverket utfärdat intyg över var och när ett utgående fartyg är utklarerat och utgående tull betald. Efter inlastningen skulle frisedlar, vågsedlar, besökarens attest om stycketal, skepparens rulla och avlastarens speciella inlagor (med skepparens namn, godset beskaffenhet, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destinationsort) överlämnas till tullkammaren där den egentliga förtullningen gjordes. Efter att tullen blivit betald fick skepparen tullpasset. Det skulle sedan efter att en besökare kontrollerat lasten, viseras av denne. Vid inloppsorten, där också utgående fartyg skulle lägga till, skulle tullpasset viseras ytterligare en gång.
Kronans ensamrätt till tullar, del av de årliga statsinkomsterna.
Stämpel som användes för att plombera ett fartygs skeppsluckor när lasten var granskad och klarerad. Också fartygets märkrulla skulle sigilleras. Sigilleringen sköttes av den vakthållande besökaren vid tullkammaren eller i öppen sjö av en jaktlöjtnant.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första rättsinstans avgjorde mål som hörde till området för administrativ rättsskipning. Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Ämbetsverk 1636–1726 för uppbärande av tull, i vidare bemärkelse tullväsendet inklusive dess styrelse och högsta chef. Tullverket inrättades ursprungligen för att skaffa inkomster till kronan genom att införa tullar, efterhand också för att skydda den inhemska industrin genom totalförbud mot import eller dryga tullavgifter för utländska varor. Chefen för tullverket kallades till en början generaltullförvaltare, från 1671 inspektor för tullväsendet, efter 1675 övertullförvaltare och från 1686 överdirektör. Tullverket ersattes av Generaltullarrendesocieteten.
Beteckning på föreskrifter rörande truppers förflyttning, inkvartering och underhåll vid tågmarsch.

U

Ursprungligen en juridisk befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente, stadga (ustav), manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.
Omkostnad.
Militär som tillhörde underbefälet och hade graden undersergeant, sergeant, översergeant eller fältväbel. Den högsta graden för underofficerare var militärmästare. I den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden samt i den vita armén under inbördeskriget utgjorde underofficer en egen militärgrad. Inom jägarbataljonen befordrades, strax innan den anlände till Finland i februari 1918, drygt 400 jägare till underofficerare. I april 1918 ersattes underofficersgraden i den vita armén med sergeantsgraden. Under sommaren 1918 skapades i den finska armén en ny militärgrad som benämndes ”yngre underofficer”.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar, arviorubel och arviohuvud. I Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs län efter öretal och några små tillsatser efter hemmantal och kor, på Åland efter mantal och i Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Benämning på en skrivelse som överordnad myndighet (exempelvis hovrätt eller kollegium) sänt till samtliga under densamma lydande ämbetsmän och myndigheter. Ursprungligen skickades skrivelsen som ett cirkulärbrev som skickades vidare till nästa mottagare, men praxisen luckrades upp. Sedermera användes termen även om av en regering eller folkrepresentation utfärdat manifest.
Allmän benämning på kronans tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Skrivare som bokförde uppbörden av skatter. Han verkade med landshövdingens fullmakt, ursprungligen med ingen eller liten lön. I lokalförvaltningen var uppbördsskrivaren vanligen häradsskrivarens biträde, i regionalförvaltningen landsskrivarens biträde, före 1687 landsbokhållarens biträde. Inom centralförvaltningen var uppbördsskrivaren en kammarskrivare vid ett centralt ämbetsverk, efter 1816 tjänsteman vid senatens ekonomiexpedition och efter 1918 vid Statskontoret. Uppbördsskrivaren biträdde också kronofogdarna vid indrivningen av restskatter.
Hemman vars räntor användes till att gottgöra eventuella brister som uppstod i indelningsverket. Inom det militära indelningsverket uppbars räntorna av regementsskrivaren. De skulle användas till att helt eller delvis bekosta en militär tjänstemans lön när han inte fick det fulla beloppet från de indelta hemman vars räntor var avsedda för honom. Samma praxis förekom i landstaten, när inkomsterna för de indelta hemman som var avsedda för avlöning presterade underskott.
Sockenmagasin som förvarade in natura erlagda avgifter, till exempel vakansspannmål och brännvinsarrenderåg. Upplagsmagasinen var reservmagasin för kronans räntespannmål ifall de lokala kronomagasinen var överfulla.
Samlande benämning på särskilt koppar och järnvikt från 1638 i uppstäder. På grund av de höga utfraktskostnaderna beräknades övervikt. Vikterna skulle utmärkas med fyrkantiga stämplar. År 1739 motsvarade 1 skeppund uppstadsvikt 16 lispund 16 markpund viktualievikt.
Mindre jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen kronan eller ett enskilt hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen utbysskatt förekom endast i jordeboken för Åbo och Björneborgs län.
Avgift för borgare och adelsman som flyttade ut ur landet. Borgaren måste uppsäga sitt burskap sex månader innan han flyttade och erlägga sjättepenning av all sin egendom. Hälften av penningen gick till kronan och andra hälften till staden. En adelsman måste ansöka om rätt att få flytta av Kgl. Maj:t och erlägga till kronan tiondepenning för den lösa egendom som fördes ut ur landet. För att bevaka kronans rätt till andelen i avgiften fastställdes flyttning och försäljning av den berördas fasta egendom av den lokala domstolen och gavs Kammarkollegium till kännedom. Sista uppbudet eller fastebrev fick inte utfärdas innan kollegiet och dess advokatfiskal yttrat sig i saken, varefter kammarfiskalen drev in kronans andel.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Skifte av utjord.
Lämna anstånd med betalningen av avgift för stämplat papper och dylikt; kreditgivning. Utkrediterades vanligen till domare som uppbar avgiften av de enskilda personerna som löste ut sina rättshandlingar och därefter erlade avgiften till lantränteriet. Utkreditering kunde efter 1803 beviljas av landshövdingen emot skriftlig förbindelse att den löpande summan skulle erläggas före den 31 december samma år.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att indelningsverket infördes togs en man från var tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.

V

Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen. Vagnslega infördes 1779. Per mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Åt en eller två rotar beviljad rätt att inte uppställa soldat och häst för indelningsverket. Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
Årlig avgift som en rote- och rusthållare eller vissa städer betalade till kronan för att undgå skyldigheten att underhålla en beriden soldat (rusthållsvakansavgift), en soldat med mundering (rotevakansavgift) eller en båtsman (båtsmansvakansavgift). Från 1810 betalades avgiften till Allmänna militiekassan och blev en årlig avgift för den upplösta indelta arméns roterade båtsmans-, rote- och rusthållshemman. Den övervakades av landskontoren och kronofogden ansvarade för uppbörden. Avgiften avskaffades 1885.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Förman för vakt, fram till omkring 1630 benämning på väktare av majorsgrad, senare högsta underofficersgraden vid kavalleriet.
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig vargering som 1752 blev frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Benämning på reservkarl i den indelta armén. År 1773 bestämdes att varje rote skulle uppmanas att skaffa sig en reserv, som av kronan skulle erhålla en summa för städsel och årliga klädespenningar. Kort därefter förklarades vargeringskarlarna för ständigt manskap. År 1776 minskades vargeringsmanskapet i Finland så att två rotar eller två rusthåll tillsammans skulle skaffa en vargeringskarl. Vargeringskarlen skulle få ett torp eller en tunna råg och en åm hö. Han fick också av kronan en summa för städsel och årliga beklädnadspenningar, mot skyldigheten att hålla sig med släpekläder och föda under den årliga excercistiden, som var fjorton dagar. Skyldigheten att hålla vargeringskarl ersattes 1811 med en avgift.
Vargfälla av nät som efter 1734 skulle upprättas i varje socken.Skyldigheten att efter sin ägodel årligen bygga och underhålla varggård (eller varggrop) låg på vissa sockenbor. Efter 1789 sköttes vargjakten med lokala jaktkassor.
Skeppsutgift för in- och utförsel av vissa varor som var underkastade särskild avgift, tull eller tolag. Till dessa hörde exempelvis beck och tjära som pålades en akademifondsavgift.
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
(Av myndighet bestyrkt) kvitto som bevis på en betald räkning; verifikat.
Samling verifikat för revision av räkenskaper och till dem hörande andra handlingar.
Honorärtitel av andra rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive general och amiral.
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Avgift åt församlingens ordinarie prästerskap för en vigsel. Vigningspenningarna var en del av det ordinarie prästerskapets lön. De uppbars inte av fattiga.
Person som ansvarar för ämbete eller tjänst under den tid som den ordinarie tjänstemannen är ledig.
Fastslagna mått för vägning av varor. Den äldsta vikten var Åbo besman och fastslog att ett lispund därpå utgjorde på vågen 24 marker. År 1638 fastslog riksdagen gemensamma vikter för hela riket (Örebro vigt) med särskilda (tyngre) uppstads- och bergsvikter för bergslagen. År 1739 fastslogs viktualievikt som huvudvikt för hela riket. År 1774 fastslogs att alla vikter bör tecknas med både svenska och romerska siffror, besmanen förbjöds vid öppet köp och saluförsäljning. Beslutet gällde tills viktmåtten kilo, gram m.m. infördes i slutet av 1800-talet.
Ingick i 1665 års system för vägning av livsmedel. Viktualievikt blev huvudvikt i det svenska riket 1739. Den gällde för vägning av alla varor förutom de metaller som i städernas våghus skulle ut- och invägas på annat sätt.
Den som vunnit ett civilt mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Ordinarie häradsting under vinterterminen. Enligt 1734 års lag skulle vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Vägvisare vid allmän landsväg. Från 1734 skulle vägvisarna bekostas med medel från häradets andel av böter.
Granska och stämpla officiellt dokument, exempelvis ett utgående skeppsdokument innan fartyget kan kasta loss.
Sedan autonoma tiden om tvångsmedel varmed en domstol eller en förvaltningsmyndighet ålägger någon att, vid hot om betalningsskyldighet, göra eller låta bli att göra någonting. Vite ska inte förväxlas med böter som är en straffpåföljd. Om vite stadgades i 1734 års lag och 1889 års strafflag. Det tillfaller statsverket sedan autonoma tiden 1889 och under svenska tiden 1779–1809. Vitet tillföll ursprungligen och under förra delen av autonoma tiden den vitesutfärdande domaren eller tjänstemannen, i vissa fall en allmännyttig institution. Vite användes ursprungligen vid civila försummelser (till exempel frånvaro vid mantalsskrivning) och överträdelser av regler och förbud. Det gick till kronan efter 1779. Efter 1785 tillföll hälften vissa tjänstemän (exempelvis fiskaler och kronoåklagare) och ämbetsverk (till exempel Generallantmäterikontoret) för specifika ändamål eller som avlöning. Försummelsens (eller överträdelsens) art avgjorde mottagaren enligt lag eller stadga. Mottagarna utökades så småningom. År 1800 tillföll till exempel försummelse att lagfara köpt fastighet församlingarnas fattiga och år 1802 försummelse att underhålla stängsel.
Besiktningsman, kontrollör; en av kronan tillsatt tjänsteman i stapelstäder som vid städernas vågar kontrollerade stapelvarornas mängd och kvalitet före utskeppningen. Varorna skulle också kvalitetsgrupperas och i vissa fall prissättas. Vräkningen av järn överfördes till städerna 1604. Vräkning av sill behandlades i fiskelagstiftningen 1666. År 1774 skulle endast sill som fångats enligt det holländska sättet vräkas. Tjäran skulle vräkas på speciella platser, på så kallade tjärhov. Även i städerna i Gamla Finland fanns vräkare. Formellt gällde reglerna om obligatorisk vräkning ännu på 1980-talet, fastän de inte tillämpades i praktiken.
En av tolagsavgifterna i Viborg och Fredrikshamn. I Viborg betalades för varje tunna tjära 2 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver. I Fredrikshamn betalades för varje tunna tjära 1 2/3 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver.
Anställd vid stadens våg, som vägde in- och utgående varor för beräkningen av tullaccisen. Varan transporterades till vågen av vågdragare och vägdes av vågbetjänten för att sjötullens storlek skulle kunna beräknas. Tullbetjänten skulle vara närvarande vid vägningen. Vågbetjänten skulle efter vägningen skriva en vågsedel med resultatet. Vågbetjänten var underställd stadsvågens uppsyningsman.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre avgift än inhemska köpmän.
Intyg över vägda varor för beräkning av sjötullen. Vågsedeln utgavs av stadens vågbetjänt. Dem skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Vägningen skulle ske i tullbetjäntens närvaro. Först när detta var gjort fick ilastningen börja.
Övervakare av stadsvåg och person som utfärdade officiella skeppsdokument, som generalattest, över vägda varor för skeppare på väg till en utländsk hamn.
Av lantmätare varje vår och höst förrättad fördelning av hemmanens skyldighet att röja och underhålla vägar och broar. Vägdelningen fastställdes av häradsrätterna och landshövdingen. Beroende på vägen fördelades ansvaret mellan sockens eller häradets hemman eller enskilda hemman längs mindre vägar. Fram till 1790 påverkade inte förmedling av mantalet den fastställda underhållsskyldigheten.
Den andel av en väg som ett hemman skulle underhålla. Väglotten bestämdes genom en vägdelning, som utfördes av en lantmätare. Vägdelningen skulle sedan fastställas av häradsrätten. Underhållet av vägen övervakades av häradsfogden, landsgevaldigern, landsfiskalen, länd- och fjärdingsmännen. Försummelser straffades med böter.
Anläggande och underhåll av allmänna vägar för att befordra kommunikationerna inom landet. Vägröjning var ett onus för varje hemman oberoende av om det var av säteri-, frälse-, skatte- eller krononatur. Vägröjning stadgades ursprungligen i landslagen och infördes i 1734 års lag. Undantagna var endast lotshemman efter 1783 och efter 1786 alla bruk. Städerna ansvarade för vägar inom stadens ägor som även civila tjänstemän och ståndspersoner var skyldiga att finansiera. Befriade var efter 1734 endast biskops-, präst-, läsemästare- och klockargårdar i staden. Vägröjningen övervakades av landshövdingen. Med tanke på underhållsskyldigheten indelades de allmänna vägarna i lands- eller ”kungsväg”, härads-, socken- och byaväg.
Stolpe med vilken en landsväg delades upp i vissa sträckor. År 1783 fastslogs att vägskillnadstecken skulle finnas för varje hel, halv och fjärdedels mil. Uppsättningen och underhållet av dem skulle skötas av häradet. År 1828 skulle de svenska måtten ersättas med det ryska måttet verst, och en mil skulle delas up i tio verst. Uppmätningen och uppsättandet skulle bekostas av staten, medan underhållet fortsättningsvis skulle skötas av häradet. År 1887 togs det metriska systemet i bruk. Den gamla milen definierades då som tio kilometer.
Laga syn av väg. Vägsyn hölls varje vår efter kungörelse, varefter man utlyste de vägavsnitt som måste repareras. Vägsynen förrättades i närvaro av kronobetjäningen och två medlemmar av häradsnämnden.

Å

Särskilt om skyldighet att utföra vägröjning och brobyggnad samt underhåll av vägar och broar.
Teologiskt bibliotek som grundades av domkapitlet för teologiestudenterna i Åbo 1807. Det underhölls med kyrkliga medel och avsikten var att tillhandahålla teologisk kurslitteratur. Utgifterna bekostades med ecklesiastiska medel. Efter universitetets flyttning till Helsingfors återupprättades seminariebiblioteket och fick en mera omfattade uppgift som ett bibliotek för kursböcker. År 1852 kallades det ”Handbiblioteket för studerande”.
Skatt som erlades av vissa städer till kronan som en ersättning för skatten från de hemman som lagts under ifrågavarande stad. Andra städer erlade för donerad jord i stället kronotionde. Avgiften avskaffades under 1700-talet. I vissa fall kunde skatten vara betydande och exempelvis Björneborg erlade 1744 en åkerskatt på 60 tunnor, av vilka 30 tillföll kronan och 30 användes till avlöning av magistraten.
Sedan 1600-talet en bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid allmän domstol yrkar på straff för brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän domstol i första instans för statlig tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
Till jordeboksräntan hörande skatt som erlades i ett visst antal dagsarbeten på kronans (eller indelningshavarens) jordegendom. Den beräknades vanligen till hälften i öke- eller andra drängdagsverken. Årligt dagsverke reglerades 1652 för hela landet, då dagsverket skulle uppgå till sex körslor och tolv dagsarbeten per mantal och år. Det kunde ersättas med en avgift som utmättes enligt markegången.
Kameral redovisningsterm för alla publika verk och inrättningar för allmänhetens gagn som inte ingick i statskassan. Till dem hörde till exempel Fattig- och arbetshusfondens inkomster, inkomster som var anslagna för läroverk, lasarett, hospital och spinnhus, lantmäterirevisionsprocenterna, änke- och pupillkassornas inkomster samt städernas enskilda inkomster.

Ö

Avgift som varje rote årligen skulle betala till kronan. Avgiften ersatte kronans utgifter för besiktningskosten för en soldat i de fall när en hel rote hade blivit öde. Ödesroteavgiften blev en ständig avgift 1697.
Den obligatoriska avgift som årligen skulle erläggas av varje rote vid Åbo, Björneborgs, Tavastehus och Nylands infanteriregementen för att fylla den brist som ödes- och frihetshemman förorsakade i knektarnas besiktnings- och möteskost. Avgiften infördes 1696 och 1697. Den uppbars också efter 1810.
Ursprungligen allmogen ålagt mantalsdagsverke (vid sidan av drängdagsverke) på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar samt för skattebönder på frälsets donationer. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt öresland = 3 tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
Ett (av flera varierande) skattetal för hemmanens jordeboksränta i ett län, infört 1587.
Under svenska tiden lagkunnig tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837 lagfaren icke militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
Gods som insatts i packhus eller i andra allmänna förvaringsrum och övergivits av ägaren. Efter 14 dagar öppnades och besiktades godset i stadsfiskalens eller en av magistratens representanters närvaro. Gods som inte inom två månader efter öppnandet överlämnats till ägaren avyttrades för att bestrida kostnaderna för tullavgifter, andra omkostnader och rättigheter. Ifall ägaren infann sig inom ett år från öppnandet och kunde uppvisa laga förfall, överlämnades de resterande medlen till denne. Saknades laga förfall, ålåg det ägaren att erlägga hälften högre tullavgift än vanligt. Gods som saknade ägare ett år efter öppnandet tillföll kronan. Samma gällde då ägaren inte ville erlägga tullavgift för sitt införda gods utan hellre övergav det.
Under svenska tiden tjänsteman på Krigskollegiums kammarstat under 1600–1700-talen som näst under överintendenten ansvarade för militärens utrustning, beklädnad och utfodring, en uppgift som senare överfördes på intendenturväsendet.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
Avrads- och tiondespannmål som översköt det som gick till att bekosta fastställda stater och anordningar. Överloppsspannmålen förvarades i kronobodar eller kronomagasin.
Det överskott av spannmål (innan skakning och för råge på), efter 1739 två (senare fyra) kappar som tillföll kronan av den del av kronotiondet som var avdelat för prästerskapets vederlag och den upplösta arméns avlöning. Innehölls genast och infördes i kronans räkenskaper. Måttkärlen för spannmål skulle vara fyrkantiga (förutom på fartyg) och måste enligt lag strykas och fick inte skakas. Förorsakade stor oreda, varför spannmålsmåltunnan blev fastställd för hela Finland år 1816.
Domstol i andra instans; överdomstol. Överrätt efter 1614 var hovrätten, i vissa civila mål också lagmansrätten till 1868 och i specifika mål Justitierevisionen till 1789, 1789–1809 Konungens högsta domstol, 1809–1868 Hustitiedepartementet. Överrätt i militära mål 1816–1952 var Överkrigsdomstolen. Efter 1918 var överrätter i administrativa mål Högsta förvaltningsdomstolen och vissa specialdomstolar såsom Tjänsteöverdomstolen 1926–1987.
Beteckning för stångjärnsmide som överskred den för året fastställda kvoten för ett bruk. Översmide var belagt med böter och innebar att varan konfiskerades av kronan.
Chef för hovjägeriet. Titeln började förekomma på 1500-talet. På 1600-talet användes huvudsakligen benämningen hovjägmästare.
Militär grad närmast under överste. Graden togs i bruk under 1500-talet för en regementschefs ställföreträdare eller en kårchef. I Ryssland tillhörde graden den sjunde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše vysokoblagorodie”.