I Ryssland från och med början av 1700-talet till 1797 garnisionsschef (rangklass 3–6) på större garnisonsort och fram till 1715 samtidigt styresman med administrativa och även judiciella uppgifter i en provins, det vill säga ett distrikt under guvernementsnivån. Från och med 1715 fanns överkommendanter endast på garnisonsorter där polisväsendet lydde under honom. Överkommendanterna kunde emellertid även senare ha civiladministrativa uppgifter. I ledningen för den civila provinsförvaltningen i Gamla Finland, det vill säga Viborgs provins, stod 1721–1744 överkommendanten i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
Benämning på anställning med en viss arbetsuppgift, ursprungligen ordinarie eller extraordinarie statstjänst av lägre rang än ämbete, efter 1926 alla statliga tjänster.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Gamla Finland benämning på jordeboksräntan efter att den undergått förändring vid skattläggningrevision.
I Gamla Finland den del av ordinarie räntan som erlades i pengar enligt kronovärdet i vissa delar av det område som Sverige erhållit 1617 i freden i Stolbova. Beståndsdelar i ordinarie räntepenningarna var höräntan, de så kallade små persedlarna och arviohuvudräntan. Ordinarie räntepenningar betalades av skatte- och kronobönder.
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Från 1763 avdelning vid Dirigerande senatens tredje departement. Expeditionen handlade ärenden och rättegångsmål som rörde de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden efterträdde Livländska expeditionen vid Dirigerande senatens kansli.
I Ryssland 1775–1796 guvernementsprokuratorns biträde i laglighetsövervakningen, en för kriminalärenden (ugolovnych del) och en för kamerala ärenden (kazennych del). Sådana fanns i Gamla Finland vid guvernementsregeringen under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Guvernementsanvalten hörde till rangklass 7.
I Ryssland från 1775 till slutet av århundradet administrativt ämbetsverk för ärenden rörande städerna och överdomstol i ett ståthållarskap/guvernement. Samma benämning användes redan 1720–1775 men för stadsadministrativa organ av annan karaktär. Hos guvernementsmagistrat kunde ändring sökas i domslut som fattats av stadsmagistraterna samt övriga domstolar i städerna. Ändring i guvernmentsmagistratens domslut kunde sökas hos civil- och kriminaltribunalen. I Gamla Finland fanns en guvermentsmagistrat i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1730 tjänsteman i varje guvernement med uppgift att övervaka lagligheten i förvaltningens och rättsväsendets verksamhet, att försvara undersåtarnas rättigheter samt att tillvarata kejsarens och kronans intressen. Alla anvalter i guvernementet lydde under guvernementsprokuratorn. Guvernementsprokuratorer fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811. Ämbetet sorterade i rangklass 6.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för upprätthållandet av den allmänna ordningen och brottsbekämpningen i en stad. Uppsyningsmannen för kriminalärenden hörde tillsammans med uppsyningsmannen för civilärenden till stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I städerna i Gamla Finland fanns uppsyningmän för kriminalärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland kollegialt centralt ämbetsverk för rättsförvaltningen 1717/1719–1786. Justitiekollegiet fungerade även som överrätt, tidvis i S:t Petersburg, tidvis i Moskva, i synnerhet efter 1927 då Justitiekollegiet övertog hovrättens uppgift att behandla ändringssökningar i underrätternas domslut. Gamla Finland hörde till Justitiekollegiets jurisdiktionsområde fram till mitten av 1730-talet, då Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden blev överrätt för Gamla Finland.
Kollegialt centralt ämbetsverk i Sankt Petersburg från 1720-talet till 1739 och 1742–1812. Finland ingick i kollegiets namn 1762–1812. Åren 1739–1742 var kollegiet sammanslaget med Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden och bildade Kollegiet för livländska och estländska ärenden. Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden ansvarade för rättsförvaltningen och förvaltningen av kyrkliga ärenden i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Från 1730-talet fungerade kollegiet som överrätt motsvarande de svenska hovrätterna i Gamla Finland. Tidigare hade Justitiekollegiet skött motsvarande uppgift. Ändring i kollegiets utslag och domar kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1784 överfördes i samband med ståthållarskapsperioden kollegiets dömande uppgifter på kriminaltribunalet och civiltribunalet i Viborg. Då dessa tribunaler 1797 drogs in i Gamla Finland överfördes deras uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska o...
Från 1722 domhavande och rannsakningsdomare på landsbygden i Gamla Finland. Tjänsterna drogs in 1727. Från 1720-talet fram till 1783 var justitiekommissarie även en benämning på häradshövding. Justitiekommissarierna var 1721–1783 och 1797–1811 domhavande i häradsrätterna inom jurisdiktionerna i Gamla Finland. De hörde som högst till rangklass 9.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
I Ryssland från 1775 domstol i lägsta instans för mindre civil- och brottmål rörande adeln. I anslutning till kretsrätterna verkade adliga förmyndarskapsämbetet. Kretsrätten behandlade ändringssökningar från Nedre lanträttens beslut. I Gamla Finland fanns en kretsrätt under ståthållarskapsperioden 1784–1794, därefter överfördes dess uppgifter på häradsrätterna.
I Ryssland appellationsdomstol i andra instans för brottmål i ett ståthållarskap (från 1775), senare ett guvernement. Hos Kriminaltribunalet kunde man söka ändring i lägre överrätters domslut. Ändring i Kriminaltribunalets domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1796 slogs Kriminaltribunalet, som en skild avdelning, ihop med Civiltribunalet till en domstol. I Gamla Finland överfördes 1784 de dömande funktionerna i brottmål på Kriminaltribunalet i Viborg. Tidigare hade funktionerna tillkommit Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Detta kollegium återtog uppgiften 1797 då tribunalet i Gamla Finland drogs in.
I Ryssland 1775–1796 allmän domstol i lägsta instans för civil- och brottmål rörande fria bönder och övriga motsvarande befolkningsgrupper. I Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i varje krets en nedre lagskipningsrätt. Nedre lagskipningsrätterna motsvarade de tidigare häradsrätterna och de efterträddes av dessa när häradsrätterna inrättades på nytt 1797.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
I Ryssland inrättades 1722 prokuratorstjänster för att utöva Dirigerande senatens övervakningsuppgifter. Redan 1711 hade fiskaltjänster inrättats för liknande uppgifter, men de drogs in 1729. Senare biträddes prokuratorerna av anvalter. Prokuratorerna som var placerade vid centrala och provinciala ämbetsverk och högre domstolar hade till uppgift att övervaka lagligheten i ämbetsverkens och domstolarnas verksamhet samt att tillvarata kronans intressen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 prokuratorer vid de högsta ämbetsverken och flera högre domstolar. Dessa räknades till rangklass 7 eller 8. Guvernementsprokuratorstjänsten existerade ända till 1812. I kejsartidens Ryssland var ”prokurator” också en beteckning för kejsarens ombud hos den Heliga synoden.
I Ryssland från 1775 specialdomstol, en i varje guvernement/ ståthållarskap som strävade efter att åstadkomma förlikning i ömtåliga rättegångsmål, som vidskepelse och brott begångna av barn. Samvetsrätten lydde under ståthållaren/generalguvernören och leddes av en samvetsdomare. I Gamla Finland fanns 1784–1797 en samvetsrätt i Viborg. Ärenden inom samvetsrättens kompetensområde hade tidigare behandlats i allmänna domstolar, i likhet med det svenska rättssystemet. Efter indragningen av samvetsrätten återgick man till tidigare praxis.
Ordförande i samvetsrätt. Samvetsdomaren tillhörde rangklass 6.
I ryska guvernement/ståthållarskap 1775–1796 appellationsdomstol i första instans, hos vilken ändring kunde sökas i Nedre lanträttens domslut i tvistemål och brottmål samt i vissa andra mål. Ändring i övre lagskipningsrättens domslut i tvistemål kunde sökas hos Civiltribunalet, medan domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. I Gamla Finland förekom en övre lagskipningsrätt i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797, vilken för tvistemålens vidkommande motsvarade lagmansrätten, som dragits in 1783 och som på nytt trädde i funktion 1797.
I Ryssland 1775–1796 domstol i första instans i brottmål rörande adelsmän och tvistemål mellan adelsmän. Övre lanträtten var även appellationsdomstol i kretsrätternas domslut i brottmål och tvistemål som gällde de inre angelägenheterna på donationerna. Ändring i dess domslut kunde i en del av tvistemålen sökas hos Civiltribunalet, medan dess domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. En övre lanträtt fanns i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och den motsvarade för civilmålens vidkommande den lagmansrätt som dragits in 1783, och som åter trädde i funktion 1797.
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts beslut om bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland 1719–1727 och 1743–1788 centralt ämbetsverk i S:t Petersburg för stadsadministrativa ärenden samt överdomstol hos vilken ändring kunde sökas i stadsdomstolarnas domslut fram till 1775. Städerna i Gamla Finland kom däremot från 1730-talet till 1783 att lyda under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
I ryska städer från 1782 polischef i ett kvarter, vilken lydde under en stadsdelsuppsyningsman. Kvartersuppsyningsmannen var chef för kvarterskontoret och placerades i rangklass 10. I Gamla Finland fanns kvartersuppsyningsmän under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Därefter fanns i Viborg kvartalsofficerare med motsvarande uppgifter.
I ryska städer från 1782 kvartersuppsyningsmannens biträde vid ett kvarterskontor. Kvarterslöjtnanter fanns även i Gamla Finland från 1784 till senare hälften av 1790-talet.
I ryska städer från 1754 domstol i anslutning till magistraten för tvistemål i kommersiell verksamhet. Ändring i muntliga rättens domslut söktes hos magistraten. En ny typ tillkom 1785 när en muntlig rätt för mindre tvistemål inrättades i anslutning till den polisiära stadsdelsförvaltningen. Muntliga rätter av båda typerna förekom i städerna i Gamla Finland.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
I Ryssland från 1775 självstyrelsemyndighet i anslutning till stadsmagistraten, vars ordförande var stadsöverhuvudet. Pupillkollegierna hade i städerna i uppgift att sörja för föräldralösa barns och änkors utkomst samt att övervaka deras förmyndare. Pupillkollegierna lydde under Kollegium för allmänna fattigvården och välgörenhetsinrättningarna. I städerna i Gamla Finland fanns det pupillkollegier under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Från 1619 en stads allmänna domstol i brottmål och tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868 allmän domstol i andra instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens domslut kunde sökas i hovrätten. Som rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
I Ryssland från 1782 administrativt område i städer med över 4 000 gårdar. En stadsdel bestod av 200–700 gårdar och hade ett eget administrativt organ, en stadsdelsförvaltning, samt utgjorde distrikt för en muntlig rätt. Stadsdelarna delades i sin tur in i mindre administrativa områden som benämndes kvarter (kvartal).
I Ryssland 1782–1799 och från 1802 polisiärt och administrativt kollegialt ämbetsverk i städerna, vilket var utrustat med domstolsfunktionen vogteigericht i mindre brottmål och tvistemål. Stadsfogdeämbetet leddes av stadsfogden, med bistånd av pristaver, det vill säga uppsyningsmän för civilärenden och kriminalärenden. I anslutning till stadsfogdeämbetena verkade högvakten och bysättningshäktet. Under stadsfogdeämbetet lydde de verkställande organen stadsdelsförvaltningarna, kvartersuppsyningsmännen och kvarterslöjtnanterna, samt poliskommandona, brandmästarna och brandkommandot. I städerna i Gamla Finland fanns stadsfogdeämbeten 1784–1799.
I Ryssland från 1720 administrativ och dömande myndighet i städerna, i köpingarna och i stora byar med kommersiell och industriell verksamhet. De ryska stadsmagistraterna ändrade karaktär 1775 och blev allmänna domstolar i tvistemål och brottmål. Stadsmagistraterna återfick 1785 utvidgade administrativa uppgifter. Under stadsmagistraten lydde stadens muntliga rätt för kommersiella tvistemål och hantverkarnas amtsgericht. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 hade städerna i Gamla Finland stadsmagistrater av rysk typ i vilkas domslut ändring kunde sökas hos civiltribunalet och kriminaltribunalet, medan ändring i beslut om stadens angelägenheter kunde sökas hos guvernementsmagistraten. Vid övriga tider, i synnerhet fram till 1784, följde städernas magistrat i huvudsak svensk modell. Stadsmagistraten benämndes även ”magistrat och rådstugurätt”, samt rådstuga.
I Gamla Finland benämning på de självstyrelseorgan som i Ryssland kallades stadsduma. Olika former av stadsråd var allmänt stadsråd, fyrmannastadsråd och sexmannastadsråd.
I Ryssland från 1785 den stadsbefolkning som hörde till de sex klasserna av stadsinvånare, vilka hade rätt att delta i stadens självstyrelse. Stadssamfunden var juridiska personer som kunde inneha egendom och bära upp avgifter av stadsinvånarna. Stadssamfunden i Gamla Finland utgjordes från 1784 fram till början av autonoma tiden endast av fyra av de sex invånarklasserna.
I Ryssland från 1766 förtroendeman som från 1785 valdes av en stads folkförsamling och var ledare för städernas självstyrelseorgan. Stadsöverhuvudet var bl.a. ordförande i sexmannastadsrådet eller fyrmannastadsrådet, pupillkollegiet och stadsdeputeradeförsamlingen. Han tillhörde rangklass 8. I städerna i Gamla Finland fanns stadsöverhuvud 1787–1797 under ståthållarskapsperioden.
Tjänsteman vid Överkrigsdomstolens kansli som biträdde äldre överauditören i hans tjänsteåligganden, med rang i sjätte rangklassen.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med förra hälften av 1600-talet gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen med uppgift att genom patrullering förhindra olaga in- och utförsel av varor. I Ryssland motsvarades den av tullbevakningen. I Gamla Finland fanns en gränsriddarestat åtminstone från 1744 till 1785, då den ersattes av en tullbevakning.
Tull i städer där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last.
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland. Inspektor var benämningen på chef för tullkammare i Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid Finländska revisionskommissionen var inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och...
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden. Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet högre tjänsteman vid lokala tullförvaltningar. I Ryssland var tullinspektorn 1797–1811 chef (rangklass 6–7) för regionala tullmyndigheter vid västra riksgränsen. I Gamla Finland var tullinspektorn 1797–1808 chef för tullförvaltningen i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet. Tullinspektorn övertog de uppgifter som dessförinnan handhafts av tullexpeditionen vid kameralhovet i Viborg.
I Ryssland beriden vakt vid tullbevakning. Tullridare fanns även vid tullbevakningen i Gamla Finland.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet tjänsteman vid den lokala tullförvaltningen. Undertullnärer fanns åtmintone under senare hälften av 1700-talet även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Garantiåtagande, säkerhet eller borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
7621 - 7680 av 13863