Från 1600-talet fram till år 2000 muntlig eller skriftlig förolämpning av en tjänsteman under en ämbetsförrättning (ersattes med ärekränkning, grov ärekränkning).
Dröjsmål, ett begrepp inom förvaltningen som användes särskilt i förhållande till lagstadgad tid.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning, avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
En av huvudprinciperna inom processrätten sedan svenska tiden och 1734 års lag. Muntlighetsgrundsatsen innebär att allt processmaterial ska läggas fram muntligen vid huvudförhandling i domstol. Parter, ombud och vittnen ska inte läsa innantill utan tala fritt, och domen ska grunda sig på vad som muntligen har framkommit.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Otillbörlig gåva som gavs för att mottagaren skulle gynna givarens intressen. Sedermera är bestickning brottsrubriceringen för den som ger, erbjuder eller utlovar en muta, i motsats till den som tar emot en muta och kan dömas för mutbrott.
Med vederbörliga ändringar.
Samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna, till exempel när staten eller kommunen bestämmer över medborgarna genom tvång, kontroll och tillståndsgivning.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Högre officer som förordnats att förrätta mönstring av trupp eller fartygsbesättning.
Vid mönstring använd förteckning över manskap vid en trupp.
Person som förättade påmönstring och avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Gård som innehades av mönsterskrivare under det militära indelningsverkets tid.
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
Hushållningsform där man i obetydlig mån använder pengar, utan i huvudsak själv producerar eller skaffar från naturen det man behöver eller förvärvar nyttigheter från genom direkt byte av nyttighet mot nyttighet.
Skatt in natura, naturaskatt.
Sedan autonoma tiden beteckning för beviljande av medborgarskap.
Den handling med vilken medborgarskap beviljas åt utlänning.
Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Föreståndare för en navigationsskola.
Dagbok förd av tullkammare över de varor som förvarades i tullens förråd, med uppgifter om ägare, tidpunkt för när varan deponerades i förrådet och uttogs m.m.
Kontor i anslutning till tullförråd.
Tullförråd.
”Inte två gånger”, inom domstolsväsendet att en sak som fått sin slutliga prövning inte kan tas upp på nytt.
Anskaffa, till exempel lån från bank, också om att underhandla om till exempel affär eller förlikning.
System av rättsregler som ansetts vara grundat i naturens egen ordning och i människans natur och därför höjt över de lagar människorna stiftar. Naturrätten var av betydelse i svensk rätt framför allt på 1700-talet, sedermera för internationell rätt rörande överstatliga rättsprinciper om till exempel tankefrihet, individens frihet och fri rörlighet. Termen används också om motsvarande inriktning inom rättsvetenskapen.
Deponering av pengar hos länsstyrelsen.
Utföra ett uppdrag åt annan utan att vara ombedd att göra detta.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna, vilken ansvarade för reglering av vattendrag, inrättande av flottleder, sänkning av sjöar eller strömmar, rensning av älvar eller åar och invallning av vattenområden i områden med hög eller växande arbetslöshet. Vattendragskommissioner kunde också tillsättas av Lantbruksministeriet eller statsrådet, men i praktiken verkade bara en kommission som inrättades 1934. Vattendragskommissionen bestod av en ordförande som hade domarkompetens, två ingenjörer med kompetens i väg- och vattenbyggnad respektive lantbruksteknik, samt en sekreterare.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
Tjänsteman inom skyddskårsorganisationen med fyra avlöningsgrader. I varje skyddskårsdistrikt fanns vanligen tre militärinstruktörer. Den första ansvarade för den allmänna militära utbildningen och mobiliseringen, den andra för skjututbildningen och den tredje för idrottsundervisningen och pojkverksamheten.
Under militärinstruktör vid militärskyddsorganisationen verkande instruktör (av tre löneklasser).
Militär tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
Princip som innebar att ingen kunde straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den togs upp till domstolsbehandling och inte heller dömas till straff som inte var föreskrivet när brottet begicks.
Från och med 1700-talet om laglig, i lag stadgad, lagenlig eller i lag tillåten.
Under autonoma tiden förekommande benämning på valperiod.
Benämning på klander på grund av att rättshandlingar och dokument var behäftade med fel som gjorde dem verkningslösa, ogiltiga.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar förlust av möjligheten att söka ändring eller prövning i högre instans, ifall den dömde eller förlorande parten meddelade att han eller hon var nöjd med domstolens avgörande.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar att den dömde eller förlorande parten genast anmälde sitt missnöje med domstolens avgörande och ämnade söka ändring i högre instans.
Under medeltiden fungerade ofta en rättare i varje kyrkby som en av häradshövdingen utsedd vägvisare. Den rätta vägen från ort till ort var budkavlevägen, som var känd av ansvariga personer. Milstolpar är kända först från 1649. Kunskapen om vintervägar hemlighölls. Den gick ofta i arv. Om fienden visades ut på vinterleder leddes han ofta vilse genom att ruskorna lades fel.
Offentligrättslig vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av Kemi lappmark för gränsfred.
Mål i vilka den svarande skulle fria sig från anklagelserna genom ed. I landskapslagarna kombinerades vanligen partens ed med edgärdsmän. I vissa fall räckte det med enbart svarandens ed. I Magnus Erikssons landslag gjordes i brottmål en uppdelning i vittnesmål och i dulsmål. I de senare skulle den svarande fullgöra bevisning genom partsed och edgärdsmän.
Förfarande som innebar att en kärande kunde tillåta svaranden att värja sig med ed. I landslagarna kunde detta förekomma vid lytesskada. I de flesta fall krävdes dessutom edgärdsmän.
Liten skatt i anslutning till prästskatten som uppbars på 1500-talet i Savolax av fattiga yxmän som inte kunde erlägga några andra avgifter.
Allmänt förekommande termin i medeltida rättsliga sammanhang. Terminen var av varierande längd. I Björköarätt ärvde kungen om arvingar inte gav sig till känna år och dag efter dödsfallet. Dag var i detta fall inom sex veckor.
Skyldigheten för bonden gentemot kungen att sköta transporter. En gammal förselskyldighet var lagarnas bestämmelser om kungens budkavel. Kungens skeppsvist skulle också enligt landskapslagarna föras till kungens visthus. I folkets ed till en nyvald kung ingick skyldigheten att utan tredska flytta och föra skatterna enligt kungens vilja och deras egen rätt. Termen vectura förekom i en urkund av Magnus Eriksson 1347.
Ledaren för en kyrkoprovins. Ärkebiskopen utvecklades endast i vissa fall till en typ av överbiskop i förhållande till biskoparna inom sin kyrkoprovins. Ärkebiskopen kunde formellt lyda under en primas. Ärkebiskopen presiderade i biskopskollegiet som bekräftade valet av medbiskopar i kyrkoprovinsen och mottog lydnadslöfte från dem. Ärkebiskopen hade visitationsrätt inom sin provins. Han kunde bestraffa sina medbiskopar med suspension eller bann, men inte avsättning. Han fungerade som domstol i andra instans efter biskopen. Målen kunde dock appelleras vidare till påven. Ärkebiskopen var självskriven i kungens råd och hade där den främsta rangen. Ärkebiskopsstiftet i Uppsala grundades 1164.
Brant bergvägg som användes av medlemmar av en släkt för att förkorta livet på sig själva, gamla eller sjuka. Dödandet kunde vara frivilligt eller med tvång. Så länge gamla hade sina själsförnödenheter i behåll behandlades de med vördnad. Diverse källor indikerade dock att man vid nödtid dödat gamla och sjuka. Dödandet var knappast någon allmänt utbredd företeelse och indicierna är samlade till södra Sverige.
Benämning på bördsjord i medeltida diplom från Götaland.
Vanligen om hemman som inte kunde betala skatt. Under medeltiden kan termen öde också indikera en icke tidigare uppodlad agrar enhet. Under medeltiden var öde främst en följd av en demografisk ödeläggelse. Benämningen öde uppträder i större omfattning mot slutet av 1300-talet. Under 1500-talet förekommer ”öde” i jordeböckerna som ett kameralt begrepp som anger skatteoförmåga, men endast i liten utsträckning om demografiskt öde.
Den frankiska kyrkoreformen omkring 800 förbjöd anläggandet av kyrkor utan biskopens medgivande. Kanonisk rätt förbjöd en lekman att nedlägga en invigd kyrka. Landskapslagarna saknade dylika bestämmelser. I städerna förekom nedlagda kyrkor på grund av dåliga ekonomiska tider. På landsbygden var nedlagda kyrkor sällsynta. Biskopen av Skara ansökte 1234 av påven om tillstånd för att slå ihop vissa mindre kapell med andra kyrkor. Ödekyrkorna gav upphov till en omfattande sägenflora. Lämningar och ortnamn har åberopats som stöd för förekomsten.
Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
I landskapslagarna ett sådant barn som man hoppats få men som uteblev på grund av kastrering eller dråp på bruden under bröllopet. För sådana barn utgick särskilda böter.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Anbudsförfarande för inköp av varor, tjänster och entreprenader till offentlig verksamhet, sedan 1700-talet reglerat i lag.
Tidpunkt för när upphandling får ske.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Term inom processrätten under autonoma tiden som innebar att parterna under rättegången skulle utreda målet. Principen motsvarade det som under svenska tiden kallades förlikning.
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Betungande: transaktion förbunden med förpliktelse. Även något som sker mot vederlag. Motsatt: benefik.
11341 - 11400 av 13863