Mottagningsenhet för mentalsjuka i Helsingfors. Den förestods av en av läkarna på sjukavdelningen vid polisinrättningens skyddsenhet och omorganiserades 1836 till Upptagningsstationen för själsligt sjuka.
Kommunal inrättning 1927–1958 i Helsingfors för förebyggande verksamhet mot mentalsjukdomar.
Kommunalt sjukhus i Helsingfors inrättat 1866 för att bekämpa en grasserande epidemi av återfallsfeber (febris recurrens). Ombildades 1894 till allmänt kommunalsjukhus. Grundades på Bergmansgatan med stöd av stadens fattigkassa och privata insamlade medel. Flyttade i flera repriser tills sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas för Kommunala sjukhuset. Bytte 1894 namn till Maria sjukhus. Sjukdomen spreds epidemiskt också 1868–70, 1876–77 och i fånglägren 1918.
Tillfälligt mentalsjukhus i Helsingfors som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett kyrkohemman som var utarrenderat till en åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Sjukhus för behandling av hudsjukdomar i Helsingfors, grundat 1900. Sjukhuset blev 1905 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanslibyrån vid Socialministeriets allmänna avdelning, direkt underställd byråchefen. Ekonomiinspektören ansvarade för övervakningen av ministeriets finansförvaltning.
Ursprungligen ett kommunalt tuberkulossjukhus i Helsingfors grundat 1926 varefter byggnaderna började uppföras i Dal.Överläkartjänsten inrättades 1927. Sjukhuset öppnades 1929 då också tuberkulosdispensären invid Maria sjukhus flyttade dit men kvarstod under egen förvaltning. Mellan den 6 maj och den 24 juli 1929 verkade också ett provisoriskt epidemisjukhus vid Dals sjukhus. Det blev 1930 ett undervisningssjukhus. År 1945 överfördes förvaltningen av undervisningsavdelningarna på Helsingfors univeristet och kallades för Helsingfors stads tuberkulossjukhus kliniska avdelning. Kontraktet mellan Helsingfors stad och universitetet var tidsbegränsat och förnyades efterhand. Sjukhusets namn ändrades 1953 till Dals tuberkulossanatorium och blev igen 1959 Dals sjukhus.
Tillfälligt stadssjukhus för barn på Lappviksgatan 27 i Helsingfors, blev 1914 en avdelning vid stadssjukhuset Maria sjukhus.
Kommunal tjänsteman och ledamot vid överstyrelsen för sjukhusen i Helsingfors. Tjänsten inrättades 1917 då staden förnyade sjukhusens förvaltning. Sjukhusinspektören hade i uppgift att övervaka och granska sjukhusen i staden.
Högsta sjukhusförvaltningsorganet i Helsingfors, grundat 1917. Ledamöterna utgjordes av sjukhusdirektören och en av överstyrelsen utsedd representant samt sjukhusinspektören.
Kommunal utbildningsinrättning i Helsingfors som 1909 och 1925 utbildade sjuksköterskor till stadens sjukhus. Den var belägen i anslutning till Maria sjukhus. Sjuksköterskeskolan blev 1925 en fristående sjuksköterskeskola.
Tjänsteman som var ansvarig för vården av patienterna på sjukhus och sjuksköterskornas högsta förman. Vid de statliga sjukhusen och största delen av länssjukhusen instiftades översjukskötersketjänster senast 1892. Översjuksköterskorna skulle då också ordna kurser för utbildning av sjuksköterskor. Kompetenskrav för översjuksköterska var genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska på den inremedicinska eller kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. För tjänsten som översjuksköterska på ett länssjukhus krävdes genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska.
Organisation som grundades i Finland 1877 för att ta hand om vården av krigsfångar, sjuka och sårade soldater. Då organiserade Röda korset i Finland ett krigssjukhus i kriget mellan Ryssland och Turkiet. I slutet av 1870-talet ordnade Röda korset kurser för utbildning av sjuksköterskor. Röda korset i Finland anslöt sig till internationella Röda Korset år 1922 när Finland ratificerade Genévekonventionen. Finlands Röda kors deltog med ambulanser också i rysk-japanska kriget 1904–1905, på östfronten i första världskriget 1914–1917, i Abessinien 1936 och i Norge 1940. Under inbördeskriget 1918 skötte Röda korset sårade från bägge sidor. Under vinter- och fortsättningskriget organiserade Röda korset fältsjukhus, skötte evakuerade och krigsinvalider samt organiserade rehabilitering och yrkesutbildning av krigsinvalider. Efter kriget övervakade Röda korset utdelningen av utländskt återuppbyggnadsbidrag. År 1948 övertog Röda korset ansvaret för blodtjänsten, som grundats av scouterna 1935.
Organisation som organiserade blodgivning. Den grundades av en scoutkår 1935 och scouterna skötte verksamheten ända till 1939 då organisationen övertogs av Försvarsmaktens blodtjänst .
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Ursprungligen ett av Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Regionala sinnessjukhus grundade på 1930-talet. Distriktssinnessjukhusen förestods av ett kommunförbund. Sjukhusets styrelse bestod av en överläkare, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Mindre sjukhus förestods av en läkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Distriktssinnessjukhus fanns 1937 i Ekenäs, Halikko, Nystad, Pläksaari, Rauha (Viborg), Siilinjärvi, Tavastland, Tyrvis (Vammala), Uleåborg och Vasa (för svenskatalande i Österbotten).
På lagstadgat statsunderstöd verkande regionalt sjukhus för tuberkulospatienter, förestods av ett kommunförbund.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en kommun eller ett distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Tillfälligt sjukhus, till exempel Temporära barnsjukhuset i Helsingfors som 1914 blev en avdelning av Maria sjukhus och Hesperia temporära sjukhus grundat 1908 som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Syneförrättning som lagligen måste hållas eller syneförrättning som förrättades på lagligt sätt, särskilt syn av boställen och arrenden eller syn som förrättades på domstolsbeslut för att en tidigare syneförrättning hade bestridits, på landsbygden av häradshövdingen eller lagmannen med halv nämnd, i städer av rådstugurätten. I specifika fall tillsattes en särskild synenämnd eller riddarsyn.
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Länslasarett som cirka 1822–1850 också verkade som länets kurhus. Efter 1850 införlivades kurhusen med länssjukhusen. Lasarett och kurhus fanns i landshövdingarnas residensstäder: Heinola, Kuopio, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Viborg och Åbo. Undantag utgjorde Nylands länslasarett som 1831 slogs ihop med Kurhuset i Helsingfors och blev ett kliniskt institut. Lasarett och kurhusen förestods av en direktion med landshövdingen eller en av stadens borgmästare som ordförande och fyra ledamöter vilka representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten. Där tjänstgjorde en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman.
Kurs för att utbilda sjuksköterskor. De första statliga kurserna ordnades på Kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors 1889. År 1891 utökades programmet och kurstiden förlängdes till ett år. År 1919 blev kurstiden tre år. År 1892 bestämdes att kurser också skulle ordnas på de statliga sjukhus där det fanns en lämplig översjukskötersketjänst. År 1909 inleddes den kommunala sjuksköterskeutbildningen vid Maria sjukhus i Helsingfors. Kurserna avslutades 1930 när sjuksköterskeutbildningen förenhetligades.
Person som har genomgått sjukskötarutbildning. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes 1889. År 1910 reglerades kompetenskraven. Först på 1930-talet förenhetligades sjuksköterskeutbildningen.
Förening för sjuksköterskor, grundad 1898. Föreningen upprätthöll elevhem och elevskola i Helsingfors fram till 1929 då utbildningen av sjuksköterskor förstatligades. Åren 1909–1920 utgav föreningen läroböcker för sjuksköterskeelever på svenska och fram till 1922 på finska.
Befattning grundad 1929 vid Medicinalstyrelsen för inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Utexaminerad sjuksöterska som inte genomgått kompletterande utbildning.
Sjuksköterska som genomgått kompletteringskurs.
Kurs för sjuksköterskor som gav kompetensen äldre sjuksköterska. Den första statsunderstödda kursen ordnades 1922. Den omfattade sex veckors förberedande teoretisk undervisning varefter eleverna i flera månader utförde praktik.
Förening som bland annat ordnade sex veckors sjuksköterskekurser 1880–1886.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Vårdinrättning för vård av en viss långvarig sjukdom, ofta tuberkulos, rakitis eller epilepsi. Senaten beslutade om inrättandet av det första statliga sanatoriet för tuberkulospatienter 1908. Det förverkligades 1917. Efter 1920 deltog staten i finansieringen av kommunala sanatorier.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Läkartjänst som grundades för de speciella förhållandena i Lappland. Åren 1900 och 1901 grundades sex sådana tjänster och 1905 en sjunde.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsens förråd, med uppgift att övervaka inköp och underhåll av till exempel möblemang och tillbehör, belysningsarmatur och värmeanläggningar som användes vid styrelsen och i de statliga sjukhusen. Ursprungligen tillsattes befattningen på förordnande, från och med 1910 blev den en fast tjänst, jämställd med biträdande kamrerare.
Institution i anslutning till Statens serumlaboratorium 1916–1924 vilken tillverkade rabiesserum och behandlade patienter som led av rabies. Institutet blev 1924 en avdelning inom Statens serumlaboratorium.
Omyndig, äldre beteckning för ung person som inte passerat vissa åldersgränser som angivits i lag, särskilt om minderårig i förhållande till straffrättsligt ansvar, ursprungligen och vanligen 15 år. Stadgas sedan medeltiden, i allmän lag från och med 1734.
Den gudstjänst som inledde varje häradsting. Tingspredikan innehöll sång, böner och en predikan som gav anledning till eftertänksamhet inför den sittande rättens viktiga uppgift att döma rättvist.
Sedan Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Ursprungligen fastställd ändring av villkoren i en donation, sedermera huvudsakligen i gåvobrev, testamente eller stiftelses stadgar när förhållandena ändrats och bestämmelserna inte längre gick att följa.
Benämning på erhållen lagfart. Konkret: skafthållning vid laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, också benämning på själva skaftebrevet.
Intyg över att skafthållning skett, det vill säga att vittnena hade vidrört ett spjutskaft eller svärdsfäste och därigenom stadfäst ett fastighetsköp eller en överlåtelse av fast egendom: mer eller mindre synonymt med fastebrev, jordabrev, skötebrev.
Att fatta ett beslut om något.
Under autonoma tiden en samlande beteckning för rättegångsbiträde och rättegångsfullmäktig, sedermera om juridisk rådgivning åt enskild under rättegång eller utanför domstol, och ekonomiskt bidrag för sådan rådgivning genom rättshjälpsbyrå, ursprungligen fattigsakförare.
Som skatt utgående avgift till stad.
Ålägga någon att utföra något.
Stöld som har utförts under försvårande omständigheter och därför betraktades som grov. Som nidingsstöld betraktades stöld av barn under tolv år, stöld av svårt sjuka personer, stöld av mentalsjuka eller stöld av någon som låg och sov på marken.
Lagligt skydd mot att bli betraktad som lösdrivare, vanligen ett arbete eller en anställning, bevisbar försörjning på annat sätt eller ett tiggarpass. Skyddet gällde alla i åldern 16–60 år. Det stadgades under svenska tiden 1621 och under autonoma tiden 1822. Det laga försvaret (och tjänstetvånget) avskaffades 1883. Hantverkare och handlande hade laga försvar om de kunde bevisa att de hade rätt att verka inom ett visst område. Adelsmän, präster, borgare och bönder samt kvinnorna inom dessa samhällsgrupper åtnjöt laga försvar om de kunde bevisa att de ägde tillräckliga tillgångar att försörja sig själva eller att de blev försörjda av någon annan.
Benämning på samlag mellan två ogifta personer. Brottet innebar att mannen eller mannens släkt skulle betala böter till kvinnans släkt som kompensation för att hon inte mera var oskuld. Termen ersattes 1696 med lönskaläge då också kvinnan blev skyldig att betala böter för samlag utanför äktenskapet.
Jämka eller anpassa storleken på exempelvis ett bötesbelopp.
Ekonomisk utredning, även skriftlig handling som till exempel ett kvitto. Oftast innebär begreppet likvidationsakt en handling genom vilken enskilda personers eller koorporationers fordringar på kronan regleras.
Borgensman, borgesman: en som gått i borgen för någon eller ställt säkerhet för något.
Person som blivit utnämnd av en myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare. Kurator förekom som tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid Alexanders-universitetet och lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
Äldre beteckning för att gå i borgen för någon, ställa säkerhet för något. I Finland också i betydelsen fullgöra ekonomiska skyldigheter.
I äldre myndighetsskrifter: skriftlig förbindelse, särskilt om beställning eller rekvisition, försäkran eller löfte, konkret också om den skriftliga handling som föreskriver något: till exempel bank-, penning- eller skuldsedel, lån- eller borgenförbindelse eller överlåtelseskrift.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
7321 - 7380 av 13863