Boställe för häradshövding.
Årlig avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg. Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten, kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Benämning på mål som hörde till häradsrätts jurisdiktion eller som hade upptagits till behandling vid häradstinget. Termen användes särskilt under autonoma tiden
Äganderätt till jordområde vilken grundade sig på att man hävdade jorden res nullius. Enligt Hälsingelagen gällde detta intagan på allmänning. Hade man brukat intagan i tre år okvalt och oklandrat hade man vunnit hävd på den. Det andra fallet gällde då jorden haft tidigare ägare. Sedan hävd efter tre år vunnits var i en klanderprocess den tidigare ägarens anspråk avskurna. Den treåriga hävden tycks ha varit ett laga fång. I ME landslag finns inga bestämmelser om hävd. Det är oklart om städerna tillämpade den treåriga hävdtiden från landslagen eller om man tillämpade en ettårig hävdtid från hanseatisk rätt.
En grupp synnerligen grova brott mot enskilds liv samt politiska förräderibrott. Högmålsbalk förekom i Magnus Erikssons landslag, Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. I Östgötalagen angavs att högmål hörde till de brott som skulle slitas av konungsräfst. Till högmål räknades mord i allmänhet, mord eller viljadråp begånget av föräldrar på barn eller barn på föräldrar, tvegifte och förgöring genom gift eller trolldom. Resande av här mot kungen eller rikets herrar, ledande av utländsk här mot fosterlandet, dråp på rätt herre, husbonde eller husfru samt brännande av annans gård eller hus med vilja hörde också till högmålsbrotten. Kristoffers landslag tillförde självmord och tidelag. I 1439 års straffordning rubricerades också incest som högmålsbrott.
Den förnämsta sittplatsen i ett bostadshus. Under tidig medeltid motsvarade kungens högsäte i Norden i viss mån den västerländska tronen. Till ceremonierna vid utkorandet av regenten ingick lyftandet av honom i högsäte. Ceremonin fanns ställvis kvar i Tavastland ännu under 1700-talet i vissa socknar. Efter att församlingen valt präst bars denne till prästbänken i kyrkans kor.
Eftergift av timliga syndastraff, både sådana som blivit pålagda i botsakramentet vid botgöring och sådana som syndaren efter sin död skulle utstå i skärselden. Indulgens är känt från 700-talet och var avsett för personer som inte hade möjlighet att fullgöra sin ålagda kyrkobot. Termen indulgentia plena slog igenom på 1200-talet. Generellt var det påven som hade rätt att utdela indulgens. Biskoparnas rättigheter begränsades 1215 till ett års indulgens i samband med kyrkoinvigning men till 40 dagars indulgens vid andra tillfällen. Indulgens utdelades personligen eller kollektivt. År 1215 uttalade sig Laterankonciliet också emot omdömeslös och onödig utdelning av indulgens. Förbudet upprepades av den norska provinsialsynoden 1334. År 1417 föreslog konciliet i Konstanz reformer, och Martin V vidtog åtgärder för att återkalla alla indulgens ad instar. Mot slutet av medeltiden urartade systemet och indulgensväsendet utvecklades till en penningmarknad.
Indulgens utfärdad genom en korstågsbulla åt alla som deltog i ett korståg. Den första nordiska korstågsbullan utfärdades 1171/72 då påven Alexander III uppmanade de nordiska folken att dra ut mot ester och andra hedningar vid Östersjön. Deltagarna utlovades ett års indulgens, och de som stupade efter att ha ångrat och biktat sina synder erhöll fullständig indulgens. Gregorius IX utlovade 1237 i en bulla samma indulgens för dem som tog korset mot tavasterna som de som drog till det Heliga landet. År 1496 utfärdades en korstågsbulla mot ryssarna på grund av deras härjningar i Finland.
Fullständig indulgens. Ursprungligen utfärdades fullständig indulgens huvudsakligen för deltagande i korståg. Den utsträcktes emellertid också till andra prestationer. Kyrkobesök gällde åtminstone sedan 1270-talet Assisi men utsträcktes under den stora schismen till alla kyrkor i kristenheten. Kyrkobesöken skulle ske en viss dag och kyrkobesökaren skulle stöda kyrkan genom en allmosa.
Indulgens som specificerades till ett jubelår. Bonifacius VIII utlyste året 1300 till kyrkans jubelår, och alla pilgrimer som under 15 dagar besökte apostlarna Petri och Pauli kyrkor fick fullständig indulgens. År 1390 utsträcktes möjligheterna att förvärva jubileumsavlat till kyrkor utanför Rom och utanför jubelåren. Redan 1393 fick Vadstena klosterkyrka avlatsprivilegier för en månad från Trefaldighetsfesten. Intäkterna av allmosor (lika med kostnaderna för en resa till Rom) skulle då delas lika mellan klostret och kyrkorna i Rom.
Inom katolska kyrkan de år då fullständig indulgens utfärdas. Det första jubelåret firades år 1300. Avsikten var att jubelår skulle firas vart hundrade år, men mellantiden förkortades. Numera firas jubelår vart 25:e år. Ett särskilt jubelår firades 1933.
Lagligen bindande syne- eller granskningsinstrument som upprättades i samband med boställssyner och när biskop, prost, tullnär eller annan tjänsteman besökte till exempel församlingen, socknen eller tullkammaren för att granska verksamheten, ekonomin och tjänsteutövningen.
På Nödhjälpsfondens förlag utgiven särskild och egentligen för kyrkoherdeämbetets behov redigerad kommunionbok över moderförsamlingens, eventuellt också kapellförsamlingarnas, medlemmar. Pastorsboken innehöll uppgifter om medlemmarnas namn, födelseår, flyttningar, med flera nödvändiga upplysningar som alltid skulle uppges i prästbevisen. Den infördes under autonoma tiden 1825.
Ambulerande skolor i Tammerforstrakten under förra hälften av 1800-talet, uppkallade efter assessor Gabriel Ahlman (1737–1799), som testamenterat medel för ändamålet till Finska hushållningssällskapet. De två första skolorna inrättades 1811 i Birkala och Messuby, den sista omnämns 1855.
I Viborg belägen flickskola inrättad 1805, när Viborg ännu hörde till Ryssland. Skolan förestods av en lärarinna som, enligt kejserligt brev 1832, skulle ha fria boningsrum i skolbyggnaden. Den hade sina rötter i flickklassen i anslutning till tyska gosseskolan i Viborg, grundad 1788.
Utsänd predikant som förmedlade indulgens. Indulgenspredikanter sändes under senmedeltiden ut för att stöda korstågen mot turkarna. Indulgens knöts då till biktbrev genom vilka köparen fritogs från att bikta endast för sin egen kyrkoherde. Indulgenspredikanterna fick samtidigt fullmakt att ge avlösning också för synder som var reserverade för avdömande i högre instans samt att förläna fullständig avlat antingen en gång i livet, på dödsbädden eller bäggedera. Indulgenspredikanterna verkade i princip som folkmissionärer, de reste omkring och verkade som de tidigare korstågspredikanterna. Under senmedeltiden framträdde i högre grad den fiskala sidan. De världsliga furstarna krävde ofta en andel av vinsten. Flera av avlatskommissionärerna hade samtidigt politiska uppdrag.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Femtedel, förvaltningsområde i det medeltida Novgorod. Indelningen kan beläggas redan under 1300-talet men undanträngde tidigare indelningar först på 1400-talet. Den votiska pjatinan i Ingermanland gränsade mot Viborgs län. I väster gick gränsen mot Luga och i öster längs Volchov. I norr omfattade pjatinan Kexholms län.
Iklädning; den ceremoni genom vilken innehavaren av ett kyrkligt ämbete ikläddes detta ämbete. Förutsättningen var att vederbörande under kanoniskt giltiga former blivit vald eller utnämnd.
Ursprungligen den akt genom vilken en nyvald kapitelmedlem tog sitt uppdrag i besittning. Installationen förrättades vanligen av biskopen. Vederbörande avlade sin ed till biskopen, mottog kapitelsregeln och fördes till sin plats i koret. Senare utsträcktes installation också till att betyda iklädande av lägre kyrkligt ämbete i allmänhet.
Korstol. Korstolen var förbehållen innehavaren av ett visst ämbete inom domkapitlet. Den hade en ceremoniell betydelse vid installationen av nya kormedlemmar.
Järnsnidare, myntstämpelgravör, hantverkare som graverade de stämplar med vilka mynten slogs. Den tidigaste till namnet kända isensnidaren i Sverige var Gorius målare som 1538 erhöll betalning av myntverket.
Rätten att träda i en avliden (an-)moders eller (an-)faders ställe vid tagande av arv. År 1355 i en stadga för Västergötland och Värmland infördes i götarätten en istadarätt av begränsad omfattning för barnbarn och syskonbarn. Den formen infördes sedan omkring 1350 i lands- och stadslagen.
Vägbeskrivning. Under medeltiden fanns för pilgrimer och andra resande beskrivningar till de mest besökta vallfartsorterna som Rom, Santiago del Compostela och Jerusalem. Det enda kända svenska itinerariet beskriver rutten Koburg–Rom.
Rikets rättigheter. Under medeltiden var det viktigt att skilja mellan vad kungen hade rätt att disponera över av gods och inkomster i egenskap av kung och vad han hade som privatperson. Regalrätten fixerades i Europa i mitten av 1100-talet. I kröningsederna lovade sedan kungen att hålla rikets rättigheter intakta. Problemet aktualiserades i Sverige senast under Magnus Ladulås. Principen ledde i början av 1300-talet till reduktioner av gods som kommit från kronan. I Magnus Erikssons landslag kodifierades principen om kronans oavytterliga egendom.
Åtminstone under förra delen av 1700-talet använd tjänstebeteckning för kamreraren i Kungliga klädkammaren.
Kollektivbeteckning för de på Kungliga hovkapellets lönestat upptagna musikanterna, hovkapellmästaren och direktören, åtminstone under 1700-talet.
Tjänstebeteckning för den främste tjänstemannen vid Kungl. hovkapellet, åtminstone under förra delen av 1700-talet. Allmänt: chef för musikkapell.
På hovstaten, åtminstone under förra delen av 1700-talet, upptagen stallmästare, överordnad de vanliga stallmästarna och underordnad överhovstallmästaren.
På Kungl. stallstaten åtminstone tidvis under 1600–1700-talet upptagen skräddare, som ansvarade för bl.a. de kungliga hästarnas kläden.
Tidvis på Kungliga stallstaten upptagen hantverkare som yrkesmässigt tillverkade remmar och utförde vissa sadelmakeriarbeten, särskilt betsel och andra remtyg till hästmunderingar och vagnar.
Tidvis på kungliga stallstaten upptagen hantverkare som hade i uppgift att sko konungens och hovets hästar, att smida hästskor och söm samt att bota sjuka hästar. I städerna var hovslagarna medlemmar av hovslagarskrået.
Tidvis på jägeristaten under 1700-talet upptagen tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Sekreterare vid det kungliga eller kejserliga kabinettet som i egenskap av tjänsteman upptagen på hovstaten tog emot de till regenten ställda skrivelserna och skötte hans korrespondens m.m. En dylik var upptagen på extra ordinarie hovstat bl.a. 1729. Under åren 1791–1809 var kabinettssekreterare tjänstebeteckning för chefen för Kabinettet för utrikesbrevväxlingen, från 1809 benämnd expeditionschef.
På den extraordinarie hovstaten 1729 upptagen kock som stod över mästerkockarna i hovets kök. Munkock förekom redan på 1500-talet och var då den förnämsta kocken i konungens kök.
På hovets jägeristat åtminstone under förra delen av 1700-talet upptagen falkenär som tränade och vårdade monarkens jaktfalkar.
På hovstatens ordinarie eller extra ordinarie lönestat tidvis upptagen sekreterare, kassör, som skötte konungens eller kejsarens handkassa.
Särskild form av borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten. Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Medeltida högt ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Titel som användes av flera personer i Sverige 1150–1250: Ulf jarl Gamle (omkring 1164), Guttorm jarl (omkring 1167), Birger jarl Brosa (död 1202), Folke jarl (död 1210), Karl jarl Döve (död 1222), Ulf jarl Fase (död 1247?) och Birger jarl (död 1266).
Korporation av riddare, präster och tjänande bröder. Dess uppgift var att bistå och skydda pilgrimerna som reste till det Heliga landet samt med vapen kämpa för den kristna tron. Ursprungligen i Palestina kom etapporganisationen att omfatta hela det kristna Europa. Påven bekräftade johanniternas organisation 1113 och stadfäste johanniterorden 1154. I Europa organiserades kommender, som lydde under priorat. Sedan 1462 var johanniterorden indelad i åtta nationer eller tungor. Orden leddes av en stormästare och det högsta beslutande organet var generalkapitlet. I förvaltningen biträddes stormästaren av ett råd. Rådet bestod på 1400-talet av ordens högsta ämbetsmän som samtidigt var tungornas ledare. I Sverige grundades johanniterordens kloster i Eskilstuna på 1100-talet. Under 1400-talet grundades ytterligare två kloster. Efter reformationen delades orden i en katolsk gren som kallades malteserorden och en evangelisk gren som behöll namnet johanniterorden.
Lekmannabroder.
Benämning på johanniterordens ordenshus. Kommendan underlydde ett prioritat. De enskilda ordenshusen styrdes av kommendatorer, provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden kallades föreståndaren vanligen prior.
Den största enheten i Johannitordens organisation. Johannitorden var indelad i sju och efter 1462 i åtta tungor eller nationer (Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England). De fick sin slutliga form på 1300- och 1400-talen och varje tungas ledare på Rhodos blev innehavare av var sitt ämbete. Tungan leddes av en generalprior och hade sina egna provincialkapitel. Varje tunga var indelad i priorat.
Johannitordens högsta styresman. Han valdes på livstid bland riddarna av generalkapitlet. I förvaltningen biträddes han av ett råd som bestod av ordens högsta ämbetsmän. Stormästaren och rådet utnämnde priorer, baillier och kommendatorer. Vid behov sände de ut visitatorer.
Johannitordens högsta beslutande organ. Generalkapitlet bestod av alla ordens riddare. Det utsåg stormästare och de högsta ämbetsmännen, som bildade ett råd för att bistå stormästaren i förvaltningen.
Organisatorisk enhet inom johannitorden. Prioraten organiserades i tungor och bestod av bailliskap. Prioratet leddes av en prior. Dacia (Skandinavien) hörde till den tyska tungan och betraktades vanligen som ett priorat. Enligt den tyska generalpriorns uppfattning var Dacia dock enbart ett bailliskap.
Enhet inom johannitordens organisation. Flera bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Den tyska tungans ledare på Rhodos inom johannitorden. Storbaillin var samtidigt ordens fortifikationschef.
Den högsta ledaren för ett priorat inom johannitorden. Han utsågs av stormästaren och rådet. Dacias prior höll egna provinskapitel med sina kommendatorer och kyrkopriorn i Antvorskov. Efter 1467 skulle priorn för Dacia väljas av elektorer som utsågs av kommendatorerna under kyrkopriorns ledning. Valet skulle stadfästas av den tyske generalpriorn.
Ledare för en tunga inom johannitorden. Generalpriorn utsågs av generalkapitlet. Han höll egna provincialkapitel. Efter etableringen på Rhodos hade varje tungas ledare ett särskilt ämbete. Tillsammans utgjorde de ett råd som bistod stormästaren i dennes förvaltning. De högre prosterna inom johannitorden var: ”Grand Hospitaller” för Frankrike; ”Grand Commander” för Provence, marskalk för Auvergne, standardbärare för Aragonien, storkansler för Kastilien, admiral för Italien, storbailli för Tyskland och Turkopolier för England.
Den del av avkastningen som skickades till ordensledningen från ett priorat. Till johannitordens ledning var responsionen från Dacia fastställd till 100 mark silver i början av 1300-talet. Den sänktes 1434 till 140 rhenska gyllen.
Styresman för en kommenda inom johannitorden. Terminologin var vacklande. Styresmännen kunde också kallas provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden användes vanligen prior. År 1465 fastslogs att endast präster och tjänande bröder kunde vara kommendatorer. Johanniterriddare fanns knappast i Norden under denna tid. Kommendatorerna utsåg elektorer som efter 1467 valde priorn för Dacia.
Den medeltida förnämsta kanikens syssla eller verksamhetsområde.
Allmän sammanfattande benämning på de årliga skatterna under medeltiden. Ordet skatt förekommer endast i vissa landskapslagar och i Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. Ordet jorda skatter förekommer först senare.
Jungfru, titel för en sorts hovfröken under högmedeltiden. Domicella användes på annat sätt än den maskulina titeln ”domicellus”. Titeln användes av ogifta kvinnor som tillhörde högfrälset, men inte av ogifta kvinnor inom kungahuset.
De rimmande verspar som i regel avslutar varje balk i svealagarna med undantag av Dalalagen. Oftast var versparen utformade som böner om Guds bistånd att efterleva lagen i kristen anda. En yngre typ av juridisk diktning förekommer i laghandskrifter och är ofta skriven på latin. De är memorialverser på hexameter, vilkas satser är sammanställda av nyckelord som syftar på balkarnas rubriker.
10261 - 10320 av 13863