Militär grad som vanligen gavs till arméns högsta befälhavare. Under den svenska tiden stod trupperna och de militära anstalterna i Finland under en ”general en chef för trupperna i Finland”. I Ryssland tillhörde general en chef den andra rangklassen i den militära rangskalan som introducerades under 1700-talet.
Ursprungligen medeltida skatt som härrörde sig från allmogens skyldighet att bygga och underhålla kronans borgar och kungsgårdar. Den erlades i en mängd olika persedlar, huvudsakligen byggnadsmaterial och ved. Avgiftens storlek varierade i olika trakter. År 1622 nedsattes avgiften med hälften. År 1652 blev den en ständig ränta. Benämningen på vinterkörseln varierade i olika delar. Motsvarande benämningar i andra delar av landet var byggningshjälpen, slottshjälpen, slottsfamnen, rustkammarhjälpen, vind och vask, byggningsveden, tegelveden, ekekörseln och körseln.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
Bonde som betalade en bestämd summa i skatt (stadgeränta) till kronan för det hemman han brukade, i stället för att betala skatt efter skattetal. Ursprungligen var stadgebönderna nybyggare på allmänningsjord. Stadgebönder förekom i norra Tavastland från och med 1300-talet. Benämningen förekom också i norra Savolax och i Österbotten på 1500-talet, fram till 1657. Så småningom började stadgebönderna uppfattas som kronobönder, och formellt likställdes de 1724.
Mindre jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen kronan eller ett enskilt hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen utbysskatt förekom endast i jordeboken för Åbo och Björneborgs län.
Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan.
Område där fiskerättigheterna tillhörde kronan.
Hemman som erlade en hel gärd och skattades för ett mantal, vilket innebar att hemmanet hade en viss storlek. I 1624 års riksdagsbeslut kallades alla lägenheter som var mindre än helgärdshemmanet för ”torp”.
Krono- eller skattebonde som innehade ett helgärdshemman och som skattade minst ett mantal.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till ½ mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till 1/3 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till 1/4 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
Äldre form av värnplikt. År 1808 bestämdes att var fjärde/femte vapenför man mellan 18 och 25 år skulle inskrivas i lantvärnet. Samma år uttogs omkring 30 000 man som fördelades landskapsvis i lantvärnsbataljoner. Lantvärnet avvecklades i Sverige 1811.
Bostad uppförd för en indelt soldat i det ständiga knekthållet. Knekttorp skulle enligt stadgan vara 8 x 4 meter och sju stockar högt samt ha ett fönster som var 1 aln i fyrkant.
Torp som tilldelades en militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Person tillhörande en viss rote som hade till uppgift att uppsätta och underhålla en soldat eller båtsman.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt delningsgrund för teg- eller solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Term som innebar att kronan hade gjort förlust vid byte av frälse- och kronohemman med åtföljande räntor. I ett sådant fall hade kronan rätt till en kronofordran hos den enskilde. Dylika byten av hemman hörde till frälsets privilegier och bekräftades 1723.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett landskap eller län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten. Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Vanligen skogsområde inom ett härad där områdets befolkning efter 1542 hade rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
Det landområde inom en socken vilket inte tillhörde någon enskild gård utan ägdes och förvaltades gemensamt av socknens byalag. Gränserna fastställdes i samband med storskiftet och byalagens andelar fixerades utgående från mantal. Överloppsjorden tillföll då kronan.
Vid storskiftet och huvudsakligen i norra Finland uppkommen skog som ägdes av staten och sköttes som kronopark eller uppläts för nybygge. Beteckningen blev tillsammans med ”allmän skog” vanlig 1887 och användes fram till 1940, då den ersattes med beteckningen statens skog.
Sammanfattning av de personer som bor i en bygd. Eftersom de svenska byarna var små bestod bygdelaget ofta av flera byar. Begreppet har inte haft någon juridisk eller kameral funktion.
Den mark som enligt bestämmelserna om storskifte förbehölls kronan. Den bestod till stor del av skog. Kostnaden för utbrytning och avvittring av överloppsjord tillkom kronan. I det fall att skogsägorna blev omfattande kunde överloppsjorden tills vidare bli omätt.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Den lantmäteriinstruktion för skattläggning av hemman som från 1775 tillämpades i Savolax och Karelen. I stort sett motsvarade den den nyländska skattläggningsmetoden men avkastningen beräknades i örestal. Metoden infördes i norra Finland 1848. Skattläggningen gjordes på nytt inför storskifte. Byalagets totala avkastning och mantal beräknades och fördelades enligt örestal på varje hemman. Först därefter skiftades jorden.
Inspektion som domstolens ledamöter och parterna förrättade på annat ställe än i själva domstolssalen. Synen gällde ett objekt som hade betydelse för rättegångens avgörande.
Utmark, obygd (mark).
De fiskevatten till havs eller i den yttre skärgården som låg utanför byalagen eller enskilda hemmans rår. Alla undersåtar hade rätt att idka fiske där, och kronan fick inte någon annan inkomst än arrende för sådana kronoholmar som var utarrenderade.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet rätt att mot en årlig avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Fiske i kronans fiskevatten mot årlig ränta till kronan. Kunde efter skattlagd ränta övergå i enskild ägo.
Havsfiske eller fiske i strömmar, åar och insjöar som sedan urminnes tid hade tillhört kronan. Där fick man fiska endast på landshövdingens tillstånd och mot avgift till kronan.
Avgift som allmogen skulle erlägga för att få fiska lax i Uleå, Kemi, Ijo och Torne älv. Fisken skulle levereras i tunnor och kronan skulle stå för saltet.
Rätt att fiska flodpärlmusslor i strömmar, sjöar, åar och bäckar. Pärlfiskandet förklarades vara kronans regale 1691 och 1731. År 1747 fick enskilda personer mot anmälan rätt att utan avgift fiska pärlor. Villkoret var att pärlorna skulle erbjudas kronan till inlösning. På 1830-talet anmärktes att kronan inte hade utnyttjat denna rättighet och att pärlfisket i praktiken kunde betraktas som fritt. Pärlfisket förbjöds när flodpärlmusslan fridlystes 1955.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Skriftligt intyg på rätt att få bearbeta en mineralfyndighet, så kallad inmutning. Mutsedeln utfärdades av en bergmästare. Den skulle också kungöras från predikstolen i den församling där den inmutade fyndigheten fanns.
Bland länets befolkning eller vissa intressegrupper utsedd styrelse för ett lasarett, stadgades från och med 1756 och 1776.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Till 1879 skriftligt tillstånd att få utöva näring eller yrke, under 1500-talet också om bevis på tillstånd för resa inom landet. Sedermera användes termen också om ägande- eller brukningsrätt till fast egendom.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Avgift införd 1687 för erkännande av kronans rätt till något som utnyttjas som privilegium (till exempel rekognition på stämplat papper och rekognition på kronans skog för bergsverk och bruk).
Borgare i en stad med begränsade handelsrättigheter. Benämningen infördes på 1600-talet och avskaffades i Finland 1879.
Borgare bosatt i en sjöstad som hade rätt att bedriva utrikeshandel.
Benämning på ständig besittningsrätt till jord i den kanoniska rätten. Emphyteusis infördes på 1200-talet och innebar att kyrkan arrenderade ut sina marker till åbor i utbyte mot att dessa betalade avrad till kyrkan, och att arrendena ofta gick i arv till följande generation.
Beteckning på myndighetsperson som fått i uppgift att utföra undersökning av något slag. En polis som undersökte ett brottmål kallades undersökningsman.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Industrianläggning för förädling av råvaror, ofta järn, koppar eller glas. Bruken började anläggas på 1600-talet. För att få grunda ett bruk krävdes tillstånd och privilegium av kronan. Under autonoma tiden måste en utländsk ägare av ett finländskt bruk vara bosatt i Finland.
Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Skatte- eller kronohemman inom ett bergslag. Innehavaren av hemmanet skulle använda sina skogar till kolning och bedriva hyttbruk. Han erlade tiondejärn och var befriad från rotering och vissa andra pålagor.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Handling i stadens våghus, i vilken vägda varor skulle införas.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Såg som betjänade andra mot betalning eller sågningslön. År 1807 fastslogs att anläggandet av tullsågar krävde landshövdingens tillstånd. Landshövdingen skulle inhämta synerättens och Strömrensingsdirektionens utlåtande. Utslaget skulle sedan underställas Kgl. Maj:t.
Såg i vilken bräder endast sågades för sågägarens behov. År 1688 fastslogs att samtliga sågar som inte var anlagda på frälsejord var skattskyldiga.
Avverkningsrätt i kronoskog. Stockfångsten var ofta begränsad till en viss kvantitet och i bland undantogs kronans mastträd eller dylikt.
421 - 480 av 13863