Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Svenskt lagspråk i Finland. Särskilt kap. 12 Finsk-svensk ordlista: 271–400 , Helsingfors: Statsrådets kansli 2010 . http://www.finlex.fi/data/normit/35799-Svenskt_lagsprak_i_Finland2010.pdf


A

allmän åklagare
Tjänsteman som från och med 1918 ansvarar för att väcka åtal i brott som lyder under allmänt åtal. Den allmänna åklagaren leder förundersökningen, beslutar om tvångsmedel och anför åtalet vid domstolen. Under svenska tiden och autonomin utfördes uppdraget som bisyssla av en tjänsteman (då kallad aktor).
ansökningsärende
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.

B

besvärsanvisning
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
besvärsinlaga
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
besvärsundervisning
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).

C

civilrätt
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.

D

delgivning
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
dispositiv
Om bestämmelse, föreskrift eller anordning som inte är tvingande eller bindande, utan valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
domförhet
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.

F

Finlands författningssamling
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av rikets lagar och förordningar, ibland också vissa beslut och tillkännagivanden. Samlingen har sedan 1808 publicerats på svenska under olika namn, från 1860 också helt på finska.
fullföljdsavgift
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Fördragsserien
Sedan 1922 publicerad periodisk föreskriftsamling med rikets överenskommelser (konventioner) med andra stater. Den hette 1920–1932 ”Finlands överenskommelser med främmande makter” och 1933–1980 ”Författningssamlingens fördragsserie”. Sedan 1981 heter den ”Finlands författningssamlings fördragsserie”.
förvandlingsstraff
Om att lagligen byta ut ett straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera böter mot fängelsestraff. Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i 1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.

G

genkäromål
Sådan muntlig eller skriftlig talan som svaranden väcker mot den som är kärande i (det ursprungliga) målet. Målen har således ett samband med varandra och kan handläggas gemensamt.
genmäle
Sedan svenska tiden vid domstol i lägre eller högre instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan. Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
gentalan
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
grundlagsordning
Den speciella ordning som gäller för stiftande, ändring, upphävande eller förklaring av en grundlag och som kräver att lagen antingen vilar över nyval eller förklaras brådskande (med 5/6 majoritetsbeslut) och därefter antas av riksdagen med 2/3 majoritet.

L

lagmotion
Från och med självständighetstiden om i lagform skrivet förslag till riksdagen om stiftande av ny lag eller ändring, förklaring till eller avskaffande av befintlig lag.

M

målsägande
Part som är offer för ett brott som har lett till åtal.

N

nullitet
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
nullitetsbesvär
Benämning på klander på grund av att rättshandlingar och dokument var behäftade med fel som gjorde dem verkningslösa, ogiltiga.

O

obligationsrätt
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.

P

petitum
Från autonoma tiden om skriftlig stämningsansökan med yrkande, anspråk, begäran eller krav, med uppgifter om grunden för yrkandet, dess föremål och belopp samt ort och tid för målets behandling. Från 1700-talet användes termen också i betydelsen petition.

R

rannsakningsfånge
Under autonomin och förra delen av självständighetstiden om person som i egenskap av misstänkt för brott men ännu inte dömd hölls i rannsakningshäkte under brottsundersökningen och rättegången. Senare kallades en sådan fånge häktad.
rannsakningshandling
Under svenska tiden till förra delen av självständighetstiden om skriftlig handling rörande en rannsakan, visitation, besiktning, undersökning, granskning av något vid domstol eller förvaltningsmyndighet. Termen användes också om den fysiska verksamheten att rannsaka, undersöka, granska något, under svenska tiden ofta som en synonym till rättegångsprotokoll.
resningsutslag
Beslut med vilket återbrytande av laga kraft vunnen dom beviljas.
rättelse
Sedan autonoma tiden om en i lag angiven möjlighet att begära förnyad granskning av beslut i samma instans som har fattat beslutet, inte av en högre instans som vid överklagande. Termen användes under 1500–1600-talet också som synonym till en föreskrift eller en bestämmelse som skulle ”tjäna till (efter)rättelse”.
rättslig hjälp
Sedan självständighetstiden rättsligt samarbete mellan rättsliga myndigheter, ett specifikt tjänstebistånd domstolar emellan under vissa delar av en domstolsbehandling. Rättslig hjälp omfattar särskilt hörande av vittnen. Sedermera har termen också använts om motsvarande hjälp åt utländsk domstol. Specialdomstolar och förvaltningsdomstolar kan få rättslig hjälp av allmänna domstolar.

S

sak
Inom domstolsväsendet om mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
sakägare
Part i tvistemål vid domstol, särskilt om huvudman som, i egenskap av ägare eller delägare i det som omtvistades, kunde vinna eller förlora på att han hade drivit tvisten till domstol för beslut. Användes framförallt i tvister rörande fastighetsbildning och fastighetsförrättningar (lantmäteri), sedermera i lagstiftning rörande dessa.
skiljeman
Opartisk och oavhängig medlare eller god man som företar en rättshandling för någon annan (som fullmäktig, kommissionär, mäklare) eller som medverkar vid förlikning gällande testamente, gåvobrev, konossement och konflikter om jord och ägande.
svarande
Part mot vilken någon driver tvistemål eller brottmål under en rättegång. Motsats: kärande. Den part som tog emot stämningen och bestred den talan som käranden hade rest kallades under autonoma tiden svarandepart. Motsats: kärande, kärandepart.

T

talan
Käromål, det vill säga ett muntligt eller skriftligt yrkande som framställs av käranden vid en domstolsbehandling, en juridisk term sedan kyrkolagen 1686. Motsats: svarandens gentalan. Termen används också om kärandens och svarandens rätt att framlägga sin sak och uttala sig i rätten.

Å

åklagare
Sedan 1600-talet en bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid allmän domstol yrkar på straff för brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän domstol i första instans för statlig tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
Ålands författningssamling
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av lagar och förordningar som gäller Åland, ibland också vissa beslut och tillkännagivanden. Samlingen utges i bokform vart fjärde år och innehåller de mest väsentliga författningarna.
återställande av försutten fatalietid
Extra ordinärt rättsmedel som en part kan anlita för att få en ny tidsfrist (förfallotid) för överklagande av domstolsbeslut, i lag- och processpråk vanligen kallat resning. Förutsättningen är att den tidigare tidsfristen försummats av orsaker som inte berodde på parten själv. Rättsmedlet stadgades tidigast i 1734 års lag.