Skola som förberedde militärtjänstgöring i Ryssland. Eleverna i kantonistskolan var ofta soldatsöner eller judar. En liten del av dem som gick ut kantonistskolan fortsatte med underofficersutbildning.
Benämning på den rätt som arrendator av publikt hemman (hans änka och barn) hade att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Expedition rörande remiss.
De närmast omkring en kungsgård belägna hemmanen som ansvarade för byggningshjälpen.
Särskilt under frihetstiden (1721–1772) förekommande benämning på ett stifts representant i prästeståndet. Benämningen används i forskningen också om en konsistoriefullmäktig under svenska tiden.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Augmentshemman av skattenatur.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Rätt för arrendator av publikt hemman (eller hans änka och barn) att förnya arrendet vid arrendetidens utgång.
Avgift som erlades då ett skriftligt beslut fattat av en myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
Preliminärt nybygge från 1787 i områden med så vidlyftiga ödemarker eller samfälligheter att de inte hade tegskiftats. Dylika fanns till exempel i Uleåborgs län. Nybygget stadfästes av lantmätare vid storskiftet, då också mantalet och skattebärförmågan slutgiltigt fastställdes. Arbetet fick inledas efter en dokumenterad syneförrättning. Själva syneinstrumentet upprättades på häradstinget och då hördes också samfälligheten. Syneinstrumentet inlämnades sedan till landshövdingen som gav ett utlåtande om nybygget och mantalssatte lägenheten provisoriskt. Beslutet gavs Kammarkollegium till kännedom.
Av landshövding beviljat skriftligt tillstånd åt en åbo att få tillträda ett kronohemman.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Bok i vilken de försändelser som en tjänsteman med fribrevsrätt inlämnade till en postanstalt för vidarebefordran. Termen användes från 1662 särskilt om en sådan bok som utställdes av Kanslikollegium och som fördes på varje postanstalt över de fribrev som lämnades in. Kostnaden för en tjänstemans fribrev fick uppgå till en viss maximisumma och postboken skulle månatligen av varje postmästare skickas till postkamreraren i Stockholm för granskning.
Av postkamreraren vid Generalpostkontoret i Stockholm förd räkenskapsbok över postverkets alla inkomster och utgifter.
På 1620-talet om länsbudbärare, motsvarande enspännare. Tjänstetiteln uppkom 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Under det indelta postverkets tid (1636–1845) var en postdräng en person som var anställd av en postbonde för att tjänstgöra som postförare. Enligt postförordningen 1636 skulle de vara två till antalet per posthåll och gående vidarebefordra posten till följande posthåll. För att snabba upp postgången skulle postdrängen helst byta postväska under vägen med den postdräng som kom från andra hållet. Efter 1646 skulle postföringen huvudsakligen ske med häst (ryttarpost). Stadspostdrängarna (postknektarna) underlydde postförvaltaren. På landsbygden underlydde postdrängen en postbonde och skulle bära postvapen, posthorn och spiss till skydd mot postrov. Benämningen försvann i och med avskaffandet av det indelta postverket år 1845, i Åbolands och Ålands skärgård först 1910.
(Mot kvitto och särskild avgift) till postverket inlämnad eller överlämnad postförsändelse för omsorgsfull postbefordran.Rekommenderat brev infördes inofficiellt 1660 för värdepost (till exempel penning-, ädelstens- och värdepappersförsändelser). Det blev officiellt en del av postverkets service delvis 1704, slutgiltigt 1707. På postkartan som följde med varje rekommenderad försändelse skrev postmästaren ”rekommenderas”. Efter 1738 måste en för postmästaren okänd person, som löste ut försändelsen, skriftligen eller med vittnens hjälp måste bevisa sin identitet. Enligt ett kungligt brev från 1746 var stöld av ett till annan person rekommenderat brev eller rekommenderad värdeförsändelse belagd med dödsstraff. Mellan 1758 och 1772 var postmästaren skyldig att ersätta ett försvunnet rekommenderat brev, därefter ersattes skadan av postverket om det gick att bevisa att den skett på grund av försummelse. Skada som skett på grund av postrov ersattes dock inte förrän 1773 då full ersättning inf...
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från skatt och tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Överpostmästarens närmaste tjänsteman på Stockholms postkontor 1626–1660. Vicepostmästaren skötte i praktiken övervakningen av postgången i landet med hjälp av landshövdingarna och lokala postkontrollörer. Han övervakade också bokföringen med hjälp av postkassören och postkamreraren. Vicepostmästaren utförde visitationer i de olika länen och utfärdade tjänstefullmakter till postbönder. Hans uppgifter övertogs 1673–1685 delvis av landspostmästaren och från 1697 av överpostdirektören.
Under 1600-talet chefen för postverket i Sverige. Parallella benämningar på överpostmästaren under olika skeden av 1600-talet var generalpostmästare, generalrikspostmästare, generalförvaltare och postdirektör. Överpostmästaren vid Stockholms postkontor ansvarade för hela postväsendet och dess förvaltning fram till 1677 då postväsendet efter att ha utarrenderats som förläning på nytt återbördades till kronan. Överpostmästaren blev därefter ämbetsman vid Kanslikollegium. Fram till 1660 biträddes överpostmästaren av en vicepostmästare och 1673–1685 av en landspostmästare. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk och postkontoret i Stockholm upphöjdes samtidigt till centralt ämbetsverk. År 1697 ändrades postkontorets namn till Generalpostkontoret och en överpostdirektör övertog chefskapet för postväsendet.
Från 1801 centralt ämbetsverk för det svenska postväsendet och fortsättning på det tidigare Generalpostkontoret. Postdirektörskansliet inrättades 1801 då Kanslikollegium drogs in och chefen för postverket, överpostdirektören, började föredra postärenden direkt för Kunglig Majestät. Kansliet och förfarandet fortsatte fram till 1809. I autonoma Finland blev Postdirektionen från 1811 postverkets ledande organ.
Kollektivbeteckning för de under postmästaren verkande lägre postfunktionärerna som inte var postbönder, som postdräng, brevdragare och postiljon. Benämningen användes under svenska tiden och under autonoma tiden.
Specialdomstol i stad 1704–1816 som behandlade missbruk av fribrevsrätt och postfunktionärernas tjänstefel och -försummelser, särskilt postmästares, postförvaltares och postförares. Posträtten tillsattes vid behov med borgmästaren som ordförande och några magistratsledamöter samt stadsnotarien, där sådan fanns, som medlemmar. Besluten kunde överklagas till överpostdirektören, från 1808 till postmästaren i Åbo. Posträtterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Postväsendets högsta rättsinstans, grundad 1697 i Stockholm, med överpostdirektören som ordförande. Generalposträtten ersatte den kanslirätt som tidigare hade behandlat tjänsteförseelser inom postväsendet. Efter 1809 handlades posttjänstefel och förseelser som kansliärenden vid krigspostkontoret i Åbo och från 1816 av postdirektörsämbetet, från mitten av 1800-talet av allmän domstol.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Betjänt upptagen på hovstat, förmodligen i bevakningsuppgifter.Drottningens hovposter omnämns bl.a. i svenska riksrådets protokoll 1641.
Vid ett kansli (särskilt vid Kungliga kansliet) anställd person med uppgift att tjänstgöra som vaktmästare eller budbärare.
Kurir, ordonnans eller vaktmästare i tjänst vid hovet under drottning Kristinas tid, också kallad hovpost, eller hos myndighet(eller myndighetsperson) på slott.
Post som befordrades till fots. Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.
Postföring som sköttes springande, vanligen längs vägar som låg utanför den ordinarie postrutten. Rännposten var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.
Benämning på rikets postväsende i dess egenskap av reale, kronopost.
Post som befordrades av militär ryttare, en av sex särskilda postföringstyper som förekom i den poststadga som gällde under större delen av år 1718. De övriga var: ständig post, paketpost, rännpost, ridpost och extra post.
Post som befordras med ridande postiljon, en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Den del av postväsendet som omfattar paketbefordran, en av sex särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post. Termen används också om en konkret försändelse i kategorin paketpost. En sådan försändelse fick 1827 väga högst 4,25 kg och måste alltid försäkras, frånsett tjänsteförsändelser som fick väga upp till 20 kg. Efter 1845 fick också privata penningförsändelser väga så mycket.
Regelbunden postföring längs allmän postrutt. Ständig post var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper. Den officiella indelningen gjordes 1718 och innefattade förutom ständig post även paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Postföring med diligens.
Flyglinje med eller för postbefordran. Flygpostlinjer infördes på 1930-talet genom att postverket ingick avtal med flygbolag. De första flygpostrutterna gick mellan Helsingfors och Stockholm samt Helsingfors och Tallinn. Senare inrättades även flygpostlinjer inom landet.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Postförsändelse som befordrades landvägen.
Post som transporteras på landsväg; under 1800-talet i Sverige också en avdelning av postverket, som ansvarade för dylik postbefordran.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Mindre segelfartyg avsett för mer eller mindre reguljär post- (och passagerar)trafik mellan två orter. Postjakterna innehades och sköttes av postrotehemman. Postjakter började förekomma efter 1685 och användningen reglerades 1704. Posten skulle förvaras i en vattentät postkagge och jakten förestås av en kapten (eller skeppare) med flera postjaktskarlar som besättning. De bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779, från Stockholm längs sydfinska kusten till Reval 1687–1689 och mellan Porkala och Reval 1690–1691. De var mer beroende av väder och vind än postbåtarna som roddes av postbönder. Den svenska sjöposten mellan Sverige och Finland upphörde 1821.
Hemman på Åland och i Åbolands skärgård som hörde till en postrote cirka 1700–1910.
Post som transporteras med en express.
Tjänsteman vid postanstalt som ett land(s postverk) inrättat i ett annat land.
Benämning på den kungliga bibliotekarien i Stockholm 1695–1698. Titeln bars endast av Elias Obrecht.
Av statsmyndighet förordnad person som lämnade revers på en viss tjänst. Vanligen krävdes också en viss utbildning eller vissa specifika kunskaper.
Försändelse från lägre till högre postmyndighet, med redovisning för brevbefordran, avgiftsuppbörd m.m.
Sammanslutning av postväsenden sedan 1874 där olika stater är officiellt representerade och som reglerar de internationella postförbindelserna. Senare grundades Allmänna postförbundet och 1878 Världspostförbundet med postkongressen som högsta beslutande organ, dit Finland som självständig nation anslöt sig 1920. Den skrifliga handlingen kallades postkonvention, ett fördrag mellan två eller flera stater som reglerade postutväxlingen mellan dem.
Om postverkets förmedling av försändelser enligt en organiserad posttrafik, längs en bestämd postrutt.
Av riksdagen behandlade och beviljade taxor för postavgifter.
Under svenska och autonoma tiden om inlämningsbevis eller kvitto som bevisade att en värdeförsändelse hade inlämnats till postverket för vidarebefordring till addressaten(s postkontor); postkvitto.
Om vissa arvodesanställda befattningshavare vid postverket, ursprungligen med uppgifter som delvis motsvarade en postexpeditörs. Under 1900-talet var postbiträde en posttjänsteman med ansvar för vissa enklare göromål.
Bokhållare vid postkontor i stad.
Låsbart fack på postanstalt, därifrån adressaten kan hämta sin post också efter expeditionstiden.
Under indelta postverkets tid 1636–1845 förekommande beteckning för postförare av diverse slag som till exempel postbonde, postdräng, enspännare och kurir. Under autonoma tiden ersattes postbud med postiljon.
Båtsman som transporterade post (och passagerare) med postverkets roddbåt eller postbonde som ägde och bemannade roddbåt för postfrakt enligt en viss postlinje och tidtabell. Postbåtsmän fanns på Åland och i Åbolands skärgård till 1910, fastän det indelta postverket avskaffades 1845.
Person som på entreprenad bar post från eller till ett posthåll, sedermera en postanstalt.
7381 - 7440 av 13863