Landsförsvar. Enligt Hälsingelagen innebar landvärn en urgammal skyldighet för de fria männen att försvara sitt land. Om faran var särskilt stor var man skyldig att gå man ur huse. Skyldigheten var begränsad till det egna landskapet och landvärnsplikten innebar endast att man var skulle värja sitt land hemma. Om kungen ville använda uppbådet utanför landskapets gränser måste han vända sig till landskapets ting och utverka dess samtycke. Med Magnus Erikssons landslag utvidgades landvärnsplikten till att omfatta hela riket. I Finland uppbådades 1495 först i Karelen och Nyland, eventuellt också i Savolax var femte man, medan de fyra övriga skulle stå för hans kost. När belägringen av Viborg inleddes inkallades från hela landet en man för vart hemman (gränsen var 15 år).
Benämning på de obygder i de nordliga svenska och finska gränsområdena som huvudsakligen var befolkade av samer och länge sparsamt använda. Från första framträdandet hävdades lappmarkerna som kronoallmänningar, bl.a. genom att kronan övervakade förhållandet mellan birkarlar och samer. Först 1555 började ”lappmark” användas i administrativa namn i samband att de blev egna fögderier. Det äldsta kända belägget för lappmark ingår i Magnus Erikssons fribrev för nybyggare i norra Sverige 1340.
Under medeltiden vanligen en prelat eller ett sändebud som av påven befullmäktigats att förhandla på hans vägnar. I slutet av 1100-talet skiljer man mellan tre olika typer av legater.
Påvligt sändebud som oftast tillhörde kurian och som sändes ut som påvens representant i inre kyrkliga frågor eller diplomatiska uppdrag. Sändebuden kunde ha mycket vidsträckta fullmakter, men deras uppdrag var vanligen av begränsat slag medan de viktigaste plenipotentära legationerna vanligen förbehölls legi a latere. Under missionstiden hade exempelvis ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen legati missi-fullmakt angående missionen i Skandinavien.
Sändebud som hade påvlig fullmakt och som var medlem av kardinalkollegiet. Dessa sändebud användes oftast för de viktigaste och vanskligaste uppdragen. Ofta hade de så omfattande fullmakter att de kunde handla som påvens alter ego. Många av de legater som besökte Norden då kyrkorna organiserades på 1100-talet var legati a letere.
Residerande prelater som inom sitt tjänsteområde representerade påven i enlighet med de utställda fullmakterna. Titeln var alltid knuten till person och inte till ämbete. I Norden förekom legati nati på alla ärkebiskopsstolar i ett skede där de rätt så nyligen blivit instiftade. Efter 1100-talet var de dock relativt sällsynta.
Titel som ofta från och med 1300 innehades av de påvliga kollektorer som hade ett fast verksamhetsområde och som samlade in diverse skatter och avgifter till den apostoliska stolen. Eftersom kyrkan på så sätt fick fasta representanter började de också att användas för uppdrag som tidigare skötts av legater. Samtidigt började det bli vanligt med diplomatiska beskickningar, och nuntien blev då också påvens ambassadör. Den första formella nuntiaturen inrättades 1500.
Legoknekt. Benämningen förekom i slutet av 1200-talet.
Medeltida organisation med förhistoriska rötter av kustförsvar och utrodd. Enligt Upplandslagen skulle varje hundare rusta ett skepp med styrman och två tolfter roddare. I Hälsingland och i Roden kallades ledungsdistriktet skeppslag. När kungen bjudit ut ledung skulle alla som bodde i hundaret ha frid och inga rättsliga tvister kunde påbörjas eller avslutas. Ombord på ledungsskeppen gällde rodarätten. Ledungsflottan förlorade sin betydelse i slutet av 1200-talet. Krigsledungen började då avlösas av skatteledung. Uppgifterna om ledung i Finland är bristfälliga. På Åland uppbars ledungslama på 1500-talet och i skärgården tyder vissa ortnamn på en tradition av en äldre ledung.
Uppbörd som ersatte de utgifter som ledungsflottan förde med sig. Ledungsflottan sammankallades allt mer sällan i slutet av 1200-talet. Redan under utroddens tid kunde kungen utlysa en gärd för att få proviant åt flottan. Med tiden började ledungsbudet enbart avse maten, som då inte fördes till flottan utan till kungens visthus. Då övergick ledungsprovianten till att bli en på jorden vilande skattebörda. Ledungsskatterna på 1500-talet var i Uppland ledungslama, skipestapenningar samt skipestakorn, skipestasmör och skipestafläsk samt i Västmanland matupenningar, -korn, -smör ochfläsk. På Åland uppbars också ledungslama.
Säkerhet för den som frivilligt beger sig inom (vanligen) en fiendes maktsfär. Redan landskapslagarna gav en dråpare säkerhet att komma till och lämna det ting där han skulle lysa dråpet. Enligt Magnus Erikssons landslag fick dråparen en månads frist att komma från tinget till kungen och fjorton dagar därifrån. Kungen kunde också ge dråparen ett lejdebrev med andra villkor. Magnus Erikssons stadslag definierade hur ett lejdebrev skulle vara utformat.
Benämning på den näst lägsta av de fyra lägre vigningsgraderna inom klerus. Undantagsvis användes benämningen lektor också om domkyrkornas och kollegiatkapitlens scholasticus. Den åsyftade då endast den högre formen av undervisning som meddelades som föreläsningar eller disputationer.
Lärare vid ett generalstudiehus inom dominikan- eller franciskanorden. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade i ett universitet, och i praktiken var lector principalis universitetsprofessor.
Titel som under 1400-talet gavs åt en person som kvalificerat sig för undervisning inom en orden oberoende av om han var förordnad att ge sådan undervisning.
Förteckning över de avgifter som bestämda kloster, kyrkor, biskopsdömen, städer och andra enheter skulle betala till den romersk-katolska kyrkan. Vanligen avses med liber censuum den förteckning som utarbetades av Cencius, camerarius vid kurian år 1192.
Kyrkans frihet, ett uttryck som blivit symbol för den gregorianska reformrörelsen. Någon medeltida traktat med uttrycket är inte belagd.
Lärd grad som under medeltiden kunde beviljas en student med magistersgrad, senare också baccalaureat, och som gav denne rätt att undervisa. Rätten att bevilja ”licentia docendi” överflyttades under 1100-talet från domkapitlen till universiteten, och 1212–1222 frigjorde sig universiteten från de lokala kyrkliga myndigheterna och ställde sig direkt under påvestolen. Först 1366 när examenssystemet differentierades fick licentiatus karaktären av en ny högre examen.
Lagsamling som stadfästes av Erik Menved 1315. Den utgör de länsrättsnormer som tillämpades i de danska delarna av Estland under medeltiden.
Förbud mot onödig lyx. Förbud mot överflöd vid bröllop och gästabud infördes i Sverige genom Tälje stadga 1345. Också Magnus Erikssons stadslag innehåller vissa överflödsförbud vid gästabud.
Benämning som har använts om Magnus Erikssons landslag omkring 1500.
Marknad i en stad där endast stadens egna borgare fick saluföra sina varor. Enskilda marknader försvann 1788.
Ursprungligen en tillfällig skatt som uppbars i penningar i början av 1300-talet. Markgälden redovisades direkt till kungens fiskus. Under Albrekt av Meklenburgs tid fick vissa länsinnehavare rätt att uppbära markgäld. Det förekom också olaglig beskattning. De tillfälliga markgälderna indrogs av drottning Margareta. I Finland var markgäld en penningskatt som i slutet av medeltiden uppbars på Åland, i Nyland och Karelen. Den omtalas första gången på Åland 1384.
Parallellbenämning på matskott som förekom i Savolax och Karelen.
Grupp handskrifter med Magnus Erikssons landslag. I handskrifterna ingår inte landslagens regler om representationsrätt utan de har i utvidgat skick anslutits till Upplandslagen. Mellersta lagen tillämpades 1507 genom riksrådets dom och i domen fastslogs att rättstillämpningen också i fortsättningen skulle följa denna praxis.
De godskomplex på vilka domkapitlens ekonomi baserade sig. Termen är i den betydelsen inte känd från svensk medeltid. Åtminstone i Linköping tycks vikarierna dock ha haft någon form av mensa communis. I betydelsen ”gemensam måltid” införde biskop Magnus mensa communis i Åbo domkyrka 1493. Motsvarande praxis fanns också i Nidaros.
Den allmänna beteckningen för en självständig förvärvsdrivande hantverkare. I de svenska medeltida källorna saknas dock vanligen mästertitel. När den förekommer är det oftast fråga om inflyttade tyska hantverkare. Det finns dock indicier på att man haft mästareprov med åtföljande förtäring. Sådana omtalas i skomakarskråets skråordning i Stockholm 1474.
Yngste sonens arvsrätt, i Estland troligen ett svenskrättsligt institut som under medeltiden förekom på öarna Dagö och Moon samt i västra Estland (Wiek). I samband med inre kolonisation spreds det senare till mellersta Estland.
Den sten på Mora äng i Lagga socken i Uppland, på vilken den nyvalde kungen lyftes upp efter valet på Mora äng. Som bevis för valet lades enligt en uppgift från 1434 på den stora stenen en mindre sten med inskription. Vissa av dessa mindre stenar har bevarats. Den stora stenen är försvunnen efter 1457. En tillfällig förflyttning finns dokumenterad 1441. Under Gustav Vasas och Johan III:s tid försökte man utan framgång att hitta den.
Av motparten utfärdat bytesbrev eller fördrag. Vanligen skulle de båda utväxlade urkunderna ha likalydande formulär medan protokoll och eskatokoll i det ena brevets utfärdare stod som mottagare i det andra.
Högre myntvalör än enheten. I Sverige är den äldsta mutipeln från 1530-talet.
Person som avsagt sig världen. Huvudsakligen har beteckningen använts om cenobiter i klostergemenskap. Senare uppkom religiösa samfundsformer som formellt inte i egentlig mening var monastiska. Under senmedeltiden användes benämningen munk i folkspråket också för mendikanter och regulära korherrar.
Åtgärd genom vilken undersåtarna tvingas byta ut de mynt som är i omlopp mot nypräglade, eventuellt samma belopp i sämre mynt. Myntindragning i Sverige har antytts i brev från 1300-talet.
Stadganden eller direktiv för myntmästaren om myntets finhet (korn) och vikt (skrot) som tillsammans konstituerade myntfoten; också remedium för proportionen mellan utmyntningskvantitet för olika nominaler. Myntordningarna var ofta skrivna i kontraktsform. Den äldsta svenska myntordningen fastslogs 1449, de följande är från 1478, 1480, 1497 samt flera från 1500-talet.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Rätten att bestämma över ett lands myntväsen. Den omfattade myntens yttre utseende, myntfot, urvalet av nominaler, emmissioner och myntverkens läge. Kunglig mynträtt i Sverige är belagd under Olof Skötkonungs tid. Kungen kunde delegera rätten, men om sådan delegation i Sverige finns inga källor före 1500-talet. Bevarade mynt tyder på att ärkebiskopen i Uppsala haft mynträtt omkring 1170–1215. Jarlen hade eventuellt också mynträtt. Privilegiebrevet för Stockholm 1436 gav staden rätt att kontrollera myntningen.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare, prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet mynt i Åbo.
Person anställd vid ett myntverk. Skrodmästaren skötte förmodligen myntmetallens preparering till bandform.
Anställd specialist vid ett myntverk med uppgift att klippa ut myntämnena till en cirkelrund form.
Vid myntverk anställd person med uppgift att justera myntämnena till lämplig tjocklek.
Vid ett myntverk anställd person med uppgift att upphetta myntämnena före präglingen.
Vid myntverk anställd person med uppgift att prägla myntämnen.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
Man som var ålagd att i kyrkoskatt betala ett visst mått och inte de vanliga tiondena. Målamän omtalades i Nyland 1373 som en särklass av kyrkliga skattebetalare. I viss forskning har målamännen betraktats som personer med annan huvudnäring än egentligt jordbruk. Som sådana betraktades fångstmän, sjöfarare, hantverkare och nybyggare.
Avgift som finns upptagen i nyländska räkenskaper under 1500-talet. Målabeskattningen har tolkats som en nybyggarbeskattning. Målapengar utgick i Nyland dels av kust- och skärgårdsbor, dels av inlandsbor. Målaskatten torde kunna uppfattas som en kyrklig motsvarighet till de världsliga flöteskatterna och stadgeskatterna.
Ersättning eller pant som en fordringsägare själv tog som gottgörelse. Benämningen förekommer i de svenska landskapslagarna.
Spåman, hednisk präst. Benämningen förekom 1534 i ärkebiskop Makars i Novgorod herdabrev och har använts i Östkarelen.
I det medeltida Finland ett skattedistrikt som var mindre än en socken. De präster och klockare som uppbar kyrkliga avgifter och även utförde kyrkliga handlingar hade rätt att erhålla kvarter och kost för en natt. Nattbol utgjorde också en territoriell enhet vid fördelningen av kyrkliga pålagor som underhåll av prästgård. I början av 1500-talet var socknarna i Egentliga Finland uppdelade i fyra, sex eller åtta nattbol.
Rätt till husrum och kost, en av de förmåner som präster och klockare hade vid skatteuppbörd och tjänsteförrättningar.
En av påven auktoriserad person med uppgift att uppsätta rättsliga urkunder. Ännu 1339 förklarades att notarier inte fanns i Sverige. Vissa på 1200-talet uppsatta urkunder är dock uppsatta efter notarialinstrumentens formulär. Den förste svenskfödde påvliga notarien var verksam 1318–1328. Påvliga nuntier och kollektorer brukade ha rätt att utnämna påvliga notarier. År 1347 anhöll Magnus Eriksson om att en biskop skulle få rätt att efter kungens anvisningar utnämna 30 påvliga notarier. En kapitelnotarie omnämndes i Åbo av Konrad Bitz och en synodalnotarie omnämndes 1420.
Av kejsaren auktoriserad person med uppgift att uppsätta rättsliga urkunder. Endast få kejserliga notarier är kända från Sverige. Den första uppträdde 1341. Kejsar Fredrik III gav domprosten Magnus Nicolai och hans efterträdare i Åbo att som Pfalzgreve rätt att utnämna kejserliga notarier.
Titel som gavs av den tyske kejsaren och indelades i två klasser, comes palatinus major och minor. Domprostarna i Åbo beviljades titeln av den lägre klassen av kejsaren Fredrik III år 1369. Titeln medförde rätt att utnämna notarier, legitimera oäkta barn samt bevilja vapenbrev.
Handling som ger ett skriftligt intyg om en rättslig handling men som saknar betydelse för den rättsliga urkundens rättskapacitet. Den är avfattad i tredje person. Motsats: ”carta”.
Dispositivt dokument som gav laga kraft åt en rättshandling. Den avfattades i jag- eller vi-form. Motsatsen till en ”carta” är en ”notitia”.
Person som inträtt i ett kloster men som ännu inte avlagt klosterlöftena.
Kvinna som avlagt klosterlöften och bor i en klostergemenskap.
Person som innehade nyckel till vissa byggnader. Förvaltningen av nycklarna till portar och torn var i de medeltida städerna ett förtroendeuppdrag som innehades av aktade borgare. I Stockholm valdes nyckelbäraren årligen till ämbetet. Den utsedde borgaren gick ed på att vara rättfärdig i sitt ämbete.
Medeltida avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa landskap var nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Person som under 1300-talet, före organiseringen av den världsliga sockenindelningen, var socknens administrativa funktionär. Den främsta uppgiften var förmodligen att organisera kronoskjutsningen. Efter att länsmanssocknarna tillkommit på 1400-talet försvann vanligen befattningen. Endast i några socknar kvarstod den som länsmannens medhjälpare. Benämningen blev då skjutsnempnare. Befattningen försvann slutgiltigt i slutet av 1500-talet.
Benämning på skatteuppbördsman i Viborgs län under medeltiden och 1500-talet.
10501 - 10560 av 13863