Vid krigsmakten anställd person som utbildades till fyrverkare.
Innehavare av den lägsta underbefälsgraden vid artilleriet och kustartilleriet, likställd med vicekorpral vid infanteriet.
Innehavare av en viss underbefälsgrad bland sappörerna.
Minderårig militär personal som tjänstgjorde utan lön men kunde få andra förmåner.
Av staten ägd häst som var avsedd för militärt bruk under övningsperioder.
Benämning på en medlem i adelsfanan.
Mönstring som genomfördes för att godkänna soldater eller hästar.
Mindre militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fem rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Femmänningssystemet avskaffades 1721.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fyra rotar eller rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Fyrmänningssystemet avskaffades 1721.
Reservregementen som uppsattes i början av 1700-talet för att ansvara för försvaret inom Sverige under den tid då huvuddelen av armén befann sig i fält utanför rikets gränser.
Tillfälliga reservregementen som uppsattes under det stora nordiska kriget i de landskap vars ordinarie regementen var ute i kriget.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Avgift som uttogs för varje soldatkontrakt och som användes för stöd till rotar som behövde hjälp för att betala rekryterade soldater.
Deltagare i ett frivilligt stridande förband, som vanligen opererade bakom fiendens linjer.
Handhållen hävstångsvåg. Besman fick inte användas i bodar och hus i städer utan endast på torg, marknader och motsvarande handelsplatser samt vid erläggandet av pundräntor. Besman fick dock inte användas för vägning av varor till högre vikt än 2 lispund viktualievikt.
Benämning på menig soldat.
Av regementschefen beviljat avsked tills vidare, bland indelt manskap.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762. Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Benämning på militärens fältläger.
Mönstring för att godkänna eller kassera soldater.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett kompani inom infanteriet.
Benämning på innehavaren av den högsta underbefälsgraden vid artilleriet, ersattes inom den svenska armén 1915 med furir.
Benämning på officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Befälsperson vid ett regemente vilken lyder direkt under regementschefen och är förman för kompanicheferna. Inom den finska armén utgörs regementsofficersgraderna av major och överstelöjtnant.
Förvaltande myndighet som under krigstid ansvarade för att utrusta, proviantera och avlöna armén. Chefen för kommissariatet kallades enligt det svenska fältförvaltningsreglementet 1796 för generalintendent.
Krono- och skattehemman vars räntor var anslagna för lön till statlig tjänsteman.
Soldat tillhörande ett militärt förband med uppgift att sköta transporten av krigsmateriel och byggandet av krigsbroar.
Officersgrad inom den svenska flottan fram till 1866 då den ersattes med löjtnant. I den finska armén brukades titeln av de i Tyskland utbildade och till premiärlöjtnanter befordrade jägarna. Som officersgrad blev den officiell i den finska armén först 1952.
Möte med samtliga gårdar som hade att hålla soldaten/ryttaren och soldaten. Vid detta möte beslutades vad de olika gårdarna skulle stå för när det gällde soldatens lön.
Militär befattningshavare med uppgift att reparera materiel av läder och dylikt inom ett förband.
Benämning på en avdelning inom kavalleriet. Termen förekom första gången under förra hälften av 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka av infanteri eller kavalleri. Mot slutet av 1700-talet började ”skvadron” beteckna en kavalleristyrka sammansatt av flera kompanier.
Hemman från vilket jordavsöndring ägt rum. I fråga om det ständiga knektehållet betecknade stamhemmanet den gård som var ansvarig för roten/rusthållet, ofta den största gården i roten.
Den lastade utrustning som medfördes i fält.
Förråd där kompaniet förvarade sin materiel.
Benämning på innehavare av den högsta underofficersgraden inom artilleriet, motsvarade fanjunkare inom infanteriet. Benämningen förekom från och med förra hälften av 1600-talet.
Tidigare benämning på kanon.
Benämning på den i vissa städer av borgerskapet inrättade kommission som hade hand om ärenden rörande inkvartering av krigsfolk. Alla husägare var skyldiga att inkvartera soldater, deras familjer och garnisonens arbetsfolk. Kommissionens uppgift var att se till att bördan fördelades jämnt. Inkvarteringen upphörde under 1800-talet i och med uppförandet av kaserner.
Förteckning över de personer som var skyldiga att inkvartera soldater.
Benämning på materiel omfattande vapen, ammunition och fordon för armén.
Civilmilitär tjänsteman som ledde en tygverkstad. Till tygverkmästarens uppgifter hörde bl.a. att övervaka ordningen inom verkstäderna.
Benämning på den personal som förvaltade och vårdade arméns artilleri- och övrig vapenmateriel, med undantag av materiel som överlämnats till trupperna. Till tygstaten hörde bl.a. fälttygmästaren, tygmästare, tygingenjörer och tygförvaltare. Tygstatens personal lydde under generalfälttygmästaren.
Ursprungligen benämning på förvaringsplats för artilleripjäser, senare kollektiv benämning på byggnader som tillhörde artilleriet och i vilka artillerimaterial och handvapen förvarades.
Verkstad för underhåll och reparation av tygmaterial såsom artilleripjäser och handvapen.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Större förråd för förvaltning, tillverkning och reparation av vapen för artilleriets bruk, leddes av en tygmästare.
Samtliga tyganstalter (tygstationer och tygverkstäder) med tillhörande byggnader och jordområden.
Officersgrad i den svenska flottan. Underamiralen biträdde översteamiralen och senare riksamiralen. Den första ständiga underamiralen tillsattes 1575. Ämbetet upphörde 1619.
Benämning på de storregementen som skapades under 1610-talet av Gustav II Adolf. Infanteriet delades upp i sex större landsregementen, bestående av 3 000 man var. Ett landsregemente kunde bestå av trupper från flera landskap. Landsregementen visade sig vara opraktiska och runt 1623 omorganiserades regementena i rena landskapsregementen.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Grundades 1770 som en värvad dragonkår i Nylands län för att förstärka gränsbevakningen vid Kymmene älv. Efter att Gustav III år 1772 upphöjt dragonkåren till ett kungligt garde bytte den namn till Konungens liv- och hustrupper och förlades dels till Stockholm, dels till Borgå.
Specialdomstol som hade i uppdrag att undersöka och döma i brott begångna på ett kungligt slott eller inom dess jurisdiktionsområde. Slottsrätter inrättades 1697 på alla kungliga slott. Landshövdingen skulle vara ordförande och ha sex bisittare. Slottsrätterna avskaffades 1844.
Avdelning av Krigskollegiums civildepartement för handhavande av det militära indelningsverket.
Benämning på den lägsta nivån av båtsmän. De obefarna båtsmännen hade vanligen ingen erfarenhet av sjöfart.
Benämning på en båtsman som hade tjänstgjort minst sex månader på ett fartyg. Benämningen användes i den svenska flottan fram till 1875.
Benämning på den högsta kategorin av båtsmän. En välbefaren båtsman hade minst 24 månaders erfarenhet av tjänstgöring på ett skepp. Uttrycket användes inom den svenska flottan fram till 1875.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Enhet inom den svenska flottan under det ständiga båtsmanshållets tid. Efter 1645 indelades båtsmännen i 17 båtsmanskompanier som ingick i tre skeppsregementen. Det tredje skeppsregementet bestod av de finska båtsmanskompanierna.
Graden för en menig sjöman i den finska marinen.
Benämning på den omorganisation av det ständiga båtsmanshållet som genomfördes under Karl XI och var klar 1687. Omorganisationen grundade sig på det växande behovet av båtsmän och innebar bl.a. en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap.
12901 - 12960 av 13863