Förlossningssjukhus under autonoma tiden. Termen användes särskilt om det förlossningssjukhus som fanns i Helsingfors från och med 1834. Det hade flyttats till Helsingfors från Åbo 1833, där det tidigare hade kallats accouchementshuset. I Helsingfors var det först inrymt i Gamla kliniken. Under perioden 1841–1861 var barnbördshuset en avdelning vid Nylands länslasarett, 1861–1878 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Vid sjukhuset undervisades barnmorskor. Verksamheten som en del av det Allmänna sjukhuset i Helsingfors upphörde 1878 då Barnbördshuset på Fabriksgatan öppnades.
Statligt ämbete infört 1796 för att befrämja geografisk kännedom om svenska riket. Ämbetet innehades endast av Gustav Fredrik Linniehielm (1757–1819) och blev obesatt efter hans död.
Under 1600-talet tillsynsman över guld- och silversmederna i landet. Riksguardianen övervakade också kronans myntverk och metallhalten i rikets mynt. Med biträde av en riksjusterare godkände han landets mätverktyg och vikter. Under åren 1725–1732 kallades han myntvärdie. Ämbetet uppgick 1752 i Kontrollverket.
Ämbetsman med uppgift att justera mått och vikt i riket åren 1725–1732. Han hade också inspektionsansvar över guld- och silverarbeten samt kronans silver och myntverk. Efter 1718 användes benämningen även om ämbetsverket som hade hand om tillverkningen av mynt.
Benämning på person som 1436–1521 verkade som regent och högsta härförare under krigstillstånd, utan att vara en fullmyndig regent. Under resningen mot Erik av Pommern utsågs Engelbrekt på riksmötet i Arboga till rikets hövitsman. På riksdagen i Arboga 1436, där man svor Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshövitsman, ett ämbete som han delade med Engelbrekt till 1438, varefter han utnämndes till riksföreståndare. Av de följande riksföreståndarna kallades flera rikshövitsmän (till exempel Kettil Karlsson). Den siste rikshövitsmannen var Gustav Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521 där han utnämndes till riksföreståndare kallade sig ”hövitsman över Sveriges allmoge” eller ”utvald hövitsman till Sverige”.
Ämbete och hög funktionär som hade till uppgift att förestå Kunglig Majestäts kansli eller leda riksrådet samt sköta de utrikespolitiska förhandlingarna med andra länder. Rikskanslern räknades som fjärde i rang av de fem höga riksämbetsmännen. Rikskansler förekom från 1538 men ämbetet blev permanent först från 1612 då rikskanslern blev föreståndare för Kanslikollegium. Rikskanslern var president för kansliets beslutsfattande kollegium Kanslirådet och bistods i sina uppgifter närmast av rikskanslirådet. Rikskanslersämbetet avskaffades 1680 och ersattes med en kanslipresident. Ämbetet återinrättades tillfälligt 1792–1797.
Benämning på rikets högste militära ämbetsman 1634–1676 som även var president i Krigskollegium. Riksmarsken hörde till de fem riksämbetsmännen.
Hög hovämbetsman som förestod Kungliga stallstaten och ansvarade för kronans stuteriverksamhet 1612–1673 och 1772–1800. Uppgifterna förlades 1673 på riksmarskalken men avskildes 1772 till eget ämbete med tillhörande kontor och egen riksstallstat. Riksstallmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen och verkade som chef för bland andra överhovstallmästaren och hovstallmästaren.
Chefsämbetsman som handhade artilleriet och dess materiel under 1500-talet. Titeln ändrades under 1500-talet till rikstygmästare.
Läkare som tjänstgjorde som barnmorskelärare på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Barnmorska som tjänstgjorde på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Instruktionsbarnmorskan deltog i undervisningen av blivande barnmorskor.
Ämbetstitel för den högsta tjänstemannen vid Räknekammaren, även kallad Kortare kammaren, med uppgift att förestå skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Mellan 1602 och 1684 kallades han riksskattmästare, efter 1684 president (för Drätsel- och kammarkollegium).
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bar...
Benämning på den kirurgiska avdelningen inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Nya kirurgiska sjukhusets byggnad uppfördes 1888. På avdelningen tjänstgjorde 1897 en underläkare, en poliklinisk assistentläkare, två kliniska assistentläkare, en översjuksköterska och en syssloman. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes i början av 1900-talet. På sjukhuset sköttes utvärtessjukdomar; öron-, strup och tandsjukdomar. Den inremedicinska kirurgin var koncentrerad till Nya kliniken inom Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Benämning på barnavdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som var beläget i Sörnäs medan de andra avdelningarna samsades på en tomt i Gardesstaden. År 1897 fanns på barnavdelningen en assistentläkare och en syssloman.
Hög funktionär som innehade ett riksämbete. De fem högsta riksämbetsmännen var riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästare. Ytterligare tillkom lägre ämbeten som riksmarskalk, rikstygmästare, riksstallmästare och riksjägmästare. Före 1634 hade riksämbetsmännen vanligen inga verkliga funktioner. De blev permanenta först under Gustav II Adolfs regering. 1634 års regeringsform gjorde de fem högre riksämbetsmännen till chefer för kollegierna. Under regentens omyndighetstid tillkom ytterligare riksförmyndaren som ett riksämbete. Samtliga riksämbeten avskaffades av Karl XI 1680. Riksdrots- och rikskanslervärdigheterna återuppstod under korta perioder i slutet av 1700-talet.
Benämning på ett sjukhuskomplex som började uppföras 1830–1832 då Nylands och Tavastehus län hade delats och det gamla länslasarettet i Tavastehus inte längre fick ta emot patienter från Nyland. Gamla kliniken öppnades den 15 januari 1833. Sjukhuset hade 30 vårdplatser fördelade på en medicinsk och en kirurgisk avdelning. En särskild byggnad öppnades den 1 november 1833 med ytterligare 30 platser då Åbo accouchementshus flyttades till Helsingfors. År 1838 hade sjukhuset 90 bäddplatser. Då hade sjukhuset fått också en allmän länssjukhusavdelning och en venerisk avdelning. Det blev efter 1842 en avdelning vid Nylands länslasarett. Sjukhuset utgjorde stommen i det komplex av sjukhusbyggnader som efter att Nya kliniken hade inlett sin verksamhet 1948 kom att kallas för Gamla kliniken. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes därför fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Båtsman vid flottan som uppsattes och underhölls av en rote. Från och med 1680-talet utgjordes båtsmännen av rotebåtsmän och indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän.
Utbyte av rotedelar mellan olika rotar, även om överförande av roteringsskyldigheten från en egendom inom en rote till en annan eller flyttning av soldat (eller båtsman) till annat rotenummer inom ett visst kompani (regemente m.m.) eller byte av rotenummer mellan två rotesoldater.
Tjänstebeteckning för generalguvernörens närmaste medhjälpare och ersättare. Åren 1833–1855 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen, medan generalguvernören var stationerad i S:t Petersburg. Generalguvernörsadjointen kunde vara rysk undersåte.
Officiell benämning på den ledande tänstemannen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Tidigare hade expeditionschefen beteckningen förste expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland. Expeditionschefen var samtidigt föredragande tjänsteman vid kommittén för finska ärenden som tidvis verkade vid Statssekretariatet för Finland.
Från 1809 ledande tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg fram till 1892 då benämningen ändrades till expeditionschef och flyttades till femte klassen i rangordningen. Förste expeditionssekreteraren var samtidigt föredragande tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden. Förste expeditionssekreteraren förestod fram till 1888 en av kansliets två skriftsavdelningar, den ryska eller den svenska, därefter båda avdelningarna.
Tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Från trettioåriga krigets tid bruklig benämning på en militär värdighet vars innehavare sorterade under generalgevaldigern (överprofossen) och som, i motsats till denna, hade i uppgift att utom kvarter och läger beivra och straffa förseelser. Rumormästaren fick instruktion 1621, och denna upptogs oförändrad i krigsartiklarna 1683. Någon rumormästare omnämns inte längre i 1700-talets krigsartiklar. Senare titel på tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss domsrätt över brunnsverksamheten.
Skola vid ett hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Tjänsteman vid hälsobrunn eller brunnsort, med polisiära uppgifter som att upprätthålla ordningen bland brunnsgästerna, organisera och leda brunnsdrickningen samt bistå ”brunnsrätten”, det organ som med brunnsintendenten som ordförande och brunnsfiskalen som tjänsteman hade viss domsrätt över brunnsverksamheten.
Tjänstebeteckning för protokollsekreterare eller kanslist i Senatens justitiedepartement under autonoma tiden
Båtsman som hörde till ett indelningskompani och tjänade enligt rusthållssystemet under det militära indelningsverkets tid. Kategorin uppstod i samband med grundandet av Karlskrona örlogsstation och dess behov av en stor mängd båtsmän inom omedelbar närhet.
Musiker anställd vid ett hov.
Under 1500-talet om befälhavaren för rytteriet i en viss landsdel, lands(dels)rytteri; rytteriöverste.
Benämning på äldste ryttmästaren vid en skvadron.
Sedan 1700-talet ryttmästare av andra klassen, tillhörde ett regementes sekundofficerare.
Under 1500–1600-talet person som skötte en räfst (reduktion), särskilt om av konungen befullmäktigad person som höll räfsteting.
Av rådstuga utsedd person med uppgift att räkna stående sädesskylar för tiondetaxeringen.
Benämning på lätt beväpnad beriden soldat, vanligen en budbärare.
Bonde som är skyldig att betala räntor eller skatter. Termen användes speciellt i relation till mottagaren, till exempel omtalas Akademins räntebönder på 1700-talet.
Benämning på fogde med uppgift att indriva, motta eller förvalta räntor.
Titel för lägre tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Offentlig rätt.
Kejsarens bostad i Helsingfors inrättad den 10 maj 1837 i kommerserådet Heidenstrauchs gård vid södra hamnen. Palatset förestods av en föreståndare som vanligen samtidigt var senator. Från 1918 kallas byggnaden presidentens slott.
Under 1500-talet om fogde vid rättarting eller rättsfogde, fogde som verkade vid allmän underrätt, särskilt i Stockholm, också om kämnär i stad som ansvarade för judiciella ärenden.
Äldre benämning på rättegångsombud, en person som har fullmakt att föra huvudmannens talan i en rättegång, utan att denne själv är närvarande. Motsats: rättegångsbiträde.
Tjänstebeteckning för protokollföraren vid Amiralitetsunder- och överrätten 1717–1791, vid Amiralitetsöverrätten också kallad handlingsskrivare. Rättegångsskrivare var också en allmän benämning på civil militär tjänsteman vid krigsdomstol sedan 1600-talet som upptecknade och renskrev rättegångshandlingarna.
Benämning på Åbo hovrätt 1809–1917. I hovrätten fanns en civilexpedition och en kriminalexpedition. Hovrätten bestod från och med 1816 av en president och vicepresident, sex hovrättsråd och åtta assessorer, 1897 av sju hovrättsråd och elva assessorer samt åtta translatorer för finska språket. Till domkretsen hörde Ikalis, Tyrvis, Ulfsby, Eura, Vemo, Masku, Loimijoki, Pikis, Halikko, Ålands, Ruovesi, Birkala, Jämsä, Hollola, Hauho, Janakkala, Tammela, Raseborgs, Lojo, Helsinge, Mäntsälä, Borgå och Iittis domsagor.
Benämning på den folkmängdstabell som varje domkapitel från 1774 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån kontraktens prosttabeller. Stiftstabellen ersatte länstabellen. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Möte för prästerna och lektorerna inom ett prosteri. Kontraktsmötet sammankallas vid behov av kontraktsprosten, som verkar som ordförande. Vid kontraktsmöte anordnas vissa prosterivis skeende valförrättningar såsom prästernas ombud vid kyrkomötet och de prästerliga medlemmarna i stiftsfullmäktige samt val av biskop, prästassessor och kontraktsprost. Kontraktsmötet behandlar också frågor som hänför sig till teologin och församlingarnas verksamhet.
Under tiden närmast efter reformationen titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Möte för salpetersjudarna från ett distrikt, hölls i regel två gånger om året då salpetersjudarna mönstrades och fördelades samt fick förskott för eller levererade sin salpeter.
Av stadsstyrelsen anställd edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det. Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några bisittare och en mätarskrivare.
Sedan 1918 tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman vid Högsta domstolen, vilken ansvarar för ärendenas expediering. Tjänsten fanns ursprungligen vid senatens justitiedepartement under beteckningen referendariesekreterare. Yngre justitiesekreterare stod under en äldre justitiesekreterare i rang och uppgifter.
Ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten för att underlätta och förbereda de stridande förbandens framryckning.
Yrkestitel på länstyrelsens tjänsteman som fungerade som konsulent eller dylikt för fåraveln inom ett visst distrikt (län). Han var vanligen utbildad vid schäferskola och förestod ett eget schäferi.
Beteckning för den verkliga innehavaren av chefsbefattningen vid ett regemente där kungen innehade det nominella chefskapet eller någon högre officer stod som chef utan att utöva befattningen. ”Sekundchef” var även benämning på ledaren för flottans konstruktionskår.
Om landområde som ger goda spannmålsskördar, bördig jord; också om åkerbrukare (som producerar spannmål), bonde.
Om en för vissa ändamål avdelad vaktstyrka i Stockholm 1722–1875. Separationsvakten var underordnad stadsvakten. Den höll reda på tiggare och lösdrivare och var vakthållare för tukthusfångar och över renhållningen. Separationsvakten stod under en korprals befäl. Tidigast kallad: extra vakten eller separerade vakten. Någon separationsvakt fanns veterligen inte i Finland.
Ämbetsman av hög rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Benämning på det stora rikssigillet med S:t Eriks bild från 1439. Sigillet användes inte efter 1526. Riksklämman förvarades av kanslern. Anskaffningen torde ha påverkats av den unionsakt som utarbetades 1436, i vilken det föreslogs att varje rike skulle ha en av kungen utnämnd överste kansler med ”riksens insegel till saker som därtill höra”.
Lägre stadsbetjänt med uppgift att förrätta sillvrakning. Sillvrakaren kontrollerade kvaliteten på den sill (och annan fisk) som i tunnor fördes in i staden för försäljning.
6781 - 6840 av 13863