Skola för utbildning av fångvaktare. Den första grundades 1880 i anslutning till centralfängelset för manliga fångar i Åbo (Kakola).
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen överinspektör för fattigvården.
Samlande officiell beteckning för fängelse under autonoma tiden, särskilt det som fanns i Kexholm 1861–1879 och som 1880 ersattes med ett straffängelse för tukthusfångar.
Sakkunnig i romersk rätt, en titel för lärare i och tolkare av den romerska rätten under medeltiden. Termen förekom på 1700-talet också som synonym till jurist, advokat.
Sakkunnig i kanonisk rätt, titel för teologisk lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Tukthus.
Uppfostringsanstalt inrättad genom senatsbeslut 1909 (i Sippola) och 1918 (i Ihantala) för att tillfälligt hysa minderåriga manliga förbrytare, eftersom de befintliga anstalterna (i Kymmene och i Viborgs län) var överfulla.
Specialsjukhus i Helsingfors för patienter som var intagna på stadens arbets- och fattighus. Sjukhuset underlydde Medicinalstyrelsen. År 1897 fanns på sjukhuset en underläkartjänst.
Fängelse för ett visst fångunderlag (rödgardister, krigsfångar, vapenvägrare), grundat av fångvårdsväsendet. Efter 1925 avsåg termen en arbetsanstalt eller ett temporärt fristående arbetsfängelse under centralfängelset för lösdrivare, tiggare, häktade eller dömda som hade förordnats till statligt tvångsarbete. Reservfängelset förestods av en fängelsedirektör, ursprungligen och vanligen med biträde av en pastor och en läkare. Det förekom också provisoriska reservfängelser. För tvångsarbete under mindre strikt övervakning förekom fångkolonier.
Allmän benämning på avgift eller skatt i samband med att en myndighets stämpel sätts på handling. Stämpelskatt erläggs för utfärdade myndighetsbeslut, pass, körkort eller för fastställd lagfart, transaktion med värdepapper m.m.
Akutmottagning för veneriskt sjuka och 1868–1939 kontrollstation för prostituerade. Sanitetsbyråerna lydde under Medicinalstyrelsen.
Domsaga som grundades för provisorisk rättsvård i återerövrade områden under andra världskriget, särskilt den som fanns i Kurkijoki och Sordavala 1942–1944.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som deltog i ordningsrättens arbete. Antalet bisittare i ordningsrätten skulle vara två. År 1897 omnämns bisittare i ordningsrätten endast i Mariehamn och Kemi.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Tjänsteman anställd av Vasa stad.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Tjänsteman anställd vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsföreståndare endast i Björneborg.
Stadens tjänsteman med bokföringsuppgifter vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsbokhållare anställd på hamnkontoret i Helsingfors.
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Tjänstebeteckning för Lantmäteristyrelsens högsta chef efter 1928, med en överdirektör som biträde och ersättare.
Tjänsteman inom magistraten.
Civilmilitär befattningshavare med uppgift att bokföra tillkomst och avgång av krigsmateriel under 1600–1700-talen.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
Under svenska tiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Under medeltiden var begreppet köping mer eller mindre synonymt med handelsplats. På 1600-talet fick ordet köping en juridisk innebörd. Städerna fick då rätt att grunda lydköpingar för att skydda sitt eget näringsliv och övervaka handeln på landsbygden. Grundandet av en köping skedde med tillstånd av regenten. Staden fick då rätt att anlägga en eller flera köpingar, som också kunde vara i användning endast en del av året. Endast borgare med burskap i hemstaden hade rätt att idka handel i dem. Köpingens hantverkare måste tillhöra moderstadens hantverkarskrån. I slutet av 1700-talet började man grunda fria köpingar. Tammerfors grundades 1779. De var inte administrativt beroende av någon stad, utan övervakades direkt av landshövdingen.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Notarie med arbetsuppgifter i rådstugurätten.
Tjänsteman med ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg, Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som stadsarkitekt år 1907.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan tjänst endast i Ekenäs.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
Tjänsteman med uppgift att översätta handlingar från och till ryska under autonoma tiden. Translatorer för ryska språket fanns vid Kejserliga senatens allmänna kansli, senare vid Translatorskontoret. I flera städer fanns särskilda translatorstjänster för ryska språket. I Viborg, Helsingfors och Nyslott innebar translatorstjänsten 1897 även översättning till tyska.
Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.
Tjänsteman i staden som arbetade på våghuset med vägning och mätning av olika varor. I några städer var vågmästartjänsten år 1897 förenad med tjänsten som tolagsbokhållare eller hamnmästare. I Helsingfors tillhörde vågmästaren trafikkontorets personal. Uppgiften är belagd redan i den medeltida staden, men det är osäkert huruvida de vågpenningar som vågmästaren uppbar kunde behållas av honom själv eller om han var avlönad av staden. Från 1500-talet och framåt finns belägg för ett arrendesystem, där vågmästaren mot en årlig avgift till staden kunde behålla inkomsterna.
Tjänsteman som var chef för brandsläckningsarbetet i en stad. År 1897 fanns tjänstebeteckningen i Helsingfors och i Uleåborg. I Helsingfors var överbrandmästaren chef för brandverket.
Av befälhavaren särskilt tillsatt krigsrätt vid truppavdelning inom lands- eller sjöstridskrafterna som saknade en egen fast krigsrätt. ”Särskild krigsrätt” var också en benämning på häradsrätten som rannsakningsdomstol i militära mål 1886–1920, medan själva domen fälldes av den närmast belägna krigsrätten. Beslutet kunde överklagas till Överkrigsdomstolen.
Av guvernören (landshövdingen) i samråd med magistraten utnämnd medlem av poliskammare i större stad, vanligen två till antalet. I vissa städer utsågs den ena ledamoten av stadsfullmäktige.
Ledamot vid polisinrättningen i Åbo 1816–1837, vanligen två av stadens rådmän som var utnämnda av guvernören och magistraten gemensamt; ersattes med poliskammarledamot.
Militär fältdomstol i andra instans, stadgad 1920 och verksam 1939–1945 för armé eller arméavdelning i fält eller vid fästning, alternativt för flottan eller flottans eskader på sjötåg, eller flott- och arméavdelning under en och samma befälhavare. Överfältkrigsrätten tillsattes av statsrådet. Den bestod av en överauditör med domarbehörighet som ordförande och tre stabsofficerare, vilka utsågs av överbefälhavaren för den tid domstolen var tillsatt. Vid behandlingen av mål rörande sjökrigstjänst ersattes den yngsta ledamoten med en sjöofficer.
Ledande tjänsteman vid Överkrigsdomstolen från och med 1920 och chef för domstolens kansli, med rang i femte rangklassen.
Lokalt placerad tjänsteman på Överstyrelsen för pressärendena.Tjänstemannens uppgift var att granska lokala tryckalster. Hans arbete övervakades av en överombudsman. Utgivaren hade rätt att överklaga den lokala ombudsmannens beslut till Överstyrelsen för pressärendena. Ombudsmännen skötte också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, vilka tidigare hade censurerats av postverket.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Officiell tidning, grundad i Åbo 1809. Tidningen ersatte föregångaren Åbo Tidning och avsikten var att skapa ett forum för både myndighetsinformation och annat material. Den officiella prägeln försvann 1819 och Åbo Allmänna Tidning ersattes av Finlands Allmänna Tidning.
Kanslikollegiet, som ersatte det gamla kansliet, bestod enligt kansliordningen 1713 av sex expeditioner under ledning av ett ombudsråd. Undantag var den första expeditionen som leddes av en högste ombudsman. Ombudsråden hade en rådgivande funktion och föredrog olika frågor. Mellan expeditionerna fördelades samtliga regeringsärenden. Kanslikollegium blev därigenom ett föredragande och rådgivande departement ovanför ämbetsverken. Systemet ändrades på nytt 1719 och 1720 när kansliet återfick sina gamla uppgifter.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på Socialstyrelsen och ändrade namn till överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Arkitekt som var anställd av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna men inte tillhörde de ordinarie tjänstemännen. År 1897 fanns fyra extra arkitekter anställda vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Centralt ämbetsverk i anslutning till Justitieministeriet 1936–1950. Ett motsvarande ämbetsverk, Fångvårdsstyrelsen, hade funnits från 1881, men hade 1922 uppgått i Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsverket ansvarade för fångvården, särskilt fångarnas placering, transport, disciplinering och frigivning. Under verket sorterade centralfängelserna, ungdomsfängelset och central- och länsfängelset för kvinnor samt länsfängelserna, reservfängelserna och mentalsjukhuset för fångar. Fångvårdsverket förestods av en överdirektör med bistånd av fångvårdsinspektörer, ekonomieinspektör, lantbruksinspektör och överläkare. Det drogs in 1950, varefter verksamheten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning och en nyinrättad fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Vasa län fram till 1867. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Den låg inom Vasa hovrätts jurisdiktion.
Lagmansrättens distrikt och område för lagmannens jurisdiktion i Vasa och Uleåborgs lagmansdöme tills det delades 1837 i Vasa lagsaga och Uleå lagsaga. Ledamöter för lagsagan var häradshövdingarna i distriktets domsagor. Låg inom Vasa hovrätts jurisdiktion.
Länssjukhus och kurhus för vård av primärt veneriska sjukdomar i och omkring Tavastehus stad 1814–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av tre ledamöter som representerade staden, församlingen och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet hade ursprungligen grundats i Helsingfors men flyttades 1785 till Tavastehus under namnet Tavastehus länslasarett. Det hette igen efter 1850 Tavastehus länslasarett och omdöptes 1858 till Tavastehus länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Viborgs stad 1816–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1813–1816 Viborgs länslasarett. Efter 1850 omdöptes sjukhuset till Viborgs länslasarettet och blev 1858 Viborgs länssjukhus.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Heinola stad 1810–1845. Lasarettet förestods av en direktion. Som ordförande verkade (1837) landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Lasarettet flyttades 1845 till S:t Michel. Det hette 1795–1810 Heinola länslasarett.
Länssjukhus och kurhus primärt för vård av veneriska sjukdomar i och omkring Kuopio stad 1822–1850. Det förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av fyra ledamöter som representerade staden, länet, församlingarna och medicinalstaten, en sekreterare och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Sjukhuset hette 1794–1822 och 1850–1858 Kuopio länslasarett. Efter 1858 hette det Kuopio länssjukhus.
7021 - 7080 av 13863