Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar

Jutikkala, Eino , Suomen postilaitoksen historia 1638–1938. Ruotsin vallan aika I 1938 .

A

advisbrev

Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.

anordning

Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.

B

blandad post- och rådstuvurätt

Specialdomstol i stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.

brevdragare

Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.

brevförare

Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.

budkavel

Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.

byte

Byte av frälse- och kronohemman mellan kronan och enskilda personer. Bytet gjordes efter bestämda regler. Den part som inte fick full ersättning för lämnad jord kom att inneha en innestående fordran för den så kallade bytesbristen, på jord kallad skatterättsfordran och vid frälseräntebyte kallad frälseräntefordran eller bytesöverskottsränta. Fick däremot kronan mindre ränta från det förvärvade byteshemmanet än vederlagshemmanet som upplåtits, uppkom en så kallad vederlagsbrist, som innebar en så kallad kronofordran på det enskilda frälsets ränta. Rätten till byte var i Sverige av hävd ett frälseprivilegium med målet att konsolidera adligt jordägande, vilken slutligen stadfästes i adelsprivilegierna 1723. Jordbyten mellan krona och adel förekom till exempel om posthemman, som efter 1703 (1706, 1722) skulle överlåtas till kronan. Sådana byten pågick till mitten av 1700-talet.

C

centonal

Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.

E

enspännare

Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.

extra post

Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.

F

fribrev

Dokument utfärdat av myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt privilegium för ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas rätt till avgiftsfri postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev, mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.

fribrevsbok

Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade rätt att sända fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare, postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.

fribrevsrätt

Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.

frälseposthemman

Posthemman på frälseägor. Postlandbonden fick 1638–1685 penninglön för postföringen, medan andra postbönder fick skattelättnader. Den dubbla tjänsten hos kronan och adeln innebar också försenad postföring då frälset krävde dagsverken och körslor av postlandbönderna. Kronan försökte därför från 1650 få frälsepersoner att avträda sina posthemman till kronan. Kronan betalade också ut ersättning till frälset om man inte hade kunnat utkräva de till landbonden hörande prestationerna för postföringens skull. Efter 1703 (förnyat 1706, 1722) skulle alla frälseposthemmanen överlåtas till kronan genom hemmansbyte. Byten av detta slag pågick till mitten av 1700-talet.

färdpenningar

Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).

G

gammalt dagsverke

Skatt i Österbotten under 1600-talet. Postbönderna var på 1690-talet befriade från skjuts-, dagsverkspenningar och ”gamla dagsverken”, det vill säga dagsverken som beräknades på varierande sätt, tills dagsverksskyldigheten 1652 fastslogs i hela landet till sex körslor och 12 ”mansdagar” per år och mantal, eller motsvarande penningsumma.

generalrikspostmästare

Den högsta titeln inom svenska postväsendet 1653–1661. Generalrikspostmästarämbetet innehades före 1655 som förläning, därefter mot årslön. Titeln bars endast av den förste generalrikspostmästaren, överhovmarskalken friherre Wilhelm Taube. Under honom verkade general- eller överpostmästaren, som förestod det egentliga arbetet vid postverket. Tjänstebeteckningen avskaffades 1661 och ersattes med generalpostförvaltare.

generalriksschultz

Riksfogde omedelbart under regenten, med den huvudsakliga uppgiften att övervaka den civila och militära rättsskipningen i landet. Tidigare skötte riksfiskalen och senare justitiekanslern motsvarande uppgifter. Tjänstetiteln användes endast av ingermanländaren Steen von Steenhausen från 1638 till 1640-talet. Denne övervakade också postväsendet.

gränspost

Kunglig kurir som skötte postbefordran till och från utlandet, som ett led i statens underrättelseverksamhet. Gränspost var också en beteckning på allmän postbefordran eller själva postförsändelsen till och från utlandet samt om postanstalt vid statsgränsen.Gränspost infördes efter 1620 när regelbunden postföring mellan Stockholm och Hamburg inrättades.

gångpost

Post som befordrades till fots. Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.

H

hållskjuts

Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).

häradspost

Postgång inrättad från och med 1648 på beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.

häradspostbonde

Postbonde utanför den ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.

K

klockarpost

Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.

knektfrihetspenning

Skatt på befrielse från knekthåll. Den utgick i Kajana län 1683–1796, i Österbotten 1696–1731 och från och med 1804.

kurirpost

Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.

L

landspostmästare

Överpostmästarens närmaste tjänsteman vid Kanslikollegium 1673–1685. Fram till 1660 hade delvis motsvarande uppgifter skötts av en vicepostmästare. Landspostmästaren utövade tillsyn över postbönderna, postförvaltarna och postföringen i Sverige och Finland. Efter 1685 överfördes tillsynsuppgifterna på postförvaltaren i varje landshövdings residensstad, och han fick då tjänstebeteckningen postinspektör.

M

makulatur

Protokoll över (brev)kartbok med vilket postmästare kunde spåra varje försändelse från postkontoren. Allmännare: koncept, kladdlapp. Under 1600-talet användes termen också om kasserat skrivpapper som användes till omslag, bränsle eller underlag för tapeter m.m., under 1700-talet också om ändring (i manuskript) genom tillägg, överstrykning eller radering.

O

ordinarie post

Långsam regelbunden postgång, vanligtvis med avgång en gång per vecka.

ordinarie postlega

Till postbonde utgående kontant ersättning ur postkassan (enligt en viss taxa) för postbefordran. Ordinarie postlega skulle införas 1685, som ersättning för de de tidigare skattefriheterna. I praktiken infördes den för alla postbönder först i början av 1700-talet. Ordinarie postlega betalades ut av postinspektören. Den var 3 riksdaler, 9 skillingar och 10 runstycken för varje resa år 1811.

P

post

Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar, från 1636 om postväsen som en enhetlig, på visst sätt organiserad offentlig (statlig) inrättning eller ett ämbetsverk. Ordet post användes först i ordet postbössa, som infördes genom ett kungligt brev från den 12 maj 1556. Det förekom i rådsprotokoll från 1630 också som per posta, det vill säga om persontransport med skjutshästar.

postbonde

Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.

postdirektör

Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812 titel på chefen för postväsendet. Denna tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.

postdräng

På 1620-talet om länsbudbärare, motsvarande enspännare. Tjänstetiteln uppkom 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Under det indelta postverkets tid (1636–1845) var en postdräng en person som var anställd av en postbonde för att tjänstgöra som postförare. Enligt postförordningen 1636 skulle de vara två till antalet per posthåll och gående vidarebefordra posten till följande posthåll. För att snabba upp postgången skulle postdrängen helst byta postväska under vägen med den postdräng som kom från andra hållet. Efter 1646 skulle postföringen huvudsakligen ske med häst (ryttarpost). Stadspostdrängarna (postknektarna) underlydde postförvaltaren. På landsbygden underlydde postdrängen en postbonde och skulle bära postvapen, posthorn och spiss till skydd mot postrov. Benämningen försvann i och med avskaffandet av det indelta postverket år 1845, i Åbolands och Ålands skärgård först 1910.

postförvaltare

Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.

postgång

Sammanfattande benämning på de turer längs vilka post befordrades mellan två orter, också om postbefordran genom posttrafik, enligt viss postlinje eller postrutt.

posthemman

Vid kronans postrutt beläget hemman vars bonde verkade som postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.

posthåll

Ursprungligen plats för byte av kurir, postbud eller posthästar. Benämningen användes också om det indelta postverket 1636–1845 och om själva vägsträckan mellan två posthemman eller om skjutshåll som försåg postförarna med hästar. Posthemmanen skapades med det indelta postverket 1636. I Finland öppnades den första postrutten 1638: Stockholm–Åbo–Helsingfors–Borgå–Viborg–Kexholm–Nöteborg–Narva.

postiljon

Ursprungligen den ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de postförare som med biträde av en postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.

postjordebok

Jordebok över posthemman. Postjordeboken upptog alla postgårdar i landet och reglerade deras postföringsskyldighet i miltal. Förslag om upprättande av postjordeböcker kom 1686. De upprättades dock först på Karl XII:s befallning i början av 1700-talet och 1801 på Kammarkollegiums befallning.

postkamrerare

Tjänsteman inom postverkets högsta ledning, med ansvar för kamerala och ekonomiska ärenden. Tjänsten inrättades 1669 och postkamreraren verkade vid postkontoret i Stockholm, senare kallat Generalpostkontoret, under tillsyn av överpostmästaren, från 1697 överpostdirektören. Postkamreraren hade i sin tur ett visst ansvar att övervaka denne. Eftersom postkamreraren skötte redovisningen av postmedel och överföringen av postverkets överskottsmedel till statsverket, verkade han till denna del under såväl Kammarkollegiums, Statskontorets som Kammarrevisionens tillsyn. Postkamreraren förestod efter 1746 Postkammarkontoret under Kanslikollegiums, efter 1801 Postdirektörskansliets, tillsyn. Från 1811 var postkamreraren revisor vid Postdirektionens räkenskapskontor.

postkarta

Förteckning över adresser och postkontor eller posthåll. Postkartorna följde med postföraren från avgångsorten och hängdes sedan upp till allmänt påseende på nästa posthåll. De infördes 1673 och användes ännu under autonoma tiden. Termen användes också om de kartor som markerade kronans postrutter och postanstalter m.m.

postknekt

Benämning på postdräng i en stad. Postknektar infördes med postordningen 1636. De skötte i praktiken postföringen under postförvaltarens översyn och skulle enligt postordningen 1646 bära kronans livré. Efter det militära indelningsverkets införande användes beteckningen också om postsoldat.

postkontor

I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.

postlega

Lön för postföring under svenska tiden och autonoma tiden, ursprungligen den kontanta ersättning som en postbonde på ett indelt posthemman som låg på frälse-eller donationsjord 1638–1686 fick som ersättning av postverket för postföringen, i motsats till att postbönder på posthemman av annan jordnatur fick lättnader i vissa allmänna avgifter och skatter. Från 1686 betalades postlegan ur postverkets kassa till varje ordinarie postförare. Postlegan avskaffades med det indelta postverket 1845.

postmästare

Från 1622 benämning på föreståndare för ett postkontor, även kallad postförvaltare. Postmästaren var fram till 1680-talet en edsvuren läs- och skrivkunnig arrendator av postkontor och dess postförsändelser, eller en person som förlänats ett postkontors postavgifter som lön för postförvaltningen i och omkring en viss stad. Efter 1686 var postmästaren en edsvuren poststatstjänsteman, vars lön betalades ur Postkassan. I Ryssland var ”postmästare” från 1665 titel på chefen vid utrikespostförvaltningen, från 1710 på chefen för postanstalter på olika nivåer. I guvernementsstäderna fanns guvernementspostmästare under vilka kretspostmästarna i kretsstäderna lydde. I Gamla Finland förestods postkontoren av postmästare.

postpass

Skriftlig handling för kontroll av postföringen till lands. Postföraren uppvisade postpasset vid postkontoret. I passet antecknades försändelsens ankomst, avfärd och den transporterade postens natur (säck, väska, lösväska m.m.). Termen förekom redan under medeltiden, under 1500-talet användes ”passebord”, och stadgades för det indelta postverket 1646. Den var i bruk till och med 1845. På 1700-talet syftade postpass också på den handling som bestyrkte någons rätt att anlita kronopostskjuts. I det fallet utfärdades postpasset av postmästaren i en stad eller en postförvaltare på landsbygden.

postprotokoll

Den handling som från 1662 upprättades av postförvaltare och som innehöll uppgifter om (från och till postkontoret) inkomna och avgående postförsändelser samt deras portoavgifter. I praktiken var postprotokollet en kopia av postkartan. Den sändes med vissa intervaller till central postmyndighet i Stockholm för kontroll.

postregal

Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.

postryttare

Från 1674 om ridande postförare eller postbud, efter 1707 postryttare, senare synonym till postiljon.Benämningen användes särskilt om postförare i Östersjöprovinserna. De anställdes där av postmästarna i orten före 1689 eller genom entreprenad och avlönades av denne eller med medel ur den lokala statsuppbörden.

postrännare

Benämning från 1650-talet på postförare som (springandes) skötte postföringen utanför riksposten, exempelvis häradspostförare, klockarpostförare.

posträtt

Specialdomstol i stad 1704–1816 som behandlade missbruk av fribrevsrätt och postfunktionärernas tjänstefel och -försummelser, särskilt postmästares, postförvaltares och postförares. Posträtten tillsattes vid behov med borgmästaren som ordförande och några magistratsledamöter samt stadsnotarien, där sådan fanns, som medlemmar. Besluten kunde överklagas till överpostdirektören, från 1808 till postmästaren i Åbo. Posträtterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.

poststation

Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition vid en tågstation, med en poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.

posttaxa

Sammanställning av bestämmelser om postavgifter; instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20 mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil.Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan.År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.

postverk

Den offentliga organisering som innefattade alla enskilda myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av postförsändelser. I Sverige inrättades postverket 1626 i anslutning till Kanslikollegium för att sköta tjänstepost, postmästare i utlandet och kurirväsendet. År 1636 blev inrättningen ett indelningsverk med posthemman runt om i riket, vilka förpliktades att utföra postföring. Huvudansvaret för postväsendet förlänades periodvis till överpostmästaren vid Stockholms postkontor fram till 1677 då postväsendet återbördades till kronan och inrättades vid Kanslikollegium. År 1685 blev postväsendet ett affärsdrivande statligt verk, vars inkomster användes till att upprätthålla postgången och postväsendet. Samtidigt upphöjdes postkontoret i Stockholm till centralt ämbetsverk och fick 1697 namnet Generalpostkontoret med en överpostdirektör som chef. Överpostdirektören verkade under Kammarkollegiums tillsyn fram till 1801, då Postdirektörskansliet blev ett separat ämbetsverk (fram till 1809). Det regionala postväsendet övervakades fram till 1685 av landshövdingarna med bistånd av postkontrollörer. Därefter sköttes uppgiften av postinspektörer, även under autonomin fram till 1890, då det finska postverket slogs ihop med det ryska post- och telegrafverket. Centralförvaltningen sköttes i Finland från 1811 av Postdirektionen och från 1881 av Poststyrelsen, som 1927 slogs ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.

prickbok

Ett slags kontrajournal där varje åtgärd markerades med ett streck.

R

rännpost

Postföring som sköttes springande, vanligen längs vägar som låg utanför den ordinarie postrutten. Rännposten var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper som 1718 officiellt indelades i ständig post, paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.

rättare

Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.

rättare

Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan handräckning till kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på förman för arbetsfolk.

S

sidopost

Post som transporteras utanför de reguljära linjerna (ofta med kurir och längs sidovägar); privat postbefordran. Benämningen förekom i Sverige särskilt mellan 1660 och 1662, då konflikterna mellan generalrikspostmästaren och generalpostmästaren fick den senare att agera som privat postentreprenör.

skjutsningsbesvär

Om skyldighet (och den tunga det innebar för bonden) att skjutsa tjänstemän och frälsepersoner. Frihet från skjutsningsbesvär kunde erhållas genom motprestation i spannmål, efter 1649 i penningar (tre daler per mantal).

skjutsningsskyldig

Person som var skyldig att erbjuda skjuts, mot betalning eller gratis. Skyldigheten kunde ersättas med en motprestation i spannmål, efter 1649 med penningar, tre daler per mantal. Befriade från skjutsningen var roterade soldater, post- och frälsebönder.

skjutsnämnare

Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område. Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).

skjutsrättare

Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande.Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.

sockenrättare

Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.

sockentunga

Ordinarie skatt eller avgift som samtliga sockenbor ansvarade för och som utgick från alla socknar i ett härad under 1600- och 1700-talen, utöver skatterna och avgifterna till statsverket. Närmast gällde det skjuts, körslor och dagsverken för uppförande eller underhåll av sockens allmänna byggnader (kyrkan, tingshuset) och tidvis gästgivar- och djurgårdar samt hästhåll. Förleden socken ersattes under 1800-talets lopp med ordet kommunal.

stafettpost

Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig post och som utfördes av beridna postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten.I Sverige infördes stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas kronopost till nästa länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.

T

taverna

Benämning på gästgiveri under medeltiden och 1500-talet.De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare.Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.

tavernapenning

Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där hållskjuts och fri inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.

taxis post

Under 1500-talet benämning på de statliga postlinjerna i, till och från Europa.

V

vägbrev

Benämning på skriftligt dokument som uppvisade en kronotjänstemans (till exempel kunglig kurir, kungligt postbud eller annans) rätt till fri skjuts, kost och härbärge hos präster, borgare och bönder. Vägbrev ersattes 1556–1577 med postbössa, 1577–1580 med postvapen, och efter 1584 hade endast kungliga brevbärare rätt till fri skjuts och gästning mot uppvisat vägbrev. Efter 1595 användes postvapen och postpass parallellt med vägbrev som legitimation, allt för att få ordning på vem som reste i rätt ärende och vem som åkte snålskjuts på kronans bekostnad.

Å

årligt dagsverke

Till jordeboksräntan hörande skatt som erlades i ett visst antal dagsarbeten på kronans (eller indelningshavarens) jordegendom. Den beräknades vanligen till hälften i öke- eller andra drängdagsverken. Årligt dagsverke reglerades 1652 för hela landet, då dagsverket skulle uppgå till sex körslor och tolv dagsarbeten per mantal och år. Det kunde ersättas med en avgift som utmättes enligt markegången.

Ö

överdirektör

Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på förslag av den myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.

överpostdirektör

Från 1697 det svenska postverkets högsta administrativa tjänsteman och chef för Stockholms postkontor som samma år ändrade namn till Generalpostkontoret. Tidigare hade den högsta chefen för postverket tjänstebeteckningen överpostmästare eller postdirektör. Överpostdirektören lydde under Kanslikollegium, för vilket han föredrog postärenden samt förberedde och genomförde reformer och regleringar av postväsendet. Överpostdirektören hade till uppgift att övervaka postverksamheten. Han anställde, avskedade och suspenderade postmästarna i landet och postbetjänter vid Generalpostkontoret. Han befullmäktigade postbönder och var generalposträttens ordförande samt ansvarade för upprätthållandet av postförbindelserna utomlands. Överpostdirektören biträddes av en postkamrer, vilken i viss mån utövade tillsyn över överpostdirektören, samt av postmästaren vid Stockholms postkontor. När Kanslikollegium drogs in 1801 ledde överpostdirektören fram till 1809 det självständiga ämbetsverket Postdirektörskansliet och föredrog postärendena direkt för Kunglig Majestät. I autonoma Finland övertog en postdirektör chefskapet för postverket.